Till UFL Nedan följer dokument rörande ansökan om examenstillstånd för ämneslärarprogram med inriktning mot naturvetenskapliga ämnen och matematik. Dokumentet består av följande: A1 Ämneslärare NO/Naturkunskap (LNV) med inriktning mot åk 7-9 och gymnasiet, långt program A2 Ämneslärare med matematik och två NO-ämnen med inriktning mot åk 7-9 och gymnasiet, långt program . B Ämneslärare Ma/NO med inriktning mot gymnasieskolan, kandidat + master enligt Bologna, 3+2 modell C Ämneslärare i matematik + annat ämne, icke NO, långt program Naturvetenskapliga fakulteten har enligt steg 1 ansökan i december 2009 prioriterat en 3+2 modell, (kandidat- plus masterexamen) för utbildning av gymnasielärare med två av ämnena ma/fy/ke/bi, se B ovan. Efter önskemål från medlemmar i arbetsgruppen kompletteras denna modell i detta dokument med ett långt program för gymnasielärare med samma ämneskombinationer som i den från fakulteten föreslagna 3+2 modellen. För gruppen Marie Rådbo Sammankallande 15 maj 2010 A Ämneslärare NO/Naturkunskap (LNV) med inriktning mot åk 7-9 och gymnasiet, långt program Fysik, kemi och biologi har i stora stycken en liknande kunskapsbas och de ämnesdidaktiska frågorna runt dessa ämnen har viktiga beröringspunkter. Av de skälen är utbildningar som kombinerar de här fyra ämnena naturliga. Ett av gymnasieskolans största ämnen är naturkunskap. Lärarutbildningens styrdokument beskriver inte hur en utbildning för undervisning i skolämnet naturkunskap skall se ut, utan det får anses vara universitetets uppgift att göra denna tolkning. Men tveklöst är skolans behov av lärare i detta ämne stort, vilket också påverkar studenttillströmningen. För att utnyttja det faktum att större studentgrupper ger att bättre diskussionsklimat föreslår vi ett gemensamt ämneslärarprogram för dessa två lärargrupper, en med inriktning mot grundskolans årskurs 7-9 och ämnena fysik, kemi och biologi (huvudämne kemi eller biologi) och en med inriktning mot gymnasieskolan och ämnena naturkunskap/kemi alternativt naturkunskap/biologi. En schematisk skiss av en möjlig studiegång finns nedan. Arbetsgruppen gör bedömningen att examensarbete bör göras i ett ämne (huvudämnet). Detta möjliggör en större volym studier av de ämnen som inte är huvudämnen vilket är en förutsättning för att uppfylla examensordningens krav på ”överblick över ämnesstudiernas huvudområde”. Dessutom gör studenten examensarbete med bättre förkunskaper i ämnet vilket är en förutsättning för examensordningens formulering ”fördjupade kunskaper inom vissa delar av detta område och insikt i aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete”. Examensarbetet kan göras både med ämnesteoretisk och med ämnesdidaktisk inriktning. Det kan också delas i två separata arbeten och studenten kan välja att fördjupa sig i en ämnesdidaktisk och en ämnesteoretisk frågeställning. Ämnesdidaktiska frågeställningar kan vara av NO-didaktiskt eller naturkunskapsdidaktisk karaktär. Ämnesstudierna i programmet sker både genom samläsning med andra studenter och i kurser speciellt konstruerade för ämneslärarprogrammet. Den undersökande och laborativa karaktären hos naturvetenskapen i sig gör att de ämnesteoretiska studierna har en tät koppling till de didaktiska frågorna och till undervisning i skolan. Ett undersökande arbetssätt skrivs fram som allt viktigare när det gäller skolans naturvetenskapsundervisning, både i de kursplaner för grund- och gymnasieskolan som snart kommer antas samt i internationella rapporter och studier. Naturvetenskapliga fakulteten har inlett arbete med att utveckla alla kurser mer laborativt inriktade, vilket också kommer komma lärarstudenterna tillgodo. Ämnesstudierna består av ämnena fysik, kemi och biologi, eventuellt geografi samt minst 7.5 hp ämnesdidaktiska studier i vardera ämne. Den ämnesrelaterade VFU:n (VFU 2) organiseras också som en kurs i ämnesdidaktik. Många av examensordningens mål är av en sådan övergripande karaktär att de inte kan hanteras enbart i den utbildningsvetenskapliga kärnan eller enbart i ämnesdidaktiska kurser. Genom att organisera den utbildningsvetenskapliga kärnan i delkurser som skapar möjlighet för de ämnesdidaktiska kurserna att ta avstamp i kunskaper från den utbildningsvetenskapliga kärnan som studenterna mött tidigare i sin utbildning. Det handlar t ex om frågor om betyg och bedömning, pedagogisk-didaktiska perspektiv, vetenskapsteori etc, som först diskuteras ur ett allmänt perspektiv i den utbildningsvetenskapliga kärnan och sedan både fördjupas och ges en praktisk gestaltning i de ämnesdidaktiska kurserna. Ett argument för detta program är också att NO-ämnena på grundskolans årskurser 7-9 är stora räknat i antal undervisningstimmar vilket gör en lärare med denna utbildning attraktiv på arbetsmarknaden. Men på gymnasiet är de enskilda NO-ämnena relativt små, samtidigt som Naturkunskap är ett stort ämne. En lärare med de gymnasieinriktningar som föreslås ovan blir alltså både attraktiv på arbetsmarknaden och ”garanterar” dessutom att det finns lärare som är experter på de båda individuella ämnena kemi och biologi. Kommentar Behörighet i fysik för gymnasieskolan respektive huvudämne fysik för årskurs 7-9 finns inte som alternativ i detta program, beroende på att det i båda fallen vanligen krävs fysikstudier av en typ som i sin tur kräver matematikstudier, vilket inte är en del av programmet. I dagsläget okända faktorer som kan påverka utformningen av ovanstående program. - Vilka kombinationer kommer att gälla för teknik? Kan i så fall samverkan med annat lärosäte med inriktning mot ämneslärare i åk 7-9 bli aktuellt? Vad gäller för geografi? Vilka ämnesområden kan/ska ingå i naturkunskap för gymnasiet, och hur kan dessa ämneskombinationer se ut? A:2 Ämneslärare med matematik och två NO-ämnen med inriktning mot åk 7-9 och gymnasiet, långt program Matematik är ett av de allra största ämnena i både grund- och gymnasieskolan och kopplingen till de naturvetenskapliga ämnena är klassisk. Det undersökande arbetssätt som präglar de naturvetenskapliga ämnena är närvarande även i matematiskt arbete och framhävs i kursplaner och dylikt som en allt viktigare aspekt även när det gäller undervisning och lärande av matematik. Så även om matematiken som skolämne också behöver kopplingar till många andra ämnen, så är den koppling till naturvetenskaperna som manifesteras i detta lärarprogram central. Nedanstående bild beskriver olika inriktningar av ett ämneslärarprogram med matematik och minst ett naturvetenskapligt ämne. Observera att förslagets kurser i huvudsak synkroniseras mot det föreslagna LNV-programmets kurser vilket möjliggör samläsning. Inriktningarna för åk 7-9 ger behörighet till undervisning i matematik och två fritt valda naturvetenskapliga ämnen. Matematik, fysik och kemi kan alla bli huvudämnen. De två gymnasielärarinriktningarna ger behörighet till undervisning i matematik och ett av de naturvetenskapliga ämnena. Vilket som helst av dessa fyra ämnen kan väljas som huvudämne. Eftersom det finns tydlig samhörighet mellan de undervisningsämnen utbildningen avser ge behörighet för, görs bedömningen att examensarbete bör göras i ett ämne (huvudämnet). Detta möjliggör en större volym studier av de ämnen som inte är huvudämnen vilket är en förutsättning för att uppfylla examensordningens krav på ”överblick över ämnesstudiernas huvudområde”. Dessutom gör studenten examensarbete med bättre förkunskaper i ämnet vilket är en förutsättning för examensordningens formulering ”fördjupade kunskaper inom vissa delar av detta område och insikt i aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete”. Examensarbetet kan göras både med ämnesteoretisk och med ämnesdidaktisk inriktning. Det kan också delas i två separata arbeten och studenten kan välja att fördjupa sig i en ämnesdidaktisk och en ämnesteoretisk frågeställning. Ämnesdidaktiska frågeställningar kan vara av NO-didaktiskt eller naturkunskapsdidaktisk karaktär. Matematikämnesstudierna i programmet sker genom kurser speciellt framtagna för lärarutbildning. De naturvetenskapliga ämnesstudierna i programmet sker både genom samläsning med andra studenter och i kurser speciellt utarbetade för ämneslärarprogrammet. Den undersökande och laborativa karaktären hos naturvetenskapen i sig gör att de ämnesteoretiska studierna har en tät koppling till de didaktiska frågorna och till undervisning i skolan. Ett undersökande arbetssätt skrivs fram som allt viktigare när det gäller skolans naturvetenskapsundervisning, både i de kursplaner för grund- och gymnasieskolan som snart kommer antas samt i internationella rapporter och studier. Naturvetenskapliga fakulteten har inlett arbete med att utveckla alla kurser mer laborativt inriktade, vilket också kommer komma lärarstudenterna tillgodo. I ämnesstudierna ingår för vart och ett av ämnena fysik, kemi, biologi minst 7.5 hp ämnesdidaktiska studier, I matematikämnesstudierna ingår 7.5 hp matematikdidaktik i det första av programmen, i övriga 15 hp. Den ämnesrelaterade VFU:n (VFU 2) organiseras också som en kurs i ämnesdidaktik. Många av examensordningens mål är av en sådan övergripande karaktär att de inte kan hanteras enbart i den utbildningsvetenskapliga kärnan eller enbart i ämnesdidaktiska kurser. Genom att organisera den utbildningsvetenskapliga kärnan i delkurser skapas möjlighet för de ämnesdidaktiskt kurserna att ta avstamp i kunskaper från den utbildningsvetenskapliga kärnan som studenterna mött tidigare i sin utbildning. Det handlar t ex om betyg och bedömning, pedagogisk-didaktiska perspektiv, vetenskapsteori etc, som först diskuteras ur ett allmänt perspektiv i den utbildningsvetenskapliga kärnan och därefter både fördjupas och ges en praktisk gestaltning i de ämnesdidaktiska kurserna. Kommentar Båda gymnasielärarinriktningarna skissade ovan konkurrerar med den 3+2-lösning som beskrivs nedan, B, och som förordats av Naturvetenskapliga fakulteten i steg 1, varför programmen ovan kanske enbart borde sökas inriktade mot åk 7-9. B Ämneslärare Ma/NO med inriktning mot gymnasieskolan, 3+2 modellen Utdrag från Naturvetenskapliga fakultetens ansökan steg1: Naturvetenskapliga fakultetens huvudspår för ämneslärare på gymnasiet är en kombination av en kandidatexamen med två års påbyggnad av utbildningsvetenskapliga studier för att uppnå en masterexamen som ämneslärare. Mot bakgrund av institutionernas breda kompetens i alla för lärarutbildningen nödvändiga avseenden ser vi positivt på denna möjlighet att bredda rekryteringen av lärarstudenter. I samband med att lärarutbildningen gjordes om i början av 2000-talet sjönk studentantalet på flera inriktningar för ämneslärare, vilket påverkade de flesta av Naturvetenskapliga fakultetens institutioner negativt. Endast matematik har behållit en hygglig volym. I de flesta fall har lärarstudenterna fått samläsa med studenter på ordinarie program, men integreringen med ämnesdidaktik och placeringen av VFU-perioder har medfört schematekniska problem. Även representanter från IPD poängterar denna problematik som drabbar såväl de undervisande lärarna på båda fakulteterna som lärarstudenterna på ett negativt sätt. Utkast till utbildningsplan Intentionerna i betänkandet SOU 2008:109 (HUT07) och propositionen 2009/10:38 är tydliga när det gäller att djupa kunskaper i ämnet är fundamentalt för ämneslärare är. Likaså påpekas vikten av att tillräckligt stora studentmiljöer för att skapa ett kritiskt diskussionsklimat. I SOU 2008:109 (HUT07) fanns också en idé om att lärare skulle få dubbla examina, dvs i tillägg till sin yrkesexamen också skulle få en kandidat- och/eller en mastersexamen. I linje med detta och i ljuset av att allt fler utbildningar i Sverige anpassas till den så kallade Bolognamodellen önskar Naturvetenskapliga fakulteten att Göteborgs universitet ansöker om examenstillstånd för ämneslärarutbildning i en så kallad 3+2-modell. Den modell som förordas här innebär att studenterna först läser ett reguljärt kandidatprogram med två av ämnena matematik, fysik, kemi och biologi. Därefter går de studenter som är intresserade av läraryrket in i en tvåårig mastersutbildning bestående av den utbildningsvetenskapliga kärnan, ämnesdidaktik och VFU samt ett examensarbete i det som blir studentens huvudämne. Därmed uppnår studenten gymnasiebehörighet i en tvåämneskombination, 120 hp + 90 hp. För studenter som tidigt i sina studier vill pröva på läraryrket är avsikten att även ge möjlighet att redan under de tre första åren läsa några av de lärarspecifika kurserna, t ex viss ämnesdidaktik samt VFU. Utrymmet kan enkelt skapas om skrivningen i högskoleförordningen, den som säger att krav för en mastersexamen inte nödvändigtvis innefattar en kandidatexamen, kan tolkas som att tid som annars skulle ha ägnats åt examensarbete på kandidatnivå är utbytbar. Det går att organisera den ordinarie kandidatutbildningen i ämnena på sådant sätt att vissa kurser är valbara och därmed skapa möjlighet att redan under de tre första åren inkludera ämnesdidaktiska delkurser i de ordinarie ämnesstudierna. De studenter som läser dessa kurser och väljer ämnesdidaktik och VFU istället för examensarbete skulle iså fall inte få någon ingen kandidatexamen efter tre år utan istället en ämneslärarexamen och en mastersexamen i ”förstaämnet med utbildningsvetenskaplig inriktning” vid hela utbildningens slut. I det här fallet är de tillgängliga ämnena matematik, fysik, kemi och biologi. De första årens studier tillsammans med andra motiverade och ämnesintresserade studenter skapar en mycket god miljö för att fördjupa sig i ämnet. Möjligheten att först under eller efter ämnesstudierna bestämma sig för en bana mot lärarexamen kan också leda till att fler studenter söker ämneslärarutbildning i de naturvetenskapliga ämnena, där söktrycket de senaste åren varit extremt lågt i hela landet. Naturvetenskapliga fakulteten anser att detta skulle kunna vara ett sätt att bidra till ett större antal behöriga gymnasielärare i matematik och naturvetenskap, även om inte alla i arbetsgruppen är av samma åsikt, som framgått ovan. Naturvetenskapliga fakulteten har inlett ett arbete med att utveckla alla kurser till att bli mer laborativt inriktade, vilket också kommer lärarstudenterna tillgodo. Medlemmar ur arbetsgruppen är av den bestämda synpunkten att möjligheten att både byta ut examensarbetet i kandidatdelen och ge möjlighet att redan i kandidatdelens ämnesstudier inkludera kurser i ämnesdidaktik är av fundamental vikt för kvalitén på denna utbildning. Med ett sådant upplägg (som alltså även ställer krav på ändringar i organisationen och innehållet i det reguljära kandidatprogrammet för ämnesstudier) skapas i praktiken ett ”långt” ämneslärarprogram med en avslutande master. Utan båda dessa möjligheter handlar det istället om ämnesstudier följt av en master med ett kort lärarprogram inkluderat. Svårigheterna att i ett kort lärarprogram både pressa in ämnesdidaktik, VFU och UK (eller motsvarande) är välkända. I dagsläget okända faktorer som kan påverka utformningen av ovanstående program. - I dagsläget är det inte känt om en sådan kandidat måste innehålla examensarbete. Vad innebär texten i propositionen om generella examina? Förhållandet mellan korta programmet och master? C Ämneslärare i matematik + annat ämne, icke NO, långt program I dagens lärarutbildning ges ett flertal intressanta fakultetsövergripande kombinationer där matematik är ett av ämnena, men dessa kombinationer vet vi ännu inte hur de ser ut, och därmed inte vilka fakulteter som ska ansvara för dem. Att det inte fanns med i steg 1 beror just på att vi inte vet under vilken fakultet ett sådant program hamnar. Ändå menar både fakulteten och arbetsgruppen att det är angeläget att presentera en skiss på hur en sådan utbildning skulle kunna te sig. För självklart anser vi att Göteborgs universitet ska ansöka om dessa tillstånd, vilka de nu blir. Matematiken kopplas traditionellt ofta till naturvetenskapliga ämnen, men både i forskning och andra tillämpningar är det fler och fler andra områden där matematiken blir allt mer nödvändig för att beräkna, förstå och förklara olika fenomen. Även utifrån ett skolperspektiv finns en förskjutning från en syn på matematik som en hjälpvetenskap till naturvetenskaper (framför allt fysik) till mer av ett generellt bildningsämne och ett ämne för medborgarskap i ett demokratiskt samhälle. Friheten i den nuvarande lärarutbildningen (och även i den föregående) har också gjort att många aktiva matematiklärare har andra ämneskombinationer än ma/no. En undersökning av blivande gymnasielärare med matematik som en av sina inriktningar vilka studerats de senaste åren i Göteborg visar att över 20 andra ämnen finns representerade som ”andraämne”. Denna diversifiering bidrar till att implementera den vidgade syn på ämnet som beskrivs av t ex skolans kursplaner i matematik och är också basen för internationella utvärderingar som PISA. Matematik är ju också ett så pass stort undervisningsämne att det ur ”anställningsbarhetsperspektiv” kan kombineras med vilket annat ämne som helst. Även om intentionerna i betänkandet SOU 2008:109 och propositionen 2009/10:38 talar om att begränsa antalet ämneskombinationer, menar arbetsgruppen och fakulteten att det finns goda skäl när det gäller matematik att förhålla sig öppen genom att skissa på en sådan ämneslärarutbildning. I Göteborg finns en stark matematikinstitution både när det gäller ren och tillämpad forskning. Dessutom finns stark tradition inom det matematikdidaktiska området. Göteborgs universitet har tidigare haft ett speciellt nationellt utbildningsansvar när det gäller matematiklärare. Det finns en stor mängd forskare inom matematikdidaktik och ett antal mycket starka miljöer inom pedagogik som forskar om frågor som rör lärande och undervisning i matematik. Skolnära matematikdidaktisk forskning har på de senaste åren bedrivits i samarbete med både Skolverket och Skolinspektionen. Dessutom finns Nationellt centrum för matematikutbildning (NCM) vid Göteborgs universitet, med ett nationellt ansvar att förbättra svensk matematikutbildning, med både konkret expertis på frågor om kursplaner i matematik, yrkeskunnande, vuxnas lärande i matematik, validering mm och med ett nationellt (och internationellt erkänt) referensbibliotek i matematikdidaktik. Med utgångspunkt i det nämnda är det naturligt att Göteborgs universitet tar ett speciellt ansvar när det gäller matematiklärarutbildningen och tillhandahåller en ”öppen” ämneslärarutbildning i matematik, som kan kombineras med ett stort antal andra ämnen. Den skulle kunna konstrueras som nedan: Upplägget kan justeras för att tillåta varianter där matematik inte nödvändigtvis är förstaämne. Examensarbete bör göras i ett ämne (huvudämnet). Detta möjliggör en större volym studier av de ämnen som inte är huvudämnen vilket är en förutsättning för att uppfylla examensordningens krav på ”överblick över ämnesstudiernas huvudområde”. Dessutom gör studenten examensarbete med bättre förkunskaper i ämnet vilket är en förutsättning för examensordningens formulering ”fördjupade kunskaper inom vissa delar av detta område och insikt i aktuellt forsknings- och utvecklingsarbete”. Examensarbetet kan göras både med ämnesteoretisk och med ämnesdidaktisk inriktning. Det kan också delas i två separata arbeten och studenten kan välja att fördjupa sig i en ämnesdidaktisk och en ämnesteoretisk frågeställning. Matematikämnesstudierna i programmet sker genom kurser speciellt framtagna för lärarutbildning. Övriga ämnesstudier i programmet sker både genom samläsning med andra studenter och i kurser speciellt konstruerade för ämneslärarprogrammet I ämnesstudierna ingår givetvis ämnesdidaktik. Den ämnesrelaterade VFU:n (VFU 2) organiseras också som en kurs i ämnesdidaktik. Många av examensordningens mål är av en sådan övergripande karaktär att de inte kan hanteras enbart i den utbildningsvetenskapliga kärnan eller enbart i ämnesdidaktiska kurser. Genom att organisera den utbildningsvetenskapliga kärnan i delkurser skapas möjlighet för de ämnesdidaktiska kurserna att ta avstamp i kunskaper från den utbildningsvetenskapliga kärnan som studenterna mött tidigare i sin utbildning. Det handlar t ex om frågor om betyg och bedömning, pedagogiskdidaktiska perspektiv, vetenskapsteori etc, som först diskuteras ur ett allmänt perspektiv i den utbildningsvetenskapliga kärnan och sedan både fördjupas och ges en praktisk gestaltning i de ämnesdidaktiska kurserna Kommentar Vi vet ännu inte om det blir möjligt att kombinera matematik med annat än naturvetenskapliga ämnen.