Sak. 14:6-9, Rom.8: 16-18 Joh.15:26 – 16: 4
Predikan i Mariakyrkan
Söndag före pingst AD 2015
I Jesu namn,
kära bröder och systrar i Kristus,
franska revolutionen, den industriella revolutionen, ryska revolutionen, eller Karl XII:s
fälttåg, med Narva, Poltava, eller 1812 med Waterloo och Napoleon, Finska vinterkriget och
fortsättningskriget, och hela andra världskriget – är några sätt att beskriva historien, tematiskt
och kronologiskt. Men, det finns andra sätt att se historien också, nämligen som: Faderns tid,
Sonens tid och Andens tid. Fadern har hittills gjort två stora gärningar, först Skapelsen genom
Sonen, i tidens början. (Kol. 1: 15-16)
Sedan frälsningen i Kristus i tidens mitt. (Joh.3:16) Och, det finns en tid till, den är inte
historia. Den är till största delen dold och hemlig för oss: Kristi återkomst vid tidens slut.
Just nu, är väntans tid inne för kyrkan. Vi väntar, på Andens tid.
Mellan Kristi himmelsfärdsdag och Pingstdagen är det nio dagar, denna tid kallas för
Pingstnovenan. Under den tiden brukar kyrkan hålla särskilda böner om den helige Ande, ett
böneschema finns här nere i kyrkan, för den som vill ha det.
Vi hörde i torsdags på himmelsfärdsdagen att Jesu instruktion till apostlarna var att de skulle
stanna i Jerusalem, och vänta ”på det som Fadern utlovat, det som ni har hört mig tala om”.
(Apg. 1:4)
De, skulle bli döpta med helig Ande, om bara några dagar, hade Han sagt dem. (v.5) Det är
inte säkert att apostlarna begrep riktigt vad Han menade, men som vi hörde på Kristi
himmelsfärdsdag gick de tillbaka till rummet i Markus mammas hus, där de brukade sitta.
Rummet var först ett rädslans rum. De hade satt sig bakom reglade dörrar och gömt sig när
Jesus korsfästes, för att det inte skulle gå med dem som med Jesus. Men, rummer var också
rummet där Tomas fått sticka in sina fingrar i Jesu sår och på så sätt upptäcka att den
uppståndne verkligen var Han.
Efter uppståndelsen blev fruktans och rädslans rum ett av uppståndelsen genomlyst rum. Ett
fridlyst rum, Kristus hade lyst frid i rummet och de som var där inne: ”Frid åt er alla”. (20:19)
Rummet, hade ändrat karaktär. Och de hade också männen och kvinnorna där inne gjort. Nu
satt de där igen, på Jesu uppmaning, ”under ständig bön”, och väntade på att Jesus skulle
sända vad Han lovat, att de skulle bli ”rustade med kraft från höjden”. (Luk. 24:49) Rädslans
barrikad var plötsligen en kyrka. Så, kan Gud göra något av det som ingenting är. Genom
Guds handlande var allt förändrat: Kristi död, uppståndelse, närvaro och kallelse var nu deras
erfarenhet och tro.
Den här tiden vi är inne i nu, är alltså en mättad väntetid. Den har sina absolut klara punkter:
att dra sig undan, att vara tillsammans i ständig bön, och att vänta. Man kommenderar inte
Gud, man väntar på Gud som handlar, när tiden är inne.
Därför, är de här dagarna särskilt lämpade för konfirmanderna. De är som en liten fasta, en
förberedelsetid för att ta emot konfirmationen, som ni skall göra i Pingstaftonens gudstjänst:
när ni blir bekräftade i Ert dop, och prästen säger: ”Må Guds gode Ande leda dig på alla dina
vägar”. Vi kan alla samla oss i kyrkans sista påskdagar och vänta på påskens fullbordan,
Pingsten. Egentligen finns ingen förberedelsetid till pingsten, den fullbordar ju påsken, men vi
kan alla använda den som en fördjupning.
Apostlarna och vi väntar på: ”Hjälparen, sanningens ande” som vittnar om Jesus. (Joh. 15:26)
Apostlarna, hade ett försprång på sätt och vis. Hos dem fanns Maria, Jesu mor. Maria, det vet
vi var från Bebådelsen fylld av helig Ande. Det var bra för apostlarna att ha henne hos sig
som redan var bärare av Anden därför att det är bra när redan andefyllda människor är med att
be om att andra också skall fyllas av Anden.
Egentligen är också apostlarna bärare av Anden. Redan i rummet där de gömde sig sade Jesus
till dem när Han steg in: ”Ta emot helig ande” (Joh. 20:22) – och Han andades på dem. Anden
uppfyller dem och rummet, i världens första kyrka.
Apostlarna var personligen uppfyllda av Anden, men nu är det fråga om mer, de skall invänta
Anden som skall spridas ut över hela jorden och uppfylla hela kyrkan.
I torsdags talade vi om att Jesus pekade på de elva männen och sa: Där är min plan. De såg
inte mycket ut för världen. Men, när Anden sedan verkar i och genom apostlarna, har kyrkan
blivit en miljardrörelse över hela jordklotet. Det är den Anden, som vi väntar nu i
pingstnovenan.
Man skulle kanske lite slarvigt kunna säga: ”May the force be with You” och mena Anden,
men det fungerar inte.
Vi har vant oss vid att tänka på den helige Ande som en Guds kraft, men det stämmer inte.
Den helige Ande är en person. Den helige Ande är en kreativ person som vill någonting. Det
är personen den helige Ande som gör Jesus närvarande för oss. En sak som Gud önskar, är att
vi inte skall göra den helige Ande bedrövad. ”Gör inte Guds heliga ande bedrövad, den är
sigillet som utlovar frihetens dag åt er.” (Ef. 4:30)
Vi tänker oss nog oftasts att vi lever som vanligt i den verklighet som vi konstruerat med oss
själva i centrum och andra människor, och kanske Gud, runtomkring. Men, det finns en större,
eller verkligare verklighet, själva Verkligheten. Där centrum är inte jag. Centrum är Gud. Tre
personer i en, Fader, Son och helig Ande. Personer. Vi vet, vad en person är.
Hjärtat i själva existensen har händer fötter och huvud, alltsammans sårat av kärlek till
människorna och allt skapat. Sanningens ande som vi väntar visar oss denna verklighet. Han
visar oss detta tillvarons centrum. Själva Verkligheten.
Vi vet, hur Kristus ser ut. Vi tror att vi vet hur Fadern ser ut, en gammal sträng man med
skägg, kanske, men hur ser Anden ut? Vi vet inte. Anden är som vinden säger Jesus. Du
märker den du ser hur trädens grenar rör sig i blåsten, men du ser inte själva vinden.
Anden ser vi inte därför att han döljer sig för oss. Han döljer sig för att föra oss till Jesus, och
visa oss Jesus, och förena oss med Jesus, i dopet, i konfirmationen, i eukaristin.
Det finns framför allt tre sätt som den helige Ande berör oss: i bönen om helig Ande, om
Andens gåvor, om Andens frukt, om Andens närvaro. Och genom sakramenten där den helige
Ande verkar. Och genom Ordet.
Anden gör orden levande: ”Alla dina ord är ande och liv”(Ps.33) står det, och i den
eukaristiska bönen säger vi: ”Sänd din Ande över oss och dessa gåvor så att de för oss blir vår
Herres Jesu Kristi kropp och blod”. Paulus säger oss i dag: Anden vittnar tillsammans med
vår ande om att vi är Guds barn” – Anden ger oss alltså visshet om vilka vi är, genom att
Kristus gjort oss till sina. (Rom.8:16)
Den som lever i den gemenskap som Sanningens ande fogar in dig i, lever i verkligheten med
stort V. Att leva i sanningen är den bästa relationen till sanningens Ande. Det är att leva där
slöjan är borttagen. När slöjan är borta avslöjar sanningens Ande storheten i en människa och
den potential vi har till att bli verkliga och sanna människor, de som Kristus skapat oss att
vara ligger i öppen dag, och vi kan genom Andens kreativitet bli den mänskan.
Men, för den som inte vill leva avslöjad, blir detta ett problem. Det blir provocerande. Den
som vill leva sanningens liv i sanningens Ande, måste räkna med att bli utesluten ur den
liturgiska gemenskapen, stötas bort med Gud som argument. Till och med som nu har skett
hela våren med de kristna i världens äldsta kyrkor, bli dödade av folk som tror att de bär fram
ett offer åt Gud.
Sanningen är provocerande, det vet Kristus som blev dödad för den. Jesus tycker inte särskilt
synd om den sanningsmänniska som råkar ut för detta, Han säger bara att jag har sagt er detta
för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt er det”. (Joh.16:4) Inget på
jorden kan någonsin bli så rikt att det kan ersätta det avslöjade sanna livet i Kristus. Han säger
oss: ”Detta har jag sagt er för att ni inte skall komma på fall”. (Joh.16:1)
Låt oss vaka och be om ett avslöjat liv - i Sanningens Ande.
Maria Eckerdal
