Blodbrist
Vad beror det på?
Läs mer:
Sammanfattning
Allmänt
När man har blodbrist, så kallad anemi, har man för få röda blodkroppar eller för liten mängd
hemoglobin i de röda blodkropparna. Hemoglobinet, ett järnhaltigt ämne som ger blodet dess
röda färg, fångar upp och transporterar syre från lungorna ut till kroppens celler. Blodbristen
gör att kroppen inte får tillräckligt med syre.
Blodbrist beror oftast på att man har förlorat mycket blod till exempel genom kraftiga
menstruationer, magsår och andra sjukdomar i tarmen eller en olycka där man har förlorat
mycket blod på kort tid.
Kroppen behöver järn för att tillverka röda blodkroppar. Ibland behöver man mer järn, till
exempel i puberteten när man växer fort, om man är gravid eller ammar. Med stigande ålder
minskar kroppens förmåga att bilda nya blodkroppar, därför är blodbrist vanligare när man är
äldre. Man kan också få blodbrist om man har vitaminbrist, någon sjukdom eller infektion.
Symtom
Om man har blodbrist kan man
känna sig trött och orkeslös
bli yr
bli andfådd lättare
få hjärtklappning
få huvudvärk
få öronsus.
Det är mycket olika hur mycket symtom olika personer får vid samma grad av blodbrist. Om
blodbristen ökar långsamt under en längre tid anpassar sig kroppen och man kan ha lindriga
besvär trots att blodbristen är kraftig.
Behandling
Vilken behandling man får beror på vad som orsakar blodbristen. Ibland räcker det med
järntabletter eller tillskott av vissa vitaminer. Enstaka personer som har vissa sjukdomar kan
behöva medicin som gör att kroppen bildar fler röda blodkroppar. I vissa fall kan man behöva
få blod genom en blodtransfusion.
De flesta blir av med sin blodbrist efter några veckors behandling, men om det är en sjukdom
som ligger bakom kan man behöva få annan behandling för den.
När ska man söka vård?
Om man misstänker att man har blodbrist kan man ringa sjukvårdsrådgivningen eller kontakta
en vårdcentral.
Nästan en tiondel av kroppsvikten utgörs av blod. Blodet består av blodkroppar och
blodplasma. Knappt hälften av blodets volym är blodkroppar, eller blodceller.
Det finns tre olika sorters blodkroppar som har olika uppgifter. Det är röda
blodkroppar (erytrocyter) som transporterar syre och koldioxid, vita blodkroppar
(leukocyter) som försvarar kroppen mot infektioner och blodplättar (trombocyter) som
gör att blodet levrar sig om man skadar ett blodkärl. Blodkropparna bildas i
benmärgen.
Hälften av blodet består av blodceller, det vill säga röda blodkroppar, vita blodkroppar
och blodplättar.
Mer information
Vad är blodbrist?
Anemi är det latinska namnet på blodbrist. I vardagligt tal brukar man säga lågt blodvärde
vilket syftar på att man har för låg halt av blodfärgämnet hemoglobin (Hb). Blodbrist kan
också bero på att man har för lite röda blodkroppar. Det kan ge olika symtom och besvär som
till exempel att man blir trött.
Blodbrist beror oftast på en brist i kroppen av något slag, eller en bakomliggande sjukdom.
Om man har någon annan sjukdom, som till exempel kärlkramp eller hjärtsvikt, kan
blodbristen göra att den sjukdomen försämras.
Blodbrist kan också vara en särskild sjukdom. Det gäller till exempel för vissa ärftliga former
av blodbrist. De vanligaste formerna av ärftlig blodbrist brukar ge milda symtom och ofta inte
några besvär alls. De brukar upptäckas när man söker vård för något annat.
Blodbrist kan också vara det första symtomet på en allvarlig sjukdom, till exempel olika
njursjukdomar eller tumörsjukdomar. Därför är det viktigt att en läkare tar reda på vad som
orsakar blodbristen.
Vanligare hos kvinnor och äldre
I västvärlden har mellan två och fem procent av befolkningen blodbrist. Blodbrist är vanligare
hos kvinnor som har menstruationer, är gravida eller ammar. Långvarig blödning gör att
kroppen förlorar det järn som finns i blodkropparna och att järnbrist uppstår. Under graviditet
behövs ett extra järntillskott under de senare två tredjedelarna av graviditeten, eftersom extra
järn behövs för fostrets tillväxt.
Blodbrist är också vanligare när man är äldre, dels på grund av att man med stigande ålder får
en sämre förmåga att bilda blodkroppar, dels på grund av att många av de sjukdomar som
orsakar blodbrist blir vanligare ju äldre man blir.
Blodet består av plasma och blodceller
Blodet består huvudsakligen av två beståndsdelar, plasma och blodceller. Lite mer än hälften
av blodet består av plasma, en klargul vätska som innehåller näringsämnen, proteiner,
hormoner, salter och andra ämnen. Knappt hälften består av blodceller, det vill säga röda
blodkroppar, vita blodkroppar och blodplättar. De röda blodkropparna utgör den allra största
delen av dessa.
De röda blodkropparna är mycket små och ser i mikroskop ut som små hjul med ett tunnare
område i mitten. Formen ger en stor yta som underlättar upptaget av syre och koldioxid samt
gör att blodkropparna kan passera även de smalaste blodkärlen. De vita blodkropparna är en
viktig del i kroppens försvar mot infektioner. Blodplättarna motverkar blödningar.
De röda blodkropparna transporterar kroppens syre
De röda blodkropparna är en förutsättning för att kroppens olika organ ska få tillräckligt med
syre. Den viktigaste beståndsdelen i röda blodkroppar är hemoglobinet, ett järnhaltigt ämne
som ger blodet dess röda färg. Hemoglobinet fångar upp och transporterar syre från lungorna
ut till kroppens celler. De röda blodkropparna transporterar också koldioxid, som är en
avfallsprodukt från cellernas energiproduktion, till lungorna. Sedan försvinner koldioxiden ur
kroppen med luften som man andas ut.
Kroppen reglerar produktionen av röda blodkroppar så att det hela tiden finns tillräckligt
många för att transporten av syre ska fungera bra, men inte så många att blodet blir för
trögflytande. Röda blodkroppar bildas i benmärgen. En röd blodkropp lever i genomsnitt i 120
dagar och bryts sedan ner i mjälten och i viss mån i levern. Järnet återanvänds till att bilda nya
röda blodkroppar.
Kroppen känner av syrebehovet
Kroppen har ett system för att känna av när tillgången på syre minskar. Om man till exempel
får blodbrist eller vistas på hög höjd känner kroppens system av att syrehalten i blodet
minskar. Avkänningssystemet ger då en signal till speciella celler i njurarna att öka
produktionen av ett hormon, erytropoietin, som stimulerar benmärgen att öka produktionen av
röda blodkroppar.
Vad beror blodbrist på?
När man har blodbrist har man ett för lågt antal röda blodkroppar eller för lite av det
syrebindande ämnet hemoglobin, eller både och. Blodbrist kan ha många orsaker och kan
uppstå till exempel på grund av
låga järnnivåer - som en följd av att man har en blödning eller inte äter allsidigt kan man få så
kallad järnbristanemi
vitaminbrist, till exempel B12-brist som kan orsakas av en sjukdom som kallas perniciös
anemi
att en sjukdom, till exempel njursjukdom eller cancersjukdom, gör att bildningen av det
blodkroppsstimulerande hormonet, erytropoietin, minskar
att de röda blodkropparna faller sönder, så kallad hemolytisk anemi
benmärgssjukdomar, till exempel leukemi
medfödda sjukdomar i de röda blodkropparna
allvarliga inflammationer och infektioner.
Blodbrist orsakas ofta av järnbrist och vitaminbrist
Två vanliga typer av blodbrist är blodbrist som beror på järnbrist, så kallad järnbristanemi,
och blodbrist som beror på vitaminbrist, till exempel perniciös anemi.
Blodbrist som beror på järnbrist har fyra huvudorsaker:
Blodförluster, till följd av exempelvis kraftiga menstruationer, olycksfall, magsår eller
tumörer i tarmen.
Ökat behov av järn, exempelvis under graviditet och när man växer fort under puberteten.
Att man får i sig för lite järn via maten, till exempel hos barn, vegetarianer och äldre med
dålig mathållning.
Försämrat upptag av järn via tarmen, till exempel på grund av någon tarmsjukdom.
Brist på vitamin B12, som finns i kött, ägg och mjölk, kan leda till blodbrist. Oftast orsakas
B12-brist av att man har en försämrad förmåga att ta upp detta vitamin via tarmen till följd av
sjukdomar i mag-tarmkanalen, till exempel inflammation i magsäckens slemhinna, som kan
leda till perniciös anemi. Brist på vitaminet folsyra, som framför allt finns i färsk frukt och
bladgrönsaker, kan leda till blodbrist på liknande sätt.
Diagnos och vård
När har man blodbrist?
Man har blodbrist om blodvärdet, Hb, ligger under cirka 120 gram per liter för kvinnor och
under cirka 130 gram per liter för män. De här riktlinjerna gäller upp till 80 års ålder. I högre
åldrar ligger gränsen ungefär vid 115–120 gram per liter för både kvinnor och män.
Det finns individuella skillnader. Ett par personer av hundra har ett blodvärde som ligger
under dessa nivåer utan att de för den skull har blodbrist. Det finns också enstaka personer
som har blodbrist, trots att de ligger ovanför gränsvärdena. Vanligtvis behåller man samma
nivå på blodvärdet hela livet.
Hur märker man att man har blodbrist?
Det första symtomet på blodbrist är trötthet. Låga järnförråd i kroppen kan också leda till
trötthet redan innan blodvärdet har sjunkit för mycket. Om man har ett något sänkt blodvärde
märker man oftast inget mer än att man blir lite blek och trött. Vid mer blodbrist, när
blodvärdet sjunker under cirka 100 gram per liter, kan man få besvär som yrsel, andfåddhet,
hjärtklappning, huvudvärk och öronsus. Vid en långsam minskning av blodvärdet anpassar sig
kroppen och man kan ha lindriga besvär trots mycket låga blodvärden. Det är också en stor
variation i hur olika individer anpassar sig till blodbrist.
För det mesta är blodvärdet oförändrat upp i hög ålder. Om man oväntat upptäcker att man har
ett lägre blodvärde än vad man brukar ha, kan det vara ett tecken på blodbrist även om värdet
ligger inom gränsvärdena.
Misstänker man att man har blodbrist bör man söka läkare, i första hand på vårdcentralen.
Blodvärdet måste kontrolleras mer än en gång
Blodvärdet kan tillfälligt vara för högt av olika orsaker. Exempelvis kan vätskebrist och fysisk
ansträngning ge högre värden, liksom om provet tas tidigt på dagen. Ett blodvärde som skiljer
sig från vad man brukar ha bör därför kontrolleras en gång till med ett nytt prov för säkerhets
skull.
Blodbrist kan vara tecken på sjukdom
Blodbrist kan vara det första symtomet på en allvarlig sjukdom. Därför är det viktigt att en
läkare tar reda på vad som orsakar blodbristen. Det kan vara svårt att hitta orsaken, särskilt
om man är äldre eller har kroniska sjukdomar eftersom blodbristen då kan ha flera olika
orsaker.
Olika blodprover
Koncentrationen av hemoglobin i blodet, Hb, kontrolleras enkelt genom ett blodprov. Att man
har ett lågt blodvärde upptäcks ofta vid en rutinkontroll av Hb-värdet eller vid andra
medicinska utredningar. Om man har större blodbrist kan det vara olika besvär som gör att
man misstänker blodbrist och lämnar ett blodprov.
I nästa steg i utredningen får man lämna ytterligare ett blodprov för att läkaren ska få mer
information om järninnehåll och blodets andra beståndsdelar. De här proverna, som till
exempel tas i ett blodkärl i armvecket, ger information om vilken typ av blodbrist det rör sig
om.
Vid en mer fullständig undersökning av blodkropparna mäter läkaren förutom de röda
blodkropparnas antal, storlek och hemoglobininnehåll även vita blodkroppar och blodplättar.
En järnundersökning av blodet kartlägger de röda blodkropparnas och kroppens förråd av
järn. Retikulocyter är nybildade röda blodkroppar och en undersökning av dessa visar hur
pass mycket nya blodkroppar som benmärgen producerar.
Läkaren ställer frågor och gör undersökningar
En kartläggning av tidigare sjukdomar, kostvanor och de mediciner som man eventuellt tar är
en viktig del i utredningen. Läkaren frågar även om det finns någon i släkten som har eller har
haft blodsjukdom, gallsjukdom, gulsot eller förstorad mjälte. Kvinnor får berätta hur ofta de
har mens, hur mycket de blöder, om de har mellanblödningar eller andra underlivsbesvär.
Man får också redogöra för om man har sett blod i avföringen eller har andra besvär från
mage och tarm eller från urinvägarna.
Läkaren gör en noggrann allmän kroppsundersökning och undersöker ofta om lymfkörtlar och
mjälte är förstorade. Även om man inte har märkt någon blödning från tarmen är det vanligt
att man får lämna ett avföringsprov och göra en undersökning av ändtarmen.
Hur den fortsatta utredningen sedan ser ut beror på vilken typ av blodbrist man har.
Behandling
Vilken behandling man får beror på vad som orsakar blodbristen, och därför påbörjas den inte
förrän utredningen är klar. Om man har järnbrist börjar man däremot med tillskott av järn på
en gång.
Blodtransfusioner
Om man har blodbrist med mycket låga blodvärden och svåra symtom ges blodtransfusioner i
det första skedet av behandlingen. Om man är ung, inte har några besvär och är frisk för
övrigt behövs ofta ingen blodtransfusion även om man har mycket låga blodvärden.
En del personer som har kronisk blodbrist kan behöva behandlas med regelbundna
blodtransfusioner.
Järntabletter eller dropp
Oftast kan järnbrist behandlas med järntabletter. Om man inte tål att ta tillräckligt med
järntabletter kan man få sprutor med järn i stället.
Ibland är orsaken till järnbristen tillfällig, till exempel ett magsår som behandlas och läker ut.
Då får man järnbehandling tills blodvärdet blivit som det ska vara och ytterligare någon
månad för att fylla på järnförråden.
Om orsaken är mer kronisk, till exempel stora menstruationer, kommer man att behöva
järntillskott så länge orsaken finns kvar. Kvinnor som fått järnbrist på grund av
menstruationer bör lämna prover regelbundet och få järntillskott så länge som
menstruationerna finns kvar. För vissa räcker det med järntabletter ett antal dagar per månad,
medan andra kan behöva betydligt mer tillskott av järn.
Vitamintillskott
Om man har blodbrist som orsakas av vitaminbrist får man B12-vitamin eller folsyra, eller
både och.
Sjukdomar som orsakar blodbristen behandlas
Om man har blodbrist som beror på en kronisk sjukdom får man behandling mot den sjukdom
som orsakar blodbristen, samtidigt som man kan behandlas med till exempel järntillskott eller
blodtransfusioner.
Om man har blodbrist som orsakas av en kronisk sjukdom eller cancersjukdom kan det bli
aktuellt att få behandling med erytropoietin. Det är ett kroppseget hormon som stimulerar
benmärgen till att producera röda blodkroppar. Vid kroniska sjukdomar kan man ha en
minskad förmåga att producera erytropoietin.
