Motioner nr 1011-1016 år 1971
Nr 1011
av herr Hedlund m. D.
angående jordbrukspolitiken.
I de riktlinjer för den framtida jordbrukspolitiken som drogs upp av
1967 å rs riksdag har angivits en rad olika målsättningar. Dessa brukar
sammanföras i begreppen produktions-, rationaliserings- och inkomstmålsättningen. Det torde redan från början ha stått klart att de upps tä llda målen för jordbrukspolitiken var svåra att förena och delvis
helt oförenliga. T ill klarast uttryck kommer detta när det i proposition
och rik dagsbeslut sägs att prissätt niogen skall avvägas med beaktande
av samhällets, jordbrukarnas och konsu menternas intressen.
Dylika målkonflikter är inom politiken inte ovanliga, eftersom det
ofta gäller all avväga olika intressen mot vara ndra och söka finna vägar
som tar rimlig hänsyn till alla berörda parter. Hä r bör emellert id framhållas all jordbrukspolitikens utformn ing och praktiska tillämpning är
avgörande för näringens ekonomiska vill ko r och därmed för lantbruka rnas möjligheter all fö lja med i den allmänna standardutvecklingen,
ekonomiskt och socialt. Eftersom det rör sig om en viktig basnäring
och en stor grupp männ iskor, bar därför jordbrukspolitikens utformning m ycket stor betydelse.
A andra sidan påverkar jordbrukspolitiken också li vsmedelspriserna
och därmed levnadskostnaderna för alla männi kor. De priser som
gäller i producentledet och som är avgörande för lönsamheten i jordbruksföretagen får dock allt mindre betydelse för konsume ntpriserna
beroende på stigande förädlingsgrad, moms etc. Även en relativt stor
procentuell sänkning av producentpriserna ger alltså i regel ett ganska
litet ut slag i koosumentledet.
sträva ndena efter att hålla livsmedelspriserna nere får därför inte
ske geno m a ll vi vägrar tillerkänna producenterna av livsmedelsråvaro r
- dvs. la nt brukarna - rimlig lön fö r deras arbete och skälig ränta på
ned lagt kapital.
Med hänvisni ng ti ll främst produktionsmålsättningen har sta tsmakterna sedan 1967 till fullo iakttagit riksdagsmajoritetens uttalaode om
återhållsamhet med prishöjningar. Redan efter denna korta tid har
denna politik medfört m ycket allvarliga konsekvenser. Jordbrukarna,
som redan förut utgjorde en utpräglad lågi nkomstgrupp, har hamnat i
en ekonomisk kris som kräver omedelba ra åtgärder för att kunna hävas.
Produktionsut vecklingen bar lett till en sänkni ng av självförsörjnings-
Riksdagen 1971.3 sam/. Nr 1011-1016
Mot. 1971
1011-1016
Mot. 1971: 1011
2
graden i fredstid och en ~ t a rk försämring av li v~ medel beredskapen inför en avspärrning. Vår fredstida produk tion är nämligen nu i allt
högre grad beroende av importerade råvaro r, främst proteinfodcr, handelsgödsel och dri vmedel. Enligt vår bedömning ä r livsmedelsberedskapen sämre än den 1967 års riksdag ansåg acceptabel.
I detta läge måste jord brukspolitikens inriktning ändras och tyngdpunkten fl yttas fr ån produktionsmälsättningen till inkomst- och ratiooaliseriogsmälsättoiogen. Vi måste nu se till all lönsa mheten förbättras
så att näringen blir attraktiv och stimulans ges till en fort sall uppbyggnad av rationella företag av olika storlek och inriktning.
En del effek ter av den nuvarande jordbrukspolitiken kan ganska lätt
iakttas. Nedlagda åk rar, förfallna hus, allmän förbuskning och fö rslumning av områden som ännu för något årtionde sedan var blomstraode jordbntksbygder tillhör dessa lätt iakttagbara fö rändringar. Likaså att man på arbetsplatserna ofta finner personer som de senaste åren
övergett laotbrukaryrket eller är deltidslantbrukare trots att dc haft
brukningsdelar som rimligen borde kunnat vara räntabla.
Andra konsekvenser ligger inte i lika öppen dag. Statistiken visa r
t. ex. att rationaliseringsverksamheten under de senaste åren bromsats
upp. De av riksdagen fastställda kreditgarantiramaroa har inte på
lå ngt när utnyttjats. Under senast kända budgetå r, 1969/70, beviljades
kreditgarantier för endast 147,1 milj. kr., medan ramen var 300,5 milj.
kr. Motsvarande tendens torde i förstärkt form gälla innevarande år.
I årets statsverksproposition bedöms nedgången vara ti llfällig och bl. a.
beroende av 1969 års svaga skö rd. Enligt vå r uppfattn ing ä r dock den
bristande investeringsviljan i huvudsak orsakad av den ytterst svaga
lönsamheten i jo rdbruket och den pessimism som 1967 års beslut skapat.
Landets jordbntkare har i stor utsträckning förlorat tron på framtiden.
Om inte en radikal lönsamhetsförbättring i förening med ett vänligare
psykologiskt klimat snabbt ernås, kommer inte in vesteringsviljan att
återvända. D ärmed bromsas den tekniska utvecklingen, och jordbruket
hamnar i ett sämre konkurrensläge. Detta är en allvarlig aspekt inte
minst inför en kommande anslutning i någon form till EEC.
En viktig orsak till alt kreditgarantiramarna inte utnyttjats är också
den restrikti vitet som karakteriserar rationaliseringskungörelsen och dess
tillämpningsföreskrifter. Kraven i fråga om areal- och besättningsstorleken för att företagen skall erhålla statligt rationaliseringsstöd är alltfö r
höga. Objekten räcker inte till. Enligt vår uppfattning måste en allmä n
uppmjukning av ou gällande bestämmelser ske för att en önskvärd och
nödvändig aktivitet skall uppnås. Vi anser bl. a. att nuva rande generella
undantag frä n möjligheten att få rationaliseringsstöd för deltidsjordbruk
måste slopas. Vid sådana fö retag kan ofta en m ycket hög rationalitet
uppnås, och det måste då va ra ett allmä nt intresse att även produktions-
Mot. 1971: 1011
3
former av detta slag främjas. Det iir ofta fråga om ganska små investeringar med stor marginell effekt.
En annan punkt i rationaliseringskungörelsen, som vi anser bör mjukas upp, är kravet på en genomgripande yttre rationalisering för att
bidrag skall kunna utgå till inre rationalisering. Nedre gränsen för tillskottsköp har i tillämpningsföreskrifterna angetts till 10 ha. Erfarenheten har visat att detta krav inte är rimligt och utgör ett h inder för stöd
:'1t bet ydelsefulla rationaliseringsåtgärder, exempelvis dikning.
Inte beller reglerna för stöd åt successiv uppbyggnad av företag är
utformade så att de på ett ändamålsenligt sätt kan utnyttjas för en
naturlig rationaliseringsprocess. Rationaliseringsorganen måste bär ges
ökad fribet att pröva ärendena från fall till fall.
Enligt vår mening bör målsättningen för rationaliseringsinsatserna
vara åstadkommandet av bärkraftiga familjejordbruk . I 1967 års jordbruksbeslut uttalades att rationaliseringsåtgärderna skulle syfta till successiv uppbyggnad av bärkraftiga företag. Detta beslut om successiv
uppbyggnad bör enligt vår mening realiseras på det sättet att i första
hand de mindre brukningsdelarna blir föremål för sådana förstärkningsåtgärder som leder till en uppbyggnad av dessa till bärkraftiga familjejordbruk. Tyvärr tillämpas rationaliseringsbestämmelserna ofta så att
de mindre brukningsenheterna helt vägras såväl långivning som andra
åtgärder.
Vi anser också att den stelbenta uppdelningen av de kombinerade
företagen i en skogs- och en jordbruksdel måste upphöra. För den enskilde företagaren med ett kombinerat jord- och skogsbruk är denna
uppdelning verklighetsfrämmande. Principen innebär enligt vår uppfattning en direkt diskriminering av skogs- och mellanbygderna. Vi anser
också att man bör öppna möjligbeter för enskilda personer att få statligt
stöd för förvärv av rena skogsbruksföretag.
Vi f inner det angeläget att i detta sammanhang ta upp sambandet
mellan jordbruk och naturvård och det förslag till särskilda stödåtgärder
för att genom jordbruksdrift hålla nedläggningsbotad åker öppen som
framlagts av en särskild arbetsgrupp knuten till naturvårdsverket. Det
är värdefullt att här ha få tt fastslaget att samhället har intresse av att
hotade odlingsbygder hålls öppna och att insatser av detta slag bör
ekonomiskt ersättas.
Vid sin prövning av garantilån och övriga ra tionaliseringsåtgärder är
lantbruksnämnderna nu låsta vid de ekonomiska betraktelsesätten. Endast de företag som kan visa upp en godtagbar ekonomisk lönsambet
genom rationaliseringsinsatser kommer i åtnjutande av sådana åtgärder.
I många fall kan bevarandet av ett jordbruk vara nödvändigt ur naturvårds- och miljövårdssynpunkter. Lantbruksnämnderna är nu praktiskt
taget förhindrade att anlägga sådana hänsyn vid sina rationaliseringsåtgärder. Enligt vår mening bör därför rationaliseringsbestämmelserna
Mot. 1971: 1011
4
kompletteras på såd ant sätt att även hänsyo till naturvård och miljövå rd beaktas vid långivningen.
På ett område finns anledning att visa större restriktivitet med rationaliseringsstöd. Det gäller företag för animalieproduktion i stor skala
som saknar eller har ett begränsat arealunderlag. Under senare år bar
allt fler erfarenheter vunnits som talar emot denna företagsform. Detta
gäller särskilt deras föroreningseffekt och miljöförstörande konsekvenser. statsmakterna bör dra slutsatser härav och i fortsättningen inte
lämna stöd åt sädana företag.
På produktionssidan har den nuvarande jordbrukspolitiken med dess
starka återhållsambet i fråga om pris- och inkomstutvecklingen medfört
betydande balansrubbningar. Parallellt med en mycket snabb utslaktning
av kor och minskning av mjölkproduktionen bar vi fått överskott på
spannmål. Nedgången i mjölkproduktionen bar gått mycket hastigare
än någon väntat, och produktionen var 1970 nere i en nivå som jordbruksutredningen upptog som lägsta prognosalternativ för år 1975. Det
står klart att den svaga lönsambeten i mjölkproduktionen varit huvudorsak till den starka produktionsnedgången. Den naturliga avgång som
sker av producenter motsvaras inte av nyetableringar helt enkelt därför
att det inte går att få en investeringskalkyl för mjölkproduktion att gå
ihop.
Mjölkproduktionen har nu underskridit den nivå som ansetts vara
den nedre gräns som kunde accepteras ur försörjnings- och beredskapssynpunkt. Problemet är nu vilket producentpris som krävs för att vända den nedåtgående produktionskurvan. Man har här uppenbarligen
nått den situation som beskrivs i proposition 1967: 95, där det heter:
:oDet måste emellertid också vara en självfallen utgångspunkt för
prissättningen att de som i framtiden är sysselsatta inom jordbruket
skall kunna nå en ekonomisk standard som är likvärdig med den som
erbjuds inom andra näringar. Detta är dessutom en förutsättning för
att på sikt kunna upprätthålla en jordbruksproduktion av den storlek
som försörjningsberedskapen kräver. :o
Utskottet och riksdagen kompletterade och skärpte på denna punkt
vad som sagts i propositionen och anförde:
:o.Även utskottet vill understryka att det är angeläget att de som
arbetar i jordbruket få r en ekonomisk standard som är likvärdig med
den som yrkesutövare i andra näringar når. Med detta avser utskottet
bl. a. att möjligbet bör beredas till företagsekonomisk lönsamhet vid
rationellt bedrivna jordbruksföretag i likbet med de lönsamhetsförhållanden som råder inom näringslivet i övrigt. :o
1969 års mjölkpriskommitte bar klart visat den stora betydelse mjölken har i folkkosten. Mjölk- och köttproduktionens nyckelroll för livsmedelsberedskapen är också helt uppenbar. Det är därför ytterst ange-
Mot. 1971: 1011
5
läget att produktionen av mjölk upprätthålls på en sådan nivå att värt
lands behov av mjölk och mejeriprodukter tryggas.
Detta problemkomplex torde vara en av huvudfrågorna vid de nu
pågående förhandlingarna om prissättningen på jordbruksprodukter för
tiden efter den 30 juni 1971. Vi utgår ifrån att man därvid söker finna
lösningar som ger mjölkproducenterna en behövlig pris- och lönsamhetsförbättring utan att konsumtionen av detta viktiga och värdefulla livsmedel påverkas negativt.
Det kan för övrigt finnas anledning att i den situation som nu uppkommit göra en allmän kartläggning av de möjligheter som föreligger
att vid sidan om direkta prishöjningar på produkterna förbättra jordbrukets lönsamhet och näringsutövarnas sociala situation. Känt är att
jordbrukarna i bl. a. EEC-länderna på sådana vägar tillförs betydande
belopp jämfört med vad fallet är i vårt land, vilket kan vara ett ytterligare skäl för en dylik kartläggning och prövning.
Dylika åtgärder kan vara produktneutrala, såsom t. ex. förbilligande
av produktionsförnödenheter, direkta subventioner, skattelättnader m. m.
I anslutning till vad vi tidigare sagt om rubbningar i produktionsbalansen, med bl. a. spannmålsöverskott som följd, kan det nu också finnas skäl att pröva om inte utökning av sockerbetsarealen vore motiverad.
Vi är givetvis medvetna om att ett flerårsavtal gäller för sockerbetsodlingen, men om parterna kan enas därom borde det vara möjligt att revidera avtalet och basera fortsättningen på en större areal, förslagsvis
50 000 ha.
Med hänvisning till vad ovan anförts får vi hemställa
att riksdagen måtte
l . uttala sig för att en inkomst- och lönsamhetsförbättring åstadkommes inom jordbruket så att den av 1967 års riksdag uttalade
målsättningen om företagsekonomisk lönsamhet snarast blir uppfylld;
2. i skrivelse till Kungl. Maj:t begära sådana ändringar i bestämmelserna rörande statligt stöd till jordbrukets rationalisering
att
a) deltidsjordbruk erhåller möjlighet till rationaliseringsinsatser i
likhet med vad som förekommer för övriga jordbruk,
b) ett successivt uppbyggande av bärkraftiga familjejordbruk i
första band grundas på åtgärder för förstärkning av de mindre
brukningsenheterna,
c) även skogsdelen vid kombinerade brukningsenheter tas i betraktande vid bedömningen av rationaliseringsåtgärderna,
d) möjligheter öppnas för enskilda personer att få statligt stöd
för förvärv av rena familjeskogsbruk,
e) lantbruksnämnderna utöver de ekonomiska bedömningarna
även skall utgå från naturvårds- och miljövårdshänsyn vid sina
Mot. 1971: 1011
6
rationaliseringsåtgärder;
3. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om snabba åtgärder för
att säkra en tillräcklig tillgång på mjölk och mjölkprodukter inom landet;
4. besluta att med hänsyn till miljövårdsaspekterna stödgivning
till den utanför det egentliga jordbruket förekommande s. k .
»fabriksmässiga,. produktionen av jordbruksvaror skall upphöra;
5. i skrivelse till Kungl. Maj:t anhålla om prövning av möjligheterna att vid sidan av direkta prishöjningar på jordbruksprodukter även använda insatser av mera produktneutral karaktär;
samt
6. uttala sig för en utökning av sockerbetsodlingen till förslagsvis 50 000 hektar.
Stockbolm den 27 januari 197 1
GUNNAR HEDLUND (c)
THORBJÖRN FÄLLDIN (c)
JOHANNES ANTONSSON (c)
TORSTEN BENGTSON (c)
i Jönköping
NILS G . HANSSON (c)
i Skegrie
GUNNAR LARSSON (c)
i Luttra
FRITZ BöRJESSON (c)
i Glömminge
i Bäckmora
JAN-IVAN NILSSON (c)
i Tvärålund
i Vikmansbyttan
RUNE GUSfAVSSON (c)
i Alvesta
JOHN ERIKSSON (c)
E RIC CARLSSON (c)
ELVY OLSSON (c)
i Hölö
