Lisa Holström
Didaktik 1
2016-04-04
Att arbeta normkritiskt i dansundervisning
Inledning:
Vi är alla med och utformar, överför och upprätthåller normer i skolan och alla andra platser i
samhället - även i danssalen och i dansundervisningen. Människor definieras och värderas
utifrån normer. Normer, d.v.s. de underförstådda regler för vad som är "normalt",
upprätthåller våra sociala koder som gör att vi kan umgås. Dock är många normer inte
nödvändiga för att vårt samhälle ska fungera och de kan leda till begränsningar och
diskriminering av människors handlingsutrymme och livsvillkor - de som avviker från
normen blir exkluderade av samhället och får begränsade möjligheter. Normer handlar om
makt, och i den maktobalans som normer medför gynnas vissa medan andra utesluts. För att
bryta normerna och därmed vidga människors möjligheter gäller det att både synligöra
normer och ifrågasätta de (Brade, Engström, Sörensdotter & Wiktorsson, 2008).
En danspedagogs uppgift är i min mening inte bara att lära ut dans utan att alltid arbeta
normbrytande för att skapa en miljö som är jämställd och inkluderande. Den här texten syftar
till att diskutera det tillvägagångssättet där diskussionen rör sig mellan normen för kön, genus
och sexualitet samt vithetsnormen och normen för en dansares kropp. Jag tar även upp hur
musik och kläder påverkar undervisningen.
Frågeställning:
– Hur kan man arbeta normkritiskt i dansundervisning?
– Vilka normer råder i dansvärlden och i dansundervisningen?
Syfte:
Syftet med denna text är att diskutera hur man kan arbeta normkritiskt i dansundervisning för
att skapa en jämställd och inkluderande miljö genom att ta upp de normer som råder i
dansvärlden och sedan diskutera hur de kan ifrågasättas och utmanas.
Metod:
Jag utgår från texten I normens öga skriven av Brade, Engström, Sörensdotter och
Wiktorsson (2008), som handlar om normer i samhället och hur man kan arbeta normkritiskt
generellt i skolan. Jag utgår även från egna erfarenheter och observationer som student från
Dans- och Cirkushögskolan och föreningen Uppsala Dansakademi. Dessutom jämförs min
dansundervisning i Sverige med den jag upplevde som elev i ett dansteam under mitt
utbytesår på Liberty High School i Las Vegas, USA, för att uppmärksamma hur normer
skiljer sig i tid och samhälle.
Lisa Holström
Didaktik 1
2016-04-04
Diskussion:
Genus och kön
Dansvärlden präglas av samhällets rådande norm som behandlar två fasta biologiska kön som
olika varandra. Vi delar in människor i kvinnor och män – trots att vissa människor inte
förknippar sig i någon av de snäva kategorierna. Normen för genus innebär att man som
”normal” kvinna ska vara så kvinnlig/feminin som möjligt och som ”normal” man så
maskulin/manlig som möjligt. Genusnormer är något som vi konstruerar i vardagen och
upprätthåller i samhället. Det är det socialt konstruerade könet och i och med det har det
blivit ett tvång att tillhöra antingen det kvinnliga eller det manliga. Vad som uppfattas som
kvinnligt och manligt beror dock på vilket socialt, kulturellt, religiöst och historiskt
sammanhang vi befinner oss i. Utöver normerna för kön och genus råder även heteronormen,
dvs. att det som uppfattas som ”normalt” i samhället är att vara heterosexuell – en norm som
syns tydligt i samhället och präglas ständigt av reklam, musik, böcker, filmer, lagstiftning,
jämställdhetspolitik och yrkesval (Brade m.fl. 2008).
Rörelser
I balett finns olika rörelser ämnade för män och andra för kvinnor och i många klassiska
dansföreställningar är det ett hetero par i huvudrollerna. På Liberty High School upplevde jag
som elev att killar och tjejer gjorde olika rörelser anpassade för kön och genus i ett flertal
koreografier – t.ex. om en rörelse var för feminin för en kille så gjordes den om för att bli mer
maskulin. För att neutralisera rörelser och ifrågasätta normerna för kön, genus och sexualitet
anser jag att man som danspedagog borde låta alla elever göra samma rörelser och inte dela
upp de olika för tjejer och killar. Hur man beskriver rörelserna är också viktigt för att bryta
mot normer. Jag anser att det är bäst att beskriva rörelser anatomiskt för att könsneutralisera
dem. Dock borde man även problematisera och ifrågasätta rörelser genom att t.ex. diskutera
med eleverna vad de upplever som manliga/kvinnliga rörelser för att sedan ställa frågan
varför de tror att det är så? På det viset blir eleverna förhoppningsvis mer medvetna och
uppmärksamma på de rådande normerna.
Kläder
Normerna för kön, genus och sexualitet bestämmer också vilka kläder som anses vara
”normala” i en danssal eller på en scen. Butikers utbud och rådande trender i samhället, samt
konventioner på olika dansskolor bestämmer vad som är socialt accepterat att ha på sig. Det
tydligaste exemplet är att det som kvinna anses okej att ha på sig både byxor, kjol och
Lisa Holström
Didaktik 1
2016-04-04
klänning medan en man anses vara ”onormal” eller förutses vara homosexuell/transperson
om han väljer att ha på sig en kjol eller klänning då det uppfattas som feminina plagg. Som
danspedagog tycker jag att det borde lyftas kritik mot normerna genom att göra medvetna val
av kläder till föreställningar och liknande. För att undvika att det blir en ekonomisk fråga som
kan exkludera människor, är det bättre att utgå ifrån kläder som många redan har hemma. För
att könsneutralisera de kan man låta alla bära likadana kläder och samma färger oavsett kön.
Jag tycker det är bättre att ha ett lösare tema som folk får tolka än att bestämma en strikt
klädkod. I danssalen anser jag att eleverna alltid ska få bära de plagg de själva känner sig
bekväma i. I texten I normens öga poängterar Brade m.fl. (2008) att det är viktigt att
synliggöra normen som norm - och problematisera det faktum att normer styr vårt
handlingsutrymme. Därför ser jag ett värde i att diskutera med eleverna vad som är accepterat
att visa på kroppen och vad som inte är det, tillsammans med varför de tycker så och till sist
varför de tror att de tycker så.
Musik i dansundervisning och på scen
Normen i västerländsk popmusik är 4/4-dels takt. I dansundervisningen och på föreställningar
i USA upplevde jag som elev att det endast spelades musik i 4/4-dels takt och det var aldrig
någon diskussion om varför eller om det ens fanns alternativ musik. På både Uppsala
Dansakademi och Dans- och Cirkushögskolan utmanas dock den västerländska musiknormen och musik i olika taktarter spelas utan att förklaras som något annorlunda. Tre-takt,
fem-takt, sju-takt osv. förklaras inte som udda taktarter. Detta gör att de inte upplevs som
udda i undervisningen på Dans- och Cirkushögskolan vilket medför att normen nästintill har
brutits. Utifrån detta exempel lyfter jag frågan om det bästa sättet att bryta en norm är att inte
tala om det som avvikande normer med elever i undervisningssammanhang? För att utmana
normen att 4/4-dels takt är den ”normala” takten i västerländsk musik som används i
dansundervisning bör man enligt mig använda musik från hela världen om möjligt och gärna i
olika taktarter utan att prata om det. Vad musiken förmedlar är också något som man bör vara
uppmärksam och medveten om. För att inte upprätthålla de normer som redan finns i
samhället för genus, kön, sexualitet och etnicitet anser jag att man i dansundervisning bör
spela musik som man själv kan stå för. Enligt mig innebär det musik som inte anspelar på sex
och som inte är sexistisk, rasistisk eller homofobisk.
Hjälpmedel eller tradition – spegeln som norm i dansundervisning
Stång och framförallt spegel är vanligt förekommande i dansundervisning med syftet att
verka som hjälpmedel. Dock används spegeln ofta bara för att det är tradition och har blivit
Lisa Holström
Didaktik 1
2016-04-04
en norm i dansundervisning som kan skapa en medvetenhet om kroppen och utseendet hos
eleverna och som därmed riskerar att ta över undervisningens syfte. Jag tycker att man ska
använda spegeln som ett redskap vid behov men ständigt ifrågasätta dess användning och
syfte, och vara uppmärksam på hur den påverkar eleverna. Kanske låta eleverna testa ett
material både med och utan spegel och fråga vad de ser och hur de använder den? Jag tycker
det är mycket viktigt som danspedagog att fråga sig själv varför man vill eller inte vill
använda spegeln i sitt förberedda material?
En dansares kropp och dess förmågor
Brade m.fl. (2008) tar upp en faktor som påverkar våra möjligheter mycket men som trots det
ofta osynliggörs, nämligen vilka funktionsförmågor vi har och hur samhället är uppbyggt och
strukturerat utifrån vissa kroppars förutsättningar. Normen för en danskropp är att den ska
vara smal, muskulös och flexibel. Kroppen ska vara rörlig och fungera i alla bemärkelser och
därmed är normen för en dansare att inte ha någon funktionsnedsättning som exempelvis
nedsatt syn, hörsel, fysisk funktionsförmåga etc. På Dans- och Cirkushögskolans utbildningar
och även på Uppsala Dansakademi råder en tydlig norm att en dansare inte har synliga
fysiska funktionsnedsättningar. I Liberty High School's dansteam var en av dansarna döv. Det
upplevdes som en klar avvikelse från normen och dansaren slutade senare i dansteamet av
olika anledningar. Hur kan man undervisa inkluderande för människor med olika
funktionsvariationer som avviker från normen? Brade m.fl. (2008) anser att platser och
kommunikation behöver utgå från varierande grader av funktionsförmåga för att skapa en
inkluderande miljö. Jag tänker att man i dansundervisning kan utgå från eleverna i gruppen
när man skapar något - ser man utifrån deras styrkor istället för "svagheter" när man skapar
ett nytt material kan man anpassa materialet så att det fungerar för alla. Då slipper någon
känna sig exkluderad eller "onormal". Om man aldrig har träffat gruppen innan kan ett
förslag vara att alltid ha en variant på en övning/ett material så att det kan anpassas. Jag
tycker inte att man ska särbehandla någon utan våga utmana alla, oavsett olika
funktionsvariationer. För att kommunicera normkritiskt anser jag att man bör tilltala alla på
samma sätt, och om någon behöver extra hjälp eller liknande kan man göra det diskret så att
personen ifråga inte känner sig ”avvikande” eller ”onormal”. Dessutom - att våga fråga elever
vad de vill och hur de vill bli behandlade om man själv känner sig osäker på hur man handlar
rätt i vissa situationer. Samtidigt som man inte kan förutse alla människors olika
funktionsvariationer i en grupp bör man vara medveten och uppmärksam på att alla
människor är olika och därför undervisa medvetet normkritiskt genom att skapa material och
Lisa Holström
Didaktik 1
2016-04-04
planera en danslektion som inte är helt anpassat efter normen för en dansares kropp och dess
förmågor.
Vithetsnormen
Normen för svenskhet förklaras i texten I normens öga på följande sätt:
“Den rangordning av hudfärg, ursprung, religion och språk som utformats i det svenska
samhället ger vissa människor fördelar över andra. Ofta framställs den vita svenska
etniciteten och kulturen som ett ideal som människor värderas mot eller ska anpassa sig till,
vilket ger effekter för dem som av olika anledningar inte passar in i denna norm” (Brade m.fl.
2008).
På både Dans- och Cirkushögskolan och Uppsala Dansakademi råder en vithetsnorm. På
Liberty High School i USA, anser jag att den inte är lika tydlig som i Sverige men ändå en
bidragande faktor som påverkade skolans elever och fungerade exkluderande i flera
sammanhang. Hur kan man undervisa representativt i dans och inkludera de som
vithetsnormen exkluderar? Mitt förslag är att i t.ex. danshistoria göra en rättvis
representation av de betydelsefulla inom dansvärlden och inte bara utgå från de som
traditionellt alltid tas upp i danshistoriska sammanhang. Ett bra sätt att uppmärksamma varför
historien är skriven på ett visst sätt och varför i många sammanhang fler vita och främst män
är nämnda är att använda metoden historiografi, vilket kan beskrivas som
historieskrivningens historia och innebär att man tar reda på vem, var, när och hur historien
har skrivits för att lyfta fram en diskussion.
Sammanfattning och slutsats:
Generellt tycker jag att det är viktigt att alltid fråga sig själv som danspedagog varför man gör
något - vad är syftet? Att ifrågasätta sina val för att inte bara handla efter normer, traditioner
och konventioner. Att behandla människor lika oavsett är något man som normkritisk
danspedagog alltid bör sträva efter. Ett specifikt exempel som UTMANA, ett normkritiskt
utbildningsföretag, tog upp under en workshop på Kävesta Folkhögskola år 2015 där jag
medverkade som elev var att man alltid ska låta människor få säga själva vilket pronomen
man identifierar sig som. Låt aldrig andra bestämma vem någon är eller ska identifiera sig
som. Lättast är kanske att lära sig elevernas namn på en gång för att slippa göra misstag och
kalla någon ett pronomen som personen själv inte identifierar sig som. Å andra sidan bör man
inte vara alltför rädd att göra fel så att man knappt vågar säga någonting. Yttrandefrihet
skapas i en öppen dialog och diskussion.
Frågan är dock om trots alla dessa försök att bryta normer enbart skapar nya normer som
Lisa Holström
Didaktik 1
2016-04-04
innebär att nya personer känner sig avvikande eller ”onormala”. Är det ett oändligt kretslopp
som inte går att bryta, utan som endast kan ifrågasättas och problematiseras? En annan aspekt
är att de normer jag ser och vill ifrågasätta och bryta, ser jag genom ett par glasögon som är
färgade av de normer som redan finns och som undermedvetet styr och påverkar vad jag ser.
Det krävs perspektiv för att se vilka normer som råder i den tid och samhälle jag lever i just
nu. Jag har insett att normkritik är komplext och även om mitt syfte och min ambition är att
undervisa normkritiskt för att skapa en mer jämställd och inkluderande miljö kan det innebära
att jag genom att försöka bryta de rådande normerna skapar nya normer som inte alla känner
sig inkluderade i. Trots att jag i min diskussion föreslår konkreta sätt att bryta normer och att
man bör diskutera med elever vad normer är, varför de finns och var de kommer ifrån, börjar
jag ifrågasätta mig själv och undrar om inte det absolut bästa sättet att undervisa normkritiskt
är att utan vidare förklaring undervisa just normkritiskt utan att eleverna märker det för att på
så sätt normalisera det som i generella sammanhang anses ”onormalt”, i danssalen.
Denna diskussion är inte på något sätt slutförd. Det jag kan dra som slutsats är att man som
danspedagog bör vara medveten om sitt syfte med att undervisa normkritiskt och handla
därefter. Mitt syfte skulle vara att skapa en mer jämställd och inkluderande miljö och därför
skulle jag ifrågasätta de normer som jag anser strider emot mitt syfte. Mina förslag på hur
man undervisar normkritiskt kanske inte leder till den jämställda och inkluderande miljö jag
vill uppnå, men min intention är god och det är det bästa jag kan åstadkomma just nu. Att
sedan vara öppen för kritik och låta elever och kollegor utvärdera min undervisning och mina
metoder skulle förhoppningsvis innebära att jag medvetandegör och förstärker mitt syfte.
Lisa Holström
Didaktik 1
2016-04-04
Källförteckning:
Brade, Lovise, Engström, Carolina, Sörensdotter, Renita, &Wiktorsson, Pär (2008). ”Att ta
sin utgångspunkt i normer” ur I normens öga; Metoder för en normbrytande undervisning.
Stockholm, Stiftelsen Friends. (sid 18-25)
