Två potentiella immunostimulantia för kräftdjur, fungerar de?
Per-Olof Andersson.
Odling av kräftdjur har ökat markant de senaste åren. Framför allt har odling av så kallade tropiska
jätteräkor ökat. De senaste åren har dock produktionen drabbats av förluster på grund av sjukdomar.
Det är många olika typer av sjukdomar som drabbar kräftdjur. Bakterier och svampar drabbar framför
allt redan sjuka, svaga eller stressade djur. Virus kan däremot drabba djur med fullgott immunförsvar.
Virusinfektioner kan gå väldigt fort och det rapporteras om odlingar som har drabbats av näst intill
100-procentig dödlighet inom ett par dagar. Den av de mest förödande virusen är White Spot
Syndrome Virus (WSSV). Detta virus kan infektera många olika sorters kräftdjur men drabbar
framför allt Tigerräkan, Penaeus monodon.
Då kräftor inte har ett immunförsvar så som vi, som kan minnas en virusinfektion, kan man inte
använda riktigt samma teknik för att motverka virusinfektioner. På senare tid har man använt så
kallade ”immunostimulantia” som skall förhöja eller på annat sätt påverka immunförsvaret hos
djuren. Dessa produkter är dock väldigt omstridda och man vet relativt lite hur de påverkar djuren.
Detta projekt har gått ut på att undersöka hur två potentiella immunostimulantia, kitosan och
inaktiverat WSSV, inverkar på immunförvaret hos signalkräftor. Signalkräftor och tigerräkor har ett
väldigt snarlikt immunförsvar. Signalkräftorna lämpar sig dock bättre som försöksdjur, då det är svårt
att odla tropiska jätteräkor under svenska förhållanden. Signalkräftan är även en mer beprövad
försöksorganism.
Kitosan är en löslig variant av kitin. Andra försök har visat att kitosan bland annat kan hämma
virusinfektioner i växter. Det har även en viss antibakteriell effekt och det används tillsammans med
mediciner för människor. Kitosanet injicerades i kräftorna, och antalet blodceller räknades sedan
under 24 timmar i tidsintervallen 0, 30 minuter, 6 och 24 timmar. Det visade sig att kräftor injicerade
med kitosan inte återhämtade sig efter 24 timmar. En del av kräftorna dog även en kort tid efter
försöken. Detta tyder på att kitosan inte är ett lämpligt immunostimulerande ämne när den injiceras in
i kräftan. Det verkar rent av vara giftigt.
Som nämnts tidigare kan inte kräftor minnas en virusinfektion. Ett vaccin bör därför inte
fungera på en kräfta. Det har dock visat sig räkor som blivit injicerats med ett ”räkvaccin” gjort av
inaktiverat WSSV fått ökad motståndskraft mot en infektion med levande virus. Skyddet tycks dock
vara kortsiktigt och verkar bara någon vecka.
Kräftorna bildar sina blodceller i en specialiserad blodbildande vävnad. För att se effekten av
inaktiverat virus kontrollerades hur aktiva olika gener i den blodbildande vävnaden var. Aktiviteten
hos tre olika gener kopplade till immunförsvaret unersöktes två och fem dagar efter att kräftorna
injicerats med inaktiverat virus.
Det visade sig att den gen som är kopplad till själva nyproducerandet av blodkroppar var mest
aktiv två dagar efter injektion. Detsamma gällde för genen som kodar för proPO, ett enzym som utgör
en stor del av kräftans immunförsvar. Aktiviteten hos genen för peroxinectin, som bland annat är
inblandat i celladhesion, var stabilt under alla testtillfällen. För att göra det möjligt att jämföra
resultatet gjordes försöket också med kräftor som infekterats av WSSV och med laminarin, som är ett
ämne som används som immunostimulantia. Inaktiverat WSSV fungerar då det visade sig att
immunförsvaret svarade på ett likartat sätt på inaktiverat WSSV så som det gör för en riktig infektion.
Immunförsvarets reaktion liknade dock inte det svar som uppkom efter en laminarin injektion, frågan
kvarstår därmed om det är en lämplig substans att stimulera immunförsvaret med eller inte.
Examensarbete i biologi, 20 p, HT 2003
Institutionen för biologisk grundutbildning och Institutionen för fysiologi och utvecklingsbiologi, Uppsala
Universitet
Handledare: Kenneth Söderhäll
