"... ett enda dop, till syndernas förlåtelse ..."

1
Kraftsamling 8 november 2011i Stockholm
"... ett enda dop, till syndernas förlåtelse ..."
Fyrkantigt, trist eller alldeles, alldeles underbart?
Margareta Brandby-Cöster, teol. dr., komminister
En utgångspunkt i levande livet
År 1745 gick ostindiefararen Götheborg på grund och sjönk med man och allt vid Älvsborgs fästning. Grundet är nu bortsprängt och för ungefär sex år sedan seglade en nybyggd rekonstruktion av
ostindiefararen iväg på en två års seglats till Kina.
Inför avfärden, en strålande vacker sommardag, intervjuades den erfarne norske kaptenen och fick
frågan hur han hade förberett sig för seglatsen. Det hade naturligtvis funnits mycket att säga om
detta men det enda denne väderbitne sjöman svarade var: ”Jag har skrivit testamente.” Plötsligt såg
verkligheten annorlunda ut. Där vi såg saga och glitter såg kaptenen något annat. Han visste att
vattnet är farligt. Havets stormar har tagit många liv, höga vågor har slukat många och den som
känner havet känner också farorna och hoten som havet bär på. Kaptenen kunde alltså benämna det
som ingen ville tänka på, nämligen att till villkoren för färden hörde att det kunde kosta livet.
”Tænk att livet koster livet det er altid samme pris ...” står det i en dansk psalm (Den danske salmebog nr.14).
Det kristna dopet är en följd av att någon levde sitt liv och skrev ett testamente, som öppnas just vid
dopet när testator har dött, nämligen löftet till oss att vi har ärvt Guds liv, uppståndelselivet. Det
livet ger Gud åt alla människor men våra mänskliga sammanhang bygger ytterst på att verkligheten
benämns och att löften uttalas. Det är alltså ingen skillnad på döpta och odöpta människor men det
inträder en skillnad när en testator har dött och hans yttersta vilja kan yttras offentligt. Kyrkans dop
låter oss få möta Guds testamente där vi är inskrivna, det gör skillnad för oss om vi får höra det
ordet eller inte höra det. Det gör skillnad om vi får höra Guds testamentariska löfte om hans kärlek
eller inte. För ord skapar verklighet och Guds ord skapar vår verklighet varje gång det förkunnas.
Därför handlar dopet inte primärt om kyrkan. Det sker i kyrkan men handlar om livet i världen, precis som allt annat som sker i kyrkan.
Livet Guds skapelse
Varje liv som föds är Guds liv, en Guds gåva till oss. På samma sätt är det med varje blad som
spricker ut, varje blomma som går i knopp och varje dag som ges oss, och med kärleken och barmhärtigheten och tilliten, som Gud låter växa ibland oss mot alla odds. Detta är Guds gåvor, som lever rakt igenom allt det som vi kan förstöra och riva ner. Utgångsläget för våra liv på jorden är alltså dessa Guds gåvor, som vi aldrig själva kan skapa. Men - så fort barnet är fött, trädets blad har
slagit ut och kärleken har gått i blom, så faller allt detta, som Gud skapat, i våra händer. Och då faller vi för frestelsen att tro att livet enbart ligger i våra händer och bortser från att Gud fortfarande
skapar våra liv.
2
Livet i enbart våra händer är den förste Adams liv.
Den förste - eller gamle - Adams liv är förhanden när vi försöker ta hand om livet, som om Gud
hade tagit sin hand från oss och snabbt försöker vi sätta oss i Guds plats, försöker få våra egna liv
att bibehållas och förmeras genom vår egen kraft och livet framstår ungefär som i den lilla versen,
Den som är stor och stark får gå i Folkets park
men den som är liten och klen får gå till Frälsningsarmén.
Förmerande och tillväxt blir alltså målen så fort vi själva tror oss ha hand om livet. ”Att bli stor” är
då målet för det lilla liv som vi fått i våra händer. Och att bli lycklig och skonad och framgångsrik.
Det börjar redan på BVC där vi spanar och jämför och tävlingstänkandet inleds. ”Så stora de andra
bebisarna är, så mycket de kan .... ” Eller: ”Nog kan mitt barn litet mer än de andra .... ”
Gud tröttnar
Gud såg att allt det som han hade skapat var gott. Men livet i våra egna händer, där vi inte längre
trodde oss behöva Guds fortsatta skapelse, ledde snabbt till jämförelse och expansion utan hänsyn
till att livet är begränsat av den slutliga döden och av den dagliga döden i varje dags misslyckande
att dela livet med andra.
Därför tröttnade Gud på oss människor och beslöt att förgöra oss. Och regnet och vågen kom och
tog alla människor, men Noa med familj och djur blev räddade. Då hade Gud redan ångrat vad han
hade gjort och sätter nu regnbågen på himlen för att påminna oss om att han har lovat att aldrig mer
förgöra oss. Gud håller sitt löfte och inbjuder oss människor till livets fest på nytt. Det liv och den
fest som alltså alltid slutar med döden.
Därför borde inte målet med livet kunna vara den egna expansionen utan det borde vara en växt i
gemenskap tills döden skiljer oss alla åt. En växt som bara kan komma igång som när ett korn läggs
i jorden och dör. Men snart är vi igång med att bygga oss rakt in i himlen med vårt tornbygge i Babel. Och Gud blir återigen vred men förgör oss inte utan förbistrar vårt tal så att den ene inte förstår
den andre och då kan man inte bygga några torn. Det krävs förståelse för byggnation. Ständigt måste Gud ta itu med oss, den gamle Adam, som bara tänker på att bli vad han inte är, något större som
kan breda ut sig på andras bekostnad. Vuxna på barns bekostnad, friska på sjukas bekostnad, infödda på invandrades bekostnad, rika på fattigas bekostnad, osv.
Till slut inser Gud att han måste skifta metod och istället för att bli arg på oss, älska in räddning åt
världen. Han måste alltså visa oss, som tror att expansion och bevarande är vägen, vad gäller att
förvalta liv och skapelse, att det finns ett annat sätt att se på rikedom, växt och mening.
När tiden var inne sände Gud sin son
Därför sänder Gud sin Son, Gud blir själv människa ”när tiden är inne”, för att visa hur meningen
med livet istället växer när det ges ut, - inte genom att bevaras och förmeras - och hur kärleken är
stark såsom döden. Det liv som Gud ger oss klarar vi inte av att ta hand om. Därför vidgar nu Gud
sin verksamhet, så att den inte bara längre består av att skapa och uppehålla liv, utan också består i
att dela livet med oss.
Detta blir uppgiften för Jesus och hans liv blir för Gud själv ett riktigt ”elddop”. Det börjar i mörker
och fattigdom, i flykt och utsatthet. Och när han sedan skulle kunna börja expandera och frigöra sig
3
från beroende och få ett individuellt intressant liv vid tolv års ålder så inlemmar Jesus sig, som pojke, istället i Guds historia genom att lyssna till den historien i Jerusalems tempel.
Sedan, när han samlat sina vänner omkring sig så lever han sitt liv så, att ju längre han lever desto
mer försvinner han själv och desto mer växer de, vars liv är förkrympta bredvid honom. För hans
mål är inte att växa sig stark på de andras bekostnad, att lösgöra sig från andra och bli en fixstjärna
på styrkans himmel. Nej, hans mål är att dela ut av liv till dem som inget har och han betalar vad det
kostar. Det kostar honom själv livet. Och kvällen innan han dör håller han en fest strax innan mörkret sänker sig, en fest där just alla stackare finns med, förnekaren, tvivlaren, förrädaren osv. Det är
inte deras förträfflighet eller tro som ger dem tillträde till festen. Det är Guds kärlek, som ser, att
bara om dessa halvdana människor får dela livet med varandra och med Gud, bara då kan mänskligheten räddas!
Jesu elddop blir vårt liv, uppståndelselivet.
Dop har funnits länge och finns i många gestalter. T.ex. som en invigning till ett annorlunda liv, ett
exklusivt liv i en sekt eller ett expansivt liv i en sluten och hemlig krets, som på Frimurarlogen!
Men när Jesus ber oss att döpa alla, så är det inte för exklusivitetens skull. Han gör det för att inget
liv kan levas i splendid isolation. Han gör det för att ingen skall kunna säga: ”Jag har minsann inte
fått något gratis i livet” men inte heller säga ”Jag är ingenting värd, jag är en värdelös människa.”
Det elddop han ger oss att genomgå är hans eget liv. Ett liv som, när han hade levt och gett ut av det
så till den milda grad att hans eget liv försvann och dog, då lyftes upp, upphöjdes och kom att kallas
det verkliga livet, uppståndelselivet. ”Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom
det namn som står över alla andra namn” (Fil 2:9). Det betyder inte att vi skall leka följa John och
tro oss vara som Jesus, men det betyder att Jesus med sitt liv har visat oss hurdana våra egna liv är
tänkta, så att vi kan bli oss själva. Vårt dop innebär att just detta utblottade men upphöjda liv ger
mening åt vårt liv. Det ges ut, försvinner och bara som sådant är vårt liv rikt.
Professor Per-Erik Persson skriver i en liten skrift Dopet en livstydning, Om dopets innebörd och
liturgi (tills. m. Lars Eckerdal, Skeab 1980) under förra handboksarbetet, några utmärkta och enkla
sidor:
Dopet innebär en tydning av just det som för varje människa är svårast att bära - det ofta så
meningslösa egna lidandet och den egna döden. I dopets - påskens - ljus blir det möjligt att
tyda detta som ingenting mindre än ett uttryck för gemenskapen med Jesus, den lidande och
korsfäste. Arbetets möda mitt i den ibland dödande tristessen och monotonin innebär ju också
att jag tvingas göra avkall på min själviskhet för att istället göra sådant som är till gagn för
andra - och själviskheten är ju just ”den gamla människan”.
Vi döps alltså till den Gud, som mycket konkret har visat oss att meningsfullt och växande liv är ett
sådant liv som Jesu liv. Han, som misslyckades med det mesta och som dog alldeles för tidigt och
som inte hade förstånd på att försvara sig eller tala i egen sak. Han kunde ju bara försvara andra och
tala i deras sak. Detta märkligt misslyckade liv och krympande liv var hans elddop och han gav det
dopet till oss.
Det blev hans testamente. Ett testamente som gjorde oss delaktiga av arvet, vårt dop, när givaren
dog. Ett liv som får sitt värde när det delas, också när det inte är ett lyckligt liv, när svårigheter och
död drabbar och när det inte kan levas av egen kraft.
Ibland händer det vid begravningar att människor vill ha tre rosor på kistan istället för tre skovlar
mull. Då brukar jag säga att de där rosorna ju inte har dumpit ner från himlen och att de inte hade
4
varit några rosor alls om de inte börjat sin växt djupt nere i jorden. Inget som är vackert och levande
och kärleksfullt kan komma till utan utgivandet, nermyllandet, lidandet och sorgen.
”Ett enda dop till syndernas förlåtelse”
Kyrkan, med dopet och nattvarden och förkunnelsen har vi alltså fått för våra synders skull. Och
synden består just i att vi tänker förmerande och bevarande och vidgning av det egna, så fort vi tänker liv. Luther talar i förklaringen till sjätte bönen i lilla katekesen, om ”otro, förtvivlan och andra
svåra synder”. Att inte lita på Gud, att inte lita på att livet kostar livet, det är en synd. Det är att tro
mer på sig själv och sin egen överlevnadsförmåga än på Gud och Guds gåvor.
Kaptenen som skrev testamente före seglatsen med Ostindiefararen insåg, att hans seglats var insatt
under dödens villkor. Han räknade med mistandet och döden för att kunna ta ansvar för sina närmaste och sin besättning och för att kunna glädjas åt seglatsen medan den pågick och lägga all sin
kraft i arbetet. Han visste att livet är som vattnet. Det är farligt, det är livgivande och det är hotfullt
och hoppfullt. Därför är det ju genialiskt att knyta livets och dödens vatten till dopets löfte. Som ett
tecken på livet. Det härliga och förfärliga. Det mörka och det ljusa. För där i dopskålens vatten finns
uttrycket för livets dubbelhet, en dubbelhet som vi alla skall ner i under livet, men som vi alla riskerar att göra till en entydighet, genom att räkna bort döden, stormarna och mörkret och göra expansionen och den spegelblanka ytan till det hela. Men enbart vatten gör inget dop och Martin Luther
förklarar i Lilla katekesen: ”Vatten gör naturligtvis ingenting i sig, utan Guds ord som är med och i
vattnet, och tron som litar på detta Guds ord som är förbundet med vattnet.”
Så kan man säga att dopfuntens vatten är ett tecken på hurdant livet är, Guds liv. Och dopets ord,
”jag är med er alla dagar till tidens slut”, är ett löfte rakt in i detta vårt dubbla liv. Till den som döps
sägs det alltså, att när livet ges ut, när det samtidigt som det försvinner och blir mindre kan räcka till
för att delas ut åt andra och delas med andra, då är det ett liv sådant som Gud delar med oss i Jesu
liv.
När livet är mörkt och farligt, när det tar ifrån oss glädje och hopp och går under, då bärs det av
Guds löfte: ”Jag är med dig alla dagar.” Så är det för att Gud har delat och delar det livet med oss,
intill döden. Varje gång människor kommer till Jesus och frågar vad de skall göra för att bli friska,
fromma eller rättfärdiga, och få en plats nära Gud, så svarar han om och om igen: ”Du skall inget
göra, du skall ta emot och lita på att jag är med dig.”
Lev av att Gud bär dig och våga därför bära dina medmänniskor.
Lev av det liv som Gud ger dig och dela ut det, så blir du rik
också när döden präglar livet.
Det där har vi svårt att ta till oss. Att bara ta emot tycker vi låter passivt, ”konsumistiskt” och alltför
enkelt. För att vara en riktig människa tycker vi, att vi måste kunna visa upp något som vi har gjort
eller att vi i varje fall måste se till att kunna göra något för att räknas med på allvar. Med den synen
blir ju livet en katastrof när mörkret eller misslyckandet eller svagheten slår till. Och kampen för de
andra och andras kamp för oss, vart tar den vägen om livet går ut på att rädda och skydda mitt liv
och därmed expandera mera?
”När Guds, vår frälsares, godhet och kärlek till människorna blev uppenbara, räddade han oss
– inte därför att vi gjort några rättfärdiga gärningar, utan därför att han är barmhärtig – och
han gjorde det med det bad som återföder och förnyar genom den helige ande.” Titus 3:4-8
För att det är så döper vi. Och inte bara det. Vi förkunnar detta ständigt på nytt och i nattvarden får
vi mycket tydligt ta emot samma gåva av Guds utåtgående liv för att kunna vända oss utåt själva
5
och - som Luther säger - inte bli ”inkrökta i oss själva”. När stormarna i livet blir för våldsamma, då
får vi lita på att Guds kärlek lever rakt igenom stormar och hårda slag och kan leva med kärlek och
kamp och utgivande ända in i döden. Då blir vårt liv inte mindre, som man kan tro i tillväxtekonomins sammanhang. Då lyfter Gud istället upp detta liv till att vara ett verkligt liv.
Men barnen då?
Ja, barnen, vad skall vi säga om dem? Det är ju för deras skull vi är samlade här idag och för att det
står i vår kyrkoordning : ”I kristen tro intar barnen en särställning och de behöver därför särskilt
uppmärksammas i Svenska kyrkans verksamhet.” Jag vet inte vad man fått påståendet ifrån.
Barnen har ingen särskild plats, annat än som ett av Jesu många exempel på att ingen av oss kan ta
livet i egna händer. Att ta sitt liv betyder ju också död. Däremot kan vi ta emot livet med dess begränsningar och använda det för våra medmänniskors skull, till deras växt, glädje och frimodighet.
Därför har barnen naturligtvis inte en mer särskild ställning än den som är naken eller sjuk eller i
fängelse, har spetälska eller aids, är en utstött kvinna vid en brunn, en rädd bedragare i ett träd eller
en rövare som hänger på ett kors för att dö. Himmelriket hör barnen till precis som paradiset hör
rövaren till. Det har vi Jesu ord på. Alla som inte av egen kraft kan bära sitt eget liv har en särskild
plats i vår kyrka.
Den rike ynglingen gick sorgsen bort. Han var visserligen sorgsen men inte sorgsen nog för att orka
sluta expandera och istället börja dela ut av det liv som skall tas ifrån honom i döden. Det är bra att
vi döper barn, eftersom hela deras liv måste få bli ett mottagande och utgivande liv, inte ett självskapat liv. Så måste det vara från det att en människa föds tills hon dör, lika maktlös som det nyfödda barnet.
Det är viktigt att vi ger barnen och deras föräldrar löftet om att ett verkligt liv kan levas frimodigt
fastän allt måste tas emot, och att ett verkligt liv försvinner i döden utan att gå miste om Guds kärlek. Eftersom den yttersta gränsen i våra liv inte kan ruckas av något vi gör, så är vi fria att använda
vårt liv och våra krafter till att vara närvarande, till att älska, glädjas och dela vårt liv med dem som
vi lever tillsammans med. Vårt eget liv tar Gud hand om. ”Ingenting kan skilja oss från Guds kärlek
i Kristus Jesus, vår herre” (Rom 8:38-39). När vi bär fram ett barn, så kan vi därför i det barnet se
en utvisningshotad åldring, en aidssjuk, en uppgiven, ja listan kan göras lång.
Martin Luther skriver i sin bok Om kyrkans babyloniska fångenskap:
”Välsignad vare Gud och vår herres Jesu Kristi Fader, som efter sin stora barmhärtighet bevarat åtminstone detta enda sakrament i sin kyrka oförkränkt och obefläckat av människostadgar
och gjort det fritt tillgängligt för alla folk och alla stånd och icke tillstatt, att även detta skulle
få undertryckas av sådana vidunder som den skändliga vinningslystnaden och den gudlösa
vidskepelsen. ... Ty om detta sakrament vore ämnat för vuxna och äldre människor, då är fara
värt, att dess kraft och härlighet icke hade kunnat bestå för det tyranni, som snikenhet och
vantron utöva, vilka för oss rivit ner allt gudomligt.” (Mina understrykningar).
Jag tror faktiskt att vi, genom att göra dopet till ett villkor för kyrkotillhörighet, som vi gjorde 1996,
har ”befläckat dopet med vinningslystnaden”. Det är väl därför som vi just nu - och det är irriterande - är så intresserade av dopet och det är förmodligen därför biskoparna har skrivit om dopet nu. I
en hysteri över att vi får färre betalande i kyrkan och i framtiden inte kommer att ha så mycket
pengar. Men när man börjar handla med det som är fritt givet, då försvinner gåvan. Den blir till
handelsvara och handelsvaror kan man sätta lockpris på: ”Hur skall vi göra för att få folk att döpa
sina barn?”, som ett kyrkoråd gav som fråga till prästerna. Och då ligger det nära till hands att ta till
lockpriser, ett lockande som för det mesta är en lögn. Så för att kunna fortsätta bevarandets och
6
förmerandets liv, den gamle Adams liv, inom kyrkan, har vi knutit dopet till medlemsavgifterna och
därmed är en viktig poäng med barndopet försvunnen, nämligen Guds fritt givna nåd och kärlek. På
grund av det system vi nu fått måste den poängen återskapas inom det system som vi har.
Den gamle Adam på dopkalas.
Idag händer det ibland att konflikten mellan det liv vi tror oss kunna få att växa själva och det Jesu
liv som ges oss, blir tydlig vid de dopkalas vi präster får en inblick i, när dopfamiljen lånar församlingshemmet, vägg i vägg med dopkyrkan för att ha dopkalas i. Kalaset kan ibland växa till en sorts
megajulafton. Här kommer dopgästerna bärande på stora gåvor, inslagna i gyllene, rosa eller ljusblåa drömmar av papper, cellofan och granna snören och färger. De fyller hela bord.
Det är första gången det lilla barnet på allvar möter det samlade expanderande livet och samhället,
som säger: Du kommer att bli duktig, du kommer att växa, du kommer snart att kunna köra den här
radiostyrda bilen som du nu får och fotbollen får du för att du kommer att bli en duktig fotbollsspelare!
När vi så alla kommer in i kyrkan är risken att också vi präster tar med oss denna stämning dit, så
att vi bara talar om växt och utveckling och lycka för barnet. Det kan också hända att vi gör om
dopritualets ord, erbjuder ett litet lockpris och inte säger som det står: Befria Kalle från mörkrets
makt utan kanske säger: Bevara Kalle för mörkret. Då är vi inte längre Ordets förkunnare. Då har vi
gett upp det Ord, som får oss att se liv och växt där mörker, utblottelse och död råder, men där Gud
inte låter mörkret och döden ta all makt därför att Gud själv lever det livet med oss. Den danske
teologen Grundtvig uttrycker detta tydligt i en psalm om hur Kristus besöker helvetet (Den danske
salmebog nr. 213:20):
Så herlig opstod på den tredie dag
vor frelser, uskyldig korsfæstet;
thi er det på jord nu en salighedssag:
Guds Søn haver Helvede gæstet!
Guds son gästade helvetet, men kunde inte fängslas där eftersom han tog med sig kärlekens makt
dit. Det finns alltså stort mörker i allas våra liv men mörkret har inte all makt utan kärleken. I den
danska kyrkan är detta mycket tydligt vid dop. Det berättas att det vid ett dop i Danmark fanns en
svensk fadder som skulle delta i gudstjänsten och när prästen frågar barnet och faddern skall svara
på barnets vägnar låter det så här: Prästen: ”Forsager du djævelen og alle hans gærninger og alt hans
væsen?” Istället för att då svara ja svarar faddern förskräckt: ”Nej, nej, det gör vi inte i Sverige!”
Men det är alltså viktigt att vi inte heller i Sverige undanhåller dopbarnet och dopföljet den gåva,
den verklighet, som barnet sätts in i genom dopet. Ett liv med mörker men där mörkret inte har
makten! Ett utåtgående liv som blir rikt just när det ges ut, faller i jorden och dör och där ingenting av allt som ser ut som förlust kan få oss att gå miste om Guds kärlek och omsorg, eftersom Gud har blivit människa, har gästat helvetet och har delat livet med varje döende människa.
Om detta liv talar Jesus med sina lärjungar. De kommer fram och frågar
”Låt oss få sitta bredvid dig i din härlighet, den ene till höger och den andre till vänster.” Jesus sade: ”Ni vet inte vad ni ber om. Kan ni dricka den bägare som jag dricker eller döpas
med det dop som jag döps med?” De svarade: ”Ja, det kan vi.” Jesus sade: ”Den bägare som
jag dricker skall ni få dricka, och det dop som jag döps med skall ni döpas med. Men platserna till höger och vänster om mig kan jag bara ge dem som har bestämts därtill.” .... ”Den som
vill vara stor bland er skall vara de andras tjänare, och den som vill vara den förste bland er
7
skall vara allas slav. Människosonen har inte kommit för att bli tjänad utan för att tjäna och ge
sitt liv till lösen för många.” (Mark 10:35-45)
Den enda gång Jesus kallar någon för en djävul, är när Petrus spontant vill bevara honom för lidande och död. ”Gå bort Satan” säger Jesus då. Att falla för frestelsen att bli skonad skulle innebära att
mörkrets makt verkligen tog herraväldet och att förmerandets och bevarandets liv, som leder till
död, fick all makt.
Summa summarum
Dopets liv är alltså ett liv för oss alla människor. Detta fastän biskoparna skriver åtminstone två
gånger i sitt nya dopbrev att ”dopet inte ger en tolkning av livet i största allmänhet”. Men det är
precis vad dopet gör. Det ger en tolkning åt det liv som vi alla delar och som vi alla skall dö bort
från i största allmänhet - och som Gud delar när också han gör sig till ett med sanningen att livet
alltid kostar livet. Det är på grund av denna märkliga sanning om livet som vi bekänner ”ett enda
dop till syndernas förlåtelse”, som det står i Nicenum. Och - det är alltså inte en gammal trist formel, en fyrkantig formulering eller en kvarleva från det förgångna. Det är istället en alldeles, alldeles underbar sanning - för här finns livet! Guds eget liv för oss! Detta är alltså
en sanning som gör motstånd mot den verklighetsförfalskning som expansionens liv försöker framställa och som bortser från döden,
en sanning som inte förminskar livet utan gör det rikt och stort och som vi kan dela ut av
och dela med varandra, i kamp och glädje,
en sanning som aldrig kan räkna bort någon människa, inte ett barn, inte en döende, eftersom vi alla utan undantag skall dö.
Allt detta därför att Guds i sin kärlek delar livet med oss människor i Jesu liv, som ger upprättelse,
kärlek och liv åt den som inget har. Detta liv - Ordet med löftet - delar dopet ut till oss alla som behöver livsmod för att kunna leva. Och det handlar inte om andlig utveckling, det handlar om att leva
det liv som kostar livet, alltid samma pris. Det handlar om att leva ett verkligt och utgivande liv i
Guds hand så länge vi andas, där utgivandet blir rikedom mitt i begränsningens liv.
I brevet jag fick inför den här dagen från kyrkokansliet, står det att ärkebiskopen inbjuder till möte
kring Barn och unga 2012 och tydligen då säger: ”Kristen tro handlar om livsmod. Vi vill stärka
barns lust att leva.” Så är det. Men detta gäller inte bara barn utan oss vuxna, åldrande, svaga, nakna, i fängelse och döende. Därför skall det förkunnas i dopet. Vi alla behöver mod och lust att leva
tills vi dör.
Godt, at livet koster livet!
Godt at synge dagens pris.
Det er glæde, alt til stede,
i ét nu er paradis!
Tørstende når roden ned
i evighed.