1918 - HYOL

1918 - mer än ett årtal för ungdomen?
Förord
Fröet till att göra detta projekt såddes under senhösten. Vår gemensamma historielärare Tomas
Brännkärr berättade en rast om en uppsatstävling som handlade om inbördeskriget, ett projekt med
den intresseväckande rubriken ”Finländare mot finländare - spår av 1918 i våra minnen”. Ett projekt
som ordnats av ”Eustory”, en organisation som var helt okänd för oss båda. Tiden som oundvikligen
skulle krävas fanns tillhanda och intresset för ämnet var stort, det var aldrig någon fråga om saken.
Vi antog utmaningen. Det tog inte länge innan idéer om att göra något lite annorlunda kom, något
unikt - och det tror vi att vi också skapat.
Efter utfärder både i närheten och längre bort, personliga möten med mer eller mindre
samarbetsvilliga människor och otaliga timmar av dammiga böcker hamnar vi här, två månader
senare, då allting är färdigställt och detta förord skrivs. Att det har varit tungt ibland går inte att
förneka, men det är utan tvekan värt den stora kunskapen vi har fått. Förhoppningsvis kan vi också
ge kunskapen vi har samlat denna text till omvärlden.
Vi vill rikta ett speciellt tack till Sonja Rosbäck för tillgången till bil, kyrkoherde Guy Kronqvist i
Korsnäs församling för lånet av boken Korsnäs historia, de samarbetsvilliga bibliotekarierna på
Vasa stadsbibliotek för tålamodet med mikrofilmerna samt inte minst till de personer som lät sig
intervjuas.
Vasa 3.12 2008
Sofia Rosbäck
Benjamin Sidorov
1
1 – Inledning
Den första meningen är alltid svårast att formulera; inte minst angående ett så omfattande ämne som
år 1918 i finländsk historia. Hur sammanfattar man ett helt år av oro och omvälvande skeenden?
Hur får man med de berättelser vi aldrig hört, det som idag knappt finns nedskrivet på papper?
Under skolans historietimmar får vi unga ta del av minnesbilder av något vi inte kan greppa. Tanken
på finländare som svurna fiender mot varandra på en motsvarande skala som efter staten Finlands
födelse ter sig som absurd för samtidens ungdom. Få kan ens föreställa sig att vårt land inte skulle
äga suveränitet, men ändå kvarstår faktumet att en manlig gymnasist i Vasa för nittio år sedan blev
tvungen att gå med i en skyddskår under samma period på året som våra studentskrivningar
infaller.1 Detta, förstås, förutsatt att han hörde till den vita sidan.
Mycket av kriget finns bevarat som muntliga berättelser och till pappers i olika former av arkiv,
men de spår som kriget lämnade i form av statyer, gravar och byggnader syns i våra vardagliga liv –
oftast utan att vi tänker på det. Syftet med dessa lämningar torde vara att få människorna att minnas
och hedra händelser också i vardagen, men fyller dessa spår verkligen sin funktion? En intressant
frågeställning som vi valde att föra vidare. Vasa äger som de vitas huvudstad under inbördeskriget
många av de spår som vi har valt att behandla, och som en stad vi båda har bott i under en längre
period var valet naturligt. Utöver Vasa har vi också funnit att byn Korsnäs är hemvist till
förvånansvärt många spår av kriget för att vara så långt från händelsernas centrum. Då Rosbäck
ursprungligen kommer från byn Molpe i Korsnäs kommun var det inte ett långsökt val att
undersöka just den traktens historia.
Den spontana fördomen är att ungdomarna nuförtiden inte vet något eller har bristande kunskaper
om inbördeskriget. Vad finns det egentligen för spår i dessa trakter nuförtiden? Vilka spår existerar
inte längre, och vilka borde få ökad medvetenhet? Nittio år är ett tidsintervall som sträcker sig över
många generationer, bär den yngre alls med sig något av krigets händelser, eller är det svartvit
historia? För att få klarhet i dessa frågor beslöt vi oss för att besöka platser både i Vasa och i
Korsnäs, dokumentera dem och fråga experterna – ungdomarna själva.
1 Nordman 1998
2
2 – Korsnäs: minnen och handlingar från Finlands inbördeskrig
Resan börjar i Korsnäs, en kommun belägen 50 kilometer söder om Vasa och samtidigt 50 kilometer
norr om Närpes. Invånarantalet uppgår idag till omkring två tusen invånare utspridda i byar som
Molpe, Harrström, Taklax och Korsnäs kyrkoby. Själva namnet Korsnäs har något att göra med
kors, möjligen korståg, men hur namnet har uppkommit är svårt att fastslå. Ännu för 2000 år sen låg
hela området under vatten, men landhöjningen gjorde sitt under århundradena och platsen blev
beboelig. De första invånarna var svenskar och svenskan har varit det klara majoritetsspråket sedan
dess. I modern tid har Korsnäs många gånger hållit titeln världens svenskaste kommun. 1
2.1 - Innan inbördeskriget
Korsnäs har alltid varit en liten kommun, men befolkningsmängden uppgick till åtminstone det
dubbla jämfört med idag vid sekelskiftet. Majoriteten av invånarna var lantbrukare och fiskare, men
de hade ändå en roll i det så omfattande inbördeskriget.2
När första världskriget bröt ut litade inte Ryssland på det autonoma Finland. För att hålla autonomin
i styr inkvarterades ryska trupper i hela landet. Kusten i väst var dock strategiskt viktig eftersom
den utgjorde gränsen som var närmast Tyskland, varför ryska trupper inkvarterades i varje by i
Korsnäs. Som en följd startades år 1914 en inkvarteringsnämnd i Korsnäs kommun med uppgiften
att inkvartera ryska trupper i behövliga kaserner, ett oangenämt uppdrag. Ryssarna krävde enligt
uppgift stora gårdar och därför var det mycket svårt att finna tak över huvudet som gick hem. Det
påstås att hela familjer kunde vara tvungna att utrymma sina gårdar och ställa dem helt till ryssarnas
förfogande, något som knappast sågs på med blida ögon. På grund av rykten om oroligheter
orsakade av ryssar beslöt kommunalstämman den 3 juni 1917 att en skyddskår skulle bildas inom
kommunen. För att vilseleda ryssarna gav man den namnet ”brandkår”, ett drag som också gjordes i
Vasa.3 Övningsplatsen för ”brandkåren” låg på en äng i en närliggande skog dit man dragit en
brandspruta om ryssarna skulle upptäcka dem. Varje söndag samlades man för att förbereda sig på
denna äng och intresset var stort. Den 28 januari 1918 alarmerades skyddskåren för första gången
från Vasa - det gällde avväpningen av ryssarna i kyrkobyn och i Molpe.
1 Enberg, Ulfvens et al 1981
2 Pellfolk et al 1933
3 Ulfvens 1991
3
Ett spår av ryssarna i bygderna, eller ”grårockarna” som de kallades i folkmun, är mycket konkret.
Enligt utsago lär ryssarna ha varit stora kvinnokarlar till de lokala männens förtret. Korsnäsmännen
menade att kvinnorna ”inte kunde hålla sig i styr” och ibland yttrade sig detta som avkommor.1 Vid
begravningsplatsen i Molpe och i befolkningsregister vid förra seklets början syns många ryska
namn som mellannamn, exempelvis Xenia. Detta går ännu idag att se på gravstenarna, men
traditionen har sedan länge dött ut – ingen levande person i trakterna bär ännu ryska mellannamn.
2.2 - Insatsen vid fronten i Tammerfors
Det s.k Melinska kompaniet bestod av ett femtiotal korsnäsynglingar i åldersklassen 21-31 år. Dessa
män fick delta i de korta stridigheterna om Vasa och skickades sedan som kämpar till fronten vid
Tammerfors. Att skiljas från hemmet var inte en ovanlighet i bygden, då till exempel
amerikaemigrationen hade varit nära inpå redan i flera år. Många av de unga män som sändes till
Vasa hade äkta makar eller rentav barn, men plikten att frita landet vägde tyngre än den att vara
familjefar. Väl i Vasa fick de ledare som hade utbildats i Tyskland, härdade män som höll rekryterna
i strama tyglar.2
Den sjuttonde mars 1918 kom ett alarm och hela bataljonen som fortfarande var stationerad i Vasa
föstes in i ett tåg. De anlände till Haapamäki, där de för första gången fick se spår av kriget. Efter en
vecka fortsatte färden mot fronten. Färden tog hela natten, och klockan åtta på morgonen stannade
tåget vid Vehmainen. En explosion ljöd vid deras ankomst och manskapet kastade sig ner på marken
till underbefälets munterhet. Han förklarade sakligt att en dylik välkomsthälsning hörde till
vanligheterna, och att de skulle bli vana med det så småningom. Marschen ledde söderut och snart
anslöt sig bataljonen till fronten vid Tammerfors. Vagnarna med sårade från Tammerfors mötte dem
i allt större utsträckning vartefter de närmade sig staden. Ammunition skickades med dem,
likvagnar kom emot dem. Kompanibefälet gav kvällen mot den andra april order om att staden
skulle stormas inom kort. Tystnaden blev påträngande i levnadskvarteren. Nu utdelades för första
gången var mans dödsbrickor, en kartonglapp där alla skulle skriva sitt namn, sin hemort och sitt
kompani.
Klockan tre på natten till den tredje april skulle staden tagas med vilka medel som helst. Det fanns
1 Pellfolk et al 1933
2 Nordman 1998
4
ingen återvändo. Det hade länge anats att dagen skulle komma, men ingen hade förväntat sig hur det
skulle kännas när den verkligen kom. Männen började nu viska hälsningar som de närmaste
vännerna skulle framföra till familjerna om dessa kamrater överlevde stridigheterna. Soldaterna
ställde sig på gården där ett tal hölls till dem i ungefär dessa ordalag: ”En soldats plikt är att älska
Gud och fosterlandet, samt vara beredd att leva eller dö därför om så kräves, ty redan vid skapelsen
har Gud utstakat vår levnadstid för oss, huru livet skall gestalta sig för oss, och vad vi skola göra.
Är tiden inne och Guds mening, att vi nu skola bliva på slagfältet, kunna vi själva icke inverka
något varken till eller från. Vi skola med Guds hjälp såsom män anstår fullgöra vår plikt och
skyldighet mot det land, som sett oss fostras”. Talet hade önskad effekt. Stämningen var närmast
upprymd och manskapet kände sig stärkt och uppmuntrat av att det var Guds vilja att de skulle
strida för sitt fosterland. Strax efter talet fick de skåda det största skådespel de någonsin hade sett
och antagligen aldrig mer fick se. Många trodde att sista stunden var inne. Att bryta igenom staden
var det första delmålet som uppnåddes. Näsilinna var nästa mål, och under denna färd tros Alfred
Grönlund ha stupat. Hans öde behandlas i anknytning till hjältegraven i Korsnäs.
Näsilinna var ett museum som fungerade som stab för de röda. Inget skott kom emot dem när de
närmade sig, något som tedde sig som märkligt. De kastade sålunda ett fåtal granater genom
fönstren och tolv till tretton röda kom utspringande med händerna uppsträckta. ”Processen gjordes
kort” då det varken fanns plats eller manskap att hålla dessa rödgardister under bevakning, en
tämligen snäll omskrivning. En rödgardist fick dock klara sig med livhanken i behåll i utbyte mot
att han gjorde ett maskingevär som han hade desarmerat användbart igen. Rödgardisten som
skonades lär enligt utsago ha donat med geväret i en hel dag. Utöver detta är hans öde osäkert.
Denna händelse är den huvudsakliga insats som korsnäsborna hade i inbördeskriget, en insats som
påverkade långt mer än vad man kan tro. De behövde inte stå oprisade länge, följande brev anlände
kort efter stridigheterna:
”För visad tapperhet och oförskräckt mod, samt för den vackra framgång som jägarna vunno då de
under löjtnant Melins befäl under kulregnet bröta sig över forsen och med storm togo Näsilinna
med garnison och kanoner, belönar jag löjtnant Melin med Frihetskorsets III klass, allt manskap
och underbefäl med tapperhetsmedalj samt alla officerare med Frihetskorsets IV klass.”
Mannerheim.1
1 Pellfolk et al 1933
5
2.3 - Hjältegraven
Alldeles invid Korsnäs kyrka ligger den så kallade Hjältegraven, ett monument till de korsnäsbor
som stupade under inbördeskriget. På granitstenen står ”för Gud och fosterlandet” och i mitten
”Gud vare pris och ära, vårt folk vet segra än, än lever fädrens anda, ännu har landet män”, en vers
av Runeberg. Från vänster till höger står namn på åtta stycken stupade korsnäsynglingar vid
intagningen av Tammerfors år 1918. Monumentet restes först 1920 på initiativ av församlingen.
Trots att åtta namn står på stenen är blott sju män begravda på platsen, den åttonde, Alfred
Grönlund, försvann vid gatustriderna i Tammerfors och hans kropp återfanns aldrig. Som en tröst
konstaterades att hans lekamen iallafall vilar om inte i hemtrakten så ”åtminstone i finländsk jord,
kanske bredvid en röd, men i döden är alla lika”.12
Hjältegraven invid Korsnäs kyrka.
2.4 - Molpe lågstadieskola
Molpe lågstadieskola har funnits i mer än 100 år i samma byggnad. Under den ryska tiden,
inbördeskriget samt vinter- och fortsättningskriget har den funnits till och många generationer har
tagit sina första steg in i skollivet där. Ett minne från Sofia Rosbäcks tid som lågstadieelev under
åren 1997-2002 är en distinkt tavla i matsalen, en minnesplakett över stupade molpepojkar i
inbördeskriget och andra världskriget. En söndagsvisit till Molpe kunde avslöja mer om tavlan och
1 Pellfolk et al 1933
2 Ulfvens 1991
6
de unga männens levnadsöden. Skolan är relativt nyrenoverad och det första intrycket annorlunda,
men de övriga tavlorna från förra seklets tidigare hälft hängde fortfarande kvar. Dessa utgörs främst
av undervisningstavlor föreställande djur och natur, men också ögonblicksbilder av barn på
landsbygden. Tavlan som eftersöktes stod dock inte att finna i den nyrenoverade matsalen, inte
heller i något klassrum. Inte ens i materialrummet fanns den undanstökad. Ett samtal till rektorn
Jan-Henrik Häggdahl rätade ut frågetecknen, tavlan hade flyttats till bönehuset i Molpe ”där den
passade bättre”. Efter att ha hängt i matsalen åtminstone sedan 50-talet och väckt eftertanke i unga
huvuden anses tavlan inte mer lämplig för ett lågstadium. Minnet av de stupade i inbördeskriget har
flyttats ifrån de unga och därmed har ett steg tagits bort från fortlevnaden av minnet från 1918 års
händelser i Molpe.
Minnestavlan över molpestupade från inbördes- och vinterkriget.
3 – Vasa: de vita minnenas centrum
Redan dagen efter krigsförklaringen som kungjorde att det s.k ”frihetskriget” hade börjat utlystes
avväpningen av ryssar och rödgardister i Vasa på order av Mannerheim. Utegångsförbud infördes
hastigt och att utan tillstånd röra sig i staden efter kl. 21 blev straffbart. Ransonering togs i bruk
enligt första världskrigets modell. Förr så präktiga och respektingivande ryssar knuffades omkring i
gatubilden.1 Mannerheim besökte staden den 25 februari 1918 och höll ett kort men slagkraftigt tal
till jägarna som dagen innan hade återvänt till fosterlandet efter att ha utbildats inom den tyska
1 Nordman 1998
7
militären.2 Dessa jägare kom att bilda kärnan i den vita armén, medan de röda med undantag för de
ryska officerarna i deras led oftast saknade krigserfarenhet. De röda hade således betydligt sämre
förutsättningar i Vasa och staden dominerades snabbt av de vita.3
3.1 - Gravgårdens monument
Det enda monumentet till de rödas minne i Vasa.
När man i dagsläget går genom begravningsplatsen i Vasa kantas vägen av monument efter
monument över ”frihetskriget”, en hög kulle till de frivilliga rikssvenskarnas ära1, prisande av
jägarna. Ett enda litet monument till de rödas minne allena står att finna i hela staden. För en person
som inte är bekant med platsen ter sig den röda statyn mycket svår att finna, då den inte ens är
belägen inom gravgårdens murar utan ett stenkast därifrån. Efter att slutligen ha hittat monumentet
konstaterades det att det måste vara ett medvetet drag att ställa det i skymundan, inte ens inom
gravgårdens saliga murar. Stenens motiv är en man och en kvinna som blickar mot skyarna
tillsammans med en text som lyder ”Till arbetarnas och torparnas minne”. Inga pråliga
formuleringar, inga fosterländska verser. I snön fanns endast spår av barnvagnshjul som passerade
statyn. Minnet var som gjort för att glömmas bort.
2 Selén 2008
3 Iversén 1922
1 Salminen 2007
8
Diverse bilder av vita monument på gravgården i Vasa.
Monumentet över rikssvenskar i frihetskriget. Jfr människans höjd.
3.2 -Frihetsstatyn
På Vasa torg finns endast en staty av många mitt på torget. Statyn restes år 1938, tjugo år efter
inbördeskriget, och har stått på Vasa torg sedan dess. Under lördagskvällarna är denna omringad av
tonåringar och på vardagarna skyndar folk snabbt förbi. Turister fotograferar gärna statyn, men där
slutar det för de flesta. Namnet ”frihetsstatyn” får en och annan att fundera, varför heter den så?
Statyn symboliserar de vitas seger över de röda, smyckad med ett lejon som står över en annan
varelse, en man som står framför en sittande man. Ståtligt tronar monumentet över torget för att än
idag påminna vasaborna om de vitas seger, men kunskapen och uppmärksamheten är idag bristande
bland ungdomarna till en sådan grad att statyn knappt kan räknas som ett spår.
9
Frihetsstatyn på torget.
Jägarstatyn i hovrättsparken.
3.3 - Vasa svenska pojklyceum, numera Vasa övningsskolas gymnasium
Den anrika gamla byggnaden som numera mest kallas ”R-byggnaden” är den överlägset äldsta
byggnaden på gymnasiets område. Det är också där som det mesta av skolans historia finns lagrad. I
Runebergssalen, skolans huvudsakliga festsal, finns invid den vänstra kortsidan ett antal plaketter
med namn på dåvarande och f.d elever som stupade i inbördeskriget. Tavlorna är ordentligt
fastskruvade och lär stanna kvar i skolan ännu många generationer av elever.
Stupade lyceister 1918.
Mannerheim av Viktor Jansson.
4 – Ungdomen drar sig till minnes samt lärarreflektioner
10
Vårt syfte var att ta reda på ungdomarnas kunskap och reflektioner över inbördeskriget, något som
utfördes genom intervjuer med slumpmässigt valda elever från Vasa och Korsnäs. Vårt största
problem vid tillfrågningarna var korsnäsungdomarnas ovilja att ställa upp. Av ett tiotal tillfrågade
ville endast två stycken uppträda med sitt namn. Överlag var de tillfrågade korsnäsungdomarnas
attityd mycket undvikande. Motiveringen var i de flesta fall att dessa inte ville visa sin okunskap.
4.1 - Ungdomen idag: Korsnäs
Högstadieeleven Nina Korsbäck från Harrström (f. 1993) var en av de få som kunde tänka sig att
svara. Enligt henne lär man sig grunderna om inbördeskriget i årskurs åtta, men inte längre än så.
Undervisningen om inbördeskriget används enligt henne främst för att lägga grunden till hur det såg
ut efter Finlands födelse snarare än att informera om kriget som en ensamstående händelse i detalj.
Undervisningen i andra världskrigets händelser är betydligt mer ingående inte bara från ett inhemskt
perspektiv utan också internationellt, men hon har ingen åsikt om huruvida mer tid borde läggas på
att lära ut om inbördeskriget. Det enda som hon själv kan relatera till 1918 från sin släkt eller
omgivning är ett gammalt fotografi föreställande en ryss som hennes avlidne farfar hade i sitt
fotoalbum. Hon framhåller också att de elever som är speciellt historieintresserade finner
inbördeskriget mer relevant än gemene skolelev. Hon uppfattar att hennes jämnåriga ser
inbördeskriget mest som ett krig i mängden.
Linn Häggqvist från Taklax (f. 1992) reflekterar över ordet ”inbördeskrig” och menar att det första
som hon associerar till är inbördeskriget i USA under 1800-talet. För henne känns inbördeskrig som
något gammalt, fastän inbördeskrig rasar ännu idag. Liksom Korsbäck säger hon att de har gått
igenom inbördeskriget i stora drag i skolan, men att det inte har lämnat så många minnesbilder.
Andra världskriget däremot kommer hon ihåg att tillägnades ett tredjedels läsår. Det enda som hon
kan komma på som ett spår av kriget i hennes hembygder är hjältegraven i Korsnäs, men hon är inte
säker på var den finns eller om det är just inbördeskrigets stupade som vilar där. Häggqvist tillägger
att hon tror att många ungdomar idag inte ens vet om att det har varit ett inbördeskrig i Finland och
hon kan också tänka sig att kriget länge har varit ett känsligt ämne.
4.2 - Ungdomen idag: Vasa
I Vasa övningsskolas gymnasium går Dorrit Näsi (f. 1990) och Kaisa Ekström (f. 1990) nu sitt
abiturientår, båda från Vasa. De associerar ordet ”inbördeskrig” till hemlandets händelser snarare än
11
till utlandet. Inbördeskriget behandlades enligt dem ganska flyktigt i högstadiet då fokus var på
andra världskriget. De skulle båda gärna se att undervisningen om inbördeskriget utökades.
Ekström tycker sig minnas slaget vid Oravais som något med anknytning till inbördeskriget men är
inte säker. Både Näsi och Ekström menar att ungdomen idag pga. globaliseringen tänker ”krig som
krig”, men att historieintresserade elever säkert kan skilja på krigen bättre. Ingendera av dem kan
komma på ett konkret spår i stadsbilden, men när frihetsstatyn nämns nickas det.
VÖS-eleverna och vasaborna Fredrik Häggman,
Joel Utriainen och Thomas Storås (f. 1992)
kopplar ihop ordet ”inbördeskrig” med det finländska, även om de känner till andra exempel.
Kunskaperna om Finland och andra världskriget är betydligt bättre än om Finlands inbördeskrig,
även om alla påstår sig veta i stora drag vad kriget gick ut på. Alla tre ställer sig åtminstone svagt
positiva till att öka andelen undervisning om inbördeskriget. Häggman och Utriainen känner igen
frihetsstatyn som ett monument över de vitas seger, Utriainen nämner också soldatstatyn till
jägarnas ära i Hovrättsparken. De är överens om att ungdomen börjar blicka framåt då den närmaste
släkten inte längre har en direkt anknytning.
Vasabon Leo Backman (f. 1991) går andra året i Vasa gymnaisum. Han kopplar inte ordet
”inbördeskrig” till någon speciell geografisk plats. Han upplever att de inte har haft ”så hemskt
mycket” om inbördeskriget i skolan och att händelserna som behandlades inte ägnades särskilt
mycket tid. Trots detta skulle han gärna se att sättet som kriget sätts i sammanhang skulle ta upp de
politiska skillnaderna mellan de röda och vita för att ge en större förståelse för politiken i Finland. I
Vasa identifierar han det förfallna skyddskårshuset Valkolinna i stadsdelen Vöråstan som relaterat
till inbördeskriget. Han berättar också att hans morfars far hjälpte rödgardister och ryssar att fly från
det vita Vasa till Ryssland. Backman menar att ungdomen snarare än att inte kunna skilja på krigen
inte alls bryr sig. Frihetsstatyn mitt på torget känner han till som ett vitt monument efter viss
påminnelse. Han tillägger att han åsiktsmässigt antagligen skulle ha varit på de rödas sida om han
hade levt under inbördeskriget, men att han accepterar att de vita vann och har inte något emot
statyn eller dess placering.
Ordföranden för elevkåren i Vasa gymnasium, Linnea Hasselblatt (f. 1991) från Vasa, har ingen
aning om något som har med inbördeskriget att göra. Hon vet inte hur mycket eller när det har
behandlats i skolan och medger att hon är en aning skamsen över det. Hon minns att andra
världskriget har undervisats ingående men har ingen speciell åsikt om inbördeskriget bör få en
större plats i läroplanen, då hon menar att man inte kan jämföra hur mycket de olika krigen har
12
påverkat Finland. Stupade soldaters gravar på begravningsplatsen är det närmaste hon kan nämna
som ett spår av kriget i Vasa och hon har inte tänkt på frihetsstatyn i ett politiskt sammanhang.
Viktor Hartman (f. 1990) är abiturient i Vasa gymnasium och tillhör släkten Hartman som länge har
varit inflytelserik i Vasa. Han vet att de har haft om inbördeskriget i högstadiet samt behandlat det i
en valfri kurs i historia i gymnasiet, varför hans kunskaper om kriget är relativt färska. Han känner
till att hans farfars farfar var någon form av ledare för de vita, något som bekräftas i böcker om
inbördeskrigets verkningar i Vasa. Hartman menar att det är synd att dagens ungdom inte alla
gånger är särskilt brydd om landets historia då han tycker att det är viktigt att veta landets politiska
bakgrund.
Anna Björkman och Emilia Selänniemi (f. 1991), båda vasabor och elever i Vasa gymnasium,
minns inte så mycket av skolans historietimmar om inbördeskriget men släkten har enligt dem
berättat desto mer. Björkman uppger att både hennes farfar och morfar har berättat om sina
upplevelser, Selänniemi håller med om att det vid några tillfällen har diskuterats hemma. Björkman
efterlyser också mer information om inbördeskriget i skolorna. Hon menar att andra världskriget
görs mer levande än andra krig genom bland annat filmer och tror att alternativa
undervisningsmetoder skulle underlätta inlärningen, men hon har på rak arm inga konkreta idéer på
hur man kunde gå tillväga. Båda flickorna känner till frihetsstatyn och jägarstatyn i Hovrättsparken.
Björkman ber att få tillägga att samlandet av primärkällor är viktigt eftersom det finns få veteraner
kvar vid liv. Hon menar också att ungdomen borde lära sig att hedra minnet av de som stred för sin
bild av hur Finland skulle vara. Selänniemi betonar vikten av en bra historielärare som själv är
engagerad och i sin tur engagerar eleverna.
4.3 - Lärarreflektioner
Ville Hajaamo (f. 1982), född i Kristinestad men bosatt i Vasa är lärare i matematik samt klasslärare
vid Vasa gymnasium. Han uppfattar sitt grepp om inbördeskrigets händelser som nöjaktigt, men
medger att hans kunskaper inte är så omfattande som han hade önskat. Han delgavs resultatet av
intervjuerna med eleverna och tillfrågades om sina reflektioner. Hajaamo tror att många elever har
hört talas om exempelvis frihetsstatyns bakgrund i eller utanför skolan, men att bristen på ett
sammanhang har gjort att kunskapen inte har lagrats. Han uppger bristen på naturliga associationer
som den största orsaken till varför inbördeskriget inte längre känns relevant, farfars far är för
distant. Hajaamo anser att ett lämpligt sammanhang vore temadagar, teaterstycken och andra
13
evenemang med anknytning till inbördeskriget som ett konkret sätt att öka intresset. Han jämför
med att så gott som alla känner till jultablån, något som har varit en del av de lägre klassernas
traditioner på ett konkret sätt och därför har lämnat intryck och minnesbilder. Frågan om
inbördeskrigets plats i undervisningen anser Hajaamo svår om inte omöjlig att svara på, då alla
händelser som undervisas på något sätt har påverkat det finländska samhället och en gradering av
dem enligt honom inte kan utföras.
Åsa Löf (f. 1976) är lärare i finska vid Vasa gymnasium och bosatt i Vasa. Hon skyller ungdomarnas
okunskap om inbördeskriget på bristande intresse och att tiderna förändras. Hon menar att mycket
av den information som finns om inbördeskriget idag är i bokform och att nutidens unga föredrar
interaktivitet snarare än att läsa i en bok. Löf lyfter också fram att nittio år har gått och att historien
oundvikligen blir avlägsnare med åren. Många filmer och dataspel behandlar andra världskrigets
händelser, medan dylikt material om inbördeskriget inte finns i likadan omfattning. Filmen ”Raja
1918” föreslår hon som ett komplement till undervisningen. Löf är aningen skrämd av men inser
också samtidigt att skolan måste anpassa sig efter eleverna och tidens anda, att det numera inte
räcker med att läsa ett stycke i boken.
5 – Sammanfattande diskussion
Efter att ha forskat inom ämnet 1918 års händelser i stad och på landsbygd har vi gått från att ha en
uppfattning liknande de flesta vi intervjuade till att vara betydligt rikare på kunskap. Eftersom vi
inte hade hört om Vasas röda innan vi satte igång förväntade vi oss att åtminstone via sidospår få
veta mer om dem. Vi kom dock snabbt fram till att historien inte är rättvis. Vasas röda är mycket
sparsamt omnämnda och så gott som bortsopade idag. Vi fick inte under projektet veta mer om de
röda i Vasa än att de kom från Brändö och att en del av dem tillsammans med ryssar ville åka till
Ryssland enligt de vitas dokument.1 I övrigt endast svartmålande och propaganda i såväl
historieböcker som dagstidningar.2
Vid en titt på ungdomarnas svar kan det genast konstateras att majoriteten av de tillfrågade ansåg att
undervisningen om inbördeskriget borde ändras på något sätt, oftast efterlystes mer tid och mer
djup. Trots att så gott som alla uppger att ungdomen inte bryr sig upplevs inbördeskriget ändå som
en viktig del av Finlands historia. Lärarna tycks också i viss mån vara oroliga och ser problemet,
1 Nordman 1998
2 Mannerheim 1918
14
hypoteser om lösningar nämndes likså - ändå tycks den drivande kraften fattas att verkligen väcka
ett intresse. Det är oroväckande att ingen lyssnar på eleverna och ifall de lyssnar inte gör någonting
utan lämnar det i elevernas egna händer att bli intresserade.
Den viktigaste frågan i vårt arbete är ungdomens brist på initiativ och vad som görs för att motverka
den, eftersom det i nuläget tycks vara att idéer existerar men ingen går till handling. I exempelvis
Vasa finns alla möjligheter till en djup inblick i inbördeskriget på en lokal och bekant nivå, men
skolorna tycks inte använda sig av dessa möjligheter. Vem kommer egentligen ihåg gymnasistens
öde som skyddskårist?
6 – Avslutning
Inom de närmaste decennierna kommer många chanser att få klarhet i historiska händelser att
försvinna eftersom generationer går bort och ungdomarna inte är intresserade nog att föra
kunskapen vidare. Historien kommer att förbli skriven som den är nu och en del av den försvinner i
de äldre generationernas medvetande om situationen fortskrider som den gör nu. Om minnena av
landets födelse och vilka uppoffringar det krävdes för att få staten Finland stabil glöms bort och inte
värdesätts kommer det att få konsekvenser. Uppskattningen för det goda vi har idag kommer att
dala. Att öka medvetenheten för de spår som berör landets historia vilka existerar i vardagen är
också det som får människan att blicka in i framtiden och ger motivationen att skapa historia. Den
sista meningen är inte heller lätt att formulera, men mängden kunskap hos författarna är större än
när den första skrevs.
15
Källförteckning
Enberg, Ulfvens et al (1981): Korsnäs historia. Närpes tryckeri, Närpes.
Iversén, A. (1922): Vasa skyddskår 1917-1918 I-II. F. W. Unggrens boktryckeri, Vasa.
C. G. E. Mannerheim (1918): ”Rödgardisternas krigföring”. Insändare i Wasabladet 5.2.1918.
Nordman, Anna-Maria (1998): Vardagen i Vasa våren 1918. Arkmedia, Vasa.
Pellfolk et al (1933): Korsnäsbygdens insats i Finlands frihetskamp år 1918. Fram, Vasa.
Salminen, Esko (2007): Päättymätön sota 1918 – sisällissota julkisessa sanassa 1917-2007.
Gummerus kirjapaino, Jyväskylä.
Selén, Kari (2008): Mannerheim – puheet 1918-1947. WS Bookwell, Juva.
Ulfvens et al (1991): Historien om en prästgård. Fram, Vasa.
Intervjupersoner:
Leo Backman f. 1991, Vasa
Anna Björkman f. 1992, Vasa
Kaisa Ekström f. 1990, Vasa
Ville Hajaamo f. 1982, Vasa
Viktor Hartman f. 1990, Vasa
Linnea Hasselblatt f. 1991, Vasa
Fredrik Häggman f. 1992, Vasa
Linn Häggqvist f. 1992, Taklax
Nina Korsbäck f. 1993, Harrström
Åsa Löf f. 1976, Vasa
Dorrit Näsi f. 1990, Vasa
Emilia Selänniemi f. 1992, Vasa
Thomas Storås f. 1992, Vasa
Joel Utriainen f. 1992, Vasa
Samtliga foton är tagna av Sofia Rosbäck sista veckan i november 2008.
16
Bilaga: frågorna till rubrik 4
Frågorna som ställdes eleverna i Korsnäs och Vasa:
Namn, födelseår och hemort?
1. Vilken plats är den första du tänker på när du hör ordet "inbördeskrig"? Tänker du på Finlands
inbördeskrig eller inbördeskrig i världen, ex. USA eller Afrika?
2. Hur mycket minns du att ni har haft om inbördeskriget i skolan?
3. Ungefär hur mycket har ni behandlat andra världskriget? Tycker du att inbördeskriget borde ges
mer plats?
4. Kan du komma på några spår (platser, berättelser från släkten, monument, gravar...) av kriget i
Korsnäs kommun/Vasa?
5. Hur tror du att ungdomar idag ser på inbördeskriget?
6. Något mer att kommentera eller tillägga?
Frågorna som ställdes till lärarna i Vasa gymnasium:
Namn, födelseår och hemort?
1. Hur mycket kan du enligt din egen uppfattning om inbördeskriget?
2. Varför tror du att eleverna har svårt att minnas vad de har lärt sig om inbördeskriget?
3. Hur kunde undervisningen underlätta inlärningen och ge händelsen relevans?
4. Anser du att antalet timmar som tillägnas inbördeskriget borde ändras?
17