DEN SISTA BASUNEN

DEN SISTA BASUNEN
Se, jag säger er en hemlighet: Vi skall inte alla insomna, men vi skall alla
förvandlas, i ett nu, på ett ögonblick, vid den sista basunens ljud. Ty basunen
skall ljuda och de döda skall uppstå odödliga, och vi skall förvandlas. Ty detta
förgängliga måste kläs i oförgänglighet och detta dödliga kläs i odödlighet.
Men när detta förgängliga har klätts i oförgänglighet och detta dödliga klätts i
odödlighet, då skall det ord fullbordas som står skrivet: Döden är uppslukad
och segern vunnen. Du död, var är din seger? Du död, var är din udd?
(1 Kor 15:51-55)
Den sjunde ängeln blåste i sin basun. Då hördes i himlen starka röster som
sade: ”Herraväldet över världen tillhör nu vår Herre och hans Smorde, och
han skall vara konung i evigheternas evigheter.”
Och de tjugofyra äldste som satt på sina troner inför Gud föll ner på sina
ansikten och tillbad Gud och sade:
”Vi tackar dig, Herre Gud, du allsmäktige, du som var och som är, för att du
har tagit makten, din stora makt, och trätt fram som konung.
Folken vredgades, och din vredes dag har kommit, tiden när de döda skall
dömas och när du skall löna dina tjänare profeterna och de heliga och de som
fruktar ditt namn, små och stora, och då du skall fördärva dem som fördärvar
jorden.”
Och Guds tempel i himlen öppnades, och hans förbundsark blev synlig i hans
tempel, och det kom blixtar, dån och åska, jordbävning och stora hagel.
(Upp 11:15-19)
Idag har vi kommit fram till Domssöndagen, den sista söndagen i kyrkoåret.
Kyrkoåret är som ett gigantiskt panorama över evangeliet, där vi får leva med i den
stora berättelsen från början till slut, från första advent till domssöndagen.
Det börjar vid advent, när vi hör ryktet, profetiorna om Frälsaren och Riket som
kommer. Vid jul får vi ta emot honom här på jorden, vid trettondagen ser vi honom
döpas och uppenbara sin härlighet. Under fastan ser vi honom lida och kämpa mot
ondskan, på långfredagen ser vi honom korsfäst, död och begraven, på påskdagen
uppstånden igen ifrån de döda. Vid Kristi himmelsfärd ser vi honom uppstigen till
Gud Faderns högra sida, vid pingst ser vi den helige Ande komma ner och upprätta
oss som Kyrka – då har himlen befruktat jorden.
Sedan följer sommaren och hösten, fruktbärandets tid, trefaldighetstiden, när vi
med olika ämnen och områden får se frälsningen växa fram och bära frukt i våra
liv. Och sedan, till sist, när löven faller och mörkret sänker sig och fåglarna lyfter
mot ett fjärran land, då går våra tankar till döden och evigheten och räkenskapens
dag.
2
BASUNENS BUDSKAP
Vi står idag vid kyrkoårets slut. Nästa söndag, på första advent, får vi höra basunen
utropa: ”Kungen är på väg för att frälsa världen!” – det var när han kom i ringhet
vid sin första tillkommelse, för att påbörja nådens tidsålder. Men idag hör vi
basunen förkunna: ”Kungen är på väg för att döma världen!” – när han kommer i
härlighet vid sin andra tillkommelse, för att sammanfatta den nådens tid som vi
lever i nu.
Och Bibeln berättar att när domens tid ska börja, så kommer det att markeras av en
himmelsk basunstöt, ”den sista basunen”.
Det här är en sådan basun som man hade på Jesu tid, en shofar eller en judisk basun
gjord av ett vädurshorn. Och när judarna hörde vår Herre Jesus tala om domens
basun, så tänkte de direkt på den judiska ”domssöndagen”, den judiska nyårsdagen
som infaller i september. Vi läser i Tredje Mosebok om hur Gud instiftar den
judiska nyårsdagen som: ”en minneshögtid med basunklang, en helig
sammankomst” (3 Mos 23:24). Och så firar judarna varje år än idag: basunen
skallar, och folket samlas till en helig sammankomst, till en minneshögtid, till en
tid av allvar och reflektion.
SKAPAD MED EN KALLELSE
Och här är grunden: Vi har inte skapat oss själva. Psalmen säger: ”Gud har gjort
oss och inte vi själva, till sitt folk och till får i sin hjord” (Ps 100:3). Du, och jag,
är skapad till Guds avbild, till en hög och helig kallelse att förkroppsliga Guds
kärlek och helighet och närvaro här på jorden. Och Guds fråga till oss alla nu på
domssöndagen, den är: Lever du i den kallelsen?
Är du medveten om vad Gud begär av dig under ditt liv här på jorden? Vi kan
fundera: Vilket rike bygger vi på – först på Guds rike, eller först på våra egna små
ombonade riken? Det är många här i världen som lever som den rike dåren i Jesu
liknelse, han som samlade på hög åt sig själv utan att ägna en tanke åt Gud eller
andra människor (Luk 12:13-21). Men är det en sak som är klar och tydlig i Bibeln,
så är det detta: Så sant Herren lever kommer det en räkenskapens dag.
Och Kyrkan låter sin basun skalla här på jorden för att väcka dem som sover i
materialismens sömn, så att de vaknar innan den sista basunen ljuder och ingen tid
mer ska givas.
3
NÄR DENNA VÄRLD TAR SLUT
Vi läser vår Herre Jesu egna ord om den sista basunen, från Matteusevangeliets
24:e kapitel:
Strax efter de dagarnas nöd skall solen förmörkas och månen inte ge sitt sken.
Stjärnorna skall falla från himlen, och himlens krafter skall skakas. Då skall
Människosonens tecken synas på himlen, och jordens alla folk skall jämra sig
när de ser Människosonen komma på himlens moln med stor makt och
härlighet. Med starkt basunljud skall han sända ut sina änglar, och de skall
samla hans utvalda från de fyra väderstrecken.
(Matt 24:29-31)
Vi talar inte om det i Kyrkan så ofta som förr, men Bibeln berättar att den här
världen en dag ska ta slut. En dag, berättar Hebréerbrevet, ska Gud rulla ihop
himlen som en mantel. Vid den sista basunens ljud ska vår fysiska verklighet
rämna. Världen omkring oss är en kuliss där vi lever i den roll som Gud har gett
oss, men när den sista basunen ljuder tas kulisserna bort – och då ska vi samlas från
de fyra väderstrecken för att stå i himlen sådana vi är inför Guds makt och helighet.
Jag ska läsa ett par verser ur en psalm från Svenska Kyrkan som jag sjöng här för
ett par år sedan, Vredens dag (Sv.Ps. 634):
För domsbasunens gälla ljud
skall rummets murar falla.
All tid skall bli ett enda nu,
ty tidens ur skall stanna.
Och alla gravar, alla hav
skall ge ifrån sig det som var
och alla folk församlas.
Då finns ej tid, då finns ej rum,
då finns blott räkenskapen
där gott och ont, där krav och skuld
dras fram och läggs i dagen.
Då blottas alla dolda djup
och vittnesbörd som plånats ut.
Allt dömes efter lagen.
(Sv.Ps. 634:2-3)
DE DÖDA SKA UPPSTÅ
Då ska det bli som i dagens texter som vi läste. Basunen ska ljuda, de döda ska
uppstå odödliga, och vi ska förvandlas. Du ska uppstå odödlig, och du ska träda
4
fram inför Guds tron tillsammans med alla människor som någonsin levat. På din
ena sida står Paulus och Martin Luther och Moder Theresa, på din andra sida står
Julius Caesar och Napoleon och Adolf Hitler. Och vi ska förvandlas, och då ska det
lysa fram klart som dagen vad var och en av oss ville här i all vår strävan. Ville vi
bygga Guds rike, eller ville vi bygga vårt egna riken?
Då kommer tiden när de döda ska dömas, när Gud ska löna sina tjänare
profeterna och de heliga och de som fruktar hans namn, både små och stora.
Då kommer tiden när du står inför Gud, och han inför hela den församlade
mänskligheten ger dig sitt erkännande, för den du ville vara här i all din strävan. Då
ska han löna dig för allt som du gjort av kärlek och för sanningen – varje tanke du
tänkt, varje ord du har sagt, varje gärning du gjort, om så bara att ge ett glas vatten
till den som är törstig, för då har Jesus lovat: ”Sannerligen säger jag er, han ska
inte gå miste om sin lön” (Matt 10:42). Och då ska han säga, om han har skäl att
säga det: ”Väl gjort, du gode och trogne tjänare. Gå in i din Herres vila!” (Matt
25:21)
FÖRDÄRVA DEM SOM FÖRDÄRVAR JORDEN
Men där finns ju inte bara Moder Theresa, utan också Adolf Hitler. Och Bibeln
säger att det också blir den dag när han ska fördärva dem som fördärvar jorden.
Det här är ord som vi inte predikar över så ofta, men jag tror att vi kan behöva bli
påminda om det åtminstone en söndag om året, på domssöndagen. Du och jag och
alla människor är inte skapade här för vår egen skull, utan med en kallelse att
förvalta det som Gud har skapat. Och Gud är väldigt tydlig i sin varning: den som
fördärvar hans skapelse kommer inte att gå ostraffad.
Det här är ord som känns kusligt aktuella för en generation som i vanvettig
överkonsumtion har rubbat jordens klimatbalans. Och nu återstår det att se, här
under vår livstid, om vi kommer att omvända oss eller om vi ska rusa på i våra
hjulspår så att vi själva drar på oss Uppenbarelsebokens klimatkatastrofer.
Men orden att ”fördärva jorden” syftar också på något mer än att bara förstöra djur
och natur. Grundtextens ord för ”fördärva”, diaftheîrai, syftar inte bara på ett
fysiskt fördärv utan även på ett moraliskt fördärv. Gud har inte bara skapat den
grund som är jordens ekosystem, han har insatt skapelsens krona som är människan
och hennes själ till att vara fylld av Guds avbild med kärlek och sanning och
helighet.
Och Gud sätter ett oerhört högt värde på oss människor, och särskilt på vårt andliga
och moraliska liv som är själva orsaken till att han skapat oss. Han ger uttryck för
sin höga tanke om vårt värde i Första Korintierbrevet 3: ”Vet ni inte att ni är ett
Guds tempel och att Guds Ande bor i er? Om någon fördärvar Guds tempel,
5
skall Gud fördärva honom. Ty Guds tempel är heligt, och det templet är ni” (1
Kor 3:16-17).
Gud begär och förväntar sig att vi visar vördnad och hänsyn för det som han skapat,
det som är heligt. Det gäller dels människans kropp och människans själ – din
kropp och din själ är något heligt, och det är också andras kroppar och själar. Men
det gäller också skapelsegivna strukturer som han lagt ner, som stråk av Gud i livet
– som föräldraskapet och familjen och könen och sexualiteten. Så om någon till
exempel ropar ”Död åt familjen!” eller vänder på skapelseordningen för kön och
äktenskap, då är man farligt nära dem som håller på att fördärva jorden och Guds
avbilder.
FÖRMÅGAN TILL TILLIT
Men det allra viktigaste av dessa andliga ting här på jorden som vi ska värna om,
det är tillit som är grunden för tro. Jag skulle önska att vi alla, både i Kyrkan och
alla människor, tog till oss Taizés motto: ”Bana väg för tillit på jorden”. För det
absolut mest värdefulla hos oss i Guds ögon, det är vår förmåga till tillit och tro –
för det är genom tron som vi blir Guds barn och blir frälsta till det verkliga livet.
Och därför vill jag uppmana dig, ytterst allvarligt: Vad du än gör, skada aldrig en
annan människas förmåga till tillit. Det är något som kan få eviga konsekvenser för
den människan. Svek och lögn har ingen plats bland Guds barn, det är något som
vår Herre Jesus är väldigt tydlig med. Jag läser från Matteusevangeliet 18:
Men den som förleder en av dessa små som tror på mig, för honom vore det
bättre att en kvarnsten hängdes om hans hals och han sänktes i havets djup.
Ve över världen som förför! Förförelser måste komma, men ve den människa
genom vilken förförelsen kommer!
Om din hand eller fot förleder dig till synd, så hugg av den och kasta den
ifrån dig! Det är bättre för dig att gå in i livet stympad eller halt än att ha
båda händerna i behåll och kastas i den eviga elden.
(Matt 18:6-8)
Om din hand förleder dig till synd… om din karriär förleder dig till synd… om dina
prylar får dig att glömma Gud… om du märker en av dina relationer eller något av
dina nöjen får dig att driva bort från Gud… då är frågan: vem vill du vara, innerst
inne? Om du måste välja? I ljuset av den dom som vi alla ska stå inför?
Den sista basunen kan ljuda när som helst. Vår Herre sade att ”evangeliet om riket
skall predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och sedan skall
slutet komma” (Matt 24:14). Idag finns det ett stadigt krympande antal onådda
folkgrupper – i Amazonas och Nya Guinea och Centralasien – och det kan vara så
6
att vår generation är den som får se missionens fullbordan och Herrens återkomst
till den sista basunen.
BASUNENS ANDRA BUDSKAP
Och så vill jag säga en sak till, till sist, på denna kyrkoårets sista dag, och det är
nog det allra viktigaste: När basunen ljuder i synagogan på den judiska nyårsdagen
talar den om samling till dom – den skallade när lagen gavs på berget Sinai – men
den har också ett annat budskap. Shofaren är gjord av ett vädurshorn, av ett felfritt
lamm av hankön, och den är i sig själv en påminnelse om det som skedde en gång
på Moria berg – ni kommer ihåg vad som hände? Löftessonen Isak skulle offras,
men Gud sände någon som gick i döden istället för Isak, en vädur som fastnat med
hornet i en buske.
Och vi som lever med Nya Testamentet, vi vet vad som hände tvåtusen år senare på
Moria berg, på Golgata kulle. Vi vet vem vår vädur är. Vi vet att han som ska döma
oss är samme man som gick igenom kors och pina och död för att vi ska få
förlåtelse för dina synder, för att vi ska möta den sista basunen med frimodighet,
för att var och en som tror på honom inte ska gå under utan ha evigt liv.
Jag vill avsluta med att läsa fortsättningen på psalmen Vredens dag:
Men förra gången Herren kom,
då bar han våra skulder,
de var hans ångest och hans kors,
han dignade därunder.
Och det var då den kedjan brast
där länk vid länk av skuld och straff
all världen hållit bunden.
Med bävan ser jag fram emot
den dagen när han kommer,
men litar ändå på hans ord,
förlåtelsen från korset.
Jag vet han är densamme än
som lyssnade till rövaren
och gav sitt liv för folket.
(Sv.Ps. 634:4-5)
Amen.