Personcentrerad utbildning vid diabetes
Patientutbildning har länge varit en central del i behandlingen av diabetes. Effekterna av
genomförd undervisning har dock inte alltid varit de avsedda. Framför allt har det
pedagogiska inslaget ofta varit intuitivt och krav på undervisarens pedagogiska
skicklighet har sällan diskuterats. Uppföljningarna har dessutom ofta varit mycket
kortsiktiga.
För att diabetesbehandlingen ska fungera adekvat krävs att patienten, som ju är den som
dygnet runt har hand om sin egen behandling, skaffar sig en sådan kunskap om
sjukdomen och behandlingen att han klarar av att hantera detta i olika situationer såväl
fysiskt, psykologiskt som socialt. Den traditionella patientutbildningen vid diabetes
behandlar i regel diabetessjukdomen och dess behandling och senkomplikationer,
sambanden mellan insulin, mat och motion, egna blodsockerkontroller och metabolisk
kontroll av sjukdomen. Det som inte lika ofta behandlas är emotionella, sociala och
kognitiva aspekter av att leva med en kronisk sjukdom.
Vi genomförde en randomiserad kontrollerad studie, Herre på Täppan, där patienterna
randomiserades till grupputbildning (2 timmar/vecka i 6 veckor) eller till en väntelista för
senare utbildning. Utbildningsprogrammet utgick från tankar om empowerment och
kognitiv teori och den pedagogiska metoden var problembaserat lärande. Varje
gruppsession startade med en “brainstorming” utifrån en given utgångspunkt (t ex en bild
eller ett patientfall) varefter gruppen diskuterade och sökte lösningar på det valda
problemet. Självstudier under mellanperioden ingick och under påföljande gruppsession
redovisades resultatet av dessa och hur den nya kunskapen kunde appliceras i
egenvården. Grupperna bestod av 6-8 personer med diabetes och en gruppledare.
Gruppen hade också tillgång till litteratur och Internet.
Utbildningen utvärderades efter 6 och 12 månader. Patienterna uppvisade förbättringar i
tre av fyra empowermentskalor (måluppfyllelse, självmedvetenhet och
förändringsbenägenhet). Vidare rapporterade patienterna en ökad kunskap om diabetes
och en större tillfredsställelse med sin egenvård. Den metabola kontrollen förbättrades
signifikant efter genomgången utbildning.
Effekten av Herre på täppan utbildning har även studerats på tonåringar. Hos dessa gav
programmet ingen förändring av HbA1c, förutom i pre/post mätningar, då vi fann en
ökning av HbA1c 6 och 12 månader efter interventionen hos ungdomar över 14 års ålder.
Inte heller empowerment generellt eller var domän för sig påverkades av programmet. I
pre/post mätningen fanns dock en signifikant ökning av förändringsbenägenheten i hela
gruppen.
Två av tonårsgrupperna valde att bjuda in sina föräldrar på en gemensam extraträff. I de
två grupperna sågs en signifikant sänkning av HbA1c. Två grupper valde att inte alls
involvera föräldrarna. I de grupperna steg HbA1c signifikant 12 månader efter
interventionen. Slutsatsen är att det behövs mer studier av utbildningsprogram där man på
ett strukturerat sätt utvärderar på vilket sätt man skall involverar föräldrarna för att nå god
effekt på HbA1c. Vi planerar att i en randomiserad studie undersöka hur en intervention
avsedd att öka konstruktivt föräldrastöd och tydliggjord ansvarsfördelning mellan
föräldrar och barn kan förbättra och bibehålla den glykemiska kontrollen hos unga
personer som startar med insulinpump.
