Predikan i S:t Hans kyrka Sexagesima den 12 februari 2012
Jesaja 55:8-11 * Första Korinthierbrevet 1:18-25 * Lukas 8:4-15
god frukt är ju vällovligt – så att det som
B ära
Guds Ord och kristen tro kommer med får
leda till något gott, att det inte blir bara en stunds
underhållning eller lite råd och tröst, utan i stället
så att Ordet verkligen får fäste och leder till något
av betydelse för Guds rike på jorden och för Guds
rike i himlen, till nytta och glädje för både vårt eget
och framför allt andra människors både jordiska
och andliga bästa. Vi vill att det ska bära god frukt.
En ännu större poäng är det att Gud vill det, att vi
ska stå i Hans tjänst; det muntrar och gläder
Honom mer än vi anar.
Uppenbart är att det då går åt det som Jesus i
liknelsen beskriver som ”en god jord”. Prognosen
är lite dyster, ty av de fyra olika sorters jordar som
den gudomliga såningsmannen sådde på fungerade bara en. Det pekar, om inte annat, på allvaret
i omsorgen om den goda jorden. Det är inte bara
att lyssna, för annat kommer lätt i vägen. Det är
inte bara att finna Guds Ord och kristen tro intressant och spännande, för det håller inte när motstånd och motgångar kommer. Det är inte heller
bara att en gång ha tagit emot Guds Ord och kristen tro med glädje och kommit ut som kristen, ty
livets bekymmer, rikedomar och nöjen försöker ta
död på tron – och lyckas uppenbarligen ofta. Notera förresten att det inte är lidanden, synder eller
misslyckanden som drar en människa bort från
Gud utan rikedom, världsliga bekymmer och nöjen.
Den goda jorden är ett rent och gott hjärta,
sade Jesus.
Då, tänker vi lätt, är man ju direktdiskvalificerad.
Fast då blir vi lurade.
Vad är då ett ”rent och gott hjärta”?
Gud är ju god, som vanligt. Jesus ger, låt vara
lite diskret men i alla fall, genast ett svar på den
frågan. Omedelbart efter det att Han berättat liknelsen om såningsmannen kommer nämligen Hans
mamma Maria och Hans bröder på besök och när
någon berättar att de är där säger Han att de som
hör Guds Ord och tar vara på det är Hans familj
och säger alltså, liksom i förbifarten, att Maria
hörde Guds Ord och tog vara på det. Om ni alltså
undrar vad det är att ha ett rent och gott hjärta kan
ni se på min mamma Maria, säger Han.
Maria var ren, ty hon var utan synd, brukar den
världsvida kyrkan säga. Det var hon inte av sig
själv utan därför att hon levde i förlåtelsen. Ingen
har haft närmare än hon till Honom som dött för
vår skuld och uppstått med förlåtelse och liv för
världen och mänskligheten. När Maria var gravid
med Jesus bar hon offret för världens mörker,
orenhet och skuld, alltså också sin egen, i sitt eget
liv; hon levde verkligen i förlåtelsen och just därför,
inte för något annat, hade hon ett rent hjärta. Hon
fanns vid Jesu kors – och tydligare än så kan man
inte säga var det är att leva i Jesu försonande och
renande blod; att vara vid Jesu kors, ja, att bära
det kors där Jesus bar fram det offer som är
grunden för också vår godhet. Talet om korset må
vara en dårskap för många, men för Maria och
hennes vänner, den samlade kristna kyrkan, är
talet om korset Guds kraft till räddning, evigt liv och
himmelsk salighet. Hans blod på korset försonade
allt med Gud (Kolosserbrevet 1:20), Han utplånade
det skuldebrev som belastade oss genom att spika
det på korset, som det står i Kolosserbrevet. (Kolossbrevet 2:14). Därför kan vi träda fram inför Gud
med ett hjärta som renats och inte vet av någon
synd, som det står i Hebreerbrevet (Hebreerbrevet
10:22).
Men, tänker någon, vårt hjärta är ju ändå inte
rent. Nej, det är illfundigt och vrångt, ”från hjärtat
kommer onda tankar, mord, äktenskapsbrott, otukt,
stöld, mened, förtal”, som Jesus konstaterade rakt
på sak en gång, (Matteus 15:19-20).
Jo, så är det så länge vi lever här i världen, och
man måste därför se på sitt eget hjärta, sin egen
vilja, sina lustar och önskemål med ett stort mått
av misstänksamhet. Och samtidigt (och det är
hemligheten) är den som lever i förlåtelsen faktiskt
ren, oskyldig inför Gud, och helig. Den som lever i
förlåtelsen är på en gång rättfärdig och syndare,
sade doktor Luther en gång, och det är förstås inte
någon speciellt luthersk teologi utan biblisk och allmänkyrklig teologi.
Lever vi i förlåtelsen och litar Jesus och Hans
offer på korset, då har vi ett rent hjärta. Ett gott
hjärta är inte det som har god moral och snällhet
utan det som är förlåtet och uppfyllt med Guds
Helige Ande. ”Skapa i mig, Gud, ett rent hjärta och
ge mig på nytt en frimodig ande”, står det i psaltarbönen nr 51, den stora syndabekännelse och förlåtelsebönen i Psaltaren. Maria blev havande med
Jesus när den Helige Ande kom över henne. När
den Helige Ande kommer över oss och vi säger
”må det ske med mig som Du har sagt”, då blir vi
havande med Jesus eller rättare sagt: Då kan
Kristus genom tron bo i våra hjärtan med kärlek.
(Efesierbrevet 3:17) Då är hjärtat gott och rent och
kan bli den jordmån där Guds Ord och Ordet Jesus
kan slå rot, växa sig stadig och bära god frukt, frukt
som består. (Jämför Johannes 15:16)
Maria sade till Guds ängel, budbäraren av Guds
Ord: ”Må det ske med mig som du har sagt.” Det
svaret gör att Ordet kan bo i oss och bära frukt,
frukt som består. ”Må det ske med mig som Du har
sagt.”
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige
Ande, nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
