FORTSATTA FORMER
UTVÄRDERING AV
FÖRSÖKSPERIODEN MED
ETT UTÖKAT FONOGRAMSTÖD
Statens kulturråd, Box 7843, 103 98 Stockholm
Besök: Långa raden 4, Skeppsholmen
Tel: 08 519 264 00 Fax: 08 519 264 99
Webbplats: www.kulturradet.se
Grafisk form: Liedgren Design
Foto omslag: Karlo Pesjak
Tryck: Elanders Berlings, Malmö 2004
© Kulturrådet 2004
91-85259-00-4
INNEHÅLL
Förord sid
Sammanfattning sid
Summary sid
1. Bakgrund sid
2. Kulturrådets bedömning och förslag till åtgärder sid
3. Särskilt om musikalier sid
4. Förordningsförslag sid
Noter sid
Bilaga 1. Fonogramstöd i nya former. Utvärdering av försöksperioden –
4
FÖRORD
Kulturrådet har sedan 1982 lämnat fonogramstöd. Det
allra mesta har givits i form av produktionsstöd och i allt
väsentligt var stödet oförändrat vad gäller inriktning och
omfattning fram till årsskiftet 2000 / 2001. Då fick Kulturrådet regeringens uppdrag att under en treårsperiod pröva
nya former för stödet, bl.a. mot bakgrund av en snabb teknisk utveckling och en i övrigt föränderlig bransch. Det är
i anslutning till utvärderingen av den försöksverksamheten som Kulturrådet nu förordar ett antal förändringar
där en viktig utgångspunkt är behovet av en stödform som
kan tillgodose kraven på flexibilitet i bidragsgivningen.
Den största nyheten är förslaget om ett utökat stöd till
fonogramverksamhet via folkbiblioteken. Det innebär att
alla produktioner som får produktions- eller marknadsföringsstöd genom Kulturrådets försorg föreslås distribueras till landets samtliga folkbibliotek. Detta förslag lanserades redan på 70-talet, då ett statligt fonogramstöd diskuterades på allvar för första gången. Då fick förslaget inget
gehör, men nu är alla berörda parter positiva till idén.
Bland Kulturrådets övriga huvudförslag finner man
förslag som att anpassa förordningen och föreskrifterna
till ett mångkulturellt samhälle genom att ta bort kravet på
”svensk” musik. Förutsättningen för att komma i fråga för
stöd föreslås gälla svenska artister och upphovsmän, eller
artister och upphovsmän, som är bosatta här i landet. Försöket med ett artist- och upphovsmannastöd avslutas, samtidigt som begränsningen att enskilda grupper/artister inte
kan få stöd om de producerar sig via eget bolag tas bort ur
föreskrifterna. För att komplettera bilden av statens kulturpolitiska satsningar föreslås att Kulturrådet i samarbete
med branschorganisationerna och Statens Ljud- & Bildarkiv utreder möjligheterna till regelbunden statistik för
fonogramutgivningen i Sverige. Compact Distribution AB
(CDA) föreslås få statligt stöd i ytterligare tre år.
Utvärderingens slutsatser och förslag har diskuterats
med ett stort antal företrädare för skivbolag, branschorganisationer, intresseföreningar och andra aktörer på
området. Kulturrådet vill i detta sammanhang tacka alla de
som på olika sätt har tagit sig tid att bidra till denna rapport.
Stockholm den 29 februari 2004
Kristina Rennerstedt
Generaldirektör Kulturrådet
5
SAMMANFATTNING
Riksdagen beslutade sent på hösten år 2000 att låta Kulturrådet genomföra ett treårigt försök med ett differentierat
fonogramstöd, bestående av fyra olika stödformer till skillnad från det stöd som tidigare funnits, enligt förordningen
om statsbidrag för framställning och utgivning av fonogram (SFS 1982:505). I regleringsbrevet för år 2001 fick
Kulturrådet i uppdrag att återrapportera försöket med en
analys av effekterna på fonogramutgivningen inom olika
genrer av försöksverksamheten.
Kulturrådet engagerade journalisten Klas Gustafson som
fick uppdraget att analysera och utvärdera försöket. I december 2001 utökade Kulturrådets styrelse utredarens uppdrag till att även omfatta stödet till fonogramdistribution.
Med utgångspunkt från utredarens rapport, inkomna
synpunkter och övrig information som Kulturrådet inhämtat, lämnar rådet ett antal förslag, rörande såväl försöket
med ett utökat fonogramstöd som förslag gällande de andra
stöd som ges inom anslaget Fonogram och musikalier m.m.
(28:7 ap. 2).
Kulturrådets huvudförslag är:
• I syfte att anpassa förordningen och föreskrifterna till
ett mångkulturellt samhälle tas kravet på ”svensk” musik bort.
• Föreskrifternas begränsning att enskilda grupper/artister som via eget bolag producerar sig själva ej kan få
stöd tas bort.
• Ett nytt stöd för distribution av fonogram till landets
samtliga kommunbibliotek inrättas.
• Försöket med ett artist- och upphovsmannastöd avslutas.
• I samarbete med branschorganisationerna och Statens
Ljud- & Bildarkiv utreds möjligheterna att regelbundet
sammanställa relevant statistik för fonogramutgivningen i Sverige.
• För att de små och medelstora bolagen inte ska ställas
utan distribution föreslås att CDA får statligt stöd i ytterligare tre år. Detta stöd utvärderas löpande.
• Den del av STIM/svensk Musiks verksamhet som rör
internationell informations- och kontaktverksamhet
överförs från fonogramanslaget till de internationella
anslagen.
Rapportens beskrivning av en snabbt föränderlig fonogrammarknad äger idag stor relevans. Att fonogramstödet
är ett viktigt kulturstöd råder enligt Kulturrådet inget tvivel
om. I den kraftiga strömmen av musikutgivning spelar
kvalitetsfonogrammet en alltmer betydelsefull roll. Detta
har poängteras i alla utredningar fram till idag och faktum
kvarstår; utan fonogramstödet skulle med stor säkerhet
flera av de svenska bolag som konkurrerar med de multi-
6
nationella bolagen inte ha överlevt. Trots sin ringa marknadsandel står de små, oberoende bolagen för en tredjedel
av utgivningen av alla svenska fonogram.
Ännu återstår att se om den digitala distributionen kommer att bli branschens undergång eller dess räddningsplanka. För att möta en föränderlig marknad med ett fungerande fonogramstöd är det viktigt att stödformen är så
flexibel som möjligt och att Kulturrådet har en nära dialog
med branschföreträdarna. Dessutom bör Kulturrådet fortsätta att följa och bidra till forskning och utveckling på området.
Fonogramstödet bör omfatta musikkonsten i sin helhet.
Stödet riktar sig mot fonogrambolag och inte mot enskilda
musiker.
Det är idag mycket svårt för bolag att få avtal med någon
distributör. Ett sådant avtal garanterar inte heller att skivan
når kunden. Betydelsen av många informations- och försäljningskanaler och aktiva insatser från producent och från
artisterna själva har i stället stärkts, bland annat genom utvecklingen av informationsteknologin och en ökad försäljning av skivor på livespelningar. Rådet delar därför utredningens uppfattning att kravet på distributionsavtal bör
tas bort.
Redan i det första betänkandet år 1971 föreslog konsertbyråutredningen att man skulle ge ett utökat stöd till fonogramverksamhet på folkbiblioteken. Detta förslag blev
mycket kritiserat, främst från fonogrambranschens aktörer
som fruktade att privatkopiering av fonogram skulle öka
kraftigt. Nu är läget annorlunda. Såväl skivbolag som biblioteken ställer sig positiva till utredningens förslag om distribution av kvalitetsfonogram via folkbiblioteken. Kulturrådet ställer sig också bakom förslaget.
Artist- och upphovsmannastödet är den stödform inom
försökets ram som har varit svårast att tydliggöra, bedöma
och administrera. Hela urvalsprocessen läggs på Kulturrådets arbetsgrupp utan att först passerat något skivbolag.
Denna ordning riskerar att öka frågorna kring vilka kriterier som ligger till grund för bidrag. Försöket med stödformen avslutas därför.
Verksamhetsstödets grundtanke att förstärka uthålligheten och att ge möjlighet till ökad stabilitet för mindre och
medelstora bolag har fungerat väl under försöksperioden.
Kulturrådet föreslår att stödets inriktning ändras till ett
utvecklingsstöd och att det som huvudregel blir tvåårigt.
Behovet av marknadsföring, distribution och information blir allt viktigare för att synliggöra de produktioner
som görs med stöd av staten. Det extra marknadsföringsstödet har inte sökts av så många, men rådet ser stödet som
en fortsatt viktig beståndsdel i ett väl fungerande och flexibelt stödsystem. Kulturrådet anser att stödet i fortsätt-
ningen skall gälla både marknadsförings- och distributionsinsatser och benämnas marknadsstöd.
Kulturrådet ser över möjligheterna att förenkla ansökningsförfarandet i samband med införandet av ett nytt
ärendehanteringssystem på myndigheten. Samtidigt ser
Kulturrådet över de återrapporteringskrav som för närvarande finns i syfte att förenkla och tydliggöra. Då det är viktigt att följa utvecklingen på fonogramområdet föreslår rådet att man i samarbete med branschens aktörer och Statens
Ljud- & Bildarkiv ser över möjligheterna att regelbundet
sammanställa relevant statistik och analys av området.
Kulturrådet ser fortfarande möjligheten att ge stöd till
antologier som en väsentlig del av ett fungerande fonogramstöd men anser inte att det kan prioriteras inom gällande ramar.
Trots att förutsättningarna förändrats vad gäller distribution och försäljning av fonogram är det fortfarande angeläget att ha fungerande distributionskanaler av traditionellt snitt. Utredningen föreslår att man under en tid av tre
år fortsatt bidrar med medel till Compact Distribution AB
(CDA) för att sedan utvärdera huruvida bolaget förmår anpassa sig till den föränderliga situationen på marknaden.
Kulturrådet ställer sig bakom utredningens förslag.
Mot bakgrund av de mycket stora förändringar och den
koncentration som skett inom notområdet anser Kulturrådet det angeläget att göra en särskild översyn, när resurser
finns.
Kungliga Musikaliska Akademin (KMA) har genom
”Nämnden för utgivning av äldre svensk musik” beslutat att
ge ut serien Monumenta Musicae Svecicae (MMS), vari ingår Franz Berwald Sämtliche Werke (BwGA) som en delserie. Kulturrådet anser att det är viktigt att slutföra arbetet
med BwGA.
För sitt arbete med notutgivning, information & internationell kontaktförmedling har STIM/ Svensk Musik år 2004
erhållit ett bidrag på 2 500 000 kronor. Kulturrådet är av den
uppfattningen att STIM/Svensk Musik väl fullföljer ändamålen för det hittillsvarande statsanslaget men föreslår att
den del av STIM/ Svensk Musiks verksamhet som rör internationell informations- och kontaktverksamhet överförs
från fonogramanslaget till de internationella anslagen.
Utvärderingens slutsatser och förslag har diskuterats
med ett stort antal företrädare för skivbolag, branschorganisationer, intresseföreningar och andra aktörer på området
som i allt väsentligt är positiva till de förändringar som nu
föreslås.
Förslagen är enligt Kulturrådets bedömning genomförbara inom de nuvarande budgetramarna.
7
SUMMARY
In the late autumn of 2000, the Riksdag decided to commission the Swedish National Council for Cultural Affairs to
carry out a three-year trial of differentiated aid for audio
recordings, comprising four different forms of aid in contrast to the aid previously available under the ordinance on
state aid for the production and publication of audio
recordings (förordningen om statsbidrag för framställning
och utgivning av fonogram, SFS 1982:505). In the letter of
appropriations for 2001, the Swedish National Council for
Cultural Affairs was commissioned to report back on the
trial and offer an analysis of the effects on publishing of
audio recordings in various genres of the trial operation.
The Swedish National Council for Cultural Affairs
employed journalist Klas Gustafson to analyse and evaluate
the trial. In December 2001, the Council board expanded his
remit to also include aid for audio recording distribution.
Based on the investigator’s report, comments received
and other information gathered by the Swedish National
Council for Cultural Affairs, the Council submits a number
of proposals, some concerning the trial of increased aid for
audio recordings and some regarding the other aid given
under the subsidy system for audio recordings and sheet
music, etc. (28:7 ap. 2).
The main proposals of the Swedish National Council for
Cultural Affairs are:
• To remove the requirement for “Swedish” music, in order to adapt the ordinance and regulations to a
multicultural society.
• To remove the restriction in the regulations that
individual groups/artists who produce themselves via
their own company cannot receive aid.
• To introduce new aid for the distribution of audio
recordings to all the country’s municipal libraries.
• To terminate the trial of aid for artists and composers.
• In partnership with the industry organisations and the
Swedish National Archive of Recorded Sound and
Moving Images, to investigate the possibility of
regularly compiling relevant statistics for the
publication of audio recordings in Sweden.
• For Compact Distribution AB to receive state aid for a
further three years, in order that small and mediumsized companies will not be without distribution. This
aid is to be reviewed on an ongoing basis.
• To transfer that part of the Swedish Music Information
Centre’s work which relates to international information and contacts from the audio recording aid system
to the international aid provisions.
The report’s description of a rapidly changing audio
recordings market is of major relevance today. The Swedish
8
National Council for Cultural Affairs is in no doubt that the
audio recording aid offers vital cultural support. Quality
audio recordings are playing an increasingly important role
in the powerful stream of music publication. This has been
highlighted in every study so far and the fact remains that
without the audio recording aid, many of the Swedish
companies competing with the multinationals would most
likely not have survived. Despite their modest market share,
the small, independent companies account for a third of all
publication of Swedish audio recordings.
It remains to be seen whether digital distribution will be
the undoing of the industry or its lifeline. In order to provide a changing market with successful audio recording aid,
it is vital that the aid system is as flexible as possible and that
the Swedish National Council for Cultural Affairs maintains a close dialogue with industry representatives. In addition, the Council should continue to monitor and contribute to research and development in the field.
The audio recording aid should cover the musical arts in
their entirety. The aid is aimed at audio recording companies and not individual musicians.
It is currently extremely difficult for companies to secure
an agreement with a distributor. What is more, such an
agreement does not guarantee that the record will reach the
customer. Instead, the importance of multiple information
and sales channels and active initiatives from the producer
and from the artists has increased, in part through information technology developments and increased sales of live
recordings. The Council therefore shares the view in the
study that the requirement for distribution agreements
should be removed.
In the first report in 1971, the Swedish Concert Agency
Commission proposed increased aid for audio recording
operations at public libraries. This proposal was highly
criticised, particularly by industry players, who feared that
private copying of audio recordings would increase significantly. Now the situation is different. Record companies
and libraries have reacted positively to the study’s proposal
regarding distribution of quality audio recordings via public
libraries. The Swedish National Council for Cultural Affairs
also supports this proposal.
Aid to artists and composers has proven the form of aid
most difficult to clarify, assess and administer within the
framework of the trial. The whole selection process has
been handed to the Swedish National Council for Cultural
Affairs’ working group without first going through any
record company. This arrangement risks increasing questions regarding the criteria on which aid is granted. The trial
of this form of aid will therefore be terminated.
The basic aim of the operational aid to strengthen
sustainability and create the opportunity for increased
stability for small and medium-sized companies has
worked well during the trial period. The Swedish National
Council for Cultural Affairs proposes that the focus of the
aid be changed to development aid and that it generally be
granted for two years.
The need for marketing, distribution and information is
becoming increasingly important in order to increase the
visibility of those productions created with state support.
Not many people have applied for the extra marketing aid,
but the Council continues to regard this aid as a vital element in a successful and flexible support system. The Swedish National Council for Cultural Affairs believes that, in
future, the aid should apply to marketing and distribution
initiatives and should be called market aid.
The Swedish National Council for Cultural Affairs is
looking into the possibility of simplifying the application
procedure in conjunction with the introduction of a new
case management system at the authority. At the same time,
the Council is also reviewing the reporting requirements
currently in place with a view to simplification and clarification. As it is important to monitor trends in the field of
audio recordings, the Council proposes, in partnership with
industry players and the Swedish National Archive of
Recorded Sound and Moving Images, to look into the
possibility of regularly compiling relevant statistics and
analyses regarding this field.
The Swedish National Council for Cultural Affairs continues to regard the option of providing aid to anthologies
as an important part of a successful aid system for audio
recordings, but does not consider that it can be prioritised
within the applicable framework.
Despite the changing circumstances with regard to the
distribution and sale of audio recordings, it remains important to have functioning distribution channels of a traditional nature. The study proposes the continuation of
funding for Compact Distribution AB for a period of three
years, in order to then assess the company’s ability to adapt
to the changing situation in the market. The Swedish National Council for Cultural Affairs supports the study’s
proposal.
Considering the major changes and the concentration
which has occurred in the area of sheet music, the Swedish
National Council for Cultural Affairs believes that a special
review should be carried out, when resources are available.
The Royal Swedish Academy of Music has, through the
Swedish Society for Musicology, decided to publish the
series Monumenta Musicae Svecicae, which includes Franz
Berwald – Complete Works (BwGA) as a sub-series. The
Swedish National Council for Cultural Affairs believes it is
important to complete the BwGA work.
The Swedish Music Information Centre received aid
amounting to SEK 2,500,000 in 2004 for its work on
publishing sheet music, information and brokering international contacts. The Swedish National Council for
Cultural Affairs believes that the Swedish Music Information Centre is successfully fulfilling the purpose for which it
has received state funding so far, but proposes that the part
of the Swedish Music Information Centre’s work which
relates to international information and contacts be transferred from the audio recording aid system to the international aid provisions.
The conclusions and proposals of the study have been
discussed with a large number of representatives of record
companies, industry organisations, trade associations and
other players in the field, who are essentially positive towards the changes being proposed.
In the view of the Swedish National Council for Cultural
Affairs, the proposals can be implemented within the
current budgetary framework.
9
1. BAKGRUND
1.1 Uppdraget
Under 1999 genomförde Kulturrådet en analys av försäljning och distribution av fonogram som fått stöd 1994–
1998. Den omfattade även en hearing med representanter
från fonogrambranschen, en mindre marknadsöversyn
samt en enkät till 16 svenska skivbolag med erfarenhet av
fonogramstödet.1 Svaren på enkätfrågan om andra tänkbara stödformer än det dittills dominerande produktionsstödet visade på ett mycket stort intresse för ett verksamhetsstöd. Detta styrktes också vid den enkät till ett trettiotal svenska skivbolag som Kulturrådet genomfört sex år
tidigare.2 Även marknadsföringsstöd och det beprövade
produktionsstödet hade förespråkare bland skivbolagen.
Tanken på ett artiststöd fick däremot ett svalt mottagande,
beroende på osäkerhet om hur det skulle utformas.
Hanteringen av statsbidraget till fonogram regleras i
förordningen (SFS 1982:505) om statsbidrag för framställning och utgivning av fonogram, här nedan kallad förordningen. Kulturrådet utfärdar även föreskrifter för
stödordningen (KRFS 2003:2), vilka här nedan kallas föreskrifter. På grundval av ovanstående analys och med hänvisning till den tekniska utvecklingens påverkan på produktion och distribution av musik beslutade Kulturrådets
styrelse att uppdra åt kansliet att tillskriva regeringen med
en förfrågan att få avvika från förordningen och att under
en tid av tre år pröva ett mer differentierat fonogramstöd
med fyra olika stödformer. Kulturrådet fick i budgetpropositionen 2001 gehör för förslaget. Även regeringen
ansåg att det fanns anledning att under tre år pröva nya
bidragsmodeller, bättre anpassade till den nya situationen.
Samtidigt menades att det fanns skäl till ”viss återhållsamhet med tanke på den snabba förändring som musiklivet
genomgår” och aviserade en 23-procentig sänkning av
fonogramanslaget.3
I regleringsbrevet för år 2001 fick Kulturrådet i uppdrag
att återrapportera bidraget med ”en analys av effekterna
på fonogramutgivningen inom olika genrer av försöksverksamheten med fonogramstöd i friare former inom en
totalt sett minskad medelsram”.4
Efter 19 år och drygt 100 beviljade stödmiljoner till 1 874
fonogramproduktioner introducerades på försök ett nytt
bidragssystem för åren 2001–2003, utformat i samråd med
skivbolagen. Årsanslaget var genom den beslutade sänkningen nere på det tidiga 1990-talets nivå; 6 miljoner kronor.
1.2 Arbetssätt och metod
I samråd med fonogramarbetsgruppen, skivbolagens
branschorganisationer, anlitade revisorer, advokater och
professionella blankettföretag, arbetades föreskrifter, blan-
10
ketter och information fram. Vårens ansökningsdatum
flyttades fram en månad för att möjliggöra omläggningen
till ett försök i full skala.
Kulturrådet engagerade under perioden från våren 2001
till och med februari 2004 Klas Gustafson – en frilansande
musikjournalist som sedan början av 80-talet följt fonogramstödet av eget intresse och skrivit artiklar i ämnet.
Utredaren fick i uppdrag att utvärdera och analysera försöksverksamheten bland annat utifrån följande frågeställningar:
• Hur fungerar de differentierade formerna för stöd ur
ekonomiska, utgivningsmässiga och genremässiga aspekter?
• Har informationsutbytet mellan Kulturrådet och
branschen ökat och hur har det påverkat branschens
bild av stödet?
• Hur har arbetsgruppen för fonogramstöd hanterat de
nya formerna?
• Hur har den praktiska hanteringen av stödet fungerat?
• På vilket sätt kan distributionsfrågan ha betydelse för
ett framtida fonogramstöd?
• Hur ser stödet ut i relation till litteraturstödet och
filmstödet?
• Finns något jämförbart system internationellt?
• Har fonogramstödet relevans i framtiden och på vilket
sätt ska det i så fall struktureras?
Utredaren har följt arbetet inom Kulturrådets arbetsgrupp
för fonogram, deltagit i gruppens samtliga möten, dokumenterat den diskussion som berört stödfrågorna i allmänhet och de nya riktlinjerna i synnerhet, samt tagit del av
ledamöternas erfarenheter. Han har haft fortlöpande kontakt med Kulturrådets handläggare, läst den korrespondens
som berört fonogramstödet och regelbundet deltagit i
Kulturrådets möten med branschorganisationerna. Dessutom har utredaren orienterat sig när det gäller andra statliga stöd inom svenskt kulturliv så som filmstödet, kulturtidskriftstödet och litteraturstödet.
För nödvändig bakgrundsinformation har utredaren läst
och analyserat 30 års rapporter och utredningar i ämnet, tagit del av aktuell forskning och följt det dagliga nyhetsflödet.
Därutöver har utredaren intervjuat följande personer
som delgett sina kunskaper och åsikter: Lennart Backman –
CDA, Fredrik Boquist – Amigo, Dragan Buvac – dB Productions, Håkan Elmquist – CDA, Per Faeltenborg – Energy
Rekords/Hot Stuff, Mats Hammerman – Massproduktion/
SOM, Bo Hyttner – Sterling, Mats Josephson – Sittel, Krister Malm – Statens musiksamlingar, Magnus Mårtensson –
IFPI Svenska gruppen, Olle Paulsson – Drone, och Kjell
Söderqvist – Caprice.
I samband med bidragsbeslut gällande stöd till fonogramdistribution beslutade Kulturrådets styrelse i december 2001 att utöka Klas Gustafsons uppdrag till att under
2002/2003 även utreda distribution av fonogram. Compact
Distributions AB (CDA) som sedan 1988 uppburit stöd har
ekonomiska problem och genom att utreda frågan menar
man att öka möjligheten att få en samlad bild och fördjupa
analysen av statens insatser. Delar av det insamlade materialet från distributionsutredningen ingår i den rapport som
föreligger.
1.3 Inledning
Med utgångspunkt från utredarens rapport, inkomna synpunkter samt övrig information som Kulturrådet inhämtat
kommer här nedan först helheten att kommenteras varpå
även de förslag som utredningen behandlas specifikt. I varje
förslagsavsnitt presenterar först utredningens motivering
och förslag, varefter Kulturrådets kommentarer och förslag
presenteras. De förslag till förändring av förordningen som
rådet ger, återfinns mer utförligt och tekniskt beskrivna i
kapitel 4. Kulturrådet har även tittat på anslaget i sin helhet
och hur fördelningen mellan fonogram, information och
musikalier ser ut, vilket presenteras i kapitel 3.
1.4 Allmänna synpunkter
Rapportens beskrivning av en snabbt föränderlig marknad äger idag stor relevans. Under de tre år som försöket
pågått har stora förändringar skett i medielandskapet. Det
var med facit i hand klokt att inte lägga fast ett fonogramstödssystem hösten 1999 utan att istället invänta marknadens gensvar och reaktioner på teknikutvecklingen och
dess påverkan av mångfaldigandet av musik. Johan Scherwin och Mikael Strömberg, som då gjorde analysen,
tyckte att en översyn av stödet ur denna aspekt skulle vara
motiverad först om fyra–fem år.
Utredaren beskriver i inledningen till sina förslag utvecklingen på följande sätt: ”Skärpta upphovsrättsregler
och nyetablering av attraktiva legala nedladdningstjänster
har givit branschen hopp om en sund internetmarknad
för digitalt distribuerad musik. Spridningen av digitala
ljudfiler kommer att få ökad betydelse, den fysiska distributionen av CD är på väg ut. Frågan är om det avgörande
skiftet sker om fem, tio eller 15 år. Sedan luften gick ur ityrans uppblåsta förväntningar är få beredda att tvärsäkert
sia om framtiden. Branschanalytiker presenterar delvis
motstridiga visioner. Sannolikt kommer digitala ljudfiler
och fysiska format som CD och DVD att samverka under
överskådlig tid”.5
Även om det ännu inte har utkristalliserat sig någon
entydig bild så står Kulturrådet med andra ord idag bättre
rustade för att skapa ett för framtiden fungerande fonogramstöd.
Att detta är ett viktigt kulturstöd råder enligt Kultur-
rådet inget tvivel om. I den kraftiga strömmen av musikutgivning spelar kvalitetsfonogrammet en alltmer betydelsefull roll. Både för bolagen, publiken, konstnärerna
och för kommande generationer. Vikten av stödet har poängteras i alla utredningar fram till idag och faktum kvarstår; utan fonogramstödet skulle med stor säkerhet flera
av de svenska bolag som konkurrerar med de multinationellas stora marknadsandel (85 procent) inte ha överlevt i en tid av uppköp och sammanslagningar.
Utredaren skriver i sin rapport: ”De 6 miljoner kronor
som årligen anslås till fonogramstöd utgör futtiga sex promille av Kulturrådets samlade årliga bidrag till kulturell
verksamhet. Det är väl använda pengar, som går direkt till
utgivning av kvalitetsmusik. Bidragen är betydelsefulla,
för de små och medelstora lokalt förankrade skivbolag
som får modet att ge ut ekonomiskt äventyrliga produktioner, för musiklyssnarna som ges tillgång till inspelningar de annars inte skulle få höra och för dokumentationen av vår tids musikaliska uttryck”.6
Trots sin ringa marknadsandel står enligt IFPI de oberoende bolagen för en så stor del som en tredjedel av utgivningen av alla svenska fonogram. Samtidigt som storbolagen satsar allt större medel på att marknadsföra ett fåtal
redan etablerade namn, verkar övriga delar av musiklivet gå
mot ökad segmentering, diversifiering och regionalisering
där de lokala aktörerna arbetar mer långsiktigt med svenska
artister, musiker och tonsättare.
Ännu återstår alltså att se om den digitala distributionen kommer att bli branschens undergång eller dess räddningsplanka. För att möta denna föränderliga marknad
med ett fungerande fonogramstöd är det viktigt att stödformen är så flexibel som möjligt och att Kulturrådet har
ett nära samråd med branschföreträdarna. Därför bör rådet fortsätta att följa och bidra till forskning och utveckling på mediaområdet, som så nära gränsar till kulturen.
1.5 Genrer
Kulturrådet skrev i musikgenreuppdraget7 om gränsdragningssvårigheter i musiklivet. Flera aktörer upplever sin
egen genre som generaliserad och förminskad. Detta gäller alla aktörer som i huvudsak verkar inom en och samma
genre, vilket kommer fram i kvalitetsgranskningen av
rapportens verklighetsbeskrivning.
I Norsk kulturråds ”Distribusjon og markedsføring av
norske fonogrammer i de smale genrene” från 1999 presenterar Dag Grønnestad några kriterier för smala
fonogramproduktioner; att de inte är anpassade till efterfrågan vid utgivningen, att deras omedelbara försäljning
är obetydlig, att de är tillgängliga på marknaden under
lång tid och att de säljer stadigt, om än i små kvantiteter
varje år. Definition utesluter ändå inte att smala fonogram
kan sälja i stora upplagor och ändå kallas ”smala”.
Denna förklaringsmodell ställer sig fonogramutvärde-
11
ringen bakom när man i den hävdar att statens bidrag är
ett stöd till kvalitetsfonogram som inte förväntas bära sina
egna kostnader på marknaden. Utredaren menar att det
både finns jazz och konstmusik som har bredd och publik
genomslagskraft, såväl som att det finns utomordentligt
exklusiv rockmusik vars utövare varken tummar på sina
kvalitetskrav eller blir kommersiella succéer. Inom alla
genrer finns med andra ord produktioner som utmärker
sig, med höga kvalitetskrav och inte anpassar sig till efterfrågan vid utgivningen.
Genreindelningen som Kulturrådet gör av fonogramansökningarna är av administrativ karaktär. I huvudsak används den till att fördela lyssningsuppgifter till arbetsgruppen. Den är ett väldigt förenklat, flexibelt verktyg (skivbolagets egen genrebeteckning kan ändras för att mest lämpade arbetsgruppsledamöter skall lyssna) och ingår inte i
någon av Kulturrådets löpande statistikpublikationer.
Bidragsfördelningen som gjorts under fonogramstödets
hela tidigare historia och fortsatt under försöksperioden
har beslutats i relation till produktionernas kvalitet och inte
till den administrativa genreindelningen. Utfallet ser därför
väldigt olika ut vid olika beslutstillfällen, både beroende på
de inkomna ansökningarnas kvalitet och på hur ansökningarna klassificeras.
1.6 Organisationsform
Under beredningen av utredningen har synpunkter inkommit angående utformningen av rådets nuvarande föreskrifter som innebär att ideella föreningar inte kan
komma ifråga för stöd. Det finns skäl som talar för en sådan ordning – till exempel att stödet är att betrakta som ett
näringsstöd. Det finns skäl som talar emot en sådan ordning – till exempel att stödet bör kunna stimulera kulturpolitiskt viktig fonogramutgivning och att kravet på i vilken associationsrättslig form verksamheten skall bedrivas
inte får lägga hinder i vägen för detta. Rådet kommer att
analysera denna fråga djupare och kommer under året att
återkomma med ett ställningstagande i frågan.
1.7 Jämställdhet
Musikbranschen domineras alltjämt av män och detta
kommer också till uttryck i utgivningen av fonogram. Vid
ett seminarium som anordnades av Musikmuseet i januari
2004 kallat ”Vems röst vilken musik – om kön makt och
skapandeprocesser i musikliv och musikutbildningar” presenterades till exempel statistik som visar att det är betydligt
färre kvinnor som är verksamma som orkester- eller frilansmusiker trots att andelen kvinnliga och manliga elever i den
högre musikutbildningen är ungefär lika stor. Rådet strävar
i sin verksamhet att delta i olika sammanhang där jämställdhetsfrågor belyses och stöder även olika försök och
forskningsprojekt där orsaker till diskriminerande strukturer utreds. Kulturrådets ambition är att, i såväl bidrags-
12
givning som övriga åtgärder, identifiera och undanröja hinder för kvinnor att delta i musiklivet på samma villkor som
män. När det gäller fonogramutgivningen konstaterar rådet
att antalet kvinnor (nästan 20 procent) som under försöksperioden finns representerade på de fonogram som stöds,
motsvarar den könsfördelning som finns på musikområdet
i sin helhet (mellan 15–20 procent). Mot den bakgrunden
kommer rådet att höja ambitionsnivån när det gäller att säkerställa kvinnors medverkan på detta område.
1.8 Minskad medelsram
Skivbranschen har under försöksperioden drabbats av
minskad försäljning. Man är enligt egen utsaga hårt pressad
från flera håll. Även om ny teknik till viss del har minskat
kostnaderna på sektorer av en total fonogramproduktion är
det tydligt att andra kostnader har ökat. För viss akustisk
musik har till exempel inspelningskostnaderna inte förändrat sig nämnvärt.
Särskilt marknadsföringskostnader har ökat. Konkurrensen om konsumenternas inköpsbudget har hårdnat.
Det räcker inte längre med att ha stor tillgänglighet och en
fungerande distribution, utan det som avgör är marknadsföringen.
Antalet skivbutiker har minskat under hela slutet på
1900-talet. Idag saknar stora delar av landet en lokal välsorterad och fackkunnig detaljhandel. Denna viktiga aktör, som har den personliga kontakten med skivköparen,
har en fortsatt utsatt position i marknaden. I kläm mellan
distributörernas krav på stora beställningar och kundernas krav på ett brett sortiment, har bortfallet av de små
välsorterade butikerna skapat problem inte bara för de
stora multinationella bolagen, utan även för utgivare av
smal musik.
Utredningen konstaterar att det varit svårt att analysera
effekterna av en minskad medelsram. Antalet ansökningar
har först ökat för att sedan minska något.
Livesidan och andra delar av musikbranschen har inte
på samma sätt drabbats av en nedgång under perioden,
ändå har upphovsmännen och musikerna påverkats av
den negativa trenden i skivbranschen. I det professionella
musiklivet finns inte längre ett motsatsförhållande mellan
levande och inspelad musik, något som man för övrigt
konstaterade redan år 1971 i kulturpolitikens barndom.
Snarare är behovet av att finnas utgiven på skiva allt större
för att överleva professionellt. Under försöksperioden har
till exempel 20 procent av stöden gått till konstellationer
som också har stöd som fri musikgrupp.
Stödet till fonogramutgivning är fortfarande en förutsättning för en bred utgivning. Även med bidraget krävs
betydande ekonomiska risktaganden av fonogramproducenten.
1.9 Samråd
I syfte att kvalitetssäkra rapporten fick Kulturrådet möjlighet att presentera ett arbetsmaterial och en bruttolista
på förslag för olika aktörer under december månad 2003.
Följande aktörer ombads komma med synpunkter:
Svenska Oberoende Musikproducenter, IFPI Svenska gruppen8, Kungliga Musikaliska Akademin, STIM/Svensk Musik,
Svenska Musikförläggareföreningen, Copy Swede, Svenska
Musikerförbundet, Sveriges Yrkesmusikerförbund, Svenska
Kompositörer av Populärmusik, Föreningen Svenska Tonsättare, Compact Distribution AB, Grammofon Leverantörernas Förening, Rikskonserter, Svenska Jazzriksförbundet,
Riksförbundet Folkmusik och Dans samt Nordisk Copyright Bureau.
Flera företrädare har på kort tid läst materialet och
kommit med värdefulla kommentarer:
Joakim Albrektson – CopySwede, Lennart Backman och
Håkan Elmqvist – CDA, Johan Ekelund – Diesel Music, Per
Faeltenborg – Energy Rekords, Jan Granvik och Thomas
Gustafsson – Musikerförbundet, Mats Hammerman –
Massproduktion, Kjell-Åke Hamrén, Kettil Skarby och Carl
Lindencrona – SMFF, Dag Häggqvist och Magnus Mårtensson – IFPI, Hans Lindström – SAMI, Gunnar Petri – KMA,
Roland Sandberg, Odd Sneeggen och Ann Marie Belfrage –
STIM/Svensk Musik, Lars Farago och Tommy Sjöberg –
RFoD, Martin Stiebel – NCB, Björn Stålne – Rikskonserter,
Kjell Söderqvist – Caprice, Roger Wallis – SKAP, Joakim
Wallström – A West Side Fabrication, och Fredrik Österling
– FST.
1.10 Externa synpunkter
När rapportens arbetsmaterial presenterats för branschen
reaktionerna varit i stort sett positiva. Utredningen upplevs ge en heltäckande och trovärdig bild av fonogramstödet och den marknad som det är en del av. De reaktioner som inkommit ser sammanfattningsvis ut på detta
sätt:
tycker
att rapporten är väl genomarbetad och en bra presentation av nuläget och historien kring fonogramstödet. Man
är generellt positiv till förslagen men tveksam till huruvida
en koppling av utvecklingsstödet till bolagets omsättning
verkligen ger relevanta möjligheter till en utveckling. Det
är viktigt att man kan använda stödet till personalresurser
och marknadsföring. Om stödet till CDA skall fortsätta
måste bolaget bli stabilt och ha kostnader på en acceptabel
nivå. Man tycker att det är viktigt att utvärdera CDA:s arbete och följa deras mål och ekonomi.
SOM ser positivt på distributionsstödet men menar att
det inte får gå ut över och urholka förhands- och efterhandsstödet. Detta särskilt när man som bransch inte kompenseras för utlåningen på biblioteken.
Man är också positiv till Kanadamodellen med återbetal-
ning av stöd. Förutsättningen är dock att återbetalda medel
återgår till potten och inte går till administration eller annan verksamhet. En av fördelarna man ser med denna modell är att den håller borta produktionsansökningar som
inte är i behov av bidrag eftersom det finns en risk att man
får betala tillbaka mer än man fått i stöd.
tycker att utvärderingen är
mycket välgjord och genomarbetad och kommenterar
bara ett par frågor kring piratkopieringen. Bland förslagen
välkomnas att reglerna kring eget bolag förändras och att
blanketterna förenklas. Man tycker också att förslaget om
återbetalning enligt kanadensisk modell skall omprövas,
då man anser att ett sådant förfarande skulle främja utvecklingen av fonogramstödet.
börjar med att
muntligt berömma arbetet men kritiserar texten för att
inte ta ställning till vilka musiktyper som kan anses stödvärda. Man bifaller tanken på ett fortsatt stöd till CDA.
Vad gäller antologier understryker man vikten av långsiktiga åtaganden.
/ överlåter åt sina huvudmän att
kommentera texten, men framhåller i sin roll som skivbolag vikten av att projektet Music Pool skall beskrivas.
är positiv till rapporten och ställer sig bakom Kulturrådets förslag att skilja på anslagen mellan fonogram och musikalier, samt att genomföra en översyn av notområdet.
lämnar endast några förslag till förtydliganden i texten.
är positiv till helheten men är tveksam till att maximera statens del av finansiering till 60 procent, till kravet på att bolagen skall ha regelbunden utgivning och till förslaget att ta bort artist &
upphovmannastödet. Dessutom skulle man gärna se ett
direkt stöd till internetdistribution.
tycker
att beskrivningen av fonogramindustrin är omfattande
och imponerande. Stöd till distribution, produktion och
information är viktiga delar av ett fonogramstöd. Man
tycker dock att verkligheten för olika genrer kan te sig
olika och att i vilket led det behövs ett statligt stöd också
varierar. Att fortsätta stödja CDA är viktigt, men bolaget
bör göra en ordentlig utredning om rörelsens roll i den fysiska/virtuella marknaden. Man framhåller Music Pool
som ett initiativ där man prövar möjlighet för att tillgängliggöra personligt blandade CD-skivor. Det är viktigt att få
svenska bibliotek att köpa in stödda skivor, men beslutet
bör ligga hos bibliotekarierna.
välkomnar utvärderingen av fonogramförsöket och möjligheten att
vara med och kvalitetssäkra rapporten. Man upplever att
det konstmusikaliska perspektivet helt eller delvis saknas i
rapporten och man efterlyser en skärpning av definitione-
13
rna av genrer som företeelse.
Så länge konstmusiken i bästa fall delas in i två undergrupper; ”klassiskt” och ”nutida” menar man att man lätt
förleds tro att det är inom den ”diversifierade” populärmusiken man ska söka efter det politiskt korrekta uttrycket
”mångfald”. Man menar att branschstatistikens genreindelning inte kan användas för att utläsa stödbehovet för
olika genrer efter som den klassiska med den indelningen
tycks stå sig ganska bra i utbudet. Men om samma generalisering som komprimerar det konstmusikaliska fältet skulle
läggas på det populärmusikaliska området, så skulle det
bara finnas två genrer; konstmusik och populärmusik. Med
en sådan genreindelning skulle populärmusiken ha en stor
övervikt av stödet och man tycker att det är anmärkningsvärt med tanke på att man associerar Kulturrådets uppdrag
till att stödja de områden som trots innehållsmässigt konstnärlig bredd annars inte skulle synas i det kulturella utbudet.
Man framför också att den tekniska revolution som
musikområdet genomgått endast till en mikroskopisk del
gäller för det konstmusikaliska fältet.
Slutligen framförs att artist & upphovsmannastödet är
såväl en principiellt som faktiskt viktig stödform.
lämnar en del textmässiga kommentarer och tydliggöranden, men tycker
förslaget till ett fortsatt stöd är positivt. Särskilt tycker man
att förslaget om att ett avtal mellan Kulturrådet och CDA
är en bra lösning. I övrigt säger man att rapporten ger en
bra bild av verkligheten.
är positiva till rapporten i sin helhet
och tycker att det är en upplysande beskrivning av fonogrammarknaden.
14
tackar för en välskriven utvärdering. Man upplever att folkmusiken har en ganska stark ställning i
fonogramstödet men beskriver världsmusikens svårigheter att etablera sig på marknaden. För att minska skillnaderna mellan genrerna bör man enligt RFoD se över möjligheterna att kompensera detta. Man framhåller vikten av
exportfrågan för smal musik och kritiserar STIM och
KMA för att inte göra så mycket för folkmusik- och världsmusikgenren.
Kraven på regelbunden utgivning i två år bör anpassas
till genrers olika förutsättningar. Man föreslår inrättandet
av en gemensam nordisk fond för fonogramstöd riktad till
grupper med Norden som bas. En likadan fond föreslås
etableras för EU.
Man kritiserar analysen av artist- & upphovsmannastödet för att vara baserad på bolagens åsikter. Förkortningen av verksamhetsstödet till två år bör bättre motiveras. CDA:s fortsatta stöd ställer man sig bakom, men undrar varför stödet ska vara tidsbegränsat. Slutligen tycker
man att det är bra att blanketterna ses över och att om försäljningsstatistiken tas bort det är viktigt att hitta andra
former för kontinuerlig uppföljning.
uppfattar arbetet som
i högsta grad vederhäftigt och att det ger en mycket bra
helhetsbeskrivning av både historiken bakom och den nuvarande situationen som fonogramstödet avser verka i.
Sedan lämnar man förslag till textmässiga förtydliganden
som kan göras. Slutligen kommenterar man förslagslistan
utan några bedömningar med övertygelsen om att
fonogramstödet hittills har haft stor betydelse för mångfalden av det svenska skivutbudet och att föreliggande förslag är synnerligen väl underbyggt.
2 KULTURRÅDETS BEDÖMNING
OCH FÖRSLAG TILL ÅTGÄRDER
2.1. Allmänna förutsättningar och villkor
2.1.1 Svensk musik
I utredningen beskrivs frågan om svensk musik på följande sätt: ”Fonogramstödet är nationellt, det riktar sig
enligt regeringens förordning och Kulturrådets föreskrifter till skivbolag som är verksamma i Sverige och som ger
ut fonogram med svensk musik, svenska artister och andra artister, om de är bosatta här i landet. I det mångkulturella Sverige har begreppet ’svensk musik’ en vid betydelse”.9
: Fonogramstödet bör avse
fonogram med musik vars kompositör, arrangör eller exekutör är svensk medborgare eller bosatt i Sverige.
: I förordningen 2 §, 1 p, anges att
stöd kan ges för framställning och utgivning av fonogram
med svensk musik. Enligt rådets mening speglar inte den
formuleringen Sverige av idag. Att definiera svensk musik
låter sig svårligen göras i ett mångkulturellt samhälle.
Olika sorters musik måste inrymmas i ett fonogramstöd.
Bestämmelsen bör därför upphävas. Däremot är det viktigt att säkerställa att svenska och i Sverige bosatta upphovsmän omfattas av förordningens tillämpningsområde.
Ett sådant tillägg bör därför göras i bestämmelsen.
Rådet vill i sammanhanget anmärka att det kan ifrågasättas om inte den specialreglering i 1 och 2 §§ som tar
sikte på samiska verk och fonogramproducenter i Norge
och Finland utgivning, borde anpassas till den nuvarande
synen på behandlingen av minoritetsspråk.
Om förändringen genomförs kommer rådet att anpassa
föreskrifterna i enlighet med detta.
• Förordningen och föreskrifterna ändras så att kravet
på svensk musik tas bort. Samtidigt anges att svenska
och i Sverige bosatta upphovsmän omfattas.
2.1.2 Regelbunden utgivning
Av förordningen och föreskrifterna framgår det att stödet
riktas mot bolag med en regelbunden utgivning. Utredaren skriver som följer: ”Fonogramstödet riktar sig till affärsdrivande företag för att uppnå kulturpolitiska mål.
Det är däremot inte avsett som ett stöd till näringen och är
inget etableringsstöd. Det är rimligt att skivbolag som anförtros statligt stöd uppfyller rimliga krav på organisatorisk och ekonomisk stabilitet”.10
: Regelbunden utgivning
under minst två år krävs för att ett bolag ska komma ifråga
för fonogramstöd.
: En regelbundenhet i utgivningen har krävts under fonogramstödets hela livstid. Dä-
remot har rådet inte lämnat några generella föreskrifter
för vad som skall krävas för att utgivningen skall anses
vara regelbunden. Enligt rådets mening vore det en fördel
om föreskrifterna angav vad som krävs. Utredningen föreslår att det ska krävas regelbunden utgivning under två år
för att man skall kunna komma i fråga om stöd. Kulturrådet anser att detta är rimligt. Emellertid bör utgivningen
anses regelbunden om bolaget gett ut minst fem fonogram, även om det skett under en kortare tidsperiod än två
år. På så sätt exkluderas inte professionella fonogramproducenter som investerar i att starta nya bolag från att
söka stöd under bolagets så viktiga etableringsperiod.
• Fonogramstödets föreskrifter förtydligas på så sätt att
det anges att med regelbunden utgivning avses utgivning under två år eller minst fem fonogramproduktioner.
2.1.3 Eget bolag
Kulturrådet föreskriver för närvarande att enskilda artister och grupper som ger ut sig själv på eget bolag inte är
aktuella för stöd.”Att finnas utgiven på fonogram är i dag
en förutsättning för att musikartister och -ensembler ska
kunna väcka intresse hos arrangörer, producenter och
media. Behovet av så kallade vanity records (visitkortsfonogram) är stort och legitimt. Det skulle kunna vara en
uppgift för de organisationer som fördelar rättighetsmedel på musikområdet att stödja sådana produktioner.
Det borde också göras möjligt för ensembler att ansöka
om stöd till fonogram för egen marknadsföring hos
Kulturrådets referensgrupp för fria musikgrupper.
Fonogramstödet har den kulturpolitiska uppgiften att
främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturellt
värdefulla fonogram. Stödet är inte arbetsmarknadspolitiskt, det syftar alltså inte till att underlätta för artister
att producera sig själva på skiva. Stödet är avsett för skivbolag, inte enskilda musiker. Fonogram vars främsta syfte
är att marknadsföra en artist eller ensemble ska inte vara
berättigade till fonogramstöd.
Fonogramstödet bör ändå inte missgynna kvalitetsutgivning där skivbolagets ägare förekommer som musiker. Teknikens utveckling och fonogrambranschens koncentration har drivit fram allt fler artistägda bolag, där
upphovsmännen själva kan producera och kontrollera sin
egen utgivning. Spärren mot fonogramstöd för egen utgivning är inte i takt med tiden. Fonogramenkäten visar
att en klar majoritet vill upphäva den”, skriver utredningen
om denna begränsning.11
: Skrivningen ”enskilda ar-
15
tister/grupper som via eget bolag producerar sig själva är ej
aktuella för stöd” tas bort ur fonogramstödets föreskrifter.
: Fonogramstödet är riktat mot
fonogrambolag och inte till enskilda musiker. Dock har
denna regel motverkat stödets grundtanke då de som driver bolaget också kan vara verksamma musiker. Kulturrådet ställer sig därför bakom utredningens förslag.
• Skrivningen ”enskilda artister/grupper som via eget
bolag producerar sig själva är ej aktuella för stöd” tas
bort ur fonogramstödets föreskrifter.
2.1.4 Distributionsplan
I föreskrifterna anges idag att bolaget måste ha ett distributionsavtal med i Sverige verksam distributör. Utredningen kommenterar detta faktum på följande sätt: ”Det
är inget självändamål att stödja produktion av kvalitetsfonogram, de får kulturpolitisk betydelse först när de görs
tillgängliga för en större publik. Därför är fonogramstödet
kopplat till krav på distributionsavtal.
Ett sådant avtal är i sig ingen garanti för att distribution
verkligen sker. Det är mer angeläget att ett stödvärt fonogram verkligen distribueras än att det trots ett formellt
distributionsavtal blir liggande på lagerhyllan. Skivbolag
som är utestängda från reguljär distribution kan i stället
framgångsrikt bedriva försäljning vid konserter och via
informella nätverk.
Det betyder mycket för tillgängligheten att fonogram
registreras i databasen Grammotex; de görs sökbara för
detaljhandeln och blir möjliga att beställa för konsumenten. Små distributörer med få titlar har fått rimliga ekonomiska villkor för Grammotexanslutning”.12
: Kravet på distributionsavtal ersätts med krav på en genomtänkt och realistisk
distributionsplan. Produktioner som får fonogramstöd
ska registreras i databasen Grammotex.
: Som utredningen konstaterar
är det idag mycket svårt att få ett avtal med någon distributör. Ett sådant avtal garanterar inte heller alltid att skivan
når kunden. Behovet av många kanaler och aktiva insatser
har idag fått utökade möjligheter t.ex. genom utvecklingen
av informationsteknologin och en ökad försäljning av skivor på livespelningar. Rådet delar därför uppfattningen att
kravet bör tas bort. Kravet på att en statligt stödd produktion ska vara möjlig för kunden att köpa på en marknad
som inte längre har samma infrastruktur förutsätter dock
att den ska vara sökbar i branschens dataregister varför kravet på att produktionen finns i Grammotex kvarstår.
16
• De nuvarande föreskrifternas krav på distributionsavtal tas bort och ersätts med krav på en distributionsplan. Produktioner som får fonogramstöd ska även
fortsatt registreras i databasen Grammotex.
2.2 Stödformer
Under försöksperioden har fonogramstöd funnits i följande fyra former; det sedan tidigare etablerade produktionsstöd, plus tre nya stödformer; artist- och upphovsmannastöd, extra marknadsföringsstöd och treårigt verksamhetsstöd. Förordningen har under tiden anpassats till
de nya stödformerna.
Det flexibla stöd som både utredningen och Kulturrådet
förespråkar i kommande förslag kräver att förordningen
ändras till att innefatta så väl nyproduktion som återutgivning samtidigt som samtliga delar av produktionsprocessen, från inspelning till försäljning ingår. Därför föreslår
rådet att förordningens 5 § skrivs om så att alla led; produktion, distribution och marknadsföring, omfattas.
• Kulturrådet föreslår att femte paragrafens första mening i förordningen anpassas till en mer heltäckande
och flexibel formulering.
2.2.1 Distributionsstöd
Innan Kulturrådet kommenterar utvärderingen av de
stödformer som ingått under försöksperioden, diskuterar
rådet det nya stöd som utredaren på initiativ av fonogrambranschen föreslår komplettera fonogramstödets helhet.
Utredaren motiverar sitt förslag med följande skrivning:
”Fonogramstödet har länge varit inriktat på att i huvudsak
stödja produktion. Det är svårt för mindre skivbolag att
också få till stånd en bra distribution. De fonogram som
bedöms vara av en sådan kvalitet att de är berättigade till
statligt stöd bör också göras tillgängliga för en bred allmänhet. Fonogramstödet bör därför kompletteras med ett
distributionsstöd.
För att den statligt stödda kvalitetslitteraturen lättare ska
nå läsarna finns på litteraturområdet ett distributionsstöd,
inspirerat av den norska inköpsordningen. Varje boktitel
som beviljas litteraturstöd levereras i ett exemplar vardera
till Sveriges kommunbibliotek. Som ersättning får förlagen
50 procent av de levererade exemplarens återförsäljarpris
(förlagsnettopris).
I Norge finns även en inköpsordning för fonogram och
förslag har framförts på att skapa en svensk motsvarighet
till den. Det svenska litteraturstödets modell för distribution kan mycket väl överföras på fonogramområdet. En epostenkät i december 2003 visar ett intresse bland landets
bibliotekschefer för distribution av kvalitetsfonogram. Intresset tycks till och med vara större än för litteraturstödet,
där biblioteken kan känna sin inköpspolitik ifrågasatt.
”Vad gäller fonogrammen menade flera att ett sådant stöd
kan vara bättre än litteraturstödet. Svenska folkbibliotek
är dåliga på musiksidan, här är kompetensen lägre än när
det gäller böcker, varför ett kvalitativt utbud från staten
skulle kunna ge stabilitet till det lokala urvalsarbetet”, heter det exempelvis i referatet från ett bibliotekschefsmöte i
Västra Götaland.
Fonogrammen bör distribueras till landets kommunbibliotek och fördelas lokalt. Förslagsvis kan ett exemplar
av varje fonogramstödsproduktion sändas till kommuner
med upp till 25 000 invånare (193 stycken), två exemplar
till kommuner med upp till 100 000 invånare (86 stycken)
och tre exemplar till kommuner med över 100 000 invånare (11 stycken), totalt en distribuerad upplaga på 398 exemplar. För de fonogramstödda produktionerna skulle
distributionsstödet innebära en rejäl upplageökning. För
konstmusikfonogram med en genomsnittlig försäljning
på 880 exemplar blir ökningen 45 procent, för en genomsnittlig jazzproduktion 71 procent (från 562 till 960 exemplar) och för en genomsnittlig elektronmusikproduktion
hela 368 procent (från 81 till 479 exemplar). Distribution
till bibliotek skulle radikalt öka kvalitetsfonogrammens
tillgänglighet”.13
: Ett nytt distributionsstöd
för fonogram inrättas. Alla utgåvor som får förhands- och
efterhandsstöd omfattas, i dag cirka 70 titlar per år. Bolag
med utvecklingsstöd har rätt att söka distributionsstöd för
sina produktioner. Kulturrådet köper in fonogrammen
och distribuerar dem till landets kommunbibliotek.
: Redan i det första betänkandet
år 1971 föreslog konsertbyråutredningen att man skulle ge
ett utökat stöd till fonogramverksamheten på folkbiblioteken. I det förslag till en ny stödform som denna gång har
föreslagits av branschen, kan Kulturrådet konstatera att
det är ett kulturpolitiskt ställningstagande från en bransch
som själv uppger sig vara starkt hotade av kopieringen i
dess olika former. Den snabbundersökning som gjorts via
Kulturrådets biblioteksnätverk har dessutom varit förvå-
nansvärt positiv till införandet av ett distributionsstöd. De
tveksamheter som finns gäller den relativt måttliga extra
kostnaden som de små skivbolagen har räknat fram gällande NCB, artistroyalty och ökade pressningskostnader.
Det rör sig om cirka 11 000 kr per produktion som man vill
bli kompenserade för. Med ca 70 stödda produktioner per
år blir det en kostnad på ca 800 000 kr, därtill kommer
kostnad för hanteringen som bör kunna inlemmas i distributionsstödet till CDA. Vidare bör bolag med utvecklingsstöd ha möjlighet att söka distributionsstöd för produktioner de gör under den tid de inte har möjlighet att
söka produktionsstöd.
Kulturrådet anser att detta stöd är intressant pröva och
föreslår att man inom ett flexibelt system gör det möjligt
att pröva modellen. Föreskrifterna kommer att kompletteras i enlighet med förslaget. Kostnader för ett sådant
stöd bör kunna täckas inom ramen för den nuvarande
medelstilldelningen. Verksamheten bör utvärderas efter
tre år.
• Ett nytt stöd för distribution till kommunbibliotek inrättas inom ett flexiblare fonogramstöd. Alla utgåvor
som får produktions- och marknadsföringsstöd omfattas. Kulturrådet köper in fonogrammen och distribuerar dem till landets kommunbibliotek.
• Bolag med utvecklingsstöd har rätt att söka
distributionsstöd för sina produktioner.
2.2.2 Produktionsstöd
Utredningen skriver: ”Fonogramstödet fick från början
formen av ett förhandsstöd, avsett för produktioner som
bedöms på idéstadiet. Enligt fonogramenkäten tycker en
majoritet av skivbolagsrepresentanterna att produktionsstödet fungerat bra eller mycket bra. Produktionsstödet
bör därför behållas med i stort sett nuvarande utformning, men byta namn till förhandsstöd, för att tydligare
markera inriktningen”.14
: Produktionsstödet byter
namn till förhandsstöd.
: Produktionsstödet har som utredningen och reaktionerna visar fungerat bra under
försöksperioden. Kulturrådet anser att då stödets funktion
inte ändras saknas argument för att byta namn på stödformen. Kulturrådet lämnar därför utredningens förslag
utan åtgärd. Däremot bör rådet i sin information tydliggöra att det handlar om ett förhandsstöd.
De ytterligare utredningsförslag som presenterats för
att förbättra stödets tydlighet, funktion och flexibilitet beskrivs och kommenteras här nedan.
Färdigställandegrad
: Stödet är avsett för fono-
17
gramproduktioner som inte är utgivna vid ansökningstidens slut. Kravet på att konvolutet ska innehålla tryckt information om att stöd utgått (”Utgiven med stöd av Statens kulturråd”) slopas.
: I förordningen framgår att
man endast vid särskilda skäl kan ge bidrag till fonogram
som börjat framställas. I föreskrifterna har detta tolkats
som att stöd endast kan utgå till produktioner som inte
har färdigställts vid beslutstillfället. För att underlätta och
säkra utgivningen av fonogramproduktioner som väntar
på besked förändras tidsgränsen i föreskrifterna till att
avse ansökningstillfället. Det är särskilt viktigt eftersom
stödet annars riskerar att fördyra och försena produktionen i en marknad där tidpunkten för utgivning är av stor
betydelse. Det kan också konstateras att Kulturrådet saknar möjligheter att kontrollera huruvida en produktion är
påbörjad eller ej. För att möjliggöra förändringen föreslår
rådet att förordningen ändras och den tredje paragrafens
andra stycke stryks.
Även Kulturrådets föreskrifter ändras för att anpassas
till förändringsförslagen.
• Förordningen förändras; 3 § andra stycke upphävs.
• Föreskrifterna ändras till att avse stöd för fonogramproduktioner som inte är utgivna vid ansökningstidens slut.
• Kravet i föreskrifterna att konvolutet ska innehålla
tryckt information om att stöd utgått (”Utgiven med
stöd av Statens kulturråd”) slopas.
Produktionsbudget
: Produktionsbudgeten ska
beräknas på upplagan 1 000–2 000 exemplar. Stödet kan
ges till såväl nyproduktioner som återutgivningar av fonogram som utgått ur marknaden. I båda fallen är stödbeloppet maximalt 60 procent av de faktiska produktionskostnaderna. Skrivningen ”Eventuella överskott i relation
till budgeten förutsätts investeras i nya produktioner”
stryks ur föreskrifterna, de utbetalda bidragen ska inte ge
överskott.
: I förordningen anges att bidrag
kan ges med ett belopp som motsvarar en viss del av den
beräknade kostnaden för framställningen och utgivningen eller återutgivningen av fonogrammet samt att
Kulturrådet skall fastställa föreskrifter för beräkning av
bidrag. Idag finns ingen fix gräns för hur stort bidraget
kan vara. Kulturrådet anser att möjligheterna till mångfald och flexibilitet ökar om en övre gräns för bidragsnivåerna införs vid 60 procent. Föreskrifterna föreslås gälla
både nyproduktion och återutgivning. Genom att införa
samma nivå för formerna underlättas informationsarbetet
och tydligheten i stödformen. Undantag kan göras vid sär-
18
skilda skäl. För att ytterligare underlätta kansliets handläggningsarbete föreslår utredningen att budgeten ska baseras på jämförbara siffror, lägst 1 000 och högst 2 000 exemplar. Kring ekonomin införs ytterligare förtydliganden
gällande storlek och hur stödet ska användas.
Föreskrifterna ändras på så sätt;
• att det anges att budgeten ska baseras på en upplaga av
lägst 1 000 och högst 2 000 exemplar.
• att stöd kan utgå till såväl nyproduktioner som
återutgivningar av fonogram som utgått ur marknaden. I båda fallen skall stödbeloppet vara maximalt 60
procent av de faktiska produktionskostnaderna.
• att skrivningen ”Eventuella överskott i relation till
budgeten förutsätts investeras i nya produktioner”
stryks ur föreskrifterna.
Tidsaspekter
: För att underlätta för bolagen att snabbare slutföra stödda produktioner betalas två
tredjedelar av stödbeloppet ut när produktionen påbörjas
och en tredjedel när produktionen släpps för försäljning
och efter att redovisning inkommit till Statens kulturråd. I
den sista tredjedelen inräknas det nya distributionsstödet
(se ovan). För att ytterligare förkorta omloppstiden skärps
efterlevnaden av kravet att bidragsmottagaren har ett år på
sig att slutföra produktionen. Antalet pågående bidragsproduktioner per bolag begränsas till fyra.
: Idag betalas en tredjedel av stödet ut i förskott. Då kostnaderna för fonogramproduktion
och marknadsföring är stora och huvuddelen av bolagen
som söker stöd hos Kulturrådet är mindre bolag, är det
rimligt att stödet förstärker möjligheten att komma ut
med produktionen inom utsatt tid. I syfte att förenkla
stödformen, stärka producenternas likviditet och snabba på
processen mellan ansökan och utgivning föreslår Kullturrådet att utbetalningen av stödet förändras. Förordningens
femte paragraf första stycke ändras i enlighet med förslaget.
Vid slutbetalning av stödet inräknas det nya distributionsstödet (se kap 2.2.1). Kulturrådet ställer sig också bakom utredningens förslag att i föreskrifterna förtydliga kravet att
producenten har ett år på sig att slutföra produktionen.
Dock anser Kulturrådet att en begränsning av antal produktioner inte behöver begränsas under förutsättning att
tidsplanen hålls.
• För att underlätta bolagens produktion att snabbare
slutföra stödda produktioner betalas två tredjedelar av
stödbeloppet ut när produktionen påbörjas och en
tredjedel när produktionen släpps för försäljning och
efter att redovisning inkommit till Statens kulturråd.
Förordningen och föreskrifterna ändras till att passa
detta förslag.
• Kulturrådets föreskrifter skärps gällande kravet att
bidragsmottagaren har ett år på sig att slutföra produktionen. Om produktionen inte slutförs inom utsatt
tid skall särskilda skäl föreligga för att bolaget skall
kunna få ytterligare stöd för nya fonogram.
Antal exemplar
Enligt gällande föreskrifter ska fonogram som får stöd
framställas i minst 500 exemplar. Det föreslagna distributionsstödet ger en garanterad distribution på cirka 400
exemplar. Utredaren föreslår med anledning av det nya stödet att minimiupplagan bör höjas.
: Under förutsättning av att
ett nytt distributionsstöd inrättas ska stödda fonogram
framställas i minst 1 000 exemplar.
: Före försöksperioden med
fonogramstöd i nya former låg lägsta tillåtna utgåva på
1 000 exemplar. Med hänsyn till att en del fonogram inte
nådde en försäljning som översteg 500 exemplar sänktes
minimiutgåvan under försöksperioden. Kulturrådet ställer sig bakom det nya stödet och med anledning av detta
bör kravet utgåvans antal åter höjas till 1 000 exemplar.
Detta under förutsättning att Kulturrådets förslag får bifall.
• Under förutsättning att ett distributionsstöd prövas
ändras föreskrifterna till att stödda fonogram ska
framställas i minst 1 000 exemplar.
2.2.3 Artist- och upphovsmannastöd
Under försöksperioden har artister, musiker eller upphovsmän kunnat söka med en färdig produktionsidé. Stödet har
inte betalats ut till den sökande utan när vederbörande fått
ett bolag intresserat av utgivning har det omvandlats till ett
produktionsbidrag. Utredaren beskriver stödet på följande
sätt: ”Avsikten med artist- och upphovsmannastödet var att
ge musiker och kompositörer med färdiga fonogramidéer
möjlighet att förverkliga dem. Stödformen har visat sig vara
svår att förklara, bedöma och administrera. Den har öppnat
en bakdörr för bolag att få ytterligare stöd. När hela ansvaret för fonogramansökan förflyttats från skivbolag till artister och upphovsmän har stödformen direkt motverkat sitt
syfte”.15
: Artist- och upphovsmannastödet slopas.
: Artist- och upphovsmannastödet är den stödform som har varit svårast att tydliggöra,
bedöma och administrera. Stödet sätter Kulturrådets arbetsgrupp som ansvariga i en urvalsprocess som i slutänden ska göras av de producerande bolagen. Denna ord-
ning riskerar att öka frågorna kring vilka urvalsprocesser
som ligger till grund för bidrag. Som utredaren visar har
bolag under försöksperioden uppmanat sina artister att
göra ansökningarna själva, trots att man är överens om genomförande av produktionen. Dessutom har bolag med
verksamhetsstöd funnit ett sätt att få ytterligare finansiering
genom artiststödet då de under tiden med verksamhetsstöd
inte kunnat söka för enskilda produktioner. Beslutade
medel i denna stödform binder stödmedlen under en längre
tid med en ökad osäkerhet om produktionen blir av eller ej.
När Kulturrådet nu föreslår att ta bort begränsningen för
artister och upphovsmän att ge ut sig själv på eget bolag och
för in upphovsmännen i förordningstexten, ökar gruppens
möjlighet att själva agera på fonogrammarknaden. Trots att
några inkomna synpunkter försvarar artist- och upphovsmannastödet finner Kulturrådet övervägande skäl för utredningens förslag.
• Förordningen och föreskrifterna ändras på så sätt att
artist- och upphovsmannastödet slopas.
2.2.4 Verksamhetsstöd
Under försöksperioden har bolag haft möjlighet att söka
denna stödform i syfte att ge bolagen möjlighet att utvecklas, planera sin produktion och stärka sin marknadsposition. Bara etablerade och professionellt drivna bolag har
kommit i fråga för stödet. Som motivering för en fortsättning av stödformen konstaterar utredningen kortfattat följande: ”Det treåriga verksamhetsstödet infördes vid försöksperiodens start. Fem skivbolag har hunnit pröva det,
erfarenheterna är goda. Stödformen bör behållas, med
några förändringar”.16
: För att betona att det är ett
tillfälligt stöd, ämnat till koncentrerade insatser och avsett
att under en begränsad period utveckla ett skivbolag byter
verksamhetsstödet namn till utvecklingsstöd.
Det kan ges till väl etablerade skivbolag en gång per år,
vid höstomgången. Stödperioden blir tvåårig (hela kalenderår). Stödets storlek anpassas till bolagens omsättning,
så att det får likartad effekt för alla mottagare. Ett bolag
kan inte få verksamhetsstöd under två på varandra följande perioder.
Bolag som har verksamhetsstöd är under perioden inte
berättigat till förhandsstöd, men kan söka efterhandsstöd
för de produktioner som kommer ut under stödperioden.
Vid höstomgången år två kan förhandsstöd åter sökas för
utgivning av produktioner kommande kalenderår.
: Verksamhetsstödets grundtanke att förstärka uthålligheten och att ge möjlighet till
ökad stabilitet för mindre och medelstora bolag har fungerat väl under försöksperioden. Bolagen har haft ett årligt
verksamhetsstöd under tre på varandra följande år. Den
19
löpande kontakt Kulturrådet haft för att följa bolagens utveckling har upplevts som utvecklande för båda parter och
de som prövat modellen har gett bidraget goda vitsord. Att
under en längre tid både få fokusera sin verksamhet på utveckling och produktion har upplevts vara till stor hjälp.
Utredningen föreslår att stödformen kvarstår men byter
namn till utvecklingsstöd. Kulturrådet ser fördelarna med
ett fortsatt stöd men förslår att stödet byter karaktär från
ett verksamhetsstöd till ett utvecklingsstöd. De farhågor
som har visat sig gällande snedvridning av konkurrens på
små marknader som till exempel folkmusikmarknaden,
men även från branschorganisationerna, talar för att man
istället för ett verksamhetsstöd riktar in stödet emot utveckling av bolagen, där utvecklingsinsatserna bör vara
klart definierade och möjliga att utvärdera.
Förutom risken att bolag utvecklar ett stödberoende
och att ett flerårigt verksamhetsstöd kommer binda upp
allt större del av stödmedlen, riskerar stödet bli konserverande genom att endast några få redan etablerade aktörer
kommer ifråga för ett verksamhetsstöd. På så sätt motverka stödet sin grundtanke både vad det gäller flexibilitet
och förnyelse.
Kulturrådet föreslår att stödets karaktär ändras till ett
utvecklingsstöd. Att det som huvudregel blir tvåårigt och att
det i undantagsfall kan ges under tre år, samt att ett bolag
inte kan erhålla utvecklingsstöd under två på varandra följande perioder. Stödet är sökbart enbart en gång om året.
• För att betona att det är ett tillfälligt stöd, ämnat till
koncentrerade insatser och avsett att under en begränsad period utveckla ett skivbolag kallas stödet för
utvecklingsstöd.
• Stödet kan sökas av väl etablerade skivbolag en gång
per år. Stödperioden blir som huvudregel tvåårig (hela
kalenderår). Endast i undantagsfall kan stöd utgå under tre år
• Ett bolag kan inte erhålla utvecklingsstöd under två på
varandra följande perioder. Förordningen och föreskrifterna ändras till att passa dessa förslag.
2.2.5 Extra marknadsföringsstöd
Denna stödform har under försöksperioden kunna sökas
för produktioner som funnits på marknaden. Utredningens
kommentar till sitt förslag på denna punkt ser ut på följande
sätt: ”Möjligheten att söka extra marknadsföringsstöd för
redan utgivna produktioner infördes till försöksperioden. I
fonogramenkäten uppger 83 procent av de svarande att deras marknadsföringskostnader ökat under de senaste åren.
Trots det har ansökningarna om marknadsföringsstöd varit få och erfarenheterna är därför begränsade. Möjligheten
att söka extra marknadsföringsstöd bör finnas kvar inom
ramen för ett utökat efterhandsstöd som även innefattar
20
bidrag till produktion och distribution av redan utgivna
fonogram”.17
: Ett nytt efterhandsstöd införs för redan utgivna fonogram. Det ska omfatta extra
marknadsföringsstöd samt bidrag till produktion och
distribution.
: Behovet av marknadsföring,
distribution och information blir allt viktigare för att synliggöra de produktioner som görs med stöd av staten. Det
extra marknadsföringsstödet har inte sökts av så många
men rådet ser stödet som en fortsatt viktig beståndsdel i
ett väl fungerande och flexibelt stödsystem. Kulturrådet
stöder utredningens intention att ett stöd för redan utgivna
fonogram bör fortleva men ser inte något behov av att stödet även ska gälla bidrag till produktioner i efterhand. Det
blir tydligare både ansöknings- och hanteringsmässigt om
de resurser som står till buds kan renodlas i ett produktionsoch ett stöd som begränsas till att gälla marknadsförings
och distributionsinsatser. Kulturrådet anser att stödet skall
byta namn men att det fortsättningsvis benämns marknadsstöd och innefattar både stöd till marknadsföring och
till distribution. Rådet föreslår samtidigt att man harmoniserar utbetalningsrutinerna med produktionsstödet för
att göra stödformernas administration enklare.
• Kulturrådet föreslår att marknadsföringsstödet byter
namn till marknadsstöd och görs mer flexibelt gällande
redan utgivna fonogram. Det kan omfatta både marknadsföring och bidrag till distribution.
• Stödet utbetalas enligt samma rutiner som
produktionsstödet, med två tredjedelar först och den
sista tredjedelen efter att redovisning inkommit till
Kulturrådet. Förordningens 5 § och föreskrifterna ändras för att passa detta förslag.
2.3 Information
Kring informationsfrågan skriver utredningen: ”Under
perioden 1991–1997 gav Kulturrådet två gånger om året ut
broschyrserien ’Lyssna’. Där presenterades utförligt de
produktioner som beviljats fonogramstöd. Broschyrerna
sändes till bland annat skivhandlare, bibliotek och massmedia. Det uttryckliga syftet var att stödja bolagens marknadsföring av fonogrammen.
’Lyssna’ lades ner och ersattes med kortfattade redovisningar på Kulturrådets hemsida.
Behovet av utförlig information om och marknadsföring av stödda fonogram är fortfarande stort. Broschyrseriens idé bör därför tas upp igen, i ny form”.18
: De fonogram som får stöd
från Kulturrådet ska presenteras i ett elektroniskt nyhetsbrev som sänds till skivhandlare, bibliotek, massmedia och
andra som anmäler intresse.
: Kulturrådet tar till sig förslaget
till ökad information om de statligt stödda fonogrammen.
Rådet prövar att utveckla informationen inom sin övergripande informationsstrategi.
2.4 Ansökningsförfarandet
2.4.1 Elektroniska ansökningar
Utredningen motiverar sitt förslag gällande ansökningsförfarandet med följande ord. ”De ansökningsblanketter
som använts under försöksperioden har utsatts för mycket
kritik, svårigheterna att fylla i dem har anförts som en
möjlig förklaring till det minskade antalet ansökningar. I
fonogramenkäten får blanketterna medelbetyget 2,8 på en
femgradig skala där 1 är svagt och 5 är starkt.
60 procent av de svarande skulle absolut utnyttja möjligheten att göra ansökan via internet, ytterligare 25 procent
skulle troligtvis göra det. 15 procent är tveksamma eller negativa. Vid ansökan via internet skulle varje skivbolag
kunna logga in på sin egen sida, där grundinformationen
alltid är tillgänglig och lätt kan uppdateras”.19
: Möjligheten att göra fonogramstödsansökning via internet bör förverkligas snarast,
helst redan under år 2004.
2.4.2 Sekretess
Branschorganisationerna har under arbetet med försöket
åter framfört önskan att affärshemligheter som yppas i
ansökningar kan beläggas med sekretess.
: Kulturrådet undersöker
möjligheten att enligt förvaltningslagen sekretessbelägga
ansökningsunderlag och genomför detta snarast.
2.4.3 Anvisningar
Utredningen tar fasta på den kritik som kommit fram kring
svårigheter att förstå hur ansökningarna skall fyllas i.
: Anvisningarna görs tydligare.
2.4.4 Blanketterna
Utredningen föreslår även att ansökningsblanketterna bör
ses över och förenklas på flera punkter:
• Blanketten Revisorsintyg tas bort och ersätts av ett
krav på godkänd eller auktoriserad revisor när det årliga stödet överstiger 300 000 kronor.
• Den del av blanketten för bolagsuppgifter som avser
redovisning av anställdas utbildning och anställning
slopas.
• Den del av blanketten för bolagsuppgifter som avser
redovisning av utrustningslista för egen studio slopas.
: Vad gäller de förslag kring elektroniska ansökningar, sekretess, anvisningar och blanketterna som återfinns i utredningen, ser Kulturrådet det som
nödvändigt att se över dessa i sin helhet i samband med att
rådet inför ett nytt ärendehanteringssystem under år 2004.
Sekretessfrågan har varit aktuell under stödets hela livstid
och att hitta en fungerande lösning med ett väl fungerande
ansökningsförfarande kvalitetssäkrar stödformen både ur
fonogrambolagens och ur Kulturrådets perspektiv.
Det är viktigt att rådet inte tar in information i onödan.
Rådet bör i dialog med branschen se hur sådana olägenheter som påstås inträffa kan undvikas utan att kraven på
öppenhet och insyn i fonogramhanteringen äventyras.
Om det skulle visa sig att det finns behov av regeländringar får rådet återkomma i denna fråga.
(avser 2.4.1–2.4.4)
• Kulturrådet ser över möjligheterna att förenkla ansökningsförfarandet i samband med införandet av ett nytt
ärendehanteringssystem.
2.5 Återrapporteringskrav
Utredaren lyfter i texten fram följande motiv till förändringsförslag gällande återrapporteringskraven: ”För att
minska såväl återrapporteringsarbetet för skivbolagen som
Kulturrådets administrationsinsatser förenklas återrapporteringen på följande punkter:
2.5.1 Försäljningsstatistik
Den återrapporterade försäljningsstatistiken är svårhanterlig såväl för skivbolagen som för Kulturrådet. Att sammanställa statistik som speglar den totala försäljningen
och som är möjlig att analysera kräver arbetsinsatser som
inte står i relation till nyttan”.20
: Kravet på återrapportering
av försäljningsstatistik slopas.
2.5.2 Pressmaterial
”Återrapporteringkravet på pressmaterial och streamat
musikexempel för uppläggning på Kulturrådets hemsida
har inte fyllt sitt syfte. Kulturrådet har inte haft resurser att
hantera detta enligt planerna”.21
: Kravet på återrapportering
av pressmaterial och streamat musikexempel slopas.
2.5.3 Verksamhetsstödets andra år
”Inför verksamhetsstödets andra år har ytterligare en produktionsplan och en reviderad budget återrapporterats.
Erfarenheterna från försöksperioden och förslaget till
modifiering av verksamhetsstödet motiverar ändrade rutiner.”22
: Kravet på återrapportering
av en detaljerad produktionsplan och en reviderad budget
för verksamhetsstödets andra år slopas.
: Vad gäller de förslag kring återrapporteringskrav som försäljningsstatistik, pressmaterial
21
och reviderad budget anser Kulturrådet att dessa förslag bör
genomföras. Då det är viktigt att följa utvecklingen på
fonogramområdet föreslår rådet att man i samarbete med
branschen och Statens Ljud- & Bildarkiv ser över möjligheterna att ta fram relevant statistik och analys av området.
(avser 2.5.1–2.5.3)
• Kulturrådet föreslår att försäljningsstatistik inte krävs
in från bolagen för stödda fonogram. På så sätt
harmoniseras föreskrifterna med litteraturstödet.
• Kulturrådet ser över återrapporteringskraven i samordning med ansökningskraven.
• I samarbete med IFPI, SOM och SLBA utreds möjligheterna att ta fram relevant statistik för området. Föreskrifter förändras enligt resultat av översyn.
2.6 Antologier
Utredaren skriver om denna punkt: ”För att skivbolag ska
våga satsa på utgivning av genomarbetade musikantologier krävs att de kan räkna med fortlöpande bidrag.
Fonogramanslagets sänkning vid försöksperiodens start
har starkt begränsat möjligheterna att bevilja ytterligare
antologistöd. När medel intecknas i fleråriga åtaganden
blir utrymmet för stöd till ny kvalitetsutgivning mindre”.23
: För att göra fortsatta antologistöd möjliga skrivs fonogramanslaget upp till minst
den nivå det hade före försöksperioden.
: Kulturrådet beskrev i rapporten Digitala drömmar 1993 fonogramstödet som en
”Ömåttlig statlig insats ger synnerligen goda resultat när
det gäller tre av de väsentligaste målen för den nationella
kulturpolitiken.” Särskilt talar man om vikten av skivan
som kulturarv.
Behovet av att kunna stödja även antologier inom
fonogramstödet kvarstår. Flera av musikbranschens aktörer tar upp detta i sina kommentarer. Kulturrådet ser fortfarande detta som en väsentlig del av ett fungerande
fonogramstöd. Fonogramstödets storlek och politiska förankring har naturligtvis stor betydelse för långsiktiga och
kostsamma satsningar.
Kulturrådet ställer sig bakom utredningens syn på vikten av möjligheten till att stödja antologier, men kan inte
se att det kan prioriteras inom gällande ramar.
2.7 Kanadamodellen
”Den kanadensiska stiftelsen FACTOR har ett program för
fonogramstöd, samfinansierat av staten och privata mediaföretag. Stöden betalas ut som lån motsvarande halva
den beräknade produktionskostnaden. Återbetalning sker
med en del av försäljningsintäkterna under två år. Resterande del av lånet betraktas därefter som bidrag.
Arbetsgruppen för fonogram tvingas ibland spekulera i
huruvida en produktion av hög kvalitet kommer att för-
22
verkligas även utan bidrag; för att skivbolaget är tillräckligt
kapitalstarkt och/eller artisten tillräckligt lyskraftig för att
produktionen kan antas bära sina egna kostnader. Arbetsgruppen har kompetens att göra kvalitetsbedömningar,
men knappast företagsekonomiska och marknadsmässiga
bedömningar. Sådana överväganden skulle gruppen kunna
lämna därhän om bidragen omvandlades till investeringslån. Då skulle kvalitetsargumentet få större tyngd och i de
fall stödda produktioner når en stor publik skulle hela eller
delar av stödet återföras och komma nya produktioner till
godo.
Det är ändå tveksamt om de pengar låneidén skulle
återföra till bidragspotten räcker till att täcka ökade administrationskostnader. Genomsnittsförsäljningen för de
fonogram som i dag får fonogramstöd är 1 374 exemplar.
Om återbetalningsgränsen sätts vid 500 sålda exemplar är
det bara fonogram i kategorierna barn (5 646 sålda exemplar) och pop (2 423 sålda exemplar) som på allvar skulle
återföra medel.
Den kanadensiska modellen är ambitiös, med många
tilltalande inslag. Det ter sig däremot svårt att flytta över
enskilda delar till det relativt homogena svenska stödsystemet. Det är också tveksamt om det i Sverige finns
några kommersiella aktörer inom musikområdet som är
beredda att skjuta till pengar för att stödja produktion av
kvalitetsfonogram”.24
: Erfarenheterna från kanadensiska FACTOR:s fonogramstöd medför ingen förändring i det svenska fonogramstödet.
: Detta förslag till fonogramstödslösning har förordats av branschens organisationer.
Kulturrådet ställer sig emellertid bakom utredningens förslag och väljer således av praktiska och finansiella skäl att
inte lägga något förslag om genomförande av en likartad
modell i Sverige.
2.8 CDA
Utredningen motiverar förslaget på hur man bör göra
med det statliga stödet till CDA med följande text:
”Distributionsbolaget CDA startades som en offentligt finansierad verksamhet. Det har förblivit beroende av statliga bidrag även efter övergången till affärsmässig verksamhet.
CDA har i avtal med staten förbundit sig att distribuera
kvalitetsfonogram, varav många fått fonogramstöd just
för att de inte förväntas bära sina kostnader. Staten har
inte haft synpunkter på CDA:s verksamhet i övrigt, men
bolagsledningen har valt att helt arbeta efter kulturpolitiska ideal och har kalkylerat med fortsatt statligt stöd.
CDA har avstått från distribution av populärmusikskivor
medan andra ambitiösa svenska distributörer har kunnat
ekonomiskt balansera distribution av smala fonogram
med enstaka storsäljare.
De största och de minsta skivbolagen har stannat kvar
hos CDA, medan några av de medelstora valt andra distributörer.
CDA har, som branschen i stort, drabbats av vikande
skivförsäljning. Beroendet av årliga bidrag har begränsat
den ekonomiska framförhållningen och har inte främjat
möjligheterna att satsa långsiktigt. Det är knappast heller
initiativrikedom som kännetecknar CDA. Snarare än av
entreprenörsanda förefaller bolaget präglat av sin bakgrund
som institution. Styrelsen består av representanter för de
största ägarna, inte av de mest visionära företagarna.
Bland CDA:s kunder är omdömena om bolaget försiktigt
positiva, utlandsdistributionen uppskattas speciellt. Några
av dem ser inget distributionsalternativ till CDA.
CDA koncentrerar sin verksamhet till traditionella
distributionsvägar med resande säljare som besöker skivbutiker och grossister. Den försäljningsapparaten har numera ett kort perspektiv, där skivor är färskvaror som ska ge
snabb avkastning. Det är en struktur anpassad efter det
breda utbudet, men som passar de smala och ”långsamma”
fonogrammen illa.
Kanske är det inte i första hand i skivbutikerna CDA:s relativt exklusiva utbud når möjliga köpare. CDA-skivorna
borde snarare göras tillgängliga på platser som ”målgrupperna” förväntas besöka: bokhandel och bibliotek, museibutiker, konsthallar, konferens- och spaanläggningar…
Några av CDA:s bolagskunder prövar på egen hand sådana nya försäljningsgrepp, bland andra Phono Suecia.
Folkmusikbolaget Drone bygger upp en organisation
kring skivförsäljning vid musikfestivaler och använder till
exempel turistbyråer och lokaltidningskontor som okonventionella försäljningsställen.
Förutom ett nytänkande kring distribution av kvalitetsfonogram bör CDA också se över sina kostnader. Är det till
exempel ekonomiskt försvarbart att det statsstödda CDA
som enda distributör av format har sitt skivlager innanför
tullarna i Stockholm? Bör CDA upprätthålla en olönsam
skivklubb samtidigt som bolaget av ekonomiska skäl
tvingas backa från sina åtaganden i en internetbutik som
krävt stora investeringar?
CDA har en viktig uppgift för många mindre skivbolag
med kvalitetsutgivning. Att statligt stöd till produktion
följs upp av ett distributionsstöd är rimligt. Å andra sidan
är det av konkurrensskäl tveksamt att staten efter 15 års
kontinuerligt stöd fortsätter att understödja ett enda
distributionsbolag”.25
: För att de små och medelstora skivbolagen inte ska ställas utan distribution och för
att företaget ska få möjlighet att ta sig ur de nuvarande
ekonomiska svårigheterna bör CDA få statligt stöd i ytterligare tre år. Det fortsatta stödet bör regleras i ett nytt avtal
där CDA:s uppgifter definieras. Under stödperioden utvärderas verksamheten.
: Från flera håll hörs röster om
vikten av att behålla ett stöd för distribution av smala fonogram som inte normalt skulle hitta någon annan väg till
konsumentledet. Kulturrådet har särskilt satsat på att utreda frågan parallellt med fonogramstödsutvärderingen.
CDA har under försöksperioden årligen bett oss utreda
frågan för att hitta en framkomlig väg i den turbulenta
verkligheten. Bolaget har även under våren 2004 tagit initiativ till att internt utreda bolagets marknadsmässiga status och behov av förändring.
Utredningen föreslår att man under en tid av tre år fortsatt bidrar med medel för att sedan utvärdera huruvida
bolaget förmår anpassa sig till den nya situationen.
Kulturrådet ställer sig bakom utredningens förslag och
tar till sig CDA:s önskemål om att ett avtal ska upprättas
mellan bolaget och staten under den tid som stödet utvärderas. På detta sätt bidrar Kulturrådet till att tydliggöra
målen med stödet, så att det kan utvärderas efter stödperioden.
• För att de små och medelstora skivbolagen inte ska
ställas utan distribution och för att CDA ska få möjlighet att ta sig ur de nuvarande ekonomiska svårigheterna bör företaget få statligt stöd i ytterligare tre år.
Det fortsatta stödet bör regleras i ett nytt avtal där
CDA:s uppgifter definieras. Under stödperioden utvärderas verksamheten.
23
3. SÄRSKILT OM MUSIKALIER
3.1 Bakgrund
Enligt Kulturrådets regleringsbrev får från anslagsposten
även lämnas bidrag till musikalier. Detta är riktat till
Kungliga Musikaliska Akademins utgivning av svenska
tonsättares verk och till Svenska Tonsättares Internationella musikbyrå STIM/Svensk Musik för notutgivning, information och internationell kontaktförmedling.
År 1999 ökade fonogramanslaget med 2,5 miljoner kronor till totalt 13 218 000 kronor. I propositionen betonar
regeringen fonogramutgivningens betydelse för att tonkonstnärernas arbete skall nå en publik. Regeringen understryker också värdet av de tjänster som STIM/Svensk
Musik utför åt tonsättare när det gäller bearbetning av
notmaterial och internationell kontaktförmedling. Ökningen fördelades av Kulturrådet med 1,4 miljoner kronor
till ökat fonogramstöd och 1 miljon kronor till STIM/
Svensk Musik. Kulturrådet ökade också stödet till Kungliga Musikaliska Akademin för utgivningen av äldre
svenska tonsättares verk med 110 000 kronor.
I samband med att Riksdagen godkände försöksverksamheten med fonogramstöd i friare former år 2001 minskades anslaget med 3 miljoner kronor. Motiveringen till
minskningen var att det fanns skäl till viss återhållsamhet
med tanke på den snabba utveckling som musiklivet genomgår.
Kulturrådet beslöt att fördela minskningen procentuellt
över alla delar som ingick i anslaget. Detta innebar att
STIM/Svensk Musik fick en minskning med 23 procent
(675 000 kr), Kungliga Musikaliska Akademin en minskning med 22 procent (110 000 kr), CDA en minskning med
20 procent (200 000 kr) och fonogramstödet med branschorganisationerna IFPI och SOM en minskning med 23 procent (1 857 000 kr).
Samtliga av dessa aktörer kritiserade minskningen i skrivelser både till Kulturrådet och till Kulturdepartementet.
Även Föreningen svenska tonsättare (FST) tillskrev myndigheten och regeringen.
3.2 Förlagssituationen
Den tekniska utvecklingen av kopiatorer och ökade kopieringsmöjligheter har gjort att den olagliga kopieringen av
noter ökat kraftigt under senare decennier. Enligt SMFF
(Sveriges Musikförläggareförening) är den olagliga kopieringen i dagens Sverige hög även vid internationella jämförelser.
Den olagliga kopieringen – och i viss mån den lagliga
utgivningen – har påverkat förlagens möjlighet att bedriva
sin verksamhet på kommersiell grund. Den omfattande
kopieringen har nämligen medfört att även den bredare
förlagsutgivningen blivit olönsam. Repertoarsamlingar
24
och visböcker är exempel på produkter med särskilt höga
produktionskostnader, som i praktiken blivit kopieringsunderlag.
Då det gäller notproduktionen har också förändringar
skett. Enligt Bokpriskommissionen omsätter branschen
runt 100 miljoner kronor totalt om året och antalet förlag
med utgivning av noter har minskat till ca tio verksamma
i Sverige.26 Promotionläget för nutida svensk musik är således betydligt sämre idag än tidigare och skulle behöva
förstärkas kraftigt, både inom Sverige och internationellt.
I stort sett all produktion av nutida stämmaterial utförs av
STIM/Svensk Musik liksom hantering av manusverken,
som utgör den absoluta merparten av nutida musik. Utan
det stöd som STIM/Svensk Musik fördelar varje år skulle
ytterst få noter tryckas vid sidan av körnoter, instrumentskolor och annat som har en större given marknad.
Fortfarande är behovet av fungerande noter, av alla former och i olika genrer, stort hos utövande musikinstitutioner, frivillig musikverksamhet och musikundervisningsinstitutioner. ”Kvaliteten på notmaterialet har höjts
tack vare utnyttjande av ny teknik. Den nya tekniken har
däremot inte medfört lägre kostnader. Den högre kvaliteten
tjänas dock in i framförandeledet, eftersom repetitionstiden
ofta blir kortare och notbilden blir mer aptitlig för den som
ska framföra verket”.27
Även upphovsmännen behöver en fungerande marknad med ekonomisk bärkraft som står i proportion till såväl nedlagt arbete som investeringar. Noterna är helt avgörande för att deras musik skall kunna framföras.
På nothandelssidan är situationen av ovanstående orsaker kraftigt förändrad. Mot slutet av 50-talet hade Sverige
mer än 300 musikaffärer med just försäljning av noter som
den bärande affärsidén. Idag finns det bara ett fåtal sådana
affärer i Sverige, dock ingen med fullsortiment. Totalt finns
det 90 försäljningsställen för noter, oftast som ett komplement till annan försäljning.28
Kulturrådet gjorde senast en översyn av notområdet på
1980-talet. Mot bakgrund av de mycket stora förändringar
och den koncentration som skett kommer Kulturrådet att
göra en sådan översyn, när resurser finns.
3.3 Utgivning av äldre svenska tonsättares verk
Kungliga Musikaliska Akademien (KMA) med säte i
Stockholm instiftades 1771. Akademin arbetar genom ett
kansli med 10 fast anställda medarbetare och genom
nämnder och kommittéer som engagerar över 70 personer. Akademien utgörs av omkring 170 svenska och 70 utländska ledamöter, vars sammanlagda kompetens är unik
i svenskt musikliv. Bland ledamöterna finns musiker och
tonsättare, forskare, administratörer, skribenter och jour-
nalister. Större delen av verksamheten finansieras av fonder och donationer. KMA förvaltar över 200 fonder som
varje år ökar i antal. KMA har ett statligt anslag som förmedlas av Kulturrådet på 4 815 000 kronor.
KMA har genom ”Nämnden för utgivning av äldre
svensk musik” beslutat att ge ut serien Monumenta Musicae
Svecicae (MMS), vari ingår Franz Berwald Sämtliche Werke
(BwGA) som en delserie. Huvudserien pågår sedan 1950-talet och Berwaldserien startade i mitten av 1960-talet. MMS
har till dags dato utkommit med 20 volymer och har ingen
bortre gräns för sin utgivning.
I Berwaldutgåvan återstår sju band att publicera, varefter denna blir komplett. BwGA publiceras på det tyska förlaget Bärenreiter-Verlag i Kassel, men det redaktionella arbetet utförs på KMA. Redaktionen siktar på att slutföra
arbetet år 2006.
För sitt arbete med utgivningen av BwGA har Akademien ur anslaget ett bidrag på 380 000 kronor. Detta bidrag sänktes, som framgår ovan, 2001.
• Kulturrådet anser att det är viktigt att slutföra arbetet
med BwGA.
3.4 Notutgivning, information
& internationell kontaktverksamhet
STIM – Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå –
bildades 1923 och har idag drygt 40 000 anslutna upphovsmän och musikförlag. Organisationens mål är att den skyddade svenska musiken ska framföras mer genom att arbeta
för tillgänglighet, i första hand i form av noter, och genom
informations- och promotionaktiviteter. STIM erbjuder information om tonsättarna och deras musik, kopieförsäljning av svenska manuskriptverk och av noter till äldre
svensk populärmusik som förlagen inte längre tillhandahåller samt uthyrning av orkesterverk. Promotionverksamheten omfattar trycksaksproduktion, framställande och utskick av promotionskivor till utländska radiostationer, deltagande i mässor och festivaler, annonsering och inte minst
en välfungerande hemsida.
Verksamheten finansieras av upphovsrättsmedel, i huvudsak de 10 procent av intäkterna för licensiering av musik inom Sverige som STIM i enlighet med internationella
överenskommelser kan avsätta till ”nationella ändamål”.
Av de totalt ca 25 miljoner kronor som avsätts för detta
ändamål används större delen, ca 16 miljoner kronor, till
verksamheten inom STIM/Svensk Musik.
Frågan om de s.k. nationella avdragen har, enligt STIM,
ibland ifrågasatts av de internationella upphovsrättssällskapen. Några garantier för framtida finansiering av
STIM/Svensk Musiks verksamhet finns inte och enligt
vissa bedömningar finns det en risk för att verksamheten
kan komma att försvinna inom några år.
STIM/Svensk Musik har under en längre tid efterlyst ett
större ansvarstagande från statligt håll för den verksamhet
som bedrivs och som är av helt kulturpolitisk karaktär. I
sin argumentation för ökad finansiering framhåller man
att Sverige med internationella mått tar ett jämförelsevis
mindre ansvar för internationell musikinformation.
Efter Kulturrådets notutredning i mitten av 1980-talet
föreslogs att STIM/Svensk Musik skulle få ett utökat statsanslag som även skulle omfatta stöd till stämutskrifter. Vid
den tiden sände man anslagsframställningar direkt till
Kulturdepartementet och STIM befann sig under anslaget
F20 (Bidrag till teater-, dans- och musikverksamhet) med
ett specifikt belopp. I samband med denna förändring,
som innebar att STIM/Svensk Musik utöver att få medel
för information om svensk musik till utlandet också skulle
få medel för notproduktion, fördes hela statsanslaget över
till mediasektionen inom departementet, eftersom det
fanns större ekonomiska möjligheter till höjning av statsanslaget på mediasidan än på musikområdet.
Anslagsposten flyttades 1987/88 därför från F20 till G3 i
budgetpropositionens del som berörde kulturdepartementet. Detta är bakgrunden till att STIM/Svensk Musik
sedan dess återfinns under rubriken Stöd till fonogram
och musikalier.
För sitt arbete med notutgivning, information & internationell kontaktförmedling har STIM/ Svensk Musik år 2004
erhållit ett bidrag på 2 500 000 kronor. Detta är en ökning
som motsvarar 11 av de 23 procent som bidraget sänktes
2001. Ökningen tas från 2004 års stöd till fonogramutgivning.
Kulturrådet är av den uppfattningen att STIM/Svensk
Musik väl fullföljer ändamålen för det hittillsvarande
statsanslaget. Den internationalisering av musiklivet som
både kompositörer, exekutörer och producenter verkar i,
presenteras utförligt i betänkandet; ”Internationella
kulturutredningen 2003” (SOU 2003:121). Utredningen
beskriver aktiviteten och vikten av organisationens internationella arbete med mycket begränsade medel (kap.
9.1.11, s. 129). Man tillskriver också våra nordiska grannars
internationella framgångar i detta avseende till de medel
som tillgängliggjorts för ändamålet.
• Kulturrådet föreslår också att den del av STIM/ Svensk
Musiks verksamhet som rör internationell informations- och kontaktverksamhet överförs från
fonogramanslaget till de internationella anslagen.
25
4. FÖRORDNINGSFÖRSLAG
1. Förslag till ändring av förordningen (1982:505) om statsbidrag för framställning och utgivning av fonogram. Härigenom
förordas i fråga om förordningen (1982:505) om statsbidrag för framställning och utgivning av fonogramdels att 8a § skall
upphöra att gälla, dels att 2–3, 5, 7 §§ skall ha följande lydelse,
26
Nuvarande lydelse
2§
Bidrag enligt 1 § första stycket kan ges för
1. framställning och utgivning av fonogram med svensk
musik,
2. framställning och utgivning av fonogram med svenska
artister,
3. framställning och utgivning av fonogram med andra
artister, om de är bosatta här i landet,
4. återutgivning av sådana fonogram som avses i 1–3. Bidrag enligt 1 § andra stycket kan ges för framställning,
utgivning och återutgivning av samiska fonogram som
distribueras, marknadsförs och försäljs i Sverige. Förordning (1989:970).
Föreslagen lydelse
2§
Bidrag enligt 1 § första stycket kan ges för
1. produktion, distribution och marknadsföring av fonogram med svenska artister och upphovsmän,
2. produktion, distribution och marknadsföring av fonogram med andra artister och upphovsmän, om de är
bosatta här i landet,
3. återutgivning av sådana fonogram som avses i ‒. Bidrag enligt 1 § andra stycket kan ges för produktion,
distribution och marknadsföring av samiska fonogram
som försäljs i Sverige. Förordning (1989:970).
3§
Frågor om bidrag prövas av statens kulturråd efter särskild
ansökan.
Endast om det finns särskilda skäl får bidrag ges för sådana fonogram, som har börjat framställas innan beslut
om bidraget meddelats.
3§
Frågor om bidrag prövas av statens kulturråd efter särskild
ansökan.
5§
Bidrag ges med ett belopp som motsvarar en viss del av
den beräknade kostnaden för framställningen och utgivningen eller återutgivningen av fonogrammet. En tredjedel av bidraget betalas ut förskott och återstoden när
fonogrammet finns i handeln.
Föreskrifter för beräkning av bidrag skall fastställas av
kulturrådet.
5§
Bidrag ges med ett belopp som motsvarar en viss del av
den beräknade kostnaden för produktion, distribution och
marknadsföring av fonogrammet. Två tredjedelar av bidraget betalas ut förskott och återstoden när bidraget slutredovisats.
Föreskrifter för beräkning av bidrag skall fastställas av
kulturrådet.
7§
Vid fördelningen av bidrag skall kulturrådet
1. ta hänsyn till såväl fonogrammets konstnärliga kvalitet
som producentens behov av bidrag,
2. sträva efter att stödja mångsidighet vad gäller verk och
artister,
3. särskilt beakta behovet av fonogram av god kvalitet för
barn och ungdom.
7§
Vid fördelningen av bidrag skall kulturrådet
1. ta hänsyn till såväl fonogrammets konstnärliga kvalitet
som producentens behov av bidrag,
2. sträva efter att stödja mångsidighet vad gäller verk, artister och upphovsmän,
3. särskilt beakta behovet av fonogram av god kvalitet för
barn och ungdom.
NOTER
1
2
3
4
5
Johan Scherwin och Mikael Strömberg, 1999-10-25.
Digitala drömmar, s. 55
Budgetpropositionen 2000/01:1. Volym 9, s. 65.
Kulturrådets regleringsbrev för 2001, s. 10, 4:e stycket
Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 50
6 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 5
7 Skrivelse angående situationen för vissa musikgenrer,
Kulturrådet 2003
8 International Federation of the Phonographic Industry
9 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 50
10 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 50
11 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 50
12 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 51
13 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 52
14 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 51
15 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 51
16 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 51
17 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 51
18 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 52
19 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 52
20 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 53
21 Se ovan, s. 53
22 Se ovan, s. 53
23 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 53
24 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 53
25 Fonogramstöd i nya former, Rapport från Kulturrådet 2004,
s. 54
26 Bokpriskommissionens fjärde delrapport (SOU 2004:9);
”Det ska vara billigt att köpa böcker och tidskrifter IV”, s. 46
27 Skrivelse angående situationen för vissa musikgenrer,
Kulturrådet 2003, s. 61
28 Bokpriskommissionens fjärde delrapport (SOU 2004:9);
”Det ska vara billigt att köpa böcker och tidskrifter IV”, s. 46
27
FONOGRAMSTÖD
I NYA FORMER
UTVÄRDERING AV
FÖRSÖKSPERIODEN
2001–2003
© Klas Gustafson 2004
INNEHÅLL
1. Inledning sid 5
2. Sammanfattning sid 7
3. Fonogrammen i världen sid
4. Den digitala revolutionen sid
5. Fonogrammen i Sverige sid
6. Distribution och försäljning sid
7. Staten och fonogrammen sid
8. Statligt stöd till distribution sid
9. Nya stödformer sid
10. Arbetsgruppen och de nya stödformerna sid
11. Skivbolagen och de nya stödformerna sid
12. Fonogramstöd i utlandet sid
13. Förslag sid
Noter sid
Bilagor sid
4
1. INLEDNING
1.1 Ett nytt musiklandskap
”Småbolagen dör i väntan på handling” var rubriken på en
artikel i Dagens Nyheter i januari 1980. Sverige var på väg
att få ett statligt fonogramstöd. Utredningen ”Fonogrammen i kulturpolitiken” hade presenterat ett förslag, remissinstanserna hade sagt sitt men regeringen tog god tid
på sig för att lägga fram en proposition till riksdagen.
– Statens insatser behövs nu! sade utredningens otålige
sekreterare Krister Malm, intervjuad i DN-artikeln.
Svenskt musikliv präglades ännu av 1970-talets motsättning mellan de kommersiella storbolagen och den progressiva musikrörelsen, där stod det glittriga Abba mot det
vänsterpolitiskt engagerade Hoola Bandoola Band. Abbamanagern Stikkan Anderson retade gallfeber på proggarna
när han luftade sitt största problem: att på bästa sätt investera de väldiga vinster Abba genererade. Med en blandning
av beundran och ironi kallades han allmänt för ”Branschen”.
Jag intervjuade fonogramutredaren Krister Malm i DN
1980. När jag nu, 24 år senare, hör honom berätta om utredningsarbetet är det svenska musiklandskapet helt förändrat: Musikrörelsens främsta skivbolag MNW är börsnoterat. Hoola Bandoola-sångaren Mikael Wiehes senaste
skiva har kommit ut på ett multinationellt storbolag. Abbas
Benny Andersson ger ut en Evert Taube-skiva på sitt eget,
oberoende bolag.
Staten började på 1960-talet intressera sig för skivbranschen eftersom den ansågs hota den levande musiken.
Under många år var positionerna låsta. Staten skällde branschen för att vara kulturfientligt kommersiell. Branschen
ansåg att staten skulle hålla sig borta från skivproduktion.
Rikskonserters skivbolag Caprice förvägrades på 70-talet
inträde i branschorganisationen IFPI Svenska gruppen men
är numera medlem, liksom för övrigt alla de överlevande
progg-bolagen. I dag visar branschen ett positivt intresse för
statens engagemang i fonogramfrågor.
Säkert dog några småbolag i väntan på förändring, men
andra kom i deras ställe. 1982 introducerades fonogramstödet, som sedan dess har bidragit med i runda tal 120 miljoner kronor till drygt 2 000 svenska skivproduktioner med
bra musik i alla genrer. Utan fonogramstödet hade den
svenska skivbranschen inte varit lika brokig och mångsidig.
De 6 miljoner kronor som årligen anslås till fonogramstöd utgör futtiga sex promille av Kulturrådets samlade
årliga bidrag till kulturell verksamhet. Det är väl använda
pengar, som går direkt till utgivning av kvalitetsmusik. Bidragen är betydelsefulla, för de små och medelstora lokalt
förankrade skivbolag som får modet att ge ut ekonomiskt
äventyrliga produktioner, för musiklyssnarna som ges tillgång till inspelningar de annars inte skulle få höra och för
dokumentationen av vår tids musikaliska uttryck.
1.2 Utvärderingen
När fonogramstödet efter 19 års verksamhet i början av
2001 gick in i en ny fas fick jag erbjudandet att utvärdera den
treåriga försöksperioden, 2001–2003. Det var lätt att acceptera. Sedan den där DN-artikeln från 1980 har jag som
musikjournalist flera gånger med kritisk distans skrivit om
fonogramstödet. Nu erbjöds möjligheten att komma bakom
kulisserna. Att den internationella fonogrambranschen
dessutom var mitt inne i ett omvälvande skede, med dalande
försäljning och nya villkor för musikdistribution, var ytterligare motiv för att anta erbjudandet.
Från våren 2001 till hösten 2003 har jag följt arbetet
inom Kulturrådets arbetsgrupp för fonogram: deltagit i
gruppens samtliga möten, dokumenterat den diskussion
som berört stödfrågorna i allmänhet och de nya riktlinjerna i synnerhet samt tagit del av ledamöternas erfarenheter. Jag har haft fortlöpande kontakt med Kulturrådets
handläggare i fonogramfrågor Hasse Lindgren, läst den
korrespondens som berört fonogramstödet och deltagit i
möten med branschföreträdare.
För att få nödvändig bakgrundsinformation har jag läst
30 års rapporter och utredningar i ämnet, tagit del av aktuell forskning och följt det dagliga nyhetsflödet. Jag har
orienterat mig om statens stöd inom andra områden av
svenskt kulturliv – film, kulturtidskrifter, litteratur – och
har funnit att det knappast är möjligt att överföra erfarenheter därifrån till musikbranschens speciella förutsättningar och behov.
Under utvärderingens gång kompletterades uppdraget
med ytterligare ett: att undersöka fonogramdistributionen
mot bakgrund av statens fortlöpande stöd till distributören
CDA. Distributionsuppdraget har redovisats separat, delar
av det insamlade materialet finns också med i denna utvärdering, främst i avsnitten 6 och 8.
Flera personer i musikbranschen har vid intervjuer delgivit mig sina kunskaper och åsikter: Lennart Backman,
CDA, Fredrik Boquist, Amigo, Dragan Buvac, dB Productions, Håkan Elmquist, CDA, Per Faeltenborg, Energy
Rekords/Hot Stuff, Mats Hammerman, Massproduktion/
SOM, Bo Hyttner, Sterling, Mats Josephson, Sittel, Krister
Malm, Statens musiksamlingar, Magnus Mårtensson, IFPI
Svenska gruppen, Olle Paulsson, Drone, och Kjell Söderqvist, Caprice.
Under hösten 2003 har företrädare för svenskt musikliv
läst en första version av utvärderingen och lämnat värdefulla synpunkter på innehållet: Joakim Albrektson, CopySwede, Lennart Backman, CDA, Johan Ekelund, Diesel Music/SOM, Håkan Elmquist, CDA, Per Faeltenborg, Energy
Rekords/SOM, Jan Granvik, Musikerförbundet, Mats
Hammerman, Massproduktion/SOM, Kjell-Åke Hamrén,
5
SMFF, Dag Häggqvist, IFPI Svenska gruppen, Carl Lindencrona, SMFF, Hans Lindström, SAMI, Magnus Mårtensson,
IFPI Svenska gruppen, Gunnar Petri, Kungl Musikaliska
Akademien, Roland Sandberg, Stim, Kjetil Skarby, SMFF,
Martin Stiebel, NCB, Björn Stålne, Rikskonserter, Kjell
Söderqvist, Caprice, Roger Wallis, SKAP, Joakim Wallström,
A West Side Fabrication/SOM, och Fredrik Österling, FST.
1.3 Genrer
År 1999 utredde den norske mediaforskaren Dag Grønnestad på uppdrag av Norsk kulturråd ”distribution och marknadsföring av norska fonogram i de smala genrerna”.1 Han
inledde sin rapport med att ifrågasätta själva uppdragsbeskrivningen. Hellre än att tala om ”smala genrer” ville han
använda uttrycket ”smala fonogramutgivningar”. Det enda
de så kallade smala genrerna (jazz, folkmusik, äldre och nutida konstmusik samt kvalitetsproduktioner för barn och
ungdom) har gemensamt är att de är föremål för offentlig
bidragsgivning, skrev Grønnestad.
För smala fonogramproduktioner ställde han däremot
upp gemensamma kriterier:
• De är inte anpassade till efterfrågan vid utgivningen.
Det innebär att deras omedelbara försäljning är obetydlig.
• De är tillgängliga på marknaden under lång tid.
• De säljer stadigt, om än i små kvantiteter varje år. Det
utesluter alltså inte att smala fonogram kan sälja i stora
upplagor och ändå kallas ”smala”.
Mitt uppdrag har bland annat avsett en utvärdering och
en analys av effekterna på fonogramutgivningen inom olika
genrer. Att särskilja genrerna har aldrig varit aktuellt i det
svenska fonogramstödets historia. Genrebeteckningarna
utnyttjas som administrativa verktyg, men används till exempel inte i den statistik Kulturrådet lämnar.
Fonogramstödet har aldrig varit avsett för smala genrer.
Det är ett stöd till kvalitetsfonogram som inte förväntas
bära sina egna kostnader på marknaden. Det finns jazz
och konstmusik som har bredd och publik genomslagskraft, det finns utomordentligt exklusiv rockmusik vars
utövare inte tummar på sina kvalitetskrav.
Snarare än att måna om smala genrer är fonogramstödets syfte att ge bidrag till de skivbolag som arbetar långsiktigt och med fonogram som har ett långt liv.
1.4 Minskad medelsram
Utvärderingsuppdraget har även omfattat en analys av
fonogramutgivningen ”inom en totalt sett minskad
medelsram”. I och med att försöksperioden inleddes år
2001 sänktes fonogramanslaget med drygt 20 procent, i
budgetpropositionen motiverades nedskärningen med
”den snabba förändring som musiklivet genomgår”.
Inledningsvis ökade antalet fonogramansökningar, men
redan till försöksperiodens andra omgång var de färre än
före försöksperioden. Om det sänkta anslaget och de nya
6
stödformerna har påverkat intresset för fonogramstöd är
vanskligt att spekulera i. Troligare är att ökad konkurrens
och minskad försäljning gjort de skivproducerande bolagen
allt mer återhållsamma i sin utgivning. Fonogramstödet är
ofta en förutsättning för att kvalitetsfonogram ska nå marknaden, inte desto mindre krävs en betydande egen ekonomisk insats från skivbolagen.
Ny teknik har pressat inspelningskostnaderna för främst
små musikgrupper med elektrisk/elektronisk instrumentering, medan inspelning av större ensembler med akustiska
instrument kräver stora resurser, nu som tidigare. För alla
skivproduktioner har utgifterna för marknadsföring ökat.
Den enkät Kulturrådet gjort bland de skivbolag som sökt
stöd under försöksperioden visar att 73 procent haft ökade
produktionskostnader under de senaste tre åren. Hela 83
procent svarar att marknadsföringskostnaderna ökat under
samma period.
Musiklivets snabba förändring tycks alltså inte ha reducerat behovet av statligt fonogramstöd.
1.5 Fonogram?
Begreppet fonogram brukar i utredningssammanhang definieras som ”en ljudbärare med inregistrerat ljud samt i
förekommande fall dennas förpackning med text och bilder”. Det är ett begrepp med lång hållbarhet; det omfattar
såväl 78-varvsskivor som vinylskivor och inspelade kassettband liksom DVD och digitala musikfiler. I dag är CD
den helt dominerande fonogramtypen på marknaden. I
den här studien är fonogram därför ofta liktydigt med inspelade CD.
Utgivare av fonogram kan kallas fonogrambolag, fonogramproducenter eller till och med grammofonbolag. I det
följande används genomgående det vardagliga begreppet
skivbolag, oavsett om det handlar om en världsomspännande koncern eller en lokal hobbyverksamhet och oavsett
vilken den formella organisationsformen är.
Klas Gustafson
Stockholm i december
2. SAMMANFATTNING
2.1 Fonogrammen i världen
Fem multinationella bolag dominerar 75 procent av världshandeln med fonogram. Fyra av dem ägs av koncerner med
verksamheter i och utanför mediasektorn. Förutsatt att
konkurrensmyndigheterna i USA och EU ger sitt godkännande kommer storbolagen snart att reduceras till fyra.
Efter flera decenniers tillväxt är den internationella
fonogrambranschen i gungning. Nya tekniska möjligheter
att producera, distribuera och marknadsföra musik har
rubbat gamla cirklar. Minskande skivförsäljning, en växande svart marknad för olagligt tillverkade skivor, okontrollerad nedladdning av musikfiler från internet och
missnöjda artister som vill ha en större del av en minskande kaka har försatt branschen i knipa.
Genom att upprepa tidigare framgångar och sälja samma
produkt på alla marknader försöker branschen tackla problemen. Samtidigt går det internationella musiklivet mot
segmentering, diversifiering och regionalisering. Fler, mindre och svåröverblickbara marknader skapar nya möjligheter för lokalt förankrade småbolag.
Skivförsäljningen minskar, men den inspelade musiken
klingar överallt. Också konkurrerande verksamheter som
bio, TV-spel och mobiltelefoni gynnar musikindustrin.
Intäkter från rättigheter är en stor och växande inkomstkälla. Tidigare självständiga musikförlag knyts till skivbolag. Musikbranschen bedriver en framgångsrik lobbyverksamhet för att utvidga upphovsrätten.
2.2 Den digitala revolutionen
Digital produktion och distribution förändrar villkoren
för traditionell skivbolagsverksamhet. Persondatorer och
relativt billig programvara gör det möjligt för allt fler att
skapa professionella ljudinspelningar, bränna dem på CD
eller sprida musiken som datafil via internet.
I takt med att komprimeringstekniken utvecklats och
bredbandsnätet byggts ut har trafiken med musikfiler på
internet vuxit. Laglig och avgiftsbelagd nedladdning av musik har först på senare tid erbjudits som attraktiva alternativ
till de filbytarföretag som verkar i en juridisk gråzon.
På sikt väntas digitalt distribuerade ljudbärare ersätta
fysiska ljud- och bildmedier som CD och DVD. Samtidigt
förfinas de fysiska formaten, för att motsvara högt ställda
krav på musikåtergivning.
2.3 Fonogrammen i Sverige
De multinationella skivbolagens dominans på den svenska
marknaden är större än på världsmarknaden. Vid sidan av
de stora finns flera hundra småbolag, men bara några få
medelstora.
De oberoende, små och medelstora bolagen står för
drygt 10 procent av den totala omsättningen men ger ut 33
procent av alla svenska fonogram. Deras verksamhet motverkar branschens ekonomiska koncentration och musikaliska likriktning.
IFPI Svenska gruppen representerar 95 procent av den
svenska fonogrammarknaden, däribland medlemsbolagen
i SOM (Svenska Oberoende Musikproducenter).
CD-skivan fick sitt svenska genombrott under 1990-talet
och är i dag det helt dominerande fonogramformatet. Varje
år kommer ungefär 10 000 fonogram ut på den svenska
marknaden, hälften inom kategorin pop/rock. Antalet
svenska utgivningar är årligen ungefär 1 000.
Att kopiera musik för enskilt bruk är lagligt i Sverige.
Upphovsmännen kompenseras för uteblivna inkomster
genom den så kallade kassettersättningen. Enligt ett lagförslag ska rätten att framställa kopior för privat bruk begränsas, det blir inte tillåtet att utan upphovsmannens tillstånd kopiera material som sprids via internet.
Kommersiell lokalradio styrs av ett fåtal kapitalstarka
ägare och sänder ett likartat utbud av ungdomsinriktad
hitmusik. Det finns inga kommersiella stationer med inriktning på jazz, folkmusik, världsmusik eller konstmusik.
Sveriges Radios P2 och P4 upprätthåller ännu en viss
mångfald i musikutbudet.
2.4 Distribution och försäljning
De dominerande skivbolagen styr sedan länge även handeln med fonogram. De stora skivbolagen/distributörerna
är medlemmar i Grammofonleverantörernas Förening
(GLF) som står för omkring 90 procent av svensk fonogramdistribution. GLF äger databasen Grammotex som utnyttjas av distributörer, branschföreningar och skivbutiker
för att söka information, beställa artiklar och förmedla försäljningsstatistik.
Distributörerna erbjuder skivbolagen lagerhållning, fysisk distribution och fakturering, ibland även marknadsföring. Rabatter och återköpsregler gynnar detaljister med
stor försäljning av få titlar medan små och välsorterade
butiker går under. Det statliga sortimentsstödet till bokhandeln har ingen motsvarighet inom fonogramområdet.
Nya försäljningsställen som livsmedelsbutiker och
bensinstationer har ersatt fackhandeln. Det finns uppskattningsvis 2 000 svenska försäljningsställen för fonogram.
Färre välsorterade butiker och ett markant uppsving för levande musik har lett till att fonogramförsäljning i samband
med konserter blivit allt viktigare för ”smal” musik.
Internet erbjuder en ny och växande kanal för marknadsföring, försäljning och distribution av inspelad musik och
har i någon mån ersatt den lokale och kunnige skivförsäljaren. Postorderföretag och enskilda skivbolag ger på sina
7
hemsidor information om fonogrammen och erbjuder
provlyssning.
2.5 Staten och fonogrammen
Att 78-varvsskivan under 1950-talet ersattes av den jämförelsevis oömma och lätthanterliga vinylskivan ledde till
en dramatiskt ökad försäljning, understödd av efterkrigstidens högkonjunktur, rockmusikens genombrott och en
framväxande tonårskultur. LP-skivan kunde återge mer
omfångsrika, klassiska verk och lockade nya lyssnargrupper.
Radio och, så småningom, TV etablerades som musikmedier.
Att en statlig utredning år 1962 fick uppdraget att se över
bland annat skivbranschen berodde på att denna tekniska
utveckling ansågs vara en fara för musiklivet. När betänkandet Fonogrammen i musiklivet avlämnades nio år senare
hade synen på inspelad musik förändrats: Levande musik
och inspelad musik sades komplettera varandra på ett givande sätt.
Utredningen föreslog en statlig fonogramproduktion
inom Rikskonserter som anställde en skivproducent och
introducerade skivetiketten Caprice.
Den kommersiellt verkande skivbranschen såg med stor
misstänksamhet på statlig skivproduktion som ansågs
göra intrång på marknaden. Branschen föreslog i stället
stöd till smal och udda utgivning på existerande skivbolag.
På 1970-talet utreddes fonogramområdet på nytt. Fonogrammen i kulturpolitiken föreslog ett statligt stöd till utgivning inom olönsamma repertoarområden. En avsikt var att
stödja en infrastruktur med professionellt drivna små, stabila, svenska skivbolag. Förslaget bemöttes i huvudsak positivt.
1982 infördes ett särskilt bidrag för produktion och utgivning av fonogram, fördelat av Statens kulturråd, med syftet
”att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturpolitiskt värdefulla svenska fonogram”. Hänsyn skulle tas
såväl till produktionernas konstnärliga kvalitet som till
producentens behov av bidrag. Fonogram för barn och
ungdom skulle särskilt beaktas. En särskild arbetsgrupp beredde bidragsansökningarna och fattade beslut.
2.6 Statligt stöd till distribution
Utredningen Fonogrammen i kulturpolitiken beskrev 1979
avsaknaden av en kulturpolitiskt verkande distributionsorganisation som en avgörande brist på fonogramområdet
och föreslog ett nytt distributionsnät, samhällsstött men till
största delen självfinansierat.
Fonogramdistributionsutredningen föreslog 1982 att
mindre skivbolag med kvalitetsinriktad och kulturpolitiskt
angelägen utgivning skulle bilda ett gemensamt bolag för
marknadsföring, försäljning och distribution. Siktet skulle
vara inställt på företagsekonomisk lönsamhet.
1988 startade Caprice Distribution AB (CDA), som en
8
del av Rikskonserter. Under 1989 rekonstruerades det till
ett affärsdrivet och organisatoriskt fristående bolag med
namnet CDA/Compact Distribution AB. Åren 1988–1990
bidrog staten med 3 miljoner kronor till verksamheten
mot att CDA förband sig att distribuera fonogram från
Rikskonserter och ”andra fonogramutgivare som har en
utgivning präglad av hög konstnärlig kvalitet”.
CDA förutsattes bli oberoende av statligt stöd, men sedan det första avtalet löpt ut ingicks ett nytt. Det gav CDA
ytterligare drygt en miljon kronor per år. Sedan dess har de
årliga bidragen legat på mellan 0,6 miljoner och 1,2 miljoner
kronor. CDA är den enda svenska fonogramdistributör som
uppbär ett regelbundet statligt bidrag och den enda som
uttryckligen förbundit sig att distribuera kvalitetsfonogram.
Försäljningen ökade fram till 1995, men har minskat sedan dess. Med bibehållen kulturpolitisk inriktning ser
bolagsledningen ingen möjlighet för CDA att överleva
utan statligt stöd.
CDA är distributör för ungefär 90 svenska och 16 utländska skivbolag, repertoaren omfattar klassisk och nutida konstmusik, elektroakustisk musik, jazz och folkmusik. Huvuddelen av skivorna i CDA:s lager är svårsålda, intäkterna kommer från ett mindre antal utgåvor från några
få skivbolag. CDA ägs av flera av de skivbolag vars produktioner det distribuerar.
Bland skivbolagen skiftar omdömena om CDA:s förtjänster, flera är nöjda med den rent formella hanteringen
men talar om tröghet och institutionsmässighet. Att skivorna görs tillgängliga utomlands betraktas som en stor
fördel, även om försäljningen är blygsam. Några av de
medelstora bolagen har övergått till andra distributörer,
men många småbolag ser inget alternativ till CDA.
Den engelskspråkiga internetbutiken Swedish Music
Shop drivs i samarbete mellan CDA och Stim. Då CDA
saknat resurser att sköta den dagliga orderhanteringen har
Stim gått in med egen arbetskraft för att rädda försäljningen. Under nästan tre års verksamhet har Swedish Music Shop allt som allt sålt 1 838 skivor.
2.7 Nya stödformer
Med hänvisning till den tekniska utvecklingens påverkan
på produktion och distribution av musik bad Kulturrådet
regeringen att få pröva ett mer differentierat fonogramstöd
och fick stöd för förslaget i budgetpropositionen 2001. Med
en 23-procentig sänkning av fonogramanslaget introducerades på försök ett nytt bidragssystem för åren 2001–2003,
utformat i samråd med skivbolagen. Vid sidan av det gamla
produktionsstödet introducerades tre nya stödformer: artist- och upphovsmannastöd, extra marknadsföringsstöd
och treårigt verksamhetsstöd.
Fonogramstödet riktades som tidigare till skivbolag
verksamma i Sverige. De nya föreskrifterna ställde högre
krav på mottagarnas professionalism.
Företrädare för skivbranschen protesterade mot såväl totalitär bidragsverksamhet som minskade anslag. De nya
bidragsformerna ansågs premiera kommersialism på bekostnad av konstnärligt nyskapande och ansökningsblanketterna beskrevs som krångliga och illa anpassade till
ideellt drivna skivbolags förutsättningar. Spärregeln mot att
få bidrag för utgivningar på eget bolag dömdes ut och det
nya verksamhetsstödet ansågs skapa en osund konkurrenssituation.
2.8 Arbetsgruppen och de nya stödformerna
Kulturrådets arbetsgrupp för fonogram bereder och fattar
beslut i fonogramstödsärenden. Gruppen har cirka tio ledamöter med bred kunskap från skilda fält av fonogrambranschen och svenskt musikliv. De har rekryterats på individuella meriter och har inte företrätt några specifikt
konstnärliga eller organisatoriska intressen.
Fonogramstödet kan sökas två gånger om året. Till ansökan ska fogas ett minst 15 minuter långt ljudprov. Våren
2001, försöksperiodens första omgång, ökade antalet ansökningar för att sedan falla till en nivå som var lägre än före
försöksperioden. Varje ledamot i arbetsgruppen har i varje
omgång haft att bedöma cirka 60–90 ansökningar/ljudprov, fyra ledamöter lyssnar på varje ljudprov.
De inkomna ansökningarna har fördelats enligt en grov
genreindelning: fonogram för barn, elektronisk musik,
folkmusik, jazz, pop, visa, västerländsk konstmusik och
”övrigt”. Genreindelningen har tillämpats av praktiska
skäl, ingen kvotering har förekommit.
När arbetsgruppen bedömt en ansökan har den haft tre
huvudkriterier att ta hänsyn till: fonogrammet ska ha hög
konstnärlig kvalitet, det ska fylla ett hål i utbudet, artisten/
upphovsmannen ska inte vara allt för väl representerad på
skiva.
Stödet kan enligt föreskrifterna ges till skivbolag/fonogramproducenter med regelbunden utgivning, däremot
inte till artister som producerar sig själva på egna bolag. Regeln syftade till att stärka de små/medelstora och professionellt drivna skivbolagen och vara en spärr mot ansökningar
om produktioner vars huvudsakliga syfte är att marknadsföra enskilda artister och ensembler. Regeln har ibland fått
effekter motsatta de avsedda: Stödvärda produktioner som
i övrigt uppfyllt kraven har avslagits av rent formella skäl, då
producenten medverkat som musiker.
Skivbolagens storlek ska inte påverka bidragsfördelningen. Även stora bolag med smal utgivning ska kunna få
stöd, men ett mindre skivbolag kan förväntas ha större
bidragsbehov.
Under försöksperioden har arbetsgruppen vid några
tillfällen behandlat ansökningar om CD-antologier. Att
antologier har ett långt liv, utgör referensverk och görs tillgängliga på bibliotek är argument för stöd. Å andra sidan
har arbetsgruppens möjlighet att också stödja nya produktioner begränsats när relativt stora summor varit intecknade på förhand.
För att få fonogramstöd krävs ett distributionsavtal. Syftet är att de fonogram som produceras med statligt stöd
också ska göras tillgängliga på marknaden, men ett distributionsavtal garanterar vare sig distribution eller tillgänglighet. Direktförsäljning av fonogram vid konserter ökar.
Internet skapar nya möjligheter till distribution.
2.9 Skivbolagen och de nya stödformerna
Branschorganisationerna IFPI Svenska gruppen och SOM
har under försöksperioden engagerat sig i fonogramstödets
utformning och har framfört att ansökningsförfarandet bör
förenklas, att begärda uppgifter som kan betraktas som affärshemligheter inte ska röjas, att regeln mot ”eget bolag” är
orättvis, att beslut om fonogramstöd bör åtföljas av skriftlig
motivering samt att fonogramstödet rubbar branschens
ekonomiska cirklar och fostrar kulturstrateger.
Vid försöksperiodens slut genomförde Kulturrådet en
enkätundersökning om fonogramstödets nya former. Ett
fyrtiotal frågor ställdes till de 150 skivbolag som sökt stöd
under försöksperioden. 101 av dem svarade.
Enkäten visar att producenterna anser sig ha en i huvudsak god kunskap om de kriterier som styr besluten om stöd.
En stor majoritet har svårt att förstå de prioriteringar arbetsgruppen gör, tycker det är bra att Kulturrådet gör en
kvalitetsbedömning men är osäkra på huruvida bedömningarna görs kompetent. En majoritet tycker att produktionsstödet fungerat bra eller mycket bra.
Artist- och upphovsmannastödet har lockat många sökande, men stödformen har visat sig fresta skivbolag att
helt lägga över ansvaret för fonogramansökningar på artisterna – därmed har avsikten att stärka artisternas och
upphovsmännens ställning snarast fått motsatt effekt.
De bolag som sökt det nya verksamhetsstödet har bedömts såväl affärsmässigt som konstnärligt. Fem välskötta
bolag med mångårig verksamhet och en utgivning av genomgående hög kvalitet har fått stödet under försöksperioden: BIS, Phono Suecia, Silence, Drone och Gammafon. De är i huvudsak nöjda med hur stödet fungerat.
Behovet av marknadsföringsstöd kunde antas vara stort
bland producenter av kvalitetsfonogram, men har inte
lockat många sökande under försöksperioden.
2.10 Fonogramstöd i utlandet
Det svenska fonogramstödet planlades på 1970-talet, utan
några internationella förebilder. Idag finns stöd till fonogramutgivning i flera länder.
Den kanadensiska stiftelsen FACTOR har ett program
för fonogramstöd, samfinansierat av staten och privata
mediaföretag. Stöden betalas ut som lån motsvarande halva
den beräknade produktionskostnaden. Återbetalning sker
9
med en del av försäljningsintäkterna under två år. Resterande del av lånet betraktas därefter som bidrag.
Det finska fonogramstödet administreras av en enhet
inom upphovsrättssällskapet Gramex. Stödet finansieras
huvudsakligen med privata upphovsrättsmedel; ersättningar för framföranden av utländska fonogram samt
kassettavgifter. Det finns stöd till produktion, marknadsföring och export.
Norsk kulturråd köper varje år in ett urval av årets
fonogramutgåvor i 550/430 exemplar som distribueras till
bibliotek och andra institutioner som kan göra dem tillgängliga för en bred publik. Kulturrådet förmedlar också
stöd till inspelningar av verk med norska kompositörer
inom såväl äldre som samtida konstmusik. ”Fond for lyd og
bilde” är en viktig finansieringskälla för hela det norska kulturlivet, medlen kommer från Kultur- och kyrkodepartementet, efter beslut i Stortinget. På musikområdet ger fonden bland annat projektstöd till produktion och distribution av fonogram.
Det danska fonogramstödet finansieras med upphovsrättsmedel och administreras av upphovsrättsorganisationen KODA samt av musikernas fackliga organisationer.
Sedan hösten 2002 har Norge en internettjänst för nedladdning av ljudfiler med inhemsk musik från 90 oberoende skivbolag, Musikkonline.no. Tjänsten ägs av företaget Phonofile som också bygger upp en musikdatabas i
Danmark, med stöd av det danska kulturdepartementet.
Tanken är att det ska bli ett digitalt nationalfonotek som
gör all danskinspelad musik tillgänglig via internet.
2.11 Förslag
Det statliga fonogramstödet har en fortsatt viktig uppgift,
trots stor osäkerhet om branschens utveckling. Fonogramstödet måste vara flexibelt, med flera stödformer och tydligt
regelverk.
Fonogramstödet bör omfatta fonogram med musik vars
kompositör, arrangör eller exekutör ska vara svensk eller
bosatt i Sverige.
Regelbunden utgivning under minst två år bör vara ett
krav för att ett bolag ska komma ifråga för fonogramstöd.
Skrivningen ”enskilda artister/grupper som via eget bolag producerar sig själva är ej aktuella för stöd” utgår ur föreskrifterna.
Kravet på distributionsavtal ersätts med krav på en genomtänkt och realistisk distributionsplan. Produktioner
som får fonogramstöd ska registreras i databasen Grammotex.
Produktionsstödet byter namn till förhandsstöd. För
att skivbolagen snabbare ska kunna slutföra stödda produktioner betalas två tredjedelar av stödbeloppet ut när
produktionen påbörjas och en tredjedel när produktionen
släpps för försäljning.
Möjligheten att söka extra marknadsföringsstöd be-
10
hålls inom ramen för ett utökat efterhandsstöd, som även
innefattar bidrag till produktion och distribution av redan
utgivna fonogram.
Artist- och upphovsmannastödet tas bort.
Verksamhetsstödet byter namn till utvecklingsstöd för
att betona att det är ett tillfälligt stöd avsett att utveckla ett
skivbolag. Det ska kunna sökas av etablerade skivbolag en
gång per år. Stödperioden blir tvåårig. Stödets storlek anpassas till bolagens omsättning, så att det får likartad effekt
för alla mottagare. Ett bolag kan inte få verksamhetsstöd
under två på varandra följande perioder.
Ett nytt distributionsstöd för fonogram inrättas. Alla
utgåvor som får förhands- och efterhandsstöd köps in i
cirka 400 exemplar, distribueras till landets kommunbibliotek och fördelas lokalt till biblioteksfilialer.
De fonogram som får stöd från Kulturrådet presenteras
i ett elektroniskt nyhetsbrev som sänds till skivhandlare,
bibliotek, massmedia och andra som anmäler intresse.
Möjligheten att göra fonogramstödsansökning via
internet förverkligas snarast. Affärshemligheter som yppas på ansökningsblanketterna beläggs med sekretess. Anvisningarna görs tydligare. Ansökningsblanketterna ses
över och förenklas.
För att göra fortsatta antologistöd möjliga bör fonogramanslaget skrivas upp till den nivå det hade före försöksperioden.
För att de små och medelstora skivbolagen inte ska ställas utan distribution och för att företaget ska få möjlighet
att ta sig ur de nuvarande ekonomiska svårigheterna får
CDA statligt stöd i ytterligare tre år. Det fortsatta stödet
regleras i ett nytt avtal där CDA:s uppgifter definieras.
3. FONOGRAMMEN I VÄRLDEN
3.1 De fem stora
Fem multinationella bolag (”majors”) dominerar världshandeln med fonogram. Det i särklass största är Universal
Music, med en global marknadsandel på 26 procent. Därefter följer Sony Music (14), EMI (12), Warner Music (12)
och BMG (11).2
För 25 år sedan svarade de fem största fonogramkoncernerna för drygt hälften av västvärldens fonogramförsäljning. I dag har ”de fem stora” ökat sin sammanlagda
marknadsandel till tre fjärdedelar medan övriga skivbolag
(”oberoende”, ”independents”) har en fjärdedel.3
USA är den största skivmarknaden, med drygt en tredjedel av den totala världsmarknaden. Därefter följer Japan,
Storbritannien, Frankrike och Tyskland.4 För 25 år sedan
var tre av de fem största skivbolagen USA-ägda, i dag är de
fem största marknaderna hemvist för var sitt bolag bland
”de fem stora”:5
• Universal Music Group (UMG)6 ingår i den franska
koncernen Vivendi Universal som förutom att producera,
tillverka, marknadsföra och distribuera fonogram samt
förlägga musik har verksamhet inom förlagsbranschen,
film, television, telekommunikation och internet, driver
temaparker och äger bolag för vattenförsörjning, sophantering och kommunikationer – i Sverige transporterar Vivendi-företaget Connex dagligen två miljoner resenärer,
bland annat i Stockholms tunnelbana och i fjärrtågen till
och från Norrland.
Det företag som startades år 1853 för att förse Parisborna med dricksvatten blev världens största skivbolag sedan det år 2000 köpt whiskytillverkaren Seagram, som i
sin tur redan slukat fonogramkoncernen Polygram och
underhållningskoncernen Universal.
Med etiketter som Deutsche Grammophon, Decca och
Philips har UMG 40 procent av världsmarknaden för klassisk musik. I UMG ingår också Verve, världens största
skivbolag för jazz, och soulmusikbolaget Motown.
Planerna på att göra Vivendi till ett globalt mediaimperium slutade sånär i kollaps och koncernen har under senare år börjat avyttra företag för att konsolidera sina
tillgångar i Frankrike.
• Sony Music7 ägs av japanska elektronikkoncernen Sony
Corporation, som tillverkar allt från batterier till digitala
satellitsystem, med Walkman och Play Station som kända
varumärken. Genom att på 1980-talet köpa skivbolaget CBS
Records och filmbolaget Columbia Pictures kompletterade
företaget sin hårdvarutillverkning med mjukvara för att
kunna fylla sina apparater med innehåll.
• EMI Music Group8 är efter separationen från Thorn
Electronics och försäljningen av bokhandelskedjan Dillons
numera den enda av ”de fem stora” som bedriver hela sin
verksamhet inom musikbranschen. I koncernen finns ett
av världens största musikförlag (EMI Music Publishing)
samt inspelning, tillverkning och distribution av fonogram – EMI ger ut skivor på hundra etiketter över hela
världen.
• Warner Music Group (WMG)9 ingår i media- och
underhållningskoncernen Time Warner i USA, med bland
annat litterär förlagsverksamhet, tidskrifter (Time, Life,
Sports Illustrated, Wallpaper med flera), film- och TVproduktion (HBO, CNN med flera).
När internetleverantören America Online (AOL) köpte
mediajätten Time-Warner var avsikten att få en innehållsleverantör till företagets mer än 20 miljoner nätkunder
(numera mer än 30 miljoner). Sedan dess gick luften ur itbranschen, AOL Time Warner förlorade hälften av sitt
marknadsvärde och uppgavs ha skulder på motsvarande
260 miljarder kronor.10 Hösten 2003 accepterade Time
Warner ett bud på WMG, inklusive musikförlaget Warner/Chappell, från en grupp investerare.11
• Bertelsmann Music Group (BMG)12 ingår i den tyska
Bertelsmann-koncernen som från att ha varit ett traditionellt bokförlag, med en lönsam utgivning av biblar, vidgat
sin verksamheten till att producera film, tidningar och tidskrifter (drygt 400 titlar), TV och fonogram. Bertelsmann
äger bland annat förlagen Bantam och Random House.
Under 2000-talets första år har ryktena om uppköp och
fusioner bland ”de fem stora” varit intensiva. En planerad
sammanslagning av EMI och Warner Music stoppades av
EU:s konkurrenslagar. Hösten 2003 planerade BMG och
Sony Music att skapa ett gemensamt bolag med namnet
BMG Sony. Det nya bolaget sades avse enbart skivbolagsverksamhet, inte musikförlag, distribution och tillverkning.13
3.2 Från expansion till stagnation
Från 1960-talet växte den internationella fonogrambranschen explosionsartat och passerade såväl bokbranschen som filmbranschen i omsättning. År 1967 hade
skivindustrin i USA för första gången en årlig försäljning
på mer än en miljard dollar. På sex år fördubblades omsättningen. Ytterligare fem år senare hade den fördubblats
igen.14
Efter en lång och stadig ökning sjönk skivförsäljningen
tillfälligt i början av 1980-talet för att därefter åter ta fart.
CD-teknikens genombrott gav branschen nytt liv, samma
inspelningar som tidigare sålts i vinylformat kunde säljas
till fullt pris ännu en gång.
Fonogrambranschen har därefter inte dragit nytta av
nya tekniska möjligheter att producera, distribuera och
marknadsföra musik, utan har i stället hamnat på defensi-
11
ven och förlorat mycket av sin tidigare prestige. Idag är
branschen trängd från flera håll:
• Skivpirater som säljer olagligt tillverkade skivor.
• Nätsurfare som laddar ner musikfiler utan att betala.
• Missnöjda artister som vill ha en större del av en minskande kaka.
Fonogramutgivning är en affärsverksamhet med höga
risker, bara ett av tio fonogram når lönsamhet, enligt vissa
beräkningar bara ett av tjugo.15
Under år 2001 föll den totala skivförsäljning med 5 procent i värde och med 6,5 procent i antal sålda enheter, enligt branschorganisationen IFPI:s statistik. Under 2002
sjönk försäljningen med 7 procent i värde och 8 procent i
antal, jämfört med år 2001. De marknader som tappade
mest i försäljning var USA (-10 procent), Japan (-9 procent) och Tyskland (-9 procent). Däremot ökade försäljningen i Frankrike, världens fjärde största marknad, med
4 procent under år 2002.16
EMI, världens tredje största skivbolag och det största i
Sverige, har tvingats kapa sina årliga kostnader med 1,5
miljarder kronor och minska personalstyrkan med 1 800
personer, uppskattningsvis 400 artistkontrakt sägs upp.17
3.3 Skivpirater
Enkla och billiga tillverkningsprocesser i kombination
med legala skivpriser som många konsumenter finner alltför höga har fått den olagliga fonogramförsäljningen att
skena. Enligt branschorganisationen IFPI är den globala
piratmarknaden värd cirka 43 miljarder kronor. I flera av
de länder som IFPI undersökt är piratmarkanden större
än den legala marknaden, bland annat i Ryssland och de
baltiska staterna. I Kina svarar piratmarkanden för 90 procent av den totala och i Brasilien för 85 procent. Två av fem
sålda skivor eller musikkassetter i världen beräknas vara
piratkopior.18
IFPI betraktar all inspelning och utnyttjande av fonogram som sker utan tillstånd från rättighetshavarna som
piratverksamhet. Skivpiraterna verkar inom fyra områden: kopiering, counterfeit, bootleg och nedladdning från
internet.
• Piratkopiering innefattar olovlig kopiering av skivor
och försäljning av kopiorna. Det handlar ofta om illa utförda kopior av legala skivor som säljs till lågt pris på
marknader med bristfällig upphovsrättslagstiftning, som
Sydostasien, Afrika och Mellanöstern.
• Counterfeit betyder efterapning och betecknar en väl
utförd förfalskning, mycket lik originalet.
• Bootlegs kallas otillåtet utgivna ljudupptagningar, ofta
från konsertframträdanden eller radioutsändningar. Det
som från början var en intern verksamhet bland de inspelade artisternas mest hängivna fans har utvecklat sig till
storskalig produktion.
• Nedladdning från internet behandlas utförligare i av-
12
snitt 4.
3.4 Likriktning och mångfald
I tider av nedgång försvinner bredden och stordriftstänkandet tar över. Det företagsekonomiska svaret på minskad
försäljning är att likrikta utbudet; upprepa tidigare framgångar och sälja samma produkt på alla marknader. Att
återanvända redan registrerad musik från de egna arkiven
är en säkrare inkomstkälla än att riskera kommersiella
misslyckanden med nya satsningar.
Storbolagen håller på att förlora greppet om sin traditionellt starkaste konsumentgrupp: tonåringarna. Därför
vänder de sig åter till den pålitliga och köpstarka 40- och
50-talsgeneration som en gång fick skivindustrin att
blomstra genom att köpa vinylskivor, som därefter köpte
albumen på CD och som nu ska köpa samma musik för
tredje gången, i eleganta DVD-boxar. Att medelålders
musiklyssnare utgör en tacksam marknad märks inte
minst i Sverige; under hösten 2003 har samlingsskivorna
”Ljuva 50-tal”, ”Ljuva 60-tal”, ”Absolute Seventies” och
”Absolute Unforgetable Classics” tillhört storsäljarna, liksom samlingar med gamla inspelningar av artister som
Ella Fitzgerald, Elvis Presley, Rolling Stones och Bruce
Springsteen.
Storbolagen blir allt mindre intresserade av att bygga
upp långsiktiga artistkarriärer, resurserna satsas på att
marknadsföra ett fåtal redan etablerade ”namn”. Eftersom
fonogramutgivningen är en integrerad del i stora mediakoncerners verksamhet ska skivartisterna snabbt skapa
synergier och även agera i koncernernas övriga utbud av
video, spelfilm, TV-produktioner, tidskrifter, böcker, TVspel…19
Samtidigt som storbolagen strävar efter ett homogent
och koncentrerat utbud går musiklivet mot segmentering,
diversifiering och regionalisering. Det betyder att marknaderna blir fler, men mindre och svårare att överblicka.
På det lokala planet väcker vitala radiostationer, musikscener och skivbolag intresse för nya artister. Populärmusiken består i dag av ett oöverskådligt antal genrer och
subgenrer. Den musik som tidigare kunde samlas under
etiketten ”rock” har fått sin marknadsandel halverad på
mindre än tio år.
Megastjärnornas epok är slut, grupper och solister som
förmår samla och förena stora publikgrupper – som 50-talets Elvis Presley, 60-talets The Beatles och 70-talets Bruce
Springsteen – tillhör av allt att döma en svunnen tid.
TV-företaget MTV (Music Television) lanserades 1981
med parollen ”one world, one music”, men att nå drygt 300
miljoner hushåll i 85 länder (1998) har krävt allt fler regionala sändningar för att tillfredsställa lokala marknader.
MTV Nordic, sändningarna till de nordiska länderna, består till 80 procent av musikvideor med ”internationella”
artister och till 20 procent av lokala artister. I MTV:s syd-
europeiska program är förhållandet det omvända.20
De länder som visar en måttligt minskad eller till och
med en ökad skivförsäljning har också en stark inhemsk
musikproduktion, bland dem Österrike, Finland och
Frankrike. År 2001 var 17 av de 20 mest sålda albumen i
Frankrike inhemska produktioner.21
I USA ger ”de fem stora” ut 25 procent av skivorna men
dominerar med 80 procent av försäljningen. Vid sidan av de
stora finns mer än 2 500 oberoende skivbolag och 300 oberoende distributörer som omsätter 2 miljarder dollar årligen – en ”indie-marknad” som idag är lika stor som USA:s
totala musikmarknad var för trettio år sedan.22
De lokalt förankrade småbolagen, drivna av hängivna
musikentusiaster som känner sin marknad, har alltid varit
branschens förnyare och risktagare; de som misslyckats
har gått under medan de framgångsrika köpts upp. Rockmusiken, som på 1950-talet lade grunden för fonogrambranschens expansion, lanserades helt av småbolag, liksom många musikgenrer därefter.23
Enligt ekonomisk teori sker forskning, utveckling och
innovation lättast i stora företag med finansiella resurser. I
en utredning om svensk musikexport konstaterar ekonomen Kim Forss att erfarenheterna från musikindustrin
tycks vara rakt motsatta: ”Det är snarare de stora bolagen
som verkar för likriktning och utjämning på musikmarknaden, som producerar allt större mängder musik
som låter ungefär likadant.”24
3.5 Handeln med rättigheter
Att lyssna på ett fonogram, inköpt i en butik, är inte det
vanligaste sättet att ta del av inspelad musik. Den mest använda musikmaskinen i USA är idag varken CD-spelaren
eller radion, utan TV-spelet.
Skivförsäljningen minskar, men den inspelade musiken
klingar överallt; i radio, TV, biosalonger, hissar, mobiltelefoner, kontor, varuhus, frisersalonger och gym. ”Vi lär
en generation konsumenter att plast kostar pengar och att
musik är gratis”, säger en företrädare för skivbolaget Universal.25
Också när konsumenterna väljer att lägga sina pengar
på konkurrerande verksamheter som bio, TV-spel och
mobiltelefoni gynnar det musikindustrin. Precis som
upphovsmän har rätt till ersättning när deras verk uppförs
har skivbolag och medverkande artister rätt till ersättning
när fonogrammen spelas offentligt. Mobiltelefonernas
ringsignaler är exempel på en ny inkomstkälla.
Musikförlagen var länge självständiga bolag men är nu
allt oftare knutna till skivbolag. En studie från 1997 visade
att häften av de i Sverige verksamma musikförlagen hade
starka ekonomiska band till skivbolag.26 Hos ”de fem
stora” bedrivs fonogramproduktion och förlagsverksamhet i gemensamma koncerner, deras musikförlag heter
Sony/ATV Music Publishing, EMI Music Publishing, War-
ner/Chappell Music, BMG Music Publishing och Universal Music Publishing. Det senare äger eller administrerar
mer än en miljon upphovsrätter, däribland hela Abba-katalogen, och där ingår flera tidigare svenska musikförlag,
bland dem Reuter & Reuter.
I takt med att utgivning och försäljning av noter förlorat i betydelse har inkassering av upphovsrättsersättningar
blivit allt viktigare för musikförlagen. De lanserar numera
aktivt sina låtskivare/kompositörer och arbetar för att placera deras musik i exempelvis spelfilm, reklamfilm och
TV-program.
Musikbranschens huvudsakliga vinster kom länge från
försäljning av fonogram, sedan början av 1990-talet är intäkter från rättigheter (upphovsrätt och så kallade närstående rättigheter, royalties och licenser) en större inkomstkälla. Cirka 70 procent av skivbolagens vinster kommer nu
från handel med rättigheter.27 Statistiken över dalande intäkter från skivförsäljning berättar alltså inte hela sanningen om branschens lönsamhet.
Musikbranschen bedriver en intensiv lobbyverksamhet
för att förklara, försvara och utvidga upphovsrätten, ett exempel är webbsidan pro-music.org som presenterades våren 2003 som ett brett samarbete mellan den internationella
musikerorganisationen FIM (The International Federation
of Musicians), nöjesbranschens europeiska försäljarorganisation GERA-Europe (The Global Entertainment Retail
Association-Europe), upphovsrättssällskapens samarbetsorganisation GIART, skivbranschorganisationen IFPI (International Federation of the Phonographic Industry),
IMMF (The International Managers Forum) som samlar
musikmanagers samt Impala (The Independent Music
Companies Association) som representerar drygt 1 800 oberoende skivbolag i Europa.28
Musikbranschen har varit framgångsrik i att stärka och
utvidga omfattningen av upphovsrätten och de närstående
rättigheterna. Det kan betyda att den direkta betydelsen av
skivförsäljningen kommer att minska ytterligare. En möjlig
utveckling är att branschen överger den traditionella formen av skivförsäljning, släpper digitalt distribuerad musik
fri för att i stället skärpa inkasseringen av rättighetsmedel
för musik i andra medier. Det skulle ytterligare hämma den
konstnärliga kreativiteten och erbjuder en dyster framtidsutsikt för de små och oberoende skivbolagen, eftersom de
sällan har några kommersiellt gångbara rättigheter att falla
tillbaks på.
13
4. DEN DIGITALA REVOLUTIONEN
4.1 Ett helt nytt spel
”Vi deltar i ett helt nytt spel, men vet ännu inte riktigt hur
vi ska uppdatera spelreglerna”, skriver musikern och pedagogen Peter Spellman. Han menar att den tekniska utvecklingen givit musiker med sinne för affärer de redskap som
krävs för att utmana gamla maktstrukturer och han vill
gärna tro att ”musikbranschen” håller på att förvandlas till
”musikerbranschen”.29
Musikstilar som rap, industrial och techno utvecklades
”på gatan” när syntar, samplers, kassettdäck och skivspelare blev lättillgängliga. Med persondatorer och relativt
billig programvara är möjligheten att göra professionella
ljudinspelningar och bränna dem på CD inte längre exklusiv. Via internet kan musiken spridas som datafil, en
immateriell ljudbärare som knappast kräver några kostnader för vare sig framställning, lagerhållning eller transport. Att spela in större ensembler med akustiskt klingade
instrument, såsom orkestrar och storband, är fortfarande
omständligt och dyrt. För den traditionella konstmusiken
erbjuder komprimerade ljudfiler en alltför låg kvalitet.
Distributionskedjan för musik på fonogram har hittills
innehållit länkarna artist > skivbolag > fonogramtillverkare
> grossist > detaljist > kund. Digital distribution förkortar
kedjan genom att kapa mellanhänderna och gör det tekniskt möjligt för en artist att med internet som distributör
nå en publik i hela världen, utan några mellanhänder.
Fonogrambranschens verksamhet har sedan länge byggt
på produktion, distribution och försäljning av musikens
”förpackning”. När den fysiska hanteringen av fonogram
inte längre än nödvändig för att distribuera musiken vacklar branschen. I den mån artister framgent kommer att söka
samarbetspartner för musikdistribution är det troligt att de
hellre än traditionella skivbolag väljer telekombolag, internetleverantörer, elektronikföretag eller radio- och TV-företag som bättre kan tjäna deras syften.
Digital distribution förändrar villkoren för hela mediautbudet. De långsamt navigerade storbolagen såg inte genast den nya teknikens fördelar och hann inte presentera
ett brett utbud och ett fungerande betalsystem för digitalt
distribuerad musik innan den etablerats som ”gratistjänst”. I stället för att söka samarbete med de nya entreprenörerna inledde fonogramföretagens organisationer
kostbara och mer eller mindre framgångsrika juridiska
processer mot dem som spred musik på nätet utan att betala för upphovsrätt och andra rättigheter. Processerna har
kostat de stora skivbolagen mycket goodwill, från att ha
varit uppskattade musikspridare betraktas de nu som nitiska glädjeförstörare av den nätsurfande generationen.
De stora skivbolagen har till och med fått hävda sina
intressen inom de egna moderkoncernerna:
14
• Skivbolaget Sony Musics ägare Sony Corporation är stor
tillverkare av CD-R, DVD-R och andra inspelningsbara
medier som används för att kopiera och bränna fonogram.
Sonys svenska dotterbolag är ett av de elektronikföretag
som hösten 2003 protesterade mot att avgifterna på
inspelningsmedia ska höjas för att skivbolag, bland dem
Sony Music, och andra rättighetshavare ska få kompensation för att deras verk kopieras. Sonys försäljning av hårdvara (datorer och annan elektronik) är mer än dubbelt så
stor som de fem största skivbolagens totala försäljning. Det
säljs numera fler inspelningsbara CD-skivor än inspelade.30
• AOL Time Warner försökte komma på fötter genom att
erbjuda sina kunder bredbandsuppkoppling, en förutsättning för att lätt kunna ladda ner musik och spelfilm från
nätet. Genom ökad internettrafik tjänar alltså bredbandsleverantören AOL på den nedladdning som Warner Music
betraktar som en ekonomisk förlust.
• Hösten 2000 satsade Bertelsmann 735 miljoner kronor i
det då döende filbytarföretaget Napster, vilket orsakade en
stämning från Universal Music Group samt att två chefer
för det egna fonogramföretaget BMG avgick i vredesmod.31
4.2 Gratis musik?
Fonogramindustrins intresseorganisation IFPI pekar ut
piratkopieringen från internet som en viktig faktor bakom
den vikande CD-försäljningen.
– ”Gratis musik” låter lockande, men när den används
utan artisternas medgivande blir priset högt för hela
musikbranschen och för samhället i stort, säger IFPI-chefen Jay Berman.32
Tidskriften Rolling Stones helsidesannons i New York
Times hösten 2002 väckte stor uppmärksamhet, den var
en frän attack mot den musikbransch som står för 85 procent av tidskriftens annonsintäkter. ”Ungdomar som byter
musikfiler med varandra är ju faktiskt tio gånger mer benägna att gå och köpa CD-skivor”, hette det i annonsen
där Rolling Stone beskrev branschens jakt på filbytare som
kontraproduktiv.33
Ropet ”vargen kommer” har hörts vid varje ny möjlighet
att kopiera musik. ”Home taping is killing music” hette det
när kassettbandet kom. På samma sätt förutsattes hemvideon, felaktigt, ta livet av filmindustrin. Åsikten att nedladdningen inte nödvändigtvis ersätter CD-inköp, utan erbjuder en ”provlyssning” som snarare ökar intresset för inspelad musik, omfattas även av många inom musikbranschen.
– Det är rent nonsens att bränningen tar kål på
skivindustrin, säger skivbolaget Naxos grundare Klaus
Heymann i en tidningsintervju. Han menar att bolagen
måste anpassa sig och ta vara på fördelarna med den nya
tekniken.34
Upphovsrättsorganisationen Stims vd Kenth Muldin
anser att något så statiskt som ett antal CD-skivor inte kan
ställas mot den enorma musikaliska dynamik som finns
på internet. Han frågar sig om inte musiken på internet
rent av kan gynna musikintresset i stort:
– Internet innebär en enorm expansion av musikmarknaden där möjligheterna är betydligt större än riskerna.35
Bo Hyttner på det svenska skivbolaget Sterling är övertygad om att branschens kris i första hand är konstnärlig och
att nedladdningen är en välsignelse. Det som avgör branschens framtid är musiklyssnandet som idé, menar han:
– Det som verkligen vitaliserat branschen är gratisnedladdningen, det gör unga människor intresserade av att
lyssna på musik. Det kommer att bli branschens räddning!
4.3 Filbytare på nätet
Ännu vid slutet av 80-talet tog det timmar att föra över en
treminuterslåt från dator till dator via modem. Att ladda
ner och förmedla musikfiler över internet blev hanterligt
först sedan arbetsgruppen Moving Pictures Expert Group
år 1994 skapat ett öppet format för lagring och överföring,
mp3 (Moving Pictures Expert Group 1, Layer-3). Mp3
komprimerar informationen och tar relativt liten plats i
datorns minne, överföringstiderna är korta och ljudkvaliteten bara något sämre än CD-skivans. Ett musikstycke som på en CD kräver 24 megabytes diskminne kräver bara 2 megabyte i mp3-format.36
Napster (som var namnet på såväl företaget, mjukvaran
som hemsidan) etablerades 1999 och blev mp3-formatets
populäraste plattform, som mest hade tjänsten mellan 50
och 60 miljoner användare.37 Genom att ladda ned ett program till den egna datorn ingick användarna i ett nätverk,
där de kunde söka upp och utan kostnad hämta hem
musikfiler. Sedan Napster efter domstolsutslag sommaren
2001 tvingats reducera sitt utbud sjönk användarantalet
drastiskt och bolaget gick i konkurs. Ansvarsfrågan kring
fildelningsnätverk har däremot inte prövats i domstol.
Efter Napsters konkurs har en rad andra företag övertagit dess roll som förmedlare av musikfiler. Våren 2003 hade
filbytarprogrammet Kazaa Media Desktop (KMD) laddats
ner mer än 230 miljoner gånger, ett rekord i internethistorien. Kazaa har 60 miljoner användare, varav minst två
miljoner alltid är online. De gör varje dag 12 miljoner sökningar och hämtar 366 000 programfiler.38
Napster hade en central katalog över filer, den befanns
vara olaglig. Dagens filbytarprogram (peer-to-peer file
sharing, P2P), gör det möjligt för internetanvändare att ge
varandra tillgång till filer över nätet, utan att det krävs speciella servrar där databaser av filer lagras. En enskild
användares dator kan fungera som miniserver (super-
nod), samma fil görs tillgänglig från många användares
datorer.39
Mediabilden av musikintresserade ungdomar som generöst byter datafiler med varandra berättar inte hela sanningen, menar Magnus Mårtensson, jurist på svenska
IFPI. I bakgrunden sitter folk som tjänar stora pengar,
bland annat på att kartlägga besökarnas internetvanor och
sälja den informationen vidare. Intäkterna från annonser
på Kazaas webbplats är cirka 2,5 miljoner kronor i månaden och från tekniklicenser cirka 200 000 kronor.
– Fokus förflyttas från att det faktiskt är stöld. Det är en
cynisk verksamhet som tar ifrån oss våra rättigheter. När
vi protesterar får vi nedstoppat i halsen att vi får skylla oss
själva. Vi säger: ”ladda ner, men betala för det”, säger Magnus Mårtensson.
Efter misslyckade försök att i domstol stoppa Kazaa
började RIAA (The Recording Industry Association of
America), majorbolagens gemensamma organisation i
USA, i september 2003 att stämma enskilda filbytare. I en
första omgång anklagades 261 personer för att var och en
olagligt ha distribuerat omkring tusen upphovsrättsskyddade musikfiler. Bortsett från några oskyldigt anklagade gjorde de flesta upp genom att betala böter på motsvarande omkring 30 000 kronor. RIAA erbjöd också filbytare möjligheten att slippa rättsprocesser om de kastade
sina olagliga musikfiler och lovade att aldrig ladda ner nya.
De juridiska processerna verkar avskräckande, enligt en
undersökning är två av tre unga nätsurfare beredda att avstå från illegal nedladdning om de riskerar fängelsestraff
eller böter.40
4.4 Laglig nedladdning
Att Kazaa, liksom tidigare Napster, nått en sådan popularitet beror inte enbart på att nedladdningen varit gratis eller blott krävt en begränsad motprestation. Lika viktigt är
att tjänsten varit enkel att använda och erbjudit ett brett
musikurval. Ett legalt alternativ med motsvarande fördelar saknades länge.
Försöken att etablera laglig och avgiftsbelagd nedladdning av musik omgärdades till en början av sådana
restriktioner att sajterna blev komplicerade att använda.
Trots allianser mellan storbolagen var musikurvalet begränsat, liksom därmed också deras attraktionskraft.
Pressplay (Universal och Sony) och Musicnet (BMG, EMI
och Warner) ”har färre betalande besökare än McDonald’s
på Times Square”, skrev tidskriften Wired sarkastiskt.41
Det blev inte heller skivbolagen, utan en datortillverkare
som bröt isen för legal nedladdning från internet. När Apple
Computers våren 2003 lanserade betaltjänsten iTunes Music Store (iTMS) beskrevs händelsen genast som ett genombrott för legal musikförsäljning över nätet, trots att tjänsten
inledningsvis bara kunde utnyttjas av Mac-användare
som utgör futtiga tre procent av hemdatormarknaden i
15
USA. De första fem månaderna såldes ändå 13 miljoner låtar ur ett arkiv som snabbt växte från premiärens 200 000
låtar till 600 000 låtar i alla genrer, levererade av såväl ”de
fem stora” som av de oberoende skivbolagen. Time
Magazine utsåg iTunes till ”årets uppfinning”.42
Sannolikt fångade iTMS upp en vuxen och köpstark
musikpublik som inte kände sig hemma på filbytarmarknaden och som både ville och kunde betala för sig.
Enstaka låtar kostade vid introduktionen 99 cent (cirka 8
kronor) och hela album 9,99 dollar (cirka 80 kronor).
Tjänsten hade varken abonnemangsavgift eller krångliga
krypteringsregler. Musiken kunde efter nedladdning utan
restriktioner brännas på CD. iTMS använde komprimeringstekniken AAC (Advanced Audio Coding) som kräver mindre lagringsutrymme än mp3 och som kvalitetsmässigt ligger närmare okomprimerat CD-ljud.
I oktober 2003 lanserades iTMS också på USA:s stora
PC-marknad, ungefär samtidigt som konkurrenterna Buy
Music och Music Match introducerades och datorjätten
Microsoft bestämde sig för att starta en egen betaltjänst
under 2004. Även Napster återlanserades, nu som legal
betaltjänst.
Affärsidén bakom de nya betaltjänsterna är att den nedladdade musiken ska ge skjuts åt försäljningen av speciellt
anpassad och icke kompatibel uppspelningsapparatur.
Musiken som hämtas från iTunes är exempelvis kodad för
Apples fickspelare iPod, medan Napsters kod är anpassad
till spelaren med samma namn.
De nya, legala och lätthanterliga nedladdningstjänsterna
sågs som en ljusglimt för den trängda skivbranschen. Enligt
en undersökning som analysföretaget Forrester Research i
USA presenterade i september 2003 kommer den legala
musikförsäljningen att snabbt ge musikindustrin ökade
intäkter.43
Forrester förutspår att fysiska ljud- och bildmedier, CD
såväl som DVD, definitivt är på väg ut. CD-försäljningen
fortsätter att minska och kommer aldrig att nå 1990-talets
nivåer. År 2008 kommer en tredjedel av musikförsäljningen att ske som nedladdningar över internet, konsumenterna kommer att koppla upp sig mot underhållningen snarare än att äga den. Denna legala ”media på beställning” blir en ny stor inkomstkälla för film- och musikindustrin och slår dessutom ut piratverksamheten, eftersom intresset för de fysiska produkterna drastiskt minskar. Samtidigt kommer skivbutiker och videouthyrare att
tvingas slå igen, bara en tynande grupp äldre kunder kommer att dröja sig kvar.
Även i en studie från det brittiska analysföretaget
Informa Media Group förutspås en kommande återhämtning för skivindustrin, med ökade intäkter från 2005.44
Enligt studien kommer uppgången att vara beroende av
en framgångsrik kamp mot olaglig nedladdning snarare
än av nätförsäljning. Trots att försäljningen av ljudfiler och
16
CD över internet förväntas öka drastiskt kommer den
bara att stå för 12 procent av den totala, globala försäljningen år 2008, heter det i studien.
4.5 Nya ljudformat
Framtidstron på digital musikdistribution delas inte av de
riktigt ljudmedvetna lyssnarna, audiofilerna, och producenter av framför allt klassisk musik. De ansåg att redan
CD-ljudet hade en alltför låg standard och kan inte acceptera de nya digitala formatens ytterligare begränsningar.
Nya ”fysiska” ljudformat för musik erbjuder nu fler kanaler och bättre ljudkvalitet. Bakom SACD (Super Audio
Compact Disc) står elektronikföretagen Sony och Philips
medan DVD-A (DVD-Audio) utvecklats av Matsushita
med företagen Technics och Panasonic. SACD och DVDA skivor har samma utseende och storlek som CD/DVD,
men kan bara användas i speciella spelare.
En jämförelse mellan dynamiskt omfång, skillnaden i
decibel (dB) mellan inspelningens högsta och lägsta ljud,
ger en uppfattning om kvalitetshöjningen: Medan CD har
ett dynamiskt omfång på 96 dB, har SACD drygt 120 dB
och DVD-A 144 dB. Svenska BIS är ett av de skivbolag som
börjat ge ut klassiska produktioner i mångkanalinspelningar i SACD-format.
HDCD (High Definition Compatible Digital) är en teknik som utnyttjar det befintliga CD-formatet. En HDCDkodad CD kan därför spelas i vilken CD/DVD-spelare
som helst. För att få tillgång till ljudet som är lagrat med
HDCD krävs dock en dekoder.45
5. FONOGRAMMEN I SVERIGE
5.1 Stora och små bolag
År 1958 fanns uppskattningsvis tjugo svenska skivbolag,
drygt tio år senare var de hundra. I en studie genomförd år
1996 uppges antalet svenska skivbolag vara minst 256, de
flesta små och med mer eller mindre regelbunden utgivning.46
I takt med att antalet svenska bolag ökat har deras sammanlagda marknadsandel minskat. Ännu vid mitten av
1970-talet hade svenskägda bolag närmare hälften av den
svenska fonogrammarknaden, sedan dess har utländska
storbolag köpt upp de framgångsrika medelstora svenska
bolagen, bland dem Metronome, Sonet, Polar, Telegram
och Frituna.47
Den svenska fonogrammarknaden är en av världens 15
största och är därför intressant för de stora koncernerna.
Genom sina lokala dotterbolag behärskar de marknaden
helt. I slutet av 1990-talet hade ”de fem stora” en svensk
marknadsandel som var mindre än genomsnittet för
världsmarknaden.48 Nu är deras dominans på den svenska
marknaden större än på världsmarknaden, drygt 85 procent. Det dominerande bolaget hade år 2002 nära en fjärdedel av marknaden.
Marknadsandelar 200249
Bolag
Procent
1. EMI (inkl. Virgin)
2. Universal Music (inkl. Stockholm Records)
3. Sony Music
4. Warner Music
5. BMG
23.7
20.2
16,7
13,2
11,4
Totalt
85.2
Storbolagens dominans på den svenska marknaden betyder inte bara att de framgångsrikt marknadsfört sina
moderbolags internationella storsäljare. De har också
fångat upp, utvecklat och marknadsfört svenska artister, i
Sverige och i utlandet. EMI har under skilda namn verkat i
Sverige i hundra år, idag är vartannat sålt album i Sverige
med en svensk artist en EMI-produktion.50
Efter ”de fem stora” återfanns 2002 två svenskägda skivbolag med tillsammans knappt 12 procent av marknaden:
Bonnier Amigo Music Group (6,5 procent) och MNW (5,1
procent). Därefter kom Playground Music Scandinavia
(3,2 procent). Utvecklingen under 2003 har förändrat deras inbördes ställning på marknaden.
• Amigo grundades 1966 av bröderna Jan och Per-Anders
Boquist, verkade först som skivbolag och importör och
från 1971 även som distributör (se också avsnitt 6.4).51 Det
egna skivbolaget ger ut jazz och folkmusik med artister
och grupper som Frifot, Lena Willemark, Berger, Knutsson, Spering och Bobo Stenson/Lennart Åberg.
Familjeföretaget Amigo, då med Fredrik Boquist som
huvudägare, såldes i januari 2001 till Bonniers som just startat skivbolagsverksamhet. Distributionskatalogen har skurits ner, men Amigo har i stort sett behållit sin gamla profil
också som en del av Bonnier Amigo Music Group (BAM).
Det är det gemensamma bolagets ”Bonnier-del” som lanserat de storsäljande artisterna, bland dem Markoolio.
• MNW bildades 1969, var under 70-talet det ledande
skivbolaget inom den progressiva musikrörelsen och gav
bland annat ut skivor med Hoola Bandoola Band. 1971 startade MNW i samarbete med skivbolaget Silence det självständiga distributionsbolaget Samdistribution, 1988 uppdelat på Musikdistribution Stockholm och Musikdistribution Östersund och 1994 sammanslaget till Skandinavisk
Musikdistribution AB (SMD), ett av MNW helägt dotterbolag. SMD var de oberoende svenska skivbolagens störste
distributör, främst inom pop och rock.
MNW var under perioden 1982-92 den näst största
mottagen av statligt fonogramstöd, 77 produktioner beviljades drygt 3 miljoner kronor.
Sedan bolagen MVG och Amalthea köpts upp bilades
MNW Records Group 1993. Med egen distribution, marknadsföring och förlagsverksamhet samt med egna inspelningsstudior blev det föreningsägda MNW Sveriges enda
fristående skivbolag av betydelse. Mot slutet av 1990-talet
minskade den gamla ägarföreningens inflytande i och med
att nya ägare kom in i bolaget. 1998 års börsintroduktion visade att marknadstänkandet definitivt ersatt MNW:s ursprungliga kulturpolitiska och ”icke-kommersiella” ambitioner.
Efter år av ekonomiska bekymmer avvecklade MNW
sommaren 2003 hela sin distribution för att fortsättningsvis verka som renodlat skivbolag. MNW:s distribution i
Sverige, Danmark, Finland och Norge övertogs av Bonnier
Amigo. Silence Records flyttade sin distribution från
MNW till Border Music.52
• Playground Music Scandinavia bildades 1999 av tidigare
NMW-anställda och har genom att förvärva licens- och
distributionsavtal som tidigare låg hos MNW på kort tid
etablerat sig som en betydelsefull och ekonomiskt framgångsrik distributör av skivor från utländska, oberoende
skivbolag. Bolagets egen skivproduktion är ännu blygsam.
Tyska Edel Music AG är stor ägare i Playground Music
Scandinavia.53
Bland större svenska skivbolag kan också nämnas
dansbandsbolaget Mariann Grammofon i Skara och konstmusikbolaget BIS Records i Åkersberga (se avsnitt 10.4).
De oberoende, små och medelstora bolagen har i Eu-
17
ropa som helhet 22 procent av marknaden. I Sverige står de
för bara drygt 10 procent av den totala omsättningen men
ger ut 33 procent av alla svenska fonogram. Deras verksamhet motverkar branschens ekonomiska koncentration och
musikaliska likriktning. Rådet för mångfald inom massmedierna har i ett arbetsdokument beskrivit de svenska småbolagen som en stor resurs när det gäller att bevara mångfalden i fonogramutbudet.54
Dalande skivförsäljning har lett till organisatoriska förändringar i skivjättarnas svenska dotterbolag och flera erfarna personer har lämnat ledande befattningar. Några av
dem har startat egna och jämförelsevis små skivbolag, där
de förenar storbolagens strikta affärsmässighet med småproducenternas personliga engagemang och närhet till artisterna. Exempel på sådana nya bolag är s56, National och
Versity. Liknande bolag drivs sedan flera år av förre Abbamedlemmen Benny Andersson (Mono Music) och förre
delägaren i Sonet, Dag Häggqvist (Gazell).
5.2 Branschorganisationer
Den internationella branschorganisationen IFPI (International Federation of the Phonographic Industry) grundades 1933 och har idag 1 500 skivbolag i 76 olika länder som
medlemmar. Sedan slutet av 1950-talet finns en svensk
medlemsorganisation, IFPI Svenska gruppen.
1970-talet präglades av stora motsättningar inom
svenskt musikliv. Den progressiva musikrörelsen utmanade etablerade strukturer och rörelsens skivbolag bildade
år 1975 en egen branschorganisation, Niff (Nordiska ickekommersiella fonogramproducenters förening), som blev
en plattform för dess kulturpolitiska strävanden.
Niff heter numera SOM (Svenska Oberoende Musikproducenter) och är en intresseorganisation för de svenska
skivbolag som är fristående från de mångnationella bolagen. Hösten 2003 representerade SOM 106 skivbolag, varav
59 var fullvärdiga medlemmar. Bland SOM:s medlemmar
finns såväl medelstora och kommersiellt drivna företag som
ideella enmansbolag på hobbynivå.
Ett tydligt tecken på att klimatet inom svenskt musikliv
drastiskt förändrats sedan 1970-talet är att SOM numera
ingår som medlem i IFPI Svenska gruppen. De båda organisationernas medlemsbolag (ca 160 stycken, hösten 2003)
representerar 95 procent av den svenska fonogrammarknaden. Från att ha varit en klubb för de multinationella bolagens svenska representanter har IPFI Svenska gruppen utvecklats till en bred intresseorganisation för hela den
svenska fonogrambranschen.
Organisationen har som främsta uppgift att arbeta för
bättre rättsligt skydd för skivbolagen och tillvarata de rättigheter som upphovsrättslagen ger. IFPI kasserar in och
fördelar ersättning till skivbolag i Sverige för offentlig återgivning av fonogram. IFPI bedriver också en omfattande
antipiratverksamhet.
18
Stim (Svenska Tonsättares Internationella Musikbyrå)
inkasserar upphovsrättslig ersättning i Sverige på vägnar
av svenska och utländska kompositörer, textförfattare och
deras förlag, samt i vissa fall även bearbetare (arrangörer)
av musikaliska verk. Stims kunder är de som har musik i
sin verksamhet, till exempel radio, TV, konsertarrangörer,
varuhus och restauranger.
NCB (Nordisk Copyright Bureau) samägs av Stim och
de motsvarande nordiska upphovsrättssällskapen och inkasserar ersättning vid mångfaldigande av musikaliska
verk på ljudbärare som till exempel CD, DVD, film och
hårddisk (DPD). NCB:s kunder är i första hand stora och
små skivbolag och filmproduktionsbolag i Norden.
SAMI (Svenska Artisters och Musikers Intresseförening) inkasserar och fördelar pengar till utövare som medverkat på fonogram, när dessa spelas i radio och TV eller
framförs offentligt.
5.3 Fonogramförsäljning i Sverige
CD-skivan introducerades i början av 1980-talet och fick
sitt stora genombrott på den svenska marknaden år 1990,
då såldes 7,6 miljoner CD-album mot 4,8 miljoner året
innan. År 1991 såldes för första gången fler CD-album (11,2
miljoner) än LP-skivor (6,1 miljoner). Sedan dess har LPförsäljningen rasat, liksom försäljningen av inspelade
musikkassetter. I dag dominerar CD-formatet totalt. DVD
(Digital Versatile Disk), en skiva med samma fysiska storlek
som CD:n och 26 gånger större lagringsutrymme, är det
enda format som går framåt. Våren 2003 var försäljningsökningen cirka 200 procent, men antalet sålda enheter är
ännu litet.
Sedan 1990-talets början utges årligen ungefär 10 000
fonogram på den svenska marknaden, hälften inom kategorin pop/rock. Antalet svenska utgivningar är årligen
ungefär 1 000. Genremässig fördelar de sig så: pop/rock 36
procent, klassiskt 14 procent, jazz 8 procent, andligt 7 procent, folkmusik 6 procent, fonogram för barn 6 procent
och övrigt 16 procent (2001).55
År 2002 sålde de elva största skivbolagen i Sverige drygt 23
miljoner CD-album för 1,6 miljarder kronor i grossistpriser,
vilket motsvarar ungefär 2,6 miljarder kronor i konsumentledet. Jämfört med föregående år var antalet sålda ”enheter”
(CD-album, single, LP, musikkassett, DVD) i stort sett oförändrat (-0,6 procent), medan värdeminskningen var 5,7
procent. Av totalförsäljningen stod svenska produktioner
för en tredjedel.56
De multinationella bolagen räknar med att försäljningen
måste nå 400 000 exemplar för att en utgivning ska ge vinst.
För ett medelstort svenskt skivbolag börjar en skivproduktion som kostar en miljon kronor ge vinst när försäljningen överstiger 23 000 exemplar. En ”smal” svensk
produktion kan täcka sina kostnader när den försålda upplagan når 2 500 exemplar – vilket den sällan gör.57
Jämfört med många andra länder är försäljningen av
piratkopierade CD relativt liten i Sverige. Branschorganisationen IFPI uppskattar att den står för cirka två
procent av den svenska marknaden.58
Att kopiera musik för enskilt bruk är lagligt i Sverige. För
att kompensera upphovsmän, utövande konstnärer och
producenter för uteblivna royaltyinkomster är alla produkter som kan ta upp ljud eller rörliga bilder sedan år 1999 belagda med en avgift, den så kallade kassettersättningen, som
betalas av importörer och tillverkare. Ersättningen är två öre
per inspelningsbar minut för till exempel tomvideokassetter
och är för inspelningsbara CD-skivor reducerad till 1 krona
för en 80-minutersskiva och 92,5 öre för en 74-minutersskiva. Enligt ett lagförslag kommer kassettersättningen att
höjas under 2004. Kassettersättningen fördelas till rättighetshavarna och inte efter kulturpolitiska mål som delvis
sker i till exempel Danmark och Finland (se avsnitt 12.3 och
12.5). Kassettersättningen inkasseras av den upphovsrättsliga
paraplyorganisationen CopySwede och fördelas vad gäller
musikområdet bland annat till Stim (upphovsmän), SAMI
(övande konstnärer) och IFPI (skivbolag).59
Våren 2003 föreslog Justitiedepartementet omfattande
ändringar i lagen om upphovsrätt till litterära och konstnärliga verk (SFS 1960:762), syftet var bland annat att
värna upphovsrätten och stimulera internethandel med
upphovsrättsligt skyddade verk. Rätten att framställa kopior för privat bruk begränsas. Det klarläggs att det inte är
tillåtet att utan upphovsmannens tillstånd kopiera material som sprids via internet. Rätten att använda ljudupptagningar utan föregående tillstånd från utövande konstnärer och fonogram- och filmproducenter bibehålls vad
avser radio- och TV-utsändning, men en ensamrätt införs
för individuell distribution via internet.60
Franskägda NRJ sänder över 36 frekvenser i Sverige.
De kommersiella stationerna sänder med små variationer ett likartat utbud av ungdomsinriktad hitmusik. De
stationer som vänder sig till något äldre lyssnare sänder
hits från 60-talet. Det finns inga kommersiella stationer
med inriktning på jazz, folkmusik, världsmusik eller
konstmusik. Även musikutbudet i Sveriges Radio P3 har
smalnat av efter den kommersiella radions entré. Sveriges
Radios P2 och P4 upprätthåller ännu en viss mångfald i
musikutbudet.
Sveriges Radio, liksom Sveriges Television, har en central roll i att göra svensk musik tillgänglig för en bred allmänhet. Det betonas i direktivet till den parlamentariska
kommitté som under 2004 arbetar fram ett underlag om
de villkor som ska gälla för radio och TV i allmänhetens
tjänst när den nya tillståndsperioden inleds den 1 januari
2006.
5.4 Etermedias roll
När Sverige våren 1993 fick kommersiell lokalradio var avsikten att förstärka yttrandefriheten genom ökad mångfald i etern. Varje lokalradiostation skulle få en oberoende
ställning, självständig programverksamhet och ha en lokal
karaktär. Så blev det inte. I dag styrs den kommersiella radion av ett fåtal programnätverk med kapitalstarka ägare.
Sommaren 2003 bildades SBS Radio AB när Bonnier
Radio och SBS (det tidigare Scandinavian Broadcasting
System) slogs ihop. SBS har 52 radiostationer i fyra skandinaviska länder. Det är Sveriges största radioföretag med
Mix Megapol, som sänder över 16 svenska städer, Radio
City-stationerna i Stockholm, Göteborg och Malmö samt
106.7 Rockklassiker, Radio Vinyl och E-FM i Stockholm.
Mediakoncernen MTG (Modern Times Group) äger Rix
FM som har 25 stationer som når över 60 procent av Sveriges befolkning. MTG äger dessutom Lugna favoriter med
fyra stationer samt Metro FM och Power Hit Radio i Stockholm.
19
6. DISTRIBUTION OCH FÖRSÄLJNING
6.1 Inledning
Sedan 1950-talet har de dominerande skivbolagen också
styrt handeln med fonogram, någon fristående grossistverksamhet av betydelse har aldrig funnits i Sverige.
Förlusten av lönsam svensk distribution av internationella skivproduktioner har vid flera tillfällen lett till att
stora svenskägda skivbolag mist sin självständighet:
Metronome köptes av Warner Communications 1979,
sedan det multinationella bolagets nyetablerade svenska
dotterbolag tagit över distributionen av moderbolagets
utgivning. Metronomes svenska ägare ställdes inför valet
att få sitt bolag uppköpt eller att fortsätta som självständigt bolag med drastiskt nedskuren verksamhet.
I slutet av 1980-talet gick Elektra i konkurs sedan BMG
etablerat ett bolag i Sverige och sagt upp sina distributionsavtal.
Vid samma tid förlorade Sonet licensförsäljningen av
skivor från tre stora oberoende bolag: brittiska Island och
Chrysalis samt svenska Polar. Sedan storbolaget Polygram
köpt såväl Island som Polar och EMI köpt Chrysalis försökte Sonets ägare driva bolaget som renodlat produktionsbolag, inriktat på den svenska marknaden, men gav
upp. 1991 köptes Sonet av Polygram (numera Universal).
6.2 GLF och Grammotex
De stora skivbolagen/distributörerna är medlemmar i
Grammofonleverantörernas Förening (GLF), en ekonomisk förening nära lierad med IFPI Svenska gruppen.
GLF-företagen står sedan länge för omkring 90 procent av
svensk fonogramdistribution, dess organisation och prissättning är normbildande på marknaden.61
GLF hade våren 2003 följande medlemmar: Bonnier
Amigo Music Group, BMG Sweden AB, EMI Svenska AB,
MNW Music Network AB, Sony Music Entertainment
Sweden AB, Stockholm Records AB, s56, Universal Music
AB, Virgin Records Sweden AB, Warner Music Sweden AB.
Sedan dess har MNW Music lagt ner sin distribution.
GLF äger databas- och beställningssystemet Grammotex
Data AB som alla Sveriges större musikdistributörer är anslutna till. Förutom GLF:s medlemsbolag är de anslutna
distributörerna: Border Music Distribution AB, CDA/
Compact Distribution AB, Four Leaf Clover, Mariann
Grammofon Skara AB, Naxos Sweden AB, Next Stop Distribution AB och Playground Music Scandinavia AB.
Grammotex började som ett försöksprojekt 1986. I dag
används databasen av distributörer, branschföreningar och
skivbutiker för att söka information, beställa artiklar och
förmedla statistik över försäljningen. Kommunikationen
sker via internet.
I databasen finns omkring 92 000 artiklar, indelade i 22
20
kategorier med olika musiktyper. CD med populärmusik
dominerar, drygt 23 000 artiklar innehåller klassisk musik.
De anslutna skivbolagen ska regelbundet uppdatera informationen så att Grammotex enbart innehåller artiklar
som finns i lager eller är möjliga att beställa.
Grammotex har 250 abonnenter, främst butiker som
beställer skivor med hjälp av databasen. Sökning kan göras på ljudbärare, artist, titel, artikelnummer, EAN-kod
eller valfri text.62
För mindre distributörer har det varit alltför dyrt att
ansluta sig till Grammotex, gränsen för anslutning har tidigare legat vid 500 titlar. Sedan hösten 2003 är databasen
öppen även för små distributörer. Att lägga in upp till 50
titlar i Grammotex kostar 4 000 kronor i engångsavgift
och 400 kronor i månadsavgift.
Att vara med i Grammotex ökar tillgängligheten – skivorna blir sökbara via butikerna och möjliga att beställa
från internetbutiken CDON – men medför ingen garanterad försäljning. Det kan vara väl så viktigt att ha en distributör som kan placera produktionerna hos olika typer av
återförsäljare.
6.3 Distributionsavtal
De bolag som kontrollerar de stora distributionskanalerna
har traditionellt haft en nyckelroll i musikbranschen. Exakt
vilka tjänster ett distributionsbolag erbjuder skivbolagen är
en förhandlingsfråga. Det mest elementära är lagerhållning,
fysisk distribution och fakturering, därutöver står distributionsbolagens resande säljare oftast för den marknadsföring det innebär att tala för varan ute i butikerna medan
skivbolagen ansvarar för övrig marknadsföring. Ansvaret
för promotion och marknadsföring är en central fråga i
varje avtalsförhandling, det avgör hur intäkterna fördelas.
Mellan skivbolag och distributionsbolag förekommer i
huvudsak två avtalstyper, som med sina engelska namn
kallas finished product och consignment.
”Finished product” innebär att distributören köper skivorna, inklusive copyrights och royalties. En sådan affärslösning är riskabel för distributören som kan få ett dyrt
köpt lager osålda skivor. Å andra sidan får distributören en
större förtjänst per sålt fonogram, samt inkomster från
offentliga framföranden.
Vid ”consignment” (kommission) äger skivbolaget de
fonogram som står på distributörens hyllor och får varje
månad en avräkning, distributören tar bara betalt för de
skivor som verkligen sålts. Eftersom skivbolaget då står för
en större risk och distributören en mindre, blir distributörens intäkt mindre, omkring 20 procent av grossistpriset.63
6.4 Exemplet Amigo
Skivbolaget Amigo bedriver sedan länge en bred och kvalitetsmedveten distribution av skivor från andra bolag,
både svenska och utländska. Bolaget har mer än 10 000 titlar i sin distributionskatalog, huvudsakligen smal musik
inom jazz, blues, ”roots rock”, folk- och världsmusik samt
nutida konstmusik. Amigo distribuerar fonogramstödda
svenska produktioner, bland dem utgivningar från folkmusikbolaget Giga. Förutom i Sverige har bolaget verksamhet i Norge och Finland.
Kombinationen skivbolag – distributionsbolag med egen
marknadsförings- och promotionkompetens innebär flera
fördelar, enligt Amigos vd Fredrik Boquist. Att ha ett eget
skivbolag med kontinuerlig utgivning av ny svensk musik
ger draghjälp åt distributionsbolaget, det blir uppmärksammat som något mer än bara en anonym skivgrossist. Utländska bolag utan egen representation i Sverige kan förlita
sig på den svenska distributörens marknadsföring.
Hos skivbolag finns alltid misstanken att en distributör
med egen skivutgivning sätter de egna produktionerna i
första rummet. Fredrik Boquist menar att det inte fungerar så: Distributören Amigo har inte råd att ensidigt satsa
på sitt eget skivbolag, utan måste jobba professionellt med
alla produktioner.
– Storsäljarna måste alltid prioriteras, så är det i all affärsverksamhet. Har man en storsäljare är det den man
ställer i skyltfönstret, den gömmer man ju inte i hörnet.
Fredrik Boquist betonar att en distributör som arbetar
långsiktigt med kvalitetsmusik även måste hitta de försäljningsmässiga utropstecknen, Amigo har distribuerat fonogram från ett stort antal producenter och hållit ett stort lager med åtskilliga hyllvärmare. Men bolaget har även haft
stadigt säljande skivartister, som rockgruppen Creedence
Clearwater Revival och jazzpianisten Keith Jarrett.
Fredrik Boquist anser absolut att det affärsmässigt arbetande Amigo har spelat en kulturpolitisk roll, bland annat
genom att lansera västafrikansk musik i Sverige och genom att presentera nutida svensk folkmusik med artister
som Lena Willemark och Groupa. Amigo lägger regelbundet till nya och smala produktioner i sin distributionskatalog, bland andra en hyllningsskiva till författaren Åke Hodell, utgiven av Rönells antikvariat i Stockholm.
– Det gör vi inte för att vi tror att det kommer att bli en
storsäljare, det gör vi av ren kärlek.
Distributören Amigo har enligt Fredrik Boquist två kriterier för att ta sig an en skiva: För det första att de gillar
den och kan stå för den. För det andra att det finns en affärsmässig poäng med den.
– Om vi inte tror att vi kan sälja 500 ex av en skiva inom
18 månader, då finns det ingen affärsmässig idé att hålla på
med den.
Det är variationen och bredden i utbudet som gör en
bra distributör, menar Fredrik Boquist. Riskerna sprids,
det är en styrka att kunna jobba på flera olika nivåer samtidigt.
– Det är väldigt svårt att samtidigt syssla med stordrift
och småbruk, men kan man det har man funnit en bra formel för hur modern skivbolagsverksamhet ska bedrivas.
I dag kan ett litet skivbolag sköta marknadsföringen via
internet från hemdatorn, skivorna kan säljas vid scenkanten och via postorder hemma från köksbordet. Fördelen med att vända sig till en etablerad distributör är att
mycket av grundjobbet redan är gjort, där finns ett utbyggt
e-postregister, musikjournalisterna kan snabbt få information om att skivan finns tillgänglig, professionella säljare kan placera den hos detaljister.
– För länge sedan trodde man ju att saker och ting skulle
sälja bara det fanns en bra distribution, om tillgängligheten
var stor. Det är idag ett helt överspelat stadium. Tillgängligheten gör det möjligt för en skiva att säljas, men det som
avgör är marknadsföringen, säger Fredrik Boquist.
6.5 Promotion och marknadsföring
För att deras produktioner ska synas i ett oöverskådligt
utbud har skivbolagens behov av – och kostnader för –
promotion och marknadsföring ökat dramatiskt.
Promotion betyder enligt ordboken att främja, gynna
och stödja. Att ”promota” en skiva innebär bland annat att
sända gratisexemplar till recensenter, radio- och TV-producenter och andra opinionsbildare, att hålla releaseparty
och göra skivartisterna tillgängliga för media.
I marknadsföringen ingår tillverkning av skyltmaterial
och köp av exponering hos detaljister, annonser i press och
reklaminslag i radio och TV. Var promotionen slutar och
marknadsföringen tar vid är ofta svårt att avgöra. Produktion av musikvideor, placering av musiken och artisten i
TV-produktioner och spelfilm är exempel på gränsfall.
6.6 Butiksförsäljning
År 1958 fanns i Sverige cirka 800 skivbutiker, de flesta välsorterade och med branschkunnig personal. Tio år senare
hade antalet halverats, butiker med fullt sortiment fanns
bara i de största städerna och vissa universitetsorter. Ytterligare tio år senare (1979) bestod musikfackhandeln av 150
butiker. 1989 räknades cirka 50 butiker som riktigt välsorterade, med brett sortiment och kunnig personal. ”Den
professionelle, fackkunnige skivhandlaren med fullt sortiment är en art på utdöende”, konstaterade Kulturrådet i en
rapport från 1993.64
Idag står fackhandeln för 30–40 procent av den svenska
skivförsäljningen medan rack och varuhus står för 45–50
procent och postorder och internetförsäljning för 12–15
procent, enligt en grov uppskattning från GLF.65
Detaljisterna har alltid varit en svag part gentemot skivbolag och distributörer. I en rapport från Statens pris- och
konkurrensverk beskrivs den traditionella skivhandelns
21
dilemma: Kunderna kräver ett brett sortiment. Distributörerna kräver stora beställningar av enskilda titlar för att
kunna erbjuda förmånliga rabatter och garantera säkra leveranser. Butiken har ingen återköpsrätt och riskerar att bli
stående med ett osålt lager som måste slumpas ut på rea.66
Systemet har alltså gynnat detaljister med stor försäljning av få titlar. Att de små och välsorterade butikerna försvinner skapar problem för utgivare av fonogram med
”smal” musik.
Bo Hyttner drev under 22 år Sterling i Stockholm, en
butik med kvalificerad service, kunnig personal och brett
sortiment, med tonvikt på klassisk repertoar. Med alltför
höga kostnader och alltför små marginaler lade han ner
butiken år 1996. Han anser det vara en tragedi för branschen att alla CD-skivor ser likadana ut, fast de skiljer sig
till innehållet:
– Se på bokbranschen, där varornas utformning och
format skiljer sig, liksom priset. Fast det inte märks är
också varje CD särpräglad, har sin egen historia, sina speciella artister. Men priset förväntas vara enhetligt.
Bara de stora kedjorna kan köpa in skivor med maximal
rabatt och förhandla sig till returrätter. Om en enskild butik i en större kedja går dåligt kan förlusten kvittas mot
vinster i kedjans övriga butiker, vilket ger möjlighet att
bedriva lokalt priskrig och slå ut små konkurrenter.
– Systemet slår hårdast på mindre orter där livsmedelsbutikerna kan hålla lågt pris på topplistan, eftersom det är
de enda skivor de har. Det betyder att skivbutiken med ett
bredare sortiment inte kan sälja topplistemusiken, som de
annars skulle tjäna pengar på, säger Per Faeltenborg som
driver rockskivbolaget Energy Rekords och postorderfirman Hot Stuff i Älmhult.
Han drev tidigare skivbutik i Älmhult, när den lades ner
i slutet av 1990-talet fanns det ännu skivförsäljning och
någorlunda kunnig personal i ortens bokhandel och hifibutik. Nu är Ica den enda skivförsäljaren i Älmhult. I
livsmedelsbutiken kan skivkunderna inte få svar på frågor,
tips om ny musik eller specialbeställa vad de inte hittar i
hyllorna.
Jazzproducenten Mats Josephson på skivbolaget Sittel i
Uppsala startade nyligen egen distribution och håller personlig kontakt med de 50–100 butiker som är intressanta
för honom:
– Skivhandlare som inte är så jazzkunniga uppskattar
den kontakten, de vill gärna ha tips på vad de ska ta in. Det
är också en utbildningsfråga, jag får berätta för unga inköpare vem Frank Sinatra är, så långt som till Stan Getz kommer jag sällan.
Sedan tre år bedriver Sittel även försäljning genom
skivklubben Bebop Society, med ett kundregister på 1 300
namn. Den fungerar som en bokklubb, i stället för månadens bok erbjuds medlemmarna ”periodens paket” fyra
gånger om året. Mats Josephson har frågat sig om Sittel
22
kan strunta i butiksförsäljningen och nå alla sina kunder
genom skivklubben:
– Det är ändå bra att finnas i butikerna, det lilla antalet
duktiga handlare har en trogen kundkrets. Det är inte heller så att skivklubben förstör marknaden. De titlar som
exponeras genom skivklubben är de som säljer bäst i butikerna.
6.7 Statligt stöd till detaljister
Det finns idag ett statligt sortimentsstöd till bokhandeln,
för år 2003 har 82 bokhandlar fått bidrag på mellan 28 500
kronor och 62 500 kronor, totalt drygt fyra miljoner kronor. Borde skivhandeln få ett liknande stöd, för att kunna
garantera ett brett sortiment?
Olle Paulsson på Drone menar att det i så fall gäller att
hitta ett system så att pengarna används förnuftigt och ges
till butiker som erbjuder ett sortiment av ”smal” musik,
men som inte kan bära kostnaderna för ett stort lager.
Kjell Söderqvist på Caprice är tveksam till idén, eftersom skivbranschen är mycket mer kommersiell än bokbranschen. Dragan Buvac på dB Productions tror inte heller på en ny stödform, riktad till detaljhandeln. Han frågar
sig om de små detaljisterna självklart företräder de smala
genrerna:
– En ansvarsfull och långsiktig svensk kulturpolitik
måste handla om att vaska fram dem som kan bjuda konkurrens. Stöd till detaljistledet är ett sätt, men du kan nog
inte kräva att en detaljist bara ska syssla med svensk musik. Det är svårt att hitta ett ramverk som är bra. Alla stödformer har sina problem, men det som är värt att stödja är
svenska bolag, man måste tillåta sig att vara nationalistisk.
Man måste se om sitt hus och vara varsam med resurserna.
Det går knappast att kontrollera om en detaljist lagerför
smala svenska produktioner, då är det lika bra att stödja
kulturyttringen som sådan, menar Dragan Buvac. Ett sätt
att stödja detaljisterna är att sänka momsen på fonogram:
– Det är inte relevant att köpa librettot till Mozarts
”Trollflöjten” och betala 6 procent i moms. Vill man lyssna
på ”Trollflöjten” får man betala 25 procent i moms. Den
inkonsekvensen är inte bra.
6.8 Färre butiker, större försäljning
Samtidigt som de välsorterade skivbutikerna gått under har
fonogramförsäljningen skjutit i höjden. Nya försäljningsställen har ersatt fackhandeln, i dag säljs CD-album i såväl
livsmedelsbutiker som bensinstationer. Uppskattningsvis
finns 2 000 svenska försäljningsställen för fonogram. Allt
fler detaljister med ett allt mer begränsat sortiment säljer
alltså allt fler skivor.
Redan i slutet av 1960-talet stod varuhusen för drygt en
fjärdedel av den svenska fonogramförsäljningen. Åhléns,
som behållit en central inköpsfunktion och kunnig
butikspersonal i flera av sina 72 varuhus, är i dag den enda
Detaljhandel, välsorterad fackhandel
Försäljning, grossister (mkr)
800
2 000
700
1 750
600
1 500
500
1 250
400
1 000
300
750
200
500
100
250
0
1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000
0
1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000
Det vänstra diagrammet bygger på uppskattningar i flera statliga utredningar. Uppgifterna är ungefärliga men tendensen tydlig. Det högra diagrammet bygger på
statistik från GLF.
detaljist som i kraft av sin storlek kan sätta verklig press på
skivbolag och distributörer. Målsättningen är enligt egen
uppgift att tillhandahålla ”prisvärda volymprodukter med
hög omsättningshastighet där nyhetsvärdet ofta är lika
viktigt för kunden som produkten”.67
Kooperativa förbundets varuhus har sedan länge överlåtit hanteringen av fonogram på en utomstående grossist.68
6.9 Rackförsäljning
Rackföretag kallas grossister som levererar ett färdigt
fonogramsortiment i speciella skivställ (rack). Ställen placeras hos sådana återförsäljare som inte är stora nog att
göra beställningar direkt från distributörer och/eller vars
personal saknar intresse och kunskap om musik, till exempel bensinstationer och varuhus.
Grammo Rack Service AB, grundat 1967 och samägt av
några av de största skivbolagen, var länge Sveriges ledande
rackföretag, med KF-varuhusen som största kund. År 1993
slogs Grammo Rack samman med företagen Videostation
och Filmservice till Play Nöjesdistribution. Affärsidén är att
vara helhetsleverantör inom hemunderhållning och erbjuda ”ett komplett försäljningskoncept”. Förutom musik
på kassett, CD och DVD erbjuder företaget köpfilm på VHS
och DVD, TV-spel samt multimediaprodukter. Enligt den
egna marknadsföringen är sortimentet ”av extrem färskvarukaraktär”. Play Nöjesdistribution har 4 000 kunder, varav en fjärdedel besöks varje vecka. Det är stormarknader
och varuhus, radio- och TV-fackhandel, bensin-, serviceoch dagligvaruhandel, bland annat Coop, Ica och Expert.
Företaget ägdes fram till årsskiftet 2003–04 av danska
Egmont, en av Skandinaviens största mediakoncerner.
6.10 Försäljning vid konserter
Färre välsorterade detaljister och ett markant uppsving för
levande musik har lett till att fonogramförsäljning i samband med konserter blivit allt viktigare för all ”smal” musik – folkmusik, jazz och konstmusik, samt många av rockens subgenrer. För publiken är det ett sätt att hitta skivor
som kanske inte finns i skivbutiken, många vill ha ett
minne från konserten.
Per Faeltenborg på rockbolaget Energy Rekords anser
att försäljning i samband med konserter är ett ypperligt
sätt att nå ut:
– Om en grupp som normalt säljer 200–700 exemplar
av en skiva gör 40 gig om året och säljer tio skivor varje
gång betyder det en stor försäljningsökning. Dessutom är
det en extrainkomst för band som för det mesta spelar för
reseersättning. Vinsten från skivförsäljning kan vara kvällens enda förtjänst.
Olle Paulsson, som driver folkmusikbolaget Drone i
Uppsala, har byggt upp ett eget, datoriserat redovisningssystem för artisternas försäljning. Han anser det vara värt
besväret, då det är en viktig del av den totala försäljningen.
Skivorna lämnas ut med full returrätt, så de artister som är
ute på turné verkligen har råd att ha med sig skivor till försäljning.
– De spelar musik som folk inte kommer i kontakt med
via medierna, så det är viktigt att kunna visa upp skivorna
vid konserter. Dessutom ger skivförsäljningen artisterna
en extraintäkt – och fungerar som marknadsföring, säger
Olle Paulsson.
23
6.11 Försäljning via postorder och internet
Postorderföretag och skivklubbar har traditionellt stått för
omkring tio procent av den svenska fonogramförsäljningen. Enligt ett känt mönster är det framför allt storstadsbor,
med välsorterade butiker inom räckhåll, som utnyttjar
postorderverksamhet.69
Internet är världens snabbast växande massmedium
och har radikalt förändrat förutsättningarna för marknadsföring och försäljning av fonogram samt för distribution av musik. De väldiga förväntningarna som i slutet av
1990-talet knöts till internet som handelsplats (e-handel),
krossades i och med den så kallade dotcomdöden. Bristande betalningsrutiner och otillförlitliga leveranser fick
glädjekalkylerna att komma på skam. Det har kort sagt
inte varit tillräckligt enkelt att handla över nätet, det tar
dessutom lång tid att ändra invanda konsumtionsmönster.
Den svenska e-handeln står för bara ungefär en procent av
den totala handeln.
En undersökning våren 2003 av 262 e-handelsplatser
inom EU visade stora brister i konsumentinformation,
tillförlitlighet och köptrygghet.70 Inom Sverige dominerar
betalning med faktura eller postförskott helt inom e-handeln, majoriteten av de svenska konsumenterna misstror
kontokortsbetalning över nätet. Däremot är svenska banker världsledande inom nättjänster, så många som sex av
tio vuxna svenskar gör bankärenden över internet .71
Böcker och CD-skivor blev snabbt internetbutikernas
mest säljande varor. CD-skivan är väl lämpad för e-handel. Text, ljud och bild ger konsumenten en god uppfattning om produkten. Den är praktisk att frakta.
Internet har i någon mån ersatt den lokale och kunnige
skivförsäljaren. Postorderföretag och enskilda skivbolag ger
på sina hemsidor oftast hygglig information om fonogrammen. Ibland erbjuder de provlyssning i form av korta ljudfiler.
De företag som etablerat en framgångsrik skivförsäljning
på internet har oftast tidigare erfarenhet av traditionella
försäljningsmetoder. Ginza och Musicclub är två svenska
internetbutiker som anpassat sin postorderverksamhet till
nätets förutsättningar:
Ginza i Fåglum har funnits sedan 1968, då grundaren
Hasse Haraldsson startade postorderförsäljning av den
egna LP-samlingen från sitt pojkrum. Nu har Ginza 25 000
artiklar i lager och tar emot 700 000 beställningar per år.
Mer än 80 procent av beställningarna görs via internet.72
Postorderföretaget Home Entertainment Musicclub
bildades 1973 och ägs sedan 1990 av Bonnier AB, Nordens
största mediakoncern. Internetförsäljningen startade 1999,
idag säljer företaget musik, film och multimedia i Sverige,
Norge, Danmark och Finland.
CDON i Malmö har på kort tid etablerat en helt nätbaserad postorderverksamhet för CD, data- och TV-spel.
CDON ägs av MTG Internet Retailing AB som i sin tur in-
24
går i Modern Times Group, Kinnevikgruppens mediakoncern med verksamhet inom bland annat television, radio och tidningar.73
Till skillnad från Ginza och Music Club lagerhåller
CDON bara de förväntade storsäljarna, i övrigt är databasen
Grammotex grunden för utbudet. Nackdelen är att informationen i Grammotex ibland har visat sig vara otillförlitlig.74 Fördelen är att CDON kan erbjuda sina kunder i stort
sett alla fonogram som lagerförs av svenska distributörer,
inklusive smala produktioner från de småbolag som är anslutna till Grammotex direkt eller via distributörer som
Bonnier Amigo, Border, Playground, Sound Pollution, Four
Leaf Clover och CDA. Det var hösten 2003 möjligt att från
CDON beställa svenska CD med folkmusik, världsmusik,
jazz och improvisationsmusik, konstmusik och barnproduktioner som inte var tillgängliga via andra nätbutiker.
Andra välsorterade svenska CD-butiker på nätet är Bengans i Göteborg, Cdmedia i Linköping och Skivhugget i Göteborg. Det finns också flera svenska specialbutiker på nätet:
1000 dB (punk och hardcore), Birka Jazz (jazz), Country
Rock Specialisten (country, blues, rockabilly och rock’n’roll),
Enviken Records (rock’n’roll), Hot Stuff (indiepop, metal,
synthpop, electronic, industrial, punk, hardcore), Iclassics
(klassisk musik, jazz, världsmusik och filmmusik ur Universals katalog), Kristen (kristen musik), Madhouse (hardcore,
metalic, pop, punk), Recordheaven (rock), Rotspel (nordisk
och internationell folkmusik), Soundpollution (synt, punk,
metal, pop)och Swedmetal (metal). Swedisch Music Shop
erbjuder svenska utgivningar inom framför allt konstmusik,
jazz och folkmusik (se också avsnitt 8.12).
Music Pool Scandinavia AB ägs av tio oberoende
svenska skivbolag och inledde i november 2003 ett pilotprojekt på jazzområdet i samarbete med CD-presseriet
DCM. Projektet bedrivs i mindre skala genom att några av
producenterna via internet erbjuder ett urval av sina jazzinspelningar. Kunden kan själv välja sina tio favoritlåtar ur
det totala utbudet till en personligt utformad CD. Betalning sker med kreditkort. Systemet är förberett så att det i
framtiden ska vara möjligt att köpa och ladda ner enstaka
låtar. Projektet kommer att utvärderas under 2004.
Special Kompaniet erbjuder nätförsäljning till skivartister
som saknar annan distribution. Swebmusic lanserar sig som
ett artistägt skivbolag på nätet, där skivorna kan köpas direkt
från artisten.
6.12 Smal musik på internet
Altal titlar i lager hos GLF
50 000
45 000
40 000
35 000
30 000
25 000
20 000
15 000
10 000
5 000
0
1960 1965 1970 1975 1980 1985 1990 1995 2000
Merparten av den musikrepertoar som tidigare givits ut som
78-varvsskivor, vinylskivor och ljudkassetter finns nu överförd till CD. Samtidigt är utgivningen av nyproducerade fonogram mer omfattande än någonsin. Resultatet är att det
totala antalet skivor på marknaden är rekordstort. Internet
har även gjort tillgängligheten större. Den aktive musiklyssnaren har i dag alla möjligheter att hitta just den inspelning hon eller han är ute efter. Allt som krävs är tillgång till
internet och elementär kunskap om att navigera på nätet.
Närmare en miljon svenska hushåll hade våren 2003
bredbandsuppkoppling (internetuppkoppling med en
hastighet av minst 0,5 megabit/sekund), en förutsättning
för snabb nedladdning av musik.75
– Jag tror att skivor i smala genrer – nutida musik, jazz
och folkmusik – har mycket att vinna på internet. Där blir
många små nationella marknader en stor internationell
marknad. Internet ger stora möjligheter, men någon guldgruva är det knappast, säger Kjell Söderqvist på Rikskonserters skivbolag Caprice i Stockholm.
Per Faeltenborg på distributions- och postorderföretaget
Hot Stuff menar också att internetförsäljningen blivit allt
viktigare för de smalare produktionerna, allt eftersom
specialistbutikerna läggs ner eller minskar sitt utbud. Ny
teknik gav inte de snabba vinster som hägrade för lycksökarna under it-uppsvingets mest intensiva tid:
– Det räcker inte med att ha en flott sajt. Du måste fortfarande ha kunskap om branschen och musiken och ha
varor att erbjuda.
Hot Stuff säljer fonogram till en specialiserad och
musikintresserad rockpublik. Bolaget tar bland annat
emot artistproducerade skivor och har 150–200 sådana avtal. Skivorna säljs på kommission, finns i bolagets webbbutik och presenteras i elektroniska nyhetsbrev.
– Vi gör skivorna tillgängliga, men något mer gör vi
inte. Det är till ömsesidig nytta. Många band har egna
hemsidor och länkar till oss, vilket ger oss fler besökare.
Och våra postorderkunder kan mycket väl tänkas lägga till
en sådan okänd skiva, när de ändå handlar från oss, säger
Per Faeltenborg.
Han betraktar knappast kommissionsförsäljningen som
någon lönsam hantering, många av skivorna blir bara stående, men ser det som ett sätt att fånga upp nya, intressanta
artister.
– Man måste också ha skivor som säljer, annars blir
skivdistributionen bara något man kan göra som hobby,
säger Per Faeltenborg.
När han började med postorderförsäljning skrev han ut
skivkatalogerna på skrivmaskin, sedan med dator på matrisskrivare och så småningom på laserskrivare. Nu ligger
hans katalog i databas och är ständigt tillgänglig för kunder
över hela världen. Informationen sprids snabbt på internet.
– En måndagsmorgon kan det ligga femton beställningar från Italien på en vinylskiva med The Ark, trots att
jag nästan aldrig säljer något till Italien. Då förstår man att
ryktet har spritt sig, via någon sajt.
På skivbolaget Drones hemsida är det möjligt att lyssna
på ljudprover och beställa bolagets folkmusikskivor. Kunden betalar enligt instruktion på hemsidan via postgiro
och får skivan hemsänd.
– Lite fånigt är det ju att rent fysiskt distribuera en plastbit med digitalt lagrad musik, när informationen skulle
kunna distribueras direkt till kunden i digital form via
internet. Men det är problematiskt att ta betalt för ljudfiler
och höga initialkostnader, säger Olle Paulsson på Drone.
Håkan Forshult, som driver skivbolaget Last Buzz i Göteborg, beskriver hur ny teknik ibland måste förenas med
beprövad praxis i den globala nätförsäljningen:
– Vi får beställningar från ”udda” länder som Thailand
och Indien och de har inte ens något bra system för postförskott eller någonting som liknar vårt postgiro. Så det
brukar sluta med att beställaren får skicka sedlar i ett rekommenderat brev…76
25
7. STATEN OCH FONOGRAMMEN
7.1 Inledning
Våren 1962 tillkallade Sveriges ecklesiastikminister fem
sakkunniga män. Deras uppdrag: att värna den levande
musiken.
Den tekniska utvecklingen ansågs ha blivit en fara för
musiklivet. Grammofonskivan, radion och televisionen betraktades som hot mot musikernas försörjning och människornas möjligheter att ta del av levande tonkonst. De tekniska medierna hade visserligen breddat musikutbudet,
”men samtidigt skapat en olycklig dominans för den indirekta upplevelsen”, konstaterade ministern i direktivet till de
sakkunniga.
De svenska musikernas främste facklige företrädare,
Musikerförbundets ordförande, hade redan slagit larm.
Han protesterade mot det system han kallade ”kommersiellt missbruk av mekanisk musik.” Att radion spelade en
skiva ”tusentals gånger” angav han som ett exempel på
detta missbruk, kaféernas jukeboxar var ännu ett exempel.
Missbruket ansågs omfatta ”all mekanisk återgivning av
musik där musikerna går miste om arbetstillfällen utan
ekonomisk ersättning.”77
Att den otympliga 78-varvsskivan under 1950-talet successivt ersattes av den jämförelsevis oömma och lätthanterliga vinylskivan ledde till en dramatiskt ökad försäljning,
understödd av efterkrigstidens högkonjunktur, rockmusikens genombrott och en framväxande tonårskultur. LP-formatet, den långspelande grammofonskivan, kunde återge
mer omfångsrika, klassiska verk och lockade därmed nya
lyssnargrupper. Radion etablerades som musikmedium –
1955 fick Sverige en andra radiokanal (P2) och 1962 inleddes
försöksverksamhet med melodiradio (P3). I början av 60talet fanns TV-apparater i drygt en halv miljon svenska hushåll.
I detta nya medialandskap sattes de fem sakkunniga
männen att utreda behovet av en statlig konsertbyrå som
kunde låta ”så många människor som möjligt i tillräcklig
utsträckning få uppleva musik, förmedlad direkt av högt
kvalificerade tonkonstnärer”.78 De kallade sig konsertbyråutredningen (KBU).
Huvudbetänkandet hette Rikskonserter (SOU 1967:9)
och ledde till att 1968 års riksdag fattade beslut om att permanenta den försöksverksamhet som pågått sedan 1963.
Under årens lopp har verksamhetens namn skiftat – Statens försöksverksamhet med rikskonserter, Stiftelsen Institutet för rikskonserter, Svenska Rikskonserter – men i
det följande kallas den genomgående för Rikskonserter.
7.2 Fonogrammen i musiklivet
Sommaren 1971 lämnade KBU det sista av fyra betänkanden, ”belysande vissa med framställning och saluförande
26
av grammofonskivor sammanhängande spörsmål”: Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73). Under de nio år som
gått från direktiv till betänkande hade utredningens förutsättningar radikalt förändrats.
Skivmarknaden hade exploderat, mellan 1967 och 1970
fördubblades den svenska skivförsäljningen. Utbudet hade
breddats och stereotekniken avsevärt förbättrat ljudåtergivningen. De stora musikkonsumenterna, visade det sig, lyssnade på både inspelad och levande musik. Dessutom hade
fonogrammet fått status som ”en självständig, mediaegen
musikform”. Den moderna elektronmusiken skapades till
exempel helt med tanke på mekanisk återgivning, det var inte
meningen att den skulle framföras av ”levande” musiker.
Utredarna kunde inte längre dela ministerns avståndstagande syn på musik distribuerad via fonogram, radio
och TV. De skrev i stället ett betänkande som återspeglade
den nya synen på inspelad musik:
”Det förefaller inte längre rimligt att mana fram bilden av
ett motsatsförhållande mellan ’levande’ musik och högtalarmusik. De har båda sin givna plats i dagens musikliv, de
har var och en sina fördelar och de kompletterar varandra
på ett givande sätt”, hette det i betänkandet (s. 82).
Allt var därmed inte frid och fröjd, KBU bedömde fonogramindustrins konstnärliga framtid som oviss och vansklig. Medan de klassiska standardverken givits ut i flera inspelningar saknades 1900-talsmusiken i stort sett helt: ”Det
är här som de stora förändringarna måste komma till stånd
ty annars förvandlas industrin genomgående till en
underhållningsproducent.”
Även om utredarna främst månade om ”den kvalificerade musiken”, det vill säga konstmusiken, nämnde betänkandet i allmänna ordalag vikten av genrebredd: ”Ett ökat
och breddat musikutbud på fonogram skulle bidra till vitaliteten inom det svenska musiklivet över huvud. Det
finns ett behov av en sådan breddning inom alla genrer.
Det krävs insatser som möjliggör kontinuerliga tillskott av
udda produktioner och andra produktioner som annars
inte skulle komma till stånd” (s. 90).
Att dessa insatser skulle kunna betyda statligt stöd till existerande, affärsdrivande skivbolag berördes inte. Det närmaste utredarna kom en sådan idé var tanken på en ”premiering” i form av ett fonogrampris. Frågan om det förekom
en konstnärligt syftande skivutgivning bland de många små,
ideellt drivna bolagen lämnade utredarna därhän.
Med en ensidigt arbetande fonogrambransch utan
nämnvärt kulturellt ansvar, ett alltför glest distributionsnät
samt otillräcklig och osystematisk information var det för
utredarna uppenbart att staten borde gripa in. KBU
utmynnade därför i ett förslag till en statlig fonogramproduktion som enligt utredarna skulle vara repertoar-
kompletterande, pedagogisk (läromedel inom musikutbildningen), informerande (sprida kännedom om svensk
musik inom och utanför Sverige) samt dokumenterande.
Skulle denna statliga fonogramproduktion ske i en ny
institution, ett ”statens fonogramverk”? Nej, utredningen
månade om sin egen baby, Rikskonserter. Den konsertbyrå
vars ursprungliga syfte var att motverka fonogrammens
skadliga inflytande på musiklivet föreslogs nu bli skivproducent.
När KBU lämnade sitt betänkande om fonogrammen
hade Rikskonserter redan startat en blygsam skivutgivning
på ett eget skivmärke, Expo Norr. Sommaren 1970 anställde
Rikskonserter en skivproducent. Samma år introducerades
etiketten Caprice.
Utbildningsministern, som titeln på det ansvariga statsrådet nu löd, imponerades inte av utredningens betänkande: det ansågs inte ha ”lagt grunden till någon genomgripande och långsiktig lösning på problemen på fonogramområdet…”.79 Utredningens enda konkreta resultatet
blev att Rikskonserter fick ökat statligt stöd för att utveckla
försöksverksamheten med produktion och distribution av
fonogram.
7.3 Branschens reaktion
Blotta tanken på ett statligt skivbolag fick den etablerade
skivbranschen att sparka bakut. Förslagen föreföll inte
”grundade på praktisk erfarenhet”, menade Grammofonleverantörernas förening som däremot höll öppet för
produktionssamarbete med Rikskonserter.80
Den kommersiellt verkande skivbranschen såg med
största misstänksamhet på en statlig skivproduktion, den
ansågs göra intrång på marknaden. Intresseorganisationerna IFPI/GLF betonade att branschen länge känt ett
kulturellt ansvar och förespråkade att samhällets stöd till
skivutgivningen skulle ges till redan befintliga fonogramföretag, ”som ett stöd till en smal och udda utgivning…”.81
Skivförsäljarna hävdade att Rikskonserters lågprispolitik stred mot den fria prissättningen, vissa ville inte
befatta sig med skivorna, andra sålde dem till fullt pris
med större egen förtjänst. Produktionen av konvolut försenades på tryckeriet, ägt av de stora skivbolagen. När
Caprice förhörde sig om distribution hos de fyra dominerande distributionsbolagen nobbade två, ett svarade överhuvud taget inte och ett dröjde så länge med sitt svar att
Rikskonserter redan hunnit bygga upp en egen distribution. Rikskonserters ansökan om medlemskap i branschorganisationen IFPI avslogs. Rikskonserters fonogramavdelning beskrev sitt förhållande till skivbolagen som
”öppna konfrontationer”.82
det nyinrättade Statens kulturråd för att på nytt utreda
fonogramfrågan.
– Det var en brytningstid. Socialdemokratin hade i princip köpt kvalitetshierarkin, med västerländsk konstmusik
som ”bäst” i en fallande skala. På 70-talet blev allt det där
ifrågasatt, och motsättningarna fanns också inom utredningen, säger utredningens sekreterare Krister Malm, i dag
chef för Statens musiksamlingar.
Utredningsarbetet inleddes den 1 juli 1976. Ordförande
var den socialdemokratiske riksdagsmannen och ordföranden i Kooperativa förbundet Hans Alsén. När det efter
den höstens val blev en borgerlig regering byttes ledamöter i utredningen ut. Anders Clason blev ny ordförande.
– Det blev ett lyft för mig, han var en intellektuell person, snarare än politiker. Därmed försvann också många
av de tabun jag befarat. Utredningsgruppen breddades,
bland annat kom [musikern och kompositören] Lennart
Åberg in från jazzområdet. Det blev faktiskt mycket bättre
efter den borgerliga valsegern, säger Krister Malm.
Den nye kulturministern, folkpartisten Jan-Erik Wikström, hade ett liberalt mångfaldsideal men var samtidigt
anhängare av det traditionellt hierarkiska kategoritänkandet. Utredningens ordförande Anders Clason drev däremot linjen att staten inte skulle diskriminera någon viss
musik, att det fanns kvalitet inom alla genrer.
Utredarna hade stora resurser och arbetade utan tidsgräns, det fick ta den tid det tog. Sociologen Göran Nylöf
och Pris- och kartellnämnden anlitades för att göra de undersökningar utredningen behövde.
Förändringarna visade sig vara stora sedan fonogramfrågan senast utreddes: ”Jämfört med andra massmedier
framstår den stora ökningen för fonogram som unik”,
hette det i utredningsrapporten Fonogrammen i kulturpolitiken. Rapport från kulturrådet : (s. 43). Per invånare räknat var den svenska fonogramförsäljningen störst i
världen. Under åren 1970–1976 hade lyssnandet på egna fonogram i de svenska hushållen fyrdubblats.
Hade då statsmakterna hängt med i de nya svängarna?
”De statliga insatserna inom fonogramområdet begränsar
sig i stort sett till den försöksverksamhet som bedrivits vid
institutet för Rikskonserter”, konstaterade utredningen
torrt (s. 3).
Trots de stora marknadsförändringarna beskrevs problemen ungefär som i 1971 års utredning: Produktionen
och importen av fonogram var fortfarande koncentrerad
till ett fåtal multinationella företag. Repertoar och utbud
hade stora begränsningar. ”Upphovsmän och utövande
artister inom många genreområden har svårigheter att bli
representerade på fonogram och lyssnarnas möjligheter
att ta del av ett rikt varierat utbud är beskurna” (s. 3).
7.4 Fonogrammen i kulturpolitiken
Vid mitten av 1970-talet hade Sverige fått en statlig kulturpolitik och vägledd av den tillsattes en arbetsgrupp inom
27
7.5 Fonogramstödet föds
Utredningen konstaterade att fonogramutgivningen i
Sverige i genomsnitt var mycket lönsam, det gällde dock
inte för konstmusik, jazz och folkmusik. Under det expansiva 1970-talet hade en utgivning inom dessa genrer, baserad på ideellt arbete, varit möjlig, men ”för att garantera
en fortsatt svensk utgivning av fonogram inom förlustbringande repertoarområden bör ett statligt stöd till sådan
utgivning införas” (s. 47).
Ett informellt statligt fonogramstöd hade redan praktiserats, då Rikskonserter under några år i mitten av 70-talet givit stöd på sammanlagt 70 000 kronor till enskilda skivbolag. ”Rikskonserter upphörde med denna verksamhet bl.a.
med hänvisning till att det kan ifrågasättas om ett sådant
stöd bör handhas av Rikskonserter som i egenskap av producent och distributör självt är part i den svenska fonogrammarknaden”, hette det i rapporten (s. 96).
Det statliga stödet borde i stället fördelas av Kulturrådet,
ansåg Kulturrådet. Fonogramstödet föreslogs bli tvåfaldigt:
dels fortsatt stöd till Rikskonserters utgivning, dels stöd till
produktioner på andra skivbolag.
Bakom förslaget fanns inga internationella förebilder.
Statligt fonogramstöd förekom inte någonstans i världen,
bortsett från den tidens statsstyrda skivutgivning i Östeuropa.
Att ge kulturpolitiskt stöd till affärsdrivande verksamhet
var ingen diskussionsfråga inom utredningen, litteraturstödet hade redan införts och fördelades enligt samma förutsättningar. Däremot diskuterades vilka skivbolag som
skulle kunna få stöd.
Utredarna ansåg visserligen att delar av de multinationella skivbolagens verksamhet var förenlig med den
svenska kulturpolitikens mål, men att utgivningen på det
hela taget hade ”direkt negativa effekter”. De goda dagarna
för fonogramproduktion tycktes vara över och de små bolagen var därmed hotade, till nackdel för mångfald och kvalitet. ”Ett stöd till fonogramverksamheten skulle komplettera
stödet till levande musik och skapa garantier för ett rikt
svenskt musikliv i linje med den av riksdagen beslutade
kulturpolitikens intentioner”, hette det i rapporten (s. 149 f.).
Att stödja en infrastruktur med professionellt drivna
små, stabila, svenska skivbolag var en av utredningens avsikter. De internationella bolagens svenska dotterbolag
uteslöts inte som bidragsmottagare, men enligt Krister
Malm var det ganska uttalat att stödet skulle gå till de
svenskägda småbolagen:
– Så blev det, i praktiken. Det var ytterst sällan de internationella bolagen sökte stödet. De motarbetade ju också
stödet aktivt.
7.6 Fonogramstödets utformning
Kulturrådets utredning föreslog ett förhandsstöd till
fonogramutgivning, grundat på beskrivning av en planerad
28
produktion. Om stödet skulle ges till enstaka produktioner
antogs strömmen av ansökningar bli strid och kräva ”oproportionerligt stora administrationskostnader” (s. 168).
Kulturrådet föreslog därför ett tvåårigt förhandsstöd,
grundat på en samlad beskrivning av den planerade verksamheten. Fördelarna med detta system ansågs vara
flerfaldigt: fast inriktning, långsiktiga prioriteringar och
stabilitet i verksamheten.
Trots Kulturrådets varningsord om många ansökningar
och höga kostnader hamnade förslaget i papperskorgen.
Bidragen kom i stället att avse enskilda produktioner eller
avgränsade projekt. ”Det får inte ges till en producents
samlade utgivning av fonogram”, hette det uttryckligen i
regeringens förordning. Det skulle dröja till den försöksverksamhet som inleddes år 2001 innan det blev möjligt
för skivbolag att söka verksamhetsbidrag enligt den modell Kulturrådet lanserade 1979. Kostnadsargumentet
borde väl politikerna ha lystrat till redan då?
– Det kan man tycka, men risken ansågs vara för stor.
Man kunde förlora pengar om man gav verksamhetsstöd
till alltför ”flummiga” bolag. Det var ett spöke: ”Kan de här
människorna verkligen driva ett skivbolag?” Kom ihåg att
punkrörelsen växte fram medan utredningen pågick, det
var många som fick kalla fötter. Ingen kunde ju veta att sådana som Peter Yngen skulle bli stabila businessmen så
småningom. Det fanns orsaker till tveksamheten, säger
Krister Malm, som själv inte haft anledning att omvärdera
idén:
– Jag tror att verksamhetsstöd hade lönat sig i långa loppet. Däremot gav ansökningarna om produktionsbidrag
arbetsgruppen en medvetenhet om repertoarfrågor som
den annars inte hade fått. På så sätt blev nog fördelningen
av pengar bättre.
Medan litteraturen hade ett efterhandsstöd skulle
skivbolagen ansöka om bidrag för planerade produktioner: En del av stödet skulle betalas ut i förskott och resten
när produktionen var klar. Till skillnad från de kapitalstarka förlagen bedömdes de små skivbolagen inte kunna
investera pengar i projekt om de inte på förhand visste att
de skulle få stöd.
Bokförlagen i Sverige var i huvudsak svenskägda medan
skivindustrin redan då var koncentrerad till fem multinationella bolag. Förlagen beskrev sig gärna som kulturbärande institutioner, de stora skivbolagen var uttalat
kommersiella.
1970-talets alternativrörelse hade däremot en kulturpolitisk syn på musiken, motsättningen mellan ”kommersiella”
och ”icke-kommersiella” bolag var stark. Medan utredningsarbetet pågick etablerade sig de alternativa bolagen
inom ”musikrörelsen”, Bert Karlsson startade dansbandsbolaget Mariann och Stikkan Anderson startade Polar. Det
var händelser som påverkade utredningsarbetet.
– Det fanns två branschorganisationer, IFPI och Niff,
Nordiska icke-kommersiella fonogramproducenters förening. Det fanns väldigt kompetenta människor inom
alternativrörelsen som förde deras talan, det var ingen
ojämn kamp. Det var ganska lätt att få gehör för de åsikter
alternativbolagen företrädde, säger Krister Malm.
7.7 Förslag och reaktioner
Förslagen i Fonogrammen i kulturpolitiken var i korthet:
• Fördubbla Rikskonserters skivutgivning.
• Stöd de små skivbolagens utgivning.
• Skapa ett statsstött distributionsnät.
• Höj priset på oinspelade kassetter för att bidra till förslagens finansiering.
Drygt 40 remissinstanser lämnade synpunkter på utredningens förslag.
De ”kommersiella” bolagens företrädare i GLF (Grammofonleverantörernas förening) och Niff (Nordiska icke-kommersiella fonogramproducenters förening), som representerade ett tjugotal av musikrörelsens småbolag, förenade sig i
kritiken av Rikskonserters skivutgivning. För litet produktion och för mycket administration, menade Niff. Förslaget
att höja Rikskonserters anslag till fonogramproduktion från
4 till nära 11 miljoner kronor över en treårsperiod beskrev
GLF som ”en onödig kapitalförstöring”. Båda organisationerna fruktade att Rikskonserters ökade skivproduktion
skulle slå hårt mot småbolagen.
Förslaget att stödja de små skivbolag som bedrev ”en för
det svenska kulturlivet viktig verksamhet” fick ett i huvudsak positivt bemötande i remisserna. Niff, som representerade just de små skivbolag stödet var avsett för, var kluvet
till förslaget. Å ena sidan ville småbolagen stå fria från
statsmakterna, å andra sidan tyckte de att det föreslagna
anslaget var alldeles för litet.83
7.8 Fonogramstödets första år
Som ett resultat av rapporten Fonogrammen i kulturpolitiken fick den statliga fonogrampolitiken först sommaren 1982 sin form, delvis i enlighet med rapportens förslag.
Enligt riksdagsbeslut permanentades Rikskonserters
skivutgivning, men dess anslag skars ner.
Ett särskilt bidrag för produktion och utgivning av fonogram, fördelat av Statens kulturråd, inrättades med syftet ”att främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och
kulturpolitiskt värdefulla svenska fonogram”. Det årliga
anslaget var ca 3,5 miljoner kronor. Hänsyn skulle tas såväl
till produktionernas konstnärliga kvalitet som till
producentens behov av bidrag. Fonogram för barn och
ungdom skulle särskilt beaktas.
För att följa upp de första fem årens bidragsfördelning
och ge en allmän bild av marknaden återkom Kulturrådet år
1989 med Musik på fonogram. En översikt över den svenska
fonogrammarknaden. Rapport från statens kulturråd :.
Sedan starten hade villkoren preciserats: Stödet skulle i
första hand ges till professionellt arbetande skivbolag.
Fonogrammen skulle framställas i minst tusen exemplar
och hållas i lager i minst fem år. En tredjedel av stödet betalades ut i förskott, resten när fonogrammet förelåg.
Pengar kunde även ges till marknadsföring.
Efter en höjning till nära 5 miljoner kronor (1983/84)
var anslaget för fonogramstöd nu tillbaks nära ursprungsnivån, 3,8 miljoner kronor.
En särskild arbetsgrupp beredde bidragsansökningarna
och fattade beslut. Den bestod av tio ledamöter med ”bred
musikalisk och musikpolitisk erfarenhet samt kunskap om
fonogrambranschen och dess villkor”. Mandatperioden var
två år med möjlighet till en förlängning.
Till vart och ett av två årliga ansökningstillfällen kom
mellan 150 och 200 ansökningar. I ”de flesta fall” bifogades
ett ljudprov. 25 procent av ansökningarna beviljades, totalt
mellan 90 och 100 per år. Cirka 700 produktioner hade
under perioden 1982–88 beviljats bidrag. Ingen genrekvotering förekom. Ungefär 90 procent av bidragen avsåg
LP-produktioner.
Totalt fick 186 bolag/producenter bidrag under perioden. Ungefär hälften hade fått stöd blott en gång, cirka 20
hade fått stöd för minst tio produktioner. Två av de multinationella skivbolagens svenska dotterbolag, EMI Svenska
AB och WEA Metronome, fick vardera två bidrag. Även
några större svenskägda bolag mottog stöd: Electra (4),
Polar (3) och Sonet (2). Påfallande många bidrag gick till
tillfälliga skivutgivare inom föreningslivet, bland dem
Uppsala missionsförsamling, Östersunds sameförening
och Unga Örnar i Kramfors. ”Antalet bidragsmottagare
med bara enstaka utgivningar har dock minskat de senaste
åren till förmån för sådana med en mer kontinuerlig utgivning. […] Mindre, professionellt verksamma bolag har
prioriterats”, hette det i rapporten (s. 44).
Av de tio största bidragsmottagarna åren 1982–88 ingick
fyra i den progressiva musikrörelsen (MNW, Amalthea,
Silence och Urspår). Skivbolaget Dragon (jazz) var den i
särklass största bidragsmottagaren, följt av MNW (rock,
pop, visa och folkmusik) och BIS (konstmusik).
7.9 Digitala drömmar
Är fonogramstöd en statlig angelägenhet? Hur ska det i så
fall utformas? Vad händer om stödet kapas med 20 procent?
Dessa frågor ville kulturministern ha svar på i början av
1990-talet och gav Kulturrådet uppdraget att göra en ny
översyn och analys av fonogramsektorn i Sverige: Digitala
drömmar – med fonogrammen mot -talet. En översyn
av den svenska fonogrammarknaden. Rapport från Statens
kulturråd :.
En enkät bland 30 bidragsaktiva bolag visade att
– handläggningen uppfattades som enkel och obyråkratisk
– motiveringar till avslagen efterlystes
29
– bolagen även ville ha stöd till marknadsföring och
distribution
– devisen ”hellre lite till många än mycket till få” omhuldades.
Flera bolag satte ett verksamhetsstöd före bidrag till enskilda produktioner. Ett verksamhetsstöd har flera fördelar, konstaterade rapporten: Bolagen kan ha en långsiktig
planering, slipper beroendet av ansökningsperioderna
och får större frihet när varje enskild produktion inte ska
underkastas arbetsgruppens bedömning.
Stödformen ansågs också ha nackdelar: Hur ska bedömningen bli rättvis, vilka bolag ska komma ifråga? Små
och oprövade bolag är chanslösa. Nykomlingar får svårare
att ta sig in på marknaden.
”Nuvarande system med ett produktionsanknutet
förhandsstöd bör därför behållas”, konstaterade Kulturrådet (s 102).
Rapporten markerade att de statliga insatserna varit betydelsefulla, utan att de på något avgörande sätt förmått
ändra strukturen inom den svenska fonogrambranschen,
de multinationella bolagen hade i början av 90-talet ungefär 85 procent av marknaden.
Den tjugoprocentiga nedskärningen ville Kulturrådet avråda statsmakterna från: ”Kulturrådet anser att en sådan
nedskärning skulle vara olycklig och hårt drabba ett område där en måttlig statlig insats ger synnerligen goda resultat när det gäller att nå tre av de väsentligaste målen för den
nationella kulturpolitiken: öka yttrandemöjligheterna för
kulturskaparna och därmed mångfalden, främja kvalitet
samt vårda kulturarvet inom en konstart” (s. 107).
En summering av fonogramstödets första tio år, 1982/
83–1992/93, visade att Kulturrådet behandlat mer än 4 000
ansökningar, varav 1 090 (27 procent) bifallits. Totalt hade
43,4 miljoner kronor fördelats till sammanlagt 229
skivutgivare. Nästan hälften av dem, 102 stycken, hade
mottagit stöd för bara en produktion. Sju av dem hade fått
mer än en miljon kronor vardera.
Fördelat på genrer (med reservation för sedvanliga
gränsdragningsproblem) hade pop och rock fått mest (9,9
mkr), tätt följt av konstmusik (9,7 mkr). Därefter kom jazz
(7,3 mkr), folkmusik (6 mkr), barnfonogram (2,3 mkr), visor (2,2 mkr), ”övrigt” (2,1 mkr) och elektroakustisk musik (819 000 kr).
Den i särklass största enskilda bidragsmottagaren var
fortfarande Dragon, som fått 72 procent av jazzbidragen
och vars sammanlagda bidrag var lika stort som de två
därefter följande bolagens:
30
Största bidragsmottagare under perioden 1982–1992
Bolag
1.
2.
3.
4.
5.
6.
7.
8.
9.
10.
Dragon
MNW
BIS
Amalthea
Silence
Phono Suecia (Stim)
Imogena
Malmö Audioprod
Giga
Amigo
Kr
Antal prod.
5 255 000
3 288 100
1 967 000
1 333 000
1 263 500
1 225 000
1 055 000
992 000
805 000
802 000
114
77
38
29
31
23
17
23
21
22
Under 1990-talet fördelades det statliga fonogramstödet
efter i stort sett samma riktlinjer som vid starten 1982 trots
att stora förändringar skett i branschen – fortsatt ägarkoncentration, ökad försäljning i och med CD-skivans genombrott, stor osäkerhet kring framtiden för digital inspelning och distribution.
Statens anslag för stöd till produktion av fonogram låg
under 90-talet kring 6 miljoner kronor årligen. För åren
1999 och 2000 höjdes det årliga anslaget till drygt 8 miljoner kronor.
8. STATLIGT STÖD TILL DISTRIBUTION
8.1 Historik
Konsertbyråutredningen fann i sitt betänkande Fonogrammen i musiklivet (SOU 1971:73) att fonogramutgivningen
var ensidigt inriktad på underhållning och att konsumenterna hade svårt att hitta skivor med ”smal” repertoar. Utredningen såg ingen möjlighet att påverka missförhållandena genom statliga insatser. Om Rikskonserter kunde göra
en större del av skivutbudet tillgängligt för svenska konsumenter skulle det vara stödvärt. Utredningen föreslog intensifierad postorderförsäljning och utökat stöd till
fonogramverksamhet på folkbiblioteken (s. 98ff, 115).
Åtta år senare konstaterade rapporten Fonogrammen i
kulturpolitiken. Rapport från kulturrådet : att fonogramförsäljningen var hårt styrd av GLF-företagen i alla
led: ”Enligt kulturrådets mening är avsaknaden av en effektiv distributionsorganisation, som arbetar från kulturpolitiska utgångspunkter, en avgörande brist på fonogramområdet”, skrev utredningen och föreslog ett nytt
distributionsnät, samhällsstött men till största delen självfinansierat (s. 175, 201).
De flesta remissinstanser uppskattade tanken på ett
samhällsstött distributionsföretag med uppdrag att sprida
fonogram till mottagare över hela landet. Inte heller de
stora distributionsbolagens organisation Grammofonleverantörernas förening (GLF) avvisade tanken , trots att
förslaget presenterats i akt och mening att bryta dess dominans. De små ”icke-kommersiella” bolagens organisation Niff var mer kallsinnigt och föreslog i stället stöd till
musikrörelsens egna distributörer SAM-distribution och
Plattlangarna.84
1982 fattade riksdagen beslut om statligt stöd till produktion av fonogram och när Fonogramdistributionsutredningen därefter lämnade sin rapport Fonogramdistributionen i Sverige (Ds U 1983:19) föreslog utredaren
att mindre skivbolag med kvalitetsinriktad och kulturpolitiskt angelägen utgivning skulle bilda ett gemensamt
bolag för marknadsföring, försäljning och distribution.
Siktet skulle vara inställt på företagsekonomisk lönsamhet, ”löpande subventioner från något håll bör inte utgå”
(s. 31). Rikskonserters skivbolag Caprice föreslogs vara ett
av ägarbolagen.
8.2 Statlig distribution
Caprice Distribution AB (CDA) startade sin verksamhet 1
januari 1988. Rikskonserter ägde 71 procent av aktierna.
CDA svarade för distribution av Rikskonserters fonogramutgivning, men stod också öppet för andra svenska skivbolag. CDA distribuerade även kvalitetsfonogram från utländska producenter.
Under 1989 rekonstruerades bolaget och namnet ändra-
des till CDA/Compact Distribution AB, bolaget blev organisatoriskt fristående från Rikskonserter, distribuerade
fonogram från ett 60-tal svenska bolag, bland dem de nya
huvudägarna Rikskonserter/Caprice, Proprius och Dragon.
Staten åtog sig att under åren 1988, 1989 och 1990 bidra
med 3 miljoner kronor till bolagets verksamhet – det sammanlagda stödet från staten och Rikskonserter var under
dessa tre år drygt 5,4 miljoner kronor, inklusive ett förlusttäckningsbidrag på 200 000 kronor.85
Som villkor för de statliga bidragen förband sig CDA att
distribuera fonogram från Rikskonserter och ”andra
fonogramutgivare som har en utgivning präglad av hög
konstnärlig kvalitet”. Bolagets verksamhet skulle bedrivas
på affärsmässig grund. Målsättningen var att beroendet av
statligt stöd skulle ha upphört vid treårsperiodens slut.
Så blev inte fallet. Sedan det första avtalet löpt ut ingicks ett nytt treårsavtal. Det gav CDA ytterligare drygt en
miljon kronor per år under perioden 1991–1993.86 Målsättningen att beroendet av statligt stöd ”skall ha upphört” efter avtalstidens slut hade i detta andra avtal ändrats, nu
hette det att beroendet ”skall minskas”.
”Kulturrådet anser att det även fortsättningsvis måste
finnas statliga bidrag för distributionsverksamheten. […]
Även andra distributörer [än CDA] bör kunna komma
ifråga för statliga insatser på detta område”, heter det i
Digitala drömmar – med fonogrammen mot 2000-talet. En
översyn av den svenska fonogrammarknaden. Rapport från
Statens kulturråd 1993:5 (s 97).
I 1994 års budgetproposition behandlade regeringen
fonogramfrågor och skrev att distributionen av fonogram
”är av stor betydelse och det statliga stödet till utgivning av
kvalitetsfonogram bör liksom hittills kompletteras av ett
distributionsstöd.” Stödet skulle i fortsättningen disponeras
av Kulturrådet och samordnas med det övriga fonogramstödet. ”Regeringen anser att stödet till fonogramdistribution i fortsättningen bör vara tillräckligt långfristigt för
att distributionen skall kunna fungera kontinuerligt.”87
De årliga statliga bidragen till CDA:s verksamhet har
betalats ut sedan dess. De har som lägst legat på 0,6 miljoner kronor (1997) och som högst på 1,2 miljoner kronor
(1999, 2000). För år 2002 fick CDA dels 800 000 kronor i
verksamhetsbidrag, dels ett extra engångsbidrag om
200 000 kronor för att undgå likvidation. Även bidraget
för år 2003 var 800 000 + 200 000 kronor.
8.3 Från Acoustica till Öronaböj
CDA är distributör för ungefär 90 svenska skivbolag, från
Acoustica Grammofon i Mockfjärd till Öronaböj Musik i
Stockholm. Repertoaren omfattar klassisk och nutida
konstmusik, elektroakustisk musik, jazz och folkmusik.
31
CDA representerar också 16 utländska bolag med 35
skivetiketter. Hälften av de utländska bolagen är tyska. 88
CDA är ett aktiebolag, ägare är flera av de svenska skivbolag vars produktioner bolaget distribuerar. Störste aktieägare är dB Productions Sweden AB (28 procent), Stiftelsen
Svenska Rikskonserter (18 procent), Dragon Records AB (14
procent), Kgl. Musikaliska akademien (10 procent) och
Stim (10 procent). Ytterligare 22 aktieägare delar på resterande 20 procent av aktierna.
Av en årlig försäljning på knappt 10 miljoner kronor
(2002) står försäljningen inom Sverige för nära 8 miljoner
kronor. Den totala försäljningen minskade år 2002 med 19,4
procent, jämfört med 2001. Tappet är alltså betydligt större
än för de stora, GLF-anslutna bolagens -5,7 procent under
samma period.
8.4 Kulturpolitik och kommers
CDA har i avtal med staten förbundit sig att lagerhålla och
distribuera kvalitetsfonogram från svenska små och
medelstora producenter. CDA:s ledning beskriver det som
ett kulturpolitiskt uppdrag, som bolaget får statligt stöd
för att genomföra. Samtidigt ska CDA bedriva sin verksamhet på affärsmässig grund och förväntas bära sina
egna kostnader. Enligt CDA:s styrelseordförande Håkan
Elmquist är det en omöjlig ekvation.
I de beslut CDA fått från Kulturrådet heter det med en
standardformulering att ”om verksamheten ändras väsentligt i förhållande till vad som angivits i ansökan skall
Kulturrådet underrättas. Sådana ändringar kan innebära
att bidraget eller en del av bidraget skall återbetalas”.
– Det är ju nästan som ett litet hot: ”Håll nu på med era
kulturpolitiska satsningar, annars tar vi tillbaka pengarna!”
Ibland har vi uppfattat det så, säger Håkan Elmquist.
När CD-skivan slog igenom fick den klassiska musiken
ett uppsving med en marknadsandel på omkring 10 procent, sedan har den sjunkit till cirka 2 procent. CDA:s försäljning ökade stadigt fram till 1995, varefter den har minskat.
– Under perioden fram till 1995 byggde vi upp ett eget
kapital. Vi redovisade mycket öppet för Kulturrådet, och
innan dess för departementet: ”Vi har de här pengarna. Vi
kommer nog att behöva dem och vi tänker inte dela ut
dem till aktieägarna”. De sa: ”Okej”. Det är det som gör att
vi lever idag, säger Håkan Elmquist.
Med bibehållen kulturpolitisk inriktning har CDA ingen
möjlighet att överleva utan statligt stöd, menar bolagsledningen. Utan stödet skulle CDA omedelbart tvingas
lägga ner verksamheten. Att sälja kvalitetsfonogram är
ingen bra affärsidé.
Å ena sidan ska CDA alltså bära sina egna kostnader, å
andra sidan ska bolaget ge konsumenterna tillgång till fonogram som ingen annan vill distribuera, av lönsamhetsskäl.
– Man blir lätt schizofren inför den beskrivningen. I ett
32
längre perspektiv finns det ingen möjlighet att utan stöd
sprida den här typen av musik, säger Lennart Backman.
För att ett skivbolag ska kunna komma ifråga för det
statliga produktionsstöd som Kulturrådet fördelar krävs
avtal med en i Sverige verksam distributör.
– Många av dem som får fonogramstöd kommer till oss,
de kan inte gå någon annanstans. Jag har upplevt att vi har
ett uppdrag. Skulle vi köpa in konstig musik för att överleva,
då vore uppdraget förfelat, om vi skulle in och fajtas på en
annan marknad. Vi har en linje, säger Håkan Elmquist.
8.5 Genrebredd
CDA:s olycka är att bolaget inte distribuerar skivor som säljer tillräckligt bra, menar Kjell Söderqvist, chef för Rikskonserters skivbolag Caprice och suppleant i CDA:s styrelse:
– Caprice har, under de tio år jag varit här, kunnat balansera detta och har de flesta år lämnat ett litet överskott i
bokslutet. Under de ”gyllene åren”, 1994–95, trodde vi att
Caprice snart skulle klara sig helt utan statligt stöd. Liknande tankar fanns hos CDA. Sedan vände marknaden.
Med ett kulturpolitiskt uppdrag kan CDA inte existera
med mindre än att man har ett statligt stöd.
CDA:s styrelse har flera gånger frågat sig om det kulturpolitiska uppdraget borde överges, för en rent kommersiell inriktning.
– Det går att göra, frågan är vart kulturpolitiken tar vägen och – i förlängningen – fonogramstödets krav på distribution, säger Kjell Söderqvist.
Utan att det uttryckligen krävs i avtalen med Kulturrådet har CDA tagit sig an de producenter som fått statliga
fonogrambidrag, men bara inom de ”egna” genrerna. Producenter av kvalitativ populärmusik har alltså inget att
hämta hos CDA?
– Jag har inte sagt nej, för jag har inte fått frågan, säger
CDA:s vd Lennart Backman.
CDA:s kunnande finns inom jazz, klassiskt, folkmusik,
visa och elektronisk musik. Att distribuera popmusik kräver kvalifikationer som CDA saknar.
– Det är ingen som söker oss av det skälet, med rätta. Vi
kan inte den musiken. Det är en relativt bred väg vi kör,
men popmusiken är inte med, säger Lennart Backman.
Dragan Buvac på dB Productions, CDA:s huvudägare
och ledamot av styrelsen, ser gärna en genremässig breddning:
– CDA borde ta kulturansvar, snarare än genreansvar.
Jag har jobbat med ravemusik och jag har jobbat med
Mozart och jag kan inte säga att det ena är bättre än det
andra, på Rosengård finns lika många kreativa individer
som i Salzburg på 1700-talet. Det jag är intresserad av är
uttryck och kreativitet.
– Större genrebredd kräver omstrukturering och större
resurser. Ska man utveckla något och göra det med mindre
pengar, då får man problem, säger Dragan Buvac.
8.6 Arbetsformer
– ”CDA säljer ingenting”, säger olyckskorparna, men jag är
ganska nöjd med CDA. Jag säljer för åtskilliga tusen i månaden genom CDA och det har ökat kontinuerligt, säger
folkmusikproducenten Olle Paulsson på Drone.
Av eget intresse har han undersökt hur distributionen
fungerar, genom att intervjua tre detaljister i hemstaden
Uppsala. Han fann att CDA:s säljare gör ett bra jobb.
– CDA är en förutsättning för att musik av min typ ska
överleva, säger Bo Hyttner, vars skivbolag Sterling bland
annat producerar skivor med tidigare outgiven svensk orkestermusik från romantiken.
Han finner inget fel på CDA:s affärsidé; att på kommersiella villkor erbjuda svenska skivproducenter försäljning i
svenska butiker och distribution till utlandet. Han tycker
också att stämningen i CDA blivit bättre under de senaste
åren, bolaget har fått mer ”go”.
När Dragan Buvac just startat skivbolaget dB Productions, med inriktning på nutida konstmusik och jazz, tog
han kontakt med samtliga svenska distributörer, även de
stora.
– De som hade kompetens och innerlighet, som låg närmast det jag står för, det var CDA. Där fick jag det bästa
mottagandet, där fanns en infrastruktur för att ta hand om
riktigt små producenter.
Han anser att CDA:s hantering fungerar väldigt bra; de
tar emot produktionerna, för in dem i Grammotex, ser till
så att de finns på hyllan, de har säljare som går ut och försöker sälja produkterna. Rent tekniskt och professionellt
fungerar det bra, ”jag ger det en sjua på en tiogradig skala”.
Det betyder inte att Dragan Buvac är nöjd med CDA:s
arbetsformer. Nu sitter han i bolagets styrelse och märker
att den historiska bakgrunden som offentligt finansierad
verksamhet ännu spökar:
– Rent formellt är det ett aktiebolag, men liknar i mycket
en institution. Se bara på vilka som sitter i styrelsen, de flesta
är mer eller mindre sammanflätade med institutioner.
Som representant för ett litet, fristående skivbolag tror sig
Dragan Buvac kunna tillföra något annat än de styrelseledamöter som kommer från Rikskonserter och dess skivbolag Caprice samt från Stims skivbolag Phono Suecia. Han
önskar att CDA hade en arbetande styrelse, som kunde ägna
sig mer åt marknadsföring och samarbeta aktivt med producenterna.
– CDA borde i sin styrelse ha en större blandning av
institutionsfolk och engagerade företagare. Blandningen är
det viktiga, oavsett om CDA är ett aktiebolag eller ett statligt
bolag. Dagens bolagsform är säkert okej, om blandningen
vore en annan. Om detta ska ros i land krävs individer som
är på gränsen till idioter.
Mats Josephson på jazzbolaget Sittel i Uppsala har lämnat CDA. Han fann bolaget alltför institutionsmässigt:
– Det förekommer ingen aktiv marknadsföring, ingen
vilja att pröva nya grepp. Det är trögrörligt, jag saknade
svängrummet.
8.7 Marknadsföring
CDA erbjuder lagerhållning och distribution, däremot
ingen marknadsföring utöver den de båda butikssäljarna
kan erbjuda ute på fältet. Månatliga nyhetslistor med
kataloguppgifter om nya titlar publiceras på hemsidan.
CDA distribuerar också de informationsblad av högst skiftande kvalitet och informationsvärde som skivproducenterna själva åstadkommer. Också i övrigt ligger ansvaret
för promotion och marknadsföring på skivbolagen själva.
– Många skivproducenter är tekniker, de tänker inte ens
på marknadsföring, som är den svåraste delen i hela processen. CDA borde få statliga medel för marknadsföring som
går ut på att sprida musiken till flera människor. CDA har
alla förutsättningar i personal och kunnande, men saknar
pengar, säger Bo Hyttner på Sterling.
”För ett distributionsbolag som helt verkar på marknadens villkor vore det omöjligt att hantera fonogram som
inte aktivt marknadsförs. Det skulle normalt leda till utrensning av små och olönsamma producenter”, skrev CDA i
en ansökan om marknadsföringsstöd, våren 1994.89
Huvudansvaret för marknadsföringen ligger alltså hos
producenterna, men CDA borde ha en tätare kontakt med
dem och förklara problematiken, menar Dragan Buvac:
– CDA måste bli bättre på att informera sina producenter och ha en strategi: vad innebär marknadsföring, vad är
problematiken? Många skivproducenter kan inte ens stava
till marknadsföring. Om du vill sälja en platta, måste du
lägga ner jobb. Är du inte villig att göra det, köp en tomatodling i stället!
Även Kjell Söderqvist på Caprice efterlyser en bättre ömsesidig kommunikation med CDA:
– Vi borde vara bättre på att berätta om kommande produktioner och de borde förmedla hur våra produktioner
bemöts ute i butikerna. Vad tycker skivhandlarna om våra
produktioner? Om musiken? Omslagen? Vi får ingen feedback.
Bo Hyttner på Sterling önskar att alla CDA:s bolag hade
en gemensam katalog och gemensamma reklamkampanjer
på helsidor i Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet:
– Välj ut 50–60 skivor, alla butiker som lagerför samtliga
dessa skivor får ha sin logga i annonsen. Det hela bekostas
med statligt anslag till marknadsföringen, det kan räcka
med några hundra tusen kronor.
8.8 Lagerhållning
I en bransch där fonogram betraktas som varor med ”extrem färskvarukaraktär”, som ska ha snabb omsättning
och sälja i stora volymer, arbetar CDA efter principen om
lång hållbarhet. För att en producent ska få fonogramstöd
från Kulturrådet krävs lagerhållning i minst fem år.
33
– Ta en inspelning av elektroakustisk musik och lägg
den på EMI, den är inte kvar i mer än några månader. De
producenter vi arbetar med har en vilja att deras repertoar
ska ha ett långt liv, säger Håkan Elmquist på CDA.
Upphovsrättsorganisationen Stim försökte under många
år distribuera sina inspelningar med svensk konstmusik via
de kommersiella bolagen, men fann deras intresse ljumt. Nu
sker distributionen genom CDA, där Stims Phono Suecia är
en av de fem största etiketterna. ”Små svenska skivbolag
med en utgivning som är kulturpolitiskt inriktad (dvs.
konstmusik, jazz och folkmusik) har i praktiken inte något
alternativ till CDA. Musik som i sig inte är kommersiellt
gångbar behöver stöd i såväl produktions- som distributionsledet”, konstaterar Stims styrelse och menar att CDA
tar ett kulturpolitiskt ansvar och utgör en kulturpolitisk
motvikt mot det breda utbudet av skivor.90
8.9 Intern subventionering
CDA anser sig ha ett kulturpolitiskt uppdrag från staten,
men har rent kommersiella distributionsavtal med sina
kunder. Huvuddelen av skivorna i CDA:s lager är svårsålda, intäkterna kommer från ett mindre antal utgåvor
från några få skivbolag, främst Caprice och Dragon. Det
skapar en intern subventionering, där lönsamma skivor
får balansera de olönsamma. Detta förhållande skapar
missnöje bland de relativt framgångsrika skivbolag som
kan kalkylera med en alternativ distribution.
När bolagen Proprius och Prophone fick nya ägare lämnade de CDA för konkurrenten Naxos. Arietta har övergått till BMG. Sittel startade efter fem år hos CDA egen
distribution.
– Sittel var ett av de ”stora” bolagen, men CDA gör
knappast någon skillnad på stort och smått. Säljarna gör
ett bra jobb, men CDA borde satsa mer på de bolag som är
aktiva och kommer med nya titlar. De borde kort sagt koncentrera sig på att sälja det som går att sälja, säger Mats Josephson på Sittel.
Inte heller Kjell Söderqvist på Caprice, CDA:s överlägset viktigaste kund, är nöjd med distributionen:
– Caprice ger CDA en ekonomisk ryggrad, vi står för
40–45 procent av intäkterna. Jag upplever inte att vi får
samma respons tillbaka, när det gäller insatsen för våra
produktioner, det finns så många andra bolag att ta hänsyn till. Det är ett dilemma för CDA. Vad säger Kulturrådet
om CDA börjar säga nej till små producenter? CDA har en
svår uppgift, men nöjd är jag inte.
CDA erbjuder också utländska skivbolag distribution i
Sverige.
– Nu har vi utländska etiketter som ett komplement, för
att kunna visa upp en bredd. Är man ute och säljer krävs
en bred repertoar, säger Lennart Backman.
Bo Hyttner, vars utgivning på bolaget Sterling CDA
distribuerar, är kritisk till den delen av CDA:s verksamhet:
34
– I stället för att distribuera importerade märken borde
CDA sätta fokus på det centrala: att stimulera försäljningen av svensk musik i Sverige och utlandet. De utländska skivorna binder kapital i CDA:s lager.
8.10 Butiksförsäljning
CDA har cirka 240 kunder, enskilda butiker såväl som
stora grossister. Det hundratal butiker som säljarna besöker utgör basen för verksamheten, fackhandeln står för 75
procent av försäljningen. Att de kunniga skivhandlarna är
på utdöende är därför kännbart för CDA:
– Det påverkar i högsta grad, fast det kommer ofta upp
en ny ambitiös fackhandlare som vill ha en viss bredd.
Men visst har nedgången i breddförsäljningen via riktiga
fackhandlare varit negativ för oss, säger Lennart Backman.
Bo Hyttner har lång erfarenhet av att driva skivbutik
med brett sortiment. Han menar att det är hög tid att
värna om de få kvalificerade försäljningsställen som ännu
håller öppet:
– CDA:s problem är att det finns för få skivbutiker och
att alltför få av de som finns kvar vill sälja CDA:s skivor.
CDA distribuerar fonogram som säljer i små upplagor
över lång tid, alltså måste incitamentet vara högre för att
få butikerna att vilja ta in dem, menar Bo Hyttner:
– Butikernas marginal bör vara 60 procent. En skiva
som kostar 140 kronor borde alltså ha ett inköpspris kring
65 kronor om man också tar hänsyn till transportkostnader. Kanske skulle det också finnas ett bonussystem som
premierar de butiker som har många CDA-titlar i lager?
Det tar dock lång tid innan sådana åtgärder får effekt.
CDA har ett internationellt kontaktnät av återförsäljare
som köper skivor för vidareförsäljning i traditionell
skivhandel. För många av CDA:s kunder är det betydelsefullt att deras skivor görs tillgängliga utomlands, även om
försäljningen är blygsam.
8.11 Rackförsäljning
De statliga rapporterna på fonogramområdet nämner ofta
uppspelning och utlåning på de kommunala biblioteken
som exempel på spridning av kvalitetsfonogram. En rapport lanserar idén att biblioteken skulle förmedla beställningsblanketter för postorderverksamhet.91 Så långt som
till att föreslå försäljning av fonogram på biblioteksfilialer
har de inte gått.
Bo Hyttner på Sterling lanserar bokhandeln som en alternativ försäljningskanal för kvalitetsfonogram:
– Bokhandeln har de rätta kunderna, hifi-butikerna attraherar däremot folk som intresserar sig mer för bra ljud
än för bra musik.
Han menar att CDA borde lära av rackbolagens affärsidé och erbjuda bokhandeln ställ med ett färdigt sortiment, som underhålls och fylls på av bolagets resande
butikssäljare.
8.12 Postorder och internetförsäljning
CDA driver skivklubben Ljudspår vars medlemmar två
gånger om året informeras om CDA:s utbud och erbjuds att
köpa skivor till rabatterat pris. Ljudspår är en förlustaffär,
omsättningen har minskat från 304 400 kronor år 2001 till
175 000 kronor år 2002 (-43 procent). Skivklubbens medlemsantal har halverats på tio år och är idag 1 000, färre än
det enskilda jazzbolaget Sittels skivklubb Bebop Society,
med 1 300 medlemmar. Internetbutiken Swedish Music
Shop (swedishmusicshop.com) drivs sedan våren 2000 som
ett samarbete mellan CDA och upphovsrättsorganisationen
Stim (Föreningen Svenska Tonsättares Internationella
Musikbyrå) och dess avdelning Svensk Musik/Swedish Music Information Centre.
CDA fick år 2000 höjt statligt bidrag om 200 000 kronor för utveckling av Swedish Music Shop.
STIM/Svensk Musik har satsat flera hundra tusen kronor i projektet. Nätbutiken gjordes helt engelskspråkig för
att inte inkräkta på den svenska detaljhandeln och för att
kunna nå fler kunder i utlandet, särskilt i de länder där
CDA saknar distributör.
Enligt överenskommelsen skulle STIM/Svensk Musik
stå för utvecklingskostnaderna och CDA för hanteringen:
registrera skivor, skriva in texter, ta emot order, leverera
beställningar och föra bok. Trots att en person har avsatts
för dessa uppgifter har CDA saknat resurser att sköta den
dagliga orderhanteringen och STIM/Svensk Musik har
gått in med egen arbetskraft för att rädda försäljningen.
Samtliga bolag som distribueras via CDA har fått möjligheten att köpa tjänsten att få sina skivor inlagda i shopen,
men alla har inte gått med. Det finns däremot intresse bland
andra skivbolag att ansluta sig, men överenskommelsen
mellan Stim och CDA tillåter inte dem att utnyttja tjänsten.
Swedish Music Shop erbjuder 1 665 CD-titlar ur CDA:s
distributionskatalog (april 2003). Under 2001, det första
hela verksamhetsåret, såldes totalt 624 skivor. År 2002 var
försäljningen 792 exemplar. Stims eget skivbolag Phono
Suecia ökade sin försäljning från 206 exemplar till 220,
Caprice ökade från 156 exemplar till 158. Under nästan tre
års verksamhet (april 2000–februari 2003) har Swedish
Music Shop allt som allt sålt 1 838 skivor.
– Där finns en tillväxtmöjlighet. Nätet blir säkert en viktig distributionskanal, men det är flera år dit, säger CDA:s
vd Lennart Backman.
Kjell Söderqvist på Caprice menar att Swedish Music
Shop inte blivit den intressanta webbsida de svenska
kvalitetsfonogrammen förtjänar. Bo Hyttner på Sterling
ser nätbutiken som ett sätt att ersätta detaljhandeln:
– De har lagt ner hemska pengar på Swedish Music
Shop för att sälja en skiva då och då. Det är så dyrbart och
tungrott! I stället borde försäljningen stimuleras genom
stöd till CDA:s distribution och genom att erbjuda butikerna lägre inköpspriser och omfattande marknadsföring.
8.13 Distributionsstöd
Kulturrådet har enligt sina föreskrifter möjligheten att ge
bidrag till distribution av fonogram, men presenterar det
inte som ett allmänt sökbart stöd. CDA är den enda
svenska fonogramdistributör som uppbär ett regelbundet
statligt bidrag och den enda som uttryckligen förbundit
sig att distribuera kvalitetsfonogram. Stödet måste förnyas
varje år och tas av medel som inte på förhand är avsedda
för just fonogramdistribution. Det är ett femtonårigt provisorium som ingen är nöjd med.
– Varje höst måste vi gå till Kulturrådet och resonera om
vår existens. Vi lever ur hand i mun, säger vd Lennart
Backman.
– Vi har hela tiden försökt få något slags förhandsbesked: Säger ni i december att vi inte behövs, då kan vi lika
gärna sluta nu, så slipper vi göra konkurs med dunder och
brak och kan i stället avveckla verksamheten på ett hyggligt sätt, säger styrelseordföranden Håkan Elmquist.
Så länge staten ger ett stöd till fonogramproduktion är
det också rimligt att det finns ett stöd till fonogramdistribution, menar CDA:s störste aktieägare, Dragan
Buvac på dB Productions:
– Ska distributionen ske i statlig eller privat form? Jag är
inte så säker på att vi kan hitta den statlige tjänsteman som
är beredd att jobba 24 timmar om dygnet. Det är troligare
att vi kan hitta sådana personer utanför institutionerna.
Dragan Buvac är skeptisk till ett allmänt sökbart statligt
stöd, därför att de rent affärsdrivande distributörernas
kulturpolitiska ansvar inte sträcker sig så långt. Är det då
en rimlig konkurrenssituation, med ett enda statligt stött
distributionsbolag?
– Alla former av stöd påverkar konkurrensen. Jag tror
det är bättre för nationen Sverige att koncentrera sig och
sätta tydliga ramar och säga: ”detta gäller och detta får ni
följa”, på samma sätt som man inom fonogramstödet skapat ett långsiktigare verksamhetsstöd. Ur ett allmänt
konkurrenstänkande är det fel med bidrag över huvud taget. Ska de finnas ska man vara mycket strikt!
Också Olle Paulsson på Drone betonar vikten av strikta
regler och klara mål:
– Det är ingen vits med att staten subventionerar smal
musik om ingen kan ta del av den, stödet är inget självändamål.
Kjell Söderqvist på Caprice förordar ett långsiktigt bidrag, åtminstone i femårsperspektiv. Ett sådant skulle
kunna ge CDA arbetsro och möjlighet att planera verksamheten, menar han. Borde CDA-distributionen rent av
vara en statlig verksamhet?
– Jag har inga bestämda åsikter om sjukhus ska drivas i
privat eller allmän regi, huvudsaken är att verksamheten
fungerar. Kan man hitta en organisation där CDA är statligt,
varför inte? säger Kjell Söderqvist.
Fredrik Boquist på Amigo är inte främmande för ett sär-
35
skilt statligt stöd till distribution av kvalitetsfonogram, ”annars kan man ju ifrågasätta fonogramstödet till att börja
med, om det inte kommer någon till glädje”. Han misstänker att ett distributionsstöd skulle kräva en mer komplicerad konstruktion än det nuvarande fonogramstödet.
– Ja, men i likhet med fonogramstödet skulle det absolut
kunna utgå ett stöd som garanterar att kvalitetsfonogram
görs tillgängliga. Däremot är det, ur konkurrenssynpunkt,
märkligt att ett enda bolag fått stöd. Jag vet inte i vilken mån
det verkligen hjälpt till att göra det mer marknadsmässigt.
Kanske har stödet till och med hindrat en sådan utveckling?
Fredrik Boquist frågar sig vilka skivetiketter som utgör
kriteriet för att man är en ”kulturell distributör”? Gå ut med
en förfrågan där alla distributörer får möjlighet att lägga
anbud på att bedriva den distributionen på licens under en
period om tre eller fem år, föreslår han.
– CDA gör en kulturpolitisk insats som lagerför och tillgängliggör fonogram av hög kvalitet. Å andra sidan har det
ingen stor reell effekt, om omsättningen är låg och skivorna
inte når konsumenterna. Man borde definiera vad det är
som är så kulturellt värdefullt i den här katalogen.
Frågan är kulturpolitiskt knepig, medger Fredrik Boquist:
– Å ena sidan påverkas den fria konkurrensen när bidrag ges till vissa bolag och inte till andra, å andra sidan
har vi en massa musik som vi vill göra tillgänglig och som
inte bär sina egna kostnader, det finns kanske inte en rent
kommersiell distributör som vill ta sig an den? Där finns
en motsättning.
8.14 Efter CDA?
Utan statligt stöd, inget CDA, säger bolagets företrädare.
Vad skulle hända om det statliga bidraget försvann och
CDA gjorde konkurs?
– Caprice får försöka hitta en annan distributör, Amigo
kanske? De flesta bolag skulle förlora sin distribution helt
och hållet. Det vore jättetråkigt för hela den kulturpolitiska tanken med statsstödd fonogramverksamhet, säger Kjell Söderqvist på Caprice.
Om CDA försvann skulle även Olle Paulsson på Drone
ringa till Amigo:
– Mycket av det som distribueras genom CDA skulle
hitta andra distributörer, annat skulle bli utan. Distributionen av smala fonogram står inte och faller med CDA,
det finns andra distributörer.
Också dB Productions skulle överleva utan CDA:
– I ett långsiktigt, kulturpolitiskt perspektiv vore det
ändå fel. Var finns motsvarande kompetens? I Naxos? I
Amigo, som nu fått ny struktur? frågar Dragan Buvac retoriskt.
Han anser det vara vettigare att titta på hur CDA styrs,
att plocka in representanter för andra bolag i styrelsen,
hitta kreativa lösningar, med distribution till allt från
bibliotek till bensinmackar.
36
– Vi måste fråga oss, vad händer på tio års sikt om den
här distributionen försvinner?
För skivbolaget Sterling är CDA oundgängligt, säger
ägaren Bo Hyttner:
– Jag skulle tvingas inskränka på min verksamhet och
arbeta på sparlåga. Förutsättningarna att överleva på
marknaden skulle minska drastiskt. Det tar mycket lång
tid att upprätta nya affärsrelationer.
– Visst vore det ett enkelt sätt för staten att spara en miljon om året, men konsekvenserna skulle bli oöverskådliga.
9. NYA STÖDFORMER
9.1 Inledning
Under 1999 genomförde Kulturrådet en analys av försäljning och distribution av fonogram som fått stöd 1994–
1998, en hearing med representanter från fonogrambranschen, en mindre marknadsöversyn samt en enkät till
16 svenska skivbolag med erfarenhet av fonogramstödet.92
Svaren på en enkätfråga om andra tänkbara stödformer än
det dittills dominerande produktionsstödet visade på ett
mycket stort intresse för ett verksamhetsstöd (precis som
vid den enkät till ett trettiotal svenska skivbolag som
Kulturrådet genomfört sex år tidigare).93 Även marknadsföringsstöd och det beprövade produktionsstödet hade
förespråkare bland skivbolagen. Tanken på ett artiststöd
fick däremot ett svalt mottagande, beroende dels på osäkerhet om hur det skulle utformas, dels på en allmän misstro mot artisternas omdöme: ”Många vill bara komma ut
med så många skivor som möjligt så snabbt som möjligt.”94
Med hänvisning till den tekniska utvecklingens påverkan
på produktion och distribution av musik bad Kulturrådet
regeringen att få pröva ett mer differentierat fonogramstöd
och fick stöd för förslaget i budgetpropositionen 2001. Regeringen höll med om att det fanns anledning att under tre
år pröva nya bidragsmodeller, bättre anpassade till den nya
situationen.
Samtidigt sade regeringen att det fanns skäl till ”viss
återhållsamhet med tanke på den snabba förändring som
musiklivet genomgår” och aviserade en 23-procentig sänkning av fonogramanslaget.95
9.2 Nytt bidragssystem
Efter 19 år och drygt 100 beviljade stödmiljoner till 1 874
fonogramproduktioner introducerades på försök ett nytt
bidragssystem för åren 2001–2003, utformat i samråd med
skivbolagen. Årsanslaget var nu åter nere på det tidiga
1990-talets nivå: 6 miljoner kronor.
Enligt de nya föreskrifterna för bidrag till produktion
och utgivning av fonogram från februari 2001 syftade stödet till att ”främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och
kulturellt värdefulla fonogram som ett led i strävan att
åstadkomma ett mångsidigt, musikaliskt nyskapande och
varierat utbud av verk och artister inom olika genrer, med
ensembler av skiftande storlek och sammansättning”. Som
tidigare skulle fonogram av god kvalitet för barn och ungdom ägnas särskild uppmärksamhet.
Fonogramstödet riktades, nu som tidigare, till i Sverige
verksamma skivbolag, med syfte att nå kulturpolitiska mål.
De nya föreskrifterna ställde högre krav på mottagarnas
professionalism: Kravet på regelbunden utgivning hade
skärpts, fokus låg inte längre enbart på de mindre skiv-
bolagen. De sökande bolagen avkrävdes nu skriftliga artistavtal, marknadsplan och årsredovisning. Ett svenskt distributionsavtal var ett nytt villkor för stödet. Enskilda artister/
grupper som via eget bolag producerade sig själva var inte
längre berättigade till stöd.
Det fanns nu fyra bidragsformer:
• Det gamla produktionsstödet kvarstod, liksom tidigare
utformat som ett förhandsstöd till enskilda produktioner.
• Ett nytt artist- och upphovsmannastöd infördes för att
stärka artisternas och upphovsmännens ställning gentemot skivbolagen. Det kunde sökas av musiker/kompositörer med en färdig skividé. Stödet riktades till det bolag som
tog sig an produktionen.
• Ett nytt marknadsföringsstöd infördes, avsett att marknadsföra färdiga produktioner.
• Ett nytt verksamhetsstöd infördes. Med en fast summa
under tre år skulle skivbolagen ges förutsättningar att utveckla verksamheten, investera och planera långsiktigt.
9.3 Branschens reaktion
Inför nyordningen presenterade Kulturrådet det nya
bidragssystemet i broschyren Nya former, riktad till
musikbranschen. Om den treåriga försöksperioden hette
det inledningsvis att det ”är viktigt för oss att vi under tiden, i samverkan med er, kan utveckla, utvärdera och förbättra förutsättningarna för produktion och distribution
av skivor”.
I ett öppet brev till Statens kulturråd, publicerat i
branschtidskriften Musikindustrin, avvisades inviten genast av Dag Häggqvist, veteran i den svenska musikbranschen, ägare till skivbolaget Gazell Records och ordförande i branschorganisationen IFPI:s svenska grupp. Han
betonade att åsikterna uttrycktes ”i egenskap av upprörd
skivbolagsentreprenör”. I brevet utmålade han den av anonyma byråkrater styrda totalitära bidragsverksamheten
som det stora hotet mot de oberoende svenska skivbolagen
och föreslog att hela systemet skulle rivas upp med rötterna.
Intresseorganisationen SOM (Sveriges Oberoende
Musikproducenter) uppvaktade riksdagens kulturutskott
med en skrivelse där organisationen uttryckte sin oro för
minskade anslag: ”Att i denna stund drastiskt sänka
fonogramstödet är att försäkra sig om att den fantastiska
mångfalden Sverige hittills har presterat på musikområdet
får en rejäl vingklippning.”96
Ägarna till skivbolaget Firework Edition Records protesterade i ett brev till Kulturrådet mot att de nya bidragsformerna, de ansågs premiera kommersialism och populärmusikaliskt tänkande på bekostnad av konstnärligt nyskapande. De nya ansökningsblanketterna beskrevs i brevet
som alltför krångliga och illa anpassade till ett ideellt dri-
37
vet skivbolags förutsättningar. ”Vi vägrar att låta vår verksamhet styras av denna marknadsanpassning!”97
Även det kollektivt ägda bolaget GAC (Göteborg Artist
Center) protesterade mot de nya stödvillkor som ansågs
missgynna utgivare av icke-kommersiell musik: ”Då
Kulturrådets syfte med villkoren knappast kan vara att
skrämma bort de bolag som satsar på den musik som
fonogramstödet finns till för, kan vi inte tolka saken på annat sätt än att villkoren faktiskt inte är riktigt väl genomtänkta.”98
Lars Westin på bolaget Dragon ville försäkra sig om att
affärshemligheter som yppas i ansökningarna inte kommer konkurrenter till del.99
Mats Josephson, ägaren till enmansbolaget Sittel, kritiserade i ett brev till Kulturrådet de ansökningsblanketter
som det tagit honom tre arbetsdagar att fylla i, med hjälp
av en timarvoderad ekonom. Han föreslog att blanketterna borde göras om helt och hållet: ”Strunta i ekonomiska spetsfundigheter. Ägna krafterna åt att diskutera
musiken.”100
Stellan Sagvik, ägare till skivbolaget Nosag, listade i ett
brev till Kulturrådet fyra punkter som han ansåg vara rena
övertramp i det nya ansökningsförfarandet: att utbildning
och erfarenhet för samtliga bolagets anställda efterfrågades, att kopior på artistkontrakt/förlagskontrakt krävdes
38
in, att distributionsavtalens innehåll skulle redovisas samt
revisorsintyg bifogas: ”Meningen med fonogramstödet är
att stödja svenska fonogram, inte att kolla hur fonogramproducenterna sköter bokföringen.”101
I en gemensam skrivelse påtalade styrelserna för Föreningen Sveriges Jazzmusiker att spärregeln mot att ansöka
om bidrag för utgivningar på eget bolag knappast
befrämjar produktionen av nyskapande jazzmusik: ”De
musikerägda bolag som skulle kunna komma på fråga för
fonogramstöd, skulle med största sannolikhet kunna visa
upp en bredare, mer professionell och i vissa fall vidare
spridd produktion än många av de ej musikerägda småbolag som florerar.”102
I ett brev till Kulturrådet lämnade skivbolaget Gigas
ägare Mats Hellberg sina synpunkter på det nya verksamhetsstödet, som han ansåg borde omprövas eftersom det
skulle skapa en osund konkurrenssituation.103
En skivbolagsrepresentant, Patrick Lindfors på Popmate Music, uttryckte i ett brev till Kulturrådet sitt gillande över blanketten för produktionsstöd: ”Den är väldigt överskådlig, omfattande och tar sin tid att göra vilket
är bra eftersom jag tror att man måste ha en väldigt klar
plan hur hela skivprojektet ska se ut för att komma igenom blanketten.”104
10. ARBETSGRUPPEN OCH DE NYA STÖDFORMERNA
10.1 Inledning
För att garantera en sakkunnig bidragsfördelning utser
Kulturrådet arbets- och referensgrupper med kvalificerade ämnesexperter.
Medan referens- och beredningsgrupperna bereder bidragsärenden och lämnar förslag till Kulturrådets styrelse,
fattar arbetsgrupperna beslut i bidragsärenden. Arbetsgruppen för fonogram bereder och fattar beslut i fonogramstödsärenden.
Fonogramstödet kan sökas två gånger om året, den 1
mars och den 15 september. Till ansökan ska fogas ett minst
15 minuter långt ljudprov av god kvalitet med artist(er) och/
eller repertoar.
10.2 Arbetsgång
Ungefär en månad efter ansökningstidens utgång har arbetsgruppen samlats till ett heldagsmöte då inkomna ansökningar presenterats och ljudproven fördelats mellan
ledamöterna. Varje ledamot i arbetsgruppen har i varje
omgång haft att bedöma cirka 60–90 ansökningar/ljudprov, fyra ledamöter lyssnar på varje ljudprov.
Efter ytterligare en månad har arbetsgruppen samlats
till ett tredagarsmöte. Varje ledamot har under mötet presenterat sina omdömen inför hela arbetsgruppen. I svårbedömda ärenden har arbetsgruppen gemensamt lyssnat
på ljudproven. Efter diskussion har gruppen fattat preliminära beslut om bifall/avslag.
Efter en summerande genomgång då gruppen kontrollerat att inget enskilt ärende har missats i processen fattas
preliminära bidragsbeslut. Definitiva beslut om bifall/avslag och om bidragsbeloppens storlek har fattats senare,
efter en beredning och remissomgång.
Våren 2001, försöksperiodens första omgång, ökade antalet ansökningar med 25 procent (259 stycken) för att sedan falla tillbaks till en nivå som var lägre än före försöksperioden (mellan 125 och 173 stycken). Orsaken till den inledande ökningen kan förklaras dels med den uppmärksamhet nyordningen fick, dels med att många enskilda
musiker och tonsättare passade på att söka det nya artistoch upphovsmannastödet – bland annat försåg Föreningen
Svenska Tonsättare sina medlemmar med ansökningsblanketter. Det därpå minskade antalet ansökningar kan
bero på att de höga kvalitetskraven för artist- och upphovsmannastöd blivit kända, att två verksamhetsstöd delats ut
(vilket förhindrade dessa vanligtvis aktiva bolag att söka
såväl produktions- som marknadsföringsstöd) samt en
totalt sett minskad utgivning i en ekonomiskt alltmer
trängd skivbransch.
Branschorganisationen IFPI Svenska gruppen har
framfört ytterligare några tänkbara orsaker till det mins-
kade antalet ansökningar: Avskräckande ansökningsblanketter, sämre odds att få bifall på grund av minskat
fonogramanslag samt allmän osäkerhet orsakad av uteblivna motiveringar vid tidigare avslag.
10.3 Ledamöter
Kulturrådets arbetsgrupp för fonogram har under
försöksperioden haft 10–11 ledamöter med bred kunskap
från skilda fält av fonogrambranschen och svenskt musikliv.
Arbetsgruppen har haft följande ledamöter: Victoria
Borisova Ollas, tonsättare (fr.o.m. hösten 03). Stefan Brisland-Ferner, musiker (t.o.m. hösten 01). Edo Bumba, musiker (fr.o.m. hösten 03). Peter Danemo, musiker (t.o.m. hösten 01). Kerstin Fondberg, producent (ordförande, fr.o.m.
hösten 01). Hans Gefors, tonsättare (ordförande, t.o.m. våren 01). Per Gudmundson, musiker och verksamhetsledare
(t.o.m. våren 03). Magnus Gustafsson, musikantikvarie och
musiker (fr.o.m. hösten 03). Per-Åke Holmlander, musiker
(t.o.m. våren 01). Harald Hult, skivförsäljare (fr.o.m. våren
02). Stefan Jacobsson, skivförsäljare (fr.o.m. våren 02). Anna
Lindahl, musiker (t.o.m. våren 03). Lina Nyberg, musiker
(fr.o.m. hösten 01). Kajsa Paulsson, forskare (t.o.m. våren
03). Owe Ronström, forskare och musiker (t.o.m. hösten
01). Magnus Sjögren, skivförsäljare (fr.o.m. våren 02). Lennart Strömbäck, arrangör (fr.o.m. våren 02). Po Tidholm,
journalist (t.o.m. hösten 01). Petra Markgren Wangler, journalist (fr.o.m. våren 02). Nils Wiklander, arrangör (hela perioden). Vikarier och externa experter har också deltagit i
arbetsgruppens bedömningar.
10.4 Kvalitet och genrer
Arbetsgruppens ledamöter har sin huvudsakliga hemvist
och kunskapsbas inom en speciell genre. I arbetsgruppen
har de inte representerat några andra än sig själva och således inte företrätt ”sin” genre. De har haft att balansera
konflikten mellan objektiv bedömning och personlig
smak: ”jag tycker inte om det, men hör att det är bra.”
Arbetsgruppens ledamöter rekryteras på individuella
meriter, de har inte företrätt några specifikt konstnärliga
eller organisatoriska intressen, det är också svårt att tänka
sig hur ett sådant representantskap skulle yttra sig. Ingen
genre gynnas av att kvalitetskraven sänks: ”jazzen vinner
inte på att det kommer ut halvbra jazzskivor”.
För att öka sin kunskap om kvalitetsbegreppet och musikens genrer har arbetsgruppen under försöksperioden
haft interna diskussioner samt i samarbete med Kulturrådets referensgrupp för fria musikgrupper ägnat dessa
frågor en seminariedag med externa föreläsare.
De inkomna ansökningarna har fördelats enligt en grov
genreindelning: barn, elektronisk musik, folkmusik, jazz,
39
pop, visa, västerländsk konstmusik. Fonogram för barn är
förvisso ingen genre, där har ansökningarna definierats
efter sin målgrupp. I varje ansökningsomgång har kategorin ”övrigt” använts för de produktioner som inte låtit sig
inordnas i de övergripande genrerna.
Genreindelningen har tillämpats av administrativa och
praktiska skäl, ingen kvotering har förekommit, varken
enligt på förhand givna tal eller på grundval av hur ansökningarna fördelat sig genremässigt. Om exempelvis konstmusikansökningarna hållit osedvanligt hög klass vid en
ansökningsomgång bör det således ha avspeglats i fler bifall inom denna genre, oavsett antalet ansökningar.
När arbetsgruppen bedömt en ansökan har den haft tre
huvudkriterier att ta hänsyn till:
• fonogrammet ska ha hög konstnärlig kvalitet,
• det ska fylla ett hål i utbudet,
• artisten/upphovsmannen ska inte vara allt för väl representerad på skiva.
Bland kriterierna har kvalitetskravet i praktiken varit överordnat, men ”konstnärlig kvalitet” har inte samma innebörd i alla genrer. Att bedömningsgrunderna skiljer sig visar följande exempel, hämtade från försöksperiodens
arbetsgruppsmöten:
I folkmusikens gehörstradition, där den klingande musiken är den viktigaste kunskapskällan, har fonogrammet
en speciell ställning: En skiva med den siste aktive utövaren av en lokal traditionsmusik kan sägas ha kvaliteter
utöver de rent musikaliska.
Musiklivets utveckling och genremässiga glidningar har
under försöksperioden varit uppenbara inom kategorin
elektronisk musik. ”Elektronmusik” blev under 1950-talet
ett modernt konstmusikaliskt uttryck med elektroniskt alstrade ljud. När syntar och datorer blivit vardagsvara fick
också populärmusiken elektroniska subgenrer, till exempel techno och ambient. Därifrån har impulserna korsats
och ”elektronisk musik” omspänner idag allt från renodlad dansmusik till kvalificerad ljudkonst och kan inte bedömas med gemensamma kvalitetskriterier.
Hur högt kvalitetskraven måste ställas för att arbetsgruppen skulle kunna bifalla en ansökan har varit relaterat till anslagets storlek. Hellre än att ge lite till många har
arbetsgruppen anslagit mer pengar till färre mottagare,
normen är cirka 50–60 procent av den beräknade produktionskostnaden. Ett alltför litet bidrag ger inget reellt stöd
till en planerad fonogramproduktion och därmed skulle
det allsidiga utbudet av konstnärligt och kulturellt värdefulla fonogram inte främjas.
I föreskrifterna betonas att behovet av fonogram av god
kvalitet för barn och ungdom ska beaktas särskilt. Betyder
det att arbetsgruppen ska ställa något lägre kvalitetskrav,
så att barn och ungdom får tillgång till ett rikhaltigare
fonogramutbud? Eller betyder det att kraven ska vara ex-
40
tra höga, så att de fonogram som ges ut verkligen uppfyller alla tänkbara krav på god kvalitet? Arbetsgruppen har
tolkat det så, att kvalitetskravet ska vara högt, men att det i
första hand inte är fonogram för barn och ungdom som
ska stryka på foten när valet – av ekonomiska skäl – står
mellan kvalitativa fonogram i skilda genrer.
Det har under försöksperioden hänt att arbetsgruppen
önskat bifalla ansökningar för att stimulera en talangfull
men ofärdig musiker att gå vidare. Dessa ansökningar har
till slut avslagits: kravet på kvalitet styr, fonogramstödet är
inget stipendium och arbetsgruppen ingen stipendienämnd.
10.5 Beslut
Arbetsgruppens beslut har under hela fonogramstödets
historia lämnats utan motivering. Detta har skapat grogrund för konspiratoriska rykten om ett hemlighetsfullt
kotteri verkande bak stängda dörrar. Kulturrådet strävar
mot ett öppnare arbetssätt, med en vidgad och fördjupad
dialog med omvärlden. Det ställer också krav på arbetsgruppen för fonogram.
Arbetsgruppens beslut fattas ofta efter diskussioner där
olika åsikter bryts. Det har inte varit möjligt att inom
givna tidsramar summera och formulera individuellt utformade motiveringar till varje beslut. För att betona att
besluten fattas efter sakkunnig bedömning och mogna
överväganden har alla sökande fått en förteckning över
omgångens samtliga bifall och avslag samt ett brev med
namnen på arbetsgruppens ledamöter, kriterierna som
styr deras bedömningar och följande referat av arbetsgången:
”Arbetsgruppens elva ledamöter är på olika sätt verksamma i svenskt musikliv och har god kännedom om
fonogrambranschen. Minst fyra ledamöter lyssnar ett flertal gånger på varje ansökan. När så behövs kan arbetsgruppens beslutsunderlag kompletteras med utlåtande
från externa experter. Arbetsgruppen i dess helhet för därefter en diskussion av varje ärende som leder fram till ett
gemensamt fattat beslut.”
10.6 Ansökningar
”Vid bedömningen av ansökningarna görs den konstnärliga bedömningen utifrån det ljudprov som sänts in med
ansökan. Det är viktigt att det är ett aktuellt ljudprov av god
kvalitet”, heter det i föreskrifterna för fonogramstödet. I anvisningarna för artist- och upphovsmannastöd och produktionsstöd specificeras de krav som ställs på ljudprovet:
det ska vara nyinspelat, i CD-format, 15–20 minuter långt
och ge en representativ bild av det tänkta fonogrammets
utformning och karaktär.
För arbetsgruppens bedömningar har ljudproven varit
avgörande, de skriftliga ansökningshandlingarna har givit
kompletterande information. Oftast har ljudproven upp-
fyllt kraven. Ansökningar med ljudprov som varit tekniskt
undermåliga, alltför gamla, alltför korta eller som skiljt sig
alltför mycket från det tänkta slutresultatet har kunnat
avslås av formella skäl.
Även ljudprov som uppfyllt formella krav på aktualitet
och teknisk kvalitet har under försöksperioden väckt diskussion i arbetsgruppen. Hur bedöma ett ljudprov med en
duo, när det planerade fonogrammet ska innehålla en kvintett? Hur ställa sig till ansökningar för improvisationsmusik
vars konstnärliga idé är att den skapas i inspelningsögonblicket? Hur värdera ett ljudprov som håller angiven längd,
men som blott består av ett enda musikstycke?
Är det ett rimligt krav att ett skivbolag som planerar för
en produktion med en svensk musiker och en amerikansk
världsstjärna ska sammanföra dem för att spela in ett
kvartslångt ljudprov?
För planerade inspelningar av nykomponerad orkestermusik har krav på ljudprov inte ansetts rimliga: en orkester kan inte förväntas göra instudering av ett nytt verk för
att spela in en 15 minuter lång ”demo”. I sådana fall har
ljudprovet kunnat ersättas av noter.
Till en ansökan om utgivning av unika historiska inspelningar hade ljudprovet försetts med en störande
spärrton, för att förhindra kopiering. Spärrtonen gjorde
ljudprovet nära nog olyssningsbart och den musikaliska
kvaliteten därmed svår att bedöma.
Till en ansökan om att ge ut Sveriges äldsta jojkinspelningar på CD ansåg arbetsgruppen att den förtroendeingivande skriftliga beskrivningen av det historiska och
dokumentära värdet var tillräcklig för att kvalitetskravet
skulle vara uppfyllt.
”Förtroende” har varit ett ofta återkommande ord i diskussionerna kring ofullständiga ljudprov. Enskilda ledamöter av arbetsgruppen har utifrån sin kännedom om exekutörer och tonsättare ibland kunnat uttrycka förtroende för att en planerad produktion kommer att hålla hög
kvalitet. Invändningarna mot detta resonemang har varit
orättvisan i att okända musiker och upphovsmän inte kan
tillgodoräkna sig ett motsvarande förtroende.
10.7 Eget bolag
I de föreskrifter som sedan försöksperiodens start år 2001
reglerar Kulturrådets fonogrambidrag heter det att stödet
kan ges till skivbolag/fonogramproducenter med regelbunden utgivning, däremot är enskilda artister/grupper
som via eget bolag producerar sig själva ”ej aktuella för
stöd”. Regeln hade före försöksperioden praktiserats informellt och inkonsekvent.
Regeln syftade till att stärka de små/medelstora och
professionellt drivna skivbolagens livskraft, i stället för att
sprida fonogramstödet till många enskilt drivna hobbybolag. Regeln blev dessutom en spärr mot ansökningar om
så kallade vanity records, det vill säga skivproduktioner vars
huvudsakliga syfte är att presentera och marknadsföra enskilda artister och ensembler. De nya eller skärpta kraven på
regelbunden utgivning, artistavtal, distributionsavtal, marknadsplan, bolagsform och årsredovisning syftade också till
att öka professionalismen bland de små/medelstora skivbolagen.
Spärren mot fonogrambidrag till eget bolag har försatt
arbetsgruppen i beråd då ansökningar kommit från
musikerkollektiv, vars verksamhetsidé delvis består i att
göra sig oberoende av traditionella branschstrukturer. Är
kollektivt ägda bolag som GAC (Göteborg Artist Center)
och Flora och Fauna att betrakta som ”egna”?
Bolagsägare/fonogramproducenter vars musiksmak
och klangideal helt präglar ett bolags utgivning har däremot kunnat få fonogramstöd, så länge de inte själva deltagit som medverkande musiker.
Spärren mot bidrag till eget bolag har ibland fått effekter motsatta de avsedda: Stödvärda produktioner som i
övrigt uppfyllt kraven har avslagits av rent formella skäl då
producenten själv medverkat som musiker. Det gäller
bland annat ansökningar från de etablerade skivbolagen
Hurv och Mirrors, som tidigare fått stöd för kulturellt värdefulla produktioner. Fiolspelmannen Anders Rosén har
drivit bolaget Hurv sedan början av 1970-talet. Under perioden 1983–2000 fick det närmare två miljoner kronor för
47 produktioner, merparten med folkmusik, men även
med jazz, pop och västerländsk konstmusik. I sitt bolag
Mirrors bedriver trumslagaren Fredrik Norén ett betydelsefullt mentorskap för unga jazzmusiker. Bolaget fick under perioden 1992–2000 stöd till sex jazzproduktioner,
sammanlagt 430 000 kronor.
10.8 Små och stora bolag
I 1991 års föreskrifter lades särskild vikt vid stödet till de
mindre skivbolagens produktion. I de aktuella föreskrifterna från år 2001 är denna skrivning struken. Däremot
krävs ännu att skivbolagen har en regelbunden utgivning
samt att hänsyn ska tas ”till såväl fonogrammets konstnärliga kvalitet som producentens behov av bidrag”.
Skivbolagens storlek ska inte påverka bidragsfördelningen. Även stora bolag med smal utgivning ska kunna få
stöd, men ett mindre skivbolag kan förväntas ha större
bidragsbehov.
Fonogramstödet ger möjlighet att stimulera också de
stora, affärsdrivande bolagen att satsa på kvalitet, för att
det gagnar publiken och artisterna. Det händer dock sällan
att de multinationella fonogramföretagens svenska dotterbolag söker fonogramstöd. Under försöksperioden har
bara ett bidrag gått till ett sådant bolag (Warner Music
Sweden).
Att bolaget Amigo vid försöksperiodens inledning köptes av Bonnierkoncernen har inte diskvalificerat det för
stöd, fyra bidrag har beviljats under försöksperioden.
41
10.9 Fonogramstöd till
offentligt finansierad verksamhet
Arbetsgruppen har under försöksperioden behandlat ett
antal ansökningar från offentligt finansierade institutioner/orkestrar. Tre sådana ansökningar har bifallits, varav
två gått till Rikskonserters skivbolag Caprice för produktion av volymerna 8 och 9 i CD-antologin ”Svensk Jazzhistoria”, som Kulturrådet sedan tidigare förbundit sig att
bidra till. Det tredje stödet har gått till Svea Fonogram för
att överföra arkivinspelningar av samisk jojk till CD. Svea
fonogram drivs i samarbete mellan Svenskt visarkiv, Statens ljud- och bildarkiv och Statens musiksamlingar för
utgivning av dokumentära inspelningar.
Ett argument mot att styra statliga bidragsmedel till redan statligt finansierade institutioner är att fonogramstödet
bör gynna kvalitetsutgivning på professionellt drivna skivbolag som inte redan åtnjuter statsstöd. I den mån institutionerna vill satsa på fonogramutgivning kan det i stället ske
med den finansiering de redan har.
Orkesterinstitutioner som vill spela in skivor för att
marknadsföra sig själva har möjlighet att inom ramen för
den ordinarie verksamheten göra fonogramproduktioner
som projekt, i stället för att ge konserter. Då ett affärsdrivande skivbolag ansöker om stöd för en produktion med
en offentligt finansierad orkester faller dessa principiella
invändningar: Stödet är riktat till skivbolaget och man kan
inte förvänta sig att orkestern som fått ett erbjudande om
skivinspelning ska stå för finansieringen.
10.10 Antologier
Under försöksperioden har arbetsgruppen behandlat ansökningar för två CD-antologier: ”Svensk Jazzmusik” (Rikskonserter/Caprice) och ”Musica Sveciae Modern Classics”
(STIM/Svensk Musik). Arbetsgruppen har här varit bunden
av tidigare utfästelser, men har tilldelat antologiprojekten
minskade bidrag eftersom det totala fonogramanslaget
sänkts.
Att antologierna har ett långt liv, utgör referensverk och
görs tillgängliga på biblioteken är argument för att stödja
dem. Å andra sidan har det radikalt begränsat arbetsgruppens möjlighet att stödja nya produktioner när relativt stora
summor varit intecknade redan på förhand.
Sänkta anslag och de nya, fleråriga verksamhetsstöden
har gjort det svårare för fonogramarbetsgruppen att binda
sig för ytterligare antologistöd. Långsiktiga åtaganden är
äventyrliga, då Kulturrådet och dess fonogramarbetsgrupp
inte kan överblicka fonogramstödets framtida storlek och
utformning.
10.11 Svensk musik?
Bland de allmänna förutsättningarna för det statliga
fonogramstödet nämns att bidragen ska avse fonogram
med svensk musik. Det betyder att artisten/tonsättaren
42
ska vara svensk eller bosatt i Sverige. I begreppet ”svensk
musik” innefattas även genrer av utländskt ursprung där
musiken har komponerats eller arrangerats av svenska eller
i Sverige bosatta musiker.
Vad som är ”svensk musik” har inte alltid varit lätt att avgöra:
Är ett fonogram med en utländsk symfoniorkester och
en välkänd och ofta inspelad svensk solist stödvärd enligt
dessa regler?
Är det att betrakta som ett stödvärt ”svenskt” fonogram
när en utländsk solist med unik kompetens spelar musik av
en svensk kompositör som är dåligt representerad på marknaden?
Är reglerna om ”svensk musik” tillämpliga för ett fonogram med en transnationell musikkultur som den kurdiska? Är produktionen mindre stödvärd om det visar sig
att flertalet musiker är bosatta utanför Sverige?
10.12 Distribution
För att komma ifråga för fonogramstöd krävs ”ett distributionsavtal med i Sverige verksam distributör”. Syftet är
att de fonogram som produceras med statligt stöd också
ska komma musiklyssnarna till del, de ska göras tillgängliga på marknaden.
Ett distributionsavtal garanterar i sig inte att en skiva
verkligen distribueras och görs tillgänglig. I ett stort
distributionsbolag är det lätt hänt att den smala utgivningen från en liten skivproducent försummas och reduceras till hyllvärmare.
För många små och medelstora skivproducenter inom
jazz, klassiskt, folkmusik, visa och elektronisk musik erbjuder CDA/Compact Distribution AB en möjlighet att
uppfylla Kulturrådets krav på distribution. CDA distribuerar däremot inte populärmusik.
Direktförsäljning av fonogram vid konserter och festivaler ökar, för många produktioner är den försäljningen
större än den som sker genom distributör. Internets snabba
utveckling har gjort det möjligt också för små skivbolag och
enskilda artister att erbjuda fonogram till försäljning till en
– teoretiskt sett – världsvid kundkrets.
11. SKIVBOLAGEN OCH DE NYA STÖDFORMERNA
11.1 Branschens synpunkter
För att samla branschens synpunkter på fonogramstödet
tillsatte intresseorganisationen IFPI Svenska gruppen i
samarbete med SOM (Svenska Oberoende Musikproducenter) vid försöksperiodens start en arbetsgrupp under
ledning av IFPI:s ordförande Dag Häggqvist och med företrädare för små och medelstora bolag med erfarenhet av
fonogramstödet.105 I en skrivelse till Kulturrådet sammanfattade arbetsgruppen sina synpunkter:106
• Ansökningsförfarandet är alltför resurskrävande och
bör förenklas.
• Begärda uppgifter som kan betraktas som affärshemligheter ska inte röjas.
• Regeln mot ”eget bolag” är orättvis.
• Beslut om fonogramstöd bör åtföljas av skriftlig motivering.
• Fonogramstödet rubbar branschens ekonomiska cirklar
och fostrar kulturstrateger.
IFPI:s arbetsgrupp har väckt tanken på ett garantistöd
där bidragsmottagare vars produktioner blir försäljningsmässiga framgångar gör en procentbaserad återbetalning,
upp till det mottagna beloppet. Återbetalningen skulle
förslagsvis ske med 5 procent av grossistens pris till detaljisten, vilket motsvarar cirka 6 kronor per sålt fullprisalbum.
Gruppen har också lanserat idén att enligt norsk förebild
(”Innkjøpsordningen”) införa ett system där staten köper
in ett urval inhemska kvalitetsfonogram och distribuerar
dem till bibliotek och andra institutioner där de görs tillgängliga för allmänheten.
Under försöksperioden har IFPI:s arbetsgrupp haft fortlöpande möten med Kulturrådets handläggare i fonogramfrågor. Vid årsmöten i SOM har Kulturrådets handläggare i
fonogramfrågor deltagit med information om fonogramstödet.
11.2 Fonogramenkät
Vid försöksperiodens slut, i november 2003, genomförde
Kulturrådet en enkätundersökning om fonogramstödets
nya former. Ett fyrtiotal frågor ställdes till de 150 skivbolag
som sökt stöd under försöksperioden, alltså även de som
fått avslag. 101 av dem svarade. (Enkätens resultat redovisas som bilaga.)
Enkäten visar att bolagens företrädare anser sig ha en i
huvudsak god kunskap om de kriterier som styr besluten
om stöd. 23 procent anser sig ha fått ökad kunskap om stödet under försöksperioden, medan hela 62 procent inte vet
om deras kunskap blivit större.
En stor majoritet, 74 procent, har svårt att förstå sig på
de prioriteringar arbetsgruppen gör. Ungefär lika många
tycker det är bra att Kulturrådet gör en kvalitetsbedömning men osäkerheten är stor om huruvida bedömningarna görs kompetent, 52 procent vet inte eller har ingen
åsikt medan 30 procent anser att kompetensen är tillräcklig. Att det är stor konkurrensen om bidragsmedlen är
många medvetna om; 41 procent har stor eller mycket stor
förståelse för att besluten tas i relation till kriterierna och
övriga ansökningar
En majoritet tycker att produktionsstödet fungerat bra
eller mycket bra. Åsikterna om de nya stödformerna är av
förklarliga skäl vaga – få har egen erfarenhet. En stor majoritet har därför ingen åsikt om hur artist- och upphovsmannastöd, marknadsföringsstöd och verksamhetsstöd
fungerat.
11.3 Produktionsstöd
Produktionsstödet har funnits sedan fonogramstödet infördes 1982, först som enda stödform och under försöksperioden som en av fyra stödformer. Bland skivbolagen är
produktionsstödet välkänt och väletablerat, många bolag
har under årens lopp tagit del av det.
Enligt fonogramenkäten anser en majoritet att produktionsstödet når sitt syfte bra (48 procent) eller mycket bra (9
procent). En majoritet tycker också att produktionsstödet
fungerat bra (39 procent) eller mycket bra (12 procent) för
det egna bolagets utveckling.
11.4 Artist- och upphovsmannastöd
Avsikten med artist- och upphovsmannastödet har varit
att stärka artisternas och upphovsmännens ställning i
kontakten med skivbolag. Stödet har kunnat sökas av musiker/kompositörer med en färdig skividé. Bidraget har
betalats ut till det skivbolag som därefter tagit sig an produktionen. För att fungera som avsett har bidraget varit
minst lika stort som ett ordinärt produktionsstöd.
Artist- och upphovsmannastödets allmänna kriterier har
varit de samma som för övriga stödformer (hög konstnärlig kvalitet, fyller ett hål i utbudet, artisten/upphovsmannen
är inte allt för väl representerad på skiva). Kraven har varit
särskilt höga för artist- och upphovsmannastödet, det har
varit en extra ordinär åtgärd för att förverkliga angelägna
produktioner som inget skivbolag velat satsa på.
År 2001, det första år då stödformen tillämpades, behandlade arbetsgruppen 135 ansökningar om artist- och
upphovsmannastöd, varav 16 fick bifall. Året därpå föll antalet ansökningar drastiskt, till 75 (11 bifall). År 2003 var antalet ansökningar 86 (11 bifall). Av totalt 38 bifall hade i december 2003 så många som 26 resulterat i färdiga eller påbörjade produktioner.
Antalet ansökningar antyder att artist- och upphovs-
43
mannastödet varit välkommet. Eftersom så många av de
bifallna ansökningarna snabbt lett fram till produktion
tycks det också ha fungerat enligt intentionerna. Men statistiken är inte entydig. Stödformen har visat sig fresta
skivbolag att helt lägga över ansvaret för fonogramansökningar på artisterna – därmed har avsikten att stärka
artisternas och upphovsmännens ställning snarast fått
motsatt effekt. Frågan är alltså, hur många av ansökningarna om artist- och upphovsmannastöd har i själva verket
varit förtäckta produktionsansökningar som bolagen rätteligen borde ha stått för?
Artist- och upphovsmannastödet har även gjort det möjligt för skivbolag som uppbär treårigt verksamhetsstöd att
tillgodogöra sig ytterligare bidrag, trots att de under stödperioden varit förhindrade att själva söka produktionsbidrag. Det har varit fullt möjligt för dem att göra produktioner med bidrag från artist- och upphovsmannastödet. 9 av
26 beviljade projekt har genomförts eller kommer att genomföras av bolag med verksamhetsstöd.
Handläggningen av artist- och upphovsmannastödet har
varit omständlig, eftersom den skett i två steg: Först har ansökan från artisten/upphovsmannen behandlats, därefter
ansökan från det bolag som tagit sig an produktionen.
Medan ansökningarna om produktionsstöd passerar genom de filter skivbolagens normala urvalsrutiner utgör,
krävs bara en oprövad skividé för att ansöka om artist- och
upphovsmannastöd. Skivbolag är de slutliga mottagarna
även av detta stöd, men ansökningarna kommer från utövande artister/tonsättare. Fonogramarbetsgruppens beslut
lämnas direkt till dessa, och uppfattas lätt som ett godkännande/underkännande av deras konstnärskap. Trots att
fonogramstödet är avsett för skivbolag har Kulturrådets
handläggare här fått ytterligare en arbetsuppgift: att förklara och försvara arbetsgruppens beslut inför besvikna artister och upphovsmän.
11.5 Verksamhetsstöd
Verksamhetsstödet är ett treårigt bidrag som syftar till att
ge skivbolag möjlighet att utvecklas, planera sin produktion och stärka sin marknadsposition. Bara etablerade och
professionellt drivna bolag kan komma i fråga för stödet:
de måste ha varit verksamma i minst två år, ha en regelbunden utgivning och ha givit ut minst tio produktioner
under de senaste fem åren. Stödet ställer krav på affärsmässighet: bolagsregistrering, revisorsgranskning, resultaträkning och likviditetsrapport. De bolag som beviljas
verksamhetsstöd har under denna treårsperiod inte kunnat söka produktions- och/eller marknadsföringsstöd.
År 2001 inkom 18 ansökningar om verksamhetsstöd (3
bifall), 2002 kom 7 ansökningar (2 bifall) och 2003 en ansökan (inget bifall).
De bolag som sökt verksamhetsstöd har bedömts såväl
affärsmässigt som konstnärligt. De som fått bifall har an-
44
setts vara välskötta bolag med mångårig verksamhet och
en utgivning av genomgående hög kvalitet, alla har tidigare
fått flera produktionsstöd. Verksamhetsstödet kan ses som
en förtroendeförklaring, en förvissning om att bolaget under stödperioden kommer att ge ut stödvärda skivor.
Verksamhetsstöden har legat på 400 000 kronor årligen, i ett fall 300 000 kronor. Enskilda produktionsstöd är
oftast mellan 60 000 och 80 000 kronor, för exempelvis
nykomponerad orkestermusik hamnar bidragen ibland
över 100 000 kronor. Verksamhetsstöden motsvarar således ungefär 4–6 produktionsstöd. De totala stödbeloppen
hade kunnat bli högre om bolagen i stället sökt flera enskilda produktionsbidrag, men verksamhetsbidragen har
i gengäld befriat dem från ansökningsförfarandet och givit förutsättningar för snabbare produktionsbeslut och
långsiktig planering.
Fördelningen av verksamhetsstöd gjordes med särskild
tanke på att skapa underlag för en utvärdering. Av fonogramstödets cirka 6 miljoner kronor anslogs cirka 2 miljoner till verksamhetsstöd. Fem bolag, verksamma inom olika
genrer, tilldelades stöd. Två gick till skivbolag med inriktning på västerländsk konstmusik (BIS, Phono Suecia) och
ett vardera till bolag med inriktning på pop (Silence), folkmusik (Drone) och fonogram för barn (Gammafon).
Under hösten 2003 har dessa bolag sammanfattat sina
erfarenheter av verksamhetsstödet i egna utvärderingar:
• BIS i Åkersberga är producenten Robert von Bahrs skapelse. Sedan 1973 har bolaget givit ut album med konstmusik från alla epoker, ett pågående projekt är att spela in
Sibelius samlade verk. Hela katalogen, cirka 1 200 titlar, hålls
alltid i lager. BIS har tillägnat sig ett stort trovärdighetskapital bland musiklyssnare över hela världen och visat att ett litet bolag med smal repertoar kan överleva och växa.107
BIS konstaterar att verksamhetsstödet har bidragit till
en viss rörelsefrihet i en annars svår tid för branschen.
Framförallt har stödet gjort det möjligt att pröva nya
grepp i marknadsföringen: En ny katalog, den första på tre
år, har producerats och distribuerats tillsammans med ett
prissänkt album ur bolagets äldre utgivning. 30 titlar ur
katalogen har återutgivits med ny utformning och sänkt
pris. Bolagets närvaro vid musikmässan Midem har förstärkts. Bolagets hemsida har arbetats om.
”Sammantaget kan sägas att BIS Records, bland annat
med hjälp av verksamhetsbidraget från Statens kulturråd,
har kunnat vara mer offensiva i både marknadsföring och
varumärkesbyggande”, skriver bolaget i sin utvärdering. 108
• Drone i Uppsala är ett enmansbolag som sedan 1990 givit ut drygt 30 CD-produktioner med traditionell och modern svensk folkmusik. För att stärka genrens profil har
Drone initierat FolkNetSweden, FolkActsSweden och
www.tvfolk.net, projekt som även kommit konkurrenterna
inom folkmusikområdet tillgodo.
Drones ägare Olle Paulsson var till en början tveksam
till verksamhetsstödet, därför att det hotade att snedvrida
konkurrensen inom den lilla folkmusikgenren och därför
att det kändes som ett stort åtagandet att förvalta och redovisa det jämförelsevis stora stödbeloppet, 300 000 kronor årligen. Sedan han ändå tagit emot stödet var hans utgångspunkt att undvika institutionsbyggande och istället
använda resurserna till att producera fonogram och utveckla verksamheten.
Under stödperioden har Drone producerat och gett ut
nio fonogramproduktioner med såväl nykomponerad
folkmusik som traditionell spelmansmusik från olika regioner och epoker, huvudsakligen med unga artister och
riktade till en ung publik.
Drones skivor har marknadsförts med pressmaterial,
material till detaljister (via distributören CDA), promotionsmaterial i form av artistaffischer och omfattande utskick till media. Flera videoinspelningar har lagts ut på
internet (www.tvfolk.net). Olle Paulsson har också använt
resurserna till att besöka musikmässor med inriktning på
etnisk musik och bygga upp ett omfattande kontaktnät
inom och utom Sverige. Under perioden har Drone
licensierat svenska folkmusikproduktioner till USA, Japan
och Tyskland, vilket lett till turnéer med artisterna i respektive länder.
Olle Paulsson räknar med att de resurser han avsatt för
att kunna marknadsföra fonogrammen kommer att generera resultat även när bidragsperioden tagit slut. ”Jag har
upplevt perioden som mycket inspirerande och det känns
givande att arbeta med en genre som bubblar av vitalitet
och förnyelse.”109
• Gammafon i Stockholm producerar och säljer fonogram för barn sedan 1989 och har cirka 150 titlar i katalogen.110 Målsättningen är att produktionerna ska ha en sådan innehållmässig och teknisk kvalitet att de ska hålla i
minst 10 år. Bolaget ingår i den privatägda Gammafonkoncernen, som förutom fonogram producerar och säljer
multimedia för barn.
Det långsiktiga verksamhetsstödet har, jämfört med de
produktionsstöd bolaget tidigare fått, underlättat beslut i
utgivningsprocessen. Bolaget har på förhand vetat hur
mycket pengar det kommer att få och när de betalas ut.
”Vissa av de produktioner vi gett ut under den senaste treårsperioden hade vi helt enkelt inte haft råd att satsa på om
stödet från KUR inte funnits” skriver Gammafon i sin utvärdering.111
Stödet (400 000 kronor per år) har inte varit avgörande
för bolagets existens, men har möjliggjort en bättre planering. Det har förutom till produktion använts till att stärka
likviditeten under ekonomiskt ansträngda perioder.
• Phono Suecia i Stockholm är upphovsrättsorganisationen STIM:s skivbolag, i huvudsak inriktat på svensk
nutida konstmusik och jazz för större sättningar.112 Katalogen omfattar ungefär 140 utgåvor, därtill kommer antolo-
gin Musica Sveciae Modern Classics med 23 utgåvor. Den
ordinarie produktionen finansieras till nära 90 procent
med upphovsrättsmedel. Phono Suecia startades i början
av 1980-talet, men STIM har producerat musikinspelningar
sedan 1940-talet.
Verksamhetsstödet har Phono Suecia främst satsats på
extra marknadsföringsinsatser: I samband med nya utgivningar har media kontaktats och bearbetats, vilket bland
annat resulterat i inslag i SVT. Nya försäljningsställen, bland
annat museer och konsthallar, har kontaktats och uppsökts.
En enkät har delats ut vid några musikfestivaler samt skickats ut med tidskriften Kammarmusiknytt, med syftet att
kartlägga festivalbesökarnas och läsarnas intresse inom
olika musikgenrer och för innehållet i Phono Suecia-katalogen samt puffa för internetbutiken Swedishmusicshop.
Phono Suecia har också marknadsfört Swedishmusicshop
med annonser i svensk och utländsk press.
En ny bolagskatalog sammanställs inför årsskiftet 2003–
2004. Tre samlingsskivor med nyheter från bolaget ska produceras för distribution i större skala. Bolaget deltar i ett
samarbete (Music Pool) där konsumenter erbjuds att via
internet skapa personligt utformade CD (se 6.11).
Verksamhetsstödet har i första hand haft en stor kulturpolitisk betydelse, menar Phono Suecia i sin utvärdering:
”För att bl.a. kunna satsa på nya kanaler för marknadsföringen av skivkatalogen har verksamhetsstödet inte varit
avgörande men bidragit starkt till genomförandet.”113
• Silence i Koppom startade i Stockholm 1970 och blev ett
centralt skivbolag i 1970-talets musikrörelse. Därefter har
Silence kontinuerligt knutit till sig musikgrupper med
skilda populärmusikaliska uttryck som på olika sätt förmått
spegla sin tid.114 Sedan 1977 bedrivs verksamheten med skivbolag och inspelningsstudio från ett före detta skolhus i
värmländska Koppom.
Verksamhetsstödet har hjälpt bolaget att överleva en svår
period med såväl fallande försäljning som distributionskaos. Silence drabbades hårt av distributören MNW:s ekonomiska kris och nedläggning, under större delen av 2003
hade bolaget inte någon fungerande distribution.
Verksamhetsstödets årliga 400 000 kronor har givit betydligt mer än de sammanlagda produktionsstöd bolaget tidigare fått. Tillskottet har ändå inte varit stort nog för att de
stolta planer Silence angav i sin ansökan skulle kunna förverkligas: att nyanställa för att utveckla det internationella
kontaktnätet och bygga ut den egna hemsidan. Verksamhetsstödet har alltså kommit till nytta, mer för att konsolidera än för att utveckla bolaget.
”Vi skulle gärna se att verksamhetsstödet fortsatte och
att det anpassades i förhållande till bolagens storlek så att
de verkligen kunde göra den nytta de är avsedda för”, skriver Silence i sin utvärdering.115
45
11.6 Extra marknadsföringsstöd
Till skillnad från litteraturens efterhandsstöd utformades
fonogramstödet från början som ett förhandsstöd till enskilda produktioner (se 6.6). Till försöksperioden infördes
ett kompletterande stöd för extra marknadsföringsinsatser, avsett för redan utgivna, högst ett år gamla fonogram. Bidraget skulle inte täcka produktionskostnader,
utan skapa möjligheter till ytterligare försäljning av redan
färdiga fonogram. Även produktioner som inte givits ut
med hjälp av produktionsstöd omfattades av marknadsföringsstödet.
För marknadsföringsstödet krävdes att bolagen redovisade de faktiska kostnaderna för de extra marknadsföringsinsatserna, stödbeloppet begränsades till maximalt 50 procent av kostnaderna.
Behovet av marknadsföringsstöd kunde antas vara stort
bland producenter av kvalitetsfonogram. Kraven på och
utgifterna för marknadsföring har höjts: det kostar att synas i det väldiga fonogramutbudet även om det inte handlar om videor och annonskampanjer. Samtidigt är kunskapen om marknadsföring ofta begränsad bland de små
producenterna
46
– Det är småbolagens problem, de jobbar som tusan tills
plattan är klar, sedan drar de en suck av lättnad och börjar
tänka på nästa produktion. De stora bolagen gör tvärt om:
jobbet börjar när skivan är klar, säger Mats Hammerman,
ordförande i SOM (Svenska Oberoende Musikproducenter).
Det nya marknadsföringsstödet har heller inte lockat
många sökande under försöksperioden. År 2001 kom 21
ansökningar, varav 4 bifölls. År 2002 kom 14 ansökningar,
3 bifölls. År 2003 var ansökningarna 22 och bifallen 7.
Ansökningarna har främst kommit från bolag inom
popgenren. Bland dem finns den största medvetenheten
om marknadsföringens betydelse, men stödformen är
också särskilt illa anpassad till deras jämförelsevis kortlivade produktioner: det gäller att möta ett plötsligt intresse
från publik och media med välriktad marknadsföring.
Med stödets långa handläggningstider är det svårt att
fånga tillfället och marknadsföringsinsatsen kan mycket
väl komma för sent.
12. FONOGRAMSTÖD I UTLANDET
12.1 Inledning
Det svenska fonogramstödet planlades på 1970-talet, utan
några internationella förebilder. Idag finns stöd till fonogramutgivning i flera länder. I Kanada fördelas fonogramstödet av en stiftelse som finansieras av staten och privata
företag i musikbranschen. I Finland och Danmark bygger
stödet delvis på så kallade kassettavgifter, medel som ska ersätta rättighetshavare för tillåten kopiering för enskilt bruk.
Norge och Danmark bygger upp nationella musikdatabaser som görs tillgängliga via internet.
12.2 Kanada
FACTOR (The Foundation to Assist Canadian Talent on
Records) är en privat, icke vinstdrivande stiftelse med uppgift att stödja den oberoende kanadensiska musikindustrin.
Bidrag till fonogramproduktion är en av flera stödformer.
FACTOR bildades 1982 av privata mediaföretag i samarbete med de oberoende skivproducenternas organisation
CIRPA (the Canadian Independent Record Producers Association) och musikförläggarföreningen CMPA (the
Canadian Music Publishers Association).
FACTOR disponerar statliga medel via Canada Music
Fund och får ekonomiska bidrag från flera privata radioföretag. FACTOR fördelar årligen cirka 11,5 miljoner kanadensiska dollar (CAD), vilket motsvarar cirka 70 miljoner
kronor. Totalt har mer än 71 miljoner CAD fördelats, varav
knappt hälften till fonogramproduktion.
Stöd till fonogramproduktion lämnas i form av lån motsvarande halva den beräknade produktionskostnaden,
maximalt 35 000 CAD. Stöd utgår bara till album med nyinspelad musik (minst tio spår eller 40 minuter inspelat
material), således inte till återutgivningar och CD-singlar.
FACTOR ger även lån till fonogramproduktion för artister som saknar skivbolagskontrakt och distributionsavtal
(The Independent Loan Program). Då är lånesumman
högst 25 000 CAD.
Skivbolag får ha högst två pågående FACTOR-stödda
produktioner. En artist/ensemble kan komma ifråga för lån
för högst ett album per år och totalt för tre album.
För samtliga produktioner gäller att de ska ha klar inhemsk anknytning: artisterna ska vara kanadensiska medborgare eller vara bosatta i landet, det inspelade materialet
ska till minst hälften bestå av kanadensisk musik, produktionen ska ske i Kanada.
Återbetalning av lånen sker i förhållande till försäljningen: 0.50 CAD per såld skiva under två år från utgivningen. Resterande del av lånet betraktas därefter som bidrag utan återbetalningsskyldighet.
Lånen kan sökas tre gånger per år (vår, höst, vinter). De
sökande skivbolagen har att fylla i ett omfattande frågefor-
mulär och bifoga ett ljudprov av god kvalitet med minst
tre låtar, som också ska ingå i den färdiga produktionen.
Kraven på professionalism är stora: de sökande måste ha
avtal med såväl musikförlag som godkänd distributör, genomarbetad budget och marknadsföringsplan.
Till varje ansökningstillfälle kommer cirka 600 ansökningar, cirka 1 800 per år. Ansökningarna bedöms av oavlönade jurygrupper som består av yrkesverksamma och
genrekunniga personer: producenter, managers, skivbolagsfolk, artister, kompositörer, journalister, skivhandlare
och radioproducenter.
Olika jurygrupper bedömer olika genrer, de sökande har
att inordna sin musik i en av 27 musikaliska kategorier (där
metal och speed metal särskiljs men där ”klassisk musik”
och ”världsmusik” utgör enhetliga kategorier). Kvalitet är
ett kriterium, men även förväntad försäljning och radiospelning samt den fysiska presentationen (”förpackningen”) bedöms. Avslag åtföljs av skriftlig motivering.
Ansökningsförfarandet har stora likheter med det
svenska fonogramstödets. De huvudsakliga skillnaderna
består i att FACTOR utöver statliga medel också får finansiellt stöd från privata sponsorer, att administrationen
sker i en från staten fristående organisation och – inte
minst – att pengar återförs från produktioner som genererar försäljningsinkomster. FACTOR ger stöd till utgivning
på ”eget bolag” och lägger större vikt vid produktionernas
möjlighet att hävda sig på marknaden.
12.3 Finland
Det finska fonogramstödet administreras av ESEK (Centralen för främjandet av utövande tonkonst) som är en separat enhet inom upphovsrättssällskapet Gramex. Stödet
finansieras huvudsakligen med privata upphovsrättsmedel;
ersättningar för framföranden av utländska fonogram samt
kassettavgifter. Det finns tre stöd: till produktion, marknadsföring och export.
Produktionsstödet omfattar enbart inspelning, inte
tryckning och konvolut. Stödbeloppen ligger mellan motsvarande 13 000 och 35 500 kronor. Stödet kan sökas fyra
gånger om året. Ansökningarna behandlas av två expertgrupper, en för konstmusik och en för populärmusik. Utifrån bifogade ljudprov bedöms kvalitet, fräschör och intresse, kulturpolitisk betydelse, sannolikheten för kommersiell framgång samt förväntat intresse för riksomfattande
kommersiell distribution.
Marknadsföringsstödet ges till gemensamma kampanjer
inom branschen, inte till enskilda produktioner. Exportstödet avser främst framträdanden i marknadsföringssyfte.
• LUSES (Stiftelsen för främjande av skapande tonkonst)
äger och förvaltar förlags- och upphovsrätten till flera
47
musikverk. I styrelsen sitter representanter från flera finska musikinstitutioner och från undervisningsministeriet.
Stiftelsen delar ut stipendier bland annat för producering
och utgivning av inspelningar med företrädesvis ny finländsk musik.
12.4 Norge
Det statliga Norsk kulturråd administrerar flera olika
fonogramstöd, finansierade av staten och av upphovsrättsmedel.
• ”Innkjøpsordningen for fonogrammer” syftar till att
öka kännedomen och spridningen av norska kvalitetsfonogram och understödja en bred produktion av fonogram med norska upphovsmän och artister. Kulturrådet
köper varje år in ett urval av årets fonogramutgåvor i 550/
430 exemplar. En kommitté bedömer ansökningarna. Inköp och distribution sker två gånger om året. De inköpta
fonogrammen distribueras till institutioner som kan göra
dem tillgängliga för en bred publik, till exempel bibliotek,
musikskolor, högskolor och universitet. En mindre del av
upplagan sänds till mottagare i utlandet.
Under 2003 bedömde Kulturrådet 388 produktioner,
varav 81 köptes in. De begränsade medlen förhindrar inköp av alla de fonogram som uppfyller kvalitetskravet. I
förslaget till statsbudget för 2004 ingår en höjning av
inköpsordningens anslag med 3 miljoner norska kronor.
• Kulturrådet förmedlar också två miljoner norska kronor inom ”Klassikerstøtten for fonogramområdet”, ett
stöd som ges till inspelningar av verk med norska kompositörer inom såväl äldre som samtida konstmusik. Ansökan ska bland annat innehålla projektbeskrivning och
budget, ljudprov krävs däremot inte.
Stöd till produktioner för barn och ungdom samt dokumentation av historiska inspelningar och norska traditionsbärare har ingen egen budget, men ryms inom Norsk
kulturråds fria projektmedel till musikområdet.
• ”Fond for lyd og bilde” administreras av Kulturrådet.
Sedan den norska kassettavgiften togs bort år 2000 får
fonden sina medel från Kultur- och kyrkodepartementet,
efter beslut i Stortinget. Fonden är en viktig finansieringskälla för hela det norska kulturlivet och behandlar varje år
ungefär 3 000 ansökningar från upphovsmän, artister och
skivbolag. Knappt sju procent av de sökta medlen delas ut.
Ett regeringsförslag hösten 2003 om att skära ner fondens
anslag från 24 till 15 miljoner norska kronor väckte en våg
av protester och drogs snabbt tillbaks. På musikområdet
ger Fonden för ljud och bild bland annat projektstöd till
produktion och distribution av fonogram.
• ”Fond for utøvende kunstnere” inkasserar avgifter för
offentliga framföranden av icke upphovsrättsskyddade
verk – det ska alltså inte vara billigare för till exempel radioföretag att sända icke skyddad musik. Fondens uppgift
är att fördela inkasserade medel på kulturpolitiska grunder.
48
Den ger efter ansökan bidrag till professionella utövare som
bor och verkar i Norge och till norska inspelningar.116
12.5 Danmark
Det danska fonogramstödet är ingen statlig angelägenhet.
Det finansieras med upphovsrättsmedel (kassettavgifter)
och administreras av en upphovsrättsorganisation samt av
musikernas fackliga organisationer.
• Upphovsrättsorganisationen KODA delar en gång om
året ut en tredjedel av inkasserade kassettavgifter som stipendier och stöd till fonogramproduktion. 2002 behandlade KODA 539 ansökningar och fördelade 1,4 miljoner
danska kronor till 101 projekt: CD-utgivning, demoskivor
och arbetsstipendier. Huvudkriteriet är att projekten har
klar anknytning till danskt musikliv. Särskild vikt läggs vid
professionalism. Stödet vänder sig främst till rättighetshavare (upphovsmän och förläggare). Även skivbolag kan
söka stöd, med fullmakt från rättighetshavarna. Bidragen
betalas ut i efterhand.117
• Fackförbundet Dansk Musiker Forbund använder inkasserade upphovsrättsmedel till medlemmarnas vidareutbildning, konserter och turnéverksamhet. På fonogramområdet kan förbundet även ge bidrag till demoinspelningar, masterbandsinspelningar, kompletterande
stöd till utgivningar och till promotionsskivor på den egna
skivetiketten DK.118
• Dansk Artist Forbund, vars medlemmar finns inom populärmusik, varieté och cirkus, använder upphovsrättsmedel till studieresor, demoinspelningar och CD-utgivning, allt i syfte att gynna medlemmarnas yrkesutövning.
Ansökningar behandlas tre gånger om året.119
• Solistforeningen af 1921 är en facklig organisation för
konstmusikaliska solister. De inkasserade upphovsrättsmedlen används till stöd för kammarmusikföreningar och
klassiska musikfestivaler och till medlemmarnas kurser
och studieresor. De kan också användas som bidrag till
fonogramutgivning.120
Det danska kulturdepartementet (Kulturministeriet) har
lagt fram en bred musikhandlingsplan för åren 2004–2007
(”Liv i musikken”). Den tillför musiklivet ytterligare 163,6
miljoner danska kronor där de största ökningarna tillfaller
musikkonservatorier, orkesterinstitutioner och scener för
den rytmiska musiken (populärmusik och jazz). 4 miljoner
kronor går till den nationella musikdatabasen Phonofile (se
12.6 nedan). Villkoren för dansk skivproduktion ska utredas
och Danmarks Radio ska sända mer dansk musik i radio
och tv.
Handlingsplanen innehåller också skärpta upphovsrättsregler: Straffet för piratkopiering skärps och det blir
förbjudet att kopiera lånade CD-skivor – enligt en dansk
undersökning motsvarar CD-kopiering från bibliotek 20–
25 procent av den årliga försäljningen av musik-CD.
12.6 Nationella musikdatabaser
Sedan hösten 2002 har Norge en internettjänst för nedladdning av ljudfiler med inhemsk musik, Musikkonline.no.
Den är både norskspråkig (www.musikkonline.no) och engelskspråkig (www.musiconline.no). Tjänsten erbjuder
48 000 musikverk från 90 oberoende norska skivbolag.
Det är möjligt att söka på artistnamn, albumtitel, låttitel
och skivbolagsnamn eller utgå från sökmenyns huvudgenrer pop/rock, konstmusik, jazz och traditionsmusik,
som var och en har flera underkategorier. Utbudet spänner från Edvard Griegs inspelningar av egna kompositioner till nyinspelad electronica. Vid lanseringen beskrev
den norska kulturministern tjänsten som ”fantastisk för
Norge som kulturnation”.
Ljudfilerna kan provlyssnas under 30 sekunder. Musiken köps i Microsoft-formatet Windows Media Audio
(WMA). Nedladdning av en 4 minuters ljudfil (ca 3 MB)
tar mellan 4 och 18 minuter, beroende på uppkoppling
(bredband eller modem). Vid nedladdningen bifogas en
licens som gör det möjligt att spela ljudfilen från datorns
hårddisk, överföra den till mp3-spelare och bränna den på
CD-R två gånger.
Nedladdning av ett musikstycke kostar 9,50 norska kronor och av ett helt album 110 norska kronor. Betalningen
sker i en ”virtuell plånbok”, utan avgifter. Upphovsrättsorganisationen TONO inkasserar ersättning till upphovsmännen.
Musikkonline.no ägs av företaget Phonofile som i sin tur
ägs av TV2 Invest, Nopa – (Foreningen for Norske Komponister og Tekstforfattere) och skivbranschorganisationen
FONO (Foreningen Norske Plateselskaper) som samlar
norska oberoende skivbolag, men där de multinationella
storbolagen inte ingår.121
Företaget Phonofile håller också på att bygga upp en
musikdatabas i Danmark, med stöd av kulturdepartementet. Tanken är att det ska bli ett digitalt nationalfonotek
som gör all danskinspelad musik tillgänglig via internet.
Statsbiblioteket i Århus samlar in och bevarar danska
fonogram enligt lagen om pliktexemplar. Musiken överförs till ett digitalt arkiv med en takt av 200 CD i veckan.
Med hjälp av Phonofile ska den databasen göras tillgänglig, till gagn för såväl musiklyssnare som upphovsmän. Att
stärka upphovsmännens ställning på musikområdet, inte
bara genom lagstiftning utan också genom att utnyttja digital teknik, ses som ett kulturpolitiskt intresse. Planeringen har skett i samarbete med kompositörernas, musikernas och skivbolagens organisationer.
Musikfilerna ska inte säljas direkt till allmänheten,
Phonofile ska inte bli en statsstödd konkurrent till den
ekonomiskt trängda detaljhandeln. Phonofile ska i stället
vara distributör till återförsäljare; nätbutiker och fysiska
butiker med online-förbindelse. De kommande två åren
satsar danska staten 4 miljoner kronor för att göra utbudet
tillgängligt som digitala lån från landets folkbibliotek.122
De norsk-danska projekten Musikkonline/Phonofile
rymmer också en nordisk vision: ”Der arbejdes på forskellige niveauer med at følge op på de norske og danske tanker i både Island, Sverige og Finland”, heter det i en rapport
om Phonofile i Danmark.123
49
13. FÖRSLAG
13.1 Inledning
Fonogrambranschen genomgår omvälvande förändringar.
Tendenserna är motstridiga: Musikintresset ökar medan
skivförsäljningen sjunker. Digital distribution utmålas både
som branschens undergång och dess räddning.
Skärpta upphovsrättsregler och nyetablering av attraktiva legala nedladdningstjänster har givit branschen hopp
om en sund internetmarknad för digitalt distribuerad
musik. Spridningen av digitala ljudfiler kommer att få
ökad betydelse, den fysiska distributionen av CD är på väg
ut. Frågan är om det avgörande skiftet sker om fem, tio eller 15 år. Sedan luften gick ur it-yrans uppblåsta förväntningar är få beredda att tvärsäkert sia om framtiden.
Branschanalytiker presenterar delvis motstridiga visioner.
Sannolikt kommer digitala ljudfiler och fysiska format
som CD och DVD att samverka under överskådlig tid.
Utvecklingen av digital teknik och internets explosionsartade utbredning öppnar också nya möjligheter för inspelad kvalitetsmusik. Fullgod inspelningsutrustning är prismässigt överkomlig. Storbolagens ensidiga utbud ökar utrymmet för nyskapande. Informella nätverk gör det möjligt
att sprida ”smal” musik till intresserade lyssnare, även när
konkurrensen är hård och marknadsföringsresurserna små.
Förhoppningarna om digital frälsning omfattar inte
alla. Stora ensembler med akustiskt klingande instrument
kräver fortfarande kostbara inspelningar och för delar av
konstmusiken är de digitala formatens ljudkvalitet alltför
begränsad.
För att nå sina kulturpolitiska mål har fonogramstödet
sedan starten understött en mer bestående struktur av stabila och livskraftiga svenska skivbolag.124, men utvecklingen går emot polarisering: Stora bolag växer ytterligare
genom expansion och uppköp medan floran av småbolag
är fortsatt stor och vildvuxen. Erfarna branschproffs,
musikintresserade entreprenörer och driftiga musiker
startar ständigt nya småbolag, på professionell eller ideell
bas. De medelstora svenska bolagen är försvinnande få.
Det statliga fonogramstödet har en fortsatt viktig uppgift. Stödet bidrar till att upprätthålla bredd i utgivningen.
Det är i huvudsak de små och medelstora producenterna
som står för utgivningen av kvalitetsmusik, tar den ekonomiska risken att vara nyskapande och har det största behovet av fonogramstöd. Det ger bolagen mod att ge ut kulturellt värdefulla fonogram som inte kan förväntas bli kommersiellt framgångsrika.
I en tid när branschen är villrådig och prövar skilda
strategier måste fonogramstödet vara flexibelt, med flera
stödformer och tydligt regelverk. Kulturrådet behöver ha
beredskap för att möta förändringar på marknaden. Det
bör ske genom fortsatt god kontakt med fonogram-
50
branschens organisationer och genom att fortlöpande
stödja och ta del av den forskning som sker på området.
13.2 Allmänna förutsättningar och villkor
13.2.1 Svensk musik
Fonogramstödet är nationellt, det riktar sig enligt regeringens förordning och Kulturrådets föreskrifter till skivbolag som är verksamma i Sverige och som ger ut fonogram med svensk musik, svenska artister och andra artister, om de är bosatta här i landet. I det mångkulturella
Sverige har begreppet ”svensk musik” en vid betydelse.
Förslag: Fonogramstödet avser fonogram med musik
vars kompositör, arrangör eller exekutör är svensk medborgare eller bosatt i Sverige.
13.2.2 Regelbunden utgivning
Fonogramstödet riktar sig till affärsdrivande företag för att
uppnå kulturpolitiska mål. Det är däremot inte avsett som
ett stöd till näringen och är inget etableringsstöd. Det är
rimligt att skivbolag som anförtros statligt stöd uppfyller
rimliga krav på organisatorisk och ekonomisk stabilitet.
Förslag: Regelbunden utgivning under minst två år
krävs för att ett bolag ska komma ifråga för fonogramstöd.
13.2.3 Eget bolag
Att finnas utgiven på fonogram är i dag en förutsättning
för att musikartister och –ensembler ska kunna väcka intresse hos arrangörer, producenter och media. Behovet av så
kallade vanity records (”visitkortsfonogram”) är stort och
legitimt. Det skulle kunna vara en uppgift för de organisationer som fördelar rättighetsmedel på musikområdet att
stödja sådana produktioner. Det borde också göras möjligt
för ensembler att ansöka om stöd till fonogram för egen
marknadsföring hos Kulturrådets referensgrupp för fria
musikgrupper.
Fonogramstödet har den kulturpolitiska uppgiften att
främja ett allsidigt utbud av konstnärligt och kulturellt värdefulla fonogram. Stödet är inte arbetsmarknadspolitiskt,
det syftar alltså inte till att underlätta för artister att producera sig själva på skiva. Stödet är avsett för skivbolag, inte
enskilda musiker. Fonogram vars främsta syfte är att marknadsföra en artist eller ensemble ska inte vara berättigade
till fonogramstöd.
Fonogramstödet bör ändå inte missgynna kvalitetsutgivning där skivbolagets ägare förekommer som musiker.
Teknikens utveckling och fonogrambranschens koncentration har drivit fram allt fler artistägda bolag, där upphovsmännen själva kan producera och kontrollera sin egen utgivning. Spärren mot fonogramstöd för egen utgivning är
inte i takt med tiden. Fonogramenkäten visar att en klar
majoritet vill upphäva den.
Förslag: Skrivningen ”enskilda artister/grupper som via
eget bolag producerar sig själva är ej aktuella för stöd” tas
bort ur fonogramstödets föreskrifter.
13.2.4 Distributionsplan
Det är inget självändamål att stödja produktion av kvalitetsfonogram, de får kulturpolitisk betydelse först när de görs
tillgängliga för en större publik. Därför är fonogramstödet
kopplat till krav på distributionsavtal.
Ett sådant avtal är i sig ingen garanti för att distribution
verkligen sker. Det är mer angeläget att ett stödvärt fonogram verkligen distribueras än att det trots ett formellt
distributionsavtal blir liggande på lagerhyllan. Skivbolag
som är utestängda från reguljär distribution kan i stället
framgångsrikt bedriva försäljning vid konserter och via
informella nätverk.
Det betyder mycket för tillgängligheten att fonogram
registreras i databasen Grammotex; de görs sökbara för
detaljhandeln och blir möjliga att beställa för konsumenten. Små distributörer med få titlar har fått rimliga ekonomiska villkor för Grammotex-anslutning.
Förslag: Kravet på distributionsavtal ersätts med krav
på en genomtänkt och realistisk distributionsplan. Produktioner som får fonogramstöd ska registreras i databasen Grammotex.
13.3 Stödformer
13.3.1 Produktionsstöd
Fonogramstödet fick från början formen av ett förhandsstöd, avsett för produktioner som bedöms på idéstadiet.
Enligt fonogramenkäten tycker en majoritet av skivbolagsrepresentanterna att produktionsstödet fungerat
bra eller mycket bra. Produktionsstödet bör därför behållas med i stort sett nuvarande utformning, men byta namn
till förhandsstöd, för att tydligare markera inriktningen.
Förslag: Produktionsstödet byter namn till förhandsstöd. Stödet är avsett för fonogramproduktioner som inte är
utgivna vid ansökningstidens slut. Kravet på att konvolutet
ska innehålla tryckt information om att stöd utgått (”Utgiven med stöd av Statens kulturråd”) slopas. Budgeten ska
beräknas på upplagan 1 000–2 000 exemplar. Stödet kan ges
till såväl nyproduktioner som återutgivningar av fonogram
som utgått ur marknaden. I båda fallen är stödbeloppet
maximalt 60 procent av de faktiska produktionskostnaderna. Skrivningen ”Eventuella överskott i relation till budgeten förutsätts investeras i nya produktioner” stryks ur föreskrifterna, de utbetalda bidragen ska inte ge överskott.
För att underlätta för bolagen att snabbare slutföra
stödda produktioner betalas två tredjedelar av stödbeloppet ut när produktionen påbörjas och en tredjedel
när produktionen släpps för försäljning och efter att redovisning inkommit till Statens kulturråd. I den sista tredje-
delen inräknas det nya distributionsstödet (se 13.3.5). För att
ytterligare förkorta omloppstiden skärps efterlevnaden av
kravet att bidragsmottagaren har ett år på sig att slutföra
produktionen. Antalet pågående bidragsproduktioner per
bolag begränsas till fyra.
13.3.2 Artist- och upphovsmannastöd
Avsikten med artist- och upphovsmannastödet var att ge
musiker och kompositörer med färdiga fonogramidéer
möjlighet att förverkliga dem. Stödformen har visat sig
vara svår att förklara, bedöma och administrera (se 11.4).
Den har öppnat en bakdörr för bolag att få ytterligare stöd.
När hela ansvaret för fonogramansökan förflyttats från
skivbolag till artister och upphovsmän har stödformen direkt motverkat sitt syfte.
Förslag: Artist- och upphovsmannastödet slopas.
13.3.3 Verksamhetsstöd
Det treåriga verksamhetsstödet infördes vid försöksperiodens start. Fem skivbolag har hunnit pröva det, erfarenheterna är goda (se 11.5). Stödformen bör behållas, med
några förändringar.
Förslag: För att betona att det är ett tillfälligt stöd, ämnat
till koncentrerade insatser och avsett att under en begränsad
period utveckla ett skivbolag byter verksamhetsstödet namn
till utvecklingsstöd.
Det kan ges till väl etablerade skivbolag en gång per år,
vid höstomgången. Stödperioden blir tvåårig (hela kalenderår). Stödets storlek anpassas till bolagens omsättning,
så att det får likartad effekt för alla mottagare. Ett bolag
kan inte få verksamhetsstöd under två på varandra följande perioder.
Bolag som har verksamhetsstöd är under perioden inte
berättigat till förhandsstöd, men kan söka efterhandsstöd
för de produktioner som kommer ut under stödperioden.
Vid höstomgången år 2 kan förhandsstöd åter sökas för
utgivning av produktioner kommande kalenderår.
13.3.4 Extra marknadsföringsstöd
Möjligheten att söka extra marknadsföringsstöd för redan
utgivna produktioner infördes till försöksperioden. I fonogramenkäten uppger 83 procent av de svarande att deras
marknadsföringskostnader ökat under de senaste åren.
Trots det har ansökningarna om marknadsföringsstöd varit få och erfarenheterna är därför begränsade. Möjligheten
att söka extra marknadsföringsstöd bör finnas kvar inom
ramen för ett utökat efterhandsstöd som även innefattar bidrag till produktion och distribution av redan utgivna fonogram.
Förslag: Ett nytt efterhandsstöd införs för redan utgivna fonogram. Det ska omfatta extra marknadsföringsstöd samt bidrag till produktion och distribution.
51
13.3.5 Distributionsstöd
Fonogramstödet har länge varit inriktat på att i huvudsak
stödja produktion. Det är svårt för mindre skivbolag att
också få till stånd en bra distribution. De fonogram som
bedöms vara av en sådan kvalitet att de är berättigade till
statligt stöd bör också göras tillgängliga för en bred allmänhet. Fonogramstödet bör därför kompletteras med ett
distributionsstöd.
För att den statligt stödda kvalitetslitteraturen lättare ska
nå läsarna finns på litteraturområdet ett distributionsstöd,
inspirerat av den norska inköpsordningen. Varje boktitel
som beviljas litteraturstöd levereras i ett exemplar vardera
till Sveriges kommunbibliotek. Som ersättning får förlagen
50 procent av de levererade exemplarens återförsäljarpris
(förlagsnettopris).
I Norge finns även en inköpsordning för fonogram (se
avsnitt 12.4) och förslag har framförts på att skapa en svensk
motsvarighet också till den. Det svenska litteraturstödets
modell för distribution kan mycket väl överföras på
fonogramområdet. En e-postenkät i december 2003 visar
ett översvallande intresse bland landets bibliotekschefer för
distribution av kvalitetsfonogram. Intresset tycks till och
med vara större än för litteraturstödet, där biblioteken kan
känna sin inköpspolitik ifrågasatt. ”Vad gäller fonogrammen menade flera att ett sådant stöd kan vara bättre än
litteraturstödet. Svenska folkbibliotek är dåliga på musiksidan, här är kompetensen lägre än när det gäller böcker,
varför ett kvalitativt utbud från staten skulle kunna ge stabilitet till det lokala urvalsarbetet”, heter det exempelvis i
referatet från ett bibliotekschefsmöte i Västra Götaland.
Fonogrammen bör distribueras till landets kommunbibliotek och fördelas lokalt. Förslagsvis kan ett exemplar av
varje fonogramstödsproduktion sändas till kommuner
med upp till 25 000 invånare (193 stycken), två exemplar till
kommuner med upp till 100 000 invånare (86 stycken) och
tre exemplar till kommuner med över 100 000 invånare (11
stycken), totalt en distribuerad upplaga på 398 exemplar.
För de fonogramstödda produktionerna skulle distributionsstödet innebära en rejäl upplageökning. För konstmusikfonogram med en genomsnittlig försäljning på 880
exemplar blir ökningen 45 procent, för en genomsnittlig
jazzproduktion 71 procent (från 562 till 960 exemplar) och
för en genomsnittlig elektronmusikproduktion hela 368
procent (från 81 till 479 exemplar). Distribution till bibliotek skulle radikalt öka kvalitetsfonogrammens tillgänglighet.
Förslag: Ett nytt distributionsstöd för fonogram inrättas.
Alla utgåvor som får förhands- och efterhandsstöd omfattas, i dag cirka 70 titlar per år. Bolag med utvecklingsstöd har
rätt att söka distributionsstöd för sina produktioner.
Kulturrådet köper in fonogrammen och distribuerar dem
till landets kommunbibliotek.
52
13.4 Antal exemplar
Enligt gällande föreskrifter ska fonogram som får stöd
framställas i minst 500 exemplar. Det föreslagna distributionsstödet ger en garanterad distribution på cirka 400 exemplar. Minimiupplagan bör därför höjas.
Förslag: Under förutsättning av att ett nytt distributionsstöd inrättas ska stödda fonogram framställas i minst 1 000
exemplar.
13.5 Information
Under perioden 1991–1997 gav Kulturrådet två gånger om
året ut broschyrserien ”Lyssna”. Där presenterades utförligt
de produktioner som beviljats fonogramstöd. Broschyrerna
sändes till bland annat skivhandlare, bibliotek och massmedia. Det uttryckliga syftet var att stödja bolagens marknadsföring av fonogrammen.
”Lyssna” lades ner och ersattes med kortfattade redovisningar på Kulturrådets hemsida och i den egna tidskriften
”Kulturrådet”, även den numera nedlagd.
Behovet av utförlig information om och marknadsföring
av stödda fonogram är fortfarande stort. Broschyrseriens
idé bör därför tas upp igen, i ny form.
Förslag: De fonogram som får stöd från Kulturrådet ska
presenteras i ett elektroniskt nyhetsbrev som sänds till
skivhandlare, bibliotek, massmedia och andra som anmäler
intresse.
13.6 Ansökningsförfarandet
13.6.1 Elektroniska ansökningar
De ansökningsblanketter som använts under försöksperioden har utsatts för mycket kritik, svårigheterna att
fylla i dem har anförts som en möjlig förklaring till det
minskade antalet ansökningar. I fonogramenkäten får
blanketterna medelbetyget 2,8 på en femgradig skala där 1
är svagt och 5 är starkt.
60 procent av de svarande skulle absolut utnyttja möjligheten att göra ansökan via internet, ytterligare 25 procent
skulle troligtvis göra det. 15 procent är tveksamma eller negativa. Vid ansökan via internet skulle varje skivbolag
kunna logga in på sin egen sida, där grundinformationen
alltid är tillgänglig och lätt kan uppdateras.
Förslag: Möjligheten att göra fonogramstödsansökning
via internet bör förverkligas snarast, helst redan under år
2004.
13.6.2 Sekretess
Branschorganisationerna har önskat att affärshemligheter
som yppas i ansökningar kan beläggas med sekretess.
Förslag: Kulturrådet undersöker möjligheten att enligt
förvaltningslagen sekretessbelägga ansökningsunderlag
och genomför detta snarast.
13.6.3 Anvisningar
Anvisningarna till fonogramstödsansökningarna har kritiserats för att vara svårbegripliga.
Förslag: Anvisningarna görs tydligare.
13.6.4 Blanketterna
Ansköningsblanketterna ses över och förenklas på flera
punkter:
Förslag: Blanketten Revisorsintyg tas bort och ersätts av
ett krav på godkänd eller auktoriserad revisor när det årliga stödet överstiger 300 000 kronor.
Förslag: Den del av blanketten för bolagsuppgifter som
avser redovisning av anställdas utbildning och anställning
slopas.
Förslag: Den del av blanketten för bolagsuppgifter som
avser redovisning av utrustningslista för egen studio slopas.
13.7 Återrapporteringskrav
För att minska såväl återrapporteringsarbetet för skivbolagen som Kulturrådets administrationsinsatser förenklas återrapporteringen på följande punkter:
13.7.1 Försäljningsstatistik
Den återrapporterade försäljningsstatistiken är svårhanterlig såväl för skivbolagen som för Kulturrådet. Att sammanställa statistik som speglar den totala försäljningen
och som är möjlig att analysera kräver arbetsinsatser som
inte står i relation till nyttan.
Förslag: Kravet på återrapportering av försäljningsstatistik slopas.
13.7.2 Pressmaterial
Återrapporteringkravet på pressmaterial och streamat
musikexempel för uppläggning på Kulturrådets hemsida
har inte fyllt sitt syfte. Kulturrådet har inte haft resurser att
hantera detta enligt planerna.
Förslag: Kravet på återrapportering av pressmaterial
och streamat musikexempel slopas.
13.7.3 Verksamhetsstödets andra år
Inför verksamhetsstödets andra år har ytterligare en produktionsplan och en reviderad budget återrapporterats. Erfarenheterna från försöksperioden och förslaget till modifiering av verksamhetsstödet motiverar ändrade rutiner.
Förslag: Kravet på återrapportering av en detaljerad produktionsplan och en reviderad budget för verksamhetsstödets andra år slopas.
13.8 Antologier
För att skivbolag ska våga satsa på utgivning av genomarbetade musikantologier krävs att de kan räkna med fortlöpande bidrag. Fonogramanslagets sänkning vid försöksperiodens start har starkt begränsat möjligheterna att be-
vilja ytterligare antologistöd. När medel intecknas i fleråriga
åtaganden blir utrymmet för stöd till ny kvalitetsutgivning
mindre.
Förslag: För att göra fortsatta antologistöd möjliga skrivs
fonogramanslaget upp till minst den nivå det hade före
försöksperioden.
13.9 Kanadamodellen
Den kanadensiska stiftelsen FACTOR har ett program för
fonogramstöd, samfinansierat av staten och privata mediaföretag. Stöden betalas ut som lån motsvarande halva den
beräknade produktionskostnaden. Återbetalning sker med
en del av försäljningsintäkterna under två år. Resterande del
av lånet betraktas därefter som bidrag (se 12.2).
Arbetsgruppen för fonogram tvingas ibland spekulera i
huruvida en produktion av hög kvalitet kommer att förverkligas även utan bidrag; för att skivbolaget är tillräckligt
kapitalstarkt och/eller artisten tillräckligt lyskraftig för att
produktionen kan antas bära sina egna kostnader. Arbetsgruppen har kompetens att göra kvalitetsbedömningar,
men knappast företagsekonomiska och marknadsmässiga
bedömningar. Sådana överväganden skulle gruppen kunna
lämna därhän om bidragen omvandlades till investeringslån. Då skulle kvalitetsargumentet få större tyngd och i de
fall stödda produktioner når en stor publik skulle hela eller
delar av stödet återföras och komma nya produktioner till
godo.
Det är ändå tveksamt om de pengar låneidén skulle
återföra till bidragspotten räcker till att täcka ökade administrationskostnader. Genomsnittsförsäljningen för de fonogram som i dag får fonogramstöd är 1 374 exemplar. Om
återbetalningsgränsen sätts vid 500 sålda exemplar är det
bara fonogram i kategorierna barn (5 646 sålda exemplar)
och pop (2 423 sålda exemplar) som på allvar skulle återföra medel.
Den kanadensiska modellen är ambitiös, med många
tilltalande inslag. Det ter sig däremot svårt att flytta över
enskilda delar till det relativt homogena svenska stödsystemet. Det är också tveksamt om det i Sverige finns
några kommersiella aktörer inom musikområdet som är
beredda att skjuta till pengar för att stödja produktion av
kvalitetsfonogram.
Förslag: Erfarenheterna från kanadensiska FACTOR:s
fonogramstöd medför ingen förändring i det svenska
fonogramstödet.
13.10 CDA
Distributionsbolaget CDA startades som en offentligt finansierad verksamhet. Det har förblivit beroende av statliga bidrag även efter övergången till affärsmässig verksamhet.
CDA har i avtal med staten förbundit sig att distribuera
kvalitetsfonogram, varav många fått fonogramstöd just
53
för att de inte förväntas bära sina kostnader. Staten har
inte haft synpunkter på CDA:s verksamhet i övrigt, men
bolagsledningen har valt att helt arbeta efter kulturpolitiska ideal och har kalkylerat med fortsatt statligt stöd.
CDA har avstått från distribution av populärmusikskivor
medan andra ambitiösa svenska distributörer har kunnat
ekonomiskt balansera distribution av smala fonogram
med enstaka storsäljare.
De största och de minsta skivbolagen har stannat kvar
hos CDA, medan några av de medelstora valt andra distributörer.
CDA har, som branschen i stort, drabbats av vikande
skivförsäljning. Beroendet av årliga bidrag har begränsat
den ekonomiska framförhållningen och har inte främjat
möjligheterna att satsa långsiktigt. Det är knappast heller
initiativrikedom som kännetecknar CDA. Snarare än av
entreprenörsanda förefaller bolaget präglat av sin bakgrund
som institution. Styrelsen består av representanter för de
största ägarna, inte av de mest visionära företagarna.
Bland CDA:s kunder är omdömena om bolaget försiktigt positiva, utlandsdistributionen uppskattas speciellt.
Några av dem ser inget distributionsalternativ till CDA.
CDA koncentrerar sin verksamhet till traditionella
distributionsvägar med resande säljare som besöker
skivbutiker och grossister. Den försäljningsapparaten har
numera ett kort perspektiv, där skivor är färskvaror som
ska ge snabb avkastning. Det är en struktur anpassad efter
det breda utbudet, men som passar de smala och ”långsamma” fonogrammen illa.
Kanske är det inte i första hand i skivbutikerna CDA:s relativt exklusiva utbud når möjliga köpare. CDA-skivorna
borde snarare göras tillgängliga på platser som ”målgrupperna” förväntas besöka: bokhandel och bibliotek,
museibutiker, konsthallar, konferens- och spaanläggningar…
Några av CDA:s bolagskunder prövar på egen hand sådana nya försäljningsgrepp, bland andra Phono Suecia.
Folkmusikbolaget Drone bygger upp en organisation
kring skivförsäljning vid musikfestivaler och använder till
exempel turistbyråer och lokaltidningskontor som okonventionella försäljningsställen.
Förutom ett nytänkande kring distribution av kvalitetsfonogram bör CDA också se över sina kostnader. Är det till
exempel ekonomiskt försvarbart att det statsstödda CDA
som enda distributör av format har sitt skivlager innanför
tullarna i Stockholm? Bör CDA upprätthålla en olönsam
skivklubb samtidigt som bolaget av ekonomiska skäl
tvingas backa från sina åtaganden i en internetbutik som
krävt stora investeringar?
CDA har en viktig uppgift för många mindre skivbolag
med kvalitetsutgivning. Att statligt stöd till produktion
följs upp av ett distributionsstöd är rimligt. Å andra sidan
är det av konkurrensskäl tveksamt att staten efter 15 års
54
kontinuerligt stöd fortsätter att understödja ett enda
distributionsbolag.
Förslag: För att de små och medelstora skivbolagen inte
ska ställas utan distribution och för att företaget ska få möjlighet att ta sig ur de nuvarande ekonomiska svårigheterna
bör CDA få statligt stöd i ytterligare tre år. Det fortsatta stödet bör regleras i ett nytt avtal där CDA:s uppgifter definieras. Under stödperioden utvärderas verksamheten.
NOTER
Förklaringar till förkortningar:
MI, Musikindustrin, nyhetsbrev utgivet av IFPI.
NE, Nationalencyklopedin
Fik-p, ”Fonogrammen i kulturpolitiken”, Rapport från kulturrådet 1979:1
Fim, ”Fonogrammen i musiklivet”, SOU 1971:73.
M,M&M, Krister Malm: ”Musik, Massmedier och Mångfald”,
Arbetsdokument från Rådet för mångfald inom massmedierna, 1997:1.
Dd, ”Digitala drömmar – med fonogrammen mot 2000-talet.
En översyn av den svenska fonogrammarknaden”, Rapport
från Statens kulturråd, 1993:5.
Mpf, ”Musik på fonogram. En översikt över den svenska
fonogrammarknaden”, Rapport från statens kulturråd, 1989:1
FdiS, ”Fonogramdistributionen i Sverige”, Ds U 1983:19.
1
Dag Grønnestad: ”Distribusjon og markedsføring av norske
fonogrammer i de smale genrene”. Arbeidsnotat nr 29,
Norsk kulturråd – utredning 1999.
2 Enligt IFPI:s statistik för 2002.
3 Fik-p s 48 samt ”The Recording Industry In Numbers 2002”
utgiven av IFPI, citerad efter MI, 2002-10-28.
4 MI, 2002-04-17.
5 Fik-p, s 48. ”De fem stora” 1979: CBS (USA), EMI (Storbritannien), Polygram (Tyska förbundsrepubliken/Nederländerna), Warner (USA), RCA (USA).
6 Bland Universals etiketter finns Barclay, Decca, Deutsche
Grammophon, Dreamworks, Geffen A&M, Island, MCA
Records, Mercury, Philips, Polydor, Motown och Verve.
Bland Universals skivartister finns Mary J. Blige, Bon Jovi,
Mariah Carey, Eminem, B.B. King, Shania Twain, Stevie
Wonder, Sting, A-Teens, Andrea Bocelli, The Cardigans,
Elton John, Metallica och Rammstein.
7 Sony ger ut skivor på bland annat etiketterna Sony Music,
Sony Classical, Legacy, Columbia Records och Epic
Records. I artistkatalogen finns Chet Baker, Leonard Bernstein, David Bowie, Bob Dylan, Bob Marley, Bruce Springsteen, Magnus Uggla och Esa-Pekka Salonen.
8 EMI ger ut skivor på bland annat etiketterna EMI,
Chrysalis, Virgin, Hut, Point Blank, Real World, Venture,
Virgin och Virgin Record Classics, Apple, Blue Note,
Capitol, EMI Classics (tidigare His Master’s Voice) och
Parlophone. I skivkatalogen finns artister som The Beatles,
Paul McCartney, Pink Floyd, Tina Turner, Radiohead, Iron
Maiden och Robbie Williams, Norah Jones samt, i Sverige,
Roxette och Ulf Lundell.
9 Bland etiketterna i Warner Music Group finns Atlantic,
Modern, Rhino, Elektra, EastWest, Asylum, Warner Brothers, Reprise, Maverick, Erato, Fazer, Finlandia, MCM och
Nonesuch. Bland artisterna finns Madonna, Red Hot Chili
Peppers, Linkin Park, Faith Hill and Alanis Morissette.
10 MI, 2003-01-24
11 MI 2003.11.25, ”Investerare köper Warner Music Group”.
Gruppen leds av Edgar Bronfman Jr, med ett förflutet i
Universal och Seagram.
12 BMG ger bland annat ut skivor på etiketterna Arista, RCA,
BMG Classics, Windham Hill och Twang This!. I artistkatalogen finns Elvis Presley, Aretha Franklin, Santana,
Whitney Houston, Annie Lennox, Eros Ramazzotti, Chris-
tina Aguilera och Willie Nelson, samt i Sverige Robyn och
Petter.
13 ”BMG och Sony Music söker sammanslagning”, MI
2003.11.10.
14 Peter Spellman: ”What’s New About The New Music Business?”.
15 Chuck Philips: ”Record Label Chorus: High Risk, Low Margin”. Los Angeles Times, Thursday May 31, 2001. Citerad efter www.ifpi.org samt Miles Copeland: ”Are Record Labels
Greedy?”, www.ifpi.org.
16 MI, 2002-04-17 och 2003-04-09.
17 MI, 2002-03-21
18 MI, 2002-06-14 samt www.ifpi.se
19 Peter Spellman: ”What’s New About The New Music Business?”.
20 Anna Mårselius, MTV Nordic, 2002-04-11, samt medieforskaren Robert Burnett i nättidningen Alba, 2000-12-13.
21 www.ifpi.org
22 ”The cost of a CD”, www.riaa.com, 03-03-31, samt Peter
Spellman: ”The Self-Promoting Musician: Strategies for Independent Music Success”, återgiven på
www.mbsolutions.com.
23 ”Independets” under rock’n’roll-eran var bland andra Sun,
Chess och Specialty. Se Gillett: ”The Sound of the City”.
24 Kim Forss: ”Att ta sig ton – om svensk musikexport 1974–
1999”. (Ds 1999:28).
25 Albhy Galuten, VP of Interactive Programming at UMG,
citerad i Spellman; ”The future of Music Careers…”, återgivet på www.mbsolutions.com.
26 M,M&M, s 57.
27 Lundberg, Malm, Ronström: ”Musik, Medier, Mångkultur”,
s 143.
28 MI 2003-05-23
29 Peter Spellman: ”The Future of Music Careers”,
www.cdbaby.com, ”The Self-Promoting Musician:
Strategies for Independent Music Success”, samt ”The
future of Music Careers…”, båda återgivna på
www.mbsolutions.com.
30 Melanie Warner: ”The New Napsters”, Fortune, Sunday, July
21, 2002.
31 www.internetworld.idg.se, 2003-05-15, samt Charles C.
Mann: ”The Year The Music Dies”, Wired Magazine, Issue
11.02 February 2003. www.wired.com
32 ”A ’music for free’ mentality is challenging the future of the
European recording industry” (Brussels, 10 July April,
2002), www.ifpi.org
33 ”Utmanande annons”, DN 2002-11-20.
34 Klaus Heymann, grundare av lågprisbolaget Naxos som
idag står för 20 procent av den klassiska skivutgivningen på
världsmarknaden, citerad i DN 2002-06-06.
35 Kenth Muldin i Stim-Nytt 2003:2, s 5.
36 Rickard Källgren: ”Digital musikdistribution i den nya ekonomin”, C-uppsats i Media- och kommunikationsvetenskap,
Informationsvetenskapliga Institutionen, Uppsala Universitet, HT 1999, NE samt Alexander: ”Peer-to-Peer File
Sharing…”, refererad av Häggström & Nygård: ”E-handel
och mp-3-filernas påverkan på cd-marknaden”, Luleå Tekniska Universitet, 2002.
37 NE samt ”Ohållbart jaga musikpirater”, DN 2003-07-06.
55
38 www.kazaa.com, 2003-03-31 samt
www.internetworld.idg.se, 2003-05-24.
39 NE
40 Katie Dean: ”RIAA Legal Landslide Begins”, Wired
Magazine, Sep. 08, 2003, och ”RIAA Sues 80 More Swappers ”,
Wired Magazine, Oct. 30, 2003. Båda återgivna på
www.wired.com, samt ”From Discs To Downloads”
www.forrester.com, 2003-10-31
41 Charles C. Mann: ”The Year The Music Dies”, Wired
Magazine, Issue 11, 02 February 2003. www.wired.com
42 ”Time names iTunes Music Store ’Invention of the Year’”,
Maccentral.com, November 10, 2003.
43 ”From Discs To Downloads”, www.forrester.com, 2003-10-31.
44 ”Global Music Industry (3rd Edition)”, Informa Media
Group, november 2003.
45 Fakta om de nya formaten hämtade från
www.minhembio.com
46 Fim, s 48 och M,M&M, s 64.
47 M,M&M, s 145, Dd, s 89, Aftonbladet 2003-10-11.
Metronome ingår i Warner Music. Polar och Sonet köptes
av Polygram, i dag en del av Universal. Warner köpte Telegram 1992 och EMI köpte Frituna 1995.
48 Kim Forss: ”Att ta sig ton – om svensk musikexport 1974–
1999” samt M,M&M, s 126.
49 Årsstatistik från GLF, enligt MI 2002-01-28.
Marknadsandelarna avser endast den marknad de GLF-anslutna bolagen kontrollerar.
50 www.emi.se/
51 Tidskriften Kulturrådet, 1993:1, s 97.
52 MI 2003-08-12 samt 2003.08.14
53 Playground Music Scandinavia representerar bland annat
etiketterna Mute, Beggars Group, Edel, PIAS, Eagle och
Rounder. Bland artisterna finns Moby, Badly Drawn Boy,
Timbuktu och Ace of Base.
54 ”The Recording Industry In Numbers 2002” utgiven av IFPI,
refererad i MI 2002-10-28, samt M,M & M, s 147.
55 All statistik från www.ifpi.se
56 GLF: ”Svensk skivförsäljning 2002”. Statistiken bygger på
uppgifter från Bonnier Amigo Music Group, BMG Sweden
AB, EMI Svenska AB, MNW Music Network AB, Playground Music Scand, Sony Music Ent. Sweden AB, Stockholm
Records AB, S56, Universal Music AB, Virgin Records
Sweden AB, Warner Music Sweden AB.
57 Henrik Östling, Bonnier, och Göran Petersson, Amigo, intervjuade i Eén, Näfver, Olausson, Tillberg, Vestlund:
”Framtidens musikkonsumtion”, uppsats i Digital informationsbehandling vid Södertörns högskola, hösten 2000.
58 Henrik Sviden: ”Största hotet för skivindustrin”, Computer
Sweden, nr 11, 2003.
59 copyswede.se, 2003-04-11. CopySwedes medlemsorganisationer är Bildkonst Upphovsrätt i Sverige (BUS),
Nordisk Copyright Bureau (NCB), Svenska Artisters och
Musikers Intresseorganisation (SAMI), Svenska Tonsättares
Internationella Musikbyrå (STIM), Svenska Fotografers
Förbund (SFFot), Svenska Journalistförbundet, Svenska
Musikerförbundet, Föreningen Svenska Tecknare, Sveriges
Dramatikerförbund, Sveriges Författarförbund, Sveriges
Läromedelsförfattares Förbund, Föreningen Sveriges
Konsthantverkare och Industriformgivare (KIF), Sveriges
Yrkesmusikerförbund (SYMF) och Teaterförbundet.
60 ”Upphovsrätten i informationssamhället”, Ds 2003:35.
61 Fik-p, s 171.
62 All information om Grammotex hämtad från Grammotex
56
webbplats.
Källa: Fredrik Boquist, Amigo.
Fim (s 63), Fik-p och Mpf, samt Dd, s 30.
E-post från Thomas Stenmo, 2003-12-03.
SPK, s 48.
www.ahlens.com, 2003-04-01.
SPK, s 51
Fik-p, s 72.
Undersökning utförd av Konsument Europa/Konsumentverket, refererad i DN 2003-06-05.
71 ”Åtta punkter för e-handelns bästa”, Computer Sweden
2002-12-20 samt Handelns utredningsinstitut, citerat av TT,
DN 2003-03-29, samt pressmeddelande från Bankföreningen 03-11-06.
72 MI, 2001-11-09, samt Ginzas hemsida.
73 www.cdon.com, 2003-03-13.
74 MI 5:02
75 ”Bredbandsboom i det tysta”, DN 2003-06-16.
76 Nättidningen Alba: www.alba.nu, 2003-03-07.
77 Sven Wassmouth, citerad i Stockholms-Tidningen 1958-0307, s 13.
78 Fim, s 8.
79 Fik-p, s 28.
80 Fim, s 39.
81 Fik-p, s 122.
82 Fik-p, s 130.
83 Klas Gustafson: ”Småbolagen dör i väntan på handling”,
DN 1980-01-17.
84 Ibid.
85 Dd, s 46 samt Meddelande om beslut 1990-03-29.
86 Dd, s 45–46
87 Prop. 1993/94:100 bil. 12, sid. 127–129, citerat efter regeringsbeslut 1994-01-27.
88 Uppgift från november 2002.
89 Brev till kulturrådet, 1994-04-25.
90 Brev till Kulturrådet, angående fonogramdistribution,
2003-06-18.
91 FdiS, s 27.
92 Johan Scherwin och Mikael Strömberg, 1999-10-25.
93 Dd, s 55
94 Giga
95 Budgetpropositionen 2000/01:1. Volym 9, s 65.
96 Skrivelsen återgiven i MI 43:01.
97 Brev från Leif Elggren och Kent Tankred, 2001-02-27.
98 Odaterat brev från GAC (Johannes Lundberg).
99 Brev från Lars Westin, 2001-02-28.
100 Brev från Mats Josephson, 2001-08-24.
101 Odaterat brev från Stellan Sagvik.
102 Skrivelse från FSJ:s tre styrelser (Ulf Adåker), 2002-08-28.
103 Brev från Mats Hellberg, 2001-09-25.
104 Odaterad brev från Patrick Lindfors.
105 I arbetsgruppen har ingått Dag Häggqvist, ordförande i
IFPI Svenska gruppen, Magnus Mårtensson, jurist i IFPI
Svenska gruppen, Mats Hammerman, Massproduktion och
ordförande i SOM, Fredrik Boquist, Bonnier Amigo, Fredrik Norén, Mirrors, och Dragan Buvac, dB Productions.
106 Skrivelse till Kulturrådet, 2002-06-20.
107 Svenska musiker och ensembler i BIS-katalogen är bland
annat Mats Bergström, Drottningholms Barockensemble,
Malena Ernman, Martin Fröst, Håkan Hardenberger, Gunnar Idenstam, Dan Laurin, Christian Lindberg, Jakob Lindberg, Peter Mattei, Lena Nordin, Orphei Drängar, Roland
Pöntinen, Torleif Thedéen och Yggdrasilkvartetten. Bland
63
64
65
66
67
68
69
70
tonsättarna finns Sven-Erik Bäck, Daniel Börtz, Anders
Hillborg, Ingvar Karkoff, Ingvar Lidholm, Per Mårtensson,
Gösta Nystroem, Åke Parmerud, Karin Rehnkvist, Hilding
Rosenberg och Johan Söderqvist.
108 E-brev från Leif Hasselgren, 2003-10-22.
109 E-brev från Olle Paulsson, 2003-11-03
110 I Gammafons utgivning finns bland annat barnfigurer som
Pettson och Findus, Pippi, Emil, Alfons Åberg, Mamma
Mu, Anki & Pytte, Ludde och Björne från Björnes Magasin.
111 E-post från Birgitta Lagerlund, 2003-11-20.
112 I utgivningen under 2002–2003 finns bland annat tonsättarporträtt av Lars-Åke Franke-Blom, Marie Samuelsson, Kerstin Jeppsson och Wlodek Gulgowski samt jazzproduktioner med Mikael Råberg, Per Henrik Wallin och
Håkan Nyquist.
113 ”Rapport om STIM/Svensk Musiks inspelningsverksamhet
under perioden 2002-06-10 – 2003-10-31 med verksamhetsstöd från Kulturrådet”. Ann Marie Belfrage, 2003-11-14
114 Gudibrallan, Samla Mammas Manna, Kebnekajse, Fläsket
Brinner, och Philemon Arthur and the Dung var några av
Silence första artister. I katalogen finns också Dag Vag, Eldkvarn, Traste Lindéns Kvintett, Hedningarna, bob hund,
”Hassan-gänget” och Hederos/Hellberg.
115 ”Utvärdering av verksamhetsstöd”, Silence Records, november 2003.
116 Uppgifterna om det norska fonogramstödet har kontrollerats av Tom Ivar Wister vid Norsk kulturråds musiksektion.
117 www.koda.dk
118 www.dmf.dk
119 www.artisten.dk
120 www.solistf.dk
121 I FONO ingår bland annat Kirkelig Kulturverksted,
Grappa, Naxos Norway , Etnisk Musikklubb, Barneforlaget,
Egmont Serieforlaget, Oh! Yeah Records, Black Balloon, Racing Junior, dBut och Rec 90. Källor: www.phonofile.dk,
samt www.ballade.no 09.09.2002 och 02.06.2003
122 ”Liv i musikken. Kulturministeriets musikhandlingsplan
2004–2007.”
123 ”Phonofile Danmark. Rapport om mulighederne for at
etablere en digital distribution af national musik i Danmark”, www.phonofile.dk/
57
Bilaga 1
Statens kulturråd
2003-03-10
Dnr 814 / 01 – 118
Utredningsdirektiv
HL-PM
Utredningsdirektiv ang försöket med nya former för fonogramstöd
Sammanfattning av uppdraget
Utredaren Klas Gustafson anlitas för att göra en utvärdering av försöket med nya former
för fonogramstöd.
Utredaren skall:
följa arbetet med stödet under åren 2001 - 2003
utvärdera och analysera effekterna av försöket på fonogramutgivningen inom olika
genrer av försöksverksamheten med fonogramstöd i friare former inom en totalt sett
minskad medelsram.
sammanställa en undersökning som ska överlämnas till Kulturrådet senast den 1 mars
2004.
Bakgrund
I november 1999 beslutar Statens kulturråds styrelse att uppdra till kansliet att tillskriva
regeringen för att erhålla tillstånd att avvika från förordningen om statsbidrag för framställning och utgivning av fonogram (SFS 1982:505) för en prövotid av tre år. Samtidigt
vill styrelsen att Kulturrådet i budgetunderlaget för år 2001 ska begära att regeringen i
budgetpropositionen föreslår att fonogramstödet också kan omfatta efterhandsstöd.
Beslutet baseras på en översyn som omfattar följande aktiviteter genomförda år1999:
• en analys av försäljning och distribution av fonogram som fått stöd 1994-1998
• en hearing med branschen maj 1999
• ett uppdrag till musikjournalisterna Johan Scherwin och Mikael Strömberg att se över
den tekniska utvecklingen samt att göra en enkät till skivbolagen.
För att pröva olika modeller i avvaktan på en mer omfattande översyn av fonogramstödet
tillskriver Kulturrådet regeringen och föreslår att man under en treårsperiod, med start våren 2001 differentierar stödet enligt följande:
• Artist- och upphovsmannastöd ska stärka artisternas och upphovsmännens ställning
gentemot skivbolagen. Det söks av musiker/kompositörer med en färdig skividé. Stödet
betals ut till det bolag som tar sig an produktionen.
• Produktionsstöd, förhandsstöd till enskilda produktioner.
• Marknadsföringsstöd, avsett att marknadsföra färdiga produktioner.
• Verksamhetsstöd utgår med en fast summa under tre år och ska ge förutsättningar att
utveckla verksamheten, investera och planera långsiktigt.
58
-
-
. --
-
[email protected]
www.kur.se
2
Det framkommer underhand positiva signaler om förslaget på våren 2000 och i samband
med budgetpropositionen samma år får Kulturrådet slutligt besked om att regeringen godkänner förslaget, med tre miljoner kronor i minskat anslag.
Uppdraget
Fonogrammarknaden har kraftigt förändrats, med ökad fusionering av företag, andra distributionsformer och en ny våg av hemkopiering. Uppdraget avser en utvärdering och en
analys av effekterna på fonogramutgivningen inom olika genrer av försöksverksamheten
med fonogramstöd i friare former inom en totalt sett minskad medelsram.
Följande frågeställningar skall besvaras:
• Hur fungerar de differentierade formerna för stöd?
o Ekonomiskt
o Utgivningsmässigt
o Genremässigt
• Har informationsutbytet mellan Kulturrådet och branschen ökat och hur har det påverkat branschens bild av stödet?
• Hur har arbetsgruppen för fonogramstöd hanterat de nya formerna?
• Hur har den praktiska hanteringen av stödet fungerat?
• På vilket sätt kan distributionsfrågan ha betydelse för ett framtida fonogramstöd?
• Hur ser stödet ut i relation till litteraturstödet och filmstödet?
• Finns något jämförbart system internationellt?
• Har fonogramstödet relevans i framtiden och på vilket sätt ska det i så fall struktureras?
Kulturrådet kommer att i samverkan med uppdragstagaren under arbetets gång medverka
till genomförandet av utvärderingen.
Ekonomiska ramar
Uppdraget ska genomföras i nära samarbete med Kulturrådet. För hela uppdraget erhåller
uppdragstagaren årligen 46 000 kr (inkl sociala avgifter, exkl moms) och år fyra 92 000 kr
(inkl sociala avgifter, exkl moms) för två månaders arbete. Beloppet utbetalas efter fakturering med hälften av beloppet halvårsvis efter avtalets undertecknande..
Arbetets bedrivande
Uppdraget genomförs under perioden 20 mars 2001 – 29 februari 2004 och arbetet består i
att årligen:
•
samla information under 8 dagars möte med arbetsgruppen för fonogram
•
avsätta 8 dagars arbete till kommunikation med kulturrådet
•
arbeta 8 dagar med analys och skrivande
•
att avsätta ytterligare 2 månaders heltidsarbete för att slutföra analysen.
Uppdraget ska vara färdigt senast den 1 mars 2004. Översynen ska lämnas till rådet i ett
skriftligt och ett digitalt exemplar. Utredaren ska stå till Kulturrådets förfogande för muntlig presentation och diskussion av studien efter särskild överenskommelse.
59
Bilaga 2
BESLUTADE BIDRAG 2001–2003 INKL. VERKSAMHETSSTÖD I KRONOR
Bidrag fördeln inkl C
Barn
Elektroakustisk
Folk
Jazz
Pop/rock
Visa
Västerländsk konstmusik
Övrigt
Totalt
Totalt
Tot %
1 935 000
10%
480 000
3%
3 301 500
18%
2 962 000
16%
3 162 000
17%
390 000
2%
5 808 100
31%
822 150
4%
18 860 750 1 0 0 % 6
2003
% 2003
745 000
12%
90 000
1%
1 055 000
17%
737 000
12%
1 255 000
21%
135 000
2%
1 745 000
29%
310 000
5%
072 000
100% 6
2002
% 2002
660 000
10%
280 000
4%
986 500
15%
1 275 000
19%
1 177 000
18%
230 000
3%
1 835 000
28%
135 000
2%
578 500
100% 6
2001
% 2001
530 000
9%
110 000
2%
1 260 000
20%
950 000
15%
730 000
12%
25 000
0%
2 228 100
36%
377 150
6%
210 250
100%
ANTAL ANSÖKNINGAR 2001–2003
Admin fördeln ans
B
Company
E
F
J
P
V
VK
Ö
Totalt
Totalt
%
40
4%
26
3%
42
4%
96
9%
171
17%
337
33%
53
5%
169
16%
97
9%
1 031 1 0 0 %
2003
13
1
14
21
46
137
17
47
32
328
% 2003
4%
0%
4%
6%
14%
42%
5%
14%
10%
100%
2002
% 2003
8%
0%
5%
18%
17%
24%
3%
20%
6%
100%
2002
12
7
15
29
51
79
20
49
20
282
% 2002
4%
2%
5%
10%
18%
28%
7%
17%
7%
100%
2001
% 2002
6%
3%
6%
14%
27%
16%
6%
20%
3%
100%
2001
% 2002
27%
66%
5%
2%
100%
2001
% 2001
135
32%
247
59%
21
5%
18
4%
421
100%
% 2002
16%
77%
4%
3%
100%
2001
15
18
13
46
74
121
16
73
45
421
% 2001
4%
4%
3%
11%
18%
29%
4%
17%
11%
100%
ANTAL BIFALL 2001–2003
Admin fördeln bifall
B
C
E
F
J
P
V
VK
Ö
Totalt
Totalt
%
11
5%
5
2%
9
4%
35
17%
43
21%
31
15%
7
3%
47
23%
13
6%
201 100%
2003
5
0
3
12
11
16
2
13
4
66
4
2
4
10
19
11
4
14
2
70
2
3
2
13
13
4
1
20
7
65
% 2001
3%
5%
3%
20%
20%
6%
2%
31%
11%
100%
ANTAL ANSÖKNINGAR 2001–2003 FÖRDELAT PÅ STÖDFORM
Stödformer ansökn
Artist & upphovsman
Produktion
Marknadsföring
Verksamhet
Totalt
Totalt
%
296
29%
651
63%
57
6%
27
3%
1 031 1 0 0 %
2003
86
218
22
2
328
% 2003
26%
66%
7%
1%
100%
2002
% 2003
17%
73%
11%
0%
100%
2002
75
186
14
7
282
ANTAL BIFALL 2001–2003 FÖRDELAT PÅ STÖDFORM
Stödformer bifall
Artist & upphovsman
Produktion
Marknadsföring
Verksamhet
Totalt
60
Totalt
%
38
19%
144
72%
14
7%
5
2%
201 100%
2003
11
48
7
0
66
11
54
3
2
70
16
42
4
3
65
% 2001
25%
65%
6%
5%
100%
Bilaga 3
Summa av bifall
Bolag sökt 2001–2003
120 kg
A West Side Fabrication
AB Edager
Acoustica
Adrian recordings
Agnas Musikproduktioner
Alice Musikproduktion
Alta nova
Alwa Musik AB
Amigo Musik AB
Anagram
Ancha Trading AB
Apparat Records
Arietta Discs/musikproduktion AB
Art Recording Production Scandinavia AB
Ayler Records
B & B Records
Bad Taste Records AB
BIS Records AB
Blue Beat Productions
Bluebell AB, Frank Hedman
Blå moln musik
Bo Waldersten prod. AB
Breathing machine
Caprice Records
Chamber Sound
Christian Liljegren Music & Publishing
CMC Records
Content
CR Creative Response/Chrome Recordings
Crimsonic Label/Nordverk Studios AB
Crying Bob Records
Cultura Nordica HB
Daphne Records AB
dB Productions Sweden AB
Dead Frog Records
Deaf & Dumb Rec.
Desperate Fight Records
Diapazam
Diesel Music
Dilettante Productions
Diva records
DNM - Den Nya Medelklassen
Dogbreath
Dragon Records AB
Drone Music
Duck Your Music
Dust Music
Elektron/SEAMS
Energy Rekords AB
Exergy Music AB/Starfly
Fast Future Rec
Firework Edition Records
Firma Ljudinspelning/OPUS 3
Flash Music
Flora och Fauna/Moder Jord
Footprint Records
Forssellproduktion AB/Eggmusic
Summa av bifall forts.
Totalt
230 000
75 000
70 000
41 500
185 000
25 000
510 000
140 000
95 000
405 000
127 000
1 095 000
90 000
395 000
50 000
110 000
270 000
350 000
485 000
1 030 000
40 000
85 000
285 000
70 000
160 000
65 000
Bolag sökt 2001–2003
Four Leaf Clover
Fylkingen
Förlaget AllWin HB
GAC EK. Förening
Gain Production AB
Gammafon AB
Giga Folkmusik
Gravitation
Group Sounds
Gullan Bornemark Musik HB
Heidruns förlag AB
Hemlandssånger/L-Production Sweden
Holmen Music
Home Records AB
Honkyjonx Records
Hot Stuff AB
Hurv Musik
Häpna
IAM Improvised Acoustic Music
Imogena AB
Imperial Recordings
Integral Records AB
Intim Musik
Juju Records
Järna Musikproduktion HB
KMH Förlaget
Koko Kaka Entertainment
Komplott
Kooperativ kultur i Sverige/Kooks
Kulturkompaniet Lusensky HB
Linx Music
LJ Records
Long Kalsong Records
Make it Happen
Manifest Kulturproduktion
Marble Music AB
Massproduktion
Maxi 2000 Records AB
Mellotronen
Memento Materia AB
Mi-MO Sound Music Production
Mirrors
Mitek/Mikael Stavöstrand produktioner
Mixett Produktion AB
MNW – Music Network Records Group
Morphine Lane Records
Musica Rediviva
Musicano Records
Musik Musik
Musikföreningen Kulturskaparna Skåne
Musikmuseet: SVEA fonogram
Musikrummet
Nacksving Skivbolag AB
National i Sverige HB
Naxos Sweden
Nonstop Records
Nosag Records
Nytorp Musik
Totalt
65 000
330 000
1 460 000
940 000
70 000
175 000
100 000
50 000
65 000
505 000
50 000
190 000
85 000
55 000
65 000
65 000
50 000
132 150
100 000
105 000
90 000
315 000
150 000
100 000
70 000
95 000
70 000
683 100
115 000
61
Summa av bifall forts.
Bolag sökt 2001–2003
Totalt
Olofbright Editions
85 000
Orumusic
Palette Records
75 000
Phono Suecia/ Svensk Musik
1 740 000
Playground Music Scandinavia
50 000
Pluxemburg
Pointed tail AB/Low Impact
Popcar Music AB
Popmate Music
Primal Records (A&N Productions) HB
Prophone Records AB
247 000
Proprius Musik AB
275 000
Rabid Records
Revolving Records
RFM Records
Rhythm Ace Recordings
Rio Produktions AB/Rio Grande Production KB
Roadrunner Arcade
Rondin & Gisslén AB/Isidor Records
Rosarium
Rub-a-Dub
Rönnells Antikvariat/Håll Tjäften
15 000
s56 recordings
Sandkvie Studio
80 000
Scandinavian Quality Entertainment
Service
75 000
SFZ records
225 000
Silence Records AB
1 320 000
Sittel AB
65 000
Sjelvar Records
Sound Processing AB
80 000
Startracks AB
275 000
Sterling
120 000
Stran Music
155 000
SubSpace Communications AB
Synchro Sound Music AB
T L Studio AB/TLS Records
Talking Music
Tingshuset musik AB
90 000
Tinman Records
Tomsing
Touché Music AB
65 000
Trewetha Records
Turmic Records
ULSI Recordings
Undertow Records
URU
Warner Music Sweden
40 000
Venus Records
Worston Records
YTF – Yrkestrubadurernas förening/YTF (r)ecords 70 000
Zebra Art Production
130 000
Äggets tapes & records
Lionheart Records/Scroll Records
62
Bilaga 4. Redovisning av enkätsvar bolag som sökt stöd åren 2001–2003.
Antal svarande i enkäten, procent. Totalt 105 bolag.
Svarsfrekvens %
30%
Procent svar
Procent ej svar
70%
Hur bra eller dålig kunskap har ni om vilka kriterier som styr besluten om stöd? Procent.
45%
40%
35%
30%
25%
%
Serie1
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
Har ni större eller mindre kunskap om hur stödet fungerar nu efter försöksperioden än innan? Procent.
70%
60%
50%
40%
%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Större
Mindre
Vet ej/Ingen åsikt
63
Hur bra eller dålig kunskap har ni om på hur stort stödet kan vara per produktion? Procent.
50%
45%
40%
35%
%
30%
Serie1
25%
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
Hur bra eller dålig förståelse har ni om hur prioriteringar görs? Procent.
50%
45%
40%
35%
%
30%
25%
Serie1
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
Hur stor eller liten förståelse har ni totalt för att besluten tas i relation till våra kriterier och övriga ansökningar
som hanteras vid ansökningsomgången? Procent.
40%
35%
30%
%
25%
Serie1
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket stor
64
Stor
Liten
Mycket liten
Vet ej/Ingen åsikt
Tycker ni att det är rimligt eller orimligt att man har ett år på sig att genomföra en planerad produktion? Procent.
90%
80%
70%
60%
50%
Serie1
40%
30%
20%
10%
0%
Rimligt
Orimligt
Vet ej/Ingen åsikt
Har förtroendet för arbetsgruppens arbete ökat eller minskat under försöksperioden? Procent.
80%
70%
60%
%
50%
40%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Ökat
Minskat
Vet ej/Ingen åsikt
Kulturrådets beslutsdatum infaller i juni och december. Hur bra eller dåligt passar det er verksamhet? Procent.
70%
60%
50%
40%
%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
65
Hur bra eller dåligt är det att Kulturrådet bedömer kvaliteten på produktionen som söks för? Procent.
45%
40%
35%
30%
25%
%
Serie1
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
Hur rimligt eller orimligt är arbetet med att göra en ansökan i förhållande till möjligheten att få stöd? Procent.
60%
50%
%
40%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Rimligt
Orimligt
Vet ej/Ingen åsikt
Tjänar kravet på traditionellt distributionsavtal fortfarande sitt goda syfte? Procent.
60%
50%
%
40%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Ja
66
Nej
Vet ej/Ingen åsikt
Om kravet fortfarande är relevant, hur viktigt eller oviktigt är det för er att ha ett distributionsbolag? Procent.
60%
50%
%
40%
Sverige
Utomlands
30%
20%
10%
0%
Mycket viktigt
Viktigt
Mindre viktigt
Oviktigt
Vet ej/Ingen åsikt
Hur bra eller dåligt är villkoret att man inte får ge ut skivor med sig själv på eget bolag? Procent.
45%
40%
35%
30%
25%
%
Serie1
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen
åsikt
Hur befogad eller obefogad är kritiken mot att stora bolag har fått ökade möjligheter till stöd? Procent.
70%
60%
50%
40%
%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Befogad
Obefogad
Vet ej/Ingen åsikt
67
Hur betygsätter ni blanketterna på en femgradig skala där 1 är svagt och 5 är starkt?
4,00
3,50
Betyg
3,00
2,50
Medelbetyg
2,00
1,50
1,00
0,50
Redovisning
av av
Redovisning
marknadsföringsstöd
marknadsföringsstöd
Redovisning
Redovisningav
av
produktionsstöd
produktionsstöd
Likviditetsanalys
Likviditetsanalys
Revisorsintyg
Revisorsintyg
Verksamhetsstöd
Verksamhetsstöd
Extra
Extra marknadsföring
marknadsföringsstöd
Produktionsstöd
Produktionsstöd
Utgivnaproduktioner
produktioner
Utgivna
Bolagsuppgifter
Bolagsuppgifter
Innehållsförteckning
Innehållsförteckning
0,00
Hur betygsätter ni blanketterna på en femgradig skala där 1 är svagt och 5 är starkt? Totalt med betyg.
3,00
2,50
Betyg
2,00
1,50
Tot med betyg
1,00
0,50
0,00
1
Tror ni att ni skulle använda er av möjligheten att göra ansökningen via internet om den möjligheten fanns?
Procent.
70%
60%
50%
40%
%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Ja, absolut
68
Ja, troligtvis
Nej, troligtvis
inte
Nej, absolut
inte
Vet ej/Ingen
åsikt
Hur betygsätter ni totalt Kulturrådets informationsmaterial gällande fonogramstödet på en femgradig skala?
3,00
2,50
Betyg
2,00
Medelbetyg
1,50
1,00
0,50
0,00
1
Hur har era produktionskostnader förändrats under de senaste tre åren? Procent.
80%
70%
60%
%
50%
40%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Ökat
Minskat
Vet ej/Ingen åsikt
Hur har era marknadsföringskostnader förändrats under de senaste tre åren? Procent.
90%
80%
70%
60%
50%
%
Serie1
40%
30%
20%
10%
0%
Ökat
Minskat
Vet ej/Ingen åsikt
69
Hur viktig eller oviktig är den internationella marknaden för era produktioner? Procent.
50%
45%
40%
35%
%
30%
Serie1
25%
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket viktig
Viktig
Mindre viktig
Oviktig
Vet ej/Ingen
åsikt
Hur många produktioner har ni gjort utan att få stöd? Procent.
50%
45%
40%
35%
%
30%
Serie1
25%
20%
15%
10%
5%
0%
1-3
4-6
7-10
Fler än 10
Vet ej/Ingen
åsikt
Hur viktigt anser ni det är att Kulturrådet har en löpande dialog med branschen? Procent.
80%
70%
60%
%
50%
Serie1
40%
30%
20%
10%
0%
Mycket viktigt
70
Viktigt
Mindre viktigt
Oviktigt
Vet ej/Ingen
åsikt
Har Kulturrådet tillräcklig eller otillräcklig kompetens för att bedöma fonogramansökningar? Procent.
60%
50%
%
40%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Tillräcklig
Otillräcklig
Vet ej/Ingen åsikt
Upplever ni att ni får tillräcklig eller otillräcklig service och stöd från Kulturrådet? Procent.
50%
45%
40%
35%
%
30%
Serie1
25%
20%
15%
10%
5%
0%
Tillräcklig
Otillräcklig
Vet ej/Ingen åsikt
Hur bra eller dåligt tycker ni att produktionsstödet (förhandsstöd) har fungerat för att nå syftet? Procent.
50%
45%
40%
35%
%
30%
Serie1
25%
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
71
Hur bra eller dåligt tycker ni att produktionsstödet (förhandsstöd) har fungerat för ert bolags verksamhet?
Procent.
45%
40%
35%
30%
25%
%
Serie1
20%
15%
10%
5%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
Hur bra eller dåligt tycker ni att extra marknadsföringsstöd (efterhandsstöd) har fungerat för att nå syftet?
Procent.
90%
80%
70%
60%
50%
%
Serie1
40%
30%
20%
10%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
Hur bra eller dåligt tycker ni att extra marknadsföringsstöd (efterhandsstöd) har fungerat för ert bolags verksamhet?
Procent.
90%
80%
70%
60%
50%
%
Serie1
40%
30%
20%
10%
0%
Mycket bra
72
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
Hur bra eller dåligt tycker ni att flerårigt verksamhetsstöd har fungerat för att nå syftet? Procent.
90%
80%
70%
60%
50%
%
Serie1
40%
30%
20%
10%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
Hur bra eller dåligt tycker ni att flerårigt verksamhetsstöd har fungerat för ert bolags verksamhet? Procent.
90%
80%
70%
60%
50%
%
Serie1
40%
30%
20%
10%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen
åsikt
Hur bra eller dåligt tycker ni att artist- & upphovsmannastödet har fungerat för att nå syftet? Procent.
80%
70%
60%
%
50%
40%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Mycket bra
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen åsikt
73
Hur bra eller dåligt tycker ni att artist- & upphovsmannastödet har fungerat för ert bolags verksamhet? Procent.
80%
70%
60%
%
50%
40%
Serie1
30%
20%
10%
0%
Mycket bra
74
Bra
Mindre bra
Dåligt
Vet ej/Ingen
åsikt
