Biskop Evas predikan vid prästvigningen

Biskop Evas predikan vid prästvigningen
i Härnösands domkyrka 2015-06-14
2:a sönd e Tref. I årg. text: Luk. 14:15-24
D
et är sabbat och Jesus är bjuden på middag hos en av Jerusalems förnämsta fariséer. För judarna på Jesu tid var den gemensamma måltiden en ännu viktigare och
tydligare social markör än den är för oss. Man åt tillsammans för att visa varandra
respekt och fredliga avsikter men också för att visa vilka som tillhörde vänkretsen.
Fariséerna var en from lekmannagrupp som bland annat tagit på sig uppgiften att vara
föredömen i ett liv enligt de judiska prästernas stränga föreskrifter. Fariséerna var kända för
att kritisera Jesus. De tyckte inte att han följde prästernas tolkning av lagen rätt och att han
beskrev Gud som allt för närvarande och kärleksfull. De både irriterades och skrämdes av
hans budskap och av att människor gärna lyssnade till honom. När Jesus nu bjuds på sabbatsmiddag hos en av fariséerna kan vi därför ana att det var ett försök från dem att blidka
folket samtidigt som det också gav dem ett tillfälle att testa honom. Men som vanligt när de
argumenterar med Jesus blir inte resultatet som de tänkt och måltiden slutar med att Jesus
testar dem i stället.
Strax innan vi kommer in i dagens evangelietext så berättar Lukas om hur samtalet vid
middagsbordet handlar om etikettregler och lämplig bordsplacering när man bjuder till
fest. Det är det som en av gästerna knyter an till i evangelietextens inledning när han säger:
”Salig den som får vara med om måltiden i Guds rike”
Innan vi går vidare behöver vi stanna till en stund inför begreppet ”Guds rike”. Guds rike
var för judarna på Jesu tid inte i första hand en plats utan en symbolisk beteckning för det
tillstånd i skapelsen som infaller när Gud återtagit det herravälde som man ansåg hade rubbats av ondskans makt. När Jesus undervisar om Gudsriket eller himmelriket så är det detta
Gudomliga herravälde han talar om. Men Jesus är väldigt tydlig med att förklara att detta
tillstånd inte bara finns i en framtid på jorden eller i en annan värld bortom döden, utan att
det också finns nära oss redan här och nu, ja, att det till och med finns inom oss.
Gudsriket blir i Jesu undervisning ett begrepp för Guds närvaro, både osynligt i en annan
dimension, men också konkret närvarande i vår värld där människor tar emot Gud och
kämpar för att Guds vilja skall ske på vår jord.
Denna dubbelhet där det eviga och nuet smälter samman är ett tydligt och utmärkande drag
i vår kristna tro som också Christina Grenholm skriver i sin bok ”Vår tro som min”, som
ni präst- och diakonkandidater tillsammans med domkapitlet studerat till er examen i går. I
boken skriver Christina Grenholm bland annat att:
Vår trosbekännelse säger oss att tillvaron är konkret och jordisk och samtidigt öppen mot
det andliga och himmelska … Kristen tro beskriver inte en alternativ värld utan ett sammanhang - där det finns ett samband mellan jord och himmel.
Ja, Gud som är himmelens och jordens skapare, som är evig och bortom vårt förstånd är
samtidigt mitt i vår värld lika nära som luften vi andas. Genom Jesus visar Gud tydligt för
oss att Guds rike är där Gud är.
1
Med den förklaringen med oss när vi möter dagens liknelse så kan vi också förstå att liknelsens budskap inte bara är riktat till middagsgästerna då, där hemma hos farisén, utan också
till oss här och nu. Nu är Guds tid. Också nu idag, här i Härnösands domkyrka den 14 juni
2015, går inbjudan till gemenskapen i Gudsriket ut. Just nu idag kallas vi till uppdraget att
sprida Guds rike, Guds herravälde som är hans kärlekskraft, ut i vår värld.
Så återgår vi till liknelsen:
Enligt judisk sed hade man två inbjudningar till en fest. En förberedande som redan gått ut
när vi kommer in i liknelsen och så en slutgiltig inbjudan som kommer till de som tackat ja
till den första inbjudan när festbordet är dukat och klart.
Om vi tillämpar dessa inbjudningar på oss i vår tro här och nu så kan vi dra paralleller
mellan den första inbjudan och att vi var och en blivit till, blivit skapade och fått våra liv.
I Christina Grenholms bok, beskrivs hur tron på en skapande Gud ger vårt liv ett fäste och
vårt jag ett värde som är något helt annat än det som den naturvetenskapliga och mekaniska utvecklingslärans slump- och prestationsbaserade värdeskala kan ge. Bibeln är ingen
avhandling som beskriver hur skapelsen gick till rent vetenskapligt. Nej, Bibelns ärende är
ett helt annat. Nämligen att tala om att det finns en kärleksfull tanke och vilja bakom de spår
av universums tillkomst som forskarna funnit. Och att det innebär att vi och våra liv har ett
värde och en mening som inte utgår från slumpen och våra egna prestationer utan vilar i
något som är större än våra förmågor.
I bibeln möter vi därför inte heller någon akademisk text utan snarare poetiska beskrivningar av skapelsen. Här kan vi läsa om hur Gud, precis som varje skicklig hantverkare, lägger
ner sin själ i sitt skapande, hur han lägger evigheten i människornas hjärta, hur vi skapas till
hans avbild och hur han blåser liv i oss med sin egen andedräkt (som vi ibland också kallar
för den helige Ande). Bibeln ger genom dessa bilder en förklaring till hur hela vårt jag – vår
själ- är skapad, önskad, älskad och född med en del av Gud själv i sig. Denna Gudsskärva i
oss minns sitt ursprung och bär därför en ständig längtan tillbaka till sin tillhörighet. Denna
längtan är spåret i oss efter Guds första inbjudan, en inbjudan som han på ett synligt sätt
sedan bekräftar i dopet. Genom dopet visar Gud på ett synligt och påtagligt sätt att han tror
på oss och vill ha oss med i sin gemenskap, i sitt Gudsrike. Alla har vi alltså fått den första
inbjudan, en inbjudan som de flesta av oss också fått bekräftat i dopet och medvetandegjord
i konfirmationen
Och så kommer då den andra inbjudan. Den möter oss genom hela livet där Gud ständigt
och på olika sätt gör sig påmind. Men vad händer då när den andra inbjudan går ut?
För de som lyssnade när Jesus berättade sin liknelse var det väldigt tydligt att de inbjudna
kommer med väldigt dåliga ursäkter för att slippa komma.
Det grekiska ordet i vår text för fest betyder aftonmåltid och eftersom det tidigt och snabbt
blir mörkt på kvällen i den här delen av världen så är det svårt att tro den förste mannen när
han säger att han ville gå ut för att se på sin åker. Och att köpa fem par oxar utan att först
testa dem låter också väldigt konstigt, liksom att vara så upptagen av sin fru att man inte
kan komma till en fest som man dessutom tackat ja till tidigare. Inte undra på att värden
blir upprörd.
Kritiken från Jesus mot fariséerna är tydlig. Det kan verka fint att tala om Guds rike i
fromma ord, men när det gäller att handla är det inte så säkert att man menat vad man sagt.
Och vi då – har vi också ursäkter när kallelsen når oss? När Gud gör sig påmind, när
tankarna om livets mening, om livets början och slut och alla ”Varför” når oss, när själens
2
längtan efter fäste och mening manar vårt inre, när vi upplever en känsla av sammanhang
i tillvaron, känner av naturens storhet och förundras över liv och skönhet, tar vi då emot
dessa impulser från en större verklighet och gör nåt åt dem eller ignorerar vi dem som svaghet och trams?
Hur lätt har vi ändå inte att begrava våra känslor och funderingar i arbete, karriär, ägodelar
och en fin yta, en massa åtaganden och aktiviteter eller att fly undan till missbruk av shopping, träning, spel, sociala medier, relationer, mat eller droger. Eller att göra det så enkelt
för oss att vi bara stänger igen de där pockande känslorna och i stället intalar oss att sådant
som inte vetenskapligt kan bevisas inte heller finns. Jag tror att risken är stor för att våra
ursäkter inför Gud egentligen är lika genomskinliga som de vi mötte i liknelsen.
Att Jesus dessutom i liknelsen vänder sig till fromma och troende människor – innebär att
vi som kallar oss troende bör tänka igenom den här frågan extra noga. Man kan fly kallelsen
även genom ett till synes fromt liv där bibelordet, liturgierna, traditionerna och kristen och
kyrklig verksamhet kommer före Guds direkta personliga tilltal och kallelse till oss.
Vad hände sedan i liknelsen då? Jo inbjudan den går vidare. Gud är kärleken, och sann
kärlek kan aldrig tvinga någon, men den kan heller inte sluta att ge ut av sig själv. Därför är
Gud ständigt aktiv och sökande och därför fortsätter inbjudningarna till Guds rike att gå ut.
Så avslutar Jesus liknelsen genom att driva det hela till sin spets för att tydliggöra udden i
sitt budskap – en udd riktad likaväl till de kritiserande fariséerna som till oss. Den slutgiltiga
inbjudan i liknelsen går nu i stället till de som mänskligt sett står längst ner på värdeskalan.
Udden är tydlig: det finns inga ursäkter alls till hans inbjudan för vi kan inte ens ursäkta oss
med att vi inte duger, att vi inte är värdiga, redo eller färdiga för att komma till hans fest.
Det finns inga ursäkter alls att komma med när inbjudan kommer. Så är det med Guds rike!
Alla är vi Guds skapelse och därför har också alla en plats reserverad åt sig och en uppgift
utsedd till sig i Guds rike. Vad Gud anbelangar så finns det ingen, nej inte en enda, som han
inte räknar med, söker eller kallar.
Jesus har testat våra ursäkter i dag. Du finns till och det är ingen slump. Du finns därför att
Gud ville dig och ditt liv – därför finns det också en mening med att du är just du.
Detta är Guds första kallelse. Hur svarar du på den? Tar du emot den gåvan och det ansvaret?
Det finns så mycket vi inte vet, det mesta i tillvaron är bara tro och hypoteser, det gäller
både religion och vetenskap.Men en enda sak vet vi riktigt säkert: NU, just nu lever vi och
det är just i detta Nu som den andra kallelsen och inbjudan till Guds rike går ut. Just nu i
denna stund – till just dig som den du är just nu. Inte sedan – när du eller livet är annorlunda
– utan nu går kallelsen ut. För nu är den rätta stunden, nu är frälsningens dag. Nu är Guds
tid. Nu är du kallad till Guds rike.
Kära diakon och prästkandidater:
När Jesus i liknelsen lämnar de inbjudna som tackat nej låter han kallelsen till festen gå ut
igen flera gånger. ”Se till att mitt hus blir fullt” säger festvärden. Här har vi en förebild till
det som nu blir ert uppdrag: Det som vår kyrkoordning kallar för församlingens grundläggande uppgift – som är en uppgift med de fyra aspekterna: Gudstjänst, undervisning, diakoni och mission.
Den uppgiften skall ni enligt kyrkoordningen utföra så att:
• människor skall komma till tro på Kristus och leva i tro,
• en kristen gemenskap skapas och fördjupas,
3
•
Guds rike utbredas och skapelsen återupprättas.
Kyrkoordningen är tydlig med att målet för församlingens grundläggande uppgift är att
Guds rike skall tas emot, bli en del av människors liv, spridas i världen och påverka hela
skapelsen. Kyrkoordningen är också tydlig med att detta mål är alla kyrkotillhörigas ansvar
och uppgift.
Men kyrkoordningen säger vidare att vigningstjänsten – kyrkans ämbete, diakon, präst och
biskop – tillsammans med den demokratiska organisationen, våra folkvalda, har ett särskilt
ansvar för att denna uppgift blir utförd. Vigningen är ett tecken på att vi i vigningstjänsten
bär detta speciella ansvar. Stolan, bandet, som snart läggs över era axlar, är ett tecken på att
ni bär vigningens livskall och ansvar som ett ok. Det kan kännas tungt och stort – och det
är det också.
Därför finns det också en risk att ni stannar upp, blir försiktiga och hittar en mängd ursäkter,
liksom att ni också accepterar ursäkterna från de människor ni kallats att gå ut till. Tyngda
under traditioner och krav, helt säkert också under era egna ambitioner och verksamhetsoch duktighetskrav saktar ni in på stegen, därför att oket blir för tungt att bära. Men så ska
ni inte se på ert vigningsuppdrag. Stolan är ett gammalt ämbetsmannamärke och en ämbetsmans ansvar och uppdrag är aldrig det samma som personen i sig. Uppdraget, ämbetet
utgår alltid från en större auktoritet än den egna. Man går alltså på någon annans uppdrag
och kallelse – precis som tjänarna i liknelsen.
Vigningstjänsten är inte bara en anställning vilken som helst utan ett tjänaruppdrag. Och
det tjänaruppdraget är tydligt. Mannen som bjöd till fest sa till tjänarna: ”Gå genast ut ...”
”Gå genast ut”. Vi känner igen missionsbefallningens ord som Jesus gav till sina första
ämbetsbärare: ”Gå ut i hela världen.” En befallning som han inledde med att säga:
”Åt mig har getts all makt i himmelen och på jorden”. Ni sänds inte ut på ett eget uppdrag
utifrån er egen kraft, era egna ambitioner eller er vilja och önskan av vad kyrkan skall göra
och vara. Nej, i vigningen blir ni nu insatta i ett sammanhang som är större än er person
och er förmåga.
Ni vigs till tjänst in i en värld av tro, den tro som ni snart skall bekänna. Er examensbok som
vi samtalade om vid gårdagens examen var också tydlig med att framhåller att denna tro är
vida överlägsen vår begreppsvärld. Den utgår inte från vår värld utan från Guds rike och
vilar därför i Guds makt och kraft och inte i vår. Därför avslutar Jesus missionsbefallningen
med löftet: ”Jag är med er alla dagar till tidens slut” Den som ger er vigningstjänstens ok,
är också med er alla dagar, även de tunga, mörka, de som fylls av tvivel och svaghet. Den
som kallat er överger er aldrig.
Så gå ut! Gå i glädje och frimodighet, gå på Guds uppdrag och gå genast! Gå genast ut till
gator och gränder, ut på vägar och stigar, i byar och städer och se till att Guds hus blir fullt.
Ja, låt Guds rike komma nu – för nu är Guds tid!
Gud välsigne er i ert ämbete!
Amen
4