Förlorad heder och missbrukad lojalitet

s v e n s k t m i l i tä r h i s t o r i s k t b i b l i o t e k p r e s e n t e r a r
frontsoldat på östfronten
1941–1945
Förlorad heder och missbrukad lojalitet
Med Leibstandarte och Dirlewanger i fält 1941–45
Hösten 1941 gick den 19-årige entusiastiske tysk-belgaren Herbert Maeger med
i Waffen-SS. Han stred, och överlevde mirakulöst, tre desillusionerade år på östfronten
med Hitlers livgarde, ”Leibstandarte SS Adolf Hitler”, och blev sedan uttagen som
officersaspirant innan han förflyttades till SS-straffbrigaden ”Dirlewanger”. Som
utlandstysk växte han upp i ett katolskt föräldrahem i det demokratiska Belgien.
Maegers annorlunda levnads- och moraliska perspektiv ger hans bok lika
nyanserade som överraskande slutsatser för läsaren. Boken slår på ett sakligt
och exempelrikt sätt också hål på många myter om Waffen-SS.
Text: Lennart Westberg, militärhistorisk författare
M
aeger var född 1922 och uppväxt i en demokrati:
Belgien. Han kom från Eupen-Malmédy som historiskt var gammalt preussiskt land men som 1919
genom en bristfällig folkomröstning skildes från Tyskland och
införlivades i Belgien. Maegers sedan generationer tillbaka
rikstyska föräldrar, och senare han själv, blev därmed nolens
volens belgiska medborgare i provinsen Liege, alldeles vid
tysk-belgiska gränsen, med 10 000 valloner och 52 000 tysktalande invånare. Den 18 maj 1940, efter det framgångsrika
fälttåget mot Frankrike, förklarade Adolf Hitler att EupenMalmédy återförenats med det tyska moderlandet. Provinsen
förblev rikstysk fram till september 1944 då den ockuperades
av amerikanska styrkor.
Livet före kriget
Herbert Maeger inleder sina memoarer om kriget med att
nyanserat och insiktsfullt skildra sin uppväxt och katolska
uppfostran i hemlandet Belgien. Exempelvis att den belgiska
levnadsstandarden på 1920-talet upplevdes av hans föräldrar
som väsentligt bättre jämfört med förhållandena för deras
kvarvarande släkt i Tyskland, den höga standarden på belgisk skolundervisning och att hans far fick en god anställning
vid de belgiska järnvägarna innan provinsen 1940 åter blev
tysk, nu under de nya nazistiska makthavarnas regi. Maegers
katolska föräldrar hade en ljummen, delvis uttalat kritisk inställning till nazismen. Efter studenten genomgick Maeger en
förmilitär ledarskapsutbildning inom Hitler-Jugend , fångades
som många unga av de nya idéerna, och anmälde sig sensommaren 1941 som frivillig till Leibstandarte SS Adolf Hitler :
”Den som har två fosterland, har två hälfter, eller också måste
han välja ett av dem utan förbehåll. Det hade jag gjort och
valt Tyskland men steget från ett strängt katolskt föräldrahem
Herbert Maeger på hempermission i augusti 1943
foto : maegers arkiv
1
och ett religiöst gymnasium till Waffen-SS var en annan sak
som inte gick utan inre konflikter”. Under resan till Berlin läste
Maeger sin favoritlitteratur, Ernst Jüngers bok ”I stålbadet”, om
de tyska elittruppernas ödesmättade stridsgemenskap i skyttegravarna 1917–18.
Maeger ute på marschövning med sitt kompani i området runt
kasernen i Berlin–Lichterfelde. foto : maegers arkiv
Som rekryt i Leibstandarte
Herbert Maegers beskrivningar och analyser av mentaliteten
i Leibstandarte från 1941 är utomordentligt intressanta. Som
”insider” skildrar han denna värld på ett ovanligt intresseväckande, exempelrikt och nyanserat sätt för läsaren av hans
memoarer. Maeger och hans kamrater i det nya ersättningsmanskapet var födda 1922 och utgjorde de första unga frivilliga från borgerliga hem till Leibstandarte (LAH), bland
dem flera högskolestudenter. Stammanskapet i LAH (som då
fortfarande utgjorde en brigad) tog synbart motvilligt emot
detta manskap efter de stora egna förlusterna på östfronten
sommaren–hösten 1941. Någon planering för en kontinuerlig ersättning av dessa förluster lyste med sin frånvaro och
skapade, tillsammans med illusionen hos ledande kretsar i
Waffen-SS att fälttåget mot Sovjetunionen skulle bli en promenadseger, en ”brottslig romantik” enligt Maeger.
Maeger har för det mesta en positiv bild av officerskåren i
Waffen-SS. Men han beskriver trovärdigt och nyanserat den
”primitiva personligheten hos underofficerskollektivet” i LAH
som den främsta orsaken till den ovärdiga och otidsenliga kaserngårdsdrillen i Lichterfelde – med starka inslag av sadism
och chikanering: ” Den typ av disciplin som skapades av dessa
uppfattade som någon sorts blandning mellan Främlingslegionen och legosoldater.
Redan den första dagen i Lichterfelde [LAH:s kaserner i
sydvästra Berlin] den 17 september 1941, medförde slutet
för några av mina illusioner. Jag hade helt fel föreställning
om vad som väntade mig. Jag trodde att jag var utvald att
tjänstgöra i ”Führerns” livvakt och förväntade mig en utbildning i särskilda närstridstekniker och på närstridsvapen, i kombination med en skolning i ”världsåskådning”
som jag var bekant med sedan tiden i Hitler-Jugend.
Verkligheten var därför en kraftig tillnyktring: jag kom
inte till ett elitförband som jag hade föreställt mig det
utan till ett förband som enligt sin egen föreställning var
ett ”gäng”, vars mentalitet jag efter mina första intryck
Herbert Maeger (sittande till vänster) tillsammans med kamrater utanför simhallen på kasernområdet i Berlin-Lichterfelde.
foto : maegers arkiv
2
Herbert Maeger har anlänt till östfronten och har fått ett värn
att försvara med sin MG34. Ryska uniformsdetaljer hjälper att
skydda mot det kalla klimatet.
foto : maegers arkiv ,
metoder förstörde i slutänden den individuella moralen och
därmed även den tyske
Riktning mot floden
soldatens etik, om vilken
Sambek och fienden
det talades så ingående
och högtravande i Ernst
Juengers ”I stålbadet”. De
förbereddes att
dö, soldaterna
i Leibstand1
arte, men de
förbereddes för
striden med en
mentalitet som i praktiken inte innebar något
annat än att de utvecklades till
självmordsbenägna robotar.” Det
främsta paradexemplet som rekryterna
i LAH upplystes om var hur våren 1941 det
sjunde kompaniet i LAH, utan att invänta artilleri- eller pansarunderstöd, stormade Klidipasset i
Grekland och att efteråt endast elva man av kompaniets
120 soldater var i livet. ”Ett kännetecknande sätt för detta
förband att upplysa sitt ersättningsmanskap vad som var
deras främsta uppgift: att dö för sin Führer.”
illustration samuel svärd
3
2
4
5
1. Bunker med kamin
2. Löpgrav
3. Kulspruteställning
4. Latrin
5. Luftvärnsställning med kulspruta
ha officerare som överordnade vilka respekterade min rätt att
hävda min individuella personlighet och gav mig uppgifter
vilka gjorde mig rättvisa.” Maeger noterade att utbildningen
var lika olämplig för östfronten som rekryternas utrustning
när de skickades ut i den råa ryska verkligheten: uniformer
av gabardintyg, halvhöga läderstövlar och -kängor, en tunn
Med Leibstandarte på östfronten
Efter tio veckors rekrytutbildning skickades Maeger och hans
kamrater till östfronten för att fylla luckorna i LAH. ”Personligen hade jag turen att under frontinsatserna nästan alltid
3
kappa, fältmössa, tunna öronvärmare och tunna handskar.
Enbart den bristfälliga utrustningen orsakade senare enorma
skadeutfall p.g.a. köldskador i LAH. ”Att börja ett krig, även
om det påstods vara i förebyggande syfte, må vara ett brott mot
folkrätten, men att göra detta med helt underlägsen utrustning
och beväpning är ett brott mot den egna krigsmakten.”
I mitten av december 1941 skickades Maegers ersättningsdetachement till östfronten, ”dåligt förberedda och med usel
utrustning”, först till Uman och därefter per flyg med Ju 52 till
Taganrog nära Azovska sjön. Manskapet förlades i bristfälliga
bunkrar: ”Jag blev upptagen i resten av plutonen som verkade
vara ett gäng vilsekomna äventyrare. Min bunker fick jag dela
med tre man och uppskattningsvis 10 000 löss”. Maeger förstod ganska snart varför ersättningsmanskapet hade de största
förlusterna: ”Gröngölingarna” blev av de erfarna frontveteranerna, med några undantag, behandlade som parior. De tvingades ta hand om de värsta nattvaktpassen, hämta förplägnad
och bränsle under beskjutning och under dagtid agera ordonnanser mellan bunkrarna, ofta under sovjetisk prickskytteeld.”
Det gamla ”LAH-gardet” hade handfasta egoistiska karriärskäl
att decimera de nya, inte sällan gymnasie- och högskoleutbildade, rekryterna eftersom dessa utgjorde konkurrenter till
befattningarna som underofficerare inom LAH.
Maeger berättar insiktsfullt och detaljrikt från vardagen
vid östfronten: om relationen till den sovjetiska civilbefolkningen, hur teknik, vapen och fordon fungerade på östfronten,
att striderna för ett elitförband som LAH var få men förlustrika och krävde långa återhämningsperioder och hur exempelvis vanliga trafikolyckor decimerade förbanden även under
viloperioder. Mörka skuggor kröp också inpå honom. Under
vårvintern 1942 träffade Maeger på ett fältsjukhus en 30-årig
soldat från divisionstrossen som, plågad av minnet, berättade
hur han och andra soldater före årsskiftet 1941–42 blivit kommenderad att eskortera 3 000 judiska invånare ut ur en stad
och sedan avrätta dem vid en pansargrav. ”Därmed väcktes
min kritiska medvetenhet och jag fick även en ökande känsla
av ett hot från en oändligt stor och oundviklig olycka”, kommenterade Maeger.
Frankrike, Kursk, Charkov och Italien
Sommaren 1942, efter tio månader vid östfronten förflyttades LAH och Maeger till Frankrike, i närheten av Caen och
Dieppe, för att nyuppsättas som pansargrenadjärdivision. LAH
och Maeger återvände inte till östfronten förrän i januari 1943,
den andra krigsvintern i Sovjetunionen. Efter katastrofen vid
Stalingrad fanns inte längre någon sammanhängande frontlinje på en sträcka av 500 kilometer, där sovjetiska förband rusade fram efter att ha återtagit Rostov. Maeger möter högre
tyska staber och underhållsförband som i panik flyr västerut:
”Nio av dem gick på en stridande soldat. Deras krig utspelade
sig inte där köld, hunger och lidande härjade utan i de bakre
echelongerna där det var varmt, där tillgången på cognac var
säker och där man kunde välja bland flickorna , vilka med
tomma magar och med hot om deportation till ett arbetsläger
stod till förfogande.” Maeger skildrar därpå hur von Manstein
och SS-pansarkåren under SS-general Paul Hausser gör sitt
taktiska mästerdrag, krossar de sovjetiska styrkorna när de
återtar Charkov i mars 1943 och stabiliserar fronten. Maeger
beskriver pansargrenadjärens prosaiska och livsfarliga tillvaro:
”Endast fältens flacka kupering skyddade oss från automatvapnens eld. I det ögonblick vi nådde krönet på den flacka kullen
blev vi utsatta för den massiva och mördande elden. Två man
till höger om mig stupade direkt, en av dem var Ullrich från
mitt kompani, vilken bar på en kulspruta och som jag följt med
två ammunitionslådor. Stridsvagnen Panzer IV till vänster om
mig fick samtidigt en fullträff. Den stannade tvärt och från
dess bakre regioner slog det upp lågor efter en explosion. Ingen
lämnade vagnen.”
Maeger skildrar sedan realistiskt, men ändå utan att förlora
de stora linjerna, sitt kompanis strider under slaget om Kursk
i juli 1943. I augusti sändes LAH till norra Italien för att säkra
kapitulationen av italienska stridskrafter efter att Italien över-
SS-överste Fritz Witt, befälhavare för 1.
SS-pansargrenadjärregementet, tar hjälp
av en bepansrad halvbandvagn att korsa
gatan i Charkov mars 1943.
foto : bundesarchiv
4
givit pakten med Tyskland. Under dessa konfrontationer med
sina forna vapenbröder visar Maegers bok hur hans mänskliga kompanichef Breuer hade möjlighet att genom ett humant
uppträdande och sitt personliga exempel sätta sin prägel på ett
helt kompani i Waffen-SS och förhindra att ett redan skoningslöst krig blev onödigt grymt:
Min inställning till Waffen-SS kan tyckas motsägelsefull,
och det är den, redan pågrund av att Waffen-SS var ett
förband fullt av motsägelser. Det var varken hjältemodigt
med ograverad heder, eller genomgående brutalt mot
krigsfångar och mot civilbefolkningen i de ockuperade
områdena så som man ofta beskriver dem idag.
Krigsslutet
Under sin tid på junkerskolan i Prag 1944–45 gjorde sig Maeger skyldig till insubordination och skulle förflyttas till den
beryktade SS-straffbrigaden ”Dirlewanger”, även kallad ”benknotebrigaden”. Denna indirekta dödsdom sköts upp tack
vare hans skicklighet i fältsjukvård och kommendering till SS
sjukvårdsskola i Bad Aussee. Till slut drar slutstridens malström 1945 med sig Maeger i en avslutande apokalyps och han
Herbert Maeger deltog i den stora tyska sommaroffensiven 1943,
operation Zitadelle. Det tyska pansaranfallet mot Kursk misslyck5
ades och Maegers division kom att sändas till Italien istället.
foto : bundesarchiv
SS-Dirlewanger var ingen vanlig enhet inom Waffen-SS. De
bar till exempel inte SS-runorna på sina kragspeglar utan
hade korslagda gevär över en liggande handgranat.
foto : bundesarchiv
upplever reträtten från slagfälten i Sachsen till infernot kring
staden Halbe sydost om Berlin. Före tillfångatagandet genom
Röda armén blir Maeger i mitten på april 1945 vittne till en
scen som han aldrig glömde:
I en skog vid Märkisch-Buchholz hade jag den värsta
upplevelsen under hela kriget. På grund av bombanfallen mot Berlin hade man där placerat tält och stugor
med många evakuerade Wehrmachtstaber och många
kvinnliga medarbetare. Tydligen hade de blivit överraskade av ryssarna. Hundratals unga kvinnor låg, så långt
jag kunde se, i skogen. Kläderna hade slitits av dem och
deras magar var uppskurna. Bilden kommer att förfölja
mig så länge jag lever.