Minister Jaakko Iloniemi
Finlands målsättning vid KSSE
Tanken på ett möte där man skulle behandla säkerheten i Europa fick understöd i Finland i
slutet av 1960-talet. Då bedömde den politiska ledningen i landet läget så, att Finland
genom att aktivt delta i europeiska säkerhetsfrågor kunde undvika besvärliga
ställningstaganden i fråga om projekt som ur vår synpunkt kunde ge upphov till konflikter.
Genom att ta initiativet till en säkerhetskonferens skulle man visa, att Finland inte förhöll
sig likgiltigt till säkerhetsfrågor i Europa.
Förutsättningen för initiativet var att Finland skulle betraktas som en trovärdig aktör. Det
gällde att verka både för den gemensamma saken och för Finlands sak och att inte vara
ombud för andra. Härmed avsåg man under det ”kalla krigets” förhållanden naturligtvis
Sovjetunionen. Trovärdigheten förutsatte en stram jämlikhet och på allt sätt en opartisk
verksamhet.
Då KSSE-projektet startades var det ännu synnerligen osäkert om det skulle lyckas eller ens leda till en
verklig säkerhets- och samarbetskonferens. I Finland var man fullständigt medveten om att det var
osäkert om konferensen skulle lyckas. Detta ansågs dock inte vara ett hinder för att man tog initiativet,
eftersom ett initiativ i sig var ett tydligt bevis på att Finland hade vilja och förmåga att verka konstruktivt på
det europeiska spänningsfältet. Minimimålsättningen var sålunda att ge en signal och
maximimålsättningen att arrangera en framgångsrik säkerhets- och samarbetskonferens som var ägnad
att stärka Finlands säkerhet och höja landets internationella profil som byggare av ett säkerhetssystem i
Europa.
Konferensen bestod av många etapper, vilket gav anledning att tro att den inte kunde leda
till någon framgång. Förhandlingarna som förts i Genève i två års tid var tidvis helt i en
återvändsgränd, eftersom varken Sovjetunionen eller Natoländerna hade vilja att gå med
på eftergifter. Det är kanske något oriktigt att i detta sammanhang tala om ”Natoländer”,
eftersom man då konferensen inleddes redan hade kommit överens om att den hålls i
frånvaron av militärpakterna. Det här var framför allt Rumäniens vilja, eftersom landet
kraftigt betonade sitt oberoende av Sovjetunionen, fastän det i själva verket var medlem av
Varszawapakten. Även för många västländer var det av betydelse att de kunde fungera
självständigt i för dem viktiga frågor. Naturligtvis varierade den nationella målsättningen
mycket från ett land till ett annat. I synnerhet hade Förbundsrepubliken Tyskland sin egen,
för landet viktiga målsättning, som i stor utsträckning var en följd av Tysklands delning
efter kriget.
Finland ansåg det vara viktigt att i första hand stärka sin egen neutralitetspolitik. Fastän
Sovjetunionen var ovillig att erkänna Finlands neutralitet i de ömsesidiga relationerna,
gjorde Sovjetunionen det i samband med KSSE. Ur Sovjetunionens synpunkt var det till
fördel att det var just Finland som förde idén med konferensen framåt och fungerade som
värd, eftersom man i Moskva förlitade sig på att Finland inte med vett och vilja skulle agera
på ett sätt som stod i strid med Sovjetunionens grundläggande fördelar. I väst var man
mycket skeptisk i fråga om Finlands förmåga att handla helt opartiskt. Man trodde ofta att
Sovjetunionen skulle utöva påtryckningar på Finland i de ömsesidiga relationerna på ett
sätt som skulle tvinga finländarna till ur Sovjetunionens synpunkt nyttiga lösningar. Dessa
misstankar försvann under konferensens gång, då man såg att Finland helt i enlighet med
sina löften agerade synnerligen opartiskt.
På den punkten uppnådde Finland sin första målsättning. KSSE-processen i sin helhet
förstärkte uppfattningen om Finland som ett neutralt land och som medlem av samma
grupp som Österrike, Sverige och Schweiz. Samma uppfattning stärktes ytterligare av att
de neutrala länderna verkade som en enda grupp under konferensens olika skeden.
För Finland var det naturligtvis också viktigt att man vid själva konferensen skulle lyckas
åstadkomma lösningar, som skulle få ett så brett understöd som möjligt och som likväl
skulle ha betydelse för säkerheten och samarbetet i Europa.
Finland hade även sådana mål som ännu på 1970-talet inte förverkligades, men dock
senare. Den finländska delegationen eftersträvade att få till stånd ett beslut om en
fortsättning på konferensen sålunda att ett bestående sekretariat skulle grundas och ett
fast program göras upp för uppföljningen av konferensen. Av olika orsaker var det inte
många som ville detta. För vissa länder skulle det ha inneburit en pinsam
redovisningsskyldighet i deras interna frågor och andra länder skulle ha svårt att godkänna
grundandet av en ny internationell organisation, som skulle konkurrera om inflytandet med
militära pakter och med Förenta Nationerna.
Det faktum att konferensens mest synliga skeden, dess inledande och avslutande
sessioner, genomfördes i Finland hade också sin speciella betydelse. Konferensen fick sin
början vid ett utrikesministermöte i juli 1973 och dess avslutande session hölls på
statschefs- och statsministernivå i månadsskiftet juli-augusti 1975. Eftersom det ännu var
det första säkerhetspolitiska toppmötet efter andra världskriget var det ägnat att ytterligare
framhäva det unika i händelsen.
Sammanfattningsvis kan man säga, att Finlands initiativ till en säkerhetskonferens ledde
till ett gott slutresultat ur landets synpunkt, kanske i högre grad än man hade kunnat
föreställa sig. Konferensen hade också betydelse i den mån att det av Sovjetunionen
ledda lägret småningom började skingras och att hela systemet till sist kollapsade.
FM Mirva Lindström
Mot ett föränderligt Europa
Säkerhetskonferensen planeras i väst och öst
Skapandet av ett kollektivt säkerhetssystem för Europa hade blivit aktuellt under det kalla
krigets stiltjeperiod på 1950-talet. Englands premiärminister Winston Churchill,
Sovjetunionens utrikesminister Vjatseslav Molotov och Polens utrikesminister Adam
Rapack tog på respektive håll initiativet till att sammankalla en europeisk
säkerhetskonferens. Inom Warszawapakten ansåg man det vara viktigt att främja planen
på en säkerhetskonferens - målet var förutom att minska den militära spänningen även att
stabilisera det rådande läget. Regeringarna i Natoländerna stödde inte de förslag som kom
från Warszawapaktens länder. De var rädda för att man samtidigt skulle manifestera
tudelningen i Europa. Däremot fick förslaget ett brett understöd både bland politiker och
bland medborgare.
Sovjetunionen föreslog i april 1969 för alla stater i Europa att dessa skulle vidta åtgärder
för sammankallandet av en europeisk säkerhetskonferens. Med hänvisning till förslaget
sände Finlands regering den 5 maj 1969 en promemoria om säkerhetskonferensen till alla
stater i Europa och till USA:s och Kanadas regeringar. I denna konstateras att Finland har
goda relationer till alla länder i Europa som berörs av säkerheten, och att Finlands neutrala
förhållande till de två tyska staterna har fått ett speciellt erkännande.
Vägen till Helsingfors
Ambassadör Ralph Enckell, som representerade Finlands regering, gjorde totalt ca femtio
resor för att klarlägga de olika ländernas åsikter i frågan. Utifrån utredningarna gjordes
förberedelser för KSSE-konsultationerna.
Även i Natoländerna var atmosfären mera gynnsam för fortsatta förhandlingar i takt med
avspänningsutvecklingen. Villkoren var att man under säkerhetskonferensen också skulle
ta upp de svåraste säkerhetsproblemen i Europa, dvs. lösningen av Tysklands- och
Berlinfrågan samt begränsningen av konventionella vapen. Natorådet meddelade den 8
november 1972 att man var beredd att inleda KSSE-konsultationer i Helsingfors den 22
samma månad.
Konsultationer på ambassadörsnivå i Helsingfors 1972-1973
Finlands regering sände en inbjudan till 35 länder till inledande konsultationer i Dipoli i
Esbo den 22 november 1972. Av de inbjudna länderna var det endast Albanien som
vägrade att delta i de preliminära förhandlingarna. Öppnandet av de inledande
förhandlingarna var historiskt. Ambassadörerna för Förbundsrepubliken Tyskland och
Tyska demokratiska republiken hälsade på varandra för första gången. Finland hade
öppnat fönstren mot Europa och genom dem blåste nya vindar.
Jämlikhet i konsensusanda
Man samlades till konsultationer utan några på förhand ställda villkor. Alla deltagarländer
hade lika rättigheter oberoende av landets storlek och invånarantal: man kom överens om
att mötesbesluten skulle fattas i konsensusanda, dvs. enligt principen om enighet. I Dipoli
fattade man också beslut om att förhandlingarna skulle föras utan att de militära pakterna
var närvarande. Man kom överens om att ordförandeskapet vid mötena skulle ske enligt
rotationsprincipen. Dessa tillvägagångssätt garanterade alla länder lika möjligheter att
delta och påverka vid förhandlingarna.
Redan i begynnelseskedet planerades KSSE-processen så, att den skulle bestå av tre
delar: förberedelser, konferens och fortsatta åtgärder. Även konferensen delades upp i tre
etapper; den första, dvs. utrikesministermötet, samt den tredje och avslutande sessionen
skulle hållas i Helsingfors och den andra, dvs. kommittéskedet, skulle försiggå i Genève,
där man redan hade ordnat med personal från olika internationella organisationer.
Under förberedelserna för förhandlingarna i Dipoli testades Finlands förmåga till snabba
arrangemang och opartiska handlingar. T.ex. bordsplaceringen på engelska för deltagarländerna föranledde ett politiskt problem - med bordsplaceringen ville man inte ta ställning
till Tysklandsfrågan. I Dipoli tog man därför i bruk det franska alfabetet i enlighet med
diplomatförteckningen. Då kunde man placera de tyska staterna sida vid sida vid
bokstaven A.
Från olika mål till ”tre korgar”
De olika länderna hade sina egna mål. Sovjetunionen ville framför allt fastställa gränserna
och stabilisera det rådande läget, medan man i väst, speciellt i Västtyskland, utöver
gränsernas integritet även ville trygga ändringen av gränser och sålunda göra det möjligt
för Tyskland att återförenas. Warszawapaktens länder föreslog också, att de ekonomiska
relationerna skulle utvidgas och att ett bestående säkerhetsorgan skulle grundas samt gav
förslag till principer för mellanstatliga relationer.
Natoländerna hade redan under hösten 1969 för säkerhetskonferensens agenda föreslagit
förhandlingar om en friare rörlighet vad gäller människor, tankar och information.
Natorådet kom även med ett utkast till principer för mellanstatliga relationer år 1970.
Västländerna ville ha ett högt pris för de eftergifter som gjorts åt Soviet-unionen dvs.
frågorna om mänskliga rättigheter i den tredje korgen.
Värdlandet Finland drev inte kraftigt sina egna mål i sakfrågorna i syfte att bevara sin
opartiska ställning som arrangör för konferenserna. Det andra KSSE-värdlandet Schweiz
däremot föreslog för agendan frågor om en fredlig lösning av tvister samt frågan om
utvecklandet av ett skiljedomsförfarande.
I början av förhandlingarnas andra skede i Dipoli i januari 1973 presenterade Belgien som
representant för nio EEC-länder och med stöd av Nato ett exakt förslag till agenda. I det
skedet ombads representanten för Schweiz att sammanställa alla förslag och indela dem i
fyra olika ”korgar” i fråga om sakinnehåll.
Den första korgen innehöll säkerhetsfrågor och den andra förslag till samarbete i
ekonomiska, vetenskapliga och miljömässiga frågor. I den tredje korgen placerades frågor
gällande samarbete på humanitära områden och i den fjärde korgen förslag till fortsatta
åtgärder. Uppdelningen i korgar blev bestående praxis under de kommande mötena.
Konsultationerna i Helsingfors slutade framgångsrikt den 8 juni 1973. Konsultationernas
slutrekommendationer, den Blå boken blev en slags ”helig bok” för KSSE, som man
ständigt hänvisade till under de kommande mötena. I den infördes alla centrala sakfrågor
för säkerhetskonferensen samt rekommendationer för tillvägagångssätt.
KSSE I och II Från Helsingfors till Genève
Den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens första skede ägde rum i
Helsingfors under fem dagar i juli 1973. En lång process hade startats och utformandet av
dokumenttexten fortsatte i Genève samma år i september.
Utrikesministrarna samlas i Helsingfors
President Urho Kekkonen öppnade den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen
i Finlandiahuset i Helsingfors den 3 juli 1973: ”Er konferens är inte endast en
säkerhetskonferens - den är också en samarbetskonferens”. ”Ett steg har tagits mot det
utvecklingsskede, vars karaktär kan jämföras med vad en finländsk aforistiker har
definierat på 1960-talet genom att säga: säkerheten är inte att sätta upp gärden utan att
öppna dörrar.”
Presidentens definition som ofta citerats sammanfattar ståndpunkten i Finlands
säkerhetspolitik, nämligen att det mellanstatliga samarbetet var och är en absolut
förutsättning för säkerheten i Europa. Ett modellexempel på samarbete mellan staterna var
mötet i Finlandiahuset mellan utrikesministrarna i det delade Tyskland, Walter Scheel och
Otto Winzer.
Utrikesministrarna från länderna i Europa och från USA och Kanada godkände
dokumentet Final Recommendations of the Helsinki Consultations. Ministrarna beslöt att
säkerhetskonferensens andra skede skulle försiggå i Genève den 18 september 1973.
Nästan två år av armbrytning och kompromisser i Genève
Den europeiska säkerhets- och samarbetskonferensens andra skede öppnades planenligt
i Genève i september 1973. Kommittéernas och arbetsgruppernas arbete framskred
långsamt. Utarbetandet av dokumenttexten var en ständig armbrytning och innebar
kompromisser, ofta ”filade man på detaljerna” för att alla parter skulle vara nöjda med
slutresultatet. Enskilda medlemmar i några delegationer slutförde inte arbetet.
Finlands målsättning:
en stärkt neutralitetsställning och kontinuitet i processen
Genom att fungera som medlare och genom att främja kompromisser eftersträvade
Finland att underlätta mötets gång. Samtidigt tog Finland avstånd från sakfrågor som
utgjorde risk för neutraliteten. Även de som i processens första skede var tveksamma till
Finlands neutralitet i förhållandet till öst blev snart övertygade om landets oavhängighet.
Finlands viktigaste samarbetspartners under de olika skedena av KSSE var i synnerhet de
andra neutrala länderna som Sverige, Österrike och Schweiz. Senare deltog även de s.k.
obundna länderna i samarbetet, dvs. Cypern, Malta, Jugoslavien, Liechtenstein och San
Marino (N+N- neutral and non-aligned countries).
Finland önskade säkerställa processens kontinuitet och gav ett förslag till att en
arbetsgrupp skulle tillsättas sommaren 1974 för uppföljningen. Ett permanent
uppföljningssystem ansågs vara ägnat att minska spänningen och att upprätthålla dialogen
mellan KSSE-länderna. Beslutet om uppföljning kom till stånd, men något speciellt organ
för uppföljningen grundades inte.
Finland framlade även flera förslag till det tredje stadiets KSSE-möte, men bekräftelse på
den avslutande sessionen på toppnivå erhölls först ca två veckor före förverkligandet.
Det blev bråttom för arrangörerna - man beslöt öppna den genom tiderna största
europeiska säkerhetskonferensen på statschefsnivå den 30 juli 1975. Arbetet i Genève
avslutades med framgång den 21 juli. Slutdokumentet var så när som på underskrifterna
klart och var på väg mot Helsingfors.
KSSE III - Europa i Helsingfors juli - augusti 1975
”Detta är en dag av glädje och hopp för Europa. Vi har all anledning att tro att en ny era i
våra ömsesidiga relationer dagas och att vi har inlett en färd genom en tid av avspänning
mot stabilitet och bestående fred...” Dessa ord uttalades av republiken Finlands president
Urho Kekkonen vid hans öppningsanförande i Finlandiahuset den 30 juli 1975. Ett soligt
Helsingfors med pågående värmebölja välkomnade ledare från 35 länder i Europa och
från USA och Kanada för att underteckna slutdokumentet för KSSE.
Rigorösa säkerhetsåtgärder
De tekniska förberedelserna för den avslutande sessionen hade inletts redan efter det
första skedet. Arrangemangen kring mötet på toppnivå ställde Finlands
organisationsförmåga på hårt prov.
Säkerhetsarrangemangen hade effektiverats bl.a. genom att stifta en s.k. lag om
specialskydd, vilken gav polisen speciella fullmakter att sköta säkerheten vid
internationella möten. Finlandiahuset fastställdes som konferensplats och en plan för hur
huset skulle användas blev klar i början av år 1975. Även största delen av möblemanget
och anläggningarna med åtta kanaler för simultantolkning var vid det laget klara.
På Helsingfors flygfält färdigställdes sommaren 1974 ett nytt VIP-rum för mottagningen av
de celebra gästerna. Inkvarteringen för delegationerna ordnades i sin helhet på hotell
Intercontinental och på Hesperia, för pressen bokades rum på hotell Marski. Ett rekordstort
antal representanter för medierna väntades infinna sig.
Gästerna ansågs inte vara på statsbesök och mottagningsceremonierna var därför enkla.
Säkerhetsåtgärderna var minutiösa. I Helsingin Sanomat hade stadsborna uppmanats att
lämna bilen hemma, eftersom Tusbyvägen var stängd för all annan trafik än för kortegeoch polistrafik och den del av Mannerheimvägen som går från Runebergsgatan till
Posthuset var stängd under hela konferensen. Dessutom hade trafikbegränsningar införts
på ett flertal gator. Även järnvägsstationen var stängd.
Helsingforsanda vid supéborden
För konferensgästerna anordnades fyra olika supéer under två kvällar. Republikens
president var värd under herrsupén i Rikssalen på Slottet för de tre högsta medlemmarna i
varje delegation samt för ländernas ambassadörer under öppningsdagen. Samtidigt som
presidentens supé pågick var statsministern värd vid supén på Fiskartorpet för de högsta
medlemmarna av delegationerna som på grund av utrymmesbrist inte hade inbjudits till
slottet. Likaså anordnade statsministerns maka damsupé i Statsrådets festsal.
I sitt hälsningstal under öppningssupén uttalade presidenten följande: För hundrasextio år
sedan hölls den berömda Wienkongressen och efter första världskriget åter ett flertal
konferenser för att skapa ordning på förhållandena, men det säregna för alla dessa var att
då möttes segrarna och de besegrade. Europeiska säkerhets- och samarbetskonferensen
har ett helt annat mål (...) Jag hoppas av hela mitt hjärta att det slutdokument som nu skall
undertecknas på Finlands neutrala mark skall bilda en stabil och bestående grund för
utvecklingen i vår världsdel och att Helsingforsandan skall förbli ett inspirerande och
sporrande exempel för oss alla i vår verksamhet. (Övers.)
Evenemangen kulminerade i Statsrådets buffetmottagning i Fiskartorpet kvällen innan
avslutningsdagen. Den finska sommaren visade sig i sin vackraste sommardräkt för de ca
tvåtusen celebra gästerna som samlats i parken vid havsstranden.
Det historiska dokumentet undertecknas
På avslutningsdagen den 1 augusti 1975 samlades ländernas ledare vid ett långt
halvcirkelformat bord i Finlandiahuset för att underteckna dokumentet ”The Helsinki Final
Act”. Uttrycket för ländernas gemensamma politiska vilja hade resulterat i en
pappersmassa på tre kilogram.
Undertecknandet av slutdokumentet var ett historiskt ögonblick. Detta sades redan då och
yttrandet stämde ovanligt bra. Det var frågan om den hittills största multilaterala
konferensen efter andra världskriget och det kommande årtiondet skulle visa att KSSE har
spelat en viktig roll i det föränderliga Europa.
Aktiv aktör under tre årtionden
KSSE-processen har prisats men har också varit omstridd. När USA:s president Gerald
Ford för trettio år sedan reste till KSSE III i Finland, skrev man i lokaltidningarna, att han
hade begett sig iväg ”för att sälja Europa till Sovjetunionen”. Ungefär 20 år senare påstod
de djärvaste att KSSE var det som slutligen knäckte kommunismen. Världen har väsentligt
förändrats under KSSE:s och OSSE:s (Organisationen för Säkerhet och Samarbete i
Europa) tre årtionden och processen har levt och påverkat förändringen.
För mänskliga rättigheter
Den tredje korgen i Helsingforskonferensens slutdokument har prisats för att respekten för
de mänskliga rättigheterna hade spritt sig till östra Europa. Det kan inte bestridas att ett
dokument som är politiskt förpliktande och där man hade talat för pressfrihet och
föreningsfrihet samt för de nationella minoriteternas rättigheter, ökade medborgarnas
medvetenhet om sina rättigheter, vilket i sin tur gav mer pondus åt deras krav. Dokumentet
publicerades i undertecknarländernas dominerande tidningar strax efter toppmötet i
Helsingfors. Sedan socialistlägret sönderfallit har KSSE spelat en viktig roll i bekräftandet
av den demokratiska utvecklingen i de s.k. satellitstaterna inom det forna Sovjetunionen.
Styrkan i den tredje korgen låg i att den verkade på gräsrotsnivå genom att öka det fria
umgänget och den fria kommunikationen mellan människorna. KSSE var dock inte den
enda som utövade inflytande. Samtidigt utvecklades teknologin i rasande fart och t.ex.
utländska radioprogram och televisionssändningar spreds snabbt i hela Europa.
Sändningarnas hörbarhet förbättrades även tack vare att radiostörningarna upphörde.
Förtroende och samarbete
KSSE införde ett nytt begrepp ”förtroendeskapande åtgärder” i säkerhetspolitiken. Idag är
den militära öppenheten ett viktigt mål för OSSE. KSSE:s exempel har även i andra
världsdelar sporrat till utvecklandet av förtroendeskapande stadganden.
Det har sagts att KSSE också har inlett utvecklingen av ett enat Tyskland. Under den tid
då Genèvemötet pågick fick de tyska staterna värdefull erfarenhet av ömsesidigt
samarbete. Tyskan var ett av KSSE:s officiella språk och de tyskspråkiga länderna
samlades för att finslipa och godkänna texten i dokumentet. Samarbetet fortsatte under
hela KSSE-processen - på hösten 1990 deltog det förenade Tyskland i KSSE. Det finns
dock all anledning att minnas att många ännu i början av år 1990 ansåg att ett förenande
av Tyskland var en avlägsen utopi.
Utöver samarbetet mellan de två tyska staterna utövade även EEC politiskt samarbete
inom KSSE. Likaså blev de neutrala länderna synliga och fick erkännande redan i början
av processen. Finland lyckades väl i sin strävan att manifestera sin neutralitet. Ett lyckat
uppdrag som KSSE-värd visade vägen för kommande förtroendeuppdrag inom den
internationella politiken. Finland fick ett icke tidigare skådat internationellt erkännande och
president Kekkonen som fungerat som värd skördade personlig ära. Finlands ställning
klarlades inom den internationella politiken. Dock var president Kekkonen ännu år 1978
tvungen att avvärja gemensamma militära manövrar som föreslogs av Sovjetunionen.
KSSE var ett viktigt samarbetsforum i en värld som är uppdelad i militära allianser.
Processen avancerade trots svårigheter med framgång och KSSE har bidragit till att
påverka de stora omvälvningarna i Europa. Sedan det kalla krigets era upphört
förvandlades mötesserien småningom till en bestående organisation som eftersträvade att
behärska förändringen och förstärka utvecklingen av demokratiseringen. Europeiska
säkerhets- och samarbetsorganisationen har ännu mycket att ge i en värld, där
människornas säkerhet är utsatt för nya hot.
Aleksi Härkönen
Finlands permanenta representant i OSSE
Finland och OSSE 30 år efter konferensen i Helsingfors
OSSE-konferensen som hölls i Helsingfors 1975 har redan blivit en del av det kalla krigets
och avspänningspolitikens historia. I Finlands utrikespolitiska historia framstår konferensen
som ett av de resultat som uppnåddes efter andra världskriget vid sidan av medlemskapet
i Nordiska rådet, medlemskapet i FN och anslutningen till EU. Dessa händelser bildar
också en slags kontinuitet. Finland har blivit öppet och har tryggat sin ställning på bästa
möjliga sätt.
Mindre känt är att Helsingforsprocessen inte avstannade i och med konferensen år 1975
och inte ens i och med det kalla krigets slut. Tvärtom användes den med framgång vid
upplösningen av det kalla krigets strukturer på 1980-och 1990-talen. Deltagarstaterna
förband sig att utveckla demokratin och rättsstaten samt att trygga de mänskliga
rättigheterna. Den gemensamma värderingsgrunden blev befäst. Önskemålet var att för
evigt avlägsna tudelningen i Europa.
För att klara av skötseln av nya uppgifter måste själva konferensen förnyas. Den fick ett
sekretariat och andra strukturer och institutioner. Deltagarländerna började ansvara för
arbetsledningen i och med att man turvis fungerade som ordförande. Även konferensens
namn ändrades, KSSE blev Organisationen för Säkerhet och Samarbete i Europa (OSSE)
år 1994.
Numera verkar OSSE på samma sätt som andra internationella organisationer. Till denna
hör 55 stater från Europa, Nordamerika samt Centralasien. Ett utrikesministermöte hålls
årligen. Toppmöten som tidigare hållits regelbundet har inte sammankallats under de
senaste åren.
OSSE:s huvudorgan för konsultationer och beslutsfattande är det permanenta rådet, som
sammankallas varje vecka. Säkerhetsforumet är ett organ som ansvarar för frågor om
övervakning av vapen samt om åtgärder som ökar det militära förtroendet och säkerheten.
Vartdera är verksamt i Wien på samma sätt som sekretariatet. OSSE har ett synnerligen
brett urval av medel för att sköta sina uppgifter. Till dem hör Kontoret för demokratiska
institutioner och mänskliga rättigheter (ODIHR), som har sitt säte i Warszawa, en
minoritetsfullmäktig som är verksam i Haag samt en mediefullmäktig som är stationerad i
Wien. Organisationen har fältoperationer i nästan 20 länder. Deras uppgifter varierar från
förebyggande av konflikter till tryggande av mänskliga rättigheter.
Organisationens verksamhetsidé är att på förhand varna för konflikter, att förhindra att de
bryter ut, att delta i krishantering och att hjälpa länder och områden som varit i kris att
återhämta sig. Tidigare indelades verksamheten i tre grupper: den politisk- militära
dimensionen, den ekonomiska och miljömässiga dimensionen samt den mänskliga
dimensionen. I dagens läge vore en strikt indelning i dessa grupper oändamålsenlig,
eftersom nya hot och utmaningar måste mötas genom att använda flera medel samtidigt.
OSSE:s parlamentariska generalkonferens som grundades år 1990 gjorde strukturerna
mångsidigare än förut. Dess ställningstaganden styr för sin del organisationens
verksamhet. Riksdagsmännen deltar som valobservatörer och verkar på olika sätt till
förmån för OSSE:s mål. Som exempel på en fråga som riksdagsmännen har en annan
uppfattning om än regeringarna inom OSSE, är kravet på enighet i beslutsfattandet. I
beslutsfattandet mellan regeringarna håller man fortfarande fast vid konsensusprincipen,
medan åter den parlamentariska generalkonferensen önskar att man skall frångå den.
Då det kalla kriget upphörde ansåg många, att konferensen hade utfört den uppgift som
var avsedd för den, nämligen att utplåna den gränslinje som delar Europa. Mitt under de
stora politiska förändringarna ökade dock KSSE:s /OSSE:s status. Deltagarstaterna
stödde sig på de gemensamt godkända principerna, när stater sönderföll och regeringar
föll. Nu i början av år 2000 ställs samma fråga: Till vad behövs ännu OSSE?
På den frågan svarar varje deltagarstat på sitt sätt. Enligt några stater fungerar
organisationen bra sådan som den nu är, enligt andras åsikt är den i behov av en
fullständig förnyelse. En del länder ser på organisationens framtida uppgifter i ett globalt
perspektiv, andra ser dem i ett snävare perspektiv. Några stater är av den åsikten att det
är dags för OSSE och andra internationella organisationer att komma överens om en
exaktare arbetsfördelning.
Ur Finlands synpunkt är KSSE:s historiska betydelse obestridlig med tanke på
utvecklingen i ett enat Europa. Ett enat Europa har å andra sidan verkat till Finlands fördel
på samma sätt som det har varit för andra små länder. Finlands anslutning till EU har
inneburit ett nytt skede, där vår verksamhet genom OSSE liksom vår verksamhet via
andra internationella organisationer har ändrat karaktär.
Som deltagarstat i OSSE koordinerar Finland sin OSSE-verksamhet med de övriga EUländernas. EU-koordineringen är kontinuerlig: Minst en gång i månaden diskuteras OSSEfrågor i en arbetsgrupp i Bryssel och i Wien hålls EU-möten nästan dagligen. Vid
förhandlingar beaktas EU:s heltäckande yttre relationer. Ett flertal av OSSE:s
deltagarstater som inte hör till EU hör till en krets inom unionen där man tillämpar en ny
grannförhållandepolitik. Med andra stater har man samarbetsrelationer av annat slag.
Ur EU:s synpunkt har OSSE fortfarande sin betydelse med tanke på stabiliteten och
tryggheten inom sitt område samt som befästare av gemensamma värderingar. Då EU
utvecklar sina egna medel som stöd för sin politik i fråga om yttre relationer kompletterar
unionen och OSSE varandras verksamhet. De är inte konkurrenter sinsemellan.
På 1970-talet fäste man vid Helsingforsprocessen den största vikten vid principerna för det
mellanstatliga umgänget. Senare har man inom OSSE beslutat om en hel del förbindelser,
som även styr regeringarnas förhållande till sina egna medborgare och sina minoriteter.
Respekt för mänskliga rättigheter och tolerans mellan olika grupper samt främjande av en
fri samverkan mellan medborgarna är OSSE:s mål idag. Arbetet för att uppnå dem är ännu
inte slutfört.
Finland har tagit ett speciellt ansvar för konferensen och för verksamheten inom
organisationen. Vi förberedde och var värd för Helsingforskonferensen 1975. Vi
arrangerade KSSE:s 10-årsjubileum år 1985. Vi anordnade uppföljningsmötet och
toppmötet år 1992. Vi är redo att verka som organisationens ordförande år 2008.
