Till Diognetos
1
Högt ärade Diognetos!
Jag ser din stora iver att få lära dig om de kristnas religion, och hur du ställer mycket
tydliga och ingående frågor om dem. Du undrar vilken Gud de tror på, och hur de alla
genom att dyrka honom kan försmå världen och förakta döden och varken erkänna dem
som grekerna anser vara gudar eller följa judarnas vidskepligheter. Dessutom undrar du
över den kärlek som de har till varandra och varför detta nya släkte eller levnadssätt
kommit in i världen först nu och inte tidigare. 2Jag välkomnar verkligen ditt intresse och
ber att Gud, som skänker oss alla såväl talet som hörseln, skall låta mig tala så att det
gagnar dig som lyssnare bäst och även låta dig lyssna så att inte jag som talar blir
besviken.
1:1 Högt ärade Diognetos Brevet är ställt till en förnäm person, Diognetos, som förutsätts vara intresserad av
kristendomen som vägen till invigning i det djupaste gudomliga mysteriet. Inget övrigt är känt om
mottagaren, och en möjlighet kan vara att ”Diognetos” står för varje intresserad sökare som läser denna
apologetiska skrift. Författaren är anonym och även dateringen är osäker, men brevet bör vara skrivet
under 100-talet eller 200-talet e. Kr. Det har överlevt i en enda skadad handskrift med ett antal
felskrivningar, varför åtskilliga konjekturer har måst tillgripas för att återställa den förmodade
ordalydelsen.
1:1 förakta döden De kristnas mod inför den martyrdöd de ofta fick möta under fornkyrkans dagar väckte
beundran och var en avgörande faktor för trons spridning.
1:1 kärlek Även de kristnas inbördes kärlek uppmärksammades av de utomstående. Berömda har de ord
blivit som återges av Tertullianus: ”Se hur de älskar varandra!”
2
Se nu till att rena dig från alla fördomar som upptar ditt sinne, och lägg bort det
invanda som vilseleder dig. Börja om från början som en ny människa, likt en som
skall vara lyssnare till en ny lära, vilket du själv bekänt dig vara. Se inte bara med
ögonen, utan även med förnuftet hur de som ni kallar och räknar som gudar är
beskaffade eller utformade.
2Är inte den ena gjord av sten lik den man trampar på, den andra av koppar som inte är
bättre än den vi gör grytor av, en tredje av trä som till och med redan är ruttet – eller av
silver som måste vaktas av en människa för att inte bli stulet, eller av järn som angrips av
rost, eller av lera som på intet sätt är finare än den som formats till de mest ovärdiga
bruk? 3Är inte alla dessa av förgänglig materia? Är de inte smidda av järn och eld? Är de
inte utformade av stenhuggaren, kopparslagaren, guldsmeden eller krukmakaren? Innan
de hamrades till dessa skepnader genom hantverkarnas olika konster kunde de väl alla,
och kan fortfarande, formas om till vad som helst? Hade inte det som nu är husgeråd i
samma material kunnat bli lika dem, ifall det hamnat hos samma hantverkare? 4Visst
kunde detta som ni nu tillber återigen genom människors försorg kunna bli likadana
bruksföremål som de andra?
Är de inte stumma allihop? Är de inte blinda, själlösa, känslolösa, orörliga? Är inte
allihop sådant som förmultnar och förgås? 5Detta kallar ni gudar! Sådant tjänar ni, sådant
tillber ni, men till slut skall ni bli som de.
6Är det därför ni hatar de kristna, för att de inte anser att dessa är gudar? 7Ni, som
tänker och tror att ni prisar dem, ni föraktar väl dem ännu mer? Ni skymfar väl och
förolämpar dem desto mer, när ni dyrkar dem som är av sten och lera obevakade men
låser in dem som är av silver och guld om natten och sätter ut vakter om dagen för att de
inte ska bli stulna? 8Och de hedersbetygelser som ni tänker att ni visar dem är snarare ett
straff ifall de kan känna något, men om de saknar känsel avslöjar ni dem när ni dyrkar
dem med blod och offerrök. 9Någon av er borde få uthärda detta, någon borde få stå ut
med att man gör så mot honom! Men det finns inte en människa som frivilligt skulle stå
ut med ett sådant straff, för hon har känsel och förstånd. Stenen står dock ut med det, för
den känner ingenting. Därmed motbevisar ni väl dess känsel?
10Jag kunde säga mycket annat om varför de kristna inte tjänar sådana gudar, men om
någon inte tycker det här är nog anser jag det överflödigt att säga mer.
2:1 det invanda Eller ”sedvänjan”, den grekisk-romerska traditionen av bilddyrkan.
2:2-5 Författaren anknyter liksom senare apologeter till en judisk tradition att förlöjliga hedningarnas bruk
av gudabilder, jfr t ex Ps 115:4-8, 135:15-18, Jes 44:9-20, 46:6-7, Jer 10:1-11, Vish 13:10-15:17.
2:5 Ps 115:8, 135:18.
2:7 som tänker och tror att ni prisar dem Handskriftens lydelse osäker, översättningen baserad på konjektur.
Annan möjlig förståelse (utan konjektur): ”som nu tänker och tror det”.
3
Sedan tror jag att du mycket gärna vill höra varför de inte dyrkar Gud på samma sätt
som judarna. 2Judarna håller sig borta från den ovannämnda kulten och hävdar med
rätta att de dyrkar världsalltets ende Gud och ser honom som Herre, men när de kommer
med en likadan offertjänst som den som nämnts förut tar de fullständigt miste. 3För om
grekerna ger bevis på oförnuft när de offrar till sådana som är känslolösa och stumma, så
borde judarna rimligen räkna det som dårskap snarare än fromhet när de kommer med
sådant till Gud, som om han behövde det. 4Ty han som har gjort himmel och jord och allt vad
de rymmer och som förser oss med allt vi behöver, han kan själv inte behöva något av det
som han själv skänker åt dem som tror sig ge det till honom. 5Men de som menar att de
fullgör en offertjänst åt honom med blod och offerrök och brännoffer och ärar honom
med dessa hedersbetygelser, de tycker jag alls inte skiljer sig från dem som visar de
stumma bilderna samma ära. Den ene verkar göra det åt sådana som inte kan ta emot
äran, den andre åt honom som ingenting behöver.
3:4 2 Mos 20:11, Ps 145:6, Apg 14:15.
4
Men när det gäller deras ängsliga noggrannhet med maten, vidskepligheten kring
sabbaten, skrytet över omskärelsen och hyckleriet med fasta och nymånader så är
alltihop skrattretande och inte ens värt att tala om. Det tror jag inte att du behöver mig för
att förstå. 2För när man tar emot en del av det som Gud har skapat för människornas bruk
som något gott men förkastar annat som onyttigt och överflödigt, hur orätt är inte det?
3När man lögnaktigt beskyller Gud för att hindra oss från att göra gott på sabbaten, hur
gudlöst är inte det? 4När man är stolt över stympning av kroppen som ett tecken på
utvaldhet, som om man därigenom vore särskilt älskad av Gud, hur skrattretande är inte
det? 5Och när man skådar efter stjärnor och måne för att hålla räkning på månader och dagar
och delar in Guds ordningar och tidernas växlingar efter eget tycke, vissa till fester och
andra till fastor, hur kan man se det som ett tecken på gudsfruktan och inte snarare
dårskap?
6Jag tror att du nu fått veta tillräckligt om hur rätt de kristna gör i att hålla sig borta från
såväl allmänhetens meningslösa villfarelse som judarnas beskäftiga skryt. Men när det
2
gäller hemligheten i deras egen religion skall du inte tro att du kan lära dig detta från
människor.
4:1 tror jag inte Ordet ”inte” verkar ha fallit bort ur handskriften vid avskrivning.
4:2 Jfr 1 Tim 4:3-5. För de kristna var det självklart att all mat som Gud skapat var tillåten. Jfr Mark 7:14-19.
4:3 Se Mark 3:4 (Luk 6:9) för ett stridssamtal mellan Jesus och fariséerna i denna fråga.
4:5 Se Gal 4:10 där de judaiserande galaterna får kritik för samma sak.
5
Kristna skiljer sig nämligen inte till land eller språk eller seder från andra människor.
2De bor inte i egna städer, de talar inte något särskilt språk och lever inte något
besynnerligt liv. 3Deras lära har inte upptäckts genom beskäftiga människors tankar och
funderingar, inte heller företräder de någon mänsklig åsikt så som vissa gör. 4De bor i
både grekiska och utländska städer där var och en fått sin lott och följer landets seder vad
gäller kläder och mat och övrigt i livet, men samtidigt visar de en förunderlig och erkänt
ovanlig hållning i sitt levnadssätt. 5De bor i sina egna hemländer men som gäster, de
deltar i allt som medborgare men uthärdar allt som främlingar. Varje främmande land är
ett hemland för dem, och varje hemland ett främmande land. 6De gifter sig likt alla andra
och föder barn, men de sätter inte ut sin avkomma. 7De delar allt vid bordet men inte i
sängen. 8De bor i köttet men lever inte efter köttet, 9de vistas på jorden men är
medborgare i himlen. 10De lyder de lagar som stiftats och överträffar lagarna i sina liv.
11De älskar alla och blir förföljda av alla, 12de är oförstådda och blir fördömda, de blir
dödade men får nytt liv. 13De är fattiga men gör många rika, de saknar allt men har allt i
överflöd. 14De blir vanärade men förhärligas mitt i vanäran, de blir förtalade men får
upprättelse. 15De blir smädade och välsignar, de blir skymfade och visar respekt. 16När de
gör det goda blir de straffade som onda, när de blir straffade gläds de som om de fick nytt
liv. 17De bekämpas som främlingar av judarna och blir förföljda av grekerna, och de som
hatar dem kan inte förklara orsaken till fientligheten.
5:3 människors tankar I motsats till filosofernas läror är kristendomen baserad på gudomlig uppenbarelse.
5:6 sätter inte ut sin avkomma En tydlig skillnad mellan kristet och hedniskt tänkesätt blev uppenbar i
behandlingen av spädbarn. Såväl abort som utsättande av nyfödda barn (särskilt slavbarn) praktiserades i
den hellenistiska världen, men de kristna tog hand om och uppfostrade sådana barn.
5:7 men inte i sängen De kristna ”kärleksmåltiderna” blev av hedningarna misstänkta för att inbegripa otukt,
vilket tillbakavisades av kristna författare: ”Allt har vi gemensamt utom våra hustrur” (Tertullianus, Ap.
39). Formuleringen är dock en konjektur, koiten istället för handskriftens koinen som skulle betyda ”inte vid
ett orent sådant”, alltså fritt från kött offrat till avgudar.
5:8 köttet Grek. sarx har både en neutral syftning på den fysiska kroppen och en negativ betydelse av
”begär” i motsats till det andliga.
5:13 2 Kor 6:10. Många av kapitlets kontraster anspelar på passagen i 2 Kor 6:8-10.
5:17 av judarna De kristna fick under fornkyrkans tid lida förföljelser inte bara från romerskt håll utan även
från judiskt, där de kristna sågs som kättare (jfr t ex 1 Tess 2:14-16).
6
Kort sagt, vad själen är i kroppen, det är de kristna i världen. 2Själen är utspridd i
kroppens alla delar, och de kristna i världens alla städer. 3Själen bor i kroppen men
tillhör inte kroppen, och även de kristna bor i världen utan att tillhöra världen. 4Själen
bevaras osynlig i den synliga kroppen, och de kristna är kända i världen medan deras
gudsdyrkan förblir osynlig. 5Köttet hatar själen och bekämpar den utan att ha lidit orätt
därför att det blir hindrat från att leva ut sina lustar, och världen hatar de kristna utan att
ha lidit orätt därför att de motsätter sig deras lustar. 6Själen älskar köttet och lemmarna
3
som hatar den, och även de kristna älskar dem som hatar dem. 7Själen är instängd i
kroppen men håller själv ihop kroppen, och de kristna hålls i världen som i ett fängelse
men det är de som håller samman världen. 8Själen bor odödlig i en dödlig stofthydda, och
de kristna bor som främlingar i det förgängliga medan de väntar på oförgängligheten i
himlen. 9När själen får lida vad gäller mat och dryck blir den bättre, och när de kristna
straffas blir de snarare fler för varje dag. 10Till en sådan position har Gud bestämt dem,
och de har ingen rätt att överge den.
6:3 Jfr Jesu förbön i Joh 17:14-16.
6:4 deras gudsdyrkan förblir osynlig Kristen tillbedjan sker i ande och sanning (Joh 4:23), som ett inre skeende.
Dessutom firades eukaristin bakom låsta dörrar dit ingen odöpt eller oinvigd ägde tillträde.
6:8 2 Kor 5:1.
7
Som sagt är det ingen jordisk upptäckt som överlämnats åt dem, det är ingen dödlig
tanke som de anser värd att vaktas så noggrant, och inte heller är det mänskliga
mysterier som de blivit betrodda med. 2Det är verkligen Gud själv, den allsmäktige och
osynlige Skaparen av allting, som från himlen har grundlagt och befäst sanningen och det
heliga och outgrundliga Ordet i människornas hjärtan. Det var inte någon tjänare han
sände, så som människor kunde ha gissat, eller någon ängel eller furste eller någon av
dem som förvaltar de jordiska tingen eller är betrodda i de himmelska boningarna. Nej,
det var själve konstnären, alltings skapare, genom vilken han skapade himlarna och
stängde in havet inom dess gränser, han vars fördolda lagar troget åtlyds av naturens alla
element. Av honom fick solen sin dagliga bana att följa, under honom lyder månen som
han befaller att lysa om natten och stjärnorna som följer månens bana. Genom honom är
allting ordnat, indelat och underlagt: himlen och det som finns i himlen, jorden och det
som finns på jorden, havet och det som finns i havet, eld och rymd och avgrund, det som
finns i höjden och det som finns i djupet och allt däremellan. Det var honom han sände
till dem. 3Men kom han då, vilket en människa kan tänka, som en tyrann med fasor och
fruktan? 4Inte alls, utan i mildhet och ödmjukhet, som när en kung sänder sin kunglige
son. Han sände honom som Gud, som en människa till människor, som en Frälsare för att
vinna och inte för att tvinga – för det finns inget tvång hos Gud. 5Han sände honom för
att kalla och inte för att förfölja, han sände honom för att älska och inte för att döma. 6Ty
en gång skall han sända honom för att döma, och vem skall bestå när han kommer? [ - - - ]
7[Ser du] inte hur de blir kastade åt vilddjuren för att de skall förneka Herren, men utan
att besegras? 8Ser du inte att ju fler det är som blir straffade, desto mer ökar de andra i
antal? 9Detta ser inte ut att vara människors verk, detta är Guds kraft och ett tecken på
hans närvaro.
7:2 Ordet För grekiskt tänkande var Ordet, Lógos, ett djupt filosofiskt begrepp: vishetens princip, förnuftet
som genomsyrar tillvaron och som människan fått del i. Kristen förkunnelse (Joh 1:1, 1 Joh 1:1) likställer
Lógos med Guds Son och Guds skaparord, särskilt som här när den presenteras för en hellenistisk
sanningssökare.
7:6 Mal 3:2. Efter denna gammaltestamentliga anspelning verkar det finnas ett avbrott i texten. Enligt en
marginalnotering som avskrivaren gjort i handskriften fanns denna lucka redan i hans förlaga pga dennas
ålder.
7:7 Ser du Orden är inskjutna på grundval av konjektur.
7:9 närvaro Grek. parousía kan betyda både ”närvaro” och ”ankomst” (jfr Matt 24:3), och kan alltså syfta
både på Guds närvaro hos de kristna genom den heliga anden och på Jesu ankomst till jorden, antingen
den första i ringhet eller den andra i härlighet.
4
8
Ty vilken människa visste överhuvudtaget vem Gud var innan han kom? 2Eller tar du
till dig de där ”trovärdiga” filosofernas tomma och löjliga läror? Vissa av dem sade
att elden är Gud (det de är på väg till kallar de Gud!), andra sade vattnet och andra något
annat av elementen som Gud har skapat. 3Ifall någon av dessa läror vore rimlig så kunde
vad som helst av det andra i skapelsen visas vara Gud. 4Men sådant är bedragares
bländverk och villfarelse.
5Bland människor har ingen vare sig sett honom eller lärt känna honom, men han har
själv uppenbarat sig. 6Han har uppenbarat sig genom tron, som är den enda vägen till att
få se Gud. 7Ty Gud, alltings Härskare och Skapare som har gjort allt och delat upp det i
sina ordningar, var inte bara kärleksfull utan också tålmodig. 8Ja, sådan har han alltid
varit, sådan är han och kommer så att vara: mild, god, behärskad och sann. Han ensam är
god. 9Han tänkte en stor och outsäglig tanke, och delade den endast med Sonen – 10och så
länge han höll sin visa plan för sig själv, som en hemlighet, såg det ut som att han var
likgiltig och inte brydde sig om oss. 11Men när han genom sin älskade Son uppenbarade
och visade det som var berett från begynnelsen, så skänkte han oss alltihop på samma
gång: både att få del i hans välgärningar och att se och förstå något som ingen av oss
hade väntat sig.
8:1 Naturfilosofer på 500-talet f. Kr. spekulerade över urelementet, alltets ursprung, vilket författaren
jämställer med ett sökande efter Gud. Av filosoferna var det Herakleitos som föreslog elden och Thales
vattnet.
9
Han hade nu planerat allt för sig själv tillsammans med Sonen, men fram tills helt
nyligen lät han oss göra som vi ville och följa kaotiska drifter, förledda av lustar och
lidelser. Det var inte alls så att han gladdes åt våra synder, han stod ut med dem. Inte
heller accepterade han den orättfärdighetens tid som var, utan han skapade den
rättfärdighetens tid som nu är. Han gjorde det för att vi, som tidigare genom våra
gärningar blivit överbevisade om att vi inte var värdiga livet, skulle bli värdiga genom
Guds godhet. När vi själva visat vår oförmåga att komma in i Guds rike skulle vi få genom
Guds kraft få förmåga till det. 2Men när vår orättfärdighet var fullmogen och det stod
fullständigt klart att vi kunde vänta straff och död som dess lön, då kom den tid som Gud
hade förutbestämt för att därefter uppenbara sin godhet och makt – vilken
överväldigande godhet och människokärlek hos Gud! Han hyste inget hat eller agg till
oss och stötte inte bort oss, utan var tålmodig och fördragsam så att han förbarmade sig
och själv tog på sig våra synder. Han gav sin egen Son till lösen för oss – den helige för de
laglösa, den oskyldige för de onda, den rättfärdige för de orättfärdiga, den oförgänglige för
de förgängliga, den odödlige för de dödliga. 3Ty vad annat än hans rättfärdighet kunde
ge förlåtelse för våra synder? 4Hur skulle vi laglösa och ogudaktiga kunna bli
rättfärdiggjorda utom genom Guds Son allena? 5Vilket saligt byte, vilket ofattbart verk,
vilka oväntade välgärningar! De mångas laglöshet göms i en enda rättfärdig, en endas
rättfärdighet rättfärdiggör många laglösa. 6I det förgångna bevisade han vår naturs
maktlöshet att nå livet, nu visar han Frälsaren som har makt att frälsa också det maktlösa.
Av dessa båda orsaker ville han att vi skall tro på hans godhet och se honom som
vårdare, fader, lärare, rådgivare, läkare, förstånd, ljus, ära, härlighet, styrka och liv – och
inte bekymra oss för kläder och mat.
5
9:1 Matt 19:24.
9:2 Joh 3:16, Mark 10:45, 1 Pet 3:18.
9:6 vårdare Ordagrant ”amma” eller möjligen ”mor”, jfr 1 Tess 2:7 där samma uttryck används.
9:6 Matt 6:25.
10
Om även du längtar efter denna tro, vinn då först kunskap om Fadern. 2Ty Gud
älskade människorna, för dem skapade han världen, under dem lade han allt på
jorden. Åt dem gav han förstånd och förnuft, endast dem lät han kunna blicka upp till
honom. Det var dem han formade efter sin egen avbild, till dem sände han sin ende Son, åt
dem lovade han riket i himlen – och han skall ge det åt dem som älskar honom. 3När du
vunnit denna kunskap, vilken glädje tror du då inte skall fylla dig? Vilken kärlek skall du
inte få till honom som först älskade dig? 4Och när du fått den kärleken kommer du att
efterlikna hans godhet – och bli inte förvånad över att en människa kan efterlikna Gud,
när han vill så kan man det. 5Lyckan ligger ju inte i att förtrycka sin nästa eller vilja äga
mer än de svagare eller i att bli rik och kuva de underlägsna, och inte heller kan man bli
lik Gud genom sådant, för det står utanför hans majestät. 6Lik Gud är den som tar på sig
sin nästas börda, den som vill göra gott mot den svagare i något där han själv har det
bättre, som skänker det han fått av Gud åt de behövande och på så sätt blir en gud för
dem som tar emot det. 7Då skall du redan här på jorden få se att Gud råder i himlen, då
skall du börja förkunna Guds hemligheter, då skall du både älska och beundra dem som
straffas för att de inte vill förneka Gud. Då skall du fördöma världens falskhet och
bedrägeri när du verkligen förstår vad det är att leva i himlen, när du föraktar det som
här ser ut som döden, när du fruktar den verkliga döden som är bevarad åt dem som
skall dömas till den eviga elden, vilken ända till slutet skall pina dem som överlämnats åt
den. 8Då skall du beundra dem som för rättfärdighetens skull uthärdar den timliga elden
och prisa dem saliga när du blir varse den andra elden. [ - - - ]
10:1 vinn då Baserat på rättelse av texten. Om handskriftens lydelse ”och vinner” är den rätta, saknas här en
huvudsats.
10:2 1 Joh 4:9, 1 Kor 2:9.
10:3 1 Joh 4:19.
10:7 I denna vers återknyter författaren till de frågor som Diognetos i inledningen sades bära på: om de
kristnas Gud, deras dödsförakt och deras kärlek. Det är tydligt att avslutningen närmar sig.
10:8 Här slutar texten abrupt, vilket också markeras med en marginalnotering i handskriften. Den
ursprungliga avslutningen verkar ha gått förlorad, och de följande två kapitlen är antagligen avslutningen
på en annan predikan som fogats in istället.
11
Jag talar inte märkliga ting och argumenterar inte bedrägligt. Sedan jag blivit
apostlarnas lärjunge blir jag nu en hedningarnas lärare som värdigt betjänar dem
som blir sanningens lärjungar med det som jag blivit anförtrodd. 2Ty vem som fått rätt
undervisning och fattat kärlek till Ordet söker inte närmare förstå det som genom Ordet
så tydligt har uppenbarats för lärjungarna? För dessa har Ordet visat sig öppet och talat
fritt. De otroende förstod honom inte, men han förklarade det för lärjungarna så att dessa
som han fann värdiga fick insikt i Faderns hemligheter genom honom. 3Därför sände han
Ordet, för att det skulle uppenbaras för världen: förkastat av folket, förkunnat av
apostlarna, trott av hedningarna. 4Han är den som fanns från begynnelsen, han
uppenbarades som ny och visade sig vara gammal och föds alltid ny i de troendes
hjärtan. 5Han är den Evige som i dag räknas som Son, som gör kyrkan rik och låter nåden
växa och utvecklas bland de heliga – en nåd som ger förstånd, uppenbarar hemligheter,
6
tillkännager tider, gläds över de troende och ges åt dem som söker, åt dem som inte
bryter trons löften eller flyttar fädernas gränser. 6Och vördnad för lagen besjungs,
profeternas nåd blir känd, evangeliernas tro befästs, apostlarnas lära bevaras och kyrkans
nåd jublar. 7Om du inte bedrövar den nåden skall du lära känna det som Ordet förkunnar
genom vilka han vill och när han vill. 8Ty det som vi genom det befallande Ordets vilja
har drivits till att under möda lägga fram, det har vi av kärlek till det som uppenbarats
för oss delat med er.
11:1 på ett värdigt sätt dem Enligt emendation, medan handskriften har ”dessa värdiga”.
11:3 1 Tim 3:16.
11:4 1 Joh 1:1.
11:5 Ord 22:28.
11:6 nåd Möjligen ”glädje” (emendation).
12
När ni med iver läser och hör detta kommer ni att förstå vad Gud har i beredskap
för dem som älskar honom på rätt sätt, för dem som blivit en Edens lustgård med
ett fruktbärande och blomstrande träd som växer upp inom dem, prytt med frukter av
olika slag. 2Ty på denna plats är kunskapens träd och livets träd planterade – men det är inte
kunskapens träd som dödar, utan olydnaden. 3Och det är inte oväsentligt när det står att
Gud i begynnelsen planterade kunskapens träd och livets träd mitt i lustgården. Han visade
på så sätt att livet kommer genom kunskapen, även om våra första föräldrar inte använde
den med rent hjärta utan blev avklädda den genom ormens list. 4Det finns ju varken liv
utan kunskap eller säker kunskap utan verkligt liv, och därför fick de båda växa sida vid
sida. 5Denna betydelse insåg aposteln, och han klandrar den kunskap som övas utan
sanningens livgivande bud: Kunskapen gör oss uppblåsta, det som bygger upp är kärleken.
6Den som tror sig veta något utan att ha en sann kunskap som också bekräftas av livet,
han har inte fått kunskapen; han är bedragen av ormen och älskar inte livet. Men den
som i vördnad har vunnit kunskap och söker livet, han planterar med hopp och kan
vänta sig frukt.
7Låt ditt hjärta fyllas av kunskapen och ditt liv av det sanna Ordet. 8Om du bär dess träd
och plockar dess frukt skall du alltid skörda det som är åtråvärt inför Gud, det som
ormen inte kan röra eller villfarelsen befläcka. Inte heller blir Eva bedragen, men en
jungfru blir betrodd. 9Och frälsning uppenbaras, apostlar får insikt, Herrens påsk går
fram, vaxljus samlas och ställs i ordning. Ordet undervisar de heliga och gläds, och
genom honom förhärligas Fadern. Hans är härligheten i evighet. Amen.
12:1 läser och hör Under antiken brukade man läsa högt även när man satt ensam, jfr Apg 8:30.
12:1 1 Mos 3:23.
12:2 1 Mos 2:9.
12:3 blev avklädda den Annan möjlig översättning: ”förblev nakna”.
12:5 1 Kor 8:1.
12:8 Inte heller blir Eva bedragen, men en jungfru blir betrodd Annan möjlig översättning: ”Inte heller förgås
Eva, utan är betrodd som jungfru” (enligt den i fornkyrkan vanliga parallellen mellan Eva och Maria som
”den andra Eva”).
12:9 vaxljus Texten kan här vara skadad, och det har föreslagits att keroi är en felskrivning för kairoi (”tider”)
eller kleroi (”arvslotter” = församlingar?). Annars målas här bilden av påsknattens liturgi, då frälsningens
mysterium firades och nykristna döptes.
7
