EUROPAPARLAMENTET
2004
2009
Plenarhandling
A6-0434/2008
10.11.2008
BETÄNKANDE
om utarbetande av en Europeisk förvaltningsplan för skarv i syfte att minska
skarvens ökande skadliga inverkan på fiskbestånd, fiske och vattenbruk
(2008/2177(INI))
Fiskeriutskottet
Föredragande: Heinz Kindermann
RR\752656SV.doc
SV
PE409.389v02-00
SV
PR_INI
INNEHÅLL
Sida
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION ............................................. 3
MOTIVERING........................................................................................................................... 8
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET ................................................. 12
PE409.389v02-00
SV
2/12
RR\752656SV.doc
FÖRSLAG TILL EUROPAPARLAMENTETS RESOLUTION
om utarbetande av en Europeisk förvaltningsplan för skarv i syfte att minska skarvens
ökande skadliga inverkan på fiskbestånd, fiske och vattenbruk
(2008/2177(INI))
Europaparlamentet utfärdar denna resolution
–
med beaktande av rådets förordning (EG) nr 2371/2002 av den 20 december 2002 om
bevarande och hållbart utnyttjande av fiskeresurserna inom ramen för den gemensamma
fiskeripolitiken1,
– med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om den
gemensamma fiskeripolitikens roll för att genomföra en ekosystemansats i
havsförvaltningen (KOM(2008)0187),
– med beaktande av rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda
fåglar2 (Fågelskyddsdirektivet),
– med beaktande av kommissionens meddelande om reformen av den gemensamma
fiskeripolitiken (vägledande tidsplan) (KOM(2002)0181),
– med beaktande av kommissionens meddelande till rådet och Europaparlamentet om en
strategi för hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket (KOM(2002)0511),
– med beaktande av rådets (jordbruk och fiske) slutsatser från sammanträdet den 27 och
28 januari 2003 i Bryssel,
–
med beaktande av sin resolution av den 15 februari 1996 om problemet med skarvar för
Europas fiske3,
– med beaktande av rådets direktiv 92/43/EEG av den 21 maj 1992 om bevarande av
livsmiljöer samt vilda djur och växter4,
– med beaktande av artikel 45 i arbetsordningen,
– med beaktande av betänkandet från fiskeriutskottet (A6-0434/2008), och av följande skäl:
A. Bestånden av skarv (Phalacrocorax carbo) har vuxit snabbt inom Europeiska unionen, och
under de senaste 25 åren har den totala populationen tjugofaldigats till uppskattningsvis
1,7–1,8 miljoner fåglar i dagsläget.
B. I många av unionens medlemsstater kan man påvisa bestående skador på vattenbruket och
bestånden av en mängd arter vild fisk i inlandsvatten och vid havskuster.
1
EGT L 358, 31.12.2002, s. 50.
EGT C 103, 25.4.1979, s. 1.
3
EGT C 65, 4.3.1996, s. 141.
4
EGT L 206, 22.7.1992, s. 7.
2
RR\752656SV.doc
3/12
PE409.389v02-00
SV
C. För tillämpningen av en ekosystemansats inom förvaltningen av havs- och kustområden
samt inlandsvatten krävs en balanserad politik som kan garantera en avvägning mellan
olika men helt legitima mål för ett hållbart utnyttjande av fiskbestånden: Å ena sidan
fågelskydd och bevarande av en mångsidig fågel- och fiskfauna, och å andra sidan
fiskares och vattenbrukares legitima intressen av ett ekonomiskt nyttjande av
fiskbestånden. Rådets förordning (EG) nr 1100/2007 av den 18 september 2007 om
åtgärder för återhämtning av beståndet av europeisk ål1 utgör ett exempel på sådan
välavvägd politik.
D. I många av unionens medlemsstater har dessa fåglar dessutom bevisligen orsakat
bestående skador på vegetationen inom vissa geografiska områden.
E. För närvarande saknas det tillräcklig bilateral och multilateral samordning på det
vetenskapliga och administrativa planet, både inom EU och med berörda tredjeländer, för
att få grepp om detta fenomen och hejda denna utveckling, särskilt när det gäller
insamling av tillförlitliga och allmänt erkända uppgifter om den totala skarvpopulationen
inom EU.
F. Underarten Phalacrocorax carbo sinensis (mellanskarv) ströks redan 1997 från
förteckningen över fågelarter för vilka särskilda skyddsbestämmelser avseende deras
livsmiljöer gäller (bilaga I i fågelskyddsdirektivet), eftersom denna underart senast 1995
hade uppnått en gynnsam bevarandestatus (Favourable Conservation Status), medan
underarten Phalacrocorax carbo carbo (marint förekommande storskarv) som aldrig varit
hotad, aldrig var upptagen i denna förteckning.
G. Enligt artikel 9 i fågelskyddsdirektivet har medlemsstaterna och regionerna möjlighet att
vidta tidsbegränsade avvärjande åtgärder för att förhindra ”allvarlig skada” förutsatt att
fågelskyddsdirektivets mål (dvs. en god bevarandestatus för fågelarten) inte äventyras.
H. Faran för allvarliga skador ökar mer än proportionellt ju mer antalet skarvar i en region
närmar sig bärkraften (Carrying Capacity) hos större sjöar, och effekten av lokala
avvärjningsåtgärder avtar samtidigt kraftigt.
I. I fågelskyddsdirektivet har det oklart definierade begreppet ”allvarlig skada”2, som tillåter
medlemsstaterna att vidta direkta ingrepp för att reglera en fågelpopulation, lett till
omfattande rättsosäkerhet i de nationella förvaltningarna och har dessutom gett upphov till
avsevärda sociala konflikter.
1
2
EUT L 248, 22.9.2007, s. 17.
Artikel 9.1 a andra strecksatsen.
PE409.389v02-00
SV
4/12
RR\752656SV.doc
J. Slutsatserna från de internationella expertgrupper som ägnat sig åt skarvproblematiken i
Europa skiljer sig åt i grunden, vilket illustreras av slutrapporterna från REDCAFE1,
FRAP2 och EIFAC3.
K. Tillstånd till och finansiering av åtgärder för att begränsa de skador som skarvarna orsakar
är visserligen medlemsstaternas respektive regionernas ansvar, men eftersom skarvarna är
flyttfåglar är en hållbar förvaltning av bestånden endast möjlig genom en samordnad
gemensam insats som involverar alla berörda medlemsstater och regioner, och som stöds
av Europeiska unionen.
L. I kommissionens meddelande ”En strategi för hållbar utveckling av det europeiska
vattenbruket” sägs i avsnittet ”Skyddade arter av rovdjur”: ”Vattenbruksanläggningar är
ibland utsatta för rovdjur av fridlysta arter av fåglar och däggdjur. Dessa rovdjur minskar
ibland i betydande grad lönsamheten för ett vattenbruksföretag och de är svåra att
bekämpa, särskilt i stora extensiva dammar eller laguner. Effekten av
skrämselanordningar är tveksam, eftersom djuren snart vänjer sig vid dem. När det gäller
skarvar består det enda skyddet för fiske och vattenbruk troligen i att de växande vilda
bestånden hålls efter.”
M. Vid sitt sammanträde den 27–28 januari 2003 krävde rådet, med tanke på strategin för en
hållbar utveckling av det europeiska vattenbruket, att det utvecklas en gemensam strategi
för de djur som livnär sig på fisk (t.ex. skarvar).
N. Europaparlamentet hänvisar till kommissionens nyligen offentliggjorda ”Guidelines for
Population Level Management Plans for Large Carnivores”4, särskilt när det gäller
klargörandet av begreppen ”Favourable Conservation Status” och ”Minimum Viable
Population” samt konstaterandet att skyddsmålen lättare kan nås om antalet individer av
en art hålls under ett områdes teoretiskt maximala bärkraft.
O. De åtgärder av skiftande karaktär som hittills prövats på nationell, regional och lokal nivå
har haft mycket liten påvisbar effekt när det gäller att begränsa de skador som
skarvpopulationen orsakar.
P. De anslag som under senare år funnits tillgängliga för att samla in uppgifter inom
fiskesektorn har inte utnyttjats helt och hållet (t.ex. budgetpost 11 07 02: Stöd för
förvaltningen av fiskeriresurser (förbättring av de vetenskapliga utlåtandena)).
Q. De åtgärder som nästan alla medlemsstater för närvarande tillåter som undantag för lokal
begränsning av skador, i enlighet med artikel 9 i fågelskyddsdirektivet, har trots stora
administrativa ansträngningar och höga sociala kostnader inte lett till en hållbar lösning av
problemet.
1
REDCAFE (Reducing the Conflict between Cormorants and Fisheries on a Pan-European Scale) är ett av
kommissionen finansierat projekt inom det femte ramprogrammet för forskning och utveckling. Det avslutades
2005.
2
FRAP (Framework for Biodiversity Reconciliation Action Plans) är ett av kommissionen finansierat projekt
inom det femte ramprogrammet för forskning och utveckling. Det avslutades 2006.
3
EIFAC (European Inland Fisheries Advisory Commission) är en rådgivande regional fiskerikommitté inom
FAO som ägnar sig åt insjöfiske och vattenbruk.
4
Se http://ec.europa.eu/environment/nature/conservation/species/carnivores/index_en.htm
RR\752656SV.doc
5/12
PE409.389v02-00
SV
R. Trots upprepade uppmaningar från de berörda (fiske- och spöfiskeföreningar,
vattenbruksföretag, osv.), forskningsföreträdare samt kommittéer och representationer
från medlemsstater och regioner har kommissionen inte visat sig beredd att utarbeta nya
förslag till lösning av ett problem som är spritt över hela Europa.
1. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att genom stöd till
regelbunden vetenskaplig uppgiftsinsamling erbjuda tillförlitliga och allmänt erkända
uppgifter om skarvarnas totalpopulation i Europa och beståndens sammansättning,
fertilitet och mortalitet.
2. Europaparlamentet föreslår att man sammanställer ett tillförlitligt, allmänt erkänt och
årligt uppdaterat faktaunderlag om utvecklingen av skarvbestånden i Europa, deras antal
och geografiska spridning, baserat på en systematisk övervakning av skarvbestånden med
stöd av EU och medlemsstaterna, varvid fiskeforskningsinstitutioner och
fiskemyndigheter bör medverka i större utsträckning.
3. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att upphandla och finansiera ett
vetenskapligt projekt som, utgående från de i dagsläget kända uppgifterna över
häckningspopulationer, fertilitet och mortalitet, leder till en modell för skattning av
skarvpopulationens totala storlek och sammansättning.
4. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att på lämpligt sätt
främja adekvata förutsättningar för det bilaterala och multilaterala utbytet på vetenskaplig
och administrativ nivå, både inom EU och med tredjeländer. Undersökningarnas,
meddelandenas, bidragens eller publiceringarnas upphov, men särskilt siffermaterialets
ursprung, måste markeras på ett sådant sätt att man tydligt kan se vad som kommer från
forskare, från myndigheter och från föreningar, särskilt material från natur- och
fågelskyddsföreningar.
5. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att genomföra en jämförande prövning av de
varandra motsägande slutsatserna vad beträffar en förvaltningsplan för skarv från å ena
sidan REDCAFE och å andra sidan FRAP och EIFAC.
6. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att inrätta en arbetsgrupp där de berörda är
företrädda på ett balanserat sätt, med uppgift att under ett år systematiskt gå igenom
intressenternas positioner och argument för och emot en EU-övergripande
förvaltningsplan för skarv samt utvärdera deras rimlighet enligt logiska och vetenskapliga
kriterier och avge en rekommendation.
7. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att presentera en europeiskt samordnad plan i
flera nivåer för förvaltning av skarvbestånden, som på lång sikt integrerar skarven i
kulturlandskapet utan att äventyra målen i fågelskyddsdirektivet och Natura 2000
avseende fiskarter och vattenekosystem.
8. För att öka rättssäkerheten uppmanar Europaparlamentet enträget kommissionen att
omedelbart ge en tydlig definition av begreppet ”allvarlig skada” i artikel 9.1 a
tredje strecksatsen i fågelskyddsdirektivet, så att tolkningen blir enhetlig.
PE409.389v02-00
SV
6/12
RR\752656SV.doc
9. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att även ta fram mer generell vägledning om
vilken typ av undantag som är tillåtna enligt artikel 9.1 i fågelskyddsdirektivet, inklusive
ytterligare förtydliganden av terminologin där man bedömer att det kan finnas oklarheter.
10. Europaparlamentet uppmanar enträget kommissionen och medlemsstaterna att genom
förstärkt samordning, samarbete och kommunikation på vetenskaplig och administrativ
nivå främja en hållbar förvaltning av skarvbestånden samt se till att skapa gynnsamma
förutsättningar för utarbetandet av en EU-övergripande förvaltningsplan för skarv.
11. Europaparlamentet uppmanar kommissionen att undersöka alla till buds stående rättsliga
medel för att minska skarvbeståndens negativa inverkan på fiske och vattenbruk, och att
vid sitt fortsatta arbete med initiativet för främjande av det europeiska vattenbruket beakta
de positiva effekterna av en EU-övergripande förvaltningsplan för skarv och, om det är
lämpligt, i detta sammanhang föreslå lösningar på skarvproblematiken.
12. Europaparlamentet uppmanar kommissionen och medlemsstaterna att låta de medel i
EU-budgeten som finns tillgängliga för insamling av uppgifter inom fiskesektorn, särskilt
budgetpost 11 07 02: Stöd för förvaltningen av fiskeriresurser (förbättring av de
vetenskapliga utlåtandena), även utnyttjas för datainsamling, analys och prognoser
rörande skarvbestånden inom EU, som förberedelse för en framtida regelbunden
övervakning av denna fågelart.
13. Europaparlamentet uppdrar åt talmannen att översända denna resolution till rådet och
kommissionen samt medlemsstaternas regeringar och parlament.
RR\752656SV.doc
7/12
PE409.389v02-00
SV
MOTIVERING
Skarven (Phalacrocorax) är en familj i ordningen pelikanfåglar (Pelecaniformes). Det är en
medelstor till stor vattenfågel som häckar i kolonier och finns i hela världen1. Den vanligast
förekommande skarvarten i Europa är storskarven Phalacrocorax carbo med sina
två underarter Phalacrocorax carbo carbo (marint förekommande storskarv) och
Phalacrocorax carbo sinensis (mellanskarv), som är mycket lika varandra till utseendet. Dessa
fågelarter får betraktas som hemmahörande i Europa och förekommer vid såväl havskuster
som inlandsvatten. I inlandet föredrar de oftast större sjöar men söker föda även i mindre
floder i medelhöga bergsområden. Skarven är delvis en flyttfågel som förflyttar sig mer eller
mindre långa sträckor efter häckningstiden. Det är främst skarvar i de kallare områdena på
norra halvklotet som flyttar på vintern, då ofta hundratals kilometer söderut.
Denna fågel livnär sig uteslutande på fisk, och dagsbehovet är 400–600 g fisk för en skarv.
När det gäller föda är skarven en opportunist, dvs. den föredrar inga särskilda fiskarter utan
äter den fisk som är lättast att fånga i respektive vatten. Oftast tar den mellan 10 och 25 cm
långa fiskar, men den kan även klara av stora fiskar som är upp till 60 cm långa eller väger
upp till 1 kg.
När skarven ska fånga fisk dyker den rakt ned från ytan, förföljer sedan sitt byte, fångar det
med näbben och tar upp det till ytan. Skarvar lever i kolonier och flyger oftast i en stor flock
till vattnet för att söka föda. Vanligtvis fiskar fåglarna ensamma, men ofta händer det att
grupper om tjugofem och upp till flera hundra fåglar först omringar fiskarna, vilket gör att de
på relativt kort tid kan äta upp en stor andel av fiskbeståndet i ett och samma vatten. Då
skarven är en långlivad stor fågel som börjar häcka först vid 3 till 5 års ålder, består den totala
populationen i Europa troligtvis av (minst) 1,7 till 1,8 miljoner fåglar2.
Fågeldirektivet (79/409/EEG), som utfärdades 1979, och de åtgärder direktivet framkallat i
syfte att skydda skarvarnas häckningsplatser har bidragit till en oproportionerlig ökning av
skarvpopulationen, som nu förekommer långt utanför de traditionella häckningsplatserna och i
regioner där den aldrig tidigare påträffats. I flera områden inom Europeiska unionen har det
stora överbeståndet inverkat direkt på de lokala fiskpopulationerna och fisket. Därmed har
skarvbeståndet vuxit till ett problem i hela Europa.
1
Skarven har extremt stor spridning och finns på alla kontinenter utom Antarktis. Eftersom den uteslutande lever
på fisk, finns den inte heller i kontinentala, torra och vattenfattiga stora områden i Centralasien, Nordamerika
och Afrika.
2
Siffrorna avser de tre europeiska subpopulationerna Ph. carbo carbo (måttlig ökning från 30 000 till 39 000
häckande par i Norge, på Brittiska öarna och i västra Frankrike), den västeuropeiska populationen av
Ph. Carbo sinensis (ökning från 5 000 till 136 000 häckande par) och den östeuropeiska populationen av
Ph. carbo sinensis (huvudsakligen förekommande i Donauområdet, Svarta havet och Ukraina: ökning från 5 000
till 113 000 häckande par). Som tumregel för att göra en uppskattning av den totala populationen kan följande
formel användas: antalet häckande fåglar x 2,8 (Suter 1995). En uppskattning av icke häckande ålderskohorter
ger liknande resultat.
PE409.389v02-00
SV
8/12
RR\752656SV.doc
För att förtydliga problemet med fiskbestånden i kust- och inlandsvatten bör det framhävas att
skarvar med ett dagsbehov på 400–600 g fisk fångar över 300 000 ton fisk per år i europeiska
vatten. I åtskilliga medlemsstater är detta mångdubbelt mer än vad yrkesmässigt
sötvattenfiske och odling av matfisk ger. Exempelvis är 300 000 ton mer än den sammanlagda
produktionen av odlad fisk i Frankrike, Spanien, Italien, Tyskland, Ungern och Tjeckien
tillsammans.
Särskilt oroväckande är minskningen inom redan hotade fiskarter, såsom ål, harr, noskarp och
andra arter som leker på grusbotten, t.ex. laxungar (smolt). Nätfisket drabbas inte bara av
minskade fångster utan även av direkta skador som sönderrivna nät.
Det har hittills inte skett någon EU-övergripande samordning av sådana åtgärder eller någon
harmonisering av nationella rättsliga grunder på detta område. I två projekt1, FRAP (avslutat
2006) och REDCAFE (avslutat 2005), som finansieras av EU inom det femte ramprogrammet
för forskning och teknisk utveckling, har man bland annat också behandlat intressekonflikten
mellan fiskodling och fågelskydd när det gäller skarven och kommit fram till olika slutsatser.
På internationell nivå diskuterades skarvfrågan redan 1994 vid ett möte i Bonnkonventionens2
vetenskapliga råd, som rekommenderade att man skulle utarbeta en förvaltningsplan för skarv.
Detta har dock inte lett till något konkret åtgärdspaket.
Sedan 1996 finns det officiella ståndpunkter på EU-nivå3 om en gemenskapsstrategi för att
lösa skarvproblemet. Det ställdes nyligen konkreta krav på en europeisk förvaltningsplan för
skarv vid den konferens som anordnades i Bonn i november 2007 av EIFAC4
(FAO:s European Inland Fisheries Advisory Commission). Även i den rådgivande kommittén
för fiske och vattenbruk, ACFA (Advisory Committee on Fisheries and Aquaculture) har en
majoritet förordat en sådan plan5.
De åtgärder som vissa medlemsstater hittills har tillåtit syftar nästan enbart till att hålla
skarvarna borta från eller skrämma bort dem från vissa särskilda vatten och locka dem till
andra vatten där det inte är så stor risk för skada.
Av de många metoder som använts är det främst övertäckning av dammar som visat sig
fungera vid intensivodling av fisk. Vid större dammar och fritt vatten, där det inte är praktiskt
möjligt med övertäckning, har det fungerat bäst med skrämselåtgärder i kombination med
begränsad avskjutning6. Men även om man bortser från de höga kostnaderna begränsas
effektiviteten i alla skrämselmetoder av att de bara fungerar om det totala antalet fåglar i
regionen är relativt litet, så att fåglarna hittar tillräckligt med föda i andra närliggande vatten.
1
Se www.frap-project.net och www.intercafeproject.net: INTERCAFE, finansierat inom programmet COST
som uppföljningsprogram till REDCAFE, ska enligt planerna avslutas hösten 2008.
2
Convention on the Conservation of Migratory Species of Wild Animals (CMS), se www.cms.int
3
Se Europaparlamentets resolution B4-0138/96 samt rådets (fiske) slutsatser från mötet den 28 januari 2003.
4
Se: ftp://ftp.fao.org/docrep/fao/010/i0210e/i0210e00.pdf
5
Se: http://ec.europa.eu/fisheries/dialog/acfa090408_en.pdf
6
Delstaten Bayern godkände 1996-2002 avskjutning av cirka 23 000 skarvar, Frankrike cirka 30 000 under
2003-2004 utan att det fick någon nämnvärd effekt på antalet övervintrande skarvar i regionen.
RR\752656SV.doc
9/12
PE409.389v02-00
SV
Åtgärder och ingrepp i häckningskolonierna har hittills endast tillåtits i några få
medlemsstater och även här bara i några enstaka fall med undantag av Danmark.
Minskat antal häckningsplatser har hittills varit den enda faktor som kunnat hejda skarvens
utbredning på längre sikt. Andra möjliga åtgärder, som att förstöra häckningsplatser, störa
under häckningen eller spruta olja på äggen, har av olika skäl varit alltför arbets- och
kostnadskrävande eller politiskt kontroversiella för att kunna tillämpas systematiskt.
Rättsläge
Skarven är en naturligt förekommande fågelart och omfattas därigenom av
rådets direktiv 79/409/EEG av den 2 april 1979 om bevarande av vilda fåglar1. I motsats till
den ohotade underarten Phalacrocorax carbo carbo (marint förekommande storskarv) fanns
underarten Phalacrocorax carbo sinensis (mellanskarv) ursprungligen med på listan i bilaga I
över fågelarter som skulle kräva särskilda skyddsåtgärder. År 1997 ströks den emellertid från
listan, eftersom det åtminstone sedan 1995 inte längre hade synts några tecken på att
bestånden var hotade.
Eftersom skarven inte finns med på listan över jaktbara arter i fågeldirektivet (bilaga II.1 och
II.2), kan man inte införa allmän jakt på den. Fågelarten åtnjuter, precis som alla andra
naturligt förekommande arter, i regel nästan absolut skydd genom förbud mot avsiktligt
fångande eller dödande, mot avsiktlig skada eller förstörelse av bon och ägg samt mot
avsiktlig störning, särskilt under häckningstiden.
Enligt fågeldirektivet2 får medlemsstaterna emellertid avvika från dessa stränga
skyddsåtgärder ”för att förhindra allvarlig skada på gröda, boskap, skog, fiske och vatten”,
eller ”för att skydda flora och fauna”, om det inte finns någon annan tillfredsställande lösning.
För att en sådan åtgärd ska godkännas måste man dock lägga fram välgrundade bevis på att
det föreligger risk för ”allvarlig skada”3.
Så länge man saknar säkra bevis för skador på fiskbestånd, vilda djur och växter, vilket skulle
kunna motivera ett avsteg, skulle sådana handlingar stå i strid med fågeldirektivet.
Formuleringen ”allvarlig skada” som orsakats av en fågelart verkar i praktiken tolkas på olika
sätt och behöver därför en tydlig definition. Medlemsstaterna med sina delstater och regioner
ansvarar för godkännandet av lokala eller regionala åtgärder i syfte att förhindra skador p.g.a.
skarv.
1
EGT C 103, 25.4.1979.
Jfr artikel 9.1 a, andra och tredje strecksatsen.
3
Framläggning av ”vetenskapliga bevis” på att en skada uppstått krävs visserligen ofta och gärna, men det är
inte nödvändigt i varje enskilt fall och definitivt inte om en skada redan är skedd. Enligt direktivet skulle det
räcka med rimliga tecken på att det finns risk för allvarliga skador. Sedan åligger det de ansvariga
myndigheterna att bedöma skälens giltighet.
2
PE409.389v02-00
SV
10/12
RR\752656SV.doc
Några olika exempel på tidsmässigt eller till vissa områden begränsade åtgärder under de
senaste åren är avskjutningstillstånd för särskilda områden (Sverige, Polen, Italien, Danmark,
Tyskland och Österrike), för särskilda tidsperioder (Rumänien och Estland) eller för bestämda
kvoter (Frankrike, Förenade kungariket och Slovenien) samt från fall till fall tillstånd att störa
häckningsplatser genom att fälla häckningsträd och göra ägg ofruktbara. I några
medlemsstater som också har viktiga häckningsområden (t.ex. Nederländerna, Finland och
Belgien) tillåter man däremot inga åtgärder alls mot skarven, inte ens om den bevisligen
orsakat skador.
Visserligen ligger det primära ansvaret för detta område hos medlemsstaterna och deras
förvaltningsstrukturer, men föredraganden anser att lokala och/eller nationella åtgärder
bevisligen inte räcker till för att långsiktigt minska skarvens inverkan på de europeiska
fiskbestånden och fisket. Ett gemensamt, rättsligt bindande tillvägagångssätt som godkänns
och genomförs i hela EU är inte bara välkommet utan absolut nödvändigt och skulle garantera
en större rättssäkerhet inte minst för alla berörda intressegrupper.
Även på grund av flyttfåglarnas stora rörlighet tycks den enda ändamålsenliga lösningen vara
att upprätta en samordnad EU-övergripande handlingsplan och förvaltningsplan, vilket på
intet sätt behöver stå i konflikt med målen i fågeldirektivet från 1979. En sådan plan skulle
nämligen självfallet garantera de centrala skyddsmålen i detta direktiv, särskilt bevarandet av
fågelarten. Syftet i sig är inte att reglera skarvpopulationen, utan att skapa en jämvikt mellan
olika men lika legitima mål för hållbart nyttjande av fiskbestånden. Å ena sidan handlar det
om fågelskydd och om att bevara fågel- och fiskarter, och å andra sidan om yrkesfiskarnas
och fiskodlarnas legitima intresse av att nyttja fiskbestånden kommersiellt.
Här behövs det även aktuella och tillförlitliga uppgifter om de faktiska skarvpopulationerna,
eftersom hittills tillgängliga siffror inte bara varierar kraftigt, utan dessutom ofta avser olika
typer av uppgifter (underarter, olika geografiska avgränsningar, häckande populationer osv.).
RR\752656SV.doc
11/12
PE409.389v02-00
SV
RESULTAT AV SLUTOMRÖSTNINGEN I UTSKOTTET
Antagande
5.11.2008
Slutomröstning: resultat
+:
–:
0:
Slutomröstning: närvarande ledamöter
Stavros Arnaoutakis, Elspeth Attwooll, Marie-Hélène Aubert, Iles
Braghetto, Niels Busk, Luis Manuel Capoulas Santos, Paulo Casaca,
Zdzislaw Kazimierz Chmielewski, Avril Doyle, Emanuel Jardim
Fernandes, Carmen Fraga Estévez, Hélène Goudin, Heinz Kindermann,
Rosa Miguélez Ramos, Marianne Mikko, Philippe Morillon, Seán Ó
Neachtain, Maria Grazia Pagano, Ulrike Rodust, Struan Stevenson,
Catherine Stihler, Cornelis Visser
Slutomröstning: närvarande
suppleanter (art. 178.2)
Marie-Hélène Descamps, Michl Ebner, Véronique Mathieu, Josu
Ortuondo Larrea, Raül Romeva i Rueda, Thomas Wise
PE409.389v02-00
SV
23
3
1
12/12
RR\752656SV.doc
