Denna rapport är en sammanställning grundad på
Utrikesdepartementets bedömningar. Rapporten kan inte
ge en fullständig bild av läget för de mänskliga
rättigheterna i landet. Information bör också sökas från
andra källor.
Utrikesdepartementet
Mänskliga rättigheter i Mexiko 2012
ALLMÄNT
1. Sammanfattning av läget för de mänskliga rättigheterna och
trendanalys
Läget för de mänskliga rättigheterna i Mexiko färgas av kampen mot den
organiserade brottsligheten. Sedan 2006 deltar militären i uppgifter som
tidigare enbart sköttes av polis. Den militära närvaron samt ökade konflikter
mellan de olika kartellerna och kriminella grupperna har bidragit till en
upptrappning av våldet i delar av landet. Vilka områden som är särskilt
drabbade förändras regelbundet.
Framsteg i fråga om mänskliga rättigheter sker ändå på många områden.
Internationella konventioner avseende mänskliga rättigheter har införlivats i
den mexikanska konstitutionen. En pågående rättsreform kan innebära
betydande förbättringar för rättssäkerheten. Reformprocesser pågår även inom
polisväsendet och fängelseväsendet. Väl genomförda kan dessa förändringar
bidra till att förbättra situationen för de mänskliga rättigheterna. Enskilda
medborgare kan vända sig till det nationella ombudsmannasystemet, som
granskar myndigheternas agerande. Det civila samhället är också drivande och
har bidragit till antagandet av en lag om kompensation till offer för kampen
mot den organiserade brottsligheten samt till ett ökat skydd för journalister och
MR-försvarare.
Genomförandet av lagarna är fortfarande en svag länk. Kartellernas
omfattande resurser till att muta, hota eller låta döda lokala politiker, domare,
poliser och tjänstemän orsakar rädsla och påverkar förtroendet för både
samhällsinstitutioner och myndigheter i stort.
Beslutet att ge militären polisiära uppgifter har mötts av omfattande kritik.
Militären anklagas för allvarliga övergrepp på civila. Rapporter vittnar om att
2
tortyr förekommer. Att avskeda personer i de polisiära styrkorna med koppling
till kriminalitet har också visat sig vara svårt.
Tillförlitliga uppgifter saknas över antalet döda i kampen mot organiserad
brottslighet. Statistikmyndigheten (Instituto Nacional de Estadística y Geografía )
uppskattar att cirka 100 000 människor dödats mellan 2007-2012. Av dessa
bedöms ca 46 000 mord vara relaterade till narkotikahanteringen. Nivån på 23
mord per 100 000 invånare under 2012 enligt U NDP innebär en avsevärd
ökning sedan 2006.
Många av dessa mord utreds aldrig. I april 2011 meddelade Nationella
kommissionen för de mänskliga rättigheterna, CNDH, att 8,898 kroppar
fortfarande var oidentifierade. Det stora antalet oidentifierade kroppar är
troligtvis relaterat till det omfattande flöde av främst centralamerikanska
migranter som rör sig genom Mexiko på vägen till USA. Migranter är särskilt
utsatta för övergrepp från kriminella organisationer.
Straffrihet är snarare regel än undantag och förtroendet för rättsystemet är lågt.
Mexiko hamnar på delad plats 105 (tillsammans med bland annat Bolivia,
Kosovo och Mali) av 176 länder i Transparency International’s korruptionsindex
för 2012.
Kvinnor utsätts ofta för könsrelaterat våld. Övergrepp och mord på kvinnor,
så kallade feminicidios, är ett uppmärksammat problem. Ett utbrett våld
förekommer även mot barn, inte minst mot gatubarn och barn som liksom
kvinnor tvingas in i sexturism i orter som Cancun. Våldet drabbar också många
mentalsjuka på landets institutioner.
Respekten för hbt-personers rättigheter har stärkts, bland annat genom
inrättandet av en ombudsman och lagstiftning om samkönade äktenskap i
huvudstaden Mexiko City. Men hbt-personer utsätts fortsatt för diskriminering
och våld.
Yttrandefriheten i Mexiko har enligt flera MR-organisationer försämrats under
2012. Hot och attacker förekommer, i flera fall med dödlig utgång, mot
journalister som bevakar i områden som domineras av kriminella
organisationer. Det begränsar rapporteringen från Mexikos värst våldsdrabbade
delstater. Uppgifter förekommer om att även guvernörer och lokala makteliter
genom direkta kontakter eller genom styrning av annonsering söker påverka
vad som skrivs. Även personer som bloggar eller använder sig av sociala
medier för att sprida information är utsatta, liksom aktivister inom
civilsamhället och ideella organisationer.
3
Mexiko är ett medelinkomstland med en mycket ojämn inkomstfördelning,
vilket avspeglas i skillnader i tillgången till utbildning, adekvat hälsovård och
sysselsättning. De cirka tio procent av befolkningen som tillhör urbefolkningen
är överrepresenterade bland de mest resurssvaga.
2. Ratifikationsläget beträffande de mest centrala konventionerna om
mänskliga rättigheter samt rapportering till FN:s
konventionskommittéer
Mexiko har ratificerat följande centrala konventioner om mänskliga rättigheter:
-
-
-
-
-
-
-
-
-
Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter,
International Covenant on Civil and Political Rights (ICCPR), ratificerades
1981. Mexiko ratificerade det första fakultativa protokollet om enskild
klagorätt 2002 och det andra fakultativa protokollet om avskaffandet av
dödsstraff ratificerades 2007.
Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter,
International Covenant on Economic, Social and Cultural Rights (ICESCR),
ratificerades 1981.
Konventionen om avskaffandet av alla former av rasdiskriminering,
Convention on the Elimination of all forms of Racial Discrimination (CERD),
ratificerades 1975.
Konventionen om avskaffandet av alla former av diskriminering mot
kvinnor, Convention on the Elimination of All Forms of Discrimination Against
Women (CEDAW), ratificerades 1981 och dess fakultativa protokoll om
enskild klagorätt ratificerades 2002.
Konventionen mot tortyr, Convention Against Torture and Other Cruel,
Inhuman or Degrading Treatment or Punishment (CAT), ratificerades 1986.
Det fakultativa protokollet om förebyggande av tortyr ratificerades
2005.
Konventionen om barnets rättigheter, Convention on the Rights of the Child
(CRC), ratificerades 1990, samt dess två fakultativa protokoll om barn i
väpnade konflikter och om handel med barn, barnprostitution och
barnpornografi ratificerades 2002.
Konventionen om rättigheter för personer med funktionsnedsättning,
Convention on the Rights of Persons with Disabilities (CRPD), samt dess
fakultativa protokoll ratificerades 2007.
Konventionen mot påtvingade försvinnanden, Convention for the
Protection of All Persons from Enforced Disappearances (CED),
undertecknades 2007 och ratificerades 2008.
Flyktingkonventionen, Convention Relating to the Status of Refugees, samt
det tillhörande protokollet från 1967 ratificerades 2000.
4
-
-
Konventionen om migrantarbetares rättigheter, Convention on the
Protection of the Rights of All Migrant Workers and Members of their Families
(CMW), ratificerades 1999.
Romstadgan för internationella brottmålsdomstolen, International
Criminal Court (ICC), ratificerades 2005.
Interamerikanska konventionen om de mänskliga rättigheterna, The
American Convention on Human Rights, ratificerades 1981. Det första
fakultativa protokollet om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter ratificerades 1996, och det andra, om avskaffandet av
dödstraff, ratificerades 2007.
Återrapportering till FN:s konventionskommittéer uppfylls i huvudsak, med
eftersläpning till vissa kommittéer. För närvarande är två rapporter försenade
(under konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter samt
under konventionen om barnets rättigheter).
Mexiko genomgick 2009 för första gången en granskning i FN:s råd för
mänskliga rättigheter. Nästa granskning kommer att ske 2013. FN:s
specialrapportörer har sedan 2001 en stående inbjudan till Mexiko, och flera
rapportörer har besökt landet. En granskning av Kommitteen mot tortyr
genomfördes i november 2012.
MEDBORGERLIGA OCH POLITISKA RÄTTIGHETER
3. Respekt för rätten till liv, kroppslig integritet och förbud mot tortyr
Utbredningen av den organiserade brottsligheten och korruption har främst, på
delstatsnivå, underminerat förtroendet för de offentliga institutionerna. Det
finns ett antal fall där militärer eller poliser anklagas för att ha varit inblandade i
våldsdåd, kidnappningar, godtyckliga försvinnanden och mord de senaste åren.
Enligt Amnesty International förekommer systematiskt bruk av tortyr i Mexiko.
Amnesty framhåller att den ökade användningen av militär i bekämpningen av
narkotikakartellerna har fört med sig ett mer utbrett bruk av tortyr, och att det i
princip råder straffrihet. De senaste tre åren har Amnesty dokumenterat tortyr i
landets samtliga 31 delstater och i huvudstaden (Distrito Federal). Även enligt
Nationella kommissionen för de mänskliga rättigheterna (CNDH) har antalet
klagomål om tortyr ökat kraftigt de senaste sex åren. År 2007 var antalet
klagomål om tortyr eller våldsam behandling 392. År 2011 hade antalet ökat till
1 669. Statistiken från CNDH är den mest kompletta som finns tillgänglig, men
den gäller endast federala enheter, dvs. den federala polisen och militären(av
totalt 544 000 poliser i landet utgör federala poliser endast 36 940). Amnesty
uppskattar att delstatlig eller municipal polis begår än fler brott. Ett grundproblem är att erkännanden som framtvingats under tortyr används som bevis i
5
rättegångar. Människorättsorganisationer hävdar att den federala regeringen
inte gör tillräckligt för att förhindra eller straffa dessa övergrepp.
Enligt Human Rights Watch har cirka 3 000 människor försvunnit i Mexiko
sedan 2006. Amnesty anser att den mexikanska staten undandrar sig ansvaret
genom att lasta dessa försvinnanden på kriminella organisationer. I mars 2011
gjorde FN:s arbetsgrupp om påtvingade försvinnanden ett besök i Mexiko.
Den drog slutsatsen att problemet var omfattande och att läget försämrats.
Familjemedlemmar som sökt förmå myndigheter att utreda försvinnanden har
utsatts för hot. Arbetsgruppen uppmanade Mexiko bland annat att ta bort de
beviskrav som ställs på anhöriga vid anmälningar om försvinnanden.
Federala fängelser finns, men huvuddelen lyder under delstaterna. För intagna i
de sistnämnda är förhållandena särskilt svåra. Uppgifter förekommer om
personal som kräver betalning för att ge intagna tillgång till mat, mediciner och
andra nödvändigheter. Många fängelser är överbelagda. För kvinnliga fångar är
situationen mycket besvärlig. I många fall utgår också grov brottslighet från
fängelserna. I vissa fall utgör den organiserade brottsligheten ett dominerande
inslag i anstalterna. Risken att bli utsatt för våld är hög. I juli 2011 dödades sju
personer i ett bråk i ett fängelse i Nuevo Laredo, samtidigt som 59 personer
rymde. En månad senare dödades 17 fångar i ett upplopp vid en anstalt i
Ciudad Juarez. I oktober dödades 20 personer i ett tumult vid delstatsfängelset
i Matamoros. CNDH uppger att sammanlagt 171 fångar miste livet under
2011.
Regeringen söker förbättra förhållandena inom fångvården genom en strategisk
plan med fokus på säkerhet, rehabilitering och utbildning. Situationen i landets
fängelser har en direkt bäring på det allmänna säkerhetsläget i Mexiko, med
tanke på kopplingarna till den organiserade brottsligheten.
4. Dödsstraff
Dödsstraffet avskaffades i mexikansk lagstiftning den 21 april 2005, då
kongressen enhälligt beslutade att ersätta dödsstraff med fängelsestraff om 30
till 60 år. Den sista dödsdomen verkställdes 1961.
5. Rätten till frihet och personlig säkerhet
Det mexikanska rättsväsendet medger fängsligt förvar i förebyggande syfte (så
kallat arraigo), vilket innebär att personer som misstänks för brott under vissa
omständigheter kan frihetsberövas i upp till 80 dagar utan juridisk prövning
medan brottsundersökning pågår. Användningen av arraigo har mångdubblats
sedan militären involverades i polisarbetet. Förfarandet skrevs in i grundlagen
2008 men kritiseras både av människorättsorganisationer och av FN:s
6
kommitté mot tortyr eftersom det anses leda till godtyckliga frihetsberövanden.
Metoden har även ifrågasatts av Mexikos riksåklagare.
Offer för organiserad brottslighet kommer att ges ett ökat juridiskt och
ekonomiskt skydd genom en lag som träder i kraft den 10 februari 2013. Lagen
föreskriver bland annat rätten till statlig kompensation.
Inga formella begränsningar av rörelsefriheten förekommer.
6. Rättssäkerhet och rättsstatsprincipen
Rättsväsendet är formellt sett oberoende från den verkställande makten.
Rättssäkerheten undermineras på olika sätt bland annat genom en ofta orimligt
stor arbetsbörda, bristande utbildning samt genom förekomsten av korruption
och påtryckningar från såväl myndigheter som från den organiserade
brottsligheten. Guvernörerna utser domarna på delstatsnivå, vilket inskränker
deras oberoende. World Justice Projects index över rättsäkerhet rankar Mexiko
lågt jämfört med andra länder på samma utvecklingsnivå.
En rättsreform som inleddes år 2008 ska vara helt genomförd 2016. Enligt det
nya förfarandet kommer domare inte längre att agera undersökningsledare,
utan detta överlåts på åklagare som ska ha en självständig roll. Muntliga
rättegångsförhandlingar ska införas. Vidare ska den tilltalade betraktas som
oskyldig tills motsatsen bevisats och fastlagts genom dom. Offentliga
försvarare ska också kunna utses.
Reformen välkomnas allmänt som en välbehövd modernisering, men i vissa
delstater finns en ovilja mot förändringar som anses bryta mot traditionell
mexikansk rättsuppfattning. Oskuldspresumtionen är inte vedertagen i Mexiko.
Open Society publicerades 2006 uppgifter från den nationella polismyndigheten
(Secretaría de Seguridad Pública - SSP) om att 42 procent av de intagna i landets
fängelser inte var dömda för något brott. Enligt Human Rights Watch är antalet
oskyldigt dömda i mexikanska fängelser av allt att döma är betydande, särskilt i
de fall där bekännelser tvingats fram.
De delar av reformpaketet som stärker polis- och åklagarmyndigheternas
befogenheter har därför mött kritik. Polisen ges nämligen rätt att under vissa
omständigheter genomföra husrannsakan utan rannsakningsorder. Material
från telefonavlyssningar kommer också att kunna åberopas som bevis vid
rättegångar. Oron inom det civila samhället är att myndigheternas ökade
befogenheter ska medföra inskränkningar av medborgarnas fri- och rättigheter.
Skyddet i grundlagen för de mänskliga rättigheterna utökades i juni 2011 till att
omfatta de internationella fördrag som Mexiko ratificerat.
7
Ytterligare ett viktigt steg togs av en federal domstol i december 2011 då den
avfärdade militärdomstolars rätt att döma i mål om övergrepp mot civila. Det
skedde i ljuset av att en dom i interamerikanska domstolen för mänskliga
rättigheter (Radilla Pacheco vs México) från 2009 som slog fast att militärdomstolars roll borde inskränkas. Under 2012 har ett flertal rättsfall som
prövats av militärdomstolar tagits upp i högsta domstolen.
Enskilda medborgare i Mexiko kan vända sig till ett antal olika ombudsmannainstitutioner för skydd av mänskliga rättigheter. Dels den Nationella
kommissionen för de mänskliga rättigheterna (CNDH) på federal nivå, dels 32
kommissioner på delstatlig nivå som utgör en formellt oberoende offentlig
organisation med ansvar för att bevaka, främja och sprida information om de
mänskliga rättigheterna. De olika delstatskommissionerna åtnjuter varierande
grad av självständighet i förhållande till respektive delstatsregering. CNDH tar
emot och utreder anmälningar samt utfärdar rekommendationer till berörda
myndigheter, vilka som regel fullföljs. Viss kritik förekommer, bland annat att
resultaten inte alltid står i proportion till ombudsmannaorganisationens
omfattande resurser
Införandet av en öppenhetslagstiftning 2002 har varit ett viktigt steg för att
förbättra medborgarnas insyn. Lagen slår fast att regeringen, kongressen och de
federala myndigheterna ska lämna ut offentliga handlingar till medborgarna.
7. Straffrihet
Straffriheten är allmänt utbredd. Bedömare pekar på bristande kompetens hos
polis, militär och åklagarmyndigheter att utreda och säkra bevismaterial inför
rättegångar.
Särskilt utbredd har straffriheten varit för militären. Insynen i militärdomstolarnas verksamhet är begränsad och utredningar läggs ner i större
utsträckning än i civila domstolar. Av de utredningar om misstänkta övergrepp
mot civila som inleddes mellan 2007 och juni 2011 ledde endast 15 till fällande
dom.
Särskilda statliga riktlinjer finns för utredningar om brott mot personer som
försvarar mänskliga rättigheter. De fällande domarna har varit så fåtaliga att
FN:s särskilda rapportör om situationen för försvarare av mänskliga rättigheter
år 2010 hävdade att det i princip rådde total straffrihet.
Parallellt med straffriheten råder en praxis av ”överbestraffning” där relativt
hårda straff utdöms för ringa brott, som till exempel lindriga stölder.
8
8. Yttrande-, press- och informationsfrihet, inklusive på internet
Situationen för yttrande-, press- och informationsfrihet har försämrats under
2012. I Freedom House ranking av yttrandefrihet har Mexiko halkat ner från
”delvis fritt” till ”ofritt”. Reportrar utan gränser placerar Mexiko på plats 149 av
179 undersökta länder i pressfrihetsindex för 2011-2012.
Landet betraktas som ett av världens farligaste att arbeta i som journalist.
Enligt Committee to Protect Journalists är det särskilt riskabelt att rapportera om
organiserad brottslighet och korruption. Riskerna varierar mellan delstater och
mellan områden inom delstater. Organisationen Article 19 pekar ut delstaterna
Chihuahua, Oaxaca och Veracruz som särskilt riskabla för journalister.
Reportrar utan gränser kritiserar den mexikanska riksåklagarmyndighetens
speciella enhet mot våld mot media för bristande åtgärder för att skydda
journalister. Hotbilden har fört med sig utbredd självcensur. Även våld och
trakasserier mot användare av sociala medier har ökat. I september 2011
påträffades tre stympade kroppar på offentlig plats vilket allmänt uppfattas
som en signal och ett hot mot enskilda som sprider sociala mediers
rapportering om organiserad brottslighet.
FN:s särskilde rapportör för press- och yttrandefrihet, Frank la Rue, besökte
Mexiko under 2010. I rapporten lyfter la Rue fram den nästan totala
straffriheten i de 66 fall av mord på journalister och tolv fall av försvinnanden
som rapporterats mellan 2000 och 2010.
Tidigare skyddsmekanismer för journalister och försvarare av mänskliga
rättigheter har inte levt upp till förväntningarna. I april 2012 antogs därför en
ny lag om skydd av journalister och MR-försvarare. En ny myndighet upprättas
som kommer att bedriva sin verksamhet i samråd med företrädare för det civila
samhället.
Trakasserier mot människorättsförsvarare förekommer. År 2011 tog CNDH
emot 59 klagomål om angrepp och 16 aktivister bad om skydd.
Någon statligt godkänd censur förekommer inte, men medier på delstatsnivå
som rapporterar kritiskt om lokala makthavare riskerar att förlora viktiga
annonsintäkter från delstatliga institutioner.
9
9. Mötes- och föreningsfrihet
Det finns få uppgifter om systematiska kränkningar av mötes- och
föreningsfriheten på federal nivå med undantag av uppgifter om att
kränkningar av fackliga rättigheter förekommer.
10. Religions- och övertygelsefrihet
Religionsfriheten är inskriven i Mexikos grundlag. Den mexikanska grundlagen
förbjuder diskriminering på grund av religiös övertygelse och slår fast
separationen mellan stat och kyrka.
De flesta incidenter som rör diskriminering på grund av religiös övertygelse
sker på delstatlig eller lokal nivå. Personer tillhörande urfolk har enligt uppgift
nekats statliga förmåner på grund av sin tillhörighet. Evangeliska grupper,
främst i de centrala och södra delarna av landet, har rapporterat att de i vissa
samhällen betraktas som ett ovälkommet ekonomiskt och politiskt hot och det
finns fall där enskilda och familjer fördrivits på grund av sin religiösa
tillhörighet.
Den statliga myndigheten Dirección General de Asociaciones Religiosas rapporterade
21 anmälningar om religiös intolerans under 2011.
11. De politiska rättigheterna och de politiska institutionerna
Mexiko är en federal republik, med 31 delstater samt ett federalt område där
huvudstaden är belägen. Delstaterna leds av guvernörer med en mandatperiod
om sex år. Formellt har delstaterna långtgående självstyre, men i praktiken är
den federala presidentmakten stark. Senare års demokratisering har dock
inneburit ett ökat självbestämmande på delstatlig nivå. Detta har lett till att det
blivit svårare för den federala regeringen att stävja kränkningar av mänskliga
rättigheter på delstatsnivå.
Den lagstiftande kongressen består av två kamrar, senaten och deputeradekammaren. Senatens 128 ledamöter väljs med sex års mandat och
deputeradekammarens 500 ledamöter väljs vart tredje år i en blandning av
majoritetsval och proportionella val. Direkt omval är inte möjligt men en
kongressledamot kan omväljas efter ett uppehåll på minst en mandatperiod.
Det råder ingen formell skillnad mellan kvinnors och mäns valbarhet. Få
kvinnor har dock en framskjuten plats i mexikansk politik. Av regeringens 18
ministrar är tre kvinnor.
10
I deputeradekammaren sitter 184 kvinnor av 500, och i senaten 43 av 128. Det
finns ingen kvinna bland Mexikos 31 guvernörer.
EKONOMISKA, SOCIALA OCH KULTURELLA RÄTTIGHETER
12. Rätten till arbete och relaterade frågor
Diskriminering i arbetslivet på grund av kön, hudfärg, religion eller politisk
tillhörighet är förbjuden i lag. I praktiken förekommer dock skillnader i
arbetslivet liksom i samhället i stort, oftast på grundval av social härkomst och
etnisk tillhörighet.
Den officiella arbetslösheten (5,2 procent under perioden juli-september 2012)
är enligt bedömare kraftigt underskattad. Den informella sektorn sysselsätter
många, i synnerhet bland de mest marginaliserade delarna av befolkningen.
Enligt statistikmyndigheten INEGI sysselsätter den informella sektorn runt 60
procent av arbetskraften, en siffra som stämmer ganska väl överens med
OECD:s beräkningar som pekar på 63 procent. Enligt OECD utgör den
informella sektorn 30 procent av BNP.
Minimilönen i Mexico City är för närvarande 62,3 pesos (knappt 4,8 USD) om
dagen, vilket är långt ifrån tillräckligt för en dräglig levnadsstandard. En
industriarbetare kan tjäna 3-4 gånger minimilönen. Långa arbetsdagar är vanliga
och arbetsveckan omfattar oftast sex dagar.
Rätten att organisera sig fackligt är inskriven i konstitutionen. Ungefär 16
procent av den totala arbetskraften var fackligt ansluten år 2006, men sedan
dess har anslutningsgraden sjunkit. Den mexikanska fackföreningsrörelsens
legitimitet och effektivitet har alltmer kommit att ifrågasättas. Flera av de
dominerande fackföreningarna anklagas för korruption och bristande
interndemokrati och representativitet. Brott begångna av dessa fackföreningar
eller deras ledarskap utreds sällan.
Mexiko har ratificerat sex av ILO: s åtta centrala konventioner om mänskliga
rättigheter. De konventioner som ännu inte är ratificerade är nummer 98 om
föreningsfrihet och förhandlingsfrihet och nummer 138 om förbud mot
barnarbete.
13. Rätten till bästa uppnåeliga hälsa
Ett försäkringssystem för den del av befolkningen som inte har tillgång till
sjukvård genom sin anställning infördes 2003 (Seguro Popular). I teorin omfattas
därmed nästan hela befolkningen av sjukförsäkringar. Den faktiska tillgången
till hälsovård begränsas av en omfattande byråkrati och kostnadsnivåer.
11
Kvalitén varierar också i hög grad mellan olika system samt mellan offentlig
och privat vård.
Hälsovårdsutgifterna utgör ca sex procent av Mexikos BNP. Det är lägst bland
OECD-länderna, både i absoluta och relativa termer. De ofta inhumana
förhållandena inom den slutna psykiatriska vården har uppmärksammats både i
media och av olika människorättsorganisationer. Rapporter vittnar om att
patienterna hålls konstant inlåsta eller fastbundna under ohygieniska
förhållanden. På vissa institutioner saknas patientregister. I flera fall har
patienter, inklusive barn, försvunnit spårlöst efter att de skrivits in.
14. Rätten till utbildning
Grundutbildningen på nio år med skolstart vid sex års ålder är obligatorisk och
ska vara tillgänglig för alla utan avgifter. Även förskolan – från tre till sex års
ålder – är obligatorisk. Mellan en och två procent av alla barn mellan sex och
elva år går inte i skolan. Det beror bland annat på att det inte finns tillräckligt
med skolor på landsbygden och inom isolerade områden, att familjer befinner
sig på resande fot eller har barn med funktionsnedsättningar. De som drabbas
är i hög grad barn från urbefolkningen. Bland dessa grupper är det vanligt att
barnen börjar arbeta tidigt och inte fullföljer den obligatoriska skolgången.
Mexiko är bland de OECD-länder som lägger störst andel av den del av BNP
som går till välfärdssektorn på utbildning, drygt 20 procent. Utbildningsnivån
och andelen gymnasiestuderande är låg i förhållande till motsvarande
medelinkomstländer och även kvaliteten i utbildningssystemet släpar efter.
Analfabetismen uppgår till 6,9 (2010) procent av befolkningen och är i
huvudsak koncentrerad till landsbygden i de södra delarna av landet där
andelen personer som tillhör urfolk är högre.
15. Rätten till en tillfredsställande levnadsstandard
Mexiko är medlem i OECD och definieras med sina cirka 15 100 dollar i BNP
per capita (köpkraftsjusterat, år 2011) som ett medelinkomstland. Inkomstfördelningen är dock mycket ojämn. Över 47 procent av befolkningen finns i
hushåll som lever under fattigdomsstrecket. Välståndsskillnaderna mellan olika
regioner, liksom mellan stad och landsbygd, är betydande. Urfolken är den
enskilda grupp som är mest utsatt. De rikaste tio procenten står för över 40
procent av landets inkomster medan de lägsta tjugo procenten står för endast
3,8 procent. Cirka 20 procent av befolkningen kan sägas tillhöra en medelklass
på europeisk nivå. Mexiko har fortfarande störst ekonomisk snedfördelning
inom OECD men ligger ungefär på en genomsnittlig nivå för Latinamerika.
12
Orsakerna till den ekonomiska snedfördelningen är flera och samverkande,
men viktiga faktorer utgörs av det koncentrerade ägandet, den differentierande
arbetsmarknaden och den ojämlika tillgången till utbildningssystemet. Stora
skillnader i inkomster och möjligheter till social rörlighet existerar, särskilt
mellan stad och landsbygd och mellan nord och syd. Även det faktum att
skattesystemet inte har någon väsentligt omfördelande aspekt spelar in. Dock
har de fattigdomsreducerande programmen utökats under senare åren.
Fattigdomsbekämpning fortsätter att vara en av landets stora utmaningar då
många människor fortfarande lever med begränsad tillgång till grundläggande
rättigheter såsom boende, utbildning, hälsovård, rinnande och drickbart vatten.
I UNDP:s Human Development Index 2012 (baserat på data över olika faktorer
som till exempel fattigdom, jämställdhet, inkomstskillnader) återfinns Mexiko
på plats 61 av 187 länder och territorier. Placeringen innebär en viss sänkning i
förhållande till tidigare år men är över genomsnittet för Latinamerika och
Karibien. Den faktor som drar ner Mexikos HDI är den relativt låga
utbildningsnivån (mätt i skolgång).
16. Kvinnors åtnjutande av mänskliga rättigheter
Mexikansk lag stadgar jämställdhet mellan könen. Jämställdheten undergrävs
dock i praktiken i hög grad av kulturella och socioekonomiska faktorer.
Mexikanska kvinnor har fortfarande betydligt mindre politiskt och ekonomiskt
inflytande än män. Den genomsnittliga lönen för kvinnor var 76 procent av
motsvarigheten för män år 2009. Lagstadgad rätt till totalt tolv veckors
föräldraledighet bekostas av socialförsäkringssystemet under förutsättning att
kvinnan har någon form av formell anställning. Det är dock vanligt
förekommande att gravida diskrimineras, till exempel genom krav på
graviditetstest som villkor för anställning och också för fortsatt anställning,
framför allt inom tillverkningsindustrin.
Våld mot kvinnor utgör ett allvarligt problem i Mexiko. Enligt en omfattande
undersökning har 40 procent av alla kvinnor i Mexiko någon gång under de
senaste tolv månaderna utsatts för någon form av våld (emotionellt,
ekonomiskt, fysiskt eller sexuellt) av sin nuvarande partner. Våld inom familjen
är den vanligast förkommande formen av våldsutövande. Mexiko har också en
av de högsta våldtäktsfrekvenserna i världen och handel med flickor och
kvinnor förekommer.
Internationellt uppmärksammat är våldssituationen och morden på kvinnor
och flickor i gränsstaden Ciudad Juárez i delstaten Chihuahua i norr. Statistiken
varierar med källorna, men enbart under 2010 rapporteras om uppemot 300
mord på kvinnor i Ciudad Juárez. Amnesty International räknar med att mer än
13
100 av offren hade blivit utsatta för sexuellt våld. Problemen med kvinnomord
har i medierna främst fokuserats till Ciudad Juárez men även andra delar av
Mexiko är hårt drabbade, såsom delstaterna Mexiko, Guerrero och Mexiko
City. Organisationer som arbetar med kvinnors rättigheter menar att av över
1 000 fall de senaste tre åren har mindre än fyra procent lett till fällande domar.
Regeringen, rättsväsendet och det civila samhället anses ha en alltför passiv
inställning till fenomenet och FN har uppmanat regeringen att vidta åtgärder.
Som grogrund för denna utveckling pekar man ofta på faktorer som fattigdom,
sociala problem och nedsättande attityd gentemot kvinnor i samhället. Detta
anses i sin tur hänga samman med bland annat ökande migrationsflöden och
växande kriminalitet. Bakomliggande problem är också den utbredda
straffriheten samt korruptionen och ineffektiviteten inom polis- och
rättsväsende. Kvinnor som tillhör ett urfolk är ofta dubbelt diskriminerade.
Under 2010 antogs en lag som tillåter abort upp till tolfte veckan i huvudstaden
Mexiko City. Beslutet är mycket kontroversiellt och som en motreaktion har
abortlagstiftningen skärpts i flera andra delstater. I mer än hälften av landets
delstater har man skrivit in i den delstatliga konstitutionen att livet börjar då
ägget blir befruktat. Detta innebär inte bara att abort förbjuds, utan även att
preventivmedel såsom spiral och dagen efter piller blir otillåtna. Den hårdare
lagstiftningen drabbar i hög grad de lägre samhällsklasserna. Den högsta
domstolen har fastställt att våldtäktsoffer i samtliga stater ska beviljas abort,
men endast fem stater har anpassat sin lagstiftning därefter. Samma domstol
godkände år 2011 en lag i delstaten Baja California som innebär att kvinnor
som gör abort kan dömas till fleråriga fängelsestraff.
Gender Inequality Index, som mäter ojämlikhet mellan könen inom områdena
reproduktiv hälsa, politisk delaktighet och ekonomisk aktivitet, placerar Mexiko
på plats 79 av 146 länder 2011.
17. Barnets rättigheter
Mexiko har ratificerat FN:s konvention om barnets rättigheter och antagit lagar
för skydd av dessa rättigheter, men mycket återstår att göra för att situationen
för flertalet mexikanska barn ska vara tillfredsställande. Barnen är särskilt
utsatta för fattigdom, kriminalitet, sexuellt utnyttjande och för att bli utnyttjade
på arbetsmarknaden. 53 procent av alla mexikanska barn lever i multidimensionell fattigdom.
Trots en lagstadgad minimiålder för arbete på tolv år är det vanligt att yngre
barn utför arbete inom den informella sektorn. 3 014 800 barn i åldrarna 5-17
år arbetade 2009, enligt statistikmyndigheten INEGI, men då är inte arbete i
hushållet inkluderat. 67 procent av de som arbetar är pojkar och 33 procent
14
flickor. 47 procent får ingen ekonomisk ersättning för arbetet. Bland urfolk är
andelen arbetande barn dubbelt så hög som den genomsnittliga nivån. Särskilt
utsatta är även barnen till migrerande daglönare som arbetar inom jordbruket,
ofta till mycket låg ersättning och utan sociala eller fackliga rättigheter.
Ett allvarligt problem är antalet gatubarn som uppskattas till cirka 170 000 i
hela Mexiko och mer än 25 000 i huvudstaden. Sexturismen fortsätter att växa
och problemen är värst i turistområden som Cancun och i städerna vid den
norra gränsen. Barn, kvinnor, personer från urfolk och odokumenterade
migranter är särskilt sårbara för denna verksamhet.
Spädbarnsdödligheten fortsätter att gå ner och är nu i snitt 13,2 barn per 1 000
födda (år 2012). Den regionala variationen är stor. Spädbarnsdödligheten är till
exempel dubbelt så hög i delstaten Chiapas i södra Mexiko som i Nuevo Leon
som gränsar till USA. Unicef har presenterat en undersökning som visade att
antalet barnfamiljer som minskat näringsintaget eller som lider brist på mat
ökat med 17 procent i samband med den globala ekonomiska nedgången.
Ett problem som ofta är knutet till fattigdom och dålig kosthållning är den
stora andelen överviktiga barn; de bedöms uppgå till över 4,5 miljoner vilket
motsvarar en tredjedel av alla barn. Diabetes och andra fetmarelaterade
sjukdomar ökar och medellivslängden förutses på lång sikt att sjunka om inte
Mexiko kommer till rätta med problemet. Den federala regeringen har inlett en
kampanj för att öka medvetandet om problematiken, och bland annat har
skräpmat förbjudits i skolorna.
Under Mexikos senaste granskning i barnrättskommittén kritiserades
avsaknaden av explicit lagstiftning för kriminalisering av handel med barn.
Kommittén uppmanade också Mexiko att vidta ytterligare åtgärder för att
förebygga sexuellt utnyttjande av barn och pekade på den stora mängd
barnpornografi som produceras i landet samt den omfattande barnsexturismen.
18. Rättigheter för personer som tillhör nationella, etniska, språkliga och
religiösa minoriteter samt urfolk
Diskrimineringsproblematiken i Mexiko gäller främst situationen för landets
urfolk. Cirka tio till tolv procent av befolkningen beräknas vara urfolk och
ungefär 70 procent av dessa har ett annat modersmål än spanska. I delstater
som Chiapas, Guerrero, Oaxaca och Yucatán utgör urfolken mellan en
tredjedel och närmare hälften av invånarna. Denna socialt och ekonomiskt
marginaliserade befolkningsgrupp tillhör huvudsakligen de sämst lottade
samhällsskikten med begränsad tillgång till grundläggande rättigheter såsom
näringsrik föda, fullgod hälsovård, tillfredställande boende och
15
utbildningsmöjligheter. De löper också större risk att utsättas för brott som
våldtäkt, människohandel och mord.
Mexiko har engagerat sig internationellt i urfolksfrågor och bland annat arbetat
aktivt för FN-deklarationen för urfolksrättigheter som antogs av FN:s
generalförsamling under hösten 2007. Mexiko har också ratificerat ILO:s
konvention 169 om urfolkens rättigheter.
19. Diskriminering på grund av sexuell läggning eller könsidentitet
Situationen för hbt-personer (homosexuella, bisexuella och transpersoner) i
Mexiko har kontinuerligt förbättrats men diskriminering och våld fortsätter,
liksom den breda allmänhetens homofobi. Mörkertalet vad gäller hatbrott mot
homosexuella är stort och det rapporteras årligen att personer har mördats på
grund av sin sexuella läggning eller könsidentitet.
Mexiko har en diskrimineringsombudsman (Conapred) vars uppgift är att
förhindra diskriminering av hbt-personer bland annat genom att ta emot och
hantera klagomål om diskriminering inom den offentliga och privata sektorn. I
en undersökning från 2010, genomförd av Conapred, svarade 83 procent att de
har känt sig diskriminerade på grund av sin sexuella läggning. Även om siffran
är mycket hög innebär det ändå en minskning från 2005 då 95 procent svarade
ja på samma fråga. Det är vidare oroande är att 43 procent av utfrågade hbtpersoner uppfattar polisen som den mest intoleranta gruppen.
Det rapporteras även att hbt-personer i vissa fall drar sig för att uppsöka läkare
eller hälsovårdsmottagningar av rädsla för diskriminering, nekad hjälp eller
registrering, alternativt döljer sin sexuella läggning inför vårdpersonal.
Mexiko Citys lagstiftande församling röstade den 21 december 2009 igenom
en lag till förmån för samkönade äktenskap. Staden var den första i
Latinamerika med en sådan lag. En annan lagförändring skapade också
möjlighet för gifta homosexuella att adoptera barn. På en rad andra områden
skapades också nya förbättrade lagar för homosexuella par, exempelvis vad
avser rätten att ärva varandra och kunna försäkras tillsammans med partner.
20. Flyktingars rättigheter
Mexikos lagstiftning inkluderar rätten för politiskt förföljda att söka asyl i
enlighet med internationella konventioner på området.
Flyktingströmmen till Mexiko har reducerats kraftigt från tidigare nivåer kring
35 000 flyktingar per år i mitten av 1990-talet. År 2012 angavs antalet flyktingar
i Mexiko vara 1 677 och antalet asylsökande 631. Mellan år 2002 och 2010 har
16
845 av 4 251 personer (cirka 20 procent) fått uppehållstillstånd i Mexiko, de
flesta från Centralamerika. Personer som har beviljats flyktingstatus i Mexiko
kan stanna och sedan ansöka om medborgarskap efter fem år.
Även om antalet flyktingar minskat tar Mexiko emot ett mycket stort antal
migranter som tar sig vidare till USA eller stannar kvar i landet.
Frivilligorganisationer riktar hård kritik mot mexikanska myndigheter över
behandlingen av huvudsakligen centralamerikanska migranter. Enligt dessa
organisationer utsätts många för övergrepp, såväl av representanter för
myndigheterna – militären, polisen, migrationsmyndigheten – som av
narkotikakartellerna. Den organiserade brottsligheten har allt sedan militären år
2006 sattes in för att bekämpa den utvidgat sin verksamhet till att omfatta till
exempel kidnappningar, utpressning och stölder i de områden som man
kontrollerar. Migranternas utsatthet utnyttjas genom att pressa dem på pengar
och, mot betalning, ta dem över gränsen. Ofta tvingas migranterna att föra
med sig narkotika.
Antalet internflyktingar har ökat kraftigt de senaste åren till följd av det ökade
våldet mellan militär och organiserad brottslighet. Ingen officiell statistik förs,
men enligt organisationen Internal Displacement Monitoring Centre kan det röra sig
om ca 160 000 personer. Enligt UNHCR fanns 12 806 mexikaner registrerade
som flyktingar eller asylsökande i andra länder år 2012.
I december 2010 antogs en ny lag som införlivar internationella konventioner
på området i nationell lagstiftning. I lagstiftningen görs bland annat skillnad
mellan migranter och asylsökande. Andra positiva steg är att lagen slår fast
principen om barnets bästa, avkriminalisering av irreguljär migration samt
sekretess vid prövning av asylansökan.
21. Rättigheter för personer med funktionsnedsättning
Totalt räknar WHO med cirka tio miljoner funktionsnedsatta personer i
Mexiko. Enligt nationella statistik finns 2,2 miljoner svårt funktionsnedsatta i
landet. Mycket återstår att göra för att förbättra deras villkor. Överlag finns
stora brister i tillgänglighet i den offentliga miljön. Exempelvis saknas
teckenspråkstolkar och publikationer på blindskrift.
Enligt organisationen Disability Rights International (DRI) saknas ett fungerande
stödsystem för familjer där någon medlem lider av en psykisk sjukdom.
Psykiskt sjuka placeras därför inte sällan på institutioner med undermåliga
förhållanden där patienter kan utsättas för allvarliga övergrepp som exempelvis
lobotomi.
17
Inom FN drev Mexiko – bland annat i samarbete med Sverige – frågan om
utarbetandet av en konvention för funktionsnedsattas rättigheter. Denna
konvention och det fakultativa protokollet om individuell klagorätt,
ratificerades i december 2007 av Mexiko. I januari 2012 tog Mexiko tillbaka en
tidigare kritiserad tolkning av konventionens artikel 12 om likhet inför lagen.
En lag har antagits som införlivar konventionen i den nationella lagstiftningen.
CNDH har registrerat 1 374 klagomål om diskriminering av personer med
funktionsnedsättning. Den största andelen klagomål berör bristande tillgång till
utbildning, brist på adekvat materiel och faciliteter för utbildning. Under de
första fem månaderna 2012 registrerade CNDH 430 klagomål. Språkbruket i
officiella texter kritiseras av enskilda organisationer för den fortsatta
användningen av benämningar som ”invalider” eller ”mindre värda”.
ÖVRIGT
22. Frivilligorganisationers arbete för mänskliga rättigheter
Det finns många aktiva frivilligorganisationer i Mexiko, varav ett flertal nätverk
arbetar med olika frågor som rör respekten för de mänskliga rättigheterna.
Utvecklingen mot ökad demokratisering har inneburit ett förbättrat
arbetsklimat för enskilda organisationer, men inte för dem som arbetar med
mänskliga rättigheter. För dessa har läget försämrats. Hot, fientligheter och
smutskastningskampanjer är inte ovanliga. Det rapporteras också att MRorganisationer har fått det svårare i kontakten med myndigheter. Bland annat
fick vissa organisationer inte delta i den dialog som den federala staten
genomförde inför utarbetandet av den nationella säkerhetsstrategin som ligger
till grund för bekämpandet av den organiserade brottsligheten och
narkotikakartellerna. Det drogrelaterade våldet och den censur och rädsla som
det skapar drabbar också frivilligorganisationernas arbete.
23. Internationella och svenska insatser på området mänskliga
rättigheter
Ett tjugotal FN-organisationer finns på plats i den mexikanska huvudstaden.
Bland dessa kan nämnas UNDP, UNICEF, UNHCR, FAO, UNESCO, WHO
och Världsbanken.
FN:s högkommissarie för mänskliga rättigheter anser att arbetsrelationen till
såväl den federala regeringen som olika delstatsregeringar successivt har
förbättrats, även om svårigheter kvarstår. De lagförslag om konstitutionella och
straffrättsliga förändringar (bland annat det formella avskaffandet av
dödsstraffet) som regeringen lade fram under våren 2004 baserade sig delvis på
rekommendationerna från kartläggningen av de mänskliga rättigheterna från
OHCHR. Kontoret fick under 2008 sitt mandat i Mexiko förnyat. Under 2009
18
och 2010 har OHCHR-kontorets fokus i hög grad varit MR-försvarares och
journalisters situation.
Samarbetsavtalet mellan EU och Mexiko som slöts 2000 innefattar en politisk
dialog och ett ökat samarbete på mänskliga rättighetsområdet. EU är en av de
största givarna på området i Mexiko. Den handlingsplan som antogs av EU
och Mexiko inom ramen för Strategiska partnerskapet i maj 2010 omfattar
både multilaterala och bilaterala dialoger om mänskliga rättigheter. Det senaste
mötet i dialogen om mänskliga rättigheter mellan EU och Mexiko hölls i
oktober 2012. Sverige arbetar aktivt med de mänskliga rättigheterna i Mexiko
främst genom EU, men även i dialog med organisationer och individer inom
det civila samhället.
Mexiko får del av svenska biståndsmedel genom Svenska Kristna fredsrörelsen
som i samarbete med den lokala MR-organisationen Fray Bartolomé de las Casas
sänder fredsobservatörer till ett antal samhällen i delstaten Chiapas. Kristna
fredsrörelsen medföljer även personer som lever under hot i regionen.
