Biblion 15.3.2015, Midfastosöndagen
Bön: Käre Herre, kom till oss och låt oss få
uppleva väldoften av ditt Ord, så att det får bli
oss till liv. Låt inte djävulen få leda oss vilse
genom sina förfalskningar. Herre, vi vill höra,
tala du. Amen.
Predikotext: 2 Kor 2:14–17:
14 Vi tackar Gud, som ständigt för oss fram
i Kristi segertåg och sprider sin kunskaps
doft genom oss överallt. 15 Vi är en Kristi
väldoft inför Gud bland dem som blir frälsta och bland dem som går förlorade: 16 för
några en doft av död till död, för andra en
doft av liv till liv. Vem räcker till för det här?
17 Vi är inte som de flesta, som förfalskar
Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus
predikar vi med rent sinne inför Gud det
som kommer från Gud.
Herre, helga oss i sanningen. Ditt ord är
sanning. Amen.
Vi brukar kalla midfastosöndagen för brödsöndagen. Huvudtexten är bespisningsundret,
Joh 6. Vi vet alla hur gott det doftar när man
bakar. Det är verkligen en väldoft. Doften
kommer från brödet, och brödet uppehåller
livet. I dag betraktar vi det bröd som kommer
från himlen, som ger oss evigt liv.
Andra korintierbrevet är ett polemiskt brev.
Paulus måste träda upp till försvar för sitt
apostlaämbete. Det var inte så att hans ord
betraktades som Guds ord på alla ställen och
av alla. Tvärtom, många menade att han predikade för egen vinning. Sådana predikanter
fanns det många av på den tiden.
Brevet är skrivet ungefär år 57 eller 58. Åren
52–53 vistades han första gången i Korint på
sin andra missionsresa, minst ett och ett halvt
år (Apg 18:1–18). Sedan återvände han till
Antiokia och inledde där sin tredje missionsresa. Då vistades han tre år i Efesus där han
skrev det första brevet till korintierna. Han
tänkte sedan besöka dem men måste ändra
sina planer. Därför skrev han ganska snart det
andra brevet på sin resa via Makedonien. Under tiden uppstod kritik mot honom i Korint av
vissa grupper. Man kritiserade honom för att
han ändrade sina resplaner och för att han
uppträdde svagt i sin predikan medan han
verkade så hård i sina brev, men framför allt
1 (4 )
för att han hävdade att han var kallad till
apostel av Jesus. Sådan kritik tillbakavisar han
i sitt brev.
Låt oss sedan gå till texten. Över predikan i
dag sätter jag rubriken ”Guds kunskaps doft”.
Ordet doft hittar vi på många ställen i Bibeln.
Vanligen sätts det i samband med offerbestämmelserna i Mose lag. En sökning i Svenska folkbibeln ger 53 träffar, mer än hälften
från Moseböckerna. I 3 Mos 1:9 heter det t.ex.
Det är ett brännoffer, ett eldsoffer till en
ljuvlig doft för Herren.
Dessutom finns ordet väldoftande, främst i
samband med rökelse och kryddor, men också
på ett ställe i NT i samband med offer, Ef 5:2:
Och lev i kärlek, så som Kristus har älskat
oss och utgett sig själv för oss som en offergåva, ett väldoftande offer åt Gud.
När Paulus sprider Guds kunskaps väldoft sker
det genom hans predikan. Det är Guds ord
som ger väldoften. Den här väldoften kommer
från offret. Och det offer han talar om är inte
offren i tabernaklet eller i templet, utan det
offer som Jesus bra fram i sin egen kropp på
Golgata när han offrade sig själv som ett evigt
offer för oss.
Varför behagade offren Gud? Var det så att
alla offer behagade honom?
Nej, vi vet av de första bladen i Bibeln att det
fanns offer som inte var någon väldoft för honom. Det första exemplet var Kains offer (1
Mos 4:4–5):
Och Herren såg till Abel och hans offer,
men till Kain och hans offer såg han inte.
Det har spekulerats varför Gud inte godkände
Kains offer. Det står för lite i texten för att vi
ska veta det direkt. Det som Gud ville uppenbara för oss genom det han ingav Mose att
skriva var att det skedde ett brodermord. Det
var det första exemplet på en våldshandling.
Det är tydligt att något fattas i texten, något
som Anden inte har ansett viktigt att berätta.
Gud hade gett instruktioner om hur offret
skulle verkställas. Abel gjorde som Gud hade
sagt, och hans offer behagade Gud. Men Kain
gjorde inte som Gud hade sagt.
Biblion 15.3.2015, Midfastosöndagen
Av bestämmelserna om offren genom Mose
vet vi att offer som skulle utgöra soning för
synd skulle innehålla blod. Så säger också
Hebr 9:22:
Så renas enligt lagen nästan allting med
blod, och utan att blod utgjuts ges ingen
förlåtelse.
Abel lydde Gud. Han trodde Guds ord och
han handlade enligt det och offrade ett
blodsoffer. Det offret behagade Gud.
Hebreerbrevets nionde kapitel ger oss en stark
undervisning om offrens betydelse, särskilt
därför att vi får läsa om hur offren pekar fram
mot Jesu offer. Det står tydligt och klart att tabernaklet, och senare tempeltjänsten, bara är
bilder (v9ff):
Detta är en bild av den tid som nu är: gåvor och offer frambärs, men de kan inte
helt rena samvetet hos den som offrar. Liksom med reglerna om mat och dryck och
olika reningar handlar det bara om yttre
regler fram till tiden för en bättre ordning.
Det är tiden för en bättre ordning som nu beskrivs, både av Hebreerbrevet och i Paulus
undervisning. Den bättre ordningen är den
som Gud hade planerat redan innan Abel bar
fram sitt offer och mördades av sin bror. Gud
hade tänkt ut den långt innan han gav Mose
föreskrifterna om tabernaklet. Den förverkligades ”när tiden var fullbordad”, då när Gud
sände sin Son för att frälsa världen från deras
synder.
När Jesus hängde på korset, sönderslagen och
blödande, tillsammans med två rövare, då kan
inte luften runt honom ha luktat särskilt gott.
Men en ljuvlig doft steg upp till Gud. Och när
apostlarna sedan började predika om honom
spreds samma doft runt världen. Denna kunskapens doft är Ordet om frälsningen, Ordet
om Kristus.
Ett rent Guds ord
Paulus är mån om att framhålla hur viktigt det
är att detta Ord är rent och oförfalskat. Han är
medveten om att några inte erbjuder detta
rena ord:
2 (4 )
Vi är inte som de flesta, som förfalskar
Guds ord för egen vinning. Nej, i Kristus
predikar vi med rent sinne inför Gud det
som kommer från Gud.
Det är rentav så att de allra flesta är oärliga.
De låtsas predika Guds ord, men i själva verket predikar de för egen vinning. De tar fram
sådant som passar människor, de gömmer bort
sådant som gör att de tappar anhängare. Så
gjorde inte Jesus. När han undervisade om sig
själv som det levande brödet drog sig många
bort från honom. Så gör inte heller Paulus.
Det är kanske därför han går längre än vad
Jesus lär när det gäller en apostels rättigheter.
Jesus hade sagt (Matt 10:10): ”Arbetaren är
värd sin mat.”
Därför skulle det också ha varit alldeles rätt
och riktigt att Paulus skulle ha blivit försörjd
av sina församlingar. Det blev han nog tidvis
och i viss utsträckning. Det berättas flera
gånger att församlingen utrustade honom och
hans följeslagare för deras resa. Men just i Korint är han mån om att påpeka att han inte ligger någon till last, utan förtjänar sitt uppehälle
genom sitt yrke. Så här skriver han i 2 Kor
11:7–9:
Eller var det en synd jag begick när jag ödmjukade mig för att ni skulle upphöjas och
predikade Guds evangelium för er utan ersättning? Andra församlingar plundrade jag
genom att ta emot lön för att kunna betjäna
er. När jag var hos er och saknade något
låg jag ingen till last, för bröderna som kom
från Makedonien försåg mig med det jag
behövde. På alla sätt aktade jag mig för att
bli en börda för er, och det tänker jag fortsätta med.
Enligt Paulus’ kritiker kan det inte ha varit ett
tecken på en rätt apostel att han inte tog emot
någon ersättning från församlingen. Snarare
ansåg man att en apostel fick sitt värde från
hur mycket han kostade församlingen. Men
Paulus räknar inte sådana yttre saker som viktiga för hans värde och anseende. Det som
gäller är att predika ett rent Guds ord.
Vi ska också minnas, att ett viktigt syfte med
resan till Korint var att samla pengar som stöd
åt de nödlidande i Jerusalem. Om han själv
ligger församlingen till last blir det mindre
Biblion 15.3.2015, Midfastosöndagen
kvar att ta med till Jerusalem. Kapitel 8–9 är ju
en stark ”kollektpredikan” för att förmå korintierna att ge sitt bidrag av hjärtat.
Nu är det vår uppgift att sprida denna väldoft
till vår omgivning, till världen. Vi har många
förmaningar i den här riktningen. En av de
främsta ingår i Paulus avskedsbrev, Andra Timoteusbrevet (4:2–4), som inte bara gäller
hans lärjunge Timoteus utan också oss alla
som har anförtrotts ämbetet att stå i Kristi
tjänst:
Predika ordet, träd fram i tid och otid, tillrättavisa, varna och förmana med allt tålamod och all undervisning. Det ska komma
en tid då människor inte längre står ut med
den sunda läran utan samlar åt sig mängder
av lärare efter sina egna begär, så som det
kliar i deras öron att få höra. De vägrar att
lyssna till sanningen och vänder sig till myter.
Det här gäller varje kristen i hans umgänge
med familj, släkt, grannar och vänner. Träd
fram i tid och otid! Ta till vara möjligheterna
att berätta om Jesus!
Varför är det så viktigt? Jo, för att det finns en
skrämmande avigsida av detta att utgöra en
väldoft inför Gud. Det är att doften är en doft
från död till död. Vi måste se lite mera på den
aspekten.
Det stora allvaret
Det handlar i korthet om risken att gå förlorad. Det finns två vägar, två sätt att sluta jordelivet på.
Vi är en Kristi väldoft inför Gud bland dem
som blir frälsta och bland dem som går förlorade: för några en doft av död till död, för
andra en doft av liv till liv.
För några är Guds ord en doft från död till
död. Det gäller dem som går förlorade. För
dem som blir frälsta gäller att Guds ord är en
doft från liv till liv: från Kristi liv till vårt eviga
liv. Men för dem som förnekar honom blir
budskapet om hans död bara en doft till död,
ett bestyrkande av att de kommer att förpassas
till helvetet på den dagen när Jesus kommer i
sin härlighet.
3 (4 )
Det här för också tankarna till de allvarliga
orden i Jes 55:10–11:
Liksom regnet och snön faller från himlen
och inte återvänder dit, förrän det har vattnat jorden och gjort den fruktbar och ger
säd till att så och bröd till att äta, så skall
det vara med ordet som går ut från min
mun. Förgäves skall det inte vända tillbaka
till mig utan att ha verkat vad jag vill, och
utfört det vartill jag har sänt ut det.
Ordet återvänder inte förgäves. Det har alltid
sin kraft. Om det inte verkar omvändelse och
frälsning kommer det att verka förhärdelse
och i sista hand förtappelse.
Men det här ger oss inte rätt att låta bli att
predika. Vi kan inte säga, att de som inte har
hört evangelium inte heller kan dömas. Vi är
bundna av Guds befallning, att predika Ordet,
att göra alla folk till lärjungar. Att det sedan
finns sådana som inte tar emot Ordet kan vi
inte göra något åt, när vi har gjort vårt och
överräckt Ordet till Andens förfogande. Det är
Den Helige Ande som har i uppgift att tillämpa det, att föra det till hjärtat och omvända
människorna.
Vem räcker till för det här?
Så frågar Paulus, och han ger också svaret:
Kraften ligger i Guds ord självt, inte hos oss.
Det är inte vi som har kraften att väcka från
död till liv. Vår kraft ligger i att vi har Ordet till
förfogande. Det är ofta så att det som i själva
verket är ett segertåg med Kristus, verkar som
nederlag och svaghet. Men den som följer
Guds ord går i Kristi segertåg.
När Paulus förkunnar denna ljuvliga doft,
evangeliet som ger liv, då tas det inte alltid
emot med glädje. Han möter kritik. Då blir
predikan av Guds ord, som skulle leda till liv,
i stället en doft av död till död. I vår predikan
finns nämligen också ett element som dödar,
som gör människor arga och fientligt inställda.
Till den kristna läran hör att den går på kollisionskurs med det som världen älskar. Och
tyvärr är det så att många som räknar sig som
kristna är så upptagna och förförda av världen
att de också motsätter sig Guds ord. Därför
uppstår det alltid motsägelse kring dem som
predikar ett klart och rent Guds ord. Det finns
ingen kyrka i världen som är mera hatad och
Biblion 15.3.2015, Midfastosöndagen
missförstådd än den kyrka som står för allt
Guds ord.
Det är som Rutström sjunger i en sång:
Vad annan lön än skam och ve har evangelium haft, när det predikas som bör ske i Ande, liv och kraft?
Och så påminner han om det levande brödet
som ger liv:
Guds ord ger liv, där död nu rår,
och för ur graven ut.
Det läk’dom ger för syndens sår
och gör på smärtan slut.
Det bröd som ned från himlen kom
är Jesus Krist, Guds egen Son.
Ja, han är livet för min själ,
som fötts som syndens träl.
Det är det här livet, väldoften från Kristi liv,
som ger oss liv. Det ger syndernas förlåtelse,
evigt liv och salighet åt alla dem som tar emot
Ordet.
Därför kan vi också be med honom:
När jag är under korset böjd,
o Herre kär, gör mig då nöjd
för din skull mista, glad till mods,
båd’ ära, liv och gods!
Ja, hjälp oss, käre Herre, att inte förfalska ditt
ord genom att försöka anpassa det och få det
mera accepterat, utan våga bekänna och förkunna det rent och oförfalskat, så att det kan
bli en doft av liv till liv i denna ondskans och
dödens värld. Amen.
4 (4 )
