10 nykomlingar, Europeiska unionen - olika tillsammans

10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
1 0 NY KO M L I N G A R
EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
1
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
2
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
10 nykomlingar
Europeiska unionen
– olika tillsammans
TIMO VUORELA
JUKKA RISLAKKI
AULIS KALLIO
SAKARI WARSELL
MARI STANEK
ANNA KYPPÖ
YRJÖ LAUTELA
JOUNI JÄRVINEN
KATALIN MIKLÓSSY
KRISTI RAIK
ERKKI TOIVANEN
PILVI TORSTI (red.)
182b/2004
EUROOPPA-TIETOA • EUROPAKUNSKAP
3
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
©Utrikesministeriet/Europainformationen
Redaktion Päivi Toivanen
Översättning Christina Tallberg
English redaction Joe Brady
Grafisk form Mika Launis
Tryck J-paino Oy 2004
ISBN 951-724-443-6
4
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Innehåll
Erkki Toivanen: Egentliga Europa enas
7
Cypern och Cypernfrågan
13
Lettland – landet som Europa inte förstår
25
Litauen – ett gränsland mellan öst och väst
39
Malta – ett europeiskt örike mitt i Medelhavet
51
Polen mellan två stormakter
63
Slovakiens återinträde i Europa
75
Slovenien – en del av Centraleuropa, inte av Balkan
87
Den europeiska Tjeckiska republiken
98
Ungern och det förgångnas betydelse
112
Estland – euroskeptikernas land
125
SUMMARY
137
5
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
6
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Egentliga Europa enas
ERKKI TOIVANEN
1
Europa har inte tagit slut vid EU:s gränser i öst eller väst och kommer inte att göra det heller efter utvidgningen. Inte heller börjar
Europa vid Ural och slutar vid Atlanten. Det finns ingen av hav
kringfluten kontinent vid namn Europa med tydliga gränser.
Enligt min uppfattning är därför Europa som begrepp pluralt, en
världsdel som genomkorsas av många gränser.
Med Egentliga Europa avser jag folk, som på egna villkor undan
för undan har danat grunden för sina samhällen och sin livsstil.
Under århundradens lopp har de organiskt europeiserats. De har
byggt upp sina samhällen med begreppet rättsstat som grundval,
tillsammans upplevt renässansen, reformationen, upplysningen,
romantiken, industrialiseringen och det nationella uppvaknandet.
Marknadsekonomin har gjort dem beroende av varandra och lagt
grunden för den kommersiella kultur som sammanbinder dem.
Folken i Egentliga Europa har på så vis blivit en integrerad del av
en andlig, intellektuell och ekonomisk helhet sammanbunden av
tusen och åter tusen trådar; en brokig, monolitisk slöja som utgör
det europeiska. Det har träffande kallats Europas multiversum.
Därför hade det varit logiskt om integrationen skulle ha utsträckts till Egentliga Europas i och för sig diffusa östgränser omedelbart efter att Sovjetunionen föll sönder. Tyvärr fanns det inte
tillräckligt med politisk vilja för ett hållbart arrangemang, som genast hade garanterat de befriade folken en möjlighet att återvända
till Europa. För det flesta betydde det nämligen ett medlemskap i
Europeiska unionen. Europa kunde vid den tiden förliknas vid ett
hus, som hade varit delat i tu av en ogenomtränglig betongvägg
7
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
i över 40 års tid. Den västliga delen hade fortlöpande reparerats.
Den var modern med centralvärme, hushållsmaskiner och luftkonditionering. När muren föll upptäcktes det att den östliga delen höll på att störta samman. Bekvämligheterna saknades. Nästan
allt måste byggas upp på nytt. Många skrämdes av det arbete som
krävdes och var benägna att skjuta upp det på framtiden. Vissa
ansåg att invånarna i den västra flygeln inte behövde bekymra sig
för grannarna, utan de skulle koncentrera sig på att förbättra sin
egen situation – det vill säga att fördjupa integrationen. På så vis
uppkom den gemensamma valutan och euroområdet.
Det hade emellertid varit ett svek mot de europeiska grundläggande värdena, om man inte antagit den historiska utmaningen
och med gemensamma krafter börjat reparera både de immateriella och materiella skadorna som sovjetmakten orsakat. Multiversums slöja håller nu på att växa ihop. Men vi måste likväl vara
förberedda på motgångar och besvikelser. Det vore nämligen fel
att tro att årtiondena som följde på senaste krig inte skulle ha lämnat bestående spår i människornas beteende och tänkesätt.
2
Folken i det centrala Östeuropa har nämligen levat i midjan på
historiens timglas. Tiden har runnit förbi dem på ett sätt som
har berört alla och allt; ingen eller inget har varit skyddade för
denna tidens gång. När folken som har upplevt nazisternas och
kommunisternas skräckvälde återvänder till Egentliga Europas
historiska enhet får det därför djupa psyko-politiska följder. Efter
1 maj är Europeiska unionen inte längre som förut. Det är inte
endast frågan om strukturella förändringar i EU:s förvaltning eller
hur besluten skall fattas i dess institutioner. Det är allt skäl att vara
inställd på att vi får en annorlunda union och integration. Denna
förändring kan förmodligen inte styras med direktiv, inte ens med
konstitutionella fördrag.
Jag utgår ifrån att de förändringar som kommer att påverka
unionens framtid följer lagbundenheten i de europeiska folkens
8
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
historia. En fusion har alltid varit förknippad med eller följts av
en fission. Integrationen och differentieringen har varit den energikälla ur vilken det europeiska har hämtat sin styrka under
århundradens lopp. Med stöd av den har Europa eller ”väst” överfört sina värderingar och sin livsstil till alla kontinenter och gett
upphov till mänsklighetens första globala civilisation. En gång var
väst en del av Europa, nu är Europa endast en del av väst. Enligt
mitt förmenande är tiderna för länge sedan förbi för den världsbild
som endast räknar med Europa. Som EU-medborgare har vi blivit
en del av den globala världsekonomin och storpolitiken alldeles på
samma sätt som vi som finländare eller malteser känner och vet att
vi är européer.
I den europeiska själens innersta har alltid funnits en konfliktfylld strävan efter förändringar. Alla konstgjorda strukturer
har varit kortvariga. Karl den stores, Napoleons och Hitlers riken, de burgundiska och polska samväldena, habsburgarnas och
hohenzollrarnas kejsardömen, Sovjetunionen, Jugoslavien och
Tjeckoslovakien är exempel på hädangångna fusionsförsök. Endast Belgien tycks utgöra ett undantag från regeln, men även dess
fortbestånd har allt som oftast varit i vågskålen.
Den europeiska integrationen har också på ett sunt sätt försvagat nationalstaternas ofta konstgjorda ställning och stött fissionskrafterna inom dem. Staten Spanien består i dag av 17 autonoma
områden. Republiken Frankrike, ”den enda och odelbara” har
överfört maktbefogenheter från Paris till departementen. Tyskarna har äntligen hittat en statsform som fungerar bäst för alla,
dvs. förbundsstaten.
Denis de Rougemont, en av fäderna bakom Europatanken,
varnade på 1960-talet för att om centralstyrningen överfördes från
huvudstäderna i gemenskapens medlemsländer till Bryssel, skulle
det äventyra den europeiska civilisationens pluralism. Det vore att
svika Europas ”multipolära innersta väsen”. En centralstyrd fusion
skulle hos medlemsländernas medborgare väcka en motreaktion,
hejda integrationsutvecklingen och rasera de gemensamma institutionerna på några år.
9
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
3
Denis de Rougemont trodde på en integration vars viktigaste
drivkraft är ett aktivt samarbete mellan regioner, städer och sammanslutningar för medborgarna. Endast på så vis kan man knyta
band, som med tiden kan bli fundamentet för ett europeiskt medborgarsamhälle, Europas demos, en demokratisk union för medborgarna som är medvetna om sin ödesgemenskap och känner ett
gemensamt ansvar som går över de nationella gränserna.
Varningen aktualiserades i EU 2003, när understödet för integrationen för första gången sjönk under 50 procent bland medborgarna. Detta var förhoppningsvis varningsklockorna som ringde
och inte själaringningen. År 2003 var nämligen EU:s annus horribilis, ett förskräckligt år. Då fick vi se hur långt vi står från den nya
politiska kultur som Jean Monnet satt upp som mål för integrationen. Den ålägger ju medlemsländerna att låta det gemensamma
intresset gå framför det nationella. Under integrationens virvlar
blottlades den nationella själviskhetens blindskär när Frankrike
och Tyskland skrotade stabilitets- och tillväxtpakten utan att i förväg förhandla om det på ett relevant sätt med de nuvarande medlemsländerna, för att inte tala om de nya. Relationerna mellan de
stora och de små medlemsländerna förbittrades av en serie möten
som påminde om 1800-talets ”Europakonsert”.
I de nya medlemsländerna iakttog man förståeligt nog med oro
dessa händelser, som gav ett mindre smickrande, i vissa fall till och
med ett motbjudande, intryck av EU. Men sådant hör emellertid
till integrationens konfliktfyllda verklighet. För regeringarna i de
nya medlemsländerna är det därför ett primärt mål att så snabbt
som möjligt knappa in försprånget till de gamla medlemmarna i
fråga om välstånd och förmögenhet. De vet att folket inte har tålamod nog att vänta fyrtio eller sextio år innan levnadsstandarden
når upp till EU:s medeltal. Irland utgör en förebild för dem. När
Irland 1973 gick med i dåtida EG var dess nationalinkomst 73
procent av medeltalet. Nu är det 110 procent. Grekland, som blev
medlem åtta år senare, har höjt sin inkomstnivå från 72 till 76 pro10
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
cent. Irland och Grekland hade fått lika frikostiga stöd från EU:s
gemensamma kassa. Irland representerar en angloamerikansk
liberal marknadsekonomi, Grekland reglering och centralstyre
enligt kontinental modell.
Jämförelsen är grov och även vilseledande, men den lärdom
den kan ge de nya medlemsländerna kan inte negligeras. För deras
del är förmögenhetsklyftan mycket djupare än den var när Irland,
Spanien, Portugal och Grekland trädde in i gemenskapen. Man kan
därför förstå att den ”europeiska välfärdsmodellen” inte duger för de
nya medlemsländerna. De har inte råd med den – vilket inte Irland
heller hade – om de snabbt vill utvecklas till tigerekonomier och
fullt ut dra nytta av de marknadsfördelar som öppnar sig för dem.
En reglering som hämmar näringslivet går de ogärna med på.
Men å andra sidan kan man fråga om ens de övriga har råd med
”välfärdsmodellen”, eftersom euroområdet år efter år har haft en
sämre ekonomisk tillväxt och produktivitet än USA. Att försvara
den europeiska välfärdsmodellen leder nämligen ofrånkomligen
till protektionism och till att man sviker de principer för frihandeln som integrationens fäder inspirerades av.
4
Man kan nu se tecken på en intern fission inom EU. På andra sidan
Atlanten talar man om det ”gamla” och det ”nya” Europa. Det först
nämnda är ”kärnan” i den långsamma ekonomiska tillväxten. Dess
sittande regeringar tror fortfarande på en fördjupning av integrationen och på välfärdstaten, och de tvekar inför en förnyelse av näringslivets stela strukturer. Kärnan omges av en periferi med snabb
ekonomisk tillväxt som sträcker sig från Portugal över Irland och
Storbritannien till Baltikum, Polen och Ungern. Regeringarna i
periferin motsätter sig centralstyre och reglering av näringslivet.
En indelning av EU i en kärna och en periferi som utvecklas
i olika riktningar är inte nödvändigtvis enbart en tankelek. Den
får inte överraska, än mindre skrämma, dem som är förespråkare
11
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
av integrationen och Europatanken. Fusionen och fissionen, en
ständig förändring och rörelse måste accepteras som drivkraften
i det europeiska samhällets kärnreaktor. Därför borde inte EU:s
strukturer heller bindas vid paragrafer och konstitutioner. Europatankens farfar Otto von Habsburg påminner oss om att vi som
bäst utvecklar en institution, som inte har några statsrättsliga förebilder. Därför måste man smidigt kunna reagera på den ständigt
föränderliga världens krav.
På 1960-talet jämförde Charles de Gaulle integrationen med
byggandet av en katedral. Mittskeppet hade då redan fått sin utformning i EEC bestående av de sex, även om mittskeppet saknade
tak dvs. det politiska samarbetet. ”När och om nya medlemsländer tas med, får vi inte nöja oss med att bygga till sidoskepp eller
sidokapell. På samma sätt som katedralbyggarna måste vi i så fall
göra upp nya ritningar, för den som murade katedralens grundsten
hade ingen aning om den skepnad som byggnaden efter århundraden av slit och omändringar skulle komma att få.”
År 2004 kan rentav bli Europeiska unionens annus mirabilis.
Folken i de nya medlemsländerna vet vad som sker när den fria
växelverkan mellan folk och tankar klipps av. Många blev berövade
sitt människovärde och sina medborgerliga friheter. De förstår
bättre än vi de europeiska värdenas innersta väsen och hur de skall
försvaras och värnas. När Egentliga Europa enas kan Europatanken få ny kraft, vilken den nu mer än väl behöver. Katedraler byggs
inte utan tro.
Europeiskheten tål inte stagnation. En tysk filosof jämförde
dess karakteristiska ständiga rörelse med balanshjulet i ett mekaniskt urverk. Det heter på tyska die Unruh, på svenska oro. Detta
den gamla världens nordvästliga hörn har varit rastlöshetens och
otålighetens vagga. Dess gränser och kuster har varit öppna för
människornas ständiga rörelse. Däri har Europas framgång sin
förklaring. Vi får hoppas att de nya medlemsländernas inträde
innebär en rastlös och otålig fortsättning – utan risk för krig, våldsamheter och konflikter.
12
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Cypern och Cypernfrågan
TIMO VUORELA
När det i april 2003 blev klart att Cypern blir medlem i EU var det
samtidigt ett steg framåt för att lösa den politiska återvändsgränden på den delade ön. Turkiets förhoppningar om ett inträde i Europeiska unionen liksom dess relationer till Grekland medverkade
också till denna utveckling. Fem före EU:s utvidgning och i skrivande stund är en lösning av Cypernfrågan dock alltjämt öppen.
Den s.k. Cypernfrågan är en direkt följd av det geografiska
läget. De närliggande imperierna har i århundraden varit intresserade av östra Medelhavets största ö och dragit fram över den; den
ena erövraren och härskaren efter den andra. Följden har blivit en
etnisk och politisk konflikt mellan de grekisktalande kristna och
de turkisktalande muslimerna.
Grekerna kom till ön 1 400 år före vår tideräknings början.
Därmed får Cyperns obrutna kulturhistoria sin början, även om
också spår av äldre bosättning, niotusen år gamla små byar från
stenåldern, har grävts fram och restaurerats. Turkiska invandrare
kom till ön närmast under den osmanska tiden, och därmed fick ön
en betydande muslimsk turkisktalande minoritet. Vid 1960-talets
början uppgick den turkiska befolkningen till cirka 18 procent.
Ön ingick i det turkiska osmanska imperiet i tre århundraden
tills förvaltningen av ön övertogs av Storbritannien 1878. Kolonialväldet upphörde 1960 då Cypern blev en självständig republik.
Målet med grekcyprioternas kamp mot det brittiska kolonialväl13
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
det på 1950-talet var emellertid inte självständighet utan enosis,
en anslutning till Grekland. Självständigheten påtvingades cyprioterna eftersom enosis var en omöjlighet på grund av Turkiets och
turkcyprioternas motstånd. De skulle hellre ha sett en delning, på
turkiska taksim, av ön.
Det anses allmänt att namnet Cypern härstammar från ordet
för koppar, eftersom det bröts kopparhaltig malm på ön för flera
tusen år sedan. Kopparn var eftertraktad som handelsvara i den
östliga delen av Medelhavet och samma gällde de ståtliga cedrarna,
som avverkades till byggnadsmaterial och fartygsmaster främst för
Egypten. Skadorna som de gamla kulturerna orsakat repareras i
dag genom att man planterar träd och buskar på olika håll av ön
för att förhindra erosionen.
Att reparera följderna av de etniska och politiska skadorna har
visat sig vara en lika långsiktig uppgift som att odla olivträd. Misstänksamheten mellan grekerna och turkarna är flera hundra år
gammal; den osmanska ockupationen av Grekland upphörde först
med frihetskampen på 1820-talet. Samma misstro finns mellan de
två folkgrupperna på Cypern och den har förvärrats av skilda religioner och skilda språk.
Medierna har problem med terminologin, men samma problem finns också i cyprioternas tänkesätt. När man talar om greker
och turkar avser man egentligen medborgare i Grekland respektive
Turkiet. Grekcyprioterna och turkcyprioterna är enligt internationell rätt medborgare i Republiken Cypern. Men flera cypriotiska
politiker, bl.a. Giorgios (George) Vassiliou och Rauf Denktash har
sagt att enligt deras åsikt finns det inget cypriotiskt medborgarskap; endast greker och turkar. Trots det kommer jag i denna artikel att använda den internationella rättens termer grekcyprioter
och turkcyprioter.
Grekcyprioterna och turkcyprioterna levde sida vid sida på ön i
tiotals eller hundratals generationer. Problemen uppstod på 1950talet när grekcypriotiska aktivister inspirerade av enosis-tanken
inledde en väpnad motståndsrörelse mot den brittiska ockupationsmakten. Målet var en anslutning av ön till Grekland.
14
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
EOKA:s kamp 1956
Den 1 april 1955 startade överstelöjtnanten Giorgios Grivas, som
tjänat den grekiska armén i fyrtio år, en kampanj för att visa kolonialstyret på Cypern att dess negativa inställning till en förening
mellan Cypern och Grekland inte ledde någon vart. Grivas, som
gick under täcknamnet Dighenis, hade stigit i land på Cypern nära
Pafos där hans lilla fartyg i dag är ett nationellt minnesmärke. Av
samma orsak är 1 april en nationell helgdag på den grekcypriotiska
delen av ön. Grivas, som var född på Cypern, är än i dag en nationalhjälte och därför heter någon huvudgata i varje stad, och många
byar också, Grivas Dighenis. Motståndsrörelsen som han skapade
tog namnet EOKA (Ethniki Organosis Kypriakou Agonos), de
cypriotiska frihetskämparnas nationella organisation.
En annan viktig nationell ledare under kolonialtiden var den
mäktiga och rika ortodoxa kyrkans ledare, ärkebiskop Makarios
III, som vid 37-års ålder 1950 valdes till ärkebiskop då han innehade ämbetet som biskop i Kitioni (i dag Larnaka). Han gick in i
sin roll som ledare för grekcyprioterna så intensivt att det brittiska
kolonialstyret förvisade honom till Seychellerna 1956 på grund av
politisk verksamhet. Beslutet om landsförvisningen av Makarios
var ett av de första felaktiga besluten i öns moderna historia, eftersom Makarios i sina förhandlingar med guvernören Sir John Harding hade lyckats närma sig ett avtal. Landsförvisningen avbröt
förhandlingarna.
Motståndsrörelsen EOKA bombade först den brittiska administrationens byggnader och fortsatte därefter med en terrorkampanj mot myndigheterna och de cyprioter som misstänktes samarbeta med britterna. EOKA fortsatte sin motståndskamp 1956, som
var ett viktigt år på grund av Suezkriget. Det var enda gången som
den brittiska kolonialmakten använde Cypern som bas för sina
krigsoperationer, vilket ursprungligen var en viktig motivering
till att ön anslöts till det brittiska imperiet (Suezkriget var Storbritanniens, Frankrikes och Israels gemensamma operation mot
Egypten till följd av nationaliseringen av Suezkanalen).
15
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Det blev regeringsskifte i London och den nye premiärministern Harold MacMillan befriade Makarios, men lät honom inte
återvända till Cypern. Däremot mottogs den unge ärkebiskopen
som en hjälte när han anlände till Aten. MacMillans regering kom
fram till att Storbritannien inte behövde hela Cypern utan kunde
nöja sig med mindre militärbaser. Det var upptakten till det viktiga
skede som ledde till Cyperns självständighet.
Påtvingad självständighet
De avgörande förhandlingarna för att bilda en självständig republik på Cypern fördes mellan Greklands och Turkiets regeringar.
De slutfördes i Zürich i Schweiz i februari 1959. Enligt självständighetsakten fördes enosis och taksim till historien och omfattande rättigheter för minoriteten inskrevs i författningen. Med
minoriteten avsågs turkcyprioterna. Cypern blev en presidentledd
republik, och det fanns inget alternativ till att presidenten skulle
vara grekcypriot och vicepresidenten turkcypriot. Vicepresidenten
garanterades en betydande vetorätt i lagstiftningsfrågor och bl.a. i
verkställigheten av beskattningen. Vardera folkgruppen fick egen
kommunalförvaltning.
Greklands, Turkiets och Storbritanniens regeringar tillträdde
självständighetsavtalet som garantstater. Efter utdragna förhandlingar anvisades Storbritannien två suveräna baser på ön. Dhekelia
finns öster om Larnaka och basen Akrotiri-Episkopi sydväst om
Limassol.
Ärkebiskop Makarios valdes till president i november 1959
och doktor Fazil Küçük (utan motkandidat) till vicepresident. Vid
midnatt den 15 augusti 1960 halades Storbritanniens flagga Union
Jack i Nicosia och i stället hissades Cyperns nya flagga upp i presidentpalatsets flaggstång. Cypern är den enda stat i världen som
återger landets karta på sin flagga.
Cypern har aldrig hört till Grekland, även om många finländska
tidningsläsare har trott så.
16
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Det självständiga Cypern hade inga svårigheter att upprätta
internationella relationer. I september 1960 blev Cypern medlem
av FN och anslöt sig samtidigt till Brittiska samväldet och Europarådet. President Makarios fick snabbt en synlig ställning som
representant för de alliansfria staterna i tredje världen vid sidan av
Egyptens Nasser och Kubas Castro. En kuriös följd av verksamheten inom de alliansfria ländernas rörelse är den Makariosstaty som
planeras i Havanna på Kuba 2004.
Men inrikespolitiskt var framgången inte lika stor. Turkcyprioterna trodde att ärkebiskop Makarios snabbt ville genomföra enosis. Samarbetet mellan de två folkgrupperna försvårades snabbt,
och under självständighetens tre första år visade sig författningen
vara ett politiskt felsteg. Den var ytterligare ett felaktigt beslut i öns
historia. Det blev omöjligt att tillämpa de centrala bestämmelserna i författningen eftersom grekcyprioterna ansåg att de dikterats
utifrån och turkcyprioterna höll fast vid varje liten detalj för att
trygga sina rättigheter. När vicepresident Küçük utnyttjade sin
vetorätt och stoppade regeringens finansiella åtgärder beslutade
konstitutionsdomstolen i februari 1963 att staten inte hade rätt att
indriva skatter eller bära upp tullar. Vid samma tid blev det problem med fördelningen av offentliga tjänster mellan folkgrupperna.
Författningen var i praktiken satt ur spel.
I november 1963 förelade Makarios tretton förslag till ändringar av författningen för vicepresident Küçük. De skulle ha inneburit
en begränsning av den turkcypriotiska minoritetens rättigheter.
Redan i detta skede hade de båda folkgrupperna på ön i hemlighet
börjat organisera egna militära organisationer. Turkiets regering
avslog Makarios förslag i december innan Küçük hade hunnit
uttala sig. Överraskande snabbt stod man inför ännu en svår vändpunkt i Cyperns moderna historia, där parlamentet och regeringen fungerade utan representation för turkcyprioterna.
17
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Den etniska konflikten fördjupas
En vecka senare, den 23 december, utbröt oroligheter i Nicosia
och de spred sig snabbt till andra orter. På juldagen kom parterna
överens om eldupphör som skulle övervakas av brittiska soldater
från baserna. Ett avtal undertecknades den 26 december 1963 och
från den dagen har Nicosia varit delat itu av en demarkationslinje,
känd som den ”gröna linjen”.
I enlighet med ett FN-beslut kom en internationell fredsstyrka
till Cypern i mars 1964, och övertog kontrollen av flera områden
på ön för att hålla de kristna och muslimerna åtskilda från varandra. FN-trupperna, UNFICYP (United Nations Forces in Cyprus),
bestod till en början av soldater från Finland, Sverige, Danmark,
Storbritannien, Irland och Kanada. Finland drog bort den finländska bataljonens manskap 1977, men i början av 2004 finns bataljonens befäl med minimibemanning alltjämt på plats i Nicosia.
Eftersom våldsamheterna fortsatte blev turkcyprioterna övertygade om att de kunde leva tryggt endast om folkgrupperna på ön
skulle var helt åtskilda. En territoriell uppdelning inleddes redan
1964 när över 25 000 turkcyprioter flydde från sina hem till säkrare trakter. Deras territorier bildade enklaver som grekcyprioterna
tidvis spärrade av.
Greklands regering hade förhållit sig passiv till att främja enosis-idén och hade inte öppet hjälpt grekcyprioterna innan generaljuntan som störtat överstejuntan satte i gång en kupp i Nicosia
sommaren 1974. Den cypriotiske överstelöjtnanten Grivas nya organisation EOKA-B bistod kuppmakarna. De grekiska generalerna
ansåg att Makarios var alltför självständig och vänstersinnad, och
att han dessutom hade alltför goda relationer till Sovjetunionen.
Grivas grupp var av samma åsikt. Makarios hade fått information
om planerna och krävde att nationalgardets (arméns) grekiska officerare skulle lämna ön. Aten accepterade kravet, men två veckor
senare, den 15 juli, anföll nationalgardet presidentpalatset. Anfallet var så kraftigt att palatset blev lagt i spillror, vilket visade att
avsikten varit att mörda presidenten. Makarios lyckades fly genom
18
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
ett fönster i sin bostad och flög med helikopter till Pafos, där han
höll ett radiotal till medborgarna och dementerade uppgifterna
om sin död.
Från statskupp till landstigning
Officerarna som tagit makten utsåg EOKA-aktivisten Nicos
Sampson till president för Cypern. Militären i Nicosia anade inte
vad som var på gång och inte heller generalerna i Aten. En vecka
senare landsteg Turkiets armé, vilket omedelbart fällde Sampsons
regering och juntan i Aten. Ända sedan denna vändpunkt i Cyperns moderna historia har ön varit delad. Turkiet erövrade cirka
37 procent av öns territorium. Efter folkomflyttningarna finns det
fortfarande, beroende på hur man räknar, cirka en kvarts miljon
evakuerade som kallar sig flyktingar. Merparten är kristna som
flytt eller förflyttats från norr till söder, de övriga muslimer som
flyttat bort från södra delen av ön.
Makarios återvände till Cypern i december 1974 och hann
inleda förhandlingar med turkcyprioternas ledare Rauf Denktash,
men avled 1977. Sex år senare utropade Denktash, som under en
längre tid byggt upp en egen stat för turkcyprioterna på den norra
delen av ön, sitt territorium till en självständig stat, Nordcyperns
turkiska republik (TRNC). Endast Turkiet har erkänt republiken.
FN sammanförde Makarios efterträdare Spyros Kyprianou och
Denktash 1985. Generalsekreteraren kallade dem till New York för
att underteckna ett färdigt politiskt avtal, men Kyprianou drog sig
ur i sista stund. Han var rädd för att komma hem med ett avtal,
som i stället för en enhetsstat hade inneburit en federation med
två samfund och två zoner – en tanke som Makarios hade godkänt
1977. I efterhand kan man säga att grekcyprioterna aldrig mera
kommer att få ett lika fördelaktigt avtal.
19
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
FN medlar
FN:s försök att medla mellan de två folkgrupperna inleddes omedelbart efter att våldsamheterna brutit ut 1963. Den förste medlaren var Sakari Tuomioja som avled i början av sitt uppdrag. Under
fyra decennier har FN lagt fram flera medlingsförslag, som har
visat sig vara förgäves på grund av någondera eller vardera partens
oeftergivlighet. Generalsekreterare Kofi Annans senaste plan ser
ut att ha bättre chanser än de tidigare, eftersom en förening av ön
gradvis skulle ge turkcyprioterna de fördelar som EU-medlemskapet medför.
Annan lade fram sitt förslag hösten 2002 och en tredje, reviderad version i december. Efter dramatiska skeden föll det i mars
2003. Generalsekreteraren hade inbjudit vardera parten till Haag
för att komma överens om att underställa planen en folkomröstning bland grekcyprioterna och skilt på den turkcypriotiska
sidan. Men Rauf Denktash vägrade att underteckna avtalet om
en folkomröstning. De grekcypriotiska medierna publicerade
genast konfidentiella uppgifter som läckt ut i offentligheten, enligt
vilka Denktash räddade republikens nye president Tassos Papadopoulos, som inte under några omständigheter skulle ha godkänt
pappret. Papadopoulos medgav i början av 2004 att påståendena
stämde; han skulle inte ha underställt planen en folkomröstning
trots att han hade lovat det i Haag.
I början av februari 2004 kallade Annan parterna till New
York, där Papadopoulus och Denktash gick med på att fortsätta
förhandlingarna om den plan som förkastats ett år tidigare. Förhandlingarna inleddes i Nicosia i mitten av februari, och målet var
att underkasta avtalet en folkomröstning i slutet av april, innan
Cypern inträder i EU.
EU ger politisk trygghet
Den grekcypriotiska regeringen lämnade in en ansökan om medlemskap i EG 1990. Hittills har det visat sig vara ett klokt beslut.
20
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Till motiveringarna hör behovet av politisk och militär säkerhet
gentemot Turkiet. Till Grekland tar det en timme att flyga medan
det är 60 kilometer till Turkiets kust, dit man flyger på tio minuter
från flygvapnets baser. I grekcyprioternas tankevärld representerar
EU detsamma som Nato i de centraleuropeiska nya EU-staternas
politik.
Att Cypern blir medlem i EU före Turkiet betyder för Denktash att grekcyprioterna på så vis genomför planen på enosis. Till
och med EU på grekiska, Evropaiki enosis, är för honom ett bevis
på detta. Han litar inte på grekcyprioterna och kräver därför full
suveränitet för sin stat. När FN:s medlingsförslag inte har gett löfte
om det, har han avstyrt dem alla. En stor del av turkcyprioterna
verkar vara av en annan åsikt än sin ledare, vilket de har visat i stora demonstrationer för ett EU-medlemskap år 2002 och 2003.
Cypern undertecknade tillsammans med nio andra blivande
medlemsstater anslutningsdokumenten i april 2003, vilket återigen
var en vändpunkt i öns historia. Exakt en vecka senare överraskade Denktash med att öppna den gröna linjen för alla cyprioter.
Hundratusentals cyprioter kunde för första gången på trettio år
besöka sina gamla hemtrakter. Det var en märklig upplevelse att se
att det knappt alls förekom öppna fientligheter mellan grekcyprioterna och turkcyprioterna. Cyprioterna röstade med fötterna för
att visa att de kan leva sida vid sida, men det kräver antagligen ett
system med två delstater enligt Annans plan.
Cyperns inträde i EU sker under omständigheter som på ett
avgörande sätt avviker från situationen i de övriga nio nya medlemsstaterna. Ön är fortfarande delad. Nicosia är den enda delade
huvudstaden i världen, men om Annans förslag godkänns i folkomröstningen betyder det att republiken förenad inträder i EU.
Massmedierna såväl i Finland som på annat håll i världen har en
märkligt felaktig uppfattning av Cyperns kommande medlemskap.
Varje dag kan man läsa och höra att endast den grekcypriotiska
delen av ön blir medlem i EU. Uppfattningen om att EU enligt den
internationella rätten kan dela en medlemsstat är fel. Första maj
2004 blir hela Cypern medlem av Europeiska unionen och därefter
21
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
är Turkiet en ockupationsmakt på EU:s territorium, om man inte
hinner finna en politisk lösning för att förena ön. Det kan göras
också senare, men till dess kan inte aquis communautaire tillämpas
i det av Turkiet ockuperade området.
Vid sidan av Annan-planen finns det inte längre 2004 något annat beaktansvärt förslag. Om den genomförs, även i en förändrad
form, blir Cypern en federation med två samfund, två zoner. Turkiets armé drar sig tillbaka från en del av de ockuperade områdena
och överlämnar staden Morfu, hotellområdet i Famagusta dvs.
Varoshas berömda sandstränder och några byar i öns mellersta del
till den grekcypriotiska delstaten. Som en följd av avtalet minskar
den turkiska arméns och de grekiska officerarnas närvaro på ön
och en del av de grekcypriotiska evakuerade kan, om de så vill,
återvända till sina hem. De flesta vill inte och samma gäller de
turkcyprioter som flyttat till öns norra del.
Det finns i alla fall tusentals turkcyprioter som har Republiken
Cyperns identitetshandlingar och som är berättigade till alla de
förmåner som EU erbjuder, men om inget samförstånd uppnås,
måste de sköta dessa angelägenheter på den södra delen av ön.
Återföreningen av ön till följd av EU-medlemskapet kunde
ekonomiskt sett jämföras med återföreningen av Tyskland. Det
betyder en utjämning av skillnaderna i levnadsstandard. Vid EUinträdet utgör turkcyprioternas levnadsstandard en fjärdedel av
grekcyprioternas bruttoprodukt per capita. Det finns två tydliga
orsaker till detta. Norra Cyperns ekonomi har under tre decennier
varit knuten till den turkiska valutan och ekonomin, och följt dem
brant nedåt. Grekcyprioterna har för sin del lyckats bygga upp sin
ekonomi på turismen och servicen och knutit sin valuta till eurokorgen. Levnadsstandarden har stigit snabbt, men precis inför
inträdet i EU har en prisstegring till följd av harmoniseringen
skärrat upp folket.
22
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
CYPERN • ΚΥΠΡOΣ
1
Invånarantal : 793 100
2
Yta: 9 251 km
Huvudstad: Nicosia
Valuta: cypriotiskt pund (Cy£), = 100 cent = 1,7 euro
Officiella språk: grekiska, turkiska
Officiella minoriteter: armenier, maroniter, romerskkatoliker
Nationaldag: 1.10
Viktiga näringar: turism, tjänster, jordbruk
Resultat i EU-folkomröstningen: ingen folkomröstning eftersom det rådde
”nationell konsensus” mellan partierna om medlemskapet
Antal platser i Europaparlamentet: 6
2
Antal röster i rådet : 2 > 4
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
Fem intressanta personer i dagens Cypern
• Tassos Papadopoulos (1934–), republiken Cyperns president
• Giorgios (George) Vassiliou (1931–), Cyperns förre president, förhandlade om villkoren för EU-medlemskapet
• Serdar Denktash (1959–), son till den turkcypriotiske ledaren Rauf Denktash, politiker
• Iliana Nicolaou (1946–), justitieombudsman, kritiker av missförhållandena i samhället
• Titina Loizidou (1950–), evakuerad grekcypriot, vann en kamp mot Turkiet i Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna
Fem centrala gestalter ur historien
• Makarios III (1913–1977), ärkebiskop, Cyperns förste president
• Fazil Küçük (1906–1984), Cyperns förste (och enda) turkcypriotiske
vicepresident
• Glafkos Klerides (f. 1919), varit med i politiken i över femtio år, talman för
representanthuset, t.f. president och f.d. president
• Rauf Denktash (f. 1924), turkcyprioternas ledare, president för ”Nordcyperns turkiska republik”
• Giorgios Grivas (1898–1974), ledare för kampen mot kolonialmakten och
EOKA-organisationen
23
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
De fem största partierna
grekcypriotiska:
• Anorthotiko Komma Ergazomenou Laou (AKEL), arbetarnas framstegsparti (kommunister)
• Dimokratikos Synagermos (DISY), demokratisk samling (höger)
• Dimokratiko Komma (DIKO), demokratiska partiet (centerhöger)
• Kinima Sosialdimokraton (KISOS), socialdemokratisk rörelse (f.d. socialistpartiet EDEK)
• Enomenoi Dimokrates (EDI), förenade demokrater (liberaler)
turkcypriotiska:
• Cumhuriyetçi Türk Partisi (CTP), republikanska turkiska partiet (centervänster)
• Ulusal Birlik Partisi (UBP), nationella enhetspartiet (högernationalistiskt)
• Baris ve Demokrasi Haraketi (BDH), rörelsen för fred och demokrati
(center)
• Demokrat Partisi (DP), demokratiska partiet (centerhöger)
Fem viktiga exportprodukter
farmaceutiska preparat, citrusfrukter, kläder, potatis, cement
Timo Vuorela, kand. i samhällsvetenskaper, har sedan
1968 varit anställd vid tidningen Helsingin Sanomat.
Han var Mellanöstern-korrespondent i Beirut 1980–
1985 och Skandinavien-korrespondent 1985–1988.
Sedan 1988 är Vuorela frilanskorrespondent stationerad
i Cypern.
24
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Lettland – landet som Europa inte förstår
JUKKA RISLAKKI
Machiavelli skrev att när det finns 12 eller 14 medlemmar i ett
förbund försöker det inte bli större. Europeiska unionen har redan
överskridit denna gräns, så tydligen kan utvidgningen fortsätta.
Men som vi vet går det inte utan växtvärk. En av de nya medlemmarna som ansluter sig 1 maj 2004 är Lettland, Latvijas republika,
det mittersta av de baltiska länderna, det mellersta även i fråga om
yta och invånarantal. Europa får på sätt och vis också ”tillbaka” sitt
centrum, eftersom världsdelens geografiska mittpunkt, beroende
på hur den mäts, finns i Lettland eller Litauen. Med Lettland och
Estland får EU även sina första ”euroryssar”, en och en halv miljon
ryskspråkiga av vilka merparten inte har medborgarskap i det land
de bor i.
Den lettiska historikern Indulis Ronis har sagt: ”Vi är ett litet
land men vi har en synnerligen stor historia”. Man kunde också
uttrycka det som så att Lettland har en traumatisk historia. Det
var många som tänkte att valet föll rätt när en psykolog valdes till
president i Lettland. Ibland känns det som om det inte är nog, nationen skulle också behöva krishjälp.
I folkomröstningen i Lettland hösten 2003 sade 67 procent ja
– lika många som i Estland – till ett inträde i unionen. Procenttalet
var högre än i Finland men annars jämförelsevis lågt. Undersökningar visar att letterna är tvehågsna och tvivlande inför framtiden. Observatörerna var spända på att höra röstningsresultatet,
25
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
eftersom mätningar visade att invånarna i Lettland och Estland
var mest EU-negativa av alla kandidatländerna.
En av de populäraste schlagrarna som jämt och ständigt spelas
i radion i Lettland är Eiropa mūs nesapratīs – Europa förstår oss
inte. Den återger folkets känslor. Det är ju knappt någon som känner Baltikum. Som den framlidne lettiske poeten Ivar Ivask skrev
i landsflykt: Det känns egendomligt att komma från de nära nog
okända stränderna i det grundligt utforskade Europa, där Baltikum
fortfarande ligger gömt på månens baksida...
En historisk avvikelse och allas fiende
De baltiska länderna fick två gånger sin självständighet på 1900talet genom att utnyttja ett tillfälligt tillstånd av svaghet i Ryssland:
1918 och 1991. Vardera gången fanns det många som ansåg dem
vara anomalier, avvikelser från historiens gång, och som varnade
länderna för att gå ”för långt” och som förutspådde att de på ett
eller annat sätt igen råkar i famnen på Ryssland.
När en erfaren finländsk korrespondent hörde att jag skulle
flytta till Lettland sade han: ”Tyvärr kommer de baltiska länderna
inte att vara självständiga länge, men bekymra dig inte för det, det
är ingen tragedi för nu är Ryssland ett demokratiskt land”.
Professor Matti Klinge tycks anse att de små baltiska länderna
har varit ett slags besvärliga bråkstakar mellan de stora, Ryssland,
Tyskland och Sverige. Han skriver i sin nya bok: ”(--) i Östeuropa
(--) uppkom i stället för de forna imperierna nya mindre och större nationalstater med alla sina minoritetsproblem och inbördes
stridigheter. Kleinstaaterei. Nationalismens bedrövliga segertåg i
stället för den gamla imperialistiska identifikationen”. Och: ”(--)
småstatssystemet var en synnerligen katastrofal idé”. Enligt Klinge håller ”länder med russofobi på att ansluta sig” till Europeiska
unionen. ”Till dagens förtryckta hör ryssarna i de baltiska länderna, vilkas sak få vill komma ihåg”.
26
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
I väst har uppfattningen om att civilisationen kom till Baltikum
med tyskarna varit seglivad. Ryssarna är lika säkra på att det var
de som kom med kultur och välstånd. Även många andra tror att
ockupationen inte var någon ockupation, utan att balterna frivilligt gick med i sovjetfolkens familj. Både Tyskland och Ryssland
har använt letterna som kanonmat i sina krig. Och både Tyskland
och Ryssland har i sin propaganda skickligt anklagat letterna för de
grymheter och övergrepp som de själva gett upphov till.
Även om lettiska soldater på sin tid hörde till dem som ivrigast
hjälpte Lenin, kom ingen på tanken att tacka dem. Tvärtom, Stalins
lie mejade ner dem utan förskoning. I Sovjetunionen började man
tycka att letterna och de övriga balterna var ”fascister”. I dagens
nya Ryssland har det förekommit att man anklagat dem för att de
hjälpte bolsjevikerna till makten. I sitt storverk Gulagarkipelagen
skrev Aleksandr Solzjenitsyn att han tyckte om ester och litauer
men inte speciellt om letterna: ”De var ju egentligen de som startade det hela”. År 1994 gjordes en gallup bland ryska officerare och
enligt den var Lettland Rysslands fiende nummer ett. Afghanistan
kom på andra plats.
Från frihetskrig till det stora okända
År 1918 föddes Lettland, Litauen och Estland som oönskade barn,
överraskande och delvis utan egen förtjänst, men också genom
egen kamp. De fick på samma sätt som Finland snabbt sin självständighet, eftersom imperierna föll samman och ett maktvakuum
uppstod.
I slutet av 1918 inleddes ett frihetskrig i Lettland. Det var i större grad än inbördeskriget i Finland ett frihetskrig mot utomstående ockupanter. Kriget blev långt och kaotiskt. Våren 1919 fanns
det tre regeringar i Lettland samtidigt: en interimsregering under
ledning av Kārlis Ulmanis, en bolsjevikregering som erkändes av
Lenin och en marionettregering som existerade tack vare tyska bajonetter. Den brittiska och franska flottan, ”vita” ryssar, polacker,
litauiska och estniska soldater och finska frivilliga, som hjälpte de
27
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
sistnämnda, blandade sig i kriget.
Precis som Estland ville Lettland ha frivilliga och militär hjälp
från utlandet. Lettland försökte köpa krigsförnödenheter även från
Finland, men man gick inte med på att sälja för att inte tala om att
frivilliga skulle ha deltagit i kriget. Finländarna förstod inte varför
de skulle kämpa mot general Rüdiger von der Goltz, som nyligen
hade hjälpt de vita till seger i inbördeskriget i Finland.
Premiärministern och den kommande presidenten Kārlis Ulmanis reste i skytteltrafik mellan Helsingfors och de övriga nordiska huvudstäderna och bad om hjälp och rätt att köpa vapen. Resorna var till ingen nytta, men omvärlden fick i alla fall veta att en stat
med namnet Lettland hade blivit till. Frankrikes krigsministerium
beviljade en delegation tusen yen i resebidrag för en resa till Lettland, som man trodde fanns i Japan. Det amerikanska sändebudet
rapporterade att huvudstaden hette Riga, att gränserna var oklara
och att man inget visste om Ulmanis och hans regering.
Finland hade ett mycket gott anseende i Lettland, framför allt
bland självständighetssinnade intellektuella. Däremot var Lettland
nästan inte alls känt i Finland, och Finland var inte intresserat av
den randstatspolitik som Lettland drev under mellankrigstiden.
Inte ens de entusiastiska Baltia-dikter som Eino Leino skrev var
till någon hjälp.
Under Ulmanis diktatur – från 1934 framåt – tappade även
Lettland intresset för att se mot norr och vände blicken åt andra
håll.
Krigsförluster och förryskning
Lettlands nationalepos Björndräparen (Lāčplēsis) beskriver en
kamp mot en svart riddare dvs. mot germanerna. De lettiska frihetskämparna deklarerade 1919 att nu sätter vi punkt för de tyska
godsägarnas 700-åriga styre. Det var något helt annat än den lika
långa svenska maktperioden i Finland. Till en början var letterna
trälar, sedan livegna och till slut i största allmänhet ett lägre kast.
28
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
De definierades via en negation – de var Un-Deutsche, icke-tyskar.
Perioden under tsarryssland medförde förändringar, men slutresultatet var att antalet herrar blev fler.
Det var kanske inget under att 1905 års revolution var synnerligen blodig i Lettland. Och det var heller inget under att det
självständiga Lettland införde den radikalaste jordreformen i Östeuropa och även i övrigt nationaliserade ekonomin och kulturen.
Tyskarna drog iväg med buller och bång – och kom tillbaka med
pansarvagnar 1941, då en kort sovjetockupation följdes av en tysk
ockupation.
Många letter valde vad de tyckte var det mindre onda av två
onda ting – Tyskland – och blev återigen besvikna. Självständiga
baltiska länder hörde inte till planerna i Berlin. Återigen krigade
man under fiendeflagg: cirka 115 000 letter ingick i de tyska trupperna. Av dem dog 50 000–60 000 i kriget eller som krigsfångar.
På röda arméns sida stred 70 000 av vilka ungefär hälften stupade.
Samtidigt utplånades judarna i Lettland. Allt som allt mördades
cirka hundratusen civila i Lettland under andra världskriget. Såväl
öst som väst har brännmärkt de lettiska krigsveteranerna, den s.k.
lettiska legionen som mobiliserades av Hitler. De kallas kort och
gott SS-män och anklagas för judeutrotningar. Men i verkligheten
deltog legionen i striderna vid fronten och inrättades först 1943, då
judarna i Baltikum redan hade dödats.
Sedan följde åter en sovjetisk ockupation. Letter deporterades
österut och många flydde till väst. Redan under första världskriget
och i frihetskriget förlorade Lettland ungefär en tredjedel av sin
befolkning. Under andra världskriget förlorade Lettland relativt
sett fler invånare än de övriga länderna; endast förlusterna i Polen
och Vitryssland kan jämföras med Lettlands, där cirka 700 000
personer eller över 30 procent flyttade bort eller förflyttades eller
dog av olika orsaker en våldsam död på 1940-talet. Letterna är det
enda folket i Europa som aldrig någonsin efter kriget har nått upp
till samma invånarantal som 1939. I dag är situationen den att det
finns färre invånare i Lettland än det fanns före första världskriget.
29
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Under sovjetregimen kollektiviserades Lettlands jordbruk
snabbt och brutalt. En kort tövädersperiod slutade 1959 med
återställande av ordningen och förryskning. Från andra delar av
Sovjetunionen hämtades industri, arbetskraft och mer soldater till
republiken. Fram till slutet av sovjettiden hade antalet ryssar, vitryssar och ukrainare i Lettland ökat med närmare en miljon, och
letterna höll på att bli en minoritet i sitt eget land. I sin huvudstad
Riga är de i klar minoritet. Med undantag för Kazakstan har andelen urbefolkning inte varit så liten i någon annan av Sovjetunionens delrepubliker.
De rikas självständighet
Letterna var i det närmaste kvästa när 1980-talet, Gorbatjovs tid,
inleddes. Det kan diskuteras om det var esterna, letterna eller
litauerna som i slutet av 1980-talet satte i gång den modiga folkrörelsen och inledde processen som ledde till Sovjetunionens upplösning. I allmänhet var letterna kanske något försiktigare än sina
grannar och följde i dessas fotspår. Slutresultatet blev detsamma:
alla tre länderna blev samtidigt självständiga i augusti 1991 – och
det skedde under samverkan – vilket inte alltid kan sägas om situationen i dag. Lettland, Litauen och Estland är det forna Sovjetunionens succéhistorier. På inget håll har man så snabbt, organiserat
och fredligt lyckats övergå till demokrati och marknadsekonomi.
Självständigheten innebar återigen en tid med stora förändringar. I synnerhet pensionärerna tvingades åter en gång anpassa sig
och börja om från början. Knappast någon annanstans har förändringarna varit så grundläggande – egentligen var det fråga om
flera lager av förändringar. Lettland blev inte bara självständigt,
de bytte samtidigt både politiskt och ekonomiskt system – lösgjorde sig från den socialistiska planekonomin och övergick till
kapitalism, enligt vissa till rövarkapitalism. De djärvaste och mest
initiativrika har haft framgång. Man kunde också säga de fräckaste
och mest skrupelfria. För många medförde självständigheten en
besvikelse: i väst tog man inte emot Lettland med öppna armar,
ryssarna drog inte sin väg, levnadsstandarden steg inte automa30
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
tiskt, tvärtom sjönk den för de flestas del jämfört med de sista åren
under sovjetregimen.
Lettland fick förmånliga G-24-krediter avsedda för småföretag
på landsbygden, men de hamnade i fel fickor – i vems är ännu
inte helt utrett. I mitten av 1990-talet kraschade Lettlands största affärsbank Banka Baltija, som lovade alldeles för orealistiska
räntor åt dem som satte in pengar. Bankkraschen tog tiotusentals
privatpersoners och företags besparingar. Direktören för banken
som först nu står inför rätta har klagat hos Europadomstolen för de
mänskliga rättigheterna över den behandling han fått.
De rika blir rikare och de fattiga fattigare, enligt folkets uppfattning har korruptionen brett ut sig överallt. En ny FN-undersökning visar att 52 procent av lettländarna är rädda för att konkret
behöva svälta.
Under de drygt tio år som landet varit självständigt har det
styrts av koalitionsregeringar med representanter från centerhögern och högern. Den ekonomiska linjen i de baltiska länderna är
nyliberalistisk, men kanhända inte så ultraliberalistisk i Lettland
som i Estland och Litauen. Den baltiska nyliberalismen präglas av
följande drag: Allt som bara är möjligt privatiseras. I Lettland är
den statliga sektorn mycket mindre än i Finland och till och med
i Estland. Skatteprocenten är mycket låg och lika för alla – dvs. en
jämn beskattning, inte progressiv. Det finns nästan inga tullmurar.
De statliga stöden till jordbruket är små, och någon social trygghet
kan man inte tala om.
En oengagerad, lidande och fattig EU-nykomling
Lettland ansluter sig till Europeiska unionen utan någon större
entusiasm. Som en observatör sade om folkomröstningsresultatet:
de valde endast det mindre onda. Bilden av unionen är tills vidare
mycket oklar. EU:s historia samt idén med unionen, dess innersta
syfte, har förblivit en bisak och otydlig för många. Det har mest talats om pengar, men undersökningar visar att lettländarna knappt
alls känner till mekanismerna i de stöd som EU erbjuder eller så
31
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
vågar de inte tro på dem. Det har förstås också varit ont om tid,
Lettland inledde sina EU-förhandlingar år 2000, två år senare än
Estland.
Säkerheten diskuteras inte. Endast en fjärdedel av invånarna i
Lettland tror att EU har någonting med säkerheten att göra. Viktigast är Nato, som Lettland också blir medlem av i år. Av historiska
orsaker tyngs letternas sinne av en ständig känsla av osäkerhet och
hot. Min svärmor som dog 82 år gammal i januari i år hade alltid
varma kläder till hands, om hon snabbt skulle bli tvungen att ge sig
av, och hon var inte den enda.
I stället för de möjligheter som EU erbjuder tänker man på
hoten. Invånarna på landsbygden, pensionärerna och de fattiga
är oroliga för framtiden. Man frågar sig hur det kommer att gå
med kulturen och språket, kommer de rika att bli allt rikare, fikar
politikerna endast efter fina ämbeten, i vems fickor hamnar bidragen, klarar jordbruket av konkurrensen, kan näringarna anpassa
sig till EU:s standarder, kommer euron att höja priserna, kommer
utlänningar att köpa upp odlingsmarken, kommer det en ström av
invandrare och flyktingar till landet…
Inför folkomröstningen svarade experterna på mångahanda
och de mest konstiga frågor från allmänheten, men det förstärkte endast uppfattningen om att EU är en byråkrati som utfärdar
”gurkdirektiv”. EU liknades vid odjuret i Uppenbarelseboken, och
helt normala människor frågade mig om jag hade hört att EU tänker förbjuda Gamla testamentet.
Den kampanj som regeringen och EU-förespråkarna förde med
fullt stöd av Lettlands största dagstidning kan inte anses ha varit
helt lyckad. I kampanjen syntes klyftan mellan makthavarna och
folket. Man appellerade till historiska rädslor genom att om och
om igen som en hotbild visa upp en karta, där Lettland i likhet med
Ryssland var färgat rött avvikande från resten av Europa. Regeringen deklarerade också att 180 000 små jordbruk är i farozonen om
Lettland inte går med i unionen och blir utan utlovade stöd.
En känd politiker förde inför senaste val en kampanj där han
32
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
skrämde väljarna med att ”Europa” kommer att placera uppemot
en miljon flyktingar i Lettland. I kampanjen ingick en tv-reklam
där svarta män i uniform stod vakt vid Frihetsstatyn i Riga och
kysste en blond flicka i folkdräkt. ”Letter, vill ni ha det så här?”
Det länder väljarna till heder att politikern och partiet i fråga föll
ur parlamentet.
Man kan se att Baltikum har börjat tröttna på ”Europas” råd
och påbud om minoritetsfrågorna. Europarådet, OSSE och EU har
gett direktiv om Lettlands språk-, medborgarskaps- och vallagstiftning. Varje gång dessa organisationers representanter har rest
till Lettland för att dela ut sina råd, tycks understödet för EU svikta. Ryssland talar fortfarande om förföljelser, vissa till och med om
folkmord i Baltikum, och några ryssar i Lettland har vänt sig till
Europadomstolen för de mänskliga rättigheterna. Men i stort sett
är EU tillfreds med lagstiftningen och behandlingen av minoriteterna. De avviker inte från praxis i de flesta andra europeiska länder. EU ger pengar för integrering av minoriteterna i Baltikum och
för språkundervisning. Det är kanske all anledning att framhålla
att om det proportionellt sett skulle finnas lika många ryssar i Finland som i Lettland, så skulle det röra sig om cirka två miljoner.
När Lettland försöker göra upp med sin historia och ställa personer, som stod för deporteringar, och partisaner som gjort sig
skyldiga till mord inför rätta blandar sig Ryssland på ett flagrant sett
i detta. Ett nytt tvisteämne håller på att växa fram när de ryska skolorna i Lettland nu så småningom skall övergå till undervisning på
lettiska, dvs. landets enda officiella språk. Moskva utövar påtryckning på EU för dessa ”kränkningar av de mänskliga rättigheterna
i närområdena” och vägrar att ingå partnerskapsavtal med de nya
medlemsländerna. Ryssland har inte heller ratificerat gränsavtalen
med Lettland och Estland, trots att länderna har gått med på att
godkänna de territoriella förlusterna till Ryssland som skedde på
1940-talet. Å andra sidan kräver Moskva visumfrihet av EU.
Letterna har invaggat sig i uppfattningen om att deras roll i
historien är att vara den som offrar sig och lider. De blir sårade
då man inte på annat håll i världen begriper detta, och de kan inte
33
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
förstå hur någon kan tro att de är förtryckare. Det faktum att arbetskraften i de nya medlemsländerna inte genast fritt kan flytta till
andra länder, och att de nya medlemmarnas jordbruksstöd inte är
lika stora som till exempel Finlands har också varit en besvikelse.
Inför folkomröstningen ställdes i offentligheten ofta frågan
varför skynda från en union (Sovjetunionen, Padomju Savienība)
till en annan union (Europeiska unionen, Eiropas Savienība). Frågan ställdes också av vissa vänsterkretsar, som en gång i tiden inte
hade något emot att höra till Sovjetunionen. Kommunistpartiet är
förbjudet i Lettland liksom i Estland och Litauen, och som bäst
bereds ett beslut enligt vilket tidigare agenter och den hårda linjens kommunister inte får ställa upp i valet till Europaparlamentet.
Lettlands parlament beslutade dock att ytterligare utreda frågan, så
att inte landet kunde beskyllas för yrkesförbud.
Inför folkomröstningen frågades det också varför den ekonomiska utvecklingen i det självständiga Lettland inte går lika snabbt
framåt som under den första självständighetsperioden, då uppsvinget i landet var häpnadsväckande. I slutet av 1930-talet placerade sig Lettland på 16:e plats i statistiken över levnadsstandarden
i Europa, medan Finland var på 13:e plats. Estlands placering var
19:e, således fattigare än Lettland. Det talas mycket om Ulmanis
tid och över denna epok vilar liksom ett mytomspunnet skimmer.
Faktum är dock att Lettland blir EU:s fattigaste medlemsland.
Tillväxtprocenten i landets ekonomi är visserligen snabb, i fjol hela
7,5 procent, men då utgångsläget är så lågt spelar inte ens denna
höga procent någon större roll. Landsortsbefolkningen bävar mest
för EU. 15 procent av invånarna i Lettland arbetar alltjämt inom
jord- och skogsbruket. Gårdarna är små, och över hälften producerar endast för familjens eget behov och ingenting för försäljning.
Jordägarna återfick sin mark först för ett årtionde sedan och nu är
man rädd att förlora den igen. Letterna har sina rötter i jorden och
många myter är förknippad med den. Man tror att om landsbygden går förlorad så försvinner även latviskums, det lettiska.
34
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Oskriven historia
Historien är på ett särpräglat sett närvarande i Lettland och det
övriga Baltikum, varje dag. Andra världskriget känns mycket
närmare än i Finland. Flera baltiska ledande personer har sagt att
kriget tog slut först 1994 när Ryssland drog bort sina trupper från
Baltikum. Överallt där finländare träffar letter visar människorna
ett levande intresse för vinterkriget och beklagar att balterna inte
gjorde samma val som Finland 1939.
Att kriget känns så smärtsamt nära kan bero på att man i Baltikum under ett halvt sekel inte kunde tala öppet om historien eller
så förvrängdes den med halvsanningar. Nu diskuteras historien
jämt och ständigt och det utkommer hela tiden nya böcker. Men
man lever fortfarande i ett skede där det som utges är polemiska
skrifter, pamfletter, memoarer, biografier, dokumentärsamlingar
och dokumentärromaner. En syntes som skulle uppfylla vetenskapliga kriterier saknas. Den estniske historieforskaren Magnus
Ilmjärv har utryckt det så här: ”Oskriven är fortfarande den forskning om de baltiska ländernas inrikes- och utrikespolitik som på
ett omfattande sätt skulle utnyttja arkivmaterial såväl i öst som i
väst”.
Ilmjärv ger inte någon helt rena papper. Han anser att 1) forskarna i väst har granskat de baltiska länderna snarast som de storas
spelbrickor och omedvetet återberättat legender och felaktigheter.
2) Verk av flyktingar präglas av efterklokhet. De ger en idealiserad
bild av de baltiska ländernas förflutna och anklagar Sovjetunionen, Tyskland och kollaboratörerna för allt. En kritisk behandling
av de egna baltiska ledarna stämplas närmast som landsförräderi
– de handlade riktigt, på det enda tänkbara sättet. 3) Den sovjetiska forskningen återigen präglades av en ideologisk utgångspunkt
och en svag källkritik samt av lögner och anklagelser. Balterna
var de som konspirerade och lade grunden för aggressioner och
som frivilligt anslöt sig till Sovjetunionen. Ilmjärv ger inte heller
något bättre betyg åt 4) dagens ryska forskning. 5) Dagens forskning i Baltikum kringskärs enligt hans åsikt av ett snävt nationellt
35
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
perspektiv, rädslan för kritik och ett dåligt utnyttjande av källorna.
Europas senare historia är ganska dunkel för letterna. Samma
gäller världsläget i dag, eftersom medierna fokuserar på inhemska
nyheter och skandaler – de har inte råd att sända korrespondenter
och journalister utomlands. De som reser ut är ofta inbjudna och
får sina kostnader betalda av någon stat eller organisation. Utrikespolitik diskuteras just inte alls. Anslutningen till Nato väckte inga
känslor, än mindre demonstrationer, och Lettlands parlament beslutade efter ett par timmars debatt att sända soldater till Irak.
Pol.kand. Jukka Rislakki bor i dag i Jūrmala i Lettland
och arbetar som journalist och fackboksförfattare. Rislakki har varit tidningen Helsingin Sanomats korrespondent i Baltikum.
36
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
LETTLAND • LATVIJA
1
IInvånarantal : 2 332 000
2
Yta: 64 589 km
Huvudstad: Riga
Valuta: 1 lats = 100 santimer = 0,58 euro
Officiellt språk: lettiska
De viktigaste inofficiella minoriteterna: ryssar, vitryssar, ukrainare, polacker, litauer, judar, romer
Nationaldag: 18.11
Viktigaste näringar: transithandel (främst olja från Ryssland), jord- och
skogsbruk, industri, handel, samfärdsel och telekommunikation
Resultat i EU-folkomröstningen: ja 66,9 % (valdeltagande 72,5 %)
Antal platser i Europaparlamentet: 9
2
Antal röster i rådet : 3 > 4
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
Fem intressanta personer i dagens Lettland
• Sandra Kalniete (1952–), född av deporterade föräldrar i Sibirien, självständighetsaktivist, författare, ambassadör, utrikesminister och Lettlands
EU-kommissionär 2004
• Aivars Lembergs (1953–), politikens, ekonomins och informationsförmedlingens grå eminens, Ventspils stadsdirektör sedan sovjettiden. Chef
för Ventspils Nafta, utvecklare av transithandeln och den tredje rikaste
personen i Baltikum.
• Raimond Pauls (1936–), ”Maestro”, jazzpianist, parlamentariker, presidentkandidat. Baltikums kändaste och mest produktiva kompositör av lätt
musik, till vars ”stall” hör bl.a. den lettiskryska eurovisionsvinnaren Maria
Naumova. Aktivist inom folkfronten och självständighetsrörelsen, f.d. kulturminister som i över 10 år har varit en av landets populäraste politiker.
• Einārs Repše (1961), självlärd ung (32 år) f.d. chefdirektör för Lettlands
Bank, ledde från hösten 2002 till februari 2004 en samlingsregering som
ägnade sig åt att bekämpa korruptionen. Grundare av partiet Ny tid som
snabbt har blivit det överlägset populäraste partiet i landet.
• Vaira Vīķe-Freiberga (1932–), flykting, professor i psykologi, folkviseforskare, ledare för Lettlandsinstitutet. Valdes som ”svart häst” till Lettlands
första kvinnliga president 1999 och är nu inne på sin andra ämbetsperiod.
Synnerligen populär.
37
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem centrala gestalter ur historien
• Krišjānis Berķis (1884–1942), småbrukarson, general, kommendör för
krigsmakten, krigsminister (1940). Tjänstgjorde under tsartiden även i
Finland, gifte sig med en finländska och talade flytande finska. Avled i
sovjetisk fångenskap.
• Jānis Čakste (1859–1927), parlamentets talman och det självständiga
Lettlands första president, det första lettländska statsöverhuvudet som
besökte Finland. Hans grav var samlingsplats för de nationellt sinnade
under sovjettiden.
• Zigfrīds Anna Meierovics (1887–1925), militär och politiker. Premiärminister och långvarig utrikesminister, Finlandsvän, stödde randstatspolitiken. En lysande stjärna i Lettlands politik vars liv och karriär ändades
alltför tidigt i en bilolycka.
• Janis Rozentāls (1866–1916), ”Lettlands Gallen-Kallela”, landets populäraste målare, gift med den finländska sångerskan Elli Forssell. Dog
annandag jul 1916 på Brändö och begravdes först i Finland.
• Kārlis Ulmanis (1877–1942), agronom, självständighetskämpe, premiärminister i flera omgångar. Bondeförbundets ledare som tog makten
genom en statskupp 1934 och utropade sig själv till diktator och senare
även till president. Avled i sovjetisk fångenskap.
De fem största partierna
Jaunais laiks (JL), Ny tid
Tautas partija (TP), Folkpartiet
Par cilvēktiesībām vienotā Latvijā (PCTVL), För mänskliga rättigheter i ett
enat Lettland (vänsterns och ryssarnas parti)
Zaļo un zemnieku savienība (ZZS), Grönas och Bondepartiets förbund
Tēvzemei un brīvībai /LNNK (TB/LNNK), Fosterland och frihet/Parti för
Lettlands nationella självständighet.
Fem viktiga exportprodukter
timmer och trävaror, textilier, metaller och metallprodukter, kemiska
produkter, livsmedel
38
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Litauen – ett gränsland mellan öst och väst
AULIS KALLIO
Litauen är till sin historieuppfattning ett gränsland mellan väst och
öst; kanhända rentav Europas förpost mot Eurasiens stäpper. Men
de hot som Litauen mött har inte alls alltid kommit från öst utan
tvärtom ofta från Europa. Kraften har däremot ofta kommit från
stäpperna.
Blicken mot Amerika
Förenta staternas president George W. Bush samlade en stor skara
människor på katedralplatsen i Vilnius i slutet av november 2002.
Människorna demonstrerade inte mot kriget mot terrorismen,
utan hälsade ledaren för den traditionella fria världen välkommen
till Litauen. Bush anlände från försvarspakten Natos historiska
möte i Prag, där Litauens och de övriga baltiska ländernas medlemskap godkändes. Understödet för Nato har varit stort ända
sedan självständigheten återupprättades i Litauen 1990. I dag
understöder fyra av fem litauer medlemskapet. När det gäller
medlemskapet i Europeiska unionen har enigheten inte varit av
samma klass. Aktivistgrupper bland studenterna propagerade för
Natomedlemskapet och massmöten med deltagare i alla åldrar
ordnades till förmån för medlemskapet. Någon liknande medborgaraktivitet till förmån för EU har just inte förekommit. Å andra
sidan har det inte heller funnits EU-motståndare med undantag
för några marginella högerextrema politiker.
39
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Litauen är absolut en del av ”det nya Europa” och landet kommer som medlem av Europeiska unionen att intensivt stödja de
transatlantiska förbindelserna. För litauerna är USA den makt som
besegrade Sovjetunionen och därmed också landets befriare. Härvidlag avviker litauernas på erfarenheter baserade Amerikavänlighet inte från den i de övriga östeuropeiska länderna. Litauernas
positiva inställning till USA och Natomedlemskapet bygger på viljan att trygga självständigheten. Partisankriget (1944–1951) efter
den sovjetiska ockupationen stärkte uppfattningen om att Atlantdeklarationen, som framlades av president Franklin D. Roosevelt
och premiärminister Winston Churchill, och bestämmelserna om
nationellt oberoende i Förenta Nationernas grundstadga också
skulle gälla Litauen. Då gick det inte så och nu vill man se till att
Litauen entydigt blir en del av det västliga säkerhetssamarbetet.
Litauen har mycket intensiva och långvariga kontakter med
Amerika. De inleddes i slutet av 1800-talet i form av en omfattande emigration, som förmedlade amerikanska influenser till
landet: basket blev Litauens nationalsport redan under republiken
Litauens första år på 1920-talet. Efter den andra sovjetiska ockupationen 1944 flyttade den litauiska kulturen till stor del till andra
sidan Atlanten. Chicago blev allt tydligare ”den största litauiska
staden”. I USA fortsatte den litauiska litteraturen och kulturella
verksamheten att utvecklas fritt. Litauens ambassad i Washington
representerade utan avbrott en fortsatt självständighet och förnyade pass under hela sovjetockupationen.
Självständighetsrörelsen Sąjūdis, som bildades 1988 i Litauen,
hade nära kontakter med emigranterna i Amerika. Det beslut
som det i fria val valda högsta sovjet fattade i mars 1990 om att
återupprätta självständigheten tillkom efter telefonsamtal mellan
talmannen Vytautas Landsbergis och opinionsbildare bland emigranterna i Amerika. USA:s administration kom då med dubbla
budskap: å ena sidan gjorde man det klart för litauerna att amerikanerna inte kunde bistå vid konfrontationer med Moskva. Å
andra sidan uppmuntrade man litauerna att utnyttja tillfället och
Moskvas svaghet.
40
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Bryssel eller Rom?
Även om Litauen i sitt förhållande till USA hör till ”det nya Europa”, är landet i grunden också en del av det gamla Europa och det
historiska väst som leddes av Rom.
Kyrkan och religionen har spelat en viktig roll i Litauens nationella strävanden. I tsarrysslands förryskningspolitik på 1800-talet
intog kampen mot den katolska kyrkan en central plats och den
väckte det litauiska folket till motstånd. Litauernas sak uppmärksammades för första gången av pressen i Europa då kosackerna
mördade, lemlästade och våldtog församlingsmedlemmar, som
skyddade sin kyrka mot förstörelse i en västlitauisk by.
Under sovjetockupationen stod den litauiska motståndsrörelsen ofta i kontakt med kyrkan. I motsats till Polen där kyrkan kunde skydda oppositionell verksamhet i samhället, var försvaret av
kyrkan och religionen ofta ett motiv för oppositionell verksamhet
i Litauen under sovjettiden. Sovjetmakten och det litauiska folket
förde en lång kamp på korskullen i Šiauliai i norra Litauen. Kullen
är en viktig vallfärdsort.
Katolska kyrkans krönika var den mest seglivade underjordiska
publikationen i Litauen och hela Sovjetunionen alltsedan slutet av
1960-talet. Det katolska motståndet var den främsta orsaken till
att litauerna vid sidan av judarna och ukrainarna var en klart överrepresenterad folkgrupp bland åsiktsfångarna i Sovjetunionen på
1970- och 1980-talen.
I dagens Litauen värdesätts kyrkan högre än de statliga institutionerna. Katolicismen är en del av den filosofiska litteraturen och
kulturpressen. Katedralen i Vilnius, en barockskapelse av italienska arkitekter från 1600-talet, är ingen relikt från det förgångna
utan än i dag ett centrum för den katolska kyrkan och litauernas
religiösa liv och kultur. Litauen är den katolska kultursfärens
nordligaste land och bildar tillsammans med Polen dess östligaste
utpost. Det kulturella livet i Litauen blickade redan på 1920- och
41
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
1930-talen mot det katolska Europa – framför allt mot Italien, och
litauerna anser antagligen alltjämt att Rom och inte Bryssel är huvudstaden i dagens förenade Europa.
Språkens och kulturernas kamp
Förevigad i metall lutar sig storfursten Gediminas tankfullt mot
sitt svärd på katedralplatsen i Vilnius. Gediminas minne lever
starkt kvar i Litauens nationalkänsla, eftersom storfurstendömet
minner om självständighetstiden före förfallet och tiden under
polskt inflytande.
Statyn av storfursten Gediminas försvarar sin plats eftersom
han ledde ett vidsträckt baltiskt hedniskt imperium på 1300-talet,
och Vilnius omnämns för första gången som Litauens huvudstad 1323 i ett brev från Gediminas till centralorterna i Europa.
Imperiet omfattade områden i nuvarande Ukraina, Vitryssland
och Ryssland. Gränsen mellan öst och väst gick genom storfurstendömet. Inflytandet från öst syntes både i samhällsordningen
och i kulturen. Enligt östslavisk modell var storfursten en enväldig
härskare och de övriga adelsmännen hans personliga tjänare. Ett
västligt feodalväsende, där kungen var den främsta bland jämlikar
och adelskapet byggde på jordegendom, tillkom först senare under
inflytande från Polen.
Den första handskriften i storfurstendömet Litauen var ett
evangelium på rutenska från det ortodoxa klostret i Lavruševo. De
viktigaste statliga senmedeltida dokumenten, Litauens matrikel,
Litauens krönika och Litauens statuter – lagsamling – skrevs också
på rutenska. Rutenska är närmast urformen för dagens vitryska
språk.
Tyska ordensriddare som trängde in från väst, och som redan
lagt baltisk-preussiska stammar under sig, var det litauiska imperiets värsta fiende. De byggde befästningen och staden Köningsberg på platsen för balternas gamla hamnplats och anlade staden
Memel i floden Nemunas delta vid Östersjökusten.
42
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Litauerna behövde polackernas hjälp för att stoppa tyskarnas
framfart. Efter att den litauiske storfursten Jogaila (Jagiełło) bestigit Polens tron och Litauen ingått en personalunion med Polen
befallde han att litauerna skulle omvändas till den romerskkatolska tron 1387. De tyska ordensriddarna krossades av den litauiske
storfursten Vytautas den stores och den polske konungen Jagiełłos
arméer i slaget vid Grünwald-Tannenberg 1410.
När den moderna nationalismen uppkom i Tyskland flera
århundraden senare ansågs ordensriddarna ha sått fröet till den
tyska expansionen österut (Drang nach Osten). Förlusten mot de
litauisk-polska trupperna sved i tyskarnas sinne så till den grad
att Tyskland på 1900-talet kallade en av sina segrar över ryssarna
på östfronten under första världskriget slaget vid Tannenberg,
trots att slaget inte utkämpades i Tannenberg och fienden var en
annan.
Trots att de tyska riddarna besegrades i slaget vid Grünwald
”återfick Litauen” Memel först femhundra år senare när litauiska
styrkor erövrade staden och hela området (Memelgebiet) 1923.
Under namnet Klaipėda blev staden Litauens port mot havet. I
Litauen är man i dag lika allergisk mot Klaipėdas tyska förflutna
som Memel, som polackerna är mot Poznan´s förflutna som den
tyska staden Posen. Tyskland kan visserligen vara en betydande
handelspartner och ett mottagarland för emigranter, men det gör
inte tyskheten berättigad på baltisk mark.
Den nationella rörelsen i Litauen har av tradition ansett att
tiden från slutet av 1300-talet till slutet av 1700-talet var en period av dekadens, eftersom adeln och kulturen då förpolskades.
Unionen mellan Litauen och Polen, Rzecz pospolita, upphörde när
de så kallade Polens delningar gjorde slut på riket. Styrkan i den
litauiska nationella rörelsens kamp mot Polen bevisas av att hedendomen återupplivades på 1800- och 1900-talen som en motvikt
till den ”polska” katolicismen. I sin kamp mot det polska inflytandet glömde de nationellt sinnade ofta bort att den litauiska adeln
själv bytte ut den bysantiska tron mot den romerskkatolska läran,
och det rutenska språket mot polska. År 1697 ändrades Litauens
43
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
officiella språk från rutenska till polska uttryckligen på det lokala
adelskapets begäran.
Vid sidan av rutenskan och polskan har också litauiskan och
latinet sin plats i den litauiska historieskrivningen. Initiativtagarna
och utvecklarna av nationsprojektet på 1800-talet hittade det litauiska språket och den litauiska mentaliteten bland bönderna som
talade litauiska. Det nationella projektet fick visserligen hjälp av
det litauiska skriftspråk som skapats under striderna mellan religionerna. Den första boken på litauiska var en katekes utgiven av
prästen Martynas Mažvydas i Königsberg 1547, men redan 1595
gav en katolsk kollega, Makolajus Daukša, ut en egen katekes i
Vilnius och tre år senare en postilla. Latinet utgör för sin del ett
viktigt inslag i bildningstraditionen. I universitet i Vilnius, grundlagt 1579, skapades en betydande litteratur på latin som spreds till
övriga delar av Europa.
Den nutida historikern Alfredas Bumblauskas har sagt att Litauen kunde erkänna sin europeiska kulturs alla språkvarianter
– rutenska, latin, polska och litauiska– så att landet kunde se sin
historia som en helhet och samtidigt erkänna dagens kulturella
mångfald.
Polens och Litauens kamp om Vilnius
Vilnius var ett säreget fenomen i religionskrigens Europa på 1500och 1600-talen. Katoliker och ortodoxa hade redan av gammalt
levat sida vid sida men nu kom också protestanter till staden.
Muslimer hade bott i Vilnius sedan 1300-talet då tatarer tog tjänst
i storfurstens armé. Till följd av förföljelserna i Europa blev också
den judiska befolkningen större. Vilnius, ”Nordeuropas Jerusalem”, var ett viktigt kulturellt centrum i judendomens historia ända
fram till 1900-talet.
Litauen och Polen återuppstod som självständiga stater 1918
och inledde genast en kamp om Vilnius. År 1920 erövrade polackerna det litauiska storfurstendömets huvudstad, där en grupp
betydelsefulla polska inflytelserika personer, allt från nationals44
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
kalden Adam Mickiewicz till frihetskämpen Józef Piłsudski, var
födda. Litauens regering tog sin tillflykt till Kaunas, som temporärt gjordes till huvudstad, och gick med på att göra slut på
krigstillståndet med Polen först efter att Warszawa kort före andra
världskrigets utbrott gav ett ultimatum .
Redan innan Hitler kom till makten 1933 ingick i Litauens ledning två inflytelserika yngre män, som ansåg att ”vi måste ge upp
Vilnius för att bevara Litauen”. Dessa två män, utrikesminister Stasys
Lozoraitis och stabschefen Stasys Raštikis, konstaterade att endast
en allians med Polen kunde skydda Litauen från hotet från Tyskland.
Litauens diktator, professor Antanas Smetona som tagit makten i en
militärkupp 1926, tillbakavisade tanken på rak arm. Smetona trodde
att den neutralitetspolitik som Litauen deklarerat skulle garantera
landets säkerhet. Som en följd av Molotov-Ribbentrop-pakten fick
Litauen Vilnius, men förlorade sin självständighet.
Det rätt så liberala och ständigt jäsande Polen var under den
sovjetiska ockupationen Litauens kanal till väst och Vilnius centrala roll bevarades. I staden såldes polska böcker och västlitteratur
i polsk översättning. I den polska televisionen kunde litauerna se
såväl västerländsk film som Solidaritets tillkomst.
Två betydande intellektuella som studerat vid universitet i Vilnius, den polske nobelpoeten Czesław Miłosz (f. 1911) och den litauiske poeten Tomas Venclova (f. 1937), inledde som emigranter i
Amerika på 1970-talet en dialog om Vilnius som en mötesplats för
olika kulturer, en mötesplats vars glansdagar även i sin tids Europa
hade varit en sällsynt tid av frisinne. Miłosz och Venclova tog också
frivilligt upp shoah, förintelsen, som var ett förfärligt och skamligt
trauma för litauerna. Sedermera har både Polen och Litauen som
nationer varit tvungna att dryfta sitt eget ansvar för grymheterna
på ett helt annat sätt än tidigare, då man kunde kvittera hela förintelsen med att den endast var Tysklands eviga skamfläck.
45
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Romersk rätt och Jerusalems etik
Sedan Berlinmuren rasat har Litauen och Polen lyckats övervinna
den sekellånga fiendskapen och stå i förbund med varandra.
När Solidaritet fick makten i fria val i Polen i slutet av 1980talet gav Warszawa sitt fulla stöd åt självständighetssträvandena
i Litauen. Efter att Litauen blivit självständigt förekom ett visst
trevande i ländernas relationer, då det gamla grollet igen steg upp
till ytan och frågan om Litauens polskspråkiga minoritet störde
relationerna. Efter en kort besvärlig period började länderna närma sig varandra. Ländernas presidenter, regeringar och parlament
samlas till gemensamma möten, vilket skapar ett nära bundsförvantskap. Polen har stött Litauens medlemskap i Nato och även i
EU-frågor har länderna ofta uppträtt sida vid sida som ledare för
den så kallade Vilnius-tian.
I den politiska EU-debatten i Litauen, som var rätt lam eftersom det helt och hållet saknades motståndare till medlemskapet
på den politiska kartan, förekom tre självklarheter som har att
göra med historien. För Litauen betyder EU-medlemskapet inte
att ”träda in i Europa”, utan det faktum att litauerna i århundraden varit en del av den romerskkatolska kyrkan ses som Litauens
grundläggande eurointegration. Konsensus har också rått om att
medlemskapet i Europeiska unionen liksom medlemskapet i Nato
utgör en säkerhetsgaranti mot det nuvarande enda tänkbara yttre
hotet dvs. Ryssland.
Den tredje självklarheten är mer mångfasetterad. Den moderna
litauiska nationen är i grund och botten alltjämt en bondenation.
I ett idealiserat lantliv vårdar man minnet av det genuint litauiska.
Den litauiske bonden och alla i hans by har ständigt varit tvungen
att kämpa mot främmande husbönder – i alla fall någon som talat
ett främmande språk – om rätten till sin jord. Denna fråga syntes i
förhandlingarna om EU-medlemskapet då Litauens regering i sista stund tog upp frågan om den fria försäljningen av odlingsmark
under övergångsperioden. Att hålla främmande herrar borta från
åkrarna i Litauen blev en nationell fråga, trots att frågan var mer
46
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
symbolisk än praktisk. På detta sätt försäkrade sig regeringen om
den politiska elitens enighet om EU och om ett godkännande av
medlemskapet i folkomröstningen.
De farhågor som finns i Litauen gällande öppningen utåt har
inte tagit sig politiska uttryck i EU-debatten, men däremot syntes de under andra omgången i presidentvalet i januari 2003, då
den högerpopulistiske affärsmannen Rolandas Paksas avgick med
segern. Paksas och hans liberaldemokratiska parti gick till hämningslösa demagogiska angrepp på den sittande presidenten Valdas Adamkus, och anklagade honom för att representera västliga
intressen och intressena hos den från ”folket” fjärmade politiska
och kulturella eliten i Vilnius. I sitt installationstal förklarade Paksas, likt en folktribunal, att Vilnius i dag är lika främmande för
folket som staden var för patriarkerna inom den nationella väckelserörelsen under de främmande härskarna på 1800-talet. Det är
fullt möjligt att när Paksas i kampanjen inför EU-medlemskapet
deklarerade sig vara en garant för det litauiska folkets intressen
mot de ekonomiska maktintressena i Europa, var det ägnat att
höja valdeltagandet i folkomröstningen och ge fler ja-röster än
förutspått. Paradoxalt och direkt pinsamt är det att hösten 2003
inleddes en utredning om Paksas kontakter till den organiserade
brottsligheten och Rysslands säkerhetsorgan.
***
Storfursten Gediminas, som på 1300-talet härskade över Litauen,
står staty på katedralplatsen i Vilnius på ett avskilt område, som
uppkallats efter en offerlund från hedendomen. Allmänt taget är
den medeltida baltiska kulturen mycket uppskattad i Litauen. I
oktober 2002 utnämnde det etnoreligiösa samfundet i Litauen
sin ledare Jonas Trinkūnas till ny krivis, överstepräst. Ceremonin
som ägde rum på Gediminas gravkulle och som fick stor publicitet skedde samma dag som Irland för andra gången röstade om
Nicefördraget. Religionsforskaren och kulturdebattören Gintaras
Beresnevicius skrev en essä med rubriken ”Europa och druider47
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
nas röst” om händelsen. Han drog en parallell mellan Litauen
och Irland, två samtidigt katolska och hedniska nationer som
hör till Europa, men som är lika misstänksamma och tjurskalliga.
Berešnevicius anser att det lönar sig att höra till Europa, där råder
ju romersk rätt och Jerusalems etik. Men litauerna och irländarna,
som alltjämt är nationer inte bara till namnet, måste hålla samman. Kriviser och druider, det baltiska och keltiska arvet, hjälper
dessa folk att överleva i ett Europa som likriktas politiskt, kulturellt
och ekonomiskt.
Aulis Kallio är frilansjournalist och essäist från
Tammerfors. Han har redigerat en årsbok om Litauen
(Liettua-vuosikirja) sedan 1999 och gjort ett flertal programhelheter om Litauen för Rundradion 1990–98.
LITAUEN • LIETUVA
1
Befolkning : 3 463 000
2
Yta: 65 200 km
Huvudstad: Vilnius
Valuta: litas (LTL) = 100 centas = 0,290 euro
Officiellt språk: litauiska
Officiella minoriteter: ryssar 8,7 %, polacker 7 %, vitryssar 1,6 %, övriga
(ukrainare, letter, tatarer, karaimer, romer och judar) 2,1 %
Nationaldag: självständighetsdagen 16.2
Viktiga näringar: service, industri, jordbruk
Resultat i folkomröstningen: ja 90 %, valdeltagande 63,3 %
Antal platser i Europaparlamentet: 13
2
Röster i rådet : 3 > 7
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
48
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem intressanta personer i dagens Litauen
• Vytautas Landsbergis (1932–), professor, ledare för självständighetsrörelsen och statschef 1990–92.
• Algirdas Brazauskas (1932–), premiärminister, den sista kommunistledaren, självständighetsförespråkare, i val vald president 1993–98 och sedan
sommaren 2000 socialdemokratisk premiärminister.
• Eimuntas Nekrošius (1952–), teaterregissör, fick 1994 Europeiska teaterunionens pris Teaterns nya verklighet och 1996 det uppskattade italienska teaterpriset UBU Premium. Kända produktioner är bl.a. Hamlet
(Litauen) och Macbeth (Italien).
• Neda Malunavičiutė (1971–), jazz- och popsångerska. Blev känd i sitt
hemland 1988 som medlem av en jazzgrupp bestående av elever från
musikskolan Balys Dvarionas som leds av Vladimir Tšekasin. Sjungit med
de mest betydelsefulla litauiska jazzmusikerna och jazzensemblerna. År
2000 uppträdde hon med Vilnius Jazz Quartet i World Stage-Millennium
Dome i London, på festivalen Europa i Montmartre i Paris och på utställningen Hannover Expo 2000 i Tyskland, år 2003 på Birminghams jazzfestival i England. Hon har också sjungit med amerikanska musiker i New York
och Chicago.
• Arvydas ”Sabas” Sabonis (1964–), basketspelare. Spelar i och äger i dag
Kaunas Zalgiris. Basket är en kultsport i Litauen. Landet tog två Europamästerskap redan under mellankrigstiden, det ena hemma i Kaunas 1939.
Arvydas Salbonis ledde Sovjetunionens basketlag till guld vid Söulolympiaden 1988 och var med i Litauens lag som vann brons i olympiska spelen i Barcelona 1992. Varit proffsspelare bland annat i spanska ligan och i
NBA-serien i USA, vunnit ett flertal mästerskap och har ett flertal gånger
valts till säsongens bästa spelare eller mittfältsspelare.
49
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem centrala gestalter ur historien
• Martynas Mažvydas (1510–1563), präst, gav ut den första boken på
litauiska i Königsberg i Ostpreussen 1547.
• Kristijonas Donelaitis (1714–1780), präst i Köningsbergsområdet vars
1818 publicerade poem Metai, Årstiderna, är ett grundläggande verk i
den nationella litteraturen på litauiska.
• Motiejus Valančius (1801–1875), biskop, upplysningsman och försvarare
av den katolska läran. Motsatte sig förryskningspolitiken, som förbjöd det
latinskpolska alfabetet oėh ersatte det med kyrilliska bokstäver. Biskopen
försvarade även det litauiska språkets ställning mot polskan i kyrkorna.
• Jonas Basanavičius (1851–1927), läkare och folklorist, journalist. Patriark
för den nationella rörelsen.
• Mikolajus Konstantinas Čiurlionis (1875–1911), kompositör, målare,
filosof. Kultfigur inom nationalromantiken.
De fem största partierna
Grupperna i parlamentet (seimas) i storleksordning under valperioden
2000–2004:
• Socialdemokratinės koalicijos frakcija (LSDP), socialdemokratisk koalition, som består av forna kommunister som gått samman till Litauens
socialdemokratiska parti, det gamla socialdemokratiska partiet och
Litauens ryska union.
• Naujosios sąjungos (socialliberalų) frakcija, Nya unionen – socialliberalerna, (vänstercenter parti)
• Liberalų ir centro frakcija, en gemensam urban centerhöger parlamentsgrupp för Liberala unionen och Centerunionen.
• Liberaldemokratų frakcija, Liberaldemokraterna. En populistisk centerhöger gruppering som under ledning av Roland Paksas under valperioden brutit sig ut ur liberalerna.
• Tėvynės Sąjungos – konservatoriųfrakcija, Fäderneslandsunionen – en
konservativ koalition
Fem viktiga exportprodukter
Mineralprodukter, textilier och kläder, maskiner, kemikalier, trä- och
träförädlingsprodukter
50
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Malta – ett europeiskt örike mitt i Medelhavet
SAKARI WARSELL
Republiken Malta är den minsta av de nya medlemsländerna i
Europeiska unionen till både storlek och folkmängd. Till och med
Luxemburg är till ytan betydligt större än Malta och har lite fler
invånare. Maltas befolkningstäthet är ändå omkring tio gånger större i jämförelse med Luxemburg. Malta är ett av de tätast
befolkade länderna i världen: det finns runt 1 230 malteser per
kvadratkilometer.
Väderkartornas ”fläck mitt i Medelhavet” är emellertid strategiskt viktig på grund av sitt geografiska läge. Landets förträffliga
naturhamnar har erbjudit skydd för sjögående fartyg ända från
segelfartygsepoken till moderna militärfartyg och oljetanker.
Numera är Malta en viktig småbåtshamn och Medelhavets största
centrum för service och vinterförvaring av fritidsbåtar. På grund
av sitt strategiska läge har Malta under historiens gång varit utsatt
för många erövrare och ockupanter.
Språk och religion
– det centrala för Malta och malteserna
Maltas tidigaste kända bosättningshistoria begynner omkring
4000 år före vår tideräkning. Bosättarna som hade kommit från
Sicilien byggde bland annat tempel; tempelruinerna som står kvar
i dag är de äldsta i världen, äldre än Egyptens pyramider.
51
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fenicierna utgör en viktig del av Maltas förhistoria, de anlände
till öarna omkring år 800 f Kr. Textilindustrin som fortfarande är
viktig för ön fick sin början under inflytande av staden Kartago,
som anlades av fenicierna. Också det maltesiska språkets historia
börjar från fenicierna. Maltesiska, eller malti, som alltjämt är officiellt språk bottnar i de forntida semitiska språken i Mellanöstern
som fenicierna använde. Språket skrivs emellertid med latinska
bokstäver. Det tidigaste belägget i skrift på det maltesiska språket
är Cantilena, ett diktverk på maltesiska från 1400-talet.
Det andra officiella språket i dag är engelska. Dess betydelse
hänger samman med det brittiska imperiets säkerhetskedja som
i Medelhavet sträckte sig över Egypten, Cypern och Malta till
Gibraltar. Italienskans inflytande har också varit stort beroende
på det närliggande Sicilien, och Italiens strävan att kontrollera de
centrala delarna av Medelhavet. Från medeltiden ända fram till
andra världskriget har den maltesiska adelns söner kunnat studera
i Italien, vilket har förstärkt italienskans inflytande på språket och
kulturen.
Aposteln Paulus som led skeppsbrott vid Malta år 60 hämtade
kristendomen till ön, vilken utgjort ett starkt element i det maltesiska samhället under årtusendenas lopp. Malta är ett djupt katolsk
land, kyrkans makt och betydelse är fortfarande stor, och på ön
finns över 300 kyrkor, en del av dem är verkliga arkitektoniska
pärlor.
Malta bevarade sin ställning som den västra kristenhetens
förpost också under den bysantiska tiden (395–870), eftersom
det aldrig blev påtvingat islamsk tro. De islamska erövrarna hade
också ett inflytande på det maltesiska språket på ett intressant och
förstärkande sätt: erövrarnas språk hade samma ursprung som det
traditionella språket som redan fanns på ön och stödde således det
maltesiska språkets utveckling.
Efter den arabiska epoken följde normandernas styre som
gjorde att kristendomen fick ett ännu starkare fäste på Malta, och
banden till den västra, europeiska kulturkretsen blev därmed allt
starkare. Införandet av det europeiska feodalväsendet liksom det
52
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
på 1300-talet grundade maltesiska adelskapet stärkte de sedvänjor
som var förhärskande i en stor del av Europa.
Kulturarvet från Maltas riddare
Före den tyska och italienska belägringen under andra världskriget
känner Maltas historia till en stor belägring där dess existens låg
i vågskålen. År 1565 landsteg en stor turkisk flotta på Malta och
det blodiga slag som utkämpades en hel sommar slutade i turkiskt
nederlag.
En central roll i avvärjningen av det turkiska anfallet spelades av Johanniterordens riddare, eller Malteserriddarna. Denna
munkorganisation, som bildats av medlemmar från europeiska
adelssläkter i samband med korstågen, hade i början av 1500-talet
fått tillstånd att bosätta sig på Malta efter att turkarna förjagat dem.
Den spanske kejsaren Karl V:s baktanke var att med hjälp av denna
riddarorden skapa en stark militär motkraft till Ottomanska riket
som strävade västerut.
På initiativ av riddarorden, och med stöd av påven och europeiska furstar, befäste riddarna efter den turkiska belägringen udden Sceberras på Malta. En praktfull barockstad anlades som fick
heta Valletta efter stormästaren Jean Parisot de La Vallette. Valletta
som byggdes av riddarna är fortfarande en praktfull barockstad
och Maltas huvudstad.
Malteserriddarnas ställning var i synnerhet på 1500–1600-talen mycket stark. Den östra maktsfärens strävanden västerut hade
stoppats både i Konstantinopel och på Malta. Malta var oåterkalleligt förankrat i det västra, europeiska samhället.
Riddarna styrde Malta som en militärmakt. Riddarordens stormästare var Maltas oinskränkta härskare. Den maltesiska adeln
fick dock mindre ämbeten inom förvaltningen bland annat för
att riddarna inte kunde befolkningens språk. Eftersom riddarna
rekryterades ur europeiska adelssläkter och malteserna inte hade
möjlighet att bli ordensmedlemmar, drog sig Maltas egen adel
53
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
tillbaka till den gamla historiska staden Mdina-Rabat och dess
omgivningar.
Också Maltas intellektuella liv kom igång under riddarordens
nästan 300-åriga styre. Riddarna befrämjade konst, och målarkonsten i Maltas kyrkor och palats var av hög europeisk standard.
St Johns katedral i Valletta fick förutom en dramatiskt mäktig och
storslagen interiör också ovärderliga, dyrbara konstskatter. Under
riddartiden grundades på Malta också ett universitet och en opera.
Johanniterorden var från början en munkrörelse som bildats för
att vårda sjuka, och denna tradition syntes i att läkarvetenskapen
hade en framskjuten ställning på Malta. Sjukhuset Sacra Infermeria som hade grundats av riddarna var sin tids mest framstående
sjukhus (numera kulturcentrum). En pestepidemi som rasade
1675–76 ledde till att en läroanstalt med inriktning på anatomi
och kirurgi grundades i samband med sjukhuset.
Den franska revolutionen 1789 och tiden under Napoleonkrigen, som vände upp och ner på hela Europa, hade ett dramatiskt
inflytande också på Maltas öden och avslutade riddarnas styre. En
medfaren och lamslagen riddarorden överlämnade Malta till Napoleons flotta sommaren 1798 utan motstånd.
Napoleon bekostade garnisonen på Malta genom att plundra
landets kyrkor och palats på deras klenoder, vilket sårade maltesernas religiösa känslor djupt. Malteserna gjorde revolt mot ett brutalt och uppblåst styre. Malteserna bad den brittiske amiralen Nelson om hjälp att fördriva fransmännen. Storbritannien gav Malta
beskydd och stannade kvar där trots att man vid freden i Amiens
år 1802 hade kommit överens om att de brittiska trupperna skulle
lämna Malta. Det är betecknande för Maltas strategiska betydelse
att britterna i samband med Parisfördraget 1814 gick med på att
avträda sina andra kolonier utom Malta, Godahoppsudden och
Ceylon. Malta blev en brittisk militärbas och koloni ända till 1964,
då öriket förklarade sig självständigt. De sista brittiska trupperna
lämnade Malta i mars 1979 efter en närvaro på 180 år.
54
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Brittiskt styre på Malta
Det brittiska havsimperiets världsomspännande kedja av baser
och kolonier kulminerade i Medelhavet i styret av Suez, Cypern,
Malta och Gibraltar.
Till en början var det ett kolonistyre med hårda tag och civilkommissionären och militärguvernören var öarnas suveräna
överhuvud. Så småningom började malteserna kräva självstyre
av olika grad. Till en viss gräns låg det också i britternas intresse,
så länge som deras militära status bevarades och handelsfartygen
kunde röra sig fritt i Medelhavet. Den successiva utvecklingen mot
fullständig autonomi fortsatte ända fram till första världskriget. År
1921 skedde ett genombrott för autonomin, när den nya författningen trädde i kraft och Malta fick ett eget parlament.
Den maltesiska nationalkänslan växte under tiden för det
brittiska styret på samma sätt som nationalismen utvecklades på
det europeiska fastlandet. Nationalskalden Dun Karm gav ut sin
första dikt på maltesiska 1912. Maltesern Robert Sammut tonsatte
Karms diktverk Innu Malti, som uruppfördes 3.2.1923 på landets
nationalteater under stark patriotisk glöd.
År 1934 stiftades en lag om Maltas officiella språk; maltesiska
och engelska blev landets officiella språk. År 1920 hade ett sällskap
Ghaqda tal-Kittieba tal-Malti grundats för de maltesiska författarna, och i det sammanhanget standardiserades det maltesiska
språkets rättstavning.
Malta blomstrade under det brittiska styret. Inte bara garnisonen utan också den stora brittiska flottans service- och reparationsarbeten i Maltas hamnar och varv gav arbete och försörjning
till ett folk som hade levt på lantbruk och fiske. Suezkanalen som
öppnades år 1869 inverkade stort på handelssjöfarten i Medelhavet. År 1880 grundades Maltas järnvägsbolag, och 1904 kom spårvagnstrafiken igång.
Under första världskriget var Malta enligt Johanniterordens
tradition ”Europas sjuksköterska”. Lasarettsfartyg hämtade stora
55
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
mängder sårade till ön från fronten.
Andra världskriget var för Malta en fråga om liv och död. Luftangreppen från Italien började i juni 1940 efter att Mussolini förklarat krig mot Malta. Snart gick också det tyska flygvapnet med i
bombningarna. De var tidvis så hårda och intensiva att malteserna i praktiken bodde i grottor, järnvägstunnlar och katakomber i
åratal. Försvaret och underhållet av Malta var svårt för britterna
eftersom Tyskland och Italien kontrollerade Sicilien, Kreta och
Sardinien. Efter hand vände situationen till britternas fördel och
tyskarnas underhållsrutter kunde störas från Malta. Malta befriades från det mardrömslika kriget 1943, då de allierade landsteg i
Afrika och ryckte fram till Tunisien och Malta, samtidigt som de
tyska trupperna bröt samman.
En fredlig utveckling mot självständighet
Storbritannien och de allierade stod i stor tacksamhetsskuld till
malteserna för deras ansträngningar och solidaritet under andra
världskriget. Denna tacksamhet belönades först med Georgskorset
och sedan med en betydande ekonomisk hjälp till Maltas återuppbyggnad. Storbritanniens premiärminister Winston Churchill ville
ha kvar Malta, ”det osänkbara hangarfartyget”, vid sidan av Aten,
Suez och Cypern.
I och med andra världskriget insåg emellertid malteserna att
det brittiska styret medförde en risk för krig. Särskilt Arbetarpartiet (Labourpartiet) närde tankar om att få en lösning på de ekonomiska problemen och skaffa självstyre åt Malta antingen genom
att utnyttja britterna – och kalla kriget – fullt ut eller frigöra sig för
gott från det brittiska styret.
År 1946 utarbetade nationalförsamlingen en ny författning
för Maltas självstyre. År 1947 vann Maltas Arbetarparti valet. I
bakgrunden fanns en allt starkare fackföreningsrörelse, vars tillväxt berodde på att en fjärdedel av den maltesiska arbetskraften
fick sitt levebröd på varv som administrerades av britterna. Arbe56
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
tarpartiets ledare Paul Boffa började med hjälp av den energiske
Dom Mintoff, som hade fått ingenjörsutbildning i England, driva
en socialistiskt färgad politik i landet.
Arbetarpartiets styre bröts dock för åren 1950–1955, varvid
Malta regerades av Nationalpartiet, den högersinnade motkraften
på landets polariserade politiska karta. Efter att på nytt kommit till
makten 1955 föreslog Arbetarpartiet, med sin ledare den dynamiske Dom Mintoff, för Storbritannien att landet skulle gå samman
med moderlandet, vilket skulle ha gett Malta plats i det engelska
underhuset. En folkomröstning ordnades som stödde förslaget
från Mintoffs regering. En stor del av folket lät dock bli att rösta
och dessutom tog inte Storbritannien en sammanslagning på allvar. Dom Mintoff som blev indignerad över behandlingen började
förespråka ett totalt frigörande från moderlandet.
År 1958 skar Storbritannien kraftigt ned på anslagen för basen
och varven i Malta. Vid en hotande arbetslöshet på Malta utbröt
strejker och gatukravaller där de brittiska soldaterna använde hårda tag. Bland annat fängslades Agatha Barbara som senare kom att
bli Maltas första kvinnliga president. Det blev regeringskris i landet när Mintoffs regering avgick och motparten inte visade någon
vilja att bilda regering. I det skedet tog den brittiska guvernören
den direkta ledningen i sina händer.
Storbritanniens kolonialvälde var emellertid på väg att falla
sönder och denna utveckling influerade också Malta. Den nya författning som trädde i kraft 1961definierade Malta som en stat. Den
21 september 1964 förklarade sig Malta som en självständig stat
inom det Brittiska Samväldet. I december samma år godkändes
Malta som medlemsstat i FN. År 1974 blev landet republik och den
första presidenten hette Sir Anthony Mamo. Under Dom Mintoffs
andra regering (1971–84) sades militärbasavtalet upp med Storbritannien. De sista trupperna lämnade öarna i mars 1979.
Ekonomiskt och politiskt vände sig Malta mot Östeuropas socialistländer, Kina och Libyen. Speciellt viktigt för Maltas energiförsörjning var den libyska billiga oljan då resten av världen led av
oljekrisen. En avsevärd del av Maltas näringsliv finns fortfarande,
57
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
såvitt veterligt, i libysk ägo även om det talas ganska tyst om det.
I säkerhetsfrågor ställde sig Malta neutralt efter att försvarsavtalet med Storbritannien och därigenom Nato sades upp. Malta
är alltjämt militärt alliansfritt. Landet upprätthåller en liten armé
vars betydelse närmast begränsas till bevakning av havsområdet
(fiskeri, smuggling, illegal invandring) och inte primärt krigföring.
EU:s försvarsfrågor har väckt debatt också på Malta och tids nog
avgörs väl också lilla Maltas roll i det avseendet.
Högerns och vänsterns EU-kamp
Politiskt är Malta i praktiken en tvåpartistat; motsättningen högern–vänstern är mycket stark. Det känner man av i varje maltesiskt hem och företag, till och med i musiken och i annat kulturliv.
Den politiska tudelningen mellan högerpartiet Nationalpartiet
och vänsterpartiet Arbetarpartiet har spelat en central roll också
på Maltas väg in i Europeiska unionen.
Malta ansökte officiellt om medlemskap i EU 1990 under ledning av Nationalpartiet, som 1987 hade kommit i regeringsställning efter 16 år i opposition. Europeiska kommissionen avslog
dock ansökan med hänvisning till landets litenhet.
Efter att Arbetarpartiet hade vunnit valet 1996 drogs ansökan
om EU-medlemskap bort. Den största orsaken var mervärdesskatten som hade skrämt upp landets affärsliv. Annat som skrämde var
arbetskraftens fria rörlighet, eftersom grannen Sicilien – med fem
miljoner invånare – lider av kronisk arbetslöshet. Tanken om att
de stora kör över de små i EU hade också fått fotfäste i maltesernas
tankar.
Efter att ha vunnit valet förnyade Nationalpartiet, som leddes
av Edward, ”Eddie”, Fenech Adami, landets medlemsansökan 1998.
Kommissionen hänvisade igen till Maltas litenhet, men vid Helsingforsmötet i december 1999 beslöts att medlemsförhandlingar
skall inledas. I mars 2003 ordnades på Malta en folkomröstning
om anslutning till unionen. 53,6 procent av malteserna röstade för
58
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
anslutning, 46,4 procent emot. Valdeltagandet uppgick till 91 procent. Omröstningen följdes av Nationalpartiets valseger i april och
undertecknande av unionens anslutningsfördrag i Aten.
I likhet med Finland har Maltas befolkning i stort sett delat sig i
två läger när det gäller inställningen till Europeiska unionen.
Den högt utbildade ekonomen och juristen, premiärminister
Eddie Fenech Adami, som började sin skolgång i en jesuitskola,
anser att Europas utveckling mot integrationen är så uppenbar
och stark, att ett litet land som Malta har få möjligheter att agera
utanför den. Nyttoaspekter är en modernisering av den otidsenliga förvaltningen, utvecklande av infrastrukturen med hjälp av EU
(vägar, vattenförsörjning, avloppssystem, telekommunikation),
harmonisering av lagstiftningen, liberalisering av handeln och avreglering av branscher som telekommunikation, bankverksamhet
och finanstjänster.
I den EU-positiva hållning som Adami företräder ingår argument som också hänvisar till landets historia, kultur, geografiska
läge, religion, emotioner och livsstil: Malta hör till Europa.
Motståndarna företräds av Arbetarpartiets ledare, doktor Alfred Sant. Argumenten i det EU-kritiska lägret är Maltas oförmåga
att konkurrera med stormakterna på ekonomins område i exportoch importhandeln, mervärdesskatten som gör att småföretagarna
känner extra press och den möjliga strömmen av utländsk arbetskraft till Malta till följd av arbetskraftens fria rörlighet. I någon
mån har också dr Sants meningsfrände, Storbritanniens premiärminister Tony Blairs inte-så-intresserad-attityd till Europeiska
unionen skymtat fram.
Den kritiska inställningen till EU kanske också framkallas av
den enkla tanken att Arbetarpartiets historia under tiden efter kriget på Malta är storslagen, och att man nu i denna väsentliga fråga
varit tvungen att ge efter för den gamla arvfienden dvs. Nationalpartiet. Det finns alltså mycket känslomässig psykologi.
59
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
På Malta är förväntningarna stora på EU-medlemskapets nytta,
och landet är utan tvekan en nettomottagare i EU. Den politiska
tudelningen kommer förmodligen ändå att fortleva som en maktkamp inom inrikespolitiken.
Jämfört med Finland har Malta dock en fördel: solen skiner för
det mesta och vägarna behöver inte ens på vintern plogas.
MALTA • MALTA
1
Invånarantal : 397 000
2
Yta: 316 km
Huvudstad: Valletta
Valuta: maltesisk lira (LM, MTL) = 100 cent = 2,3 euro
Officiella språk: maltesiska och engelska
Officiella minoriteter: –
Nationaldag: självständighetsdagen 21.9 (självständighetsår 1964)
Viktiga näringar: turism, industri, service, finanstjänster
Resultat i EU-folkomröstningen: ja 53,6 % (valdeltagande 91 %)
Antal platser i Europaparlamentet: 5
2
Antal röster i rådet : 2 > 3
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
60
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem intressanta personer i dagens Malta
• Edward Fenech Adami (1934–), ordförande för det konservativa Nationalpartiet sedan 1977, i dag premiärminister, har som premiärminister
betonat att Malta geografiskt, kulturellt, religiöst (romersk katolicism)
mentalt och till livsstilen är en del av Europa.
• Dom Mintoff (1916–), Maltas kändaste politiker, som från 1950-talet
har drivit Maltas självständighet, tidigare ordförande för Arbetarpartiet,
premiärminister 1955–58 och 1971–84, hade nära kontakter med de
socialistiska länderna under kalla kriget, en älskad och hatad folkets man.
• Maurice Tanti Burló (1936–), skämttecknare, ett slags ”samvete” för landet, vars politiska skämtteckningar i Maltas dagstidningar hämningslöst
har presenterat även politikens sämre sidor.
• Charles Camilleri (1931–), Maltas namnkunnigaste kompositör, i vars rytmiskt mångskiftande musik olika kulturers folkmusik integreras i konstmusiken, hans verk har spelats in och getts ut i USA, Kanada, England,
Belgien och Malta.
• Agatha Barbara (1923–2002), ledamot för Arbetarpartiet i parlamentet
1947–82, flera gånger minister och Maltas första kvinnliga president
1982–87, en orädd frihetskämpe, som gav de maltesiska kvinnorna en
modell för att delta i politiken och inneha samhälleliga uppdrag.
Fem centrala gestalter ur historien
• Francesco Gatto (d. 1372), medlem av Maltas adel som uppkom på
medeltiden, guvernör för Malta på 1300-talet, en av de första vid namn
nämnda malteserna.
• Peter Caxaro (d. 1485), Caxaros diktverk Cantilena är veterligen det första beviset på det maltesiska skriftspråket.
• Gerolamo Cassar (ca 1520–1592), ledde byggandet av fästningen Valletta och planerade stadens viktigaste historiska byggnader, studerade
barockarkitektur i Italien.
• G.F. Agius de Soldanis (1712–1770), gav 1750 ut en språkvetenskaplig
studie om maltesiskans grammatik och maltesiskans förhållande till det
språk som talades av kartagerna. Maltesernas eget språk är av central
betydelse för deras identitet.
• Dun Karm (1871–1961), poet vars dikt Innu Malti, Maltas hymn, fick status som nationalsång när den maltesiska kompositören Robert Sammut
tonsatte den 1922.
61
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
De fem största partierna
Endast de två största partierna har betydelse för det politiska beslutsfattandet:
• The Nationalist Party/Partit Nazzjonalista (PN), Nationalpartiet
• Malta Labour Party/Partit Laburista (MLP), Arbetarpartiet
Fem viktiga exportprodukter
elektronik, maskiner och apparater, transportmedel (lustjakter jämte
utrustning), kemisk industri (t.ex. plastprodukter), textil- och beklädnadsindustri
FK Sakari Warsell har i egenskap av musikredaktör vid Rundradion blivit förtrogen med Medelhavets
musikkulturer. Hans intresse för Malta väcktes 1989,
år 1992 studerade Warsell kulturhistoria vid Maltas
universitet och 1994 var han med och bildade FinlandMalta-sällskapet (Suomi-Malta-seura). Genom sitt
engagemang i föreningen har Warsell fått möjlighet att
lära känna framstående personer på Malta av i dag.
62
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Polen mellan två stormakter
MARI STANEK
Under sin tusenåriga historia har Polen varit såväl en europeisk
stormakt som totalt utplånat som stat från Europas karta, vilket
har lämnat sina spår i polackernas tänkesätt och nationella identitet. Polens centrala läge i Europa mellan två stormakter – Tyskland
och Ryssland – har påverkat landets öde och beslut under hela
historiens gång. Men händelserna under andra världskriget och
den därpå följande kommunistiska eran har dock haft det största
inflytandet på polackernas syn på den europeiska integrationen.
Ända sedan det kommunistiska systemet kraschade har Polen konsekvent vänt sig mot väst oberoende av variationer i de
politiska styrkeförhållandena, och även folkmajoriteten har stått
bakom den valda linjen. En anslutning till Nato och till Europeiska
unionen har ansetts utgöra en garanti för inre och yttre säkerhet.
Västeuropa har blivit mallen för ekonomiska och administrativa
reformer, och den politiska eliten har också presenterat Västeuropa som den värdegemenskap till vilken det inte finns något förnuftigt alternativ. EU-motståndarna utgör en minoritet som är rädda
för de stora kostnader ett medlemskap orsakar samhället och för
att traditionella värden försvinner i unionen.
Från Mieszko I till Lech Wałesa
– vändpunkter i historien
Polens första kända regent Mieszko I ingick giftermål med dottern till Böhmens hertig och omvände sig till kristendomen 966.
63
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Kristendomen kom alltså från väst till Polen, vilket intill dagens
diskussioner om EU har använts som en motivering för att Polen
hör till den västliga kultursfären. Ett självständigt ärkebiskopssäte
grundades i staden Gniezno år 1000.
Den polsk-litauiska stormaktstiden är ett annat skede under
den äldre historien, som haft ett avsevärt inflytande på polackernas
tänkesätt och folknatur. Länderna ingick en personalunion 1386
och 1569 stärktes banden genom undertecknandet av ett unionsavtal. Polen-Litauen var som allra störst efter 1635 då landet omfattade cirka 990 000 kvadratkilometer och hade en befolkning på
nästan 11 miljoner. Polen-Litauen var då större än det europeiska
Ryssland och befolkningen var nästan lika stor som i Ryssland och
Frankrike. År 1791 stiftades i Polen en framstegsvänlig grundlag
baserad på folksuveränitet och maktfördelning, den första i sitt
slag i Europa.
Stormakten försvagades mot slutet av 1700-talet, bland annat
till följd av flera krig och adelskapets omfattande maktbefogenheter, och Polen försvann från Europas karta som en följd av delningar 1795. Den starka folkresningstraditionen, som också anses ha
medverkat till Solidaritetsrörelsens uppkomst tvåhundra år senare,
har sina rötter i tiden för delningarna av Polen. Ryssland, Preussen och Österrike som uppslukade Polen ordnade förhållandena
på sina områden på olika sätt, vilket har påverkat landets senare
utveckling, bland annat inom ekonomin, fram till våra dagar.
Polens självständighet återupprättades under ledning av den
karismatiske Józef Piłsudski 1918. Under mellankrigstiden sökte
Polen stöd och allierade för att trygga sin ställning i förhållande
till Tyskland och i synnerhet till Ryssland. Unionsavtal förhandlades fram både med Frankrike och med randstaterna. Under första
hälften av 1930-talet ingick Polen nonaggressionspakter med
Ryssland och Tyskland. Den balanserande utrikespolitiken ledde
in i en återvändsgränd, men å andra sidan hade polackerna knappast kunnat göra något åt tillspetsningen av stormaktspolitiken i
sina närområden. En månad efter att andra världskriget brutit ut
var Polen återigen delat mellan Tyskland och Ryssland.
64
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Under kriget stred polackerna på flera fronter tillsammans med
de allierade. De västallierade prioriterade emellertid förhållandena till Ryssland framom Polens sak, och Polen införlivades efter
kriget i Sovjetunionens intressesfär. Geografiskt flyttades Polen
cirka 200 kilometer västerut. I öst förlorade landet outvecklade
men historiskt kära områden till Sovjetunionen, och fick i väst av
Tyskland de välbärgade och industriellt utvecklade Schlesien och
Västpreussen. De materiella skadorna under kriget var omfattande
på Polens territorium och landets befolkning minskade med mer
än tio miljoner.
Sovjetunionen ordnade Polens affärer enligt eget förgottfinnande och landet kom i över fyrtio års tid att heta Polska folkrepubliken. Men det visade sig svårt att inplantera kommunismen i Polen.
Enbart cirka en femtedel av jordbruksmarken nationaliserades,
och trots påtryckningar och begränsningar av verksamheten
förblev den katolska kyrkan en fristad under hela folkrepublikens tid. Redan före Solidaritets uppkomst förekom det strejker.
Demonstrationerna och strejkerna 1956, 1970 och 1976 har också
benämnts folkresningar. Opinionsyttringarna utlöstes vanligtvis
av att det var ont om livsmedel och priserna steg.
År 1980 utbröt på Leninvarvet i Gdańsk en sittstrejk som snabbt
spred sig till andra kuststäder. Regeringen sade sig gå med på de
strejkandes krav på villkor att dessa erkände det Polska förenade arbetarpartiet PZPR:s ledande ställning i Polen. Ett av de strejkandes
mål var rätten att bilda fria fackföreningar, som skulle vara oberoende av partiet. Den fristående fackföreningsrörelsen Solidaritet
bildades i september 1980. Till dess ledare valdes Lech Wałęsa, som
var elektriker på Leninvarvet. Solidaritetsrörelsen sökte sig genast
från början till en fosterländsk linje och den använde även religiös
symbolik. Rörelsen samlade tio miljoner medlemmar.
Solidaritets första blomstringsperiod slutade i december 1981
då krigstillstånd utlystes. Nu följde några år av tystnad då oppositionen gick under jorden. De aktiva inom Solidaritet inledde
offentlig verksamhet på nytt 1986, och strejkerna och demonstrationerna tog fart igen 1988. Denna gång kunde förändringen inte
65
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
längre kväsas, och Solidaritets nya resning ledde 1989 till så kallade rundabordsförhandlingar mellan regeringen och oppositionen.
Förhandlingarna fördes i tre arbetsgrupper, vars teman var fria
fackföreningar – i praktiken en legalisering av Solidaritet – socialpolitik och ekonomin samt politiska reformer. I den sist nämnda
arbetsgruppen enades man bland annat om delvis fria parlamentsval som hölls i juni 1989. Valresultatet blev en överväldigande seger för oppositionen. PZPR hade svårigheter att ens fylla de kvoter
som garanterats det medan oppositionen fick alla avtalade platser.
Solidaritets och kommunismens efterföljare
bygger upp demokratin
Sedan 1989 har Polen målmedvetet byggt upp demokratiska
institutioner och marknadsekonom. Alla regeringar oberoende
av sammansättning har också konsekvent styrt Polen mot väst,
Nato och Europeiska unionen. Samhällsreformens inriktning och
omfattning var ingen självklarhet från början. Polen var det första
landet i östra Centraleuropa där kommunistpartiet förlorade sin
makt, och man var till exempel inte helt säker på Sovjetunionens
reaktion. När förändringen satte i gång med kraft i området började de lösningar Polen gått in för med delvis fria parlamentsval och
premiärminister från Solidaritetsoppositionen kännas halvdana,
eftersom kommunisterna ändå innehade presidentämbetet.
Det första helt fria parlamentsvalet hölls 1991. Resultatet var ett
splittrat parlament med 29 olika grupperingar och nyval utlystes
1993. I detta val tog man i bruk en rösttröskel på fem procent för
partier och åtta procent för valförbund, varvid endast sex grupperingar fick plats i parlamentet. Sedan 1993 har parlamentsval hållits 1997 och 2001. Regeringsmakten har bytts efter varje val. Åren
1991–1993 och 1997–2001 hade högern regeringsansvar, medan
det innehafts av vänstern 1993–1997 och sedan 2001.
Med Solidaritets efterföljare avses vanligtvis högern och med
postkommunisterna vänstern, men indelningen i höger och vänster kan inte direkt tillämpas på politiken i Polen. Solidaritet var
66
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
ursprungligen en fackförening, och många av Solidaritets efterföljares ställningstaganden i ekonomiska och sociala frågor är än i dag
minst lika mycket vänsterinriktade som Demokratiska vänsteralliansen SLD:s, som jämför sig med västliga socialdemokratiska
partier men har sina rötter i kommunisttidens PZPR. Indelningen
i Solidaritets och PZPR:s efterföljare lever än och regeringskoalitioner över denna gräns har tills vidare inte haft någon framgång.
Partiernas ursprung går före programmässiga synpunkter och följden har varit regeringskoalitioner med inbördes tvister.
Partisystemet i Polen är alltjämt instabilt. I synnerhet högern
som har sitt ursprung i Solidaritet är splittrad, och partierna har
varit kortlivade. Den breda Solidaritetsrörelsen innehöll många
olika inriktningar. En stor del av de partier som har hänvisat till
arvet från Solidaritet har varit små grupper under ledning av en
karismatisk ledare, vilka uppkommer, försvinner och går samman
i snabb takt. När inträdet i EU står för dörren representeras högern
i Polens parlament av den centerliberala Medborgarplattformen
(PO), Partiet för lag och rättvisa (PiS) som betonar lag och ordning
och av det national-katolska Förbundet för polska familjer (LPR),
vilka alla grundades först inför valet 2001.
Polens förenade arbetarparti PZRP upplöste sig i början av
1990. Vid samma möte beslutade man bilda Polska republikens
socialdemokratiska parti (SdRP). SdRP deltog i valet inom Demokratiska vänsteralliansen (SLD), som bildade ett parti med
samma namn 1999. SLD karakteriserar sig som ett västerländskt
socialdemokratiskt parti, men den postkommunistiska stämpeln
sitter hårt. Valalliansen och partiet SLD har varit representerat i
parlamentet under hela sin existens. Det har varit en av de stabilaste grupperingarna och dess understöd har varit betydande, även
då valresultatet har förvisat dem till oppositionsställning.
Andra partier som fick representation i parlamentet i valet
2001 var Arbetsunionen UP, Polska bondepartiet PSL och det
populistiska Samoobrona (Självförsvar). UP är ett vänsterparti till
vilket hör såväl representanter för vänsterfalangen inom oppositionen Solidaritet som forna medlemmar i PZPR. Bondepartiet
67
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
PSL har sina rötter i PZRP:s satellitparti ZSL. PSL har framför allt
koncentrerat sig på att driva jordbruksproducenternas intressen,
och omständigheterna kring dess uppkomst har fört partiet in i
regeringskoalitioner med SLD. Det populistiska Samoobrona har
i parlamentet, sejmen, väckt mycket uppmärksamhet med sina
arbetsmetoder som inte motsvarar normerna. Samoobrona som
ursprungligen bildades kring småodlarnas fackförening har utvidgat sin verksamhet och driver numera även pensionärernas, de
arbetslösas och andra sämre lottade medborgares intressen.
År 1989 valde parlamentet generalsekreteraren för kommunistpartiet general Wojciech Jaruzelski till president med endast
en rösts majoritet. Det första direkta presidentvalet i slutet av
1990 vann Lech Wałęsa i den andra omgången. År 1995 valdes
SLD:s Aleksander Kwaśniewski, som under kommunismen varit
aktiv inom PZPR, med knapp majoritet till president i den andra
omgången. År 2000 omvaldes Kwaśniewski direkt i den första omgången. Under sin presidentperiod försökte Lech Wałęsa stärka
presidentens ställning, och rörde sig rentav på gränsen till lagligheten, när han ingrep i frågor som det inte rådde full enighet om
att hörde till presidentens befogenheter. Aleksander Kwaśniewski
har för sin del strävat efter att fungera som medlare på det politiska
fältet och har med sin moderata linje nått en stor popularitet bland
folket.
Med chockterapi in i konkurrenssamhället
Den första regeringen under ledning av Solidaritet måste
skyndsamt vidta åtgärder för att landets ekonomi inte skulle hamna i totalt kaos. Det lagpaket som trädde i kraft i början av 1990
och de ekonomiska reformer som genomfördes med stöd av det
har kallats chockterapi eller Balcerowicz plan efter sin upphovsman. Huvudmålen var att sanera statsekonomin, nå balans i makroekonomin och skapa mekanismer för marknadsekonomin.
Mätt med ekonomiska nyckeltal gav chockterapin önskat resultat. Efter de första svåra åren ökade bruttonationalprodukten som
68
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
högst med 6,8 procent 1997, inflationen har sjunkit från tresiffriga
tal till under två procent (1,9 procent 2002), och arbetslösheten,
som till en början steg brant, sjönk till under tio procent i slutet
av 1990-talet. På 2000-talet har ökningen av nationalprodukten
avtagit, 1,7 procent 2002, och arbetslösheten har snabbt förvärrats,
18 procent i slutet av 2003. Systemreformen har också skapat en
stor grupp förlorare, som inte har hittat sin plats i det hårda konkurrenssamhället. Den offentliga statistiken visar att ungefär vart
femte hushåll uppskattas leva under existensminimum.
Mot väst – utan att förglömma öst
År 1992 meddelade Polens regering officiellt att den strävar efter
ett medlemskap i Nato, men de första kontakterna med Nato hade
knutits redan ett par år tidigare. Polen kom 1994 med i programmet partnerskap för fred och medlemskapet var ett faktum i mars
1999. Polen är av tradition ett synnerligen proamerikanskt land
och understödet för Natomedlemskapet är enligt opinionsundersökningarna stort i Polen. Sedan Polen blev Natomedlem har
landet aktivt deltagit i Natos operationer. Det färskaste exemplet är
Irak, där polackerna fick ansvar för ett kontrollområde 2003.
Polens väg mot Europeiska unionen inleddes 1989 då man ingick
ett handelsavtal med EG. Polen lämnade in sin medlemsansökan till
EU 1994 och medlemsförhandlingarna inleddes 1998. Polen är det
största av EU:s nya medlemsländer, vilket innebär att omfattningen
av de problem som skall lösas och de ekonomiska effekterna också
är stora. Medlemsförhandlingarna började gå betydligt långsammare när man närmade sig 2000-talet, när de lättare förhandlingskapitlen hade klarats av och kvar fanns bland annat frågor om jordbruket
och arbetskraftens fria rörlighet. Polens medlemsförhandlingar
avslutades emellertid i december 2002 och polackerna godkände
medlemskapet i en folkomröstning i juni 2003.
Polens relationer till Tyskland är i dag i början av 2000-talet
goda, men inte helt problemfria. Det som väckt mest diskussion
och oro i Polen är de efter andra världskriget tvångsförflyttade
69
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
tyskarnas krav på att deras egendom som blev kvar i Polen skall
återlämnas eller ersättas. Enligt den officiella utrikespolitiken finns
detta problem inte, men frågan dyker allt som oftast upp i officiella
diskussioner i både Tyskland och Polen. Samtidigt har Tyskland
aktivt stött Polens strävan efter ett EU-medlemskap, och vartdera
landet har gjort flera symboliska gester till försoning för att läka
såren från historien. Tyskland har också blivit Polens viktigaste
handelspartner.
Barlasten från samtidshistorien, framför allt förföljelserna mot
polackerna under Stalineran, påverkar i alla fall under ytan relationerna mellan Polen och Ryssland än i dag. År 1989 fasade man
i Polen för Sovjetunionens reaktion på maktskiftet, men grannen i
öst ingrep inte i händelserna i Polen. År 1991 nådde man ett avtal
om bortdragande av de sovjetiska trupperna från Polens territorium och de sista trupperna lämnade landet 1993. I dag har Ryssland endast en kort gräns mot Polen i södra delen av Kaliningrad,
men Ryssland är fortfarande en viktig granne för Polen, och Polen
försöker skapa sig en roll som östexpert och brobyggare mellan
Ryssland – och framför allt Ukraina – och EU.
Det förflutna talar för EU – och emot
I Polens folkomröstning om EU ansåg 77 procent av de röstande
att landet skall bli medlem av EU. I opinionsundersökningarna
hade understödet för ett EU-medlemskap hela tiden varit stort,
som högst var det rentav 80 procent 1996. I början av 2000-talet
stabiliserade sig EU-understödet kring femtio–sextio procent. Ett
alltför lågt valdeltagande ansågs vara ett sannolikare hot än ett negativt valresultat, i så fall hade avgörandet om medlemskapet överförts på parlamentet. Men 59 procent av de röstberättigade gick till
valurnorna, vilket var ett bra resultat i Polen. I folkomröstningen
om den nya grundlagen 1997 deltog till exempel endast knappt 43
procent av de röstberättigade.
Understödet för EU är störst bland välutbildade, unga och
välsituerade. Bönderna utgör den största motståndargruppen.
70
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Av partierna var SLD, PSL, PO och PiS för en anslutning, medan
Samoobrona och LPR var emot. Den polska regeringens officiella
ja-kampanj var mycket synlig i synnerhet i etermedierna. Polens
katolska kyrka ställde sig officiellt bakom ett EU-medlemskap,
trots att det finns ett starkt EU-motstånd i kyrkliga kretsar. Utan
kyrkans och den polskfödde påven Johannes Paulus II:s EU-positiva uttalanden skulle antalet ja-röster i folkomröstningen knappast
ha blivit så stort som det blev.
Medlemskapets gynnsamma inverkan på landets ekonomi,
handel och investeringar, på moderniseringen av lagstiftningen
och det ekonomiska systemet samt på den inre och yttre säkerheten var de viktigaste argumenten som förespråkarna för ett EUmedlemskap förde fram. Olika stöd från EU och bättre möjligheter
att studera och söka arbeta utomlands fick också stor uppmärksamhet. Motståndarna å sin sida fokuserade framför allt på att
kristna värden skulle gå förlorade, risken för att landet skulle förlora sin suveränitet och nationella identitet och att viktiga företag
och framför allt odlingsmarken skulle hamna i utländsk ägo.
Både förespråkarna och motståndarna åberopade den kristna
traditionen i sin argumentation. Förespråkarna såg EU-medlemskapet som en fortsättning på den samhörighet med kristenheten
i väst som inleddes med dopet av Mieszko I. Markeringen av den
kristna traditionen har synts till exempel i samband med utkastet till EU:s konstitution: Polen anser att de kristna värdena skall
nämnas i konstitutionens förord. De polska EU-motståndarna
anser emellertid att de kristna värdenas ställning i EU är så svag
att ett inträde i unionen utgör ett hot för den över tusen år gamla
kristna traditionen i Polen.
Argumentet om ett återinträde i Europa och i den ”rätta”, ”naturliga” referensgruppen har också använts i hänvisningarna till
andra världskriget. Medlemsförespråkarna anser att när Polen antagits som EU-medlem korrigeras därmed den historiska oförrätt
som skedde i Jalta. Enligt polackernas åsikt svek de västallierade
Polen när de överlät landet till Sovjetunionens intressesfär, trots
att polska trupper hade stridit sida vid sida med västtrupperna
71
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
och polackerna ansåg sig själva uttryckligen höra till väst. EUmedlemskapet ses också som en kulmination på den demokratiseringsprocess som startade med Solidaritetsrörelsen och som en
slutlig frigörelse från kommunismen.
Motståndarna anser däremot att inträdet i EU är ett steg tillbaka i demokratiseringsutvecklingen. När Polen äntligen har blivit en
suverän stat borde landet inte överlåta till Bryssel den självbestämmanderätt som man kämpat till sig av Moskva. Motståndarna anser också att Polen nu måste tillämpa sin lagstiftning enligt Bryssels
diktat utan hänsyn till sina egna intressen. Villkoren för medlemskapet anses vara så dåliga att Polen hamnar i B-klassen i unionen.
Farhågan för ett ökat tyskt inflytande i Polen togs också flitigt
upp till diskussion i motståndarnas kampanj. Mest har man diskuterat de västliga och norra delarna av Polen vilka före andra
världskriget hörde till Tyskland. När båda länderna är med i EU
får de krav som ställs av de från dessa områden förflyttade tyskarna och deras efterlevande på återställande av egendom och på
skadeersättningar ökad kraft, eller så kommer tyskarna med hjälp
av sin ekonomiska övermakt att öka sitt inflytande i regionen tack
vare kapitalets fria rörlighet. Ytterligare anser EU-motståndarna
att avtalet mellan Polen och Tyskland om goda grannrelationer, avtalet som befäster Oder-Neisse-linjen, inte är en tillräcklig garanti
för Polens territoriella integritet. Man befarar att arbetskraftens
fria rörlighet gör polackerna till billig arbetskraft för Tyskland.
EU-anhängarna och EU-motståndarna är eniga om att beslutet
om en anslutning till unionen är historiskt. Polens läge mellan två
stormakter har påverkat landets beslut och öden under århundradenas gång, och dessa erfarenheter påverkar också inställningen
till EU-medlemskapet – om än på två olika sätt. EU-anhängarna
ser unionen som en möjlighet att säkra och förstärka Polens ställning, medan motståndarna befarar att unionen återigen leder till
de starkares hegemoni på Polens bekostnad. Framtiden får visa
vilken plats Polen tar i Europeiska unionen, som nu genomgår en
förändring.
72
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
POLEN • POLSKA
1
Invånarantal : 38 214 000
2
Yta: 323 250 km
Huvudstad: Warszawa
Valuta: złoty (PLN) = 100 groszy = 0,204 euro
Officiellt språk: polska
Största minoriteter: tyskar, vitryssar, ukrainare
Nationaldag: 11.11 (självständigheten 1918)
Viktiga näringar: ca 60 % av BNP kommer från handel och service, viktiga
industrigrenar är maskinbyggnad, stålindustri, gruvdrift, kemisk industri,
livsmedels-, glas- och textilindustri
Resultat i EU-folkomröstningen: ja 77 % (valdeltagande 59 %)
Antal platser i Europaparlamentet: 54
2
Antal röster i Europeiska rådet : 8 > 27
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
Fem intressanta personer i dagens Polen
• Påven Johannes Paulus II (Karol Wojtyła, 1920–), den förste icke-italienske påven på flera hundra år. En viktig auktoritet för polackerna vars stöd
och uppmuntran har haft stor betydelse för demokratiseringsutvecklingen i Polen.
• Aleksander Kwaśniewski (1954–), Polens president, omvald för en andra
period. Han har med sin moderata linje blivit mycket populär bland
polackerna trots sin tidigare aktiva verksamhet i det kommunistiska
PZPR-partiet.
• Leszek Balcerowicz (1947–), prisbelönad ekonom som planerade det
ekonomiska programmet som förde Polen till marknadsekonomi. Finansminister i flera omgångar, sedan år 2000 centralbanksdirektör.
• Andrzej Wajda (1926–), regissör från den berömda filmskolan i Łódź som
gjort bl.a. ett flertal succéfilmer om smärtsamma upplevelser i Polens
historia. Belönades med en Oscar-statyett för sitt livsverk 2000.
• Adam Małysz (1977–), backhoppare, flerfaldig världsmästare och
världscupvinnare. Den framgångsrikaste polska idrottsmannen under
de senaste åren har blivit en positiv förebild som förenar vinnare och
förlorare i Polen.
73
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem centrala gestalter ur Polens historia
• Mieszko I (ca 930–992), den första kända regenten i Polen. Anslöt Polen
till den västliga kristenheten och kultursfären.
• Tadeusz Kościuszko (1746–1817), ledare för folkresningen under Polens
delningar och en symbol för den romantiska folkresningstraditionen. Han
hade tidigare avancerat till general i amerikanska inbördeskriget.
• Maria Skłodowska-Curie (1867–1934), den enda polska nobelpristagaren
i naturvetenskaper. Tilldelades nobelpriset i fysik 1903 tillsammans med
sin man och kemipriset 1911 ensam.
• Józef Piłsudski (1867–1935), krigsmarskalk som ledde Polen till självständighet och statsman under mellankrigstiden, en betydelsefull företrädare
för folkresningstraditionen som lyckades i sitt uppsåt.
• Lech Wałęsa (1943–), elektriker vid skeppsvarvet i Gdańsk som blev ledare för Solidaritetsrörelsen och 1990 den förste presidenten vald direkt av
folket efter kommunismens era. I dag är han chef för ett institut uppkallat
efter sig och står i praktiken utanför politiken.
De fem största partierna
• Spjusz Lewicy Demokratycznej (SLD), Demokratiska vänsteralliansen
• Platforma Obywatelska (PO), Medborgarplattformen
• Samoobrona Rzeczypospolitej Polskiej (Samoobrona) Självförsvar
• Prawo i Spradwiedliwość (PiS), Lag och rättvisa
• Polskie Stronnictwo Ludowe PSL), Polska bondepartiet
Fem viktiga exportprodukter
maskin- och elektronikindustriprodukter, stenkol och andra mineraler,
produkter från den kemiska industrin, fordon, textilier
Mari Stanek är magister i samhällsvetenskaper och
hon har arbetat i Polen i organisationen Foundation in
Support of Local Democracy 1993–1994 och vid Finlands ambassad i Warszawa 1997–2000. Hon studerade
vid universitet i Lódz 1996–1997.
74
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Slovakiens återinträde i Europa
ANNA KYPPÖ
När man ser på Slovakien av i dag är det bra att känna till dess
långa historia, som vanligtvis är helt främmande för det övriga
Europa, men som slovakerna själva är mycket medvetna om.
Staten Slovakien finns på ett område där många folk har lämnat
sina spår sedan tidernas begynnelse, allt från romarna, kelterna
och okända föregångare till dem. Slaverna anlände till området på
300-talet och Slovakien hör till de gamla slavernas urhem.
Den slovakiska statens rötter kan sökas tusen år tillbaka i tiden
i Samos rike (623–658), i den första västslaviska sammanslutningen riktad mot avarerna. Samoriket sträckte sig från Mähren
till de östliga Alperna. Vid övergången till 700-talet uppkom det
blomstrande Stormähriska riket, som omfattade hela nuvarande
Slovakien och merparten av dagens Mähren och Ungern. Det
Stormähriska riket var den första slovakiska statsbildningen med
ett utvecklat politiskt system. Slovakerna fick statlig suveränitet
för första gången i historien och Slovakien blev vaggan för ett nytt
liturgiskt språk, kyrkslaviskan.
Kyrkslaviskan blev det tredje kyrkospråket i Europa vid sidan
av latinet och grekiskan och skapade grunden för det kyrilliska
skriftspråket. Utvecklingen av kyrkslaviskan påverkades mer av
politiken än av religionen. De politiska påverkarna var den stormähriska fursten Rastislav (846–870) och den tidens maktfaktorer, Bysans och påven i Rom, samt Stormährens grannar i väst,
bayrarna och frankerna. Detta beskriver på ett utmärkt sätt att
75
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
slovakerna som bosatte sig mitt i Europa alltid har varit en del av
denna världsdels större politiska spel.
Efter att det Stormähriska riket fallit 896 tvingades slovakerna
leva nästan 800 år under ungersk överhöghet. Balthazar Magins
tankar på en egen slovakisk nation fick spridning och ledde till
det första försöket att inrätta ett slovakiskt skriftspråk på 1700talet. Dagens slovakiska skriftspråk började användas 1843 under
ledning av politikern och författaren Ľudovit Štúr, ledare för en
slovakisk nationell rörelse. En frihetsrörelse riktad mot ungrarnas
starka inflytande gav på 1800-talet upphov till grundandet av ett
centrum för främjandet av den slovakiska kulturen, Matica Slovenská.
Tjeckoslovakien bildas
Första världskriget erbjöd slovakerna en chans att lösgöra sig från
Österrike-Ungern. En plan för att bilda staten Tjeckoslovakien
uppkom eftersom slovakernas politiska krav inte väckte gehör i
Ungern. Avsikten var att grunda en monarki där tjeckerna och
slovakerna skulle vara jämställda och ha ett gemensamt statsprogram. Men tjeckernas politiska representanter utomlands, Eduard
Beneš och Tomáš Garrigue Masaryk, gjorde upp en plan enligt
vilken den nya staten skulle bli Tjeckien utvidgat med Slovakien.
Slovakerna sågs som en del av det tjeckiska folket och inte som en
jämlik nation. Efter förhandlingar förband sig ländernas representanter till att Slovakien skulle få autonomi i den nya staten och att
Tjeckoslovakien skulle bli en republik. Efter Österrike-Ungerns
sammanbrott utropade Tjeckoslovakiens nationalkommitté den
nya staten 28.10.1918 och T.G. Masaryk valdes till landets första
president (1918–1935).
Ungern, där kommunisterna tagit makten, blev ett problem
för Slovakien i den nygrundade staten. Ungerns röda armé anföll
Slovakiens territorium i maj 1919 i avsikt att återinföra ungersk
hegemoni i Slovakien före ett slutligt beslut om landets gränser.
Fördrivningen av de ungerska styrkorna från Slovakien togs upp
76
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
vid fredskonferensen i Trianon, där man 1920 fattade beslut om
Tjeckoslovakiens gränser. Dessa gränser gäller alltjämt.
Politiken i Tjeckoslovakien var centralstyrd och koncentrerad
till Prag i allt väsentligt. Nationella partier och partier som krävde autonomi hade därför framgång i Slovakien. Slovakien fick
autonomi först 1938 när Tjeckoslovakiens parlament, sněmovna,
antog en ny författning och den så kallade andra Tjeckoslovakiska
republiken bildades.
Tyskland utövade påtryckning på Slovakien att förklara sig
självständigt i mars 1939 genom att hota landets ledning med
att landet skulle anslutas till Ungern. Antagligen erbjöd Hitler
självständigheten som ett alternativ, eftersom han ansåg att ett
självständigt Slovakien var ett bättre alternativ för Tyskland än
ungrarnas krav, som skulle ha betytt en anslutning till Ungern.
Statsbildningen förhindrade en uppdelning av Slovakien mellan
grannländerna, även om Slovakien förlorade sin södra del och
östra Rutenien införlivades med Ungern. Dessutom annekterade
Tyskland områden runt Bratislava.
Åren 1939–1941 var Slovakien i praktiken en helt självständig
stat dit judar från Polen och Ungern flydde. På 1940-talet började
emellertid statsmaskineriet gynna en tyskvänlig politik och judeförföljelserna utsträcktes även till Slovakien. Utvecklingen under
Tysklands kontroll ledde slutligen till en totalitär stat.
Under kriget växte sig motståndet mot Tyskland starkare i Slovakien. På hemmafronten verkade partisaner och utomlands bildades en tjeckoslovakisk front. I augusti 1944 inleddes en väpnad
revolution. I den deltog uppskattningsvis 60 000 slovakiska armésoldater och 18 000 partisaner, bland dem tusentals utlänningar.
Trots att motståndsrörelsen förlorade kampen var dess militära
och politiska betydelse stor, eftersom den stred mot fascismen.
Under kriget hade de slovakiska politiska grupperingarna olika
mål: demokraterna ville återupprätta Tjeckoslovakiska republiken
medan kommunisterna ville skapa ”Sovjet-Slovakien”. År 1943
bildades ett förenande organ, Slovakiens nationella råd, som dek77
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
larerade att målet för Slovakiens front var ett demokratiskt Tjeckoslovakien där Slovakien skulle vara jämställt med Tjeckien.
Det socialistiska Tjeckoslovakien
och sammetsrevolutionen
Efter världskriget genomgick republiken Tjeckoslovakien förändringar. Stora företag och banker nationaliserades 1945. I parlamentsvalet 1946 vann det demokratiska partiet i Slovakien medan
kommunisterna vann en jordskredsseger i Tjeckien. Den stora
skillnaden mellan valresultaten orsakade en försämring av förhållandet mellan tjecker och slovaker, och Slovakiens nationalråds
makt kringskars.
Den kringskurna demokratin skapade gynnsamma förhållanden för en ny totalitarism och den kommunistiska revolten 1948
påverkade utvecklingen i Tjeckoslovakien under 40 år. Mellan 1948
och 1954 igångsattes tusentals iscensatta politiska rättsprocesser
som drabbade över 80 000 människor. Kommunistpartiet blev det
enda partiet. År 1960 antogs en socialistisk författning och landets
namn ändrades till Tjeckoslovakiska socialistiska republiken.
Tillämpningen av socialismen orsakade en moralisk och ekonomisk kris i Tjeckoslovakien på 1960-talet. Aversionen mot det
rådande politiska systemet spred sig och ledde till att general Ludvík Svoboda, som skapat sig ett namn som krigshjälte, blev president 1968. Samtidigt valdes för första gången en slovak, Alexander
Dubček, till ledare för det kommunistiska partiet som styrde hela
landet. En reformvänlig grupp kommunister började genomföra
reformer inom politiken och i samhället, och världen fick lära sig
begreppet ”en socialism med ett mänskligt ansikte”. Som en del av
den s.k. Pragvåren hävdes censurbestämmelserna och mötes- och
religionsfriheten återinfördes. Också Slovakiens jämbördiga ställning i den gemensamma staten lyftes fram igen.
I augusti 1968 chockades världen av en stor militär operation
av Warszawapaktstrupper som resulterade i att Tjeckoslovakien,
ett av paktens medlemsländer, ockuperades. Denna händelse för78
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
ändrade på många sätt den politiska utvecklingens riktning i världen. I Tjeckoslovakien innebar den en återgång till ett totalitärt
system och början till realsocialism. Ute i världen ledde ockupationen av Tjeckoslovakien till en nedgång för kommunismen, som
varit på uppgång i västvärlden, och till en utveckling som i sinom
tid kom att orsaka hela det socialistiska lägrets sammanbrott.
Efter 1968 fanns förbundsstaten endast på pappret och all makt
koncentrerades till kommunistpartiet. Återigen inleddes politiska
rättegångar och cirka 200 000 personer flydde utomlands. År 1970
grundades i New York Slovakernas världskongress för att representera de slovaker som inte hade möjlighet att uttrycka sina åsikter i det kommunistiska samhället. Kongressens huvudmål var ett
självständigt Slovakien i ett enat Europa.
Antalet motståndare till det kommunistiska systemet växte och
maktapparaten svarade på motståndet med hårdare förföljelser
och brutala arresteringar. Läget kulminerade 1988–1989 då Gorbatjovs reformpolitik ingav hopp också i Tjeckoslovakien.
Det var främst studenter, religiösa grupper och naturskyddsaktivister som aktiverade sig i Slovakien i slutet av 1980-talet. Polisens hårda tag mot studenter i Prag i november 1989 utlöste en
serie strejker bland studenterna, och i Prag bildades Medborgarforum som leddes av oliktänkaren och författaren Václav Havel. I
Slovakien grundades vid samma tid koalitionen Allmänheten mot
våld. Rörelsen hade gjort upp ett program som krävde publikations- och företagsfrihet, slopandet av kommunistpartiets ledande
roll, frigörande av skolsystemet, konsten och vetenskapen från
ideologisk påtryckning och integrering av en äkta demokratisk
förbundsstatmodell.
Motståndet mot det kommunistiska systemet förenade människorna och händelserna följde tätt. Kommunistpartiets ledande
roll upphörde lagligen 29.11.1989 och Václav Havel blev Tjeckoslovakiens nye president. Rudolf Schuster blev ordförande för Slovakiens nationalråd. Novemberrevolutionen var oblodig och har
fått namnet sammetsrevolutionen. I Slovakien talar man också om
den mjuka revolutionen.
79
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
En ny självständighetstid
I början av decenniet var det slovakiska folket fortfarande som
”berusade” av att kommunismen kördes ner, gränserna öppnades
och medborgarna fick sina friheter. Man sökte sina rötter i den
första tjeckoslovakiska republiken under mellankrigstiden. Rätt
snart ändrades dock inställningen till federationen och nationalismen vaknade. Slovakernas uppvaknande och betoning av sin identitet var en naturlig reaktion på den nationella diskrimineringen
under flera årtionden.
Det första året av frihet i staten som 1990 fick namnet Tjeckoslovakien präglades av tvister om Slovakiens statliga ställning.
Först gällde tvisten republikens officiella namn, språk och vapen
och senare utkastet till en ny författning. I juni 1992 förrättades
val som ledde till en delning av Tjeckoslovakien. Vladimír Mečiars
parti Rörelsen för ett demokratiskt Slovakien (HZDS) vann i
Slovakien. I Tjeckien vann Václav Klaus Demokratiska medborgarparti. De segrande partiernas program stod i konflikt med
varandra i synnerhet gällande statsformen, och därmed verkade
det otänkbart att Klaus och Mečiar skulle kunna samarbeta i en regering. Politiken hade hamnat i en återvändsgränd och i juli 1992
antog det slovakiska parlamentet en suveränitetsförklaring.
Den självständiga Slovakiska republiken bildades officiellt
1.1.1993. Tjeckoslovakien upplöstes fredligt och utan konflikter,
vilket kan anses vara exceptionellt både i Europas historia och i
världshistorien. Men i tjeckernas och slovakernas land följde allt
ett eget mönster och den andra slovakiska republiken i samtidshistorien föddes på fredlig väg.
Att bygga upp den unga Slovakiska republiken har varit en stor
utmaning. Merparten av den gamla förbundsstatens infrastruktur fanns i Tjeckien och allt måste byggas upp från början. Man
måste skapa en egen valuta, armé, utrikespolitik och genomföra
en mängd strukturella reformer inom industrin och kommunikationerna. Förutom socialekonomiska reformer måste Slovakien
80
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
lägga grunden för statliga institutioner och skapa spelregler för
demokratin.
Optimismen i samhällspolitiken och näringslivet förbyttes
snabbt i besvikelser och dessutom överskuggades landets utveckling av inrikespolitiska stridigheter under första delen av 1990-talet. Misstankarna mot Vladimír Mečiar, som varit premiärminister
och president, om att han deltagit i kidnappningen av sonen till en
tidigare president, och ett politiskt mord i anslutning till denna
härva väckte debatt.
År 1995 inleddes följande tidsperiod som kunde kallas återhämtningen. Slovakien var självständigt, så varför framhäva det?
Vid sidan om det Tjeckoslovakien som funnits före världskriget
började man också bearbeta andra historiska rötter: man grunnade över Slovakiens plats mellan öst och väst, och tänkte tillbaka
på landets andel i det forna Österrike-Ungern. Folkopinionen var
naturligt delad i förhållandet till det förflutna och dess betydelse
för nuet. Nu på 2000-talet har man börjat se positivt på tiden då
man var en del av Tjeckoslovakien och relationerna till Ungern är
i det närmaste i skick. Om man jämför hur grannlandet Ungern
hanterar sitt förflutna kan man säga att slovakerna alldeles tydligt
ser framåt, medan ungrarna ännu inte har gjort upp med sitt förflutna efter fördraget i Trianon. Katalin Miklóssy beskriver ”Trianontraumat” i avsnittet om Ungern i denna bok.
Slovakien och EU
Trots svårigheterna har slovakerna uttryckt sin förmåga och sin
vilja att fungera som en självständig stat. Ett centralt tema för sammetsrevolutionen var återinträdet i Europa. Slovakien skulle inte
längre vara en satellitstat till Sovjetunionen, utan den skulle återta
sin plats där rötterna till Slovakiens bildning och kultur finns, i det
så kallade fria Västeuropa. Slovakiens EU-medlemskap godkändes
i nationalrådet 19.5.2003.
I Slovakien ses EU ofta som en klubb för de fria och rika länderna, och EU-medlemskapet uppfattas som ett symboliskt åter81
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
inträde i den västliga civilisationen. Gallupundersökningar visar
att folket väntar att EU skall höja levnadsstandarden, förstärka
självkänslan och minska korruptionen i statsmaskineriet.
Under åren 1992–1998 då Mečiars parti ledde Slovakien ansåg
många att landet politiskt höll på att närma sig Ukraina och Vitryssland. Mot denna bakgrund är det förståeligt att EU också blev
en förenande faktor för dem som var motståndare till Mečiar, även
om också hans parti stödde ett EU-medlemskap.
Utomlands har Mečiar som politiskt fenomen bedömts ur ett
typiskt snävt perspektiv. I sitt eget land är han en omstridd person
som väcker såväl politiska sympatier som antipatier. Att Mečiar
kom till makten i början av 1990-talet var kanske också en motreaktion på den nationalistiska rörelsen som samtidigt uppstod i
Ungern och som väckte tanken på att återinföra Ungerns gamla
gränser. I konflikten om dammen Gabčíkovo syntes spänningen
mellan länderna på ett konkret sätt. Här var det inte endast fråga
om naturskyddsvärden.
I dag är relationerna mellan Ungern och Slovakien i det närmaste problemfria, men det är intressant att jämföra ungrarnas
och slovakernas känslor i fråga om EU-medlemskapet. I Slovakien
anses EU utgöra ett skydd för att bevara den slovakiska identiteten
i Ungerns närhet, medan EU-medlemskapet i Ungern ses som en
möjlighet att slopa den gräns som skiljer den ungerska minoriteten
från moderlandet Ungern. Vartdera landet förhåller sig positivt till
medlemskapet men ibland av motsatta orsaker.
Avigsidan med entusiasmen för EU i Slovakien har varit en
nästan total avsaknad av kritik. De slovakiska euroskeptikerna är i
klar minoritet jämfört med till exempel de skandinaviska länderna. Detta syntes också i EU-valet där någon egentlig debatt aldrig
fördes. Forskare anser att detta beror på den långvariga konsensusen mellan de politiska partierna och andra opinionsbildare.
Endast diskussionen om EU:s nya konstitution har på sistone mött
en viss kritik även i Slovakien.
82
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
I EU-valet i maj 2003 svarade 92,5 procent av de röstande ja på
frågan ”Anser ni att Slovakiska republiken skall bli medlem i EU?”
Valdeltagandet på 52,2 procent var dock en besvikelse. Några orsaker till att folk inte röstade har sagts vara:
– negativa erfarenheter av val och valens minskade betydelse
– valtrötthet – sedan 1997 har det varit val varje år i Slovakien,
emellanåt flera per år
– Slovakiens ställning i EU:s integrationsprocess, ”alla viktiga frågor
var redan avgjorda”
– kritik mot dagens samhälle
–en negativ bild av regeringen och misstroende mot den
– brist på konkurrerande teman under valkampanjen – avsaknad av
EU-kritiska politiker
Framåt med Tjeckien och Ungern på var sida
Tio år efter delningen av Tjeckoslovakien sade Tjeckiens president
Václav Havel i sitt nyårstal 2003: ”Även om det kändes främmande
då så tycker jag med tiden alltmer att det som skedde var bra. Folk
måste pröva på att existera som skilda stater åtminstone en tid, för
att sedan bättre kunna samarbeta med andra. Tjeckerna och slovakerna står i dag närmare varandra än någonsin tidigare.”
Även Slovakiens president Rudolf Schuster ser delningen som
folkets vilja, som alltid har haft sin plats i den slovakiska historien.
Schuster har betonat att det är en prestation att ingen längre tvivlar
på om det var nödvändigt att grunda Slovakiska republiken. Beskrivande är att president Havels sista officiella utlandsbesök
som president för Tjeckiska republiken gjordes i Slovakien. På
samma sätt gick den nye presidenten Václav Klaus första officiella
utlandsresa till Slovakien. Enligt Klaus har länderna utmärkta relationer.
Slovakien har också täta kontakter med sin andra nära granne
och herre under historiens gång, dvs. Ungern. Länderna förenas av
likadana utrikespolitiska riktlinjer och bland annat av gränssamarbete. Också de så kallade euroregionerna, Donauområdet, eu83
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
roregionen Neogradiensis, Karpaternas euroregion och området
Košice-Miskolč samarbetar.
Men den ungerska lagen om utlandsungrarnas ställning upplevs
som ett problem i Slovakien. Slovakien har kritiserat den möjlighet
som lagen ger att bevilja utomlands boende ungrare ungerskt pass.
Att föräldrar vars barn går i ungerskspråkig skola får ekonomiska
bidrag har likaså väckt protester. Slovakien anser att tillämpningen
av lagen leder till etnisk diskriminering och splittrar Slovakiens
suveränitet. Slovakien har föreslagit att förmåner och stöd borde
ges till alla studenter och lärare, oberoende av etnisk härkomst,
som är intresserade av det ungerska språket och den ungerska
kulturen. I så fall skulle ingen åtskillnad ske enligt folkgrupp. Ungern förnyade lagen i mars 2003, men den innehåller fortfarande
diskriminerande element som Slovakien har svårt att acceptera.
Sommaren 2003 uppmanade Europaparlamentet Ungern att ändra
lagen utifrån Venedigkommitténs förslag.
År 2002 lockade Slovakien till sig mer utländska investeringar
än någonsin tidigare under sin historia. Amerikanska ekonomiska
forskare anser att Slovakien är på god väg att bli ett paradis för investerare. Skattereformer, en flexibel arbetslagstiftning, billig och
välutbildad arbetskraft och landets geografiska läge har ökat dragningskraften. Regeringen strävar också efter att uppfylla EMU-kriterierna under denna valperiod. Inflationen har varit mycket låg,
endast 1,9 procent, men trots den snabba ekonomiska tillväxten är
arbetslösheten fortfarande hög.
Slovakien blir medlem i EU 2004. Nationen som funnits till i
Europas centrum i tusen år och som två gånger blivit självständig
blir delaktig av ett nytt politiskt spel. Slovakiens framtid måste
läsas i dess historia. Detta lilla folk har kryssat rätt igenom historiens stormar och alltid funnit sin väg bland de stora, ibland
som en självständig stat och ibland som en del av multinationella
stormakter. En nation med denna bakgrund är inte bara en mottagande part utan kommer också att ha mycket att ge de övriga
EU-länderna.
84
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
SLOVAKIEN • SLOVENSKO
1
Invånarantal : 5 379 400
2
Yta: 49 035 km
Huvudstad: Bratislava
Valuta: 1 slovakisk koruna = 100 halier = 0,025 euro
Officiellt språk: slovakiska
Officiella minoriteter: ungrare (9,7 %), romer (1,7 %), tjecker (0,8 %), rutener och ukrainare (0,7 %)
Nationaldag: 1.1
Viktiga näringar: industri, tjänster, byggbranschen
Resultat i EU-folkomröstningen: ja 92 % (valdeltagande 52 %)
Antal platser i Europaparlamentet: 14
2
Röster i rådet : 3 > 7
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
Fem intressanta personer i dagens Slovakien
• Milan Rúfus (1928–), den mest framstående representanten för den
slovakiska litteraturen, poet som varit nominerad för nobelpriset. Han har
helgat hela sitt liv åt att eftersträva humanism.
• Milan Lasica (1940–), komiker, som i över 40 års tid skapat intellektuell
humor tillsammans med den framlidne Július Satinsky; skådespelare,
regissör, dramaturg, sångtextförfattare.
• Juraj Jakubisko (1938–), filmregissör, som kallas Slovakiens Fellini.
• Štefan Markuš (1936–), kärnfysiker, tidigare diplomat i Ungern och ledamot av direktionen för Slovakiens vetenskapsakademi.
• Ján Figel (1960–), politiker, huvudförhandlare för avtalen mellan EU och
Slovakien.
PhDr Anna Kyppö är slovakiskfödd och har undervisat
i slovakiska och den slovakiska kulturen i Finland över
20 år. Hon har nära kontakt med människor inom olika
sektorer i samhället och hon känner både dagens och
socialisttidens Slovakien.
85
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem centrala gestalter ur Slovakiens historia
• Milan Rastislav Štefánik (1880–1919), vid sidan av T.G. Masaryk den mest
prominente tjeckoslovakiske diplomaten, en slovak som spelade en stor
roll då republiken Tjeckoslovakien grundades, flygare, astronom, general i
den franska armén (1918), Tjeckoslovakiens krigsminister (1919).
• Alexander Dubček (1921–1992), ledande gestalt för ”Pragvåren” 1968
och sammetsrevolutionen 1989, symbol för den humana socialismen,
ordförande för Tjeckoslovakiens nationalråd (1989).
• Ľudovít Štúr (1815–1856), skaparen av det slovakiska skriftspråket
(1843) och en fadersgestalt för den slovakiska nationalistiska ideologin;
poet.
• Jozef Mistrík (1921–2000), professor i slovakiska vid Comeniusuniversitetet, startade på 1970-talet programmet ”slovakiska som främmande
språk” i universiteten. Som ett resultat av detta initiativ undervisas slovakiska i dag i 36 länder runtom i världen. Den enda lektoratet i Norden
finns vid Jyväskylä universitet.
• Den helige Kyrillos (827–869) och den helige Metodius (815–885), kristna missionärer i Slovakien, skapare av kyrkslaviskan och upphovsmän till
en kyrillisk bokstavsskrift.
De fem största partierna
• Slovenská kresťanská a demokratická únia (SKDÚ). Slovakiens demokratiska och kristna union
• Hnutie za demokratické Slovensko (HZDS), Rörelsen för ett demokratiskt
Slovakien
• Smer, centerparti
• Strana maďarskej koalície (SMK), Ungerska koalitionspartiet
• Kresťansko-demokratické hnutie (KDH), Kristdemokratiska rörelsen
Fem viktiga exportprodukter
Bilar (Volkswagen), plastprodukter, metallprodukter, textilier, pappersprodukter
86
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Slovenien – en del av Centraleuropa,
inte av Balkan
YRJÖ LAUTELA
Slovenerna hörde till det habsburgska riket i över 500 år. Liksom
hos många andra folk påverkades utvecklingen av deras nationalkänsla av ”nationernas vår” 1848. I flera program utarbetade av
olika slovenska grupper krävdes att alla områden som befolkades
av slovener skulle förenas till ett kronland i samband med kejsardömet. Det viktigaste kravet som gällde det dagliga livet var rätten
att använda slovenska i skolor och ämbetsverk.
Dessa krav väckte dock inget gehör hos den politiska eliten i
Wien. Även om till exempel Galizien i det delade Polen hade en
rätt omfattande autonomi inom kejsardömet, ansågs tjeckernas
och slovenernas områden utgöra delar av det tyskspråkiga Österrike. Detta gemensamma öde och den gemensamma kampen mot
tyskheten stärkte för sin del slovenernas kontakter med tjeckerna
och Centraleuropa.
Huvudpelarna i den slovenska historieuppfattningen är tillhörigheten till Centraleuropa – och inte till Balkan – liksom insikten
om att upprätthållandet av ett eget språk och en egen kultur är en
central strävan för nationen.
Politiskt hörde Slovenien i 70 år till Balkan, under den tid
landet var en del av Jugoslavien. Men ett flertal geografer anser
att Balkans geografiska gräns går genom de nordliga delarna av
dagens Kroatien. En viktig kulturell gräns för Balkan är återigen
det forna Ottomanska rikets västgräns, som delvis följer gränsen
mellan Bosnien-Hercegovina och Kroatien.
87
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Språket kom med reformationen
Under många århundraden var det i första hand den muntliga traditionen hos allmogen som upprätthöll slovenernas språk och kultur, eftersom adeln främst talade tyska. Därför hade reformationen
en avgörande betydelse för bevarandet av det slovenska språket
och den har en central roll i Sloveniens historieskrivning.
Den protestantiska prästen Primož Trubar, som skapade det
slovenska skriftspråket, har kallats det slovenska folkets fader. Han
skrev en ABC-bok och en katekes 1550 och var den förste historiske person som använde ordet sloven. Han översatte också Nya
testamentet till slovenska.
Även om motreformationen nästan helt och hållet utplånade
den protestantiska läran i Slovenien, kom Trubars arbete att leva
vidare. När Slovenien blev självständigt bestämdes det att reformationsdagen 31.10 skall vara en ledig dag, vilket är unikt i världen
med undantag av vissa östtyska regioner. Därmed fick slovenerna
två lediga dagar i följd, eftersom Alla helgons dag 1.11 också är en
ledig dag enligt kutymen i katolska länder.
Motreformationen och enväldet stoppade upp utvecklingen av
den slovenska nationella kulturen under ett par hundra års tid. På
1800-talet lyckades slovenerna få till stånd undervisning på sitt
eget språk närmast på folkskolenivå. I slutet av seklet blev slovenerna utsatta för ett ökat tryck såväl från norr som väst. I Wien
krävde man att den tyskspråkiga befolkningens territorium skulle
utsträckas ända till den viktiga hamnstaden Trieste. Italien å sin
sida yrkade på vissa slovenska områden, bland annat Trieste.
I den pressade situationen började slovenerna söka kontakt
med Kroatien, som inom dubbelmonarkin Österrike-Ungern
hörde till Ungern. Man utvecklade en s.k. trialistisk modell, enligt
vilken Slovenien och Kroatien tillsammans skulle ha bildat en autonom delstat inom en habsburgsk trippelmonarki. Så småningom
började man främst i Kroatien också planera en egen sydslavisk
stat, Jugoslavien, där Serbien också skulle ingå.
88
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Under första världskriget växte slovenernas trångmål efter att
Italien 1915 hade gått med i kriget på ententemakternas sida, då
landet utlovades stora områden i Sloveniens och Kroatiens västliga delar. Slovenerna kämpade outtröttligt mot italienarna, sida vid
sida med österrikare och tyskar. Samtidigt ökade försöken att förena sydslaverna. Först eftersträvade man en förening av Slovenien,
Kroatien och Bosnien-Hercegovina. Alldeles i krigets slutskede, i
november 1918, godkände slovenernas och kroaternas ledare en
sammanslagning med Serbien i Serbers, kroaters och sloveners
kungarike, som då bildades.
Två Jugoslavien
Slovenerna hoppades framför allt att den nya staten skulle kunna skydda dem mot det expansiva Italien, och att gränsen mot
Österrike skulle dras på ett sätt som var fördelaktigt för slovenerna. Men förhoppningarna infriades inte. Under världskrigets
sista dagar erövrade Italien mer områden av slovenerna än landet
hade fått löfte om vid inträdet i kriget. I Kärnten i Österrike blev
också områden befolkade av slovener kvar, delvis till följd av en
folkomröstning 1920. De slovener som kom att bo i Italien blev
föremål för en hårdför integrationspolitik.
Den nya staten – sedan 1929 Jugoslavien – utvecklades tvärtemot slovenernas förhoppningar till en centralstat styrd av serberna. Den konstitutionella centralstyrningen påverkade emellertid
inte slovenernas dagliga liv i särskilt hög grad. Landskapet leddes
av slovener och slovenska var officiellt språk. Konflikten mellan
serberna och kroaterna var den största belastningen för Jugoslavien.
Även ekonomiskt utvecklades Slovenien jämförelsevis snabbt.
Landet drog nytta av det försprång som det redan på 1800-talet
fått till sina sydliga grannar och detta försprång ökade ytterligare.
Slovenernas utbildningsnivå var också klart högre än i de övriga
delarna av Jugoslavien.
89
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Det heterogena Jugoslavien föll sönder på några dagar då tyskarna anföll 1941. Men motståndet kom i gång rätt snabbt, i Slovenien efter ett par veckor. I Slovenien, liksom i de övriga delarna av
Jugoslavien, varierade inställningen till ockupanterna från samröre till beväpnat motstånd. Antikommunismen dvs. motståndet
mot Titos partisaner drev en del av slovenerna till samröre med
ockupanterna. Tusentals personer – jämte familjemedlemmar
– som hört till Domobranci- eller hemvärnstrupperna, som hade
bildats med tyskarnas medverkan, avrättades utan rättegång efter
kriget. Händelserna under andra världskriget och efterspelet utgör
alltjämt en vattendelare i Sloveniens politik. En del av de konservativa och högern kräver upprättelse åtminstone på det psykologiska
planet för de personer, och deras anhöriga, som drabbades av
kommunisternas förföljelser.
När gränserna drogs upp efter andra världskriget återfick Slovenien en del av de områden som förlorats till Italien i det föregående
kriget, dock inte Trieste.
Titos Jugoslavien innebar för Slovenien ett steg mot självständighet, eftersom Slovenien nu bildade en tydlig statlig enhet, även
om den var en delrepublik i Jugoslavien. Den nya grundlag som
antogs 1974 gav mer maktbefogenheter åt delrepublikerna på den
federala regeringens bekostnad. Serbien var missnöjt med konstitutionen, och där anser man att den var ett avgörande steg mot
sönderfallet av Jugoslavien.
Sloveniens ekonomi fortsatte att utvecklas snabbare än de
övriga jugoslaviska delrepublikernas. År 1947 var slovenernas inkomstnivå 3,5 gånger högre än i Kosovo, och 1977 var den rentav
6,5 gånger högre. Trots det var man i Slovenien missnöjd med den
ekonomiska utvecklingen. Man jämförde situationen med länder
med marknadsekonomi och inte med det övriga Jugoslavien. Dessutom var slovenerna alltmer ovilliga att ge utvecklingshjälp till Jugoslaviens fattigaste delar, i synnerhet som utvecklingen där stod
stilla. Siffrorna som slovenerna gång på gång upprepade var:
90
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
SLOVENIEN I JUGOSLAVIEN:
Andel av befolkningen
8%
Andel av bruttonationalprodukten
18 %
Andel av exporten
25 %
Andel av exporten till länder med hårdvaluta
33 %
Tito höll Jugoslaviens olika nationaliteter samman med hård
hand och taktikspel, men ekonomiskt hamnade landet så småningom i allt större svårigheter. Det säregna självstyrelsesystemet
ledde ibland till att arbetarna förde avtalsförhandlingar med sig
själva. Innehållet i ”det samhälleliga ägandet” förblev luddigt även
för juristerna.
Sloveniens kamp för självständighet
Tito dog 1980 och systemet började vackla. År 1981 utbröt oroligheter i Kosovo, vilket stärkte slovenernas vilja att lösgöra sig
från Jugoslavien, eftersom de inte vill ha något att göra med konflikterna mellan serberna och albanerna.
Det började jäsa i Slovenien och där uppstod alternativa kulturer och kritik mot den odemokratiska staten och i synnerhet mot
armén. Republikens kommunistledning tillät den här rörelsen
och vidtog inga konkreta åtgärder mot den grupp av intellektuella
som 1987 publicerade ett ”nationellt program”. Sedan Slobodan
Milošević kommit till makten i Serbien uppstod en brytning
mellan Slovenien och Serbien, även om Miloševićs och hans serbnationalistiska stödgruppers politiska mål närmast gällde Kosovo,
Bosnien-Hercegovina och Kroatien.
Efter att den slovenska partiledningen uttalat sitt stöd för albanerna i Kosovo förklarade Milošević slovenska produkter i bojkott,
ett påbud som visserligen inte följdes helt och hållet i Serbien. I
januari 1990 marscherade den slovenska delegationen ut från det
91
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
jugoslaviska kommunistförbundets kongress och förbundet splittrades i praktiken. På våren hölls fria val i Slovenien och Kroatien.
I oktober 1990 kom Slovenien och Kroatien med ett förslag om att
Jugoslavien skulle bli ett statsförbund, men fick inget svar på sitt
förslag. I slutet av året ordnades en folkomröstning i Slovenien, i
vilken en överlägsen majoritet stödde förslaget om att republiken
förklarar sig självständig, ifall en överenskommelse om Jugoslaviens framtid inte nås inom sex månader. Slovenien och Kroatien
förklarade sig samtidigt självständiga i slutet av juni och kriget om
det jugoslaviska arvet inleddes.
För Sloveniens del var kriget över på tio dagar. I ledningen för
den jugoslaviska federala regeringen och armén fanns personer
som ansåg att Slovenien borde tvingas att kvarstå i federationen
åtminstone tills man nått ett tillräckligt stort samförstånd. Men
denna ståndpunkt var i minoritet. I mitten av juli 1991 meddelade
Jugoslaviens armé att den drar bort alla sina trupper från Slovenien, vilket de facto innebar ett erkännande av självständigheten.
Det internationella erkännandet av Slovenien fördröjdes dock med
ett halvår på grund av utomstående staters vilja att hålla Jugoslavien intakt och den mer problematiska situationen i Kroatien.
Ända från början ansåg man i Slovenien att självständigheten
betydde att federationen Jugoslavien hade upplösts, vilket var möjligt enligt författningen. Slovenien bröt sig alltså inte olagligt ut
ur Jugoslavien. Enligt detta synsätt hade Jugoslaviens olika delar
frivilligt gått samman 1918, och Slovenien var redan då en statlig
enhet. Tolkningen att delrepublikerna hade juridisk rätt att träda
ut ur federationen fick slutligen även godkännande av det internationella samfundet. Men Serbien motsatte sig det med kraft. Tvisten hade betydelse inte bara för historieskrivningen utan också för
statssuccessionen, dvs. i praktiken för hur Jugoslaviens statsegendom skulle delas. Först efter det att Milošević avsatts kunde man
på allvar börja förhandla om detta.
Efter juli 1991 lugnade sig läget i Slovenien, men det faktum
att kriget fortsatte bakom gränsen påverkade livet där. Flyktingar
strömmade till landet, och ekonomin drabbades av att marknaden
92
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
i det sönderfallna Jugoslavien till största delen gick förlorad. Men
de slovenska företagen hade ända sedan 1960-talet bitit sig fast i
marknaderna i Västeuropa, och den erfarenhet de skaffat utnyttjades så att ekonomin igen började växa redan två år efter att landet
blivit självständigt. År 1992 gick 55 procent av Sloveniens export
till EU-länderna och 1999 hela 68 procent.
I brytningsskedet direkt efter självständighetsförklaringen fick
Slovenien också hjälp av enskilda sloveners och deras utomlands
bosatta släktingars besparingar på utländska bankkonton. Slovenerna anses vara kärva, och för att vara ett medelhavsfolk också
sparsamma, i de övriga forna jugoslaviska folkens ögon snåla.
Omedelbart efter att landet blivit självständigt tog Slovenien
upp västintegrationen på sitt politiska program. Hösten 1996
verkade Slovenien vara nära ett snabbt medlemskap i Nato, men
till slut fick det anstå till nästa utvidgning 2004. Redan i början av
1990-talet började man sätta armén i s.k. Nato-skick, och hösten
2003 avstod Slovenien från värnplikten och övergick till en frivillig
yrkesarmé. Slovenien var det enda nya medlemsland som underställde sin anslutning till Nato en folkomröstning, och 66 procent
av dem som röstade understödde ett medlemskap. Hösten 2003
undertecknade Slovenien den så kallade ”Vilnius 10-deklarationen”, som stödde USA:s Irakpolitik. Frågan väckte emellertid en
hård debatt i landet och efter det har Slovenien i huvudsak följt
EU:s linje. Landet följer också EU:s ståndpunkt i tvisten om den
internationella brottsdomstolen.
En naturlig union
Enligt opinionsundersökningar kom statens säkerhet på första
plats när man i mitten av 1990-talet frågade efter slovenernas
motiv för ett inträde i EU. Efter att situationen lugnat sig på annat
håll i f.d. Jugoslavien har man börjat prioritera den historiska tillhörigheten till Centraleuropa, vilken ses som naturlig, och ekonomiska faktorer. ”Vad annat kunde vi ansluta oss till”, sade till och
med en EU-kritisk slovensk opinionsbildare. Oron över det egna
93
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
språket och kulturen, som likaså är bekant från historien, var – vid
sidan av lantbrukets konkurrensförmåga – nästan det enda argumentet EU-skeptikerna hade i diskussionen om medlemskapet.
Dessa farhågor hade ingen större betydelse i EU-folkomröstningen, i vilken knappt 90 procent av dem som röstade stödde ett
medlemskap. När parlamentet ratificerade anslutningsfördraget i
början av 2004 röstade inte en enda representant emot: 80 röstade
för, fyra lade ner sin röst och sex var frånvarande.
Den här endräkten ger inte en komplett bild av det politiska fältet i Slovenien. I många andra frågor har man synnerligen delade
åsikter. Uppdelningen har delvis sina rötter i de tvister som förekom mellan katoliker och liberaler redan i slutet av 1800-talet och
i händelserna under andra världskriget och förstås i kommunisttiden. Inställningen till den katolska kyrkan, inklusive kyrkans krav
på återställande av jordegendom som den tidigare förlorat, har
varit en av de frågor som allra mest delat den politiska opinionen.
En del av den politiska högerns ledare kommer från de ovan
nämnda Domobranci-släkterna, medan vänsterpolitikerna i högre
grad härstammar från partisanfamiljer. Den här uppdelningen
är djupt rotad i det slovenska samhället, och konflikterna som
har sitt ursprung i den har förhalat till och med regeringens och
parlamentets arbete med dagens problem. Men partisanernas
minnesmärken som det finns många av runtom i landet har fått
vara i fred.
Historiska grannkonflikter
På det hela taget har Sloveniens demokrati visat sig vara stabil.
Slovenien har också fått erkännande för att landet tryggat de ursprungliga minoriteternas, ungrarnas och italienarnas, rättigheter.
År 2003 förekom en tvist om medborgarskapet för de gästarbetare
och deras familjer som flyttat in främst från f.d. Jugoslavien. Under
den första tiden efter att Slovenien blivit självständigt beviljades
dessa personer medborgarskap utan besvär, men de som försummat sin ansökan ströks ur registren och de förlorade den normala
94
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
sociala tryggheten. Alla utnyttjade inte heller den möjlighet som
senare gavs att ansöka om medborgarskap. Konstitutionsdomstolens beslut om att strykningen ur registren stred mot lagen väckte
motstånd hos vissa högerpolitiker.
Även om historiska synpunkter inte längre påverkade kampanjen inför EU-folkomröstningen, vållade de villkor som Italien av
historiska orsaker ställde på associeringsavtalet inför EU-medlemskapet besvär för Slovenien i mitten av 1990-talet. Italien
ställde krav på att egendom som tillhört italienare, som efter andra
världskriget flytt Sloveniens territorium, skulle återställas eller
ersättas. Enligt Sloveniens uppfattning hade Italien rentav lockat
dessa personer att lämna landet. Slovenien betalade ersättningar
enligt ett avtal som ingåtts 1975 under Jugoslaviens tid, men Italien vägrade att ta emot pengarna. Till slut ingicks en kompromiss,
enligt vilken dessa italienare fick rätt att köpa mark i Slovenien
redan innan Slovenien går med i EU och fastighetsmarknaden i
landet öppnas vid tidpunkten för inträdet. Denna schism väckte
i Slovenien oro för vad ett litet nytt medlemsland blir tvunget att
böja sig för och rädslan för att rika EU-medborgare rusar till för att
köpa mark i Slovenien.
Slovenien har tvistat med Kroatien om territorialvattensgränsen i Piranbukten. Kroatien trappade upp konflikten 2003 genom
att meddela att man tillsammans med Italien inrättar en ekonomisk zon i havsområdet, något som helt skulle hindra Sloveniens
tillträde till internationellt vatten. Ländernas regeringar hade förut
redan ingått ett avtal om territorialvattensgränsen, vilket Kroatiens
parlament dock inte ratificerat.
95
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
SLOVENIEN • SLOVENIJA
1
Invånarantal : 1 995 000
2
Yta: 20 253 km
Huvudstad: Ljubljana
Valuta: tolar = 100 stotin, 1 euro = 237,35 tolar
Officiellt språk: slovenska, även italienska och ungerska har officiell status
på områden befolkade av dessa minoriteter.
Officiella minoriteter: ungrare, italienare
Nationaldag: 26.12 nationaldagen (folkomröstning om självständigheten
1990), 25.6 självständighetsdagen (självständighetsdeklarationen 1991).
Viktiga näringar: service, industri, jordbruk
Resultat i EU-folkomröstningen: ja 90 % (valdeltagande 60 %)
Antal platser i Europaparlamentet: 7
2
Antal röster i rådet : 3 > 4
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
Fem intressanta personer i dagens Slovenien
• Marjetica Potrč (1953–), konstnär, arkitekt, som studerat trender och
problem i urbant boende runtom i världen.
• Marjana Lipovšek (1946–), operasångerska av världsklass, mezzosopran.
• Drago Jančar (1948–), en av de internationellt kändaste slovenska
författarna, deltog i demokratiserings- och självständighetsrörelsen på
1980-talet.
• Davorin Karničar (1962–), alpinist, extremskidåkare, var den första som i
ett sträck åkte skidor ner från Mount Everests topp.
• Milan Kučan (1941–), Sloveniens överlägset populäraste politiker, var
delrepublikens president på 1980-talet fram till landets självständighet
och det självständiga Sloveniens president till slutet av 2002.
Yrjö Lautela var journalist vid Rundradion 1967–
2002. Som utrikesredaktör specialiserade han sig på
tyskspråkiga länder och länder i östra Centraleuropa,
främst Polen och f.d. Jugoslavien. Lautela var Rundradions korrespondent i Wien 1990–1991 och 1993–1995
samt i Berlin 1996–2001.
96
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem centrala gestalter ur Sloveniens historia
• Primož Trubar (1508–1586), protestantisk präst, skapare av det slovenska
skriftspråket.
• France Prešeren (1800–1848), nationalskald, som har skrivit det självständiga Sloveniens nationalsång Zdravlija.
• Janez Vajkard Valvasor (1641–1693), geograf och historiker, som har
skrivit ett över 3 500 sidor stort verk om slovenernas bosättningsområden
och som valdes till medlem av ”The Royal Geographic Society” i England.
• Jože Plečnik (1872–1957), en av de mest framstående arkitekterna i Europa på 1900-talet. Ritat ett flertal byggnader i Ljubljana. Arbetade också
i Wien och deltog i restaurationen av Pragborgen.
• Josip Broz Tito (1892–1980), sloven på mödernet, Jugoslaviens enväldiga kommunistledare, som genom att ställa sig upp mot Stalin även gav
Slovenien en chans till en öppnare politik både inom och utanför landets
gränser.
De fem största partierna
• Liberalna Demokracija Slovenije (LDS), Liberaldemokrater, ett centerliberalt parti, som i självständighetsskedet uppstod kring f.d. aktivister i
det kommunistiska ungdomsförbundet. Sloveniens sittande president
Janez Drnovšek var i många år dess ledare.
• Slovenska Demokratska Stranka (SDS), Sloveniens demokratiska parti,
ett högerpopulistiskt parti, under ledning av den förre försvarsministern
Janez Janša, som tidigare kallade sig socialdemokrater.
• Združena Lista Socialnih Demokratov (ZLSD), Förenade listan av socialdemokrater, ett parti som står nära de tidigare kommunisterna.
• Slovenska Ljudska Stranka (SLS), Slovenska folkpartiet, ett landsbygdsbetonat borgerligt parti.
• Nova Slovenija (Nsi), Nya Slovenien. Ett högerparti under ledning av den
återflyttade Andrej Bajukin som en kort tid var premiärminister.
Fem viktiga exportprodukter
fordon (bl.a. en Renaultfabrik), elmaskiner och hushållsapparater (Gorenjes hushållsmaskiner säljs över hela Europa), läkemedel och andra
produkter från den kemiska industrin, textilier, möbler
97
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Den europeiska Tjeckiska republiken
JOUNI JÄRVINEN
”Tjeckien går in i Europa” var rubriken på en artikel i Lidové Noviny, en av de ledande tidningarna i Tjeckiska republiken, den 14
juni 2003 när det stod klart att merparten av tjeckerna hade röstat
för sitt lands inträde i EU. För att fira resultatet av folkomröstningen ordnades en pampig fest i Prag där landets ledande politiker
höll festtal. Man spelade Beethovens hymn Till glädjen på konserter och pricken över i var ett stort fyrverkeri över floden Vltava.
Firandet visar vad EU-medlemskapet betyder för Tjeckiska republiken.
I artikeln behandlas integrationsprocessen som ”ett återinträde
i Europa”. Efter socialismens fall har identiteten i de centraleuropeiska länderna byggts upp i förhållande till Europa och Europeiska unionen. Europa är det symboliska hem till vilket man återvänder och EU den institutionella uttrycksformen för det symboliska
hemmet. Tjeckiska republikens president Václav Klaus sade när
han var premiärminister 1993 att ”frågan om vår ställning i dagens
Europa är också i framtiden i grunden en fråga om vår nationella
och statliga identitet”.
”Tillbaka till Europa” var kanhända den populäraste politiska sloganen på 1990-talet såväl i Tjeckoslovakien som i övriga
central- och östeuropeiska länder. I den politiska retoriken har
den ofta använts som en hänvisning till EU-medlemskapets historiska berättigande. Den tjeckiske forskaren Pavel Černoch skriver:
”något överdrivet kan man säga att Tjeckiska republiken ansluter
98
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
sig till Europeiska unionen femtio år för sent”. Han anser att om
Tjeckoslovakien inte efter andra världskriget hade hamnat inom
Sovjetunionens maktsfär, hade landet kunnat vara med i integrationsprocessen redan från början. Det finns grunder för den här
spekulationen eftersom Tjeckoslovakien förde en synnerligen
västorienterad politik under mellankrigstiden, och landet hade
sedan dubbelmonarkin Österrike-Ungerns tid en stark industriell
tradition. Tjeckoslovakien var då en av de mest industrialiserade
staterna i Europa.
Men den utveckling som Černoch beskriver blev inte verklighet,
eftersom Tjeckoslovakien i och med besluten i Jalta (1945) anslöts
till Sovjetunionens intressesfär och lösgjordes från sitt historiskkulturella sammanhang. Den kände brittiske historikern Timothy
Garton Ash har sagt att den delning av Europa som beslutades
vid Jaltakonferensen tycktes vara godtyckligare och slutligare än
tidigare delningar av Europa. Indelningen i intressesfärer accepterades dock allmänt i väst eftersom den ansågs trygga fred och
utveckling. Efter att det socialistiska systemet kraschat blev det en
viktig uppgift för de forna socialistländernas nya ledare att bevisa
att delningen av Europa var ett historiskt undantag.
Från Östeuropa till Centraleuropa
Centraleuropa-diskussionen har sina rötter i 1800-talet, även om
den mer konkret började utformas först i början av förra seklet,
speciellt vid tiden för första världskriget. Friedrich Neumanns
Mitteleuropa var en vision om ett område under Tysklands ledning. Tjeckoslovakiens förste president Tomás Garrigue Masaryk
såg Centraleuropa främst som en helhet bestående av de små
staterna belägna mellan Tyskland och Ryssland. Diskussionen
väcktes på nytt till liv på 1980-talet när den tjeckiskfödde författaren Milan Kunderas artikel The Tragedy of Central Europe (1984)
publicerades. 1980-talets idé om Centraleuropa avvek i viss grad
från åsikterna i början av seklet, när en klar politisk dimension
fick ge vika för en argumentation baserad på en gemensam, västlig,
kulturhistorisk tradition.
99
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Europa är delat i en västlig romerskkatolsk kultursfär med
rötter i antikens Rom och i en östlig bysantinsk grekiskkatolsk
kultursfär. Kundera konstaterar att med besluten i Jalta flyttades
denna traditionella gräns flera hundra kilometer västerut, då länder som hört till den centraleuropeiska västliga kultursfären kom
under den östliga kultursfärens inflytande. Det bipolära tänkandet
under det kalla kriget förstärkte detta tänkesätt. Under det kalla
kriget befann sig Tjeckoslovakien geografiskt i Centraleuropa,
kulturellt i Västeuropa och politiskt i Östeuropa.
Kundera anser att Centraleuropa framför allt är ”en kultur och
ett öde”. Den romerskkatolska religionen och historien förenar
området starkt med väst. Erfarenheten att vara ett objekt för historien, där endast erövrarna och belägrarna har varierat, har format
en för Centraleuropa typisk identitet. Kulturen och det historiska
minnet fungerar som primus motor i många antikommunistiska
händelser i området. Detta har ansetts stödja uppfattningen om att
öst representerat av Sovjetunionen var en främmande kontext för
länderna i området.
När det socialistiska systemet föll sönder 1989 betydde det att
inflytandet från öst som kommit utifrån märkbart försvagades i
Centraleuropa. Effekterna av diskussionen om Centraleuropa på
1980-talet återspeglade sig i den tjeckoslovakiska politiken efter
revolutionen. Detta berodde till stor del på att många av dem som
då kom till makten var oliktänkare som synligt deltagit i diskussionen. Inom utrikespolitiken spelade det multilaterala regionala
samarbetet en viktig roll.
I februari 1991 inledde Tjeckoslovakien det s.k. Visegrádsamarbetet med Ungern och Polen. Samarbetets intellektuella rötter
leder direkt till samtalen om Centraleuropa, men symboliken i
namnet för betydligt längre bak i tiden. Samarbetsavtalet slöts i
det ungerska slottet Visegrád, där ifrågavarande länders kungar
år 1335 hade samlats för att komma överens om en intensifiering
av områdets politiska och kommersiella kontakter. Drygt 650 år
senare var avsikten att underlätta ekonomiska och politiska transaktioner, och att främja ländernas integration med väst – ”att åte100
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
rinträda i Europa”. Det första konkreta steget mot Europa togs i
slutet av 1991, då Visegrádländerna ingick så kallade Europaavtal
med EG för att utveckla det ekonomiska och politiska samarbetet.
Visegrádsamarbetet stötte genast på svårigheter när den teoretiska diskussionen övergick i politiskt samarbete. Relationerna
mellan Slovakien och Ungern svalnade på grund av minoritetsfrågorna och ett kraftverksprojekt vid gränsen mellan länderna. Situationen inom Tjeckoslovakien började likaså tära på förhållandet
mellan delrepublikerna. Det första tecknet på svårigheterna syntes
i tvisten om statens namn 1990. Episoden, som kallats det s.k. bindestreckskriget, ledde till att landets namn ändrades till republiken
Tjeckien och Slovakien. Det egentliga problemet var delstaternas
status och deras förhållande till federationen. Parlamentsvalet
1992 fungerade som vattendelare. I Tjeckien vanns valet av ett valförbund mellan medborgarpartiet och kristdemokratiska partiet
(Občanská demokratická strana –Křesťanskodemokratická strana,
ODS-KDS). I Slovakien segrade Vladimír Mečiars parti Rörelsen
för ett demokratiskt Slovakien (Hnutie za demokratické Slovensko,
HZDS). Efter valet lyckades man inte längre hitta någon lösning
på hur arbetsmetoderna inom federationen skulle kunna effektiveras, och slutligen gick man in för en förstärkning av makten hos
delstaternas regeringar. Kort därefter fattades dock beslut om att
upplösa federationen 31.12.1992. Huvudarkitekterna i processen
var delstaternas premiärministrar Klaus och Mečiar.
Tjeckiska republikens premiärminister Klaus ställde sig mycket
kritisk till Visegrádsamarbetet, eftersom han ansåg att de andra
länderna förhalade Tjeckiens inträde i Europa. Även den tvivelaktiga utvecklingen av demokratin i Slovakien under Mečiars
ämbetsperiod förlamade samarbetet. Visegrádsamarbetet kom att
under flera år spela en undanskymd roll när de enskilda länderna
i de centraleuropeiska ”enhetliga” området gick vidare mot en integration med väst.
101
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Europeisk integration
Gemensamt för de f.d. socialistländerna i Centraleuropa har varit
viljan att så snabbt som möjligt ansluta sig till Europeiska unionen.
De har medvetet velat ta avstånd från kommunismen och vända
sig mot väst, bort från öst. Genast efter systemskiftet försökte man
aktivt lösgöra sig från Sovjetunionens inflytande och avveckla
de institutioner som representerade det socialistiska systemet.
En anslutning till EU är otvivelaktigt en statusfråga, eftersom ett
medlemskap har ansetts vara en milstolpe där ”ett land upphör att
vara postkommunistiskt”. Men å andra sidan har också politiken
bakom de stora strukturella förändringarna under övergångsperiodens första år kunnat motiveras med att den leder fram till ett
EU-medlemskap. I många f.d. socialistländer har arbetet för ett
EU-medlemskap varit ett nationellt projekt som det inte funnits
några alternativ till.
Uppfattningarna om integrationen avviker dock från varandra.
Den tjeckiska integrationsdiskussionen har drivits framåt av två
prominenta personer med förnamnet Václav, nämligen Havel och
Klaus. De två ser olika på Tjeckiens västintegration, men gemensamma drag finns också.
Havel har sett EU-medlemskapet som Tjeckiens historiska rättighet och tolkat västintegrationen som att ”återvända hem”. Dagspolitiken och de ekonomiska frågorna har för honom kommit i
andra hand. Denna inställning innebär att EU har ”skyldighet” att
ta emot Tjeckien som medlem. Under början av 1990-talet gav Havel uttryck för en vision om Europa som ett område bestående av
olika regionala helheter, där gränsernas betydelse skulle försvinna
och befogenheterna innehas antingen av lokala eller övernationella organ. Han såg detta som en naturlig utveckling för Europa.
Havels syn baserar sig på Europas historiska utveckling. Han anser
att Europa alltid i grund och botten har varit en politisk helhet,
även om det funnits betydande skillnader och konflikter. Europas
hela historia har varit ett försök att öka samhörigheten i området
och relationerna mellan de olika delarna. Havel har ansett att EU
102
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
representerar detta historiska kontinuum.
I ett tal inför Europaparlamentet 1994 sade Havel att Tjeckien
är redo att överlåta en del av sin statliga suveränitet till EU, eftersom ”det kommer att återgäldas mångdubbelt såväl för oss som för
alla andra européer”. Alla spänningar som förekommit efter 1989 i
Europa har varit en dragkamp mellan demokatiska och antidemokratiska, nationalistiska krafter. Havel har tolkat det som så att den
europeiska integrationen är det effektivaste sättet att förhindra att
de sistnämnda tendenserna förstärks i Europa.
Även om Havels ideal-EU är en stor ”success story” i Europas historia, betyder det inte att han inte samtidigt har kritiserat
unionen. Enligt honom är EU en alltför svårstyrd byråkrati för att
medborgarna skall kunna se idén bakom maskineriet. EU borde
genomföra en aktiv identitetspolitik och marknadsföra sin idé
med symboler som ökar samhörigheten. Dessutom har Havel flera
gångar kritiserat EU:s gamla medlemsländer för likgiltighet för
utvidgningen.
Klaus uppfattning innehåller en viss ambivalens. Han anser att
Tjeckien är och alltid har varit en del av Europa, men han har å andra sidan också framhållit att Tjeckien behöver europeiseras. Han
har motsatt sig Visegrádsamarbetet också av den orsaken att han
varit rädd för att ett regionalt samarbete leder till isolering. Liksom
Havel har Klaus ansett att Europa är ett heterogent och obalanserat
område, där det förekommit såväl paneuropeiska, förenande som
nationalistiska, separerande tendenser. Men han tror inte att den
pågående europeiska integrationen som sådan kan lösa detta ”eviga” motsatsförhållande i Europas historia.
Klaus, som klassificerat sig själv som en eurorealist, har många gånger sagt att ett EU-medlemskap är en nödvändighet för
Tjeckien. Om landet skulle stanna utanför EU vore det en problematisk lösning i synnerhet för ekonomin. I sin kritik av den
europeiska integrationen har Klaus också lyft fram element som
stödjer en fördjupning av integrationen. Enligt hans åsikt har integrationsutvecklingen i Europa blivit problematisk speciellt efter
Maastrichtfördraget. Han anser att idén med ett förenat Europa
103
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
inte får bygga på övernationella beslutande organs auktoritet utan
på självständiga staters självbestämmanderätt. Han tycker att en
av de viktigaste utmaningarna för Tjeckien efter socialismens fall
har varit ”hur landet kan vara europeiskt utan att samtidigt uppgå
i det europeiska likt socker som smälter i kaffet”. För Klaus betyder
”återinträdet i Europa” att man på nytt bygger upp sin egen identitet som en västeuropeisk stat, samtidigt som man slår vakt om sina
egna särdrag.
Både Klaus och Havel baserar sina argument på Europas historiska utveckling. Den väsentliga skillnaden mellan deras uppfattningar är EU-medlemskapets betydelse för den nationella identiteten och suveräniteten. Havel anser att medlemskapet rentav kan
skydda landet mot uppkomsten av nationalistiska tendenser. För
Klaus har EU snarare utgjort ett hot mot den nationella identiteten
och en positiv patriotism.
Den politiska elitens resonemangsäktenskap
Allmänt taget kan man säga att alla betydande politiska partier i
Tjeckien har understött landets EU-medlemskap. Man vill tillbaka
till Europa, men har varierande uppfattningar om hur detta Europa skall se ut. De enda som helt motsatt sig EU är några småpartier som har liten politisk tyngd och som representerar extrema
åsikter.
Det socialdemokratiska partiet (Česká strana sociálně demokratická, ČSSD) har ända sedan systemskiftet systematiskt stött landets integration i de europeiska strukturerna. Om Tjeckien skulle
stanna utanför integrationsutvecklingen i Europa skulle det enligt
partiets åsikt ohjälpligen leda till en isolering. Integrationen anses
också nödvändig på grund av globaliseringen, eftersom små länder inte ensamma kan svara på de utmaningar som framtiden bär
med sig. Enligt socialdemokraternas syn borde Europas gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik utvecklas och intensifieras
som ett alternativ till Nato. ČSSD understöder en fördjupning av
integrationen på alla områden och en utveckling av unionen mot
104
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
en federation. Även det regionala samarbetet upplevs vara viktigt.
Visegrádsamarbetet som länge legat nere aktiverades på nytt 1998
efter ČSSD:s valseger. Det sågs som en chans att förbättra enskilda
länders förhandlingsställning och därigenom göra EU-processen
snabbare.
Václav Klaus högerorienterade demokratiska medborgarparti
(Občanská demokratická strana, ODS) har synligast kritiserat EU.
Partiet var huvudregeringsparti under åren 1992–1997. ODS stödjer en horisontell utvidgning av den europeiska integrationen,
men inte en fördjupning av den vertikala integrationen. Enligt
Klaus’ filosofi anser partiet att Tjeckiens medlemskap i EU är en
nödvändighet, framför allt för att den ekonomiska konkurrensförmågan skall kunna förbättras. Men partiet har kritiserat de gamla
medlemsländerna för att de har behandlat kandidatländerna
nedsättande, närmast som producenter av billig arbetskraft och
råvaror. Partiet stödjer det transatlantiska samarbetet och betonar
Natos betydelse som en garant för säkerheten i Europa. Trots att
partiet och främst dess ledare Klaus ofta har kritiserat den europeiska integrationen, togs de viktigaste stegen mot unionen när
Klaus var premiärminister: Tjeckiska republiken undertecknade
ett nytt Europaavtal efter Tjeckoslovakiens splittring (avtalet
trädde i kraft 1995) och landet lämnade in sin ansökan om medlemskap i unionen i januari 1996. Dessutom kommer Tjeckiska
republiken att bli medlem av Europeiska unionen under Klaus
presidentperiod.
Tjeckiens och Mährens kommunistiska parti (Komunistická
strana Čech a Moravy, KSČM), efterföljare till Tjeckoslovakiens
kommunistparti, blev landets tredje största parti i valet 2002.
KSČM är klart negativt till Nato och i början av 1990-talet framställde det krav på att Nato skulle upplösas liksom Warszawapakten hade upplösts. Partiet anser att säkerhetssamarbetet borde utvecklas inom ramen för OSSE. KSČM har haft en likadan inställning till den europeiska integrationen som ODS. Integrationen ses
som en nödvändighet under globaliseringens tidevarv, och därför
stödjer partiet Tjeckiens EU-medlemskap och rekommenderade
sina anhängare att rösta för en anslutning i folkomröstningen i
105
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
juni 2003. Samtidigt har partiet emellertid varnat för eventuella
följder av integrationen och hänvisat till sovjetblockets misslyckade ”integrationsförsök”. Partiet anser att integrationen inte får ske
enbart på ett villkor, i EU:s fall marknadsekonomins. Integrationsutvecklingen bör enligt partiets uppfattning ske nedifrån upp och
inte tvärtom, enligt ”eurobyråkraternas intressen”. Man ser också
en hotbild i att Tjeckiens suveränitet kringskärs. En tjeckisk forskare har träffande sagt att KSČM inte har kunnat besluta sig för om
den europeiska integrationen skall tolkas som en positiv internationalisering eller en negativ imperialism.
De partier som ingick i centerhögerkoalitionen inför parlamentsvalet 2002 är för EU-integrationen, och de har meddelat att
de stöder en fördjupning och en federativ utveckling av den europeiska integrationen. Alla partier i koalitionen kräver hårdare tag
av EU, bland annat i kampen mot den internationella organiserade
brottsligheten.
Vissa politiska forskare i Tjeckien anser att politikernas inställning till EU mer har styrts av intuition än av expertisens kommentarer, varför EU-politiken de facto ibland varit inkonsekvent
och fortskridit förhållandevis långsamt. Detta har också i viss grad
avspeglats i gallupundersökningarna om EU. I alla kandidatländer
tycks antalet EU-motståndare, eller i alla fall antalet EU-kritiker,
ha blivit fler ju närmare medlemskapet kommer. Även i Tjeckien
ökade euroskepsisen något efter att de egentliga medlemsförhandlingarna hade inletts. Men variationerna har varit jämförelsevis
små.
Att förhandlingarna upplevdes som diktatpolitik från EU:s sida,
och att vissa medlemskriterier kan ha stått i strid med landets egna
utvecklingsintressen, har ansetts vara en orsak till att motståndet
ökat. Exempelvis frågorna om EU-medborgarnas rätt att köpa
semesterbostäder, odlingsmark och skog väckte en livlig debatt i
Tjeckien. Men man lyckades förhandla sig till övergångsperioder
på fem år för lagstiftningen om anskaffningen av semesterbostäder och sju år för odlingsmark. I vissa beslut som var misshagliga
för den stora allmänheten har de tjeckiska beslutsfattarna kunnat
106
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
betona ”EU:s krav”, vilket eventuellt påverkat den allmänna opinionsbildningen. Men att den kritiska inställningen till EU har
ökat ju längre bort man kommit från kommunisttiden kan också
vara ett tecken på att den egna europeiska identiteten förstärkts. I
den folkomröstning om medlemskapet som ordnades i juni 2003
röstade slutligen 77 procent för ett medlemskap. Valdeltagandet
var ganska anspråkslöst, nämligen 55 procent.
Grannarna som dykt upp bakom järnridån
Efter det socialistiska samhällssystemets fall har Tjeckien varit
tvunget att analysera sin gemensamma historia med de ”västliga”
centraleuropeiska grannarna Tyskland och Österrike. Det förhärskande problemet har varit de händelser under andra världskriget
som vid Jaltakonferensen gömdes undan för nästan femtio år
framåt.
På tröskeln till andra världskriget måste Tjeckoslovakien
på grund av München-överenskommelsen (1938) till tyskarna
överlåta sudetområdena, som beboddes av en tysk minoritet.
Överlåtelsen av sudetområdena var ett stort bakslag eftersom de
var landets mest industrialiserade del. Efter krigsslutet återfick
Tjeckoslovakien sudetområdena, varpå tre miljoner tyskar fördrevs från Tjeckoslovakien och deras egendom konfiskerades
genom dekret utfärdade av president Eduard Benes. Benes dekret
har väckt starka känslor i Tyskland, i synnerhet bland de fördrivna
och deras släktingar. Tjeckien har emellertid vägrat att annullera
dekreten med hänvisning till att de inte har någon praktisk juridisk
betydelse.
Om Tjeckien inte har gått med på tyskarnas krav på att få
tillbaka egendom, så har inte tyskarna heller fäst någon nämnvärd vikt vid Tjeckiens krav på krigsersättningar. Tyskland har
endast gått med på att betala vissa ersättningar till personer som
varit tvångsarbetare under kriget. Vissa främst bland den äldre
befolkningen i Tjeckien har varit negativa till EU-medlemskapet,
eftersom de ser det som ett förbund med tyskarna. Men å andra
107
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
sidan har relationerna till Tyskland hela tiden förbättrats. Dessutom är Tyskland Tjeckiens mest betydande handelspartner och en
maktfaktor i området, och därför har man velat bli kvitt potentiella
konflikter som bottnar i historien. På officiell nivå har länderna
avtalat om inte väcka några anspråk till följd av det som skedde
under andra världskriget och de fel som då begicks.
Tjeckien och Österrike har likaså diskuterat fördrivningen av
sudettyskarna utan dess vidare resultat. Kärnkraftverket i Temelín,
som är beläget alldeles invid gränsen till Österrike och som haft
flera tekniska problem, har varit ett större problem. Österrike har
krävt att kraftverket skall stängas, och under senare år har det
ordnats flera demonstrationer mot kraftverket. Miljöaktivister har
till och med ett par gånger blockerat gränsen mellan länderna. I
början av 2002 startade Jörg Haiders Frihetsparti en kampanj som
krävde en stängning av kraftverket som ett villkor för Tjeckiens
EU-medlemskap. En appell i anslutning till kampanjen samlade
nästan en miljon underskrifter. Man har ett flertal gånger försökt
hitta en lösning på den tillspetsade situationen, och till och med
vänt sig till Bryssel, eftersom man inte vill att Temelín-problemet
skall skada ländernas relationer. Tjeckien har förbundit sig att
förbättra kraftverkets säkerhet och samarbeta med Österrike, men
tvisten är hittills inte officiellt löst.
Ett centralt drag i Centraleuropas ”återinträde i Europa” har
varit behovet att gå med i de västliga försvarsmekanismerna, i synnerhet Nato. Trots att Tjeckiens förre president Václav Havel efter
systemskiftet förde fram en vision om att vardera försvarspakten
som uppkom under det kalla kriget kommer att upplösas, visade
sig verkligheten vara en annan. Warszawapakten upplöstes, men
Nato blev kvar och har ytterligare förstärkt sin ställning. Tjeckien
anslöt sig till Nato 1999 samtidigt som Polen och Ungern. Även
Havel har sedermera blivit en förespråkare för Nato, och har kraftigt stött USA bland annat under Irakkrisen. Av de politiska partierna har endast kommunisterna klart varit emot Nato. Behovet
av en militär alliering förklaras delvis av att för Sovjetunionens
forna satellitstater var Ryssland i början av 1990-talet, och delvis än i dag, ett tänkbart militärt hot. Tänkesättet är synnerligen
108
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
förståeligt, även om Ryssland knappast är ett verkligt hot och inte
heller vill vara det. Man måste också komma ihåg att det fanns
sovjettrupper i landet ända till 1991 som en följd av ockupationen
av Tjeckoslovakien 1968. Natomedlemskapet sågs inte enbart ur
ett säkerhetsperspektiv utan också som ett betydande steg mot
Europeiska unionen.
***
I början av artikeln konstaterades det att Tjeckoslovakien under
socialismens tidevarv geografiskt hörde till Centraleuropa, kulturellt till Västeuropa och politiskt till Östeuropa. Den utveckling
som påbörjades 1989 har lett till att epitetet Östeuropa i fråga om
Tjeckien kan anses vara föråldrat. ”Tillbaka till Europa” har betytt
att man tagit avstånd från samtidshistorien och framför allt lösgjort sig från socialismens arv. Men historien är starkt närvarande.
Även om man försökt göra sig av med den konkreta historiska barlasten har nuet speglats och gestaltats i förhållande till den. ”Återinträdet i Europa” som kulminerar i EU-medlemskapet kan man
något polemiskt tolka som att Centraleuropas historia återgår till
sin naturliga utvecklingsfåra – med de tjeckiska socialdemokraternas ord: ”Europa är inte längre ’där’. Europa är här.”
Jouni Järvinen är projektchef och forskare vid Helsingfors universitets Alexanderinstitut. Han har specialiserat
sig på studier i Tjeckoslovakiens samtidshistoria och
dagens utveckling i Tjeckiska republiken.
109
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
TJECKISKA REPUBLIKEN • ČESKÁ REPUBLIKA
1
Invånarantal : 10 203 000
2
Yta: 78 866 km
Huvudstad: Prag
Valuta: 1 tjeckisk koruna (CZK) = 100 halier = 0,031 euro
Officiellt språk: tjeckiska
Officiella minoriteter (i alfabetisk ordning): bulgarer, greker, kroater, polacker, romer, rutener, ryssar, slovaker, tyskar, ukrainare och ungrare
Nationaldag: 28.10
Viktiga näringar: tjänster och industri (maskinindustri, motorfordon,
vapenindustri, glasindustri)
Resultat i EU-folkomröstningen: ja 77 % (valdeltagande 55 %)
Antal platser i Europaparlamentet: 24
2
Antal platser i rådet : 5 > 12
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
Fem intressanta personer i dagens Tjeckien
• Václav Havel (1936–), pjäsförfattare, oliktänkare och president. Grundande medlem av Charta 77 – rörelsen för mänskliga rättigheter. Tjeckoslovakiens president efter socialismens fall. En skarpsynt samhällskritiker och
politisk filosof.
• Petr Pithart (1941–), jurist, självlärd historiker och politolog. Skrivit lysande, delvis polemiska, ställningstaganden om landets historia och nutid. I
dag yrkespolitiker, ordförande för senaten.
• Petr Zelenka (1967–), ett av toppnamnen bland den unga generationens
filmregissörer i Tjeckien som har blivit känd för sina filmer Knoflíkří (The
Buttoners) och Samotáři som beskriver omvälvningen i samhället. Den
nyaste filmen heter Rok ďábla (Djävulens år).
• Ivan Klíma (1931–), f.d. oliktänkare. En av de kändaste representanterna
för dagens tjeckiska litteratur.
• Petra Buzková (1965–), den tjeckiska politikens starka kvinna, en av få
kvinnor i den politiska eliten sedan systemskiftet. Buzková har varit bl.a.
vice ordförande för socialdemokraterna och parlamentet och är i dag
undervisnings-, ungdoms- och idrottsminister.
110
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem centrala gestalter ur Tjeckiens historia
• Jan Hus (1370–1415), reformator som tog intryck av engelsmannen
John Wiclyff och som kritiserade den tjeckiska katolska kyrkan. Brändes
på bål anklagad för kätteri 1415. Krisen kulminerade i de husitiska krigen
1419–1436.
• František Palacký (1798–1876), den moderna tjeckiska historieskrivningens fader, politiker och självständighetskämpe. Hans huvudverk är
Dějiny národu českého v Čechách a v Moravě (Tjeckernas historia i Böhmen
och Mähren).
• Tomáš Garrigue Masaryk (1850–1937), självständighetskämpe, som blev
Tjeckoslovakiens förste president när landet blev självständigt 1918. En
av Václav Havels politiska förebilder.
• Eduard Beneš (1884-1948), Masaryks ”högra hand” och efterträdare. Var
bl.a. utrikesminister och president. Ledde Tjeckoslovakiens exilregering
under andra världskriget. Beneš har ofta kritiserats för sina handlingar under Münchenkrisen. Senast har han varit föremål för diskussion i samband
med tvisterna om fördrivningen av sudettyskarna.
• Alexander Dubček (1912–1992), politiker av slovakisk härkomst som
efterträdde Antonín Novotný som generalsekreterare för Tjeckiens kommunistparti i januari 1968. Ledargestalt för Pragvåren som efter ockupationen måste träda åt sidan. Återvände till politiken efter systemskiftet,
men dog i en trafikolycka 1992.
De fem största partierna
• Komunistická strana Čech a Moravy (KSČM), Böhmens och Mährens
kommunistiska parti
• Česká strana sociálně demokratická (ČSSD), Tjeckiens socialdemokratiska parti
• Křesťanská a demokratická unie-Československá strana lidová (KDUČSL), Kristdemokratiska unionen – Tjeckoslovakiska folkpartiet
• Občanská demokratická strana (ODS), Demokratiska medborgarpartiet
• Unie svobody-Demokratická unie (US-DEU), Frihetsunionen – Demokratiska unionen
Fem viktiga exportprodukter
förädlade metallprodukter, maskiner, bilar, glas, öl
111
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Ungern och det förgångnas betydelse
KATALIN MIKLÓSSY
När dagen för utvidgningen av Europeiska unionen närmar sig
har historiens betydelse ökat i Ungern. Att bli en liten medlem i
en stor gemenskap har väckt frågor om den nationella identiteten
och självbilden till liv. Under tider av förändring och kriser tycks
det finnas ett utpräglat behov av att befästa känslan av samhörighet
och analysera dess grundpelare. Grundpelarna söks vanligtvis i det
förgångna.
Ungerns nationella helgdagar återspeglar kanske bäst vilka historiska vändpunkter ungrarna anser vara värda att fira i dag. Även
om helgdagarna sammanhänger med vissa historiska ögonblick,
är de samtidigt alltid förknippade med större helheter och utvecklingstrender, som representerar något man som nation kan vara
särskilt stolt över, eller en gemensamt upplevd tragedi.
Stefan den helige och Trianon
– grunden för staten och nationen
Stefan den heliges dag som firas den 20 augusti är en symbol för
statens existens och nationens enhet, och är den absolut viktigaste
av Ungerns alla nationella märkesdagar. Stefan kröntes till Ungerns förste kung år 1000. Han lade grunden till en ny stat mitt i
Europa och förmådde bevara den oberoende mellan stormakterna
i öst och väst, Tysk-romerska riket och Bysans. På Stefansdagen
112
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
tänker man på samhörigheten med Europa, som för ungrarna
alltid främst har betytt väst. Genom att Stefan förband sig till den
romerska katolicismen sökte han framför allt godkännande hos
påven och hos de kristna staternas samfund i väst.
Kung Stefans minne förknippas inte bara med den statliga existensen utan också med idealet för en enad nation, vilket Stefan den
heliges krona symboliserar. Kronan är en av de viktigaste statssymbolerna, och finns till exempel i Ungerns riksvapen. Den symboliserar det gamla kungadömets territoriella helhet, inte bara staten
utan även folket. Problemet med denna symbol sett ur dagens
perspektiv är att dagens Ungern varken territoriellt eller nationellt
motsvarar det ursprungliga kungadömet. Det Ungern som fram
till 1500-talet var en självständig och stark centraleuropeisk stat
splittrades under turkarnas anfall. Att landets centrala del i 150 år
kom att lyda under det turkiska riket fick en förödande inverkan
på den blomstrande statens utveckling. Den turkiska ockupationen förknippas än i dag med den bestämda uppfattningen om att
ungrarnas öde har varit att lida och försvara Europa.
Bakom dagens minne av Stefan den heliges kungadöme skymtar en händelse i Ungerns historia, som psykologiskt sett kanhända
haft de mest långtgående följderna och som kan sammanfattas i
ett ord: Trianon. Trianon var det slott i Versailles där fredsfördraget efter första världskriget undertecknades. I Trianonfördraget
bestämdes att Ungern, som deltagit i kriget på förlorarnas sida,
måste avstå 70 procent av sitt territorium och 60 procent av sin
befolkning, varav 3,3 miljoner var ungerskspråkiga. Förlusten av
ekonomiskt viktiga områden och folkgrupper, och försvagningen
av Ungerns internationella ställning har med tiden gett upphov
till det s.k. Trianontraumat; en stark gemensam känsloupplevelse
bland ungrarna, vars säregenhet ligger i dess tidlöshet. Traumat
har gått i arv från generation till generation.
Trianontraumat har också haft långtgående politiska följder, eftersom Ungerns absoluta mål under tiden mellan världskrigen var
att återställa de historiska gränserna. Detta ledde till att Ungern
allierade sig med Hitler under andra världskriget. När röda armén
113
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
ockuperade landet befäste och konserverade Stalin gränserna efter
första världskriget som en hämndåtgärd.
Trianon har också format ungrarnas nationstänkande. Efter
Trianonfördraget klassificerades som ungrare personer som hade
samma språk och hörde till samma kulturområde. Tidigare hade
man med ungrare avsett alla människor som bodde inom den
mångnationella statens gränser oberoende av deras kulturella
bakgrund. Trianon innefattar än i dag en ”lidandets myt” som
förenar nationen: en historisk orättvisa och ett ständigt hot om
att ungrarna kan utplånas under trycket av omgivande tyskar och
slaver.
Intressant med Trianonmyten är att det var Stefan den heliges
kungadöme, som låg många hundra år tillbaka i tiden, och inte
dubbelmonarkin Österrike-Ungern som föregick Trianon, som
bildade idealkoden för nationen och det kärnområde som tillhör
”oss”. Stefan den helige blev den främsta symbolen för den statliga
existensen, en symbol som inte ens det internationalistiska kommunistsystemet vågade lämna obeaktad. Efter socialismens fall
upplevde Stefan-kulten en renässans och hans ”Heliga Krona” blev
igen ett politiskt viktigt föremål. År 2001 flyttades kronan från nationalmuseet till parlamentsbyggnaden. Genom att ge kronan en
stor betydelse har man velat framhålla tanken på en nation över
statsgränserna. Under senare år har firandet av Stefansdagen också
haft en stark religiös nyans, som betonar kristendomens betydelse
vid grundandet av staten och för nationens enighet.
Utveckling och kompromisser eller total frihet?
Den andra viktiga nationaldagen som firas den 15 mars påminner
om ungrarnas revolution och frihetskamp 1848–1849 mot habsburgarnas övermakt. Efter det turkiska styret hamnade Ungern
i slutet av 1600-talet under habsburgarna, som försökte införliva
Ungern med sitt imperium. Ungern styrdes då från Wien, och
centralstyret hade en förödande effekt på landets samhällsekonomiska utveckling. Rollen som imperiets sädesbod bromsade upp
114
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
den industriella utvecklingen och urbaniseringen och utgjorde ett
hinder för ett starkt borgerskap.
Ungrarna försökte ett flertal gånger lösgöra sig från Österrike och de personer som ledde dessa upprorsförsök, t.ex. István
Bocskai, Imre Thököly och Ferenc Rákóczi II, hör till de viktigaste
gestalterna i Ungerns historia. Men i ungrarnas nationella minne
representerar åren 1848–1849 en milstolpe som ter sig viktigare
än historiska personer, i denna milstolpe kristalliseras alla dittillsvarande självständighetssträvanden. Upproret 1848–1849 enade
nationen på ett aldrig tidigare skådat sätt, och symboliserar därmed samhörigheten och förmågan att tillsammans kämpa mot en
gemensam fiende.
Den 15 mars är också fosterländskhetens dag; upproret var en
kulmination på den så kallade reformperioden som pågick ett par
decennier. Kärnan i reformen var en moderniseringsprocess som
gällde både ekonomin och samhället. Via små alldagliga beslut
började folket så småningom omfatta tanken på ett självständigt
Ungern, ett Ungern som skulle utvecklas på sina egna villkor. Ett
av de bästa exemplen var en rörelse vars medlemmar förband sig
att köpa enbart ungerska produkter för att sätta fart på utvecklingen av Ungerns industri. Reformrörelsen hade främst siktet inställt
på utveckling, och självständighet eftersträvades endast gradvis
och med fredliga medel. När ungrarnas legendariska frihetskamp
slogs ner 1849 väcktes frågan om vad som bättre tjänar Ungerns
intressen: en utveckling till priset av kompromisser eller frihet till
vilket pris som helst. Historien tycks vittna för det första alternativet. När försoning nåddes 1867 mellan hovet i Wien och ungrarna
fick Ungern en omfattande autonomi i en ny stat, dubbelmonarkin
Österrike-Ungern. Därmed började en unik ekonomisk utveckling
i landets historia.
Dilemmat, utveckling med hjälp av kompromisser eller frihet
till vilket pris som helst, kopplas än i dag till händelserna 1848–
1849, vars betydelse har dryftats i den offentliga debatten under
1990-talet och särskilt inför medlemskapet i EU.
115
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Självständighet och demokrati
Den tredje nationaldagen som firas den 23 oktober, dagen för
revolten 1956, är den mest politiska av de nationella festdagarna.
Dagen började firas först på 1990-talet och än i dag enar den inte
ungrarna. Gallupundersökningar visar att man vet minst om denna dag av alla festdagar.
Firandet av den 23 oktober fokuserar inte bara på strävan efter
självständighet utan också efter demokrati. I bakgrunden finns å
ena sidan kampen för att lösgöra sig från Sovjetunionens inflytelsesfär, och å andra sidan att frigöra sig från det stalinistiska systemets terror och därigenom sträva efter en liberal demokrati.
Jubileet till minnet av 1956 avviker från minnet av 1848–1849
såtillvida att 1956 delade och delar alltjämt folket. År 1956 var
fienden inte blott en utomstående makt utan också en medmänniska med en viss världsåskådning. Ungrarna kan ännu inte fira
nationaldagen i anslutning till händelserna 1956 tillsammans, utan
isolerar sig i höger- och vänsterläger som ordnar helt skilda sammankomster. Speciellt högern har deklarerat att vänstern inte har
rätt att fira minnet av 1956. När vi beaktar att högern för närvarande (2002–) är i opposition, har firandet av 1956 kanske ännu mer
än tidigare kommit att bli ett instrument för dagspolitiken.
EU och historiens betydelse
Historien har spelat en framskjuten roll framför allt i diskussionerna om medlemskapet i Europeiska unionen. Inställningen till
västintegrationen och EU:s krav på beslut under övergångstiden
har delat det politiska fältet i Ungern. På 1990-talet var vänsterliberalerna redo för även stora inrikespolitiska eftergifter för att
medlemskapet snabbt skulle bli verklighet. Centerhögern ville å
sin sida avancera långsammare på Ungerns egna villkor och med
större tyngd framhäva landets egna intressen. Historiska föreställningar har utgjort en viktig del av de ibland skarpa meningsutbytena inför EU-medlemskapet.
116
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Till exempel har Stefan den helige stigit fram som en central
gestalt vars betydelse parterna i EU-debatten har förklarat på olika
sätt. Vänsterliberalerna (nedan endast ’vänstern’) har framhållit att
Stefan den helige som den förste kungen och grundaren av staten
symboliserar att ungrarna lierat sig med Europas öde, och att situationen är likartad i dag när Ungern söker om medlemskap i EU. Enligt vänsterns retorik räddade Stefan, då han införde ett rörligt och
halvnomadiskt folk under en statlig ram, ungrarna från att assimileras med andra folk och därmed utplånas från Europas karta, vilket
skedde med många andra liknande folk (till exempel hunner, goter,
kumaner). Att ansluta sig till Europa var en nödvändighet både på
Stefans tid och är det även i dag, om ungrarna skall överleva som
nation. Vänstern motiverar sin positiva inställning till EU med att
en liering med Europa kräver kompromisser och uppoffringar likaväl i dag som i gången tid, men den gör det också lättare att anamma
europeiska värderingar, demokrati och tolerans.
Centerhögern (nedan endast ’högern’) ser saken på ett helt annat sätt. EU:s krav och diktat har upplevts som en kränkning av det
nationella självbestämmandet. En integration med Europa innebär
också att man får del av de gemensamma problem och riskfaktorer
som hotar gemenskapen, till exempel risken för terrorism. Högern
ser Stefan den helige uttryckligen som grundaren av den självständiga staten. Han förmådde med en klok politik balansera mellan
öst och väst, vilka ville lägga landet under sig, och kunde bevara
landet oberoende. Den statliga integriteten var även en garant för
nationens enhet, vilket förklarar Ungerns särskilda krav vad gäller
exilungrarna, då nationen i dag är splittrad. Högern anser också
att det faktum att ungrarna blev kristna hade en stor betydelse för
uppkomsten av staten Ungern, och att kristendomen äventyras
inom EU:s alltför pluralistiska område. Representanter för högern
har också krävt att EU:s nya konstitution i högre grad skall betona
kristendomens roll.
Högern har också velat framhålla att de kontinuerliga frihetskamperna är ett centralt element i ungrarnas historia. En oförtruten strävan till självständighet utgör en suverän hörnsten och
stolthet för den nationella identiteten. En flera sekel lång tradition
117
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
och framför allt blodsutgjutelserna 1848–1849 och 1956 fungerar
i dag som en förpliktelse att tänka noga efter innan man ger upp
sin självbestämmanderätt på svaga grunder. Vänstern framhåller
i sina motargument att målen för självständighetskamperna i det
förflutna, idealen om frihet och en demokratisk rättsstat, alltid har
funnits i Västeuropa. I det förgångna har ungrarna således velat
få del av den samhälleliga och ekonomiska utvecklingen i Europa
med hjälp av frihetskamper, medan det nu för första gången är
möjligt med fredliga medel. Vänstern har framhållit att detta är en
chans som inte nödvändigtvis upprepas.
I och med möjligheten till bundsförvantskap har också andra
vålnader ur det förgångna plockats fram. Minnet av Sovjetunionen
tycks än i dag vara ett dugligt argument och en hotbild. I synnerhet
högern har framhållit att ett ungerskt EU-medlemskap återigen
kan binda Ungern till en byråkratisk och stel administration i stil
med Sovjetunionens, en administration där det kan vara synnerligen svårt att driva ungrarnas intressen. EU-kommissionären
Günther Verheugen, som ansvarar för utvidgningen, har kallats
en tjänsteman med en ”moskovitisk” själ som endast bryr sig om
unionens intressen. Denna högerns uppfattning har vänstern varit
jävig att bemöta på grund av sitt eget förflutna, eftersom företrädarna för Ungerns största vänsterparti socialisterna är direkta efterföljare till det forna kommunistpartiet. Den här barlasten från
samtidshistorien har varit en tung börda för partiet och försvårat
uppbyggandet av en ny socialdemokratisk identitet.
Nationens eller statens intresse
Det förflutna kastar en lång skugga över vänstern också i nationsfrågan. Högern som förlorade valet 2002 har öppet börjat ifrågasätta om vänstern överhuvudtaget kan identifiera sig med det
nationella intresset. Enligt högerns åsikt har vänstern inte rätt att
vädja till den nationella enigheten. Denna synnerligen allvarliga
anklagelse har bidragit till en tudelning i samhället efter valet, eftersom bakom de politiska anklagelserna finns en grundläggande
oenighet om vad det nationella intresset egentligen betyder. Denna
118
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
diskussion har pågått hela 1990-talet. Oenigheten gällde speciellt
om det nationella intresset huvudsakligen handlar om statens eller
nationens intresse.
Frågan om statens eller nationens intresse går tillbaka på det
tidigare nämnda Trianonkomplexet som fortfarande spelar en viktig roll i ungrarnas självuppfattning. Ett bra exempel på detta är att
alla premiärministrar på 1990-talet genast velat tala om hur många
ungrare de ansåg sig representera: de 10 miljoner som bor i staten
Ungern eller alla de 15 miljoner som bor på Karpaterslätten. Samtidigt fastslogs ju också en ledande princip för utrikespolitiken,
dvs. huruvida det var viktigt att dra försorg om utlandsungrarna.
Högerpartierna har av tradition framhållit nationens intressen
och med eftertryck drivit utomlands boende ungerska minoriteters intressen. Orbáns regering som innehade makten fram till
2002 antog en s.k. favoriseringslag, som strävar efter att genomföra
nationstanken i det praktiska utövandet av politiken. Grundtanken
i lagen är att de ungerska minoriteterna i grannländerna juridiskt
jämställs med ungerska medborgare. Med ett ungerskt personkort
får medborgare i andra länder tillträde till bl.a. det ungerska utbildningssystemet, hälsovårdstjänster och ansenliga rabatter i kollektivtrafiken. I lagens motiveringar nämndes en strävan att ändra
på den befängda situationen att endast en del av ungrarna tillsammans med sina hemstater, Ungern och Slovakien, ansluter sig till
Europeiska unionen och de övriga blir bakom Schengengränsen.
Vänstern har för sin del främst koncentrerat sig på att driva
staten Ungerns intressen och betonat betydelsen av goda grannrelationer som en lösning på minoritetsfrågorna. Men ändå har
inte Medgyessys vänsterregering som kom till makten 2002 vågat
inkräkta på frågor som gäller nationstemat. Tvärtom har vänstern
med alla medel försökt visa sig vara en kraft som betonar nationella värden. Det tidigare kommunistpartiets efterföljare, som nu är i
regeringsställning, har också fått kämpa mot en i samhället djupt
rotad föreställning om att kommunisterna under socialismen mer
tjänade Moskvas än sitt eget lands intressen. Man tror att kravet på
internationalism helt undanträngt nationalkänslan.
119
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Samtidshistoriens barlast
Den politiska verksamheten i Ungern påverkas alltjämt av det
enkla faktum att man inte offentligt gjort upp med det förflutna efter socialismens fall. I synnerhet vänstern ser detta som ett
problem eftersom debatten om de skyldiga till kommunismen och
deras synliga roll efter systemskiftet tidvis var intensiv på 1990talet. Ungern har inte som till exempel Tjeckien tillämpat en s.k.
lustrationspolitik, som hade förvägrat tidigare representanter för
maktmaskineriet tillträde till administrativa eller politiska tjänster
i det nya samhällssystemet.
Svårigheten att entydigt fördöma samtidshistorien orsakar
förvirring: det är inte lätt att peka ut de skyldiga på grund av kádárismens enastående liberalism och marknadssocialistiska experiment. Armbrytningen mellan vänstern och högern stupar främst
på tvisten om händelserna 1956.
Hur ser man då i dag på revolten 1956? Högern hävdar att upproret 1956 var ett uttryck för vad folket ansåg om kommunismen
och Sovjetunionens övermakt. Att det kvästes genom ingripande
från en främmande makt orsakade en allvarlig legitimitetskris för
János Kádárs regim som kom till makten därefter. Den tidigare
kommunistledaren ses i huvudsak mot denna bakgrund och man
framhäver grymheten i den hämnd som Kádár tog på upprorsmännen. Högerns allmänna uppfattning är att årtiondena under
den kommunistiska diktaturen var ”en tid utanför historien”.
Vänstern å sin sida poängterar att Imre Nagy, symbolen för
upproret 1956, själv var kommunist som ville ha en ”mänsklig
socialism”. Enligt vänstern var den reformkommunism som kommunistledaren Kádár inledde i slutet av 1960-talet, och som rentav
tillät privat företagsamhet i Imre Nagys anda. Vänstern vill också
påminna om att reformkommunisterna även inledde sonderingar
med den svaga oppositionen 1988 för att förhandla om en övergång till ett flerpartisystem. Vänstern har till och med anklagat
sina motståndare för en förenklad hantering av det förgångna och
krävt att högern skall ställas till svars för sina synder under andra
120
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
världskriget, dvs. för deltagandet i bland annat judeutrotningarna.
Förintelsen och nazismen har länge varit tabun som man velat
se som tyskarnas brott i det ockuperade Ungern. Museet Terrorns
hus, som öppnades under den föregående högerregeringens tid,
fokuserade exempelvis mer på hemskheterna under stalinismen
än på nazisternas handlingar. Vänsterregeringen som valdes 2002
fäste uppmärksamhet på detta i offentligheten. Det kan i varje fall
sägas att 1956 orsakar förvirring också bland socialisterna. Ett bra
exempel är Medgyessis regerings försök att fria till högern genom
att höja pensionerna för frihetskämparna från 1956 och planera ett
minnesmärke och ett jubileumsår 2006.
Sommaren 2002 verkade det som om högern slutligen hade
fått tag på ett efterlängtat bevis som stöd för sina påståenden om
samtidshistorien, då det framkom att Péter Medgyessi, som av
socialisterna nominerats till premiärministerposten, hade varit
agent i hemliga polisen. Medgyessi förklarade sin verksamhet i
offentligheten med att han varit en ekonomisk expert, som rättare sagt främjade Ungerns närmande till väst och en distansering
från Sovjetunionen. Premiärministern räddade sitt skinn, men
skandalen gjorde att ungrarna började intressera sig för att söka
fram uppgifter om sitt eget förflutna i det historieämbetsverk som
grundades 1997, och där säkerhetspolisens dokument från kommunisttiden förvaras. Intressant är att agentdiskussionen kom i
gång först 13 år efter kommunismens fall. Den har också lyft upp
frågan om man borde börja forska närmare i betydande politikers
förflutna.
Ungrarna diskuterar gärna sin historia, men deras uppfattningar baserar sig ofta på politiska debatter i dagens samhälle. Stora
frågor ur samtidshistorien som förintelsen eller kommunismen har
inte behandlats öppet och offentligt i Ungern, trots att de samtidigt
ständigt är föremål för en hetsig inrikespolitisk kamp. Därmed har
det blivit varje ungrares privatsak att komma till rätta med sitt
förhållande till samtidshistorien, vilket oftast också betyder vilket
politiskt parti man väljer, och lätt leder till en synnerligen svartvit
121
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
historieuppfattning. Förhållandet till exempelvis kádárismen är
därför ytterst känslomässig: historien är för ungrarna mer en fråga
om känsla än om förnuft, och förhållandet till historien bestämmer också indirekt inställningen till medmänniskorna.
PD Katalin Miklóssy har specialiserat sig på forskning
i Ungerns samtidshistoria och är i dag forskare i politisk
historia vid Helsingfors universitet.
UNGERN • MAGYARORSZÁG
1
Invånarantal : 10 152 000
2
Yta: 93 030 km
Huvudstad: Budapest
Valuta: ungersk forint = 100 filler = 0,0042 euro
Officiellt språk: ungerska
Minoriteter (officiellt beaktade): romer, tyskar, slovaker, kroater, rumäner,
ukrainare, serber, slovener, polacker, greker, bulgarer, rutener, armenier
Nationaldagar: 15.3, 20.8, 23.10 (dessutom kristna helgdagar)
Viktiga näringar: förädlingsindustri, handel, transporter, lagerhållning,
post och kommunikation, undervisning, förvaltning och försäkring
Resultat i EU-folkomröstningen: ja 83,8 %, (valdeltagande 45,6 %)
Antal platser i Europaparlamentet: 24
2
Antal platser i rådet : 5 > 12
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
122
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem intressanta personer i dagens Ungern
• Viktor Orbán (1963–), premiärminister 1998–2002, i dag karismatisk
ledargestalt för centerhögeroppositionen som tillspetsade valrörelsen
2002 i konstellationen nationella krafter mot vänstern, vilket orsakade en
tudelning av samhället.
• Péter Medgyessi (1942–), obunden premiärminister för den vänsterliberala regeringen (2002–). Avslöjandet om Medgyessis förflutna inom
säkerhetspolisen utlöste en omfattande diskussion om de skyldiga under
kommunismen, vilket försvårar Medgyessis försök att ena samhället.
• Imre Kertész (1929–), nobelförfattare. Han belönades för sitt huvudverk
om förintelsen, vilket togs emot med motstridiga känslor. Det lyfte upp
inte bara Ungerns roll i massmorden under kriget utan också problemet
med antisemitismen som plågar Ungern i dag.
• György Konrád (1933–), författare och tidigare oliktänkare, som på
1980-talet utvecklade tanken om antipolitiken, behovet att förstärka
civilsamhället. Dessutom har Konrád betonat vikten av att de små centraleuropeiska staterna allierar sig internationellt. En förgrundsfigur för
intelligentian. Chef för Berlins konstakademi (1997–2003).
• Péter Eszterházy (1950–), författare, medlem av Ungerns äldsta och synligaste aristokratiska släkt, som nyligen gav ut en avslöjande roman om
sin far. Enligt romanen verkade greve Eszterházy trots sitt blåa blod som
”spion” för partiet under kommunistregimen. Boken orsakade en enorm
skandal och en häftig debatt.
123
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem centrala gestalter ur Ungerns historia
• Stefan den helige (997–1038), kung som grundade den ungerska staten,
och gjorde ungerska nomadstammar bofasta där. Han tvingade folket att
anta den romerskkatolska tron.
• Matias Corvinus (1443–1490), renässanskung, som åstadkom en ekonomisk och kulturell blomstring i landet och gjorde Ungern till en av de
rikaste staterna i Centraleuropa. Matias är också en bemärkt person inom
mytologin, en person som verkade för rättvisa, drev de fattigas sak och
gärna förklädd rörde sig bland folket.
• Ferenc Rákóczi II (1676–1735), ledare för den längsta frihetskampen
(1703–1711) i Ungerns historia som försökte frigöra Ungern från habsburgarnas välde.
• István Széchenyi (1791–1860), portalfigur inom reformrörelsen under
början av 1800-talet. Han skapade ett övergripande politiskt program för
att råda bot på det ungerska samhällets underutveckling och utveckla
den nationella kulturen och det ungerska språket. Széchenyi kallas ”den
störste ungraren”, han byggde med egna pengar bland annat Ungerns vetenskapsakademi och Kedjebron, den första bron mellan Buda och Pest.
• János Kádár (1912–1989), ledare för Ungerns socialistiska arbetarparti
(1956–1988). En omstridd person som sovjetledningen lyfte till makten
efter att ha kväst upproret 1956. Fr.o.m. 1960-talet försökte Kádár höja
ungrarnas levnadsstandard genom en för östblocket unik liberal inställning till samhället, kallad ”gulaschkommunism” och ”den mjuka diktaturen”.
De fem största partierna
• Magyar Szocialista Párt (MSZP), Ungerska socialistpartiet
• Fidesz-Magyar Polgári Párt (Fidesz-MPP), Ungdemokraterna-Ungerska
Medborgarpartiet
• Szabad Demokraták Szövetsége (SZDSZ), Fridemokraterna
• Magyar Demokrata Fórum (MDF), Ungerskt demokratiskt forum
• Magyar Élet és Igazság Pártja (MIÉP), Ungerska rättvise- och livspartiet
Fem viktiga exportprodukter
informationsteknik- och ljudanläggningar, maskiner och anläggningar för
kraftverk, elapparater och elektrisk utrustning, fordon, kontorsmaskiner
och dataprogram
124
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Estland – euroskeptikernas land
KRISTI RAIK
År 1992 besöktes Estland, som nyligen återupprättat sin självständighet, av Otto von Habsburg, ledamot av Europaparlamentet och
en av de få opinionsbildare i västvärlden som hade stött de baltiska
ländernas självständighetssträvanden medan Sovjetunionen ännu
var i sin fulla kraft. I samband med besöket fick en bit historia,
som påminde om det självständiga Estland – och det europeiska
Estland – före sovjettiden, återigen offentlighet. Det var en tavla
i brons med texten ”PANEUROOPA EESTI ÜHING”, Estlands
paneuropeiska förening. Tavlan hade varit i den år 1929 grundade
estländska paneuropeiska föreningens bruk, tills sovjettrupperna
ockuperade landet 1940. Då gömdes tavlan undan; nu var tiden
inne att äntligen ta fram den ur gömmorna och blåsa nytt liv i föreningens verksamhet.
Denna händelse är ett litet exempel på Estlands återinträde i
Europa, och visar samtidigt på målsättningen att återgå till självständighetstiden före andra världskriget och ta vid där man blev
1940. Man kan inte tänka sig Estlands väg som nation och stat utan
landets tillhörighet till Europa, där det är en del av världsdelens
historia och dess kulturella och ideella strömningar. Estland blev
självständigt 1918 och på nytt i augusti 1991 uttryckligen som en
europeisk nationalstat.
125
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Allmogens nationella uppvaknande
Esternas nationella uppvaknande gick hand i hand med broderfolket finnarnas. Under senare delen av 1800-talet växte ett nationellt
medvetande fram hos den anonyma allmogen. Vändpunkten i
utvecklingen inträffade under 1850- och 1860-talen. Den första
tidningen på estniska, Perno Postimees, började utkomma 1857,
nationaleposet Kalevipoeg som påminner om Kalevala tillkom i
decennieskiftet och den första landsomfattande sångfesten – som
inledde en tradition som fortlevt fram till våra dagar – hölls i Tartu
1869. Att livegenskapen avskaffades 1868 hade också stor betydelse. Därmed inleddes uppkomsten av en självmedveten och allt mer
välbeställd bondeklass.
Man levde då under rysk överhöghet, men de autonoma områdena Estland och Livland, dvs. nuvarande Estland och norra Lettland, bildade i tsardömet så att säga en stat i staten, som hade bevarat det balttyska adelskapets förvaltnings- och rättssystem med
rötter i medeltiden. En av de viktigaste skillnaderna mellan det
nationella uppvaknandet i Estland och Finland gäller adelns ställning: i Finland intresserade sig den svenska överklassen på bred
bas för fennomanin och ställde sig i ledningen för nationalitetsrörelsen, medan den tyska adeln i Estland tvärtom försökte kväsa
utvecklingen av den estniska nationalitetsrörelsen, som paradoxalt
nog, hade sin ledstjärna i det tyska nationalromantiska tänkandet.
I sin kamp mot den tyska överklassen sökte den estniska nationalitetsrörelsen ofta stöd hos det ryska tsardömet. Tilliten till tsarens godhet och antipatin mot den tyska adeln var djupt förankrade även bland folket. Den omfattande förryskning som inleddes
på 1880-talet genom Alexander III:s försorg innebar emellertid
ett hårt slag för nationalitetsrörelsen, även om den också avsevärt
försvagade den tyska överklassens ställning. Det tyska språket fick
ge plats för ryskan i ämbetsverk, skolor och universitet.
Men förryskningsåtgärderna lyckades dock inte kväsa uppkomsten av en estnisk medvetenhet och kultur, som så småningom spred sig till allt vidare kretsar. Nationalitetssträvandena bars
126
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
framåt av en större utgivning av litteratur på estniska, insamlandet
av folkdikter, nya sång- och musiksällskap och av nykterhetsrörelsen. På 1990-talet inrättades likaså flera skolor med estniska som
undervisningsspråk upprätthållna av bildningssällskap.
Instabil självständighetstid
Det nationella uppvaknandet som hade börjat under senare delen
av 1800-talet skapade grunden för en egen stat. Efter marsrevolutionen i Ryssland 1917 gavs Estland autonomi. Kort därefter
samlades den första lantdagen som valde regering. Därmed fick
Estland för första gången en nationell och demokratisk ledning.
Men det var först bolsjevikernas oktoberrevolution som gav
den avgörande impulsen till självständighetssträvandena. Estland
förklarade sig som en självständig demokratisk republik den 24
februari 1918, omedelbart efter att bolsjevikerna lämnat landet.
På detta följde en lång frihetskamp, först mot tyskarna och senare
mot de ryska ockupanter som återigen trängt in i landet. Först efter fredsavtalet i Tartu i februari 1920 kom uppbyggnaden av en
självständig stat i gång på allvar.
Självständighetstiden karakteriserades av inrikespolitisk
instabilitet och en svag ställning utrikespolitiskt. Den författning
som antogs 1920 var radikalt demokratisk och parlamentarisk. I
enlighet med det demokratiska idealet var regeringens ställning
svag och något presidentämbete inrättades inte överhuvudtaget.
Till följd av den starka parlamentarismen var regeringarna mycket
kortlivade. Men trots allt stabiliserades det nya systemet rätt väl
under 1920-talet.
Under början av 1930-talet drabbades även Estland av krisen i
världsekonomin, vilket gav upphov till oroligheter och krav på en
förstärkning av statsmakten. I spetsen för reformkraven stod Frihetskrigarna, som hade tagit starka intryck av nationalsocialisterna i Tyskland. För att förhindra att frihetskrigarna skulle komma
till makten utlyste statschefen Konstantin Päts undantagstillstånd
1934 och styrde därefter landet diktatoriskt ända till 1940. Det de127
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
mokratiska styret i Estland kom därmed att bli synnerligen kortvarigt, men även denna kortvariga erfarenhet måste anses vara en
betydelsefull bakgrund till demokratiseringen på 1990-talet.
Från sovjettiden till en ny nationell väckelse
Det kom att förflyta över 50 år innan man på nytt kunde bygga
upp självständighet och demokrati. Det hemliga avtal som Sovjetunionen och Tyskland knöt i augusti 1939 öppnade vägen för en
sovjetisk ockupation, som verkställdes i juni 1940. Samma sommar genomförde sovjetledningen ett skenval och som resultat av
det grundades Estniska Sovjetrepubliken. Estland besattes på nytt
av tyska trupper 1941–44, men slutresultatet av världskriget bestämde att de baltiska länderna skulle bli en del av Sovjetunionen.
Sovjetmakten inte bara krossade den nationella självstyrelsen
utan förintade också en betydande del av folket. Under 1940-talet
förlorade Estland över 10 procent av sin befolkning på knappt en
miljon, då tiotusentals estländare deporterades till Sibirien och
ett ännu större antal, uppskattningsvis hela 70 000, flydde utomlands1. Samtidigt inleddes förflyttningar av rysk befolkning till
Estland, vilka fortgick under decennierna därpå när det behövdes
arbetskraft inom sovjetindustrin som grundades i landet.
De ryskspråkigas andel av befolkningen ökade explosionsartat:
medan den varit cirka 8 procent på 1930-talet översteg den 30 procent på 1980-talet. Folkförflyttningarna utgjorde en del av förryskningspolitiken, som därtill omfattade ökade inskränkningar i användningen av estniskan och av kulturverksamheten. Den stränga
politiken gällande språk och medborgarskap som tillämpades på
1990-talet och spänningarna mellan nationaliteterna måste ses
mot denna bakgrund. Sovjetmakten framkallade en genuin oro
för bevarandet av den egna nationen och det egna språket, vilket
också har avspeglat sig i inställningen till EU.
1
Det finns olika uppskattningar av antalet, men sammanlagt överskrider det
säkert 100 000.
128
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Det var endast i små dissidentkretsar som tron på ett återupprättande av självständigheten levde vidare under sovjettiden. Men
å andra sidan lyckades sovjetsystemet aldrig få ett äkta understöd
hos esterna. Merparten av befolkningen anpassade sig till situationen och levde ytligt sett såsom systemet krävde, men bevarade
sin kritiska och fientliga inställning till den främmande makten.
Många ester som arbetade inom den sovjetiska förvaltningen försökte få till stånd en ändring av systemet inifrån, i synnerhet när
det gällde att stoppa förryskningssträvandena.
När reformpolitiken under Michail Gorbatjov, som kommit till
makten i Sovjetunionen 1986, tillät en öppen kritik mot systemet
var både sovjettidens estniska elit och folket redo att utnyttja situationen. Den första offentliga demonstrationen mot sovjetmakten
hölls i Tallinn 1987. De små gruppernas protest växte sig under de
följande åren till en sjungande revolution, som samlade hundratusentals ester till antisovjetiska massmöten. Så småningom växte
också kraven på ett återupprättande av självständigheten sig allt
starkare.
En möjlighet gavs i augusti 1991 när gammalkommunisterna
försökte sig på en kupp i Moskva. Estland förklarade sig självständigt den 20 augusti medan kaos rådde i Sovjetunionen. Västmakterna hade dittills förhållit sig reserverat till de baltiska ländernas
självständighetssträvanden, men nu fick de stater som frigjort sig
från Sovjetunionen snabbt internationellt erkännande2.
2
Det officiella Finland hade inte ifrågasatt Sovjetunionens existens och hade
därför inte stött de baltiska ländernas självständighetssträvanden tills händelserna i slutet av augusti 1991 snabbt förändrade inställningen. På samma sätt
som många andra länder och följande principen om rättslig kontinuitet gav
Finland inget uttalande som erkände Estlands självständighet, utan ingick den
29 augusti 1991 ett avtal om återknytande av de diplomatiska relationerna.
Att man dittills avhållit sig från att stödja balterna gav upphov till en kritisk
diskussion i Finland, som tidvis blossat upp ännu på sistone.
129
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Rättslig kontinuitet
och en besvärlig rysk minoritet
Ända sedan självständighetens början har esterna poängterat
att det uttryckligen är fråga om ett återupprättande av självständigheten. Vid uppbyggnaden av det nya samhällssystemet iakttogs
principen rättslig kontinuitet, dvs. den självständiga statens färd
fortsätter där den avbrutits av den sovjetiska ockupationen 1940.
Därmed ville man understryka att sovjetmakten varit olaglig och i
strid med internationell rätt.
I praktiken varken kunde eller ville man återgå direkt till den tidigare republiken, i synnerhet som Estland hade varit en autoritär
stat i slutet av 1930-talet. Den nya författningen utarbetades delvis
med Estlands första författning från 1920 som grund, men den fick
en mindre radikal utformning som bättre uppfyller kriterierna för
en modern västerländsk demokrati.
Principen om rättslig kontinuitet har vållat problem framför
allt när det gällt att lösa den ryska minoritetens ställning. Enligt
kontinuitetsprincipen sågs de hundratusentals ryssar som flyttat
till Estland under sovjettiden som representanter för ockupationsmakten och de beviljades inte utan vidare estniskt medborgarskap.
Den stränga medborgarskapslagstiftningen har kritiserats i väst
och ändrats flera gånger för att motsvara västliga normer.
Det största hindret för dem som ansöker om medborgarskap
är det prov i estniska som krävs. De ryssar som flyttat in under
sovjettiden hade mycket svaga om inte obefintliga kunskaper i
estniska. Situationen har långsamt blivit bättre, men det faktum
att den yngre generationen estlandsryssar är betydligt språkkunnigare än sina föräldrar och har anpassat sig bättre till de lokala
förhållandena, ökar optimismen.
Förhållandena mellan nationaliteterna har likaså förbättrats,
även om de i regel är kyligt avståndstagande. En avgörande vändning skedde på officiell nivå i slutet av 1990-talet, då landets ledning satte upp som målsättning att integrera de rysktalande i det
130
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
estniska samhället och antog ett första handlingsprogram i frågan.
Att situationen har förbättrats visar det faktum att EU och andra
internationella organisationer, främst OSSE och Europarådet, har
erkänt att landets lagstiftning motsvarar västliga normer, och internationella observatörer har inte upptäckt diskriminering eller
systematiska kränkningar av de mänskliga rättigheterna eller minoritetsrättigheterna i Estland.
Antalet personer med estniskt medborgarskap har småningom
ökat bland den ryska minoriteten och överstiger nu 40 procent.
Men en nästan lika stor grupp har inte medborgarskap i något land,
vilket betyder att detta problem som kom i arv från sovjettiden följer in i EU med Estland. Trots det kan vi nu slå fast att Estland har
klarat litmustestet när det gäller sin demokratisering, dvs. bevisat
sin förmåga att på fredlig väg och respekterande internationella
normer kunna lösa situationen för den ryska minoriteten.
Skepsis mot EU
Sovjettiden har också satt sin prägel på Estlands utrikespolitik efter återupprättandet av självständigheten. Det allt överskuggande
målet har varit att ”åter bli en del av väst”, att så intimt och med så
många band som möjligt liera sig med det västliga samfundet. En
självklarhet har varit strävan att bli medlem i EU. Estland ansökte
om medlemskap i EU i november 1995 och inledde medlemsförhandlingarna i den s.k. första vågen i mars 1998. Alla betydande
politiska krafter stödde dessa strävanden. Till de mest vägande
motiveringarna hörde landets historiska tillhörighet till väst och
behovet att besegla denna samhörighet.
Esternas euroskepsis, som är stark i jämförelse med både de gamla
och de nya medlemsländerna, har också sin bakgrund i historien
och fastställandet av nationens ställning. EU-medlemskapet har
hela tiden haft ett rätt lågt understöd i Estland. I folkomröstningen
fick medlemskapet ett klart och överraskade starkt stöd, men det
finns ingen orsak att se detta som ett bevis på någon EU-entusiasm.
Snarare anser esterna ett medlemskap vara ett nödvändigt ont – att
131
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
stanna utanför tros vara det sämre av två dåliga alternativ.
Skepsisen har flera orsaker, men tyngst väger oviljan att överlåta
nationell beslutanderätt till EU. Esternas motvilja mot besluten
från Bryssel, en alltför rigorös reglering och byråkrati ligger
nära britternas attityder. Många är också oroliga för det estniska
språkets och den estniska kulturens fortlevnad. Denna misstro
komprimeras i EU-motståndarnas paroll ”från union till union”.
Att jämföra EU med Sovjetunionen har gång på gång tagits upp
till diskussion, trots att landets politiska ledning upprepade gånger
har försökt förklara att det inte finns någon grund för denna jämförelse. I synnerhet estländare med sämre inkomster är dessutom
rädda för att medlemskapet skall höja priserna och fördjupa den
sociala ojämlikheten. Men de facto tvingar unionen Estland att
höja nivån på den sociala tryggheten, och åtgärder för att minska
de sociala problemen och de regionala ojämlikheterna kommer
tack vare EU-medlemskapet att få mer uppmärksamhet och även
ekonomiskt stöd ur unionens kassa.
Landets politiska och ekonomiska elit har hela tiden förhållit
sig positivare till EU än folket, men även de ser den europeiska integrationen snarare som en nödvändighet än en positiv utveckling
i sig. Ekonomerna är rädda för att EU-bestämmelserna kommer
att försvaga landets ekonomiska konkurrenskraft. Den estländska
ekonomin hör till de liberalaste i världen, men EU-medlemskapet
tvingar till en förstärkning av statens roll och en ökad reglering.
Trots det är experterna rätt eniga om att medlemskapet på det
hela taget har en positiv effekt på utvecklingen av den estländska
ekonomin.
Såväl politikerna som folket är bekymrade för att ett litet land
som Estland har små möjligheter att påverka beslutsfattandet i EU
och att det blir svårt att försvara nationella intressen. Allmänt taget
är man negativt inställd till en fördjupning av integrationen. I de
diskussioner som förts om unionens nya konstitution har Estland
hört till de länder som varit mest återhållsamma. Man vill att EU
skall förbli en gemenskap för nationalstater och förhåller sig avogt
132
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
till utvecklingen mot en förbundsstat. Även här syns misstron från
sovjettiden mot övernationella konstruktioner.
Men inför folkomröstningen om EU poängterades å andra
sidan kraftigt att esterna nu för första gången fick en chans att
själva besluta om sitt lands öde och få sitta med vid de bord där
besluten om landets framtid fattas. Debatten om EU:s betydelse
för det nationella beslutsfattandet är tudelad: å ena sidan är man
bekymrad över att förlora inflytande, men å andra sidan inser man
att de beslut som EU fattar i alla fall kraftigt påverkar utvecklingen
i Estland, varför ett deltagande i beslutsfattande förstärker det nationella självstyret.
Förr Europa, i dag Amerika
Jämfört med Estlands första självständighetsperiod har den politiska ledningens inställning till den europeiska integrationen
klart förändrats. I motsats till hur det var på 1920-talet har den
pånyttfödda paneuropiska föreningen inte lockat till sig några inflytelserika politiker. I dagens EU-debatt har dock återkommande
hänvisats till att Estland vid övergången mellan 1920- och 1930talet hörde till de mest ivriga anhängarna av den internationella
paneuropeiska rörelsen. Många dåtida estniska ledare arbetade
aktivt för en integration i Europa och talade rentav om att slopa
gränserna mellan staterna och om en gemensam konstitution. Ett
starkt europeiskt förbund ansågs vara det bästa skyddet för de små
nationernas självbestämmanderätt och stabila utveckling.
Behovet att söka skydd mot Ryssland fungerade även då som
ett centralt incitament för att stödja ett samarbete med väst. Till
skillnad från politiken under mellankrigstiden har det på nytt
självständiga Estland nu i första hand sökt detta skydd hos Förenta staterna och inte i Europa. De estniska ledarnas idealistiska
tilltro till Nationernas förbund och den internationella rätten på
1920-talet har samtidigt fått ge vika för ett mer realistiskt och cyniskt tänkesätt, som inte räknar med det internationella systemets
rättvisa. Estlands förre utrikesminister Toomas Hendrik Ilves har
133
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
uttryckt det så här: ”rättvisa” är en sak som inte alls eller i mycket
liten mån gäller mellan stater.
Man tror visserligen att EU-medlemskapet skall förstärka landets säkerhet, men de egentliga ”hårda” säkerhetsgarantierna anser sig Estland få av försvarspakten Nato, som Estland blevmedlem
av i mars 2004. Estland anser att inom EU:s gemensamma utrikesoch säkerhetspolitik skall man bevara en så stark nationell kontroll
som möjligt, och det europeiska försvarssamarbetet får under inga
omständigheter hota Natos ställning.
Men den europeiska integrationens värde som en garant för
de små ländernas intressen har inte helt glömts bort i dagens Estland. Estlands förre president Lennart Meri har framhållit också
den andra sidan av denna interaktion, de små ländernas värde för
Europa. I ett tal vid Åbo universitet i maj 2000 sade han att Europa
behöver de små nationerna lika mycket som vi behöver Europa,
eftersom Europas styrka inte ligger i dess storlek – Europas styrka
garanteras av dess mångfald.
I diskussionerna i Estland har man också gjort gällande att det
skydd som starka gemensamma institutioner och tydliga spelregler ger, är av värde för Estland på samma sätt som för andra små
EU-länder. Den nationella debatten om hur den union skall se ut
som Estland vill höra till har precis startat, men så fort medlemskapet är ett faktum börjar man antagligen formulera sina egna
synpunkter. Hänvisningarna till den paneuropeiska aktiviteten
under Estlands första självständighetsperiod möter i denna diskussion landets nuvarande lednings reserverade inställning till
EU, och därmed skapas en grund för ett mångsidigt tankeutbyte.
PD Kristi Raik är forskare vid Utrikespolitiska institutet och insatt i övergångsperioden i Estland och Estlands
EU-kontakter både genom forskning och praktiska
erfarenheter. Raik är av estnisk härkomst, har praktiserat vid Estlands utrikesdepartement 1996 och 1997
och deltagit i ett flertal estländska och internationella
forskningsprojekt.
134
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
ESTLAND • EESTI
1
Invånarantal : 1 361 000 (80 % estniska medborgare, 7 % medborgare i
andra länder och 13 % statslösa)
2
Yta: 45 227 km
Huvudstad: Tallinn
Valuta: estniska kroon (Eesti kroon, EEK) = 100 sent = 0,064 euro
Officiellt språk: estniska
Officiella minoriteter: inga officiella minoriteter, men den största minoriteten är de ryskspråkiga som utgör cirka 30 % av befolkningen
Nationaldag: självständighetsdagen 24.2, segerdagen 23.6
Viktigaste näringar: industri (främst maskin-, trä- och textilindustri), transithandel (transit trade), turism
Resultat i EU-folkomröstningen: ja 66,8 %, valdeltagande 64 %
Antal platser i Europaparlamentet: 6
2
Antal röster i rådet : 3 > 4
1
Invånarantal: Eurostat 8/2003
2
Landets röstetal i EU:s råd anges först för tiden 1.5–31.10.2004, därefter röstetalet fr.o.m.
1.11.2004.
Fem intressanta personer i dagens Estland
• Ene Ergma (1944–), meriterad vetenskapsman, professor i astrofysik vid
universitetet i Tartu, som 2003 blev en av de ledande politikerna i Estland
då hon blev riksdagsledamot (Res Publica) och ordförande för Riikikogu.
• Jaan Kaplinski (1941–), poet och författare ansedd såväl i Estland som
utomlands och en kritisk samhällsaktör, som har varit bl.a. journalist och
riksdagsledamot.
• Marju Lauristin (1940–), en av de ledande politikerna under övergångsperioden i Estland, socialminister i den första regeringen efter självständighetens återupprättande, långvarig riksdagsledamot. Lauristin har
också meriterat sig som samhällsvetare och är i dag professor i social
kommunikation vid Tartu universitet.
• Lennart Meri (1929–), internationellt erkänd statsman, filmregissör,
författare och historiker, som var Estlands president 1992–2001 och då
skapade sig en plats som en av de mest ansedda politikerna i Europa.
• Juhan Parts (1966–), ledare för partiet Res Publica, den stora överraskaren i parlamentsvalet 2003. Blev Estlands premiärminister i april 2003.
Jurist som var statens högste revisor 1998–2002.
135
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Fem centrala gestalter ur Estlands historia
• Carl Robert Jakobson (1841–1882), lärare och tidningsman. En radikal
ledargestalt inom den nationella väckelsen i Estland. Jakobson kämpade
mot den tyska adelns makt och krävde liberala politiska reformer, främjade den estniskspråkiga bildningen.
• Johann Voldemar Jannsen (1819–1890), Jannsen, som hörde till moderata flygeln inom den nationella väckelsen, är bland annat känd som
grundare av den första veckotidningen på estniska, Perno Postimees, och
den som skrivit texten till Estlands nationalsång.
• Lydia Koidula (1843–1886) är Estlands kändaste kvinnliga nationalskald,
vars fosterländska lyrik beskriver de starka känslorna under tiden för den
nationella väckelsen.
• Konstantin Päts (1874–1956) var Estlands premiärminister 1918–19 och
senare ett flertal gånger tills han med stöd av undantagstillstånd tog
makten som diktator 1934. Hans maktperiod slutade med sovjetockupationen 1940.
• Jaan Tõnisson (1868–1941), journalist och jurist, en av ledargestalterna för självständighetskampen och en av de ledande politikerna under
självständighetstiden, som ett flertal gånger var premiärminister.
De sex största partierna
• Eesti Keskerakond (Keskerakond ) Centerpartiet
• Ühendus Vabariigi Eest – Res Publica (Res Publica),
• Eesti Reformierakond (Reformierakond), Reformpartiet
• Eestimaa Rahvaliit (Rahvaliit), Estniska folkpartiet
• Isamaaliit (Isamaa), Fäderneslandet
• Sotsiaaldemokraatlik Erakond (Sotsiaaldemokraadid, tid. Rahvaerakond
Mõõdukad, bytte namn i februari 2004), Socialdemokratiska partiet, (tid.
Folkpartiet moderaterna)
Fem viktiga exportprodukter
maskiner och utrustning, trävaror, textilier, livsmedel och jordbruksprodukter, metaller
136
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
SUMMARY
Cyprus and the “Cyprus problem”
TIMO VUORELA
Cyprus composed its application for EU membership in 1990 for
political and security reasons, not for economic considerations.
The idea of the Greek Cypriots was to seek European cover against
any threat from Turkey.
The republic has been divided since Turkey invaded the northern third of the island in 1974. The occupied area declared itself
unilaterally independent in 1983 under the title of Turkish Republic of Northern Cyprus, TRNC. Only Turkey has recognised
it, which is why the TRNC has been a sort of international pariah.
The reason for the Turkish invasion was a military coup in Nicosia,
the aim of which was to annex Cyprus to Greece.
Come May 2004, it can be said that the internationally recognised Greek Cypriot government made a wise and far-reaching
decision when applying for membership. Turkey, too, is keen to
open negotiations with the EU but the Cyprus problem is a major
obstacle on that road. In any event, according to EU decisions,
Cyprus will become a member, regardless of any political solution.
If the island is not reunited before accession, Turkey is to be an
occupying power inside the borders of the EU. As a consequence,
acquis communautaire would not be applicable in Northern Cyprus.
The Greek Cypriot government has done well in building the
economy on tourism and international services. The economy
137
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
has been in steady growth but EU harmonisation has created a lot
of new costs for consumers, e.g. the 15 per cent VAT which was
non-existent in the 1990s.
The economy in the TRNC area has been growing slowly. The
GDP per capita of the Turkish Cypriots is one fourth of that of the
Greek Cypriots. The TRNC economy has been linked since 1974
to the ailing Turkish currency and economy, and is suffering from
the international embargo.
The best hope for a political solution in 2004 is UN Secretary
General Kofi Annan’s plan envisaging a bi-zonal, bi-communal
federal state. Although that was rejected in 2003, it is still possible
that negotiations can be started anew before May, 2004, or later
on.
Latvia – a country that Europe does not understand
JUKKA RISLAKKI
When Latvia, with the other two Baltic states, joins the EU the
Union will for the first time receive parts of the former Soviet Union as well as the first “Euro Russians” – approximately 1.5 million
Russian speakers.
67 per cent of Latvians voted to join the union. But surveys of
Latvian attitudes towards the future reveal hesitancy and uncertainty. Latvians feel that ”Europe” does not know or understand
them.
The Baltic states gained their independence twice, first in 1918
and again in 1991, using the temporary weakness of Russia. Both
times there were many who thought that independence was only
an anomaly in the course of history and predicted that it would
not last long.
In the west lives the perception that Germany brought civilization to the Baltic, while Russians are equally convinced that they
were the ones who gave the three Baltic states welfare and culture.
138
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
The Latvian war of independence, 1918–1920, was a lengthy
and confused conflict involving many armies and governments,
but few were ready to help the government of the newly born state.
Later on, Latvia was left alone again.
To many Latvians the Germans were the historical enemy and
danger. But when Germans returned in 1941, thus ending the
brief Soviet occupation, Latvians first greeted them as liberators.
However, it soon became evident that Latvian independence was
not among Germany’s plans. During the German occupation some
100,000 civilians, mostly Jews, were killed in Latvia. Thereafter, the
Soviet occupation resumed.
The Latvians are the only nation in Europe that has never recovered its losses and reached its pre-war population numbers.
Neither has the country as a whole, even though, by the end of
the Soviet occupation, almost a million new Russian speakers had
been relocated to Latvia. Latvians are now a minority in their own
capital.
Many Latvians fear that joining the EU will bring new painful
changes. They do not see EU membership as something that enhances their security. In this context they trust only Nato. Latvians
see the EU as a project of the rich, the bureaucrats and the politicians.
A recent UN survey shows that 52 % of Latvians fear facing
real hunger. Most of all, Latvians fear the fate of their traditional
countryside and agriculture.
The EU and its values are not well known. Anti-EU rhetoric
has at times been very emotional. Moreover, many Latvians, who
historically see themselves as victims, are fed up with the advice
the EU has been giving on the question of minorities.
History is very much present in Latvia, and some think that
WWII ended only in 1994 when the last Russian troops left. History
is discussed energetically and lots of books are published, but what
Latvians probably still need is a balanced, scientific analysis telling
them what has happened in Europe and in their own country.
139
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Lithuania – borderland between east and west
AULIS KALLIO
Lithuania is today very much part of ”New Europe”, which means
ex-communist countries now allied first of all with the United States of America. This means that orientation towards Nato membership has been, since the restoration of independence, a crucial goal
of foreign policy, alongside membership of the European Union.
In Lithuania, the USA is seen as the main champion against the
Soviet Union in the Cold War era and membership of the US-led
Nato alliance is seen as a guarantee against the only possible security threat, namely Russia. Nato has been more popular in Lithuania than the European Union.
But Lithuania is of course part of old Europe, too, on the most
fundamental level. Lithuania is a Roman Catholic nation and
many Lithuanians probably still regard Rome as the capital of
Europe. Their Catholic identity was the elementary strength of the
Lithuanian people in the struggle against russification both in the
czarist and the communist empires.
Lithuania has had a complicated relationship with Poland, sharing with it a long political and cultural history. In the 19th century, Lithuania’s national awakening was directed against Polish
landlords and Polish cultural domination. Between 1920 and 1940
Lithuania and Poland were in permanent conflict over Vilnius. But
following their re-integration into Europe and the western world,
Lithuania and Poland now get along in close partnership.
In Lithuania, the debate on EU membership was not very active. The most emotional issue has been the right of foreigners to
buy Lithuanian agricultural land. A small nation with deep roots
in the countryside and a peasant culture looks suspiciously at the
possibility of foreign owners once again taking over Lithuanian
soil.
140
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Malta – a European island state in the Mediterranean
SAKARI WARSELL
The Republic of Malta is the smallest of the EU member states.
Counterbalancing the nation’s small size is its strategically significant location – in the Mediterranean Sea, south of Sicily.
The group of islands that make up Malta (Malta and its smaller satellites, Gozo and Comino), with a total population close to
400,000, have a history of being conquered and occupied. This
background has influenced the characteristics of Malta’s people
and the country’s economy, politics and culture.
In Malta history turns up everywhere, but first and foremost
in architecture. The ruins of the Stone-Age temples are the oldest
man-made constructions still erect. The splendid baroque architecture of the knights’ period melts into the colonial buildings,
finally ending in a modern urban cityscape.
The Maltese language is Semitic, related to Arabic, with loan
words from Italian and English. It is the only Arabic-based language written in the Roman alphabet. The official languages of Malta
are Maltese and English.
The main religion is Roman Catholicism. Christianity arrived
when St. Paul was shipwrecked on the islands in AD 60. The importance and power of the Church remain traditionally strong in
everyday life and in all areas of society.
In Malta’s long and arduous history there are two milestones
which have been engraved in the mind of every Maltese. The first
dates from 1565 when the Ottoman Turk expansion was repelled.
The second crisis occurred during World War II. It was the
prolonged bombing of Malta by the Axis powers. The ordeal of
the blitz continued for three years. Somewhat cynically Winston
Churchill called Malta, ”an unsinkable aircraft carrier.”
From 1800 until 1964, the Maltese islands were under the protection of the British government. In 1964, after many ups and
141
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
downs, including a long period of disputes over autonomy, Malta
declared its independence within the British Commonwealth.
Malta’s policy was to adopt a republican system with a president
of its own, this leading eventually to the termination, by mutual
consent, of the military agreement with Britain (and Nato) in
1979. Malta became a non-aligned, neutral country. The main role
in this process was filled by Dr. Dom Mintoff, a socialist whose
opponents were the Nationalist Party supported by the Church.
In 1990, Malta submitted its first full membership application
to the EU. It was not accepted due to the country’s small size. The
ruling Labour Party then cancelled the application. Later, in 1998,
the newly elected Nationalist Party, led by Eddie Fenech Adami,
renewed the application.
Poland, between the great powers
MARI STANEK
During its more than 1000-year history, Poland has experienced
both a time as a European superpower and its disappearance
from the European map as an independent country, a background
which has influenced the Polish way of thinking and the national
identity.
Latin Christianity was introduced in Poland in 966. Since then
Poles have defined themselves as a part of western culture and civilization.
During World War II, Poles fought on several fronts together
with the Western Allies. But relations with the Soviet Union were
more important to the Allies than Polish affairs, and after the war
Poland ended up in the Soviet sphere of influence.
Against this background, Polish membership of the European
Union has been interpreted as a return to the group of western
democracies and compensation for the unfair consequences of the
Yalta conference.
142
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
The most spectacular success of the non-communist opposition during the communist period was the rise of the Solidarity
movement at the beginning of the 1980s.
The martial law imposed by the communist regime in 1989
ended the first flowering of Solidarity but by the end of the 1980s,
change could no longer be halted, and in 1989 the communists
agreed to begin round-table negotiations with the opposition, represented by Solidarity.
The round-table talks initiated the democratisation process in
Poland and in the whole of Eastern Europe.
Since the collapse of the communist regime, Poland has headed
towards democracy, market economics and the western community, irrespective of the political orientations of the country’s changing governments.
Poland became a member of NATO in 1999 and joins the European Union in 2004. Membership of these organizations has been
regarded as the completion of Poland’s democratisation process,
started by the Solidarity movement in the 1980s.
Slovakia’s return to Europe
ANNA KYPPÖ
The road from oppression to independence has been a long one for
Slovakia. The territory that is now Slovakia was inhabited by various peoples before the arrival of Slavs in the 3rd century AD.
– The first Slavic kingdom, the kingdom of Samo, ensured the
defence of the region against the Avars in the 7th century and the
Great Moravian Empire grew into a highly developed political
state.
– In the 8th century, when the ancient city of Nitra was one of
the main centres of the empire, the independent ‘state of Slovakia’
was established for the first time. The door to Christianity was
143
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
opened and Slovakia became the cradle of Church Slavonic.
In 896, as Great Moravia disintegrated, Hungary took over
Slovakia and held it for the next 800 years. Slovakia, as a national
entity, was first defended by Balthazar Magin in 1728 and later by
Anton Bernolák, who attempted to create Slovakia’s first literary
language.
The present Slovak language was created in 1843 by Ľudovít
Štúr, the leader of the Protestant liberation movement. The First
World War provided the Slovaks with the opportunity to escape
from the grip of the Austro-Hungarian Empire and in 1918 the
Czechoslovak Republic was founded.
An independent Slovak State was declared in 1939 in reaction
to the oppressive practices of Nazi Germany. Growing pro-fascist
policies provoked a national uprising in August 1944 and the
Czechoslovak Republic was restored after the war.
As a result of the 1948 revolution, communism was established
and remained in place for the next 40 years. A relaxation of political tension came in 1969, when Alexander Dubček became the
incarnation of the ’Prague Spring’. But “progressive socialism” was
crushed by the tanks of the Red Army and its Warsaw Pact allies.
The crisis of communism came to a climax in 1989, when the
regime collapsed. After the euphoria that followed the recovery of
freedom, relations between Czechs and Slovaks came under close
scrutiny. The result of the 1992 elections led first to a confederation and later to the partition of the State into two distinct and
independent republics. On 1 January 1993, the Slovak Republic
appeared on the world map.
Slovakia’s long journey towards sovereignty has now led to its
accession to the European Union. Having reconstructed the State
on republican ideals and restored the national infrastructure and
socio-economic system through recent positive economic development, the government is now attempting to fulfil the EMU
criteria within the designated legislative period.
144
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Slovenia – Central European not Balkan
YRJÖ LAUTELA
Key pillars of the Slovenian national identity are affiliation to
Central Europe – not to the Balkans – and the consciousness that
protection of its culture and language are crucial for the survival of
the Slovenian nation.
For 600 years, Slovenia belonged to the Hapsburg Empire, and
its national problems and aspirations during the Dual Monarchy
had much in common with the Czechs - another Central European
nation.
The importance of the Slovene language is illustrated by the
position of Primož Trubar, a Lutheran priest who wrote religious
literature in Slovene in the 16th century, becoming known as the
”Father of the Nation”.
In 1918, Slovenia joined Serbia and Croatia in a tripartite state
in the hope that it could protect itself against Italian pressure. The
hopes were not fulfilled, and hundreds of thousands of Slovenes
were left outside Yugoslavia, in Italy and Austria.
Even whilst it was a part of the federal state of communist
Yugoslavia, Slovenia formed a republic. The economy in Slovenia
developed faster than in other parts of Yugoslavia, but the Slovenes
compared their situation with neighbouring market economies
and became increasingly dissatisfied.
In the 1980s, the Slovene communist leadership tolerated dissident
intellectuals and critical journalism. The disturbances in Kosovo
and the rise of Serbian nationalism under Slobodan Milošević
alienated Slovenia from Yugoslavia and a referendum in Slovenia on
26.12.1990 set a deadline of six months for a negotiated settlement.
The Slovenian independence war in the summer of 1991 lasted
only 10 days. The divided Yugoslav leadership decided to withdraw
the army entirely from Slovenia, which was a de facto recognition
of independence.
145
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
After international recognition, Slovenia started to work
its way towards western integration – which was the goal even
before independence – and after a critical period of two years
the economy started to grow again. Slovenia was very close to
attaining membership of Nato in the first round of enlargement,
and joined in March 2004.
The dispute with Italy over properties left behind by Italians
who fled Slovenia after the Second World War delayed Slovenia’s
association agreement with the EU.
Later, membership negotiations proceeded smoothly and in
a referendum an overwhelming majority of 90% of the voters
supported accession to the EU.
Slovenia has had some disputes with neighbouring Croatia,
notably over the maritime border, as the Croatian parliament refused to ratify an agreement negotiated by the two governments.
European Czech Republic
JOUNI JÄRVINEN
”The Czech Republic is returning to Europe” wrote one of the
leading Czech newspapers, Lidové Noviny, after the referendum in
June. The debate on “returning to Europe” has been lively since the
collapse of the communist system in 1989.
The Yalta summit in 1945 divided Europe into two spheres of
influence with the result that Czechoslovakia fell under Soviet
control. The division of Europe led to the paradoxical situation
that Czechoslovakia during the Cold War belonged geographically
to Central Europe, culturally to Western Europe and politically to
Eastern Europe.
The collapse of the socialist system in 1989 started rapid change
in the country. The first task of the newly elected leadership was to
deconstruct the institutions and structures of the former communist regime and to make sure that the leaders of the West would
146
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
understand that the division created in Yalta was only a historical
anomaly.
In first place on the political agenda was integration into western economic and political structures. The aspiration to join the
EU is also profoundly a question of status, since, it is argued, a
country simply stops being post-communist at the moment it joins
the EU. There has been no concrete alternative to joining the EU.
The discussion in the Czech Republic has been led by two Václavs: Havel and Klaus. To Havel, Europe was not only an intellectual and cultural entity, it was also a single, though diverse, invisible
political entity. He sees European history as a long endeavour to
shape this structure and to enhance its coherence. To him, the EU
represents a positive attempt to give Europe an order based on democracy and cooperation.
Klaus’s conception is somewhat ambivalent. He sees the Czech
Republic as an integral part of Europe but also calls for the europeanization of the country. He basically supports the horizontal
dimension of European integration but sees the vertical deepening
of integration as a threat to the country’s sovereignty.
All the major political parties in the Czech Republic have supported the country’s membership of the EU, although the negotiations have aroused a lot of criticism. For example, the issue of
the large-scale expulsions of Germans from Czechoslovakia after
WWII and the safety of the nuclear power plant in Temelín, just
next to the Austrian border, have occasionally generated discussion between neighbours.
Now, the concept of Eastern Europe, when applied to the Czech
Republic, sounds like an anachronism. One could argue, a touch
polemically, that after 1989 the country returned to its natural historical path. As Czech social democrats used to say, “Europe is no
longer ’there‘. It is here.”
147
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Hungary – historical debate over the country’s future
KATALIN MIKLÓSSY
History has had an important role in the Hungarian debate over
the country’s future EU membership. Political opinion was divided
over western integration and related matters, including the testing
demands of the Union concerning the transition process.
The leftist parties were ready to make concessions to speed
up integration while the political right wanted slower progress,
emphasising national interest instead.
This contradiction was reflected in the political discourse that
leaned heavily on key historical images. The core of the argumentation was crystallised in the ultimate question of whether
independence or fruitful alliance would promote the fatherland’s
development best.
Accordingly, three crucial historical events were frequently
recalled: namely the work of St. Stephen, the struggle for independence in 1848–1849 and the uprising of 1956.
St. Stephen, Hungary’s founder king, was presented in the leftist argument as the wise politician who linked the destiny of the
nomadic Hungarians to Europe.
In the rightist approach, Stephen symbolised the independent
state itself that was able to preserve its integrity between east and
west until the 16th century.
The struggle of 1848–49 against Hapsburg domination, in
the rightist interpretation, was presented as part of the tradition
of Hungary’s quest for independence that should not be wasted
easily.
From the leftist point of view, the ideals of freedom and democracy, which the 19th century progressive forces sought so desperately, were rooted, in fact, in western culture.
The most painful disagreement in present-day society is over
148
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
the memory of the 1956 uprising. It provides the basis for the
right-wing to accuse the left of being a truly unpatriotic bloc that
only changed its stance from pro-Soviet loyalty to pro-Western
alliance.
Consequently, the left has great difficulty in overcoming its
communist past and in providing a comprehensive explanation
of it. Thus, in contemporary Hungary history is seen as an endless
source of political weaponry.
Estonia – a country of euro-sceptics
KRISTI RAIK
Belonging to Europe has always been an essential part of the Estonian national identity and the construction of an Estonian nation-state. Starting in the mid-19th century, the national awakening
of Estonians proceeded hand-in-hand with that of the Finns. The
current territory of Estonia was part of Russia at the time but it was
governed autonomously by the Baltic German nobility.
The nationalist movement had to fight against suppression by
the local Germans, and from the 1880s on also against russification measures imposed by the czar. A decisive stimulus to aspirations for independence was given by the 1917 Bolshevik revolution. Estonia declared independence on 24 February 1918, but the
struggle against first German and later Soviet-Russian occupation
did not end before February 1920 when the Tartu Peace Treaty was
signed.
This started a period of unstable but democratic rule that
lasted until the authoritarian coup of 1934. Then, in June 1940, the
country was occupied again by Soviet forces. The half-century of
Soviet rule that followed involved intensive russification that drastically changed the ethnic composition of Estonia. The proportion
of Russian speakers grew from 8 per cent to more than 30 per cent
of the population.
149
10 NYKOMLINGAR • EUROPEISKA UNIONEN – OLIKA TILLSAMMANS
Estonia regained its independence in 1991, the culmination
of the new national awakening that had started in the late 1980s.
Integration of the large Russian minority now became the most
difficult challenge in constructing a democratic state.
The Soviet era had created serious concern among Estonians
about the survival of the nation. This apprehension motivated the
strict citizenship and minority policies of the 1990s.
The minority issue has also been one of the main hurdles on
the way towards integration with the west. Nonetheless, Estonia’s
efforts to join the EU and Nato – two foreign policy imperatives
– have proved successful.
Both organisations have acknowledged the progress made on
the minority issue. Estonia has also become known as one of the
most liberal economies in the world. Reluctance to increase regulation and to give away to Brussels some of the newly restored national sovereignty are among the main reasons behind the somewhat ”eurosceptical” attitudes of both the Estonian public and the
political elite. Estonians did, however, give strong support to EU
membership in the referendum of September 2003.
Being a small country, Estonia is concerned about its ability
to influence EU decision-making, but at the same time it expects
membership to strengthen its international position and support
its internal development.
150