Psykiska sjukdomsmönster i
Sverige och världen
Jayanti Chotai
Professor och överläkare i psykiatri
Institutionen för klinisk vetenskap
Jag tänker först tala lite om psykisk sjukdom historiskt sett, om gamla föreställningar, gamla mentalsjukhus och gamla behandlingar. Sedan kommer
jag in på sjukdomsbegreppet, som ofta ifrågasätts inom psykiatrin. Därefter ska jag berätta om viktiga psykiatriska diagnoser i några huvudgrupper
och avsluta genom att presentera några siffror om psykisk sjukdom och särskilt depression i ett globalt perspektiv.
Under många år trodde man att psykisk sjukdom var ett straff från Gud
för fel som personen hade begått. Länge har man också haft uppfattningen att de som är psykiskt sjuka är besatta av demoner som ska drivas bort
genom exorcism med diverse ritualer, magiska formler och renande trolldomskraft. Hippokrates (460-370 f. Kr.), som levde i antikens Grekland, tog
avstånd från dessa religiösa eller magiska förklaringar. Han ville se kroppsliga orsaker till alla sjukdomar, inklusive de psykiska. Hippokrates etablerade läkekonsten som egen disciplin och kallas därför ”läkekonstens fader”.
Han ansåg bland annat att sjukdomar var ett resultat av obalans i kroppsvätskorna. Han tänkte sig att materien bestod av fyra element, var och ett
kopplat till en kroppsvätska. Blod var den kroppsvätska som reglerade en
sangvinisk personlighet (livlig, växlande och sorglös); gul galla hörde till en
kolerisk personlighet (hetlevrad); svart galla styrde en melankolisk personlighet (sorgmodig, känslig och långsam). Ni ser att ordet melankoli på sätt och
vis har dröjt sig kvar inom psykiatrin. Den sista kroppsvätskan, flegma, gav
en flegmatisk personlighet (lugn och sävlig). Galenos (129-199 e.Kr.) byggde
15
sedan vidare på teorin och införde bland annat åderlåtning som ett sätt att
försöka ta bort en del överskott från kroppsvätskorna.
Låt oss titta lite på hur det såg ut på de mentalsjukhus som fanns långt
in på 1900-talet. En del av deras patienter hörde röster, en del hade upplevelser av att vara styrda av yttre krafter eller personer. En del hade svåra
förföljelsetankar, isolerade sig och uttryckte mycket rädsla och ångest. En
del var kraftigt våldsamma mot sig själva eller mot andra. En del var inneslutna i sig själva och möjliggjorde inte någon vettig kommunikation med
andra. En del hade djupa depressioner med överdrivna skuldkänslor och
självmordstankar, en del var förvirrade och betedde sig egendomligt. En
del var maniska, andra hade påtagliga svårigheter med minnet – och många
hade flera symtom samtidigt. Figur 1 visar hur det kunde se ut i mentalsjukvården i 1700-talets Storbritannien. Vi ser att det inte kan ha varit en
trevlig miljö att vistas i. Av Figur 2 framgår att det inte hade hänt så mycket
200 år senare. Litografin visar en miljö där folk visar olika slags obehagliga symptom. På den tiden hade man ganska drastiska metoder för att ta
hand om patienter som var svårhanterliga eller aggressiva, ett par exempel
finns på Figur 3. Tankarna bakom den roterande stolen är att man för det
första skulle veta var patienterna fanns, för det andra att lite yrsel skulle
lugna ner dem, för det tredje att kroppsvätskornas fördelning skulle ändra
när man snurrade patienten.
Figur 1. Interiör
från mentalsjukhus i England på
1700-talet. Efter en
gravyr från 1735 av
William Hogarth
(1697–1764); bild 8
ur sviten Rucklarens väg (A Rake´s
Progress).
16
Figur 2. Litografin Psychopathic
Ward från ca 1940
av Robert Riggs
(1896–1970) beskriver miljön på Philadelphia State Hospital for the Mentally
Ill, USA.
Figur 3. Till vänster Cox’s chair, beskriven som ”a moral and a medical mean in the
treatment of maniacs”. Det var en snurrande stol som bland annat – liksom ”svängmaskinen” till höger – användes för att lugna oroliga patienter. (Ur NJ Wade, U Norrsell, A Presly: History of Psychiatry, 2005; bildkällor: Kruta, 1969; Mach, 1875: 24).
Vårdplatser och sjukdomsbegrepp
Hur är det idag med antalet psykiatriska vårdplatser? Inom psykiatrin har
Sverige numera 5 per 10 000 invånare medan motsvarande antal för alla
somatiska (kroppsliga) sjukdomar tillsammans är 23 per 10 000. Figur 4
är hämtad från WHO och berättar hur det ligger till med antalet psykia17
triplatser globalt sett. Antalet för Europa som helhet är i genomsnitt 9,3
– och med 5 har Sverige i och för sig en jämförbar siffra – men i många
andra länder ser vi väldigt låga tal. Man kan diskutera väldigt mycket i frågan om det är bra eller dåligt och vad det beror på. Är det så att andra länder faktiskt har mindre sjuklighet eller är orsaken snarare en mindre utvecklad sjukvård?
Figur 4. Antalet psykiatriska slutenvårdsplatser per 10 000 invånare år 2000 i
världshälsoorganisationens WHO:s regioner. (”Western Pacific” omfattar bland annat Kina, Australien, Nya Zeeland, Malaysia och Indonesien.)
När det sedan gäller synen på psykiska åkommor – är det sjukdomar eller kulturbetingade tillstånd? – kan man tänka sig två modeller: Den första innebär att det finns en kärna som består av en grundläggande psykisk
sjukdom, men att den kan uttrycka sig på skilda sätt i olika kulturer. Tänk
på det som en persika med kärna och omgivande fruktkött: Man skalar successivt av fruktköttet för att komma åt kärnan och förstå den. Den andra
modellen säger att hela den psykiska åkomman är ett kulturbetingat fenomen. Försök skala en lök för att komma åt kärnan: Snart nog finns ingenting kvar. Dagens vedertagna uppfattning inom psykiatrin är nog den första modellen, det vill säga att det finns en allmängiltig kärna av sjukdom
som har varierande uttryckssätt i olika kulturer.
18
Det kom en reaktion mot sjukdomsbegreppet inom psykiatrin på framför
allt 1960-talet. Anledningen var att sjukdomsstämpeln ansågs passivisera
patienterna: ”Jag är drabbad av sjukdom, och jag kan inte göra något åt det”.
Att använda begreppet skulle också diskriminera personer med psykiska
åkommor jämfört med andra i samhället: ”Ni diskriminerar mig och ser ner
på mig genom att sjukförklara mig”. Man införde därför två andra begrepp
– syndrom och störning. Syndrom står helt enkelt för en fast kombination av
vissa symtom, medan störning (som kommer från engelskans ”disorder”)
beskriver en rubbning av jämvikten. Idag används de här båda uttrycken
ofta, men man har också och återigen börjat föra in ”sjukdom” som ett användbart och accepterat begrepp. Det tycker jag är bra, eftersom också personer med psykiska problem ska ha rätt att sjukskriva sig och få sjukvård.
Kriterier för diagnos
Psykiatriska diagnoser ställs utifrån patientens symtom och beteende. Det
finns inga kroppsliga parametrar som definitivt fastställer diagnosen. Ändå
kan man säga att det finns en god överensstämmelse om diagnoserna mellan erfarna bedömare: Det är inte så att vi jobbar slumpmässigt och hux flux
i psykiatrin utan det finns faktiskt en ganska stabil grund.
Hur ställer man då en diagnos som depression? Figur 5 (på sidan 20)
summerar de kriterier som vi brukar använda. Ni ser att det ska finnas
minst fem av de uppräknade symtomen, samtliga ska ha pågått i två veckor
och det ska föreligga en betydande funktionsinskränkning eller ett lidande hos personen. Ett av de båda symtom som visas överst på bilden måste
finnas: Nedstämdhet eller klart minskat intresse/glädje. ”Sömnstörning”
innebär antingen att sova för lite eller för mycket; inte bara att inte kunna
sova. Vid en depression med melankoliska drag är det typiskt att vakna tidigt på morgonen. Jag vill tillägga att melankolin bara är en del av depressionen och den behöver inte alls vara dominerande. ”Koncentrationsstörning” står för svårigheter att fokusera och klara sig i jobbet eller vardagen.
”Nedsatt självkänsla” kan leda till självmordstankar och att man känner sig
värdelös. ”Aptitstörningar” yttrar sig inte bara i att patienten saknar aptit
och äter för lite – det kan mycket väl vara så, framförallt vid melankoli går
man ner i vikt – men det kan också vara tvärtom, att den drabbade sätter i
sig för mycket, tröstäter. ”Energibrist” är ett viktigt symtom vid depressio19
ner och när vi behandlar patienter märker vi ofta att just energibristen blir
kvar mycket längre än de andra symtomen. Man diskuterar väldigt mycket
om hur man ska fånga upp den delen av sjukdomen.
Egentlig depression i DSM-IV
Nedstämdhet
Klart minskat intresse/glädje
minst ett av dessa två
• Sömnstörning
• Aptitstörning
• Koncentrationsstörning
• Energibrist
• Nedsatt
självkänsla
• Självmordstankar
• Ökad/minskad motorik
Kriterier för diagnos:
- Minst 5 symtom totalt
- Minst 2 veckor
- Funktionsinskränkning
eller lidande
Figur 5. Kriterierna för ”egentlig depression” enligt DSM-IV (Diagnostic and Statistical Manual of Mental Disorders) - en handbok med kriterier och sjukdomskoder
som publiceras av psykiaterorganisationen American Psychiatric Association i USA.
Den används flitigt också i den svenska psykiatrin och täcker alla nu kända psykiatriska sjukdomstillstånd och störningar.
Om vi jämför med kriterierna för en annan diagnos, mani som är raka motsatsen till depression, gäller att minst tre av de uppräknade symtomen ska
ha varat minst en vecka, se Figur 6. Det ska också finnas en betydande funktionsinskränkning eller psykotiska drag. Ofta är det så med personer i en
manisk episod att de mår jättebra och inte alls vill ha hjälp. De har en massa
projekt på gång och tycker bara att man är dum som försöker tvinga dem till
vård eller liknande. De ser inte sitt lidande utan säger ”låt mig vara, jag ska
göra en massa grejer”. Maniska personer sover väldigt lite och det är vanligt att de inte har sovit på flera nätter. De anser sig inte behöva så mycket
20
sömn eftersom de har så många projekt att hålla på med. De kan vara väldigt pratsamma och ha svårt att hålla tyst, man måste avbryta dem gång på
gång för att få ur dem en vettig sjukdomshistoria (anamnes). De här personerna har många tankar som rusar genom huvudet – tankeflykt – och distraheras lätt när de hoppar från tanke till tanke. De har också ökad motorik, rör sig hela tiden och kan bli väldigt upprörda om man försöker hindra
dem. De ägnar sig åt lustbetonade aktiviteter – och kan ruinera sin ekonomi genom att till exempel planlöst placera pengar i aktier. Sexlusten ökar
och de kan ha förhållanden med andra än sin partner, vilket kan få negativa konsekvenser.
Manisk episod i DSM-IV
Abnormt förhöjd, expansiv eller irritabel
sinnesstämning minst 1 vecka (obligat)
• Grandiositet
• Minskat
sömnbehov
• Pratsam, svårt
att hålla tyst
• Tankeflykt, tankar
rusar genom huvudet
• Lättdistraherad
• Ökad aktivitet/
psykomotor agitation
• Lustbetonade aktiviteter
med negativa
konsekvenser
Kriterier för diagnos:
- Minst 3 symtom
- Minst 1 vecka
- Funktionsinskränkning
eller psykotiska drag
Figur 6. Kriterierna för “manisk episod” enligt DSM-IV (se bildtext Figur 5).
Huvudgrupper av psykiska sjukdomar
En sak som vi behöver komma ihåg när man talar om psykiatri är att inte
klumpa ihop allting. Ibland har jag haft patienter som säger att ”jag vill inte
vara ett psykfall” men det finns en mycket bred skala. En stor grupp psykiatriska diagnoser är förstämningssyndrom och där ingår förstås depressi21
onerna. Det handlar alltså om förskjutningar i grundstämningen: Om den
går ner i en period ser man en depression. Vid ”lätt depression” uppfylls
inte alla de fem uppräknande symtomen i Figur 5 utan kanske två, tre eller
fyra. En långvarig – minst två år – och ihållande form av lätt depression kal�las ”dystymi”. En annan typ av förstämningssyndrom kallas manodepressivitet eller bipolär sjukdom. Då har personen ibland höjd och ibland sänkt
grundstämning – maniska och depressiva episoder eller skov. Man kan under många år se återkommande perioder med lättare eller svårare maniska
tillstånd omväxlande med lättare eller svårare depressioner. Det är skälet
till att dessa syndrom kallas ”bipolära”, dessa personer pendlar mellan två
poler. Om de maniska episoderna inte är så tydliga kan de här patienterna
bli feldiagnostiserade med depression. Men varför är det så viktigt att veta
det, depression som depression? Jo, problemet med personer som har bipolär sjukdom och blir deprimerade är att om man då försöker behandla dem
med antidepressiva läkemedel blir de inte bättre, de kan till och med bli förvirrade. Man ska i det läget använda stämningsstabiliserande läkemedel.
Ångestsyndromen är en väldigt stor huvudgrupp. Ångest som sådan är
vanlig. Det är viktigt för säkerheten att vara rädd för saker och ting, men vi
talar här om så överdriven rädsla att det blir svårt med det dagliga livet och
arbetet. Panikattacker ingår i den här gruppen liksom fobier och tvångssyndrom. En annan huvudgrupp är psykotiska syndrom, där personen har
tappat verklighetsförankringen. Ett exempel är schizofreni där de drabbade
kan ha hallucinationer – de hör röster trots att det inte kommer några utifrån utan individen själv skapar dem. Det förekommer också vanföreställningar, det vill säga att man inbillar sig saker, eller att patienten är apatisk
och viljelös. Gruppen somatoforma syndrom är helt enkelt psykiska besvär
som uttrycker sig i form av kroppsliga symtom. Det kan till exempel vara
hypokondri i allvarlig form – att man till exempel tror sig ha cancer under
en lång period trots en mängd av läkarbesök och utredningar. Någon kan
tro att en del av kroppen är felbyggd och bli väldigt fixerad vid det. Den här
typen av sjukdomar kan också visa sig som kroppsliga symtom – värk, diarré etc. – under lång tid utan att man hittar någon orsak. Man får emellertid
vara väldigt försiktig med detta. Det faktum att man inte hittar somatiska
orsaker innebär inte att det inte finns sådana orsaker. Det är viktigt att inte
psykiatrisera allt. Missbruk är ett stort och växande problem, framför allt
22
bland de unga. Sedan finns neuropsykiatriska störningar som börjar tidigt
i barndomen, och där ingår ADHD, autism, Tourettes syndrom med flera.
Vi har också personlighetsstörningar, som jag inte tänkte säga något om i
det här sammanhanget.
Vägen till diagnos
Låt oss gå tillbaka till frågan om hur man ställer psykiatriska diagnoser. En
viktig grund är förstås kliniska intervjuer och långsiktig observation av symtom, förlopp och behandlingsresultat. Man ska titta på patienter, träffa dem
upprepade gånger och följa upp dem. När det gäller depression sade vi att
symtomen ska ha varit samtidigt under två veckors tid, men vid schizofreni
måste man ha haft symptomen under ett halvår så det är olika för olika diagnoser. Vidare är information från närstående en viktig faktor. Förr ansåg
man att personer som har psykiska besvär levde i en väldigt dålig psykosocial miljö. De behövde lyftas därifrån, tas in på sjukhus, behandlas tills de
blev bra och sedan skickas tillbaka. Det var ett naivt sätt att tänka och så ser
vi det inte idag utan betraktar de närstående som resurser i behandlingen
snarare än som hinder. Självskattningsformulär kan man ge till en patient
för att svara på olika frågor och därigenom få en uppfattning hur personen
har det inombords. Det finns också psykologiska tester som kan ge diagnoser genom att spegla hur patienten fungerar i en testsituation. Det man då
testar är framför allt uppmärksamheten. Sedan finns det – som vi har sett
– olika kriterier för att komma fram till en diagnos.
Tidigare sade jag att diagnoserna inte kan fastställas med kroppsundersökningar och prover, men det finns statistiska samband med prognos, diagnos eller sårbarhet. Det är inte så att vi i psykiatrin inte forskar om biologiska faktorer. Tvärtom pågår väldigt mycket samarbete mellan psykiatri,
neurologi och medicin. Neurovetenskap är ett vetenskapligt område som
växer. Några exempel: I ett prov från ryggmärgsvätskan – den som omger
hjärnan och centrala nervsystemet – kan man hitta nedbrytningsprodukter och andra ämnen som kan ge mycket information. Exempelvis medför
låga nivåer av hjärnans kemiska budbärare serotonin i ryggmärgsvätskan
högre risk för att begå självmord och att då använda allvarliga redskap och
våldsamma metoder. Ett annat exempel är psykoakustik, som bygger på att
olika personer bearbetar och upplever ljudimpulser på olika sätt. Här finns
23
det statistiska skillnader mellan friska, de som har schizofreni och de som
har Aspergers syndrom. Genetik och ärftlighet är också viktigt. Mycket har
satsats de senaste 30 åren på samarbete mellan olika forskare och vi har
idag massor av studier som kopplar diverse gener till psykiska sjukdomar,
även om ingen av dessa gener är helt avgörande för diagnosen. Det som är
viktigt, och som börjar växa fram i en intressant utveckling, är genernas
samspel med miljöfaktorer. Till exempel har man sett att ett svårt trauma i
barndomen får mycket allvarligare psykiska konsekvenser för personer som
har en viss, normal variant av en gen jämfört med dem som har en annan
variant av samma gen. Olika genvarianter kan innebära att man är mottaglig och sårbar för miljöfaktorer på olika sätt.
Vi gör rutinmässigt kroppsundersökningar för att utesluta en somatisk
orsak bakom en psykisk sjukdom eller psykiska symtom. Man tar förstås
blodprov för att kontrollera sköldkörtelfunktionen och ämnesomsättningen.
Den som har väldigt hög ämnesomsättning går ner i vikt, är nervös, sover
dåligt och får diarré medan för låg ämnesomsättning gör att man går upp
i vikt och blir slö. Halterna av vitamin B12 och järn bör man mäta på alla
som är väldigt trötta för att se om deras Hb-/blodvärde är för lågt; det kan
i så fall bero på järn- eller B12-brist. Vitamin B12 är också intressant på det
sättet att den som under längre tid har brist på B12 i blodet kan få kognitiva
problem som påminner om demens. Urinprov är viktigt – framför allt idag
när drogmissbruket har ökat så mycket. Om man ställs inför en patient med
svåra psykiska symptom måste man alltid undersöka om det kan vara droger som ligger bakom. Då är det i första hand en antidrogbehandling som
man ska ta itu med. EKG visar hjärtats funktion och den som har en rubbning där – arytmi – kan få ångest. Vissa epileptiska sjukdomar kan också ge
psykiska symptom, och man använder magnetkamera för att fastställa att
det inte finns några förändringar i hjärnan.
Risken för psykisk sjukdom
Världshälsoorganisationen WHO har ett system för att samla information
om sjukdomar i världen, som man sedan försöker gradera och hitta faktorer kring. Av vänstra kolumnen i Figur 7 framgår att mer än 46 % av befolkningen i USA riskerar någon typ av psykisk sjukdom under livet. Den övre
gruppen av länder i tabellen har risknivåer i storleksordningen 40 %, näs24
ta grupp har 25-30 % risk medan den sista gruppen av länder visar låga siffror, mindre än 20 %. I tabellerna finns också en projektion där man har beräknat hur livsrisken skulle se ut om invånarna i respektive land levde upp
till 75 års ålder. Det ger högre risksiffror, i flera länder kommer då mer än
hälften någon gång att drabbas av psykisk sjukdom.
Figur 7. Risken för psykisk sjukdom varierar över världen. Den här sammanställningen, gjord 2007 av världshälsoorganisationen WHO, visar risken för att någon
gång under livet drabbas av en psykisk sjukdom och – i kolumnerna till höger – av
just förstämningssyndrom inklusive depression. Figuren visar också motsvarande
värden för personer som lever upp till 75 år.
Man har också tittat närmare på när den psykiska sjukdomen först visade sig hos individen (i studien från USA), och funnit att för hälften av dem
som drabbas sker debuten före 14 års ålder och för tre fjärdedelar före 24
års ålder. Det är med andra ord väldigt viktigt att satsa på de unga. Liknande siffror finns när det gäller både depressiva och manodepressiva förstämningssyndrom.
Alla sjukdomar medför ett slags börda för samhället. Lars Jacobsson berättade till exempel om kostnaderna i sjukförsäkringen. Ett mått man kan
använda är DALY, vilket står för det totala antalet förlorade år på grund av
för tidig död eller invaliditet. När WHO 2004 rangordnade sjukdomarna i
25
hela världen utifrån det måttet hamnade depressionerna på tredje plats internationellt sett med 65,5 miljoner DALY och 4,3 % av det totala antalet. I
topp för hela världen låg lunginflammationer och liknande följt av diarrésjukdomar. Psykiska sjukdomar förekom också på sjuttonde och tjugonde
plats på listan genom missbruk respektive självförvållade skador. I låginkomstländer hamnar depressionerna på åttonde plats medan de ligger överst
på problemlistan i medel- och höginkomstländerna och då finns också alkoholmissbruk bland de tio högsta DALY.
WHO har dessutom försökt göra en prognos på hur sjukdomsbördan
i världen kommer att se ut år 2030. Den visar att depressionerna väntas
stiga till första plats globalt sett inom de närmaste 20 åren. På väg att öka
i betydelse och belastning är också hjärt-kärlsjukdomar, trafikolyckor och
diabetes medan en nedgång kan förutses för både lunginfektioner och diarrésjukdomar. Man kan utifrån den här sammanställningen säga att depressionernas betydelse i världen kommer att öka, men det beror kanske
också på att man efterhand skaffar sig bättre kontroll över de andra sjuk-
Figur 8. I den här studien fick patienter med olika sjukdomar ta ställning till påståendet ”jag skulle hellre välja att leva i ytterligare tjugo år med mitt nuvarande
hälsotillstånd än att leva ett antal år kortare men med bra hälsa”. Man använde en
skala från 0 till 1 – och ju högre siffra desto mer gärna vill man leva ytterligare tjugo
år med sitt hälsotillstånd framför ett kortare liv med en bra hälsa hälsa (D Isacson,
C Bingefors, L von Knorring, 2005).
26
domarna på listan. Oavsett vilket är depression ett ekonomiskt sett viktigt
sjukdomstillstånd.
Detta om bördan för samhället. Vi kan också titta på vilken börda och
vilket lidande det innebär för den enskilde personen som drabbas av depression. Figur 8 visar ett sätt att beskriva detta. Vi ser att depressionerna ligger
lägst, och det betyder i klartext att patienter med depression lider så mycket
av sin sjukdom att de i högre grad än de andra grupperna är beredda att offra en hel del år av sina liv för att i gengäld få bättre hälsa under kortare tid.
Sverker Olofsson: Jag tänkte att vi skulle reda ut ett par frågor direkt.
Nästan det första du sade var att tidigare kopplade man psykisk sjukdom
till Guds straff och demoner som ockuperade kroppen. Den här fördömande synen på de psykiska sjukdomarna – ser du något av det idag?
Jayanti Chotai: Jag kan väl säga att andlighet och religiositet kommer att
finnas hela tiden, så visst förekommer det. I Indien till exempel driver man
inte direkt bort demoner, men däremot andar som anses besätta personen.
Sverker Olofsson: Här i Sverige pratar vi inte så mycket om Gud och demoner, men finns det en fördömande syn idag på psykiska sjukdomar? Märker du något av det?
Jayanti Chotai: Nej, inte direkt, men det finns ett allmänt stigma: Folk
skäms för att ha en psykisk sjukdom och man är rädd för att bli isolerad.
Det kan vara en fördel om andra vet att en person har psykiska besvär och
kan ta hänsyn till det – men samtidigt blir det en svår balansgång för personerna i omgivningen för att veta hur de ska uppträda. Det är lätt hänt att
man istället undviker den sjuke.
Sverker Olofsson: Om jag förstod dina siffror rätt är det så att ju bättre
standard vi får och ju mer samhället utvecklas, desto mer depressioner får
vi. Har du någon förklaring till det?
Jayanti Chotai: Ja, vi i höginkomstländerna har inte aids, malaria och diarré
i samma omfattning som låginkomstländerna, men sedan är det ju också så
att här i västvärlden har vi råd med att psykologisera våra problem. Jag kan
säga att jag känner mig nere och det accepteras av samhället. Men för den som
bor i Afrika eller Indien, där var och en måste arbeta och fungera varje dag
för att familjen ska gå ihop, är det svårare att vara deprimerad: ”Vadå?”, säger
omgivningen, ”Gå och jobba som alla andra!” Därför ser man att bland barn
27
och i u-länder uttrycker sig depression oftare – men inte alltid – med kroppsliga symtom därför att det är mer accepterat. Med ont i magen, ont i huvudet etc. kan jag hellre stanna hemma än om jag säger att jag är deprimerad.
Sverker Olofsson: Det du egentligen säger är väl att välfärden ger oss möjlighet att vara deprimerade. Ligger det någonting i det?
Jayanti Chotai: Folk lider av depressioner också i låginkomstländerna, men
hos oss kan man visa sitt lidande också på det psykologiska planet. Det finns
en förståelse för det, sjukvården och samhället kan hjälpa.
Sverker Olofsson: När vi talar om psykiska sjukdomar kommer missbruk
ofta upp och jag måste fråga: Leder missbruk till psykiska sjukdomar, ger
psykiska sjukdomar missbruk eller är själva missbruket en psykisk sjukdom?
Jayanti Chotai: Det är en intressant och väldigt viktig fråga. Personer med
missbruk säger ofta att ”jag tar det här för att jag har ångest”. Men det kan
mycket väl vara så att ångesten har kommit just på grund av missbruket.
Det är samma sak med en person som nyligen skilt sig och då säger att ”jag
är deprimerad nu för att jag skilt mig”: Det kan i själva verket vara så att den
personen har haft upprepade depressioner som ledde till att förhållandet
inte höll. Men din fråga är viktig och jag vill svara så här: I den amerikanska
studien där man tittade på debutåldrar för olika sjukdomstyper fann man
att impulskontrollstörningar, ADHD och sådant förstås börjar i mycket tidig ålder, ångestsjukdomar debuterar lite senare under barndomen, sedan
kommer missbruk och därefter depressioner och psykoser. Det är möjligt
att ångesten ökar bland ungdomar, vilket i sin tur leder till ett behov av att
döva den med droger. Jag tycker allmänt sett att vi ska satsa på unga människor och då är drogmissbruk är ett väldigt viktigt problem.
28
