Följsamhet till ett ERAS-protokoll och 5-års
överlevnad efter kolorektal cancerkirurgi
H. Oppelstrup1, O. Ljungqvist2, A. Thorell1 J. Nygren1, U. Gustafsson1
1
Kirurgkliniken, Ersta Sjukhus, & Institutionen för kliniska vetenskaper,
Danderyds sjukhus, Karolinska Institutet, Stockholm. 2 Kirurgkliniken,
Örebro Universitet och Universitets Sjukhuset, Örebro & Inst. för
Molekylär Medicin och Kirurgi, Karolinska Institutet, Stockholm.
BAKGRUND
Kirurgisk stress kan påverka onkologiskt utfall och överlevnad efter
kirurgi. Om följsamheten till ERAS (Enhanced Recovery After Surgery)protokollet som syftar till att minska kirurgisk stress påverkar
överlevnaden efter kirurgi har ännu inte undersökts.
METOD
Konsekutiva patienter med kolorektal tumör (n=911) opererade mellan
åren 2002-2007 på Ersta sjukhus analyserades. Graden av följsamhet till
pre-och intra-operativa interventioner i ERAS-protokollet bestämdes.
Uppgifter om dödsdatum samt dödsorsak inhämtades från Onkologiskt
Centrum, region Stockholm. Förutom data registrerade i den
prospektiva ERAS-databasen inhämtades också patologisvar samt tagna
blodprov. Fem-årsöverlevnad i förhållande till följsamhet till protokollet
analyserades.
RESULTAT
En följsamhet till ERAS interventionerna med ≥70% (N=273) var
associerad med förbättrad överlevnad. Risken för cancerspecifik död var
42%, HR 0.58 (0.39-0.88) lägre jämfört med alla andra patienter. Vid låg
följsamhet, <50% (n=317) var risken 83%, HR 1.83 (1.16-2.88), högre för
cancerspeifik död jämfört med gruppen med ≥70% följsamhet.
Oberoende prediktorer för ökad 5-års överlevnad var: restriktiv
vätskebehandling, HR 0.528 (0.32-0.86) och per oralt intag av kalorier,
HR 0.55 (0.34-0.78) under operationsdygnet. Även ett högt CRP dagen
efter operation var en prediktor för försämrad 5-års överlevnad.
KONKLUSION
En ökad följsamhet till ERAS-protokollet är associerat med förbättrad 5års överlevnad.
Ökad risk för kolorektal cancer hos kvinnor med
bröstcancer i en nationell kohortstudie
Yunxia Lu, Stockholm1
Josefin Segelman Stockholm2, Lina Lindström Stockholm3, Jan Frisell Stockholm4, Anna
Martling Stockholm5
1 Institutionen för Molekylär Medicin och Kirurgi, Karolinska Institutet
2 Kirurgkliniken, Ersta sjukhus
3 Gastrocentrum, Karolinska Universitetssjukhuset
4 Bröst- och endokrinkirurgiska kliniken, Karolinska Universitetssjukhuset
5 Gastocentrum, Karolinska Universitetssjukhuset
Introduction
Epidemiologiska data har visat en potentiell association mellan könshormoner och kolorektal cancer.
Kvinnor med bröstcancer kan ha ökade nivåer av endogena könshormoner och ha erhållit behandling
med hormonsubstitution samt antihormonell behandling mot bröstcancer. Det är inte känt huruvida
risken för kolorektal cancer är ökad eller minskad hos kvinnor med bröstcancer.
Method
En populationsbaserad, prospektivt registrerad kohort av samtliga kvinnor diagnosticerade med
bröstcancer i Sverige 1961-2010 identifierades från Svenska Cancerregistret. Med standardiserade
incidens ratios (SIR) med 95% konfidensintervall (KI) uppskattades risken för kolorektal cancer efter
diagnos av bröstcancer jämfört bakgrundsbefolkningen. För information om behandling identifierades
en subkohort av kvinnor som opererats för bröstcancer 1977-2007 i Stockholmsregionen. I
subkohorten analyserades associationen mellan behandling för bröstcancer och risk för kolorektal
cancer, uttryckt i hazard ratios (HR) och 95% KI.
Result
I den nationella kohorten av 179 733 kvinnor med bröstcancer diagnosticerades 2 571 fall av
kolorektal cancer, efter en medianuppföljning på 9.7 år. En ökad risk för kolorektal cancer
observerades i bröstcancerkohorten jämfört bakgrundsbefolkningen (SIR 1.59; 95% KI 1.531.65). SIR för cancer i proximala kolon (1.72; 95% KI 1.61-1.82) var signifikant högre jämfört distala
kolon (1.46; 95% KI 1.34-1.58). I den regionala subkohorten av 20 171 kvinnor med bröstcancer
identifierades 299 fall av kolorektal cancer. Olika behandlingar för bröstcancer var inte signifikant
associerade med risk för kolorektal cancer.
Discussion
En ökad risk för kolorektal cancer observerades hos kvinnor med bröstcancer. Vi kunde inte påvisa
något samband mellan olika behandlingar för bröstcancer och risk för kolorektal cancer.
Ökad risk för kolorektal cancer efter ooforektomi i en
nationell kohortstudie
Josefin Segelman, Stockholm1
Lina Lindström Stockholm2, Jan Frisell Stockholm3, Yunxia Lu Stockholm4
1
Kirurgkliniken, Ersta sjukhus
2
Gastrocentrum, Karolinska Universitetssjukhuset
3
Bröst- och endokrinkirurgiska klinken, Karolinska Universitetssjukhuset
4
Institutionen för Molekylär Medicin och Kirurgi
Introduction
Kolorektal cancer uppvisar könsspecifika skillnader i incidens, mortalitet, diagnosålder och
lokalisation i tarmen. Endogena och exogena östrogener och androgener kan vara bidragande,
men den bakomliggade mekanismen är okänd. Hormonsubstitution i perimenopaus har i flera
studier rapporterats skydda mot kolorektal cancer. Bilateral ooforektomi medför abrupt sänkning
av östrogennivåer hos premenopausala kvinnor, och en halvering av androgennivåer hos preoch postmenopausala kvinnor. I djurstudier stimuleras carcinogenes i kolon av ooforektomi,
medan exogent östrogen hämmar. Syftet med studien var att undersöka huruvida ooforektomi
påverkar risken för kolorektal cancer hos kvinnor.
Method
Via Patientregistret och Svenska Cancerregistret identifierades samtliga kvinnor registrerade för att
ha opererats med ooforektomi på benign indikation i Sverige 1965-2011. Kvinnorna följdes till det
först inträffade av död, diagnos av malign sjukdom, emigration eller studietidens slut (2011).
Risken för kolorektal cancer efter ooforektomi jämfört bakgrundsbefolkningen beräknades med
standard incidens ratios (SIR) och 95% konfidensintervall (KI). Med multivariat Cox-regression
kvantifierades sambandet mellan ooforektomi och kolorektal cancer i olika lokalisationer, uttryckt i
hazard ratios (HR) och KI. Detta justerades för typ av ooforektomi (uni- resp bilateral), ålder,
tidsperiod, tid sedan ooforektomi samt komorbiditet.
Result
I kohorten av 195 973 ooforektomerade kvinnor diagnosticerades kolorektal cancer hos 3150
(kumulativ incidens 1.6%). Risken för kolorektal cancer var signifikant ökad (SIR 1.30; 95% KI:1.261.35), och ökade med stigande ålder jämfört bakgrundsbefolkningen (p-värde för trend <0.001).
I den multivariata analysen medförde bilateral ooforektomi en större risk för rektalcancer jämfört
unilateral (HR 1.61; 95% KI:1.13-2.29).
Discussion
Risken för kolorektal cancer ökade efter ooforektomi. Det kan indikera en skyddande effekt av
endogena könshormoner.
Introduktion av SLEEVE gastrektomi på ett
högvolymcenter för bariatrisk kirurgi
Joakim Pålstedt, Stockholm1
Nathalie Spång Gävle2, Anders Thorell Stockholm1
1 Kirurgkliniken, Ersta sjukhus, Karolinska Institutet, Danderyds sjukhus (KI DS)
2 Kirurgkliniken, Gävle sjukhus
Introduction
Gastric bypass (GBY) har hittills varit den helt dominerande operationstekniken för
bariatrisk kirurgi i Sverige. Flera enheter har börjat, eller planerar att börja utföra sleeve
gastrektomi (SG) som ett alternativ.
Syftet med studien var att analysera resultaten efter införandet av SG och jämföra dessa
med GBY utförda under samma period vid Ersta Sjukhus
Method
Två av klinikens bariatriska kirurger tillägnade sig teknik att utföra SG (klinikbesök,
video- och litteraturgenomgång). Efter c:a 25 ingrepp introducerades tekniken
successivt hos övriga kirurger. Patienter med BMI>45, gastroesofageal reflux
och/eller insulinbehandlad diabetes rekommenderades ej SG.
Result
Under perioden 130225-150224 utfördes 287 SG och 1521 GBY på Ersta sjukhus.
Preoperativt BMI var lägre i SG (39,8 ± 4,6 vs 41,2 ± 4,7kg/m2, p<0,05) medan
operationstid (55 ± 17 vs 55 ± 19 min) eller postoperativ vårdtid (1,7 ± 2,2 vs 1,5 ± 2,4
dagar) ej skilde sig åt. I SG reopererades 9 patienter (3,1%) inom 6 veckor (1 läckage, 2
blödning) jämfört med 56 patienter i GBY (3,7%) p = ns. Excess weight loss var lika mellan
grupperna efter 6 veckor (33,8 ± 0,1 vs 33,6 ± 0,1%) men lägre i SG efter 1 år (69,5 ±
0,22 vs 79,8 ± 0,26% p<0,05)
Discussion
Med ett strukturerat upplägg kan SG introduceras på enhet med bariatrisk-kirurgisk
erfarenhet med goda resultat beträffande komplikationer, återhämtning och
viktutveckling upptill ett år.
Hantering av intraoperativt fynd av sten i djupa gallgångar –
preliminära data från nationell randomiserad
multicenterstudie
Mats Möller1, Johanna Östergren2, Rickard Marsk3, Anders Thorell1
1
kirurgkliniken, Ersta sjukhus, Stockholm
kirurgkliniken, Mora sjukhus
3
kirurgkliniken, Danderyds sjukhus, Stockholm
2
Bakgrund
Publicerade data från Gallriks talar för att åtgärd av även små stenar i djupa gallgången
(CBDS) som upptäcks under cholecystektomi bör åtgärdas, eftersom det tycks vara behäftad
med mindre risk för besvärande symptom samt komplikationer jämfört med att lämna dem
utan åtgärd. Data från randomiserade studier saknas.
Syfte
Att i en nationell multicenter RCT söka evidens för vilken strategi att hantera konkrement i
djupa gallgången som är att rekommendera.
Material och metod
Patienter med CBDS ≤ 6mm randomiserades till ”åtgärd” (Å, borttagande av CBDS enligt
lokala rutiner) alternativt ”icke åtgärd” (IÅ, expektans). Samtliga genomgick MRCP efter 6
veckor och de med CBDS vid denna genomgick MRCP efter 12 månader.
Resultat
Från november 2011 har 29 patienter randomiserats (Ersta, Mora, Danderyd, 13 (Å), 16 (IÅ)).
10 (Å) är uppföljda. Ingen hade kvarsten vid MRCP 6 veckor och ingen har vårdats för
komplikationer eller behandlingskrävande symptom.
I (IÅ) är 14 patienter uppföljda. Två patienter har genomgått ERCP pga smärtor, 6 haft
spontan avgång av sten utan symptom inom 6 veckor och 6 hade kvar stenarna vid MRCP
efter 12 månader.
Konklusion
Inklusiontakten i studien har varit alltför låg för att grupperna ska kunna jämföras statistiskt
och att slutsatser ska kunna dras. Vi noterar att de problem som uppstått har setts hos
patienter där sten lämnats och flera har kvar stenarna efter 1 år, medan förloppet i gruppen
”åtgärd” har varit oproblematiskt. Detta är i enlighet med slutsatsen från registerstudien ().
Vi välkomnar varmt fler kirurgkliniker att delta i studien
Referenser
1 Persson G, Enochsson L, Sandblom G. Årsrapport för Svenskt kvalitetsregister för
gallstenskirurgi (Swedish). In: Årsrapport 2009, Jönköping; 2010 p. 1-61
http://www.ucr.uu.se/gallriks/
2 Collins C, Maguire D, Ireland A, Fitzgerald E, O’Sullivan GC. A prospective study of common
bile duct calculi in patients undergoing laparoscopic cholecystectomy: natural history of
choledocholithias is revisited. Ann Surg 2004; 239: 28-33
3 Frossard J, Hadengue A, Amouyal G et al Choledocholithiasis: a prospective study of
spontaneous common bile duct stone migration GastrointestEndosc 2000; 51:175-179
4 Caddy GR, Kirby J, Kirk SJ, Allen MJ, Moorehead RJ, Tham TC. Natural history of
asymptomatic bile duct stones at time of cholecystectomy. Ulster Med J 2005;74(2) 108-112
5 Martin DJ, Vernon D, Toouli J. Surgical versus endoscopic treatment of bile duct stones.
Cochrane Database Syst Rev. 2006 Apr 19;(2):CD003327.
6 Dinesh L, Lane M, Wong P. Complications of endoscopic retrograde
cholangiopancreatography. N Z Med J 2003; 116 (1177) : U496
7 Costamagna G, Tringali A, Shah SK, Mutignani M, Zuccala G, Perri V. Long term follow-up of
patients after endoscopic sphincterotomy for choledocholithiasis and risk factors for recurrence
Endoscopy 2002;34:273-279
8 Andriulli A, Loperfido S, Napolitano G, Niro G, Valvano MR, Spirito F, Pilotto A, Forlano R.
Incidence rates of post-ERCP complications: a systematic survey of prospective studies Am J
Gastroenterol 2007;102:1781-1788
9 Swahn F, Regnér S, Enochsson L, Lundell L, Permert J, Nilsson M, Thorlacius H, Arnelo U.
Endoscopic retrograde cholangiopancreatography with rendezvous cannulation reduces pancreatic
injury. World J Gastroenterol. 2013 Sep 28;19(36):6026-34
The HLA-DQβ1 insertion is a strong risk factor for
achalasia in Sweden
(*=presenting author)
Stephan L. Haas* 1, Jessica Becker2, Zeeshan Ateeb3, Jonna Bister1, Peter Elbe1,
Mats Lindblad1, Magnus Nielsson1, Anders Thorell4, Srdjan Kostic5, Johannes
Schumacher2
1Center for Digestive Diseases, Karolinska University Hospital, Stockholm, Sverige,
2Institute of Human Genetics, University of Bonn, Bonn, Tyskland, 3Center for
Digestive Disease, Karolinska University Hospital, 4Department of Surgery, Ersta
Hospital, Stockholm, 5Department of Surgery, Sahlgrenska University Hospital,
Göteborg, Sverige
Bakgrund
Idiopathic achalasia represents a motility disorder of the esophagus and is
characterized by a failure of the lower esophageal sphincter to relax due to a loss of
neurons in the myenteric plexus. Most recently, an insertion of 8 amino acids in the
cytoplasmic tail of HLA-DQβ1 has been identified as being independently disease
associated.1 The aim of the present study was to assess whether this variant also
confers risk in a Swedish population.
Metod
We genotyped the marker rs28688207 in 171 achalasia patients from Sweden. To
obtain the information of the insertion in a control cohort, we used a genome-wide
genotyped dataset of 732 controls and applied SNP2HLA to impute the insertion.
Resultat
The insertion showed a strong association in the cohort of 171 patients with a
frequency of 6.1% in patients and only 2.2% in controls (P = 7.44×10-05; RR = 2.93).
Slutsats
The variant rs28688207, which leads to an alternative splicing of the HLA-DQB1 exon
5, is a strong genetic risk factor for achalasia in Swedish patients with achalasia.
Referenser
1
Gockel et al. Nat Genet 2014;46:901-4.
Laparoskopisk Ladds operation för malrotation
Bengt Håkanson, Stockholm1
Britt Husberg Stockholm1, Jonas Nygren Stockholm1
1 Kirurgiska kliniken Ersta sjukhus och institutionen för kliniska vetenskaper KI
Danderyds sjukhus
Introduction
Malrotation är ett ovanligt fynd vid utredning av kronisk buksmärta hos vuxna patienter.
Risken för tunntarmsvolvulus är ökad och Ladds operation är standardbehandling vid
behandlingskrävande buksmärtor. Operationen har vanligtvis utförts via laparotomi.
Method
Sedan juni 2014 har Ladds operation utförts med laparoskopisk teknik på Ersta sjukhus.
En av patienterna var 2 år tidigare opererad med en öppen Ladds operation. Förutom
adherenslösning, delning av Ladds band, mobilisering av tunntarm och kolon i enlighet
med standardmetoden samt appendektomi, har i 3 fall utförts cekopexi. Numeriska
värden anges som median och min/max.
Result
Sex patienter (2K/4M) med medianålder 56,5 år (37-78), har opererats laparoskopiskt. Inga
konverterades till laparotomi. Operationstiden var 159 min (137-184). Peroperativ blödning
har ej varit mätbar. Det förekom inga kirurgiska eller andra allvarliga postoperativa
komplikationer och inga akuta reoperationer utfördes under vårdtiden. Vårdtiden var 2,5 (215) dagar. Tre av patienterna har senare (2 veckor till 3 månader) genomgått reoperation,
2 för högt hinder och en patient för en tunntarmsvolvulus. Efter reoperationerna har
samtliga dessa patienter symtomlindrats med undantag av en patient med kort
uppföljningstid (5 dagar).
Discussion
Patienter med kronisk buksmärta och fynd av malrotation utgör en komplex grupp. I de
fall där operation är indicerad har Ladds operation kunnat utföras på ett säkert sätt med
laparoskopisk teknik utan per- eller tidiga postoperativa komplikationer eller hög
morbiditet. Postoperativ uppföljning är väsentlig med hänsyn till behov av reintervention
på längre sikt.
Relation mellan preoperativa besvär och förbättring
av livskvalitet tre år efter ljumskbråcksoperation
Jesper Magnusson, Stockholm1
Jonas Nygren Stockholm 1, Anders Thorell Stockholm1
1 Kirurgkliniken, Ersta sjukhus, Karolinska Institutet, Danderyds sjukhus (KI DS)
Introduction
Vi har tidigare rapporterat att en stor andel av patienter som planeras för ljumskbråckskirurgi
uppvisar milda besvär. Hur preoperativa besvär och livskvalitet (QoL) påverkas lång tid efter
ljumskbråcksoperation är ofullständigt kartlagt.
Method
Män mellan 18-75 år planerade för dagkirurgisk ljumskbråcksoperation i lokalbedövning
inkluderades. Pre- och postoperativa besvär samt QoL utvärderades med SF36,
ljumskbråckspecifikt formulär samt VAS för smärta.
Result
Bland 309 inkluderade patienter (59 (21-75) år) rapporterade 197 (64 %) ljumsksmärta
preoperativt. Smärta skattades lågt både i vila och i rörelse. 102 patienter (33 %) uppgav andra
lindriga ljumskrelaterade besvär. 25 % var asymtomatiska.
Jämfört med normalbefolkningen (C) var fysisk QoL (PCS) försämrad preoperativt hos patienter
med ljumsksmärta (P) (median (IQR) 43,5 (34,7-50,3) vs 53,9 (47,8-56,9, p<0,001) men ej hos
smärtfria patienter (N) 53,0 (47,9-55,9) p=ns vs C). Mental QoL var inte påverkad före eller efter
kirurgi.
Andelen patienter med ljumsksmärta var 13,8%, 12,3% och 7,6% 1, 2 respektive 3 år
postoperativt. Postoperativ smärta skattades lågt under studietiden.
Postoperativ PCS var lika med eller högre än C i såväl N som P under hela studieperioden. Vid
36 månader hade PCS ökat i P från 43,5 till 55,3 (p<0,001 vs preop) men var oförändrat i N
(53,0 vs 55,9, p=ns).
Discussion
Andelen patienter med ljumsksmärta efter ljumskbråckskirurgi minskar över tid. Såväl preoperativ
nedsättning som långsiktigt bestående ökning av fysisk livskvalitet postoperativt är starkt
associerad till smärta från ljumskbråcket. Detta stöder att det, ur ett livskvalitetsperspektiv, i
första hand är patienter med förekomst av detta symptom som skall opereras.
Slitsförslutning vid laparoskopisk gastric bypass. En
randomiserad klinisk studie
Erik Stenberg, Lindesberg1
Göran Ågren Örebro2, Johan Ottosson Lindesberg1, Eva Szabo Örebro2, Richard Marsk
Stockholm 3, Hans Lönroth Göteborg4, Lars Boman Lycksele5, Anders Thorell
Stockholm6, Ingmar Näslund Örebro2
1 Kirurgkliniken Lindesbergs lasarett, Kirurgkliniken Universitetssjukhuset Örebro
2 Kirurgkliniken Universitetssjukhuset Örebro
3 Kirurgkliniken Danderyds sjukhus
4 Kirurgkliniken Sahlgrenska Universitetssjukhuset
5 Kirurgkliniken Lycksele lasarett
6 Kirurgkliniken Ersta sjukhus
Introduction
Slitsileus är en vanligt förekommande och en potentiellt allvarlig komplikation till laparoskopisk
gastric bypass. Det finns indikationer att förslutning av slitsarna kan minska risken för detta, men
ingen randomiserad, prospektiv studie har ännu rapporterats.
Method
Vid 12 svenska kliniker randomiserades 2507 patienter, till förslutning (n=1259) respektive icke
förslutning (n=1248) av de mesenteriella defekterna nedom enteroanastomosen samt i
Petersen space. Förslutningen ufördes med fortlöpande, icke-resorberbara suturer. Preoperativ
data, operationsdata samt data från uppföljningar efter 30 dagar, 1 år respektive 2 år
inhämtades från SOReg. Data samkördes mot Socialstyrelsens Patientregister samt mot
Dödsorsaksregistret.
Result
Grupperna skiljde sig inte åt vad gäller kön, ålder, BMI och comorbiditet. Förslutning av slitsarna
gav en längre operationstid (83 min vs 70 min, p<0.001), men ingen skillnad i intraoperativa
komplikationer eller vårdtid fanns. Efter 30 dagar var frekvensen reoperationer för tarmvred ökad
om slitsarna förslöts (2.2 % vs. 0.7 %, p = 0.003), oftast till följd av knickbildning vid
enteroanastomosen. Vid 2 år var risken för reoperation för slitsileus signifikant minskad om
slitsarna förslöts. (1.9%, vs. 4.5%, p<0.001)
Discussion
Förslutning av de mesenteriella öppningarna med fortlöpande resorberbara suturer
minskar risken för slitsileus över tid, men till priset av en ökad tidig reoperationsfrekvens.
TEP efter 15 år
Per Johansson, Skövde1
Bengt Novik Stockholm2, Eric Secher Stockholm3, Ulla-Britt Mörk Falköping4
1 Kirurgkliniken, Skaraborgs sjukhus/Lidköping
2 Capio CFTK och Karolinska Institutet
3 Magtarmcentrum, Ersta Sjukhus
4 Kirurgkliniken, Skaraborgs sjukhus/Falköping
Introduction
Det saknas systematiskt registrerade långtidsdata om ljumskbråckkirurgi, inte minst efter
laparoskopiska TEP och TAPP.
Method
En kirurgs samtliga 510 TEP och 5 TAPP registrerades prospektivt under 4 år (feb 1998 – feb
20012). De 377 patienterna utvärderades upprepat till och med 5 år, samt nu efter 12-17 år, med en
selekterande screening-enkät. Patienter med kliniskt relevanta symptom selekterades till att
kroppsundersökas av oberoende kirurger enligt ett standardiserat studieprotokoll.
Utfallsmått var recidiv, postop smärta och patienttillfredsställelse. End-points var fullföljd
långtidsuppföljning, recidiv-op eller död.
Result
Vid op-datum var patienternas medelålder 56 år.
Under observationstiden avled drygt 60 patienter (ca 13%), men bara 3 av de avlidna har inte
besvarat någon av uppföljningsenkäterna. Mer än 95% av patienter respektive plastiker har kunnat
följas till någon av ändpunkterna.
Fem recidiv har omopererats och ytterligare 5 asymptomatiska recidiv har diagnosticerats.
Endast 3 av recidiven diagnosticerades inom det första postop året. Hälften debuterade sent (> 2 år)
och 4 av recidiven debuterade > 5 år postop.
Kroniskt obehag har totalt rapporterades efter 6% av plastikerna. Vid den senaste uppföljningen har
ingen patient rapporterat svår smärta och endast 6 patienter registrerat måttliga obehag.
Långtidsresultatet efter de flesta plastikerna (96%) har av patienterna betygsatts som bra eller
mycket bra.
Discussion
Uppföljningsfrekvensen är en av de högsta som någonsin rapporterats i en stor långtidsstudie av
bråckkirurgi.
TEP kan recidivera efter flera års tid, men det är ovanligt. Hälften av recidiven opereras inte.
Kronisk postop smärta tenderar att minska med längre uppföljningstid.
Långtidsresultaten är generellt goda.
Studiens data kan användas för jämförande bench-marking och power-beräkningar i andras
framtida långtidsstudier.
Undoing gastric by pass
Eric Secher, Stockholm1
Bengt Håkanson Stockholm1
1
Ersta diakoni
Introduction
Some patients develop chronic pain of no obvious reason after gastric bypass. In those
patients conversion to normal anatomy can be considered.
Method
Follow up of eight patients where gastric by pass has been converted to normal anatomy.
Result
Follow up 1 - 40 months
All are women, age 25 - 62 yrs (46).
Chronic pain is the main symptom in 7/8.
Dependent on TPN before operation; 4/8.
Other surgical attempts, e.g EA-revision, before conversion in 6/8.
Manometry of small intestine before conversion in 3/8. Of those 2 where pathological.
Conversion done with laparotomy in 4, laparoscopy in 4.
Fundo-plication is added in 6/8.
Demanding postoperative complications in 3/8.
Weight after conversion : between -10 and + 10 kg.
Satisfied today with being converted : 4/8.
One patient with preoperative pathological manometry and good result of conversion
has a normal postoperative manometry.
Discussion
The number of patients is too little to draw any conclusions. Three of the patients are
difficult to evaluate because of short follow up. The impression is, however, that
conversion can be done quite easily and is definitive a solution for some patients.
How do we find out when conversion is worthwhile?
In the near future we want to do manometry on more patients, with or without complications
after gastric bypass, to find out whether this could be a useful tool.
