Styrelsen för
PSYKOLOGISKT FÖRSVAR
Stig Arne Nohrstedt
Birgitta Höijer Rune Ottosen
RAPPORT 190
Kosovokonflikten, medierna
och medlidandet
– Ett projekt om medierapporteringen, propagandan
och allmänhetens reflektioner
Stig Arne Nohrstedt
Birgitta Höijer Rune Ottosen
RAPPORT 190
Utgiven av Styrelsen för psykologiskt försvar
ISSN 1401-2383
Stockholm 2002
Omslagsbild: Pressens Bild. Fotograf: Santiago Lyon.
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
SPFs förord ................................................................................................................................4
Författarnas förord ................................................................................................................6
Inledning ......................................................................................................................................9
En ny världsordning med ”nya krig” 1 ..................................................................................9
En fallstudie av krigsjournalistiken i den nya världsordningen ......................................12
Kosovokommissionens slutsatser ........................................................................................15
Rapportens disposition ..........................................................................................................16
Teoretiskt perspektiv: Kosovokonfliktens diskursiva ordning ................................19
Inledning ....................................................................................................................................19
Begreppen diskurs och global diskursiv ordning ..............................................................21
Globaliseringen av de olika diskurserna ............................................................................22
Meningsmakten – den diskursiva makten som problem ................................................31
Sammanfattning ......................................................................................................................32
Kosovokonfliktens bakgrund ..............................................................................................35
Konflikten om Kosovo ............................................................................................................37
Internationella reaktioner ......................................................................................................39
Rambouilletprocessen ............................................................................................................42
Journalisternas villkor ..........................................................................................................49
Erfarenheterna från Gulfkriget 1990–91 ............................................................................49
Skillnader i förutsättningar mellan Gulfkriget och Kosovokonflikten ..........................50
Natos propaganda ..................................................................................................................50
Propagandaramen ..................................................................................................................52
Journalisternas erfarenheter ..................................................................................................53
Serbernas kontroll, censur och propaganda ......................................................................54
UCKs press-strategi ................................................................................................................55
Åtgärder för att motverka vinkling och propaganda ....................................................56
Konflikten i medierna ..........................................................................................................58
Jämförelser mellan medier ....................................................................................................59
Tema ............................................................................................................................................60
Jämförelser mellan tidpunkter ..............................................................................................60
Urval ..........................................................................................................................................60
Propagandans genomslag i de svenska medierna ............................................................61
Tematisk, komparativ analys av centrala teman i medierapporteringen ....................67
Konvergens eller divergens – en fråga om dominans? ....................................................77
Slutsatser: Kosovokonflikten i medierna ............................................................................88
3
TV-nyheter i tre länder ........................................................................................................95
En undersökning av Dagsrevyen och Rapport ................................................................95
Publikens tolkningar och reaktioner ............................................................................103
Lippmanns stereotypier ........................................................................................................104
En svensk och en norsk publikstudie ................................................................................108
Resultat ....................................................................................................................................109
Slutsatser ................................................................................................................................114
Medlidandediskursen i krigsjournalistiken ........................................................................116
Journalisternas erfarenheter ................................................................................................117
Natos propaganda segrade på centrala punkter ............................................................118
Medierna är mer kritiska till Natos bombningar ..........................................................120
Propagandans genomslag beror på nationella politiska förutsättningar ..................122
Medlidandediskursen får störst genomslag i populärjournalistiken ..........................123
Slutsats om propagandan och kriget i medierna ............................................................124
Allmänhetens reaktioner och reflektioner ......................................................................125
Mediernas relativa betydelse för allmänhetens reaktioner och reflektioner ..........129
Avslutande kommentar: den diskursiva ordningens enhetlighet och beständighet 131
The Kosovo Conflict, Media and Compassion – A Summary ..............................135
Referenser ..............................................................................................................................139
Bilaga ........................................................................................................................................147
Förteckning över projektets delrapporter ......................................................................147
SPFs senaste rapporter och meddelanden ................................................................148
4
SPFs FÖRORD
Den 24 mars 1999 inledde Nato flygbombningar i Kosovo och i Serbien. Attacken föregicks av mångåriga eskalerande kriser på Balkan och flerårig diplomatisk
aktivitet. Syftet med attacken, som på Natosidan beskrevs som en humanitär
intervention, angavs vara att hjälpa en oskyldig civilbefolkning från etnisk rensning. Om vem som var fienden fanns inget tvivel. Det serbiska perspektivet på
bombningarna och dess orsaker var naturligtvis ett helt annat. Striderna fram till
mitten av juni var på många sätt omskakande och reste en rad frågor av såväl
politisk, ideologisk som humanitär karaktär.
Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) har under en lång följd av år bedrivit forskning och studier på samhällskommunikationens område inte minst i
samband med svåra störningar, katastrofer, kriser och andra dramatiska händelser, såväl nationella som internationella. Syftet med studierna är att belysa
hur det informativa och kommunikativa samspelet mellan myndigheter, medier och medborgare fungerar i sådana situationer. I grunden handlar en fungerande samhällskommunikation om trovärdighet, förtroende och tillit. Samtliga
dessa tre aktörers beteenden och reaktioner är centrala var för sig i den demokratiska informationsprocessen och därmed också av betydelse för det psykologiska försvaret. Den här studien fokuserar två av aktörerna: medier och medborgare.
I alla militära konflikter försöker parterna framställa kriget som en kamp
mellan rätt och orätt eller som det godas kamp mot det onda. Propagandan får
allt större betydelse och propagandistens möjligheter att nå ut inte bara till hemmaopinionen och fiendesidan utan också till en global publik är idag större än
någonsin genom den medietekniska utvecklingen. I ambitionen att marknadsföra den ”rätta” bilden av skeendet ingår att propagandan utformas som en
naturlig del av nyhetsrapporteringen. Krig utspelas idag både med militära och
mediala medel.
Det skall tilläggas att SPF tidigare studerat militära konflikter ur ett informations-, kommunikations- och propagandaperspektiv. Här kan nämnas det
brett upplagda projektet kring Gulfkriget 1990-1991 kallat Bilden av ett krig om
inalles nio studier, Mediernas krig i forna Jugoslavien, The Role of Mass Media
in the Serbian-Croatian Conflict och Propaganda in War. Kring terrorattackerna
mot USA har SPF publicerat tre studier: Terrorkriget i kvällspressen, Tio dagar
som skakade världen samt 11 september – Svenska myndigheters kommunikation vid terrorattentaten i USA den 11 september 2001. Det skall också sägas att
ett antal delstudier inom föreliggande projekt har publicerats i samarbete
mellan Örebro universitet och SPF i en av universitetets skriftserier. Vilka dessa
studier är framgår av bilaga i denna skrift.
Vilken roll fick – eller tilldelades – nyhetsmedierna i konflikten över Kosovo
1999? Hur skilde sig mediernas – journalisternas – situation från den som rådde
under Gulfkriget 1990-1991? Hur beskrevs konflikten? Finns skillnader i detta
5
avseende mellan Natoländers medier och svenska medier? Hur relateras
nyhetsrapporteringen om skilda militära aktiviteter till rapportering om krigets
civila offer? Hur hanterades propaganda, försök till lögner och manipulation?
Vilken ställning får propagandan i en ”ny” globaliserad värld, dvs. en värld som
rör sig mot större gemenskap och förståelse? Eller mer konkret – hur är medieinnehållet präglat av dels parternas motstridiga uppfattningar om konflikten,
dels av ett humanitärt engagemang för krigets civila offer på ömse sidor i konflikten?
Hur upplevde allmänheten konflikten? Vilken eller vilka bilder skapade
man sig till följd av nyhetsrapporteringen? Hur resonerade man om konflikten
och om mediernas rapportering? Vilka uppfattningar och intryck blev de bestående? Såg man olika på konflikten i Natolandet Norge och i alliansfria Sverige?
Jag vill tacka de forskare i Oslo, Stockholm och Örebro som medverkat till
detta unika projekts olika delar. De studier som ingår bidrar enskilt och
sammantaget till att bredda och fördjupa kunskaperna om mediernas spegling
av kris- och krigsförlopp och om nyhetsarbetets villkor i sådana situationer i en
”ny världsordning” samt hur människor skapar mening i situationer som är
svåra att förstå.
Stockholm i juni 2002
Göran Stütz
Forskningschef, SPF
6
FÖRFATTARNAS FÖRORD
Det är nu tre år sedan sedan Kosovokonflikten ägde rum. Under denna tid har
förhoppningar om en återgång till fredliga förhållanden och etablering av en
fungerade demokrati i forna Jugoslavien både väckts och grusats och väckts
igen. Det val som genomfördes hösten 2000, som av allt att döma uppfyllde
ganska högt ställda krav på respekt för medborgerliga fri- och rättigheter samt
principen om folkstyre, ger hopp om att Kosovos befolkning i framtiden kommer att få leva i fred och säkerhet. Mycket återstår naturligtvis innan de djupa
såren kan läkas och en viktig fråga är hur uthålligt det internationella samfundets ansvar för fred och säkerhet i regionen kommer att visa sig vara.
Kosovokonflikten är på många sätt en kritisk milstolpe och kanske ett vägskäl i det moderna Europas historia, vars betydelse det fortfarande är för tidigt
att uttala sig om. Den åstadkom också intensiv debatt. Inte bara i medierna utan
överallt där människor träffades och talades vid – på arbetsplatser, caféer
och restauranger, i hemmen och i skolan, osv. Opinionen delades i olika läger.
Debatten verkade ibland nästan lika mycket handla om inhemska motsättningar, t.ex. mellan vänster och höger eller för och emot EU, som om de internationella frågorna som konflikten aktualiserade. Men oavsett vilken aspekt som för
tillfället har varit föremål för diskussion så har spännvidden varit stor och polariseringen mellan olika åsikter påfallande. Vi har också själva känt oss kluvna
inför den utveckling som konflikten fick och stundtals varit förtvivlade inför de
former som försvaret av de mänskliga rättigheterna för Kosovos befolkning tog
sig. Humanitär intervention som beteckning på Natos bombkampanj är, som
bland annat Röda Korsets chef Cornelio Sommaruga och FNs generalsekreterare Kofi Annan senare har påpekat, ett begrepp som måste utmönstras ur den
folkrättsliga vokabulären. I den här rapporten kommer vi också att kritisera
krigsjournalistiken för dess följsamhet när starka makter blåser i krigsbasunerna. Samtidigt som vi pekar på det hoppfulla i att journalister av allt att döma
mer och mer fokuserar på civilbefolkningens situation i de nya väpnade
konflikterna, som framför allt drabbar de civila och inte militärerna.
Men oavsett hur kritisk eller positiv man anser sig ha anledning att vara gentemot medierapporteringen från konflikterna så bör detta hållas isär från frågan
om hur själva konflikten faktiskt borde och bör hanteras i skilda avseenden. Det
kan tyckas konstlat att upprätthålla denna distinktion och det sker nästan aldrig
i den allmänna debatten. Inte desto mindre är det av stor betydelse för oss som
medieforskare att betona att bedömningar och analyser av medierapporteringen
är en sak och inställningen till hur Kosovokonflikten ska lösas en annan. Det är
endast medierapporteringen och dess betydelse som vi anser oss ha kompetens
att uttala oss om som forskare och det är om detta den här rapporten handlar.
Kosovoprojektet vars slutrapport här presenteras utgör ett samarbete med ett
relativt stort antal äldre och yngre forskare i Norge och Sverige. Vi riktar ett särskilt tack till Kristina Riegert, Peter Berglez, Ulrika Olausson, Thomas Listerman
7
och Marit Mellum. Ett stort tack också till de studenter i Sverige och Norge som
skrivit uppsatser med anknytning till projektet. Vi vill också tacka forskningschefen på SPF, Göran Stütz, för gott och stimulerande samarbete.
Texten i föreliggande rapport är resultatet av ett samarbete mellan oss tre som
också haft huvudansvaret för projektets genomförande. Kapitlen 1, 5 och 8 har
Stig Arne Nohrstedt varit huvudförfattare till. Kapitel 2 har skrivits gemensamt. Birgitta Höijer har varit huvudförfattare till kapitel 7 och Rune Ottosen till
kapitlen 3, 4 och 6. Stig Arne Nohrstedt har haft det övergripande redaktionella
ansvaret för rapporten.
Örebro och Oslo maj 2002
Stig Arne Nohrstedt
Birgitta Höijer
Rune Ottosen
8
KAPITEL 1
INLEDNING
En ny världsordning med
”nya krig” 1
vien som nation. Juridiskt sett hamnade
konflikten i en rättslig gråzon i och med att
ingen krigsförklaring hade utfärdats. Det var
därmed mindre besvärande för Nato att FNs
säkerhetsråd inte hade sanktionerat den militära interventionen. Vi har i den här rapporten
omväxlande kallat händelserna från 24 mars
1999 till stridernas upphörande 10 juni samma
år för Kosovokonflikten och Kosovokriget.
Det är alltså politiskt kontroversiellt vilken
term som används. Vi har undvikit ett ställningstagande i denna fråga genom ett till
synes inkonsekvent språkbruk. I vardagslag
brukar väpnade konflikter av den omfattning
som det här handlade om betecknas som krig
och därför förenklar det framställningen att
följa detta språkbruk.
I den här rapporten presenteras de sammanfattande resultaten från ett antal studier
om mediernas rapportering från Kosovokonflikten och om hur grupper av publiken
uppfattade både konflikten som sådan och
medierapporteringen. Några svenska undersökningar av liknande slag har inte genomförts tidigare och jämfört med den internationella forskningen är det framför allt jämförelserna av hur medier i olika länder – i det här
fallet Norge, Sverige och Storbritannien – och
publikgrupper i Norge och Sverige ser på
rapporteringen som tillför ny kunskap.
Kosovokonfliktens bakgrund är omstridd men
odiskutabelt är att motsättningarna mellan de
olika folkgrupperna (albaner och serber) i provinsen skärptes 1988–89 i samband med att den
jugoslaviske presidenten Slobodan Milosevic
1989 började spela ut serbisk nationalism
gentemot den albanska majoriteten i Kosovo
(för en utförligare historik se kapitel 3). Efter
upprepade stridigheter mellan serbiska polisoch militärstyrkor och den kosovoalbanska
väpnade motståndsrörelsen UCK i slutet av
1990-talet hotade USA 1998 med väpnad intervention om inte den etniska rensningen av
kosovoalbaner upphörde. Stormakterna med
USA som drivande försökte i Rambouillet
utanför Paris få parterna att skriva på ett avtal
om Kosovos framtida status. När detta misslyckades eftersom Belgradregimen vägrade
skriva under startade Nato den 24 mars 1999
flygbombningar i Kosovo och Serbien.
Från bl.a. amerikansk sida har Natos operationer betecknats som humanitär intervention och man har inte använt ordet krig om
detta kapitel i Europas historia. Skälen för
denna terminologiska hållning har både med
politiska och juridiska förhållanden att göra.
Politiskt markerade Natoländernas ledare
att man inte hade någon konflikt med Jugosla-
1) Termen ”nya krig” har introducerats av Mary Kaldor (1999) och använts för att beteckna krisen på Balkan under 1990-talet,
inklusive Kosovokonflikten.
9
Kosovokonflikten 1999 blev det sista i en
lång rad europeiska militära konflikter under
det förra millenniet. Men det blev inte det
första utan det andra i den nya världsordning
som inleddes med nedmonterandet av Berlinmuren och det s.k. kalla krigets slut 1989. Det
första kriget i den nya epoken var Kuwaiteller Gulfkriget 1990–91 och det senaste det
nya krig som USAs nuvarande president
George W Bush proklamerade efter terroristattackerna mot USA den 11 september 2001.
En ny världsordning och nya krig – gränsdragningar av detta slag mellan förhållanden
i en förfluten tid och i samtiden kan ibland
förefalla godtyckliga och sprungna ur ett
behov av att dramatisera den för det mesta
långsamma historiska utvecklingen. Men i
detta fall är det knappast varken godtycke
eller en överdrift att tala om en ny global situation med i grunden annorlunda krig och
konflikter än dem världen drabbades av före
1989. I alla historiska övergångsperioder
finns naturligtvis både sådant som lever kvar
från den föregående epoken och sådant som
är helt nytt. Dock blottlägger de tre nämnda
konflikterna mönster som äger få motsvarigheter i tidigare krig. Framför allt står världen
efter 11 september 2001 inför en realitet som
för bara några år sedan hade förefallit helt
osannolik. Nämligen ett krig mellan terroristorganisationer och den enda kvarvarande
supermakten, USA. Oavsett vilka organisationer som är skyldiga till massakrerna på
Manhattan, i Pentagon och Pennsylvania –
om detta överhuvudtaget någonsin blir helt
klarlagt – visar valet av mål med all önskvärd
tydlighet att attackerna riktade sig mot USAs
globala maktposition. Det är just bland annat
styrkan i denna maktposition som förklarar
karaktären hos den nya typen av krig.
USAs ekonomiska, politiska och militära
styrka är utan konkurrens idag. Militärt har
de två tidigare väpnade konflikterna, dvs.
Gulfkriget (1990–91) och konflikten i Kosovo,
visat att USAs överlägsenhet innebär att
supermakten kan genomföra krig utan att
behöva offra en enda soldat. I Gulfkriget var
det inte fienden, dvs. Irak, som dödade det
fåtal som föll offer för kriget på USA-alliansens sida utan s.k. ”friendly fire”. Och i
Kosovo valde Nato att föra ett krig från
luften vilket innebar att inga egna förluster
behövde inräknas.
I den här rapporten uppmärksammas
mediernas roll i de nya krigen i anslutning till
Kosovokonflikten 1999. I ett tidigare projekt
har några av forskarna i föreliggande projekt
studerat Gulfkriget och ett nytt projekt planeras om mediernas hantering av terroristattackerna mot USA i september 2001. Med
avseende på mediernas roll i de nya krigen är
det några centrala förhållanden som vi önskar
att särskilt lyfta fram. För det första den redan
nämnda militärteknologiska överlägsenheten hos
USAs styrkor. Detta förhållande utgör i sig ett
speciellt problem i journalistiken på grund av
den mediala fascination och lockelse som
vapenteknologin utgör. För det andra vill vi
uppmärksamma globaliseringens betydelse för
krigsjournalistiken, vilket intimt sammanhänger med den medietekniska utvecklingen.
För det tredje måste, menar vi, mediernas innehåll sättas i relation till olika andra diskurser som
får speciell aktualitet i samband med militära
konflikter, nämligen å ena sidan parternas
krigspropaganda och å andra sidan medlidandet med krigets offer, särskilt offren bland
civilbefolkningen.
Globaliseringen handlar i det här sammanhanget om flera parallella förändringsprocesser där både politiken och juridiken påverkas
vid sidan av journalistiken. Internationell politik blir alltmer sammanflätad. USA och andra
stormakter, inklusive EU, intervenerar allt oftare i konflikter oavsett var de uppstår. Fenomenet kan antingen beskrivas som ett ökat glo10
balt ansvarstagande eller som en vidgning av
supermaktens och stormakternas intressesfärer och bägge beskrivningarna är förmodligen
riktiga. Folkrätten och rättstillämpningen när
det gäller FN-stadgan och mänskliga rättigheter förändras i riktning mot begränsningar av
den nationella suveräniteten. Grova kränkningar av mänskliga rättigheter har på senare
tid framförts som skäl vilka legitimerar militär
intervention mot en annan stat, utöver de skäl
som explicit nämns i FN-stadgan, dvs. hot mot
internationell fred och säkerhet och självförsvar. Den nationella suveräniten har därmed
fått minskad betydelse i den nya världsordningen. Mot denna bakgrund är medierapporteringen från de nya krigen inte bara viktig
för den – kortsiktiga – opinonsbildningen utan
också, i ett mer långsiktigt perspektiv, för det
internationella rätts- och normsystemet. Detta
gäller inte minst frågan om framväxten av en
global medkänsla med krigets offer.
I Kosovokriget, liksom i Gulfkriget skapade
medierna en global nyhetshändelse av konflikten och spred information om skeendet till alla
världens hörn. Men till skillnad från kriget vid
Persiska viken fick i Kosovokriget människors
medlidande och medkänsla med de drabbade flyktingarna också globala dimensioner.
Insamlingar och andra hjälpinsatser för flyktingarna i lägren på Balkan eller i flyktingmottagningar längre bort från krigets Jugoslavien
förenade människor oavsett nationalitet, konfession och social position. Vi bedömer att
Kosovokriget i detta avseende är mer typisk i
den nya världsordningen än Gulfkriget.
Globaliseringen kan dock inte enbart
beskrivas som en rörelse i riktning mot större
gemenskap och förståelse. Den får också återverkningar i motsatt riktning, dvs. i sökandet
efter säkerhet och skydd i den lokala gemenskapen och historien. Denna tendens är intimt
förbunden med hyllandet av förmoderna
kulturella och religiösa traditioner tillsam-
mans med en politik som ger det förflutna
central betydelse. Sammantaget betyder det
att Kosovokriget utspelade sig i skärningspunkten för globaliseringens olika och motstridande konsekvenser. Därför påvisar denna konflikt också något av vad globaliseringen innebär både för den internationella
kollektiva säkerheten och för det globala
humanitära engagemanget.
Men Kosovokonflikten illustrerar också
andra karaktäristiska drag i den nya världsordningen. Krig förs idag inte bara med ny
militärteknologi, såsom kryssningsmissiler
och radarskyddat flyg, utan också i allt större
utsträckning i medierna beroende på den
medietekniska utvecklingen. Visserligen är
det riktigt att krig så länge medierna har
funnits också har utkämpats på propagandans slagfält med bland annat manipulerade
nyheter som vapen. Inte desto mindre har
medieutvecklingen under senare delen av
1990-talet gjort mediekriget till en allt väsentligare del av det militära kriget. Satellit-tv och
portabel utrustning för direktsändning ”live”
från krigsskådeplatsen, tillsammans med tvkanaler som sänder nyheter dygnet runt har
medfört att planeringen av militära operationer idag i betydande utsträckning handlar om
hur journalisterna ska informeras, transporteras, inkvarteras och vilket material de ska få
tillgång till – kort sagt, hur medierapporteringen ska kontrolleras. Till detta kommer
Internet och därmed möjligheterna för individen att själv söka upp information som olika
parter, aktionsgrupper, etc. lägger ut på nätet
för att påverka samt locka till debatt och
skapa opinion. De sammantagna effekterna
av dessa medietekniska förändringar är svåra
att förutsäga. Men på en punkt torde deras
betydelse för globaliseringen vara oomtvistlig: de har bidragit till att världen har blivit
”a single place” (Robertson, 1992:6), kanske i
synnerhet när kriget bryter ut.
11
En fallstudie av krigsjournalistiken i
den nya världsordningen
en resolution från Säkerhetsrådet att stödja sig
på, vilket inte var fallet när Nato startade
flyganfallen mot Jugoslavien i mars 1999.
Hur de folkrättsliga aspekterna hanterades av
medier, liksom av medborgare i olika länder,
hör till projektets centrala frågeställningar.
Det finns dock mycket att lära av erfarenheterna från Gulfkriget. Forskningen om Gulfkriget är omfattande och det gäller även om
man begränsar sig till enbart mediestudier2.
I några fall gjordes till och med relativt brett
upplagda studier av rapporteringen i olika
länders medier, vilket gör dem särskilt relevanta för det globaliseringsperspektiv som vi
utvecklar här (MacGregor, 1997; Swanson &
Smith, 1993). Föreliggande projekt är dock
begränsat till brittisk, norsk och svensk me-
I det här projektet uppmärksammas vilken
kollektiv bild medierapporteringen och
journalistiken upprättade i samband med
Kosovokriget. Det är närmast självklart att de
krigförande parterna försöker använda medierna och journalisterna som kanaler för propaganda till allmänheten. Men vilka möjligheter har journalisterna att upprätthålla en
oberoende och självständig rapportering
under sådana förhållanden? Har den självständiga och kritiska journalistiken upphört
på grund av den kontroll, censur och sofistikerade propaganda som politiker och militärer använder sig av, såsom den framstående
medieforskaren Elihu Katz hävdade i samband med Gulfkriget 1990–91 (Katz, 1992)?
Eller resulterar journalistikens strävan efter
att uppmärksamma civilbefolkningens situation och umbäranden i att krigspropagandan
får svårt att slå igenom i medierna?
Det är naturligt att vi i analyserna kommer
att återknyta till erfarenheterna från Gulfkriget, bl.a. därför att detta var den första
stora internationella konflikten i den nya
världsordningen. Inte minst blev denna
konflikt en illustration av vad den nya medietekniken, med CNNs centrala roll och möjligheter till direktsändning dygnet runt, betyder
för den internationella nyhetsrapporteringen.
Samtidigt finns det stora skillnader mellan
detta krig och Kosovokriget, skillnader som
ger oss möjligheter att bättre bedöma mediernas roll i de nya krigen. Kosovokriget hade
andra orsaker än Gulfkriget och skilde sig
framför allt från detta genom att de folkrättsliga implikationerna var mer omtvistade. I
Gulfkriget hade den militära interventionen
dierapportering. Skälet för denna avgränsning är – förutom begränsade resurser – att
vi är speciellt intresserade av att analysera
vilken betydelse den utrikes- och säkerhetspolitiska kontexten har för hur medierna
skildrar internationella konflikter. Tidigare
forskning har visat att medierna konstruerar
bilden av internationella konflikter utifrån
nationella eller lokala förutsättningar med
påföljd att berättelserna varierar mellan olika
länders medier (se t.ex. Cohen m.fl., 1996;
Kirton, 1993; Riegert, 1998; Rojo, 1995). I ett
projekt om medierapporteringen från Gulfkriget visade resultaten att innehållet i
nyheterna varierade med den utrikes- och
säkerhetspolitiska traditionen (Nohrstedt &
Ottosen, 2000). De studier som hittills publicerats om Kosovokriget pekar i samma riktning (Grundmann, m.fl., 2000; Nohrstedt,
m.fl., 2000).
Mot denna bakgrund är det särskilt intressant att jämföra hur brittiska, norska och
2) Se t.ex. i Sverige de av Styrelsen för psykologiskt försvar utgivna rapporterna av Hadenius & Stùr (1992); Hvitfelt &
Mattsson (1992) och Nordlund (1992). En inventering av engelskspråkig litteratur från 1996 gav till resultat 39 böcker
och elva avhandlingar om Gulfkriget 1990–91 (Weber, 1996).
12
svenska medier skildrade Kosovokonflikten.
Dessa länders regeringar och militära myndigheter var i varierande utsträckning involverade i Natos agerande. Storbritannien deltog aktivt i formulerandet av Natos strategi
och gjorde också en betydande militär insats
både med flygstridkrafter och – när vapenvilan inträtt – arméförband. Genom en relativt
lång och dramatisk historia av försvars- och
utrikespolitiskt samarbete med USA har
landet varit den viktigaste europeiska medlemmen i det nordatlantiska försvarssamarbetet. Den brittiske premiärministern Tony
Blair kom i samband med Kosovokriget att
inta en ledarposition inom Nato, i stort sett
jämbördig med den amerikanske presidenten
Bill Clinton. Norge har sedan andra världskriget varit medlem i Nato och medverkade
även militärt i Kosovokonfliken med ett
mindre antal jaktflygplan. De blev dock såvitt
bekant aldrig indragna i några strider. Men
det väckte ändå stort uppseende i Norge att
landet de facto var i krig för första gången
sedan 1945.
Sverige hade ingen militär roll i Kosovokriget. Däremot kan man inte helt bortse från
att den traditionellt alliansfria linje, som
Sverige följt sedan början av 1800-talet, utsattes för politiska påfrestningar i och med
att EU-medlemskapet innebar förväntningar
från de ledande medlemsstaterna och tillika
Nato-medlemmarna om ett enat uppträdande
inom unionen. Sveriges ståndpunkt, såsom
den kom till uttryck både genom uttalanden
från statsministern och utrikesministern, var
att dels beklaga att det inte varit möjligt att få
Säkerhetsrådets godkännande av Natos operationer, dels att uttrycka förståelse för att
Nato tillgrep vapenmakt för att stoppa de
etniska rensningarna i Kosovo. Det underströks att man från svenska sida lade hela
ansvaret för den beklagliga utvecklingen av
konflikten på den jugoslaviska regimen i
Belgrad (Aftonbladet, 26 mars 1999).
En viktig ambition i detta projekt är att också studera medborgarnas reflektioner med
anledning av kriget och inte bara mediernas
innehåll och journalisternas erfarenheter. Det
har påpekats att detta är ett särskilt eftersatt
område inom forskningen om krigsjournalistiken och detta gäller också för forskningen
om Gulfkriget (Hallin, 1997; jfr. Taylor,
1997:25). I det här projektet har vi undersökt
hur grupper bland den norska och svenska
allmänheten i efterhand uppfattar kriget och
mediernas rapportering.3 I denna del utgör
projektet ett bidrag till forskningen om vad
den nationella identiteten betyder för attityderna till en i många stycken kontroversiell
krishantering i Europa, till det lidande som
kosovoalbaner och civila serber fick utstå och
till det sätt på vilket medierna skildrade händelserna. Identiteten som norsk respektive
svensk medborgare förknippas inte bara med
kulturella beteendemönster och värderingar
utan dessutom med den nationella politiska
traditionen och de berättelser som relaterar
individen till detta kollektiva förflutna. Både i
Norge och Sverige pågår en mer eller mindre
markant omprövning av denna historia och
traditionerna omtolkas i ljuset av nya förhållanden. EUs konsolidering och utvidgning är
speciellt betydelsefull, men på olika sätt i de
två nordiska länderna.
I Norge, som valt att stå utanför EU, finns
ett spänningsförhållande mellan detta ”utanförskap” i förhållande till den europeiska
integrationen och medlemskapet i Nato,
vilket tydligt aktualiserades i samband med
Kosovokriget. Som medlem i Nato var det rimligt att Norge medverkade, åtminstone symboliskt, i operationer som beslutats och
3) Av praktiska skäl ingår inte en motsvarande brittisk delstudie i projektet.
13
drivits fram av försvarsalliansen – även om
det i och för sig inte handlade om insatser för
det gemensamma försvaret. Den norska
regeringen har, trots att väljarna i folkomröstningar 1972 och 1994 har sagt nej till EU-medlemskap, försökt att lägga säkerhetspolitiken
så nära EU som möjligt som associerad medlem
i Västeuropeiska unionen (det säkerhetspolitiska samarbetet inom EU). Norge hölls emellertid utanför diskussionerna om EUs politik i
Kosovokonflikten.
För svenskt vidkommande innebar EUmedlemskapet att den alliansfria och neutralitetsinriktade politiken från Kalla krigets era
kom att ställas ifråga och ersättas av en strävan att spela en roll inom unionen. Den traditionella svenska utrikes- och säkerhetspolitiken hade knappast varit förenlig med politiskt
stöd för Natos bombningar. Framför allt därför att FNs Säkerhetsråd inte godkänt dem,
men också på grund av ett starkt pacifistiskt
inslag i den svenska utrikespolitiken som
under kalla kriget kommit till uttryck i skarpt
formulerade uttalanden riktade mot båda
blockens militär interventioner i andra länder.
Mest kända är förmodligen de officiella svenska uttalanden mot den Sovjetiska invasionen i
Ungern 1956 och mot USAs bombningar av
Hanoi julen 1972. Men det principiella motståndet mot militära s.k. fredsframtvingande
metoder, som inte sanktionerats av FN, ersattes alltså 1999 i samband med Kosovokonflikten av ett beklagande om att Säkerhetsrådet
inte gett sitt medgivande samt en kommentar
om att Natos åtgärder var förståeliga.
Förskjutningarna av traditionella utrikespolitiska positioner i Norden gör det väsentligt att studera hur medborgare i Norge och
Sverige uppfattade Natos intervention. Kände
man igen sig i det nya politiska landskapet och
vad tänkte man om den egna regeringens
ställningstagande i konflikten? Hur såg man
på den paradox som ryms i en politik som
använder bombningar för att uppnå humanitära målsättningar?
Våra analyser av allmänhetens reaktioner
på konflikten och mediekriget har inte bara till
syfte att jämföra norska och svenska medborgares attityder utan omfattar även jämförelser
mellan etniskt, könsmässigt och yrkesmässigt
olika grupper inom respektive land. Identiteter är i viss mening abstraktioner som har sin
motsvarighet i socialt konstruerade föreställningar och känslor. Det finns inte anledning att
ta för givet att den nationella identiteten är den
mest betydelsefulla och inte heller att den upplevda identiteten är en och samma över tid.
Tvärtom utgår vi från att identiteter förändras,
blandas och avlöser varandra som resultat av
sociala, kulturella och andra samhällsförändringar. Genom att studera ett antal olika gruppers uppfattningar och åsikter om Kosovokriget och hur det skildrades i medierna vill vi
bidra till en fördjupad kunskap om hur människors identiteter formas och påverkas av mediernas rapportering om internationella kriser.
Globaliseringen kan som vi nämnde ovan
bland annat innebära att vi idag, mer än
tidigare, hyser medkänsla och utvecklar
humanitärt engagemang för människors
lidande på långt avstånd från vår egen
hemvist. Vi kommer i analyserna av gruppintervjuerna att studera om detta antagande
bekräftas i kommentarerna till Kosovokriget
och även närmare undersöka vilka olika
former av medkänsla som kommer till uttryck.
Särskilt fokuserar vi på jämförelser mellan
olika etniska gruppers skilda förhållningssätt
till civilbefolkningens lidande i Kosovokriget.
Det är rimligt att tänka sig att kulturell samhörighet är en avgörande faktor för identifikation
och empati, liksom att invandraridentiteten
är särskilt svår att bära i samband med att
den egna folkgruppen fördrivs, förföljs och
mördas, utan att man har möjlighet att göra
något åt det. Inte mindre svårt torde det vara
14
(2000) granskat ett antal frågor av politisk,
juridisk och humanitär karaktär i anslutning
till konflikten. Rapporten behandlar även
mediernas roll. Det är framför allt dessa delar
som är relevanta här. Kommissionen tar upp
påståendet att medierna blev manipulerade
av Natos propaganda eller, som det hette i
en tv-dokumentär som visades av BBC: ”the
war was won by being spun” (a.a., s. 216).
Gentemot denna tes konstaterar rapporten att
medierna, trots försök från båda sidor i
att uppleva att ens landsmän och anförvanter
bombas med mer eller mindre uttalat samtycke från regeringen i det land som man har
invandrat till. Det är vidare rimligt att anta att
olika etniska gruppers identifikation med
krigsoffren på den ena eller den andra sidan i
konflikten också skapar stora skillnader i hur
man ser på mediekriget och krigspropagandan. Vilken tilltro till nyhetsförmedlingen i de
norska och svenska medierna har t.ex. invandrare från f.d. Jugoslavien och hur skiljer sig
serbiska invandrare från kosovoalbanska
invandrare i detta avseende? Och hur skiljer
sig förtroendet för medierna hos dessa invandrargrupper från övriga grupper?
Genom att försöka besvara dessa och
angränsande frågor menar vi att vi även kan
bidra med empiriskt underlag för den diskussion om vad den nya världsordningen och
globaliseringen egentligen innebär för våra
attityder till andra folk och kulturer samt för
det folkliga stödet till humanitära interventioner och internationell solidaritet. I debatten
har det spekulerats i framväxten av en moralisk universalism och i möjligheten av ett kosmopolitiskt styre. Det globala eller i varje fall
transnationella medborgarskapet har projicerats på framtiden. Är det tecken på detta vi ser
när vi analyserar svaren från våra intervjuer?
Eller är det snarare distansering och avskärmning från ett skrämmande öde som drabbar
människor inte så långt från den trygga och
fredade tillvaron här i Norden? Vi ska inte
föregripa analyserna genom att här försöka
svara på dessa frågor. Men vi är övertygade
om att frågorna är viktiga och att det är en
angelägen uppgift för forskningen att försöka
ge så väl underbyggda och empiriskt förankrade svar som möjligt.
konflikten att utnyttja dem för sina propagandasyften, lyckades värna sin integritet och
förmedla en rimligt korrekt bild av kriget.
Man hävdar att beskyllningen är ogrundad:
The reality was that there was vigorous public
debate about the conduct of the war throughout
the NATO countries, and NATO never enjoyed
the kind of easy ride with public opinion that is
assumed in the argument that the war was won by
being spun. Indeed, as ’collateral damage incidents’ multiplied, as the promised short, sharp
campaign turned into a gruelling 68 day battle of
wills, Western public opinion became, if anything,
more critical of the conduct of the war. NATO
never dominated the propaganda war, and this
enabled Western journalists and public opinion
in general to form an independent view of its
conduct. (219)
Kommissionen noterar att den viktigaste
anledningen till att journalisterna inte kunde
manipuleras av Nato var att man kunde
rapportera från Belgrad. Ty även om den jugoslaviska regimen försökte kontrollera västkorrespondenternas rapportering därifrån så
innebar deras närvaro att de kunde förmedla kritiska rapporter till hemmapubliken om
vad bombningarna av en europeisk huvudstad medförde. Detta anser kommissionen för
övrigt är en lärdom för eventuella framtida
”humanitära interventioner”: tillgång till
Kosovokommissionens slutsatser
Den internationella oberoende Kosovokommissionen har i en rapport The Kosovo Report
15
”fiendesidan” är en grundläggande förutsättning för att medierna ska kunna granska de
militära operationerna (ibid.).
The Kosovo Report innehåller också några
ytterligare resonemang angående mediernas
roll. Liksom man ger västmediernas rapportering med tvekan godkänt blir även de jugoslaviska medierna relativt välvilligt bedömda.
Detta hänger samman med att man framför
allt ägnar utrymme åt de journalister som
motstod regimens försök att kontrollera deras
rapportering. Givet repressionen menar
kommissionen att journalisterna fungerade
anmärkningsvärt väl (a.a., s. 220). En annan
fråga som särskilt uppmärksammas i rapporten är Natos bombningar av den serbiska televisionens lokaler i Belgrad den 16 april 1999.
Kommissionen avvisar Natos argumentation
när man hävdade att tv-byggnaden var ett
legitimt mål därför att den serbiska televisionen spridde krigspropaganda. Enligt kommissionen innebär ett sådant resonemang alltför stort godtycke och innebär att en part
självsvåldligt kan tänja på gränserna för vad
som är militära mål. Rapporten avråder från
sådana anfall på medierna i framtida humanitära interventioner (s. 221).
I det här sammanhanget vill vi rikta ett par
kritiska anmärkningar mot Kosovokommissionens slutsatser som vi kommer att följa upp
i våra egna slutsatser i sista kapitlet. För det
första har kommissionen gjort en mycket snäv
tolkning av påståendet att medierna blev
manipulerade eller ”spun” av myndigheterna. Man opererar med en innebörd som är så
absolut att man kan fråga sig om manipulation av medierna överhuvudtaget kan förekomma i demokratiska samhällen om man
använder sig av denna tolkning av påståendet. Att medierna rapporterade om Natos i
vissa fall missriktade anfall och om att kriget
drog ut på tiden samt att detta resulterade i en
livlig debatt i Natoländerna är ju knappast
några hållbara skäl för att avvisa påståendet
om manipulation av medierna annat än om
man förutsätter att manipulationen skulle
vara total. Med en mindre absolut definition
av de två centrala begreppen ”manipulation”
respektive ”Natodominans i propagandakriget” kan man mycket väl tänka sig att viss
kritik av Natos krigföring kan förekomma i
en medierapportering som manipulerats och
domineras av Nato, t.ex. om man vid definitionerna snarare tar fasta på hur konfliktens
grundläggande drag konstrueras symboliskt i
medierna än hur de konkreta krigshändelserna rapporteras. För det andra och i anslutning
till den första kritikpunkten är det anmärkningsvärt att kommissionen inte tycks ha fäst
något större avseende vid den betydligt mer
långtgående kritik än att de gett en förskönande beskrivning av Natos bombningar som flera kritiker har riktat mot medierna. Chomskys
bok om The New Military Humanism (1999)
som finns förtecknad i rapportens referenslista förekommer inte som referens i avsnitten
om medierna. Och en enda hänvisning till
Internationella Pressinstitutets rapport om
Kosovokriget trivialiserar kritiken medan
endast en not antyder att kritiken är mer långtgående än frågan om hur bombningarna rapporterades (a.a., s. 216, not 29). För det tredje är
det slående att Kosovokommissionen inte
innehöll någon medieforskarkompetens utan
främst var sammansatt av politiker, jurister,
statsvetare och journalister. Därmed är det
kanske inte så konstigt att just frågan om
krigspropagandans inverkan på medierna blir
knapphändigt och ytligt behandlad. Det är vår
förhoppning att föreliggande rapport ska
kunna fylla igen några av de luckor som The
Kosovo Report lämnat efter sig.
Rapportens disposition
I nästa kapitel utvecklas den teoretiska föreställningsramen för projektet. Vi går där lite
16
utförligare in på diskussionen om den nya
världsordningen och den typ av krig som
blivit typisk efter kalla krigets slut. Särskilt
krigsjournalistikens förändrade roll diskuteras med betoning på mediernas betydelse i
propagandakriget. För att fördjupa det propagandateoretiska perspektivet i analyserna
finns även en kort historisk presentation av
några klassiska undersökningar av propagandastrategier och propagandans påverkan
på journalistiken i detta kapitel. Dessutom för
vi en kritisk diskussion om de teser om en
utveckling mot moralisk universalism och
kosmopolitiskt styre som framförts av
Michael Ignatieff respektive Mary Kaldor.
Båda har ingått i Kosovokommissionen och
har bidragit med uppmärksammade analyser
av krigen på Balkan. Även om vi inte till fullo
instämmer i deras slutsatser utgör de viktiga
inlägg i debatten om hur Kosovokriget ska
förklaras och hur liknande konflikter ska hanteras i framtiden. Kapitlet avslutas med en
presentation av projektets allmänna uppläggning. Rapportens tredje kapitel ger bakgrunden genom en kortfattad historieskrivning om
de tidigare krigen på Balkan och den eskalerande konfliktspiral som ledde fram till
Kosovokriget 1999.
Det fjärde kapitlet presenterar resultaten
från kartläggningen av journalistikens villkor
i samband med rapporteringen från kriget.
Kartläggningen baserar sig på intervjuer med
journalister i Norge och Storbritannien.
I det femte kapitlet redovisas i sammanfattning de innehållsanalyser som genomförts
inom projektet. Ett flertal studier har genomförts av såväl brittiska som norska och svenska medier. Resultaten redovisas i ett antal fristående delrapporter inom projektet. I kapitlet
ges en komprimerad sammanställning och
analys av dessa rapporter. Dessutom presenteras resultaten från en analys av rapporteringen från krigsslutet i norska och svenska
medier som prövar hypotesen att nyhetsrapporteringen i de två länderna blir mer likartad
ju längre kriget pågår.
I det sjätte kapitlet presenteras en komparativ analys av tv-nyheter i Norge och Sverige
för några viktiga händelser under kriget som
fördjupning till de övriga innehållsanalyserna.
Kapitel sju summerar resultaten från intervjuerna med olika grupper ur allmänheten i
Norge och Sverige. Som nämnts ovan är det
otillräckligt att endast analysera journalisternas villkor och medieinnehållet om man ska
kunna bedöma mediernas roll i propagandakriget. Ett helhetsperspektiv på kommunikationsprocessen är önskvärd där även publikens reception tas med i analyserna. I det här
projektet har vi använt oss av en modifierad
variant av receptionsanalys som mer tar fasta
på propagandans genomslag och gruppernas
inställning till mediernas rapportering från
Kosovokriget generellt än på hur enskilda
nyheter har uppfattats och tolkats. Samtidigt
får vi möjlighet att jämföra hur publikens uppfattningar förhåller sig till medierapporteringen i respektive Norge och Sverige.
I det sista kapitlet sammanfattar vi
huvudresultaten från hela projektet och
diskuterar dessa i relation till frågan om mediernas roll i samband med internationella
konflikter i den nya världsordningen. Vi
presenterar där våra slutsatser vad gäller
krigspropagandans inflytande på nyhetsrapporteringen i medierna och betydelsen av
olika nationella säkerhetspolitiska traditioner
för medierapporteringen och för hur norska
och svenska intervjugrupper ser på mediernas
insatser under kriget. Vad betyder det norska
Nato-medlemskapet jämfört med den svenska alliansfriheten för mediernas mottaglighet
för parternas och i synnerhet Natos propaganda? Och vilken bedömning av mediernas
tillförlitlighet och oberoende gör mediekon17
sumenter i Sverige och Norge i en konflikt där
det ena broderlandet deltar militärt men inte
det andra? Det är känt från tidigare forskning
att medierna och den allmänna opinionen
brukar sluta upp bakom nationens ledning i
händelse av kriser och konflikter. Det skulle
leda till antagandet att de norska intervjuper-
sonerna både är mindre kritiska till rapporteringen och till Natos intervention i Kosovokonflikten än de svenska. Huruvida detta verkligen är fallet diskuterar vi i slutkapitlet. De olika delstudier som ingår i projektet framgår av
förteckningen i bilagan.
18
KAPITEL 2
TEORETISKT PERSPEKTIV:
KOSOVOKONFLIKTENS DISKURSIVA
ORDNING
Inledning
annan avgörande förändring jämfört med
tidigare epoker är globaliseringen som visserligen inte är något helt nytt men som under det
senaste decenniet nått en aldrig tidigare skådad omfattning. Även om globaliseringen
berör praktiskt taget alla samhällsområden
och först började diskuteras som en ekonomisk företeelse är det ingen tvekan om att
medierna har en helt central ställning i denna
utveckling. Det är genom nyhetsmedierna
som vi får information om händelser i andra
delar av världen. Den medietekniska utvecklingen har inneburit en kraftig ökning av
tillgången på utländska medier, främst televisionskanaler och alla hybridvarianter av
medier som finns tillgängliga genom Internet.
Det är i stor utsträckning de kommersiella
transnationella mediekonglomeraten som
marknadsför avreglerings- och privatiseringspolitiken i syfte att expandera marknaden för annonsintäkter (Herman & Mc
Chesney, 1997). Så även om globaliseringsprocesser naturligtvis också pågår inom andra
sektorer är medierna något av navet i en
utveckling som går allt snabbare. Även om
mediernas betydelse för globaliseringen ännu
inte fått den uppmärksamhet den förtjänar
kan det noteras att praktiskt taget alla globaliseringsteoretiker åtminstone nämner medier-
Kosovokriget, liksom tidigare Gulfkriget,
aktualiserar ett antal frågor, som inte bara är
viktiga för medieforskningen, utan också är
av generell betydelse för hur samhällsutvecklingen och de internationella relationerna ska
förstås. Dessa två konflikter ställer innebörden av den sk nya världsordningen på dagordningen och berör långt fler aspekter än de
som faller inom medieforskningens domäner.
I ett bredare perspektiv handlar det om att
förstå vad förändringarna sedan kalla krigets
slut har inneburit både för internationell och
nationell politik, för spridningen av demokratiska och marknadsekonomiska principer i
världen, för nya konfliktmönster och krig av
en ny typ, för relationerna mellan de högt
utvecklade länderna och utvecklingsländerna, osv. Men i den här studien är syftet, som
framgick av inledningskapitlet, begränsat till
att undersöka mediernas roll i samband med
Kosovokriget, framför allt som måltavla för
propaganda och som plattform för mobilisering av humanitärt engagemang.
Den nya världsordningen efter kalla krigets slut och de förändrade konfliktlinjerna i
internationell politik som följt därav är alltså
en viktig del av bakgrunden om man vill förstå mediernas situation i nutida konflikter. En
19
nas roll i sammanhanget, trots att de flesta
av dessa teoretiker saknar specialkompetens inom medie- och kommunikationsvetenskap (Giddens, 1990; Featherstone, 1990;
Robertson, 1992).
Nu kommer vi inte att behandla globaliseringen i allmänhet utan vi begränsar oss till
mediernas roll i samband med Kosovokonflikten i ett globaliseringsperspektiv. Det innebär att vi undersöker hur medierapporteringen eller mediediskursen, som vi i fortsättningen kommer att kalla mediernas samlade
innehåll, förmedlar information som både
utgör inslag i propagandakriget och underlag
för humanitärt engagemang och stöd till
krigets offer. Såväl krigspropagandan som
det humanitära engagemanget är exempel på
företeelser i det moderna samhället med
tydligt globala dimensioner. Mediediskursen
om Kosovokriget blir enkelt uttryckt en plattform både för propaganda och moral. Det
betyder dock inte att mediediskursen i sig bör
beskrivas som ett tomrum som fylls av andra.
Snarare kan den liknas vid en form i vilken
ingredienser från bland annat propaganda
och medkänsla blandas till olika journalistiska
produkter. Men det är viktigt att betona att
journalisterna har hand om framställningen
av de journalistiska produkterna. Det är de
som avgör vilket innehåll som ska publiceras,
hur det ska utformas och vilka källor som anlitas, osv. I betydande utsträckning är det alltså
medierna och journalisterna som kontrollerar
den ordning som kännetecknar relationerna
mellan mediediskursen och andra diskurser –
i det här sammanhanget främst propagandadiskurserna och de moraliskt-humanitära diskurserna.4 Men den diskursiva ordningen skulle inte ha den centrala teoretiska och praktiska
betydelse som den har om det inte vore så att
den utgör en egen strukturell nivå med sina
egna specifika villkor, vilka inte kan reduceras
vare sig till den journalistiska institutionen
eller, för den delen, propagandastrategier eller
moral. Vilka dessa villkor är hör till de centrala frågor som vi söker svar på i den här undersökningen.
En konsekvens av det globaliseringsperspektiv som vi anlägger är att vi lyfter
fram den transnationella karaktären hos den
diskursiva ordningen. Med andra ord står den
globala diskursiva ordningen i fokus för vårt
analytiska intresse. Som vi konstaterade ovan
är såväl propagandan som journalistiken och
moralen idag i allt större utsträckning globala
fenomen och de interdiskursiva relationer
som sammanfogar dem måste också förstås på
en global eller transnationell nivå. Detta är
desto viktigare att understryka då den största
begränsningen hos tidigare forskning om
mediernas roll i internationella konflikter är
att den som regel har haft ett renodlat nationellt perspektiv. Man har studerat relationen
mellan journalistik och propaganda eller mellan journalistik och politik inom en avgränsad nationalstat (se t.ex. Bennett & Paletz,
1994; Chomsky & Herman, 1979; Kellner,
1992; 1995; jfr. Tjernström, 2001). Men en av
de mest väsentliga implikationerna av globaliseringen och den nya världsordningen är att
den nationella kontexten betyder allt mindre
både i journalistiken och som hinder för
krigspropagandans genomslag internationellt, vilket dock inte innebär att dess betydelse helt har upphört (se t.ex. Cohen m.fl., 1996;
Riegert, 1998; Nohrstedt, 2000; Nohrstedt
m.fl., 2000). En av de stora utmaningarna för
forskningen på området är att klargöra den
relativa betydelsen av och den komplexa
samverkan mellan motstridande tendenser i
4) Begreppen förklaras i det följande avsnittet.
20
kommunikationen. På så sätt produceras och
reproduceras olika relativt särpräglade diskurser, såsom exempelvis politiska, journalistiska, kulturella diskurser.
Det är den aktuella kombinationen av en
viss uppsättning diskurser som utgör en diskursiv ordning. Anledningen till att begreppet
globaliseringsprocesserna. Det gäller med
andra ord att utforska hur, å ena sidan, transnationellt förenhetligande eller homogenisering och, å andra sidan, det lokala uttolkandet
(”local appropriation of meaning”; Thompson, 1995) eller heterogeniteten är relaterade
till varandra i dessa processer.
I de följande avsnitten i detta kapitel kommer vi att gå närmare in på hur globaliseringsperspektivet aktualiseras i anslutning till
var och en av de olika diskurser som vi studerar och som ingår i den globala diskursiva
ordningen i anslutning till Kosovokriget. Vi
kommer således både att diskutera globalisering av journalistiken, av propagandan och av
medkänslan. Men innan vi behandlar de mer
specika diskursernas globalisering ska vi klargöra hur vi använder begreppen ”diskurs”
och ”global diskursiv ordning”.
behövs inom diskursanalysen är att diskurser
ofta växelverkar och påverkar varandra. Även
om varje diskurs kan ha en unik institutionell
förankring, t.ex. mediediskursen med sin bas i
massmedierna och journalistiken, så förekommer det att språkbruket överförs från den ena
till den andra diskursen. I analysen av den diskursiva ordningen uppmärksammas vilka diskurskombinationer som förekommer i ett visst
sammanhang och vilken deras samhällelig
betydelse är. Närmare bestämt menar
Norman Fairclough att studiet av den diskursiva ordningen inriktas dels på en selektionsaspekt och dels på en kopplingsaspekt. Exempelvis kan mediediskursens relationer till propagandadiskurserna i Kosovokriget undersökas i termer av hur medierna valt ut informationer och källor från de olika parternas propaganda. Då studerar man den interdiskursiva
relationen mellan mediediskursen och propagandadiskurserna med avseende på selektionsaspekten. Den andra aspekten, kopplingsaspekten, är aktuell när man undersöker
hur en viss kommunikativ handling, t.ex. ett
utspel på en presskonferens, formuleras (om)
när den ”rör sig” mellan olika diskurser –
exempelvis från presskonferensen till nyhetsrapporten, men också vidare till publikens diskurs ifall händelsen leder till samtal framför
televisionsapparaten eller på arbetsplatsen.
Enligt Fairclough är det i synnerhet två frågor
som är centrala vid analysen av diskursiva
ordningar, nämligen hur enhetliga respektive
hur beständiga de är (Fairclough, 1995:62 ff.).
I föreliggande projekt är det de diskursiva
relationerna mellan i första hand tre typer av
Begreppen diskurs och global
diskursiv ordning
Diskursanalys är en metod att studera kommunikativa handlingar ur ett samhällsteoretiskt och delvis språkvetenskapligt perspektiv. Begreppet diskurs refererar till alla slags
kommunikativa handlingar (språkbruk i skriven text eller talad form tal, visuella bilder,
gester, åthävor osv. Fairclough, 1995:54; van
Dijk, 1998: 193-194). Det syftar således primärt
på det sätt på vilket man t.ex. skriver, talar och
inte på det om vilket man skriver och talar
(Drotner m.fl., 2000:28). Kommunikationen
betraktas som en slags social praktik med
samhällelig betydelse och verkan, ”en språkliggjord samhällelig praktik” (ibid: 107). Den
kan jämföras med andra handlingar i det att
något utförs (Nohrstedt, 1986: 48). Men diskursens relation till den sociala kontexten konstitueras inte bara av kommunikationens effekter på omgivningen. Den består också i att det
sociala sammanhanget upprättar vissa institutionella ramar och handlingsnormer för
21
sammanhanget ska vi endast beskriva de
grundläggande utgångspunkterna för våra
diskurser som kommer att analyseras: mediernas, propagandans och medkänslans diskurser. Lite mer konkret uttryckt handlar det
om att analysera på vilket sätt medieinnehållet är präglat dels av de motstridande uppfattningarna om konflikten som parterna företräder och dels av ett humanitärt engagemang
för krigets civila offer på ömse sidor i konflikten. I propagandakriget ställs två starkt polariserade och motsatta bilder av vem som orsakat konflikten och varför den drivits fram:
Nato lägger allt ansvar för kriget på president
Milosevic och serbiska nationalister medan
Belgradregimen beskyller västmakterna, i synnerhet USA för imperialistisk aggression. Enligt Nato sker den militära interventionen för
att försvara kosovoalbanerna mot etnisk rensning, medan den enligt den jugoslaviska versionen syftar till att utvidga USAs inflytande
på Balkan.5 På motsvarande sätt kan det humanitära engagemanget vara mer eller mindre
ensidigt. Medkänslan kan gälla enbart offren
för serbisk terror på den kosovoalbanska sidan
eller både dem och de serbiska offren för Natos
bombningar. Det analyserna således syftar till
att blottlägga är medierapporteringens relation till dessa divergerande berättelser om
skuld och oskyldigt drabbade civila som förekom i samband med Kosovokonflikten.
analyser, utgångspunkter som vi hämtat från
den omfattande globaliseringsdiskussionen.
Även om vi inte har utrymme att utförligt
behandla denna diskussion finns det viktiga
insikter att utvinna som har betydelse för hur
man ska förstå mediernas roll i internationella
konflikter.
Globaliseringen
Globaliseringsbegreppet har alltså inte fått
någon entydig och av alla accepterad definition. Men det är ändå möjligt att ringa in de
viktigaste elementen i begreppet på ett sätt
som gör det användbart för våra analyser.
Begreppet globalisering refererar till att världen krymper på tids- och rumsdimensionerna. Man kan både förflytta sig snabbare
mellan olika regioner och världsdelar i dag än
tidigare och informationen rör sig sekundsnabbt runt jordklotet i dagens nätverks- och
IT-samhälle. Kontakterna mellan folk, länder
och kulturer ökar och våra kunskaper om vad
som händer på andra sidan ekvatorn blir allt
större. Det globala och det lokala sammankopplas; det som händer på börsmarknaden i
New York får omedelbart återverkningar på
börserna i Tokyo och Stockholm. Oförsiktigt
hanterat livsmedelsavfall från trafikflyget
mellan Asien och Europa, till och med om det
endast handlar om några smörgåsar, kan utlösa en mul- och klövsjukeepidemi som skakar
om EUs system för livsmedelsproduktion
och -distribution. Världen har, som Roland
Robertson formulerat det, blivit ”a single
place” (Robertson, 1992:6). En och samma
plats där i princip – undantagen är ju ganska
många i länderna i tredje världen – hela
mänskligheten befinner sig och delar samma
Globaliseringen av de olika
diskurserna
Globaliseringen är något av samhällsforskningens favorittema idag. Det har till och med
betecknats som början på ett paradigmskifte
inom internationell kommunikation (Sreberny-Mohammadi m.fl., 1997). Det stora intresset har emellertid knappast resulterat i en
allmänt accepterad definition och än mindre i
en av alla erkänd globaliseringsteori. I det här
5) Positionerna i propagandakriget behandlas mer utförligt i kapitel 5.
22
öde. Utvecklingen av infrastrukturen har
otvivelaktigt i vissa avseenden fört oss något
närmare McLuhans utopi om den globala byn.
I detta sammanhang är vi främst intresserade av globaliseringens betydelse ur kommunikativ och medial synvinkel. Men vi kan
inte helt bortse från vad globaliseringen innebär på det ekonomiska området. Dels därför
att begreppet har sitt ursprung inom ekonomin, dels därför att det är på det ekonomiska
området som kritiken mot globaliseringen
blivit mest påtaglig, vilket illustrerar vissa
generella inslag i globaliseringsprocesserna.
Proteströrelser som t.ex. Attac och Jordens
vänner, har vänt sig mot det sätt på vilket
den allt tilltagande marknadsintegrationen genomförs pådriven av Världsbanken,
Internationella Valutafonden (IMF) och
Världshandelsorganisationen (WTO). Den
anses alltför ensidigt gynna de stora exportföretagen i västvärlden på bekostnad av de fattiga ländernas ekonomiska utveckling. Internationella organisationer som Attac är bara ett av
flera exempel på rörelser som motsätter sig
globaliseringen i dess nuvarande form som
selektiv marknadsintegration och liberalisering av handelspolitiken på de rika ländernas
villkor. De nya krigen på Balkan är ett annat
uttryck för hur globaliseringen framkallar
motreaktioner. I detta fall genom att skrupulösa ledare utnyttjar den osäkerhet och försämrade välfärd som människor upplevt efter att
marknadskapitalismen införts (Kaldor, 1999).
Också inom medie- och kommunikationsforskningen kan man notera att globaliseringen framkallar motsatta tendenser. Liksom globaliseringen av ekonomin inte bara
leder till homogenisering av samhällen och
kulturer utan också till motreaktioner i form
av ökad provinsialism och heterogenisering,
kan vi se att globalisering av mediediskurser
och journalistik inte bara handlar om allt större enhetlighet i meningsskapandet transnatio-
nellt, utan samtidigt om lokalt uttolkande av
den globalt flödande informationen och bibehållen eller rent av ökande heterogenitet i
meningsskapandet. När t.ex. Nelson Mandela
för några år sedan besökte Libyen omtalas det
förvisso i medierna världen runt, men perspektivet i kurdisk och svensk television är
helt olika (Nohrstedt, 1999). Samtidigt med att
det globala utbytet av mening blir allt intensivare kan vi se att detta knappast minskar betydelsen av den lokala och kulturella kontexten
för meningsskapandet.
Globalisering av krigspropagandan
Ordet propaganda är problematiskt, främst
av det skälet att det utnyttjas i propagandan
och i det sammanhanget fått en negativ betydelse, dvs. blivit liktydigt med lögner, falska
påståenden och förtigande av obekväma
sanningar. I forskningssammanhang jämställs
inte propaganda med osanning. I stället
definieras propaganda som avsiktligt tillrättalagda beskrivningar som polariserar bilden
av verkligheten eller konflikten i gott och ont,
rätt och fel, vitt och svart där syftet är att
vinna maximal anslutning till den egna sidan.
I ett ofta citerat arbete definieras således
propaganda som ”... the deliberate and systematic attempt to shape perceptions, manipulate cognitions, and direct behavior to achieve a response that furthers the desired intent
of the propagandist” (Jowett & O’Donnell,
1992:4). Här betonas ett processperspektiv,
liksom propagandistens avsikter. En konsekvens av definitionen är att analyser av propaganda bör förankras i en bedömning av de
bakomliggande strategiska avsikterna eller
intentionerna. Propagandans polariserade
karaktär lyfts fram av flera, bl.a. i Harold
Lasswells klassiska arbete Propaganda Technique in World War I från 1927. Detta arbete har
bestående aktualitet inom medieforskningen
trots den tid som förflutit sedan det skrevs,
23
inte minst därför att det fortfarande utgör en
handbok för propagandastrateger. Den ger
med andra ord realistiska föreställningar om
de bakomliggande avsikterna och intentionerna i propagandakriget. En central propagandateknik är att fokusera på en eller ett par
personer på motståndarsidan och beskriva
honom/dem i så negativ dager som möjligt:
”..load them down with the whole decalogue
of sins” (cf. Lasswell 1927/1971:89). Detta är
viktigt, menar Lasswell, därför att det annars
är svårt för den breda massan av befolkningen
att förstå varför man ska ta risken att gå ut
i krig och mot vem. Detta hänger också
samman med att krigspropagandan som regel
har ett bredare syfte än att bara övertyga den
egna befolkningen om krigsmålen.
Krigspropaganda har i alla tider haft den
egna befolkningen och, kanske ännu viktigare, de egna soldaterna som målgrupp. En
hemmaopinion som är beredd till stora uppoffringar och trupper som inte väjer för det
yttersta offret är viktiga för ett starkt försvar.
Men krigspropagandan har också andra
målgrupper bortom de egna gränserna. Lika
grundläggande som att stärka den egna befolkningens kampvilja är det att bryta ned
motståndarsidans hemmafront och försvaga
fiendestyrkornas stridsvilja. Men inte bara
fiendens opinionsstöd är måltavla för propagandans attacker, även allierade och neutrala
stater ska vinnas för saken. Lasswell beskriver
krigspropagandan som internationell till sin
karaktär:
Lasswells utgångspunkt när han skrev sitt
verk 1927 var egentligen ett teoretiskt intresse
för de faktorer som påverkar den internationella opinionen. Detta intresse för de transnationella relationerna – som förenas med det
nationella perspektivet i boken – kommer in i
bilden genom att propagandan förutsätts ha
fyra olika typer av mottagare, varav tre utgörs
av andra nationalstater. Lasswell räknar med
att propagandans målgrupper är: ”vår” egen
befolkningen, fienden, ”våra” allierade och
neutrala stater (s. xiii). Han betonar vidare att
det svåraste i propagandaverksamheten är att
koordinera propagandan kring krigets strategiska mål inom en allians av länder.
Lasswells perspektiv var nationellt i den
bemärkelsen att han helt och hållet betraktade
propagandan ur ett nationalstatligt perspektiv – det är en krigförande stats ansträngningar att med propagandan som vapen vinna
kriget som var hans fokus. Citatet ovan visar
att detta inte utesluter en medvetenhet om att
propagandan måste operera i ett internationellt sammanhang. Om detta var tydligt redan
i samband med första världskriget, för snart
ett sekel sedan, är det än mer påtagligt i globaliseringens tid. Alvin Toffler har påpekat att
dagens krig sker på informationssamhällets
villkor (Toffler & Toffler, 1993; här från Taylor,
1997:15 ff.). Detta gäller inte minst krigspropagandan. Den tekniska innovation som mest
markant har ändrat förutsättningarna för
krigspropagandan idag är framför allt satellittv med nyhetsrapportering dygnet runt. ”Spin
doctors”, politiker och militärer försöker med
olika metoder utnyttja CNN och andra transnationella tv-kanaler för sina syften. Goda
personliga relationer till korrespondenterna,
olika förmåner till de största tv-bolagens team
vad gäller intervjuer, tillgång till visuellt
material och eftertraktade kamerapositioner,
väl iscensatta presskonferenser med ständigt
nya nyheter som gynnar den egna sidan, mm.
The role of opinon in international politics is peculiarly worthy of study, because it is a matter of
growing importance. We are witnessing the
growth of a world public, and this public has arisen
in part, because international propaganda has at
once agitated and organised it.” (ibid., s 6)
24
hör till repertoaren i försöken att orkestrera
nyhetsflödet (se t.ex. Nohrstedt, 1992). Under
Gulfkriget spelade särskilt CNN en viktig roll
genom sin närvaro på bägge sidor i konflikten.
Både FN-alliansen och Irak strävade efter att
få internationellt genomslag för sina utspel
och budskap, som både riktade sig till den
globala publiken och till ledarna på motståndarsidan, via CNN. Bland annat genom välregisserade presskonferenser, där särskilt den
amerikanska militären med general Norman
Schwarzkopf i spetsen visade sig framgångsrik, lyckades alliansen via satellit-tv-kanalerna få ut bilden – bokstavligt talat bilderna – av
det kliniska kriget till tittare i så gott som alla
världens länder. Internet kan i framtiden komma att ändra på förutsättningarna för propagandan genom att journalisternas roll som förmedlare av information kringgås av individer
som själva söker upp olika nyhetssajter och
andra källor på nätet. I stället för de traditionella mediernas envägskommunikation finns
här möjligheter till större inslag av tvåvägskommunikation, vilket i förlängningen gör
varje medborgare till sin egen journalist. Men
det finns ännu inte mycket som talar för att
Internet skulle ha ersatt televisionen som viktigaste medium för opinionspåverkan (jfr.
Taylor, 1997:20). Under Kosovokonflikten
hade Internet en underordnad betydelse i
Natos ”marknadsföring av det europeiska kriget”. I första hand riktade man in sig på televisionen, enligt talesmannen Jamie Shea som
ledde propagandaverksamheten i Bryssel.
Nato övervägde också hur man skulle kunna
nå den serbiska tv-publiken och Shea bekräftar att han fört fram tanken att man skulle förse de vanliga tv-kanalerna (CNN, BBC, Deutsche Welle nämns) med möjlighet att nå denna
befolkning (DN 19 mars 2000).
Men som komplement och delvis som
alternativ spelade Internet en viss roll. Både
Nato och jugoslaviska myndigheter utnyttja-
de sina officiella hemsidor i propagandakriget. Internet var också en viktig kanal för
att undgå statlig censur och propaganda
för publiken i stora delar av världen. Kritiska
sajter och nätverk erbjöd alternativ information som komplement till de etablerade medierna. De flesta invånarna i Jugoslavien var
både kritiska till president Slobodan Milosevic och motståndare till Natos bombningar.
Många av dem fann starkt stöd på Internet
genom att de hittade meningsfränder över
hela världen och information om skeendet
som var oavhängig propagandan på de båda
sidorna i kriget (Stojanovic, 1999).
Nu betyder globaliseringen av propagandan inte nödvändigtvis att propagandastrategernas ambitioner att nå ut till en global eller i
varje fall transnationell publik alltid är framgångsrika. Shea berättar i nämnda intervju om
de problem Nato hade med kritiska tv-rapporter, på grund av att ”många av de västerländska tv-stationerna ansåg ju att objektiviteten krävde att man upplät halva sändningstiden åt den serbiska vinkeln”. Den oberoende
internationella Kosovokommissionen kommer till ungefär samma slutsats när det gäller
medierapporteringen. Kommissionen hävdar
att det är fel att påstå att Nato lyckades manipulera mediediskursen eftersom rapporteringen innehöll mycket kritik mot Natos misstag under bombningskampanjen. Hur framgångsrik Nato var med att få ut sin propagandabild genom medierna och att övertyga den
internationella opinionen om bombningarnas
berättigande beror naturligtvis inte minst på
hur journalisterna hanterade sitt uppdrag.
Satte de objektivitet och balans i första rummet, som Shea påstår? Eller blev journalisterna under Kosovokriget offer för propagandastrategernas manipulationer på samma sätt
som de, enligt en samstämmig medieforskarkår, blev det i Gulfkriget? Journalister och
medier har naturligtvis ett etiskt och profes25
sionellt ansvar och hur de väljer att hantera
detta är i sista hand upp till dem. Men vilka är
villkoren för detta ansvarstagande i den nya
världsordningen och vad betyder globaliseringen för krigsjournalistiken?
terats om utvecklingen går mot en allt mer
likartad journalistik på den globala nivån. Blir
journalistkåren alltmer enhetlig i sin professionella verksamhet, sättet att skildra verkligheten och i sina yrkesideal oavsett i vilket land
eller i vilka medier de arbetar? Detta undersöktes bland annat av projektet The Global
Newsroom i en undersökning av Eurovision
News Exchange angående utbytet av tvmaterial mellan europeiska tv-bolag. Projektet startade med hypotesen att en global
nyhetskultur är under framväxt. Efter hand
kom forskarna dock att lägga allt större vikt
vid en motverkande tendens som de kallar för
”domestication”, dvs. att medier i olika länder
och lokala kulturer ger de internationella
nyheterna, som förmedlas genom exempelvis
EVN, varierande uttolkning och mening i syfte att anpassa dem till den egna publiken.
Deras generella slutsats är att också de journalister som sysslar med utlandsnyheter på
nyhetsredaktionerna eller som utrikeskorrespondenter måste behålla sin nationella identitet för att kunna anpassa nyheterna till
publikens kulturella förutsättningar. Endast
en mycket liten kategori verkligt globala kommunikatörer eller journalister som fungerar
som samordnare inom EVN eller som arbetar
för de globala nyhetsnäten kommer att släppa
förankringen i sin ursprungliga miljö och
utvecklas till en slags övernationell eller överkulturell profession (Cohen m.fl., 1996: 152 ff.).
Jämförande studier av innehållet i mediernas rapportering från olika kriser, konflikter
och krig tyder också på att domesticeringen
eller ”nationaliseringen” (Riegert, 1998) är
betydande i det transnationella flödet av
nyheter (se referenser i Nohrstedt & Ottosen,
2000; jfr. Grundmann m.fl., 2000; Nohrstedt
m.fl., 2000). Det finns således gott om empiri
som stöder det teoretiska antagandet att rapporterna ”rekontextualiseras” (Fairclough,
1995:41) i samband med deras mening uttol-
Globalisering av journalistiken
Samma medietekniska utveckling ligger
bakom krigsjournalistikens tilltagande globalisering som propagandans. Televisionens
utbredning genom allt fler kanaler, inklusive
satellit-tv, plus att det blivit normalt med
extrasändningar fortlöpande under hela dygnet även i kanaler som annars sänder nyheter
några gånger per dygn, har medfört att
marknaden för tv-material har mångfaldigats
under de senaste decennierna. Mellan 1962
och 1974 femdubblades exempelvis utbudet
av tv-nyheter inom Eurovisionens samarbete
(Hjarvard, 1995: 147; bearbetning av fig. 6). Ser
man till utvecklingen av det totala antalet tvkanaler i Europa oberoende av innehållstyp
har ökningen varit sexfaldig under 1990-talet.
En av de snabbast växande sektorerna är
kanaler som specialiserat sig på nyheter och
ekonomisk journalistik – här har det skett en
åttafaldig ökning (Thussu, 2000:139). Nationella tv-kanaler blir alltmer beroende av
inköp dels från andra nationella bolag, dels – i
synnerhet när en internationell konflikt blossar upp – från specialiserade tv-nyhetsbolag
som CNN och BBC World. CNN fick t.ex. sitt
kommersiella genombrott i samband med
Gulfkriget eftersom bolaget kontinuerligt
rapporterade händelseförloppet i sin 24-timmarsservice, vilken blev en viktig nyhetskälla
för alla slags medier ungefär som de internationella telegrambyråerna. Samtidigt som
CNN presenterade de senaste nyheterna fungerade deras sändningar som marknadsföring av visuellt material som såldes till
andra tv-bolag världen över.
Mot den här bakgrunden har det disku26
kas lokalt (Thompson, 1995). Men betyder
det också att global hegemoni och dominans
över meningsskapandet kring t.ex. internationella konflikter kan uteslutas, vilket
tycks vara en slutsats som flera har dragit samtidigt som man avfärdar teorin om kulturimperialism (Thompson, 1995; Tomlinson,
1997)? Enligt denna teori har den amerikanska
mediekulturen global dominans. Att teorin
såsom den formulerades på 1970-talet hade
betydande svagheter är otvivelaktigt. Främst
på grund av ett ensidigt betonande av flödet
av information från de högt utvecklade länderna till de lågt utvecklade samt att teorin
tycks förutsätta en syn på publiken som passiva mottagare av föreställningar och uppfattningar som förmedlas av medierna (för en
sammanfattning av kritiken, se t.ex. Golding
& Harris, 1997). Betyder då detta att kulturimperialismteorin helt kan avskrivas som forskningsperspektiv?
Projektet Journalism in the New World Order
har bland annat empiriskt prövat hypotesen
om USAs hegemoni i det transnationella
nyhetsflödet i samband med Gulfkriget 199091. Genom komparativa analyser av medierapporteringen i fem länder med olika metoder, både kvantitativa och kvalitativa, undersöktes den amerikanska propagandans
genomslag. Det är framför allt två resultat som
förtjänar att nämnas i det här sammanhanget.
För det första kan vi konstatera att rapporteringen från Gulfkriget i betydande utsträckning handlade om att för en närmast global
publik berätta om USAs politiska linje i
konflikten. Eftersom USA var drivande i
händelseutvecklingen fokuserade medierna
genomgående på beslut, bedömningar och
kommentarer i Washington. Därigenom kom
den ledande supermakten att utöva internationellt eller globalt inflytande över opinionen via medierna. Denna ledande roll blev
desto tydligare eftersom de politiska eliterna
i flera andra länder intog en ”vänta och se”
attityd.
För det andra gav en konvergensanalys
baserad på kvantitativ innehållsanalys vid
handen att även om det inledningsvis fanns
tydliga indikationer på ”domesticering” i rapporteringen med påföljd att den amerikanska
propagandans genomslag varierade mellan
medier från olika länder så avtog dessa skillnader efter hand. I den propagandastrategi
som användes av den amerikanska administrationen var bilden av Saddam Hussein som
en ny Adolf Hitler central för att övertyga
både den amerikanska befolkningen och den
internationella opinionen om riktigheten av
USAs hårdföra politik för att befria Kuwait.
Denna koppling mellan Hussein och Hitler
fick omedelbart genomslag i de amerikanska
medierna medan de europeiska medierna
var betydligt mer återhållsamma till en början. Mest restriktiva inledningsvis var de
alliansfria ländernas medier, dvs finska och
svenska medier. De europeiska Natoländernas medier i urvalet, dvs norska och tyska
medier, placerade sig i jämförelsen mellan de
amerikanska och de alliansfria ländernas
medier (Nohrstedt, 2000).
Projektet genomförde även kvalitativa
analyser på begränsade delar av mediematerialet, bland annat för att i en mer textnära
analys pröva hypotesen om konvergens mellan rapporteringen i olika länders medier. I en
jämförande studie av Dagens Nyheters (DN)
och Washington Posts (WP) rapportering från
tre moment i konfliktens utveckling, dvs.
Säkerhetsrådets beslut i november 1990 om
Resolution 678, USA-kongressens beslut i
januari 1991 att ge presidenten fullmakt att
sätta in militären samt överlämnandet av några flyktingläger i norra Irak (Kurdistan) till FN
i april 1991, konstateras att den marginalisering av FN som under hösten 1990 var tydlig i
WP, men inte i DN, och på våren 1991 också
27
kännetecknade DNs rapportering. Särskilt
intressant är att medan WP tydligt framställer
både Resolution 678 och kongressens beslut
som klartecken för krig, väljer Dagens Nyheter i bägge fallen att framställa dessa händelser som led i en politik som skulle förhindra
krig. Det vill säga den svenska tidningen tolkar händelserna på ett sätt som gör dem mer
acceptabla för en pacifistiskt sinnad svensk
opinion (Nohrstedt, 2002). Generaliseringar
från fallstudier bör göras med stor försiktighet. Men dessa resultat tyder i varje fall på att
domesticeringen av det globala nyhetsflödet
kan bidraga till amerikansk hegemoni,
åtminstone i vissa avseenden och i vissa sammanhang.
Ovanstående
forskningsresultat
ska
emellertid inte tolkas som att journalister och
medier är fångna i strukturer som gör dem till
viljelösa offer för supermaktens propaganda,
om än något modererad av den nationella
och lokala kontexten. Det finns anledning att
betona journalistkårens professionella strävan
efter integritet och självständighet gentemot
både politiska och militära ledare. Den avgörande frågan är i vilken utsträckning journalisterna i praktiken verkligen drivs av denna
ambition att vara en kritisk granskande och
oberoende instans och i vilken mån villkoren
för krigsjournalistiken gör det möjligt att
realisera densamma. Vi ska därför se lite närmare på hur villkoren för krigsjournalistiken
har förändrats de senaste decennierna. Därefter kommenterar vi hur krigsrapporteringens inriktning har förskjutits i den nya
världsordningen.
Krigsjournalistikens organisation och
arbetsformer har utvecklats i och med att ny
och lättare teknik har tagits i bruk. Satellitöverföring av tv-reportage från mobila sändningsenheter som kan hanteras av ett par
personer, tillsammans med bärbara datorer
och mobiltelefoni, har revolutionerat genren
(jfr. Taylor, 1997). Korrespondenterna blir allt
rörligare, vilket åtmistone har två viktiga konsekvenser. För det första har de blivit betydligt
mer offensiva i sin bevakning av krigen och
har till och med flyttat fram sina positioner
till det som skulle kunna betecknas som
målområdet för den egna sidans raket- och
bombanfall. Därmed skapar de nya betingelser för propagandakriget på bägge sidorna i
konflikterna. Myndigheter och militärer kan
inte förutsätta att de har ensamrätt till de
nyheter som journalisterna förmedlar till den
egna befolkningen. Detta agerande går tillbaka på en lång utveckling som åtminstone
kan härledas tillbaka till Krimkriget och som
blev tydlig under Vietnamkriget. Men under
Gulfkriget framstod det som sensationellt att
bland annat CNNs team med Peter Arnett i
spetsen kunde rapportera live från Bagdad
om de första missilanfallen den 17 januari
1991. Senare, när deras och andra västerländska korrespondenters rapporter handlade
om döda civila i en bunker i Amirya mötte de
starka protester för att rapporteringen ansågs
understödja den irakiska propagandan. För
det andra har den nya medietekniken medverkat till utbredningen av ”blåljusjournalistiken” som ersättning för fasta utrikeskorrespondenter. Den ökade rörligheten utnyttjas
för att sköta utrikesbevakningen med hjälp
av ett begränsat antal mobila reporterteam
som kastas från den ena till den andra konflikthärden.
Trenden mot en offensivare krigsjournalistik handlar otvivelaktigt om en professionalisering av krigsjournalistiken och därmed om
en strävan mot större integritet och oberoende
gentemot militärer och andra myndigheter.
Journalisterna ser sig i regel som neutrala förmedlare av korrekta informationer och stundtals också som kritiska granskare av parternas
information. Till denna trend hör också att
krigsrapporterna i allt större utsträckning
28
handlar om civilbefolkningens lidande. Den
tilltagande fokuseringen på de civila offren
motiveras dessutom av att deras antal är
betydligt större än antalet offer på den militära sidan i moderna krig – en utveckling som
hela tiden förstärkts under 1900-talet. Hjälporganisationernas verksamhet och ansträngningar att få civilbefolkningens lidande uppmärksammat i medierna bidrar ytterligare till
att de humanitära sidorna av de nya krigen
ställs i fokus. Under krigen på Balkan det
senaste decenniet har det också vuxit fram en
trend bland västjournalister som på grund av
ett humanitärt ställningstagande har övergett
de traditionella objektivitetskriterierna och
valt sida i konflikterna därför att de menade
att serberna var huvudansvariga för våldet
och upptrappningen av våldsspiralen. Den
främsta exponenten för denna trend är BBCmedarbetaren Martin Bell som utvecklar denna ståndpunkt i boken In Harm’s Way (Bell
1995). Deras journalistik sluter upp bakom
Natos humanitära motiveringar för den militära interventionen och har skarpt kritiserats
av Noam Chomsky i boken The New Military
Humanism 1999).
fasansfulla och avskyvärda. Men internationella krigshandlingar skapar oundvikligen
nya offer och det paradoxala uppstår att man
bekämpar brott mot mänskligheten med nya
övergrepp på oskyldiga. Eufemismer som
”humanitär intervention” används för att
överbrygga denna motsägelse.
En global medkänsla, en diskurs om moralisk
altruism, är en ideologi som inte bara framhålls i den politiska retoriken. Den har under
de sista decennierna varit vägledande för
mediernas rapportering om våld och konflikter, för publikens tolkningar och för framväx-
Globalisering av medkänslan
ten av en stor mångfald av humanitära organisationer. Den globala medkänslan har utvecklats i samspelet mellan politiker, medier,
humanitära organisationer och publiken.
Minear, Scott och Weiss (1996) påpekade
redan i mitten av 1990-talet att det fanns en
ökad politisk villighet i västvärlden att uppmärksamma interna nationella konflikter och
inbördeskrig som leder till många civila offer.
Det internationella politiska medlidandet
styrs dock fortfarande mer av politiska och
ekonomiska hänsynstaganden än av altruistiska. Chomsky (1999) frågar exempelvis varför de turkiska övergreppen mot kurderna
inte uppmärksammas och listan kan göras
I den nya globala världsordningen motiveras
inte interventioner av territoriala eller ekonomiska anspråk eller av kamp mellan ideologier. Sådana strategiska intressen kan förvisso
finnas i det fördolda, men det som hålls fram i
offentligheten för att få opinionens stöd för
krigshandlingar är mänskliga rättigheter och
globalt medlidande. Fienden ska bekämpas
för sina brott mot civilbefolkningar, Saddam
Hussein för massaker på kurder med kemiska
vapen, Slobodan Milosevic för de etniska
rensningarna och massakrerna på kosovoalbanerna, Usama bin Ladin för terrorattacken
mot World Trade Center och Pentagon där
oskyldiga civila dödades. Dessa övergrepp är
lång: Liberia, Sudan, Sierra Leone, Burundi,
Etiopien och Eritrea. Flyktingar från Afghanistan blir uppmärksammade först när landet
blivit storpolitiskt och mediepolitiskt intressant.
FN och UNESCO som bildades efter krigsslutet 1945 och FNs proklamerande av universella mänskliga rättigheter i december
1948 har haft stor betydelse för internationell
hjälp och för utvecklandet av en global medkänsla. Idag finns flera tusentals humanitära
organisationer som hjälper människor i nöd
världen över. Stora som små, gamla som nya
humanitära organisationer arbetar för krigens,
konflikternas och det politiska förtryckets
29
offer likväl som för naturkatastrofernas. Det är
organisationer som Röda Korset, Rädda Barnen, Läkare utan gränser, Amnesty, Human
Right Watch, Erikshjälpen, PMU-Interlife och
Hoppets Stjärna – för att nu nämna några av
de många som finns. De senaste decennierna
har det skett en kraftig ökning av sådant ideellt hjälparbete (Boltanski, 1999; Tvedt, 1995).
Samtidigt som medborgarnas politiska engagemang har minskat i västvärlden så finns det
ett ökande engagemang i så kallade NGOs
(non-governmental organisations) där de
humanitära organisationerna utgör en framträdande del. Norge har nästan dubbelt så
många medlemmar i humanitära organisationer som i politiska partier (Andresen, 1999)
och i Sverige är de humanitära organisationerna en typ av organisation som ökar mest
relativt sett (Jeppsson Grassman & Svedberg,
1999).
Medierna fokuserar i sin tur alltmer på civila offer för krig och konflikter, det gäller inte
minst den visuella exponeringen. Gulfkriget,
där civilbefolkningens umbäranden försvann,
är ett undantag från en mer allmän utveckling
i nyhetsjournalistiken. Studier visar att televisionens nyhetsinslag om våld i samhället och
världen i större utsträckning än tidigare exponerar bilder av offren. Den visuella presentationen har också förändrats mot ett mer
närgånget exponerande av offren genom närbilder av skadade och lemlästade människor
(Cronström, 2000; Höijer, 1994).
Det är en samverkan av flera faktorer som
förklarar den ökade mediefokuseringen på
offer. Dels att politiska vålds-, krigs- och
terrorhandlingar systematiskt riktas mot civilbefolkningar och inte kräver lika många offer
bland soldaterna som tidigare. För parterna
finns det ett intresse av att visa fram hur ond
fienden är och rapporter om civila offer blir
också en del av propagandan. Dels det allmänna globala humanitära engagemanget
som inte bara fostrar publiken utan också journalisterna (se exempelvis Bell, 1995) och får
dem att önska väcka publikens medkänsla
med bilder av mänskligt lidande. Den tekniska utvecklingen spelar också roll. Med lätta
bärbara kameror och satellitöverföringar kan
man enkelt och snabbt rapportera från platser
där offren finns och nyhetsbyråerna och
nyhetsredaktionerna får också oftare videofilmade amatörbilder (Höijer, 1994). Ytterligare en viktig faktor är den ökade konkurrensen
mellan tv-kanaler som leder till en visuell
kamp med spektakulära bilder av offer för
att få uppmärksamhet. Nyhetsbyråerna konkurrerar om att få just sitt nyhetsmaterial
uppmärksammat i det enorma flödet av bilder
som sprids över världen varje dag och deras
fotografer tar närbilder av lidandet. Frilansande fotografer gör det i hopp om att sälja
sina bilder. Nyhetsredaktionerna väljer att
visa dessa bilder i konkurrens med andra
nyhetsprogram och i tron att det lockar publiken.
Torkan i Afrika i mitten av 1980-talet
brukar ofta betraktas som ett slags genombrott
för det globala humanitära engagemanget
(Tvedt, 1993). Men vi kan också gå längre tillbaka i tiden till inbördeskriget i Nigeria 1968–
1970 då medierna rapporterade om döda,
skadade och lidande civilbefolkning (se
Nohrstedt, 1996). Det var då som televisionen
sände ut sina reportage om brutalt våld och
lidande och hjälporganisationerna framgångsrikt bedrev kampanjer för att samla in pengar
till de nödställa med affischer av svältande
barn. I allmänhetens kollektiva minnen etsade
sig bilder fast av barn med uppsvällda magar,
tändstickstunna armar och ben och stora
huvuden med oändligt sorgsna mörka ögon.
”Biafrabarn” blev ett begrepp och en symbol
för barnens utsatthet som oskyldiga offer.
Idag visar nyhetsprogram och dokumentärprogram ständigt bilder av offer för svält30
katastrofer och naturkatastrofer, för krig och
konflikter. Vi får veta att det rör sig om tiotusentals, hundratusentals, miljoner offer. I tvsända galor med kända artister samlas
pengar in till hjälpbehövande i världen. År
2000 pågick exempelvis i Sverige kampanjen
Världens Barn – nio hjälporganisationer stod
bakom – med bland annat två stora tv-galor
för att samla in pengar. Tillsammans med
vanliga bössinsamlingar blev det insamlade
slutresultatet för världens barn 112 miljoner
(www.varldensbarn.nu). Norska folkets givmildhet är ännu större. NRK bedriver sedan
1974 en stor årlig insamlingsaktion, tv-aksjonen, i samarbete med en utvald hjälporganisation. År 2000 var det SOS-barnebyer och 157
miljoner samlades in, 1999 fick Amnesty International Norge in 121 miljoner via tv-aktionen,
1998 var resultatet 130 miljoner för Det norske
flyktingeråd (www.nrk.no/tv-aksjonen).
De underhållande tv-galorna må vara de
som mest direkt leder till handling i form av
ett ekonomiskt bidrag till hjälpbehövande,
men det är ändå de informativa programmen
som skapar förutsättningarna genom sina
skildringar av lidandet. Medierna framhåller
ofta att det finns olika meningar i sakfrågor
men när det gäller medkänsla med offren
råder hegemonisk enighet. Medierna, särskilt
televisionen med sina påträngande bilder av
lidandet, fostrar på så sätt vårt globala samvete och gör det svårare att vidmakthålla likgiltighet och ignorans. Det är inte minst de
humanitära organisationerna medvetna om
(Minear m.fl., 1996). Men televisionen gör oss
samtidigt till voyeurer som smygtittar på
lidandet genom tv-skärmen i våra vardagsrum och ett överdrivet fokus på offer utan att
förklara orsaker riskerar, enligt Ignatieff
(1993), att leda till ett slags ytligt människoförakt.
Tidigare studier av publikreaktioner visar
också att bilder av offer å ena sidan blir de vitt-
nesbörder om lidandet som kan väcka vår
medkänsla, men å andra sidan kan det ständiga flödet av nyhetsrapporter om världens
ondska leda till avtrubbning och urgröpning
av medkänslan (Höijer, 1996). Som publik kan
våra upplevelser pendla mellan empati och
distanserad cynism.
Meningsmakten – den diskursiva
makten som problem
Inom publikforskningen finns idag en stor
enighet om att medborgarna som publik inte
är en homogen massa som passivt blir indoktrinerade av mediernas budskap. Mediernas
makt över publiken är varken total eller enhetlig. Den lineära enkla modell för mediepåverkan som propagandateoretikern Lasswell en
gång myntade med sitt klassiska ”Who says
what to whom, through what channel and
with what effect?” blev tämligen snart kritiserad av de forskare som gjorde empiriska
studier av påverkanseffekten på publiken (se
McQuail, 1994).
Receptionsforskningen som intresserar sig
för hur publiken uppfattar och tolkar mediernas utbud har visat att det finns betydande
variation mellan individers och gruppers
upplevelser och tolkningar av medieinnehållet. En del har gått så långt att de hävdat att
huvudsakligen publiken/mottagaren – inte
mediet/sändaren – har makten över tolkningen, exempelvis John Fiske (1987) som talar om
”semiotisk makt” och med det menar makten
att ur medieinnehållet konstruera egna betydelser, förnöjelser och identiteter. Men denna
överdrivna syn har litet stöd i empiriska studier som visar att det visserligen finns variation i tolkningarna och därmed måste publiken sägas vara aktiv, men att det är i samspelet
mellan medietexten och publikens perspektiv
som tolkningarna uppstår (Höijer, 1998).
David Morley (1992) urskiljer exempelvis
tre tolkningspositioner: en dominant, en för31
handlande och en oppositionell. Indelningen
hämtar han från Stuart Halls (1980) teoretiska
resonemang om publikens meningsskapande.6 Den dominanta tolkningen tar fasta på
textens dominerande betydelse, som enligt
teorin är densamma som samhällets dominanta eller rådande uppfattning. Den oppositionella tolkningen avvisar denna mening
medan den förhandlande tolkningspositionen
är ett slags mellanposition som accepterar
vissa saker men avvisar andra. Det finns flera
svagheter vid modellen – den förutsätter
exempelvis att medierna bara återger dominanta uppfattningar och att sådana går att
fastställa, samt att det finns en entydig ideologisk kod i texten. Men tredelningen kan vara
brukbar vid en grovsortering av tolkningspositioner.
Liebes och Katz (1993 ) begrepp ”referentiella” och ”kritiska tolkningar” utgår från
fiktionsprogram men är applicerbara även på
informativa genrer. Den referentiella tolkningen – eller läsning i deras terminologi –
innebär att programmet betraktas som en
verklighetsskildring, människorna och miljöerna tolkas med referens till verkligheten. Den
kritiska läsningen fokuserar på programmets
form och estetik och markerar att programmet
är en konstruktion som har väldigt lite med
verkligheten att göra. Inom dessa ramar kan
sen publik med olika kulturella bakgrund
anlägga delvis olika perspektiv och läsa in
olika saker i ett program.
Tanken att en supermakt med USAs position skulle kunna dominera inte bara den
internationella politiska arenan utan också
medierna globalt, såsom teorin om kulturimperialismen hävdar, anses enlig kritikerna,
tvåfaldigt undergrävd av receptionsforskningen. Denna tanke tycks, för det första,
förutsätta en passiv mottagare och, för det
andra, bortse från kulturella variationer i
meningsskapandet. Ett annat problem med
kulturimperialismteorin är att den definierar
makt på ett absolut sätt. Om makten över tolkningen däremot är relativ och inte förutsätter
ett mekaniskt överförande av mening från
mediet till publiken så är viss variation i tolkningarna inte a priori något som är oförenligt
med att publiken påverkas av medieinnehållet, exempelvis propagandan. Hur det
förhåller sig med detta hoppas vi att den här
rapporten ska kunna bidra till att belysa.
Sammanfattning
Som avslutning på kapitlet ska vi sammanfatta de viktigaste komponenterna i vår analytiska begreppsapparat. Vi ska också kort
kommentera den metodologiska syn som
väglett oss. Projektets ansats är, för det
första, både holistisk och mångperspektivistisk7. Vi har presenterat ett sammanhängande
perspektiv som utgår från de globaliseringsprocesser som utmärker nutidens internationella konflikter, inte minst ur kommunikativ synvinkel. Samtidigt har vi nämnt att
meningsskapandet i samband med Kosovokriget betraktas ur flera olika, men kompletterande, synvinklar. Nämligen med avseende
på propagandans, journalistikens och publikens roll i meningsflödet. När vi väljer ett
diskursanalytiskt perspektiv på globaliseringsprocesserna uppfattar vi meningsskapandet som sammansatt av tre samverkande
diskurser, alltså propaganda, journalistik och
publikens humanitära engagemang, vilka
6) Stuart Hall bygger i sin tur sitt resonemang på sociologen Frank Parkins tredelade samhälleliga värdesystem: ett
dominant, ett underordnat och ett radikalt.
7) En holistisk ansats innebär att forskarna försöker se forskningsobjektet i ett helhetssammanhang. I det här projektet sker
det genom att vi i analyserna relaterar medierapporteringen och publikens reaktioner till den internationella politiska
och medietekniska utvecklingen.
32
sammantagna konstituerar den diskursiva
ordning som vi undersöker.
Globaliseringen innebär att varken propagandan, journalistiken eller publikens
meningsskapande kan analyseras enbart i
ett nationellt perspektiv. Krigsjournalistiken
är oåterkalleligen en transnationell verksamhet och detta innebär också att meningsskapandet i nyhetsflödet måste betraktas i ett
multikulturellt och transnationellt perspektiv.
Det meningsskapande som både propagandastrateger, journalister och publiken utför
kan förstås som rekontextualisering och
domestisering av betydelser som förmedlas
transnationellt, vilket dock inte automatiskt
utesluter att hegemoni och global dominans
kan utövas av en supermakt med USAs position. Huruvida nationella eller lokala perspektiv, inklusive det betydelseskapande som
präglas av nationella myter och/eller provinsiell identitetspolitik, förhindrar detta är sannolikt beroende på en mängd specifika faktorer i den aktuella konflikten. Och framför allt
är det en empirisk fråga för forskningen att
söka svar på.
Flera forskare (t.ex. Hallin, 1997; Taylor,
1997) betonar förändringarna av krigsjournalistikens villkor och hur dagens korrespondenter på många sätt är utlämnade både till
allt skickligare och mer sofistikerade propagandastrateger och till en kommunikationsteknologi som minskar deras möjligheter
till överblick, analys och granskning. Statsmakter och militärer stärker därigenom sin
kontroll över mediernas innehåll, kanske
framför allt genom ett proaktivt agerande som
går ut på att förse journalisterna med propagandamaterial som bidrar till en positivt
inställd opinion. Vidare påpekade redan
Harold D. Lasswell (1927/1971) att propagandan inte enbart syftar till att övertyga hemmaopinionen utan även har motståndarsidans
trupper och befolkning, liksom allierade sta-
ters politiker och folk, som målgrupper. Den
är transnationellt inriktad även om den ytterst
utgår från nationella intressen. Lasswell införde också begreppet ”the propaganda of deed”
(Lasswell, 1927/1971:199), vilket avser de propagandaeffekter som diplomatiska, politiska,
militära och andra handlingar framkallar.
Denna tanke följs upp i Chomskys analyser av
bland annat Rambouilletförhandlingarna och
vi kommer att anknyta till detta begrepp i
våra egna analyser (Chomsky, 1999).
Samtidigt är det viktigt att betona att medierna inte fungerar som viljelöst redskap för
makteliterna, även om eliterna försöker skaffa
sig ett avgörande inflytande över medieagendan. Flera forskare (t.ex. Hallin, 1986; 1997;
Kellner, 1992) betonar vikten av att uppmärksamma divergerande uppfattningar inom
elitskiktet och skillnaderna mellan olika medier och journalistiska genrer. Här finns en mer
eller mindre tydlig kritik av en alltför instrumentell syn på relationen mellan makteliterna
och medierna. Metodologiskt har vi försökt
följa upp denna kritik. Dels genom att betrakta journalistiken som en relativt autonom
diskurs där olika nationella och lokala villkor
kan framkalla variationer mellan Kosovorapporteringen i Norge, Storbritannien och
Sverige, liksom mellan enskilda medier inom
respektive land. Dels genom att vi försöker
göra frågan om eventuell amerikanska hegemoni och dominans i meningsflödet empiriskt
forskningsbar genom att relatera journalistikdiskurserna i de tre länderna till de förekommande propagandadiskurserna i Kosovokonflikten. På detta sätt hanterar vi i projektet de
två centrala aspekterna av den globala diskursiva ordningen, dvs. dess enhetlighet respektive beständighet (Fairclough, 1995: 65).
En brist inom forskningen på området är
att publik- eller medborgarledet i meningsskapandet i samband med internationella
konflikter är föga uppmärksammat (Hallin,
33
1997). Opinionseffekterna studeras som regel
på aggregerad nivå med survey-metoder, vilket innebär att det endast finns ett fåtal undersökningar av hur publiken på individ- och
gruppnivå använder mediernas innehåll i sina
egna kognitiva processer och hur den förhåller sig till krigsrapporteringen (exempel på
undantag är Liebes & Ribak, 1994, och Morrison, 1992). I det här projektet studeras publikens uppfattningar inte som opinion utan snarare som resonemang. Vi är intresserade av hur
olika grupper i publiken resonerar kring
Kosovokonflikten och mediernas rapportering. Detta innebär att vi inte gör någon receptionsanalys i vanlig mening, eftersom vårt
fokus inte ligger på meningsskapandet vid
själva nyhetskonsumtionstillfället, utan i stället på vilka föreställningar och reflexioner som
publiken artikulerar en tid efter kriget. Vi är
framför allt intresserade av vilka uppfattningar och intryck som blir bestående, dvs. reflexiviteten över tid.
Med utgångspunkt från Ignatieffs teori om
den moraliska universalismen i det postmoderna samhället blir en av de centrala
frågeställningarna i publikundersökningarna
att analysera det humanitära engagemangets
och empatins utbredning i olika grupper.
Här knyter vi även an till Luc Boltanskis teori
om ”medlidandets politik” och hans analys av
det komplexa mönstret av medkänsla med
lidande människor som inte befinner sig i vår
omedelbara närhet (Boltanski, 1999).
Det har varit vår ambition att gå längre i
riktning mot en holistisk och samtidigt multimetodologisk ansats genom att överskrida
de vanliga begränsningarna i forskningen
på området, vilka som regel innebär att
man antingen undersöker medieinnehållet
eller nyhetsproduktionen eller publikreceptionen. Vi är övertygade om att denna bredare
ansats är enda sättet att ge en tillräckligt solid
grund för valida och relevanta slutsatser om
mediekrigets betydelse i de nya krigen.
34
KAPITEL 3
KOSOVOKONFLIKTENS BAKGRUND
Den 24 mars 1999 gick flyg- och marinstyrkor
från en rad Nato-länder till angrepp mot militära mål i Jugoslavien. Nato var för första
gången i krig och Norge var för första gången
sedan andra världskriget involverat i ett
väpnat angrepp.
De våldsamma omvälvningarna i Europa
efter Sovjetunionens sammanbrott 1991
utgjorde den historiska upptakten till de
händelser som ledde till Natos angrepp den
24 mars. Kampen om Jugoslaviens framtid
var på många sätt det kalla krigets sista
krampryckningar som gick över i ett ”varmt
krig”. Jugoslaviens upplösning tog fart då
Slovenien och Kroatien förklarade sig självständiga i juni 1991 och bildade upptakten till
ett blodigt inbördeskrig knutet till BosnienHercegovinas framtid. En allians mellan det
bosnisk-serbiska ledarskapet och Slobodan
Milosevic gick in för en blodig konfrontationspolitik för att förhindra genomförandet av det majoritetsbeslut att upprätta den
självständiga staten Bosnia-Hercegovina som
fattats i en folkomröstning.
Ett handlingsförlamat Västeuropa blev
vittne till ett 44 månader långt blodigt inbördeskrig i hjärtat av Europa. Omfattande etnisk
rensning förekom med krigsförbrytelser på
alla sidor. Det råder dock inget tvivel om att de
bosniska serberna stod för de värsta övergreppen vilka genomfördes med politiskt och
eller delvis stod under Milosevics kontroll.
Det f.d. Jugoslavien blev under 10 år offer för
en nationalistisk mobilisering där historiska
referensramar, chauvinism och nationalism
skulle bli viktigare än mänskliga rättigheter
och demokrati (Ignatieff, 1993).
De västliga stormakterna hade sin egen
agenda på Balkan och kritikerna av Natos och
EUs politik menar att ett för snabbt erkännande av de nya staterna trappade upp konflikten
i f.d. Jugoslavien (Öberg, 1999). FN ansåg
att Europa borde klara upp situationen själv,
men efter f.d. amerikanske utrikesministern
Cyrus Vance fredsmäkling i Kroatien vintern
1991–92 slöts en tillfällig vapenvila och FNs
fredsbevarande styrka United Nations Protection Force (UNPROFOR) upprättades.
I april 1992 inledde de bosniska serberna
en militär offensiv för att säkra sig ett så stort
territorium som möjligt inför kommande
fredsförhandlingar. Paramilitära grupper
(ofta kallade ”chetniks”) gjorde sig skyldiga
till omfattande krigsförbrytelser. Många
större städer hamnade under serbisk kontroll
och belägringen av Sarajevo i Kroatien började
med att civilbefolkningen besköts från höjderna runt staden.
I januari 1993 inleddes fredsförhandlingar
i Genève. Den s.k. Vance-Owen-planen var
utgångspunkt för förhandlingarna i vilka
samtliga berörda parter deltog. Vid denna
militärt stöd från militära enheter som helt
tidpunkt kontrollerade de bosniska serberna
35
70 procent av Bosnien-Hercegovinas territorium. Senare spelade Norges förre utrikesminister Thorvald Stoltenberg en central roll i
fredsförhandlingarna tillsammans med engelsmannen David Owen. De bosniska muslimerna och USA var starkt kritiska till VanceOwen-planen därför att den inte innehöll några krav på serbiskt tillbakadragande från
områden som var ockuperade av kroater och
bosniska muslimer.
I juni 1993 föreslog den bosnisk-serbiska
presidenten Radovan Karadzic en delning
av Bosnien-Hercegovina som skulle säkra serberna kontroll över ungefär hälften av territoriet. Den muslimstyrda bosniska regeringen
avvisade förslaget och försökte bita sig fast i
de städer som FN garanterade som säkra
områden. Samtidigt smugglades vapen in i
områdena för att försvara civilbefolkningen
och för att förbereda en motoffensiv.
Efter att ett granatangrepp i januari 1994
dödat 68 människor på marknadsplatsen i
Sarajevo ökade kritiken kraftigt mot västvärldens påstådda handlingsförlamning.
Senare under våren 1994 stod det klart att
kroater och muslimer i Bosnien-Hercegovina
skulle acceptera en federal lösning med
autonoma områden för serberna, å den ena
sidan, och för muslimerna och kroaterna, å
den andra.
I maj 1994 angrep Nato-flyg serbiska
ställningar runt Sarajevo och andra s.k. säkra
städer. Det utbröt öppen oenighet bland
Nato-länderna om vilka militära och politiska
lösningar man skulle välja. Frankrike var
starkt emot flygoperationerna som kunde
sätta de egna fredsbevarande FN-styrkorna i
fara. Serberna svarade på angreppen genom
att ta FN-personal som gisslan och genom
dessa aktioner tappade FN ansiktet och
demonstrerade sin handlingsförlamning.
FNs roll prövades ytterligare juli 1995, då
serbiska styrkor angrep byarna Srebrenica
och Zepa som formellt stod under FNs
beskydd. Över 8 000 bosniska muslimer dödades i massakern i Srebrenica. Senare åtalades den serbiska generalen Ratko Mladic och
den bosnisk-serbiska ledaren Radovan Karadzic av FNs krigsförbrytartribunal i Haag som
ansvariga för massakern. Också Slobodan
Milosevic har åtalats för brott mot mänskligheten och för sin roll i den etniska rensningen
i Kosovo och överlämnades i juni 2001 av
serbiska myndigheter till krigsförbrytartribunalen i Haag. Tribunalen har dömt enskilda
personer från alla sidor i konflikten till långa
fängelsestraff.
Men det är inte bara serberna som har legat
bakom övergrepp och etnisk rensning i f.d.
Jugoslavien. Med kroatisk hjälp och Natos
stöd genomförde de bosniska kroaterna en
offensiv i augusti 1995 då cirka 200 000 serber
från Krajina och västliga Bosnien drevs bort
från områden där deras familjer hade bott
under flera generationer. Enligt USAs sändebud Richard Holbrookes memoarer uppmuntrades denna offensiv av de västliga stormakterna med tanke på positionering inför de
kommande fredsförhandlingarna (Goff red.,
1999:558).
Som ett motdrag började rasande serbiska
styrkor på nytt att bombardera Sarajevo. Nato
inledde då sin Operation Deliberate Force och
angrep bosnisk-serbiska positioner genom
750 flygangrepp medan Natos Rapid Reaction
Force angrep serbiska positioner runt Sarajevo
med artilleri. Serberna led stora förluster och
drog tillbaka sina styrkor från höjderna runt
Sarajevo, vilket gjorde det möjligt att häva
belägringen av staden.
Efter 21 dagars turbulenta förhandlingar
på en flygbas i Dayton, Ohio undertecknades
det s.k. Dayton-avtalet i november 1995.
Bosnien delades in i en kroatisk-muslimsk
federation som kontrollerade 51 procent av
territoriet och en bosnisk-serbisk republik
36
som kontrollerade 49 procent. De två delarna
skulle underställas en gemensam centralregering där kroater, bosniska muslimer och serber skulle vara representerade. Dayton-avtalet undertecknades av parterna i december
1995 och innebar slutet på ett nästan fyraårigt
krig som kostat 200 000 människor livet och
gjort 2 miljoner hemlösa. Nato sände en styrka
på 50 000 man för att övervaka att Daytonavtalet följdes (Goff, red., 1999). Dayton-avtalet innefattar inte Kosovo. Detta var en medveten politik från parterna och berodde på att
det fanns tillräckligt många andra stora konfliktfrågor som man var tvungna att lösa. Samtidigt varnade säkerhetspolitiska experter och
fredsforskare vid upprepade tillfällen för att
det bara var en tidsfråga innan det skulle bli en
blodig uppgörelse i Kosovo (se Öberg, 1999).
Från EUs sida sades uttryckligen 1996 att
Kosovo kunde bli platsen för nästa konflikt
(jfr. Bildt, 1997:543), men utan att det fastställdes någon strategi för att förhindra att den slutade i blodutgjutelser (Eide, 1999:212).
som dominerades av albaner till Serbien.
Radikala krafter i Kosovo stack heller inte
under stol med att de på sikt önskade bli en del
av Albanien. På kort sikt var målet att få status
som egen republik i Jugoslavien.
Parallellt växte de nationalistiska strömningarna sig allt starkare i den serbiska minoriteten som kommit till en helt motsatt
slutsats. De upplevde sin minoritetsroll som
outhärdlig och önskade att den serbisk-kontrollerade staten skulle säkerställa deras
intressen och hejda den kosovoalbanska
nationalismen i provinsen.
Som ett påtryckningsmedel utfördes under
slutet av åttiotalet många våldshandlingar
mot serber för att få dem att flytta ut ur provinsen. Den politiska konflikten om Kosovo
förvärrades under åren 1988 och 1989, då president Milosevic befäste sitt ledarskap genom
att spela på serbisk nationalism. Milosevic initierade en lagändring som gjorde serbiska till
provinsens enda officiella språk. Han ersatte
ledaren i Kosovos kommunistparti, Azem
Vllasi, med sin egen lojala stöttepelare, Rahmann Morina. Omfattande demonstrationer
ägde rum och efter en hungerstrejk i de viktiga Trepca-gruvorna satte Milosevic in den
federala polisen och införde undantagstillstånd.
Under perioden 1989-1990 genomfördes en
rad grundlagsändringar som fråntog kosovoalbanerna de flesta av de rättigheter de hade
fått vid grundlagsändringen 1974. Klimax i
Milosevic nationalistiska strategi nåddes den
28 juni 1989 under firandet av 600-årsjubiléet
för slaget om Kosovo. Samma dag år 1389
hade serbiska styrkor besegrats av det ottomanska rikets trupper, vilket blev början på
det som av nationalistiska serber betraktas
som "600-årsnatten” efter det serbiska nederlaget. I sitt tal till de många tusen serber, som
hade kommit för att markera 600-årsdagen av
nederlaget, tog Milosevic steget fullt ut och
Konflikten om Kosovo
I den jugoslaviska grundlagen från 1974 definierades Kosovo som ett autonomt område.
Espen Barth Eide skriver att Kosovo blev en
slags fungerande republik utifrån resonemanget att det ju redan fanns en albansk
stat utanför Jugoslavien (Eide, 1999:207).
Även om Kosovo inte hade status som egen
republik bildade den kosovoalbanska majoriteten, som utgjorde 80–90 procent av befolkningen, sin egen regering, sitt eget parlament,
sin polis och centralbank. Under hela 1980talet blomstrade en albansk nationalism i
Kosovo. På områden som utbildning och kultur knöts nära band med Albanien. En historisk medvetenhet växte fram vars kärnpunkt
var en upprördhet över den maktöverföring
som i början av nittonhundratalet skett från
det tidigare ottomansk-kontrollerade område
37
spelade i högre grad än någonsin tidigare på
serbisk nationalism (Glenny, 1992:34).
Kosovoalbanernas strategi för att bemöta
den serbisk-nationalistiska offensiven var att
utveckla en parallell statsstruktur istället för
att gå till öppen konfrontation. Alternativa
utbildningsanstalter och politiska strukturer
byggdes upp och bildade ryggraden i den
nya statsorganisationen. Republiken Kosovo
knöts samtidigt till den inofficielle presidenten Ibrahim Rugova och hans parti LDK.
Alternativa tjänster för hälsovård, utbildning och polisväsende finansierades genom
beskattning av kosovoalbanerna i Kosovo och
exil-kosovoalbaner utomlands. En av anledningarna till att Milosevic-regimen accepterade den nya parallellstrukturen var att
kosovoalbanerna bojkottade valen till Jugoslaviens politiska institutioner och därmed
säkrade regimen fortsatt formell kontroll. Alla
som propagerade för separatism eller gemenskap med Albanien blev emellertid omedelbart avspisade (Eide, 1999:207-208). Oron
ledde till ekonomisk nedgång och politisk
kris. Upplösningen av det gamla Jugoslavien bidrog till ökad spänning i Kosovo.
Varför kunde inte Kosovo-problemet lösas
under Dayton-förhandlingarna? Anledningen till att förhandlarna inte bedömde att detta
var möjligt visar svagheten i Dayton-processen. Hela avtalet bygger på en topptung process. Hela processen baserades på att Milosevics signatur måste säkras, trots starkt motstånd från de serbiska nationalisterna i Bosnien. Ingen kunde bestrida att Slobodan Milosevic var den legitime ledaren för det gamla
Jugoslavien. Samtidigt hade Milosevic gjort
klart att han inte under några omständigheter
ville lämna ifrån sig Kosovo. Milosevic-regimen var orubblig i sin ståndpunkt att alla
problem med anknytning till Kosovo var att
betrakta som en intern angelägenhet. De
moderata kosovoalbanska ledarna som hade
baserat sig på västligt stöd kände sig lurade
och de mer radikala ledarna ifrågasatte den
inofficelle presidenten Ibrahim Rugovas strategi för att bemöta våldet. Allt fler begärde
total självständighet för Kosovo. De mest
fanatiska serbiska nationalisterna fick samtidigt blodad tand.
Under uppbyggnaden av Kosovo Liberation
Army (UCK)8 fick de serbiska nationalisterna
stöd för sin ståndpunkt att konfrontation var
det enda som kunde säkra serbiska intressen i
regionen. Angrepp från serbisk polis och milis
blev samtidigt UCKs skäl för att fortsätta den
väpnade kampen. Huvudargumentet var att
de var tvungna att försvara den kosovoalbanska befolkningen mot övergrepp från
serbiska säkerhetsstyrkor och paramilitära
grupper. Våldsspiralen var ännu en gång ett
faktum.
UCK visade sig för första gången offentligt
vid begravningen av en albansk lärare som
dödats av serbiska säkerhetsstyrkor i december 1997. De första, väpnade konfrontationerna mellan UCK och serbiska styrkor ägde rum
i Lausha redan den 26 november 1997. UCK
angrep inte bara militära mål, utan stod
också bakom mord på serbiska posttjänstemän och andra som på något sätt kunde associeras med regimen i Belgrad (Chomsky,
1999:30-31). De serbiska säkerhetsstyrkorna
startade en omfattande upprensningsaktion
mellan 26 februari och 1 mars 1998 i UCKs viktigaste område i Drenica-regionen (Goff, red.,
1999: 559). Den 5 mars gick serbiska styrkor till
angrepp mot byn Prekaz och dödade UCKledaren Adem Jashari och ytterligare 50 personer i hans släkt.
8) Vi kommer att använda förkortningen UCK om den kosovoalbanska gerillan. Vissa av de källor vi citerar använder
förkortningen UCK eller KLA. I citat och hänvisningar används samma beteckning som de omtalade källorna använder.
38
Den 22 mars offentliggjordes resultatet av det
inofficiella kosovoalbanska presidentvalet
där Ibrahim Rugova var den klara segraren.
På den internationella arenan startade en
intensiv skuggboxning om Kosovos framtid.
FN införde vapenembargo mot Jugoslavien
medan serberna å sin sida avvisade alla förslag om en folkomröstning. Men allt pekade
inte mot ett nytt inbördeskrig. Ibrahim Rugova och Slobodan Milosevic hade sitt första
möte i mitten av maj för att sondera möjliga
kompromisser. Detta väckte starkt missnöje
inom UCK-kretsar och mottogs inte heller
positivt av den militanta delen av de serbiska
invånarna i Kosovo. UCK trappade upp sina
väpnade aktioner och vid flera tillfällen kom
meddelanden från UCK-enheter att ”etnisk
rensning” genomförts mot den serbiska civilbefolkningen. Exempel på sådana händelser
är 21 april 1998 i Ratishi i Eperme/Gornji Ratis
och 22 april 1998 i Dashinovc/Dasinovac.
Vid båda tillfällena kom meddelanden om
”försvunna” serber (Independent International Commission on Kosovo, kap. 2:11).
Den 17 juli samma år tog UCK kontroll över
byn Orahovac som veckan därpå återerövrades av serbiska säkerhetsstyrkor. Detta bildade upptakten till en utökad gerillataktik från
UCK som drog sig tillbaka till bergen och
gränsen mot Albanien. Dessa områden utsattes för angrepp av serbiska polisstyrkor, vilka
under sommaren 1998 fick stöd av reguljära
jugoslaviska trupper. UCK hävdade att de
hade kontroll över 40 procent av Kosovo. Det
är mer troligt att UCK gick i den serbiska militärens fälla och att de lockades att sprida sina
relativt fåtaliga styrkor över ständigt större
områden. Detta gjorde det lättare för de serbiska styrkorna att isolera enskilda enheter i
en motoffensiv som ägde rum under sensommaren och hösten 1998. UCK rekryterade som
aldrig tidigare, men under motoffensiven
hösten 1998 drevs 200 000 kosovoalbaner
bort från sina hem. Flera bekymrade observatörer drog paralleller till den etniska rensningen under inbördeskriget i Bosnien och Kroatien och förespråkade militära aktioner från
Natos sida. Espen Barth Eide menar att jämförelsen med Bosnien och Kroatien är ”något
haltande”:
I Bosnien och Kroatien var permanent och systematisk utdrivning av stora folkgrupper själva
målet med aktionerna. Syftet var att terrängen
skulle överensstämma med den önskade etniska
kartan, vilken skulle vara fri från alla andra än serber i 'serbiska' områden (och för den delen också
från alla andra än kroater i 'kroatiska' områden
osv.). I Kosovo hösten 1998 var det snarare tal om
en brutal och illegitim strategisk kampanj mot
KLA än ett genomförande av en plan för en permanent förändring av befolkningsstrukturen i Kosovo. Oavsett slutlig ”dom” över vad som egentligen
hände hösten 1998 kan vi redan nu konstatera att
det intryck som skapades i många västliga kretsar
av att det återigen var tal om reguljär etnisk rensning fick stor betydelse för konfliktens vidare
utveckling (Eide 1999:212).
Rädslan för ett ”nytt Bosnien” bidrog till att
man började reagera på allvar från internationellt håll hösten 1998.
Internationella reaktioner
Den 24 september antog FNs säkerhetsråd
resolution nr 1199 där kravet ställdes att regimen i Belgrad skulle stoppa stridshandlingarna. Tidigare samma år hade FN antagit resolution 1160 där man i starka ordalag uppmanade
till förhandlingar – inte blodutgjutelser. Fem
dagar senare påträffades 30 lik i Fornye Obrinje. Dessa människor hade massakrerats efter
det att FN hade antagit sin resolution.
Situationen i FN gjorde att det var omöjligt
att uppnå enighet i säkerhetsrådet om att
vapenmakt kunde användas eller om att ge
39
USA eller Nato tillstånd att använda militära
medel å organisationens vägnar, som i upptakten till Gulfkriget efter Iraks invasion av
Kuwait 1990. Både Ryssland och Kina hade
gjort klart att de skulle använda sig av vetorätten och motsätta sig alla resolutioner som förespråkade utövande av våldsmakt mot Jugoslavien. Även Sverige och flera av de länder
från tredje världen som då satt i säkerhetsrådet, uttryckte skepsis mot militära insatser
i FNs namn.
Detta motstånd bidrog till att USAoch Nato
diskuterade ensidig användning av vapenmakt oberoende av FN. De första hoten om
maktbruk framfördes redan våren 1998 av
USAs dåvarande utrikesminister Madeleine
Albright och Natos generalsekreterare Javier
Solana.
Å ena sidan var det i den offentliga debatten i Norge och andra Nato-länder många som
argumenterade för att lärdomarna från Bosnien var att handling och maktbruk är det enda
språk som den serbiske presidenten Milosevic
förstår. Å andra sidan kom också många
motstridiga signaler innan Nato gjorde klart
att man inte ville stödja UCKs gerillaverksamhet. Vid denna tidpunkt klargjorde Nato att
organisationen inte skulle göra något som
kunde bidra till att legitimera UCKs separatism. Det förekom också dubbla budskap vad
gällde användandet av maktmedel. Nato
hotade med militära insatser mot Milosevic
och gjorde samtidigt klart att det inte var aktuellt för Nato att fungera som UCKs flygvapen i deras gerillakrig (Pharo, 2000:7). Från
västvärlden upprepades att man respekterade
att Kosovo var en del av Jugoslavien och att
framtida lösningar också skulle baseras på
detta faktum. I februari 1998 uttalade USAs
sändebud till Balkan, Robert Gelbard, att UCK
”without any question is a terrorist group”
(citat från Chomsky, 1999:31). Den amerikanska Skopje-ambassadören och Kosovo-
förhandlaren Christopher Hill refererade så
sent som sommaren 1998 flera gånger till UCK
som en terroristgrupp (Eide, 1999:17). Att
det därför var officiell amerikansk politik att
betrakta UCK som en terroristorganisation
kan det knappast råda något tvivel om.
En större militär flygövning i luftrummet
ovanför Makedonien och Albanien i juni 1998
visade att Nato menade allvar med sina hot.
Samtidigt bidrog Natos hot om att använda
makt till att föra Milosevic till förhandlingsbordet i oktober 1998. Den 13 oktober undertecknade USAs sändebud Richard Holbrooke
och Milosevic ett avtal om utplacering av 2000
OSSE-observatörer i den s.k. Kosovo Verification Mission (KVM), samtidigt som de serbiska
styrkorna skulle reduceras till 2/3 av sitt
dåvarande antal. Detta framställdes i nyhetsrapporteringen som ett bevis på att press från
Nato fungerade, men förslaget var också snarlikt ett ryskt förslag som Milosevic hade gått
med på veckan innan. Parallellt arbetade USA
och Storbritannien i kulisserna för att få en actorder godkänd (ett beslut att sätta NATOs
militära organisation i beredskap), även om
det inte förelåg något FN-beslut. Nato hade
aldrig tidigare hoppat över FNs godkännande
av militär maktanvändning. Alliansen upprättades efter andra världskriget med hänvisning till FN-stadgans artikel 51 om rätten till
individuellt eller kollektivt självförsvar. Alla
Natoåtgärder i Bosnien-konflikten hade godkänts i FN-resolutioner och förberedelserna
till att handla oberoende av FN skapade
omfattande debatt i många Natoländer (Eide,
2000:40-41).
I november 1998 godkände Nato en plan
för att assistera Organisationen för Samarbete
och Säkerhet i Europas (OSSE) operation från
Makedonien. Svagheterna med KVM-avtalet
blev samtidigt mer påtagliga. Då UCK inte
hade varit delaktig i processen utnyttjades
möjligheten att skaffa sig militära fördelar
40
genom att inta flera av de ställningar som serberna – i enlighet med avtalet – lämnade. Två
händelser bidrog till att diskussionen om en
Natointervention blossade upp med full
kraft. Den 15 december 1998 dödade jugoslaviska styrkor 31 UCK-soldater vid gränsen
till Albanien. Senare samma dag dödade
maskerade män sex serbiska ungdomar i en
ungdomsklubb i byn Pec, vilket betraktades som en hämndaktion från UCK. Det som
innebar det definitiva slutet för KVM-avtalet
var påträffandet av 45 döda kosovoalbaner
i Racak i södra delen av Kosovo den 16 januari 1999.
Den ansvarige för OSSE-operationen i
Kosovo, William Walker, bidrog starkt till att
just denna händelse på många sätt blev avgörande för det vidare händelseförloppet. Efter
att ha varit på platsen, sa han omedelbart "I do
not hesitate to describe the crime as a massacre, a crime against humanity. Nor do I hestitate to accuse the government security forces of
responsibility” (citat från Chomsky, 1999:41).
Många oberoende medarbetare i människorättsorganisationer och andra icke-statliga
organisationer reagerade på att Walker kunde
dra så tvärsäkra slutsatser utan grundligare
undersökningar (Minear m.fl., 1999:56).
Den ansedda tidningen Le Figaro skrev
dagen efter Walkers uttalande att tidningens
medarbetare hade observerat strider mellan
serbiska polisstyrkor och enheter från UCK
samma dag som liken påträffats. Polisstyrkorna föreföll inte ha något att dölja vid denna
tidpunkt, då de på morgonen samma dag
hade inbjudit ett team från Associated Press
TV. En varning sändes också till OSSE som
placerade ut en observationspost på en bergsrygg i närheten. Klockan 15 samma dag sände
polisen ut en kommuniké om att 15 UCK-soldater hade dödats och många vapen beslagtagits. Ett par timmar senare reste en fransk journalist genom området och såg tre bilar med
OSSEs emblem och flera observatörer som
samtalade med lokalbefolkningen. Morgonen
därefter hade UCK återigen tagit kontroll över
byn och journalister och OSSE-observatörer
inbjöds att klockan nio beskåda de hemska
scenerna med flera lik som låg på rad i ett dike.
William Walker anlände till platsen klockan
tolv och drog direkt den slutsats som citeras
ovan. Flera kosovoalbanska ögonvittnen lämnade samstämmiga skildringar av hur byn
föregående förmiddag hade genomsökts av
serbisk polis som gick från hus till hus och
skilde kvinnor och män åt. Männen sköts
sedan utan förvarning. Denna historia stämde
dåligt med de tv-inspelningar som hade gjorts
av teamet från AP-TV och som Le Figaro-journalisten, Renaud Girard, själv hade tittat på.
Bilderna visade närstrider med serbisk polis
som smyger längs husväggarna, blir beskjutna och skjuter tillbaka. TV-journalisten observerade också en grupp UCK-soldater som
omringades på en ås i närheten och såg på
medan de desperat försökte att pressa sig ut
(Hammond, 2000:22).
En alternativ förklaring till påståendet om
en massaker är därför, att de, som enligt uppgift skulle vara döda, var UCK-soldater som
dödats i strid, men som av propagandaskäl
kläddes ut som civila och placerades i diket i
efterhand. Poängen med denna genomgång är
inte att lämna en slutsats om att vi tror på den
förklaringen eller att vi ”frikänner” de serbiska styrkorna när det gäller övergreppen.
Poängen är att visa behovet av källkritik i
sådana situationer. Reporter Sigrun Slapgard
på Dagsrevyen har, baserat på egna erfarenheter från krigsområdet, framfört kritiska synpunkter när det gäller mediernas avhängighet
av Nato och OSSE som källor (Slapgard, 2001).
Hon riktade särskilt sökarljuset på norska
journalisters beroende av centrala källor inom
OSSE och Nato efter påståendena från OSSEs
högste befälhavare William Walker om att ser41
biska säkerhetsstyrkor låg bakom massakern
på 45 civila i byn Racak, en händelse som var
avgörande för Natos beslut att gå till militärt
angrepp mot Jugoslavien. Finska rättsmedicinare har granskat Racak-massakern i Kosovo
och har inte kunnat dokumentera att händelserna i Racak var en massaker som genomfördes av serber (Raino m.fl., 2001). De finska
forskarna har emellertid själva i tyska medier
preciserat att deras rapport inte heller kan
uppfattas som något frikännande av serberna
(Aftenposten 31 januari, 2001). Oavsett vilken
sanningen är måste sådana avgörande händelser granskas och grundliga undersökningar genomföras innan de används för att legitimera en militär intervention.
Denna händelse bör också mana till eftertanke om Walkers roll. Medarbetare som arbetat i Walkers närhet har i efterhand ifrågasatt
Walkers förmåga att inta den neutrala observatören och mäklarens roll, den roll som OSSE
borde spela9. Efter att bombningarna hade
1999:560). Nu kan frågan också ställas om
Walker var mannen som kunde få förtroende
från båda parter i en sådan operation. Han
hade ett förflutet som aktiv diplomat under
Reagan-administrationen och bidrog som
ambassadör i El Salvador till att släta över den
USA-stödda regeringen i El Salvadors uppenbara ansvar för brott mot mänskliga rättigheter, inklusive morden på sex jesuitiska präster
i november 1989 (Chomsky, 1999:41).
I efterhand råder det ingen tvekan om att
den amerikanska regeringen handplockade
Walker för uppgiften för att man önskade en
lojal Nato-stöttepelare som ledare av OSSEoperationen. Detta framkommer tydligt i
utskriften från BBC-programmet ”Moral
Combat: NATO at War”.
Rambouilletprocessen
Den s.k. Kontaktgruppen för Balkan inkallade
nu den jugoslaviska regeringen och kosovoalbanerna till fredsförhandlingar i Rambouillet
utanför Paris. Förhandlingarna inleddes den
6 februari med stöd av FNs säkerhetsråd.
Processen pågick i två etapper. Den första rundan varade från 6 till 23 februari och avslutningsrundan ägde rum i Paris från den 15 till
den 18 mars. I efterhand har hela Rambouilletprocessen varit omdiskuterad. Det var tydligt
att varken UCK eller regeringen i Belgrad var
motiverade för att förhandla med varandra
och förhandlingarna gav föga intryck av att
parterna förhandlade i vanlig mening. De två
huvudparterna satt i var sitt rum och möttes
aldrig öga mot öga. Toppdiplomater sprang
i skytteltrafik mellan parterna med olika
utspel. Det verkade snarare som om kontaktgruppen presenterade ett ultimatum till de
två parterna (Galtung, 2000).
avslutats erkände CIAatt organisationen hade
agenter bland OSSE-observatörerna (Hammond, 2000:21). Att Walker kom med så bombastiska uttalanden innan liken överhuvudtaget hade undersökts av experter bidrog
säkert till att konflikten mellan OSSE och
Belgrad skärptes. Privat hade Walker månaderna innan sagt att UCK bar huvudansvaret för att våldshandlingarna trappats upp
(Dokumenterat i ”Moral Combat: NATO at
war”, BBC2 Special sänt 12 mars 2000). När
Walker vid denna tidpunkt gjorde så tvärsäkra uttalanden, visste han självklart vilken
effekt det skulle få. Walker utvisades från
Kosovo av jugoslaviska myndigheter. Även
om Milosevic tre dagar senare upphävde
detta beslut var det uppenbart att hela OSSEoperationen befann sig i kris (Goff, red.,
9) Här bygger vi på intervjuuppgifter från en av Walkers närmaste medarbetare som vill vara anonym. Intervjun genomfördes av Rune Ottosen.
42
Flera tecken pekar på att centrala aktörer i
Nato-länderna förhandlade för syns skull och
att det primära målet var att få ett svepskäl för
att ”ta” Milosevic. Motivet har samband med
tidigare erfarenheter av Milosevics agerande i
den tio år gamla konflikten på Balkan, vilket
tolkades som att makt är det enda språk Milosevic förstår.
Espen Barth Eide har intervjuat flera av
aktörerna i Rambouilletprocessen och hävdar
att den västliga strategin utformades i samspel mellan Storbritanniens utrikesminister
Robin Cook, Frankrikes utrikesminister
Hubert Vedrine och USAs utrikesminister
Madeleine Albright. För de som deltog i förhandlingarna var det tydligt att de tre utrikesministrarna var oense. Albrights linje var
att pressa Milosevic maximalt, medan de
två andra önskade få ett kompromissförslag
på bordet. Albrights linje var att först försäkra
sig om kosovoalbanernas underskrift, för att
sedan kunna använda detta i ett ultimatum
mot Milosevic (Eide, 2000:43).
Eide hänvisar också till forskaren Kjell
Magnusson vid Multietniskt centrum, Uppsala universitet, som har analyserat hela
Rambouilletprocessen. Magnusson kritiserar
de involverade aktörerna för att vara dåligt
förberedda och menar att den principplan i tio
punkter som kontaktgruppen hade utarbetat
inte följdes. Flera centrala Nato-politiker har i
efterhand erkänt att de aldrig satte sig in i
själva avtalstexten. Bland dem är dåvarande
utrikesminister Knut Vollebæk, som på ett
seminarium anordnat av norska Verdikommisjonen den 19 augusti 1999 medgav att han
inte hade läst avtalstexten. Vid samma tillfälle
sa ordföranden i Stortingets utrikesutskott,
Håkon Blankenborg, att han hoppades att
ingen hade kastat bort för mycket tid på att
läsa avtalet (Eide, 1999:219).
Efter att parterna hade varit samlade i tolv
dagar i Rambouillet utan att komma vidare i
förhandlingarna, hotade Natos generalsekreterare Javier Solana med att rikta ett luftangrepp mot serbiska mål om inte mötena
gav något resultat. Å andra sidan hotade
Rysslands president Boris Jeltsin USA med ett
motangrepp om Jugoslavien angreps.
De hårdaste kritikerna av Rambouilletprocessen hävdar att de tongivande krafterna i
USA och Nato redan hade bestämt sig för att
det var nödvändigt med ett militärt angrepp
på Jugoslavien. Förhandlingsstrategin i Rambouillet var utformad för att provocera fram
en brytning genom att ställa krav på Milosevic
som han uppenbart inte kunde godta. Syftet
var att framställa Milosevic som den minst
samarbetsvilliga parten, så att han skulle få
skulden för att förhandlingarna bröt samman.
Den amerikanska mediekritiska organisationen Fairness & Accuracy in Reporting
(FAIR) hänvisar till den amerikanska tidskriften The Nation, som citerade en anonym journalist som ständigt reste tillsammans med
utrikesminister Madeleine Albright. Enligt
journalisten sa en framstående ämbetsman i
det amerikanska utrikesdepartementet att
USA ”deliberately set the bar higher than
the Serbs could accept”. FAIR citerar också
Jim Jatras, republikanernas utrikespolitiska
rådgivare i Senaten, som i ett tal vid CATO
Institute i Washington 18 maj 1999 bekräftade
denna version och sa att ”We intentionally
set the bar too high for the Serbs to comply.
They need some bombing, and that’s
what they are going to get” (FAIR – June 2,
1999, http://www.fair.org.com)
Jamie Rubin erkände mer eller mindre för
BBC att förhandlingarna i Rambouillet var
ett spel för gallerierna: ”Obviously, publicly,
we had to make clear we were seeking an
agreement, but privately we knew the chances
of the Serbs agreeing were quite small” (Dokumenterat i ”Moral Combat: NATO at war”,
BBC2 Special sänt 12 mars 2000).
43
Bland kritikerna av Rambouilletprocessen
finns den svenske fredsforskaren Jan Öberg i
The Transnational Foundation (TFF). Enligt
Öberg skulle en viktig del av Nato:s propagandastrategi byggas upp runt argumentationen att en militär lösning var sista utvägen,
eftersom Milosevic var omöjlig att förhandla
med. Några av Öbergs argument om varför
avtalsförslaget var omöjligt att acceptera för
Milosevic-regimen är följande:
Han reagerade vidare på att även om Nato de
facto accepterade UCK som förhandlingspartner nämndes UCK inte explicit i texten. Detta
bidrar enligt Öberg till att Nato i praktiken
gjordes till den högsta militära myndigheten i
en del av republiken Jugoslavien (TFF PressInfo 57).
Den kanske mest kontroversiella delen av
avtalstexten fanns i den s.k. Appendix B som
var okänd för flera av förhandlarna på förhand. Bilagan gav Nato fritt tillträde till hela
det jugoslaviska området och löd som följer:
• Avtalet innebar att ett autonomt Kosovo
kunde få inflytande över jugoslavisk politik, medan Jugoslavien skulle få minimalt
inflytande över beslutsprocessen i Kosovo.
• Det saknades symmetri i avtalet. Detta förhindrade regeringen i Belgrad att få inflytande över lagar och regler i Kosovo,
medan invånarna i Kosovo å sin sida skulle
kunna väljas till federala församlingar och
till organ som skulle få inflytande över
domstolarna.
• Begreppet ”national communities” –
användes genomgående i dokumentet
utan att det var närmare definierat.
• Avtalet skulle vara överordnat Jugoslaviens befintliga lagstiftning.
• Det talades i allmänna ordalag om att man
skulle ha lika rättigheter till arbetsplatserna
inom den offentliga sektorn utan att man
hade preciserat hur detta i praktiken skulle
lösas för de 10-20 procent som inte var
kosovoalbaner.
• Kosovo skulle ha marknadsekonomi och
det organ som skulle kontrollera att avtalet
följdes skulle ha sina egna radio- och tvstationer.
NATO personnel shall enjoy, together with
their vehicles, vessels, aircraft, and equipment,
free and unrestricted passage and unimpeded
access throughout the FRY ( Federal Republic of
Yugoslavia; vår anmärkning) including associate
airspace and territorial waters. This shall include,
but not to be limited to, the right of bivouac,
manouver, billet, and utilization of any areas or
facilities as required for support, training and operations.
Öberg och flera kritiska norska debattörer
argumenterade för att ingen ledare för någon
självständig stat frivilligt skulle vilja frånsäga
sig en sådan grad av bestämmanderätt över
sitt eget territorium.
The Independent Commission on Kosovo skriver att deras undersökningar tyder på att de
flesta av deltagarna i den västliga förhandlingsgruppen ”perhaps with the exception of
USA” (kap. 5:15) räknade med att Milosevic
skulle godkänna avtalet under bombhot.
Även denna undersökningskommission, som
i sin slutsats stödjer Natos bombning, avvisar
alltså inte tolkningen att USA ville provocera
en brytning med Milosevic. Kommissionen
beskriver den omstridda Bilaga B som ett
misstag, oavsett de omfattande krav den innehöll:
Öberg reagerade också på att ordvalet i texten
innebar att den självständiga staten Jugoslavien jämställdes med den självutnämnda
enheten Kosovo, samtidigt som ingen bestred
att Kosovo faktiskt var en del av Jugoslavien.
44
Although Annex B was never fully discussed by
the parties at Rambouillet proper, the implications
of its provisions had a definite political impact
on the process, and are widely viewed in retrospect
as a blunder (The Independent Commission on
Kosovo chap:16).
att Milosevic hade avvisat ”every opportunity” för att undvika bombangrepp. Milosevic
framställs som kompromisslös och envis:
(Milosevic) ”can't agree to foreign force on
Yugoslav soil because of history or politics or
whatever”. Artikeln hade en pessimistisk ton
och slog fast att om ”there had been any sign of
compromise” så skulle sannolikt inte förhandlarna ”be on the way to the airport right now”
(ibid.).
Erlangers artikel, som skrevs 23 mars och
kunde läsas dagen därpå, är intressant för att
den är en av få artiklar i västlig press som refererar till den serbiska nationalförsamlingen10.
Vid denna tidpunkt stod det klart att den
springande punkten i avtalet inte var om
internationella styrkor skulle utplaceras i
Kosovo (dvs. på jugoslaviskt territorium),
utan om de skulle kontrolleras av Nato. I den
serbiska nationalförsamlingens beslut stod
det bland annat att jugoslaviska myndigheter
var:
Det har betydelse för den senare diskussionen
av mediebevakningen av kriget att dokumentera vad som faktiskt hände under förhandlingarna. Det är särskilt viktigt att diskutera
omständigheterna runt sammanbrottet i förhandlingarna, eftersom framställningen av
brytningen lade en viktig grund för medierapporteringen av det kommande kriget.
När den första förhandlingsrundan avslutades 24 februari 1999 skrev New York Times
korrespondent Steven Erlanger: ”Mr. Milosevic has shown himself at least as reasonable as
the ethnic Albanians about a political settlement for Kosovo” (citat från Ackerman, 1999).
Erlanger skrev också att Milosevics chefsförhandlare, Milan Milutinovic, hade visat flexibilitet och sammanfattade stämningen så här:
”(…) when negotiations resume on March 15,
the Serbs are ready to discuss 'an international
presence in Kosovo' to carry out political
arrangements of any agreement. And other
Serbs have floated ideas that include leaving
Western forces with lots of Russians” (ibid).
Samma journalist hade ändrat sitt tonläge
en månad senare då kriget var nära. Den 24
mars skrev Erlanger att ”U.S. Negotiators
Depart, Frustrated by Milosevics Hard Line”.
Detta var motsatta signaler om Milosevic's
förhandlingslinje än de som rapporterats en
månad tidigare. Rapporten är full av citat från
officiella amerikanska talesmän som hävdar
(…) ready, immediately after the signing of the
political settlement about self management (Kosovos autonomi, vår anmärkning), negotiated and
accepted by the representatives of all the national
communities which live in Kosovo and Metohija11,
to consider the dimensions and character of the
international presence in Kosmet, intended for the
implementation of such a settlement (op. cit.).
Erlanger citerade emellertid inte texten till
den serbiska nationalförsamlingens beslut.
Han skrev att församlingen hade samlats för
att ”reject the idea of allowing foreign troops
into Kosovo”. Det faktum att den serbiska
sidan faktiskt var villig att acceptera både
10) För mer detaljerad information om utspelet från den serbiska nationalförsamlingen se: FAIR – Media Advisory:
What Reporters knew about Kosovo talks – but didn't tell. Was Rambouillet another Tonkin Gulf?, June 2 2000,
http://www.fair.org/press-releases/kosovo-talks.html
11) Serber refererar ofta till Kosovo som ”Kosovo och Metohija” eller ”Kosmet”.
45
autonomi för Kosovo och internationell närvaro, nämndes inte.
Talesmannen för det amerikanska utrikesdepartementet, James Rubin, talade också
om den serbiska nationalförsamlingens beslut
på sin presskonferens den 24 mars.
Replikväxlingen under denna presskonferens visar att Rubin visste att det var en process på gång i den serbiska nationalförsamlingen och att dörren inte var stängd för nya
förhandlingar (för detaljer, se Ottosen 2001).
Om vi går tillbaka till Rambouilletprocessen kan man argumentera för att det var amerikanerna som var stela och kompromisslösa
på en avgörande punkt: En internationell styrka i Kosovo skulle stå under Natos ledning. I
pressreferaten från den första förhandlingsrundan meddelade den ryska telegrambyrån
ITAR-TASS den 20 februari att oidentifierade
medlemmar av den internationella kontaktgruppen kunde vara villiga att föreslå utplacering i Kosovo av en internationell styrka
under FNs eller OSSEs flagg i stället för den
föreslagna Nato-styrkan. Den franska telegrambyrån AFP meddelade samma dag att
den serbiska delegationen ”showed signs that
it might accept international peacekeepers on
condition that they would not be placed under
NATO command”, utan hamnade under en
icke-militär organisation som OSSE eller FN.
Dagen därpå förklarade Madeleine Albright: ”We accept nothing less than a complete
agreement, including a NATO-led force”.
Samma dag ställde CNN denna fråga till henne: ”Does it have to be (a) NATO-led force, or
as some have suggested, perhaps a UN-led
force or an OSCE-force? Does it specifically
have to be NATO-run?” På detta svarade hon:
”The United States’ position is that it has to
be a NATO-led force. That is the basis of our
participation in it” (alla citat från Rendall,
1999). Denna ståndpunkt låg för övrigt helt i
linje med rådande amerikansk utrikespolitik.
I Pentagons långtidsrapport för 1994-1999
(Defence Planning Guidance Report) som
läckte ut i medierna, står det i klartext att USA
”must seek to prevent the emergence of
European-only security arrangements which
would undermine NATO (…) Therefore, it is
of fundamental importance to preserve NATO
as the primary instrument of Western defense
and security, as well as the channel for U.S.
influence and participation in European security affairs” (citat från FAIR June 2, 2000).
Efter denna genomgång kan det diskuteras
om de fastlåsta positionerna och sammanbrottet i Rambouillet berodde på amerikanernas
ståndpunkt att en internationell styrka i Kosovo skulle vara underordnad Nato. New York
Times förändrade uppfattning beträffande
Milosevic berodde i så fall inte på att den
serbiska delegationen hade blivit mindre
kompromissvillig, utan på att journalisten
Steven Erlanger förstod att det lutade åt en
militär lösning. Det visar sig nämligen i säkerhetspolitiska kriser att tongivande medier
oftast ansluter sig till det egna landets position.
När president Bill Clinton och premiärminister Tony Blair lanserade sitt projekt om
”humanistisk intervention” framställdes det
som ett nytt projekt. ”A new generation draws
the line”, förklarade Clinton. Blair talade för
”a new internationalism where brutal repression of whole ethnic groups will no longer
be tolerated” (båda citaten från Chomsky,
1999:3). Noam Chomsky polemiserar i boken
The New Military Humanism mot det han
menar är Nato-ledarnas dubbelmoral. Han
hävdar att om det är fenomenet brott mot
mänskliga rättigheter de västliga ledarna
önskar bekämpa, kunde de börja med de brott
mot mänskliga rättigheter där Nato själv
har direkt inflytande på dem som begår övergreppen. Han pekar i det sammanhanget på
Nato-landet Turkiet som med Natos tigande
46
samtycke har genomfört etnisk rensning av
den kurdiska minoriteten med hjälp av teknologi och vapen från Nato-parter och i en
omfattning som kan jämföras med serbernas
övergrepp (Chomsky, 1999:20-23). Enligt vår
åsikt har Chomsky här en relevant poäng som
överensstämmer med hans tidigare analyser
av västvärldens inställning till ”värdiga” och
”ovärdiga” offer i andra konflikter (Herman &
Chomsky, 1988).
Chomsky begår emellertid enligt vår
mening felet att han inte går vidare efter ha
bevisat västvärldens dubbelmoral. Nato-länderna har långa traditioner när det gäller att
bortse från övergrepp som det ”inte är lämpligt” att förhålla sig till, för att man själv råkar
vara inblandad. Detta bör ändå inte hindra oss
från att gå in i en diskussion om vad vi skall
göra när vi bevittnar grymheter av den kaliber
vi har sett på Balkan de senaste tio åren.
När krisen eskalerade i oktober 1998 rapporterade FNs Höge flyktingkommissarie att
en kvarts miljon invånare hade tvingats att
lämna sina hem (UNHCR: 1999). I OSSE-rapporten As Seen, As Told, beskrivs omfattande
och massiva brott mot mänskligheten under
perioden fram till 20 mars. Här står det bl.a.:
OSSE valde emellertid att retirera från Kosovo
efter sammanbrottet i Rambouillet av rädsla
för sina egna observatörers säkerhet. Den
serbiska nationalförsamlingen protesterade
över detta beslut och hävdade att ”There is
not a single reason for this but to put the
withdrawal into the service of blackmail and
threats to our country” (citat från Chomsky,
1999:22). Det har efter kriget bedrivits en
omfattande debatt om den etniska rensningen
utlöstes av Natobombningen. Allt tyder på att
den startade i det ögonblick OSSE drog sig tillbaka. Frågan är om OSSE vid denna tidpunkt
kunde ha satt in större resurser i stället för
att dra sig ut.
För första gången planerade Nato att gå till
angreppskrig utanför sitt eget territorium. En
indikation på att aktionen ändå hade betydande stöd av FNs säkerhetsråd, var att rådet med
tolv röster mot tre förkastade ett ryskt förslag
om att protestera mot bombningen. Bland de
länder som gick emot det ryska
förslaget fanns länder från tredje världen som
Gabon, Gambia och Malaysia.
De flesta folkrättsliga experter är eniga om
att folkrätten inte är ett statiskt och permanent
regelsystem som inte kan ändras12. Tvärtom
är folkrätten normer som utvecklas i över-
Summary and arbitrary killing of civilian noncombatants occurred at the hands of both parties to
the conflict in the period up to 20 March. On the
part of the Yugoslav and Serbian forces, their intent
to apply mass killing as an instrument of terror,
coercion or punishment against Kosovo Albanians
was already in evidence in 1998, and was shockingly demonstrated by incidents in January 1999
(including the Racak mass killing) and beyond.
Arbitrary killing of civilians was both a tactic in the
campaign to expel Kosovo Albanians, and an objective in itself (OSSE 1999).
ensstämmelse med utvecklingen i världssamhället.
Grundläggande sett förbjuds genom FNstadgan användning av våld mellan stater
med undantag av rätten till självförsvar och
maktbruk som godkänts av Säkerhetsrådet.
Kritiker av en sträng tolkning har påpekat att
det är absurt att världen inte skall kunna ingripa mot folkmord bara för att en av medlemmarna i Säkerhetsrådet lägger in sitt veto.
Andemeningen i FN-stadgan är att försvara
de mänskliga rättigheterna. Folkmorden i
12) Se bland annat ledare i European Journal of International Law no. 1, 2000.
47
Rwanda 1994 visade exempelvis att det är
orimligt att acceptera handlingsförlamning i
folkrättens namn för att strängt formella kriterier inte kan uppfyllas. Men så sade också FNs
generalsekreterare vid öppnandet av generalförsamlingen härom året att upprätthållandet
av FN-stadgan inte kan stoppas av statsgränserna. Många har talat för att det är hög tid att
sätta makt bakom folkmordskonventionens
bestämmelse om skyldigheten att förebygga
och motarbeta folkmord (Lind, 2000:61-63).
Den oberoende internationella Kosovokommissionen har betecknande nog dragit
slutsatsen att Natos militärkampanj stred
mot folkrätten, men ändå kunde försvaras på
humanitär grund och att konsekvensen av
detta är att FN-stadgan bör ändras (The Independent Commission on Kosovo, kap 6:22).
Ovanstående bakgrund till Kosovokonflikten kastar ljus över några viktiga inslag i
utvecklingen som har betydelse för de analyser av medierapporteringen som projektet har
genomfört och som kommer att redovisas i följande kapitel. För det första bör det noteras att
konflikten successivt skärpts genom en våldsspiral där serbisk nationalism och kosovoalbansk separatism ingått som drivkrafter. Det
är därför väsentligt att studera hur medierna
beskriver de olika parternas roll i konflikten
och om de ensidigt tar ställning för den ena
sidan, vilket skulle vara en indikation på
propagandapåverkan på rapporteringen. För
det andra hade Rambouilletförhandlingarna
uppenbarligen stor betydelse som ett sista vägval innan Nato tillgriper militär intervention i
konflikten. Som framgått råder det oklarhet
om vad syftet med avtalet i Rambouillet egentligen var. Klart är i varje fall att Belgradregimens vägran att skriva under avtalstexten av
Nato angavs som den utlösande anledningen
till bombningarna. Hur skildrade medierna
denna avgörande händelse? Lyckades man
sätta in den i ett rimligt sammanhang och ge en
korrekt beskrivning av denna vändpunkt? För
det tredje lanserades i samband med Natos
intervention begrepp humanitär intervention
som nytt inslag i det internationella samfundets beivrande av brott mot mänskligheten
och värnandet om mänskliga rättigheter och
fred. Begreppet innehåller i sig en paradox och
har kritiserats av bland annat FN och Röda
Korset för att blanda samman humanitära
insatser med användande av militärt våld och
därigenom utsätta de humanitära organisationernas personal för onödiga risker. Hur hanterar medierna denna paradox – det humanitära
engagemanget (medlidandediskursen) har en
ganska lång tradition i medierna som vi tog
upp i föregående kapitel och detta har bland
annat kommit till uttryck i en strävan att lyfta
fram de civila offrens lidande och utsatthet i
samband med väpnade konflikter.
Men vad händer med nyhetsförmedlingen
när militära medel sätts in i det uttalade syftet
att hjälpa en oskyldig civilbefolkning mot
hotet från etnisk rensning? Civila offer skördas i alla krig och detta gäller i allt större grad
krigen under 1900-talet, vilket också var fallet
i Kosovokonflikten. Journalisternas ambitioner att skildra krigets ”verkliga ansikte”, dvs.
civilbefolkningens lidande, kunde här fokuseras både på kosovoalbaner och på civila serber. Det gör det viktigt att studera i vilken
utsträckning olika befolkningsgrupper skildrades som Kosovokonfliktens ”värdiga offer”
(Herman & Chomsky, 1988). Men innan vi går
över till innehållsanalysernas resultat ska vi i
nästa kapitel behandla nyhetsjournalisternas
villkor. Krigsrapportering är kanske det svårast inom nyhetsförmedlingen – i vissa fall
utövas den som bekant med livet som insats –
och det är viktigt att ha detta i åtanke när man
bedömer nyheterna från internationella väpnade konflikter.
48
KAPITEL 4
JOURNALISTERNAS VILLKOR
Erfarenheterna från Gulfkriget
1990–91
liv i Kosovokonflikten av sådana orsaker
(Goff, red., 1999).
Erfarenheterna från Gulfkriget bidrog till
att medieforskare och kritiker mer precist
än tidigare kunde identifiera syftena bakom
Pentagons mediestrategi såsom den har utvecklat sig i samband med tidigare konflikter
som invasionen i Grenada 1983, Panama 1989
och ytterligare finslipades under Gulfkriget.
Huvuddragen i denna mediestrategi kan
sammanfattas enligt följande:
En av lärdomarna från Gulfkriget i början av
1990-talet är att krig där stormakterna deltar
snabbt blir globala mediehändelser. En annan
lärdom från internationella konflikter under
de senaste två decennierna är att sofistikerad
propagandaverksamhet kommer att utgöra
en integrerad del av krigföringen. Journalister
som rapporterar om en global händelse som
t.ex. Kosovokonflikten spelar därmed en
något tvivelaktig roll i den propaganda som
alla sidor i en väpnad konflikt bedriver. Medierna är föremål för massiv propaganda från de
berörda parterna och svarar ofta utan sin egen
vetskap för den nödvändiga länken mellan
propagandamaskineriet och publiken. Om de
inte själva är medvetna om detta kommer
risken att de får spela rollen som propagandakatalysator att bli ännu större (Malešič,
1993, Nohrstedt & Ottosen, 2000).
De flesta reportrar som bevakar en konflikt
försöker emellertid att göra ett anständigt jobb
och har inga önskemål om att bli indragna i
förmedlingen av propaganda. Många journalister försöker finna sanningen genom egna
iakttagelser av krigshandlingarna, detta för
att kunna kontrollera vad som sker med egna
ögon. Journalister och fotografer offrade vid
några tillfällen sina liv för att finna sanningen.
Andra blev dödade då medierna också blev
krigsmål i och med att Nato bombade tv-huset
i Belgrad. Totalt miste 25 journalister sina
• Begränsa journalisternas tillgång till fronten genom upprättande av nyhetspooler
där ett begränsat antal reportrar får tillgång
till fronten mot att de ställer sina artiklar
och bilder till disposition för den övriga
presskåren.
• Kontrollera kommunikationen mellan
militär personal och journalister genom att
all kommunikation från militären sker
genom auktoriserad personal. Det infördes
sanktioner mot journalister och militärer
som bröt mot de uppsatta kommandolinjerna för kommunikationen. För journalisters vidkommande kunde detta innebära
att de blev nekade intervjuer, tillgång till
källor etc.
• Inför censur av alla rapporter från pooljournalisterna.
• Håll tillbaka information som kan sätta
militären i dåligt ljus (till exempel soldaters
dåliga uppförande) även om detta inte kan
49
•
•
•
•
•
motiveras med hänsyn till säkerheten och
behovet att skydda militära hemligheter.
Sprid desinformation till journalisterna för
att påverka krigets utveckling via mediernas information.
Försök undvika att information om egna
felgrepp och åsamkat lidande för civilbefolkningen sprids genom medierna.
Försköna krigföringen genom att sprida
myter om högteknologisk ”human”militärteknologi där de ”smarta bomberna”
spelar en nyckelroll.
Försköna krigföringen genom ett noga
genomtänkt språkbruk som i största möjliga utsträckning döljer krigets brutala verklighet. Uttryck som ”take out” i stället för
att döda och ”sortie” istället för angrepp
användes systematiskt.
Använd historiska paralleller för att skapa
en så renodlad dikotomi som möjligt
mellanden ”gode” och den ”onde” parten i
konflikten, t.ex. att Saddam Hussein liknas
vid Adolf Hitler (Ottosen, 1994; Luostarinen & Ottosen, 2000).
överföring av kunskap (Luostarinen & Ottosen, 2000).
Skillnader i förutsättningar mellan
Gulfkriget och Kosovokonflikten
Nu kunde erfarenheterna från Gulfkriget i
vilket fall som helst inte användas oförmedlat
i rapporteringen från Kosovokriget. Skillnaderna på själva krigsskådeplatsen var för stora. I Gulfkriget var det klara militära frontlinjer som kunde hållas oåtkomliga för journalisterna. Kriget mot Jugoslavien var ett luftkrig
där angreppsmål och frontavsnitt ändrades
från dag till dag. Kosovo var på många sätt
krigets viktigaste arena, men det var en arena
som inte var helt kontrollerad av någon av
parterna. Enskilda områden var under UCKkontroll och andra under kontroll av jugoslaviska säkerhetsstyrkor. Efter bombslutet lades
Kosovo under en FN-ledd säkerhetsstyrka
(Kfor). Alla dessa parter hade sina egna metoder gentemot journalisterna. Det förekom försök med mindre poolsystem, restriktioner och
kontroll, men ingen klarade det fullt ut och
Natos försök att införa en poolordning när
markstyrkorna gick in i Kosovo bröt snart
samman (Mellum, 2000). I motsats till Gulfkriget fanns det i Kosovo hela tiden journalister
som var i stånd till att skaffa sig förstahandsuppgifter genom egna observationer. Genom
intervjuer med journalister och egna analyser
har vi identifierat de presstrategier som framgår nedan hos de berörda parterna.
I vilken grad blev då dessa erfarenheter av
mediestrategi och propaganda diskuterade
på hemmaredaktionerna innan reportrarna
sändes till Kosovo? Detta varierade från
redaktion till redaktion, men våra intervjuer
visar att överföringen av erfarenheter från
Gulfkriget generellt sett skedde på ett slumpmässigt och ostrukturerat sätt. Här har medierna problemet att det ständigt är nya journalister som bevakar nya konflikter och de är
tvungna att göra sina dyrköpta erfarenheter
utan att få systematisk ”inskolning” av mer
erfarna kollegor. Militären däremot har manualer som uppdateras och arkiveras för att
användas i nya konflikter. Medierna har
endast fragmenterade och tillfälliga former
för erfarenhetsöverföring medan militären
har ett system för systematisk och kollektiv
Natos propaganda
Presskonferensen som propagandascen
De dagliga pressbriefingarna i presscentrat i
Riyadh i Saudiarabien, som tv-sändes till tittare i hela världen, konstaterades efter Gulfkriget ha varit en propagandaframgång. Som en
militär talesman uttryckte det: “Vi har en och
en halv timme till förfogande varje dag för att
tala direkt till det amerikanska folket” (citat
50
från Ottosen, 1992:78) . I Washington samordnade Vita husets presstalesman Joe Lockhart
informationsstrategin med London och
Bryssel och Kenneth Bacon ansvarade för
pressbriefingarna i Pentagon.
De dagliga pressbriefingarna i Natos
huvudkontor i Bryssel var på samma sätt
alliansens viktigaste kanal för att sprida propaganda under Kosovokonflikten. Dessa
informationsmöten leddes vanligen av Natos
talesman Jamie Shea. Därtill höll det brittiska
försvarsministeriet i London en rad informationsmöten under hela konflikten. I samband
med att Nato av misstag anföll Kosovoalbanska flyktingar hamnade Nato i en krissituation
och Brysselkontoret fick kraftig förstärkning.
Alastair Campbell, Blairs presstalesman tillkallades och fick ansvaret för att lägga fram
Natos syn i det politiskt känsliga läget. De
missriktade anfallen skedde i Djakovica den
14 april. Här blev två grupper kosovoalbanska
flyktingar utsatta för ett bombanfall på grund
av ett misstag och många miste livet. Händelsen utvecklade sig till en propagandaförlust
för Nato sedan journalister visat att den tyska
utrikesministern felaktigt beskyllt serberna
för att stå bakom ogärningen. Efter den här
händelsen fruktade man inom Nato att man
kommit på defensiven i propagandakriget och
amerikanerna sände på president Clintons
order över förstärkningar till Bryssel som
rustade upp Natos informationskampanj med
det bästa de hade av teknik och personal. Trots
detta kunde den spanska tidningen El Mundo
den 31 maj 1999 offentliggöra innehållet i en
hemlig Natorapport som avslöjade att Nato
inte var förberett på att hantera en informationskampanj över så lång tid och med så
många frontavsnitt. Läckan stärkte också intrycket av att Natos huvudmål inte var att
använda sin informationsapparat för att förmedla den om möjligt mest korrekta bilden,
utan snarare för att manipulera medierna till
att köpa Natos synpunkter (Goff,red., 1999:18).
Retoriken runt dessa pressbriefingar följde
samma mönster varje dag. Allt gjordes för
att framställa krigföringen i Kosovo som så
human som möjligt. Hela tiden upprepades
att Nato inte hade något otalt med folket i
Jugoslavien, utan att det var Slobodan Milosevic som var fienden. Påståenden om att insatsen i Kosovo var en humanitär intervention
upprepades gång på gång samtidigt som konsekvenserna av bombningarna för civilbefolkningen framställdes som ”oavsiktliga biverkningar” (collateral damage). Av och till manipulerade man medierna för att understryka
att förlust av människoliv var rena olyckshändelser. Ett exempel på detta var bombanfallet
mot en bro där ett tåg träffades med många
civila offer som följd. Då videon med detta tåg
senare visades på presskonferensen mångdubblades hastigheten på filmen för att göra
det mer ”förståeligt” att piloten som bombade
tåget av misstag inte upptäckte tåget förrän
det var för sent.
Det var också fel i informationen om hur
många stridsvagnar och militära fordon som
blev träffade. Många av de påstådda träffarna
visade sig vara ”kulisser” som serberna hade
placerat ut (Goff, red., 1999:15). Men till skillnad från Gulfkriget kunde medierna i efterhand korrigera en del felaktiga uppgifter
eftersom censuren var mindre rigorös och inte
heller så bestående som i samband med Gulfkriget.
Informationsöverflöd
Vad har då ersatt Västmakternas censur och
åtgärder för att begränsa tillträdet till krigsskådeplatsen? Både myndigheter och militärer använder ett antal sofistikerade propaganda- och PR-metoder för att framställa sina
åsikter i bästa möjliga dager. En teknik tycks
ha varit att förmedla “ett överflöd av fakta”.
Sky News Natokorrespondent, Jack Lynch,
51
formulerade saken så här: ”Vi fick massor av
material men ingen information” (Lynch,
2000). En teknik som många journalister
upptäckte var att viktiga uppgifter gömdes i
mer ovidkommande information. Det mest
uppenbara exemplet var när Nato en kväll i
detalj beskrev sina framgångar med att träffa
avsedda mål och bara helt kortfattat nämnde
att den kinesiska ambassaden hade träffats av
misstag (Riegert, und. utg.).
Analyser av moderna propagandastrategier avslöjar att kampen om opinionen också
är en kamp som förs via språket. En del av
den globala mediestrategin handlar således
om att utveckla ett särskilt språkbruk för att
beskriva krigföringen så fördelaktigt som
möjligt. I modern militär vokabulär dödar
man inte människor utan man “slår ut” mål.
av flyende flyktingar. Tillsammans med metaforerna användes hänvisningar till Bibelns exodus
för att illustrera flyktingsituationen, inklusive
hänvisningar till Kambodja och Pol Pot, andra
världskriget och Hitler. Detta är hänvisningar till
andra länder och regimer som tidigare har framkallat liknande flyktingvågar. (Vaas, 2000:97)
Jämförande bilder av fienden och historiska
paralleller användes som propagandaverktyg
både under Gulfkriget och under bombningarna av Kosovo. I propagandan under Kosovokonflikten använde Nato sig av tekniken
att jämföra Milosevic med Hitler på samma
sätt som Saddam Hussein beskrevs som en
modern Adolf Hitler under Gulfkriget. Analyser av rapporteringen från Gulfkriget i fem
länder pekar på att sådana inslag har stort
genomslag i nutidens krigsjournalistik (Dorman & Livingston, 1994; Nohrstedt & Ottosen,
2000).
Metaforen som vapen
Enligt en norsk studie ändrade Nato skälen för
bombningarna tre gånger (Vaas, 2000). Den
första motiveringen var att man skulle förmå
Milosevic att underteckna Rambouilletavtalet. Den andra var att få ett slut på den etniska rensningen och därigenom förhindra en
humanitär katastrof. Och den tredje motiveringen var att möjliggöra för flyktingarna att
Propagandaramen
Såväl norska som brittiska journalister var
medvetna om att deras regeringar, liksom
USAs regering och Nato försökte påverka hur
Kosovokrisen behandlades i medierna. “Alla
vinklar” var en uppfattning som journalister i
båda länderna gav uttryck för. Detta innebar
inte nödvändigtvis att de hade samma inställning till de två huvudsakliga kontrahenterna i
Kosovokonflikten: den serbiska regeringen
och Nato. En vanlig åsikt bland journalisterna
var att serberna ljög när det främjade deras syften, medan Natos talesmän tenderade att vara
manipulativa men försökte undvika rena lögner. Många journalister noterade att det var ett
problem att vara så beroende av Nato-tjänstemännen i Bryssel. Trots detta ansåg de flesta av
de intervjuade journalisterna att den nuvarande ordningen för mediehantering var “bättre”
än de begränsningar de tidigare hade upplevt
under Gulfkriget och andra militära konflikter.
återvända hem. NATO trodde uppenbarligen
att den första motiveringen skulle vara tillräcklig, eftersom man hade förutsett en kort
period av bombningar och snabb kapitulation
från Milosevic-regimen. När detta inte blev
fallet visar analyser av hur Nato utnyttjade
metaforer att översvämningskatastrofen var den
mest kraftfulla propagandametaforen när
flyktingkatastrofen kom på tal:
(…) enligt UNHCR, strömmade 848 000 flyktingar ut ur Kosovo och översvämmade de angränsande länderna. Metaforen skapar en bild av en
okontrollerbar situation med oförutsägbart resultat. Beskrivningarna åtföljde de många tv-bilderna
52
Journalisternas erfarenheter
journalister, antingen ”de besjälade” som
“hade övertygat sig om krigets riktighet och
den andra sidans ondskefullhet”, vilket ledde
till att deras rapportering var partisk och
förutsägbar. Den andra gruppen kallade han
“fåren” vilka blint följde Natos uttalanden i
allt (citerat från Knightley, 2000:9). Liknande
kritik har framförts av den nu avlidne norske
reportern Fritz Nilsen i norska radio- och tvbolaget NRK (Nilsen, 2000) och av Sky News
korrespondent vid Nato-högkvarteret, Jake
Lynch (Lynch, 2000).
När de BBC-journalister som Kristina Riegert intervjuat för detta projekt14 tillfrågades
Följande redovisning har baserats på intervjuer med norska och brittiska journalister. Syftet
med intervjuerna var dels att samla in fakta
om vilka arbetsvillkor som rådde för journalister i krigsområdet, dels att ta reda på vilken
yrkesmässig inställning journalister på fältet
hade till parternas propaganda.
I den självkritiska diskussionen som uppstod inom journalistkåren efter Gulfkriget
erkände de journalister som rapporterade från
kriget ganska allmänt att man hamnade i en
”propagandafälla”. Men det är samtidigt viktigt att betona att krigskorrespondenter inte
alltid låter sig manipuleras och inte heller
intar exakt samma förhållningssätt gentemot
parternas försök att styra deras rapportering.
Tvärtom visar erfarenheterna från Gulfkriget
och Kosovokriget att det både finns journalister som villigt accepterar de ramar som t.ex.
militären bestämmer och journalister som helt
går sina egna vägar. Robert Fisk från den
brittiska tidningen The Independent hävdar att
man förenklat kunde säga att rapporteringen
från Kosovokonflikten sköttes av två typer av
om mediehanteringen under Kosovokonflikten jämfört med under andra konflikter, förde
de fram Falklandskriget som en betydligt
sämre erfarenhet än Gulfkriget. Enligt en journalist var det “en samstämmig uppfattning att
något liknande den överdrivna kontrollmentalitet som präglade Thatcher-regeringen 1982
med dess strikta kontroll av tillträde liksom
censur, vore något helt otänkbart idag” (citat
från Riegert, und. utg.). De ansåg att Gulfkriget var “mycket bättre” än Falklandskriget när
det gällde kontakterna mellan medierna och
militären, förmodligen på grund av att journalisterna fick fortlöpande information genom
presskonferenser och föredragningar, något
som också upprepades i Kosovo. Nato försökte använda en del av sina erfarenheter från
Gulfkriget och de försökte också inrätta en
nyhetspool när KFOR gick in i Kosovo. Men
det försöket kollapsade redan under insatsens
första dag. Philip Knightley, författare till
boken First Casualty, ett standardverk vid studier av krigspropaganda, var förvånad över
det stora antal journalister som fanns på plats
Censur
De norska journalister som rapporterade
om Norges deltagande i de militära operationerna i Kosovo var föremål för begränsad
censur i fråga om publicering av namn och
foton på norska piloter. De accepterade dessa
restriktioner och erkände också, att de var
beroende av presstalesmän på Vicenza-basen
för att få sina uppgifter. De fann sig motvilligt
i dessa restriktioner eftersom alternativet
hade varit att inte få några intervjuer alls med
piloterna.13
13) Uppgifter baserade på de intervjuer som Marit Mellum ställde till förfogande för detta projekt.
14) För att kunna identifiera olika yrkesmässiga attityder till krigsjournalistik genomfördes ett antal löst strukturerade
intervjuer med brittiska och norska journalister och redaktörer. Riegert (und. utg.) intervjuade sex tv-journalister från BBC
och ITV och Mellum (2000) intervjuade åtta norska tidningsjournalister och fyra redaktörer från fyra olika tidningar
(Verdens Gang, Dagbladet, Aftenposten och Dagsavisen).
53
i gränsområdet i detta skede: ”En förvånansvärt stor grupp på 2 700 representanter från
medierna åtföljde Nato-trupperna när de gick
in i Kosovo i slutet av bombningskampanjen.
Under Vietnamkrigets mest aktiva skede deltog cirka 500 krigskorrespondenter” (Knightley, 2000).
Några journalister ansåg att öppen censur
och begränsning av mediernas tillträde inte
längre var en möjlig väg för Västmakterna att
kontrollera journalisterna. Enligt Riegert
beror detta främst på den tekniska utvecklingen, dvs. mobila parabolantenner, mobiltelefoner och Internet som alla underlättar informationsflödet, tillgång till alternativa källor
och möjligheten att dubbelkontrollera källor
(Riegert, und. utg.).
Även om flera av de brittiska och norska
journalisterna upplevde hotande situationer
var det ingen som vid någon tidpunkt uppfattade att de var i allvarlig fara. De norska
redaktionerna hade ingående instruktioner
om att den personliga säkerheten kom i första
hand. Men flera av journalisterna betonar den
psykiska belastningen av att se så mycket
mänskligt lidande på nära håll. En av de mest
erfarna journalisterna som intervjuades, Tom
Bakkeli från Verdens Gang, sa att han nått en
psykisk mättnadspunkt efter detta krig och
beslutade sig för att inte bevaka fler krig.
De största redaktionerna har infört rutiner
för psykologisk hjälp och debriefing efter liknande krigsuppdrag för att ge korrespondenterna möjlighet att bearbeta de traumatiska
upplevelserna.
gick ”fiendens ärenden”. En rad polisaktioner
mot oberoende medier, mord på journalister
och ekonomiska påtryckningar såsom avbrott
i pappersleveranser och skyhöga böter för
”ärekränkningar” var andra repressiva metoder. Den serbiska regeringen var ganska
öppen i sina försök att belägga västmakternas
journalister i Belgrad med restriktioner. De
Serbernas kontroll, censur
och propaganda
Tillträde och begränsningar beträffande
arbetsförhållanden
Jugoslaviska myndigheter använde en rad
metoder för att lägga munkavle på sina egna
medier. Vid upptakten till Kosovokriget infördes en ny medielag som gjorde det lättare att
stoppa oönskade röster med påståendet att de
Såväl norska som brittiska journalister hade
problem med begränsningar i rörelsefriheten,
i tillgången på källor och hotelser i samtliga
områden som de bevakade: Makedonien,
Albanien, Montenegro, Serbien och Kosovo.
flesta av journalisterna från Nato-länderna
utvisades officiellt från Kosovo och Serbien,
men flera av dem kunde stanna eller återvända till Belgrad i ett senare skede. Även om den
serbiska regeringen försökte censurera de
nyheter som sändes ut från Belgrad föreföll
apparaten för att genomföra restriktionerna
halvhjärtad och ineffektiv. Såväl norska som
brittiska journalister ansåg att det var ganska
lätt att undvika kontrollen genom att t.ex.
använda mobiltelefoner istället för telefonerna i det ”officiella presscentrat”. De serbiska
tjänstemännen som var satta att verkställa
kontrollerna betraktades i många fall som förstående och föga motiverade. BBCs utrikeschef John Simpson jämförde t.ex. censuren i
Belgrad med den som förekom under Gulfkriget på följande sätt: ”(de serbiska censorerna
var) ganska hyggliga människor som hyste
en personlig motvilja mot uppdraget”. Detta
innebar att ”när det gällde att fatta ett beslut
om att låta något passera eller inte, lät de vanligen inslaget passera. Detta kan jämföras med
Gulfkriget där censorerna i Bagdad var motiverade av ”den allmänt rådande skräcken för
vad som skulle ske om Saddam fick vetskap
om ärendet” (citat från Riegert, und. utg.).
54
Enligt Riegert upplevde de BBC-journalister
som arbetade i Montenegro atmosfären som
”mycket hotfull”. Flera av de norska journalisterna nämner att ett stort problem var att få
visum från de jugoslaviska myndigheterna
(Mellum, 2000). Många av BBCs utsända
arresterades och deras utrustning beslagtogs.
En korrespondent arresterades för att han
filmade något som föreföll vara en kyrka,
men som påstods vara en militärbarrack.
Journalisterna hade en känsla av att vara
ständigt övervakade och ovannämnda händelse visar att de måste vara försiktiga
med vad och var de filmade. En av de norska
journalisterna delade de brittiska kollegornas erfarenhet att de makedonska myndigheterna också försökte begränsa nyhetsrapporteringen. Han berättar att de makedonska myndigheterna insisterade på att läsa
materialet innan det sändes men, som han
formulerade det, ”ingen gör det”. Trots dessa
försök att begränsa rapporteringen lyckades
BBC genom att dupera övervakarna filma
makedonsk polis som slog flyktingar och
rapporterade också om att de makedonska
myndigheterna försökte hindra hjälparbetare
från att dela ut bistånd.
Att få tillträde var emellertid inget problem
i Albanien där journalisterna också kunde filma ”gränsutväxling” mellan UCK och den
serbiska militären (Riegert, und. utg.). Ett stort
antal journalister från många länder väntade
vid gränsen för att intervjua flyktingar när de
sökte skydd i Albanien eller Makedonien. Här
hade journalisterna istället problem med att
kontrollera källorna eftersom de var hänvisade till flyktingarnas uppgifter. Men både de
norska och de brittiska journalisterna betonar
att de försökte dubbelkontrollera berättelserna med flyktingar från andra områden.
Flera av journalisterna berättar att deras
rapporter färgades av mötet med flyktingarna. En norsk journalist på gränsen mellan
Kosovo och Albanien minns hur han såg
flyktingarna närma sig gränsen: ”Vi visste att
de serbiska soldaterna hade fordon så att de
skulle ha kunnat hjälpa dessa människor. Men
de lät dem vandra kilometer efter kilometer.
Och man såg små barn som knappast kunde
gå. Till slut orkade inte föräldrarna bära dem
längre. När man med egna ögon såg att de inte
fick hjälp på andra sidan gränsen, så är det
klart att det påverkade journalistiken”.
Produktionspress
Problemet att kontrollera källornas uppgifter
accentueras genom att sändningar dygnet runt
ställer krav på att nyheter och uppdaterat
material tas fram kontinuerligt. Det skapar en
produktionsmiljö som gör det svårt att bedriva
källkritik. Samtidigt blir kraven på källkritisk
medvetenhet inom krigsjournalistiken allt viktigare eftersom propagandastrategerna utvecklar alltmer subtila metoder för påverkan. I
stället för kontinuerlig kontroll av medierna
används en metod som vissa av journalisterna
kallade för ”offentlig diplomati”, dvs. övertalning snarare än direkt kontroll av informationsflödet. Det betyder att militärer och politiker använde stora resurser i Kosovokriget för
att få fram sin version av händelserna i bäst
möjliga dager. Natos talesman, Jamie Shea, har
senare varit ganska öppenhjärtig om den strategi man använde och som gick ut på att ”fylla
etern” med Natos syn på händelseutvecklingen : ”Min strategi byggde på två delar, och den
första var att lägga beslag på utrymmet, eftersom jag var väl medveten om att myndigheterna i Belgrad hade mobiliserat mycket snabbt
när det gällde media (...) Vi måste vara lika synliga” (citat från Riegert, und. utg.).
UCKs press-strategi
De brittiska och norska journalisterna hade
olika och något motstridiga erfarenheter av
sina kontakter med UCK-källorna. Den
55
norske frilansjournalisten Pål Refsdal, (som
inte var bland de intervjuade) hade under
många år nära kontakter med gerillan. Genom
deras medverkan tog han sig in på Kosovos
territorium och han uttrycker öppet sin
sympati för deras sak. UCK tog också in brittiska journalister till Kosovo. En journalist
karakteriserade UCK som ”inledningsvis blyga för kameran, naiva, återhållsamma och de
gjorde föga försök att påverka opinionen i väst.
Det var först senare under kriget som de blev
mer kommunikativa” (citerat från Riegert,
und. utg.). En annan journalist (som anlände
senare under konflikten) berättar att UCK brukade uppsöka samma barer som FN-folk, journalister och hjälparbetare för att påverka dem.
I tv-dokumentären ”Sanningen om Rajmonda – en UCK-soldat ljuger för saken”
använder en kanadensisk journalist, Nancy
Durham, sina egna erfarenheter av hur hon
manipulerades av den unga gerillasoldaten,
Rajmonda. Rajmonda imponerade med sin
historia om hur hon tog till vapen och anslöt
sig till UCK för att hedra minnet av sin syster
som dödats av serbiska säkerhetsstyrkor. När
hon (efter att denna historia sänts i flera länder) konfronterades med sin lögn (uppgifterna om systern var helt fabricerade) ursäktade
sig Rajmonda med följande konstaterande:
”Jag är glad att den var effektiv för även om
detta inte var min historia så tillhör den någon
annan här.” Hennes far ursäktade henne också: ”Vi försökte inte att göra propaganda”, sa
han ”men mot serberna måste man kämpa
med alla medel och också med propaganda
som denna” (citat från dokumentärfilmen).
Utnyttjandet av statistik tycks ha varit ett
annat problem. Riegert nämner det okritiska
användandet av de överdrivna siffrorna på
hur många militära mål som förstördes genom
NATOs bombningar. Uppskattningar presen-
terades ofta som fakta och spelade rollen av
att rättfärdiga bombningarna. En journalist
beskrev självkritiskt sina kollegor som ”nästan
villiga medkonspiratörer genom att de förmedlar sådana ”fakta”, eftersom statistik förefaller öka upplagorna”15 (Riegert, und. utg.).
Åtgärder för att motverka vinkling
och propaganda
Både brittiska och norska journalister skrev en
hel del om medierapporteringen. Men de såg
det inte som en prioriterad fråga att avslöja för
publiken vilka problem de hade haft på fältet
(Mellum, 2000). Journalisterna hade också
bara vaga idéer om hur de skulle kunna motverka försöken att påverka deras rapportering. Åtminstone var de inte villiga att beskriva
några nya metoder och tekniker vid intervjuerna. De använde uttryck som ”balanserad”
rapportering och åsikter ”från den andra
sidan”. Den mest radikala tekniken att föra
fram ”den andra sidans åsikt” stod den norska dagstidningen Dagbladet för. I en daglig
spalt i tidningen beskrev den serbiske professorn, Ljibusa Rajick, sina intryck från Belgrad
och därigenom fick läsarna möta ett perspektiv på händelserna som var kritiskt både till
Milosevic och till Natos bombningar.
Flera av de journalister som intervjuades
var oroade över det allt färre antalet specialiserade korrespondenter, inklusive specialreportrar inom utrikespolitik, i militära
frågor och diplomati. BBC-journalisterna ansåg att expertis, kunskaper och erfarenheter
var effektiva för att motverka den egna regeringens och militärens försök att manipulera
medierna (Riegert, und. utg.). Norska redaktörer och journalister uttryckte liknande åsikter. Vissa menade att det kunde vara ett potentiellt problem att unga oerfarna reportrar,
som är mer flexibla när det gäller arbetsför-
15) För uppgifter om manipulation med statistik se också Newsweek , 15 maj 2000: ”The Kosovo Cover up”.
56
hållanden och löner men som saknar sina
äldre kollegors kunskaper och erfarenheter,
sänds ut till fronten.
Philip Knightley tar upp samma problem
och identifierar det som ett strukturellt
problem i förbindelserna mellan journalistkåren och militären: ”Krigskorrespondenter
har korta posteringar, och det finns ingen tradition eller metod för att förmedla deras erfarenheter. Militären däremot är en institution
som lever vidare för alltid (…) Pentagon och
det brittiska försvarsministeriet har handböcker som uppdateras efter varje krig och
fungerar som vägledning för hur de skall hantera sina förbindelser med media i krigstid”
(Knightley, 2000:9).
Knightley är oroad över krigsjournalistikens framtid. Han citerar den brittiska historikern Alistair Horne, som hävdat att ”Kosovo (…) utvecklades till den hemligaste krigsoperationen i mannaminne”. Knightley är
bekymrad över att Natos informationsstrategi var framgångsrik på de viktigaste områdena: ”Sanningen, som var dold för alla utom
de mest envetna journalisterna, var att Nato
inte bara oavsiktligt bombade civila mål utan
också bombade dem avsiktligt”(Knightley,
2000:9-10). När det gäller den tredje och slutliga fasen i bombningarna citerar Knightley
generallöjtnant Michael Short (som ansvarade för Natos strategi när det gällde att välja ut
mål) som i en intervju i International Herald
Tribune erkänner att syftet med denna fas
var att sätta psykologiskt tryck på den serbiska befolkningen: ”Föreställ dig ett kylskåp
utan el, en spis utan gas, att du inte kan ta
dig till arbetet för att bron har rasat, samma
bro där du deltog i rockkonserter och där alla
stod med mål på sina huvuden …allt detta
måste bort” (citerat från Knigthley, 2000:10).
Trots detta accepterade och spred de flesta
journalister propagandan om att civila offer
berodde på misstag och att allt som kunde
göras för att minimera sådana misstag också
gjordes.
I den officiella Kosovorapporten från det
norska försvarsministeriet, utrikesministeriet
och den norska högsta försvarsledningen
erkänns att det var svårt för små Nato-nationer
som Norge att komma till tals i den interna
beslutsprocessen i Nato. Det är intressant att
konstatera att rapporten ägnar tämligen stort
utrymme åt den bild av de norska insatserna
som återgavs i medierna, men däremot endast
snuddar vid principiella frågor som krigets
rättsliga aspekter, val av mål för Natobombningarna och andra frågor som analyserats kritiskt i en rapport från utrikesutskottet i det brittiska underhuset. Det kan knappast betraktas
som en komplimang till norska medierna när
det i den norska rapporten sägs att hänvändelserna från pressen var ”färre än förväntat”
(Kosovo-krisen: Nasjonal rapport, 2000).
Det finns däremot tecken på att journalistkåren blivit allt mer medveten om propagandan och mediastrategierna i modern krigföring. En av paradoxerna är att politikerna tycks
oroa sig föga om sådana frågor, vilka inte diskuteras principiellt i nationella församlingar
som det norska Stortinget. Det finns exempel
på journalister och medier som tar över det
ansvaret och till och med kritiserar politikerna
för att undvika de grundläggande rättsliga frågor som rör krig och fred16. Men journalisterna
tycks ha svårigheter att utveckla effektiva
motåtgärder mot propaganda. En allvarlig fråga är därför: Vem kan publiken förlita sig på
vid nästa skiljeväg? (Ottosen, 2000).
16) I en artikel publicerad i Aftenposten den 17 april 1999 under bombningarna fokuserade man på den process som föregick
beslutet att Norge skulle delta i krigföringen. Aftenposten visade att det norska stortinget gick med i bombningsoperationerna utan att ha erhållit någon skriftlig information från regeringen och utan någon formell omröstning och
nästan utan politisk diskussion (Ottosen, 1999).
57
KAPITEL 5
KONFLIKTEN I MEDIERNA
vilket bland annat förklarar de musikgalor
och andra arrangemang som skapat medial
draghjälp åt olika humanitära hjälporganisationers arbete. I en militär konflikt som den
i Kosovo 1999 ska man inte underskatta
betydelsen av dessa organisationers insatser –
både vad gäller konkret hjälp till de utsatta i
flyktinglägren och som informationskällor
för journalisterna, samt inte minst som bärare
av en globaliserad moral.
Inledning
Mediernas ställning i det moderna samhället
gör att krig idag både utspelas med militära
och mediala medel. Samtidigt med de väpnade konfrontationerna pågår mediekriget på
andra arenor, vilket resulterat i ett symbiotiskt
förhållande mellan kriget och medierna
(Taylor, 1997:140). Parterna försöker påverka
och kontrollera medierapporteringen. Genom
propagandastrategier som både innehåller
tekniker för att styra journalisternas och allmänhetens tillgång på information och de
mentala verklighetsbilder som förmedlas
söker politiker och militärer understödda av
PR-konsulter på båda sidor vinna opinionen
och försvaga motståndaren. Men medier och
journalister är inte bara omgivna av olika parter som försöker utnyttja dem i propagandakriget. Till den diskursiva ordning som vi
analyserar i det här projektet (se kapitel 2) hör
också den humanitära diskursen som bärs
upp av olika organisationer som arbetar för att
hjälpa människor i nöd, exempelvis krigets
offer. Här kan vi se att medierna under de
senaste decennierna både bidragit med
kunskap om olika utsatta grupper – t.ex. svältoffer, flyktingar, AIDS-sjuka, krigsskadade,
misshandlade och våldtagna kvinnor, barn
som exploateras som arbetskraft och soldater
– och medverkat i hjälpinsatserna. Särskilt tvmediet lämpar sig för denna typ av känsloladdade och emotionellt slagkraftig information,
Perspektiv
I detta kapitel ska resultaten från ett antal
innehålls- och diskursanalytiska studier sammanfattas inom ramen för projektets övergripande teoretiska perspektiv såsom det presenterades i kapitlet Teoretiska perspektiv: Kosovokonfliktens diskursiva ordning. Vid analyserna
av mediediskurserna har vi framför allt tagit
utgångspunkten i parternas propaganda.
Genom en idealtypskonstruktion av tre olika
propagandarelaterade perspektiv på konflikten kan vi med vårt analysinstrument undersöka propagandans genomslag i medierna.
Nyhetsrapporteringen och debatten i medierna kan antas vara påverkad av olika ”propagandadiskurser” och vi har valt att utgå från
följande tre perspektiv som konfronterade
varandra i propagandakriget.
• Natos version:
Slobodan Milosevic kan endast påverkas
58
med hårda metoder. Han har under lång tid
visat att han inte förstår något annat språk.
Därför kan folkfördrivningen (den etniska
rensningen) endast stoppas genom att
tvinga honom till eftergifter. Militärt hot
och i sista hand bomber är enda möjligheten att hjälpa de utsatta Kosovoalbanerna.
undersöka om olika medier innehåller olika
varianter av dessa eller möjligen andra sätt att
se på konflikten.
Jämförelser mellan medier
Ett flertal delstudier ingår i projektet och de
belyser olika aspekter av mediediskurserna
(se förteckning i bilaga). Förutom material
från svenska medier har, för det första, brittiskt och norskt mediematerial insamlats och
analyserats komparativt i syfte att undersöka
vad den nationella kontexten betyder för
mediediskurserna. Tidigare studier pekar på
att det både förekommer nationella skillnader
i hur mottagliga medierna är för propagandan i samband med internationella konflikter
och att dessa skillnader kan utjämnas över
tid (Nohrstedt, 2000). För det andra har vi
så långt möjligt försökt jämföra olika typer av
medier – kvällstidningar med morgontidningar och tidningar med television – för att
på så sätt kunna bedöma om propagandans
genomslag varierar beroende på vilken slags
journalistik det handlar om. Det har exempelvis hävdats att myndigheterna på FN-alliansens sida under Gulfkriget 1990-91 i första
hand prioriterade ackreditering av tabloidoch tv-journalister, eftersom dessa ansågs
vare lättare att kontrollera och påverka än
journalister från s.k. kvalitetspress (Knightley, 1991). Jamie Shea som ledde verksamheten vid Natos presshögkvarter i Bryssel har
vid en intervju bekräftat att han ansåg televisionen vara det viktigast mediet för Natos
propagandaverksamhet (DN, 19 mars 2002).
För det tredje jämförs olika genrer, dvs ledare,
debatt- och nyhetsmaterial, inom mediediskursen med varandra. Skälet är att man
kan anta att mediegenrerna har olika interdiskursiva relationer med propagandarespektive medlidandediskurserna. För det
fjärde inbegriper projektet både kvantitativa
och kvalitativa analyser, vilket ger resultaten
• Den kritiska versionen:
Militärt hot och bombningarna motverkar
sitt syfte. Detta framkallar eller underblåser bara konflikten och motsättningarna
ytterligare. Anledningen till att USA/
NATO tillgriper våld är att det finns en
”hidden agenda” och andra motiv för agerandet än vad som officiellt uppges. Dessutom är bombningarna ett brott mot internationell rätt (Genèvekonventionen).
• Belgrads version:
Kriget är ett uttryck för USAs imperialistiska aggression. Nato/USA vill lägga under
sig Östeuropa politiskt och ekonomiskt.
Vidare ses EU som en motståndare då EU är
allierad med USA/Nato. Kritik riktas mot
förbiseendet av FNs potential att medla i
Kosovo-frågan. Belgrad riktar även kritik
mot Natos tolkning av folkrätten som,
enligt Milosevicregimen, således innebär
ett kränkande av den nationalstatliga suveräniteten.
Med hjälp av denna uppdelning i tre centrala
perspektiv på propagandakriget under Kosovokonflikten studeras vilka olika varianter av
dessa perspektiv som förekommer i medierna
och vilka andra perspektiv som eventuellt
visar sig i materialet. Ett bakomliggande och
inte särskilt överraskande antagande är att
Natos bild av konflikten dominerar jämfört
med de två andra perspektiven. Men analyserna syftar inte bara till att pröva hållbarheten i denna hypotes. Lika väsentligt är det att
59
För dessa teman, liksom för de tidigare nämnda, jämförs de svenska medierna med brittiska och norska medier i syfte att pröva hypotesen att den nationella kontexten, dvs. framför
allt de olika ländernas utrikes- och säkerhetspolitik, påverkar mediediskursernas mottaglighet för Natosidans propaganda.
större giltighet än om endast en typ av analys
hade använts.
Tema
Vissa teman har varit genomgående för projektet som helhet och de är framför allt
dessa som vi kommer att uppmärksamma i
resultatredovisningen. En central teoretisk
utgångspunkt är, som nämnts tidigare, propagandans polariserade karaktär, dvs. att propagandadiskursens typiska kännemärke är ensidigheten i beskrivningen av den aktuella
konflikten genom att den pekar ut en sida som
god och den andra som ond. Vi har därför
undersökt i vilken utsträckning mediernas
rapportering kring speciella teman är polariserade på detta sätt. De teman vi valt är:
Jämförelser mellan tidpunkter
I den tredje delen genomförs en specialanalys
av hur nyhetsrapporteringen förändras över
tid med tonvikten lagd på jämförelser mellan
hur svenska och norska medier skildrade början och slutet av kriget. Den bakomliggande
frågeställningen är här om man kan se tecken
på att de nationella mediediskurserna närmar
eller avlägsnar sig från varandra över tid och
hur förändringsmönstren i så fall ska förklaras. Studier av Gulfkriget 1990–91 har indikerat att europeiska medier successivt anpassade sig till den amerikanska propagandabilden
i denna konflikt (Nohrstedt, 2000). Frågan är
om det finns liknande indikationer på global
supermaktsdominans i mediernas Kosovokrig.
• mediernas bild av huvudaktörerna eller
parterna
• bombningarnas konsekvenser
• krigets offer.
Dessa teman har studerats både kvantitativt
och kvalitativt. När det gäller bilden av aktörerna uppmärksammas också om de fungerar
som informationskällor och kommentatorer
samt vilken trovärdighet medierna tillskriver
dem.
I den andra delen fördjupas och breddas
redovisningen genom att vi dels går in mer
i detalj på medieinnehållet utifrån ovan angivna teman, dels kompletterar med ytterligare några teman och dessutom redovisar projektets komparativa analyser. Komplette-
Urval
Urvalet av nyhetsmedier varierar mellan de
olika delstudierna på grund av personella och
tidsmässiga begränsningar. Men för att ändå
lägga en grund för jämförelser mellan medier
– både nationellt och mellan de tre ländernas
medier – har urvalet strukturerats så att det
innehåller en ”minsta gemensam nämnare”
både beträffande val av medier och tidsperioder. Från Norge och Sverige ingår (minst) en
ledande morgontidning, en s.k. kvällstidning
och ett nyhetsprogram i tv. I Norge har därutöver ytterligare ett tv-nyhetsprogram och – i
analysen av ledarmaterialet – en kvällstidning
undersökts. Således ingår i det norska materialet Aftenposten, Dagbladet och Verdens Gang
(den sistnämnda endast i analysen av ledar-
rande teman är i denna del mediernas behandling av:
• Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott
• bombningen av tv-huset i Belgrad
• den ryska inmarschen i Kosovo
• Kosovoserbernas flykt efter krigsslutet.
60
artiklarna) från pressen och nyhetsprogrammet NRK Dagsrevyen och TV2s Nyheter. Bland
de svenska tidningarna har Dagens Nyheter
och Aftonbladet valts ut samt på tv-sidan SVTs
nyhetsprogram Rapport. Bland de brittiska
medierna har urvalet begränsats till en ledande morgontidning och ett tv-nyhetsprogram
i BBC: tidningen The Daily Telegraph och
nyhetsprogrammet 9 O’Clock News. Självfallet
kan vi inte på ett så begränsat material dra
generella slutsatser om skillnader och likheter
mellan norska och svenska eller mellan brittiska och norska medier. Däremot kan vi genom
korsnationella jämförelser pröva vissa antaganden eller hypoteser om vad som kan förväntas skilja t.ex. norska och svenska mediers
Kosovodiskurser mot bakgrund av de olika
ländernas säkerhets- och utrikespolitik. I den
utsträckning som sådana antaganden bekräftas i vårt material kan de sägas ha fått ökad
aktualitet för fortsatt forskning och kan fungera som utgångspunkter och hypoteser vid
kommande studier.
Ett urval har alltså också gjorts vad avser
undersökningsperioderna. Eftersom det inte
funnits resurser att undersöka de valda mediernas hela rapportering under de 78 dagar
som de militära konflikterna pågick har det
varit nödvändigt att begränsa analysen till ett
antal nedslag, s.k. timespots, under krigsperioden. Dessa har valts så att händelser som
fått stor medieuppmärksamhet och dessutom
kan antas ha varit av relativt stor betydelse ur
propagandasynpunkt blivit representerade
i materialet. Följande händelser har valts ut
för analys:
19–21 mars 1999
Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott (19/3)
24–25 mars
Hot om NATO-bombningar och bombningarnas
start (24/3)
25–27 mars
Första rapporterna om flyktingar som lämnar
Kosovo samtidigt som bombningarna fortsätter.
23–24 april
Ytterligare civila mål har träffats, bl.a. tv-huset i
Belgrad (äger rum flera gånger i perioden 20-23/4).
7–9 maj
G8-möte enas om fredsplan (6/5). Bombning av
kinesiska ambassaden (8/5).
17–18 juni
Brott mot krigslagarna uppdagas (Kosovoalbaner
offer).
25–26 juli
Massaker på Kosovoserber avslöjas.
Av dessa gjordes dessutom en rangordning
på så sätt att tidsperioderna 19–21 mars, 23–24
april, 25–27 mars och 17–18 juni prioriteras i
första hand och i nämnd ordning.
Följande resultatpresentation baserar sig
som tidigare nämnts på de delstudier som
finns förtecknade i bilaga. I noterna hänvisas
fortlöpande till dessa för att ange varifrån
uppgifterna m.m. är hämtade. Närmare information om de olika delstudiernas syfte, uppläggning, etc. kan inhämtas i dessa delrapporter. C- och D-uppsatser har utgjort en viktig
kunskapskälla för analyserna i det här kapitlet
och dessa finns redovisade i referenslistan i
slutet av rapporten tillsammans med övriga
referenser.
Propagandans genomslag i de
svenska medierna
För att undersöka krigspropagandans inverkan på mediediskurserna kan man använda
sig av några olika och kompletterande tillvägagångssätt vid analysen. Innehållet i medierna kan studeras med utgångspunkt i hur de
olika kontrahenterna framställer konflikten
och dess bakgrund, sina egna och motståndarens motiv, agerande, mål osv. Kort sagt, analysen kan inriktas på i vilken utsträckning
mediebilden och propagandabilden överens61
stämmer vad gäller sakinnehållet. Ett annat
sätt är att studera innehållet med avseende på
värderingar och emotionella element, hur parterna beskrivs och om det ensidigt gynnar ena
sidan i konflikten. Ett tredje sätt är att analysera indikationer på vilka informationskällor
som journalisterna utnyttjat och hur de bedömer olika källors tillförlitlighet. Detta kan
framgå dels genom hur frekvent olika källor
förekommer, dels genom explicita omdömen,
val av anföringsverb eller distansmarkörer.
Ett fjärde sätt är att undersöka hur uppmärksamheten fördelar sig på olika institutionella
diskurser, t.ex. debatten i olika länders parlament eller medier, och vilket utrymme olika
aktörer får för utspel, kommentarer och appeller. Man kan för enkelhets skull skilja mellan
två huvudtyper av belägg för propagandapåverkan: innehållslig överensstämmelse
och indikationer på institutionellt beroende
(Nohrstedt, 2000).
Här kommer propagandans påverkan på
mediediskurserna att undersökas på följande
sätt:
nanden i rubriker och ingresser i Aftonbladet
och Dagens Nyheter. Beträffande kollektiva
aktörer, dvs. parterna Nato, Jugoslavien,
Kosovoalbanska företrädare, är det Nato som
får störst uppmärksamhet i bägge de svenska
tidningarna och omnämns nästan dubbelt så
ofta i rubriker och ingresser som någon annan
part. Nato omnämns nästan i var fjärde artikel, medan den serbiska sidan förekommer i
var åttonde och UCK i mindre än var trettionde artikelrubrik eller ingress. Andra Kosovoalbanska företrädare förekommer ungefär lika
ofta som serbiska i bägge tidningarna (Albrecht & Listerman, 2000). Eftersom de här resultaten gäller för hela krigsperioden och hela
juni (från 19 mars till 1 augusti 1999) finns det
anledning att anta att de ger en god indikation
på hur uppmärksamheten fördelades mellan
olika aktörer och parter.
I samma undersökning har även polariseringen i framställningen studerats utifrån vilka aktörer och parter som ställs mot varandra
i medierna och hur deras inbördes relationer
skildras. I Aftonbladet är huvudmotståndarna i
konflikten Nato och Milosevic, vilket är fem
gånger vanligare än att Nato ställs mot Jugoslavien. Clinton förekommer alltså inte alls så
ofta som Milosevic i rubriker och ingresser,
men när han ställs mot en motpart är det alltså
vanligtvis Milosevic och inte Jugoslavien som
han konfronterar (Albrecht & Listerman, 2000:
35, tab. 5). Polariseringen i Dagens Nyheter har
ett något annat utseende. Här personifieras
konflikten inte i lika stor utsträckning som i
kvällstidningskollegan och Natos motpart är
oftast antingen serbiska aktörer eller Jugoslavien, och först i tredje hand Milosevic. Clinton
positioneras däremot lika ofta gentemot
Milosevic som Jugoslavien (ibid: 50, tab. 14).
Hur relationerna mellan parterna beskrivs
tar vi upp i avsnittet om bilden av huvudaktörerna.
• hur fördelas uppmärksamheten mellan
olika aktörer?
• hur framställs olika aktörers trovärdighet
som informationskällor?
• hur beskrivs huvudaktörerna?
• vilka är krigets offer och hur beskrivs de?
• vilket utrymme och position får de olika
parternas propagandaperspektiv i medierna?
Mediernas uppmärksamhet på olika
aktörer
Av individuella aktörer är den dåvarande
jugoslaviske presidenten, Slobodan Milosevic, den som uppmärksammas mest. Han
förekommer tre gånger så ofta som USAs president, Bill Clinton, om man ser till omnäm-
62
olika parterna är att granska vilket utrymme för uttalanden som tillmäts dem, alltså
hur ofta de får komma till tals. Ju större utrymme, desto väsentligare och förmodligen
också tillförlitligare kan man förmoda att
källornas uppgifter förutsätts vara. I så fall är
det ingen tvekan om att Nato och västsidan
tillskrivs störst trovärdighet. Och det gäller
både i svenska och andra medier som undersökts.
En jämförande studie av Rapports och den
norska motsvarighetens, Dagsrevyen, rapportering om Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott (period:19–20 mars), de första flyktingreportagen (24–26 mars) och bombningen
av tv-huset i Belgrad (22 april) visar att Nato
och USA får det största utrymmet i båda programmen. En skillnad är dock att det norska
programmet i större utsträckning än Rapport
använder officiella Natokällor, medan det
svenska programmet låter Kosovoalbanska
källor vara mest framträdande på denna sida i
konflikten. Förhållningssättet till serbiska
källor skiljer sig åt på så sätt att Dagsrevyen
är mer explicit i sitt avståndstagandet än
Rapport (Midteide & Grønli, 2000).
Liknande resultat presenteras i en jämförande studie av dansk och svensk rapportering från den första dagen av kriget, dvs. här är
materialet från den 25 mars och omfattar både
ledande press-, radio- och tv-redaktioner. I
jämförelsen mellan dansk och svensk rapportering visar det sig att Natokällor förekommer
ungefär fem gånger så ofta som jugoslaviska
källor i de danska medierna och dubbelt så
ofta i de svenska. Att övervikten för Natosidan
blir så stor i danska medier beror i betydande
utsträckning på att danska källor räknats in
bland Natokällorna. Ett annat mått på skillnaden i förhållningssätt till källorna är att jugoslaviska källor utgör tio procent av samtliga
källor i de danska medierna och 18 procent i
de svenska (Ekman, 2000).
Parternas trovärdighet i
mediediskursen
Vilken trovärdighet olika partsföreträdare tillskrivs som informationskällor i nyhetsjournalistiken har granskats i några av projektets
delstudier. En av dem koncentrerar sig på
rapporteringen i Aftonbladet och TV1 Rapport
under fyra perioder (i Aftonbladet med en dags
förskjutning): 19–21 mars; 14–15 april; 1–3 maj
och 10–13 juni. Genom detta urval är det
rapporteringen i samband med följande
händelser som studeras (urvalsdagar anges
inom parentes): Rambouilletförhandlingarna
bryter samman (19–21 mars), Natos missriktade bombningar avslöjas (14–15 april), tre amerikanska krigsfångar släpps av Jugoslavien
och Tyskland kommer med ett fredsutspel
(1–3 maj) och bombningarna upphör (10–13
juni).
Resultaten visar att Natokällor användes
”okritiskt” och på ”ett självklart sätt” under
den första perioden, dvs. alldeles innan krigsutbrottet, samtidigt som de svenska journalisterna markerade distans till jugoslaviska
källor. Men i samband med att bomberna träffar Kosovoalbanska flyktingar, vilket först förnekas av Nato, blir Aftonbladet och Rapport mer
kritiska till Natos uppgifter. Mot slutet av kriget reserverar man sig också något oftare än
tidigare när man förmedlar information från
Kosovoalbanska flyktingar. Men Natos talesmän återfår sin trovärdighet efter krigsslutet
och förekommer flitigt som källor utan att
deras trovärdighet ifrågasätts.
På det hela taget visar den här delstudien
att de tydligaste markeringarna av bristande
trovärdighet riktas mot jugoslaviska källor,
vilka beskylls för att sprida lögner och propaganda på ett sätt som tyder på att detta förutsätts vara allmänt känt och självklart (Andersson & Berggren).
En annan infallsvinkel på mediernas
sätt att förhålla sig till information från de
63
studie. Polariseringen mellan kosovoalbanerna som offer och Milosevic och serberna som
förövare är särkilt tydlig i början av kriget.
De visar också att kosovoalbanska flyktingar
fokuseras i ungefär var tjugonde artikel i
Aftonbladet och var tjugofemte i Dagens Nyheter. Jämfört med detta är uppmärksamheten
på kosovoserbernas flyktingsituation ytterst
begränsad: Aftonbladet har 25 artiklar om
kosovoalbanska flyktingar men enbart en (1)
om kosovoserbiska flyktingar och i Dagens
Nyheter är motsvarande siffror 45 och fyra
(Albrecht & Listerman, 2000). Om motsvarande fördelning i stället beräknas på antalet
artiklar som primärt handlar om våld mot
någon av de två folkgrupperna framstår
rapporteringen som något mindre ensidig,
men fortfarande med markant övervikt för
våld mot kosovoalbanerna (Albrecht & Listerman, 2000:39 tab.7, 54 tab. 16).
I en annan delstudie analyseras Aftonbladets och Dagens Nyheters konstruktion av
FN och Nato. Undersökningen omfattar fyra
perioder: Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott (20–21 mars), inledningen av bombningarna (24–26 mars), G8-mötets fredsplan, bombning av kinesiska ambassaden i
Belgrad (7–10 maj ) och FN-resolutionen/
bombningarna upphör (10–12 juni).
FN framstår genomgående i bägge tidningarna som marginaliserat och handlingsförlamat och får heller ingen större uppmärksamhet. Bilden av organisationen modifieras
något efter krigslutet då rapporteringen fokuseras på hjälpinsatserna. Bägge tidningarna
innehåller en del Natokritiska nyhetsrapporter, ledare och debattinlägg under de två första perioderna, men kritiken mildras i och med
att Milosevic konsekvent utpekas som ansvarig för kriget. Bombningen av den kinesiska
ambassaden i början av maj ingår i en
förskjutning av Natobilden i tydligt negativ
riktning. Bägge tidningarna är nu upptagna
Bilden av huvudaktörerna
Bilden av Slobodan Milosevic kommer att
behandlas i avsnittet där vi tematiskt jämför
den svenska mediediskursen med den brittiska och norska. I det här avsnittet tar vi i stället
upp bilden av de kollektiva aktörerna eller
parterna. Nato är som nämnts den av parterna
som oftast uppmärksammas av medierna. I
den tidigare nämnda delstudien av Andersson och Berggren analyserar de också hur
Aftonbladet och Rapport beskriver konfliktens
kollektiva huvudaktörer. Där framgår bland
annat att Nato både i början och slutet av kriget skildras som den aktör som ska rädda
kosovoalbanerna från den serbiska terrorn.
Endast i samband med att Nato av misstag
anfaller kosovoalbanska flyktingar försvagas
denna annars genomgående positiva skildring av alliansen.
Initialt beskrivs kosovoalbanerna som
konfliktens ”värdiga offer”, men denna ensidiga bild modifieras i takt med att effekterna
av Natos bombningar rapporteras. Polariseringen minskar. Visserligen behåller kosovoalbanerna rollen som offer under hela kriget,
men i slutet målas också serberna ut som krigets offer (se nedan). I början av kriget skildras
de som förövare och medierna gör ingen
tydlig skillnad mellan, å ena sidan, de militära och paramilitära förbandens ansvar
för terrorn mot kosovoalbanerna och, å den
andra, de civila serbernas ansvar. Motsvarande gäller för övrigt också den kosovoalbanska
sidan av konflikten. I början uppmärksammas
UCKs roll i händelseförloppet inte särskilt
utan terrorn mot kosovoalbanerna framstår
som helt oprovocerad. I den senare delen av
kriget skiljer man dock tydligare mellan de
olika förbanden och civilbefolkningen på den
serbiska sidan, vilket medför att civila serber i
slutet får dela offerrollen med kosovoalbanerna (Andersson & Berggren, 2000). Dessa resultat bekräftas av Albrechts och Listermans
64
av de misstag som görs under bombkampanjen. Men attacken mot ambassaden tenderar
ändå att passera relativt obemärkt, eftersom
uppmärksamheten främst riktas mot utnämningen av Carl Bildt som FNs medlare i konflikten (Malmborg, 2000).
Jugoslavien och serberna får på det hela
taget ingen utförligare täckning i de undersökta svenska medierna. Detta beror inte
minst på att Natos motpart i konflikten personifieras i Milosevics gestalt. Men det beror
även på att den serbiska sidan skildras som
”ansiktslös motståndare” (Albrecht & Listerman, 2000:35). I Dagens Nyheter, där Jugoslavien och den serbiska folkgruppen ändå förekommer oftare som Natos motpart än i Aftonbladet, är det antingen genom illgärningar –
vilka ibland påstås pågå i skymundan – som
motiverar Natos intervention eller som mål
för bombningarna utan att personifieras i
nämnvärd utsträckning. Efter krigsslutet sker
en tudelning av den serbiska sidan som part
i konflikten: Ӂ ena sidan det serbiska
folket som flyr från hämnden och å andra
sidan Milosevic, skurken som ska åtalas.”
(ibid:51).
albanerna efter krigsslutet (17–18 juni) och
övergrepp mot kosovoserberna (25–26 juli).
Studiens resultat visar inte bara att uppmärksamheten på kosovoalbanerna som offer är
betydligt större än den uppmärksamhet som
riktas mot serberna som offer, utan även att de
diskursiva formgrepp som skapar identifiering och medlidande, såsom personifiering,
individfokusering och närbilder, främst används vid gestaltning av den kosovoalbanska
folkgruppens utsatthet. ”Flyktingarna framställs som oförmögna att själva ta sig ur situationen, och de är både i Rapport och Aftonbladet offer för serbernas handlingar, som
dock ibland anses vara en konsekvens av
Natos bombningar (Ljunggren & Mungenast,
2000:39). Detta gäller i synnerhet under krigets tidigare faser. I den sista perioden tillkommer emellertid att också kosovoserberna har utsatts för massakrer och nu ändras
offerbilden i Aftonbladet och även serberna
framstår som ”värdiga offer”. I Rapport är
nyheterna om övergreppen mot serberna i
Kosovo mer distanserade och fokuseringen är
snarare på FNs och Kfors ansvar än på empatiskapande närbilder av offren och deras
lidande (ibid:40).
Mediekrigets ”värdiga offer”
Vi har redan snuddat vid den övergripande
bilden av Kosovokrigets civila offer. I den helt
övervägande delen av nyhetsmaterialet är det
kosovoalbanerna som får rollen som ”värdiga
offer”, dvs. den civilbefolkning som drabbas
av konfliktens fasor och utsätts för lidande och
död. I en delstudie undersöks hur Aftonbladet
och tv-programmet Rapport konstruerar bilden av krigets offer, främst genom en jämförelse av hur den kosovoalbanska respektive
serbiska civilbefolknings lidanden skildras.
Undersökningen är avgränsad till följande händelser: de inledande bombningarna
(25–27 mars), flyktingvågen (23–24 april),
sökandet efter bevis på terrorn mot kosovo-
Propagandadominans i den
svenska diskursen
Det torde redan av ovanstående kortfattade
resultatredovisning vara uppenbart att de
svenska mediernas Kosovorapportering var
starkt präglad av Natos propagandaperspektiv. Vi kommer i det följande att gå in mer i
detalj på vilket sätt detta övergripande resultat kan behöva nyanseras och preciseras i relation till specifika teman som vi tar upp i den
jämförande analysen. Men redan en sammanfattning av de olika delstudiernas slutsatser
angående propagandans genomslag i medierna möjliggör en viss nyansering. Albrecht
och Listerman konstaterar att Natos version
65
i grundläggande avseenden får genomslag
i Aftonbladet och Dagens Nyheter, men att
kritik mot Nato får betydande utrymme,
särskilt kritik mot misstagen i samband med
bombningarna. Deras slutsatser formuleras
sålunda:
klaras antagligen av att morgontidningen,
jämfört med kvällstidningskollegan, inte har
ett så ensidigt fokus på lidandet, utan behandlar denna sida av kriget tillsammans med
andra aspekter, främst de politiska och juridiska. Trots att man skulle kunna tänka sig att
den mer sensationsinriktade kvällstidningen
skulle vara mer utsatt för propagandans
polariserade perspektiv än morgontidningen,
konstaterar Albrecht och Listerman att det
endast är i mer perifera sammanhang som
detta antagande bekräftas. Nämligen i framställningen av UCK-gerillan. Där visar Aftonbladet en benägenhet att romantisera gerillan
som befrielsehjältar, medan Dagens Nyheter tar
upp dess kriminella förgreningar och att den
utgör ett hot mot freden efter krigsslutet (ibid;
jmf. Listerman, und.utg.).
Natopropagandans dominans i Aftonbladet
och Rapport blir också slutsatsen i Anderssons
och Berggrens studie. Deras allmänna konklusion är att Natopropagandan präglade
nyhetsrapporteringen i början av kriget för att
ersättas av en kritisk diskurs när bombmisstagen hamnar i förgrunden och slutligen åter
bli dominerande efter krigsslutet. ”Propagandaknepet att överdriva fiendens ondska och
ensidigt betona alla hans dåliga sidor tycks ha
använts och fungerat. Hur ska annars den
demonisering av serberna och den totala offerroll som kosovoalbanerna i huvudsak fick förklaras? Vi tvivlar på att verkligheten verkligen
kan vara så enkel.” Författarna är dock försiktiga vad gäller hur resultaten ska förklaras och
är öppna för att det kan finns andra förklaringar än att Natos propagandamaskineri lyckades få medierna positivt inställda (Andersson
& Berggren, 2000).
När Ljunggren och Mungenast analyserar
offerbilden i samma medier blir slutsatsen
delvis annorlunda. Den övergripande slutsatsen överensstämmer förvisso med de andra
studierna. Natoperspektivet ”genomsyrar
Att Natos propaganda i stor utsträckning har
genomslag i materialet.
Att det kritiska perspektivet förekommer i
materialet.
Att serbisk propaganda inte har genomslag i
materialet.
Att Natos bombstrategi kritiseras men att
annan kritik av Nato är sällsynt.
Att medvetenheten om parternas propaganda finns i rapporteringen.
Detta leder oss fram till en generell slutsats om
tidningarnas rapportering: Att tidningarnas
perspektiv /…/ har Natos propaganda som
utgångspunkt. Med denna utgångspunkt kritiserar tidningarnas debattartiklar och nyhetsartiklar
bombningarna. Ledarna ställer sig huvudsakligen
positiva till Natos ingripande (Albrecht & Listerman, 2000, kursiv i original).
Författarna visar också att propagandans
genomslag beror av de två tidningarnas olika
förutsättningar. Aftonbladets kraftiga fokusering på de kosovoalbanska flyktingarnas
lidande är ett exempel som blir extra tydligt
genom att tidningen under första hälften av
krigsperioden driver en insamling till förmån
för Kosovos barn. Kvällstidningen har i början
av kriget flera ledare som uttrycker stöd för
Natos strategi, men ledarsidan tystnar efterhand när rapporterna om bombmisstagen blir
allt fler. Inte heller efter det att bombningarna
har upphört förekommer några ledare i Aftonbladet som rättfärdigar dem. Dagens Nyheter
däremot håller mer konsekvent fast vid sin
Natopositiva hållning på ledarplats under
hela kriget, liksom efter krigsslutet. Detta för66
Tematisk, komparativ analys
av centrala teman i medierapporteringen
hela rapporteringen”, det är detta medierna
”utgår ifrån som ’det ursprungliga’ då man
framför eventuell kritik” (Ljunggren & Mungenast, 2000:44). Men de påpekar också att det
kritiska perspektivet finns företrätt i medierna
och då framför allt i det inledande skedet av
kriget (ibid:41). Här finns en skillnad i resultaten mellan två av delstudierna rörande den
kritiska diskursens genomslag under krigets
första fas. Till skillnad från Ljunggren och
Mungenast har Andersson och Berggren funnit att Natos perspektiv dominerar den första
perioden. Skillnaden kan antingen förklaras
av olika undersökningsperioder eller av att
den förra studien är inriktad på offerbilden
medan den senare ägnar sig åt bilden av konfliktens huvudaktörer. I den mer detaljerade
kvalitativa analysen i följande avsnitt specialgranskar vi bland annat mediediskurserna
under de inledande dagarna av kriget. Där
återkommer vi till hur de motstridande resultaten ska tolkas.
En av projektets övergripande frågeställningar är på vilket sätt skilda förutsättningar i
olika länder påverkar mottagligheten för
parternas propaganda. Genom att jämföra
Kosovodiskursen i brittiska, norska och
svenska medier vill vi försöka bidra med ett
svar. Komparationerna koncentreras till några
för propagandaanalysen centrala teman i
mediernas Kosovodiskurser, teman som vi
hävdar hade särskilt stor betydelse för propagandans genomslag och som dessutom är
särskilt relevanta för förståelsen av mediediskursernas infogande i den globala diskursiva
ordningen. Eftersom nyhetsförmedlingen har
en sådan central roll i propagandakriget koncentreras temaanalysen till denna mediegenre. På ledarplats intar de undersökta tidningarna under kriget genomgående en Natopositiv hållning, om än med större eller
mindre tveksamhet, och på debattsidorna kan
meningsbrytningarna stundtals vara livlig.
Utan att förringa betydelsen av dessa delar i
mediediskurserna är det dock av fundamental
demokratisk betydelse vilket inflytande propagandan har på nyheterna, bland annat därför att allmänheten hyser stor tilltro till deras
tillförlitlighet och sanningshalt och därför att
nyheterna ger den samtidiga och första informationen om händelserna.
Sammanfattning
Sammanfattningsvis så här långt i analysen
kan vi konstatera att Natopropagandans
perspektiv präglar den svenska medierapporteringen om Kosovokriget på ett djupgående
sätt. Samtliga delstudier bekräftar att i de
centrala frågorna om konfliktens orsaker och
vem som är skyldig till övergreppen mot
civila är det Natoperspektivet som dominerar. Samtidigt visar resultaten att det
kritiska perspektivet också förekommer.
Framför allt handlar det då om kritik mot
hur bombningarna genomförs och – men i
mindre utsträckning – om den militära
interventionens lämplighet som konfliktlösningsstrategi. Det jugoslaviska perspektivet är knappast närvarande alls och i den
mån det utmanar Natoperspektivets dominans är det ifråga om de missriktade bombanfallen.
Rambouilletförhandlingarna
bryter samman
Förhandlingarna om ett s.k. fredsavtal i slottet
Ramouillet strax utanför Paris hade inte bara
stor betydelse för själva händelseförloppet
utan också – och kanske t.o.m. större betydelse – för propagandakriget. Chomsky har diskuterat omständigheterna kring förhandlingarnas sammanbrott och vad medierna berättade om detta. Hans analys baserar sig på den
67
amerikanska mediernas rapportering – egentligen tycks han ha granskat New York Times och
någon ytterligare elittidning – och resultaten
är nedslående: Medierna lät sig styras av den
bild som USAs förhandlare förmedlade och
det innebar att allmänheten inte fick veta
något om innehållet i det avtal som de jugoslaviska representanterna vägrade underteckna, det s.k. Appendix B, och inte heller vad den
serbiska nationalförsamlingens motförslag
innehöll. Det är alltså enligt Chomsky två flagranta underlåtelser som utmärker de amerikanska medier som han granskat.
Avtalet i Rambouillet innehöll villkor som i
praktiken krävde att Jugoslavien skulle upplåta hela federationens territorium, inklusive
luftrum, för Natos styrkor att operera fritt i,
utan begränsningar i nationell lagstiftning och
utan att på något sätt ställas till svars juridiskt
eller ekonomiskt. Det handlade alltså inte bara
om att Natos trupper skulle gå in i Kosovo för
att skydda kosovoalbanerna. Nato skulle också fritt och utan kostnader kunna använda
Jugoslaviens infrastruktur efter eget behov.
Inte förrän kriget var över och avslöjandet inte
kunde påverka händelseutvecklingen fick
allmänheten reda på detta innehåll. Det har
spekulerats i om texten egentligen var utformad så att den skulle vara omöjlig för
Belgradregimen att skriva under (Chomsky,
1999). Sett ur propagandastrategisk synvinkel
förefaller detta troligt. Så som USA och övriga
stormakter i väst drev på dessa s.k. förhandlingar pekar det mesta på att Rambouillet är
ett typiskt exempel på vad Lasswell har
kallat för ”propaganda of deeds” (Lasswell,
1927/1971:199), dvs. propaganda genom
handlingar. Genom att konstruera avtalet på
detta sätt och i och med att man – efter hårda
påtryckningar – lyckats få kosovoalbanernas
representanter att skriva under var det lätt att
få opinonen att uppfatta regimen i Belgrad
som det enda hindret mot en fredlig lösning.
Detta under en viktig förutsättning, nämligen
att innehållet i avtalsförslaget och de jugoslaviska regimens skäl att inte skriva under inte
nådde ut till allmänheten.
Den andra underlåtenhetssynden är, enligt
Noam Chomsky, att de amerikanska tidningarna inte rapporterar om den serbiska nationalförsamlingens respons på Rambouilletavtalet. Församlingen avvisade Nato-ockupationen men föreslog en diplomatisk lösning
under överinseende av OSSE och FN, vilken
inkluderade förhandlingar om långtgående
autonomi för Kosovo. Natos reaktion var dels
att beskylla Milosevic för att han vägrade
skriva under ”fredsavtalet”, dels att ignorera
det serbiska motförslaget. Chomsky menar att
medierna på ett skandalöst sätt svek allmänhetens rätt till korrekt och saklig information
genom att censurera innehållet från båda
sidorna (Chomsky, 1999:107 ff.). Chomskys
tolkning har kritiserats. Peter Goff från Internationella Pressinstitutet i Wien ger en balanserad bedömning när han konstaterar att ”this
key issue of whether negotiation possibilities
had been fully explored received little media
attention” (Goff, red., 1999:24).
I den här undersökningen är då frågan: Är
det samma mönster i de brittiska, norska och
svenska medierna som i de amerikanska tidningar som Chomsky granskat? Eller finns det
variationer i medierapporteringen kring Rambouilletavtalet och det serbiska motförslaget?
Och om så är fallet, hur kan de förklaras?
Våra komparativa analyser visar att nyheternas bild av Rambouilletförhandlingarna
var likartad i de tre ländernas medier och i
allt väsentligt densamma som i de amerikanska tidningarna som Chomsky granskat. Att
avtalsförslaget betecknas som ”fredsavtal”
och att Jugoslavien beskrivs som den obstruerande parten är kanske inte särskilt märkligt
med tanke på att de politiska och militära
ledarna från Natoländerna får en så framträ68
redan i klassiska studier från första världskriget (Lasswell 1927/1971) och senare studier av exempelvis Gulfkriget 1990-91 (Alexandre, 2000; Bennett & Paletz, 1994; Kellner,
1992). I Natopropagandan utmålas Milosovic
ensam som ansvarig för sammanbrottet i
Rambouillet och vi ska i det här avsnittet
närmare granska vilken inverkan detta hade
på mediernas bild av den dåvarande jugoslaviske presidenten. Han spelade som vi har
sett en huvudroll i de svenska mediernas
dande plats i rapporteringen. Men det är närmast sensationellt att medierna sammantagna
inte lyckades rapportera om det kontroversiella innehållet i avtalstexten i samband med
förhandlingarnas sammanbrott och dessutom
ger en helt förvrängd bild av den serbiska
nationalförsamlingens resolution med anledning av sammanbrottet – om den överhuvudtaget omtalas.
Det förekommer vissa nyansskillnader
mellan mediegrupperna från olika länder
vilket emellertid inte ändrar helhetsbilden av
en enhetlig och av Natopropagandan dominerad rapportering. De brittiska medierna ger en
något mer alarmistisk vinkel åt sina rapporter
genom stark fokusering på hotet mot kosovoalbanerna än de norska och svenska medierna
som i gengäld innehåller vissa kritiska kommentarer om konstigheter i hur förhandlingarna genomförts. Bland annat nämns i både
norsk och svensk rapportering att det aldrig
var några egentliga förhandlingar eller något
avtal eftersom den jugoslaviska sidan inte
fick framföra sina synpunkter. I norska och
svenska nyheter noteras också viss förståelse
för att Jugoslavien inte skrev under avtalstexten med hänvisning till att Belgrad i så fall
skulle mista kontrollen över Kosovo (Sic!).
Men varken i brittisk, norsk eller svensk
nyhetsförmedling framkom det vid den aktuella tidpunkten att hela Jugoslaviens territorium skulle upplåtas för Natostyrkorna utan
juridiska eller ekonomiska inskränkningar.
Detta kan inte betecknas som annat än ett
villkorslöst nederlag för journalistiken och
dess demokratiska roll. Allmänheten fick vare
sig vetskap om vad väst under krigshot
krävde av Jugoslavien eller vad det jugoslaviska motförslaget innehöll.
Kosovomaterial och vi ska nu jämföra detta
med brittiska och norska medier.
Liksom i de andra undersökta medierna
är Slobodan Milosevic huvudperson också i
de brittiska medierna. Den jugoslaviske ledaren hör exempelvis till de mest citerade aktörerna på den serbiska sidan (Riegert, und. utg.
2002). Också de brittiska medierna utpekar
honom ensam som ansvarig för att Rambouilletförhandlingarna bröt samman. Och i The
Daily Telegraphs rapporteringen om de första
dagarnas bombningar är det Milosevics
hämnd på kosovoalbanerna som sätts i förgrunden. Riegert noterar rubrikerna på tidningens förstasida den 26 och 27 mars där
Milosevic är hämnaren som ger kosovoalbanerna ”betalt” för Natos anfall. Han beskylls
till och med för att använda barn som sköldar
mot bomberna: Children used as human shields.
Hon konstaterar att det inte är den serbiska
militären utan Milosevic personligen som
utför övergreppen om man tar formuleringarna på orden. Överhuvudtaget nämns hans
namn påfallande ofta i rubrikerna, vilket
uttrycker hur långt den brittiska tidningen går
i personifieringen av kriget (ibid).
Exemplen kan göras många på hur Milosevic blir en renodlad fiendebild, välkänd i
krigspropagandans historia. I The Daily Telegraph citeras till exempel vice premiärministern, John Prescott, som beskriver den jugoslaviske ledaren i klart antagonistiska termer:
Bilden av Slobodan Milosevic
Demonisering av fienden är ett av krigspropagandans mest centrala element. Det framgår
69
”history proves that standing up to aggression
is the only way to stop brutal leaders like
President Milosevic” (The Daily Telegraph, 25
mars 1999; här från ibid). Som Riegert påpekar
är denna bild av Milosevic redan etablerad
i västmedierna innan Kosovokriget bryter
ut på grund av de tidigare krigen på Balkan under 1990-talet. Men demoniseringen
förstärks i och med Kosovokriget och även
om den brittiska tidningen excellerar ännu
mer i detta innehåller också BBCs 9 O’Clock
News tydliga exempel på det som Lasswell
en gång betecknade som satanisering eller
satanism (Lasswell, 1927/1971). Riegert
skriver:
Thus, the descriptors in the British media, either
through the choice of soundbites from NATO
officials (the 9 O’Clock News) or the journalists’
own analysis (the Daily Telegraph) variously
describe President Milosevic as: ”war mongering”,
a ”serial ethnic cleanser”, carrying out medieval
barbarity. He has ”no contact with reality”, an
”emotional numbness”, with ”an absence of
normal human responses”. Aside from being
described as an aggressor and a psychopath, the
tendency of NATO officials to personify the conflict
by describing the Serb forces as ”his forces” and
”his air defences” is uncritically adopted by correspondents from both media. This use of the personal
pronoun, which appears innocent and a pedagogical tool erases the responsibility of the Yugoslav leadership as a whole and make the conflict dependent
on a single individual. (ibid)
In particular the British Defence Secretary George
Robinson is prone to name-calling: ”There is not
going to be one knockout blow, but day after day, if
he does not stop the genocidal attacks on the Kosovo people, we are going to take larger and larger
lumps out of his military force”. (26/3) Notice
the personalisation, Mr. Milosevic is carrying out
”genocidal attacks.” A day later, the Defence Secretary is cited in the 9 O’Clock News as calling
Mr. Milosevic a ”serial ethnic cleanser” (Riegert,
und. utg.).
Fokuseringen på personen Slobodan Milosevic är knappast mindre i den norska nyhetsdiskursen än i den brittiska. Vid krigsutbrottet
pekar Dagbladet redan på förstasidan ut vem
motståndaren är: Nato till krig mot Milosevic
(DBL, 24 mars). Denna bild av Natos motpart
följs upp dagen därpå när tidningen reproducerar – med påfallande eftertryck – fiendebilden av Milosevic. Både Dagbladets förstasida
och baksida täcks av en sammanhängande
bild av en cigarrökande Milosevic. Rubrikerna är tydliga: Milosevic: – avvisar Natostyrka i
Kosovo – avvisar att Serbien begår övergrepp –
nekar ökad självstyrelse för Kosovo – nekar att skriva under fredsavtalet. På ett uppslag i en sammanfattande artikel på insidorna berättar man
om Milosevic som en ”hatad man” och ”den
värsta massmördaren i Europa sedan Stalin
och Hitler”. Aftenposten låter på motsvarande
sätt Natos fiendebild av Milosevic få stort
utrymme. I rapporteringen från Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott nämns han
redan i rubriken: Chirac hårt ut mot Milosevic.
Texten återger den franske presidentens utta-
The Daily Telegraph driver som sagt demoniseringen längst av de två brittiska medierna.
Exempelvis jämställs Milosevic med Hitler,
vilket rättfärdigar bombningarna, här i en
kommenterande artikel:
/../there is no question about the justice of the cause since ”Milosevic’s persecution of the ethnic
Albanians who make up 90 per cent of the population of Kosovo is a sickening affront to humanity,
with its echoes of Hitler’s treatment of the Jews
(The Daily Telegraph, 26 mars 1999; här från ibid).
Riegert sammanfattar de brittiska mediernas
bild av Milosevic:
70
lande med innebörd att hela ansvaret för sammanbrottet ligger på Milosevic (AfP, 20 mars).
När kriget förefaller oundvikligt är det
återigen Milosevics fel. Med ett citat från
den amerikanske chefsförhandlaren Richard
Holbrooke, skriver Aftenposten i rubriken:
Milosevic vet hur landet ligger och i brödtexten
”Milosevic kom oss inte till mötes” (AfP, 24
mars) I NRKs Dagsrevyen, efter att de sista
diplomatiska ansträngningarna i samband
med Holbrookes besök i Belgrad tycks ha
misslyckats, är det Blair, Holbrooke och Clinton som initialt får komma till tals. Clinton
citeras: ”What if someone had listened to
Winston Churchill and stood up to Adolf Hitler earlier? How many people’s lives might
have been saved”? (Dagsrevyen, 23 mars) I
TV2s Nyheterna samma dag citerar man
Clinton redan i påannonsen: ”Samlat Nato
klart till angrepp säger USAs president Bill
Clinton. President Slobodan Milosevic ändrade sig inte (bøyde ikke av)” (TV2 Nyheterna, 23
mars).
Den jugoslaviske presidenten Slobodan
Milosevic är den person som förekommer
oftast i medierapporteringen från kriget. Hans
namn nämns i Aftonbladet i var sjunde och i
Dagens Nyheter i var tionde artikelrubrik eller
ingress (Albrecht & Listerman, 2001). Som
jämförelse kan nämnas att han omtalas tre
gånger så ofta som Clinton. Den jugoslaviske
ledaren konstrueras diskursivt som en renodlad fiende, en ny Saddam Hussein, Hitler eller
Stalin. I Aftonbladet använder man bland annat
följande tillmälen i karaktäriseringen: en av
”Balkans slugaste och mest hänsynslösa
politiker...”, han lever ”...flott och vräkigt
som den gamla tidens kommunistpampar”
(AB, 22 mars, Andersson & Berggren, 2000:22)
Redan från början av kriget lägger också de
svenska medierna ansvaret helt på Milosevic.
Detta förbereds redan innan bombningarna
kommit igång genom artiklar med rubriker
som: Milosevic får en sista chans (DN, 22 mars),
Milosevic vägrar ge vika (DN, 23 mars) och
Det blev nödvändigt att stoppa Milosevic (AB, 24
mars).
När bombningarna väl startat följer man
upp med ytterligare vinklingar som på ett
anmärkningsvärt ensidigt sätt lägger allt
ansvar på den jugoslaviske presidenten, som
om västländernas ledare och Nato som
genomför attackerna skulle sakna möjligheter
att kontrollera händelseutvecklingen: Endast
Milosevic kan stoppa bombattackerna (AB, 26
mars), Milosevic måste besegras (AB, 6 april),
Ingen framtid på Balkan om Milosevic får
vinna (AB, 14 april), Är Milosovic en ny
Hitler? (DN, 3 april). På ABs kultursida blir
fiendebilden av Milosevic delvis bemött
genom artiklar av John Pilger och Edward
Said. Milosevic från klient till demon. John Pilger
om spelet bakom Clintons och Blairs ”moraliska
korståg” (AB, 22 april) är en rubrik som klargör
det propagandakritiska perspektivet och
Saids artikel tar redan i rubriken ett grepp som
inbjuder till ifrågasättande av Natos och USAs
syften: Gör motstånd mot Milosevic – och Clinton
(AB 7 maj).
Den demoniserade bilden av Milosevic
permanentas emellertid i nyhetsmaterialet
och när olika fredsinitiativ tas i månadsskiftet
maj-juni, bland annat från rysk sida och från
EU som bett den förre finske presidenten
Martti Ahtisaari medla i konflikten, är det
fortsatt Milosevic som anges som det enda
hindret för fred. När väl vapenvilan trätt i
kraft är det också Milosevic som är problemet:
Baksmällan efter freden. Det blir inte bättre så
länge Milosevic är kvar (AB, 11 juni). Ett annat
exempel på samma tema är söndagsbilagans
porträtt av hustrun Mira Milosevic: Kvinnan
som styr diktatorn. Ingressen berättar att Milosevic är ”...hjärnan bakom krigen på Balkan”
men dessutom att hustrun påverkar honom
mer än någon annan och att hon var den som
71
förde honom till makten (AB, 12 juni).
Bilden av Milosevic i SVTs Rapport vid
tiden för fredsuppgörelsen i mitten av juni
pekar i samma riktning och sammanfattas på
följande sätt av Andersson och Berggren:
delarna av Serbien och senare i Makedonien.
Men krigspropagandans demonisering av
Milosevic förefaller få återverkningar långt
efter att Natos bombningar upphört med
påföljd att både medier och politiker ser åt ett
annat håll. UCK-gerillans fortsatta kamp för
ett etniskt homogent och självständigt
albanskt Kosovo eller Storalbanien hamnar i
skymundan när medierna riktar hela uppmärksamheten på maktkampen i Belgrad och
sökandet efter bevis på de serbiska övergreppen mot kosovoalbanerna.
Milosevic och hans regering framstår under perioden 10-13 juni som verklighetsfrämmande lögnare.
/.../ Milosevic framträder direkt i ett tv-tal där han
bland annat säger att landet vunnit kriget. Med
tanke på att ett flertal andra medverkande, både
journalister och företrädare för Nato, säger att det
är tvärtom framstår Milosevics uttalande närmast
som patetiskt. Han ljuger inför sitt folk trots att
han förlorat ett krig. /.../ Han, hans regering och
politik framställs som det största hotet mot freden.
(Andersson & Berggren, 2000:29).
Sammanfattning
Sammanfattningsvis är fiendebilden av Milosevic som den skyldige till den humanitära
krisen på Balkan och till Kosovokonflikten
dominerande i både brittiska, norska och
svenska medier. Den är redan etablerad när
bombningarna inleds och består långt efter att
de upphört. Det är således ingen tvekan om att
Natopropagandan är framgångsrik vad gäller
att demonisera och personifiera motståndaren
för att därigenom få opinionens stöd för
bombningarna om medel att förhindra den
etniska rensningen i Kosovo. Inget i analyserna tyder på att några skilda nationella perspektiv spelar in i på mediernas konstruktion
i denna del. Uttryckssätten kan variera något
– i brittiska medier talas om ”a serial ethnic
cleanser”, vilket saknar motsvarighet i de
norska och svenska medierna – men i sak finns
inte några påtagliga skillnader. Milosevic är
den ansvarige, även för det lidande som Natos
bomber utsätter civilbefolkningen i Kosovo
och Serbien för.
Det kan diskuteras hur denna mediedominans för en typisk propagandabild av Natos
motståndare ska förklaras. Som Riegert påpekar hade Milosevic redan före Kosovokriget i
mediernas rapportering framstått som den
politiker som framför allt var ansvarig för
krigen på Balkan och till Jugoslaviens
Detta perspektiv kan givetvis bara göras
trovärdigt därför att medierna inte gett allmänheten en rimlig chans att jämföra innehållet i fredsresolutionen med innehållet i
Rambouilletförslaget. Genom denna tystnad
understöder de på en och samma gång
Natopropagandans bild av den lögnaktige
diktatorn och bilden av en succé för Natos
bombstrategi.
I Dagens Nyheter är rubrikerna en enda serie
basunstötar som proklamerar Milosevics
kommande politiska nederlag som om allt
skulle vara löst bara han lämnade makten:
Serbiska kyrka kräver att Milosevic avgår (DN, 16
juni), Serbisk ilska mot Milosevic (DN, 21 juni),
Serber rasar mot Milosevic. Ökad spänning.
Flyktingar från Kosovo känner sig lurade av Belgradregimen (DN, 21 juni), Protester mot Milosevic (DN, 3 juli), Milosevic allt svagare (DN, 14
juli), Milosevic under ökad press (DN, 7 juli), osv.
Medan medierna låter synfältet upptas av
protesterna mot Milosevic pågår den utrensning mot kosovoserberna som Kfor och FN
har sådana problem att hantera och som
underblåser fortsatt fiendskap också i södra
72
sammanbrott som federation. Demoniseringen av Milosevic skulle ur denna synvinkel
kunna betecknas som resultat ”pre-propaganda”, dvs. en långsiktig bearbetning av föreställningar och attityder till presumtiva motståndare, liksom till den egna statens politik,
i syfte att psykologiskt förbereda och mobilisera allmänna opinionen på eventuella
kommande konfrontationer. Å andra sidan
kan man i Kosovokonflikten utgå från att fiendebilden av Milosevic befästs och accentueras
i samband med Rambouilletförhandlingarna
och i utspel från västledare som Bill Clinton
och Tony Blair, vilka etablerar ett tolkningsparadigm som jämställer Milosevic med folkmordsdiktatorer som Adolf Hitler och Saddam Hussein. Effekterna på mediediskurserna kan inte reduceras till att journalisterna
enbart passivt återger och förmedlar dessa
tankefigurer till allmänheten. Tvärtom fungerar dessa propagandastrategiska element som
både förebilder och incitament för journalisternas egna reflexioner och diskursiva konstruktioner av konfliktens huvudrollsinnehavare. Medierna fyller med andra ord i med
konkreta detaljer där propagandan nöjer sig
med antydningar, t.ex. om parallellen till
Hitler, och de använder mediedramaturgins
alla möjligheter för att själva gestalta fienden
som en demon.
eftersom säkerhetsrådet inte gett sitt samtycke. Det kritiska perspektivet ifrågasatte
inte bara om bombningarna var förenliga med
internationell rätt utan också om de verkligen
var ett effektivt sätt att förhindra den etniska
rensningen i Kosovo. Kritiken hänvisade
bland annat till att terrorn mot kosovoalbanerna ökade dramatiskt i samband med Natos
attacker. En särskilt uppmärksammad händelse i april var Natos anfall mot tv-huset i Belgrad. Detta angrepp mot civila medier och
journalister kritiserades som ett brott mot
Genèvekonventionens förbud att anfalla civila mål, men försvarades av Nato med att den
serbiska televisionen spred hat- och krigspropaganda samt att tv-huset också hade militära
installationer.
Natos bombkampanj behandlas tämligen
olika i de tre nationella mediegrupperna.
Visserligen finns det en viss grundläggande
överensstämmelse vad gäller motivet, dvs. att
något måste göras för att förhindra den humanitära katastrofen i Kosovo, och att Nato
endast har de bästa avsikter. Men när bombningarna drabbar civilbefolkningen och konflikten inte tycks närma sig någon lösning,
trots massiva luftanfall vecka efter vecka, börjar medierna uppvisa delvis olika mönster för
hur bombningarna och deras konsekvenser
beskrivs i nyheterna. Delvis handlar det om
nationella skillnader, delvis om skillnader
som snarare är betingade av olika medietypers plats i den diskursiva ordningen.
Samtliga mediegrupper förmedlar kritisk
information om missriktade bombanfall och
att även civila offer drabbas. I den brittiska
diskursen – här representerad av BBC-programmet 9 O’Clock News – underordnas dock
dessa informationer det dominerande Natoperspektivet som bland annat framhäver
kosovoalbanernas samtycke till bombningarna och att Nato försöker undvika civila mål.
Interventionens laglighet är ingen central
Natos bombningar och konsekvenserna
av dessa
Frågorna om bombningarnas förenlighet med
internationell rätt och deras ändamålsenlighet
var centrala för propagandan på båda sidor.
Medan Nato-länderna rättfärdigade anfallen
med att den etniska rensningen var ett brott
mot mänskligheten och därmed av sådan dignitet att även FN-stadgan medger intervention trots att Jugoslavien är en suverän stat,
hävdade den jugoslaviska regimen att anfallen var ett klart brott mot internationell lag
73
fråga och när bombningsstrategins ändamålsenlighet diskuteras kritiskt handlar det
främst om att enbart flyginsatser har begränsad militär effektivitet och om att den förvärrade humanitära situationen i Kosovo kan
leda till oenighet inom Nato och gentemot
Ryssland.
I de norska medierna dominerar också
Natoperspektivet, framför allt i början av kriget. Men de avvikande kritiska rösterna är här
mer framträdande än i de brittiska medierna. I
synnerhet Dagbladet innehåller kritik mot att
bombningarna drabbar civilbefolkningen
bland annat i Belgrad, vilket rapporteras i de
dagboksnoteringar som en tillfälligt kontrakterad kolumnist regelbundet sänder till redaktionen. Det är också denne gästskribent som
levererar de mest kritiska rapporterna om
Natos anfall på tv-huset i Belgrad och de
civila offer som de skördar. Anfallen på detta
civila mål rapporteras också i brittiska medier,
men här marginaliseras kritiken genom att
Jamie Shea och andra Natotalesmän får dominera medieagendan med sin uppfattning om
varför tv-huset skulle vara ett legitimt mål.
Av de undersökta medierna framstår i
början av kriget de svenska som de mest
kritiska till bombningarna på nyhetsplats. De
fokuserar påfallande mycket på riskerna med
den strategi som Nato valt, främst att konflikten kan sprida sig och att civilbefolkningen kommer att drabbas (mer om den inledande rapporteringen i nästa avsnitt). Anmärkningsvärt nog – särskilt mot bakgrund
av den kritiska vinkel som är förhärskande i
början av kriget i de svenska medierna – har
de mycket litet, om ens något, utrymme för
bombningarna av tv-huset. Andra nyheter
placeras i förgrunden och den för den internationella rätten och för demokratin centrala
händelsen att journalister och medier av Nato
betraktas som legitima mål nedtonas redaktionellt.
Slutsatsen är att bombningarna kritiseras
både i norska och svenska medier, särskilt när
de pågått några veckor och det kommer rapporter om att såväl kosovoalbanska flyktingar
som civila serber av misstag attackerats. Men
på ledarsidorna medför dessa rapporter ingen
påtaglig omsvängning från den Natopositiva
inställning som tidningarna både i Norge och
Sverige intog redan från det att Rambouilletförhandlingarna avbröts. Hur detta sammansatta resultat ska tolkas ur propagandateoretisk synvinkel återkommer vi till i det avslutande kapitlet.
Mediernas beskrivning av krigets
”värdiga offer”
Journalisterna hamnar ofrånkomligen i propagandakrigets korseld i försöken att rapportera om krigets konsekvenser. Parterna gör allt
för att framställa det lidande som motsidan är
skyldig till som omänskligt, bestialiskt och
onödigt. Samtidigt betraktar journalisterna
det som en av sin viktigaste uppgifter att
rapportera om hur kriget drabbar civila, kvinnor och barn. Ibland beskriver företrädare för
medierna detta som att man strävar efter att
visa fram ”krigets sanna ansikte” och därigenom motverka militärens försök att skildra
kriget som ett tekniskt-organisatoriskt företag. Man vet också att publiken tar till sig och
engageras av berättelserna om de drabbades
situation och deras heroiska försök att uthärda
och överleva. Krigskorrespondenten pressas
från olika håll och det är otvivelaktigt en svår
balansgång att skildra krigets realiteter utan
att alltför mycket hamna i händerna på propagandastrategerna.
Initialt är det ingen skillnad mellan de studerade mediegruppernas sätt att konstruera
Kosovokrigets ”värdiga offer”. Samtliga ger
kosovoalbanerna rollen som oskyldiga offer
vilka behöver och förtjänar omvärldens
beskydd, en roll de också får behålla efter
74
krigsslutet. Med ett undantag: Aftonbladet gör
de första dagarna av kriget ingen skillnad på
civila offer i den ena eller den andra etniska gruppen. Men när de kosovoalbanska
flyktingarnas berättelser några dagar in i kriget får den huvudsakliga uppmärksamheten
ansluter också AB till den ensidiga tendens
som kännetecknar övriga medier.
En direkt jämförelse mellan norska Dagsrevyen och svenska Rapport, vilken omfattar
dagarna efter Rambouilletförhandlingarnas
sammanbrott, de första krigsdagarna och
bombningen av tv-huset i Belgrad, tyder på
att samma ensidiga fokusering på kosovoalbanerna som offer kännetecknar tv-nyheterna. De två programmen har en gemensam
och överensstämmande huvudframställning
av konflikten där serberna framstår som
angripare och kosovoalbanerna som de förtryckta. Vare sig i Dagsrevyen eller i Rapport
ställs under de sex dagar som undersökts
frågan om kosovoalbanernas flykt kan ha
framkallats av Natos bombningar. Även om
studien visar att det svenska programmet har
fler oavhängiga källor, inklusive flyktingar, i
början av kriget än det norska är det alltså
ingen skillnad i hur offerbildens grundläggande drag ser ut i de två programmen (Midteide & Grønli, 2000:26 ff.).
Polariseringen längs den etniska dimensionen avtar emellertid i alla undersökta medier
något efter hand när det blir allt tydligare att
civilbefolkningen drabbas också på den serbiska sidan. Tendensen, som kan tolkas som
att krigspropagandan får successivt minskat
genomslag, är mest framträdande i de två
kvällstidningarna, dvs. i Dagbladet och Aftonbladet, om man jämför med de undersökta
norska och svenska morgontidningarna och
med BBC-programmet 9 O’Clock News.
När kosovoserberna efter krigsslutet flyr
från provinsen utmanas den propagandabild
som Nato torgfört. Ur journalistisk synvinkel
erbjuder denna vändning av konflikten ett val
mellan att antingen utveckla en indirekt kritik
av propagandan genom att lyfta fram den s.k.
omvända etniska rensningen eller att fortsatt
polarisera konfliktens etniska dimension med
serberna som förövare och kosovoalbanerna
som offer. Hur journalisterna väljer varierar
som vi kommer att se i nästa avsnitt.
Krigsslutet: fredsavtalet, rysk överraskning
och kosovoserber på flykt
De militära aktionerna upphör den 10 juni
1999 i och med att ett fredsavtal undertecknats
av parterna. Vi har valt att jämföra hur övergången till mer fredliga förhållanden konstrueras i mediediskurserna i de tre länderna.
Fredsavtalet har blivit omdiskuterat, bland
annat har Chomsky hävdat att det inte kan
betraktas som en seger för Nato eftersom man
tvingades ge avkall på betydande delar av de
krav som man ställde Jugoslavien inför i Rambouillet (Chomsky, 1999: 114 ff.). En annan
uppmärksammad händelse var den oväntade
inmarschen i Kosovo av ryska trupper som
tillhörde Sfor-styrkorna i Bosnien. Dessa förflyttade sig snabbt genom Serbien och intog
flygplatsen i Pristina innan övriga internationella styrkor hade anlänt. Ett tredje viktigt
inslag i rapporteringen i denna fas är de flyende kosovoserberna som lämnar provinsen för
att huvudsakligen söka sig till Serbien. I vissa
fall kom denna nya flyktvåg att betecknas
som en omvänd etnisk rensning jämfört med
kosovoalbanernas flykt under kriget.
I analysen av hur medierna skildrade krigsslutet och utvecklingen den följande veckan
har vi intensivgranskat rapporteringen och
debatten i Sverige, Norge och Storbritannien
under perioderna 10–13 och 17–18 juni. Relationerna mellan mediediskurserna och propaganda- och medlidandediskurserna står fortsatt i centrum för analysen. Vi har lagt särskild
vikt på hur medierna behandlar de ovan
75
nämnda och för Natopropagandan relativt
besvärande aspekterna av konfliktens utveckling efter vapenvilan. Dessa diskursiva teman
kan betraktas som ”kritiska” och därför speciellt fruktbara att studera. Det är framför allt
följande frågor som vi har inriktat analyserna
på för denna del av rapporteringen:
eller mindre tydliga försvarsreaktioner från
medierna i Natoländerna. Men också i de
svenska tidningarna, som åtminstone på
ledarplats försvarat Natos intervention, kan
man observera intressanta reaktioner, vilka
kan tolkas som olika uttryck för ett journalistiskt behov av anpassning till de nya
omständigheterna Kosovokonflikten hade
ställt dem inför.
Det är under alla förhållanden tydligt att
de brittiska och norska medierna uppvisar en
mer Natovänlig bild av utvecklingen än de
svenska. Medan de förra i sin nyhetsförmedling tämligen oreserverat beskriver interventionen som framgångsrik, trots vissa återstående problem, har de svenska medierna
snarare ett perspektiv enligt vilket det överhuvudtaget är oklart om bombningarna fört
konflikten närmare sin lösning. Exempelvis
förklaras kosovoserbernas flykt i de brittiska
och norska medierna mer ensidigt med hänvisning till serbernas tidigare förföljelser av
kosovoalbanerna än i de svenska medierna
som båda beskriver hotet mot kosovoserberna
som reellt och tämligen akut. Skillnaden kan
ytligt betraktad förefalla subtil men är i själva
verket substantiell. Med det förra perspektivet
blir Kfors uppgift att förhindra upprepningar
av den serbiska etniska rensningen mot kosovoalbanerna och att övertyga både serber och
albaner om att de kan känna sig trygga under
dess beskydd. Med det andra perspektivet har
Kfor en betydligt mer krävande uppgift som
innebär att två konfliktförstärkande faktorer,
nämligen serbisk revanschism och albansk
separatism, måste hållas i schack samtidigt.
Särskilt det senare är svårförenligt med
Natopropagandans ensidiga beskrivning av
den etniska rensningen, för att nu inte tala om
de operativa komplikationerna.
Den svenska nyhetsrapporteringen skiljer
sig från den brittiska och norska bland annat
genom att lägga större tonvikt vid att serber-
• På vilket sätt beskrivs utgången av kriget?
Infogas den i en klassisk krigsromantisk
berättelse om den ”goda sidans” seger över
ondskan eller distanseras den från propagandadiskursen i och med att kriget är slut?
Relateras innehållet i Kosovofördraget
med Rambouilletavtalet och vilket blir
mediernas facit beträffande bombningarnas nödvändighet?
• Vilket perspektiv anlägger medierna på den
överraskande ryska inmarschen? Journalister och medier kunde här välja mellan att se
den som en snabb insats för att säkerställa
ordningen i provinsen eller som ett led i
kampen om inflytande i regionen. Man
kan förvänta sig mer eller mindre tydliga
uttryck för kvarlevande perspektiv från det
kalla krigets dagar. I vilken utsträckning
strukturerades mediediskurserna av motsättningen mellan öst och väst?
• Vad kom rapporterna om kosovoserbernas
flykt att betyda för mediebilden av konfliktens ”värdiga offer”? Övertar de den roll
som kosovoalbanerna tidigare hade fått i
medierna?
Skildringen av krigsslutet skiljer sig i vissa
delar markant mellan olika länders medier.
Mycket politisk prestige står på spel för
de inblandade Natostaterna samtidigt som
propagandans enögda perspektiv framstår i
tämligen bjärt dager i kontrast mot de bestående problemen, vilket framkallar mer
76
nas flykt är resultatet av faktiska våldshandlingar riktade mot dem samt genom mer
omfattande visuell och emotionell exponering
av de flyende kosovoserberna. Ett annat
uttryck för de skilda nationella diskurserna
rörande den etniska konfliktdimensionen är
de motsatta perspektiven på UCK. Detta illustreras vid en jämförelse mellan två större
artiklar, den ena i norska Aftenposten den
11 juni och den andra i Dagens Nyheter den
12 juni, som bägge handlar om den albanska gerillan. Den norska tidningens bild är
huvudsakligen positiv och organisationen
sägs ha utvecklats från laglös gerilla till västs
nödvändiga medspelare. Dagens Nyheter är
däremot klart kritisk och beskriver UCK som
oförsonligt, kompromisslöst och endast ute
efter makt.
De internationella styrkornas inmarsch
och maktövertagande i Kosovo får olika
behandling i medierna, vilket delvis kan förklaras av olika nationella kontexter för mediediskurserna. Framför allt är rapporteringen
om den överraskande ryska framryckningen
till Pristina betydligt mer negativ och präglad
av ett kalla kriget-perspektiv i de brittiska och
norska medierna jämfört med de svenska.
Mest påfallande är skillnaden mellan kvällstidningarna på denna punkt. Medan svenska
Aftonbladet betonar hur befolkningen i Pristina
jublar när de ryska tanksen rullar in, får man i
norska Dagbladet veta att ryssarnas närvaro
skapar fruktan. I övrigt är framställningen
beträffande befolkningens inställning till de
internationella styrkorna likartad i norsk och
svensk press. Jublande människor hälsar
Natostyrkorna välkomna.
För vissa aspekter av rapporteringen förefaller den nationella kontexten vara mindre
betydelsefull. Detta gäller särskilt för framställningen av krigets ”värdiga offer”, där det
spelar större roll vilken presskategori tidningen tillhör än dess nationalitet. Kvällstidning-
arna skiljer sig från morgontidningarna på i
stort sett samma sätt i Norge och Sverige,
vilket i grunden handlar om att man överger
eller åtminstone reducerar den propagandistiska polariseringen av konfliktkonstruktionen från början av kriget. Dagbladet och Aftonbladet går längst i Natokritisk riktning i ett par
olika hänseenden. För det första och gemensamt för bägge kvällstidningarna när det gäller att ge serberna en roll som ”värdiga offer”,
vilket i den förra tidningen främst handlar
om befolkningen i Belgrad och i den senare om
den omvända etniska rensningen riktad mot
kosovoserberna. För det andra innehåller
Dagbladet exempel på nyhetsartiklar där nödvändigheten av att Kfor skyddar serberna mot
UCK-gerillan lyfts fram, en paradoxal situation som ytterligare framhävs genom att
freden beskrivs som farligare än kriget (DBL,
11 juni). Den kanske största avvikelsen från
den polariserade propagandabilden av konflikten är, för det tredje, Aftonbladets ovan
nämnda triumfatoriska skildring av ryssarnas
intåg i Pristina. Givet det i många avseenden
dominerande Natoperspektivet på konflikten är det en anmärkningsvärt odistanserad
skildring av kosovoserbernas glädje över den
kuppartade ryska interventionen. I denna
berättelse finns inga spår av det maktpolitiska
perspektiv med rötter i kalla kriget som förekommer i brittiska och norska medier.
Vi kommer i slutsatserna att närmare
diskutera hur kvällspressens specifika sätt att
skildra vissa inslag i händelseförloppet vid
krigsslutet ska förklaras.
Konvergens eller divergens
– en fråga om dominans?
Analysens utgångspunkt: olika temans
centralitet för propaganda- respektive
medlidandediskursen
I det här avsnittet är avsikten att presentera en
komprimerad analys av hur de undersökta
77
norska och svenska mediernas rapportering
förändras över tid. Syftet med denna analys
är att försöka besvara frågan om de skilda
mediediskurserna närmar eller avlägsnar sig
från varandra. Intresset för denna frågeställning härrör från ett tidigare projekt om Gulfkriget 1990–91 som med delvis andra metoder
undersökte konvergens och divergens mellan
amerikansk och europeisk medierapportering. I korthet visade resultaten i det fallet att
de europeiska medierna efterhand övertog
samma propagandabild av den konflikten
som redan tidigt fanns etablerad i de amerikanska medierna. Och vidare att medierna
från de traditionellt alliansfria länderna Finland och Sverige anpassade sin rapportering
till den amerikanska propagandabilden senare är medierna i Natoländerna Norge och
Tyskland (Nohrstedt, 2000). Det är med andra
ord från ett teoretiskt perspektiv, enligt
vilket transnationella propagandainfluenser
på mediediskurserna i samband med internationella konflikter uppfattas som väsentliga
för mediernas opinionsskapande roll i den
nya världsordningen, som vi närmar oss frågorna om hur mediebilderna av Kosovokonflikten förändras över tid. Med USA som den
enda återstående supermakten eller, som president Clinton uttryckte det i sitt installationstal 1997, ”an indispensable nation”17 är det
både ur vetenskaplig och demokratisk
synvinkel väsentligt att få djupare kunskap
om hur stormakternas och särskilt USAs propagandastrateger agerar för att påverka opinionen i andra länder, t.ex. de nordiska, och
vilken betydelse propagandan har för mediernas rapportering.
I de presenterade resultaten ovan har tidsdimensionen i viss utsträckning redan uppmärksammats, men i det följande kommer
denna dimension att vara huvudfokus tillsammans med förändringar av de interdiskursiva relationerna mellan, å ena sidan,
mediediskurserna och, å andra sidan, propaganda- och medlidandediskurserna. Det är
egentligen inte avsikten att här tillföra ytterligare empiri utan snarare att lyfta fram förändringsmönstren jämfört med tvärsnittsjämförelserna ovan. Tanken är att utifrån de teman
som behandlades i förra kapitlet belysa diskursiva trender. Men på ett par punkter behöver vi komplettera den föregående resultatredovisningen för att de diskursiva förskjutningarna ska framgå. Komparationerna
begränsas dock här till norska och svenska
medier. Det kan emellertid nämnas att en
pilotstudie har granskat rapporteringen de
allra första dagarna av kriget i brittisk, grekisk, norsk och svensk press med likartade
utgångspunkter (Nohrstedt m.fl., 2000).
De teman som behandlades i föregående
kapitel kan för konvergens-/divergensanalysen inordnas i ett interdiskursivt perspektiv
på så sätt att de teman som är centrala i propagandan skiljs från dem som är mindre centrala och de som är centrala för medlidandediskursen skiljs från dem som är perifera för denna diskurs. Med dessa distinktioner som
grund kan följande matris uppställas där
teman från mediediskurserna inplacerats.
17) I talet förekommer uttrycket i samband med att Clinton berör USAs prövningar, men framför allt landets framgångar
under hans presidentperiod: ”In these four years, we have been touched by tragedy, exhilarated by challenge, strengthened
by achievement. America stands alone as the world's indispensable nation. Once again, our economy is the strongest
on earth. Once again, we are building stronger families, thriving communities, better educational opportunities,
a cleaner environment. Problems that once seemed destined to deepen now bend to our efforts: our streets are safer and
recordnumbers of our fellow citizens have moved from welfare to work.” (http://www.indiana.edu/~libgpd/
guides/pres/pres42.html)
78
Figur 1: Olika temans relation till propaganda- och
medlidandediskurserna
Figuren illustrerar mediediskursernas relationer till propaganda- och medlidandediskurserna och hur de senare kan antas
påverka mediernas behandling av olika
teman. Vi förutsätter att medier och journalister är påverkade av olika influenser från makthavare och publik, förutom att de tar hänsyn
till de för journalistiken centrala professionella idealen, inklusive kravet på integritet och
oberoende.
Figuren försöker med hjälp av uppdelningen i de två kolumnerna visa på hur vissa
teman är särskilt viktiga för propagandastrategerna medan andra är mer perifera. Med
utgångspunkt i propagandateorin kan det
t.ex. slås fast att utpekandet av en personifierad fiende som på allt sätt demoniseras är
avgörande för framgång i propagandakriget.
Detta av flera skäl, varav de två viktigaste är
att motståndaren görs konkret och att krigsmålen framstår som uppnåeliga. Samtidigt
som man undviker att utpeka en hel befolkning som fiende, vilket lätt kunde uppfattas
som rasism. Idag är det dessutom knappast
möjligt att mobilisera opinionen för ett totalt
krig, varför det är en propagandistisk fördel
om krigsföretag kan beskrivas som polisaktioner riktade mot enskilda ledare på motståndarsidan.
En annan central komponent i propagandan är att dra en tydligt skiljelinje mellan off-
krigföring. En vanlig metod är att framställa
det mänskliga lidande som fienden är upphov
till som avsiktlig och möjlig att undvika,
medan det lidande som den egna krigföringen
orsakar framställs som oavsiktligt och oundviklig. En besläktad teknik är att beskriva
motståndarens våldshandlingar genom deras
konsekvenser, medan den egna sidans våld
beskrivs med hänvisning till de goda intentionerna som exempelvis att undvika ännu värre
lidande, bekämpa brott mot mänskligheten,
osv. På dessa och andra liknande sätt vill
propagandastrategerna utpeka civila offer på
den egna sidan (eller den sida i konflikten som
man säger sig försvara) som ”värdiga”, dvs.
offer som utan egen skuld utsätts för lidande,
medan civila offer på motståndarsidan på ett
eller annat sätt själva anses skyldiga till det
lidande som de utsätts för. Detta är i korthet
bakgrunden till att två teman utpekats som
särskilt centrala för propagandan, nämligen
fiendebilden av Milosevic och kosovoalbanerna som Kosovokrigets ”värdiga offer”.
På den andra dimensionen i figuren skiljer
vi på teman som är centrala respektive perifera i förhållande till medlidandediskursen.
Av de två teman som är propagandamässigt
centrala är endast temat ”värdiga offer”
centralt för medlidandediskursen. Empati och
medkänsla med civilbefolkningen i krig kan
liknas vid det medlidande som framkallas vid
rapporter om svältkatastrofer eller dödliga
epidemier. Oförskyllt tvingas delar av civilbefolkningen iväg från sina hem för att undgå
faran, de får lämna merparten av sina ägodelar och riskerar i värsta fall att dödas. Genom
att globaliseringsprocesserna har ”krympt”
världen och ökat allmänhetens medkänsla
med människors lidande långt bortom det
egna landet eller kontinenten är det naturligt
att civila offer i internationella konflikter
framkallar starka känslor och mobiliserar
ren för fiendens respektive den egna sidans
starkt humantärt engagemang hos allmän-
Betydelse för
medlidandedistursen
Propagandastrategisk betydelse
Central
Värdiga offer
Bombningarnas
konsekvenser
Perifer
Fiendebilden
Rysk inmarsch
Central
Perifer
79
heten. Eftersom andelen civila offer hela tiden
har ökat i krigen under 1900-talet har det blivit
allt viktigare för propagandastrategerna att
försöka kontrollera hur medierna beskriver
konsekvenserna för civilbefolkningen. Under
Gulfkriget 1990–91 uppstod en slags ”ohelig
allians” mellan kontrahenterna vad gäller
bilden av civila offer på den irakiska sidan.
Den irakiska regimen visade inte något aktivt
intresse för att lyfta fram krigets ”verkliga
ansikte” i offentlighetens ljus, med undantag
för USA-alliansens anfall mot ett skyddsrum i
Bagdad. Alliansen gjorde å sin sida allt för att
visa upp bilden av det s.k. kirurgiska kriget, i
vilket precisionsvapnen skulle garantera att
civila offer undveks. Men i Kosovokriget var
omständigheterna annorlunda och det kirurgiska kriget fungerade inte i längden som
propagandagrepp. De civila offren för bombningarna både bland serber och kosovoalbaner kunde i längden inte förnekas, vilket orsakade en kris för Natos propaganda som syftade till att framställa kosovoalbanerna och inga
andra som krigets ”värdiga offer”.
Till medlidandediskursens centrala teman
hör också bombningarnas konsekvenser, vilket naturligtvis hör nära samman med temat
”värdiga offer”. I den utsträckning som bomberna träffar civila riskerar de inte bara att
skada den drabbade befolkningen utan också
Natos propagandamål. Det blir svårare att rikta medlidandet enbart till kosovoalbanerna
och att upprätthålla föreställningen att endast
Milosevic är ansvarig för krigets konsekvenser. Indirekt blir därmed temat om bombningarnas konsekvenser förstås också betydelsefullt ur propagandastrategisk synvinkel, men
främst därför att det är centralt för medlidandediskursen. Ur ren propagandateoretisk synvinkel är annars bombningarnas precision och
huruvida de drabbar civila alltså egentligen
inte centrala teman i sig, eftersom det är
ganska enkelt att uttrycka beklaganden och
komma med försäkringar om att avsikten
inte är att anfalla några andra mål än militära
och därigenom undvika större propagandaförluster.
Slutligen ska nämnas temat i figurens fjärde ruta – den överraskande ryska inmarschen.
Denna händelse utlöste naturligtvis viss förvirring både bland politiska och militära strateger, liksom hos journalisterna. Den kunde
tolkas som ett uttryck för ryskt ifrågasättande
av Natos avsikter och ett ställningstagande för
serbiska intressen och på så sätt utgöra ett problem för Natopropagandan. Men nyheten
berörde endast avlägset och indirekt de
centrala propagandaaspekterna, såsom vilken
part som förtjänar sympati och agerar med
goda intentioner. Även i relation till medlidandediskursen var händelsen perifer, eftersom inmarschen veterligt inte orsakade något
lidande och inte heller hade några påvisbara
humanitära motiv eller konsekvenser, såvitt
framkom i mediediskursen.
Diskursiva förändringsmönster
För att tydliggöra förändringarna i norska och
svenska medier kommer vi i det följande
avsnittet att först behandla mediediskurserna under den inledande fasen av kriget och
därefter den avslutande fasen. Merparten av
den mellanliggande periodens medieinnehåll
lämnar vi utanför analysen, men den intresserade läsaren kan skaffa sig kompletterande
kunskap genom att ta del av projektets delrapporter.
Krigets början
Inledningen av bombningarna den 24 mars
1999 är naturligtvis inte i någon absolut
mening en början, utan snarare fortsättningen
på en utveckling som pågått på Balkan i varje
fall under hela 1990-talet. Oavsett om man ser
det ur propagandadiskursens eller ur medlidandediskursens synvinkel hade kriget före80
gåtts av betydande medieuppmärksamhet på
tidigare krig, förföljelser av olika etniska
grupper och övergrepp mot civilbefolkningen. Förkunskaper, uppfattningar och attityder
finns därför redan etablerade i viss utsträckning hos medier och allmänhet när kriget börjar. Men samtidigt innebär krigshotets aktualiserande efter Rambouilletförhandlingarnas
sammanbrott en kraftig ökning av mediernas
uppmärksamhet på Kosovokonflikten. Därmed riskerar de att bli utnyttjade av propagandastrategerna.
Rambouilletförhandlingarnas
sammanbrott är ur propagandateoretisk synvinkel
nyckeln till hur mediekriget ska förstås. Det
är exempel på det som Lasswell kallade för
”propaganda genom handling” och skapade
förutsättningarna för Natoländernas framgångar i kriget om medierna och opinionen.
Nämligen genom att manövrera in motståndarsidan i en situation där han ofrånkomligen
framstår som ovillig till kompromisser och
som en krigshetsare. Att detta är fallet framgår
både av mediernas skildring av orsakerna till
förhandlingarnas sammanbrott och bilden av
Milosevic. De norska medierna ger t.ex. föga
uppmärksamhet åt innehållet i det avtal som
Jugoslaviens representanter vägrade att skriva under. En kommentar om att procedurerna
var märkliga förekommer i Aftenposten, men
utan att skälen för den jugoslaviska inställningen närmare klargörs. Inte heller redovisar
de norska medierna innehållet i det serbiska
parlamentets reaktion på sammanbrottet. I en
av de svenska tidningarna, Aftonbladet, finns
en artikel där det sägs att avtalet var omöjligt
att skriva under för Milosevic. Däremot är de
svenska medierna inte bättre än de norska på
att informera allmänheten om det serbiska
parlamentets reaktion på förhandlingarnas
sammanbrott. Inget sägs om att deklarationen
signalerar acceptans för större autonomi för
Kosovo.
Fiendebilden av Milosevic får, som vi tidigare
visat, redan initialt starkt genomslag både i
norsk och svensk rapportering. Medierna
medverkar villigt till att personifiera konflikten i termer som passar Natos propagandasyften: motståndaren är varken den suveräna staten Jugoslavien eller det jugoslaviska folket, utan Milosevic personligen. Detta
framhävs i ständigt återkommande rubriker
där namnet ”Milosevic” får representera motståndarsidan. Att propagandan och journalistiken samverkar på detta ömsesidigt förstärkande sätt handlar dels om att medierna
återger uttalanden från politiska ledare på
Natosidan som använder ett personifierande
språkbruk, dels att mediespråket rutinmässigt
strävar efter konkreta former där personnamn
är ett av stilgreppen. Detta medför att medierna är mottagliga för propaganda, men det
behöver inte betyda att journalisterna medvetet valt att understödja propagandan. Men i
vissa fall, t.ex. när analytiska och kommenterande artiklar bidrar med att konkretisera
analogin mellan Hitler och Milosevic, handlar
det uppenbart om att journalister och andra
skribenter följer upp och befäster den tankefigur som president Clinton anslog som ledtema för propagandan redan vid krigsstarten.
Kosovoalbanerna får rollen som krigets
”värdiga offer” i både norska och svenska
medier redan från och med Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott. Det är dem som
medkänslan och medlidandet främst omfattar. Men detta utesluter inte att det i både norska och svenska medier också förekommer rapporter om den serbiska civilbefolkningens
utsatta situation och hur den drabbas av Natos
bombningar. Dock får serberna aldrig konkurrera med kosovoalbanerna om rollen
som ”värdiga offer” vare sig kvantitativt eller
kvalitativt i krigets inledningsskede. Endast i
något enstaka fall i Aftonbladet skildras serberna på samma medkännande sätt som annars
81
genomgående ägnas den albanska folkgruppen.
I samband med att vi tidigare redogjorde
för de svenska delstudiernas resultat noterades att slutsatserna skiljer sig mellan två av
studierna beträffande vilket propagandaperspektiv som dominerar i de svenska medierna
i början av kriget. Ljunggren och Mungenast
(2000) finner att det kritiska perspektivet är
närvarande, medan Andersson och Berggren
(2000) konstaterar att Natopropagandan präglar mediediskursen i denna fas. Mot bakgrund
av ovanstående fördjupade analys av medierapporteringen kan vi slå fast att de delvis
motstridiga resultaten beror på att den förra
studien är inriktad på offerbilden och den
senare på bilden av huvudaktörerna, dvs.
främst fiendebilden av Milosevic. Skillnaden i
slutsatser mellan studierna bekräftar alltså att
i den svenska mediediskursen slår Natopropagandan initialt fullt igenom vad gäller fiendebilden, men inte i samma utsträckning
beträffande offerbilden.
Medan nyss nämnda teman om Rambouilletförhandlingarna, fiendebilden av Milosevic
och krigets ”värdiga offer” får i stort sett
samma behandling i norska och svenska
medier i början av kriget är diskurserna betydligt mer präglade av nationella särdrag när
det gäller skildringen av Natos bombningar.
De inledande dagarna uppvisar de norska
medierna en återhållet positiv bild av operationerna till skillnad från de svenska som
omedelbart fokuserar på riskerna för storkrig,
förvärrad flyktingsituation och att bombningarna kommer att skörda civila offer (jfr.
Nohrstedt m.fl., 2000). Exempel på rubriker
24–25 mars i de två tabloiderna Dagbladet och
Aftonbladet visar att den norska kvällstidningen lyfter fram att norska piloter riskerar sina
liv samtidigt som tidningen ger eko åt historiska minnen från andra världskriget med en
bild av den norske kungen i uniform. Medan
den svenska kvällstidningen framför allt
uppehåller sig vid de offer som kommer att
skördas på Balkan. I den senare ropas ut att
miljoner kan tvingas fly, 100 000 riskerar att
dödas och att bombanfallen förvärrar kriget.
Men liksom i den norska kollegan har även
Aftonbladet en markerat lokal vinkel på krigsutbrottet. Här är det emellertid inte piloter
på humanitärt uppdrag, utan två svenska
sjuksköterskor stationerade i Kosovo som
uppmärksammas. De uttrycker sitt engagemang för den ”oskyldiga civilbefolkningen”
som hotas av ”Clintons bomber”. Den ena
sköterskan förekommer till och med både den
24 och den 25 mars i Aftonbladet, den första
dagen på förstasidan. Det är alltså tydligt att
den svenska nyhetsdiskursen i början av
kriget förmedlar en betydligt mer kritisk bild
av Natos bombstrategi än den norska, trots
att ledarsidorna också i det svenska materialet
är övervägande Natopositiva.
Krigets fortsatta förlopp leder till att
medierna både i Norge och Sverige förmedlar
kritiska rapporter om missriktade bombanfall, civila offer på båda sidor i konflikten
och tvivel på att bombningarna för konflikten
närmare en lösning. Inte minst rapporteringen om flyganfallen mot ett par kosovoalbanska flyktingkonvojer, som skördade 64 döda
och ett stort antal sårade, samt om att Nato
anfallit den kinesiska ambassaden i Belgrad
resulterade i ifrågasättanden och kritiska
kommentarer. Natos trovärdighet blev
anfrätt, eftersom man först förnekade dessa
rapporter och sedan skyllde på serberna.
I vissa medier – främst kvällstidningarna –
parades den växande kritiken mot Natos
bombningar med en benägenhet att ge
mer utrymme åt berättelser om drabbade
bland civila serber. I nästa avsnitt ska vi
summera hur mediernas behandling av detta
och föregående teman förändrades vid krigsslutet.
82
svenska kollegans upplägg av Kosovomaterialet den 13 juni då starkt empatiska reportage om, å ena sidan, återvändande kosovoalbanska barn och, å andra sidan, en ung
serbisk kvinna på flykt med sina yngre syskon
motverkar tidigare tendenser till ensidig
polarisering efter etniska skiljelinjer. I bägge
tidningarna kommer kosovoserberna till tals
i en utsträckning som inte förekommit tidigare och som först nu når upp till ungefär
samma nivå som de kosovoalbanska flyktingrösterna.
Aftenposten och Dagens Nyheter har också
utvecklat en mindre polariserad offerbild
vid krigsslutet jämfört med krigets början.
Liksom i kvällstidningarna förekommer här
uttryck som ”omvänd etnisk rensning” och
”ett etnisk rent Kosovo” i samband med kosovoserbernas flykt. Men tendensen är ändå
att nedtona detta jämfört med de serbiska
krigsbrotten. Serberna konkurrerar därför
inte med albanerna om rollen som ”värdiga
offer” i morgontidningarna.
Diskursiva förskjutningar förekommer
knappast alls vad gäller Rambouilletförhandlingarna och fiendebilden av Milosevic, de två
teman som är centrala i propagandadiskursen
men tämligen perifera i medlidandediskursen. Detta med ett undantag för norska
Dagbladet som vi strax återkommer till. Men i
de övriga norska och svenska medierna görs
ingen genomgång av hur FNs fredsresolution
skiljer sig från den avtalstext som Belgradregimen vägrade underteckna i Rambouillet. I förbigående kan medierna nämna att UCK förlorade makt i förhållande till vad västmakterna föreslog innan kriget. Men i övrigt lämnas
allmänheten ovetande om vad som egentligen
uppnåtts genom Natos militära intervention
i förhållande till de låsta positionerna i Rambouillet.
Dagbladet intar efter krigsslutet en särställning bland de undersökta medierna genom en
Krigsslutet
Efter att Kosovoresolutionen undertecknats
och vapenvila inträtt förändrades mediernas
behandling av vissa teman, medan andra
teman behandlades på i stort sett samma sätt
som tidigare.
Vi tar först upp förskjutningar i bilden av
konfliktens ”värdiga offer”. Detta är nämligen
det tema som uppvisar de största förändringarna, vilket är teoretiskt intressant mot
bakgrund av att det temat är centralt både för
propaganda- och medlidandediskursen. Om
man antar att olika typer av medier är olika
känsliga för influenser från de två diskurserna
skulle det innebära att mediediskurserna
påverkas i olika riktningar inom den diskursiva ordningen. Detta borde i så fall visa sig
tydligast i framställningen av temat ”värdiga
offer”. Under vissa förutsättningar skulle de
interdiskursiva relationerna mellan medierna
respektive propagandan och medlidandet
skakas om och detta på skilda sätt och i varierande grad beroende på vilket slags journalistik som mediet ifråga representerar. En
sådan förutsättning är uppenbarligen realiserad efter krigsslutet, nämligen att den etniska
rensningen som tidigare gällde enbart kosovoalbanerna nu även drabbar kosovoserberna. Därmed aktualiseras en omprövning av
Natopropagandans framställning av kosovoalbanerna som krigets enda ”värdiga offer”.
Hur de olika medierna hanterade denna
diskursiva komplikation varierar. Störst är
förändringarna i tabloidpressen.
Norska Dagbladet och svenska Aftonbladet
uppmärksammar vid krigsslutet de två
folkgruppernas lidande ungefär på samma
sätt både i mer övergripande kvantitativ
bemärkelse och innehållsligt, kvalitativt sett.
Den norska kvällstidningens rapporter från
en akademiker i Belgrad är ett tydligt exempel
på att också serbiskt lidande uppmärksammas i denna fas. Ett annat exempel är den
83
mer långtgående kritik av västs och Natos
hantering av Kosovokonflikten än i några
andra undersökta medier. Detta gäller inte
minst de kommentarer till upplägget av Rambouilletförhandlingarna, som återges i en
intervju med den tidigare Balkanmedlaren
och f.d. norske utrikesministern Thorvald
Stoltenberg den 13 juni, där han menar att
stormakterna aldrig hade räknat med ett avtal
utan önskade en förevändning för krig mot
Jugoslavien. Även exponeringen av norska
Röda Korsets brev till regeringen och Stortinget, i vilket det ifrågasätts om inte Norge i själva verket har medverkat till brott mot folkrätten, är ett anmärkningsvärt kritiskt inslag i
Dagbladet. Vi återkommer till hur den norska
kvällstidningens särställning kan förklaras.
Bombningarnas konsekvenser är ett tema
som inte har särskilt stor plats varken i norsk
eller svensk rapportering i samband med
krigsslutet. Det förekommer reportage om
ödelagda byar och förstörda stadsmiljöer
samt försök att uppskatta kostnaderna för
återuppbyggnaden. Också vissa rapporter om
bombningarnas effektivitet eller snarare brist
på effektivitet publiceras. Men på det hela
taget blir det triumfscenerna från de internationella styrkornas inmarsch som får bilda
slutackordet på detta tema. Indirekt kan
fokuseringen på de kvarstående etniska motsättningarna naturligtvis tolkas som att medierna förmedlar en bild av att bombningarna
inte förde de grundläggande problemen
närmare en lösning, men någon sådan kritik
framförs inte explicit.
Mer slående är kontinuiteten vad gäller
fiendebilden av Milosevic. De studerade
medierna överger aldrig den polariserade bild
av Slobodan Milosevic som ensam ansvarig
för kriget som lades fast redan från början.
Tvärtom kan man säga att den fördjupas och
blir allt mer fokuserad ju mer problematisk
den humanitära situationen blir i Kosovo.
Genomgående riktas uppmärksamheten på
Milosevics försök att rädda sin egen maktställning. Tydligen följer här medierna den
logik som Natopropagandan etablerade i
samband med Rambouillet. Den jugoslaviske
presidenten betraktas som roten till allt ont
och följaktligen har maktkampen i Belgrad
högsta prioritet i medierna. Det är där Balkans
fortsatta öde avgörs. Även om en och annan
artikel tar upp UCKs politik och oklara framtida roll, misslyckas medierna med att belysa
den albanska separatismens fortsatta offensiv
både i norra och södra Kosovo mycket på
grund av fortsatt ensidig fokusering på den
demoniserade Milosevic.
I samband med krigsslutet aktualiseras ett
tema som i och för sig har förekommit tidigare, men utan att då hamna i direkt fokus för
mediediskurserna. Nämligen den ryska hållningen i konflikten. Nog för att både norska
och svenska medier rapporterat om att
den ryske presidenten Boris Jeltsin ömsom var
rasande (DBL, 25 mars; här från Ottosen,
2001:103) och ömsom hotade Bill Clinton efter
att Nato hade startat bombningarna (AB, 25
mars), men den ryska inmarschen och övertagandet av kontrollen över flygplatsen i Pristina lyfte för ett par dagar fram Ryssland som en
viktig aktör på den internationella arenan.
Detta tema är inte centralt vare sig för propaganda- eller medlidandediskursen, vilket gör
det principiellt intressant att jämföra med
övriga teman inom den diskursiva ordningen.
För att förtydliga: när vare sig propagandan
eller medlidandet inverkar på medierna, vad
är det då som påverkar dem?
Den norska diskursiva hållningen till Rysslands roll i konflikten är mer beständig än den
svenska, vilket möjligen kan bero på att det är
mer tveksamt om man kan tala om en nationellt grundad hållning i det senare fallet.
Medan det går en tydlig linje från Dagbladets
bild av den rasande Jeltsin i början av kriget
84
till tidningens framställning av den ryska
inmarschen som ett hot mot freden, är det
svårare att se någon konsekvent linje från
Aftonbladets polariserade personifiering av
relationen mellan presidenterna Jeltsin och
Clinton vid krigets upptakt till samma tidnings exponering av jubelscenerna när ryska
tanks rullar in i Pristina. Möjligen kan dock
såväl den norska kvällstidningens kontinuitet
som den svenska kollegans skenbart dramatiska förskjutning förklaras av bestående historiska influenser från kalla kriget. I det norska
fallet handlar det i så fall om en mer självklar
skepsis mot den stora grannen i öster och i det
svenska fallet om en pacifistiskt orienterad
neutralitetslinje som tar sig olika uttryck vid
krigsutbrottet respektive krigsslutet. Jeltins
hot blir vid den första tidpunkten ett av flera
inslag i händelseförloppet som indikerar att
Natos bombningar kan få förödande konsekvenser för världsfreden och bidrar således till
den Natokritiska hållningen i Aftonblades
nyhetsdiskurs. Man kunde kanske förvänta
sig att den ryska inmarschen skulle framkalla
nya farhågor om stormaktskonfrontation i den
svenska kvällstidningen, men tydligen får den
pacifistiska tendensen större genomslag och
identifikationen med – i det här fallet – jublande serber, som firar att kriget är över, blir så stor
att ryska tanks får symbolisera ”freden”.
Sammanfattning: Konvergens eller
divergens? En fråga om dominans?
Att (jämförelsen av hur) norsk och svensk rapportering från Kosovokriget förändras mellan
krigets början och slut tyder på att de två
teman som var centrala för Natopropagandan, men av perifer betydelse för medlidandediskursen, slår igenom och behåller sin
ställning kriget ut i bägge ländernas nyhetsdiskurser. Förskjutningar sker däremot beträffande temat om kosovoalbanerna som ”värdiga offer”, om vad gäller bombningarnas konsekvenser och även beträffande Rysslands roll
i konflikten.
Natodominansen är alltså tydligt i mediediskurserna när det gäller den grundläggande
frågan om vem som bär ansvaret för kriget. Vi
menar att denna enhetlighet i mediediskursen
kan tolkas som resultatet av en konvergensprocess, även om vi inte direkt kan observera några tidsmässiga förändringar under
den undersökta perioden. Konvergensen
hade skett redan när kriget började och är
bestående under hela den undersökta perioden. Denna konvergens är rimligen ett utslag
av en propagandadominans över medierna
som utövas av de ledande stormakternas ledare och propagandastrateger.18
När det gäller temat ”värdiga offer” sker en
konvergens mellan norsk och svensk medie-
18) Det är givetvis svårt att ange en exakt tidpunkt från vilken konvergensprocessen skett. Under Gulfkriget förekom otvivelaktigt vissa förskjutningar i den svenska mediediskursen som innebär anpassning till den amerikanska propagandadiskursen som kan påvisas både kvantitativt (Nohrstedt, 2000; Nohrstedt & Ottosen, 2000) och kvalitativt (Nohrstedt, 2002.).
Det kan hävdas att svenska medier, liksom svensk utrikes- och säkerhetspolitik, har genomgått en omorientering under
1990-talet varvid alliansfrihetspolitiken kommit att ifrågasättas och relativiserats i samband med EU-medlemskapet och
deltagande i EUs krishanteringsarbete, vilket har inneburit ett tydligt närmande till Nato. I ljuset av denna utveckling har
konvergensen antagligen pågått i ungefär ett decennium eller från och med kalla krigets slut 1989. Med ett sådant perspektiv är det inte Natopropagandan i direkt anslutning till Kosovokrigets utbrott som förklarar var medierna placerar
ansvaret för kriget utan en längre tids påverkan från vad som har kallats pre-propaganda (Carruthers, 2000; här från Riegert, 2001). Denna påverkan har visat sig också under tidigare skeden av krigen på Balkan där västmakternas perspektiv
har pekat ut Belgradregimen som i praktiken ensam ansvarig, trots att bland annat både kroatisk och albansk terrorism och
krigsförbrytelser har bidragit till instabiliteten och det mänskliga lidandet (Magnusson, 1999; Malešič, 1997; 2000a; 2000b;
Findahl 2000). Bjernlers delstudie i projektet visar bland annat att detta ensidiga och propagandistiska perspektiv kännetecknade såväl Le Mondes som Dagens Nyheters rapporteringen om massakern i Racak som ensidigt lades serberna till last
utan att nämna UCKs föregående attentat. Även om den svenska tidningen inte i likhet med den franska krävde att Nato
skulle intervenera i Kosovo skilde sig rapporteringen kring Rambouillet inte särskilt mycket. I bägge tidningarna skildras
serberna ensidigt negativt och man fäster uppenbarligen mest avseende vid information från Natokällorna (Bjernler, 2000).
85
diskurs från krigets inledande fas till slutfasen. Det är till och med möjligt att identifiera
både en konvergensprocess och en divergensprocess sammankopplade med varandra. Denna skenbara paradox upplöses om man
skiljer på förändringarna före och efter bombningen av tv-huset i Belgrad vilket ägde rum i
slutet av april 1999. Konvergensen och divergensen kan då förenas i en och samma process
och liknas vid två korsande linjer. Processen
ser i korthet ut på följande sätt. I den svenska
rapporteringen från krigets början är inte
enbart kosovoalbanerna ”värdiga offer” som i
den norska. Farhågorna om civila offer som i
de svenska medierna dominerar rapporteringen de första dagarna omfattar hela den
jugoslaviska befolkningen, oberoende av
etnisk tillhörighet, vilket innebär att polariseringen är mindre uttalad än i de norska medierna. Men i takt med att rapporterna flyter in
om missriktade Natoanfall och ovedersägliga
bevis på civila offer både bland serber och
kosovoalbaner närmar sig den norska mediediskursen den svenska och ger också plats för
skildringar av civila offer på den serbiska
sidan. I samband med bombningen av tvhuset tycks linjerna korsa varandra: de svenska medierna tonar i jämförelse med de norska
ned anfallet mot detta mål, som rimligen
måste betraktas som civilt och inte militärt
trots den serbiska televisionens betydelse för
spridande av propaganda. De norska medierna ger inte bara mer utrymme åt händelsen
som sådan och de civila som dödats, utan
lyfter även fram anklagelserna mot Nato om
brott mot folkrätten.
Divergensprocessen mellan bombningarna av tv-huset och krigsslutet är tydlig hos
kvällspressen, men mer osäker hos morgontidningarna. Avtagande polarisering i offerbilden är ju en genomgående tendens i samtliga studerade medier efter krigsslutet och kan
därför ses som konvergens i riktning mot en
icke-diskriminerande
medlidandediskurs.
Det som motiverar påståendet om divergens
mellan tabloiderna är framför allt Ljubisa
Rajics dagliga rapporter från Belgrad, vilka
medför att Dagbladets framställning av ”värdiga offer” tycks avlägsna sig ännu längre
från den polariserade propagandabilden än
Aftonbladets. Klart är att förändringen mellan
krigets början och slut är mer dramatisk i den
norska kvällstidningen än i den svenska.
Även analysen av temat Natos bombningar tyder på korsande linjer mellan norsk och
svensk mediediskurs. Dagbladet är återigen
den tidning som tydligast illustrerar förskjutningen. Medan de svenska medierna initialt
gav utrymme åt synnerligen dystra prognoser
angående bombningarnas konsekvenser,
betonade risken för civila offer och återgav
anklagelser om att de stred mot folkrätten, var
de norska klart mer återhållsamma vid denna
tidpunkt. Efter krigsslutet har emellertid de
svenska medierna föga att säga om Natos
bombstrategi och dess konsekvenser, medan
Dagbladet publicerar det brev där norska Röda
Korset ställer frågan om inte Norge gjort sig
medskyldig till brott mot folkrätten. Någon
liknande kritik har vi inte hittat i den svenska
mediediskursen i samband med krigsslutet.
Lägger man samman detta med de svenska
mediernas oförmåga eller ovilja att redogöra
för krigets resultat i relation till Rambouilletavtalets innehåll ligger slutsatsen nära att de
har anpassat sig till den dominerande uppfattningen inom ledande Natokretsar och hellre
framhåller att bombningarna medverkat till
att försvara de mänskliga rättigheterna än att
de kunde vara brott mot folkrätten.
Kvällstidningarnas berättelser om den
ryska inmarschen i Pristina efter krigsslutet
uppvisar de mest markanta skillnaderna
mellan norsk och svensk mediediskurs. Men
här är det Aftonbladet som genomgått den tydligaste förskjutningen om man jämför med
86
krigets upptakt. Medan öst-västkonfrontationen betonas med alla redaktionella medel, särskilt visuella, i samband med krigsutbrottet framtonar ryska truppers närvaro i Kosovos residensstad efter krigsslutet som en framgång för det internationella samfundets humanitära engagemang och en välkommen anledning för en krigstrött befolkning att jubla.
Hur kan konvergens- och divergensmönstren förklaras? Vad betyder den nationella
kontexten för mediediskursernas propagandakänslighet? Och på vilket sätt varierar denna känslighet mellan olika typer av medier?
Natopropagandans dominans i nyhetsmedierna är påfallande beträffande grundläggande element såsom skuldfrågan och fiendebilden av Milosevic. Här skiljer sig inte norsk
och svensk rapportering och tendensen slår
igenom både på ledarsidorna och på nyhetsplats.
När det gäller nyhetsrapporteringens
offerbild är det tydligt att Natopropagandan
utmanas av medlidandediskursen i takt med
att civila offer skördas på den serbiska sidan
och även drabbar de kosovoalbaner som
Natos intervention skulle skydda. Medlidandediskursen har starkare förankring i kvällstidningarna än i morgontidningarna som är
mer orienterade mot den politisk-diplomatiska diskursen. Därför blir svängningarna så
dramatiska i tabloiderna.
Men detta gäller inte bara bilden av krigets
offer utan också hur bombningarna beskrivs.
Här finns en stark kritik både i norsk och
svensk kvällstidningsrapportering, men tidsmässigt åtskild. Detta hänger samman med att
de svenska medierna från början generellt sett
ger en betydligt mer kritisk bild av Natos
bombstrategi än de norska, vilket förklaras av
olika politiska och historiska förutsättningar i
Sverige och Norge. I den svenska utrikes- och
säkerhetspolitiska traditionen med dess starkt
pacifistiska inslag tenderar krig att vara av
ondo oavsett hur de uppkommit eller vem
som startat dem. I Norge är lojaliteten med
Nato politiskt fundamental och utrymmet för
kritiska spekulationer om bombstrategins
risker blir snävare. Men när kriget väl är över
släpper den norska kvällstidningen fram en
grundläggande kritik som ackumulerats
under kriget och drivits fram av det humanitära engagemanget och medlidandet som
efterhand kommit att omfatta även serberna.
Genom att bombningarnas konsekvenser inte
hör till propagandans centrala element har
rapporterna om missriktade anfall lättare att
tränga igenom de lojalitetsfilter som Natomedlemskapet innebär och medlidandediskursens prioriteringar får fritt spelrum.
Frågan om bombningarnas förenlighet
med folkrätten är däremot mer grundläggande och därför också propagandistiskt mer
central än frågan om deras konsekvenser. Därför var det svårare att ventilera den i norsk än
i svensk press så länge kriget pågick. Men efter
krigsslutet lättar det politiska trycket och
framför allt Dagbladet, med tabloidens
känslighet för medlidandediskursen, släpper
nu även fram den mer djupgående kritiken.
De s.k. seriösa tidningarna är mindre
påverkade av medlidandediskusen än kvällstidningarna – det är t.ex. tämligen otänkbart
att en tidning som Dagens Nyheter skulle starta
en insamling till krigets offer liknande den
Aftonbladet lanserade – och är i stället mer orienterade åt den politiska och diplomatiska
elitdiskursen. Detta medförde, å ena sidan, att
de uppvisar större kontinuitet i beskrivningen
av krigets ”värdiga offer” och av bombningarna än kvällstidningarna. Skillnaden mellan
Dagens Nyheters och Aftonbladets skildring av
den ryska inmarschen tycks bekräfta detta.
Morgontidningen skulle knappast för ett
ögonblick kunna bortse från de maktpolitiska
aspekterna. Medan kvällstidningen utan
sådana betänkligheter och oavsett etniska
87
och stormaktspolitiska aspekter hänger sig åt
att spegla folkets glädje över att krigets fasor
är överståndna.
Analysen av mediediskurserna har utgått från
begreppet diskursiv ordning samt antagandet
att denna ordning består av tre olika slags
diskurser och deras inbördes relationer. Nämligen (1) mediediskurser, (2) propagandadiskurser och (3) medlidandediskurser. Enkelt
uttryckt står olika institutioner och organisationer bakom dessa olika typer av diskurser:
(1) medierna, (2) parterna i Kosovokonflikten
respektive (3) humanitära organisationer. Det
är lätt att se att dessa institutioner är ömsesidigt
beroende av varandra, bland annat i samband
med internationella konflikter. Exempelvis är
journalister och medier beroende av de andra
institutionerna
som
informationskällor,
samtidigt som dessa i sin tur har intresse av
att medierna positivt rapporterar om deras
utspel och insatser.
Vid sidan av dessa interdiskursiva relationer
har olika diskurser sina egna förutsättningar
och villkor, vilket till exempel innebär att
medierna för att upprätthålla sin trovärdighet
om plats i de undersökta medierna i samband
med Kosovokriget: (1) Natoperspektivet, (2)
den jugoslaviska regimens perspektiv och (3)
ett kritiskt perspektiv, som ifrågasatte de två
propagandaperspektiven, i praktiken främst
Natos propaganda. Analyserna har inriktats
på, för det första, frågan om i vilken utsträckning mediediskurserna relaterar sig till de
olika parternas propagandadiskurser; för det
andra på frågan om vilka förekommande varianter av propagandadiskurserna som förekommer i medierna; och, för det tredje, på frågan om vilka eventuella ytterligare diskurser
som medierna relaterar till. Det betyder att vi
har försökt använda oss av ett relativt öppet
och förutsättningslöst tillvägagångssätt vid
analyserna. Syftet har varit att studera dynamiken hos olika interdiskursiva relationer
genom att utgå från antagandet att diskurser är
föränderliga och heterogena till sin karaktär.
Det är mediediskurserna som står i
centrum för intresset och det är i första hand
deras relationer till de två andra diskurstyperna som behandlas. Vårt perspektiv är dessutom begränsat till hur mediediskurserna
låter sig påverkas av de andra diskurserna och
inte tvärtom. I den meningen är det inte frågan
om en heltäckande analys av den diskursiva
inte kan låta sig underordnas de andra institutionernas intressen. Myndigheter och humanitära organisationer strävar för sin del efter
kontroll över den exponering som medierna
utsätter dem för. Detta blir särskilt tydligt i
samband med väpnade konflikter då inte
minst militären av säkerhetsskäl, men också
av propagandistiska skäl, är angelägen om
att vissa förhållande och fakta lyfts fram i
ordningen, vilket skulle förutsätta att också de
omvända beroendeförhållandena undersöktes. Men det handlar trots denna begränsning
om en tämlig unik diskursanalys som kan kasta ljus över förhållanden som inte tidigare
studerats systematiskt. Speciellt är det brist
på studier med internationella jämförelser.
För att få tillräcklig skärpa i analyserna måste
man vidare differentiera mellan skilda
medierna medan andra hemlighålls. Man kan
utrycka detta så att det råder permanent konkurrens om makten över den diskursiva ordningen.
Vid analyserna har vi utgått från att det
grovt sett fanns tre propagandarelaterade
diskurser eller perspektiv som konkurrerade
element i diskurserna. Om exempelvis ett element i Natopropagandan dominerar en viss
mediediskurs behöver detta inte nödvändigtvis innebära att också andra element av Natos
propaganda är lika framträdande i samma
diskurs.
Slutsatser:
Kosovokonflikten i medierna
88
Den komparativa uppläggningen av undersökningen innebär att vi jämför innehållet
både i olika nationella mediediskurser och i
olika typer av medier. Liksom för projektet
som helhet är de tvärnationella analyserna
motiverade med att vi vill undersöka på vilket
sätt olika nationella kontext inverkar på mediernas diskurser.
Jämförelser mellan olika typer av medier är
motiverade av att mediediskursernas relationerna till de övriga diskurserna kan antas se
olika ut för olika slags medier. Det är belagt
från tidigare internationella konflikter att
myndigheterna prioriterar vissa medier, förmodligen utifrån en bedömning av att dessa är
mer benägna att förmedla den information och
de uppfattningar som man önskar sprida till
allmänheten. Bland annat valde myndigheterna på alliansens sida i Gulfkriget 1990–91 att i
första hand gynna satellit-tv och tabloidpress,
särskilt från de deltagande länderna, medan
den s.k. seriösa pressen hade svårare att få
ackreditering (Knightley, 1991; Nohrstedt,
1992). Efter Kosovokriget har Jamie Shea, som
ledde Natos informationsverksamhet, berättat
att man ansåg att televisionen var det viktigaste mediet för att föra fram Natos budskap (DN,
19 mars 2000). Vid sidan av jämförelser mellan
medier från olika länder och mellan olika
medietyper undersöker vi även på vilket sätt
olika mediegenrer skiljer ut sig i den interdiskursiva ordningen. Har t.ex. ledarmaterialet
andra relationer till propagandadiskurserna
än nyheterna? Och hur ser debattmaterialets motsvarande relationer ut? I den här sammanfattande redogörelsen för innehållsanalyserna i projektet presenterar vi de övergripande resultaten beträffande detta komplex av
interdiskursiva relationer. Utförligare empiriska redovisningar finns i delrapporterna (se
bilaga).
Sammanfattningsvis har diskursanalyserna visat att:
1. Natopropagandan i grundläggande avseenden dominerar mediernas nyhetsrapportering, liksom ledarsidornas ställningstaganden;
2. Propagandadiskurs och medlidandediskurs förstärker varandras inverkan på
mediernas nyhetsdiskurser i krigets inledande skede;
3. Medlidandediskursen får efterhand allt
större genomslag i medierna och särskilt
i populärjournalistiken, dvs. i kvällstidningarna;
4. Brittiska och norska medier initialt är
mer okritiska än svenska medier till Natos
politik i sin nyhetsrapportering;
5. Norsk och svensk nyhetsrapportering
under kriget både konvergerar och divergerar relativt Natos propagandabild.
Vi ska här kort summera och kommentera
resultaten i förhållande till dessa punkter.
Natopropagandan i grundläggande avseenden
dominerar mediernas nyhetsrapportering, liksom
ledarsidornas ställningstaganden.
För det första dominerar Natos perspektiv
på konflikten jämfört med den serbiska propagandan och även jämfört med det kritiska
perspektivet. Detta gäller i synnerhet det mest
centrala propagandaelementet som handlar
om skuld och ansvar, dvs. att Slobodan Milosevic bar hela ansvaret för det lidande som
kriget gav upphov till. Detta om man ser till
kriget som helhet och medierna totalt sett,
oberoende av nationell kontext och journalistisk genre. Exempelvis får president Bill Clintons retoriska sammankoppling av Milosevic
med Adolf Hitler vid krigets upptakt stark
resonans både i brittiska, norska och svenska
medier. Den propagandistiska analogin följs
sedan upp och utvecklas fortlöpande i mediediskurserna. Dels genom att utgöra centrala
argument i ledarskribenternas motiveringar
89
till varför man ställer sig bakom Natos agerande. Dels genom att kommentatorer och
krönikörer återkommande reproducerar den
typiska fiendebilden av den jugoslaviske presidenten. Dels även i nyhetsjournalistikens
tydliga anspelningar i rubriker, ingresser och
bilder på denna propagandabild. Vilket efter
krigsslutet tycks resultera i att huvudsakligt
fokus läggs på vad som händer med Milosevic, medan nya krigshot gror i Kosovo bortom
mediernas belysning. I denna del kan det
alltså konstateras att Natos propagandadiskurs får stort genomslag i mediediskurserna,
oavsett nationellt kontext och mediegenre.
Det sker heller ingen märkbar förändring över
tid vad gäller genomslaget i medierna för detta kärnelement i Natos propaganda.
Enligt klassisk propagandateori är ett av
de viktigaste medlen för framgång i propagandakriget att man lyckas personifiera motståndaren med någon ledande person som
demoniseras så långt möjligt. Det var också
exakt detta som Natos propaganda syftade
till. Det intressanta i sammanhanget är framför allt att den enskilt viktigaste faktorn för
att åstadkomma denna propagandaeffekt förmodligen var uppläggningen av Rambouilletförhandlingarna. Här handlade det om vad
som i litteraturen kallas propaganda genom
handling (”propaganda of deed”). Genom att
lägga ett bud som den jugoslaviska regeringen
omöjligen kunde tänkas acceptera och samtidigt dölja innehållet för allmänheten var det
enklare för de ledande Natoländerna att framställa Milosevic som den som ensam var skyldig till att kriget bröt ut. Detta fungerade av
allt att döma som planerat om vi ser till mediediskurserna. Men också om man ser till syftet
att skapa sammanhållning mellan länder med
delvis olika intressen, var Natopropagandan
framgångsrik. Vilket bland annat exemplifieras av hur politiska ledare i Sverige ställde sig
till Natos bombstrategi.
Propagandadiskurs och medlidandediskurs förstärker varandras inverkan på mediernas nyhetsdiskurser i krigets inledande skede.
För det andra är det vid en granskning av
medierna tydligt att medlidandet i krigets
inledande skede endast omfattar kosovoalbanerna. Här sammanfaller på det hela taget
Natopropagandans och medlidandediskursens tendens. Denna samverkande influens
från två diskursiva källflöden slår kraftigt igenom i såväl ledar- som nyhetsmaterialet.
Men mönstret är ändå något mer komplicerat
jämfört med fiendebilden av Milosevic. Kosovoalbanerna utnämndes av Nato till ”värdiga
offer” i och med att den etniska rensningen
angavs som det avgörande skälet för den militära interventionen. Genom uppläggningen
av Rambouilletförhandlingarna förstärktes
denna roll och företrädarna för kosovoalbanerna framställdes som kompromissvilliga
och fredsälskande till skillnad från serberna.
När flyktingströmmarna nådde Albanien och
Makedonien fick journalisterna möjligheter
att förmedla berättelser om serbiska övergrepp och terror mot civilbefolkningen i Kosovo från flyktingar och UCK-företrädare. För
journalister med strävan att beskriva ”krigets
verkliga ansikte” blev detta just den möjlighet
man hade väntat på. Nu fick de underlag
för att rapportera om hur civilbefolkningen
drabbades. Dramatiska, känsloladdade och
medkännande reportage om kosovoalbanernas upplevelser fyllde medierna. En viktig
anledning till att detta fick karaktär av en
mediekampanj var att dessa reportage gav
genklang åt den medlidandediskurs som
under 1980- och 1990-talen fått stort utrymme
i medier av olika slag, men främst i tv och
kvällstidningar.
Man kan således konstatera att Natos propagandadiskurs och medlidandediskursen
initialt förstärkte varandra och därigenom
90
gav en närmast oöverträffad exponering av
den kosovoalbanska folkgruppens umbäranden i medierna under Kosovokriget.
Detta är slående i synnerhet jämfört med
Gulfkriget då bilden av det s.k. kliniska kriget
blev praktiskt taget helt förhärskande i medierna. Denna bild hade i mellantiden dock
blivit starkt ifrågasatt och när Nato började
bomba i Jugoslavien divergerade meningarna
om vilka effekterna skulle bli. Mediernas
tolkningar skilde sig efter nationella linjer
genom att de svenska medierna i större
utsträckning är de brittiska och norska uppmärksammade risken för civila offer bland
serberna. Detta accentueras desto mer som att
de svenska medierna på ett markant sätt
skiljer sig från de övriga genom sin fokusering
på risken för att Natos bombningar kan resultera i ett storkrig och att kriget kan komma att
spridas till hela Balkan.
Bombningarnas konsekvenser visade sig
också efterhand inte motsvara förväntningarna och precisionen var ibland långt ifrån den
som medierna förknippat med klinisk krigföring. Detta medförde att bilden av Kosovokrigets ”värdiga offer” blev mindre ensidig ju
längre kriget pågick.
med nya avslöjanden om de massakrer som
den albanska folkgruppen utsattes för innan
och under kriget förekommer nyheter och
reportage om den ”tysta” eller ”omvända”
etniska rensningen. Detta är förskjutningar i
den medierade offergestaltningen som äger
rum i alla undersökta medier. I ett diakront
perspektiv kan det alltså konstateras att offerbilden generellt sett undergår en förändring
från en diskurs starkt influerad av Natos
propaganda till en som främst är präglad av
humanitärt engagemang och medlidande
med civilbefolkningens umbäranden på båda
sidor i konflikten. Denna inverkan på medierna från medlidandediskursen är tydligare i
kvällstidningarna än i morgontidningarna
(vi har inte tillräckligt underlag för att säkert
uttala oss om tv-nyheterna). Detta visar sig
dels i norska Dagbladets rapportering om
civilbefolkningens situation i Belgrad och
bombningarna av tv-huset, dels i svenska
Aftonbladets uttryckliga jämställande av kosovoalbanska och kosovoserbiska offer för
etnisk rensning samt tidningens euforiska
rapportering från Pristina i samband med
krigsslutet. Även morgontidningarna tar upp
det serbiska lidandet, speciellt kosovoserbernas flykt från provinsen, men detta skymmer
här inte ens tillfälligt kosovoalbanernas position som krigets ”värdiga offer”.
Medlidandediskursen efterhand får allt större
genomslag i medierna och särskilt i populärjournalistiken, dvs. i kvällstidningarna.
Brittiska och norska medier initialt är mer okritiska än svenska medier till Natos politik i sin nyhetsrapportering.
För det tredje: Att kosovoalbanerna framställs som Kosovokrigets ”värdiga offer” är
bestående under hela den undersökta perioden. Men när medierna efter krigsslutet börjar
uppmärksamma terror och övergrepp mot
kosovoserberna och deras flykt till Serbien blir
offerbilden inte lika polariserad som tidigare,
den förlorar sin propagandistiska karaktär
och övergår till en mer allmän medlidandediskurs där medkänslan omfattar både
kosovoalbaner och kosovoserber. Parallellt
För det fjärde är det tydligt att mediernas rapportering, särskilt i krigets inledningsskede,
är präglad av det egna landets politiska
hållning i konflikten och dess utrikes- och
säkerhetspolitiska tradition. Ju mer involverad landets regering är i utformandet av Natos
Kosovopolitik desto starkare slår Natos propaganda igenom i medierna. Detta visar sig
91
bland annat i att de brittiska medierna inför
krigsutbrottet uppvisar en mer polariserad
bild, där alarmismen inför begångna och
förväntade serbiska övergrepp mot kosovoalbanerna är starkt accentuerad, jämfört både
med den återhållet Nato-lojala rapporteringen i de norska och den gentemot Natos bombstrategi markerat kritiska och riskfokuserade
rapporteringen i de svenska medierna.
Skillnaderna består i viss mån också senare
under och efter kriget. Detta gäller främst de
brittiska mediernas mer Natopositiva rapportering jämför med norska och svenska medier.
Exempelvis betonar de starkare än de andra
undersökta medierna Natos motiveringar för
bombningarna av tv-huset i Belgrad. Medan
de norska medierna lyfter fram frågan om
dessa bombningar är förenliga med folkrätten
och de svenska medierna i stort sett försummar att berätta om denna ur Natosynpunkt kritiska nyhet.
Också i slutet av kriget finns det tydliga
skillnader mellan nationellt särpräglade
nyhetsdiskurser i materialet, vilka dels kan
förklaras av kvardröjande inverkan från
propagandan, dels av historiska faktorer som
landets position under kalla kriget. Här kan
särskilt nämnas de olika bilder som ges av den
överraskande ryska truppinmarschen från
Bosnien och övertagandet av kontrollen över
flygplatsen i Pristina. Både brittiska och norska medier skildrar den ryska interventionen i
termer som ger tydliga associationer till kalla
krigets öst-västpolarisering, medan Aftonbladet inte tycks göra någon åtskillnad
mellan ryska och andra truppkontingenters
närvaro i Kosovo.19
Norsk och svensk nyhetsrapportering under kriget
både konvergerar och divergerar relativt Natos
propagandabild.
För det femte förekommer både konvergensoch divergensprocesser i mediernas nyhetsrapportering över tid. Här kan vi främst basera oss på jämförelser mellan norska och svenska medier. Mönstren är något olika beroende
på vilken typ av journalistik det handlar om. I
morgontidningarna, dvs. Aftenposten och
Dagens Nyheter, kan vi se ett närmande under
kriget beträffande bilden av Natos bombstrategi. Den norska tidningen intar i början av
kriget en lågmäld profil och avhåller sig i stort
sett från att underblåsa farhågorna om att
Natos beslut kan visa sig riskabelt. Motsatsen
gäller den svenska kollegan som, i likhet med
Aftonbladet, initialt låter hotet om storkrig och
civila offer bli huvudvinklingen. Vid krigsslutet har denna skillnad försvunnit och i båda
morgontidningarna framstår Natos agerande
som i huvudsak framgångsrikt även om ingen
av dem försummar att redovisa kosovoserbernas flykt.
I kvällstidningarna är både konvergens och
divergens möjliga att urskilja. Från krigets
början till slutet av april, då Nato bombar tvhuset i Belgrad, närmar de sig varandra, vilket
framför allt beror på att den norska tabloiden,
Dagbladet, blir allt mer kritisk och överger sin
initialt återhållsamma profil. Men även Afton-
19) Dessa resultat får stöd i den jämförande studie av brittiska Financial Times, franska Le Monde och tyska Frankfurter Allegemeine Zeitung som Grundmanns, Smith och Wright (2000) har genomfört. Den brittiska tidningen är jämfört med de två
andra elittidningarna mer benägen att betona den etniska rensningen riktad mot kosovoalbanerna, att Nato inte bedriver
krig mot Jugoslaviens folk och Rysslands inblandning i konflikten (s. 302). Den brittiska tidningen bryter endast den ganska distanserade stilen som annars är utmärkande för dessa tidningar när man berättar om kosovoalbanernas lidanden (s.
306). Vidare pekar deras resultat på att fiendebilden av Milosevic får betydligt större genomslag i Financial Times än i de två
andra tidningarna. Den brittiska tidningen ägnar även mindre uppmärksamhet åt hur Nato försöker manipulera medierna, särskilt jämfört med Le Monde som uttrycker stor skepticism på denna punkt (s. 311).
92
bladet tycks förändras men i motsatt riktning
och blir under senare delen av kriget något
mindre kritisk. I samband med krigsslutet har
kvällstidningarna återigen divergerat. Nu är
det den norska tidningen som är mest kritisk.
Medan den svenska snarast är indirekt Natopositiv i sin nyhetsrapportering på grund av
vad den undviker att ta upp jämfört dels med
den norska kollegan, dels med vad Aftonbladet
självt tog upp i sin Natokritiska rapportering
vid krigsstarten. Det vill säga, Aftonbladet återkommer varken till frågan om bombningarnas förenlighet med folkrätten eller till frågan
om krigets utfall i relation till avtalsförslaget i
Rambouillet.
Paradoxalt nog blir slutsatsen att Aftonbladet, som vid krigets början hade den mest
Natokritiska rapporteringen av de norska
och svenska tidningarna, i slutet framstår
som den mest Natovänliga. Dagbladet, som
när bombningarna startade var den mest
Natovänliga av dessa fyra tidningar har vid
krigsslutet intagit positionen som den mest
Natokritiska.
De två morgontidningarna håller jämfört
med kvällstidningarna en stadigare kurs, vilket innebär att Aftenposten konsekvent håller
fast vid en övervägande Natovänlig hållning
medan Dagens Nyheter intar en återhållet
kritisk rapportering vad gäller Nato. Det bör
understrykas att dessa förändringsmönster
inte omfattar vare sig ledarredaktionerna eller
debattsektionerna som genomgående behåller sina diskursiva profiler. Det vill säga i
ledarna intar samtliga undersökta tidningar
en på det hela taget Natovänlig hållning och
på debattsidorna utspelar sig ett mer eller
mindre livligt meningsutbyte mellan förespråkare och motståndare till Natos politik.
Hur kan då dessa skilda rörelsemönster
förklaras? Varför förändras kvällstidningarnas rapportering så pass markant medan
morgontidningarnas framstår som stabila?
Och vad är orsakerna till Aftonbladets och Dagbladets omkastade positioner?
Det förefaller rimligt att förklara kvällstidningarnas större labilitet som resultatet av
att deras nyhetsrapportering, mer än morgontidningarnas, är påverkade av medlidandediskursen. Tabloidjournalistiken relaterar sig
gärna till sådana frågor som humanitära organisationer arbetar med – Aftonbladet startade
till och med själv en insamling till kosovoalbanerna – och vanliga människors utsatthet
hör till dess återkommande teman. Emotionellt laddade reportage med närbilder på
gråtande och förtvivlade offer för kriget
prioriteras högt i denna journalistik. Men
medlidandediskursen i sig är inte polariserande, annat än om den underordnas propagandan, och skiljer därför inte per se på offer på
den ena eller andra sidan i ett krig. Därför
påverkas kvällstidningarna mer än morgontidningarna när det blir allt tydligare att
bombräderna drabbar civila på båda sidorna i
den etniska konflikten. Medlidandet blir
mindre ensidigt. Nyheterna skildrar kosovoserberna som ”värdiga offer” och en tidning
som Aftonbladet upphör att publicera ledare
som stöder Nato. Naturligtvis förekommer
även inslag av medlidandediskursen i morgontidningarna, men här tydligt sordinerad
av vad vi skulle kunna kalla för den politiskdiplomatiska diskursen. Annorlunda uttryckt
är kvällstidningarna starkt orienterad mot en
läsekrets som främst antas bli engagerad av
moraliska teman som ont-gott och rätt-fel,
medan morgontidningarna orienterar sig mot
olika elitskikt som söker information om den
politiska utvecklingen och det diplomatiska
skeendet (jfr. Höijer m.fl., 2001).
Tabloidjournalistisken får olika utslag i
den norska och svenska kontexten. I Norge
kommer Dagbladet i en klämd position allteftersom Natos bombningar inte ger det
utlovade resultatet och rapporterna om civila
93
offer blir allt vanligare. Medlidandediskursen
kräver engagemang också för andra offer än
de kosovoalbanska. Och när tidningen dessutom lyckas anlita en engagerad akademiker i
Belgrad som skickar dagsboksanteckningar
om livet i den jugoslaviska huvudstaden blir
tidningens rapportering snart övervägande
kritisk till Natos bombningar. Den frustration
som flera av medarbetarna upplevde vid
tanken på att Norge deltog – om än i begränsad skala – i dessa plågsamma operationer fick
fritt spelrum när kriget var över. Nu kunde
också den mer grundläggande kritiken släppas fram, såsom i intervjun med Thorvald
Stoltenberg och i norska Röda Korset öppna
brev. Till saken hör naturligtvis också att dessa kritiska röster själva valde att träda fram
först efter krigsslutet av skäl som antagligen
sammanhänger med samma utrikes- och
säkerhetspolitiska kontext som även påverkar
medierna. Det kan erinras om att det fanns
ledande pressröster i den norska debatten som
hävdade att när Nato gått i krig då sluter
också medierna upp och avblåser debatten
(Ottosen, 2001:40).
På Aftonbladet torde journalisterna ha känt
av en motsvarande frustration. På den svenska kvällstidningen hängde den dock snarare
samman med att medlidandediskursen skapade en inställning om att kriget i sig var av
ondo, att människor på båda sidor i konflikten
blev lidande och att våldet måste upphöra.
Visserligen intog ledarredaktionen på Aftonbladet en tydligt Natovänlig hållning, men
både på debatt- och nyhetssidorna förekom
opinionsyttringar från såväl tydligt Natofientliga som humanitärt engagerade kretsar, vilket gjorde ledarsidans hållning problematisk.
Men när kriget väl var över bröts denna vånda
och euforin kunde breda ut sig i spalterna. Till
och med de ryska truppernas intåg, som av
morgonpressen betraktades som en politisk
och militär kupp riktad mot Nato, kunde presenteras som ”fredens intåg”. I denna allmänna lyckostämning fanns det inte mycket
diskursivt utrymme för betraktelser över
huruvida Natos politik hade varit framgångsrik eller inte. Men känslosvängningarna upphörde inte med detta – när såg man något
sådant ske i populärpressen? – utan labiliteten
fortsatte och glädjeruset slog över i dramatiska rapporter om den omvända etniska
rensningen. Men trots att tidningen, liksom
Dagens Nyheter, egentligen redan vid krigets
början lyfte fram farhågorna om att Natos
bombningar snarast skulle förvärra konflikten kopplas inte rapporterna om den omvända etniska rensningen efter krigsslutet till
någon explicit kritik riktad mot Nato som i
norska Dagbladet.
94
KAPITEL 6
TV-NYHETER I TRE LÄNDER
I det här avsnittet summeras två delstudier
som behandlar tv-nyheterna i tre nyhetsprogram i Norge, Sverige respektive Storbritannien. Analyserna är begränsade till resultatet
och kan därför endast ses som partiella indikationer på generella likheter och skillnader mellan nyhetsrapporteringen i de tre
svenska, brittiska som norska tv-nyheter och
(2) att det konkurrerande perspektivet kommer tydligare fram i de svenska sändningarna
än i de norska och brittiska.
Utgångspunkterna för dessa hypoteser är
lärdomar från projektet Journalism in the New
World Order. Det projektet visar bl.a. att den
officiella retoriken från den krigförande FNkoalitionen fick kraftigt genomslag i både
svenska och norska medier. Det förelåg dock
väsentliga skillnader mellan länderna eftersom norsk nyhetsförmedling i både tv och tidningar präglades av ett mindre kritiskt förhållningssätt till den officiella retoriken från
den krigförande koalitionen i allmänhet och
från USA, som den ledande krigförande nationen, i synnerhet (Nohrstedt & Ottosen, 2000).
Denna studie görs med en diskursanaly-
ländernas ledande tv-program. Men även om
analyserna inte baserar sig på statistiskt representativa urval av nyheter i de tre ländernas
medier utgör ändå resultaten viktiga bidrag
och tillför tillsammans med övriga delstudier
ett underlag för mer övergripande slutsatser
som sammanfattas i sista kapitlet.
En undersökning av Dagsrevyen
och Rapport20
Tillvägagångssätt
I analysen granskas tre av de tidsperioder som
valts ut:
tisk metod som bygger på van Dijk (1998)
och Berglez (1999) och som innebär att
makrostruktur och mikrostruktur i de enskilda
tv-inslagen analyseras. Med makrostruktur
avses inslagens övergripande betydelse som
härleds från deras tematiska innehåll och uppbyggnad (struktur). I den här studien innebär
det att följande frågor har ställts vid analysen
för att därigenom få underlag att bedöma vilket propagandaperspektiv – som är mest framträdande i respektive inslag:
• Rambouilletförhandlingarnas sammanbrott 19–20 mars 1999
• de första flyktingarna lämnar Kosovo
24–26 mars 1999
• bombningen av civila mål – inbegripet
tv-byggnaden i Belgrad 23–24 april 1999
Analysen ska pröva följande hypoteser: (1) att
Natoperspektivet är dominerande i såväl
20) Denna analys baseras på en uppsats av Thomas Midteide och Håvard Grønli (2000).
95
• Vad förmedlas i sändningens påannonsering och vilket propagandaperspektiv kan
denna placeras i?
• Vad förmedlas i ”ingång” och ”utgång” och
i vilket perspektiv kan dessa placeras i?
• Vilken är den viktigaste händelsen i sändningen?
• Vilken är den viktigaste händelsen i varje
reportage?
• Hur omtalas konsekvensen av huvudhändelsen?
• Reportagens ordningsföljd. Hur prioriteras
händelserna?
• Ordningsföljden för källor och aktörer i
varje reportage. Hur lång tid ges de olika
källorna i varje reportage och i sändningen
som helhet?
• Vilken diskurs representerar de olika källorna?
• Vilka källor/aktörer får dra slutsatser av de
händelser som omtalas?
• På vilket sätt omtalas de olika källorna/
aktörerna?
Metodiska begränsningar
Analysen omfattar två dagar innan bombanfallen började och fem dagar när bombningar
pågick. Det ligger därför en begränsning i att
materialet enbart behandlar sju av totalt 50
dagars nyhetssändningar. Det är omöjligt att
avgöra om dessa sju dagar är representativa
för alla inslag under perioden. Materialet är
ändå så pass omfattande att det bör ge en relevant bild av rapporteringen och underlag för
fruktbara jämförelser för de utvalda perioderna.
En sådan här diskursanalys representerar
alltid en viss form av ”tvång”, eftersom subjektiva avgöranden spelar in på bedömningen
av vilken av de förhandsuppställda kategorier
som är mest täckande. De som kodat reportagen använder t.ex. de officiella ryska uttalandena som exempel på att det inte alltid är lätt
att placera ett inslag i en av de tre huvudkategorierna. Det skall också tilläggas att detta är
en textanalys. Någon bildanalys, som hade
varit intressant i sammanhanget har inte
gjorts, varför televisionens särskilda karaktärsdrag som medium inte beaktas i analysarbetet (Midteide & Grønli, 2000:9-12).
Mikrostrukturen omfattar i första hand en
språkanalys där följande frågor har använts
vid bedömningen av perspektivet i ett inslag:
Propagandaperspektiv i svenska och
norska tv-nyheter
• Vilka ord väljs när händelsen omtalas?
• Hur premieras/förringas källor och aktörer i sättet de omtalas? Vilka inledningsord
knyts till källornas uttalanden?
• Vilken språklig stil används i reportaget?
Norska Dagsrevyen har en mer omfattande
bevakning av Kosovo än svenska Rapport. De
sju sändningarna som analyseras innehöll 45
inslag om konflikten medan Rapport hade 33.
Det ligger förstås nära till hands att tro att Norges deltagande i kriget är en del av förklaringen till denna skillnad.
Trots skillnader mellan de två kanalerna
finns många likheter. De bilder som används i
nyhetssändningarna är ofta hämtade från
samma byråbilder och nyhetsvinkeln är i
många fall densamma. Bägge kanalerna har
egna reportrar på plats som berättar om egna
intryck, i många fall präglade av möten med
Frågeformuläret har anpassats till den uppdelning i olika propagandaperspektiv som
tidigare omtalats, nämligen: (1) Natos, (2) det
kritiska och (3) Belgrads perspektiv på konflikten. Analysen innehåller slutligen en
beräkning av förhållandet mellan reportertid
(reporterns kommentarer som har hållits
utanför diskurskategorierna) och expertkommentarer som klassificeras som ”analys”.
96
flyktingar. De två kanalerna förmedlar samma
typ av ”flyktingröster”, dvs. kosovoalbaner
som har tvingats fly undan etnisk rensning
och övergrepp från serbiska säkerhetsstyrkor.
Ingen av kanalerna antyder att Natos bombning direkt eller indirekt har betydelse för
flyktingströmmen. Senare intervjuer med
reportrar som gjort dessa flyktingreportage
bekräftar att detta också var reportrarnas uppfattning av situationen. Det finns ingen anledning att tro att dessa flyktingreportage inte
gav en riktig bild av situationen, men det finns
ändå orsak att ifrågasätta om sambandet mellan Natobombningen och den dramatiska
ökningen av flyktingströmmen i högre grad
borde ha behandlats i sändningen, i varje fall
som ett diskussionsämne (a.a., s. 27).
I bägge kanalernas nyhetssändningar
dominerar bilden av serber som förövare av
övergrepp och kosovoalbaner som offer. Fiendebilden av president Slobodan Milosevic är
ett viktigt element i framställningen i båda
kanalerna. Karakteristik av Milosevic som
”lynnig”, ”okunnig” och ”envis” används i
Dagsrevyen medan Rapport använder begrepp
som ”ensam”, ”kall” och ”cynisk”. Båda kanalerna upprepar hela tiden att det är Jugoslavien som avgör frågan om krig eller fred. Detta
upprepas så ofta att det ”blir en sanning i sig
själv” (a.a., s. 27). Det verkar inte spela någon
roll om länderna är med i själva krigföringen
eller inte i det här fallet.
kerhet och Samarbete i Europa) både Natomedlemmar
och
det
tidigare
östblocket, men OSSE framstår i de analyserade
inslagen som företrädare för de synpunkter
som främjas av Nato. Detta framhävs genom
att Norge under denna period var ordförande
i OSSE. När utrikesminister Knut Vollebæk
uttalade sig i medierna gjorde han det både
som ordförande i OSSE och utrikesminister i
ett Natoland. Den ”norska vinkeln” kommer
fram genom att OSSE profileras i sändningarna varvid Norges roll framhävs både direkt
och indirekt. Många norrmän befann sig i konfliktregionen på OSSE-uppdrag och utnyttjades flitigt som experter av Dagsrevyen, främst
den norske stabschefen Bjørn Nygård.
Serbiska källor
Källor i Dagsrevyen
Trots Natos dominans råder dock en viss
balans i nyttjandet av informationskällor. Den
jugoslaviska regeringen får alltså framföra
sina synpunkter 11 gånger i Dagsrevyen under
de sju sändningarna. Det är det officiella Serbien som får komma till tals på det jugoslaviska folkets vägnar. Detta understryker samtidigt fiendebilden av president Milosevic. När
konflikten presenteras som ”Nato mot Milosevic” bidrar detta till att skapa förståelse för
Natos bombningar. Ett inslag i Dagsrevyen från
den 22 april understryker detta. I ett reportage
av Håkon Børde visas klipp från ett tal som
Slobodan Milosevic hållit i jugoslavisk television. Milosevic säger att ”alla vet att flyktingströmmen startade då Nato satte igång sin
Det råder inget tvivel om att det är Natos uppfattningar om vad som händer och sker som
dominerar Dagsrevyens sändningar. Sextiofyra
av de uppgiftskällor som släpps fram eller
citeras i de sju sändningarna representerar
Nato, OSSE eller regeringar i Natoländer. Detta ska jämföras med att officiella jugoslaviska
källor förekommer elva gånger. Visserligen
representerar OSSE (Organisationen för Sä-
fördömda bombning”. Direkt efteråt säger
reportern att officiella FN-siffror visar att
181 000 människor flydde från Kosovo under
de tolv månader som föregick Natos bombningar. Underförstått: Milosevic ljuger! Det
råder ingen tvekan om att Milosevic far med
osanning här. Men det är heller ingen tvekan
om att flyktingströmmen ökade efter att Nato
inlett bombanfallen. Enligt Kosovokommis97
sionen mer än fördubblades antalet flyktingar
från Kosovo efter 24 mars då bombningarna
började (The Kosovo Report, 2000). Det kan
vara så att Milosevic faktiskt har en poäng här.
Men det hade kanske inte varit politiskt korrekt av NRK att medverka till att denne man
framstår som trovärdig (Midteide & Grønli,
2000:15). Den serbiska opinionen förmedlas
också oftast som ”orimlig”. Ett grundelement
i röster från Belgrad är att USA har imperialistiska motiv och att president Clinton framstår
som en ny Hitler, vilket lämpar sig för att skapa kopplingar till frihetskampen under andra
världskriget. Vid ett tillfälle visas ett klipp
från serbisk tv där en äldre dam som bor i en
by som bombats av Nato säger att hon ”inte
trodde det skulle komma någon ny Hitler”.
Sådana ståndpunkter är mindre lämpade att
skapa förståelse hos tv-tittare i Natoländer
utan kan istället bidra till att dämpa effekten
av ett nyhetsinslag som annars kunde ha skapat invändningar mot och avståndstagande
från Natos bombning.
framstår som budbärare av ett kritiskt perspektiv: ”Om Dagsrevyens reportrar skulle
placeras i något av de tre perspektiven, skulle
de inte hamna i ett Belgradperspektiv, utan
pendla mellan ett kritiskt perspektiv och
ett NATO-perspektiv” (Midteide & Grønli,
2000:16).
Norsk, dvs. Socialistiska vänsterpartiets,
kritik
Den enda kritiska norska politiker som är
emot Nato och som kommer till tals i nyhetssändningarna under den undersökta perioden är ledaren för Sosialistisk Venstreparti
(SV), Erik Solheim. Dock kan det ifrågasättas i
vilken utsträckning Solheim verkligen representerar en kritisk linje. Solheim stödde nämligen Natos bombning och det gjorde också
majoriteten av medlemmarna i SVs stortingsgrupp. Solheims invändningar de gånger
han intervjuades var således underordnade
invändningar inom ramen för ett Natoperspektiv.
Det var inte känt vid den tidpunkt då
Solheim fick representera ”oppositionen” att
han hade ett uppdrag för norska utrikestjänsten som fredsmäklare på Sri Lanka. Han tog
senare tjänstledigt från Stortinget för att
Kritiska röster
De kritiska röster som släpps fram i Dagsrevyen, framstår som mer trovärdiga än de serbiska rösterna. I de norska tv-nyheterna är det
vanligtvis ryska talesmän som förmedlar de
kritiska rösterna. Tolv gånger under sändningarna refereras ryska synpunkter. Detta
kan bero på att NRK-korrespondenterna i
Moskva enkelt hade tillgång till officiella
ryska källor och att dessa används medvetet
för att balansera Natovänliga källor. Sett ur
källkritisk synpunkt representerar dessa
kritiska röster också officiella källor och kan
tänkas föra uppmärksamheten bort från
icke-auktoriserade serbiska källor som t.ex.
serbiska civilpersoner.
Dagsrevyens reportrar framstår ofta som
förmedlare av officiella Natoåsikter. Men det
händer också att reportrarnas kommentarer
bli fredsmäklare på ”heltid”. Den skenbart
kritiske SV-politikern var alltså tjänsteman i
den norska utrikestjänsten utan att tittarna
uppmärksammades på detta (Ebbing, 2001).
Källor i Rapport
Svenska Rapports nyhetskällor under två
dagar (19 och 20 mars) i samband med upptrappningen av bombningen ansluter i stor
utsträckning till Natos version av konfliktbilden. Rapport låter dock i betydligt mindre
utsträckning än Dagsrevyen Natos officiella
talesmän komma till tals. Nato som organisation får få tillfällen att presentera sin version
av händelserna. Natos röst kommer indirekt
98
genom en omfattande bevakning av kosovoalbaner på flykt. Detta perspektiv kan sammanfattas så här: ”Någon måste agera för att
hjälpa dessa stackars människor som flyr från
Milosevic” (Midteide & Grønli, 2000:18).
En annan viktig skillnad mellan valet av
källor i svensk och norsk tv är att de politiska
ledarna i Natoländerna i de norska sändningarna framstår som talesmän för Nato, medan
de i svenska nyhetssändningar först och främst
framstår som talesmän för sina egna länders
regeringar. Det fokuserades också mycket
mindre på OSSE som organisation i de svenska sändningarna jämfört med i de norska.
Dagsrevyen låter vid flera tillfällen Natokällor som Javier Solana och Jamie Shea få ”fritt
fram” i rutan med formuleringar som ”Nato
säger att...”. Svensk television använde sådana källor mer sällan och när de fick komma till
tals balanserades deras synpunkter ofta mot
alternativa källor. Rapport rapporterade också
oftare om motsättningar och olika ståndpunkter inom Nato. Vid ett tillfälle rapporteras om
splittring inom Nato – en oenighet som överhuvudtaget inte nämns i Dagsrevyen. Det finns
överhuvudtaget ingenting i Dagsrevyens sändningar som tyder på att det skulle råda oenighet inom Nato.
I tv-nyheternas bevakning under bombningen får kritiska röster efterhand komma till
tals i mycket högre grad i Rapport än i Dagsrevyen. Också Belgrads version rapporteras
mer omfattande och mer i detalj än fallet är i
Dagsrevyen. Det sker bl.a. genom klipp från
serbisk television och i intervjuer med president Milosevic.
I övrigt skall sägas att Rapports sändningar
präglas av mer analyser t.ex. än Dagsrevyens
sändningar. Analyserna sker företrädesvis i
form av kommentarer från egna reportrar i
studion, som t.ex. Bo Inge Andersson, eller av
korrespondenter i Moskva och Washington.
Dessutom används externa experter som
gästkommentatorer i studion. En jämförelse
mellan de norska nyhetssändningarna i Dagsrevyen respektive TV2s Nyheterna visar en viss
likhet mellan sistnämnda och Rapport vad gäller det sätt på vilket egna reportrar och gäster
används i studion som expertkommentatorer
(Ottosen, 2001).
Serbiska röster
Varken NRK eller SVT2 hade egna journalister
eller fotografer i Serbien under konflikten.
Bägge kanalerna använde bilder från serbisk
sida i sina nyhetssändningar som kommenterades från studion. Rapport går vid flera
tillfällen längre än att enbart visa filmbilder
som framhäver serbiska synpunkter. Vid ett
tillfälle sänder de t.ex. en telefonintervju med
en svensk-serbisk restaurangägare i Belgrad.
Vid ett annat tillfälle talar de med en journalist
från Göteborgs-Posten som befinner sig i Belgrad. Det är Rapports sätt att försöka förmedla
förstahandsupplysningar från serbiskt territorium.
Den amerikanska opinionen
Dagsrevyen och Rapport förmedlar helt
olika bilder av stämningen i USA. I Dagsrevyen framstår stämningen i den amerikanska
opinionen som den i Nato i övrigt, dvs. att
man i stort sett sluter upp bakom målen.
Reportern Ingvild Bryn säger i ett av sina
reportage att det i början av kriget var oenighet om man skulle delta eller inte, men att
”traditionerna bjuder att kongressen står samlad när landet är i krig” (Midteide & Grønli,
2000:30).
Rapport ger däremot en mycket mer nyanserad bild av olika uppfattningar bland amerikanska politiker och allmänhet. Reportern
Morgan Olofsson gör ett reportage kring förhållandet att kongressen har kritiserat administrationen och uttrycker oro för att amerikanska liv skall offras. I intervjuer med
99
”vanliga människor” är det flera som fruktar
en utveckling som under Vietnamkriget. En
kvinna säger att amerikanarna tidigare har
erfarit att de inte kan lita på sina ledare. Reportern ställer också den retoriska frågan om
Kosovo är ”värt att dö för”.
Brittiska tv-nyheter jämfört
med norska och svenska21
Likheter och skillnader
Kristina Riegerts analys av de brittiska tvnyheterna visar att Natolandet Storbritannien
på några områden har samma mönster vad
gäller vinkling och källor som Natolandet
Norge (Riegert, und. utg.). Det gäller först och
främst källorna och berättarperspektivet runt
sammanbrottet i Rambouillet och i krigets
inledningsskede, då Natokällor och Natoperspektivet dominerar 9 O’Clock News. Detta
stöder den första hypotesen i analysen om att
den säkerhetspolitiska inriktningen i ett land
har betydelse för berättarperspektivet i nyhetsjournalistiken där. Den starka fokuseringen på de kosovoalbanska flyktingarna
som strömmar ut ur Kosovo kommer däremot
lika starkt fram i brittiska som i norska och
svenska tv-nyheter (Riegert, und. utg.).
Men det finns också förhållanden i de brittiska tv-nyheterna som skiljer dem från både
norska och svenska. En viktig skillnad är att
BBC hade sin utrikesredaktör John Simpson
stationerad i Belgrad. Detta upplevdes som
kontroversiellt och BBC beskylldes därmed
för att bidra till att förmedla serbisk propaganda. Simpson har vid flera tillfällen tillbakavisat denna kritik och sagt att han försökte
att göra ett så objektivt journalistjobb som
möjligt genom att också rapportera från den
”andra sidan”. Hans närvaro var helt säkert en
bidragande orsak till att de serbiska synpunkterna refererades utförligare i BBC än i norsk
television. Detta indikerar att Nato-medlemskap förstås inte är den enda förklaringen vad
gäller skillnader och likheter i nyhetsprioriteringen utan att förhållanden som fysisk närvaro också är viktiga.
Företrädare för regeringen
Rapport använder i motsats till Dagsrevyen
inte intervjuer med representanter för den
egna regeringen. Bombningen av Kosovo är
generellt sett i betydligt mindre utsträckning
definierad som en inrikespolitisk fråga i
Sverige än i Norge. Detta är inte föga märkligt
eftersom Norge som Natoland involverades i
konflikten. Men denna skillnad är ändå värd
att notera mot bakgrund av den svenska
regeringens ambivalenta stöd för Natos bombningar.
Dagsrevyen gjorde också andra inrikesinslag, eftersom det var första gången Norge
var i krig sedan andra världskriget. Bland
annat sändes ett reportage om flygbasen på
Ørlandet som visar hur norskt jaktflyg förbereder sig. Dessa inslag saknar helt och hållet
kritiska vinklingar. Ett exempel på detta är en
intervju den 24 mars med chefen för Ørlandets
flygbas. Han berättar om de norska flygarnas
roll i bombfallen där de skall förhindra att
fientliga flyg ”kommer in” och hindrar
Natoflygen. När Kosovokonflikten blir inrikesnyhet i de svenska nyheterna har den
anknytning till flyktingar som kommer till
Sverige. I Rapport gjordes inte ett enda politiskt inslag under den undersökta perioden
utom en intervju med Carl Bildt som framför
kritiska kommentarer om Nato.
21) De komparativa resultaten baserar sig i denna del dels på Midteide & Grønlis tidigare nämnda studie och på Kristina
Riegerts studie av nyhetsförmedlingen i brittisk televisions nyhetsprogram 9 O’Clock News (BBC).
100
Riegerts analys av de tre tidigare nämnda tidsperioderna visar att NATO/EU/brittiska källor utgjorde 30 procent av alla nyhetskällor i
krigets startfas medan serbiska källor utgjorde
20 procent. Även om Riegert använder en
annan metod för sin kvantifiering av källor
kan vi ändå dra slutsatsen att brittiska tvnyheter var mer balanserade i valet av källor
än de norska. Det måste dock tilläggas att serbiska offer för bombningarna i liten utsträckning förekom i de brittiska tv-nyheterna
under krigets inledningsskede. De serbiska
källorna var under denna period oftast antingen elitkällor eller representanter för ”vanliga
serber” som förmedlade stämningen bland
befolkningen. Först senare (april-juli) uppmärksammades offren för bombningen i större utsträckning i de brittiska tv-nyheterna.
Här finns alltså paralleller till nyhetstäckningen i norska medier (Riegert; Ottosen,
und.utg.).
Ett annat förhållande som skiljer de brittiska tv-nyheterna från de svenska och norska är
att ryska källor i mindre utsträckning citeras i
BBC. Bara två av inslagen vid de tre analystillfällena förmedlade en rysk röst i 9 O’Clock
News (Rigert, und. utg.) och som vi kommer
ihåg från analyserna av de norska och svenska
tv-nyheter användes ryska källor ofta för att
balansera Natokällorna i inslagen. Vid det
tredje analystillfället, bombningen mot civila mål, är ryska källor mer synliga även i
9 O’Clock News. Men också under den perioden refereras ryska ståndpunkter mindre ofta
än åsikter bland vanliga ryska medborgare,
som ofta kommer med anti-Nato synpunkter
(Riegert, und. utg.).
talesmän för den brittiska regeringen, medan
Natoperspektiv i de norska sändningarna ofta
presenteras av amerikanska talesmän.
UCK frånvarande som källa
En intressant likhet mellan de tre tv-kanalerna
är att medan den kosovoalbanska ”flyktingrösten” är väldigt tydlig och framträdande i
alla tre kanaler, används UCK-representanter
i liten grad direkt som intervjuobjekt eller källor. De finns som aktörer i bakgrunden, men
visas sällan fram i full offentlighet framför tvkamerorna. Detta kan ha samband med vad
journalisterna på fältet uppgett vid intervjuer.
Nämligen att UCK-soldaterna gärna ville
använda medierna för att få fram sina synpunkter och sin egen propaganda, men att de
inte gärna önskade uppträda med namn och
i bild, sannolikt av säkerhetsskäl.
Slutsatser
Antagandet att Natoperspektivet är det mest
framträdande i nyhetsrapporteringen i både
svenska, brittiska och norska tv-nyheter fick
stöd men bara delvis. På vissa områden när
det gäller t.ex. användningen av nyhetskällor,
var likheterna större mellan de svenska och
brittiska tv-nyheterna, än mellan de norska
och brittiska. Detta visar att en nyansering
måste göras av hypotesen om att den säkerhetspolitiska inriktningen, t.ex. Natomedlemskap, bidrar till berättarperspektivet och
valet av källor i nyhetssändningarna i ett givet
land.
Antagandet att konkurrerande diskurs
kommer tydligare fram i de svenska sändningarna än i de norska och brittiska bekräftas
också bara delvis. Att BBC behöll en korrespondent i Belgrad under bombningen hade
stort inflytande på nyhetssändningarna i BBC.
Det visar att andra faktorer än hemlandets
säkerhetspolitiska inriktning kan spela en
betydelsefull roll för hur propagandakriget
Brittisk stormaktsperspektiv
En annan påfallande skillnad mellan de
brittiska och norska tv-nyheterna är att Natosynpunkter i brittiska tv-nyheter oftast
presenteras av statsminister Tony Blair och
101
påverkar mediernas innehåll. Fysisk närvaro
av reportrar är en faktor som har stort inflytande på källor och berättarperspektiv.
De viktiga skillnaderna när det gäller valet
av källor och benägenheten att släppa fram
kritiska röster i svenska och norska nyhets-
sändningar visar ändå att de rön som gjordes
i projektet Journalism in the New World
Order (Nohrstedt & Ottosen, 2000) om att ett
lands säkerhetspolitiska förankring får betydelse för nyhetsrapporteringen, fortfarande
åtminstone till viss del äger giltighet.
102
KAPITEL 7
PUBLIKENS TOLKNINGAR OCH
REAKTIONER
Krigsrapportering i medierna och dess effekter på allmänna opinionen har studerats av
en rad forskare, bland annat i anslutning till
Gulfkriget 1991. De politiska ledarna vill ha
opinionens stöd för sina aktioner och medierna blir då en viktig del i propagandan som ska
övertyga opinionen (Malešič,1997). Nohrstedt
och Ottosen (2000:15) sammanfattar opinionsforskningens resultat.
onsbildning och opinionsforskning som fokuserar utbredda attityder och attitydförändringar bland befolkningen och studerar dessa via representativa surveyundersökningar.
Opinionsmätningarna antar, i varje fall indirekt, att tankestrukturerna är av ”antingen –
eller”-karaktär och de kräver oftast att de svarande tydligt och klart tar ställning för eller
emot. Är man för eller emot Natos bombningar av Kosovo? Ingen hänsyn tas till att tankemönstren ibland kan vara både sammansatta
och motsägelsefulla och att man samtidigt i
vissa avseenden kan stödja och i andra avseenden vara emot en viss företeelse.22 Det politiska etablissemanget må vara mindre intresserat av dessa nyanser som stör illusionen om
den klara opinionen och hur den ska kunna
styras, men för forskningen är det viktigt att
öppet och djupare utforska publikens perspektiv. Därmed inte sagt att det är ointressant
med opinionsmätningar.
I den här studien har vi riktat sökarljuset
mot publikens tolkningar och upplevelser av
Kosovokonflikten genom mediernas rapportering. Hallin (1997), som är en central forskare på fältet ”krig och medier”, efterlyser just
mer ”etnografiska” och receptionsinriktade
[...] the media have substantial intermediate effects
on public opinion because they provide the symbolic reality to which the audience responds and upon
which the public forms its opinions. When the
national political establishment is united, as can
be expected in urgent foreign-policy matters, the
media normally follow suit and avoid critical
reporting. This serves to convince the audience that
an overwhelming majority supports the policy and
that this policy is rational and right. If, as an exception, the reverse should occur, and different political elites are in conflict over the policy, the media
will report these opposing views and thus probably
polarize public opinion as well.
Inriktningen i publikdelen av det här forskningsprojektet är dock inte klassisk opini-
22) Det här har fått en del att hävda att det egentligen inte finns någon ”allmän opinion” eller att det, i likhet med
diskussionen om intelligensbegreppet, bara går att definiera allmänna opinionen som ”det som man mäter i en
opinionsundersökning”.
103
perspektiv i publikstudierna med frågor som
hur krigsrapporterna och kriget tolkas och
vad det betyder för publiken:
när publiken förändrar sina uppfattningar för
eller emot en företeelse.
Vi kan i det här sammanhanget vända
blickarna tillbaka till Walter Lippmanns bok
Public Opinion som kom ut 1922. När Lippmann skriver om opinioner så är det inte positiva eller negativa attityder han har i åtanke
utan system av tankar – ”pictures in our
heads” – som det handlar om. ”The pictures
inside the heads of (these) human beings, the
pictures of themselves, of others, of their
needs, purposes, and relationships, are their
public opinions” (s. 29). När grupper av människor delar uppfattningar har kollektiva opinioner bildats.23 Lippmann talar ömsom om
bilderna i våra huvuden som fiktioner, system
av stereotypa föreställningar, myter, moraliska koder och allegorier. Moraliska koder kan,
i sin tur, exempelvis röra personliga sfärer,
ekonomiska, professionella, legala, patriotiska eller internationella. Lippmann var upptagen av hur folk konstruerar olika mening i ett
och samma fenomen, hur man ser och lyfter
fram olika aspekter av detta. Den som har
exempelvis ett tankemönster som följer en
patriotisk kod betonar andra sidor av den
mänskliga naturen än den som tänker i enlighet med en ekonomisk kommersiell kod.
The greatest weakness of research on war and public opinion is probably the absence of ethnographic
studies. […] There is relatively little research in the
´reception analysis` tradition looking at how audiences decode war news, nor, in general, is there
much in the way of ethnographic study examining
the way members of the public gather information
about war and give meaning to it, or the way war
affects the routines of their lives (Hallin, 1997:215;
218).
De genomförda studierna av publikreaktioner
kan betecknas som receptionsstudier även om
vi också har ställt en del ”etnografiska” frågor
om mediebruk och vardagsliv. Men vi har
främst studerat olika tolkningsramar och perspektiv på händelserna och skeendet och vi
har därmed en uttalad kognitiv inriktning.
Den kan, åtminstone delvis, sägas ligga i linje
med ett skifte som, enligt Beniger och Gusek
(1995), pågår inom den internationella opinionsforskningen och som innebär alltmer
uttalade kognitiva perspektiv. Istället för att
intressera sig för enskilda attityder och enkla
attitydförändringar och se massmedierna som
ensidigt maktfulla övertalare och påverkare så
betonar man publikens meningsskapande och
man intresserar sig för hur mening formas
med hjälp av medierna. Det blir då lika intressant att studera i vilka avseenden publiken
håller fast vid eller utvidgar föreställningar
som de redan har, och hur man bygger upp
sammansatta föreställningar, som att studera
Lippmanns stereotypier
Dessa tankesystem kan vara mycket förenklade och Lippmann myntade begreppet stereotypier24 för att karakterisera de förutfattade
meningar genom vilka vi ser och uppfattar
världen. För det mesta, skriver han, ser vi inte
först och definierar sedan, utan vi definierar
först och ser sedan. Påverkad av, bland annat,
23) Lippmann skiljer mellan ”public opinion” och ”Public Opinion”. De senare är knutna till grupper av människor som
delar uppfattningar: ”Those pictures which are acted upon by groups of people, or by individuals acting in the name of
groups, are Public Opinion with capital letters” (sid 29).
24) Lippmanns begrepp ”stereotype” fick stort genomslag i psykologin och sociologin och har där givit upphov till en
mycket omfattande forskning som är aktuell än idag. Han lånade ordet från tryckkonsten där en stereotyp är en
metallstämpel som används för att få identiska bilder.
104
den dåtida experimentella vittnespsykologin
som hade visat på brister och förvrängningar i
människans uppfattningsförmåga, konstaterade Lippmann att ”we pick out what our culture has already defined for us, and we tend to
perceive that which we have picked out in the
form stereotyped for us by our culture” (s. 81).
Han förnekade inte ett samband mellan det vi
uppfattar och världen utanför våra sinnen,
men han betonade att sambandet ofta är oklart
(strange). Vi lägger märke till karakteristiska,
lätt igenkännbara drag och fyller ut resten
med hjälp av de stereotypier vi bär med oss
i våra huvuden. Vi har en hel repertoar av
stereotypier och vi klassificerar och förenklar.
will not only look for different things, but you
will see a totally different emphasis what you and
the editor happen to see in common. (Lippmann,
1922/1998: 125-126)
De stereotypa mönstren är inte neutrala utan
fyllda av känslor, de är enligt Lippmann – och
vi kan ana inflytandet från Freud – ”loaded
with preferences, suffused with affection or
dislike, attached to fears, lusts, strong wishes,
pride, hope” (s. 119). Stereotypierna är många
gånger bedrägliga eftersom de gör att vi kan
skapa mening i ett fenomen utan att först ha
undersökt det noga. Vi studerar inte först en
man och bedömer honom sedan som dålig. Vi
ser en dålig man.
He is an agitator. That much we notice or are told.
Well, an agitator is this sort of person, and so he is
this sort of person. He is an intellectual. He is a plutocrat. He is a foreigner. He is a ”South European”.
He is from Back Bay. He is a Harvard Man. How
different from the statement: he is a Yale Man.
He is a regular fellow. He is a West Pointer. He is
an old army sergeant. He is a Greenwich Villager:
what don´t we know about him then, and about
her? (s. 89)
Rationalitet och irrationalitet
Lippmann trodde inte på det rationella förnuftet dvs. människans förmåga att resonera
kunnigt och logiskt. Första världskriget hade
gjort honom besviken på världen, han var
dessutom besviken på nyhetsrapporteringen
från kriget som han menade var otillförlitlig
och förvrängde verkligheten, han var besviken på tidningsägarna som hade finansiella
och ideologiska intressen snarare än att de var
intresserade av objektiv nyhetsrapportering,
och han var besviken på folks ovilja att se
saker från mer än ett håll (Curtis, 1998). Han
pekade istället på hur starkt emotionellt färgade, irrationella och ofta stereotypa, människors uppfattningar och tolkningar av världen
är. Det fick honom att misstro gemene mans
Även om tankesystemen många gånger är förenklade har de ändå en enhetlig prägel som
gör att de kan appliceras på en rad olika fenomen. Lippmann diskuterade ideologiska förståelseramar – eller ”pattern of stereotypes”,
som han uttryckte det – exempelvis hur kapitalisten ser andra fakta och aspekter av den
mänskliga naturen än socialisten:
möjligheter att sätta sig in i samhälleliga och
politiska frågor, och gjorde honom tämligen
elitistisk. Som lösning på demokratiproblemet
förespråkade han exempelvis upplysta eliter
eller experter som via insikter och kunnighet
skulle vara höjda över vanligt folks bristande
kunskaper och färgade tolkningar. Det föll
honom inte in att även eliter är styrda av förutfattade meningar eller att hans egen syn på
“There are no classes in America”, writes an
American editor. ”The history of all hitherto existing society is the history of class struggles”, says
the Communist Manifesto. If you have the editor´s
pattern in your mind, you will see vividly the facts
that confirm it, vaguely and ineffectively those that
contradict. If you have the communist pattern, you
105
folk kunde vara ett nog så gott exempel på en
stereotyp uppfattning.
Lippmanns betoning av starka känslor och
stereotypier gör att han står långt från idag
ledande teoretiker som Habermas, Foucault
och Bordieu som menar att opinionsbildningen – i alla fall idealt sett – är en rationell process, ett förnuftsstyrt medvetet kunskapsförvärvande som är instrumentellt för demokratin.25 Klassisk demokratisk teori utgår från att
medborgarna är rationella, intresserade och
villiga att, bland annat med mediernas hjälp,
sätta sig in i politiska sakfrågor.
Frågan om människans rationalitet eller
irrationalitet har böljat fram och tillbaka i
vetenskaper som psykologi och sociologi. I en
genomgång av socialpsykologisk teoribild-
respektive irrationella än att försöka fastställa
om de är det ena eller det andra.
Vi har lagt en sådan dubbelsyn på människan till grund för den här studien. Det är i
kraftfältet mellan det kulturellt rationella
och det kulturellt irrationella som människan
tolkar omvärlden och sociala handlingar
uppstår.
Kosovokonflikten med dess förhistoria av
etniska motsättningar på Balkan och i det
tidigare Jugoslavien gör det lätt att mista
tilltron till rationaliteten och istället, i likhet
med Lippmann, ”se” hur starka känslor,
stereotypier och irrationalitet har tagit över.
Nato bombar och kallar det ”humanitära
bombningar”. Hur reagerar man som åskådare långt därifrån till detta tragiska drama som
ning som haft inflytande på opinionsforskningen, pekar Beniger och Gusek (1995) på
hur den amerikanska forskningen växlat mellan dessa synsätt, ibland med bara decenniers
mellanrum. Festingers teori om kognitiv
dissonans, som kom att dominera 1960talet, betonar irrationaliteten i den meningen
att individen anpassar sina uppfattningar
för att uppnå egen psykisk komfort istället för
att mer objektivt uppfatta världen. Attributionsteorierna såg istället människan som en
man tar del av via mediernas rapporter?
Samtidigt förväntas publiken att reagera
som medborgare med rationalitet och empatiskt förnuft, intresserat följa utvecklingen och
ta ställning till parternas agerande och offrens
lidande i enlighet med den globala medkänslans logik. Hur resonerar publiken och hur
kommer den globala medkänslan till uttryck?
Ett kognitionsteoretiskt perspektiv
Precis som Lippmann, när han talade om bilderna i våra huvuden, så intresserar sig kognitionsteorien för de mänskliga tolkningsprocesserna och föreställningarna. Grundtanken
är att vi inte reagerar på världen direkt utan på
våra tolkningar och upplevelser av världen. Vi
bygger upp inre föreställningsvärldar – kognitiva strukturer – av idéer, begrepp, tankar, inre
bilder, händelser, situationer, berättelser. En
del blir till konkreta minnen, andra föreställningar är generaliserade och abstrakta. Föreställningsvärlden är varken fria fantasier utan
anknytning till den yttre världen eller rena
liten vetenskapsman som rationellt bedömer
och väger olika faktorer innan bedömningar
görs. Därpå följde åter en period där socialpsykologerna framhöll förvrängningar och
brister i människors bedömningar.
En rimlig slutsats är att det finns inslag av
både irrationalitet och rationalitet i människans bedömningar av sin omvärld. Utan att
gå in på det mycket problematiska i att definiera begreppen blir det då intressantare att
utforska i vilka avseenden som tolkningarna
och bedömningarna kan sägas vara rationella
25) För en historisk genomgång och diskussion av olika syn på begreppet ”public opinion”, se Noelle-Neumann, 1995;
Höijer, 1998; 2000.
106
återspeglingar av yttervärlden. Relationen
mellan våra föreställningar och yttervärlden
(den konkreta och den symboliska, det vi upplever själva och det vi upplever via medierna)
kan variera. Ibland är föreställningarna, som
Lippmann framhöll, förenklade och stereotypa, andra gånger mer utvecklade och dynamiska. Men det finns alltid ett skapande inslag
i de bilder och föreställningar av världen
som vi bygger upp. De är inga kopior av verkligheten.
Kognitionsteori betonar våra kunskaper
och erfarenheter i den form vi har införlivat
dem i vårt medvetande. Vi bär med oss våra
samlade erfarenheter, sociala liv och kultur.
Den inre världen är språklig, visuell och
kroppslig. Bilder fäster sig ofta i minnet och vi
kan tänka i bilder – en del gör det mer än
andra. Känslor av olika slag och med olika
styrka ingår alltid i våra föreställningar och
tolkningsramar. Våra tolkningar är sällan
neutrala utan färgade av perspektiv och
känslor. Emotioner kan hjälpa oss att snabbt
uppfatta en situation och reagera adekvat, de
är nödvändiga för att vi ska kunna tolka vår
omgivning. Men starka emotioner kan också
hindra oss att ta till oss skildringar som inte
passar in i våra tolkningsmönster. Emotionella minnen kan undertryckas och förpassas till
det omedvetna där de fortsätter att påverka
våra tolkningar och reaktioner utan att vi ens
anar det.
Kognitiva perspektiv fokuserar således
meningsskapandet och intresserar sig för tolkningar och uppfattningar. Meningsskapandet
uppstår i samspelet mellan yttervärldens
diskurser, exempelvis medierapporterna, och
publikens ”inre diskurser”, det vill säga
de perspektiv, erfarenheter och föreställningsvärldar som publiken är bärare av.
Denna kognitiva process är en socialt och
kulturellt innesluten process genom vilken
publiken relaterar nuet till det förflutna, eller
snarare, tolkar nuet genom sina föreställningar om det förflutna. Tolkningsramar – som i
kognitiv teori kallas olika saker, exempelvis scheman, modeller, representationer,
scripts, frames – blir viktiga att uppmärksamma.26 Begreppet pekar dels mot det objekt
eller sociala fenomen som tolkas – när det
gäller medierapporter vad man tar fasta på i
dessa och hur detta uppfattas – dels mot de
perspektiv och föreställningar som publiken
bär med sig och har format under sin livshistoria.
Tolkningsramarna är sällan privata och
unika, även om det kan finnas stora variationer mellan individer. De är oftast kollektiva
och delas av många. De reflekterar historiska,
sociala och kulturella sammanhang på både
generella och specifika nivåer. Det kollektiva
medlidandet som det västerländska rättighets- och människovärdestänkandet fostrar
kan vara ett exempel på en generell ideologisk-kulturell tolkningsram som många delar.
En föreställning om det goda offret en annan.
Föreställningar om ”vi och dom” kan vara mer
socio-kulturellt bestämda och variera med
grupper med olika etnisk bakgrund. Den som
följer en konflikts makropolitiska bakgrund
får andra tolkningsramar än den som inte sätter sig in de politiska sammanhangen, vilket
kan vara exempel på mer specifika tolkningsramar. Att klassificera tolkningsramar och försöka åstadkomma en typologi är vanskligt,
eftersom gränserna är flytande och beroende
26) Kognitiv teori är ett stort fält av delvis mycket olika teorier och inriktningar, allt från neurofysiologiska studier och
datasimuleringar av tänkandet till sociokulturella inriktningar som betonar att våra föreställningar är sociala och kulturella produkter. De senare är mest intressanta. En översikt över sådana teorier ges bland annat i Augoustinos och
Walker, 1995. Se även Höijer, 1998; 2000.
107
av sammanhanget, och vi ska nöja oss med
det triviala konstaterandet att det är forskaren som analyserar och klassificerar, inte
publiken.
I föreliggande studie är det olika publikers
– norska och svenska medborgare med olika
social och etnisk förankring – tolkningsramar
omkring Kosovokonflikten som studeras.
Vilka tolkningsramar har aktualiserats för att
skapa mening i de verbala och visuella skildringar
av Kosovokriget som man tagit del av?
Hur har man uppfattat och upplevt konflikten, händelserna, skeendet, aktörerna och offren?
Den kvalitativa intervjun som metod var att
föredra framför en mer kvantitativt upplagd
enkätstudie med tanke på projektets fokus på
meningsskapande processer. Nackdelen är,
som vid de flesta kvalitativa studier, begränsade möjligheter att generalisera resultaten till
befolkningen i stort. Det är förstås omöjligt om
vi tänker i termer av statistiska generaliseringar. Men genom att inkludera ett ganska brett
spektrum av medborgare är det rimligt att
anta att den variation i tolkningsramar och
upplevelser som framkommit speglar en variation som också finns bland befolkningen i
stort. Pluralismen i människors tolkningar
och upplevelser är inte obegränsat stor, utan
reaktionerna följer oftast sociala och kulturella mönster och speglar dimensioner i
mediernas rapportering.
Gruppintervjun har, i jämförelse med indi-
En svensk och en norsk
publikstudie
Den svenska och norska publikstudien som
ligger till grund för denna rapport genomfördes som två separata studier men med
intervjuguider som till stora delar var identiska. Av olika skäl, inte minst praktiska, kom
uppläggningen dock att variera något. Det har
medfört begränsningar när det gäller att jämföra resultaten och dra slutsatser om specifika
skillnader mellan den svenska och den norska
publikens reaktioner. Vi får därför här nöja
oss med att redovisa några mer övergripande mönster i tolkningarna och reaktionerna. Den svenska och den norska studien
rapporteras i sin helhet i Höijer och Olausson
(und. utg.).
viduella intervjuer, både fördelar och nackdelar. Genom att intervjua flera personer samtidigt blir datainsamlingen avsevärt mindre
tidsödande än om varje person intervjuas
individuellt. Deltagarna kan hjälpa varandra
att minnas och samspelet dem emellan kan stimulera till reflektioner. En nackdel är förstås
att det finns en risk att diskussionen domineras av deltagare med starka uppfattningar och
att andra håller inne med avvikande meningar. Den som är mest pratsam får också lätt ett
övertag genom att ta ordet i varje liten paus
medan den mer tystlåtne aldrig får chansen.
Ett sätt att handskas med detta är att intervjuaren uttrycker intresse för skillnader i uppfattningar och uppmuntrar alla att berätta om just
sina upplevelser och tolkningar. Små grupper
ger oftast bättre möjligheter till ingående
intervjuer där varje individ får komma till sin
rätt och därför lades studien upp som ett antal
smågruppsintervjuer.
Grupperna rekryterades så att variation i
kön, ålder, yrke och etnicitet skulle uppnås.
När det gäller etnicitet var vi ganska naturligt
Anmärkningar om metoden
Med hjälp av gruppintervjuer – i forskningslitteraturen också omtalade som fokusgrupper – samlades material in om olika medborgargruppers upplevelser och tolkningar av
medierapporteringen om Kosovokonflikten.
Målet var att försöka fånga vidden i uppfattningar och tolkningsmönster och därför eftersträvades att grupper med skilda sociala bakgrunder och erfarenheter skulle intervjuas.
108
Resultat
intresserade av invandrare med kosovoalbansk respektive serbiskt ursprung. De
ekonomiska och resursmässiga ramarna för
projektet satte givetvis gränser för hur många
intervjuer som kunde genomföras.
Ett allmänt problem var att tid förflutit
sedan Kosovokriget utspelades eftersom
publikstudierna initierades och började
genomföras på senhösten 1999. Skulle folk
minnas medierapporterna och sina egna
upplevelser? För att underlätta minnet sammanställdes ett videoklipp med nyhetsinslag
från konflikten. Efter att deltagarna spontant
fått berätta om vad de erinrade sig visades
detta.
Risken fanns förstås att det skulle sätta
överdrivet fokus på televisionens nyhetsförmedling och undervärdera betydelsen av
andra medier. Men studier visar att televisionen har en central roll som nyhetsförmedlare
för allmänheten, det gäller inte minst utrikesrapporteringen. Det är också viktigt att påpeka att visningen gjordes efter att deltagarna en
längre stund fritt fått prata om Kosovokriget
och medierapporteringen.
En skillnad mellan den norska och svenska
studien är att intervjuerna i Norge klarades av
under en kortare tidsperiod medan de svenska intervjuerna kom att dra ut mer på tiden så
att den sista gruppintervjun genomfördes mer
än ett år efter krigets slut. En annan skillnad är
att de norska grupperna var könshomogena,
dvs. kvinnor och män intervjuades var för sig,
medan de svenska intervjugrupperna varierade i detta avseende. I båda länderna rekryterades deltagarna från följande medborgarkategorier: vårdpersonal, tekniker, pensionärer,
skolungdom, samt grupper med kosovoalbansk respektive serbisk bakgrund. I den
svenska studien genomfördes tio gruppintervjuer med sammanlagt 37 individer. I den
norska studien genomfördes tretton gruppintervjuer med sammanlagt 42 personer.
Medkänslans utbredning och former
Bland såväl de svenska som de norska intervjuade stod massflykten och det mänskliga
lidandet ofta i centrum när de berättade om
sina spontana minnen och intryck av Kosovokriget. Den humanitära katastrofen trädde
fram och publiken erinrade sig bilder av
flyktingkolonner eller av gråtande människor
i flyktingläger, bilder av barn och gamla.
Medierna, inte minst televisionen, ägnade
också ett stort utrymme åt flyktingarna i
sin rapportering. Publiken fick så gott som
dagligen se till synes ändlösa flyktingströmmar och de fick ta del av bilder och rapporter
från flyktinglägren.
Övergrepp mot oskyldiga människor är,
som vi redan diskuterat, kärnan i det globala
medlidandets retorik och det appellerar starkt
till publiken, i varje fall delar av den. ”Vad jag
spontant kommer ihåg, det var den här enorma
folkfördrivningen där en miljon kosovoalbaner
drevs ut ur landet och hamnade dels i Makedonien
och dels i Albanien”: ”Jag har förfärliga minnen av
barn som går in i bussar och barn som sitter vid
fönstren och gråter” berättar en svensk och en
norsk medborgare. Bilder, eller snarare våra
tolkningar av dessa, etsar sig gärna fast i minnet och vi blir bärare av inre bilder av mänskligt lidande. Inte minst de bilder som upprepas som flyktingbilderna får en långsiktig inverkan på våra kollektiva minnen. När
publiken säger att ”alla de gråtande barnen och
alla äldre – det blir man aldrig kvitt”, så framhålls
bildens genomslagskraft.
Det fanns ett feminint inslag i medkänslan
med flyktingarna genom att kvinnorna i både
den svenska och den norska studien i större
utsträckning än männen fokuserade krigets
mänskliga aspekter och gjorde känslomässiga
tolkningar. Dessa reaktioner stämmer väl
överens med tidigare studier av hur kvinnor
och män upplever tv-nyheternas skildringar
109
av våldets offer, exempelvis offer för krigsvåld. Kvinnor reagerar ofta starkare än män,
de blir mer illa berörda och upprörda medan
män i större utsträckning än kvinnor säger sig
inte reagera särskilt mycket på bilder av döda,
skadade eller lemlästade människor (Höijer,
1994). Att kvinnor uppfostras till att visa mer
känslor och vara mer vårdande och omhändertagande kan vara en förklaring liksom att
kvinnor fortfarande oftast har denna roll i
familjen. Kvinnors större empatiska förmåga
medför att de ofta också känner större medkänsla med krigsvåldets offer när de ”möter”
dem i medierna. Krig är dessutom historiskt
och kulturellt en extremt manlig domän där
ära, våld och manlighet manas fram vilket
står långt från kvinnliga ideal. Krigsberättelser tilltalar många män och att solidarisera sig
med offret är inte förenligt med utövande av
manligt krigiskt våld.
Det är det oskyldiga offret som står i centrum
för medkänslan. Det är barnen, kvinnorna, och
de gamla – de som befinner sig längst från
maktens centrum och inte deltar i striderna
som våldets aktörer. De är de svaga, hjälplösa
och utsatta som får publikens medlidande. Att
medkänslan kräver att offret skall uppfylla
vissa karakteristika har bland annat Christie
(1986) och Herman och Chomsky (1988) diskuterat. Kriminologen Christie talar om ”ideala
offer” och påpekar att det är en social konstruktion som varierar med samhälleliga och historiska kontexter. Det ideala offret ska uppfattas
som oskyldigt drabbat och det ska helst vara så
svagt att det inte har kunnat försvara sig.
Ett barn är i många avseenden det mest ideala offret sett ur medlidandets perspektiv. Barnet är hjälplöst och fullständigt oskyldigt. När
barnet visar sina känslor i gråt eller i sorgsna
blickar kan vi som publik både känna medlidande genom att återuppleva hur det är att
vara oskyddad och utelämnad åt vuxenvärldens svek och genom vår vuxna beskyddar-
roll. I de olika grupperna som intervjuades
om Kosovokriget var också medkänslan med
barnen ofta stark och en del berättade om att
de själva gråtit då de sett flyktingbarnen i televisionens nyhetssändningar.
Herman och Chomsky (1988) lägger mer
makropolitiska aspekter på offret i sin propagandamodell för hur massmedierna fungerar.
De talar om värdiga och ovärdiga offer. Det
”värdiga offret” har blivit offer för det politikerna och medierna betraktar som fienden
eller fiendelandets övergrepp. I medierapporteringen om Kosovokriget framstod kosovoalbanerna som de värdiga offren för fienden
Slobodan Milosevics övergrepp. Det var först
efter bombstoppet som medierna omtalade
serbiska offer för kosovoalbanska övergrepp.
Det speglas i publikgruppernas reaktioner där
flera grupper också framförde kritik mot
mediernas ensidighet: ”Medierna tecknade det
lite för mycket i svart och vitt. De tog parti mot serberna hela tiden och de gruvsamheter som de andra
gjorde sopades under mattan. Det har ju kommit
fram i eftertid att de [kosovoalbanerna] inte var
något bättre själva.” Ur publikens perspektiv
får vi nog konstatera att de mer allmänna
kriterierna för ideala offer har större appell än
de makropolitiska.
Medkänslan med offren kan, som Olausson
(und. utg.) med anknytning till Boltanski
(1999) visar, anta olika former.
Den kan vara känslosam och ömsint genom
att dels ta fasta på den olyckligt lottades lidande och dels de egna känslomässiga och empatiska reaktionerna. Intervjuerna visar många
exempel på sådana reaktioner, inte minst
bland den kvinnliga publiken: ”Det gör ont i
hela själen när jag ser flyktingarna. [...] När de
kommer i stora mängder och talar om vad de varit
med om. Det är ju hemskt.”
Medkänslan kan också vara fylld av indignation och fördömande. Medömkan beväpnas
med ilska och publiken riktar anklagelser mot
110
dadiskurser utifrån olika makropolitiska perspektiv på konflikten: Natos version av skeendet, den kritiska versionen och Belgrads
version. Gruppintervjuerna uppvisar en stor
variation i uppfattningarna både bland den
svenska och den norska publiken men ger
också en bild där många uttrycker en ambivalens snarare än ett renodlat stöd för en version.
Det kunde, som i flera av de norska grupperna, vara en ambivalent Natoversion där man i
grunden resonerade i linje med detta synsätt
aktörer eller fienden. Milosevic var, som vi
strax skall komma till, en sådan fiende som
publiken i stort sett entydigt fördömde.
Men långt ifrån alla medborgare upplevde
medkänsla med offren. Intervjuerna visade
också fram en rad distanseringsstrategier, dvs.
sätt att hålla lidandet ifrån sig och inte låta sig
beröras. Ett sätt var att helt enkelt inte tro på
skildringarna av de drabbade. I några fall –
särskilt bland männen med serbiskt ursprung
– avvisades en del medierapporter som falsarier. Man distanserade sig genom att mena att
televisionens bilder var manipulerade och gav
en felaktig bild av det som skedde: ”Man visar
de gruvsammaste bilder och visar en och samma
hästkärra med en familj gång på gång och berättar
att det är tusentals kosovoalbaner som gömt sig i
skogen. De har kanske med sig en spis som väger
över hundra kilo. På mig verkar bilderna otroligt
arrangerade."
Bland de infödda nordborna var de vanligare att distansera sig genom att framhålla hur
geografiskt och kulturellt avlägset det som
sker på Balkan är. ”Jag tänkte hela tiden att, ja det
är liksom långt bort. För man har ju sin egen lilla
verklighet och den är här i Sverige. Det andra runt
om, det känns långt bort.”
Distansen kunde understrykas genom att
man applicerade ett ”vi – dom” perspektiv där
de drabbades kultur, temperament och livsstil
avhumaniserades. Vem behöver bry sig om
offer som är ociviliserade och barbariska?
”Personligen kände jag inget medlidande med folken där nere. På ett sätt får de skylla sig själva. Det
är inte bara serbernas skull. På Balkan har det varit
problem sen första världskriget. Jag tror inte kosovoalbanerna är guds bästa barn i alla sammanhang.”
men ändå uttryckte tveksamheter kring bombningarnas nödvändighet. Eller det kunde
vara en ambivalent kritisk version där man
var kritisk till att Nato och USA agerade utan
stöd av FN men där man samtidigt också
uttryckte en viss förståelse för ett militärt
ingripande. Det fanns också de som gav sitt
helhjärtade stöd åt Nato och bombningarna –
de gjorde exempelvis medborgarna med
kosovoalbanskt ursprung i både Norge och
Sverige – liksom de som tvärtom mycket
starkt fördömde Natos agerande.
Ett utpräglat kritiskt synsätt verkar ha varit
något mer utbrett bland de svenska undersökningsdeltagarna, men resultaten bör tolkas i
ljuset av att de svenska intervjuerna genomfördes senare i tid än de norska. Det var ganska många av de svenska deltagarna som berättade att de först, då anfallen inleddes, hade
varit positivt inställda till interventionen, men
att de efterhand hade blivit alltmer kritiska.
Belgrads version stöddes av deltagarna med
serbisk bakgrund, i Norge var det dock enbart
de serbiska männen som gav Belgrads version
sitt fulla stöd. Samtidigt bör det påpekas att
denna medborgargrupp samtidigt uttryckte
stark kritik mot Milosevic i andra avseenden
än när det gällde Kosovokonflikten.
Det fanns två makropolitiska teman som
klart skiljde sig i den svenska och norska
medierapporteringen och som återspeglas i
publikens diskussioner och tolkningar. Svens-
Makropolitiska och kulturella
tolkningsramar
Som tidigare visats urskiljdes i textanalysen
av pressmaterialet tre idealtypiska propagan111
ka medier tog upp farhågor för att Kosovokonflikten på grund av USAs inblandning
skulle kunna utvecklas till en mer omfattande
världskonflikt – ett tredje världskrig – medan
det var ett tema som inte behandlades i norska
medier. I de norska publikgrupperna var
det också bara en enda person, en skolpojke,
som uttryckte att han hade känt en sådan oro
medan det var flera svenska gruppdeltagare
som kom in på detta tema: ”Just precis innan de
började bomba [...] för de höll ju på att prata om det
några dagar innan de började släppa bomberna. Då
vet jag att jag tittade och följde flera nyhetssändningar. [...] Då var ju ryssarna igång och sa att då
skulle de gå in och stötta serberna. Då tänkte jag
”världskrig". Jag var rädd alltså."
Norska medier var mer upptagna av det
egna landets inblandning i kriget. Som Natoland var Norge delaktig i Kosovokriget även
om det inte var norska soldater som fällde
bomberna. Men norskt manskap, befäl och
jaktflygplan fanns på plats på Grazzanisebasen i Italien. Ambivalensen inför den historiska situationen – Norge i krig för första
gången sedan andra världskriget – var stor i
det officiella Norge och i norska medier. Bland
gruppdeltagarna rådde det också starkt delade meningar om Norges delaktighet och i
grupperna utbröt ofta livaktiga diskussioner.
Många avvisade tanken om att Norge var i
krig: ”Jag tycker inte att det går an att säga att
Norge var i krig, Nato var i krig", medan andra
tolkade situationen annorlunda: ”Vi sände ju
ner norska soldater och när du sänder soldater till
ett land som är i krig så är Norge med i kriget". I de
norsk-serbiska publikgrupperna uttrycktes
sorg och bestörtning över att det ”fredsälskande
Norge” deltog i ett krig mot deras gamla hemland.
När det gäller fiendebilden Slobodan Milosevic rådde stor enighet i såväl medierna i Sverige och Norge som bland de intervjuade
grupperna med svensk och norsk bakgrund.
Han uppfattades som maktsjuk, ond och
farlig, en riktig ”Hitlertyp” och han gjordes
personligen ansvarig för de etniska motsättningarna.
Även de som var ambivalenta eller kritiska
till Natos bombningar hade en stark negativ
uppfattning om Milosevic. Många beskrev
honom som ond och hänvisade till negativa
karaktärsdrag: ”Han är inte tillräknelig, en galen
diktator"; ”Han är en förfärlig man, en psykopat". Grupperna med kosovoalbansk och
serbisk bakgrund hade en mer sammansatt
syn på presidenten genom sin privata anknytning och bredare historiska förståelse av konflikten. De kosovoalbanska grupperna var,
liksom de svenska och norska, mycket starkt
kritiska till Milosevic men poängterade att
han var en del av ett serbiskt maktskikt som
tänkte i samma banor: ”Skulle det inte vara
Milosevic skulle det vara någon annan. För planen
fanns där långt innan Milosevic tog makten.”
Grupperna med serbisk bakgrund betonade att de vanligtvis var starkt kritiska till
Milosevic – han har fört landet i olycka och är
en belastning för landet – samtidigt som de
stödde hans ställningstagande i Kosovofrågan: ”Han skulle ju försvara en del av vårt land.
Det är som om Skåne skulle tas ifrån Sverige.
Han ville att vi skulle bevara det. Hurudana idéer
han än hade sedan.”
Vi kan konstatera att publiken hade olika
makropolitiska tolkningsramar för Kosovokriget. En annan aspekt av förståelsen av skeendet inbegriper kulturella föreställningar om
etniska konflikter i Balkanregionen, om dess
historia och kultur. Här skiljde sig ganska
naturligen och på ett markant sätt de ursprungssvenska och norska grupperna från
de med en personlig bakgrund i Balkanområdet. De förra hade tämligen stereotypa och
delvis fördomsfulla föreställningar medan de
senare gruppernas föreställningar var mer
utvecklade och sammansatta. Ett inslag i den
112
stereotypa föreställningen rörde karaktärsdrag i folkkynnet – ”det är något med mentalitetet i folkgrupperna, ett häftigare temperament” –
och ett annat tog fasta på historiska händelser
– ”man hämnas gamla historiska oförätter även om
de ligger hundratals år tillbaka i tiden" – eller så
betonades religiösa motsättningar – ”det är
religionsmotsättningar, muslimer och kristna går
ju för detsamma om de är fundamentalister".
Bland de svenska medborgare som deltog i
studien var det främst pensionärerna som gav
historiska hänvisningar till konfliktens bakgrund och här drog man också upp och jämförde med andra historiska krig som första
och andra världskriget.
reflektioner. Samtliga undersökningsdeltagare fick innan de blev intervjuade skriftligen
besvara några frågor, bland annat om medierapporteringens tillförlitlighet, och enkätdelen visar inte på några tydliga skillnader mellan norsk och svensk publik.
Mest kritiska var medborgarna med serbiskt ursprung. Denna grupp menade att
medierna utmålade serberna som folkgrupp
som barbariska fiender och de upplevde sig
nedsvärtade och kränkta i sin etniska identitet
– ”det är inte behagligt att säga att du är serb".
Som redan nämnts ifrågasatte de också autenciteten i flyktingreportagen, som i ett reportage om flyktingar som tagit sig fram över ett
bergspass: ”Vad betyder det att klättra i fyra
dagar? [...] Alla har fina kläder, rena kläder. Du vet
att klättra, det är snö och smutsigt. I fyra dagar.
Hur kan du ha fina kläder?” Den svenska och
norska nyhetsrapporteringen upplevdes som
skev och vinklad och man vände sig mot
Natopropagandans genomslag.
De helsvenska och norska grupper som
applicerade mediekritiska perspektiv framhöll ofta mer allmänna mekanismer i nyhetsjournalistiken där man framhöll att ”sensationsjournalistik", ”kvällstidningsjournalistik”
eller ”underhållning” har fått större utrymme:
”Det blir ju underhållning. Vi får se bilder på en
raket som skjuts iväg, det filmas med en kamera. Vi
får se att raketen träffar där den ska träffa. Är inte
detta underhållning?” Det förekom också mer
specifik kritik, särskilt i form av anmärkningar på ensidigheten i medierapporteringen.
”Media snedvinklade till fördel för albanerna
eller Kosovo", var en uppfattning som ganska
många delade.
Mediekritiska tolkningsramar
Även om publiken, särskilt den publik som
inte har någon personlig anknytning eller
erfarenhet av konflikten i fråga, bygger sina
uppfattningar och föreställningar på mediernas rapporter, så är publiken inte okritisk till
medierna. Men också i detta avseende fanns
det mycket olika uppfattningar bland deltagarna i undersökningen. De fanns de som
hade stor tilltro till medierapporteringen och
menade att det inte fanns någon anledning att
ifrågasätta denna, de fanns många som hyste
viss kritik men som i grunden godtog mediernas skildringar och det fanns de som var tämligen kritiska, samt de som genomgående var
mycket starkt kritiska.
De svenska publikgrupperna ser ut att ha
varit något mer kritiska än de norska, men det
kan också vara en följd av att intervjuerna i
Sverige genomfördes senare i tid och att de
kanske också styrdes mer in på mediekritiska
113
KAPITEL 8
SLUTSATSER
Afghanistan där militära stridigheter pågår
när detta skrivs, ett terroristnätverk.
De nya krigen återspeglar den nya världsordningen som etablerades efter kalla krigets
slut med USA som enda kvarvarande supermakt. Förenta staternas militära styrka kan
ingen annan stat konkurrera med. Erfarenheterna från Gulfkriget och Kosovokriget pekar
på att USA kan intervenera militärt utan egna
förluster, vilket innebär en risk för att tröskeln
sänks för militära äventyrligheter med diskutabelt stöd i folkrätten (jfr. Ignatieff, 2000).
Men den nya världsordningen består inte
bara av nya militära styrkeförhållanden.
Medieutvecklingen under samma period har
resulterat i nya förutsättningar både för krigsjournalistiken och för propagandakriget. Satellittv har ökat antalet tv-kanaler explosionsartat,
transnationella kanaler har tillkommit vid
sidan av de nationella, vissa med sändningar
dygnet runt, och därtill kommer mobiltelefoni och Internet, vilket sammantaget har
omvandlat det globala medielandskapet i
grunden. Detta gör att tempot i nyhetsförmedlingen har skruvats upp, att krigshändelserna kan skildras i medierna i realtid från
praktiskt taget vilken plats som helst på
jorden. Krigsjournalistiken har globaliserats i
den meningen att samma krigshändelser uppmärksammas i snart sagt alla världens medier
och med allt mindre tidsskillnad.
Ny världsordning, nya krig och nya
medier
I den här skriften redovisas de viktigaste
resultaten från jämförande analyser i tre olika
typer av studier. För det första studier av hur
journalister som bevakat Kosovokonflikten
upplevt förhållandena och möjligheterna att
förmedla en rättvisande bild av konflikten,
trots parternas försök att utnyttja dem i propagandakriget. Av praktiska skäl bygger denna
del av projektet på intervjuer med norska och
brittiska journalister men deras erfarenheter
torde inte skilja sig nämnvärt från svenska
korrespondenters upplevelser. För det andra
har vi undersökt hur medierna i tre länder –
Norge, Storbritannien och Sverige – bevakade
och debatterade kriget. För det tredje ingår
studier av hur grupper av norrmän och svenskar en tid efteråt minns och såg på kriget och
mediernas rapportering.
Kosovokriget eller Kosovokonflikten bör,
menar vi, ses som ett i raden av nya krig i den
nya världsordningen efter 1989. Den nya tidens
krig skiljer sig från tidigare krig framför allt
genom att de inte främst utkämpas mellan
nationalstater utan antingen mellan olika
folkgrupper inom sönderfallande statsbildningar, såsom t.ex. i forna Jugoslavien, eller
mellan breda internationella allianser på den
ena sidan och på den andra sidan någon enstaka stat, som i Gulfkriget 1990–91. Eller, som i
114
påstående något med hänvisning till det humanitära perspektivets betydelse i journalistiken,
men det är inte desto mindre viktigt att identifiera globaliseringsprocessernas betydelse för
mediernas utsatta ställning i samband med
internationella konflikter där USA och andra
väststater är inblandade.
Det globala flödet av nyheter och annat
mediematerial ökar kontinuerligt och innebär
att journalistiken blir alltmer sammanflätad
och medierna mer och mer avhängiga av
varandra oavsett nationalitet och geografisk
belägenhet. Här vill vi peka på två konsekvenser av denna utveckling. Den första handlar
om en tendens mot ökad homogenisering i
den transnationella nyhetsjournalistiken. Det
är visserligen för tidigt att tala om ”a global
newsroom” (Cohen m.fl., 1996), dvs. att journalistiken skulle se i stort sett likadan ut överallt oavsett nationell tillhörighet. Men det förefaller ofrånkomligt att de nationella skillnaderna inom framför allt västvärldens medier
långsiktigt minskar i betydelse.
Den andra konsekvensen gäller den rutinmässiga handeln med nyheter och hur den
inverkar på rapporteringen om de nya krigen.
Medierna världen över och i synnerhet medierna i de rika länderna har olika avtal för utbyte och försäljning av material sinsemellan.
Under normala, fredliga förhållanden fungerar detta system relativt väl och exempelvis
europeiska redaktioner kan utan större problem använda sig av material från de stora
amerikanska medierna. När USA blir indraget
i en internationell konflikt eller ett krig förändras emellertid situationen på ett sätt som ger
anledning att överväga ett mer kritiskt förhållningssätt i användningen av mediematerial
från de amerikanska medierna än vad som
verkar vara fallet idag på de flesta redaktioner.
Tillspetsat uttryckt förändras det krigförande
landets medier från kritisk granskande, tredje
statsmakt till ett fjärde vapenslag vid sidan av
Globaliseringen av krigsjournalistiken
och behovet av nya journalistiska
strategier
Globaliseringen av journalistiken innebär samtidigt att det blir allt viktigare för parterna i en
konflikt att försöka nå ut med sin propaganda
genom medierna. Medie- och propagandakriget har i modern tid ständigt utgjort en av krigets fronter, men det gäller alldeles särskilt de
nya krigen. För den kuwaitiska regimen, som
tvingats lämna sitt land när Irak ockuperade
det i augusti 1990, var det avgörande att man
lyckades i sin PR-kampanj för att engagera
USA i konflikten. På motsvarande sätt spelade
separatisterna inom UCK före krigsutbrottet i
mars 1999 ett framgångsrikt spel för att bland
annat i medierna framställa serberna som
ensamma ansvariga för fientligheterna och
därigenom förmå Nato att intervenera på den
kosovoalbanska sidan i konflikten. Mediekriget intensifierades sedan snabbt i bägge konflikterna i och med att USA och andra stormakter involverades. Supermakten mobiliserade
tillsammans med sina allierade alla tillgängliga
propagandaresurser för att styra mediebevakningen i önskad riktning, främst genom att gripa det politiska och militära initiativet samt
genom att förse medierna med material som
understödde den bild av kriget som man önskade förmedla. Detta underlättades av det ökade tempot i nyhetsrapporteringen och nedprioriteringen av analys och källkritik till förmån
för snabb förmedling av det material och den
information journalisterna ”serverades”. Journalistiken i allmänhet blir genom medieutvecklingen alltmer mottaglig för krigspropagandan.
Det finns naturligtvis undantag, såsom t.ex. de
korrespondenter som under Gulfkriget vägrade inordna sig i de av militären upprättade poolerna, men på det hela taget förefaller mediernas oberoende och integritet i västvärlden snarare ha minskat än ökat i den nya världsordningens nya krig. Vi ska strax modifiera detta
115
armén, flottan och flyget. Detta är ett fenomen
som är känt från flera länder och krig och alltså inget speciellt för just amerikanska medier.
Men på grund dels av USA supermaktsposition, dels de amerikanska mediernas dominerande ställning på den internationella mediemarknaden finns det särskild anledning att
nämna erfarenheterna av hur medierna i USA
har hanterat sitt uppdrag i internationella
konflikter där supermakten själv varit inblandad. Forskningen slår tämligen entydig fast
att de amerikanska medierna i dessa situationer främst ser det som sin uppgift att sluta
upp bakom presidenten. Fenomenet som i
opinionssammanhang brukar kallas för
”rallying around the flag” utmärker alltså inte
bara den allmänna opinionen utan även
journalisters och mediers rapportering (se
t.ex. Brody, 1994; O’Heffernan, 1994). I samband med kriget mot terrorismen efter 11 september 2001 har detta bland annat kommit
till uttryck i avskedanden av journalister
som ifrågasatt president Bushs karaktäristik
av självmordsterroristerna som fega och i
uttalanden från ledande medieföreträdare
inom bland annat CNN om att den kritiskt
granskande journalistiken inte lämpar sig när
landet befinner sig i krig (Mediemagasinet i
SVT/TV 2 den 11 oktober 2001).
Mot en sådan bakgrund förefaller det viktigt att medierna och kanske särskilt nyhetsredaktionerna inom etermedierna utvecklar
strategier för hur mediematerial från länder
som är indragna i krig ska hanteras. Våra
kontakter med ledande medieföretag i Norge
och Sverige tyder inte på att någon sådan
medveten strategi existerar idag.
skulle saknas motverkande tendenser. Vi har
redan nämnt de korrespondenter som under
Gulfkriget obstruerade mot militärens försök
att kontrollera deras rörelser i krigsområdet
och på egen risk och på egen hand sökte upp
material och intervjupersoner för sina reportage. Ännu viktigare i det här sammanhanget är
en aktiv strävan i journalistiken att, som det
brukar benämnas, skildra krigets ”sanna”
eller ”verkliga ansikte”. Härmed avses som
regel att journalister och redaktioner försöker
motverka parternas propagandapåverkan
och inrikta uppmärksamheten på hur kriget
drabbar civilbefolkningen. Detta ses alltså
bland journalister delvis som ett korrektiv mot
försöken att dra in dem i propagandakriget.
Men det har också blivit något av en genre
inom journalistiken under de senaste decennierna vilket sammanhänger med att humanitära frågor fått allt större utrymme i medierna
överhuvudtaget och inte bara i nyhetsjournalistiken.
I synnerhet olika tv-galor för att samla in
pengar till olika hjälpinsatser för att lindra
nöden, hungern och sjukdomarna i fattiga
länder har bidragit till att televisionen blivit
en plattform för globalt humanitärt engagemang. Genom framträdanden av kända artister i samband med dessa evangemang har de
även fått stort utrymme i andra medier och
särskilt i kvällstidningarna. De humanitära
organisationerna har samtidigt blivit mer aktiva i sin PR-verksamhet och inriktar sig på
medier och journalister för att mobilisera opinionen för sina hjälpkampanjer. På detta sätt
utvecklar krigsjournalistiken en bred medlidandediskurs i anknytning till med internationella konflikter både som ett sätt att upprätthålla integritet gentemot propagandan
och som en manifestation av ett mer generellt
humanitärt engagemang.
För att sammanfatta ovanstående kan
krigsjournalistiken beskrivas som infogad i
Medlidandediskursen i
krigsjournalistiken
Men även om medierna ständigt är utsatta för
parternas försök att utnyttja dem för sina propagandasyften betyder det inte att det helt
116
en diskursiv ordning där den påverkas dels
av parternas propagandadiskurser, dels av en
medlidandediskurs.27 Vi menar att medierapporteringen om Kosovokriget och inte minst
hur den förändrades över tid i rätt stor
utsträckning kan förklaras av de interdiskursiva relationerna mellan mediernas innehåll
och de två andra diskurserna, dvs. parternas
propaganda och en global trend av tilltagande
humanitärt engagemang för oskyldiga civila
offer för väpnade konflikter.
I Kosovokriget liksom i Gulfkriget satsade
militären och myndigheterna på Nato- respektive FN-sidan på att förse journalisterna med
daglig information via presskonferenser. Det
innebar att det kontinuerligt fanns något att
rapportera. Men journalisterna var givetvis
medvetna om att både Nato och de serbiska
myndigheterna försökte påverka rapporteringen för sina syften. Intervjuerna pekar på att
erfarenheterna var lite olika av parternas propagandataktik. Medan jugoslaviska källor
ansågs ljuga när det passade deras syften,
menade journalisterna att Natosidan undvek
lögner och snarare försökte manipulera genom
”mjukare” metoder som att undvika vissa frågor och att ständigt betona att bombningarna
genomfördes för att skydda kosovoalbanerna
mot serbiska angrepp samt att allt gjordes för
att undvika civila offer. Men det finns också
belägg för att även Nato förfalskade informationer och att journalister blev lurade av den
albanska UCK-gerillans propaganda.
Efter Gulfkriget diskuterades i vilken mån
journalister och medier förmår utvinna praktiska lärdomar från sina erfarenheter av propagandastrategernas försök att utnyttja dem.
Det har påpekats att medan militären systematiskt och kontinuerligt utvärderar erfarenheterna så förekommer inget motsvarande
lärande inom journalistkåren. Inte heller
pekar tidigare forskning på att journalister
och medier är särskilt energiska i att informera publiken om de försök till propagandapåverkan som förekommer. Visserligen rapporteras det en del om detta, men omfattningen
har som regel varit ganska blygsam (jfr. Hvitfelt & Mattsson, 1992; Eide, 1992).
Bilden tycks vara ungefär densamma från
Kosovokriget. Journalisterna har inte angett
några andra metoder för att undvika propa-
Journalisternas erfarenheter
Båda sidor i Kosovokriget försökte på olika
sätt kontrollera och manipulera mediernas
rapportering. De intervjuer som genomförts
med brittiska och norska journalister tyder på
att direkta begränsningar av det slag som förekom under Gulfkriget 1990–91, dvs. av militären utfärdade regler om inskränkningar i
rörelsefriheten, poolsystem och censur, hade
relativt begränsad betydelse i Kosovokriget.
På Natosidan gjordes det vissa försök att införa ett poolsystem i samband med att Kforstyrkorna gick in i Kosovo, men systemet föll ihop
ganska omgående.
På den serbiska sidan vidtogs visserligen
hårda restriktioner, särskilt mot inhemska
medier, men det är tveksamt om de hade så
stor effekt på rapporteringen utanför Jugoslavien. Journalister från Natoländerna utvisades i början av kriget men kunde återvända
efter en tid. Och censuren beskrivs av de intervjuade journalisterna som halvhjärtad och
tämligen ineffektiv. Särskilt de brittiska journalisterna som intervjuats uppfattade villkoren som tämligen gynnsamma, i synnerhet
jämfört med Falklandskriget som flera av dem
tar upp spontant och beskriver som ett krig
där kontrollen var mycket hård.
27) Diskursbegreppet förklaras i kapitlet Teoretiskt perspektiv: Kosovokonfliktens distursiva ordning.
117
gandan än de gängse som att balansera rapporteringen och ge utrymme åt båda sidor.
Mot bakgrund av resultaten från innehållsanalyserna (se nedan) kan det ifrågasättas
om detta är tillräckligt för att skydda krigsjournalistikens integritet. När det gäller frågan om att informera allmänheten säger såväl
brittiska som norska journalister att det inte
var någon prioriterad fråga att avslöja för allmänheten vilka problem de hade på fältet.
Medan journalisterna på det hela taget verkar uppfatta rapporteringen från Kosovokriget som relativt tillfredsställande professionellt sett och i varje fall inte lika problematiskt
som under Gulfkriget, finns det kritiker som
ser det annorlunda. Bland annat har en brittisk
historiker, Alistair Horne, hävdat att Natos
bombningar utvecklades till ”den hemligaste
krigsoperationen i mannaminne”. Och Philip
Knightley, författare till det mest kända verket
om krigsjournalistiken Krigets första offer är
sanningen (1977), har uttryckt oro för att medierna nästan helt har förbisett att bombningarna av civilbefolkningen i Serbien var avsiktlig,
tvärtemot vad Nato påstod.
Vi ska återvända till frågan om journalistikens förutsättningar att stå emot försöken av
utnyttjas i propagandakriget. Men först ska
resultaten från innehållsanalyserna summeras.
ment that the war was won by being spun”. (The
Kosovo Report, 2000:219).
Kommissionen har rätt såtillvida att det
givetvis förekom kritisk rapportering kring
missriktade anfall och offer bland civilbefolkningen både i Kosovo och Serbien. Men som
våra analysresultat visar behöver detta inte
utesluta att Natos propagandaperspektiv i
grundläggande avseenden dominerade medierapporteringen. Ser man till de centrala
elementen i Natos propaganda, dvs. demoniseringen av president Slobodan Milosevic
som ensam ansvarig för kriget och kosovoalbanerna som värdiga offer kan vi konstatera,
att Nato vann propagandakriget om Kosovo.
Men det var ingen total seger eftersom en hel
del kritisk rapportering förekom i medierna,
främst mot de missriktade anfallen och mot att
kriget blev mer långvarigt än vad som först
hade förutskickats från Natosidan. Hur ska då
Natos propagandaseger förklaras?
De grundläggande elementen i Natopropagandan och deras genomslag i medierna kan
endast till viss del förklaras utifrån den propagandastrategi som Nato använde sig av. Mest
tydligt är kanske detta beträffande fiendebilden av Milosevic. Bilden av den jugoslaviske
presidenten som ett hot mot freden på Balkan
hade redan tidigare och före våren 1999 förekommit i den internationella medierapporteringen, men den var då inte helt dominerande.
Både i samband med Bosnienkriget 1992–1995
och de ökande spänningarna i Kosovo sedan
1989 hade han visserligen utpekats som en
maktlysten politiker som spelade på de etniska motsättningarna för att stärka sin egen
position. Men samtidigt hade Milosevic en
nyckelroll i Daytonförhandlingarna om Bosnien på hösten 1995 och ansågs av ledande
politiker i USA och andra västländer som en
partner man inte kunde undvara i försöken
att stabilisera förhållandena i regionen. Den
medierade bilden av Milosevic före Kosovo-
Natos propaganda segrade
på centrala punkter
Om vi summerar resultaten från projektets
innehållsanalyser beträffande krigsjournalistikens roll i propagandakriget kan det konstateras att våra slutsatser skiljer sig från den
Oberoende Internationella Kosovokommissionens slutsatser. Kommissionen hävdar bl.a.
att påståendena om att nyhetsmedierna skulle
ha blivit manipulerade är oriktiga:
”(…) NATO never enjoyed the kind of easy ride
with public opinion that is assumed in the argu118
kriget var alltså mångtydig och när stormakterna i väst i oktober 1998 beslutade sig för försöka stoppa den etniska rensningen i Kosovo
med militärt hot blev det strategiskt viktigt
att förstärka fiendebilden av de jugoslaviske
presidenten. När inte hot om bombningar
föreföll kunna hindra fortsatta strider och förtryck i Kosovo återstod till slut endast att sätta
verkan bakom orden.
Rambouilletförhandlingarna i början av
våren 1999 iscensattes av de ledande politikerna i USA, Storbritannien och Frankrike på ett
sådant sätt att Belgradregimen och dess ledare Milosevic oundvikligen skulle framstå som
motståndare till en fredlig lösning på konflikten i Kosovo. Förhandlingarna fick karaktär
av propaganda genom handling i och med att
villkoren i avtalet var sådana att de var omöjliga för de jugoslaviska representanterna att
skriva under. I det s.k. Appendix B stadgades
nämligen att den jugoslaviska federationen
skulle överlämna suveräniteten över hela sitt
territorium – alltså inte bara Kosovoprovinsen
– till Nato som skulle få tillstånd att operera
fritt och utan juridiskt ansvar under jugoslavisk lag och kostnadsfritt förfoga över transportmedel och övrig infrastruktur. Men innehållet i detta s.k. fredsavtal offentliggjordes
inte omedelbart, utan under några dagar var
journalister och allmänhet hänvisade till uttalanden från de ledande politikerna i väst som
förklarade att Milosevic än en gång hade avvisat en fredlig lösning. Den serbiska nationalförsamligen gjorde visserligen ett uttalande
där man uttryckte beredskap att diskutera
autonomi för Kosovo, men vid detta fästes
inget avseende vare sig bland västländernas
ledare eller i medierna. Noam Chomsky som
granskat några amerikanska tidningars rapportering om sammanbrottet i Rambouillet
konstaterar att den märkliga situationen uppstod att medierna varken informerade om
innehållet i det avtal som den ena parten (Bel-
grad) vägrade underteckna eller vad denna
part föreslog i stället (Chomsky, 1999:107 ff).
När Nato startade sina anfall mot Jugoslavien den 24 mars 1999 hade således agendan
för det fortsatta propagandakriget preparerats
så att regimen i Belgrad och president Milosevic befann sig i ett klart underläge. Bilden av
att det saknades förhandlings- och kompromissvilja på denna sida ifrågasattes knappast
under de avgörande dagar när kriget började.
När innehållet i Rambouilletavtalet någon
vecka senare sipprade ut i medierna kunde det
inte rubba det propagandaövertag som Nato
hade skaffat sig. Detta ser vi tydligt i våra studier av brittiska, norska och svenska medier.
När det gäller de grundläggande elementen i Natos propaganda, dvs. bilden av Milosevic som ansvarig för kriget och av kosovoalbanerna som konfliktens oskyldiga offer, får
de starkt fäste i medierna. Såväl på nyhetsplats som på ledarsidor slår detta igenom
redan i inledningsfasen av bombkampanjen
och är bestående under hela kriget. Den propaganda genom handling som iscensättningen av Rambouilletförhandlingarna representerar i skeendet har betydelse som accentuering och renodling av ett polariserande mönster för beskrivningen av konflikten. Den kan
dock inte restlöst förklara Natopropagandans
dominans vad gäller de grundläggande elementen i bilden av Kosovokonflikten, framför
allt därför att de konflikter och krig som tidigare utspelat sig på Balkan under 1990-talet
delvis bekräftar bilden av Belgrads ansvar.
Men detta konstaterande motsäger inte den
propagandastrategiska betydelsen av Rambouillet. Med tanke på att den medierade
bilden av Milosevic dessförinnan hade varit
mångtydig och motsägelsefull kan man tvärtom dra slutsatsen att utfallet av förhandlingarna spelade en avgörande roll för polarisering av mediediskursen. Efter Rambouillet
skulle ingen längre kunna tvivla på Milosevic119
regimens fulla ansvar för krigsutvecklingen.
Det var, som den tidigare norske utrikesministern och Balkanmedlaren Thorvald Stoltenberg antydde i en intervju efter Kosovokriget,
aldrig meningen att Rambouilletavtalet skulle
bli undertecknat av parterna – det var så
utformat att Milosevic aldrig skulle ha kunnat
signera det (Dagbladet, 13 juni 1999).
I centrala avseenden var alltså Nato framgångsrik i sin propaganda. Vi ser i våra analyser att fiendebilden av Milosevic får stort
genomslag i mediernas rapportering. Den
dåvarande jugoslaviske presidenten jämställs
med tidigare diktatorer och folkmördare och
utpekas som huvudansvarig för krigen och
folkfördrivningen på Balkan. Detta gäller
såväl i de brittiska, norska och svenska medier som vi har undersökt.
Omvänt är det genomgående kosovoalbanerna som beskrivs som offer i konflikten och
den etniska grupp som behöver försvaras av
det internationella samfundet. Det är i första
hand till dem sympatin och medkänslan riktas, i reportagen från flyktinglägren i Albanien
och Makedonien är det deras lidande som
skildras personligt och känslomässigt inkännande och väcker empati. Effekterna av propagandan från början av kriget är i dessa delar
även bestående under hela kriget. Andra element i propagandan får inte samma långsiktiga verkan, men just bilden av den demoniserade Milosevic och kosovoalbanerna som värdiga offer lever vidare och kan bland annat
spåras i mediernas fortsatta fokusering på
maktkampen runt Milosevic efter krigsslutet,
medan de inte alls i samma utsträckning uppmärksammar UCKs ökade aktiviteter i södra
delarna av Serbien och i norra delen av Makedonien förrän stridigheterna blossar upp ett
par år efter Kosovokrigets slut.
Det är heller inte bara i medierna vi ser indikationer på att Natopropagandans centrala
element får stort genomslag. I intervjuunder-
sökningarna i Norge och Sverige framkommer
att grupperna genomgående har anammat
fiendebilden av Milosevic och betraktar
honom som den skyldige till både de etniska
rensningarna och kriget. Flera intervjupersoner uttrycker visserligen skepsis gentemot
Natos propaganda och mediernas bild av kriget, men i denna del och när det gäller medkänslan med de kosovoalbanska flyktingarna
råder det knappast något tvivel om att man
påverkats av de grundläggande komponenterna i Natos propaganda. Samtidigt finns det
en betydande ambivalens i intervjupersonernas kommentarer, vilket indikerar en underliggande osäkerhet om hur konflikten ska förstås. Flera av svaren tyder på att man inte fullt
ut är övertygad om att den information som
förmedlats är tillförlitlig och inte heller att man
har fullt förtroende för källorna ens på Natosidan. Vi återkommer lite senare till frågorna om
allmänhetens syn på parternas propaganda
och förtroendet för mediernas rapportering.
Medierna är mer kritiska till Natos
bombningar
Natopropagandan är dock långt ifrån framgångsrik på alla fronter. Det finns t.ex. nationella variationer i mediediskurserna som vi
strax ska kommentera. På den transnationella
nivån kan vi emellertid först konstatera att
den medierade bilden av de militära operationerna förskjuts i Natokritisk riktning. Den
bild av det kliniska kriget som man initialt i
stort sett lyckades få medierna att förmedla
blev efterhand alltmer ifrågasatt. Till skillnad
från Gulfkriget 1990–91, där FN- eller USAalliansen i allt väsentligt lyckades få ut en bild
av de militära anfallen som kirurgiska ingrepp
med högprecisionsvapen som påstods skona
civilbefolkningen, kom i Kosovokriget den
propagandabilden att förlora trovärdighet
genom återkommande rapporter både från
Kosovo och Serbien om civila offer.
120
Förtroendet för Natos information undergrävdes vidare av att organisationen vid flera tillfällen förnekade serbiska uppgifter som man
senare tvingades bekräfta. Natos bombningar
hade dessutom inledningsvis förutskickats bli
tämligen kortvariga och när de inte gav resultat de första veckorna började kritiken växa i
omfång – både inom och utanför Natos medlemsländer. Därigenom skapades utrymme i
mediediskurserna för en diskurs som konkurrerade med krigspropagandan om utrymmet,
nämligen den humanitära- eller medlidandediskursen.
Medlidandediskursens betydelse har vuxit
snabbt under de senaste decenniernas allt
större mediala uppmärksamhet på olika
humanitära katastrofer i världen. I samband
med Kosovokriget fanns detta perspektiv närvarande i medierapporteringen redan från
början i och med att kosovoalbanernas lidande var utgångspunkten för Natos s.k. ”humanitära intervention”. Därigenom kom Natos
propaganda, med denna etniska grupp som
värdiga offer, att samspela med det medlidande som den etniska rensningen frammanade i
den allmänna opinionen. Under de första
veckorna av kriget fylls medierna med utförliga reportage från flyktinglägren i Albanien
och Makedonien. Man kan rent av tala om en
veritabel mediekampanj i kosovoalbanernas
favör. Men successivt flyter rapporterna in om
hur kriget drabbar civilbefolkningen i Kosovo
och Serbien, vilket breddar det humanitära
engagemanget i medierna. Viktigt i sammanhanget är att flera västmedier har egna korrespondenter eller ”stringers” på plats som
skickar ögonvittnesskildringar och själupplevda intryck från bombade bostadskvarter,
sjukhus och från det raserade tv-huset i Belgrad. Även från andra städer i Serbien kommer nyheter om förstörd infrastruktur, bombade broar, energi- och vattensystem, förutom
bilder på protesterande civila som upprörts av
Natos bombningar. Vid sidan av egna utsända
och kontrakterade medarbetare använder
medierna i väst också den jugoslaviska televisionens bilder för att visuellt spegla krigets
”verkliga ansikte”. När sedan dessutom kosovoalbanska flyktingar utsätts för missriktade
anfall, med närmare ett hundratal dödade
som resultat, fick Nato allt större problem i
propaganda- och PR-kriget. I vissa medier (se
nedan) hade riskerna för civilbefolkningen i
Serbien, liksom i Kosovo, med Natos bombstrategi redan getts omfattande täckning i början av kriget. Men några veckor in i kriget blir
detta ett mer generellt mönster och när kriget
upphört och kosovoserberna flyr i stora skaror
från Kosovo får denna grupp nästan lika stor
uppmärksamhet i medierna som kosovoalbanerna. Vissa medier börjar använda begrepp
som ”omvänd” eller ”tyst” etnisk rensning
och det humanitära engagemanget inbegriper
även serberna.
Med något enstaka undantag tilldelas
kosovoserberna dock inte heller i senare delen
av kriget eller efter vapenvilan rollen av värdiga offer i samma utsträckning som kosovoalbanerna. Men offerbilden är helt klart betydligt mer balanserad efter kriget än vid dess
början. Förklaringen till denna förskjutning i
medierapporteringen, d.v.s. nedtoningen av
den polariserade och propagandapåverkade
offerbilden, är två samverkande faktorer. För
det första det framträdande humanitära perspektivet som kan vara mer eller mindre ensidigt inriktat, men som ändå är tydligt närvarande i samtliga undersökta medier under
hela kriget. För det andra att Natos trovärdighet skakades av en kombination av militära
och informationsstrategiska misstag, vilket
lösgjorde medierapporteringen från det av
propagandan ensidigt orienterade medlidandet.
För att sammanfatta de övergripande
mönstren inom den diskursiva ordningen:
121
I grundläggande hänseenden dominerade
Natopropagandan medierapporteringen från
krigets början, vilket till stor del förklaras av
iscensättningen av Rambouilletförhandlingarna som gav Natosidan det övertag och initiativ i propagandakriget som var en förutsättning för att bombningarna skulle uppfattas
som legitima. Genom att skapa intrycket att
alla ansträngningar gjorts att på fredliga vägar
lösa konflikten gavs bombningarna det berättigande som annars hade varit svårt att åstadkomma. Att detta berättigande i själva verket
hade skapats genom propaganda genom
handling, eller med ett mer modernt uttryck,
en PR-kupp, uppdagades först senare i offentligheten, men hade då inte längre någon opinionsmässig betydelse.
Nato behöll propagandainitiativet igenom
hela kriget på de avgörande punkterna. Nämligen när det gällde att lägga hela skulden på
Milosevic och att göra kosovoalbanerna till
konfliktens ”värdiga offer”. Medlidandediskursen, som från början av kriget i medierna
var underordnad Natos propaganda, avpolariseras efterhand när Natos trovärdighet blir alltmer ifrågasatt och kommer vid krigsslutet att
även omfatta serber i både Kosovo och Serbien.
betydelse i vissa skeden av kriget. Vidare är
det främst nyhetsmaterialet som varierar mellan länderna. När det gäller ledar- och debattmaterial förefaller bilden genomgående vara
att samtliga tidningar i urvalet på ledarplats
stöder Natos politik, medan debattsidorna
fylls av livliga meningsutbyten där argument
både för och emot Natos agerande ventileras.
I nyhetsrapporteringen förekommer alltså
betydande skillnader. Sålunda uppvisar de
brittiska medierna inför krigsutbrottet en mer
polariserad bild, där alarmismen inför
begångna och förväntade serbiska övergrepp
mot kosovoalbanerna är starkt accentuerad,
jämfört både med den återhållet Natolojala
rapporteringen i de norska och den gentemot
Natos bombstrategi markerat kritiska och
riskfokuserande rapporteringen i de svenska
medierna.
Skillnaderna består också senare under kriget och efter krigsslutet. Det gäller främst de
brittiska mediernas mer Natolojala rapportering jämfört med både norska och svenska
medier. Exempelvis betonar de förra starkare
än de andra undersökta medierna Natos motiveringar för bombningarna av tv-huset i Belgrad. Medan de norska medierna däremot lyfter fram frågan om dessa bombningar är förenliga med folkrätten och de svenska medierna i stort sett försummar att berätta om denna
ur Natosynpunkt kritiska nyhet.
Också i slutet av kriget finns det tydliga
skillnader mellan nationellt särpräglade
nyhetsdiskurser i materialet, vilka dels kan
förklaras av kvardröjande inverkan från
propagandan, dels av historiska faktorer som
landets position under kalla kriget. Här kan
särskilt nämnas de olika bilder som ges av den
överraskande ryska truppinmarschen i Kosovo. Både brittiska och norska medier skildrar
den ryska interventionen i termer som ger
tydliga associationer till kalla krigets öst-västpolarisering, medan i varje fall Aftonbladet
Propagandans genomslag beror på
nationella politiska förutsättningar
Resultaten från projektets samlade rapporter
visar att mediernas innehåll i olika länder skiftar beroende på skillnader i utrikes- och säkerhetspolitiken. Framför allt Norges och Storbritanniens Natomedlemskap ger andra förutsättningar än i Sverige för medierapporteringen. I mediediskurserna sätter dessa olika
förutsättningar tydliga avtryck och särskilt i
början av kriget. Det ska betonas att skillnaderna mellan medierapporteringen i olika
länder inte handlar om de centrala elementen
i propagandan utan om mer perifera inslag i
propagandakriget, vilka dock kan ha stor
122
inte tycks göra någon åtskillnad mellan ryska
och andra truppkontingenters närvaro i Kosovo.
Det finns också variationer mellan olika
typer av medier. Analyserna visar nämligen
att morgontidningarna i Norge och Sverige
har större kontinuitet i sin rapportering
än kvällstidningarna. Denna skillnad kan
huvudsakligen förklaras av att kvällspressen
är mer mottaglig för och mer fokuserad på
medlidandediskursen än morgontidningarna. Men det bör understrykas att vi här talar
om relativa skillnader mellan de olika medietyperna. Inte desto mindre har vi i de norsksvenska jämförelserna funnit både konvergens och divergens, dvs. att mediediskurserna
i de två länderna både blir mer enhetliga och
mer oenhetliga över tid. Hur hänger då detta
ihop?
För det första kan vi konstatera att det i
morgontidningarna, dvs. i norska Aftenposten
och svenska Dagens Nyheter, sker ett närmande under kriget beträffande bilden av Natos
bombstrategi. Den norska tidningen intar i
början av kriget en lågmäld profil och avhåller
varandra, vilket framför allt beror på att den
norska tabloiden, Dagbladet, blir allt mer kritisk och överger sin initialt återhållsamma
profil. Även Aftonbladet tycks förändras, men i
motsatt riktning, och tidningen blir under
senare delen av kriget mindre kritisk. Vid
krigsslutet har kvällstidningarna emellertid
återigen avlägsnat sig från varandra. Nu är
det den norska tidningen som är mest kritisk
medan den svenska snarast är indirekt Natopositiv i sin nyhetsrapportering på grund dels
av vad den undviker att ta upp i jämförelse
med den norska kollegan, dels i jämförelse
med vad Aftonbladet självt tog upp i sin Natokritiska rapportering vid krigsstarten. Det vill
säga, Aftonbladet återkommer varken till
frågan om bombningarnas förenlighet med
folkrätten eller till frågan om krigets utfall i
relation till avtalsförslaget i Rambouillet.
Paradoxalt nog blir slutsatsen att Aftonbladet, som vid krigets början hade den mest
Natokritiska rapporteringen bland de norska
och svenska tidningarna, i slutet framstår som
den mest Natovänliga. Dagbladet, som var den
mest Natovänliga av dessa fyra tidningar när
bombningarna startade har vid krigsslutet
intagit positionen som den mest Natokritiska.
Det förefaller rimligt att förklara kvällstid-
sig i stort sett från att underblåsa farhågorna
om att Natos beslut kan visa sig riskabelt. Motsatsen gäller den svenska kollegan som, i likhet med Aftonbladet, initialt låter hotet om
storkrig och civila offer bli huvudvinklingen.
Vid krigsslutet har denna skillnad försvunnit
och i båda morgontidningarna framstår Natos
agerande som i huvudsak framgångsrikt,
även om ingen av dem försummar att redovi-
ningarnas större rörlighet som resultatet av att
deras nyhetsrapportering mer än morgontidningarnas är påverkade av medlidandediskursen. Tabloidjournalistiken relaterar sig gärna
till sådana frågor som humanitära organisationer arbetar med – Aftonbladet startade till och
med själv en insamling till kosovoalbanerna –
och vanliga människors utsatthet hör till dess
återkommande teman. Emotionellt laddade
sa serbernas flykt från Kosovo och kvradröjande hat mellan folkgrupperna.
I kvällstidningarna är däremot både konvergens och divergens möjligt att urskilja.
Från krigets början till slutet av april, då Nato
anfaller tv-huset i Belgrad, närmar de sig
reportage med närbilder på gråtande och förtvivlade offer för kriget prioriteras högt inom
denna journalistik. Men medlidandediskursen
i sig är inte polariserande, annat än om den
underordnas propagandan, och skiljer därför
inte på offer på den ena eller andra sidan i ett
Medlidandediskursen får störst genomslag i populärjournalistiken
123
krig. Därför påverkas kvällstidningarna mer
än morgontidningarna när det blir allt tydligare att bombräderna drabbar civila på båda
sidorna i den etniska konflikten. Medlidandet
blir mindre ensidigt. Nyheterna skildrar kosovoserberna som ”värdiga offer” och en tidning
som Aftonbladet upphör att publicera ledare
som stöder Nato. Naturligtvis förekommer
även inslag av medlidandediskursen i morgontidningarna, men här uppblandat med vad
vi skulle kunna kalla för den politisk-diplomatiska diskursen. Annorlunda uttryckt är
kvällstidningarna starkt orienterad mot en
läsekrets som främst antas bli engagerad av
moraliska teman som ”ont-gott” och ”rätt-fel”,
medan morgontidningarna orienterar sig mot
olika elitskikt som söker information om den
politiska utvecklingen och det diplomatiska
skeendet (jfr. Höijer m.fl., 2001).
Tabloidjournalistisken får olika utslag i den
norska och svenska kontexten. I Norge kommer Dagbladet i en klämd position allteftersom Natos bombningar inte ger det utlovade
resultatet och rapporterna om civila offer blir
allt vanligare. Medlidandediskursen kräver
engagemang också för andra offer än de kosovoalbanska. Och när tidningen dessutom
lyckas anlita en engagerad akademiker i
Belgrad som skickar dagboksanteckningar
om livet i den jugoslaviska huvudstaden blir
tidningens rapportering snart övervägande
kritisk till Natos bombningar. Den frustration
som flera av medarbetarna upplevde vid tanken på att Norge deltog – om än i begränsad
skala – i dessa plågsamma operationer fick
fritt spelrum när kriget var över. Nu kunde
också den mer grundläggande kritiken släppas fram, både i vad avser iscensättandet av
Rambouilletförhandlingarna och bombningarna av tv-huset i Belgrad.
På Aftonbladet torde journalisterna ha känt
av en motsvarande frustration. Här handlade
det dock snarast om att medlidandediskursen
gav resonans i den pacifistiska inställningen
att krig i sig är av ondo och inte löser några
problem. Visserligen intog ledarredaktionen
på Aftonbladet en Natovänlig hållning, men
både på debatt- och nyhetssidorna förekom
opinionsyttringar från såväl tydligt Natofientliga som humanitärt engagerade kretsar, vilket gjorde ledarsidans hållning problematisk.
När kriget väl var över bryts denna vånda och
euforin breder ut sig i nyhetsspalterna. Till och
med de ryska truppernas intåg, som av morgonpressen betraktades som en politisk och
militär kupp riktad mot Nato, kunde presenteras som ”fredens intåg”. I denna allmänna
lyckostämning fanns det inte mycket diskursivt utrymme för betraktelser över huruvida
Natos politik hade varit framgångsrik eller
inte. Men känslosvängningarna upphörde
inte med detta. Glädjeruset slog över i dramatiska rapporter om den omvända etniska rensningen. Men trots att tidningen, liksom Dagens
Nyheter, egentligen redan vid krigets början
lyfte fram farhågorna om att Natos bombningar snarast skulle förvärra konflikten, kopplas
inte rapporterna om den omvända etniska
rensningen efter krigsslutet till någon explicit
kritik riktad mot Nato som i norska Dagbladet.
Slutsats om propagandan
och kriget i medierna
För att summera från projektets innehållsanalyser: När det gäller de centrala propagandaelementen har Nato ett klart och bestående
grepp såväl om mediernas nyhetsrapportering som opinionsbildningen på ledarplats i
samtliga undersökta medier. Också beträffande den mer perifera delen av propagandakriget, dvs. hur Natos bombningar hanteras, har
Nato initiativet i initialfasen. Men efterhand
hamnar Nato i trovärdighetsproblem och
medlidandediskursens fokusering på civilbefolkningens lidande kan inte längre kanaliseras enbart i riktning mot Kosovoalbanerna.
124
norsk respektive svensk bakgrund, medan
grupperna med utländsk bakgrund intar mer
deciderade uppfattningar om kriget och dess
bakomliggande orsaker. Osäkerheten i de förra grupperna hänger av allt att döma delvis
samman med den tid som förflutit mellan
kriget och intervjutillfället under vilken det
framkommit nya fakta om bland annat bombningarnas bristande precision och omfattningen av de skador som drabbat civilbefolkningen och infrastrukturen. I flera grupper
Därmed minskas polariseringen av offerbilden i medierna och detta slår särskilt tydligt
igenom i kvällspressen med dess tradition av
att prioritera emotionellt stoff och dramatiska
bilder.
Jämförelserna mellan norsk och svensk
nyhetsrapportering visar att de initialt stora
skillnaderna i sättet att beskriva Natos bombningar, som kan förklaras av Natopropagandans varierande genomslag i Norge och Sverige, successivt minskar mycket beroende på
medlidandediskursen. I den meningen lät sig
medierna inte helt ”spinnas” av propagandastrategerna i sin nyhetsrapportering. Såtillvida kan vi ge Kosovokommissionen rätt.
Men det gäller således bara en av fronterna i
propagandakriget och sannolikt inte den mest
avgörande.
nämns att man efter kriget blivit mer tveksam
till bombningarna.
I grupperna med svensk bakgrund är ett
ambivalent och/eller kritiskt perspektiv vanligast. Uppfattningarna lutar antingen mot en
ambivalent Natopositiv eller ett mer kritiskt
perspektiv (se kategoriseringen av olika propagandarelaterade perspektiv i kapitlet Konflikten i medierna). Av totalt åtta grupper med
svensk bakgrund uttrycker en tydligt Natopositiva (pensionärsgruppen) och en ambivalent
Natopositiva (studerandegruppen) uppfattningar, medan fem antingen är kritiska eller
ambivalent kritiska i sina synpunkter. Av
invandrargrupperna ansluter sig den kosovoalbanska gruppen till Natoperspektivet,
medan den serbiska ansluter sig till Belgrad-
Allmänhetens reaktioner
och reflektioner
Projektet har också inkluderat gruppintervjuer med inhemsk respektive utländsk bakgrund i både Norge och Sverige. De invandrargrupper som ingår i urvalet är albaner och
serber. Dessutom har urvalet gjorts på så sätt
att det i studierna i bägge länderna går att jämföra tekniker med vårdpersonal och pensionärer med studerande. I viss utsträckning och
framför allt i den norska delstudien går det
även att jämföra grupper av kvinnor med
grupper av män. I den här summeringen koncentrerar vi oss dock framför allt på jämförelser mellan norska och svenska grupper
med inhemsk bakgrund, eftersom vi därigenom får underlag för slutsatser om den nationella kontextens betydelse för propagandans
perspektivet.
Den mest Natoskeptiska inställningen
förekommer i grupperna med kvinnor inom
vårdsektorn. De kritiska kommentarerna
både i dessa och de andra grupperna med
svensk bakgrund handlar främst om bombningarnas destruktivitet och att FN inte hade
sanktionerat Natos intervention. Såtillvida
kan det konstateras att Natos propaganda inte
var långsiktigt framgångsrik i grupperna med
svensk bakgrund. Men slutsatsen behöver
modifieras om hänsyn tas till de centrala elementen i Natos propaganda, dvs. fiendebilden av Slobodan Milosevic och kosovoalbanerna som konfliktens ”värdiga offer”. I dessa
genomslag inte bara i medierna utan också
hos allmänheten.
De svenska grupperna
Intervjustudierna visar att det finns ett betydande mått av ambivalens i grupper med
125
delar är Natoperspektivet helt dominerande i
samtliga grupper utom den serbiska. Inte ens
den serbiska gruppen tar parti för Milosevic,
men man är samtidigt kritisk till hur han framställts i västmedierna.
De humanitära aspekterna är centrala minnesbilder i praktiskt taget alla grupperna med
svensk bakgrund. När de vid inledningen till
intervjuerna ombeds att spontant kommentera konflikten är det massflykten och det
mänskliga lidandet som nämns och det är
uppenbart genom explicita omnämnanden av
etnicitet eller genom att man refererar till flyktinglägren att man tänker på den kosovoalbanska civilbefolkningen. I Olaussons studie
görs en distinktion mellan två former av medlidandediskurser: fördömandet respektive
känslosamheten (Olausson, und.utg.). I det
första fallet kanaliseras medkänslan i anklagelser mot dem som är skyldiga till de oskyldiga offrens lidande, medan den i den andra
varianten snarare tar sig uttryck i upptagenhet
vid de egna känsloupplevelserna och empatin
med offren. I de svenska grupperna är det
främst den senare formen av medlidandediskurs som aktualiseras. I ett par grupper vänds
visserligen medlidandet i avsky för Milosevic
och hans illgärningar mot kosovoalbanerna.
Men annars är känslosamheten den vanligast
formen för medlidandediskurs och särskilt
gäller detta för grupperna med kvinnor inom
vårdsektorn. Brigitte Mral har visat hur president Bill Clintons hustru, Hillary Clinton, i
sina veckobrev på Vita husets hemsida
understödde Natos intervention genom en
retorik som betonar just hennes personliga
medlidande med kosovoalbanerna. Det är en
retorisk hållning som kan förenas med hennes
offentliga position som ”first lady” och kvinna
utan att hon därför uttryckligen behöver förespråka militärt våld, vilket hon noggrant undviker (Mral, und. utg.).
En väsentlig aspekt både vid analysen av
propagandans genomslag och för att förstå
medlidandets betydelse för allmänhetens
inställning till kriget är hur enskilda och grupper relaterar sig själva till händelserna. Identifierar man sig med de oskyldiga offren eller
betonar man skillnaderna? Distanserar man
sig till kriget genom att lyfta fram det kulturella, sociala, geografiska avståndet mellan
konflikterna på Balkan och den egna tillvaron
i Sverige? Och hur ser man överhuvudtaget
på Sveriges roll i konflikten?
Grupperna med svensk bakgrund påtalar
både skillnader och likheter mellan Sverige
och forna Jugoslavien. Men i de flesta fall uppger intervjugrupperna att Kosovokriget upplevdes som betydligt närmare än flera andra
krig som de kommer att tänka på. När det gäller synen på Sveriges roll är det frapperande
att det är humanitära insatser som nämns. Att
Sverige tagit emot flyktingar från Kosovo,
stöttat Röda Korset och skänkt bistånd till
flyktingarna är sådant som lyfts fram i intervjuerna. När samtalet kommer in på om ett
militärt engagemang hade varit tänkbart från
svensk sida är grupperna oförstående och/
eller avvisande. Det betonas att Sverige till
skillnad från Norge inte är medlem av Nato.
Endast under FN-flagg kan man föreställa sig
att svensk militär skulle kunna deltaga. I flera
fall kopplar man samman denna inställning
till svensk neutralitetspolitik.
Vid intervjuerna ställde forskarna också
frågor om medierapporteringen om kriget.
Här framkommer att många av de intervjuade
är skeptiska till mediernas bild av kriget och
betvivlade att den var korrekt. Det finns vissa
tecken i materialet på att intervjudiskussionerna innehåller mer mediekritiska synpunkter än vad som är fallet när intervjupersonerna
tillfrågas var för sig. Det är alltså inte helt
osannolikt att ifrågasättandet av mediernas
tillförlitlighet, som blir relativt framträdande i
gruppsamtalen, delvis är uttryck för en social
126
konvention. Ifrågasättandet gäller oftast
enskildheter, medan man har ganska stor
tilltro till rapporteringen som helhet. Bland
grupperna med svensk bakgrund är således
uppfattningen utbredd att medierna vinklade
till Natos och kosovoalbanernas fördel.
Särskilt de manliga teknikerna resonerar tämligen utförligt om mediernas partiskhet. Det
är också de som mest ifrågasätter de kommersiella motiven bakom den omfattande exponeringen av våldet och lidandet och fokuseringen på krigets offer. Också andra grupper
skönjer en medveten mediestrategi bakom
utformningen av rapporteringen med syftet
att skapa emotionellt engagemang och medlidande. Flera grupper med svensk bakgrund
efterlyser mer av bakgrundsinformation och
även mer uppföljningar av hur det gått för de
flyktingar som förekommit i reportagen
under kriget.
Den grupp som är mest kritisk mot rapporteringen i svenska medier är den serbiska. Här
säger man sig helt ha tappat förtroende för
medierna och uppger också att man efterhand
slutat att ta del av rapporteringen i dem. Man
kritiserar både att den varit vinklad i Natos
favör och att den varit ofullständig. Särskilt
bristen på information om den aktuella konfliktens bakgrund samt de albanska separatisternas och UCKs roll i eskaleringen av motsättningarna hör till det som den serbiska
gruppen saknar. Intressant är att den kosovoalbanska gruppen, i likhet med den serbiska,
anser att medierna borde ha uppmärksammat
problemen i Kosovo långt tidigare. Om detta
hade skett hade kanske kriget kunnat undvikas, menar man. Men tidigare var medierna
tämligen ointresserade och i den mån de överhuvudtaget ägnade utrymme åt konfliktens
bakgrund var de påverkade av serbisk propaganda, som helt hade präglat västmediernas
rapportering före kriget, anser de. Mot den
bakgrunden försvaras Natos bombningar av
tv-huset i Belgrad i gruppens diskussion.
Något överraskande är emellertid den kosovoalbanska gruppen också enig med den serbiska på en annan punkt som gäller rapporteringen under kriget. Nämligen i kritiken av de
svenska medierna för att vara alltför osjälvständig gentemot de amerikanska och brittiska medierna.
De norska grupperna
Grupperna i den norska intervjustudien är i
allt väsentligt sammansatta efter samma principer som i den svenska, med ett undantag. I
den norska är samtliga grupper könsmässigt
homogena, vilket ger bättre förutsättningar att
dra slutsatser om variationer mellan könen. I
det norska materialet finner vi en större andel
grupper som uttrycker ett Natoperspektiv
eller ett ambivalent Natoperspektiv än i det
svenska materialet. Medan drygt hälften (6 av
11) av de ursprungsnorska grupperna med
mindre eller större tvekan ansluter sig Natos
propagandaperspektiv är det bara var fjärde (2
av 8) av de ursprungssvenska grupperna som
gör detta. Men liksom i den svenska undersökningen redovisar också den norska resultat
som tyder på ambivalenta uppfattningar
bland intervjupersonerna. Exempelvis är merparten av de grupper som uttrycker föreställningar som ligger närmast Natoversionen
ambivalenta. Särskilt kvinnorna i de helnorska
grupperna uppvisar betydande tvivel.
För invandrargrupperna är bilden densamma i både Norge och Sverige. Kosovoalbanerna anlägger Natoperspektivet och serberna
Belgradperspektivet på konflikten.
Trots att Norge som Natomedlem deltog i
kriget med en mindre grupp jaktplan avvisar
de allra flesta grupperna i Norge påståendet
att landet deltog i kriget. Endast två av grupperna är beredda att tillstå att Norge faktiskt
var i krig – för första gången sedan 1945. De
norska grupperna markerar också större
127
distans till kriget och Balkan överhuvudtaget
än de svenska grupperna. I de helnorska grupperna förekommer ofta en stereotyp föreställning om att människorna på Balkan har ett
särskilt folkkynne, att de bär på en kultur och
kanske ett temperament som avviker från de
karaktärsdrag som dessa intervjupersoner
anser sig själva bära på. Vanligt är att man
nämner hur upptagna folken på Balkan är av
historien, av tidigare krig och oförrätter som
aldrig tycks falla i glömska. De norska intervjupersonernas föreställningar om att mentalitet och kultur är så annorlunda på Balkan
jämfört med vad man anser utmärker befolkningen i norra Europa blir ett sätt att markera
avstånd till händelserna, menar Höijer som
svarat för den norska intervjuundersökningen: ”Genom att avhumanisera den andre tillåter man sig att vara en betraktare som inte
behöver engagera sig” (Höijer, und. utg.). Det
finns också några undantag från denna stereotypifiering av konflikten och dess motsättningar. En manlig pensionär och de kvinnliga
pensionärerna tar avstånd från uppfattningen
att det skulle finnas ett annat folkkynne på
Balkan. Men annars är denna distansskapande föreställning vanlig överlag i grupper med
norsk bakgrund.
De norska intervjugrupperna diskuterar
också informationen och mediernas rapportering. Genom ett något större antal och dessutom könshomogena intervjugrupper i den
norska delstudien, jämfört med den svenska,
har det i den förra gått att analysera typiska
variationer mellan könen. Ett tydligt mönster
där kvinnor och män skiljer sig åt i sina kommentarer är att männen i de ursprungsnorska
grupperna är betydligt mer propagandakritiska än kvinnorna. Medan männen spontant
tar upp denna aspekt vid intervjuerna är det
vanligt att kvinnorna inte tycks fästa något
avseende vid den ens när intervjuaren för in
samtalet på detta tema. Den propaganda
männen med norsk bakgrund främst kommer
in på i samtalen är Natos propaganda. I de
Kosovoalbanska intervjugrupperna är det
däremot den serbiska propagandan man unisont kritiserar. I de serbiska grupperna ser
man den västerländska medierapporteringen
överhuvudtaget som den största och värsta
propagandaapparaten och man är speciellt
frustrerade över att de norska medierna fungerade som en propagandakanal mot Milosevic och serberna. Skillnaden mellan män och
kvinnor i de ursprungsnorska grupperna gäller inte bara den propagandakritiska tolkningsramen utan mer generellt synen på
mediernas roll under kriget. Det är genomgående männen och särskilt de manliga teknikerna som är skeptiska till rapporteringen.
Detta ska dock inte tolkas som att männen
genomgående skulle sakna tilltro till medierapporteringen. Bortsett från invandrargrupperna så är den referentiella tolkningsramen,
dvs. uppfattningen att medierna på det hela
taget skildrar verkligheten på ett någorlunda
rättvisande sätt, den vanligaste.
I och med att mediernas rapportering tas
på stort allvar, att skildringarna är auktoritativa representationer av verkliga förhållanden
får de också stor betydelse för de känslomässiga reaktionerna. Emotionella reaktioner framkallas inte enbart av reportagen om mänskligt
lidande, de civila offren i kriget och flyktingarnas umbäranden, men när intervjupersonerna ombeds att spontant berätta om sina
minnesbilder från Kosovokriget är det vanligt
att det är just den humanitära katastrofen som
de tar upp. Den norska delstudien visar också
att det finns tydliga könsmönster i de känslomässiga reaktionerna, mönster som bekräftar
resultaten från tidigare undersökningar av
människors sätt att reagera på medierat våld.
Framför allt är det kvinnorna som uttrycker
starka känslomässiga reaktioner och engagemang. Speciellt fyra kvinnogrupper och en
128
grupp manliga pensionärer berättar om hur
förfärliga och outplånliga reportagen om folkfördrivningen, massgravarna och drabbade
människors sorg varit för dem. Det är bara i ett
par grupper med enbart män – en grupp manliga ingenjörer och en grupp manlig vårdpersonal – som distanserade och i vissa fall cyniska hållningar kommer fram. Här betonar man
det geografiska och kulturella avståndet till
kriget och vissa menar att det förekommer
orättfärdighet och oförrätter på alla möjliga
håll i världen och att man inte kan låta sig bli
personligt berörd av allt elände.
Intervjupersonerna tillfrågades också om
deras inställning till kriget hade förändrats
medan det pågick eller senare. Det visade sig
inte handla om några dramatiska förändringar, men vissa förskjutningar i upplevelser och
uppfattningar hade skett över tid. Samtliga
grupper med norsk bakgrund nämner att
deras intresse för konflikten successivt hade
mattats av. När kriget drog ut på tiden uppger
fem av tretton grupper att man blivit mer
kritisk till Nato medan en grupp säger sig ha
blivit mer positiv. Att bombningarna drabbade civila var den vanligaste anledningen till
att man upplevt moralisk ambivalens. I tre
grupper nämner man hur offerbilden förändrats genom att medierna efter kriget hade
berättat om kosovoalbanska övergrepp och
om serber som drivits på flykt.
Uppfattningen om och engagemanget för
Kosovokrigets ”värdiga offer” i grupperna
med norsk bakgrund följer med andra ord i
stora drag den medierade offerbilden. Initialt
placeras kosovoalbanerna i denna roll och
behåller den genom hela undersökningsperioden, även om kosovoserbernas utsatthet
uppmärksamma mot slutet av kriget. I den
norska intervjuundersökningen aktualiseras
ett speciellt flyktingfall som på ett intressant
sätt illustrerar förutsättningarna för den av
medierna diskursivt konstruerade bilden av
”värdiga offer”. Det är en man i ett flyktingläger på Balkan som vid utrikesministern, Knut
Vollebæks, besök tränger sig fram och inför tvkameran gråtande vädjar om att få komma till
Norge. Flera av intervjugrupperna tog spontant upp denna incident. Man reagerade avvisande på mannens beteende som man ansåg
ovärdigt, omanligt och egoistisk. Dessa reaktioner bekräftar att det värdiga offret ska
framstå som hjälplöst, inte någon som själv
försöker tillvarata sina intressen och framför
allt inte göra det på bekostnad av andra som
har större hjälpbehov. Ytterst tycks det handla
om att ”vi” – de hjälpande – ska ha kontrollen
över vem som ska definieras som offer. Därmed blir också medlidandet och det humanitära engagemanget till del sammankopplat
med egenintresset på den hjälpande sidan och
öppet för styrning via propagandadiskursen.
Samtidigt skapade den diskursiva ordningen i
samband med Kosovokriget uppenbarligen
stor moralisk ambivalens hos allmänheten att
döma av projektets intervjuundersökningar.
Mediernas relativa betydelse
för allmänhetens reaktioner
och reflektioner
En jämförelse mellan resultaten från de två
intervjuundersökningarna visar att de norska
grupperna i större utsträckning än de svenska
ansluter sig till ett Natoperspektiv på konflikten. I båda delstudierna ingår de kosovoalbanska grupperna bland dem som på det
stora hela ansluter sig till Natos propagandabild av kriget. Men det är slående att av totalt
nio grupper med norsk bakgrund är det sex
plus några enstaka personer ur en annan
grupp som i sina kommentarer uttrycker – om
än ambivalent i fyra av grupperna – sig på ett
sådant sätt att de närmast hänför sig till Natoversionen, medan det i den svenska under-
129
sökningen är två av totalt åtta grupper som
delar denna syn. Och vad gäller det kritiska
perspektivet är det en grupp plus enstaka personer ur två andra grupper i den norska studien som gör sig till tolk för detta perspektiv,
varav inte en enda grupp helt entydigt.
Medan i den svenska studien två grupper
entydigt artikulerar den kritiska versionen
och ytterligare tre ett mer ambivalent kritiskt
perspektiv. Resultaten , som bör tolkas försiktigt med tanke på det begränsade urvalet,
antyder åtminstone att det finns ett visst samband mellan de initiala skillnaderna i medierapporteringen i Norge och Sverige och hur
intervjugrupperna ser på konflikten. Det är
dock inte troligt att det enbart är mediernas
rapportering som påverkat intervjupersonernas uppfattningar. Det kan också vara så att
både medier och intervjuade i och med Norges Natomedlemskap och på grund av trycket
att sluta upp bakom landets politik relativt
oberoende av varandra intar en hållning som i
huvudsak är överensstämmande med Natos
propagandaversion. Men samtidigt är ambivalensen i grupperna betydande både i Norge
och Sverige som vi har sett. Det finns anledning att anta att denna osäkerhet bland annat
handlar om att medierna allteftersom kriget
pågick rapporterade om Natos missriktade
anfall, om att civila blev offer och att även
kosovoserber drevs på flykten. I flera av intervjuerna berättar deltagarna om att man i början av kriget hade en tämligen klar föreställning om att Milosevic och serberna var skyldiga och att Natos bombningar var enda sättet
att få stopp på den etniska rensningen i Kosovo. Men att man senare hade börjat tvivla –
främst om bombningarna var rätt metod att
hantera konflikten. Denna svängning förklaras i stor utsträckning av mediernas förändrade bild av kriget. Det ska också noteras att de
centrala elementen i propagandan från Natos
sida, dvs. fiendebilden av Milosevic och att
kosovoalbanerna var det ”värdiga offret” konflikten, knappast förändrades över tid. Detta
gäller både för medierapporteringen och
intervjupersonernas tolkningsramar såväl i
Norge som i Sverige.
Ett intressant och skenbart paradoxalt
resultat när vi jämför den norska och svenska
intervjuundersökningen är att de norska
grupperna i större grad än de svenska tycks
distansera sig från den humanitära katastrofen på Balkan, trots att Norge är militärt delaktig i kriget till skillnad från Sverige. Man
skulle kanske kunna tro att det skulle vara
tvärtom, men tydligen är avskärmningsreaktionen starkare än realismen i de emotionella
reaktionerna. Medan intervjuerna av de norska grupperna visar att man ofta betonar att
folkkynnet är av annat slag på Balkan än i
Norden, tenderar de svenska grupperna att
betona att Kosovokriget ägde rum på närmre
håll än andra krig som uppmärksammats i
medierna under senare år, t.ex. i Afrika. Valet
av referensramar tyder på att distanseringen
är större i de norska grupperna än i de svenska och utgör ett slags psykologiskt försvar
mot tanken om att det skulle finnas ett norskt
ansvar för bombningarnas konsekvenser.
Något motsvarande behov av distansering
gäller inte de svenska intervjupersonerna,
eftersom det svenska stödet till Natos operationer inskränkte sig till diplomatiska uttalanden. Skillnaderna i distanseringsstrategier ska
alltså inte tolkas som att de norska grupperna
skulle hysa mindre empati för krigets offer än
de svenska. Men medkänslan är svårare att
förena med uppslutningen bakom landets
officiella politik för de norska grupperna och
därför tillgriper de distanseringen i större
utsträckning.
130
Avslutande kommentar: den diskursiva ordningens enhetlighet och beständighet
korna från Kuwait. Detta var en nödvändig
förutsättning för den breda alliansen och
framför allt för de arabiska staternas deltagande. Men USA och Storbritannien kom i krigets
kölvatten att tänja på folkrätten när man utan
sanktion från FN proklamerade flygförbud
för Irak i de norra och södra delarna av landet
för att skydda utsatta befolkningsgrupper
mot irakiska angrepp. Detta har fått till konsekvens att Gulfkriget i realiteten fortfarande
pågår som ett lågintensivt krig sedan 1991.
Ännu mer påfallande var de nya globala
maktförhållandena när stormakterna i väst
valde att självsvåldigt tolka internationell
rätt och FN-stadgan i samband med att Nato
startade bombningarna av Jugoslavien i mars
1999. Utan stöd av Säkerhetsrådet hänvisade
man till att alla medlemsstater i FN har en
skyldighet att ingripa mot brott mot mänskligheten och hot mot internationell fred. Man
deklarerade att försvaret av mänskliga rättigheter i vissa särskilt allvarliga överträdelser
måste komma före den nationella suveräniteten. Oavsett vad man anser om det rimliga i
dessa argument kan det konstateras att internationell rättspraxis förändrades på grund av
att framför allt USA kunde sätta kraft bakom
orden. Terroristattackerna i USA den 11 september 2001 har dramatiskt förändrat bilden
av den internationella maktsituationen. USAs
supermaktsställning har blivit så oomtvistlig
att den blivit angripen från ett håll som man
tidigare knappast räknat med när det gäller
den globala maktstrukturen. Nämligen av löst
strukturerade, nätverksliknande terroristorganisationer som opererar i ett flertal länder –
både i den muslimska och den västerländska
delen av världen. Detta angrepp har av USA
bemötts med militära medel, vilket sanktionerats av Säkerhetsrådet med hänvisningen till
rätten till självförsvar. Återigen har rättspraxis
förändrats efter amerikanska krav. Denna
gång genom att räkna in försvaret mot terro-
Den diskursiva ordning som har utgjort
projektets övergripande analysram, vilken
placerat relationerna mellan medieinnehållet,
propagandan och medlidandet i centrum för
uppmärksamheten, är i stort utsträckning en
global ordning, eftersom de ingående diskurserna i sig själva är globaliserade. Detta framgår klart om man betänker hur den hänger
samman med den nya världsordningen. Vi
ska avslutningsvis i korthet beröra detta i
anslutning till en tillbakablick på hur den diskursiva ordningen i samband med Kosovokriget förhåller sig till motsvarande under Gulfkriget 1990–91 och Afghanistankriget 2001.
Sistnämnda konflikt pågår i skrivande stund
och några forskningsresultat föreligger alltså
inte, utan här är vi hänvisade till mer osystematiska intryck. Men det är ändå fruktbart att
något begrunda huruvida den globala diskursiva ordningen varit bestående eller förändrats mellan dessa internationella konflikter.
Det råder ingen tvekan om att USAs supermaktposition samtidigt både har stärkts och
blivit mer utsatt under de nya krigen som vi
här behandlar. Gulfkriget 1990–91 innebar att
denna ställning fick tydligare konturer på den
internationella politikens område. Det var
USAs aktiva alliansbygge och militära styrka
som fällde utslaget i den konflikten och gjorde
det möjligt att befria Kuwait från den irakiska
ockupationen. Detsamma kan i allt väsentligt
sägas om Kosovokriget, med den skillnaden
att de militära insatserna begränsades till
Natos medlemsstater. Samtidigt manifesterades maktrelationerna i den nya världsordningen genom de nya innebörder av den kollektiva säkerheten och folkrätten som skapades de facto i dessa två krig. I Gulfkriget sanktionerade FNs Säkerhetsråd tillgripandet av
militära medel för att driva ut de irakiska styr131
rism under självförsvarsprincipen. Vår poäng
är inte heller här att detta skulle vara orimligt
eller fel, utan att den nya världsordningen efter
1989 ännu en gång kommit till uttryck i nya
krigsmönster och nytolkningar av folkrätten.
Vad betyder då allt detta för den diskursiva
ordningen och i synnerhet för mediernas roll i
de nya krigen? USAs supermaktsposition i
kombination med att amerikanska medier
som CNN, AP, CBS, Time-Warner etc. har ett
dominerande inflytande inom den transnationella nyhetsjournalistiken gör att amerikanska perspektiv får stort globalt genomslag i
medierna i samband med internationella
konflikter. Definitionsmakten på den internationella medieagendan ligger i betydande
utsträckning i USAs händer. Det innebär
givetvis inte att alla avvikande röster försvinner på grund av den amerikanska röststyrkan,
men den amerikanska dominansen blir allt
tydligare. Detta visar sig inte minst i propagandakriget om mediernas rapportering. Det
är lätt att påvisa hur utlämnade medierna i
andra länder är för påverkan från den amerikanska administrationen och de amerikanska
medierna i de nya krigen. Gulfkriget rapporterades av medierna som ett kliniskt krig utan
betydande civila offer genom att USA-alliansen i allt väsentligt kunde styra den information och det visuella material som journalisterna använde sig av. Först efteråt har rapporter visat att denna bild var grovt felaktigt.
Exempelvis utgjorde de s.k. smarta bomberna
blott ca sju procent av alla bomber som fälldes
under kriget. Och Patriotroboten som
beskrevs som ett synnerligen effektivt försvar
för Israel mot irakiska missilangrepp, visade
sig ställa till större skada än nytta enligt den
israeliska militärens utvärderingar som publicerades ett par månader efter kriget (Kellner,
1992:178).
En viktig anledning till att bilden av det kliniska kriget blev dominerande i medierappor-
teringen var att också den irakiska sidan på
det hela taget förhindrade journalisternas
möjligheter att skildra hur kriget drabbade
civilbefolkningen. I Kosovokriget försökte
Nato också få medierna att rapportera om det
kliniska kriget som skonade civilbefolkningen, men den bilden krackelerade i takt med att
rapporterna strömmade in om civila offer i
Serbien och i Kosovo. Förutsättningarna för
journalisterna var annorlunda på Balkan 1999
jämfört med Persiska viken 1990–91, bl.a. därför att något poolsystem aldrig upprättades i
det förra fallet. Men det är samtidigt klart att
medier och krigskorrespondenter hade lärt
sig av misslyckandet i Gulfkriget och satsade
mycket resurser – även journalisternas säkerhet – på att få fram reportage om krigets ”verkliga ansikte”.
Likafullt måste det konstateras att medierna kom till korta också i Kosovokriget, men på
ett annat sätt än under Gulfkriget. Västmakternas ledande politiker och propagandastrateger lyckades i Rambouillet inte bara manipulera delegationerna utan även medierna
som förmåddes att rapportera om Belgrads
ovilja att underteckna ”fredsavtalet”, ett avtal
som senare visade sig innehålla villkor som
ingen politisk ledare skulle ha kunnat underteckna. Natosidan skaffade sig därigenom en
förevändning för att starta bombningarna och
ett värdefullt försteg i propagandakriget. I
samband med kampen mot terrorismen hösten 2001 kan man se ytterligare ett exempel på
hur USA utövar definitionsmakt när man
utpekar Usama bin Ladin och al Quaida som
de skyldiga till attackerna den 11 september.
Trots att de amerikanska källorna bakom uppgifterna, bl.a. FBI, påpekat att bevisen inte
skulle räcka vid en rättslig prövning har medierna i hela västvärlden satt igång drevet och
fyller utrymmet med mer eller mindre spekulativa informationer om dessa terroristers
idéer, planer, metoder, organisationer, uppe132
hållsort, m.m. I brist på andra alternativ bygger man på de fåtaliga amerikanska källorna,
vilka i praktiken är omöjliga att kontrollera
eftersom de arbetar under militär eller polisiär
sekretess.
Den globala diskursiva ordningen har alltså betydande beständighet med avseende på
det dominerande inflytande som USA och de
amerikanska medierna har över mediernas
krigsrapportering, alltså främst nyheterna.
Detta sammanhänger med att nyhetsgenren
har en särskilt viktig funktion för den diskursiva ordningen. Den utgör så att säga de reella
maktförhållandenas avtryck i medieinnehållet och anger förutsättningarna för debatten både i medier och politiska institutioner.
Det betyder samtidigt att nyhetsjournalistiken
är särskilt utsatt för propagandapåverkan.
Men som vi har visat utgör medlidandediskursen en delvis oberoende konkurrent till
krigspropagandan. Den har stark förankring i
journalistprofessionens egna ideal och normer och kan därigenom under vissa betingelser få stort genomslag i medierna. I krigsjournalistiken kan den till och med få ställning
som det kanske viktigaste sättet för journalister att markera integritet och oberoende i förhållande till parternas propaganda. Ser vi till
de nya krigen är det svårt att bortse från
intrycket att det finns en trend mot allt större
och allt snabbare fokusering på krigets ”verkliga ansikte” över tid. Uppmärksamheten på
civilbefolkningens lidande fick betydligt större utrymme i rapporteringen från Kosovokriget än från Gulfkriget och i Afghanistankriget 2001 dröjde det endast ett par dagar innan
civilbefolkningens umbäranden hamnade i
fokus, må vara att detta inte alls fick samma
omfattning som i Kosovokriget. Men detta
beror förmodligen snarare på logistiska problem och att Kabulregimen varit obenägen att
släppa in västjournalister än att medier och
journalister anser att USAs och Storbritanni-
ens myndighetskällor ska få stå oemotsagda,
vilket tycks ha varit fallet i början av Kosovokriget. Journalistkåren har förhoppningsvis
tagit lärdom av de två föregående krigen och
insett att det inte går att förlita sig på den bild
av det kliniska kriget som politiker och militärer lanserar.
Våra intervjuer med grupper ur allmänheten i Norge och Sverige visar att medlidandet
är det som sätter djupast spår i medvetandet.
Kanske kan krigsjournalistiken utvecklas till
fredsjournalistik genom att ännu tydligare än
idag förlita sig på det humanitära engagemangets starka stöd hos publiken. En journalistik som konsekvent fokuserar på de mänskliga konsekvenserna och de civila offren för
krigföringen blir inte lika lätt att manipulera
för de propagandastrateger som med glättade
bilder av det kliniska kriget försöker ”sälja”
militära konfliktlösningar till allmänna opinionen. I vissa fall, t.ex. vid odiskutabla brott
mot mänskligheten, är våld kanske oundvikligt. Men det här projektet, liksom tidigare studier av Gulfkriget, har visat att medierna också i demokratiska länder saknar förmåga att
stå emot när statsmakterna med avancerade
propagandametoder vill vinna opinionen. Det
var ett journalistiskt nederlag att iscensättningen av Rambouilletförhandlingarna inte
avslöjades i tid. En annan genomgående brist
i rapporteringen var att det föregående väpnade våldet från kosovoalbansk sida, i synnerhet UCKs aktiviteter, fick en undanskymd
plats i rapporteringen i samband med krigsutbrottet i mars 1999. Medierna tenderade därmed att överta den uppdelning i ”värdiga”
och ”ovärdiga” offer som Natopropagandan
förmedlade. Vi har påvisat skillnader mellan
olika länders medier i början av kriget då de
svenska är mindre ensidiga i skildringen av
krigets offer än de brittiska och norska medierna. Men efter hand minskar denna skillnad,
främst därför att också de norska och brittiska
133
medierna förmedlar alltmer kritiska rapporter
om Natos bombningar. Fiendebilden av Slobodan Milosevic som den som utpekas som
ensam ansvarig för lidandet slår emellertid
igenom i rapporteringen praktiskt taget oberoende av mediernas nationalitet. I denna centrala del var alltså Natopropagandan framgångsrik.
Men resultaten visar också att det har betydelse för rapporteringen av krigets konsekvenser eller ”sanna ansikte”, som det ibland
kallas inom journalistkretsar, om det finns
reportrar på plats där bomberna faller och
striderna utkämpas. Vi har kunnat konstatera
att detta i varje fall delvis kan förklara att den
brittiska och norska rapporteringen efterhand
blir mer kritisk mot Natos bombningar. En
annan faktor som bidragit till detta är tillgången på bild- och tv-material som vittnar om
civilbefolkningens situation. Mot den bakgrunden är det alarmerande att korrespondenterna har så begränsade möjligheter att
röra sig fritt och säkert i krigszonerna. Journalister tycks vara en mer hotad yrkesgrupp i de
nya krigen är i tidigare krig att döma av det
ökande antalet dödade reportrar och fotogra-
fer under det senaste decenniets väpnade konflikter, särskilt på Balkan. Det är därför allvarligt att Nato ansåg sig ha rätt att beskjuta tvhuset i Belgrad under Kosovokonflikten vilket
resulterade i sexton medieanställdas död. Om
nyhetsredaktioner på motståndarsidan börjar
betraktas som militära mål i väpnade konflikter är risken stor att mediebevakningen blir
ännu mer ensidig och propagandistisk också i
demokratierna. Journalistikens demokratiska
roll som kritisk granskare av statens agerande
och allmänhetens rätt till information försvåras eller omöjliggörs. Hur ska skyddet av
oskyldiga civila kunna säkerställas om inte de
ledande demokratierna respekterar mediernas rätt att rapportera? I det här projektet har
vi valt att granska propagandapåverkan på
medierapporteringen i demokratiska länder
och inte i länder med totalitära regimer eftersom det inte råder någon oklarhet om hur det
ser ut i de senare. Förhoppningsvis kan kritiken bidra till försvaret av de mänskliga rättigheterna inte försummas på ”hemmaplan” när
kampen om att försvara dem på andra håll blir
allt mer intensiv.
134
THE KOSOVO CONFLICT, MEDIA
AND COMPASSION
A Study of Media Reporting, Propaganda
and the Public´s Reactions in Norway and Sweden
By StigArne Nohrstedt, Birgitta Höijer and Rune Ottosen*
SUMMARY
to terror on the ground and to the NATO air
attacks. Some minor deviations with respect
The project reported in this volume involved
studies of the media coverage of the Kosovo
conflict in three countries: Norway, Sweden
and the United Kingdom, journalists' strategies in covering it, and reactions and comments
from audiences in Norway and Sweden. Theoretically the project has applied an integrated
globalisation and propaganda perspective
where 'discursive order' is the central concept,
and in terms of method discourse analysis has
been used. Co-operation between the media
studies departments at the Oslo and Örebro
universities and the journalism school in Oslo
has made this research project possible and
manageable. This final report is written jointly
by Stig A. Nohrstedt, main editor of the book
as well as author of chapter 1, 2, 5 and 8, Birgitta Höijer, author of chapter 7, and Rune
Ottosen, author of chapter 3, 4 and 6.
to emphasis and tone can be noticed, but by
and large it seems that the Kosovo media war
was quite different from the Persian Gulf
media war 1990–91. In the last European war
of the last decade, obviously the global discourse of compassion has had more impact on
the media discourses than in the first war of
the same decade. When comparing these two
conflicts, this can partly be explained as reduced influence on the media from the dominant war propaganda discourses. In the Kosovo War journalists from the Western media
had more access to unofficial sources on both
sides than in the Persian Gulf War.
The audience answered the emotional
engagement offered by the media by focusing
on civilian victims in two ways: either by
responses of compassion or by indifference
turning their backs to the suffering. Compassion responses were more pronounced
among the female audience and in the beginning of the war. Over time responses of compassion fatigue increased.
The results of our analysis can be
summarised as follows:
1. Media discourses in Sweden and Norway
were equally occupied by the fate of the civilian population and their suffering due both
* StigArne Nohrstedt and Birgitta Höijer are Professors in Media and Communication at Örebro University in Sweden.
Rune Ottosen is Professor in Journalism at Oslo University in Norway.
135
2. However, the NATO propaganda in the
Kosovo War was in general quite successful
all through the conflict in spinning the media
in key strategic terms. The media never seriously questioned the enemy Milosevic as the
only one responsible for the war, and NATO’s
self-proclaimed motives. Not even after the
cease-fire, when continuous ethnic cleansing
– but now against the Kosovo Serbs – were
reported, did the media in general reflect
much upon the NATO strategy and its basic
objectives, and certainly not its possible hidden agenda. In some letters to the editor and
debate items the NATO propaganda was criticised, but this critique did not have any noticeable framing effects on the news, neither
could it shake the steady supportive attitude
towards NATO in the editorials. But again, on
a detailed level some national variations are
visible (see below). The way in which the
Rambouillet negotiations were staged by the
big powers is probably the main explanation
to this stable impact on the media from the
propaganda discourse (and we might add: as
propaganda of deed this is not solely a discursive event).
The NATO propaganda was partly accepted and partly rejected by the audience. The
Norwegian audience was more willing to
accept it than the audience in the non-member country Sweden. Concerning the enemy
picture of Milosevic, however, total consensus prevailed not only in the media coverage
but also among the audience groups. No one
questioned this.
this comparison, had a low profile with
respect to the effects of the air strikes, but they
were generally described as necessary in
order to restore peace in Kosovo. The Swedish
media on the contrary had a much more outspoken and critical voice, emphasising the
potential risks of the conflict spreading out
over the entire Balkans and eventually into a
third world war. Under the impact of subsequent events, and especially the misdirected
attacks on Albanian refugees, the media news
discourses in both countries turned into a
mainly critical image of the NATO bombings.
In this case, the explanation we would suggest is that the combined effect of journalists’
access to civilians’ experiences on both sides
in addition to the impact of the compassion
discourse led to increased counter-pressure
on the attempts of NATO to dominate the
media discourses. The Norwegian media
were even more sensitive to this and also
more movable because of its initially less critical view than the Swedish.
Some form of ambivalence regarding the
NATO bombings was also quite common
among the audience, probably due to the fact
that over time different voices were heard in
the media.
4. Other themes, more closely related to
the cold war conflict pattern, like the Russian
role in the conflict, show a more rigid
discursive pattern. Here the national differences between the media discourses seem to
remain also to the end of the conflict, for
example when Russian troops suddenly
moved into Kosovo from Bosnia. In Norwegian media fear and scepticism dominated,
while in Swedish media the image of the
Russian troops was part of the enthusiasm
and relief, which dominated the coverage.
This is a clear indication of the continuous
importance of the national security and
3. In other respects the Norwegian and Swedish media discourses differed. In particular,
the NATO bombing operations were initially
given remarkably opposite coverage, but
later the two media discourses converged
towards a rather critical image. From the start
the media in Norway, the NATO country in
136
foreign policy tradition as a national context
for the media discourses.
paper came out with a critique that indicated
that the paper and its sources eventually felt
free to speak out about their doubts and worries. Mounting compassion for the people on
both sides had at last a free way, when loyalty
to the government’s need to support the
NATO policy had played out its role.
5. In the analyses special attention have been
given to the tabloid discourses as a particular
case of inter-discursive relations. These
newspapers show distinctively more dynamic patterns than the prestige papers. The latter have closer connections to the diplomatic
discourse of the conflict, thus reporting more
extensively about peace proposals, negotiations, etc., and also expressing views and perspectives more in accordance with their own
government’s than the tabloids. This could
explain their relatively higher discursive stability compared to the tabloids. We have pointed to the remarkable images in the tabloids
Aftonbladet and in Dagbladet at the end of
the war. In both cases heavy impact from the
compassion discourse can be an important
part of the explanation. Concerning the Swedish tabloid, the way it covered the Russian
march into Kosovo – as peace itself entering
the scene, met by the people’s celebrations
and cheers – can be explained, we suggest, by
its great attention to civilians’ sufferings and
sacrifices during the war. No matter what
troops came in after the cease-fire, they represented the end of the war and the end of pain.
Due to the paper’s great concern with the
“real face of the war” – it had started is own
refugees aid campaign – and without any
worries about the Russian intentions, Aftonbladet let the euphoric feeling of relief and the
pure hope of lasting peace frame its coverage.
The Norwegian Dagbladet came with strong
critique against NATO and the way the Rambouillet negotiations were managed – in fact
stronger than in any other of the studied
media – after the war. It had over time and
due to its special columnist in Belgrade reported quite critically about the human and
material costs on the Serbian side, but now the
6. In conclusion the global discursive order
in relation to the Kosovo War seems to imply
that the new world order after 1989 has not
led to a total US or NATO dominance. It is
reasonable to assume that the US hegemonic
position as the only superpower is stronger
today than before the Persian Gulf War
1990–91, and that this is part of the explanation why the Swedish media discourse in
some respect approaches the Norwegian one,
for example with respect to the lack of a serious discussion after the war about NATO’s
responsibility for the war itself and the continuous problems in the neighbouring countries around Kosovo. But this position is nevertheless contested, although not at all in the
same way as under the cold war, by an opponent representing an alternative social
system. The global discursive order of today
tends to be rather open for non-ideological
and anti-propaganda discourses, which calls
for multi-level discursive analyses.
The global compassion discourse has probably strengthened its relative importance
over the media discourses in comparison to
the political-ideologically based propaganda
discourse, promoted by the USA and NATO
for example in the Kosovo War. It goes both
ways. Either the propaganda discourse and
the compassion discourse push and pull in
the same direction, as during the first weeks
of the Kosovo War; or the two discourses may
conflict and influence the media in opposite
directions, as in the second half of the war
after the human costs of the air strikes had
137
taken the paramount place on the news agenda. Hence, it is today more difficult to predict
where the sympathy from the general public
will land in a military conflict than during the
cold war period. This will probably encourage increased concern from spin doctors and
propaganda strategist in their ambitions to
control the way pity flows. But the positive
thing about this new world order is that it
gives civil society more space for anti-ideological and anti-propaganda discourses. And
hopefully propaganda based on compassion
will be contested and requested to fulfil its
claims, or otherwise it will meet with a credibility crisis.
138
REFERENSER
Ackermann, S., 1999. ”Redefining Diplomacy. Press rewrites history to paint
Belgrade as "hard line". EXTRA
July/August 1999.
Beniger, J. R. & Gusek, J. A., 1995. ’The
Cognitive Revolution in Public Opinion and
Communication Research’, in Theodore, L. Glasser and Charles T. Salmon
(eds), Public Opinion and the Commmunication of Consent. New York: The Guilford Press.
Albrecht, C. & Listerman, T., 2000. ”Får vi
veta sanningen?” En undersökning av propagandans genomslag i Dagens Nyheters
och Aftonbladets rapportering från Kosovokonflikten. C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap, vårterminen -00.
Humanistiska inst., Örebro universitet.
Bennett, W. L. & Paletz D., (red) 1994. Taken
By Storm: The Media, Public Opinion, and US
Foreign Policy in the Gulf War. Chicago,
IL: University of Chicago Press.
Bell, M. 1995. In Harm´s Way. Reflections of
a War-Zone Thug. London: Penguin Books.
Alexandre, L., 2000. ”Voicing the Gulf The
Voice of America Constructs the Gulf War”,
i Nohrstedt & Ottosen. Journalism and the
New World Order. Gulf War, National Discourses and Globalization. Göteborg: Nordicom.
Berglez, P., 1999. Bilder av FN og NATO.
Dagens Nyheters bevakning av de internationella insatserna i samband med konflikten i det
forna Jugoslavien. Studier i kommunikation
och medier 15. Örebro: Örebro Universitet.
Andersson, T. & Berggren, C., 2000. Aktörer i
Kosovo – en diskursanalys av två svenska
mediers rapportering från konflikten. Cuppsats i medie- och kommunikationsvetenskap, vårterminen -00. Humanistiska
inst., Örebro universitet.
Bildt, C., 1997. Uppdrag fred. Stockholm:
Norstedts förlag.
Bjernler, M., 2000. Bombarderande propaganda. En studie av dagsrapporteringenn
under Kosovokriget i svensk och fransk
press. D-uppsats i medier- och kommunikationsvetenskap höstterminen –99. Örebro
universitet.
Andresen, Ø., 1999. Organisasjonsdeltakelse i
Norge fra 1983 til 1997. Oslo: Statistisk
sentralbyrå.
Augoustinos, M. & Walker, I., 1995. Social
Cognition. An Integrated Introduction.
London: Sage.
Boltanski, L., 1999. Distans Suffering, Morality,
Media and Politics. Cambridge: Cambridge
University Press.
139
Brody, R., A., 1994. ”Crisis, War, and Public
Opinion”, i Bennett & Paletz, (red.) Taken By
Storm: The Media, Public Opinion, and
US Foreign Policy in the Gulf War. Chicago,
IL: University of Chicago Press.
Dagens Nyheter 2000-03-19: Mattias Berg,
”Mannen som gav oss bilden av kriget”.
Chomsky, N., 1999. The New Military
Humanism. Lessons from Kosovo. Monroe ME:
Common Courage Press.
Dorman, W. A. & Ball-Rokeach, S., 1998.
”The Establishing Phase of the Persian Gulf
Policy Debate”, i Bennett, W. L. & Paletz D.,
(red) Taken by the Storm. The Media Public
Opinion and US Foreign Policy in the Gulf War.
Chicago: University of Chicago Press.
Denton, R. E., (red.), 1993. The Media and the
Persian Gulf War. Westport, CT: Praeger.
Chomsky, N. & Herman, E. S., 1979.
The Political Economy of Human Rights.
Boston: South End Press.
Dorman, W.A. & Livingston, S. (1994) ’News
and Historical Content. The Establishing
Phase of the Persian Gulf Policy Debate’,
Bennett, W. L. & Paletz D., (red) Taken By
Storm: The Media, Public Opinion, and US
Foreign Policy in the Gulf War. Chicago,
IL: University of Chicago Press.
Christie, N., 1986. ‘The Ideal Victim’, i E. A.
Fattah (red.), From Crime Policy to Victim
Policy. London: MacMillan Press.
Cohen, A. A., Levy, M. R., Roeh, I.
& Gurevitch, M., 1996. Global Newsrooms,
Local Audiences. A Study of the Eurovision
News Exchange. London: John Libbey & Co
Drotner, K., Bruhn Jensen, K., Poulsen, I.
& Schrøder, K., 2000. Medier och kultur.
En grundbok i medieanalys och medieteori.
Lund: Studentlitteratur.
Colombus, F., 1999. Kosovo-Serbia: A Just War.
New York: Nova Science Publishers, Inc.
Cromwell, D. & Edwards, D., 2000. Silent
Democracy, Znet Commentary 24.October
2000 htp://www.zmarg.org/Commentaries/donorform.htm..
Ebbing, H., 2001. "Balkansyndromet".
Ny Tid nr. 3 19. januar.
Eide, E. B., 1999. ”Fra Dayton til Rambouillet.” Mennesker og Rettigheter nr. 3 1999.
Cronström, J. 2000. Gränslöst II: om det symboliska TV-våldets inflytande på individer, medier
och samhälle. Stockholm: Institutionen för
journalistik, medier och kommunikation
(licentiatuppsats).
Eide, E. B., 2000. ”Kosovo-krigen ett år etter”.
Internasjonal Politikk 58 (1).
Eide, M., 1992. Nyhetens interesse.
Oslo: Universitetsforlaget.
Curtis, M., 1998. ’Introduction to the Transaction Edition’, i Walter Lippmann
(1922/1998), Public Opinion. New Jersey:
Transaction Publishers.
Ekman, I., 2000. ”NATO Angriber”! – En jämförande studie av dansk och svensk rapportering under Kosovokriget. C-uppsats i
statsvetenskap, Uppsala universitet höstterminen -99.
140
Fairclough, N., 1995. Critical discourse analysis.
London: Longman.
Grundmann, R., Smith, D. & Wright, S.,
2000. ”National Elites and Transnational
Discourses in the Balkan War”, European
Journal of Communication vol 15,
nr 3:299-320.
Featherstone, M., (red.) 1990. Global Culture.
Nationalism, Globalization and Modernity.
London: Sage. Final Report to the Prosecuter by the Committee Established to Review
the NATO Bombing Campaign Against the
Federal Republic of Yugoslavia.
http://www.un.org/icty/pressereal/nato0
61300.htm)
Hadenius, S. & Stùr, E., 1992. Hopp och
fruktan. Stockholm: SPF-rapport 158-3.
Hall, S., 1980/1973. "Encoding/decoding". I
Hall, S., Hobsen, D., Lowe, A. and P. Willis
(red.), Culture, Media, Language. Working
Papers in Cultural Studies, 1972-79. London:
Routledge.
Findahl, O., 2000. ”Kan vi lita på medierna?”,
i Lidskog, R., S.A. Nohrstedt & L.E. Warg:
Risker, kommuniktion och medier. En forskarantologi. Lund: Studentlitteratur.
Hallin, D. C., 1986. The Uncensored War: The
Media and Vietnam. New York: Oxford University Press.
Fiske, J, 1987. Television Culture.
London: Methuen.
Hallin, D., 1997) ”The Media and War”, i Corner, J., Schlesinger, P. & Silverstone, R. (red.)
International Media Research. A Critical Survey. London: Routledge.
Galtung, J., 2000. Johan uten land. Oslo: Aschehoug forlag.
Giddens, A., 1990. The Consequences of Modernity. Cambridge: Polity Press.
Hammond, P. & Herman, E. S., (red.) 2000.
Degraded Capability: The Media and the Kosovo
Criss. London: Pluto Press.
Glenny, M., 1992. The Fall of Yugoslavia.
London: Penguin books.
Hammond, P., 2000. "Good versus Evil"
After the Cold War: Kosovo and the Moralisation of War Reporting in Javnost – the
Public s. 19-37.
Goff, P., (red.) 1999. The Kosovo News
& Propaganda War. Vienna: IPI-report.
Golding, P. & Harris, P., 1997, ‘Introduction’, i
Golding & Harris (red), Beyond Cultural
Imperialism. Globalization, Communication &
the New International Order. London: Sage.
Herman, E. S. & Chomsky, N.,1988. Manufactering Consent: The Political Economy of the
Mass Media. New York: Pantheon Books
Gowan, P., 2000. ”The War and its Aftermath”, i Hammond and Herman (red.):
Degraded Capability: The Media and the Kosovo
Crisis. London: Pluto Press.
Herman, E. S. & McChesney, R. W. 1997.
The Global Media. London: Cassell.
Hjarvard, S., 1995. Internationale TV-nyheter.
Århus: Akademisk Forlag.
141
Human Rights Watch 2000. Civilian deaths
in the NATO Air Campaign.
http://www.hrw.org/reports/2000/nato/
Natbm200-01.htm
Höijer, B., Nohrstedt S. A. & Ottosen, R.,
2001. The Kosovo War in the Media
– Analysis of a Global Discursive Order.
Paper presented at the conference “Genre
2001”, Oslo University College,
May13th- 16th, 2001.
Hvitfelt, H. & Mattsson, K., 1992. Gulfkriget
– ett mediedrama i två akter. Stockholm: SPF,
rapport 158–2.
Ignatieff, M., 1993. Blood and Belonging.
Journeys into the New Nationalism.
London: BBC Books/Chatto & Windus.
Höijer, B. 1994. Våldsskildringar i TV-nyheterna. Produktion, utbud, publik. Stockholms
Universitet: Institutionen för journalistik,
medier och kommunikation.
Skriftserien, nr 5.
Ignatieff, M., 2000. Virtual War. New York:
Metropolitan Books.
The Independent International Commission
on Kosovo 2000. Kosovo Report.
Oxford: Oxford University Press.
Höijer, B., 1996. ”De realistiska våldsskildringarnas dilemman.” NordicomInformation, 1, 39-43.
Jeppsson Grassman, E. och Svedberg, L.,
1999. ”Medborgarskapets gestaltningar.
Insatser i och utanför föreningslivet.” Ingår
i Civilsamhället. Demokratiutredningens forskarvolym VIII. SOU 1999:84.
Höijer, B., 1998. ”Social Psychological
Perspectives in Reception Analysis.”, i
R. Dickinson, O. Linne & R. Harindranath
(red.), Approaches to Audiences, London:
Edward Arnold.
Jowett, G. S. & O’Donnell, V., 1992.
Propaganda and Persuasion. London: Sage.
Höijer, B., 2000. ’Kulturkognitiva perspektiv
– Den tänkande människan’. NordicomInformation, 2, 43-50.
Kaldor, Mary, 1999. New and old wars:
organized violence in a global era. Cambridge:
Polity Press.
Höijer, B., und.utg. ”’Det er ikke bare svart og
hvitt’. Norske medborgare om Kosovokonflikten”, i Höijer, B. & Olausson, U., und.utg.
Norska och svenska medborgares reflektioner
kring Kosovokonflikten och medierna. Örebro:
Studier i kommunikation och medier, 23.
Örebro universitet.
Katz, E., 1992. ‘The End of Journalism? Notes
on Watching the War’, Journal of Communication, vol. 42, no.3, Summer, 5–13.
Kellner, D., 1992. The Persian Gulf TV War.
Boulder, CO: Westview Press.
Höijer, B. & Olausson, U., und.utg. Norska och
svenska medborgares reflektioner kring Kosovokonflikten och medierna. Örebro: Studier i
kommunikation och medier, 23. Örebro universitet.
Kirton, J., 1993. ‘National Mythology and
Media Coverage: Mobilizing Consent for
Canada’s War in the Gulf’, Political Communication , vol. 10, no. 4, pp. 425–441.
142
Knightley, P., 1977. Krigets första offer är
sanningen. Stockholm: Forum.
Lull, J., 1995. Media, Communication, culture:
a global approach. Oxford: Polity Press.
Knightley, P., 2000. First Casualty.
London: Prion.
Luostarinen, H. & Ottosen, R., 2000. ”The
Media Gulf War and its Aftermath”, i Nohrstedt, S. A. & Ottosen, R., Journalism and the
New World Order. Gulf War, National Discourses and Globalization. Göteborg: Nordicom.
Knightley, P., 2000. Truth buried at scripted
press briefings. IPI-report Vol.6 No. 1.
Knightley, P. ”A New Weapon in the News
War”, The Guardian 910304.
Lynch, J., 2000. Using Conflict Analysis in
Reporting. The Peace Journalism Option 3.
www.conflictandpeace.org.
Kosovo-krisen: Nasjonal Rapport 2000.
Utgitt som et samarbeide mellom Utenriksdepartementet, Forsvarsdepartementet
og Forsvarets Overkommando.
MacGregor, B., 1997. Live, Direct, and Biased?
Making Television News in the Satellite Age.
London: Arnold.
Lasswell, H. D., 1927/1971. Propaganda
Technique in World War I.
London: The M.I.T Press.
Magnusson, K., 1999. ”Hur det hela började”,
Fredsbomber över Balkan. Konflikten om
Kosovo. Stockholm: Manifest.
Liebes, T. & Katz, E., 1993. The Export of
Meaning. Cross-Cultural Readings of
Dallas. Oxford, UK: Polity Press.
Malešič, M., 1993. The Role of Mass Media in the
Serbian-Croatian Conflict. Stockholm: SPF,
rapport 164.
Lind, G., 2000. ”Kosovobombingen
og folkeretten”, Ordfront magasin nr. 2.
Malešič, M., 1998. Propanda in War.
Stockholm: SPF, rapport 174.
Lippmann, W., 1922/1998. Public Opinion.
New Jersey: Transaction Publishers.
Malešič, M., 2000a. ”Massmedier i krig
– fallet före detta Jugoslavien”, i Lidskog, R.,
Nohrstedt, S.A. & Warg, L.E., Risker, kommuniktion och medier. En forskarantologi. Lund:
Studentlitteratur.
Listerman, T., und.utg. ”Nato skriver historia
– Sverige tittar på”, i Berglez (red.) Hur
Kosovokonflikten kommunicerades. Tre studier.
Studier i kommunikation och medier, 21.
Örebro universitet.
Malešič, M., 2000b. Peace Support Operations,
mass media, and the Public in Former Yugoslavia. Stockholm: SPF, rapport 157.
Ljunggren M. & Mungenast, M., 2000.
Mediebevakningen av Kosovokonflikten –
en analys av två svenska mediers nyhetsbevakning. C-uppsats i medie- och
kommunikationsvetenskap, ht-99.
Humanistiska inst., Örebro universitet.
Malmborg, C., 2000. Bilder eller skenbilder?
Skildringen av FN och Nato under Kosovokonflikten. C-uppsats i medie- och kommunikationsvetenskap, vårterminen- 00.
Humanistiska inst., Örebro universitet.
143
McQuail, D., 1994. Mass Communication Theory. An Introduction. London: Sage
Noelle-Neumann, E., 1995. ’Public Opinion
and Rationality’, i Theodore, L. Glasser &
Charles T. Salmon (red.), Public Opinion and
the Commmunication of Consent. New York:
The Guilford Press.
Mellum, M., 2000. Journalister i krig – en studie av norske avisjournalisters dekning av
Kosovokrigen 1999. Cand.polit hovedoppgave i medievitenskap, Institutt for medier
og kommunikasjon Universitetet i Oslo,
høst 2000.
Nohrstedt, S. A., 1986. Tredje världen i nyheterna. Stockholm: Almqvist & Wiksell Internationel. Diss.
Midteide, T & Grønli, H., 2000. Kosovokonflikten på TV. En sammenlignende analyse
av Dagsrevyen (NRK) of Rapport (SVT2)
sine nyhetsreportasjer under Kosovokrigen
1999. Semesteroppgave ved Journalistutdanningen, Høgskolen i Oslo, våren 2000.
Nohrstedt, S. A., 1992. ”Utanför poolerna.
Svenska korrespondenters erfarenheter av
nyhetsrapportering från kriget vid Persiska
viken”, i Roland Nordlund (red.) Svenskarna, medierna och Gulfkriget. Stockholm: SPFrapport 158-1.
Minear, L., Scott, C. &.Weiss, T.G., 1996.The
News Media, Civil War, and Humanitarian
Action. Boulder, Colorado: Lynne Rienner
Publishers.
Nohrstedt, S. A., 1996. ”Medievåldet och
moralen.” i Andén-Papadopoulos, Kari och
Birgitta Höijer (red.), Våldsamma nyheter.
Perspektiv på dokumentära våldsskildringar i
media. Stockholm: Symposion.
Minear, L., van Baarda, T. & Sommers, M.,
1999. NATO and Humantian Action in the
Kosovo Crisis. Institute for International
Studies and the Humanitarian Law Consultancy, Occasional Paper # 36.
Nohrstedt, S. A., 1999. ”Demokratin och globaliseringen. Om transnationell journalistik
och politrisk opinionsbildning”, i Erik
Amnå (red.) Politikens medialisering. SOU:
1999:126.
Morley, D., 1992. Television, Audiences and Cultural Studies. London: Routledge.
Nohrstedt, S. A., 2000. ”U.S. Dominance in
Gulf War News? Propaganda Relations
Between News Discourses in the U.S. and
European Media”, i Nohrstedt, Stig Arne &
Ottosen, Rune. Journalism and the New World
Order. Gulf War, National Discourses and Globalization. Göteborg: Nordicom.
Morrison, D., 1992. Television and the Gulf War.
London: Libbey.
Mral, B., und.utg. ”’My husband and our
NATO allies’. Hillary Clintons stödpropaganda under Kosovokonflikten”, i Berglez
(red.) Hur Kosovokonflikten kommunicerades.
Tre studier. Studier i kommunikation och
medier, 21. Örebro universitet.
Nohrstedt, S. A., 2002. ” Images of the UN
in Dagens Nyheter and the Washington Post
During the Gulf War 1990–91”, i Luostarinen, Heikki & Kempf, Wilhelm (red.)
Journalism and the New World Order vol. II.
Göteborg: Nordicom.
Nilsen, F., 2000. ”Et moralsk korstog”,
Klassekampen 9.9 2000.
144
Nohrstedt, S. A. & Ottosen, R. (red.), 2000.
Journalism and the New World Order. Gulf
War, National Discourses and Globalization.
Göteborg: Nordicom.
Ottosen, R., 1999. ”Medienes manglende
rettsvern i krig.” Mennesker og Rettigheter
nr. 3 1999.
Ottosen, R., 1999b. ”Norway in the crossfire
between Serb propaganda and the NATO
spin machine” i Goff (red.): The Kosovo News
& Propaganda War. Vienna: IPI-report.
Nohrstedt, S. A., Ottosen, R., Riegert, K.
& Kaitatzi-Whitlock, S., 2000. ”From the
Persian Gulf to Kosovo – War Journalism
and Propaganda”, European Journal
of Communication vol 15, nr 3: 383-404.
Ottosen, R., 2001. Patriotiske virveltrommer
eller kritisk krigsjournalistikk. Norske nyhetsmediers dekning av Kosovokrigen i 1999. Rapport til Rådet for anvendt medieforskning.
Nordlund, R. (red.; 1992) Bilden av ett krig.
Stockholm: SPF-rapport 158-1.
O’Heffernan, P., 1994. ”A Mutual Exploitation Model of Media Influence in the U.S.
Foreign Policy”, i Bennett & Paletz, (red.)
Taken By Storm: The Media, Public Opinion,
and US Foreign Policy in the Gulf War.
Chicago, IL: University of Chicago Press.
Pharo, F. I., 2000. ”NATO og Kosovo-krisen:
Mellom pest og kolera.” Internasjonal Politikk 58 (1).
Raino, J., K. Lalu & A. Penttila, 2001.
Independent forensic autopsies in an armed
conflict: investigation of the victims from
Racak, Kosovo. Forensic Science International,
January 2001.
Olausson, U., und.utg. ”’Sanningen har ju alltid två sidor’. Svenska medborgare om
Kosovokonflikten och medierna.”, i Höijer,
B. & Olausson, U., Norska och svenska medborgares reflektioner kring Kosovokonflikten och
medierna. Örebro: Studier i kommunikation
och medier, 23. Örebro universitet.
Rendall, S., 1999. ”Forgotten coverage of
Rambouillet negotiations. Was a peaceful
Kosovo Solution Rejected by U.S.?” FAIR
Fairness & Accuracy in Reporting, Commentary May 14, 1999.
OSSE 1999. Human Rights in Kosovo: As
seen, as told. Warsaw: Office for Democratic
Institutions and Human Rights.
Riegert, K., 1998. ”Nationalising” Foreign Conflict. Stockholm: Department of Political Science, Stockholm University.
Ottosen, R., 1992. ”Media Reporting in War:
Public Relation vs. Journalism”, PRIO
Report no.5.
Riegert, K., und.utg. The Image War: NATO's
Battle for Kosovo in the British Media. Örebro:
Studier i kommunikation och medier, 22.
Örebro universitet.
Ottosen, R., 1994. Mediestrategier og fiendebilder i internasjonale konflikter. Norske medier i
skyggen av Pentagon.
Oslo: Universitetsforlaget.
Robertson, R., 1992. Globalization. Social Theory and Global Culture. London: Sage.
145
Rojo, L. M., 1995. ‘Division and Rejection:
From the Personification of the Gulf Conflict
to the Demonization of Saddam Hussein’,
Discourse & Society, vol. 6, no.1, pp. 49–80.
Tjernström, V., 2001. Europa norrifrån. En
nordisk komparativ studie av europeisk politisk
kommunikation. Umeå: Institutionen för
kultur och medier. Diss.
Slapgard, S., 2001. TV-reporterens vanskelege
Kosovo-krig
http://www.nrk.no/kanal/undervisning/
journalistetikk/1081664.html
Toffler, A. & Toffler, H., 1994. War and AntiWar: Survival at the Dawn of the 21st Century.
London:Warner.
Tomlinson, J., 1997. ‘Cultural Globalization
and Cultural Imperialism’, pp. 170-190 in Ali
Mohammadi, ed., International Communication and Globalization. London: Sage.
Sreberny-Mohammadi, A., Winseck, D.,
McKenna, J. & Boyd-Barrett, O., 1997.
”Editors’ introduction – Media in global context”, i Sreberny-Mohammadi, Winseck,
McKenna & Boyd-Barrett (red.)
Media in Global Context. London: Arnold.
- Tvedt, T. 1993. En studie av frivillige organisasjoner i norsk bistand. Universitetet i Bergen,
Senter for utviklingsstudier.
Stojanovic, S. D. 1999. The Media in a post
Modern War 1999 Yugoslavia versus NATO
Conflict. Master of Science in Media & Communications Program 1998/1999. London
School of Economics and Political Science.
Tvedt, T., 1995. Den norske samaritan. Ritualer,
selvbilder og utviklingshjelp. Oslo: Gyldendal.
UNCHR 1999. The Kosovo refugee crisis:
an independent evaluation of UNCHR's
emergency preparedness and response.
Swanson, D. L. & Smith, L.D., 1993. ‘War in
the Global Village: A Seven-Country Comparison of Television News Coverage of the
Beginning of the Gulf War’, i Denton, Robert
E. (red.) The Media and the Persian Gulf War.
Westport, CT: Praeger.
Vaas, K., 2000. Language and war. A study of
metaphors in Nato's press briefings during
operation allied force in Kosovo. Hovedfag
thesis, English Departement, University of
Bergen, September 2000.
Taylor, P. M., 1997. Global Communications,
International Affairs and the Media since 1945.
London: Routledge.
Van Dijk, T., 1998. Ideology: a multidisciplinary
approach. London:Sage
Thompson, J. B., 1995. The Media and
Modernity. A Social Theory of the Media.
Cambridge: Polity Press.
Weber, T. A., 1996. Media Coverage of the
Persian Gulf War: A Survey of Literature,
MA diss. American University, Washington
DC.
Thussu, D.K. (2000) International Commnication. Continuity and Change.
London : Arnold.
Öberg, J., 1999. TFF Press Info 57.
146
BILAGA
Förteckning över projektets delrapporter
I Studier i kommunikation och medier, medie- och kommunikationsvetenskapsämnets vid Örebro
universitet skriftserie utges i samarbete med Styrelsen för psykologiskt försvar (SPF) samtidigt tre
böcker med delrapporter från projektet, enligt följande:
Berglez, Peter (red.), Hur Kosovokonflikten kommunicerades. Tre studier. Studier i kommunikation
och medier, 21. Örebro universitet, 2002:
– Brigitte Mral: ”My husband and our NATO allies…” – Hillary Clintons stödpropaganda
under Kosovo-kriget.
– Peter Berglez: Konsensus, dissensus och objektiva nyheter.
– Thomas Listerman: Nato skriver historia. Sverige tittar på.
Riegert, Kristina, The Image War: NATO’s Battle for Kosovo in the British Media. Studier i kommunikation och medier, 22. Örebro universitet, 2002.
Höijer, Birgitta (red.), Norska och svenska medborgares reflektioner kring Kosovokonflikten och medierna.
Studier i kommunikation och medier, 23. Örebro universitet, 2002:
– Birgitta Höijer: ”Det er ikke bare svart og hvitt”. Norske medborgare om Kosovokonflikten.
– Ulrika Olausson: ”Sanningen har ju alltid två sidor”. Svenska medborgare om Kosovokonflikten och medierna.
I Norge har Rune Ottosen publicerat rapporten Patriotiske virveltrommer eller kritisk krigsjournalistikk? (Høgskolen i Oslo, 2001).
147
SPFS SENASTE RAPPORTER
189
Nydén, Michael: 24-timmarshotet – Om förvaltningens förvandling och hotet mot den personliga integriteten. Stockholm 2002.
188
Larsson, Larsåke: 11 september – Svenska myndigheters kommunikation vid terrorattentaten
i USA 2001. Stockholm 2002.
187
Granström, Kjell: Göteborgskravallerna – Identitetsskapande och attitydförändringar genom
deltagande i fredliga demonstrationer och våldsamma upplopp. Stockholm 2002.
186
Nord, Lars & Strömbäck, Jesper: Tio dagar som skakade världen – En studie av mediernas
beskrivningar av terrorattackerna i USA och kriget i Afghanistan hösten 2001. Stockholm 2002.
185
Leth, Göran & Thurén, Torsten: Revolutionen i Belgrad 2000 – Fakta och förklaringar i några
svenska medier. Stockholm 2002.
184
Nordström, Gert Z: Terrorkriget i kvällspressen. En studie av hur Aftonbladet och Expressen
presenterade Attentatet mot USA den 11 september 2001, Vedergällningen mot Afghanistan den
7 oktober, Jakten på Usama bin Ladin. Stockholm 2002.
183
Sjöstedt, Gunnar & Stenström, Paula: Vilseledning på Internet – En analysansats.
Stockholm 2002.
182
Hedquist, Rolf: Trovärdighet – en förutsättning för förtroende. Stockholm 2002.
SPFS SENASTE MEDDELANDEN
162
Stütz, Göran: Opinion 2002 – Den svenska allmänhetens syn på samhället, säkerhetspolitiken och försvaret hösten 2002. Stockholm 2002. [www.psycdef.se]
161
Olausson, Ulrika: ”Vi kommer bara ihåg våldsamheterna” – Medborgare om Göteborgskravallerna och medierapporteringen. Stockholm 2002.
160
Bennulf, Martin: Opinion 2001. Nya hot och risker. Den svenska allmänhetens syn på
samhället, säkerhetspolitiken och försvaret. Stockholm 2001.
159
Palm, Lars & Nilsson, Anna: Föreställningen började innan publiken anlänt: En analys av
regeringens folkbildningsinsats om EMU. Stockholm 2001.
158
Norling, Anna: Olycksplats Borlänge bangård. Stockholm 2001.
157
Malešič, Marjan: Peace Support Operations, Mass Media, and the Public in Former
Yugoslavia. Stockholm 2000.
148
KOSOVOKONFLIKTEN, MEDIERNA OCH MEDLIDANDET
Skriften redovisar resultaten från ett flerårigt forskningsprojekt om hur Kosovokonflikten
1999 rapporterades i medierna, hur journalister hanterade sitt uppdrag och hur grupper i
allmänheten i Norge, Storbritannien och Sverige reagerade på medierapporteringen.
Krigspropagandans påverkan av nyheter och debatt som ett centralt inslag i de ”nya
krigen” påvisas och diskuteras. Men rapporten visar också att en medlidandedimension
har blivit alltmer framträdande i krigsjournalistiken under senare år och att fokuseringen
på civila offer och det mänskliga lidandet blivit en strategi som journalister använder sig
av för att värna sin integritet. De humanitära frågorna är också det som starkast engagerar publiken både i Norge och Sverige, samtidigt som intervjupersonerna i undersökningen uttrycker tydlig kritik mot mediernas bild av konflikten. Men resultaten i rappporten visar även att såväl medierapportering som allmänhetens reaktioner är beroende
av den politiska och historiska situationen i olika länder. Ur ett globaliseringsperspektiv
betyder det att journalistiken visserligen konvergerar transnationellt, men att skillnaderna mellan olika nationella perspektiv fortfarande är betydande.
Om författarna: Stig Arne Nohrstedt är professor i medie- och kommunikationsvetenskap och Birgitta Höijer är professor i medie- och kommunikationsvetenskap med inriktning mot risk- och kriskommunikation. Bägge är verksamma vid Örebro universitet.
Rune Ottosen är professor vid Journalistutbildningen, vid Högskolan i Oslo.
Styrelsen för
PSYKOLOGISKT FÖRSVAR
Box 2195, 103 15 Stockholm www.psycdef.se
