Rasande, besatta och andra hospitalshjon - De äldre
hospitalens organisation och människor
De förmoderna hospitalen var en tillflykt för sjuka och fattiga. Där levde även
de rasande, uslingarna eller de vanvettiga, som de också kallades. Andra led av
kroppsliga funktionshinder, åter andra var ålderstigna och välsituerade borgare
som hade köpt sig en plats på hospitalet i brist på andra försörjningsformer
under ålderdomen. Under de nästkommande seklen förvandlades hospitalen
till en inrättning specifikt för de psykiskt sjuka. Den här artikeln ska inte
beskriva denna fascinerande omvandlingshistoria. Med exempel från de
östgötska hospitalen i städerna Linköping och Vadstena ska artikeln istället
kasta ljus över de tidiga hospitalens inre organisation och vardagliga
förhållanden. Vad var det egentligen för slags inrättningar och vad kunde
människor i social nöd rent allmänt förvänta sig för slags hjälp och hur, och av
vem i lokalsamhället, var denna organiserad? Och varför hamnade man
egentligen på hospital?
Hospitalen blir sinnesjukhus
I det förmoderna bondesamhället försörjde sig människor i stort sett av det
som den egna gården producerade. Sysslorna var många och var och en
bidrog till hushållets försörjning, allt efter den roll man hade i hushållet.
Arbetet var uppdelat efter kön och efter position: Husbonden hade givna
arbetsuppgifter, behäftade med både förpliktelser och rättigheter gentemot
övriga hushållsmedlemmar. Husfrun hade sina, liksom barnen och det
eventuella husfolket hade sina. Den person som drabbades av sjukdomar togs
om hand av övriga hushållsmedlemmar och bidrog till hushållsekonomin så
långt sjukdomen tillät. Fattiga, sjuka och gamla ingick i hushållet och bidrog
till dess försörjning, allt efter de fysiska möjligheterna.1
Om en person nu blev så sjuk att omvårdnaden helt enkelt krävde
mer än vad hushållet i övrigt kunde uppbringa kunde hospitalet vara en
lösning. På samma sätt kunde den som reds av våldsamma vredesutbrott och
vanföreställningar bli farlig både för sig själv och för omgivningen, varpå
omvårdnad och försörjning måste sökas någon annan stans. Hospitalen var i
grunden inrättade för att möta sådana praktiska försörjningsproblem.
Lokalsamhället måste helt enkelt ”låta oss vårda om de fattiga, sjuka, halta och
blinda, liksom de som inte själva vet någon råd för sig och som måste lita till
andra för sitt nödtorft”, som det heter i 1571 års kyrkoordning.2 Den som
underlät att se om sin fattige bror eller syster var inte bättre än en hedning,
1
Om hushållsorganisation och normer under förmodern tid, se exempelvis Anna
Hansen, Ordnade hushåll: Genus och kontroll i Jämtland under 1600-talet, Uppsala 2006.
2
Den svenska kyrkoordningen 1571 jämte studier kring tillkomst, innehåll och användning, (red)
Sven Kjöllerström, Lund 1971, s. 193. Härefter refereras denna bok KO, 1971.
heter det vidare. Denna omsorgstanke utgör ett starkt grundmotiv till 1500talshospitalens vara. I samma kyrkoordning heter det att ”med sina allmosor
och milda gåvor bevisa [människor] deras kristliga tro och broderliga kärlek till
sina fattiga nästa”.3 Det var en god sak att ta hand om, och hospitalens fokus
kan lite förenklat under 1500-talets slut sägas ha legat på allmosegivaren, som i
det här fallet var hospitalen, och inte på den sjuke i sig.4
Tiden runt sekelskiftet 1600 utgör en organisatorisk ”mellanperiod”
på omvårdnadens område, i Sverige och för stora delar av Europa. Det här
var efter den katolska kyrkans vårdarbete, men innan det efterreformatoriska
nyttotänkandets organisation av vården växte fram. En rad statliga
förordningar och stadgar kom till under 1600-talet för att effektivisera
hospitalen, inte minst ekonomiskt och administrativt. Enligt centrala direktiv
skulle socknarna själva ansvara för hospitalen.5 Fattiga kom under 1600-talets
gång också att betraktas med allt större skepsis. Den medeltida synen på
allmosegivaren och den fattige som två parter i ett ömsesidigt system, kom på
skam för ett mera nyttoinriktat och individualistiskt tänkesätt. Var de fattiga
egentligen inte bara lata och ovilliga att arbeta? Myndigheternas attityder
vände sig inte mot deras fysiska eller själsliga oförmåga att arbeta utan mot att
de uppfattas sakna viljan att göra det. Det blev en fråga om moral. De så
kallade rätta fattiga var de personer som genom sina funktionshinder kvalade
in för att kunna få samhällets hjälp som mottagare av den lilla offentliga
fattigvård som fanns.6 De som inte kvalificerade sig kallades följdriktigt de
orätta fattiga. Hospitalen skulle inte längre vara platsen för denna grupp.
Personer med fysiska funktionshinder kunde beredas plats i socknarnas sjukeller fattigstugor. De fattiga hamnade i socknarnas fattighus. De sjuka som
ansågs möjliga att kurera hamnade på sjukstugorna eller på något av de
framväxande lasaretten. Serafimerlassarettet i Stockholm öppnade 1752 åtta
sängar för fattiga sjuka. Detta lasarett fungerade både som ett sjukhus och
som en vårdskola.7
Den grupp som under denna administrativa och praktiska
omlokaliseringsprocess blev kvar på hospitalen var de personer som var
svårast att flytta, och som troligen inte skulle återintegreras ute i socknarna: de
psykiskt sjuka. Hospitalen blev en inrättning specifikt för de psykiskt sjuka,
3
KO, 1971, s. 194.
Bengt-Erik Eriksson, Vägen till centralhospitalet. Två studier om den anstaltsbundna
sinnesjukvårdens förhistoria i Sverige, Göteborg 1989, s. 270f.; Conny Blom, Tiggare,
tidstjuvar, lättingar och landstrykare: Studier av attityder och värderingar i skrån, stadgar,
ordningar och lagförslag gällande den offentliga vården 1533-1664, Lund 1992, s. 46f.
5
Morell, 1987, s. 89; Axel Klockhoff, Danviks hospital. Dess rättsliga ställning, Uppsala
1935, s. 242ff, m fl
6
Conny Blom menar att den plikt- och arbetsmoral som börjat göra sig gällande i
Europa i och med Luther och hans efterföljande, går som en röd tråd genom det
svenska 1600-talets hospitalsstadgar. Blom, 1992, s.12.
4
7
och i synnerhet för de mest oregerliga. Ekonomiska och administrativa
orsaker låg alltså bakom denna förändring.8 Därtill lägger vi som en motor i
processen det genom upplysningen framväxande intresset för människan som
en formbar och kurerbar varelse, och 1700-talets landvinningar inom den
medicinska vetenskapen. Att sjukdomar och funktionshinder skulle vara Guds
straff förkastades nu som förklaringar. Psykiatri som vetenskap växte fram
under det tidiga 1800-talet och en rad teorier sökte förklara
sinnesjukdomarnas väsen. Enighet rådde emellertid kring metoderna för
behandling. Människans uppväxt ansågs ligga bakom den personliga
läggningen och psykiatrisk vård handlade vid tiden om att isolera den sjuka
och så att säga börja om igen.9 Detta synsätt förde med sig ett nytt intresse för
vård i allmänhet och för det konkreta innehåll hos de vårdmetoder som fanns
på landets vård- och omsorgsinrättningar. Hospitalen som sinnesjukhus växte
sålunda fram runt sekelskiftet 1800 som en institution med skarp avgränsning
från andra vårdinstanser. De första behandlingshospitalen i Sverige inrättades
efter beslut av 1823 års riksdag i Vadstena i Östergötland och vid Danviken
utanför Stockholm.10 Dessa inrättningars föregångare hade alltså ett annat
utseende och funktion. Vilken var nu denna och vad var de gamla hospitalen
egentligen för en slags inrättning?
De första omsorgsinrättningarna
I det förkristna samhället förefaller det som om skötseln om de behövande
har legat på den närmaste släkten. Omsorgen om människor utanför kretsen
kom med kristendomen och har skötts genom katolska kyrkans eller enskildas
försorg. Hospitalen var ursprungligen avsedda för spetälska och låg därför
isolerade. Det äldsta belagda hospitalet i Sverige är Skänninge, känt från ca
1220, som också var placerat en bit utanför själva staden. Från 1381 finns
dessutom en uppgift om sysslomannen vid barnens hospital i Skänninge,
vilket väl kan tolkas som att en särskild del av det här hospitalet var avsedd för
barn. Att det faktiskt rör sig om leprasjuka barn framgår också av notisen. 11
(Bild på hospitalsruinen) Övriga svenska hospital finns inte belagda förrän
efter 1200-talets mitt, men det kan mycket väl ha funnits en
hospitalsorganisation inom de svenska stiften långt tidigare. Hospitalen var
också dedikerade till helgon. För Skänninges vidkommande S:ta Katarina, men
i många fall var det S:t Göran (S:t Georg, S:t Jörgen, S:t Örjan) som valdes, i
enlighet med en allmäneuropeisk tradition. Inom Linköpings stift fanns till
exempel hospital även i Kalmar, Visby och Söderköping. Det sistnämnda var
det enda av de svenska hospitalen som senare, från ca 1500, kom att tillhöra
8
Eriksson, 1989, s. 270.
Roger Qvarsell, Ordning och behandling: Psykiatri och sinnesjukdvårdi Sverige under 1800talets första hälft, Stockholm 1982, s. 170ff.
10
Roger Qvarsell, Vårdens idéhistoria, Stockholm 1991, s. 98f.
11
Svenskt diplomatarium, brevnummer 12043.
9
Helgeandsorden (ordo Sancti Spiritus), grundad i Frankrike vid 1100-talets
slut, men med moderklostret i Rom. Denna Helgeandsorden bör ha inspirerat
de svenska initiativtagarna, men hade för övrigt ingen direkt koppling till de
svenska helgeandshusen.
Om hospitalen var avsedda för spetälska, var helgeandshusen istället
inriktade mot att ha omsorg om fattiga och hjälplösa människor.
Helgeandshus inrättades i Norden från 1200-talet och framåt. De var ett
uttryck för barmhärtighetsgärningar som utfördes i den helige andes namn.
Duvan som en sinnebild för den helige ande har ofta även varit en symbol för
helgeandshusen (Bild på sigill?). Uppsala helgeandshus anses vara det äldsta
i Sverige, grundat av domprosten Andreas And runt sekelskiftet 1300. Mot
medeltidens slut fanns ett helgeandshus i samtliga framträdande städer i
Sverige, förutom stiftsstäderna Kalmar, Visby, Söderköping, Skänninge,
Jönköping, Nyköping, Vadstena och Arboga.
Andra liknande inrättningar under medeltiden var själagårdarna som
hade en liten verksamhet i själva byggnaden, men istället verkade mera ute i
samhället genom att dela ut allmosor och måltider etc. De hade heller inga
egna kapell, utan var knutna till själagårdskapellen i stadskyrkorna.
Medeltidens kyrka finansierades i första hand med tionden, som
hade sin förebild i Gamla testamentet. Tionden kunde utgå av förmögenhet
och vissa andra belopp, men först och främst av jordbrukets avkastning.
Kvicktionden (av djur) var öronmärkt för prästen, medan sädestionden (av
växtligheten) till 1/3 gick till prästen, men hade för övrigt olika ändamål.
Dessa övriga 2/3 kom efter reformationen att förvandlas till en statlig skatt
(kronotionden), varav en del ofta bidrog till finansieringen av fattigomsorgen.
Hospitalen förvaltades alltså av kyrkan och den ovannämnda
skänningehospitalet uppbar redan före 1220 del av tionden i Östergötland
"västanstång". Det är inte känt exakt hur helgeandshusen finansierades och
administrerades, men de hade en stark kyrklig koppling. I Vadstenas fall är det
känt att påven år 1401 gav syndaförlåtelse till dem som lämnade bidrag till
stadens helgeandshus, och år 1413 finns inrättningen omnämnd i de stadgar
och privilegier som påven utfärdade för Vadstena kloster. Så kallade biddare,
särskilda tiggare, samlade även medel till institutionerna och även städerna,
gillen,
brödraskap
och
enskilda
kunde
dra
försorg
om
barmhärtighetsinrättningarna och de behövande. I till exempel Arboga var
helgeandsgillet ett stöd för helgeandshuset och låg även bakom byggandet av
Helgeandskyrkan där. Exempel på en privat anläggning är Mårten Skinnares
hospital i Vadstena. Denne storköpman, som var född i Vadstena under 1400talets andra hälft, var omväxlande verksam i Vadstena, vid Kopparberget och i
Stockholm. I huvudstaden bodde han åren runt 1520 och var då den högst
taxerade borgaren där. Strax innan hade Mårten stiftat ett
rosenkransbrödraskap, som ett uttryck för katolskt fromhetsideal. Ett av
ändamålen var att bereda plats för fattiga och sjuka, men även för pilgrimer.
(Bild på Mårten Skinnares hus).
Ibland kan det vara svårt att avgöra vad som var hospital respektive
helgeandshus. Det här kom sig till en del av språkbruket, men även av att då
spetälskan minskade, troligen ganska drastiskt, mot medeltidens slut upphörde
behovet av särskilda inrättningar för dessa sjuka. Andreas Ands helgeandshus i
Uppsala kallades ofta hospital, trots att man i princip inte tog sig an spetälska
och i en källa kallas anläggningen i Vadstena "…stadens helgeandshus och
spetal…".12 Det är uppenbart att åtskillnaden mellan de olika
barmhärtighetsinrättningarna under medeltiden blev allt mindre utpräglad mot
periodens slut. Det är också tydligt hur varierande omsorgen om de gamla,
sjuka, hjälplösa och fattiga arrangerades under medeltiden. Kyrkan har dock
spelat en huvudroll i sammanhanget genom den kristna barmhärtighetstanken
med tydliga utgångspunkter i bibeln, till exempel Matt. 25:31-46 och 1 Tim. 5.13
På 1520-talet hade tiggarordnarna i Sverige börjat förfalla och
kanonisk rätt stipulerade att deras egendomar skulle övertas av närmaste
inrättning med liknande ändamål. Efter reformationen skulle kronan förfoga
över dem och hur övergången skulle gå till. Effekten blev att klostren och
deras egendomar slogs samman med de välgörenhetsinrättningar som också
fanns, det vill säga hospital och helgeandshusen. På många platser slogs de
samman och kallades fortsättningsvis för hospital. I Stockholm innebar det
mest till en början om en administrativ sammanslagning, men senare också en
praktisk: Inrättningarnas lokaler slogs ihop och föreståndare utsågs inte längre
separat, utan en för den sammanlagda verksamheten – som gick under
benämningen hospital.14
I praktiken var emellertid kyrkan i allra högsta grad fortfarande
inblandad. Det här speglar de oklara förhållanden som rådde beträffande
kyrkans ställning över huvud taget. Kyrkan var statlig, men utgjorde samtidigt
en enhet med egen organisation och omfattande juridiska rättigheter.
Gränsdragningen mellan olika enheters ansvar och befogenheter blev en
tvistefråga under lång tid framöver. Till exempel bestämde såväl stat,
domkapitel som socken i varierande grad om tillsättningen av präster.15 Vad
det gällde hospitalen förvaltades de till största delen av sina städer, men med
12 Gottfrid Carlsson: "Jungfru Marie psaltares brödraskap i Sverige". Kyrkohistorisk
årsskrift 47. (Skrifter utgivna av Kyrkohistoriska föreningen I:1947). Uppsala 1947,
s. 10.
13
KLMN; Yngve Brillioth: Svenska kyrkans historia. Bd 2, Den senare medeltiden, 12741521, Stockholm 1941; Gottfrid Carlsson: "Jungfru Marie psaltares brödraskap i
Sverige", Kyrkohistorisk årsskrift 47. (Skrifter utgivna av Kyrkohistoriska föreningen
I:1947), Uppsala 1947, s 8ff.
14
Mats Morell, Studier i den svenska livsmedelkonsumtionens historia. Hospitalshjonens
livsmedelskonsumtion 1621-1872, Uppsala 1987, s. 81 f.
15
Nils Herlitz: Grunddragen av det svenska statsskickets historia, Stockholm 1957, s. 74,
121ff.
en fortsatt inblandning från såväl domkapitel som stat. I Stockolm hade
kungen 1531 skapat ett nytt helgeandshus med stadens råd i ledningen, men
med hospitalsprästen knuten till stadskyrkan. Även det hospital som kungen
1532 hade skapat i Vadstena stod under stadens ledning. Det var en
sammanslagning av Mårten Skinnares ovannämnda stiftelse och stadens
helgeandshus. Staten och kyrkan fortfor ända att ha delat huvudmannaskap
för hospitalen och den praktiska skötseln låg på lokal nivå. Då 1571 års
kyrkoordning trädde i kraft är det här det stadgas om förhållandena på
hospitaler och sjukstugor. Men ordningen lägger fast att det är städernas råd
som ska utse sysslomannen "…med Bispernas eller Kyrkiopresternas rådh…". Vid
ungefär samma tid var Stockholms hospital landets största, då nyligen flyttat
till Danviken från Gråmunkeholmen. Vadstena, ett av Östergötlands fyra
hospital, var samtidigt näst störst i landet.16
Hospital skulle finnas i landets olika delar. I 1533 år stockholmsskrå
och i kyrkoordningen från 1571, liksom i hospitalsordningen från 1624 och
senare i kyrkolagen från 1686, drogs riktlinjer upp för vårdens lokala
verksamhetsformer och hur inrättningarna skulle administreras mellan landets
lokalsamhällen, ståthållare, och senare landshövding, och centralmakten. År
1624 utfärdades en hospitalsordning som har kallats den första
fattigvårdsförordningen i Sverige. Den kom även att ligga till grund för
tiggarförordningen 1642, i vilken åtskillnaden mellan socknens fattigvård och
hospitalens åtaganden kommer till uttryck. Statens respektive kyrkans delade
ansvar för hospitalen kvarstod och kommer till uttryck i 1635 års
landshövdingeinstruktion, genom att en samverkan påbjuds mellan
landshövdingen och biskopen i dessa angelägenheter. I Linköpings
domkapitels arkiv hittar man ett konkret exempel från perioden ”Ädle och
Wälborne Landzhövdingens sampt ehrewyrdighe Episcopi beslut, om
Wastena hospitals förbättrandhe…” från 1639.17 Precis som 1571 års
kyrkoordning stadgade var stadens uppgift i sammanhanget att bland annat
föreslå kandidater till ämbetet som för- eller syssloman. Förslagen skulle sedan
underställas biskopen och landshövdingen. Men att uppföra och driva dem,
att organisera och förvalta, ålades lokalsamhället och dess aktörer.
Hospitalens försörjning
För sin försörjning disponerade hospitalet över åkrar, tomter och ängar på
stadsjorden. Hospitalets inkomster baserades på det egna jordbruket,
allmänhetens bidrag och välvilliga donatorer. Till Vadstena hospital, länets
Morell, s. 81f. Roger Qvarsell,: ”Vadstena som sjukvårdsstad”, i: Göran
Söderström (red.), 600 år i Vadstena. Vadstena 2000; Ulla Johansson, "Fattigvården i
Sverige under 1700-talet", i: Oppdaginga av fattigdomen. Sosial lovgivning i Norden på 1700talet, Oslo 1983; Åke Andrén: Sveriges kyrkohistoria. 3, Reformationstid, Stockholm 1999.
17 Linköpings domkapitels arkiv, F XIVae:1, den 1.8 1639, VaLA,
16
största, hade på 1650-talet efterlåtits 9 ¼ hemman, 3 tullkvarnar, 2
åkerstycken, 1 kålgård, 5 tomter, 1 humlegård, 1 sågeström och 1 hage.18
Hospitalen drevs som ett smärre företag av förmannen, sysslomannen, de
avlönade drängarna och pigorna, och den del av de inhysta som var kapabla
att arbeta. Den ekonomiska basen utgjordes jordarna och avkastningen från
dem. Utöver detta uppbars hospitalens ekonomi av de så kallade beddarnas
arbete. Dessa bedjare eller allmoseinsamlare, var anställda av hospitalet men
utsändes i fastställda distrikt för att tigga för inrättningarnas räkning. När
beddaren kom till en församling skulle han vända sig till prästen och legitimera
sig med det brev han fått från domkapitlet om vem han var och vilket hospital
han arbetade för. Prästen skulle sedan påföljande söndag uppmana folket från
predikstolen att beddaren var på plats och att de skulle skänka gåvor till de
fattigas undsättning.19 Enligt förslaget till 1639 års hospitalsordning för
Östergötland skulle beddaren vara en edsvuren, gudfruktig och rättvis man,
bosatt inom hospitalets område. Han arbetade på provision med hjälp av en
"tjänstehäst".20 Under räkenskapsåret 1629 hade beddaren i Vadstena bland
annat samlat in 6 daler och 39 får och räkenskapsåret 1654-1655 var 1 oxe, 4
kor, 9 får, 100 lamm, 5 tunnor råg och 13 tunnor korn en del av utbytet av
hans resor.21 Vadstena hette denna man under 1630-talet Nils, och nämns i
rådsturättsprotkollet som Nils Beddare.22 Förutom Nils hade Linköpings
hospital år 1601 tre till. Som framgår av spridda domstolsnotiser var dessa
personer inte bosatta i själva hospitalet. En av Linköpings beddare bodde
exempelvis i Ljung, strax utanför staden.23
Vidare inkom medel kontinuerligt ifrån rådsturätterna, då böter inte
sällan tilldömdes hospitalet.24 På rådstugan i Vadstena 1627 lagfördes en Knut
Mattson som vid en marknad gett sig ut på bygden för att sälja sitt gods.
Handeln var strängt reglerad och att köpslå om varor på landsbygden utanför
marknaderna var förbjudet. Sålunda dömdes Mattson till böter, som
”[rådstu]rätten [gav] till de fattiga i hospitalet”.25 I Linköpings
rådsturättsprotokoll från 1616 heter det att den person som bar ut sina
matkorgar före den avsatta marknadstiden, fortsättningsvis skulle mista brödet
eller det han handlade med till hospitalet.26 Sockenstämman i Linköping
gjorde samma sak: byfogde och kämnär uppmanades vid två tillfällen att
18 Linköpings domkapitels arkiv F XIV bd:1, s 6f, VaLA.
19
Westling, 1919, s. 9.
20
Linköpings domkapitels arkiv F XIVae:1, hospitalsordningens 4 kap., VaLA.
21
Kammararkivet, kyrko-,skol- och hospitalsräkenskaper:33, 1630, RA; Linköpings
domkapitels arkiv F XIV bd:1 8f, VaLA.
22
Ericsson koncept. Rådsturättsprotokoll 1618-1633, Redigerat av G J V Ericsson,
VaLA.
23
27 juni, 1607, Fol. 27:2, Linköpings domkapitelprotokoll, LdA, VaLA.
24
8 oktober, 1610, s. 4, Linköpings rådsturättsprotokoll, LstA, VaLA.
25
Ericsson, Koncept, Fol 129 r.
26
4 mars, 1616, s. 124, Linköpings rådsturättsprotokoll, LstA, VaLA.
beslagta det öl och brännvin som såldes under helgerna och att leverera det till
hospitalet.27
Därutöver uppmanades människor att vid sina respektive
församlingskyrkor ge så mycket bidrag de kunde. Vid sju tillfällen i Linköpings
stifts uppmanades präster och allmoge att på olika sätt bistå hospitalet i
Linköping. På synodsmötet 1602 bestämdes att en tunna skall ställas i varje
vapenhus, för att sedan transporteras till domkyrkan. Där skulle det sedan
delas upp i fem delar, ett för vart och ett av fem särskilt behövande pastorat i
stiftet. Alla skulle hjälpa till, men efter individuella förutsättningar. På synoden
1600 uppmanades prästerna att inte tvinga församlingarna till ”större
testamente än de själva med en god vilja vela giva”.28 På nästa möte, två år
senare, avhandlades samma ämne.29 1614 var tonen plötsligt hårdare: om inte
domkyrkotunnan ”utfodrades” som den skulle, väntade mässfall, det vill säga
att gudstjänsten skulle utebli.30 1614 bestämdes att studenterna i städerna
skulle hjälpa till så mycket de kunde, med en daler var och att ställa en tunna
vid kyrkodörren.31
”Fattige, förlamade och sjuke” – hospitalshjon och arbetsfolk
De personer som kom i fråga för en plats på ett av landets hospital runt
sekelskiftet 1600 skulle vara så fattiga eller sjuka att de omöjligt kunde klara sig
själva. Först och främst skulle anhöriga ta hand om sina sjuka släktingar mot
ersättning av de eventuella egendomar som de sjuka ägde. Om anförvanterna
vägrade att ta emot de sjuka, kunde de sjuka intas på hospitalen, varvid
släktingarna gick miste om egendomarna och eventuella arv. De som var
födda i staden skulle ha företräde till de platser som stod till buds, helst de i
staden med gott rykte. Folk från landsbygden skulle skickas hem och försörjas
av den församling där de kom ifrån.32
Hospitalen hyste människor med olika bakgrund och behov. Somliga
hade smittsamma sjukdomar som spetälska. Andra var funktionshindrade av
synnedsättningar, hörselskador eller andra kroppsliga skador efter olyckor eller
krig i fjärran länder. Andra hade psykiska funktionshinder, åter andra var
ålderstigna och kunde inte längre på egen hand klara den egna försörjningen.
Den sistnämnda gruppen var de så kallade fribröderna och frisystrarna. De
hade köpt sig en plats på hospitalen för att där kunna framleva sina sista
dagar. De åtnjöt så kallat fribröd, som var lite bättre och rikligare kost än vad
övriga fick. För att komma ifråga som fribroder eller syster skulle personen
vara en gammal och hedervärd borgare som förestått sitt borgerskap upp i
Båda sockenstämmorna 1609, Fol. 41:1f och 46:2, Linköpings
domkapitelprotokoll, LdA, VaLA.
28
Synoden 1600, Fol. 2:2, LDP, LdA, VaLA.
29
Synoden 1602, Fol. 11:2, Linköpings domkapitelprotokoll, LdA, VaLA.
30
Synoden 1614, Fol. 63:2, Linköpings domkapitelprotokoll, LdA, VaLA.
31
1614, Linköpings domkapitelprotokoll, LdA, VaLA.
32
Morell, 1987, s. 82f.
27
ålderdomen och som dessutom kunde föra med sig så mycket medel in i
hospitalet att det ansågs komma inrättningen till nytta. Om någon inte längre
önskade framleva sina dagar inom hospitalets försorg var det högst tillåtet att
lämna inrättningen, varpå en plats i så fall gjordes tillgänglig för andra
behövande. Den som lämnade hospitalet fick då ta med de tillgångar som togs
in i hospitalet, men också betala för den mat som ätits under tiden som
hospitalshjon. Detta gällde för Stockholms hospital enligt 1533 års
stockholmsskrå. Regler kring förfarandet vid eventuella utflyttningar från
hospitalen förefaller ha varit lite olika.33 Att lämna hospitalet var under alla
omständigheter fullt möjligt, men kanske inte för det större flertalet av
hospitalens inhysta – det var ju själva fattigdomen och de kroppsliga
svagheterna som fört dem dit en gång – var skulle de ta vägen? En annan väg
in i hospitalen var att köpa sig en plats i sjukstugan, som var den del av
hospitalet där de sjukaste låg. Om föreståndaren gick med på det var det också
möjligt att ta in personer som försörjde sig själva i staden. Här rörde det sig
om människor som stod på bar backe, utan anhöriga och vänner som kunde
hysa dem, men där de övrigt var hyggligt friska. De fick ett intyg av hospitalets
förman som gav dem rätt att tigga i staden.34 Tydligen var det möjligt att
överleva på det sättet, eftersom det var en etablerad, om än inte så vanlig, väg
in i ett av de svenska hospitalen. ”En dumbe i spetalen”, heter det i ett
rådsturättesprotokoll från Linköping, hade stuckit till sin bror en yxa när
denne hamnat i slagsmål under en marknad.35 Man skulle kunna tänka sig att
bonden själv kunde hysa sin dövstumme bror i sitt hushåll. Istället levde han
alltså på hospitalet, kanske genom en avgift från anförvanterna i bygden. Från
hospitalets räkenskaper från 1601 framgår att sju personer köpte sin plats, till
priset av en ko.36 Detta var stora summor och ingenting som vanligt folk hade
råd med. Personerna i fråga tillhörde sålunda det så kallade fribordet.
Alla i stiftet hade rätt att ansöka om platser på hospitalen.
Vederbörande lät då församlingsprästen författa ett brev till domkapitlet som
fattade beslut, som sedan underställdes landshövdingens styrelse. Men
städerna var i allmänhet inte större än att personer gick direkt till
sysslomannen, eller att sysslomannen själv visste vilka personer i staden som
var aktuella för en plats. Så här fick det formellt sett inte gå till, men
sysslomannens ord och rekommendationer vägde i allmänhet tungt när
domkapitlet fattade besluten.37 Enligt 1571 års kyrkoordning och den statliga
tiggarförordningen från 1642 skulle bara den komma ifråga som var fattig,
sjuk och eländig och hospitalens förmän och kyrkoherde skulle gemensamt
utreda ifall personen kvalade in för en av de fåtaliga platserna. Hur många
33
Blom, 1992, s. 27. Se även Sandholm ….
Bror Herman Dahlberg, Bidrag till svenska fattiglagstiftningens historia intill mitten af
adertonde århundradet, Uppsala 1893, s. 28.
35
17 juli, 1615, s. 108f, LRP, LstA, VaLA.
36
Hospitalets räkenskaper, 1600, 1601. CD2614, RA; Blom, 2000, s. 23.
37
Westling, 1919, s. 15.
34
som föll till föga och hur många som avvisades är det däremot inte möjligt att
få veta. De många reformerna mot tiggeri under Gustav II Adolfs tid talar för
att fattigdomen var utbredd - många människor hade för sin överlevnad
uppenbarligen tvingats att ta till tiggarstaven.38 I 1624 års hospitalsordning
omtalas 21 hospital i Sverige. 1571 års kyrkoordning stadgar att de hospital
som ligger vid domkyrkorna ska försörjas så att de kan hysa minst trettio sjuka
personer, förutom sysslomannen och tjänstefolket.39 På 1550-talet hyste
Stockholmsinrättningarna 90-talet hjon, men dessa inrättningar ska ha varit
betydligt större än landets övriga inrättningar. Hospitalet i Västerås hade
under det senare 1500-talet ett 40-tal hospitalshjon, vilket av forskare har
beräknats vara ett medelstort svenskt hospital. Totalt kan alltså 800-900-talet
personer ha försörjts vid något av landets hospital.40 På Vadstena hospital
förefaller det under 1600-talet ha funnits ca 80 till 90 platser och vid 1700talets början drygt etthundra.41 Hur många som samtidigt stod utanför en
plats på inrättningarna vet vi inte. En undersökning av förhållandena i
Vadstena på 1630-talet, visar att det då troligen fanns ca 20 personer som
explicit beskrivs som fattiga i staden, utom hospitalet.42 Linköpings hospital
hyste 1601 58 personer.43 Då stadens sammanlagda befolkning var drygt tusen
personer, skulle hospitalet följdriktigt ha hyst ca 4 procent. Det betyder att ett
inte obetydligt antal personer hade sitt hem i en regelrätt omsorgsinrättning.
Av de totalt 58 inhysta var 18 av männen och 12 av kvinnorna ”förlamade”.
Detta var troligtvis funktionshindrade personer och ”Halta Malin” och
”blinda Brita” tillhörde den kategorin. ”Legefolket” var en annan kategori
hospitalshjon, som var åtta stycken i Linköping år 1601. Dessa personer
arbetade i hushållet med att brygga öl, hämta vatten eller ute på åkrarna. Var
och en arbetade efter sin förmåga. Hospitalets stora hushåll krävde därutöver
inhyrd arbetskraft. Pigor och drängar var anställda, liksom att hospitalet i
bråda skördetider hyrde extra, tillfällig arbetskraft.44 Av räkenskaperna framgår
att stadens borgare kontrakterades för vad det som hospitalet inte själv
producerade. En av stadens skomakare till exempel, arbetade sammanlagt 19
dagar för hospitalets räkning, en snickare fem och en skräddare tolv.
Hospitalens vardagliga ruljans sköttes av den så kallade
sysslomannen. Denne tillsattes av borgmästaren och rådet i städerna
tillsammans med biskopen och församlingsprästen. Han skulle, som det heter
Dahlberg, 1893, s. 37ff.
KO, 1971, s. 194.
40
Morell, 1987, s. 88.
41
Linköpings domkapitels arkiv., F XIVae:1, VaLA; Qvarsell, s. 623. Jämför även
siffran från 1700-talet med Eekboum, s. 30
42
Claes Westling: Småstadens dynamik. Skänninges och Vadstenas befolkning och kontaktfält
ca 1630-1660. Edsbruk 2002, s. 69f
43
Hospitalets räkenskaper, 1600, 1601CD2614, Riksarkivet.
44
Gottfrid Westling, Om Linköpings hospital, Linköping, 1919, s.
38
39
i kyrkoordningen, vara ”god, rättrådig och trogen… och förståndig”.45 Det
yttersta formella ansvaret lades nu på en man ur stadens världsliga sfär, och
inte som före reformationen då kyrkans män formellt och praktiskt drev
hospitalen tillsammans med tjänstefolk och inhyses. Sysslomannen bodde i
hospitalet och var hospitalshjonens husbonde. Han fick gärna vara ogift, för
att hospitalens knappa resurser inte skulle täras av övriga familjemedlemmar.
En hustru kom i och för sig väl till pass i hospitalet, eftersom någon måste
basa för hushållets inre köksregioner, som i alla större hushåll var ett
omfattande arbete. Att paret skaffade barn var därför inte särskilt praktiskt. 46
Det var sysslomannen som höll ordning i hospitalet, som förvaltade
hospitalets egendom, köpte in varor när det behövdes, övervakade de inhystas
bespisning, väckte dem på morgonen och såg till att där rådde ordning och
reda. Enligt 1571 års kyrkoordning ålåg det rådet i städerna att göra årliga
kontroller av hospitalen och hur sysslomannen skötte sitt uppdrag.47
I Vadstena var hospitalets syssloman från 1638 en Tore Bosson, som
tidigare hade varit proviantmästare i Söderköping.48 Efter honom följde en
Jöns Siggesson som hade varit mönster- och uppbördsskrivare.49 Då dennes
efterträdare skulle utses föll valet tydligen på krigsmanshusprästen Jöns
Fallerius som efterträddes av hospitalspredikanten, Måns Wangelius. Denne
kombinerade därmed de båda funktionerna.50 Bakgrunden hos den som
förestod anläggningen kunde som synes variera.
Hospitalen skulle även ha en avlönad förman. Denne man tillsattes
av borgmästaren, rådet och biskopen eller prästerna och fungerade som en
länk mellan hospitalet och stadsstyrelsen. Förmännen skulle vara ”gode,
trogne och beskedlige borgare”51 Förmannens uppgift var sålunda att
kontrollera sysslomannen, och ” därpå akta /…/ att de sjuka få sin vedertorft
(?) till mat, dryck, kläder etc”.52 Sålunda hade sysslomannen det praktiska
ansvaret för hospitalets dagliga skötsel, men under överinseende av
förmannen. I Linköping hette hospitalets förman under det tidiga 1600-talet
Arvid Persson och senare Hans Hindersson. Denne rådman tog sitt uppdrag
på stort allvar. 1613 anklagade han Jöns Hovskräddare för att ha byggt på de
fattigas tomt. ”Om Jöns icke vill nöja med Hans Hindersson om samma Jord
skall Hans hava makt uppå överhetens vägnar att taga Jorden ifrån honom.”
KO, 1971, s. 195.
Westling, 1919, s. 7.
47
KO, 1971, s. 195f.
48
Östergötlands landskanslis arkiv D Ia:91, 4.9 1640; Vadstena stads arkiv, A Ia:4,
25.5 1643,VaLA
49
Östergötlands landskanslis arkiv D Ia:91, 2.9 1640, VaLA
50
Östergötlands landskanslis arkiv D Ia:134, 1648, utan datum; Domkap. E XIVae:1,
3.10 1648, 1.12 1651
(i lista över händelser vid hospitalet, långt bak i volymen). VaLA
51
KO, 1971, s. 195f.
52
KO, 1971, s. 195.
45
46
Hospitalets jordar vaktades noga. I november 1615 rapporterade
skogsvaktaren att det huggits utan lov på olika ställen, bland annat i de fattigas
hägn.53 Förmannen var hospitalshjonens ombud på rådstugan om de önskade
driva process och eftersom denne man var rådsmedlem kan vi föreställa oss
att hans röst ägde inflytande i rådsturätten. I Vadstena hette förmannen Måns,
kallad ”Måns i spetalen”. Ett antal permanenta arbetare vid hospitalen måste
man räkna med liksom tillfälligt anställda, som skogs- och jordbruksarbetare,
smed, hovslagare, glasmästare, snickare, målare etc.
Kyrkan var alltså inte längre huvudman för hospitalens styrelse och
dagliga skötsel. Inte desto mindre spelade hospitalspredikanten en mycket
viktigt roll i hospitalshjonens vardag, men var också i praktiken kanske
hospitalens viktigaste person, trots sysslomannen och föreståndarens formella
positioner. Predikanten skulle tillsammans med sysslomannen och
föreståndaren styra över hospitalets inre organisation. Men till predikantens
uppgifter ingick också att ha uppsikt över sysslomannen och matmodern så att
de inte försnillade någonting från de fattiga. Därutöver skulle predikanten
hålla uppsikt, ja rent av kontrollera, sysslomannens räkenskaper över
hospitalets utgifter och inkomster. Till predikantens uppgifter hörde också att
begrava hospitalshjonen när de avled och i samband med dödsfallen anteckna
vad som fanns kvar efter den döde, som kläder eller någonting annat som
kunde komma hospitalet till del.54 Predikanten var naturligtvis även den som i
hospitalen tillhandahöll den andliga spisen. Dessa var nu inte bara till tröst
och vägledning i religiös, existentiell mening – Guds ord var en nödvändig del
i vården och lika påtaglig och fysisk som det medicinska hanterandet av
sjukdom, men till detta återkommer vi nedan.
Sysslomannen skulle varje år redogöra för sin förvaltning inför några
av stadsstyrelsens män. Redogörelsen skulle dessutom ske inför
hospitalshjonen, för att de skulle kunna protestera om sysslomannen lät
försköna förhållandena. Blev redovisningen godkänd skrevs den under av
rådet och skickades till fogden, senare till landshövdingen, tillsammans med de
eventuella anmärkningar som rådet eventuellt också gjorde. En gång i
kvartalet skulle kyrkoherden och rådet i sysslomannens och predikantens
närvaro på plats i hospitalet dessutom rannsaka hur sysslomannen efterlevde
stadgarna. Här efterfrågades hospitalshjonens röst och tidsintervallet på vart
fjärdedels år var satt för att ”de fattiga kunna ock bättre minnas, vad de fått
eller inte”.55 Städernas kyrkoherdar skulle dessutom en gång i veckan gå till
hospitalet för att där förhöra sig bland hjonen om sakernas tillstånd.56
9 november, 1615, s. 118, Linköpings rådsturättsprotokoll (RP), VaLA.
Åke Sandholm, Kyrkan och hospitalen: En undersökning rörande omsorgen om de sjuka och
fattiga i välfärdsanstalterna i Finland, Helsingfors 1973, s. 399ff.
55
Westling, 1919, s. 8.
56
KO, 1971, s. 197f.
53
54
Hur såg då hospitalet som fysisk anläggning ut under äldre tid?
Vadstena hospital under 1500-talet vet vi inte så mycket om. Uppgifter från
1570-talet visar att hospitalsbyggnaden var byggd av timmer och att det även
fanns ett brygghus och en drängstuga. Johan III satte igång ett nybygge av
hospitalet 1587. Det kvarliggande så kallade Mårten Skinnares hus, sannolikt
predikantens hus, uppfördes troligen vid den här tiden, men för övrigt är det
oklart hur färdig den nya anläggningen blev. En lantmäterikarta från 1690-talet
visar dåtidens hospitalsanläggning. Själva huvudbyggnaden var en storstuga
med plats för sängar, ca 20 meter lång och 12 meter bred. Därtill kom ett ca 4
meter långt utskjutande kor i öster, till för gudstjänster direkt inför de
sängliggande. I specificerade räkenskaper redovisas för året 1658–1659 hur
man låtit en snickare tillverka en ny predikstol samt att en svarvare tillverkat
pelare mellan ”koren” och huset, det vill säga mellan sjukrummet och
gudstjänstrummet i samma sal.57 År 1650 användes "storgården" i hospitalet
som en stadens möteslokal.58 Det är tänkbart att detta 1600-talets hus är
identiskt med det hospitalshus som lät uppföras under 1500-talets första hälft
under Mårten Skinnares och/eller Gustav Vasas tid.
Utöver huvudbyggnaden fanns ett antal enheter inom anläggningen i
Vadstena. Predikantens hus finns invid "Mårten Skinnares hus", som kallades
Fataburen under 1600-talet och där förvarades på 1650-talet bland annat
kökssaker och sängkläder. I visthuset och fiskboden fanns nöt- får- och
fläskkött, ister, ost, humle, torr ål, skånsill, strömming och salt. I detta hus
fanns även brygghuset på 1690-talet (se kartan). I ett antal utrymmen
förvarades råg, ärter, vete, korn, mjöl och malt. Delar av det här producerades
vid hospitalets ladugård, belägen i S:t Pers socken ca 1, 5 km österut, utmed
motalavägen59. Större delen av djurbesättningen fanns där och innehöll bland
annat grisar, kor, hästar, får och en tjur. Även vid hospitalet fanns djur, 25
grisar och 1 häst. 1690 års karta innehåller även en bakarstuga, stall och
vagnshus. Totalt nio byggnader, mer eller mindre fristående. Inom området
som mätte ca 150 x 125 meter, fanns också en beteshage, en kålgård, en hage
som hörde till predikantens förmåner. De tre tomter som återfinns på kartan
bör ha hört till funktionärer vid hospitalet. I varje fall var innehavaren av en
av dem sal. Erick Jönsson före detta hospitalsförman.60
(Bild på ritningen från 1690-talet, Hospitalet arkiv, VaLA).
I Linköping var hospitalet inrymt i flera byggnader, söder om Stora torget.
Husen var enkla, byggda av trä med halm- eller torvtak. Ett stenhus inom
Linköpings domkapitels arkiv. F XIVbd:1.
Vadstena rådhusrätts och magistrats arkiv, A Ia:5, 27/6 1650.
59
Karta från 1705 hos lantmäteriet
http://arkivsok.lantmateriet.se/arken/s/show.html?showmap=true&mapTypeSelect
ed=false&mapType=&archive=LMS&nbOfImages=1&documentAccessCode=LM
S_%3ALMS_D121-1%3A5
60
Westling, 2002, s. 82.
57
58
hospitalets hägn användes som kapell och där upprättades även en sjuksal för
de allra sjukaste. Salen låg i direkt angränsning till gudsjänstrummet, så att de
sängbundna från sina sängplatser kunde ta del av andakterna.61 I ytterligare ett
annat hus hölls de vanvettiga. Hospitalets område ska inte ha utgjort den mest
attraktiva delen av stadsrummet. På området samlades mindre bemedlade
personer, sådana som av stadsstyrelsen kallades för ”det lösa folket”. Detta
var vanligtvis personer som inte var hemmahörande i staden men som sökt sig
dit i hopp om försörjning. Det kunde vara fattiga män utan hederligt arbete,
ogifta mödrar som stötts ut från sin hemförsamling i någon av de närliggande
socknarna, eller personer som förvisats som straff efter begångna brott.
Stadsstyrelserna var i regel kallsinniga personer som dessa, som inte själva
försörjde sig i staden. De stadsbor i Linköping som trots förbud härbärgerade
personer ut detta så kallade lösa parti, straffades med böter på rådstugan och
på sockenstämman. För personer utanför borgerskapet var det därför svårt att
etablera sig i en ny stadsgemenskap. I brist på bättre lösningar hade man
sålunda uppfört enklare boningar och kojor på hospitalsområdet. De skulle nu
bort en gång för alla, heter det på rådstugan 1658, eftersom där sker så
”mycken otukt och hordomslaster”.62
Ordning och reda
Om brott begicks i hospitalet skulle sysslomannen straffa den skyldige. 63
Sysslomannen, hospitalspredikanten och matmodern var hospitalshjonens
överordnade, deras husbonde och husfru. I enlighet med tidens hierarkiska
tänkande skulle de lyda sina överordnade och det kunde straffa sig att kasta
skymfande ord efter sysslomannen eller någon annan ur hospitalspersonalen.64
Hur bestraffningen i praktiken gick till är oklart. I Gustav II Adolfs
hospitalsordning föreskrevs att brottsliga interner skulle sättas i halsjärn på
vatten och bröd, alternativt i hospitalens ”kista”, som var ett slags häkte. I
Linköping var seden att låta den brottslige hållas en tid bland de ”oroliga
huvudsvaga”, som hystes i ett avskilt hus inom hospitalets gård.
Utomäktenskapliga förbindelser, dryckenskap, stöld och svordomar, liksom
smädelser av Gud, stök och oljud under predikan eller okvädande av
sysslomannen, föreståndaren eller prästen var de brott som renderade straff
som dessa.65 Den rättsliga prövningen av ett hospitalshjon gjordes i
domkapitlet eller i rådsturätten. Marie var en kvinna på hospitalet i Linköping
som i juni 1616 förvisad av rådsturätten från hospitalet - och från staden. I
hospitalet hade Marie haft till uppgift att brygga öl. Istället hade hon stulit
maltet. Därutöver hade hon påträffats berusad under en predikan, för vilket
Westling, 1919, s. 22.
12 juni, 1658, Linköpings rådsturätssprotokoll, AI:5, 6, LstA, VaLA.
63
Sandholm, 1973, s. 207ff.
64
Blom, 1992, s. 26; Westling, 1919, s. 4.
65
Sandholm, 1973, s. 212.
61
62
prästen Daniel själv satte henne i häkte som straff. I det sammanhanget hade
hon hamnat i en häftig dispyt med Daniels hustru, som hon förtalade med
kränkande ord. Det var en allvarlig sak som mycket väl kunde rendera hårda
straff på rådstugan. Därutöver hade Marie gått till sängs med en Nils Månsson
köpsven. Eftersom de inte var gifta med varandra var detta en brottslig
handling. Denne Nils Månsson ansågs emellertid oskyldig i sammanhanget, då
vittnen kunde styrka att han mer eller mindre överfallits av nämnda Marie. För
detta förvisades Marie från hospitalet och från Linköping. Hon hade en gång
fått ett tiggarpass utfärdat av hospitalspredikanten, som hon kunde använda i
bygden. Detta revs nu sönder, alltihop ”för [hennes] orolige buller, skvaller
och lösaktighets skull.66Att förvisa människor var under förmodern tid en inte
alldeles ovanlig åtgärd hos rådsturätter och domkapitel för att ”bli av med”
personer som ansågs störa ordningen. Det var förstås ett straff för den
drabbade, men tvivelsutan ett sätt att göra sig av med personer som ideligen
störde ordningen. Förvisning ur hospitalet var alltså den sista lösningen.
Alkohol låg troligen bakom en hel del av dessa brott, precis som Marie, som i
sin berusning hade stört Daniels predikan. Brännvin blev under 1600-talet en
allt vanligare dryck bland allmogen, så även på hospitalen. I synnerhet ska de
så kallade huvudsvaga ha varit alkoholiserade. Att dessa ställde till
uppträdanden ansågs normalt. Berusade på brännvin förvärrades ofta
situationen och blev de alltför störande spärrades de in eller kedjades fast tills
de lugnat sig.67
Vad åt de?
Enligt en spisordning för Linköpings hospital från 1634 framgår att
hospitalshjonen åt bröd, gröt och välling, därutöver brukades malt i hushållet,
humle, smör, fläsk, kött, lax, strömming, salt, gryn, ärter och rovor. Johan III
skriver till fogden i Linköping 1590 att Linköpings hospital ska erhålla fyra
tunnor lax och ett antal tunnor strömming, som årligen ska utgå genom
fogden i Norrköping. Dessutom anslår kungen kronohemmanet Köpetorp i St
Lars socken utanför Linköping till hospitalet.68 Portionerna ska dock ha varit
små. Ytterligare förbättringar skedde under 1640-talet. Forskare ger utifrån
olika nordiska spisordningar en tämligen samstämmig bild av vad de inhysta
under 1600-talet fick att äta i hospitalen. Salt kött och fläsk, torkad fisk,
flatbröd, smör, ost och öl utgjorde den gängse utspisningsstaten. Även
grönsaker och färskt kött förekom ibland. Av en norsk studie, baserad på
mängden livsmedel per hjon och år, framgår att hjonen fick i sig inte mindre
än 4389 kcal per dygn. Finska hospitals spisordningar ger vid handen dagliga
intag om 3000 kcal. Men kosten ska ha varit näringsfattig och en inte stor del
Annika Sandén, Stadsgemenskapens resurser och villkor. Samhällssyn och välfärdsstrategier i
Linköping, 1600-1620, Linköping 2005, s. 102.
67
Sandholm, 1973, s. 217
68
Brev från Johan III till domkapitlet i Linköping 1590, F XIV, VaLA.
66
av kalorierna gick förlorade vid tillredningen. Vegetabilier och cerealier, där
råg spelade en central roll, uppgick till hela 80 - 90 % av kosten. Det var en
diet som var rik på kolhydrater, men fattig på fett. 20 – 30 % av energin ska de
inhysta ha fått genom öl. Sammantaget tycks forskare emellertid mena att
kosthållet vid svenska och nordiska hospital under 1600-talet var acceptabelt.69
Hospitalen och vården
Det här var en tid när religionen förklarade världen och samhällets
uppbyggnad. Det var Gud som stod bakom naturens växlingar, goda skördar
och allmän lycka och välgång. På motsvarande sätt var olyckor, missväxt, pest
och krig Guds straff för människans synder. Därutöver fanns djävulen, i
ständig kamp med den goda guden, och som själv kunde ta oaktsamma
människor i besittning.70 Den officiella uppfattningen var både före och efter
reformationen att den som drabbats av sjukdom hade syndat eller hamnat i lag
med onda makter. Sjukdom betraktades som en förtrollning, men som kunde
botas genom mottrolldom, i form av besvärjelser och läsningar. Därtill
användes fysiska behandlingar som åderlåtning, koppning och läkande örter,
som intogs i mat och dryck, eller i salvor och omslag.71 Den folkliga
läkekonsten var utbredd och beprövad, även om den under
reformationstidevarvet kom att behäftas med allt större misstro från
myndigheternas sida och betraktas som ett hot mot den konfessionella
kyrkan.72 Den verkande kraften hos dessa ritualer tvivlade nog ingen på. Till
och med präster tillgrep signerskor och trollkarlar när de drabbades av svåra
sjukdomar.73 Kyrkan och staten önskade kontroll över hur folk använde
ritualer av olika slag. Men ville bli kvitt traditioner och tänkesätt som kunde
innebära kopplingar till djävulen. Att på eget bevåg, utanför kyrkans rum och
prästens kontroll, spela med Guds goda vilja kunde bringa oreda och rentav
förarga Gud, varpå pest, krig eller annat elände skulle skickas över landet.
Följdriktigt kom statmakten och kyrkan under 1600-talets gång att föra en
kamp mot handlingar som dessa, kalla det för vidskepelse, och straffa dem
hårt när de upptäcktes.74
1571 års kyrkoordning stadgar att läkare skulle knytas till varje hospital.
Men dessa var svåra att få tag i. De enda som fått någon undervisning i
Morell, 1989, s. 100ff, 281. Morell redovisar här resultat från Gottfrid Westling,
Ingrid Semmingsen, Söderström och Qvarsell samt från Åke Sandholm.
70
Om religion och religiös kultur under förmodern och tidigmodern tid se
exempelvis Hanne Sanders (red), Mellom Gud og Djaevulen: Religiose og magiske
verdensbilleder i Norden 1500-1800, Köpenhamn 2001; Göran Malmstedt, Bondetro och
kyrkoro: Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige, Lund 2002; Sandén, 2005.
71
Qvarsell, 1982, s. 45; Eriksson, 1989, s. 42f; Sandholm, 1973, s. 264f.
72
Roger Qvarsell, Vårdens idéhistoria, Stockholm 1991, s. 82; Linda Oja, Varken Gud
eller natur: Synen på magi i 1600- och 1700-talens Sverige, Uppsala 1999, s. 23ff, 111.
73
Sandholm, 1973, s. 264.
74
Oja, 1999, s. 23f; Soili-Maria Olli, Visioner av världen: Hädelse och djävulspraktik i
justitierevisionen 1680-1789, Umeå 2007, s. 34f; Sandholm, 1973, s. 344f.
69
medicin var bardskärarna, barberarna och badarna. Dessa yrkesmän hade
hantverksmässig utbildning i sårläkning. I takt med att universitetsmedicinen
växte fram försvagades kirurgins ställning. De lärda professorerna vid
universiteten ville inte längre befatta sig med det praktiska arbete som
kirurgerna utförde. Kirurgin kom istället att utvecklas inom den militära
sjukvården - 1500- och 1600-talens många krig kom att kräva kunnigt folk på
området.75 1611 tillkännagavs på rådstugan i Linköping att en tysk barberare
kommit till staden för att utöva sin praktik.76 30 år senare, år 1641, drogs en
praktiserande barberare inför rådstugans domarskrank. En kvinna hade avlidit
efter en trepanation, det ingrepp där en öppning borras i skallen.77 Från
Uppsala hospital finns ytterligare exempel på misslyckade vårdförsök. 1597
dog två pigor vid hospitalet efter barberarens insatser.78 Bardskäraren eller
kirurgen betraktades alltså med ett visst förakt av de alltfler medicinska
vetenskapsmännen vid universiteten. Men de tycks ha betraktats med skepsis
även av folk i allmänhet. Kanske hade det att göra med att hans läkekonst
ibland renderade i dödsfall, som i fallen ovan. Bardskärarens kunskaper rörde
sig i gränslandet för det som också bödlarna arbetade med. Bödlarna, dessa
skrämmande och föraktade män i lokalsamhällena, ska genom sitt blodiga värv
ha haft större kunskaper om kroppar än de allra flesta, och togs ibland i bruk
av folk när ingen annan fanns till hands.79
Bastubad och åderlåtning, här kom bardskärarna och badarna in i bilden,
var sedan medeltiden, vid sidan av besvärjelserna, annars den vanligaste
metoden för att bota sjukdomar. Så även på hospitalen. Också hospitalets
hästar och kor tappades på blod för att hållas starka och friska. Sysslomannen
i Linköping ska ha klagat hos domkapitlet på de slöa dragarna och ansökt om
medel för att skaffa nya. Numera vet vi att det ironiskt nog antagligen var det
som gjorde dem sjuka. Kanske var det även dåliga blodvärden som låg bakom
det faktum att många av linköpingshospitalets kor födde döda kalvar.80
Läkare var det alltså svårt att få tag i, i alla fall att kunna anställa en fast
tjänst inom hospitalet. Omvårdnaden på hospitalen ombesörjdes av hjonen
själva. I 1571 års kyrkoordning stadgas att ”den som ibland de sjuka är
rörligare och starkare, sköter dem som svagare är”.81 Bastubad företogs varje
vecka. I 1571 års kyrkoordning stadgas inte att hjonen ska bada, istället hur
man bäst löser de praktiska aspekterna av att alla inte bör bada samtidigt. De
Qvarsell, 1991, s. 82ff.
16 mars, 1611, s. 29, Linköpings rådsturättsprotokoll, LstA, VaLA.
77
Folke Lindberg, Linköpings historia. Del 3 1567-1862 Samhälls- och kulturliv, Linköping
1975, s. 19. Folke Lindberg finner att staden Linköping kontinuerligt hade en
praktiserande fältskär i staden under hela 1600-talet, förutom under 1650-talet. De
flesta namn var tyska.
78
Sandholm, 1973, s. 247.
79
Lars Levander, Brottsling och bödel, Stockholm 1975, s, 216ff.
80
Westling, 1919, s. 55.
81
KO, 1971, s. 179.
75
76
på hospitalen som led av smittsamma sjukdomar, som spetälska, skulle
separeras i badstugorna från dem som var ”blinda, halta, skjutna, huggna eller
slagna /…/ så att de för besmittelse skull inte badade tillhopa”.82 Ett
lägersmål 1639 mellan hospitalspigan Sigrid Håkansdotter och en Anders
Kolare, 75 år, ägde rum inne i badstugan vid Vadstena Hospital83, vilket visar
att den fanns, helt i enlighet med 1571 års kyrkoordning.84
De som reds av plågsamma och obegripliga känslostormar var de
”vansinniga”, ”vettvillingarna” eller de ”besatta”.85 De hade hamnat i klorna
på den onde och hans anhang, eller rentav straffats av Gud för begångna
synder. Därutöver – vilket ska ha setts som en vanlig orsak – kunde de ha
fallit offer för andra människors ondska. Vissa människor hade kraft att
genom särskilda ritualer försätta andra i trånsjuka, i missmod, i maktbegär eller
rent av i vanvett. Dessa anlitades av personer som hamnat i fejd eller osämja.
Förmågan de besatt var delegerad från den onde. Samma personer kunde även
bota sjukdomar. När någon förtrollats var det viktigt att snabbt få veta
varifrån förtrollningen kommit för att upprätta en motmakt. Spåmännen eller
trollgummorna anlitades, för att på så sätt ”avtrolla” den drabbade. Att både
kroppsliga och själsliga sjukdomar uppkom genom människors eller den
ondes förtrollningar var en utbredd, allmän föreställning. Att bota sjukdomar
handlade därför i grunden om att häva förtrollningar, att upprätta en
motmakt. Vården rörde sig i första hand följdriktigt inom magins och
andlighetens domäner.86
Besvärjelser och böner, men också fysiska behandlingar som örtmediciner
eller åderlåtning var de praktiserade medlen mot sjukdomar.
Hospitalspredikanten spelade följdriktigt en viktig roll för hospitalenshjonens
välbefinnande. Därtill ska hjonen, precis som folk i allmänhet, ha vänt sig till
personer i bygden med rykte om sig att kunna bota sjukdomar. Dessa
trollgummor och spåmän rörde sig dock i gränslandet för vad Man kan
föreställa sig att folk såg prästens medel och de läkekunnigas som
kompletterande. Folk ska rent av i mer eller mindre desperata lägen ha slutit
förbund med både Gud och den onde, för att försäkra sig om bot och
välgång.87
Andra fysiska medel mot galenskapen var sträng fasta. Starka
hungerkänslor skulle tona ner känsloutbrotten och få den sjuke att komma till
sans igen. I annat fall återstod att förvara den vettvillige undan från de andra
och ibland också för sig själv. Sålunda framlevde både en och annan sjuk
människa sina dagar fastlåst i en liten cell, knappt klädd och utan mat.
KO, 1971, s. 197.
Vadstena rådhusrätts och magistrats arkiv, A Ia:3, 27/6 1639.
84
600 år i Vadstena, s 333ff; Linköpings domkapitels arkiv. F XIVbd:1. Räkning för
Vadstena hospital 1654-1655, VaLA.
85
Eriksson, 1989, s. 43.
86
Eriksson, 1989, s. 46f.
87
Olli, 2007, s. 43f.
82
83
Kläder och sängvärme
Hospitalshjonen ska i allmänhet ha varit dåligt klädda. I regel ägde de bara de
kläder de som de hade med sig när de anlände till hospitalet. När någon dog
fördelades dennes kläder – om där fanns någonting att dela – mellan dem som
bäst behövde. Halm till sängarna och övriga sängkläder skulle hjonen själva
föra med sig när de ankom till hospitalet.88 Kvinnor och män hölls nattetid
åtskilda genom separerade sovsalar. Utanför äktenskapet var alla sexuella
handlingar enligt lagen förbjudna. Sålunda även i hospitalen och kvinnor tilläts
inte sova över på manssidan. Det var dock inte alltid det lät sig ordnas med
två sovsalar. Inte minst kylan var orsaken till detta. Ved kunde sparas in om de
inhysta trängdes ihop i en och samma sovsal. Om två inhyseshjon blev
påkomna med en sexuell relation förvisades paret från hospitalet, i alla fall
kvinnan.89 Troligen har det att göra med den eventuella graviditeten.
När inhysta människor fattade tycke för varandra och önskade gifta
sig ansökte de hos domkapitlet. Normalt sett gick människor till
sockenprästen och lät sig vigas genom att inför vittnen lova varandra
äktenskap, för att där även utväxla gåvor och sedan gå till sängs. Om där fanns
formella hinder för ett äktenskap, som att äktenskapsparterna var alltför nära
släktskap, eller att ett eventuellt tidigare giftermål inte formellt var avslutat i
skilsmässa, eller att ett sängalag hade föregått äktenskapsplanerna, då ansökte
parterna hos domkapitlet. 90 En man som ”har sitt bröd” på hospitalet i
Linköping skrev till domkapitlet att han önskade gifta sig med en kvinna som
också bodde där, men var samtidigt rädd för att då förlora sin plats.91 Enligt
den gängse synen på äktenskap mellan inhysta hospitalshjon fick mannen
antagligen avslag på sin ansökan. Gottfrid Westling refererar dock ett ärende
från Linköpings hospital där en inhyses ansökte om att få gifta sig med en
kvinna utanför hospitalet men som av domkapitlet ”ombads att överföra sin
kärlek på någon av de kvinnliga hjonen i anstalten”.92 Antagligen fanns det
alltså variationer hospitalen emellan i hur man hanterade ärenden som dessa.
Regel var dock att sexuella förbindelser mellan hjonen var förbjudna. Det
hände därför att hospitalshjonen smög sig ut om nätterna. Detta förbjöds
dock redan i 1533 års hospitalsordning.93
De gamla hospitalens inre liv och förutsättningar - sammanfattning
Det faktum att personer gav sig ut för nattliga äventyr visar att i alla fall
somliga av de inysta var tämligen kuranta. Dessa hjon, som möjligen led av
Sandholm, 1973, s. 238.
Sandholm, 1973, s. 218
90
Malin Lennartsson, I säng och säte: Relationer mellan kvinnor och män i 1600-talets
Småland, Malmö 1999, Sandén, 2005 m fl
91
odaterat brev, Handlingar F XIV aa, Landsarkivet i Vadstena
92
Westling, 1919, s. 24.
93
Sandholm, s. 219.
88
89
fattigdom, men inte av sjukdom, arbetade i hospitalet tillsammans med
sysslomannen och det övriga tjänstefolket. Andra var psykiskt sjuka och låg
inlåsta i sina celler. Åter andra hade kroppsliga funktionshinder, medan andra
var ålderstigna och välsituerade nog att ha köpt sig en plats på hospitalet i
brist på andra försörjningsformer. Alltså uppbar hospitalet i Linköping, liksom
i Vadstena och andra svenska och nordiska städer, ett mycket blandat klientel.
Hospitalen var sprungna ur lokala, praktiska försörjningsbehov och i en
samtida tanke om kristlig barmhärtighet. Under medeltiden var hospitalen en
av flera omsorgsinrättningar. Under 1500-talet kom det formella ansvaret för
dem att förflyttas från kyrkan till staten, även om kyrkan också fortsättningsvis
kom att ha stor del i inrättningarnas verksamhet. 1571 års kyrkoordning slog
fast att hospital skulle finnas i svenska städer, men bara för dem som verkligen
saknade egna försörjningsmedel och hospitalen var följdriktigt en plats för en
blandad skara människor ur samhällets marginaler.
Hospitalshjonen tillhörde för den skull inte de sämst ställda ur
lokalsamhällets samlade befolkning: En plats på hospitalet garanterade en säng
att sova i och tre mål mat om dagen. Den garanterade en plats i
hospitalskyrkan och de ritualer som där tillhandahölls för trygghet och
gemenskap. Platserna på hospitalen var färre än de människor som behövde
dem och att stå utanför var troligen värre. Att framleva sina dagar utan
stadigare inkomst, sovandes i en koja på hospitalstomten, ständigt påpassad av
stadsfogden och andra myndighetspersoner och, var sannolikt ett mera
beklagligt öde.
Hospitalen var inte heller enbart en förvaringsinrättning.
Hospitalshjonen vårdades i enlighet med tidens expertis. De psykiskt sjuka
med våldsamma känsloutbrott hölls avskilda från de övriga, och personer med
smittsamma sjukdomar badade i separata badstugor från de övriga inhysta. De
sängbundna låg i en särskild sal, vägg i vägg med andakts- och
gudstjänstrummet. Även om tanken var att sjukdom var en förtrollning,
användes medel för att upprätta motmakter och avhjälpa förtrollningarna, och
för att lindra besvären. Expertisen utgjordes av prästerna och barberarna, men
också av de män och kvinnor som besatt generationers samlade kunskaper om
hur sjukdomar bekämpades. Läkare i vetenskaplig medicinsk mening var vid
1600-talets början mycket ovanliga. Läkare skulle dock finnas vid varje
hospital, och här avsågs antagligen en barberare. Även denna man lär ha varit
ett ovanligt och tämligen exotiskt inslag i hospitalshjonens vardag. Bastubad
och åderlåtning var tillsammans med religiösa ritualer hospitalens främsta
vårdformer. Därutöver användes metoder som visserligen låg i gränslandet för
det tillåtna, men som betroddes med läkande krafter. Vården låg sålunda i
gränslandet mellan fysiska och andliga behandlingar och hospitalsprästen
intog följdriktigt en central roll för både vård och omsorg av hospitalshjonen.
Kyrkan var inte längre huvudman för hospitalens styrelse och dagliga
skötsel. Inte desto mindre var hospitalspredikanten i praktiken kanske
hospitalens viktigaste person, trots sysslomannen och föreståndarens formella
positioner. Den dagliga verksamheten i hospitalen sköttes av sysslomannen,
som tillsats av rådet och biskopen. Denna man hade sin överordnade i
hospitalets förman, tillsatt av stadsstyrelsens världsliga sfär. Kyrkans makt
över hospitalen var därmed bruten, men till hospitalspredikantens uppgift
hörde att också hålla uppsikt över sysslomannen och hur han skötte sitt
uppdrag. Borgmästaren och rådet – och senare landshövdingen – skulle
dessutom vart annat år hålla möten med sysslomannen och granska hans
räkenskaper för att se hur hospitalets sköttes. Därutöver höll samma
församling män en gång i kvartalet möte i hospitalet för att höra
hospitalshjonens uppfattning om de rådande omständigheterna. Städernas
kyrkoherdar skulle dessutom en gång i veckan gå till hospitalet för att bland
hjonen förhöra sig om sakernas tillstånd. Sysslomannen, hospitalspredikanten
och matmodern var hospitalshjonens överordnade, deras husbonde och
husfru. I enlighet med tidens hierarkiska tänkande kunde det straffa sig att i
sysslomannens ögon vara uppstudsig. Säkert fanns det sysslomän som vårdat
det formella övertaget och i allmän härsklystnad gjort livet svårt för de
inhyses. Men de tämligen invecklade tillsyningsformerna gav hospitalshjonen
en röst – gentemot sysslomannen och matmodern.
Hospitalen var ett sista alternativ när andra försörjningsmedel
saknades, och inom ramen för inrättningen garanterade den enskilde en säng
och tre mål mat om dagen. Därtill tillhandahöll inrättningarna badstugor och
vårdformer enligt tidens praxis. 1600-talet är tiden för nationell omdaning av
hospitalens roll och praktiska verksamhet. Mot sekelskiftet 1700 hade de, som
en allmän offentlig omvårdnadsinrättning, börjat omvandlas till en institution
specifikt för de psykiskt sjuka, där vårdformerna ändrats i linje med den
framväxande medicinska vetenskapen, med tro om bot och bättre hälsa.
Källor:
Kjöllerström, Sven: Den svenska kyrkoordningen 1571 jämte studier kring tillkomst,
innehåll och användning, Lund 1971.
Svensk diplomatorium, brevnummer 12043.
Landsarkivet i Vadstena (VaLA)
Ericsson, G J V, koncept, Vadstena rådsturätts protokoll, 1618-1633, Landsarkivet i
Vadstena (VaLA).
Linköpings domkapitels arkiv F XIVae:1, hospitalsordningens 4 kap, VaLA.
Linköpings domkapitels arkiv F XIVae:1, hospitalsordningens 4 kap, VaLA.
Linköpings domkapitels arkiv F XIV bd:1 8f, VaLA. ,
Linköpings domkapitels arkiv E XIVae:1, 3.10 1648, 1.12 1651, VaLA.
Linköpings domkapitels arkiv A10: 1 Synodsprotokoll 1600-1620. VaLA.
Linköpings domkapitels arkiv A10: 1 domkapitelprotokoll 1600-1620. VaLA.
Linköpings stadsarkiv; Linköpings rådsturättsprotokoll A1:1a, 1609-1618. VaLA.
Vadstena stads arkiv, A Ia:4, 25.5 1643,VaLA.
Östergötlands landskanslis arkiv D Ia:91, 4.9 1640, VaLA.
Östergötlands landskanslis arkiv D Ia:91, 2.9 1640, VaLA.
Östergötlands landskanslis arkiv D Ia:134, 1648, VaLA.
Riksarkivet (RA)
Linköpings Hospitals räkenskaper, 1600, 1601 CD2614, RA.
Kammararkivet: kyrko-, skol- och hospitalsräkenskaper:33, 1630, RA.
Litteratur:
Andrén, Åke: Sveriges kyrkohistoria. 3, Reformationstid, Stockholm 1999.
Blom, Conny: Tiggare, tidstjuvar, lättingar och landstrykare: Studier av attityder och
värderingar i skrån. Stadgar, ordningar och lagförslag gällande den offentliga vården 1533-1664,
Lund 1992.
Blom, Conny: ”`Att inte förgås i vanrykt`: Sytning, själagagn, vård och omsorg
under senmedeltid och 1500-tal”, Scandia 2000:1.
Brillioth, Yngve: Svenska kyrkans historia. Bd 2, Den senare medeltiden, 1274-1521,
Stockholm 1941.
Carlsson, Gottfrid: "Jungfru Marie psaltares brödraskap i Sverige". Kyrkohistorisk
årsskrift 47. (Skrifter utgivna av Kyrkohistoriska föreningen I:1947), Uppsala 1947.
Dahlberg, Bror Herman, Bidrag till svenska fattiglagstiftningens historia intill mitten af
adertonde århundradet, Uppsala 1893.
Eriksson, Bengt-Erik, Vägen till centralhospitalet: Två studier om den anstaltsbundna
sinnesjukvårdens förhistoria i Sverige, Göteborg 1989.
Hansen, Anna, Ordnade hushåll: Genus och kontroll i Jämtland under 1600-talet, Uppsala
2006.
Herlitz, Nils: Grunddragen av det svenska statsskickets historia. Stockholm 1957.
Johansson, Ulla: "Fattigvården i Sverige under 1700-talet", i: Oppdaginga av
fattigdomen. Sosial lovgivning i Norden på 1700-talet, Oslo 1983.
Klockhoff, Axel Danviks hospital. Dess rättsliga ställning, Uppsala 1935.
Lennartsson, Malin: I säng och säte: Relationer mellan kvinnor och män i 1600-talets
Småland, Malmö 1999.
Levander, Lars: Brottsling och bödel, Stockholm 1975.
Lindberg, Folke, Linköpings historia. Del 3 1567-1862 Samhälls- och kulturliv,
Linköping 1975.
Malmstedt, Göran, Bondetro och kyrkoro: Religiös mentalitet i stormaktstidens Sverige, Lund
2002.
Morell, Mats: Studier i den svenska livsmedelkonsumtionens historia. Hospitalshjonens
livsmedelskonsumtion 1621-1872, Uppsala 1987.
Oja, Linda: Varken Gud eller natur: Synen på magi i 1600- och 1700-talens Sverige,
Uppsala 1999.
Olli, Soili-Maria, Visioner av världen. Hädelse och djävulspakt i justitierevisionen 1680-1789,
Umeå 2007.
Sandén, Annika: Stadsgemenskapens resurser och villkor. Samhällssyn och välfärdsstrategier i
Linköping, 1600-1620, Linköping 2005.
Sanders, Hanne (red), Mellom Gud og Djaevulen: Religiose og magiske verdensbilleder i
Norden 1500-1800, Köpenhamn 2001.
Sandholm, Åke, Kyrkan och hospitalshjonen: En undersökning rörande omsorgen om de sjuka
och fattiga i välfärdsanstanterna i Finland, Helsingfors 1973.
Qvarsell, Roger, Ordning och behandling: Psykiatri och sinnessjukvård i Sverige under första
hälften av 1800-talet, Stockholm 1982.
Qvarsell, Roger: ”Vadstena som sjukvårdsstad”, i: Göran Söderström (red.), 600 år i
Vadstena: Vadstena stads historia från äldsta tider till år 2000, Stockholm 2000.
Qvarsell, Roger: Vårdens idéhistoria, Stockholm 1991.
Westling, Claes: Småstadens dynamik. Skänninges och Vadstenas befolkning och kontaktfält
ca 1630-1660, Edsbruk 2002.
Westling, Gottfrid: Om Linköpings hospital, Linköping 1919.
