Schizofreni
Sammanfattning
Schizofreni är en form av psykos, det vill säga ett tillstånd som innebär att man uppfattar
verkligheten på ett annat sätt än andra. Schizofreni varar minst ett halvår och oftast hela
livet. Sjukdomen brukar däremot bli lindrigare med åren.
Det finns olika former av schizofreni. Det vanligaste är att sjukdomen utvecklas under en tid.
En del får en psykos bara en gång, medan det hos andra är återkommande.
Schizofreni beror på en kombination av arv och miljö. Det finns en genetisk känslighet som
gör att man lättare får en psykos när man utsätts för påfrestningar, men risken ökar också
om man till exempel röker cannabis eller är med om svåra upplevelser.
De flesta är unga när de blir sjuka första gången. Om man har schizofreni kan man oftast
leva ett vanligt liv, med hjälp av psykologiskt stöd, en meningsfull sysselsättning och ett
socialt kontaktnät.
Symtom
Schizofreni visar sig framförallt genom:
-
att man blir inåtvänd och drar sig undan familj och vänner
hallucinationer och besynnerliga vanföreställningar, som att man är förföljd eller
övervakad utan att vara det
oro, sömnsvårigheter eller plötsliga vredesutbrott.
Behandling
Behandlingen består dels av antipsykotiska läkemedel, som de flesta behöver ta i flera år.
De minskar symtomen men botar inte själva sjukdomen.
I behandlingen ingår också samtal och hjälp med att bland annat ta hand om det sociala
livet. Det är viktigt att både den som är sjuk och anhöriga får psykologiskt stöd. Ofta går man
även i psykoterapi.
När man har schizofreni är det viktigt att man känner sig trygg. Man brukar kunna få stöd och
behandling hemma eller på en sjukhusavdelning. Långvarig sjukhusvård behövs sällan.
När ska man söka vård?
Om man själv eller någon anhörig har flera symtom som gör att man misstänker en psykos
ska man ta kontakt med en ungdoms- eller vuxenpsykiatrisk mottagning.
Vad händer?
En form av psykos
Schizofreni är en beteckning på ett psykostillstånd som varar i mer än ett halvt år, och som
kan vara i resten av livet. En psykos innebär att man har störd verklighetsuppfattning, att
man har svårt att skilja mellan verkliga händelser och fantiserade. Termen schizofreni
myntades tidigt på 1900-talet. Ordet betyder kluvet sinne. Namnet är olyckligt valt eftersom
man inte är kluven, eller har två personligheter.
Schizofreni är en så kallad psykossjukdom, vilket är ett samlingsbegrepp för sjukdomar som
ger en förändrad verklighetsuppfattning. Forskning har visat att schizofreni både kan orsakas
av arv och miljö. Om man har en ärftlighet för schizofreni kan man lättare få sjukdomen om
man råkar ut för svårigheter i livet.
Olika former av schizofreni
Ungefär en tredjedel av alla som får schizofreni blir nästan helt återställda, men behöver
fortsätta ta medicin som förhindrar att symtomen kommer tillbaka. Ytterligare en tredjedel har
kvar symtomen men mår bättre med hjälp av behandling. Övriga blir inte av med symtomen
trots behandling och kan ha svårt att komma tillbaka till ett vanligt liv.
Sjukdomen har också olika faser och börjar oftast med att man får mer och mer svårt i
vardagen. Ju tidigare sjukdomen upptäcks, desto lättare har man att bli återställd.
Akut fas
Schizofreni brukar inledas med en längre tid av grubblerier eller att man fungerar sämre
socialt, i studierna eller i arbetet. Om man inte söker vård och får behandling kan sjukdomen
bli akut. Då kan man till exempel höra röster eller känna sig hotad eller förföljd. Sådana
symtom brukar kallas positiva symtom, vilket innebär att det är egenskaper som läggs till och
är utöver vad en frisk människa kan uppleva.
En del utvecklar också så kallade negativa symtom, som kan beskrivas som bristsymtom.
Man kan till exempel känna sig apatisk, håglös och obeslutsam. För närstående kan
symtomen misstolkas som lathet och det kan uppstå konflikter för att det kan verka som om
man inte gör något av sitt liv.
Många blir också oroliga, får sömnstörningar, och blir aggressiva, ofta med orimliga
anklagelser mot närstående.
För att få diagnosen schizofreni ska man ha haft symtomen längre än sex månader.
Sen fas
Ungefär en tredjedel av alla som får diagnosen schizofreni får, med hjälp av medicin, lindriga
besvär. Övriga får mer besvär och kan ha svårt att klara vardagen och fungera socialt. För
en del av dem hjälper inte medicinen tillräckligt mycket. Man behöver då få stöd och olika
behandlingar som kan underlätta i livet och vardagen.
Få behöver långvarig vård på sjukhus
Schizofreni är en sjukdom som ofta har ett långvarigt förlopp och den kan göra det svårt att
leva ett vanligt liv. Om samhället tidigt hjälper till med arbete och boende samt medicinskt
och psykologiskt stöd så minskar de långsiktiga problemen för den som är sjuk.
Tidigare var det vanligt med vård på stora institutioner. Men det hade som följd att de så
kallade negativa symtomen, passivitet och inåtvändhet, kom att ta över allt mer.
Idag krävs långvarig sjukhusvård bara för ett fåtal. Flera undersökningar visar också att efter
fem till tio års tid eller längre blir de flesta bättre om de fått möjlighet att leva så självständigt
som möjligt, ha en meningsfull sysselsättning, personliga sociala kontakter och så lite
medicinering som möjligt. Många klarar sig med relativt låg dos mediciner efter några år, och
vissa helt utan medicin.
Det är viktigt att personer med dessa ovanliga personligheter får mötas med full respekt och
intresse av sin omgivning. Det behöver inte vara ett funktionshinder att ha kvar en tendens
att höra röster eller att uttrycka ovanliga åsikter eller erfarenheter, om omgivningen inte tar
avstånd. Att vara tillsammans med någon med en ovanlig personlighet innebär en möjlighet
för andra att vidga sin livserfarenhet.
En missförstådd sjukdom
Många människor kan tidvis känna sig så annorlunda, att de undrar om de lider av
schizofreni. Det gäller ofta ungdomar som är begåvade och känsliga. Det är viktigt att inte i
onödan fortsätta tro det, utan att man i så fall får stöd i att vänta ut och finna sig själv, kanske
genom samtal med en erfaren läkare eller psykoterapeut.
Det finns flera vanliga missuppfattningar om schizofreni som beskrivs nedan.
Personlighetsklyvning är inte karakteristiskt
Många tror att schizofreni är detsamma som brukar kallas personlighetsklyvning. Men att
man upplever sig vara kluven mellan flera personlighetsdrag, kanske en god och en ond
sida, är inte en egenskap som är karaktäristisk för schizofreni.
Man ser inte syner
Att man ser syner vid schizofreni är en missuppfattning. Om synhallucinationer någon gång
förekommer är de oftast vaga eller som inre föreställningar, till exempel ”hans ansikte
verkade förändras till en varulvs”.
Inte ett hopplöst tillstånd
Det är också för det mesta fel att schizofreni är ett hopplöst tillstånd. Att sjukdomen har fått
ett negativt rykte kan bero på att man ser de svåra, kroniska fallen ute i samhället, men inte
alla de som blivit bättre eller helt friska .
En oharmonisk uppväxt troligen inte nog
För några decennier sedan trodde man att schizofreni berodde på att mamman haft ett stört
förhållande till barnet under det första levnadsåret.
Den ståndpunkt de flesta experter intar idag är ungefär så här: En människa som har en svår
barndom med svikande föräldrar, stor övergivenhet eller som utsätts för sexuella eller andra
övergrepp kan få störningar i sin känslomässiga utveckling. Det kan leda till att personen
senare i livet har svårare att klara påfrestningar. Om samma person dessutom har en
biologisk sårbarhet ökar risken starkt för att en psykos ska utvecklas. Det är därför inte troligt
att enbart en oharmonisk uppväxt skulle orsaka en psykos hos en människa, om det inte
samtidigt finns andra risker.
Det finns många som får psykoser utan varken kända ärftliga förhållanden eller störningar
under barndomen.
Vanligast hos yngre
Den vanligaste åldern för att insjukna i schizofreni är runt 25 år. Det går att hitta fall av
schizofreni redan under den tidiga skolåldern, men före pubertetsåren och efter 45 års ålder
är det mycket ovanligt att man insjuknar för första gången.
Pojkar utvecklar schizofreni något oftare än flickor. Orsaken är okänd, möjligen kan kvinnliga
könshormoner ha en skyddande effekt. Något som talar för det är att efter fyrtioårsåldern är
det fler kvinnor än män som utvecklar sjukdomen.
Det går inte att hitta en tydlig förklaring till schizofreni. Många faktorer samverkar. Det finns
ett klart ärftligt inslag även om det inte har hittats någon enskild gen som kan förklara
sjukdomen. Troligen ger kombinationen av olika gener en sårbarhet som gör att man lättare
kan insjukna vid påfrestningar.
Många bär på en genetisk sårbarhet utan att bli sjuka. Kanske uttrycker den då en känslighet
som också kan vara en personlig tillgång.
Vad beror schizofreni på?
Det går inte att hitta en tydlig förklaring till schizofreni. Många faktorer samverkar. Det finns
ett klart ärftligt inslag även om det inte har hittats någon enskild gen som kan förklara
sjukdomen. Troligen ger kombinationen av olika gener en sårbarhet som gör att man lättare
kan insjukna vid påfrestningar.
Många bär på en genetisk sårbarhet utan att bli sjuka. Kanske uttrycker den då en känslighet
som också kan vara en personlig tillgång. Det finns till exempel forskning som tyder på att en
genetisk sårbarhet kan göra att man blir kreativ, om man inte blir sjuk.
Både arv och miljö
Sårbarheten har ofta en ärftlig bakgrund. Hos vissa personer är arvsfaktorn framträdande,
hos andra verkar tidiga psykologiska skador ha större betydelse för om man får schizofreni. I
omkring hälften av fallen går det inte att finna någon tydlig ärftlighet för sjukdomen, och det
tyder då på att okända orsaker dominerar.
Störningar i hjärnans tidiga utveckling kan medverka till att en genetisk sårbarhet slår
igenom. Det kan uppstå genom problem under graviditeten eller komplikationer vid
förlossning. Men eftersom schizofreni är en ovanlig sjukdom, och komplikationer vid
graviditet och förlossning är vanliga, finns det ingen större anledning till oro för den som haft
sådana komplikationer.
Allvarliga problem under uppväxten, som sexuella övergrepp eller andra svåra upplevelser,
kan ha en förstärkande effekt om den genetiska sårbarheten finns där. Mycket talar för att
goda yttre förhållanden fungerar som ett skydd, och minskar den genetiska sårbarhetens
effekt.
Risken för att man ska utveckla schizofreni ökar också om man röker hasch regelbundet.
Infektioner tidigt i livet som har påverkat hjärnan kan också öka risken.
Är en schizofren person farlig?
Media rapporterar oftare om våldshandlingar som begåtts av psykiskt sjuka personer än om
andra aggressionshandlingar. Därför kan det verka som om det skulle vara vanligt. Men
jämfört med schizofreni innebär påverkan av alkohol och narkotika en mycket större risk för
aggressivt beteende. Om en person som lider av schizofreni samtidigt missbrukar alkohol
och narkotika, ökar risken för aggressivitet.
Om man befinner sig i en akut fas av schizofreni kan man ibland bete sig aggressivt. Det
beror ofta på att man är skräckslagen på grund av sina inre upplevelser och har svårt att
förstå vad som händer och att kontrollera tillvaron.
Ibland kan akut schizofrena personer skada sig själva, till exempel genom en
självmordshandling som kan vara utlöst av inre befallande röster. Men det är inte vanligt.
Om man har schizofreni är det vanligt att vilja värna sin fysiska integritet om någon snabbt
kommer för nära. Men det brukar sällan innebära några större risker.
Risken för att en person ska bli våldsam under sjukdomen ökar om han eller hon har brukat
våld förut, har förföljelsemani, missbrukar eller har svårt att kontrollera sina impulser. Om
våld förekommer riktas det oftast mot närstående, så därför är det viktigt att man som
närstående är delaktig i vårdplaneringen och har nära kontakt med psykiatrin och
socialtjänsten.
Tillstånd som kan förväxlas med schizofreni
Det är en oklar gräns mellan schizofreni och andra akuta psykoser, som har en starkare
tendens att gå över av sig själv. Schizofreni kan också förväxlas med andra tillstånd, till
exempel:
-
-
-
Personlighetsstörning av borderlinetyp. De som har denna form av
personlighetsstörning delar in sin verklighet och sina relationer i "svart-vita" mönster.
De reagerar ofta på ett impulsivt och ibland självdestruktivt sätt i pressade situationer.
Personlighetsstörning av borderlinetyp kallas ibland felaktigt för gränspsykos, och det
är ovanligt att den går över i psykos.
Vissa sällsynta hjärnsjukdomar som tumörer och tinninglobsepilepsi, där man bland
annat kan få synhallucinationer.
Förgiftningar. De kan ge symtom som ytligt påminner om schizofreni, bland annat
hallucinationer. Men vid närmare undersökning visar det sig att både förloppet och
symtomen är annorlunda.
Förvirringstillstånd under akut påverkan av narkotika och vissa dopningspreparat.
Det finns också vissa mediciner som kan ge psykossymtom, till exempel kortison och
en del läkemedel mot Parkinsons sjukdom. Då går besvären oftast över om man
slutar ta medicinen.
Symtom och diagnos
De flesta har vaga tidiga symtom
En tredjedel av alla som insjuknar har varit sent utvecklade och haft problem med
skolprestationer och i kontakten med kamrater. Motsatt finns det också en andel med en
mycket hög begåvning, men som något år innan insjuknandet plötsligt förlorar sin arbetseller studieförmåga.
De flesta som utvecklar en schizofren sjukdom har före insjuknandet haft vaga symtom
under något år eller längre. Ökande koncentrationssvårigheter, bristande uthållighet, en
plågsam och oklar känsla av att förändras psykiskt, kanske av att bli ”tom” eller ”ond”,
försvårar arbets- och studiemöjligheterna. En del prövar droger eller alkohol för att lätta på
dessa känslor. Andra drar sig inåt och stänger sig inne. Plötsliga vredesutbrott som verkar
helt omotiverade för de närmaste stör relationerna.
Tidiga tecken på insjuknande
Några typiska risktecken som särskilt kan ses hos unga personer är att man:
-
har en djupgående och smärtsam upplevelse av att vara förändrad i sin person, och
att inte känna igen sig själv
drar sig undan umgänge, familj och tidigare vänner
under en längre period och utan klara skäl inte orkar arbeta eller studera
ger uttryck för en förändrad verklighetsuppfattning
under en längre tid grubblar över livet på ett depressivt eller ångestfullt sätt
får flera oförklarliga känsloutbrott.
Till slut blir upplevelsen av att förändras så stark att man börjar söka orsaken utanför sig
själv, och föreställningen växer att man är utsatt för experiment eller påverkan utifrån. Det är
vanligen en gradvis övergång till ett psykotiskt tänkande.
Denna typ av problem förekommer naturligtvis också, i mildare grad, som en utvecklingsfas
hos många ungdomar som inte är i riskzonen för en psykos. Möjligheten att det handlar om
en begynnande psykos är större ju flera risktecken som finns samtidigt, om de är starka, och
om någon i den närmare familjekretsen haft en psykos. I så fall bör man snarast ta kontakt
med en ungdoms- eller vuxenpsykiatrisk mottagning.
Vård och behandling
Behandlingen består både av flera olika delar, bland annat mediciner och psykologiskt stöd.
Det är också viktigt att miljön man behandlas i är lugn och att man känner sig trygg med de
människor man har kontakt med.
Hembesök från psykiatrin en bra början
En metod som visat sig fungera bra vid misstänkt psykosgenombrott är hembesök från ett
särskilt psykosteam, som finns på de flesta psykiatriska kliniker. Genom hembesöket kan
vårdpersonalen få en uppfattning om både vilka problem och resurser som finns omkring den
som är sjuk. På så sätt kan behandlingen planeras bättre.
Tillsammans med den som är sjuk och helst också närstående försöker vårdpersonalen
förstå vad som hänt, och vad de olika familjemedlemmarna har upplevt i samband med
insjuknandet. Som sjuk eller anhörig kan man få hjälp att förstå att psykosen kan vara ett
tecken på en för stark påfrestning för en sårbar människa. Det gör kanske att psykosen
verkar mindre skrämmande och skamlig. Man kan också få diskutera för- och nackdelar med
medicinering.
För att det ska kunna konstateras om det rör sig om en schizofren psykos måste man ha
minst ett halvårs symtom. Symtomens grad av bisarrhet och hallucinationer med flera röster
är sådant som ökar sannolikheten att det rör sig om en schizofren psykos.
Många kontakter krävs
Den som insjuknar i psykos behöver regelbunden och tät kontakt med vårdpersonal, särskilt
under den första tiden. Familjen måste också träffa personalen i återkommande möten för att
diskutera vad som händer under psykosen och hur behandlingen fungerar.
Ibland måste man tas in tas in på sjukhus
Det kan bli nödvändigt med tvångsintagning om situationen är ohållbar och den som är sjuk
inte själv vill gå med på vård. Längre fram i detta kapitel finns mer att läsa om tvångsvård.
Krishem bättre än vanlig akutavdelning
Om man har fått en psykos är det vanligaste att man först hamnar på en psykiatrisk
akutavdelning. Det är ofta en orolig miljö där många akut sjuka personer samlas. Därför kan
en psykos tillfälligt förvärras när man läggs in på sjukhus, och då måste kanske
medicineringen också ökas. Hur sjukhusmiljön och omhändertagandet är påverkar
upplevelsen av situationen.
Även om många vårdas samtidigt på akutpsykiatriska avdelningar kan ofta personer som har
akut schizofreni vara avskilda på en mindre avdelning med speciellt utbildad personal. Det
gäller särskilt om man har insjuknat för första gången.
Om man har psykotiska symtom tillsammans med aggressivitet eller om det finns stor risk för
självmord kan det vara säkrare att vårdas på en psykiatrisk sjukhusavdelning.
En del kan vårdas hemma
En del kan vara kvar i sina egna hem medan psykosen pågår. Då är det viktigt med ett
fungerande nätverk av familj eller vänner och med stöd av vårdpersonal. Att vårdas i hemmet
kan göra att situationen känns mindre skrämmande. Man får då hembesök av personal från
psykiatrin som gör utredningar och behandlar i hemmet. Om det däremot finns risker för att
man skadar sig själv, eller om symtomen är mycket plågsamma, brukar det vara bättre att
man vårdas på sjukhus.
Om man lever ensam och är fylld av vanföreställningar är det alltför pressande att bo kvar
hemma. Det gäller också om det finns spänningar mellan familjemedlemmarna, eller om de
inte orkar med att vara ett stöd. Ofta behöver man vila sig från varandra eftersom
insjuknandet brukar föregås av en lång tids oro och problem.
Behandling med antipsykotisk medicin
Läkemedel mot psykoser verkar genom att blockera signalsubstanser i vissa av hjärnans
nervceller. Läkemedelsgruppen kallas neuroleptika och började användas i mitten av 1950talet. Idag används ofta namnet antipsykotika för dessa läkemedel.
I de flesta fall, men inte alla, minskar läkemedlen vanföreställningar och hallucinationer.
Medicinerna dämpar symtomen men botar inte själva sjukdomen.
Om man har fått diagnosen schizofreni behöver man ta antipsykotisk medicin under en
längre tid. Hur länge man behöver ta medicinen varierar från person till person, men många
kan behöva ta medicinen under flera år för att inte bli sjuk på nytt.
Olika slags antipsykosmedicin
De substanser som det forskats mest kring är de som blockerar signalsubstanserna dopamin
och serotonin. De äldre typerna av neuroleptika dämpar nivåerna av dopamin i hjärnan.
Under de senaste åren har flera nya preparat tagits fram som också blockerar serotonin.
De nya medicinerna har färre biverkningar på musklerna än de äldre medicinerna, utan att
ha sämre effekt på psykosen. En del forskare anser också att de nya medicinerna har bättre
effekt, till exempel genom att minska symtom som inåtvändhet och passivitet. Det är ännu
inte vetenskapligt säkerställt. De nya medicinerna har också andra biverkningar än de äldre.
Viktigt att få lagom stor dos
Det är viktigt att få rätt dos medicin. Ny kunskap om läkemedlen har lett till att de doser som
används i dagens vård är betydligt lägre än de som användes tidigare och som ofta ledde till
många biverkningar. En högre dos än den rekommenderade leder oftast inte till bättre
antipsykotisk effekt utan bara till ökade biverkningar.
Det anses idag att man inte ska få flera antipsykosmedel samtidigt, eftersom det kan öka
risken för övermedicinering. Men ibland kan man behöva få två antipsykosläkemedel
samtidigt. Då kan biverkningarna minskas men effekten blir den samma.
Biverkningar av neuroleptika
Den vanligaste biverkningen av den äldre typen av antipsykosläkemedel är att musklerna
påverkas, och därmed rörelseförmågan. Akuta besvär kan vara muskelstelhet och
darrningar, eller känslor av krypningar och en plågsam inre oro som gör att man måste röra
sig och trampa omkring hela tiden.
En annan biverkning är en känsla av att vara psykiskt dämpad, och som kan vara mycket
besvärande. Även den sexulla förmågan kan dämpas av de äldre medicinerna.
En biverkning som kallas akut dystoni är ett smärtsamt och oroande tillstånd när man får
kramper i ögon-, svalg- och halsmusklerna.
Medicinerna kan också ge muntorrhet, som i sin tur leder till ökad risk för hål tänderna.
Därför är det extra viktigt att sköta sina tänder och besöka tandläkaren regelbundet.
Efter en längre tids medicinering kan man i sällsynta fall få besvär med grimaserande
ansiktsrörelser. Tillståndet kallas tardiv dyskinesi och är svårbehandlat. Troligen kommer det
att bli en alltmer ovanlig biverkning genom de lägre doser och nya typer av mediciner som
används numera.
De nya läkemedlens biverkningar är främst trötthet, ökad aptit och viktökning. I vissa fall ger
viktökningen ett så stort handikapp att medicinen inte kan användas. Att gå upp mycket i vikt
kan också leda till att man får andra sjukdomar, så därför kan man behöva byta till ett annat
läkemedel. Biverkningar går vanligen över när man slutar ta medicinen.
Det är inte alltid läkemedlet som gör att man går upp i vikt, utan man kanske äter felaktig
kost och rör sig för lite. Det är därför viktigt att äta nyttig och kalorisnål mat och motionera
regelbundet, särskilt om man tar antipsykotiska läkemedel. Ibland kan psykiatrin eller
socialtjänsten erbjuda kost- och motionsgrupper som gör det lättare att få nya vanor.
Dosering
Vid ett akut psykotiskt tillstånd behöver man genast få hjälp av psykiatrin. De bedömer om
man behöver vårdas på sjukhus eller om behandlingen kan inledas hemma. Först undersöks
om man kan bli bättre med hjälp av sömn och lugn runt omkring, så därför får man lugnande
medicin och sömnmedicin. Om symtomen inte går tillbaka under de första dagarna får man
påbörja behandling med antipsykotiska läkemedel i låg dos. Om det är första gången man
blir sjuk får man börja med en halv normaldos och sedan öka om symtomen inte mildras eller
försvinner. Har man varit sjuk förut brukar man få börja på en normaldos eller lite mer.
Det tar oftast upp till en månad eller mera innan medicinen ger full effekt, och därför ska
ökningen av dosen inte ske för hastigt. En för hög första dos eller för snabb höjning av dosen
kan ge onödiga biverkningar.
Om symtomen försvinner kan dosen sänkas försiktigt för att pröva om man klarar sig med
lägre dos av antipsykosläkemedel. Minskar inte symtomen efter någon månad kan man byta
medicin. Finns problemen kvar kan det också bero på att man inte tar medicinen ordentligt.
Antipsykosläkemedel har inte effekt vid alla psykostillstånd. Man bör därför snarare minska
än öka dosen om man inte får effekt efter att ha prövat flera preparat. I relativt sällsynta fall
har man en ovanligt snabb ämnesomsättning av medicinen vilket gör att dosen måste ökas.
Om man inte blir bättre av antipsykosläkemedlen bör man erbjudas behandling med ett
läkemedel som heter Klozapin. Det är det mest effektiva anitpsykosläkemedlet som finns
idag, men det kan ge en allvarlig biverkan. Man kan förlora förmågan att bilda vita
blodkroppar, vilket försämrar kroppens immunförsvar. Även om risken är mycket liten, får
man bara klozapin om de andra medicinerna inte har hjälpt eller om de ger svåra
muskelbiverkningar.
Om man vill försöka sluta med antipsykosläkemedel efter att ha använt medicin en längre tid
kan det hända att sjukdomens ursprungliga symtom återkommer. Därför bör man alltid
försöka sluta i samråd med läkare. Det bör ske gradvis och långsamt, kanske under ett
halvår eller längre tid. Annars kan man få övergående symtom som rastlöshet eller ångest,
och som felaktigt kan tolkas som att man måste fortsätta med medicineringen.
Långtidsverkande injektioner
För en del kan det vara svårt att komma ihåg att ta sin medicin medan psykosen pågår. Det
finns också personer som inte vill ta mediciner trots att de behöver dem. Då kan
sjukvårdspersonal ge injektioner av ett så kallat depåpreparat med ett par veckors till en
månads mellanrum. Men det bästa är att den som är sjuk har inflytande över sin egen
medicinering så långt det är möjligt.
Lugnande och sömngivande mediciner
Det är viktigt att snabbt få tillbaka förmågan att sova på natten när man insjuknat i psykos,
och därför får man ofta sömnmedel.
Om man har ångest kan man få ett lugnande medel som innehåller bensodiazepiner under
någon eller några veckor. Det finns alltid en risk för att man blir beroende av sådana
läkemedel om man tar dem under längre tid.
Den som är starkt nedstämd kan behöva ett antidepressivt läkemedel.
Andra mediciner
För schizoaffektiva tillstånd, som har tydligt depressiva eller maniska symtom, brukar litium
eller liknande stämningsstabiliserande läkemedel minska återfallen. Behandlingen fortsätter
under flera år, och ofta får man samtidigt antipsykotiska läkemedel.
Familjemöten en del av behandlingen
När någon får en psykos blir familjen i hög grad inblandad. Ofta är familjen också det
viktigaste stödet för den som är sjuk. Därför är det viktigt att familjemedlemmarna kallas till
återkommande möten med den sjuke och den närmast ansvariga vårdpersonalen.
Vid familjemötena kan man tillsammans diskutera symtomen och behandlingen, liksom de
problem som kan ha bidragit till att utlösa psykosen. Det är till stor hjälp för den som är sjuk
om närstående är med och planerar vården. Det är till exempel bra att närstående är med
när man får information om sjukdomen och behandlingen och när man diskuterar hur
vardagen ska fungera.
Psykoterapi
När psykosen visar tecken på att gå över kan man få fortsatt hjälp genom någon form av
psykoterapi. Att få tala om sin egen historia är också viktigt för att ge en känsla av
sammanhang bakåt. Hur behandlingen ser ut beror både på klinikens resurser och på vilka
behov man har.
För de flesta som får en psykos har självkänslan skadats av att bli sjuk, och det är viktigt att
få tala om de upplevelser och erfarenheter som psykosen har fört med sig. Vissa har
fortfarande kvar psykiska symtom som vanföreställningar eller depression även efter en
medicinsk behandling. Genom så kallad kognitiv beteendeterapi kan man då få hjälp att
behandla symtomen.
Psykologiskt stöd för att motverka återfall
Det är viktigt att den som har varit sjuk får hjälp att lära sig känna igen tecknen på att
psykosen kommer tillbaka. Tre fjärdedelar av alla som insjuknat första gången får ett eller
flera återfall. Man bör också få en kontaktperson inom vården så att man snabbt kan få hjälp
vid behov.
Om man inte blir bra
Om psykosen inte går tillbaka så att man har svårt att leva som vanligt i samhället finns det
mycket hjälp att få. Man kan få boendestöd och andra stöd som underlättar mycket i
vardagen. En del kan ha en annan diagnos samtidigt, till exempel autism. Då kan man
ansöka om stöd enligt lagen om stöd och service, LSS. Det finns också olika former av
boende där det finns personal tillgänglig om man behöver det. Man får också flera olika
behandlingar och en egen kontaktperson som samordnar vård och stöd.
Hur länge behandlas schizofreni?
En person som endast har varit sjuk en gång, blivit helt frisk och fortsätter vara frisk i ett år
kan stegvis börja trappa ner antipsykosläkemedlet. Det görs i samråd med läkaren och
närstående, och en så kallad krisplan tas fram för hur man ska gå tillväga om symtomen
kommer tillbaka. En del av de här personerna fortsätter vara friska, men de flesta behöver ta
medicin igen inom ett år. De kan ofta ha ett bra liv med medicinerna och har god chans att bli
bra.
De flesta som får diagnosen schizofreni behöver däremot ta antispsykosläkemedel i många
år. Det är viktigt att dosen inte är så hög att man blir påverkad av bieffekterna. Doserna som
ges idag är mindre än för bara tio år sedan. Ofta får man ett minskat medicinbehov efter fem
till tio år.
Dessutom behöver många psykologiskt stöd, inte minst för att kunna bearbeta alla de
begränsningar och förluster som sjukdomen medför. Den som har en schizofren sjukdom
påverkas starkare än andra av yttre händelser och kan därför särskilt väl behöva en
psykologisk stödkontakt.
Det kan ta många år innan man märker någon förbättring, trots mycket stöd och hjälp. Det är
inte ovanligt med flera återfall.
Psykiska funktionshinder vid schizofreni
Den som har schizofreni utvecklar ofta någon form av psykiskt funktionshinder. Det kan till
exempel yttra sig som svårigheter att umgås avslappnat med andra, en vilja att hålla sig för
sig själv, eller att man säger saker som är svåra att förstå för andra. En del har svårt att hålla
ordning på ekonomi och planering. Om man har schizofreni är man också stresskänslig och
kan få problem av plötsliga förändringar som när någon i vårdpersonalen slutar eller
liknande. En speciell form av känslighet vid schizofreni är att man saknar förmåga att vänja
sig vid bakgrundsljud eller synintryck. Man kan känna sig överkänslig för intryck och det kan
vara svårt att vistas i miljöer med mycket människor.
Funktionshindrets styrka varierar från person till person och mellan olika tillfällen.
Gemensamt är dock behovet av personlig integritet i hemmet. Den kan ibland vara svår att
tillgodose, till exempel om stor oreda i bostaden tvingar fram omedelbar städning eller andra
åtgärder.
Viktigt med samhällets stöd
Det är en lagstadgad rättighet i socialtjänstlagen att psykiskt funktionshindrade får olika slags
stöd från samhället. Att ha ett arbete eller en meningsfull syssla är av avgörande betydelse
för alla människor. Vårdbehovet för människor med psykiska funktionshinder brukar minska
kraftigt när man får någon form av meningsfull vardag.
Arbete och boende
Många har svårt att komma tillbaka till den vanliga arbetsmarknaden på grund av de krav på
snabbhet och smidighet som finns där. Personer med schizofreni som vill prova att komma
tillbaka till arbetslivet kan ha möjlighet att få en praktikplats under en prövoperiod. Man får då
stöd under den perioden, men om allt går väl kan det finnas en möjlighet att praktiken
övergår i en anställning.
Boendet är en annan social rättighet som många behöver stöd med. Det kan vara hjälp med
att handla, laga mat eller att städa. Kollektiva boendeformer med tillgång till personal kan för
vissa vara utmärkt.
Det fåtal som har mycket starka funktionshinder kan behöva ett långvarigt skyddat boende,
men under öppna och personliga former.
Tvångsvård
Det som normalt gäller inom svensk sjukvård är att ingen kan vårdas mot sin vilja eller
behandlas utan att ge sitt tillstånd. Men i vissa fall görs undantag från den rättigheten, enligt
Lagen om psykiatrisk tvångsvård, LPT.
Det som måste uppfyllas för att man ska kunna tvångsvårdas är att man:
-
lider av en allvarlig psykisk störning
har behov av en kvalificerad psykiatrisk vård dygnet runt
vägrar att ta emot sådan vård.
Vårdintyg krävs
Ett vårdintyg är ett intyg från en legitimerad läkare på att man har en så allvarlig psykisk
störning att man måste tillfälligt tvångsvårdas. Man kan därefter föras till sjukhus med
polishjälp om det är nödvändigt. Efter ankomsten till sjukhuset görs en ny, självständig
prövning av en ansvarig psykiatrisk specialist.
Förvaltningsrätten beslutar vid längre tvångsvård
Tvångsvården får pågå i högst fyra veckor, och därefter måste chefsöverläkaren ansöka om
fortsatt vård. Ärendet prövas då av Förvaltningsrätten. Den som tvångsvårdas, eller ett
ombud, kan också överklaga beslutet om intagning eller sjukvårdens avslag på önskan om
permission och utskrivning till Förvaltningsrätten. Förvaltningsrätten kan besluta om att ge
den som är sjuk permission och även besluta om att avsluta tvångsvården.
Det finns också öppen psykiatrisk tvångsvård. Då kan en person som tidigare har vårdats i
slutenvård, men som inte vill fullfölja sin behandling efter utskrivningen från sjukhuset, få
tvångsvård i öppenvården. Det innebär att man måste följa vissa föreskrifter, som till
exempel att ta sin medicin och att hålla kontakt med psykiatrin.
Att vara anhörig till en person med schizofreni
Ofta blir familjelivet hårt ansträngt för de anhöriga. Efter ett par år kan hoppet tyckas vara ute
för ett snart tillfrisknande, och ett tillstånd av sorg eller bitterhet inträder. Många närstående
eller familjer får under denna process ett minskat socialt umgänge. Syskon kan reagera med
att antingen engagera sig starkt eller dra sig ifrån familjen. Många bär på en rädsla att själva
bli sjuka eller att föra arvet för psykisk sjukdom vidare till egna barn. Rädslan är till största
delen obefogad.
Anhöriga blir i många fall den sjukes ”advokat” mot samhället och stöd för att få det man har
rätt till. Den som insjuknar i schizofreni är i hög grad beroende av att anhöriga och vänner
inte drar sig undan utan finns kvar i kampen för att återvinna en högre normalitet, även om
det kan ta många år.
Inom familjer där en person har schizofreni är det inte ovanligt att den ena av, och ibland
båda, föräldrarna går in i en allt djupare identifikation med den som är sjuk. Det kan också
någon gång gälla ett syskon eller annan närstående. Livets normala innehåll upphör då att
gälla och det är ofta bara den sjukes liv som existerar. Tiden ägnas åt att städa, tvätta, laga
mat och övervaka.
Problemet med en ”överengagerad” förälder är att den sjukes tillstånd kan försämras genom
den stress och aggression som detta lätt kan väcka. Dessutom kan det medföra att andra
närståendes engagemang minskar och att insatser från samhället, som personlig assistent
eller liknande, kan försvåras.
Anhörigföreningar ett stöd
På de flesta större orter i Sverige finns anhörigföreningar som för många närstående är en
mycket viktig tillgång. De erbjuder en utmärkt möjlighet att träffa andra i samma situation,
skaffa kunskap och information. Anhörigföreningar kan stödja medlemmarna, enskilt och i
grupp.
Om man är anhörig till någon med schizofreni är det viktigt att vara tolerant. Man kan inte ha
full kontroll över den anhöriges situation, och måste våga lämna ansvaret. Det är också
viktigt att själv återerövra andra sociala funktioner. Ofta kan det vara en god hjälp att gå en
kurs om schizofreni och hur man bäst stöttar vid psykiska funktionshinder. Anhörigföreningar
eller psykiatrin erbjuder kurser eller olika former av familjestöd.
Information hämtad från Vårdguiden: http://www.1177.se/Skane/Fakta-och-rad/Sjukdomar/Schizofreni/
