GUD och FÖRNUFTET

GUD och FÖRNUFTET
EN D A W N
PUBLIKATION
GUD
och FÖRNUFTET
U tgivare: DAGNINGEN
Expedition i Sverige: K ristianstad
H uvudexpedition: E ast R utherford, N. J., U. S. A.
K A PITEL I
VÄGEN UT.
OM DET någonsin i världens historia funnits en tid,
som av en v ar k rä v t e tt lugnt och fördom sfritt tänkande,
så ä r det nu. M en blott och b a rt tänkande, även om
det m å v ara aldrig så förståndigt, kan aldrig giva någon
ett varaktigt hopp, såvida icke förnuftet h ar en fast
grundval a tt bygga på.
I v åra dagar synes världen hopplöst sty ra m ot vred­
gade böljor på de m änskliga lidelsernas storm iga hav.
Jesus förutsade ankom sten av ju st en sådan tid som
denna. H an sade: “P å jorden skall ångest kom ma över
folken, och de skola stå rådlösa vid havets och vågornas
dån ”, d etta näm ligen n ä r de se fram åt mot det som skall
övergå världen.
Finns d et någon utväg?
D etta ä r en fråga, som är på allas läppar och i
p rak tisk t taget alla tänkande m änniskors h järtan över
hela jorden. Gives det något, på vilket vi kunna grunda
våra förhoppningar om b ättre dagar i fram tiden?
2
Vägen ut.
.1
Bibeln—en säk er grundval.
I denna tid av nöd för världen rekom m endera många
p red ik an ter religionen såsom en säker trö st för de
lidande. Men om religion kan visa vägen u t u r oviss­
hetens oroliga och storm iga hav och leda till en lugn
och säk er ham n, vilken religion skola vi då vända oss
till för hjälp?
Vi tro, a tt det endast ä r med hjälp av bibelns
sanningar som m änniskorna skola k u n n a finna en
lösning på nuvaran d e världsvida tillstånd av förvirring
och oro: och d et är från denna synpunkt som vi ingå
på äm net i denna avhandling. Dock m ötas vi h ä r av
den nödvändigheten a tt skilja m ellan bibelns rena lära
och den traditionella teologiens virriga teorier, vilka
alltför ofta m askera nam net kristendom .
Vi k unna icke vänta oss göra några fram steg utan
a tt påvisa vidskepelse såsom sådan och förkasta
densam m a sam t lära oss tilläm pa den rena sanningens
nakna principer på v åra dagars problem . Om, såsom
alla k ristn a påstå sig tro, bibeln ä r källan för den
absoluta sanningen och grundvalen för högsta graden
av förnuftigt tänkande, böra vi då icke göra v å rt allra
bästa uti a tt undersöka vad bibeln veikligen lär?
Om vi i föreliggande undersökning av sanningen
råk a göra intrån g på någon eller m ånga av edra
fädem eärvda eller egna trosuppfattningar och det skulle
förefalla eder, som om vi grym t ryckte dem ifrån eder.
så tro vi icke, a tt detta skulle förstöra eder tro på
bibelns eviga sanningar.
D et gör d et icke!
I den m ån som fåfäng vidskepelse överges och
ersättes med tillförlitlig sanning och förnuftigt tänkande,
i sam ma grad övergår v å r tro från en osäker lättro g en het till en m er och m er tröstingivande verklighet, och
bibelns innehåll får oss en n y och sundare mening.
Och i h u ru sto rt behov äro vi icke i dag av a tt vår
4
Gud och F örnuftet
tro baseras på en fast grundval av förnuft och sanning;
ty vi stå i sanning inför m ånga fö rvirrande spörsmål.
U tvecklingslärans anhängare hålla före a tt vi gjort
ständiga fram steg sedan den första otym pliga början av
civilisation på v år planet. M ånga i v å r tid peka
skrytsam t på de u n d erb ara uppfinningarna och upp­
täck tern a i denna “hjärn an s tidsålder”. Dock stå r vår
så högt “civiliserade” värld ansikte m ot ansikte med
den obestridliga sanningen, a tt dess beprisade civilisa­
tion n u hastigt n ärm ar sig den fullständiga un d er­
gångens brant. Med allt v å rt vetande äro vi icke i
stånd till a tt bevara den höga kulturnivå, som vi tro
oss ha uppnått.
D et ä r icke längre m öjligt a tt förhindra, a tt en
kännedom om dessa förfärande fakta trän g er sig in i
folkets m edvetande. A llvarliga statsm än påpeka öppet
nödvändigheten av a tt något drastisk t göres, om
civilisationen skall kunna räddas. F ram stående religiösa
ledare av alla b ekännelser förkunna allvarligt, a tt om
icke folket nu eller sn a rt återv än d er till Gud, kom m er
hela världen a tt störtas i det m est fruktansvärda och
fördärvbringande kaos i m änsklighetens historia.
D en rä tta lösningen.
Inseende det tvivelaktiga i a tt endast m änsklig
diplom ati skall kunna avvärja den katastrof, som nästan
envar förstår v ara i annalkande, b lir det nödvändigt
finna någon lösning, som icke får drö ja eller avvisas,
om vi skola kunna få något hopp för den om edelbara
eller avlägsna fram tiden.
Innebära de religiösa skiljaktigheter, som finnas
bland nam nkristna, a tt vi skola uppge v å r tro på att
bibeln kan ge sv ar på de förvirrande frågor, som nu
tränga sig på världen?
Vi tro icke detta!
M åste vi draga den slutsatsen, a tt den store, in­
telligente Skaparen, som fram bringat oräkneliga biljoner
Vägen ut.
5
him lakroppar, fastställt deras banor och y tte rst noggrant
bestäm t deras om loppstider, h a r helt m isslyckats med
a tt skapa e tt släkte av förnuftiga varelser h ä r på denna
lilla planet, vilket skulle k u n n a ha fortsatt a tt leva
u n d er förhållanden av ostörd frid och lycka?
F ö rn u ftet svarar: Nej!
“Tillkomm c d itt rike.”
N är Jesu s v a r på jorden, antydde han för sina
lärju n g ar enda möjliga vägen till världsförbättring.
H an sade: “I skolen alltså bedja sålunda . . . : ‘T illkom m e d itt rike; ske din vilja, såsom i him m elen så
ock på jorden.’ ” Ned genom årh u n d rad en ha allvarliga
k ristn a upprep at den bönen och tåligt v än tat på a tt Gud
skall besvara den.
Skall den någonsin besvaras?
D enna m essianska bön ä r m ycket bestäm d till sitt
innehåll—m en kom m er e tt s å d a n t universalrike
någonsin på denna gam la jord? S kall H erren, till svar
på denna bön, någonsin införa en ny social ordning på
denna planet, en ordning, som ä r grundad på absolut
rättv isa och kärlek ? Om så, finns d et några tecken
på a tt d e tta välsignade rik e ä r nära?
V ilka lagar kräves d et av v ärlden a tt den skall lyda.
om och n ä r bönen “Tillkom m e d itt rik e ” besvaras?
D etta ä r blott några få av de m ånga viktiga frågor, som
förn u ftet begär svar på och vilka m åste undersökas,
om vi skola k u n n a kom m a till en tillfredsställande
lösning u nder diskussionen av d etta ämne, villket är
av livsviktig betydelse för alla dem, som söka efter en
förnuftig förklaring till nuv aran d e nöd i världen.—Den
rä tta förklaringen ä r den gudom liga lösningen av
problem et.
K A PITEL II
SKAPAREN
OCH HANS SK A PELSE: MÄNNISKAN.
VI FÖRUTSATTA, a tt en stor del av våra läsare
åtm instone ha någon tro på en intelligent Skapare eller
åtm instone g ärn a ville hysa en sådan tro, om den kunde
fattas av förnuftet. B eträffande denna fråga ä r det
intressant a tt veta, a tt fram stående vetenskapsm än i
v år tid bli m er och m er övertygade om tillvaron av en
intelligent Gud, och somliga bland dessa ha bekänt
detta inför sina äm betsbröder.
Vi påm inna till exem pel om d :r Michael I. Pupins
ord. D :r P upin blev å r 1927 vald till president för
A m erikanska sällskapet för befräm jande av vetenskap.
E fter en in terv ju m ed prof. P upin anför A lbert Wiggam,
känd vetenskaplig författare, följande uttalande av
denne:
“V arhelst vetenskapsm än undersökt universum , ha
de funnit en koordinerande princip, och denna ko­
ordinerande och bestäm m ande princip kallar jag
gudomlig intelligens. Vi kunna d ärför icke undgå att
göra den slutledningen, a tt det bakom allt finns en
bestäm m ande och förnuftig lag, som leder från kaos till
kosmos.
Vi stå inför två alternativ: A ntingen m åste vi tro, att
universum med dess lagbundenhet och ordning till­
kom m it a v .e n slum p; eller a tt kosmos fram bringats av
en intelligent Skapare. F ör m in del tro r jag, a tt den
koordinerande principen kom m er från en personlig och
förnuftig Gud. V arför? Em edan detta ä r enklast.
D enna tro ä r m era förnuftsenlig. Den överensstäm m er
med alla m ina erfarenheter.
D en teorien—a tt med förnuft begåvade vai eiser,
sådana som vi äro, eller att lagbunden ordning, såsom
him lakropparnas rörelser, äro tillkom m a av en slump
utan någon intelligens bakom —ligger utanför m itt
6
S kaparen och hans skapelse: m änniskan.
7
förstånd. Och varför skulle jag godtaga en sådan teori,
när jag varje dag iakttager bevis på a tt det finns en
förnuftig Gud, som sty r d et hela. N är vi se him lakrop­
parn a röra sig i bestäm da banor; eller e tt frö utveckla
sig till en bestäm d planta eller e tt visst slag av träd;
eller ett b arn växa upp till en fullvuxen, självm edveten
individ; k unna vi väl då tänka oss allt detta såsom
resu ltatet av en slum p? Ja g kan d et icke.
V arför skulle jag förneka en förnuftig personlig Gud
bakom alla de kosm iska fenom enen? F ö r mig såsom
vetenskapsm an ä r detta uppenbart. D et var självklart
för p rofeterna för tre tusen å r sedan. F rå n den olärde
vilden och till den störste bland profeterna h ar d et alltid
varit en självklar sak, a tt bakom allt befinner sig en
bestäm d intelligens. V etenskapen h a r aldrig funnit
något, som m otsäger detta. . . . Tvärtom ä r d et så, a tt
ju m er vetenskapsm än lära känna n atu ren s eller
universum s lagar, desto m er tvingas de till a tt tro på en
intelligent G ud.”
Amen!
D en viktigaste frågan för oss blir således a tt u n d er­
söka h u ru och i vilken grad denne intelligente Skapare
har avslöjat sina avsikter för oss—i synnerhet sin plan
beträffande m änniskan. Bibeln gör anspråk på att
innehålla en sådan uppenbarelse, och vi vilja utveckla
v årt äm ne på denna grundval.
I v åra dagar förefinnes en växande tendens till tvivel
på bibelns inspiration. Men kristendom en ä r så oskilj­
aktigt bunden vid bibeln—G am la och Nya testam entet
—a tt e tt förkastande av denna bok eller förnekandet av
dess tillförlitlighet innebär, a tt vi lika gärna kunna giva
upp all kristendom . F ak tu m ä r em ellertid, a tt d et finns
såväl in re som y ttre bevis på a tt bibeln ä r G uds ord.
Till och med skeptiker ha erkänt, a tt varhelst och i
den utsträckning som bibelns inflytande g jort sig
gällande, h ar dess m oraliserande k ra ft fö rbättrat
världen. P å grund härav h a r bibeln b livit kallad
“civilisationens fackla” . Vi skulle ha undgått nuvarande
8
Gud och F örnuftet
världskris, om de sty ran d e och m assorna i alla länder
troget å tly tt G uds ord.
En bok. som sålunda befräm jat det goda och som
haft ett välsignelserikt inflytande på en stor del av
världen u nder århundraden, ä r i sanning värd m er än
e tt tillfälligt intresse, innan den förkastas. Dessutom
h a r aldrig någon annan tillfredsställande förklaring
över m änniskosläktets tillkom st och slutliga öde fram ­
kom m it. E ndast bibeln ger en sådan, i trots av
evolutionisternas påståenden i m otsatt riktning.
Skapelseberättelsen i F örsta Mosebok.
D et ä r bibelns b erättelse om skapelsen och om
syndafallet i Edens lustgård, som m ött den starkaste
k ritik en från evolutionisternas sida. Men u n der de
senaste åren ha vetenskapsm än visat en viss tendens
a tt än d ra sin stån d p u n k t i dessa frågor. Å r 1932 skrev
den franske professorn R ene Thevenin i en serie av
a rtik la r i am erikanska tidningar beträffande m ännis­
kosläktets ålder följande:
“Inn an vetenskapen h u n n it genom leta grottor och
sjöbottnar, kan det bli påvisat, a tt d et ligger m ycken
sanning dold i legenden om syndafallet.”
Bibelns lära om syndafallet är, tro vi, m er än en
legend. D en ä r grundad på det faktum , a tt m änniskan
ursprungligen skapades fullkomlig och gavs e tt full­
kom ligt hem i “Eden ö steru t”. F rå n denna synpunkt
vilja vi fortsätta v år undersökning.
Enligt bibeln begynte m änniskosläktets tillvaro med
två d irek t skapade individer-A dam och Eva. Ä r det
förnuftigt a tt antaga, a tt detta ä r riktigt? Ja, antalet
m änniskor på jorden i dag b ek räftar det. E nvar vet,
a tt m änniskosläktet stadigt v u x it i antal und er känd
historisk tid. B etänk vilken folkm ängd Europa nu
skulle haft, om icke A m erika blivit upptäckt för
fem hundra å r sedan.
D et behövs ingen stor lärdom eller tro för a tt utröna,
a tt om vi börja med n u varande befolkningstillväxt och,
Skaparen och hans skapelse: m änniskan.
!)
om vänt, beräk n a m inskningen i släktled före släktled
tillbaka i tiden, skola vi slutligen komm a till endast två
personer—och detta ju st vid om kring den tid, då
historien började dagas och det första m änniskoparet
enligt bibeln skapades.
D etta i sam band med det faktum , a tt nyligen gjorda
arkeologiska u p ptäckter avslöja en högre civilisation
bland m änniskorna i historiens gryning än i senare
tider, utgör ett gott stöd för trovärdigheten i Första
M osebokens skapelseberättelse.
U trym m et tillåter icke en vetenskaplig analys av
äm net, m en vi hoppas a tt de som äro intresserade och
särskilt sådana som tvivla, skola göra sig m ödan studera
verkliga fakta beträffande denna sak från vetenskaplig
synpunkt, och detta hellre än a tt godtaga an h ängarna
av utvecklingslärans obekräftade gissningar.
Skulle det v ara så sv å rt a tt tro, a tt sam m e store
Skapare, som fram bragt d et u n d erb ara universum , om
vilket vetenskapen h a r så m ycket a tt säga oss, också
skulle ha k u n n at d irek t skapa det första m änni­
skoparet? Om m änniskan och an d ra levande väsen
icke tillkom m it genom den Högstes k raft och förmåga
a tt fram bringa liv, så lå t ventenskapen förk lara upp­
kom sten av liv på något ann at sätt! F ö rn u ftet säger
oss. a tt det ä r m ycket lättare a tt om fatta eller tro på
bibelns skapelseberättelse och a tt m ed denna utgångs­
punkt söka utforska Skaparens avsikter med m ännis­
kosläktet.
E tt rom antiskt förfaringssätt.
Den enkla b erättelsen om skapelsen i F örsta Mosebok
säger oss a tt m annen blev skapad först; m en ingen
hjälpreda fanns för honom. D å blev Eva skapad. Och
ä r m etoden o tänkbar? H ar någonsin den m est snillrike
novellförfattare i världen u ttä n k t e tt m era rom antiskt
sä tt a tt förskaffa sin h jälte en b ru d än det, som
beskrives för oss i sam band med m oder Evas skapelse?
Om G ud hade m akt a tt skapa Adam (och varifrån
10
Gud och F örnuftet
h a r m änniskan komm it, om icke skapad av G ud?), sa
var det förvisso en lätt sak för honom a tt taga e tt av
m annens revben och d ärav göra en kvinna. H an valde
a tt gå tillväga på d etta sätt.
Och så fö rtäljer oss bibeln om denna underbara
lustgård, som Gud beredde åt den fullkomliga m ännis­
kan. Förvisso kunna vi icke finna något onaturligt
däri, a tt G ud sedan han skapat m änniskan, gav henne
e tt passande hem. V arför skulle någon m isstro sann­
färdigheten i denna berättelse, vilken endast säger oss
det, som envar skulle finna v ara e tt läm pligt handlings­
sätt u n d er liknande om ständigheter?
F örsta M osebok säger oss, a tt G ud skapade m änskliga
v arelser till a tt leva h ä r på jorden, icke i him m elen, i
helvetet eller i skärselden. D eras uppdrag v ar a tt lyda
Skaparens lag, a tt föröka sig och a tt uppfylla jorden.
Ingenting blev sagt till Adam och Eva. att de skulle
förbereda sig för himmelen.
L å t oss, i v år sträv an a tt gå tillbaka till grundfakta,
tillfälligt antaga, a tt allt tillgått så som Första Mosebok
b e rä tta r d et för oss och a tt G ud m enade precis vad
han sade. V art skulle en sådan enkel uppfattning av
F ö rsta M osebok leda hän? D en skulle helt naturligt
leda till, a tt n ä r den m änskliga fam iljen växte i antal i
enlighet med den gudomliga uppm aningen, så skulle
sn a rt den ursprungligen beredda lustgården bli för
liten och d et bli nödvändigt utvidga dess gränser.
I det vi bortse från alla “m ystiska” tolkningar, kan
d et lä tt inses, a tt denna förökning u n d er lyckliga
om ständigheter skulle medföra, a tt hela jorden, u n d e r­
lagd m änniskan, slutligen bleve en stor, fru k tb ar och
skön trägård.
G uds uppm aning lydde: “U ppfyllen jo rd en ”, och
icke: “överbefolken jorden.” Förvisso skall gudomlig
visdom och m akt vara istånd till a tt stoppa fo rtp lan t­
ningen, när tillräckligt antal m änniskor blivit födda
för a tt uppfylla jorden.
S kulle det finnas nägot ologiskt eller orätt i ett
S kaparen och hans skapelse: m änniskan.
11
program som detta? Ä r d et icke förnuftigt och precis
sådant, som vi skulle vänta oss det av en vis och
kärleksfull Skapare? Men för a tt se storheten i det
hela, ä r det nödvändigt, a tt vi vända v åia sinnen bort
från de förskräckliga scener av lidande och brist, som
nu rullas upp för oss. Den fallna m änniskans självisk­
het har orsakat allt det lidande, som ä r i världen. E tt
sådant lidande skulle ha v arit okänt, om m änniskan
förblivit i harm oni m ed sin Skapare.
Och döden! Ä ven denna skulle ha v arit en icke
upplevad erfarenhet, om m änniskosläktet förblivit
fullkom ligt. M odern ventenskap tillstår, a tt levande
celler skulle v ara i stånd till a tt förnya sig själva på
obestäm d tid, om de kunde placeras i en fullkomlig
omgivning. Döden kom m er såsom en följd av synd.
Och döden för med sig lidande, sjukdom , sm ärta och
sorg.
Försök a tt tän k a eder e tt fullkom ligt m änniskosläkte,
helt fritt från självishet, sjukdom och död! S kulle icke
e tt sådant v ara önskvärt allestädes och av alla? Men
varför förspilla tid med något som, om d et någonsin
v arit en verklighet, n u för alltid synes v ara en
om öjlighet?
Ä r en sådan m öjlighet för alltid utesluten? Bibeln
svarar: Nej! D et gudom liga program m et för återlösning
och återställelse genom K ristu s g aran terar vad som
kunde ha v arit m en som ännu icke är. Det ä r detta
ämne, som vi n u äm na uppdraga k o n tu rern a av med
hjälp av den heliga skrift. D et ä r fulländningen av
denna gudomliga plan för m änniskosläktets återlösning
och befrielse från synd och död, som aposteln Paulus
sy ftar på i E fesierbrevet 1:9, 10, vilket lyder:
“I det a tt han för oss h ar k ungjort sin viljas
hem lighet, enligt d et beslut, som han efter sitt behag
hade fa tta t inom sig själv, om en ordning, som i
tidern as fullbordan skulle komma till stånd, d et beslutet,
a tt i K ristu s sam m anfatta allt som finnes i him m elen
och på jorden.”
K A PITEL III
LÖFTETS BÄGE.
Det ä r tydligt, a tt om vi skola kunna tänka på ett
r ä tt sätt om Gud, ä r det nödvändigt a tt först förjaga de
tä ta dim m or av vidskepelse, vilka kom m it så många
a tt förlora tron på G ud och på den bok, som sedan
gam m alt anses v ara H ans sanningsord. D etta ä r icke
alltid en lä tt sak a tt göra, m en vi hoppas, a tt denna
diskussion skall bli till en god hjälp i den riktningen.
Icke alla äro säkra på h u ru v id a de skola godtaga
bibeln såsom e tt tillförlitligt budskap beträffande
m änniskosläktets u rsp ru n g och slutliga öde, m en alla
borde åtm instone bli intresserade av enkelheten och
föm uftigheten i dess k ortfattade fram ställning över
äm net, n ä r denna fram ställning k ritisk t analyseras,
särskilt sedan alla traditionella fördom ar blivit frå n ­
skilda den enkla och ra k t på sak gående berättelsen.
Vad säger då den bibliska b erättelsen om m änniskan,
sedan vi avskilt från denna b erättelse vidskepelse och
m änskliga antaganden?
Den förtäljer, a tt sedan G ud skapat v åra ‘första
föräldrar, tillsade han dem, a tt de skulle “förvisso dö”,
om de överträdde hans lag—“P å den dag, d u äter därav
skall du förvisso dö”. (I Mos. 2:17, eng. bibelövers.)
D etta synes v ara enkelt och tydligt nog!
Men ä r d et sant?
Ja, d etta uttalande, som för länge sedan gjordes till
m änniskosläktets stam föräldrar, bekräftas i dag av
m illiarder g ravar och av en ännu döende värld, allt
vittnande om d e n .b istra sanningen i den varning, som
gavs åt m änniskorna i Eden.
P å denna p u n k t ä r det åtm instone tydligt, a tt Första
Mosebok ä r i överensstäm m else m ed en verklighet,
som icke kan bestridas. Den om ständigheten, a tt Adam
icke gick ned i graven på den dag, då han överträdde
G uds lag, ä r icke något bevis för a tt dödsstraffet icke
12
Löftets båge.
13
var bokstavligt m enat. En noggrann översättning av
den hebreiska tex ten —“döende skall du dö”—visar, att
dödsprocessen skulle b ö rja genast och fortgå, tills livet
helt och hållet utslocknat.
Och d etta ä r ju st vad som hände.
Men något ann at hände också d är b o rta i Eden.
F rå n an n at håll än från Skaparen kommo förledande
ord till m oder Eva: “Ingalunda skolen I dö!” D enna
illfundiga antydan, a tt Gud skulle ha ljugit för sina
skapade varelser, säges ha kom m it från “orm en.”
F yra tu sen å r senare identifierade aposteln Jo hannes
“den gamle orm en” såsom varande “djävulen och S atan”
och förklarade, a tt han v arit den store bedrag aren av
alla folk. (Se Upp. 20:1-3). Vi ha n u två mot varandra
stridande uttalan d en —“du skall förvisso dö” och “du
skall förvisso ICKE dö”. D et första av dessa uttalanden
h ar bek räftats av fakta.
D öden ä r i sanning en verklighet, beträffande varom
bibeln säger: “De döda veta alls in tet” och “i dödsriket,
dit du går, k an m an icke verka eller tänka, d ä r finnes
ingen insikt eller vish et”—Pred. 9:5-10.
D et stora bedrägeriet.
Men h u ru h a r d et g ått m ed “orm ens” uttalande: “du
skall förvisso icke dö” ? H ar d etta gått i uppfyllelse
ned genom åld rarn a? Jesu s förklarade beträffande den
“gam le orm en”, a tt han v a r “lögnens fad er”. Om därför
berättelsen i F ö rsta Mosebok ä r sanning, och Jesus
visste vad han talade om, k u n n a vi vänta oss, a tt Satan
skulle fram kom m a m ed y tterlig are bedrägliga bevis på
dödens obefintlighet. Och då U ppenbarelseboken säger,
a tt den “gam le orm en” b edragit alla folk, så k unna vi
vänta oss, a tt hans bedräg erier blivit allm änt utbredda
och påtagliga.
F inna vi förhållandet v ara så?
Ja! T rots det a tt S atan bestäm t sagt, a tt döden icke
skulle följa, om de åto av den förbjudna frukten, så ha
dock A dam och Eva och alla deras efterkom m ande
14
Gud och F ö rnuftet
dö tt eller äro döende, v arför d et blivit nödvändigt för
Satan a tt h itta på något y tterlig are därom.
D et ä r tydligt, a tt han icke velat fram träd a och
bekänna, a tt han falskeligen anklagat G ud för a tt vara
en lögnare. D ärför tog han det y tterlig are onda steget
a tt förleda folk till a tt tro, a tt vad som syntes vara död
icke v ar någon u tan en övergång till en annan form av
liv på e tt högre eller lägre tillvarelseplan. Och på
grund av en inneboende fru k tan för döden, som döljer
sig i m änniskornas h järtan , h a r hela m änniskosläktet
föredragit too lögnen: “D et finns ingen död.” Genom
detta stora bedrägeri ha m änniskorna kom m it till den
tron, a tt döden i själva v erk et ä r en vän sn arare än en
fiende, såsom bibeln fö rk la ra r den vara.—I K or. 15:26
D et finns em ellertid e tt härlig t hopp om fram tida
liv, icke såsom en följd av a tt m änniskan icke kan dö
u ta n gru n d at därpå a tt hon dör och skall uppväckas
från döden.
Men h u ru k u n n a vi bestå inför Skaparen, vilkens
lagar blivit överträdda? V ilken ä r grundvalen för
hoppet om n y tt tillfälle till G uds ynnest och till a tt få
åtn ju ta evigt liv i fullkom lig lycka? K om m er Gud att
upphäva dödsdom en endast m ot ett löfte från oss att
härefter bli b ättre?
Bibeln innehåller en tydlig och k lar fram ställning
av S kaparens plan, genom vilken det förlorade släktet
skall få e tt tillfälle a tt återvända till harm oni med
Honom, m en om vi skola utfinna sanningen, ä r det
nödvändigt, a tt vi gå till väga m ed stor försiktighet.
D å det ä r tydligt, a tt vi aldrig skola få v åra frågor
tillfredsställande besvarade, om vi leta i den trad itio n ­
ella teologiens dy efter någon fast botten för trons
an k are a tt gripa tag uti, så låt oss begränsa v å rt sökande
till ensam t bibeln för a tt se, om vi d äri k u nna finna
någon stråle av hopp. H ittills h a r bibeln befunnits vara
i överensstäm m else såväl m ed välkända fakta som
förnuftet, och detta inger oss förtroende för densamma.
Ä r det då icke rim ligt a tt hoppas på. a tt denna bok.
Löftets båge.
15
bibeln, skall visa sig innehålla en tillfredsställande
lösning av hela det viktiga problem et om h u ru vi skola
återvända till Gud?
Av I Mos. 3:15 fram går, a tt S kaparen red an från
början avsåg a tt göra någonting m er för m änniskosläktet
än blott och b a rt döm a d et till döden. H an lovade, a tt
kvinnans “säd” slutligen skulle söndertram pa ormens
huvud. D etta löfte ä r onekligen svävande och obestäm t,
m en i ljuset av yetterligare gudomliga avslöjanden är
d et på e tt u n d e rb a rt sätt fullt av mening.
V ända vi oss nu till e tt av de sista kapiteln i bibelnU ppenbarelsebokens 20:e kapitel—så finna vi h ä r
aposteln Johannes förklara, a tt h an i en syn såg en
m äktig ängel kom m a ned från him m elen och gripa “den
gam le orm en” och fängsla honom för tusen år, “på det
a tt h an icke m er skulle förvilla folken”. D etta är
uppenbarligen en profetisk beskrivning av uppfyllelsen
av d et första svävande löftet i I Mos. 3:15, a tt kvinnans
säd skulle söndertram pa “orm ens” huvud.
Med an d ra ord, i detta högst sym boliska språk
fö rsäk rar oss Skaparen, a tt v åra första föräldrars synd
icke för evigt skall resu ltera i död för m änniskosläktet
utan a tt säk er hjälp skall kom m a i H ans egen tid och
på H ans eget sä tt och a tt “orm en” själv skall krossas.
Sålunda ha vi lokaliserat de tv å y tte ista ändarna, så
a tt säga, av denna gudagivna löftets båge—löftet i
Första Mosebok a tt “orm ens” h u vud skulle sönder­
tram pas sam t U ppenbarelsebokens förklaring a tt denne
samm e “orm ” skulle bliva bunden och slutligen tillin ­
tetgöras. Men låt oss icke stanna h är utan fortsätta
v å rt studium av den heliga skrift i hopp om a tt finna
flera d etaljer om h u ru Satans dödsbringande v erk i
Eden skall stoppas och om h u ru d et m änskliga släktet
skall återfå d et förlorade paradiset.
G uds löfte till A braham
“I dig och i din säd skola A LLA släk ter p å jorden
varda välsignade” (I Mos. 12:1-3; 22:18; 28:14). Senare
16
G ud och F örnuftet
i hans liv, då sonen Isak vux it upp till man, upprepade
G ud d etta löfte, som h an bekräftade m ed ed. Men
A braham dog u tan a tt se dess uppfyllelse. L öftet ärvdes
av Isak och sederm era av dennes son Jakob. Jakobs
äld re broder, Esau, såide till Jak o b sin förstfödslorätt
till detsam m a för en linssoppa.
Slutligen nådde Jak o b slutet på sitt bekym m ersam m a
liv utan a tt G uds löfte åt honom blivit uppfyllt. P å
dödsbädden överläm nade han denna spira till sin son
Juda. U trym m et m edger icke en undersökning av alla
de m ånga sam m anhörande löften i G am la testam entet,
vilka d etaljera och utvidga det ursprungliga löftet till
A braham .
V are det nog sagt, a tt ju d arn a i alla dessa
löften sågo en stor personlighet utlovad—“lejonet av
Ju d a stam ”—vilken de b ru k ad e tala om såsom den
kom m ande Messias.
D et stark a inflytandet från dessa gamla löften h ar
v arit den kraft, som avskilt det betryckta och förföljda
judiska folket från den övriga m änniskovärlden under
m era än fyra tusen år. Ju d a rn a av i dag äro e tt levande
bevis för verkligheten i G uds handlingssätt m ed dem
i det flydda och för verkligheten i hans hoppingivande
löften till och genom dem såsom sitt “utvalda folk”.
M ånga av dessa löften äro em ellertid fortfarande
ouppfyllda.
DEN UTLOVADE MESSIAS.
Vid tiden för Je su första n ärv aro var det många
ju d a r som väntade på ankom sten av den länge utlovade
Messias. Och det b erättas oss, a tt n ä r h e rd a r vaktade
sina h jo rd ar bland Judéen s höjder, sågo de en n att
plötsligt ett ö vernaturligt ljus och hörde i samma stund
ovanliga röster.
“O troligt fantastiskt”, säger du?
L åt oss kom m a ihåg, a tt om bibeln ä r vad den utger
sig för a tt vara en uppenbarelse av S kaparens avsikter
med m änniskors barn, samme Skapare som fram brakt
alla de andra m äktiga verken i skapelsen—då ä r det
ick e så sv årt a tt tro, a tt den allvetande och allsm äktige
Löftets båge.
17
G uden också skapat m ånga olika slag av andevarelser
på högre tillvarelseplan än m änniskornas. Och om han
ville, a tt änglarna vid e tt sådant viktigt tillfälle som
F rälsaren s födelse skulle trä d a i förbindelse med
m änniskor så v ar det m ycket lätt för honom a tt ordna
härm ed.
D etta ä r ju st vad han gjorde!
Genom en m äktig ängel sade han till herdarna:
“V aren icke förskräckta. Se, jag b åd ar eder stor glädje,
som skall vederfaras A LLT folket. Ty i dag h ar en
F rälsare blivit född åt eder i Davids stad, och han är
Messias, H erren .” (Luk. 2:10, 11.)
O rdet KRISTUS är den grekiska m otsvarigheten till
det hebreiska ordet MESSIAS. Sålunda detta ängelns
budskap helt enkelt, a tt världens Messias, som G ud för
länge sedan lovat a tt sända, nu verkligen hade blivit
född och i sanning skulle bli världens Frälsare. På
grund h ärav v a r det “goda n y h eter” (eng. bibelöv.)
för A LLT folket—“ALLA jordens fam iljer” (eng.
bibelöv.) skulle bli välsignade såsom en följd av Hans
födelse.
Men på vilket sätt skall Jesus, Messias, bli världens
frälsare? Vad innebär den välsignelse, som H an skall
giva alla?
Enligt vad vi redan sett, förlorade m änniskosläktet
i Eden rätten a tt leva evigt på jorden. Och om död helt
enkelt innebär död. såsom tydligen ä r fallet, så synes
det ej finnas något sätt för någon av oss, på vilket vi
skulle kunna frälsas, utom därigenom a tt gudom lig m akt
först befriade oss från dödsdom en och d ärefter å te r­
ställde oss till liv.
“Frid på jorden"! N är?
Men varför dö då m änniskorna fortfarande, ehuru
Frälsaren, Messias, kom till jo rd en för n ära två tusen
år sedan? I vilken m ening ä r han världens F rälsare?
Om d et icke finns någon evig pina, från vilken m ännis­
korna behöva frälsas, varifrån och h u ru frälsar då
18
Gud och Förnuftet
Messias världen?
Och blir det någon skillnad i
världens ställning, sedan den blivit frälst?
Alla m innas den vackra m usiken och de inspirerande
predikningarna ju letid från alla k y rk o r i kristenheten.
“F rid på jo rd en ” och “goda n y h eter för allt folket”
(eng. bibelöv.! “en stor glädje som skall vederfaras allt
folket”—sv. öv.) förkunnas v arje å r från alla håll. Men
ä r det icke ett faktum , a tt dessa uttalan d en hittills
huvudsakligen förblivit tomma ord?
Innebära väl
orden “frid på jorden, god vilja bland m änniskorna”
(g ru n d tex ten ) m ycket för en döende krigare?
I krigstid döda Jesu efterföljare i det ena landet
sådana som b ekänna sig v ara K risti efterföljare i ett
ann at land. K an m an tänka sig, a tt dessa som slaktat
varandra, om edelbart d ärefter g latt återse v arandra i
him m elen och d är gem ensam t åtn ju ta den him m elska
saligheten. Ä r d e tta d et sä tt på vilket profetian om
“frid på jorden” skall uppfyllas?
V år fram ställning h ar ännu icke givit de tillräckliga
svaren på dessa kvistiga frågor, men låt oss gå vidare i
vår skriftforskning för a tt se, om icke bibeln fullt
tillfredsställande besv arar dessa spörj smål.
Vi ha följt de m essianska löftena från dagarna i
Edens lustgård och ned till Je su tid och funnit a tt dessa
löften ha sin uppfyllelse i M ästaren. P au lu s förklarar
detta i G alaterbrevet 3:8, 16, d är h an k la rt och tydligt
identifierar Honom såsom den utlovade “A braham s
säd”.
Johannes D öparen sade om Jesu s: “Se, G uds lamm,
som borttag er världens synd!” Vid den tiden bekände
Johannes otvetydigt Jesu s såsom varande den utlovade
Messias. Senare blev em ellertid Johannes kastad i
fängelse; och m edan h an v a r där, började han undra,
om han m öjligen m isstagit sig.
H an sände då bud till Jesu s och frågade, om han
verkligen v ar Messias, v arp å Jesu s gav ett m ycket
intressant svar. Jesu s sade till b u dbärarna, att de skulle
påm inna Johannes om, a tt han botat sjuka; återställt
Löftets båge.
19
lama, så a tt de k u n n at gå; givit blinda sin syn åter;
botat döva, så a tt de k u n n at höra, och a tt han vid vissa
tillfällen till och med uppväckt döda.
Je su verk profetisk uppfyllelse.
V arför svarade Jesu s Johannes på detta egendomliga
sätt? H an svarade så, em edan profeterna förutsagt, a tt
han ju st skulle göra dessa gärningar! D ärigenom blev
Johannes å te r viss i sitt sinne. Och d et v a r icke endast
Johannes D öparen som blev im ponerad av de m äktiga
ting Jesu s utförde, u tan d et v ar helt naturligt, att
m ånga an d ra på Jesu tid också skulle bli övertygade om
a tt h an v ar M essias och a tt tiden var n ära för u p p rä t­
tand et av d et länge utlovade m essianska rik e t som
skulle bli en välsignelse för Israel och genom Israel
för hela världen—för “alla jordens fam iljer”. I själva
v erk e t blev folket slutligen så hänfört, a tt de ville
göra Jesu s till sin konung och även u tropade honom
därtill, n ä r han red in i Jeru salem på en åsna.
Fem dagar efter denna händelse inträffade em ellertid
något, som förbryllade lärju n g arn a och andra, som
tro tt på Jesu s såsom Messias. De religiösa ledarna på
den tiden hade b livit avundsjuka på hans popularitet,
varför de uppgjort en kom plott m ot honom: de grepo
honom, inledde en fingered rättegång, döm de honom
till döden och slutligen korsfäste honom såsom en
m issdådare.
V ad betydde nu allt d etta? H u ru kunde d et vara,
a tt H an som skulle bli hela jordens K onung, skulle
fängslas och korsfästas? En sådan sakernas vändning
överensstäm de icke m ed lärju n g arn as uppfattning om
Messias uppgift—a tt u p p rätta e tt rike, v ara konung
däröver och befria folket. H u ru stor m åste icke deras
m issräkning ha v arit, n ä r deras förhoppningar och
förväntningar sålunda blevo grusade?
T re dagar d ärefter voro tv å av M ästarens m odstulna
lärju n g ar på väg till Em m aus, då plötsligt en “främ ling”
förenade sig m ed dem. N är h a n såg, a tt de voro
20
Gud och Förnuftet
sorgsna, frågade han dem om orsaken härtill. Dessa
om talade för honom de händelser, som inträffat de
senaste dagarna, och sade honom h u ru b itte rt besvikna
de hade blivit i sina förväntningar beträffande u n d er­
göraren från N asaret.
V arför Jesu s dog.
D enne främ ling—som i själva v erk et var den
uppståndne K ristus—tog tillfället i ak t a tt förklara för
dem, varför han dött; a tt hans död v arit förutkänd och
förutsagd av den him m elske F ad ern och a tt den var
en nödvändig förutsättning för de utlovade välsignel­
serna, som skulle komm a genom det m essianska rikets
härlighet.
E fteråt förkunnade dessa två lärju n g ar sina erfaren ­
h eter för andra; de sade: “Voro icke v åra hjärtan
brinnande i oss, n ä r han talade med oss på vägen och
uttydde skriftern a för oss?” Förvisso funnos goda skäl
till lärjungarnas glädje. Nu förstodo de, a tt M ästarens
död icke v ar ett tragiskt misstag, som de hade trott, och
icke heller v ar den ett bevis på a tt han icke v ar Messias.'
Slutligen kommo lärju n g arn a till förståelse av a tt Jesu
död v ar en absolut nödvändighet för att m änniskosläktet
skulle kunna kom m a i åtnju tan d e av evigt liv, vilket
blivit av Gud utlovat.
Senare förklarade en av lärjungarna, a tt Jesu s före
sitt m änniskoblivande v arit känd u n d er benäm ningen
ORDET (grekiska: LOGOS) Joh. 1:1. D et var denne
Logos eller O rdet, som blev kött för det ändam ålet a tt dö
såsom ett m otsvarande pris, ett “lösenpris”, för Adam
och det i honom dödsdömda m änskliga släktet.—I Tim.
2:3-6; Rom. 5:12.
Genom a tt ignorera eller avsiktligt dölja den rä tta
m eningen i den grekiska texten i Johannes första
kapitel, ha ö v ersättarna kom m it det a tt se ut, som om
“Logos” eller “O rdet” vore Skaparen själv. Men en
rä tt översättning av texten avslöjar det faktum , att
“Logos” blott v ar “en” g u d -eller en m äktig person—
Löftets båge.
21
under det a tt S kaparen benäm nes “G uden”—den högste,
den allsmäktige.
A posteln säger oss, a tt “Logos” var den aktive agenten
i skapelseverket—“Genom det [honom ] h ar allt blivit
till, och utan det [honom ] h ar intet blivit till, som
ä r till”. U tan tvivel är det på grund härav, som orden
oss och v år i pluralis b ru k as i skapelseberättelsen i
Första Mosebok—“L åt oss göra m änniskor till vår
avbild, till a tt vara oss lika.
Bibeln säger, att F ad ern och Sonen äro ett, men
härm ed m enas tydligen, a tt de äro e tt [eniga] i vilja
och avsikter och icke två personer i en person. Jesus
bad, a tt denna sam m a enhet skulle råda m ellan honom
och hans efterföljare. Se Joh. 17.
A tt Jesu s själv icke betrak tad e sig såsom en person
med F adern eller a tt han själv v ar Jehova, fram går
tydligt av följande u ttalande av honom: “F adern är
stö rre än jag".
L än u n g a rn a visste, a tt syndens lön ä r döden—icke
ett liv i plågor—och d ärför v ar det lätt för dem a tt
förstå, h u ru Je su död, h an som “v art k ö tt”, kunde betala
straffet och öppna en väg tillbaka till harm oni m ed Gud
och således till liv.
Men före pingsten var d et något som var fullständigt
m ysteriskt för dem beträffande hela affären. E huru de
visste, a tt Jesus, deras Messias, hade u ppstått från
döden, så sågo de honom likväl sällan, och slutligen
läm nade han dem helt och hållet. Så egendomligt! N är
de sist sam m anträffade m ed honom, sade han dem, att
de skulle stanna kvar i Jerusalem , tills de skulle
erhålla vidare in stru k tio n er genom den helige andes
förmedling. Förvisso m åste dessa om ständigheter ha
synts dem m ärkliga. D et var e tt underligt förfarings­
sätt av en, som de fortfarande trodde på såsom den
utlovade Messias.
D et v ar icke endast lärjungarna, som blevo för­
virrad e till en tid av denna oväntade vändning i
händelseförloppet, u tan även många andra ha sederm era
22
G ud och F ö rnuftet
m issförstått saken och på grund härav sp ritt falska
förklaringar. Om Jesu s icke kom m it för a tt upprätta
e tt synligt rike på jorden, så m åste ett annat skäl kunna
givas för hans ankomst. D et syntes därför logiskt för
många, a tt hans ankom st, död och uppståndelse haft till
ändam ål a tt frälsa m änniskorna från plågor i “helvetet”
till e tt liv i him m elen från och m ed dödsögonblicket.
Men Messias skall u p p rätta e tt rik e på jorden p å av
G ud bestäm d tid och då välsigna alla jordens familjer,
som vi skola se.
A lltefter som logiska sinnen vända sig b o rt från de
m örka åldrarnas lära om evig pina, vilken de tro tt vara
från Gud, önska de veta v arfö r n ä ra tv å tusen å r gått,
sedan Jesu s läm nade sina lärjungar, u tan att något
åtgjorts för världen, vars själviskhet tilltagit och som i
vår tid h a r m indre tro på Messias än någonsin förut.
T änkande m änniskor fråga sig, varför det g år så sakta
fram åt m ed frälsningsverket, om Jesu s haft till uppgift
a tt om vända världen och rädda den från evig pina. A
and ra sidan, om Je su s haft till uppgift a tt u p p rä tta ett
rike på jorden och därigenom välsigna m änniskorna
med h v och lycka, v arför h ar detta icke red an skett?
Om bibeln är G uds ord, som vi tro den v ara, då böra
vi vänta oss d äri finna dessa och andra förnuftiga frågor
fullt tillfredsställande besvarade. M en d ärv id skola vi
kom m a ihåg, såsom också O rdet fö rklarar, a tt Guds
vägar äro högre än v åra vägar och hans tan k ar högre
än v åra tankar. (Jes. 55:8-11.) D etta innebär icke, a tt
vi icke skola söka utforska G uds tankar, ty Han har
inbjudit oss till m eningsutbyte m ed sig (Jes. 1:18, eng.
bibelöv.). N är vi m ottaga denna inbjudan till ta n k e u t­
byte m ed S kaparen genom hans ord, så finna vi vad som
tillfredsställer såväl förstånd som hjärta.
K A PITEL IV.
HAR KRISTENDOM EN M ISSLYCKATS?
ETT R Ä TT svar på denna fråga, h uruvida k risten ­
domen haft fram gång eller m isslyckats, beror på en
rä tt förståelse av vad som ä r kristendom och vad Gud
avsåg den skulle u trä tta på jorden. K ristus fram ställes
för oss i bibeln såsom världens Frälsare, varför den
logiska slutsatsen m åste bli, a tt G ud p lan erat för
världens om vändelse till Honom och därm ed frälsning
från döden.
Men n ära två tusen å r ha g å tt sedan Jesu s kom till
jorden för a tt dö för m änniskosläktet, och likväl är
världen ännu långt ifrån omvänd. Ä ven nam nkristna
förlora hastigt grund för sin tro, och hela folk sätta sig
upp em ot varje slag av religion. Skola vi h ärav draga
den slutsatsen, a tt G uds plan m isslyckats?
L ärju n g arn a på Jesu tid grundade sina förhoppningar
om d et m essianska rik e t på Gamla testam entets
profetior, och deras förhoppningar voro därför i
huvudsak riktiga. Vad de till en början icke förstodo
var, a tt tiden ännu icke kom m it för u p p rättan d et av
detta rike. Samm a h ar varit förhållandet med de
nam nkristna sedan dess: deras tro a tt Gud skall
om vända världen genom K ristus och försam lingen är
riktig, men de ha försum m at a tt efterse i bibeln, a tt
tiden härför icke ä r innevarande tidsålder, und er vilken
Gud näm ligen ej avsett a tt detta verk skulle utföras.
Alldeles såsom Jesu dåvarande lärju n g ar icke
observerade i profetiorna, a tt Messias m åste lida och
dö såsom m änniskosläktets Å terlösare, innan det utlovade
rik et m ed dess välsignelser kunde kom m a till världen;
så ha på sam ma sätt de nam nkristna försum m at se i
23
24
Gud och Förnuftet
den heliga skrift, a tt K risti sanna försam ling först m åste
lida och dö med Honom, innan de kunna utfå förm ånen
a tt sam arbeta med Honom i det tillkom m ande rikets
verk, som b lir a tt om vända och välsigna världen.
Aposteln P aulus fö rk larar detta tydligt, i det han säger:
“Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen
Guds arvingar och K risti m edarvingar, om vi eljest
lida med honom för a tt också m ed honom bliva för­
härligade. Ty jag håller före, a tt denna tidens lidanden
intet betyda i jäm förelse med den härlighet, som
kom m er a tt uppenbaras på oss.”—Rom. 8:17, 18.
D en härlighet, som åsyftas här, ä r tydligen h ä r­
ligheten av m edarvskap med K ristus i Hans m essianska
rike. Om de som uppnå denna härlighet först m åste
lida och dö med Honom, så innebär detta, a tt för­
sam lingens nuvarande mission icke ä r att “erövra
världen för Je su s” u ta n a tt tro g et följa i H ans fotspår
ända intill döden.
K ristna följa Jesus.
Och detta ä r i själva verket, vad Jesu s själv lärde
sina efterföljare. Vid m er än e tt tillfälle sade han till
exem pel: “Om någon vill efterfölja mig, så försake
han sig själv och tage sitt kors på sig; så följe han mig.”
A tt dessa hade a tt följa honom hela vägen intill döden
fram går bestäm t av Je su ord i U ppenbarelseboken 2:10,
som lyder: “V ar trogen intill döden, så skall jag giva
dig livets krona.” A tt denna tro h et innebär mod att
lida förföljelse visas i H ans löfte i U ppenbarelseboken
3:21, d är Han säger: “D en som v inner seger, honom
skall jag låta sitta med mig på min tron, likasom jag
själv h a r v unnit seger och satt mig med m in F ader
på hans tron.”
N är åt försam lingen gavs det gudom liga uppdraget:
“G ån u t i hela världen och prediken evangelium ”, så
v ar ändam ålet härm ed tydligt angivet v ara att göra
lärju n g ar och a tt giva e tt “vittnesbörd”. D etta verk var
icke avsett av G ud a tt erövra världen utan till att
H ar kristendom en m isslyckats?
25
förbereda de kristna själva för fram tida regering med
Jesus, vilket tydligt läres i U ppenbarelseboken 20:4.
Vi citera:
“Och jag såg de m änniskors själar, som hade blivit
halshuggna för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull
. . . . ; dessa blevo nu åter levande och fingo regera
med K ristus i tusen år.”
Eftersom de sanna k ristnas mission i världen blott
varit a tt avge ett “vittnesbörd” om sanningen och a tt
d äru n d er göra erfaren h eter såsom en förberedelse för
dem själva till det stora fram tida v erk et a tt om vända
världen, näm ligen u nder de tusen åren för riket, så
kunna vi lätt förstå, varför kristendom en skenbart
m isslyckats. I själva verket h a r kristendom en icke
förfelat sitt m ål; det är endast de nom inella troendes
falska förhoppningar som icke förverkligats. N är vi
förstå a tt försam lingens n u varande mission ä r a tt offra
och lida och icke a tt erövra världen, så uppklaras
genast m ånga förbryllande frågor för oss.
H ar du till exem pel icke ofta u n d ra t över, varför
trogna kristn a vanligen få lida m era än icke troende?
H ar du någonsin u n d rat över, varför m änniskosläktet,
efter det Jesu s kom m it såsom “världens ljus”, likväl
fick ingå i en lång period av m örker, vilken vi n u tala
om såsom de “m örka åld ra rn a ”? H ar du någonsin
un d rat över, varför det i dag finns m er än dubbelt så
många hedningar som för ett århu n d rad e sedan? Vem
h a r icke fu n d erat över spörsm ål av detta slag? Många
ha till följd av dylika reflexioner d ragit den slutsatsen,
a tt kristendom en är ett gigantiskt gyckelspel och att
denna civilisationens förmodade grundval och bålverk
uppenbart förfelat a tt åstadkom m a det goda, den
förkunnat sig skola utföra.
V ad ä r en k risten?
Den allm änna uppfattningen om kristendom h ar
varit, a tt m an slu ter sig till densam m a på liknande sätt
som m an ingår såsom m edlem i någon förening och a tt
26
Gud och Förnuftet
m edlem skapet i en försam ling utgör något slags skydd
m ot gudom lig vrede, som i annat fall skulle förpassa
individen, i dennes dödsögonblick, till en fasansfull
plats av pina. D ärför h a r m an dragit den slutsatsen, att
G ud vill a tt v arje m änniska skall bli en kristen, på det
a tt hon m å undgå denna förskräckliga fram tid. Men
sedan det nu genom en b ä ttre dags k larare ljus blivit
upptäckt, a tt den eviga pinans n attm ara icke läres i bi­
beln, h a r vägen blivit banad för en rä tta re förståelse
av m eningen m ed a tt vara en kristen.
O rdet “K ristu s”, som ä r den grekiska översättningen
av d et h ebreiska ordet Messias, b ru k as i Nya testa­
m entet för a tt sam m anställa Jesu s m ed de många
härliga m essianska löftena i Gam la testam entet. Såsom
redan näm nts, gavs d et första av dessa löften i Edens
lustgård, då G ud sade, a tt kvinnans “säd ” skulle “sön­
dertram p a d itt [orm ens] h u vud”. E tt an n at och m era
preciserat löfte gavs å t A braham , n ä r H erren sade a tt
genom hans “säd” skulle “alla släk ter på jo rd en” varda
välsignade.
Sålunda kom Jesus, K ristus, i v ärlden såsom “löftets
säd” för a tt välsigna hela m änskligheten, och Skriften
visar, a tt de som bliva sanna kristn a genom a tt troget
följa i H ans fotspår, uppoffrande sig själva ända intill
döden, skola bli m edlem m ar tillsam m ans med Honom i
den utlovade “säden”.
A posteln Paulus, som skrev till den tidens kristna,
sade: “H ören I nu K ristus till [om I ären sanna kristn a],
så ären I därm ed ock A braham s säd, arvingar enligt
löftet” (Gal. 3:29). I sitt brev till k orintierna säger
Paulus, a tt “kroppen [K ristus] ä r en och h ar många
lem m ar [m edlem m ar]”—I Kor. 12:12, eng. bibelöv. D et
ä r m ycket viktigt, a tt vi noga b eakta dessa två
uttalanden av aposteln. De visa, a tt Gud med u tv äljan ­
det och utvecklandet av de kristna i närvarande tid
b lo tt utför e tt förberedande arbete i och för den fram ­
tida m essianska avsikten a tt välsigna “alla släk ter”.
D etta innebär, a tt G ud hittills aldrig försökt a tt om vända
H ar kristendom en m isslyckats?
27
hela m änniskosläktet till K ristus u tan endast utvalt
några få bland folken till a tt förenas m ed Jesu s i hans
fram tida verk, då han skall välsigna hela världen, både
levande och döda.
“E tt egendom ligt folk.”
Men vilka äro i dag de kristna, som Gud u tväljer
till a tt regera m ed M essias? I vilken försam ling kunna
vi finna dem ? S annolikt finns det några inom envar av
de olika sekterna; m en G ud ä r D om aren, som avgör
var de finnas. En sann kristen ä r en sådan som,
sedan han insett sig v ara en sy ndare och b o rta från
Gud, ångrat sig och som genom tro på K risti u tgjutna
blod helt invigt sin tid, sina förm ågor—allt d et han äger
—å t H erren ; och d ärtill troget söker a tt fullfölja denna
sin invigning. M edlem skap i en sekt h a r in tet som
helst a tt göra härm ed. Se Rom. 5:1-3.
I A postlagärningarnas 15 :e kapitel finns en m ycket
tydlig fram ställning beträffande G uds avsikt a tt utvälja
trogna k ristn a denna tidsålder. H är benäm nas de “ett
folk . . . efter hans nam n”. A posteln säger, a tt “Gud
först såg till h edningarna”, ej för a tt göra alla dem
till kristna u tan “för a tt bland dem taga e tt folk för
sitt n am n ” (g. sv. ö.)—de trogna kristna.
D ärefter, fö rk larar aposteln, skall G uds ynnest
återvända till Israel och “Davids fallna h ydda” (Israels
politiska statsliv) återuppbyggas, för a tt ock övriga
m änniskor [“de kvarblivna av m änniskorna”] skola få
ett tillfälle a tt “söka H erren ”, alla hedningar. Men
först m åste avslutas v erk et a tt utvälja “e tt folk . . .
efter hans nam n”—K risti brud, som skall utgöras av
h elt invigda kristna.
N är vi nu sålunda se, a tt Gud icke h ar för avsikt
a tt göra alla m änniskor till kristna denna tidsålder, så
hjälp er oss d etta a tt förstå m ånga skriftställen, som
förut v arit m ycket svårbegripliga. I U ppenbarelse­
boken 5:10 säges till exem pel, a tt K risti och försam ­
lingens fram tida regering skall bli h är “på jorden”.
28
Gud och F ö rnuftet
H u ru skulle detta kunna bli m öjligt, om alla utom
försam lingen skulle borttagas från jorden och plågas
för evigt i e tt brinnande helvete? ö v e r vilka skulle
väl helgonen i så fall regera h är på jorden? Denna
svårighet försvinner em ellertid, n ä r vi inse från den
heliga skrift, a tt världen skall välsignas och icke
förbannas efter det a tt den sanna försam lingen blivit
fulltalig.
I det a tt vi b etrak ta saken på detta sätt, kunna vi
förstå, a tt G uds plan för m änniskosläktets frälsning
ger e tt tillfälle åt alla, åt försam lingen såväl som också
åt världen. Dock bli inga frälsta u tan egen m edverkan
i G uds anordningar. Nej, bibeln lär tydligt, a tt alla
som synda uppsåtligt, sedan de kom m it till full kunskap
om sanningen, skola straffas med evig tillintetgörelse—
icke med ett evigt liv i plågor, såsom de m örka
åld rarn as trosbekännelser fram ställa saken.
Den sanna försam lingens belöning.
En annan in tressant fråga i sam band med Guds
utväljande av den kristna försam lingen till m edregenter
m ed K ristus i H ans m essianska rik e är, a tt sådana
trogna kristna skola få en högre belöning än världen i
allm änhet. G uds anordning för m änniskosläktet är, a tt
det skall återställas till liv h är på jorden—undfå det
rike, som är tillre tt “från världens begynnelse”, vilket
m edför herravälde över den lägre skapelsen h ä r på
jorden; m en till de kristna gav M ästaren löftet: “Jag
går bort för a tt bereda eder rum . . . . ty jag vill, att
d är jag är, d är skolen I ock vara.” Ja, försam lingen
skall få en him m elsk belöning, men det ä r icke Guds
avsikt a tt taga alla m änniskor till him m elen, såsom vi
senare* skola se i v år fram ställning.
U tsikten a tt erhålla evigt liv på grund av Å ter­
lösarens utg ju tn a blod ä r det välsignade hopp, som
bibeln ger å t såväl försam lingen som världen. Skriftens
altern ativ ä r icke him m elen för de rättfärdiga och evig
pina för de ogudaktiga utan evigt liv eller evig död.
H ar kristendom en m isslyckats?
29
Den första m änniskan, Adam, blev olydig och för­
lorade livet; m en i sinom tid kom Jesu s såsom lösen­
priset för hela m änniskosläktet och led dödsstraffet
[för A dam ] genom sin död på korset. Och såsom en
följd härav skall slutligen komma till alla; m en under
innevarande tidsålder äro helt invigda kristna de enda,
som ha fullt tillfälle till frälsning från döden genom
Å terlösaren. Em edan dessa följa Jesu s och offra sina
m änskliga liv vinna de icke blott him m elskt liv utan
belönas h ärför med odödlighet. Dessa äro de, som
“söka härlighet och ära och oförgänglighet [odödlighet]’’
—Rom. 2:7.
I det fram tida rik et skola även de lydiga bland
m änniskorna givas tillfälle till liv, m en det liv dessa
erhålla b lir endast d et m änskliga liv, som Adam förver­
kade och som då återställes å t dem. De lydiga få sedan
leva i all evighet, icke d ärför a tt de blivit odödliga utan
em edan Gud skall fo rtsätta a tt underhålla deras liv.
V arför världen icke nu blivit omvänd.
Den sanna kristendom ens mission h ar alltså hittills
endast varit a tt förbereda det fram tida m edarvskapet
med Messias för d et stora verk et genom det länge
utlovade riket. F rån denna synpunkt sett ä r det icke
m ycket a tt förundra sig över, a tt försöket a tt om vända
världen under innevarande kristn a tidsålder haft så
liten fram gång. H erren visste, att m änniskor skulle
komma a tt tro, a tt kristendom en misslyckats. Jesus
själv sade med hänsyftning på tidsålderns ände: “Skall
väl M änniskosonen, n ä r han komm er, finna tro h ä r på
jorden ?” Sålunda se vi, a tt det icke ä r någon över­
raskning för Gud, a tt m ycket få i v år tid h e lh jä rtat tro
på bibeln. Hans älskade Son, världens F rälsare, förutsåg
just detta tillstånd och förutsade det. D etta är ännu
ett gott skäl till a tt vi skola tro på vad bibeln säger.
U ppdelningen av den så kallade kristenheten i
hund ratals k y rk o r och sek ter ä r likaledes förutsagd i
det profetiska ordet. P aulus säger, a tt det skulle komma
i
30
Gud och Förnuftet
e tt sto rt avfall [II Tess. 2:3; I Tim. 4:1] från den sanna
tron, och detta h ar förvisso inträffat.
Om Jesu s och hans apostlar v arit en grupp b e­
dragare, inriktade på a tt verkställa någon självisk plan
som skulle influera hela m änniskovärlden, skulle de i
så fall öppet erkänna, a tt d e t icke skulle dröja länge,
innan hela planen m isslyckades och de därvid skulle
bli till e tt löje för m iljoner m änniskor?
Sådana
ledsam ma förutsägelser skulle icke v arit mycken
upp m u n tran för de tidigare kristna och skulle ej heller
förm ått m ånga a tt sluta sig till rörelsen. Världslig
visdom skulle säga: “M åla fram tiden så ljus som möjligt,
ty i ann at fall få ni icke m ånga till a tt om vända sig.”
Men Jesu s och hans apostlar voro icke ledda av
världslig visdom. De förstodo till fullo, a tt avsikten med
evangelii p redikan icke v ar a tt bygga upp stora och rika
försam lingar. De visste, a tt Gud icke avsåg, a tt världen
genom evangelii förkunnelse denna tidsålder skulle föras
till Je su fötter. De förutsågo, a tt eh u ru en “liten hjord"
av sanna kristna skulle sam las och förberedas för det
fram tida välsignelseverket, så skulle m issledda män
och kvinnor snedvrida de härliga sanningar, som
M ästaren lärde; och a tt såsom en följd härav det skulle
synas som om kristendom en misslyckats.
H u ru glada äro vi em ellertid icke därö v er a tt den
sanna kristendom en icke förfelat sitt mål; att Guds
avsikt m ed denna tidsålder förverkligats och a tt detta
förberedande v erk för d et nya rik e t n u ä r i det närm aste
fullbordat. I sanning finns det m ånga bevis från Skriften
på a tt den period, som avsatts för det gudomliga
ändam ålet a tt utkalla och förbereda sanna kristna till
a tt regera med Jesu s i det m essianska riket, n u ä r nära
slut. D et b ö r glädja v åra h järtan a tt taga del av några
av de bevis, som ange a tt vi n å tt tidsålderns ände och
ingå i en ny ålder, und er vilken de utlovade välsignel­
serna av frid och evigt liv skola givas åt en döende
värld.
K A PITEL V.
VÄRLDENS ANDE.
BIBLISKA sanningar rörande “v ärldens ände’’ ha
blivit så snedvridna av vidskepelse och sataniskt
bedrägeri, a tt i m ånga tänkande m änniskors sinnen de
väckt m otstånd för vidare undersökning. H uru många
tusen av uppriktiga m änniskor ha icke k än t blodet stå
stilla, så att säga, i d e ia s ådror, n ä r de av överentusias­
tiska predikanter fantasifullt fått m ålat för sig den
traditionella förskräckliga olyckan av evig pina! F ör
icke m ånga å r sedan försökte en b em ärk t prästm an
trösta m änskligheten med förkunnelsen a tt världens
ände icke skulle kom m a på femtio m iljoner år. U tan
tvivel kände många nobla k ristn a en stor befrielse
genom detta budskap och gladde sig över a tt en så
olycklig händelse icke skulle inträffa på jorden i deras
tid.
Men vilken helt annan synpunkt över detta äm ne få
vi icke, n ä r vi undersöka bibeln utan a tt låta oss
influeras av de m örka åld rarn as tros bekännelser. I det
heliga O rdet finna vi, a tt “världens ände” fram hålles
såsom något som vi alla med glädje borde se fram åt
mot. N är bibelns profetior beträffande d etta äm ne
k la rt förstås, så blir det tydligt a tt då Jesu s lärde sina
lärju n g ar att bedja: “Tillkom m e d itt rike; ske din vilja,
såsom i him m elen så ock på jorden,” H an därm ed i
själva v erk et lärde dem a tt bedja om den n ärvarande
onda världens slut och om en b ä ttre sådan i dess ställe.
Jo rd en s tå r evinnerligen kvar.
De m ånga olika m eningarna om världens ände, som
folk ha, h a icke alls något stöd i bibeln. Vad den heliga
skrift säger om d etta äm ne, h ar in tet som helst a tt göra
med den tron, a tt den bokstavliga jorden skall brinna
upp eller förstöras.
B eträffande den planet, vi bebo, säger profeten
Jesaja: “Så säger H erren, han som h ar skapat himmelen.
31
32
G ud och F örnuftet
han som ä r Gud, han som h a r dan at jorden och gjort
den, han som h ar b e re tt den och som icke h a r skapat
den till a tt v ara öde, utan danat den till att bebos.”
(Jes. 45:18.)
En annan av bibelns p rofeter säger oss.
a tt “jorden stå r evinnerligen k v ar” (Pred. 1:4). Och
Jesu s sade i sin bergspredikan: “Saliga äro de sa k t­
modiga [de ödm juka], ty de skola besitta jo rden” (M att.
5:5). A lla dessa skriftställen visa tydligt, a tt det icke
ä r G uds avsikt a tt någonsin förstöra den bokstavliga
jorden u tan a tt i stället giva den till e tt evigt hem åt
m änniskosläktet.
O rdet “värld ” användes i bibeln på samma sätt som
vi b ru k a det i v åra dagar. D et b ety d er icke jorden
utan folkens sam levnad på jo rd en —sam hället i a ll­
m änhet. Om vi till exem pel skulle läsa, a tt världen
skakades storligen av det väildskrig som nyligen slutat,
så skulle vi icke förstå detta innebära, a tt de bokstavliga
bergen störtade om kull eller a tt jordskorpan på något
sätt berördes därav.
Bibeln använder sam ma talesätt, då den förutsäger
skakande händelser vid den nuvarande tidsålderns slut,
händelser, genom vilka den ex isterande sociala ordningen
skall störtas och väg beredas för Messias’ rike.
O rdet “v ärld ” användes också i bibeln i betydelsen
av en tidsålder. D et säges till exem pel, a tt en värld
slutade med syndafloden—likväl gick denna jorden
icke under. Bibeln talar även om en annan värld, som
började efter floden och som skall förstöras vid K risti
an d ra närvaro. Och d ärefter kom m er ännu en värld,
som skall börja med slutet av den närvarande. Denna
sistnäm nda värld kom m er a tt bestå i all fram tid. Det
ä r denna tred je värld, som skall u p p rättas i och med
det m essianska riket.
Dessa världar, vilka alla v arit till på denna planet,
jorden, äro med hänsyn till deras andliga och m ateriella
sidor av aposteln P etru s beskrivna u n d er sym bolerna
av “him lar” och “jo rd ” (se II P etr. 3). Det är tydligt.
V ärldens ände.
33
a tt det språk, som aposteln b ru k a r i detta kapitel, är
bildligt och icke bokstavligt, ty i an n at fall m åste vi
draga den slutsatsen, a tt Skaparen beslutit förstöra hela
universum , om vi näm ligen fasthålla vid en bokstavlig
betydelse, em edan P e tru s säger, a tt såväl “him larna”
som “jo rd en ” skola “med dånande h ast” förgås.
I samma kapitel använder sig aposteln av “eld”
såsom en symbol av de förstörande krafter, som skola
göra slu t på den nuvaran d e onda sam hällsordningen och
rena och bereda väg for d et fulla u p p rättan det av Guds
rike—for “ ‘nya him lar och en ny jo rd ’, d är rättfärdighet
b o r”.
A posteln P etru s säger oss, a tt “elem enten” (eng.
bibelöv.) skola sm älta av den fru k tan sv ärda hettan.
A tt detta icke h a r avseende på den bokstavliga jordens
beståndsdelar fram går tydligt därav, a tt P aulus b ru k ar
sam m a ord, då han uppm anar de kristna a tt “icke
vända tillbaka till de svaga och arm a ‘m ak ter’
[ “elem ent”, eng. bibelöv. och g ru n d t.]”, som styra och
sam m anhålla denna världen.
Nationell symbolism.
E tt intressant exem pel i bibeln på a tt ordet “jo rd ”
icke alltid b ru k as i betydelsen av den bokstavliga
planet, vi bebo, finns i D aniel 7:23. H är talar profeten
om e tt stort och förskräckligt “d ju r”, som skall uppsluka
hela “jo rd en ”. D etta skulle i sanning vara e tt underligt
uttalande, om vi skulle förstå det bokstavligt, ty var
skulle detta jättesto ra d ju r stå, då det uppslukade denna
p lanet såsom en m unsbit?
Profetian ger em ellertid en m ycket betydelsefull
lärdom —n ä r vi fatta d ju re t och jorden såsom symboliska
uttryck.
A lla veta, a tt m ånga n ationer i d et flydda och i våra
dagar använda sig av d ju rb ild er på sina vapensköldar.
S ålunda sym boliserade det gam la Egyptens faraoner sin
regeringsm akt med bilden av e tt “lejon”, och vår tids
England h a r också lejonet på sitt stan d ar med samma
34
Gud och Förnuftet
syfte. Vi ha vidare den kinesiska “d ia k e n ”, den ryska
“bjö rn en ” och den am erikanska “ö rn en ”.
Dessa
sym boler äro avsedda a tt visa, a tt de levande djurens
karakteristiska egenskaper i figurlig m ening äro
tilläm pliga på nationerna.
Bibeln använder en liknande sym bolikm etod vid
utm ärk an d et av vissa stora världsm akter. Och därför
finna vi i ovan citerade skriftställe, a tt den symboliska
“jo rd en ” — d et organiserade sam hället — bildligt blir
uppslukad av ett djur. D et ä r en träffande beskrivning
på en organisation med en själviskt styrande klass i
toppen, som utsuger sam hällets resu rser för eget
själviskt ändam ål. M ånga m änniskor i världen igen­
känna dessa förhållanden och se, a tt de använda sym ­
bolerna träffande passa in på de nationer, som ha dem.
V arför skulle vi då finna det särskilt sv å rt a tt förstå
bibelns bildspråk? D et ä r på detta sätt som Gud
undervisar oss.
O rdet “b erg ” användes också ofta i bibeln i symbolisk
mening; och n är d et b ru k as så, b ety d er det e tt rike
—antingen e tt eller filera av denna världens riken eller
annars det m essianska rik et under nästa tidsålder.
Då “hav” b ru k as bildligt i Skriften, betecknar det
folkm assorna; och “havet b ru sa r” b ety d er de oroliga
och missnöjda m assorna i rörelse.—Se Jesaja 17:12, 13.
En av bibelns profetior angående de händelser, som
vi nu genom leva på jorden, säger, a tt “bergen” skola
sjunka i “havets” djup. D etia ä r i sanning en träffande
bild på h u ru många av jordens största riken redan
fallit i händerna på folkm assorna, som kräva detta,—
och på h u ru andra m äktiga “berg” likaledes komma att
bli uppslukade av den växande vågen av missnöje,
vilken b ru sar m er och m er envist m ot deras bålverk.
E tt exem pel på bibelns slående sym bolik, som
beskriver upplösningsprocesserna i den nuvarande
“v ärlden” (sam hällsordningen), återfinnes i den 46:e
Psalm en. H är säger H errens profet:
V ärldens ände.
35
“D ärför skulle vi icke frukta, om än jorden
om välvdes och bergen vacklade ned i havsdjupet.”
U ppenbarligen k an d etta icke förstås bokstavligt, ty
om den bokstavliga jorden om välvdes eller förstördes,
så skulle det icke finnas k v ar några berg, som kunde
vackla ned i havsdjupet, och in tet hav, i vilket bergen
kunde sjunka.
L itet längre ned i Psalm en to lk ar profeten själv sitt
eget sym boliska språk, då han säger: “H edningarna
larm a, riken vackla.” Och ånyo återgående till sym ­
boliskt u ttry ck ssätt fo rtsätter han: “H an [H erren ] låter
höra sin röst, då försm älter jorden.”
A tt detta försm ältande av jorden icke betyder
förstörandet av den bokstavliga planet, som vi bo på,
fram går y tterlig are av Psalm ens sista verser, där
profeten fö rsäk rar oss, a tt vacklandet och försm ältandet
ha avseende på om störtandet av världens krigslystna
regeringar före u p p rättan d et av G uds rike. A tt den
bokstavliga jorden icke skall förstöras fram går av vers
11 i sam ma Psalm , d är det heter: “B liven stilla och
besinnen, a tt jag är Gud; hög v ard er jag. . . . på jorden.”
I denna profetia i 46 :e Psalm en finns e tt högst
ovanligt exem pel på h u ru ordet “jorden” användes på
olika sätt. I vers 3 säges a tt jorden omvälves, i vers 7
a tt den försm älter, m en av vers 11 fram går, som vi
nyss hava sett, a tt den fortfarande ex isterar och att
G ud skall vara hög på jorden. Tydligt är, a tt ordet i
verserna 3 och 7 b ru k as sym boliskt; och om välvning
och sm ältning leder h är tanken till förstörelse av en
självisk världsordning såsom en förberedelse till upp­
rätta n d e t av en ny värld, “d ä r rättfärd ig h et b o r”.
Genom denna nya ordning kom m er G ud a tt bli hög
på hela jorden. I sanning hava vi skäl a tt glädjas över
de m ånga bevisen ru n t om kring oss i dag på a tt tiden
ä r n ä ra för a tt K ristus skall bli K onung och syndens och
dödens regering upphöra. M ånga av dessa bevis eller
tecken skola närm are förklaras i efterföljande kapitel.
K A PITEL VI.
TECKEN PA ANNALKANDET
AV TIDSÅLDERNS ÄNDE.
SEDAN nu bibeln tydligt visat, att “världens ände"
icke innebär den bokstavliga jordens undergång utan
blott slutet på den närvaran d e perioden av synd,
själviskhet och död, så bör v arje bevis eller tecken,
från det profetiska ordet eller från annat håll, som
antyder den om edelbara n ärh eten av den nya tingens
ordning, m ottagas såsom “goda n y h eter”.
A tt många allvarliga men dåligt u n d errättad e kristna
i d et flydda för tidigt förkunnat H errens ankom st
och storligen m issförstått både sättet för och ändam ålet
med H ans återkom st, b ö r icke avhålla oss ifrån att
undersöka de profetior, som beröra detta viktiga ämne.
Vi böra därtill vara ivriga sk riftforskare för att om
m öjligt förvissa oss om, var vi befinna oss på tidens
ström , och om vad profeterna förutsagt om v år tid.
Om vi finna, a tt bibeln rik tig t b eskriver såväl
världshändelser i det flydda som sådana i våra dagar,
så ä r detta e tt y tterlig are skäl för oss a tt hysa förtroende
för dess budskap beträffande fram tiden.
Då Jesu s v ar n ärv aran d e på jorden första gången,
frågade hans lärju n g ar honom, vad som skulle vara
“teck n et'’ på hans andra närvaro och på “världens
ände". Till svar om talade han m ånga bestäm da “tecken”
genom vilka de skulle kunna igenkänna slu tet på den
“närvaran d e onda v ärlden”. E tt av dessa tecken
berörde A braham s naturliga säd—den judiska nationen.
H an sade: “Jerusalem skall bliva fö rtram pat av hed­
ningarna, till dess a tt hedningarnas tid er äro fullbor­
dade”—L uk 21:24.
Tydligen användes huvudstaden “Jeru salem ” i denna
profetia till a tt rep resentera hela Israels nation; och
profetian innebär, a tt hedniska regeringar skulle ha
m akten över såväl judiska folket som landet Palestina
36
Tecken på annalkandet av tidsålderns ände.
37
u nder en bestäm d tidsperiod, vilken h är benäm nes
“hedningarnas tid er”.
Ju d a rn a s underkastelse und er hedniskt herravälde
skedde m er än sex h u n d ra å r före Je su föista närvaro,
då N ebukadnessar förde folket i fångenskap till Babylon
—n ärm are bestäm t 606 f. K r. I Profeten D aniels andra
kapitel förekom m er en b erättelse om begynnelsehändel­
serna i sam band med hedningarnas herravälde över
judiska folket och deras land. D et v ar N ebukadnessar
som innehade Babylons tron vid den tiden; och H erren
använde sig av ett m ycket d ram atiskt sätt för a tt antyda,
a tt m ed honom började den period, som Jesu s benäm nde
“hedningarnas tid e r”.
F y ra hedniska världsm akter förutsagda.
N ebukadnessar hade haft en dröm, som han icke
kunde kom m a ihåg, n är han vaknade. Han blev tillrådd
a tt eftersända Daniel, en judisk fånge, som icke blott
kunde påm inna konungen om dröm m en utan som också
v ar i stånd till a tt tolka den.
D aniel förklarade, a tt konungen i dröm m en sett en
bildstod, som v ar lik en m änniska. D enna bildstods
huv u d v ar av guld, bröstet av silver, buken och
länderna av koppar, benen av järn och fotterna och
tå rn a delvis av jä rn och delvis av lera.
Sedan såg konungen, a tt en sten lossnade u r berget
u tan hjälp av m änniskohänder, och den slog avguda­
bilden på fotterna, varvid bildstoden föll och krossades
till fint pulver, som lik t agnar på en tröskloge om
som m aren fördes b o rt av vinden. D ärefter började
stenen, som träffat bildstoden, växa, och den fortsatte
a tt växa, tills den blev ett sto rt berg. som uppfyllde
hela jorden.
D aniels tolkning av denna dröm ä r en av de m ärk ­
ligaste berättelsern a i bibeln, i d et vi genom den erhålla
en noggrann beskrivning över hedningarnas historia
från den babyloniska världsm akten ned genom tiden
38
Gud och F ö rnuftet
och fram till våra dagar. D aniel sade till Babylons
konung:
“Du, o konung, konungarnas konung, åt vilken
him m elens G ud h ar givit rike, väldighet, m akt och ära
och i vilkens hand han h a r givit m änniskors b arn och
d ju ren på m arken och fåglarna und er him m elen, v a r­
helst varelser bo, och som h an h a r sa tt till h e rre över
allsam mans, du är det gyllene huvudet.’’
D essförinnan hade Gud endast e rk ä n t och gynnat
den judiska nationen. Men ju d arn a blevo nu ställda
u n d er Babylon; och Babylons konung erkändes av Gud
såsom den förste av den långa rad av hedniska regenter,
som und er en lång tid skulle härsk a över det judiska
folket. H är b örjade alltså “hedningarnas tid er”.
M en D aniel slutade icke sin profetia med identi­
fieringen av B abylon såsom “h u v u d et av guld”. H an
fo rtsatte och talade om för N ebukadnessar, a tt efter
hans rikes störtande skulle uppstå e tt annat världsvälde,
som skulle b estå av tv å riken, rep resen terade av de
tv å arm arn a av silver. D etta visade sig vara M edoP ersien, som n åg ra å r senare besegrade Babylon.
D aniel om talade också e tt tre d je rike, som typifierades av bildstodens “b uk och länder av koppar”.
Av historien fram går, a tt detta v ar G rekland, vilket
efterföljde M edo-Persien såsom en allm änt erkänd
världsm akt.
Och D aniel stannade icke heller härm ed—han fo rt­
satte och förutsade den fram tida stora m ilitär ( jä m ) m akten Rom och fäste uppm ärksam heten på dess två
delar, Ö stern och V ästern, m ed huvu d städerna Rom
och K onstantinopel, vilka båda d elar föreställdes av
benen “av jä rn ”. I sanning v ar Rom e tt järn -rik e!
Och i sin profetia om de efter v aran d ra följande
världsm akterna, som skulle uppstå och gå u n der före
den n u varande v ärldens slut, stoppade D aniel precis
på r ä tt ställe han näm nde endast fyra. H an fortsatte
icke a tt beskriva en fem te hednisk världsm akt. Daniel
Tecken på annalkandet av tidsålderns ände.
39
h ar h ä r i förväg b e rä tta t världshistoria för en tid av
m er än två tusen år.
En historieskrivares tillförlitlighet ä r beroende av
hans noggrannhet; och D aniel var noggrann, även
eh u ru h an b erättad e historia i förväg. Vi k u n n a därför
ha förtroende till honom, såsom också Jesu s sade enligt
M atteus 24. D et ä r denne sam m e tillförlitlige Daniel,
som b eskriver v åra dagars händelser, och härpå skola
vi ingå m era i fortsättningen.
N är nu D aniel genom G uds hjälp v arit i stånd till
a tt noggrant förutsäga de viktigaste världshändelserna
under m er än två tusen år, så vill d et synas, som om vi
också skulle kunna ha förtroende till hans förutsägelser
beträffande de få ting, vilka ännu, enligt hans fram ställ­
ning, återstå a tt gå i uppfyllelse.
Men låt oss återgå till tolkningen av “bildstoden”.
N är d et rom erska värld srik et började gå utför, fanns
ingen annan m akt, som kunde intaga dess plats såsom
världens diktator. I stället sönderföll Rom i sm åstater
eller m indre riken. Sålunda represen terad e “tå m a på
fö tte m a ”, som voro “delvis av jä rn och delvis av lera”
på ett träffande sätt vad som verkligen inträffade eller
hände, efter det a tt Rom passerat höjdpunkten av sin
m ilitära m aktöverhöghet.
D ärefter fo rtsatte profeten med sin tolkning av
bildstoden och säger oss, a tt den “sten”, som “blev
och “träffade bildstoden på fo ttern a” sam t sederm era
växte och “blev ett sto rt berg, som uppfyllde hela
jord en ”, rep resenterade det faktum , a tt “i de konun­
garnas dagar skall him m elens G ud u p p rätta e tt rike,
som aldrig i evighet skall förstöras och vars m akt icke
skall bliva överläm nad å t något annat folk. D et skall
krossa och göra en ände på alla dessa an d ra riken, men
självt skall det bestå evinnerligen.”—Dan. 2:44.
Vi ha nu den profetiska m ålningen tydlig fram för
oss. E fter varandra, m ed b örjan av Babylon, skulle
följa hedniska världsherravälden, och de skulle uppstå
och gå under ned genom århundradena intill Roms
40
Gud och F örnuftet
sam m anbrott såsom universalvälde. Slutligen skulle
varje spår av hednisk styrelse utplånas. Och Guds
rike skulle u p p rättas på jorden, vilket skulle ske “i
de konungarnas [dessa konungars] dagar”.
H erren varnade Israel för en straffperiod av “sju
tid e r”, om de fortsatte a tt vara olydiga m ot hans lag.
De flesta forskarna i bibelkronologi äro ense därom,
a tt en “tid ” eller ett å r i sym boliskt språk betyder 360
bokstavliga å r och a tt “hedningarnas tid e r” utgöra 2,520
år. R äkna vi b örjan av desam m a till 606 f. Kr., så
utlöpte de å r 1914 e. K r.
Vi skola em ellertid komma ihåg, a tt bibelns kronologi
huvudsakligen u tm ärk er v än d p u n k ter av större b e ty ­
delse i världshistorien och detta med hänsyn till Guds
plan.
Ä ndpunkten för “hedningarnas tid e r”, å r 1914 e. Kr.,
var vändpunkten m ellan den gamla och den nya världen
—d är började den gamla världen att dö för a tt läm na
plats åt den nya; m en vi skola icke vänta, a tt allt sker
på en gång eller i e tt nu. Dock ha stora förändringar
redan visat sig i världens nationella och internationella
stru k tu r.
F ö rändringar i världsutvecklingen.
Jesu s sade, såsom vi redan påpekat, a tt “Jerusalem
skall bliva förtram pat av hedningarna, till dess att
hedningarnas tider äro fullbordade”. Vi kunna sålunda
vänta oss, a tt efter slu tet av denna period någon
förändring kom m er a tt ske i fråga om Israels ställning
bland de hedniska m akterna. Och så h ar skett. Såsom
en d irek t följd av världskriget, som började hösten 1914,
äro ju d arn a icke längre u tan officiellt erkännande och
ha tillstatts återvända till Palestina för a tt d är ånyo
grunda e tt nationellt hem. Förvisso ä r detta en bestäm d
vändpunkt i d etta nedtram pade folks historia.
D et ä r visserligen sant, a tt ju d arn a de senaste åren
fått genom lida ett ökat m ått av förföljelse och fått sina
privilegier i Palestina något kringgärdade, m en dessa
erfaren h eter äro också i överensstäm m else med
Tecken på annalkandet av tidsålderns ände.
41
profetiorna för den tid, då G uds ynnest skall återvända
till dem. G uds profet förutsade, a tt G ud skulle sända
bud efter “jäg are” och de skulle jaga dem tillbaka till
deras land. (Je r. 16:16.) G ud skulle också träda
em ellan och skydda dem för fiender, sedan de å te r­
kom m it till det heliga landet.—Je r. 30:3, 5, 11.
Så påtagliga ha förändringarna i världen varit
efter “hedningarnas tid ers” slut å r 1914, a tt det icke
ä r ovanligt a tt även b em ärkta statsm än och författare
tala om förkrigstiden såsom den “gam la ordningen” och
om n u varande skede såsom en “övergångsperiod" till
en ny ordning.
Då tidsålderns ände icke inebär u ppbrännandet av
den bokstavliga jorden, så behöva vi icke tolka det
därhän, a tt alla “teck en ” skola upphöra på en enda dag.
Vi kunna således se, a tt den gamla världen håller på att
sluta och a tt tecken redan antyda, a tt en ny ålder är
nära.
D enna “nya ordning” b lir vad bibeln kallar K risti
rike eller G uds rike—det b lir en gudomlig styrelse, som
skall övertaga och utöva m akten efter närvarande otill­
fredsställande och ofullkomliga ordning. Bibeln ger
m ånga titla r åt jordens nye konung, och en av dem är
Mikael—som b etyder “vilken såsom G ud”. D enna ti­
tel lär oss, att den nye konungen skall rep resentera Gud,
Skaparen.
I sanning fö rk larar profeten, a tt “him m elens G ud”
skall u p p rätta e tt rike. D etta nya rike skall v ara för
folket, men styrelsen b lir av Gud, som förlänar all m akt
och m yndighet. Folket kom m er icke a tt få tillfälle att
rösta för det, och dess upp rättan d e och fram gång blir
icke beroende av m änsklig visdom eller skicklighet.
D et ä r denne Mikael, Messias och Jehovas re p re ­
sentant, som åsyftas i den u n d erb art noggranna profe­
tian i Daniels 12 :e kapital. D är u n d errättas vi om en
tid, då “M ikael” skall “träd a upp” och taga till sig
m akten över jordens angelägenheter, och profeten
tillägger, a tt resu ltatet därav skall bli “en tid av nöd,
42
G ud och F örnuftet
vars like icke h a r funnits allt ifrån den dag, då
m änniskor blevo till, och ända till den tiden”.
Och vem skulle vilja förneka a tt vi redan nu genomgå
åtm instone en del av denna nöd? I anslutning till
D aniel 12 säger Jesu s om denna stora nöd, a tt “m än­
niskor” då skola “uppgiva andan av förskräckelse och
ängslan för d et som skall övergå v ärlden”—L ukas 21:26.
Aposteln P au lu s ger oss y tterlig are högst intressanta
u n d errättelser om den närvarande händelseutvecklingen
och särskilt om den stora tid av nöd, som redan börjat.
Han talar om “tid e r” och “stu n d er” och säger, a tt ehuru
de världsvisa icke skulle ge ak t på de tidens tecken,
som visa sig i v åra dagar, så skulle dock K risti “b röder”
icke v ara “i m ö rk er” därom . H an påpekar, a tt när
lärda m än i världen förkunna: “A llt stå r väl till,” då
kom m er “plötsligt fördärv över dem, såsom födslo­
våndan över en havande kvinna”—I Tess. 5:1-4.
E nvar vet, a tt en allm än agitation för fred m ellan
folken på jorden, som gick u t på a tt utdöm a kriget,
började på fullt allvar för endast tjugofem eller trettio
år sedan. Fredsföreningar och fredskongresser äro helt
nya rörelser. Sådana ansträngningar voro okända för
tidigare släktled.
V ar det en slump, a tt historiens m est ödeläggande
krig skulle u tb ry ta sam tidigt med dessa stora an strän g ­
ningar för fred? V ar detta icke en tydlig uppfyllelse
av P au lu s’ förutsägelse ett “plötsligt fördäi-v”, som
skulle komma ju st n ä r folken agiterade för fred?
Spasm er av nöd uppfylla profetian.
O bservera det sä tt på vilket den förödande nöden
skulle komma över den gamla tingens ordning: den
skulle likna “födslovåndan över en havande kvinna".
V arje m oder vet vad detta innebär. Födslovåndan
kom m er i spasm er med m ellantider av lättnad. M ellan­
tiderna av lättnad bli slutligen allt k o rtare och kortare
och v ärk arn a sv årare intill dess a tt b arn ets födelse
äger rum . Och hittils h ar den stora nöden, som skall
resultera i födelsen av den nya världsordningen, u t-
Tecken på annalkandet av tidsålderns ände.
43
vecklats i fullständig överensstäm m else med bibelns
målning därav.
V ärldskrig.
Precis vid slu tet av “hedningarnas tid e r” kom första
världskriget med alla dess fasansfulla lidanden och dess
försvagande av civilisationen.
K riget slutade men
följderna förblevo. D et förkunnades v ara e tt “krig
som skulle göra slu t på alla k rig ”, m en om edelbart
efter vapenstilleståndets undertecknande började n a ­
tionerna förbereda sig för ännu ett världskrig, vilket
också u tb rö t å r 1939.
K riget, som började 1914, v ar avsett a tt “säkerställa
dem okratien”, m en krigets efterskörd blev dik taturer,
och dem okratiskt sty relsesätt n ästan försvann i Europa.
S tatern a blevo utarm ade, m en på samm a gång uppstodo
tusentals m iljonärer, vilka uppfyllde en annan profetia,
som säger: “I haven sam lat eder sk atter i de yttersta
dagarna.”
D et v ar i sanning en “v ä rk ”, som började plötsligt
och slutade plötsligt—och den v ar världsvid. N är denna
värk slutade, v ar världen lycklig—ja, överlycklig—
åtm instone u nder en dag. Man förstod eller visste icke,
a tt kriget blott v ar den första spasm en i en serie värkar,
som slutligen skulle leda till födelsen av en helt ny
social ordning.
L ättnad och flera “v ä rk a r”.
En tid av lättnad hade börjat. V älstånd hägrade,
och en v ar började tala om “återgång till norm ala fö r­
hållanden”. Ja, en lättn ad hade kom mit, och den arm a
världens puls tycktes vara norm al—åtm instone enligt
vad bem ärkta politiska läk are förklarade, och de fö r­
kunnade skrytsam t, a tt patienten hade h elt tillfrisknat
u n der deras skickliga behandling. Men ack, hu ru
kortsynt ä r icke m änsklig visdom! Dessa läkare förstodo
icke, a tt det var e tt fall av “födslovånda” till en ny
födelse. De visste icke, a tt “hedningarnas tid er” hade
slutat och att alla jordens konungar h aft sin tid—och
44
Gud och Förnuftet
därför sågo de fram åt med den förhoppningen, a tt den
gamla ordningen skulle fortgå alltjäm t.
Sedan kom plötsligt och u tan varning hösten 1929
början av en kraftig spasm odisk värk, och i likhet med
den första blev den världsvid. V ärdepapper sjönko
överallt på en enda dag och fo rtsatte a tt sjunka. B anker
inställde utbetalningar, och affärer gingo i konkurs.
M ånga hade vänt sig bort från den osäkra värdepappersm arknaden öch i stället an fö rtro tt sina medel åt
banker, som de trodde vara säkrare, m en det visade sig,,
a tt bankerna m åste slå igen. A ndra, som icke hade tillit
till bankerna, köpte guld och lagrade detta i källarvalv
eller annorstädes endast för att få se, h u ru det slutligen
togs ifrån dem såsom en åtgärd för oförutsedda händel­
ser.
T usentals fab rik er stoppade, m iljoner m änniskor
blevo u tan arbete, och långa m atköer bildades överallt.
Och den arm a världen började förstå, a tt den kommit in
i en fruktansvärd depression, som m edförde till och
med stö rre lidanden än den första “spasm en” (värken).
A ndra “spasm er”.
D epressions-“spasm en” utb red d e sig över hela
världen, och sam hällets läkare togo åter hand om
patienten. Många läkem edel försöktes, och i nästan
varje fall rap porterades “förb ättrin g ”. I A m erika
påstods till och med, a tt depressionen upphört, och dock
kvarstod det sorgliga faktum , a tt ännu tio m iljoner eller
flera män och kvinnor voro arbetslösa och detta just
före den tid, då allm än nedrustning planerades.
Men i överensstäm m else med bilden av “födslo­
vånda” blevo m ellantiderna av lättnad allt kortare, så
a tt ännu innan depressionen helt upphört, u tb rö t ett
förfärligare krig än någonsin förut—e tt om välvningarnas
krig: en strid m ellan dicta tu r och dem okrati, och båda
sidor fullföljde den blodiga kam pen till b ittra slutet.
Fascism och nazism besegrades, och en “ny ordning”
upprättades, m en h u ru länge skall den bestå?
Tecken på annalkandet av tidsålderns ände.
45
D et påståendet höres ofta från sådana, som ha liten
eller ingen tro på bibelns profetior, a tt dessa händelser,
vilka bibelforskare tyda såsom “tecken på tidsålderns
ände”, icke ä r ann at än historien upprepande sig själv.
Men må läsaren beakta, a tt nästan alla de tilldragelser,
som vi påpekat, äro ovanliga i världens historia och
okända i det flydda. D etta ä r i synnerhet sant om nästa
om ständighet, vi skola ingå på.
Tillväxt i kunskap.
I D aniels 12:e kapitel, d är det talas om en “tid av
nöd”, vilken vi nu se bli svårare och svårare, ger oss
profeten ytterligare och slående u n d errättelser om
“ändens tid”, i vilken vi leva. “Ä ndens tid” ä r Daniels
benäm ning på innevarande tidsålders slut.
D et ä r nu m era k la rt för oss, a tt då D aniel ta la r om
en “tid av nöd”, så avser han därm ed icke jordens
undergång utan slutet på hedningarnas h erravälde på
jorden. A ngående denna period säger profeten: “På
ändens tid skola m ånga resa h it och dit [på jorden],
och kunskapen skall tillväxa.” (Eng. bibelöv.)
D et ä r enkla ord, men vilken djup m ening ligger
icke i dem ? Det ä r i nu levande generationens tid, som
m änniskor b ö rjat “resa h it och d it”. Vi äro nu en
resande värld. Och varför? Em edan det plötsligt kom ­
mit en oanad tillväxt i kunskap, vilken m öjliggjort upp­
finningar av nya trafikm edel, precis i överensstäm m else
med vad profeten förutsagt.
S ir Isaac Newton, en b ekant filosof från 1700-talet
—som också trodde på bibeln—studerade D aniels pro­
fetia, och med stöd av denna förutsade han, a tt den tid
skulle komma, då folk skulle resa m ed en hastighet av
50 kilom eter i timmen!
Den kände franske gudsförnekaren V oltaire för­
löjligade den m äktige Newton, för att han v ar så in­
skränkt, så att han kunde skriva något d ylikt och
särskilt därför, a tt Newton stödde sig på bibeln. Det
skulle vara intressant a tt höra, vad V oltaire nu skulle
46
Gud och F ö rnuftet
säga, om han bleve uppväckt från dödssömnen.
De som i v å ra dagar fara på landsvägarna m ed en
hastighet av fem tio kilom eter i tim m en, kunna sägas
ha norm al hastighet; u n d er det a tt den norm ala hastig­
heten för en flygm askin ä r 240 kilom eter i timmen. De
som ännu ha sam m a uppfattning som V oltaire angående
v ärdet av bibelns profetior och som n u k u n n a se dessas
uppfyllelse, böra stan n a och b etänka sig.
D et yngre släktet i v åra d ag ar ä r benäget a tt glöm ­
ma, a tt dessa u n d erb ara uppfinningar m ed dess välsig­
nelser och d et m yckna faran d et av och an ä r något, som
speciellt u tm ärk er v å r tid. V åra förfäder visste litet
eller alls in tet därom . I järn v äg arn as tidigare skede
sade m ånga ann ars kloka m änniskor, a tt järnvägarna
voro “uppfinningar av djävulen till a tt föra odödliga
själar ned till helv etet”.
Ä ven om en professor för fem tio å r sedan hade
påstått, a tt den tid skulle komma, då vi skulle kunna
sitta i v åra hem och sam tala m ed folk på andra sidan
havet eller tala ru n t hela världen u tan trå d eller andra
synliga förbindelser, skulle hans vän n er sagt: “Stackars
man, han h a r stu d e ra t för m ycket.” Men därhän ha vi
kom m it i dag och m ottaga dessa bekväm ligheter såsom
något vanligt och tän k a icke på, a tt de äro profetiska
uppfyllelser.
F ör h u n d ra å r sedan eller därom kring kunde blott
e tt fåtal m edlem m ar i engelska parlam entet teckna sina
nam n u n d er viktiga dokum ent. Vad skulle vi väl
tänka om en tio års pojke i v åra dagar, som icke kunde
läsa eller skriva? Och kom ihåg, a tt denna “tillväxt i
kunskap” skulle inträffa i “ändens tid ”—Dan. 12:4.
Försam landet av folken.
L åt oss ge a k t på ännu en profetia, som berör den
tid, i vilken vi n u leva, och som bekräftar, a tt vi i san­
ning se slutscenerna i världens n a tt av sorg och död.
P rofetian lyder: “D ärfö r m ån I v änta på mig, säger
H erren, och på den dag, då jag stå r upp för a tt taga
Tecken på annalkandet av tidsålderns ände.
47
byte. Ty m itt dom slut är: jag skall försam la folk och
häm ta tillhopa konungariken för a tt utgjuta över dem
min ogunst, all min vredes glöd; ty av m in nitälskans
eld skall hela jorden förtäras.”—Sef. 3:8.
D et uttalande i denna profetia, som avslöjar tiden
för dess uppfyllelse, är ‘försam landet’ av folken. Envar
vet, a tt det endast ä r u nder de senaste decennierna, som
uppfinningar och fram steg fört folken närm are v arandra
på e tt sådant sätt, a tt en stat icke kan leva isolerad
från de andra.
Den stora ekonom iska konferens av sextiotvå n a ­
tioner, som hölls i England som m aren 1933, tjänar,
eh uru den v ar en m issräkning, såsom en god illustration
på h u ru “n ationernas fam ilj” sam lats i en kom pakt
grupp u n d er “ändens tid ”.
Londonkonferensen sam lades med den öppna för­
klaringen, a tt om nationerna icke kunna enas om en
viss ekonom isk och penning-politik, skulle hela civilisationsbyggnaden v ara i fara a tt stö rta samman. Men
ack, ingen verklig överenskom m else nåddes vid kon­
ferensen, v arför i stället en vansinnig kapprustning
igångsattes bland folken, vilken ledde till an d ra v ärlds­
kriget, som u tb rö t 1939. D ärefter kom d et m est på­
tagliga försam landet av folken eller tillhopaförandet
av nationerna i och m ed m ötet i San Francisco, vilket
gick u t på a tt införa en ny ordning av fred.
Ja, Sefanja h a r förutsagt det fullständiga m isslyckan­
det av alla dessa konferensansträngningar till varaktig
fred i dessa “de y ttersta dagarna”, och orsaken härtill
anger h an vara, a tt tiden nu kommit, då G ud skall
utgjuta all sin vredes glöd över en självisk och genom ­
ru tte n sam hällsordning—över en värld som blott ytligt
bekänt H ans nam n och v arit olydig m ot H ans lagar.
P rofeten fö rk larar därpå, a tt G uds vrede skall y ttra
sig på e tt sådant sätt, a tt av hans “nitälskans eld skall
hela jorden fö rtäras”. Om “jo rd en ” kunde uppslukas
av e tt “d ju r”—såsom vi förut om talat—så kan den också
48
Gud och Förnuftet
“förtäras” av G uds nitälskans “eld.” Sym boliken är
enahanda i båda fallen. D et ä r icke en bokstavlig jord,
e tt bokstavligt d ju r eller en bokstavlig eld, som
åsyftas.
Sym bolen “eld” ä r m ycket upplysande. H ärm ed
m enas den fullständiga förstörelsen av den nuvarande
själviska ordningen.
D ärefter kom m er K risti rike,
genom vilket folken skola få e tt tillfälle a tt återvända
till den sanne G uden och till a tt tjäna och lyda Honom.
A tt profeten Sefan ja icke avser förstöringen av den
bokstavliga jorden och ej heller av folken på jorden,
fram går tydligt av vers 9, som säger: “Se, då [därefter,
efter “elden”] skall jag giva å t folken nya, renade läppar
[sanningen], så a tt de allasam m ans åkalla H errens
nam n och end räk tig t tjäna honom .”
H ärav fram går, a tt folken icke skola b rinna upp,
u tan de skola få e tt tillfälle a tt återvända till Gud,
sedan den sym boliska “jo rd en ” b livit “fö rtärd ” av Guds
nitälskans “eld”—den stora nödens tid.
K A PITEL VII.
ÅTERSTÅ LLELSE, VÄRLDENS ENDA HOPP.
DET FU LLA återställan d et av m änniskosläktet till
•ett tillstånd av fullkom lig hälsa, lycka och evigt liv i
e tt v ärldsvitt paradis ä r Skaparens bestäm da avsikt
enligt H ans Ord, bibeln.
F örn u ftet säger, a tt detta ä r vad vi böra kunna
vänta oss. Om G ud skapat jorden för m änniskorna och
m änniskorna för jorden, så skulle det v ara ologiskt tänka,
a tt bedrägliga m otståndskrafter för alltid skulle få hindra
förverkligandet av H ans kärleksfulla avsikter eller
tvinga Honom till a tt antaga en annan plan för
frälsningen av några få m änskliga varelser, bestående i
a tt överföra dem till e tt annat tillstånd av liv.
D å Gud skapat de första m änniskorna och placerat
dem i den u n d erb ara Edens lustgård, sade han till dem:
“V aren fruktsam m a och föröken eder och uppfyllen
jorden och läggen den u n d er eder.” Ingenting sades
till A dam och Eva om a tt de skulle gå till himmelen,
n ä r de dogo; döden v ar i själva v erk et icke någon
aktuell fråga för dem, så länge de förblevo lydiga mot
S kaparens lagar.
De skulle få försätta a tt leva—på jo rd en —och icke
dö. De skulle ‘uppfylla jorden’—icke him m elen—med
sin avkom m a. Försök föreställa eder de idealiska och
härliga förhållanden, som skulle blivit rådande på
denna planet, om det ursprungliga paradiset fått växa
u t och om fatta hela jorden, såsom v arit G uds avsikt.
M åla för eder in re syn e tt v ärldsvitt Eden, uppfyllt av
en fullkom lig och lycklig m änsklig familj, i vilken alla
m edlem m arna å tn ju ta sin kärleksfulle Skapares eviga
ynnest. D et ä r denna p raktiska och välsignade gåva,
som ännu alltjäm t kom m er a tt erbjudas m änniskorna;
en sådan “återställelse” h ar b livit säk rad genom Jesu
död.
49
50
G ud och Förnuftet
Löften om återställelse.
N är Gud i begynnelsen sade, a tt kvinnans “säd”
skulle söndertram pa orm ens huvud, m enade han i
själva verket, a tt orm ens dödsbringande m akt skulle
om intetgöras och a tt m änniskan skulle återställas till
det, som hon en gång förlorat genom olydnad mot
Skaparen.
Och då G ud sade till A braham , a tt alla jordens
fam iljer skulle välsignas, v ar detta in tet annat än e tt
löfte om återställelse för alla Adam s efterkom m ande.
N är ängeln förkunnade Je su födelse och sade: “I dag
h a r en F rälsare blivit född åt eder i Davids stad, och
han ä r M essias,” betydde detta, a tt hela världen skulle
få e tt tillfälle a tt bliva frälst från döden och återställas
till liv på jorden.
N är Jesu s lärde sina lärju n g ar a tt bedja: “Tillkom m e
d itt rike; ske din vilja, såsom i him m elen så ock på
jorden,” så påm inde han dem därm ed h elt enkelt om
den verkliga och slutliga avsikten med G uds rik e—
återställan d et av d et förlorade paradiset. De kristna
ha därför, v arje gång de u tta la t H erren s bön,—antingen
de förstått d et eller icke—b e tt om å teru p p rättan d et av
paradisiska förhållanden på jorden.
D å H erren och hans apostlar lovade alla trogna
kristna, a tt de slutligen skulle bli “m edarvingar” med
Jesu s och skulle få “regera m ed honom ”, så innebar
detta, a tt de skulle såsom den andliga A braham s “säd”
deltaga med honom i d et härliga v erk et a tt utdela de
utlovade välsignelserna av återställt liv—Upp. 5:10.
N är den heliga sk rift säger oss, a tt Jesu s “genom
Guds nåd . . . sm akade döden”, vilket “skulle kom m a
alla till godo”, så betydde detta, a tt dödsdomen, som
vilar över v arje m änniska på g ru n d av den ursp ru n g ­
liga synden, på G uds bestäm da tid skall upphävas;
och således väg till liv igen på jorden, gjord fullkomlig,
öppnas för hela m änniskosläktet—Rom. 6:23.
Å terställelse, världens enda hopp.
51
D et ä r för a tt utföra d etta återställelseverk, som
Je su s och försam lingen upphöjas till en sådan hög
ställning beträffande både n a tu r och härlighet. Och
vilket b ä ttre hopp om härlighet ä r icke detta för K risti
försam ling än den m örka m edeltidens teori, a tt Gud
försökt få hela v ärlden in i försam lingen för att
därigenom frälsa världen från evig pina!
D et ä r detta härliga “återställelse”-v erk , som skall
utföras vid K risti andra ankom st. A posteln P etrus
an ty d er detta i Apg. 3:19-23. Ju s t innan han gjorde
d etta uttalande, hade han botat en m an, som v a rit lam
från sin ungdom. P etru s använde sig av denna händelse
till en illustration och såsom utgångspunkt för den vik­
tiga lärdom , han gav sina åhörare, då han sade:
“G ören d ärfö r b ättrin g och om vänden eder, så att
ed ra synder bliva utplånade, på det a tt tid er av v e­
derkvickelse m å kom m a från H erren, i det a tt han
sänder den Messias, som han h a r u tsett å t eder, näm ­
ligen Jesus, vilken dock him m elen m åste behålla intill
de tider, då allt skall bliva u p p rä tta t igen, varom Gud
h a r ta la t genom sina forntida heliga profeters m un.”
V ilken om fattande profetia ä r icke d etta—“alltings
återställelse” ! Vilka olika följder av K risti andra
ankom st ä r icke detta m ot den traditionella “sk räck ­
dom ”, som m an fö rk u n n at i sam band därm ed?
Ja, “tid e r av vederkvickelse” skola “kom m a från
H errens n ärv aro ” [eng. bibelöv.]. U ttry ck et “från
H errens n ärv aro ” ä r översatt [till eng.] från g ru n d ­
textens “från H errens ansikte”. D etta sistnäm nda
talesätt kom m er av den orientaliska- seden a tt u ttrycka
missnöje med någon genom a tt vända ryggen m ot denne
och a tt visa ynnest genom a tt se på eller vända ansiktet
m ot en person. H u ru innehållsrik ä r därför icke denna
profetia!
D är borta i Edens lustgård hade G ud “v änt sin rygg”
m ot sin m änskliga skapelse, em edan hans lag blivit
överträd d . David säger oss, a tt “i Guds ynnest ä r liv”.
52
Gud och F örnuftet
Men världen förlorade G uds ynnest, och lik t en blom m a,.
som icke får solsken och regn, h ar folket förvissnat och
dött.
Löftena skola uppfyllas.
Men eh u ru G uds rygg, figurligt talat, v arit vänd mot
m änniskosläktet u nder m er än sex tusen år, h a r han
icke desto m indre givit löften om fram tida välsignelser
och även g jo rt förberedelser för uppfyllelsen av sina
löften.
K risti an d ra ankom st och u p p rättan d et av hans rike
u tm ärk er den tid, då dessa löften skola uppfyllas. På
grund h ärav säger P etru s, a tt Gud d ärefter skall “vända
sitt ansikte” mot den m änskliga fam iljen och a tt såsom
en följd d ärav “tid e r av vederkvickelse” skola komma.
Aposteln n äm ner om “de tider, då allt skall bliva
u p p rättat igen, varom G ud h a r talat genom .sina forn­
tida heliga profeters m im ”. D et v ar fullkom ligt
m änskligt liv på jorden, som skall återställas. H uru
skulle G ud k u n n a återställa världen till him m elen, där
den aldrig varit? Och tän k på det! “Alla hans [G uds]
heliga profeter” (eng. bibelöv.) ha förutsagt dessa
kom m ande lyckliga dagar för det nödställa och döende
m änniskosläktet.
H ar du aldrig u n d ra t över, a tt ödem arker skulle
blom stra och fikonträd växa i him m elen? D et är
jordiska ting, som G am la testam entets p rofeter skrevo
om i d etta sam m anhang, och vi förstå num era, a tt det i
sanning b lir m änskligt liv m ed jordiska välsignelser och
jordisk lycka i d et återställda paradiset.
P etru s återställde en m änniska, som hade v a rit lam,
och sade därpå, a tt n ä r Jesu s kom m er, skall det bli
återställelse för alla, och han tillade, a tt detta ju st var
vad profeterna förutsagt. Jesaja, till exem pel, sade,
a tt n ä r rik e t upprättas, skall “den lam e hoppa såsom
en hjort", “den stum m es tunga . . . ju b la ”, “de dövas
öron upplåtas” och “de blindas ögon öppnas”. Se
Je saja 35.
A terställelse, världens enda hopp.
53
Dessa återställelsevälsignelser skola icke blott kom ­
ma sådana till del, som äro lernlästade och lama, utan
alla som önska det, skola bli välsignade. Men det finns
också andlig blindhet, som botas då “H errens härlighets
kunsk ap ” skall uppfylla jorden, “likasom h avsdjupet är
fyllt av vattn et” .—Jesaja 11:9.
D et m essianska rik e t sym boliseras i profetian av ett
“berg”. D et ä r d etta berg—rike—,som D aniel förutsade
skulle växa, det uppfyllde hela jorden. (Dan. 2:34, 35,
44.) D etta sam m a “b erg ” omnämnes av profeten Mika,
kapitel 4, d är vi läsa:
“M en det skall ske i kom m ande dagar [“i de y ttersta
d ag arn a”, eng. bibelöv.], a tt det berg, d är H errens hus
är, skall stå d är fast grundat, ypperst ibland bergen, och
vara upphöjt över an d ra h öjder (d et vill säga, a tt Guds
rike, styrelse, skall vara upphöjt över alla m änskliga
m yndigheter); och folk skola ström m a ditupp, ja, många
hednafolk skola gå åstad och skola säga: ‘Upp, lå t oss
draga åstad till H erren s berg, upp till Jakobs G uds hus.
för a tt han m å undervisa oss om sina vägar, så a tt vi
kunna vandra på hans stigar.’ Ty från Sion skall lag
utgå och H errens ord från Jerusalem . Och han skall
döma m ellan m ånga folk och skipa rä tt åt m äktiga
hednafolk, ända b o rt i fjä rra n land. Då skola de smida
sina svärd till plogbillar och sina spjut till vingårdsknivar. Folken skola ej m er lyfta svärd m ot v aran d ra och
icke m er lära sig a tt strida. Och v a r och en skall sitta
under sitt vin träd och sitt fikonträd, och ingen skall
förskräcka honom; ty så h a r H erren Sebaots m un talat.”
De y tte rsta dagarna.
U ttry ck et “de y tte rsta dagarna” (eng. bibelöv.;
“kom m ande dagar”, sv. bibelöv.), som förekom m er i
nyss anförda skriftställe, h änsyftar på slutet av syndens
och dödens regering på jorden och på den period, under
vilken en b ä ttre ordning skall införas m ed Messias
såsom högste styresm an. D e m örka åld rarn as hallucina­
tioner om “de y tte rsta dagarn a” ha befunnits alltigenom
54
(iud och Förnuftet
oriktiga, n ä r vi u ndersökt dem i ljuset av den hopp­
ingivande och gudom ligt inspirerade heliga skrift,
I stället för a tt till exem pel “de y tte rsta dagarna’’
skulle innebära slu tet på allt hopp och alla tillfällen
till bättring, g er profeten en h elt m otsatt förklaring.
H an säger, a tt G ud då skall lära folken H ans vägar och
lära dem gå på H ans stigar, så att de bli av med sina
själviska och krigslystna tendenser sam t använda sin
tid till befräm jande av fred och god vilja—“folken skola
ej m er lyfta svärd m ot v aran d ra och icke m er lära sig
a tt strid a”.
Bibeln avslöjar icke alla detaljer beträffande det
m essianska riket, m en vi äro tillförsäkrade, a tt samma
gudom liga k ra ft och ofelbara visdom, som fram bragte
och sty r de oräkneliga him lakropparna i bestäm da
banor, skall införa de m etoder, genom vilka kunskapen
om G uds lag och k ärlek u tbredes över hela jorden med
början om edelbart efter stoppandet av nuvarande
m änsklig ondska.
Profetians sym bolik g ru n d ar sig helt naturligt på
om ständigheter och ting, med vilka p rofeterna voro
förtrogna. “S v ärd ” och “sp ju t” äro icke effektiva medel
i krig i våra dagar. Om denna profetia hade skrivits
i m odern tid, så skulle den u tan tvivel ha näm nt u n d e r­
vattensbåtar, flygplan och giftgaser.
Likaså äro v in träd et och fikonträdet sym boler av frid
och förnöjsam het, b aserade på en tillitsfull försäkran,
a tt livets nödvändigheter och bekväm ligheter icke skola
fattas för någon, då K risti rik e kom m er. E tt gott
lantställe—fritt från hypotek—och e tt garage skulle
vara den m oderna uppfattningen om detta härliga
tillstånd.
En annan intressan t och m ycket m era i detalj gående
profetia om “tid e r av vederkvickelse” gives oss av
profeten Jesaja i hans 25:e kapitel. D en lyder:
“Och H erren Sebaot skall på d etta berg göra ett
gästabud för alla folk, e tt gästabud m ed feta rä tter, e tt
A terstäilelse, världens enda hopp.
55
gästabud m ed sta rk t vin, ja, m ed feta, m ärgfulla rätte r,
med sta rk t vin, väl klarat. Och han skall på d etta berg
göra om intet det dok, som höljer alla folk, och det
täckelse, som b etäcker alla folkslag. Han skall för alltid
göra döden om intet; och H erren, H erren skall avtorka
tårarn a från alla ansikten och skall taga b o rt sitt folks
sm älek överallt på jorden. Ty så h a r H erren talat. P å
den tiden skall m an säga: Se, d ä r är v å r Gud, som vi
förbidade och som skulle frälsa oss. Ja, d ä r ä r H erren,
som vi förbidade; låtom oss fröjdas och vara glada över
hans frälsning.”
Vad m era kan önskas än d et som beskrives i denna
h jä rta t uppm untrande profetia om kom m ande å terställelsevälsignelser? I sanning skall d et bli e tt gästabud,
när “alla folks åstundan skall kom m a” (Hag. 2:7, eng.
bibelöv.). D etta ‘gästabud’ b lir återställelse till liv och
medel till livets uppehållande, som d et m essianska
rik et kom m er a tt bjuda på.
D et “dok”, som sym boliserar den “gam le orm ens”
förblindande inflytande, skall borttagas. D etta blir
m öjligt därigenom , a tt S atan enligt U ppenbarelseboken
då skall v ara bunden för a tt icke m er förvilla folken.
— U p p . 2 0 :1 -3 .
Och döden skall uppslukas i seger. Ja, d et v ar
döden som kom in i världen och förstörde lyckan för
alla: men “d et som gått förlorat” skall återställas, och
därför m åste döden bli tillintetgjord.
I U ppenbarelseboken 21:4 säges oss, a tt “döden skall
icke m er vara till”. Svårigheten i d et flydda h a r varit,
a tt vi tolkade alla dessa härliga jordiska löften såsom
havande avseende på him melen, förbiseende det faktum ,
a tt endast några få. M ästarens sanna efterföljare, denna
tidsålder erhålla him m elsk belöning. D et ä r h ä r på
jorden som döden härskat, och det ä r d ärför h är som
döden icke m er skall vara till.
Och h u ru lyckliga skola icke m änniskorna bliva
över a tt få m ottaga rik ets välsignelser—liv och fräls­
ning! M ärk vad profeten säger härom : “P å den tiden
56
Gud och F örn u ftet
skall m an säga: Se, d ä r ä r v år Gud, som vi förbidade
och som skulle frälsa oss. Ja, d är ä r H erren, som vi
förbidade; låtom oss fröjdas och vara glada över hans
frälsning.”
H uru m ånga m iljoner m änniskor ha icke vän tat på
och längtat efter en b ä ttre förståelse av den sanne
G uden? Och h u ru m ånga ha icke hoppats på och bett
om den “frälsning”, som H an allena kan giva? Ja,
världen h a r v än tat på m orgongryningen av Guds
återvändande ynnest—om edvetet kanske, då de icke
förstått n ä r eller h u ru detta skulle kom m a a tt ske.
Men n ä r ärkefiendens förblindande inflytande stop­
pats och kunskapen om G uds härlighet uppfyllt jorden,
då skall världen lära känna sin Gud och h e lh jä rtat och
med glädje återvända till Honom.
G uds allsm äktighet.
Må ingen tveka i tro n på grund av de överväldigande
ting, som G ud lovat göra för m änniskorna. Kom ihåg,
a tt vi n u stu d era den allsm äktige och evige Skaparens
löften. D en Gud, som fram bragte liv i begynnelsen,
kan u ta n tvivel å te r ge liv till uppfyllelse av sina
löften.
Och denna “återställelse” ä r för de döda såväl som
för de döende. D etta ä r bibelns lära om uppståndelsen.
D enna u n derbara lära om uppståndelsen från de döda
h ar blivit satt åsido av den traditionella uppfattningen,
a tt det icke finns någon död. H u ru kan någon u p p ­
väckas från de döda, om han icke förut dött?
H u ru omöjligt h a r d et icke v arit för en förvirrad
värld a tt fatta det enkla och själen tillfredsställande
hoppet om “återställelse”, därför a tt deras sinnen varit
förblindade av tro n på en odödlig själ? Men nu kunna
vi, G ud v are tack, förstå vad “frälsning” innebär, att
därm ed m enas e tt uppvaknande från döden och å te r­
ställelse till liv på jorden.
Bibeln besk riv er döden såsom en “sömn”, från
vilken alla skola väckas, vederkvickta, u nder den nya
Å terställelse, världens enda hopp.
57
dag. som nu inbryter. T idsåldrarnas gudomliga tid su r
h a r redan slagit den tidiga m orgontim m en; och fastän
dim m orna ännu äro täta, så h a r likväl den nya dagen
grytt, ja, vi åro e tt gott stycke inne i den.
V älsignelsen nära.
D et m est in tressanta av allt är, at dessa livgivande
välsignelser av “återställelse” i sanning äro m ycket
nära. Och det kräves icke e tt överflöd av tro för
att kunna inse detta. B ibelns pro feter ha så noggrant
beskriv it den n u varande världsutvecklingen eller de
händelser, som skulle om edelbart föregå d et fulla
upprättan d et av G uds rike, och de m ånga välsignelser,
som redan kom m it och vilka skulle förefallit otroliga
endast för n ågra å r sedan, a tt d et icke b ö r v ara svårt
a tt tro, a tt sam m a gudom liga m akt och visdom, vilken
övervakat utvecklingen hitintills i linje m ed profetian,
också kom m er a tt leda det hela till de u n d erb ara u p p ­
fyllelser, vilka äro a tt v änta i en n ä ra fram tid.
L åt oss d ärför glädja oss över den härliga fram tids­
utsikten; och m å vissheten om denna kom m ande glädje
förhjälpa oss till a tt tåligt b ära nuvarande prövningar.
U nder d et a tt syndens och dödens regering v a rit lång
och besvärlig för världen i sin helhet, så h ar dock tiden
för den enskilde individen g ått h astigt förbi; och
erfaren h etern a ha v arit till sto rt gagn för alla.
Få ha ännu insett v ärd et av dessa erfarenheter, men
u n der rik ets period skola alla lä ra sig förstå, a tt de sex
tusen åren av lidande och död v arit en följd av olydnad
mot G uds lag—först en följd av den ursprungliga synden
och sederm era av fortsatt olydnad m ot den gudomliga
lagen ned genom tiderna, ty “alla hava sy n d at och äro
u tan beröm m else inför G ud”—Rom. 3:10, 23; 5:18, 19.
Om vi n u d ärför k u n n a inse, a tt den vise och k ä r­
leksfulle S kaparen tillstått d et onda m ed den avsikten
a tt lära oss b ättre u p sk atta Honom och H ans lagar och
öka v å r livsglädje, så k u n n a vi tåligt förbida och med
38
Gud och F örnuftet
glädje fortsätta a tt bedja om den fulla ankom sten av
den nya dagen.
De som “sova” i döden.
L åt oss också ihågkom m a—o, välsignade sanning!—
a tt dessa, som avsom nat i döden, under det a tt de
antingen i okunnighet v än tat på G uds tillkom m ande
rik e eller med glädje förbidat detta och b e tt därom, icke
skola gå m iste om den nya dagens välsignelser m er än
dessa, som kom m a a tt överleva nuv arande över­
gångsperiod, ty alla de avsom nade skola uppväckas från
döden. “F ö ru n d ren eder icke över detta. Ty den stund
kommer, då alla som äro i grav arn a skola höra hans
röst och gå u t u r dem .”—Joh. 5:28.
Men eh u ru alla u n d er den nya dagen skola få fullt
tillfälle a tt återvända till Gud och undfå välsignelsen
av evigt liv, som d å kom m er a tt erbjudas, så kom m er
denna gåva likväl icke a tt påtvingas någon. D et m essianska rik ets lagar m åste åtlydas, och de som icke
lyda skola tillintetgöras i vad Skriften kallar “andra
döden”.—Apg. 3:23; Upp. 20:13-15.
K A PITEL VIII.
GUDS NYA ORDNING.
OM DET VORE m öjligt a tt tän k a sig, a tt vår jord
eller de an d ra p laneterna i det oändliga universum icke
skulle lyda de lagar, som Gud fastställt för dem, så
skulle ‘‘a n ark i7’ bli följden och him lakropparna rusa mot
varand ra och fullständigt förstöras. V etenskapsm än
äro i stånd till a tt flera å r i förväg förutsäga en solför­
m örkelse, em edan de veta, a tt him lakropparna följa
vissa, bestäm da lagar, vilka de k u n n a lita på i och för
noggranna beräkningar beträffande dessas banor och
hastigheter.
Ä r det då oförnuftigt a tt antaga, a tt m änniskan, som
är den högsta av G uds jordiska v arelser och som ensam
bland dessa h a r ett sam vete, m er eller m indre känsligt
för rä tt och orätt, också ä r underordnad en gudomlig
lag?
D etta ä r ju st förhållandet, och det v ar m änniskans
olydnad mot lagen, som störtade världen i e tt gungfly
av sorg, lidande och död; och d et ä r endast genom
lydnad för den gudomliga lagen, som m änniskorna
kunna återvända till Gud och till liv och lycka, som
förverkats genom synd.
Men må ingen förhasta sig till a tt tro, att e tt försök
nu a tt lyda G uds lag u tan hänsyn till andra om ständig­
heter, skulle m edföra ett återvändande av G uds ynnest.
Nej. G uds lag överträddes av den fullkom liga m ånniskan Adam. som hade både kunskap och förm åga a tt
handlä bättre, och såsom en följd h ärav blev han dömd
till döden. Adam s efterkom m ande härstam m a därför
ftån en döende m an; varför alla blivit födda ofull59
60
Gud och F ö rnuftet
komliga och und er dödsdomen. Sålunda ä r m änniskan
i sitt svaga och döende tillstånd oförmögen a tt efterleva
G uds lag och följaktligen hopplöst förlorad vad angår
m öjligheten a tt frälsa sig sjäv.
S kriften säger, a tt “så älskade G ud världen, a tt han
utgav sin enfödde Son, på det a tt v a r och en som tro r
på honom skall icke förgås, u tan hava evigt liv”. H ärav
fram går, a tt d e t endast i Jesus finns hopp om frälsning
—em edan han ä r den, som betalade dödsstraffet genom
sin egen död på korset. F ö r d etta ändam ål v a r det som
Jesu s “v a rt k ö tt”. D et v ar en m änniska (A dam ), som
hade syndat och över vilken dödsdom en kom m it; och
således v a r d et d ärför nödvändigt, a tt en annan
m änniska—en fullkomlig och icke u n d er dödsdom varande m änniska—blev återlösare. Jesus gav sig
själv till en lösen.
Men eh u ru G ud i sin k ärlek sände sin älskade Son
till a tt dö för m änniskosläktet och därm ed öppnade en
undflyktsväg från döden, så ä r e tt förståndsm ässigt
erk ännande av detta varken n u eller senare, n ä r rik et
blivit up p rättat, tillräckligt för frälsning. Vad fordrar
då Gud?
G ud gav sin lag å t Israel i de så kallade tio budorden.
Dessa ha blivit grundvalen för de m est civiliserade
lagarna i v å r tid. Jesu s sam m anfattade dessa budord i
två h u vudkrav—kärlek till G ud över allting och lika
kärlek till n ästan som till oss själva.
D etta senare k rav h a r vanligen blivit kallat den
‘gyllene regeln’. Dessa tv å h u v u d k rav äro grundvalen
för all sann rättfärdighet, och ingen kan v arken nu
eller nästa tidsålder v ara i harm oni m ed den sanna
Guden, om denna lag ignoreras eller icke åtlydes.
Själviskhet h a r hittills su ttit i ‘högsätet’. Ytligt
b etrak tat, h a r själviskhet synts v ara fram gångsrik och
nödvändig. D et h a r ofta förefallit v ara så, a tt de som
icke förblivit egoistiska i sina strävanden, blivit hopplöst
G uds nya ordning.
61
efter på vägen i jak ten efter lycka. “De fräcka vilja
vi nu prisa sälla; ty de som göra, vad ogudaktigt är,
bliva upprättade, de gå fria, h u ru de än fresta G ud.”—
Mal. 3:15.
K ärlek i stället för själviskhet.
U nder n u gångna sex tusen å r h a r S atan varit
m änniskosläktets store arbetsfogde, och han h a r sty rt
efter själviskhetens onda princip. I och m ed u p p rä tta n ­
det av det nya rik e t skall tingens ordning bli alltigenom
den m otsatta. D å skall Jesu s bli regenten, och kärlek
skall läras, u pm untras och belönas i stället for självisk­
het.
D å skall den verkliga uppfyllelsen kom m a av
änglarnas u n d erb ara profetia: “F rid på jorden, och
bland m änniskorna god vilja” (D iaglottöv.). D enna
övergång från själviskhet till k ärlek blir icke plötslig.
P rofeten m eddelar oss det gradvisa sätt, på vilket
världen skall läras kärlekens lag, då han säger, a tt “n är
dina dom ar drabba jorden, lära sig jordkretsens in­
byggare rättfärd ig h et”—Jes. 26:9.
De av Jesaja om näm nda ‘dom arna’ bli sam tidiga med
utdelandet av rik ets välsignelser. Men det b lir icke
någon likhet med den traditionella ‘dom ens dag’, som
använts till a tt skräm m a m ånga m änniskor in i de
nom inella kyrkoorganisationerna. Så genom gripande
b lir rikets m etod a tt undervisa i rättfärdighet, att
G uds lag kom m er a tt inskrivas i m änniskom as hjärtan.
—Jer. 31:31-34.
Men ingen behöver vänta, tills rik e t ä r upprättat,
med a tt börja lära sig prak tisera G uds lag. Vad skulle
väl kunna h in d ra oss ifrån a tt redan nu allvarligt
eftersträv a a tt älska v å r nästa såsom oss själva?
Och d et finns m ånga sätt a tt göra gott m ot a n d ra —
sätt som ligga inom räckhåll för oss alla. D et behövs
inga pengar till a tt visa en glad uppsyn, ge ett ord av
uppm untran eller a tt i övrigt dela m ed oss av den
62
G ud och F örn u ftet
glädje, som bör finnas i v åra egna h järtan . I den grad
vi kän n a G uds kärlek, sådan denna avslöjas i Hans
Ord, böra vi v ara glada åt a tt b e rä tta härom för andra.
D et finns in te t-b ä ttre a tt trösta sörjande h jä rtan än att
m eddela dem d et glada budskapet om det messianska
riket och dess snara upprättande.
D et k an icke förnekas, a tt ännu m ycken svår
vederm öda å te rstå r för världen, em edan det kräves
y tterlig are och stö rre sorger, än de som hittills varit,
till a tt förödm juka de högmodigas h jä rta n och till att
förm å folk till a tt söka H erren och H ans hjälp. U tan
tvivel kom m er d et a tt gå m ycket b ä ttre u n d er den ‘stora
nödens tid ’ för sådana, som ‘söka rättfärd ig h et’ och som
sträv a efter a tt v ara fredsstiftare bland sina m ed­
m änniskor, än för andra.—Sef. 2:3.
Men, G ud vare tack, Jesu s h a r givit oss den för­
säkran, a tt innan allt “k ö tt” tillintetgjorts i den kom ­
m ande nöden, skulle denna stoppas eller “den tiden
bliva förk o rtad ”. D en kom m er a tt stoppas av ett
u nderverk, n ä r m änniskorna på jorden lä rt sig den
därm ed avsedda läxan.
Och vad b lir d etta för e tt underv erk ? O välsignade,
lyckliga tanke, d et b lir u p p rättan d et av K risti rike!
D et b lir svaret på alla kristnas böner: “Tillkom m e ditt
rike.” D et ä r detta kom m ande underverk, som vi nu
påpeka för världen inför dess förestående tim m e av
djupaste nöd.
T änk på de vittgående och välsignade förändringar,
som kom m a a tt försiggå på jorden, n ä r G uds vilja sker
h ä r såsom den sk er i him m elen! Och alla scener av
elände och sm ärta, förnedring och sorg, som n u ses på
grund av synden, skola v ara borta. I stället för dessa
lidanden, som ned genom tid ern a ständigt stö rt mänsklig
lycka, skall kom m a den fullkomliga jordens härlighet,
d är slutligen icke d et m insta grand av själviskhet eller
synd skall tillåtas h indra friden och lyckan i ett full­
kom ligt samhälle.
G uds nya ordning.
63
I d etta återställda paradis, som nu ä r så n ära, skall
varje m änniska, som h elh järtat lyder de då rådande
gudomliga lagarna, återställas till intellektuell, m oralisk
och fysisk fullkom lighet. T änk på all jäm förelsevis
god hälsa och på vackra form er och drag hos m änniskor,
som du sett, och vet, a tt den fullkom liga m änskligheten
kom m er a tt vida överträffa detta. Ingen sorg, ingen
klagan och icke d et m insta tecken till släktets försäm ­
ring i något avseende, ty H erren h a r lovat, a tt “döden
skall icke m er v ara till, och ingen sorg eller klagan
eller plåga skall v ara m er; ty d et som fö rr v ar ä r nu
förgånget”—Upp. 21:4.
Jäm förelsevis få av jordens m iljoner, som för
ögonblicket icke lida av den ena eller an d ra av de
oändligt m ånga sjukdom ar, vilka plåga den fallna
m änniskan, gå i ständig fru k ta n för a tt också de skola
bli bland de lidande. P å grund av de fruktansvärda
spökena av fattigdom, sjukdom , bom bplan och giftgaser,
som äro tillfinnandes i denna själviska och syndiga
värld, så äro m änniskornas h jä rta n ständigt fyllda av
fruktan; och d etta stör den lilla lycka, som ann ars till­
fälligt kom m er somliga till del.
Men i den nya världen, då K risti rik e blivit fullt
upprättat, skall fru k tan för ont icke behövas längre.
Ingenting skall tillåtas skada eller förstöra inom det
heliga riket. (Jes. 11:9.) Ack ja, h u ru u n d e rb a rt skall
det icke bli, n ä r g råtande eller sörjande, som förlorat
sina kära, få sina tå ra r avtorkade, i d et orsakerna till
tå ra rn a borttagas, och n ä r de se h u ru rik ets verk
fortgår och fulländas.—Jesaja 25:6-9.
Vilken härlig förm ån ha således icke vi, som i förväg
kunna förkunna för hela världen d etta glada budskap,
allteftersom vi ha tid och tillfälle därtill! N är vi m ärka
våra vänners och g rannars fruktan, i d et de “se fram åt
mot de ting som skola kom m a över jo rd en ” (eng.
bibelöv.), låt oss då skynda oss a tt lyda H errens upp­
m aning och säga dem: “ ‘V aren frimodiga, fru k ten icke.’
64
G ud och F ö rnuftet
Se, eder Gud kom m er med häm nd; vedergällning från
Gud, ja, själv kom m er han och frälsar eder.”—Jes. 35:4.
Vi kunna icke göra något b ättre i n ärv arande tid
för a tt visa G ud v å r uppskattning av det hopp om riket,
som H an givit oss i sitt Ord, än a tt förkunna detta hopp
för andra. Vi k u n n a icke hejda rusningen av en självisk
värld m ot avgrunden och en säk er undergång, men
vi kunna förk un n a för så m ånga som vilja lyssna därtill,
a tt G ud skall u p p rätta en ny världsordning om edelbart
efter d et a tt m änsklig själviskhet totalt förstört den
“närvarande onda v ärld en ”—Gal. 1:4, g. sv. bibelöv.
Sålunda k u n n a vi bli d et nya rik ets am bassadörer,
och m ed den fasta förvissningen a tt G uds löften skola
uppfyllas k u n n a vi taga plats bland dem, vilka profeten
beskriver såsom sägande till Sion: “D in G ud ä r nu
konung.”—Jes. 52:7; 61:1-3.
t-