Sammanfattning av utredningen

Säkerhetspolitiska utredningen
SOU 2002:108
Sammanfattning av betänkandet ”Fred och säkerhet” (SOU 2002:108)
Sammanfattning kapitel 1
Direktiv
Av direktiven framgår att utredningen för det första skall redovisa och
analysera den säkerhetspolitiska miljö i vilken Sverige hade att verka under
perioden 1969-1989, och för det andra redovisa och analysera det svenska
säkerhetspolitiska agerandet, politiskt såväl som militärt, under samma period.
Uppdraget är sålunda omfattande till sin karaktär i både tid och rum.
Utredningens ambition har varit att ge en översiktlig bild av de viktigaste
händelserna i svensk säkerhetspolitik under denna period. I enlighet med
direktiven har riksdagens partier givits möjlighet att följa utredningens arbete
och samtal i syfte att redovisa utvecklingen i utredningsarbetet har skett i tre
omgångar.
Utredningens källmaterial
Enligt direktiven skall utredaren i nödvändig utsträckning ta del av tillgänglig
skriftlig och muntlig information i ärendet. Detta gäller information från såväl
politiska som militära källor. Utredningen har därför genomfört förhållandevis
omfattande efterforskningar i svenska arkiv, både allmänna och privata,
politiska såväl som militära, samt även utnyttjat utländska arkiv. Utredningen
har även nyttjat tidigare publicerade offentliga utredningar, dagböcker,
memoarer och annan litteratur. Intervjuer med drygt 100 personer har också
genomförts. Flera forskarseminarier med svenska akademiker och fackexperter
har arrangerats. Den säkerhetspolitiska utredningen har efterlämnat ett
omfattande underlag ämnat för framtida forskning, även om vissa delar av
materialet, på grund av rådande utrikes- och försvarssekretess, ännu inte kan
göras allmänt tillgängligt.
2
Forskningsläget och förslag inför framtiden
I våra nordiska grannländer och även internationellt har man gått mot allt
större öppenhet och bättre tillgång till arkiven för forskare. Det är därför
rimligt att också svenskt källmaterial görs tillgängligt för kvalificerade forskare i
syfte att möjliggöra att svensk säkerhetspolitik under den andra hälften av det
kalla kriget får en genomgripande, systematisk och nyanserad vetenskaplig
granskning. Den föreliggande utredningen är ett steg mot ökad kunskap om
Sveriges säkerhetspolitik under det kalla krigets sista decennier. Men ett stort
behov av såväl breddade som fördjupade analyser finns trots allt kvar. Det är
min förhoppning att utredningens resultat kan tjäna som en grund för sådana
fortsatta studier. Nämnda önskemål måste givetvis vägas mot de krav på
sekretess som betingas av hänsyn till den nationella säkerheten, våra
utrikesrelationer och skydd av personlig integritet. Olika former av
kompromisser mellan öppenhet och sekretess är dock fullt tänkbara.
2. Den säkerhetspolitiska miljön
Stormaktspolitiken
Världspolitiken präglades under senare delen av 1960-talet av en gradvis
avspänningsprocess mellan de båda supermakterna USA och Sovjetunionen.
Den grundläggande inriktningen av processen påverkades endast i begränsad
mån av Vietnamkriget och av Tjeckoslovakienkrisen år 1968. Den år 1969
tillträdande Nixonadministrationen strävade till närmanden till både
Sovjetunionen och Kina. Dialogen som öppnades mellan Washington och
Moskva ledde till att avspänningspolitiken tog fart på allvar. För båda
supermakterna var det gemensamma intresset att få till stånd någon form av
stabiliserande kontroll över den strategiska kärnvapenkapprustningen, sedan
någon form av ungefärlig numerär paritet nåtts dem emellan. 1972 års SALT
och ABM-avtal befäste avskräckningsbalansen – den ömsesidigt garanterade
förstörelsen, MAD. 1970-talets avspänningspolitik blev inte i alla delar
bestående, men öppnade nya möjligheter i den internationella politiken.
SALT- och ABM-avtalen innebar att en slags strategisk stabilitet upprättades.
Genom att förse varje robot med flera stridsspetsar, s.k. MIRV-teknik, sökte
båda sidor kompensera för avtalets konsekvenser. Redan på 1960-talet hade
först USA, och sedan Sovjetunionen utvecklat en s.k. andraslagsförmåga. Med
de kärnvapenbestyckade ubåtarna, varav den första togs i bruk år 1960, hade
man möjlighet att rikta förödande kärnvapenangrepp mot motståndaren även
om denne i ett första anfall slagit ut alla markbaserade kärnvapen. MADdoktrinen höll på att bli absolut.
Stormaktsblockens strategiutveckling
I början av 1960-talet hade USA inlett en genomgripande omläggning av sin
kärnvapenstrategi, och antog doktrinen om ”Flexible Response”. Denna
doktrin har förblivit en hörnpelare i Natos strategiska planering till våra dagar.
Doktrinen innebar möjligheten att tillgripa kärnvapen först, men förutsatte
också en trovärdig konventionell stridsförmåga. Den innebar för Europas del
ett framskjutet försvar (Vorne Verteidigung) som skulle tas upp nära gränsen
mellan de båda tyska staterna. Den kompletterades med en ny operativ princip,
3
FOFA, (Follow-on-forces-attack) som byggde på teknik och ett offensivt
uppträdande. Under 1980-talet tycktes väst ha realistiska förutsättningar att
balansera Warszawapaktens kvantitativt massiva överlägsenhet.
På sovjetisk sida låg den militära doktrinutvecklingen steget efter den
amerikanska, men i stort sett följdes samma spår, med en gradvis ökad
inriktning på konventionella vapen. Efter Chrusjtjovtidens massiva satsning på
missilförsvaret på marktruppernas bekostnad satsade det nya ledarskapet under
Brezjnev på att stärka den konventionella kapaciteten. Från mitten av 1960talet började sovjetiska strateger på allvar ifrågasätta om ett kärnvapenkrig var
en nödvändig följd av en stormaktskonflikt. År 1977 förklarade Brezjnev i ett
tal att man gett upp strävan efter nukleär överlägsenhet, och pläderade för en
överenskommelse om att inte tillgripa kärnvapen först. De konventionella
optionerna blev allt viktigare. Det sovjetiska strategiska konceptet för en
konflikt i Europa förblev väsentligen oförändrat – en snabb offensiv djupt in i
motståndarens område. År 1987 antog Warszawapakten en ny defensiv
doktrin.
Det nordatlantiska området och Östersjön
Strategin i det nordatlantiska området blev under 1970-talet av allt större vikt.
Under 1960- och 70-talen byggdes den sovjetiska marinen ut till en första
rangens sjömakt. Kvalitativt lyckades man inte uppnå jämställdhet med väst,
men man kunde på ett annat sätt än tidigare hota Atlantförbindelserna.
Det strategiska ubåtsvapnet blev också allt viktigare. Den amerikanska marinen
utvecklade kapacitet att bestämma de sovjetiska ubåtarnas position och följa
dem med egna ubåtar. Natos ytfartyg koncentrerades söder om GIUK-gapet,
och Nordatlanten blev ”den glömda flanken”.
Både i Nato:s och Warszawapaktens planering fick Östersjön under 1970-talet
en viktigare roll. I Nato som ett komplement till den norra flanken, med
Östersjöutloppen som strategisk stödjepunkt, och i Warszawapakten som
transportled till centralfronten. Detta bidrog till att Skandinavien som helhet
blev föremål för växande stormaktsintresse. Geostrategiska och taktiska
faktorer kan ha föranlett båda sidor att blicka mot den svenska skärgården med
dess intressanta möjligheter.
Strategiutvecklingen under 1980-talet
1980-talets strategiutveckling ägde rum mot bakgrund av att
avspänningspolitiken under senare hälften av 1970-talet utsatts för
påfrestningar. Delvis som en reaktion på invasionen av Afghanistan påbörjade
USA en omprövning av säkerhetspolitiken. Reaganadministrationen ändrade
politiken gentemot Moskva och föresatte sig att ”rusta ihjäl” Sovjetunionen,
som Reagan kallade "ondskans imperium" (evil empire). En massiv militär
uppbyggnad, inte minst på det marina området, ägde rum. Den amerikanska
marinen upprättade ett framskjutet operationsmönster i Nordatlanten och
Norska havet. Genom kvalitativ marin överlägsenhet och framskjutna
positioner kunde Nato sätta tryck på den sovjetiska ubåtsflottan. I
förlängningen låg möjligheten av att USA skulle få en nukleär
förstaslagsförmåga.
4
Det sovjetiska baskomplexet på Kolahalvön växte i betydelse och medförde att
såväl Sverige som Norge och Finland kom att ligga i närheten av ett av
världens strategiskt mest känsliga områden. Den nya vapenteknologin med
bl.a. kryssningsrobotar innebar en ytterligare ökning av konflikttemperaturen i
Norra Europa. Samtidigt medförde den ökade räckvidden för det strategiska
bombflyget att behovet av att utnyttja det nordiska luftrummet snarast kom att
avta.
Europa, östpolitiken och avspänningen
Samtidigt som supermaktsavspänningen utvecklades inleddes i Europa stora
förändringar. För Sovjetunionen var frågan om Tysklands ställning det allt
överskuggande problemet. Samtidigt ville Moskva säkra andra världskrigets
politiska (och geografiska) landvinningar. I detta syfte lanserade Sovjetunionen
år 1966 ett initiativ om en europeisk säkerhetskonferens, ESK. Natostaternas
svar på detta initiativ blev förslaget om ömsesidiga och balanserade
truppreduktioner, MBFR. Mot bakgrund av sin uppnådda militära
styrkeposition kunde Sovjetunionen ge sig in på en mer flexibel politik
gentemot Västeuropa och särskilt Västtyskland, i förhoppningen att förmå
Bonn att acceptera den tyska delningen och de nya europeiska gränserna.
Denna politiska strävan blev bönhörd över hövan med den västtyska
regeringens östpolitik. Denna skulle också komma att utöva ett starkt
inflytande över svensk utrikespolitik under 1970-talet.
Den bärande tanken i östpolitiken var att ökad spänning och konfrontation
endast skulle stärka den östtyska regimen. ”Förändring genom närmande” blev
den sammanfattande benämningen för Brandts östpolitik. Det politiskstrategiska huvudelementet i denna politik blev det s.k. Moskvafördraget, och
det därpå följande Warszawafördraget, vilka på sätt och vis kom att ersätta ett
fredsfördrag mellan de berörda staterna. Därefter följde det tysk-tyska
grundfördraget med ömsesidigt erkännande mellan Väst- och Östtyskland,
samt fyrmaktsuppgörelsen om Berlin, som slutstenen i hela östpolitikprojektet.
Den europeiska säkerhetskonferensen
Sedan det tyska fördragsverket fullbordats återstod frågan om en europeisk
säkerhetskonferens, som skulle ge en multilateral inramning till vad som i
realiteten var en fredsuppgörelse efter kriget, och konstituera en ny
säkerhetspolitisk ordning i Europa. Genom skicklig diplomati lyckades Finland
år 1972 finna en formel för att inleda förhandlingar om ESK, som tre år senare
resulterade i Helsingforsdokumentet. Härmed erkände alla de deltagande
staterna de nya gränserna i Europa, men bestämmelserna om mänskliga
rättigheter och kontakter skulle tillförsäkra att dessa gränser skulle öppnas för
människor och idéer, och inte befästa gamla järnridåer.
En viktig komponent i Helsingforsdokumentet var överenskommelserna om
militära förtroendeskapande åtgärder. Dessa kom att utvecklas till att bli
alltmer betydande, och Stockholmskonferensen 1984-86 blev ett steg på vägen
som ledde fram till begränsningarna av konventionella styrkor i Europa, genom
det s.k. CFE-avtalet år 1990.
Kärnvapnen i Europa
5
År 1977 började Sovjetunionen förbandslägga rörliga medeldistansrobotar med
en räckvidd som nådde hela Europa. Detta kunde riskera att försvaga länken
mellan Europa och USA, och öka Sovjetunionens möjligheter att utöva
inflytande i Europa. På förslag från Västtyskland beslöt Nato år 1979 att
placera ut s.k. Euromissiler, medeldistansvapen i form av ballistiska robotar
och kryssningsmissiler. Samtidigt inbjöd man Sovjetunionen till förhandlingar.
Detta s.k. dubbelbeslut blev omstritt och bidrog till att en omfattande
antikärnvapenrörelse växte fram i Europa.
Det andra kalla kriget
Det andra kalla kriget blev benämningen på den period av försämrade
supermaktsförbindelser som inträdde efter Sovjetunionens invasion av
Afghanistan år 1979. De skärpta politiska och militära motsättningarna,
markerade av Afghanistan, kärnvapnen i Europa, den amerikanska marina
strategin, begynnande oroligheter i Polen, m.m. ledde till ett ytterst frostigt
klimat mellan supermakterna. Det var först i och med Gorbatjovs makttillträde
i Moskva våren 1985 som spänningen började avta.
Den nordiska miljön
Det nordiska området tilldrog sig från början av 1970-talet ett ökat
säkerhetspolitiskt intresse, men fortsatte likväl att vara ett lågspänningsområde.
Finlands systematiska och framgångsrika strävanden att hävda sin
självständighet gentemot Sovjetunionen var en viktig faktor. Finland kunde
tydligare än tidigare demonstrera sin ställning som västlig demokrati och
marknadsekonomi, och landets politiska svängrum ökade.
Finlands förankring i de västeuropeiska ekonomiska och politiska
sammanslutningarna befästes och landets värdskap för den europeiska
säkerhetskonferensen blev betydelsefullt. Sovjetiska försök att påverka
Finlands inre angelägenheter upphörde så småningom helt.
Som en följd av det ökade strategiska intresset för Nordatlanten kom Norge att
bli alltmer indraget i stormaktsspelets kraftfält. Norge sökte balansera detta
med en återhållsamhetspolitik gentemot Nato, av innebörd att man ålade sig
begränsningar rörande stationering av trupp och materiel.
3. Hotet från öst
Sovjetunionens syn på Norden
Norden och Sverige var för Sovjetunionen inte ett prioriterat område under det
kalla kriget. I och med den strategiska utvecklingen och Kolakomplexets
centrala roll kom nordområdena gradvis att öka i betydelse under 1970- 0ch
80-talen. Norden betraktades som en i första hand militärstrategisk
angelägenhet. Moskvas grundläggande intresse torde ha varit av defensiv natur.
Nordens närhet till viktiga militära och ekonomiska områden torde ha bidragit
till en känsla av sårbarhet.
Det nordiska mönstret var ur sovjetisk synvinkel ingen idealisk lösning.
Danmarks och Norges Natotillhörighet betraktades som en anomali i
6
sovjetiska ögon. Detta bidrog till att Moskva aldrig accepterade begreppet den
nordiska balansen. En kärnvapenfri zon i Norden sågs som ett steg mot
områdets neutralisering.
Östersjön var för Sovjetunionen en del av en inre försvarsperimeter, av vital
betydelse som flankskydd, underhållsled och övningsområde. Östersjöutloppen
var av långsiktig strategisk betydelse. Den grundläggande målsättningen var att
göra Östersjön till ett "mare clausum".
De svensk-sovjetiska relationerna
Sveriges förhållande till Sovjetunionen var på många vis den kanske viktigaste
relationen i svensk utrikespolitik. De svensk-sovjetiska relationerna var alltid
problemfyllda. Perioden inleddes med en svensk reaktion på Tjeckoslovakien
år 1968, följd av normalisering och återupptagande av besöksutbyte. Därefter
kom en förhållandevis lugn period, med det svenska statsbesöket i Moskva år
1978 som en höjdpunkt. Ubåtsincidenterna ledde till en ny nedkylning, som
efter Ubåtsskyddskommissionen blev en nedfrysning, följd av en gradvis
upptining i mitten av 1980-talet, och ett ökande intresse inte minst från
sovjetisk sida.
Sovjetunionen och svensk neutralitetspoltik
Den sovjetiska synen på den svenska neutralitetspolitiken utvecklades ifrån
cynisk misstänksamhet de första efterkrigsåren till en mer positiv syn från och
med Chrusjtjov och den fredliga samexistensens politik. Då började man
klarare inse att det var ett värde för Moskva att Sverige i vart fall inte var med i
Nato, och man började se även neutralitetens roll som modell för andra
väststater, alltså neutraliteten som en möjlighet. Under det andra kalla kriget
ökade misstänksamheten, och inte minst ubåtsfrågan och den svenska
hanteringen härav spädde på denna.
Hotbilden mot Sverige i försvarsutredningar och försvarsbeslut
Ryssland/Sovjetunionen har traditionellt utgjort ett hot mot Sverige och efter
kriget spred sig uppfattningen om ett hot om invasion från öst. En
kapacitetsbetonad hotbild präglade i mycket den säkerhetspolitiska analysen,
och inte minst den militära synen, medan en bredare och mer
intentionsbetonad syn kom till uttryck i försvarsutredningar och –beslut.
Vid slutet av sextiotalet såg man i Sverige hotbilden i huvudsak i militära
termer. Det bredare säkerhetsbegrepp som nu är allmänt omfattat var ännu
inte vedertaget. Den avspänning som började bli märkbar i slutet av 1960-talet
innebar för svensk del en klar förbättring av säkerhetsläget. Även om
avspänningen tycktes innebära ökad försiktighet i stormaktsrelationerna
motsvarades den dock inte av återhållsamhet i de militära rustningarna.
Den ökade spänning mellan supermakterna som kunde noteras under senare
delen av 1970-talet gav en förstärkt hotbild, inte minst i ljuset av nordflankens
ökade betydelse. Stormaktsintressena bedömdes vara koncentrerade till
nordligaste Skandinavien och Östersjöutloppen. I början av 1980-talet
betonades åter rent militära aspekter av hotbilden. Bakslagen för
avspänningspolitiken började nu ses som en avgörande strategisk förändring.
7
Risken för överraskande angrepp betonades, inte minst i ljuset av
ubåtskränkningarna. Östersjöns strategiska betydelse och koppling såväl till
nordatlantiska som centraleuropeiska förhållanden betonades. Sveriges läge
bedömdes vara mer utsatt. 1987 års försvarsbeslut betonade risken för angrepp
med kort militär förvarning, KMF.
Hotbilden i ÖB:s operativa verk
Hotbilden enligt överbefälhavaren styrdes av den faktiska militära potentialen.
Warszawapakten sågs som trolig angripare. KMF kom att bli planeringsgrund
efter 1987 års försvarsbeslut. Överbefälhavaren beskrev i sina operativa verk
handlingsmöjligheter snarare än krigsrisker men överbefälhavarens bedömning
var att blocken undvek öppen konflikt – framförallt i Centraleuropa.
Krigsrisken bedömdes alltså som liten. Överbefälhavaren var inte alarmistisk.
Överbefälhavaren bedömde att Nato hade möjligheter att kompromettera
svensk neutralitet och tvinga in Sverige i ett krig (på sin sida).
Andra uppfattningar om hotbilden mot Sverige
I bl.a. de andra nordiska länderna föreföll man inte lika övertygad som i
Sverige om omfattningen och aktualiteten av ett sovjetiskt militärt hot mot
Sverige. De amerikanska bedömningar utredningen fått del av pekar på att man
i USA inte räknade med att Sverige omfattades av sovjetiska anfallsplaner, och
att en sovjetisk attack mot Sverige vare sig separat eller i samband med en
storkonflikt i Europa var särskilt sannolik. "Sweden has been left out as a
target". Överraskande anfall "blixt från himlen" ansågs inte heller som ett
troligt scenario.
Warszawapaktsdokumenten och hotbilden
De i Berlin i samband med det tyska enandet kvarlämnade dokumenten om
Warszawapaktens övningar och manövrer ger information om viktiga optioner
för de militära planläggarna i öst, även om förekomsten av manövrer och
militära planer inte betyder att det förekommit en avsikt att förverkliga dessa.
Den övervägande delen av planerna avsåg offensiva operationer av olika slag. I
dessa dokument har inte återfunnits något som tyder på utvecklade
angreppsplaner riktade mot Sverige. Utredningen har inte heller för egen del
funnit något som tyder på att Sverige skulle angripas av Warszawapakten.
Detta utesluter givetvis inte att svenskt territorium eller territorialvatten skulle
kunna komma att beröras av luftoperationer eller marina operationer från
Warszawapaktens sida, beroende på utvecklingen av centralkonflikten. Inte
heller utesluter det att Sovjetunionen skulle ha en egen militär planering riktad
mot Sverige.
4. Stödet från väst
1962 års riktlinjedokument om Sverige
Ett amerikanskt policydokument rörande Sverige från år 1962 som
utredningen funnit i amerikanska arkiv ger nya inblickar i synen på Sverige och
vårt lands säkerhet. Den säkerhetsgaranti som Sverige tidigare åtnjutit under
Eisenhoweradministrationen (NSC 6006/1) fanns kvar även under
8
presidenterna Kennedy, Johnson och Nixon, och enligt uppgifter som
utredningen fått fram troligen även under presidenterna Ford, Carter och
framöver. Denna säkerhetsgaranti var beslutad av USA unilateralt och inte
förankrad inom Nato. I och med Reaganadministrationens tillträde skedde
med största sannolikhet en förnyad prövning av förbindelserna med Sverige.
Även den amerikanska inställningen till Finland och finsk säkerhetspolitik,
nedtecknad i ett liknande dokument från år 1963, behandlas i jämförande syfte.
Vietnamfrågan i de svensk-amerikanska förbindelserna
De svensk-amerikanska relationerna var ansträngda under perioden 1965-1974
på grund av Vietnamfrågan. De värsta perioderna var åren 1968-69 och 197273. Nytt källmateriel från amerikanska arkiv ger en möjlighet att teckna en mer
nyanserad bild av de problem som fanns och hur de hanterades av de olika
aktörerna. Detta material ger vid handen att svensk import av amerikansk
försvarsmateriel, i vissa fall var långt mer komplicerad än vad som tidigare
gjorts gällande, men att USA trots de diplomatiska kontroverserna
genomgående valde att inte låta det militära samarbetet störas av den svenska
kritiken av den amerikanska Vietnampolitiken. Utredningen kan konstatera att
det militära samarbetet snarast ökade under denna känsliga period och att USA
medvetet och av olika, ej tidigare kända, anledningar fördröjde en upptining av
de svensk-amerikanska relationerna fram till i början av år 1974.
Det militärtekniska samarbetet med USA
I betänkandet finns även, för första gången offentligen, en fördjupad
redovisning av det omfattande militärtekniska samarbete som bedrivits med
USA sedan år 1962. Detta informationsutbyte ägde rum inom ramen för olika
annex, inom både armén, marinen och flygvapnet, och inkluderade områden
som t.ex. stridsvagnar, skydd mot ABC-stridsmedel, luftvärnsrobotar, torpeder,
ubåtskonstruktioner, stridsflygplan och radarjaktrobotar. Denna verksamhet på
det militärtekniska området var nära knuten till den försvarsmateriel som
Sverige själv utvecklade och tillverkade samt den som importerades från
utlandet, främst USA. Det militärtekniska informationsutbytet gav Sverige
möjligheter att få del av amerikansk militär högteknologi, av hög kvalité och till
relativt låga kostnader, på en nivå som kunde jämföras med Natoländerna. En
nackdel var dock att utbytet skapade ett teknikberoende eftersom USA i
praktiken hade vetorätt på vidareexport av alla militära produkter innehållandes
amerikansk teknologi, t.ex. svenska stridsflygplan av typen Viggen.
Fallet med Redeye
Den svenska upphandlingen av den bärbara luftvärnsroboten Redeye (senare
Robot 69) är av intresse eftersom affären är ett av de få exempel där faktiskt
den svenska kritiken av den amerikanska Vietnampolitiken inverkade på det
militära samarbetet med Förenta staterna. Amerikanska dokument visar att den
svenska beställningen av Redeye, på direkt order från den amerikanska
försvarsministern upphävdes, med motiveringen att dessa vapen inte fick
riskera att, indirekt via Sverige, komma i vietnamesiska händer. Svenska
representanter erbjöds dock en kompromisslösning av den amerikanska sidan
innebärande en frysning av köpavtalet tills Vietnamkonflikten avslutats, samt
på villkor om speciella säkerhetsarrangemang beträffande detta vapensystem.
På amerikansk sida gjorde man bedömningen tämligen omgående att kriget i
9
Vietnam trappats ner så pass att kontraktet med Sverige i början av år 1970
kunde slutföras. Fallet med Redeye ger en unik inblick i den amerikanska synen
på Sverige, politiskt och militärt, i slutet av 1960-talet och är en av de få
tillfällen under utredningsperioden där vårt land är föremål för diskussioner på
högsta nivå.
De svensk-amerikanska förbindelserna under 1980-talet
Efter de turbulenta Vietnamåren och upprättandet av normala diplomatiska
förbindelser mellan länderna fr.o.m. mars 1974 gick de bilaterala relationerna in
i en lugnare fas som skulle sträcka sig fram till början av 1980-talet och det
andra kalla kriget. Som en konsekvens av Reaganadministrations tuffare attityd
mot Sovjetunionen, vilken inkluderade en betydande militär upprustning och
hårdare teknikembargo mot öst, skapades också problem för den svenska
neutralitetspolitiken. Sverige hamnade snart i konflikt med USA rörande
teknikexportkontroll, på nedrustningsområdet och beträffande regionala
krishärdar i olika utvecklingsländer. Ungefär från år 1983 och framåt
förbättrades dock de svensk-amerikanska relationerna, vilka nådde sin
höjdpunkt i samband med statsminister Ingvar Carlssons besök i Washington
september 1987 – det första officiella statsministerbesöket sedan år 1952.
Försvarsminister Weinbergers besök
Under hösten 1981 besökte den amerikanska försvarsministern Caspar
Weinberger Sverige. Weinberger blev den förste amerikanska försvarsministern
som besökte Sverige under det kalla kriget. Besöket var av stor symbolisk
betydelse och utgjorde ett utmärkt tillfälle för regeringen och försvarsmakten
att förklara den svenska säkerhetspolitiken samt visa upp vår försvarsförmåga
och militärindustriella kapacitet. Det amerikanska besöket resulterade i en
vitalisering av de ansträngda förbindelserna mellan länderna orsakat av
Datasaabaffären och den svenska kritiken av USA:s politik i Centralamerika.
Datasaabaffären
Datasaabaffären var en av de allvarligaste händelserna under det kalla kriget i
de svensk-amerikanska relationerna. Detta var första gången som på riktigt
allvar den svenska tillgången till amerikansk försvarsmateriel och teknisk
information påverkades av en utrikespolitisk händelse. Situation löstes dock
genom att Sverige, via det s.k. FMV-arrangemanget, åtog sig att i framtiden
bättre skydda amerikansk dubbelanvändningsteknologi (teknologi för både
civilt och militärt bruk) och genom förbättrat sekretesskydd för militär materiel
och information. De svenska åtagandena bidrog i praktiken till att Sverige
tillsammans med andra västländer inordnade sig i ett organiserat
teknikembargo riktat mot de kommunistiska staterna i öst.
Sverige, USA och Centralamerika
Om den svenska aktiva utrikespolitiken hamnade i konflikt med amerikanska
intressen i Vietnamfrågan, skulle konflikten i Centralamerika under 1980-talet
bli en ny stötesten i svensk-amerikanska relationer. Från amerikansk sida var
man synnerligen kritisk mot svenska uttalanden i frågan, borgerliga såväl som
socialdemokratiska, och snarare uttryckssättet än innehållet. Vid ett par
tillfällen framfördes hot från amerikansk sida om att de kritiska uttalandena
10
riskerade att inverka menligt på Sveriges möjligheter att köpa avancerad
amerikansk försvarsmateriel, men hoten omsattes aldrig i praktisk handling.
Efter några hektiska inledande år under den första Reaganadministrationen
kunde de båda länderna, i denna fråga, enas om att var oeniga.
5. Svensk utrikes- och säkerhetspolitik
Neutralitet och försvar
Svensk säkerhetspolitik brukade under det kalla kriget sammanfattas i orden
"alliansfrihet i fred, syftande till neutralitet i krig". Neutralitetspolitiken
inrymde också andra komponenter, som syftade till att göra den svenska
neutralitetsavsikten trovärdig. Viktigast var att Sverige inte åtog sig förpliktelser
som skulle omöjliggöra neutralitet i händelse av krig. Neutralitetspolitiken
krävde också ett starkt försvar med trovärdig förmåga att i händelse av ett krig
mellan stormaktsblocken försvara landets territorium. Ett isolerat angrepp på
Sverige utan samband med en europeisk storkonflikt bedömdes helt
osannolikt.
Det enda militära hotet mot Sveriges frihet och demokrati kom från
Sovjetunionen och Warszawapakten. Centralt i en trovärdig svensk
neutralitetspolitik var därför att Sovjetunionen och dess allierade kunde vara
övertygade om att inget anfall skulle utgå från svenskt område. Om
neutralitetspolitiken misslyckades och Sverige angreps av Sovjetunionen,
upphörde alla restriktioner på samarbete med Förenta Staterna och Nato.
För att minska det svenska försvarets beroende av utlandet tillverkades en stor
del av försvarsmaterielen av svensk försvarsindustri. Likväl krävdes möjligheter
att importera vapen och få tillgång till utländsk vapenteknologi. I fredstid var
högteknologiskt samarbete med och inköp av avancerad försvarsmateriel från
Förenta Staterna och andra Natoländer av största betydelse för
upprätthållandet av ett modernt svenskt försvar.
Det nordiska mönstret
Den svenska neutralitetspolitiken hade i fredstid ett vidare säkerhetspolitiskt
syfte. Tillsammans med Danmarks och Norges Natopolitik med dess fredstida
begränsningar och Finlands av VSB-pakten påverkade neutralitetspolitik
bildade den ett nordiskt säkerhetspolitiskt mönster, som bidrog till att bevara
spänningen mellan blocken i det nordiska området på en låg nivå. Stöd för
Finlands möjligheter att hävda en självständig politik hade varit ett motiv för
Sveriges beslut att inte ansluta sig till Nato och förblev så. Det starka svenska
försvaret utgjorde ett indirekt skydd för Norge och därmed ett stöd för den
restriktiva Natopolitiken.
Med alliansfriheten och neutralitetspolitiken som grund kunde Sverige också
under 1970- och 80-talen föra en aktiv politik för att stärka fred och säkerhet i
Europa. På nedrustningsområdet verkade Sverige, dock utan framgång, för en
kärnvapenfri zon i Norden och för en korridor fri från slagfältskärnvapen i
Centraleuropa.
Neutralitetspolitiken i praktiken
11
Neutralitetspolitikens centrala betydelse i svensk säkerhetspolitik framträder
tydligt vid Sveriges agerande efter den öppna ansökan till EG år1967 liksom
vid anslutningen till det internationella energiprogrammet 1974. Regeringen
uteslöt från början inte medlemskap i EG, men sedan Davignonplanen om
utrikespolitiskt samarbete och Wernerplanen om en ekonomisk och monetär
union godkänts av EG, fann regeringen ett medlemskap vara oförenligt med
neutralitetspolitikens trovärdighet.
Ett svenskt deltagande i det västliga energipolitiska samarbetet efter oljekrisen
åren 1973-74 bedömdes vara utomordentligt angeläget av försörjningsmässiga
skäl. Likväl gjorde regeringen en anslutning till det internationella
energiprogrammet (IEP) och ett medlemskap i den internationella
energimyndigheten (IEA) beroende av att övriga anslutna stater accepterade ett
svenskt neutralitetsförbehåll.
Av mera marginell betydelse för svensk säkerhetspolitik men en tydlig
illustration till den säkerhetspolitiska miljön i Norden är
Nordekförhandlingarna och de sovjetiska påtryckningar som föregick Finlands
nej till Nordek.
Exportkontroll
År 1947 beslöt USA att införa exportkontroll avseende strategiska varor till
Sovjetunionen och Östeuropa. Syftet var att försvåra både militär och
ekonomisk utveckling för Sovjetunionen och dess allierade. Exportkontrollen
utvecklades till ett embargo.
Embargot kom att administreras av Cocom och Sverige erbjöds att bli medlem.
För Sverige var det dock oförenligt med neutralitetspolitiken att delta i ett
maktblocks sanktioner mot ett annat särskilt som sanktionerna inte var
beslutade av FN. Sverige var dock starkt beroende av amerikansk teknologi
både för försvaret och den civila industrin. Sverige måste därför anpassa sig till
Cocoms regler utan att vara medlem. Sverige förklarade ensidigt sin avsikt att i
huvudsak följa reglerna och kunde härigenom undvika att skriva ett formellt
avtal med USA. Uppgörelsen hölls hemlig.
År 1967 sades samarbetet med Cocom upp med påföljd att Sverige av USA
nedgraderades som exportland och att villkoren för köp i USA blev hårdare.
Två affärer – Datasaabaffären och Containeraffären – försämrade ytterligare
Sveriges position. Det kom att krävas flera åtgärder för att tillgodose
amerikanska krav innan förtroendet för Sverige som mottagare av känslig
teknologi var återställt.
Containeraffären
Containeraffären rörde kvalificerad datautrustning, tillverkad i USA som
beslagtagits av den svenska tullen mot bakgrund av amerikanska uppgifter om
att de innehöll känslig, embargobelagd högteknologi. USA önskade få godset
tillbaka. Eftersom det inte kunde kvarhållas hur länge som helst och eftersom
illegal export av högteknologi till öst misstänktes måste den svenska regeringen
agera.
12
Containeraffären visade att Sverige höll på att bli – eller redan hade blivit – ett
transitland för illegal handel med embargobelagda produkter. En orsak till
detta var att Sverige saknade exportkontrollagstiftning.
Viggenaffärerna
Under 1970-talet var det svenska stridsflygplanet 37 Viggen vid två tillfällen
kandidat vid utländska köp av flygplan. Vid det första tillfället handlade det om
flygplan till Holland, Belgien, Danmark och Norge, i det andra fallet Indien.
Den svenska regeringen var beredd att gå mycket långt för att Sverige skulle få
ordern från de fyra Natoländerna. Deras köp kom att kallas århundradets
vapenaffär eftersom den var så stor (348 flygplan) men också för att flera andra
länder väntades följa de fyras val. De valde dock – efter hårda amerikanska
påtryckningar politiskt och handelspolitiskt – ett amerikanskt flygplan (F-16).
USA motsatte sig försäljning av Viggen till Indien. Läget på den indiska
subkontinenten bedömdes vara labilt till följd av konflikten Indien – Pakistan
och en flygplansförsäljning skulle verka destabiliserande. Viggen stoppades
därför – officiellt för att dess motor var av amerikanskt ursprung och att
vidareexport av den inte kunde tillåtas. Istället köpte Indien brittiska flygplan.
Den aktiva utrikespolitiken
Den svenska utrikespolitiken utvecklades under 1969-talet till att bli gradvis
alltmer aktiv och inriktad på förändring av omvärlden. Samtidigt utökades dess
aktionsradie från det nordiska och nordeuropeiska närområdet till stora delar
av världen, och inte minst till de fattiga länderna. Denna politik omfattades i
sak av alla regeringar under perioden. Viktiga områden för denna politik blev
småstatsdoktrinen och värnet om folkrätten, Sydafrikapolitiken,
Mellanösternpolitiken,samt inte minst nedrustningspolitiken.
Överflygningsproblematiken
Bestämmelser för hur försvarsmakten i fred och under neutralitet skall ingripa
mot kränkningar i luften finns i regeringens s.k. IKFN-förordning. I fredstid
skall kränkningar avvisas. Under svensk neutralitet gäller däremot andra regler.
Påträffas flygplan (och robotar) från krigförande nation i svenskt luftrum skall
vapenmakt – utan föregående varning – insättas.
Uppgifter har framkommit om att man i väst ansett sig kunna flyga fritt över
ett neutralt Sverige. Till detta kan finnas flera orsaker. I början av 1980-talet
tillkom hot om överflygningar också av kryssningsrobotar. En särskild taktik
för att möta detta nya hot utvecklades.
Avsnittet om överflygningsproblematiken redovisar också en händelse från år
1954 då Sverige under en natt kom att utsättas för flera kränkningar i luften av
flygplan, som bedömdes ha kommit från väst. Flygplanen genomförde efter
överflygning av Sverige djupa intrång i sovjetiskt luftrum och överflög också på
återvägen Sverige.
Territorialhavsutvidgningen år 1979 och Hesselökonflikten år 1983
13
Regeringen föreslog mot bakgrund av FN:s tredje havsrättskonferens
(UNCLOS III) riksdagen att den 1 juli 1979 utsträcka territorialhavets bredd
från fyra nautiska mil till tolv. Riksdagen beslutade i enlighet med
propositionen. Skulle Danmark också utvidgat sitt sjöterritorium på samma sätt
som Sverige skulle svenskt och danskt territorium gått ihop i såväl Kattegatt
som Bornholmsgattet. Detta skulle möjliggjort att andra stater kunnat tillämpa
en ny regel för genomfart av internationella sund, kallad "Transit Passage".
Vidare skulle Öresunds status som s.k. historiskt sund förändrats.
"Transit Passage" ger, i motsats till "Innocent Passage", rätt för andra staters
örlogsfartyg att utnyttja områdets hela bredd, dvs. även inre vatten. Vidare har
ubåtar rätt till genomsegling i uläge. För att förhindra en sådan situation
överenskom Sverige och Danmark att lämna en sex nautiska mil bred kanal av
fritt hav genom Kattegatt och Bornholmsgattet.
Sverige och Danmark hyste olika uppfattningar om hur kontinentalsockeln
skulle delas i området kring den lilla danska ön Hesselö i södra delen av
Kattegatt. Förhandlingar med Danmark hade inletts år 1978, sedan Danmark
ändrat baslinjernas dragning. Positionerna var länge låsta och inte förrän i
november 1984 kunde den s.k. Hesselökonflikten lösas förhandlingsvägen.
Förhandlingarna med Sovjetunionen om uppdelningen av kontinentalsockeln
och etablerandet av ekonomiska zoner
Den utveckling som ägde rum inom ramen för FN:s havsrättskonferenser
reglerade successivt hur kontinentalsockeln skulle delas upp mellan
strandstaterna, hur gränser för nationella fiskezoner liksom för exklusiva
ekonomiska zoner skulle dras. Under 1960- och 70-talen etablerade Sverige
liksom näraliggande strandstater efter förhandlingar fiskezoner. Av
strandstaterna var Sovjetunionen den viktigaste motparten.
Redan år 1969 inleddes förhandlingar i Moskva rörande principerna för en
uppdelning av kontinentalsockeln. Båda parter hävdade att den s.k.
mittlinjeprincipen skulle tillämpas, men Sovjetunionen ansåg att mittlinjen
skulle dras mellan Baltikum och det svenska fastlandet, medan den svenska
positionen vara att gränsen skulle dras mitt emellan Gotland och den baltiska
kusten. De skilda uppfattningarna innebar att en ca 13.500 km² stort område
öster om Gotland betraktades av Sverige som en s.k. "vit zon" i vilken alla
länder hade rätt att bedriva fiske. Sovjetunionen betraktade området som en
s.k. "grå zon" i vilken enbart svenska och sovjetiska fiskefartyg hade rätt att
fiska.
Sovjetunionen visade efter år 1985 en allt större kompromissvilja och i
samband med den sovjetiske regeringschefens Ryzjkovs besök i Stockholm i
januari 1988 kunde han meddela statsminister Ingvar Carlsson att
Sovjetunionen accepterade en principöverenskommelse som gav Sverige 75
procent och Sovjetunionen 25 procent av det omstridda området.
Svensk incidentberedskap. Några exempel på incidenter
Det är av stor säkerhetspolitisk betydelse att Sverige kan visa att det i fred
förmår hävda territoriets integritet. En kontinuerlig sjö- och luftbevakning har
därför bedrivits utnyttjande olika radarstationer, fartyg m.m. Vid periodens slut
14
fanns en övervakning av luftrummet över större delen av landet.
Sjöbevakningen täckte huvuddelen av omgivande havsområden.
För ingripande har i stort sett ständigt funnits en insatsorganisation med
flygplan och fartyg i olika grader av beredskap. Huvudparten av inträffade
incidenter till sjöss har varit s.k. "genomfart utan föranmälan", som inte
rapporterats som kränkning. Då främmande stats- eller örlogsfartyg exempelvis
ankrat eller bedrivit övningsverksamhet på svenskt sjöterritorium har detta
rapporterats som kränkning. De flesta incidenterna till sjöss har gällt fartyg
tillhöriga Warszawapakten.
Kränkningar av luftrummet har i de flesta fall berott på mindre noggrann
navigering. Huvuddelen av kränkningarna har utgjorts av otillåtna
genomflygningar av svenskt luftrum. De flesta kränkningarna av flygplan har
ägt rum i södra och västra Sverige. Merparten av de kränkande flygplanen har
varit från Natoländer. Utredningen redovisar några exempel på inträffade
incidenter.
Ubåtsfrågan
Med början år 1980 blev ubåtsfrågan helt avgörande för uppfattningen av
hotbilden mot Sverige och för den säkerhetspolitiska analysen och agerandet,
samt för de svensk-sovjetiska relationerna och inte minst för den svenska
försvarsmaktens roll och inriktning. Ubåtsfrågan kom att bli något av en
svensk front i det kalla kriget. I Ubåtsutredningen konstaterades att
ubåtskränkningarna borde sättas in i sitt vidare säkerhetspolitiska sammanhang,
och att med den strategiska utvecklingen kom intresset för Nordatlanten och
Nordeuropa att öka. Ur ett sovjetiskt perspektiv blev Östersjön en strategisk
angelägenhet av första ordningen och centrala komponenter blev transportoch försörjningslederna i södra Östersjön.
Ubåtsskyddskommissionens bedömning att kränkningarna utgjorde
förberedande skeden i en sovjetisk militär operativ planering riktad mot
Sverige blev styrande för den svenska uppfattningen, och därmed nedtonades
vad som kunde förefalla mer logiskt och rimligt, nämligen att de utgjorde led i
förberedelser för vad som ytterst gällde kontrollen över Östersjön.
Ubåtskränkningarna fick långtgående konsekvenser för de svensk-sovjetiska
relationerna, men också för den svenska regeringens handlingsmöjligheter på
andra områden. Regeringens svar blev att skärpa neutralitetspolitiken. I den
mån politiska syften låg bakom kränkningarna blev de inte uppfyllda i den
meningen att den svenska regeringens fasthållande vid neutralitetspolitiken
skulle ha rubbats.
6. Svensk försvarspolitik och försvarsförmåga
Försvarspolitiken som den framstår i försvarsutredningar och försvarsbeslut
Försvarspolitiken utformades i de försvarsutredningar som förberedde
försvarsbesluten. Fram till försvarsbeslutet år 1968 hade besluten tagits i
enighet. Enigheten återkom inte förrän år 1984. Den svenska försvarspolitiken
var emellertid fast och konsekvent under perioden ehuru landet styrdes av
15
såväl borgerliga som socialdemokratiska regeringar. Man kan endast peka på
tre försvarsbeslut av principiell betydelse, nämligen år 1958, då en markerad
omavvägning gjordes till flygvapnets fördel för att säkerställa att landet även
fortsättningsvis skulle ha ett starkt luftförsvar. Tankarna på ett svenskt
kärnvapenprogram avskrevs definitivt i försvarsbeslutet år 1968. Det tredje
beslutet var 1987 års totalförsvarsbeslut i vilket riksdagen fastlade att den
dittillsvarande grunden för den operativa planläggningen, ett mobiliserat och
utgångsgrupperat försvar, skulle ersättas med angrepp med kort militär
förvarning. Härmed avsågs ett angrepp mot ett försvar som inte hade hunnit
genomföra alla försvarsförberedelser, dvs. den svåraste situationen.
De förändringar och tendenser som kan utläsas ur försvarsbesluten är en ökad
betoning av totalförsvarstanken. De civila totalförsvarsmyndigheterna
uppmärksammas alltmera. Formuleringarna i målsättningarna för försvaret och
senare totalförsvaret blir mindre preciserade. Men uppgiften att vara
fredsbevarande, att invasionsförsvar skulle vara försvarsmaktens viktigaste
uppgift, att en angripare i det längsta skulle hindras få fast fot på svensk mark
och att hela landet skulle försvaras, etc. fanns hela tiden med.
Försvarsanslagen har i fast penningvärde i stort varit oförändrade. Men genom
att vissa opåverkbara kostnader, vilka före 1968 års försvarsbeslut låg utanför
den militära anslagsramen, i beslutet lades innanför ram kom kostnaderna för
försvarsmateriel att stiga snabbare än de faktorer som konstituerade
priskompensationssystemet. Därför kunde allt mindre andel av anslaget
avsättas för anskaffning av kvalificerad materiel. Omfattande
fredsorganisatoriska åtgärder vidtogs i syfte att frigöra medel för
materielanskaffning och förbättrad utbildning.
Överbefälhavarens operativa verk m.m.
Översiktligt redovisas överbefälhavarens operativa planläggning som den
framgår av de fem stora operationsorder/operativa verk som utgavs åren 1969,
1974, 1978, 1985 och 1989. Den operativa planeringen karakteriseras av en
stabilitet som också reflekterar det militärpolitiska läget under perioden. I
enlighet med statsmakternas önskemål har i de senaste operativa verken också
krishantering m.m. uppmärksammats. Ingenting har påträffats i de olika
operativa verken som skulle kunna tyda på förberedelser för militär samverkan
med Nato.
Materielanskaffning för försvaret
I detta avsnitt redovisas översiktligt principerna för försvarsmaktens
materielanskaffning. I avsnittet redogörs också för de olika politiska beslut som
berörde anskaffningen av JAS 39 Gripen.
Uthållighet och försörjningsfrågor
Utredaren berör två frågor av säkerhetspolitisk betydelse, nämligen
anskaffningen i fred av vissa slags ammunition samt den brist på
sjukvårdsmateriel och - i mindre omfattning - läkemedel som var rådande
under en betydande del av utredningsperioden.
16
I avsnittet lämnas också en redogörelse för det svenska oljeförråd som fanns i
Trondheimsområdet mellan åren 1962 till 1987, då det såldes p.g.a. av att
anläggningens utnyttjande rimmade illa med den svenska neutralitetspolitiken.
Försvarsforskning
Genom en inhemsk försvarsforskning har projekt, som särskilt anpassats för
det svenska försvarets behov, tagits fram. Genom de utlandskontakter som
svensk försvarsforskning, dvs. FOA, haft har man där fått inblick i på vilken
höga nivå den svenska försvarsforskningen legat. Den svenska forskning med
knytning till kärnvapen som bedrivits har också redovisats kortfattat.
Krigsmaterielexport
För en alliansfri stat vars uttalade politik är att vara neutral vid en eventuell
konflikt i norra Europa bidrar en inhemsk kvalificerad och diversifierad
försvarsindustri till trovärdigheten av den förda politiken. Härtill kommer
fördelen med en industri som förmår utveckla och tillverka försvarsmateriel
som är direkt utformad för det svenska värnpliktsförsvaret och den svenska
terrängen. Genom att också tillverka försvarsmateriel för andra nationer har
försvarsindustrin kunnat upprätthålla kunnande och sysselsättning.
Exporten av försvarsmateriel har alltid varit kringgärdad av omfattande
regelverk syftande till att förhindra att svensktillverkade vapen säljs till länder
som deltar i eller synes komma att delta i väpnad konflikt, som har inre
väpnade oroligheter eller som kan befaras utnyttja vapnen för att undertrycka
mänskliga rättigheter. Trots noggrann kontroll har ett antal "affärer" ägt rum
där de svenska exportkontrollbestämmelserna på ett eller annat sätt kringgåtts.
Försvarsförmågan
Den svenska försvarsförmågan konstitueras inte enbart av militära förband
utan är också beroende av ett antal andra faktorer. En grundläggande sådan är
totalförsvarsprincipen. En annan viktig princip har varit den allmänna
värnplikten. Frivilligorganisationernas betydelse och då särskilt hemvärnet
framhålls.
Sammanhängande med de militärgeografiska förhållanden är det moderna
samhällets ökade sårbarhet. Landets långa utsträckning i nord - sydlig riktning
har inneburit särskilda operativa problem. Långa och sårbara kommunikationer
samtidigt som flygtransportkapaciteten varit liten. Den svenska terrängen ger i
många avseenden försvararen goda betingelser för ett effektivt försvar, i andra
avseenden gynnas en angripare.
Möjligheterna att framgångsrikt ta upp ett starkt försvar står och faller med
beredskaps- och mobiliseringssystemet. Mobiliseringsorganisationen var
genomplanerad och skulle sannolikt ha kunnat fungera tämligen väl om
successiva beredskapshöjningar anbefalldes. Detta krävde att regeringen var
beredd att tidigt besluta om inkallelser.
Utfallet av de förstärkningar av försvaret, som gjordes strax före och under
andra världskriget, kulminerade vid 1950-talets mitt. Sverige hade då ett försvar
av betydande styrka.
17
Med 1968 års försvarsbeslut inleddes en successiv urholkning av
försvarsförmågan. De förband som övats de närmast föregående åren kunde
lösa sina stridsuppgifter direkt efter mobilisering. Men med de följande
försvarsbesluten minskade andelen medel som kunde avsättas för
materielanskaffning och utbildning. Denna tendens höll i sig ända fram till
periodens slut. I stort sett enda metod att vid brist på likvida medel frigöra
betalningsmedel var att inställa eller reducera repetitionsövningar. Detta ledde
till att förband inom alla tre försvarsgrenarna blev allt mindre samtränade.
Krigsförbanden krävde kompletterande utbildning efter mobilisering för att
kunna lösa sina väsentligaste uppgifter.
Den sjunkande förmågan och det minskande antalet kvalificerade förband
föranledde överbefälhavaren att till regeringen anmäla att den gällande
krigsplanläggningen måste omprövas. Det bedömdes ej längre vara möjligt att
slå en angripare. Försvarsmakten kunde endast möta och i gynnsamma lägen
hejda en angripare och fördröja framträngandet över djupet av territoriet.
Enligt ÖB ingick i försvarsmakten vid 1980-talets slut förband med modern
materiel av jämförbar kvalitet med vad den presumptive angriparens förband
disponerade. Antalet sådana förband var dock för litet och förbanden var
otillräckligt samtränade.
Utredaren konstaterar att ehuru ÖB tecknat en bild av nedåtgående tendenser
det inte torde råda någon tvekan om att försvaret i slutet av 1980-talet var
betydligt vassare än 20 år tidigare. Viggensystemet – ryggraden inte bara i
luftförsvaret utan i hela försvarsförmågan – skulle vara svårbesegrat av samtida
sovjetiska flygplan. De marina stridskrafterna hade genom införandet av
långräckviddigt sjörobotsystem, moderna ubåtar och förnyat kustartilleri goda
förutsättningar att bekämpa ett invasionsföretag. Arméns anfallsbrigader hade
förstärkts med utrustning, kommunikation och transportkapacitet som
översteg kapaciteten hos motsvarande förband 20 år tidigare. En effektivare
underrättelsetjänst hade enligt utredaren starkt förbättrat
förvaringsmöjligheterna.
Avslutningsvis framhåller utredaren att det är svårt att väga försvarsförmåga i
relation till en motståndare vars styrka är okänd.
Omvärldens syn på svensk försvarsförmåga
Utredningen redovisar några amerikanska och norska bedömares värderingar,
som i stort överensstämmer med hur man från svensk sida bedömde
försvarsförmågan.
7. Samverkan med andra länder
Det militärtekniska informationsutbytet
I detta avsnitt redogörs för det militärtekniska informationsutbytet och
samarbetet med USA, Storbritannien och Norge. Det fanns flera syften med
att samarbeta med andra länder: 1) inhämta kunskaper om den tekniska
utvecklingen, 2) säkerställa att nödvändig teknisk kompetens fanns i Sverige, 3)
18
skapa möjligheter för svensk tillverkning utöver det egna försvarets behov,
vilket, per enhet, sänkte utvecklingskostnaderna.
Sverige hade ett nära utvecklingssamarbete med USA, den så kallade
annexverksamheten. Den svenska försvarsmakten "vann" många års forskning
på detta samarbete. Även Storbritannien var en viktig samarbetspartner.
Samarbetet med Norge ökade gradvis och resulterade i början av 1980-talet i
ett nära samarbete i en gemensam kommission.
Underrättelsutbytet
Den militära underrättelsetjänsten har utretts och granskats vid upprepade
tillfällen under den period som utredningen haft att studera. Försvarsstaben har
också omorganiserats vid upprepade tillfällen, men underrättelsefunktionen
synes emellertid i princip gestaltat sig tämligen likartad under åren.
Huvudintresset från underrättelsetjänstens sida har varit inriktat mot tänkbara
anfall från sovjetisk sida och mot Warszawapaktsländernas militära förmåga
och handlingsmöjligheter
IB-affären år 1973 föranledde en intensiv debatt efter påståenden i FiB/K om
att det hemliga svenska underrättelseorganet IB bedrev infiltration av
fackföreningsrörelsen, utförde hemlig registrering av människor, samarbetade
med utländska underrättelseorgan på ett sätt som stred mot vårt lands
neutralitet samt medverkade till brott etc. Försvarsminister Sven Andersson
och överbefälhavaren Stig Synnergren bekräftade att organisationen fanns men
avvisade i huvudsak de anklagelser som framförts.
IB-affären föranledde granskningar av underrättelsetjänsten. Redan 1974-års
underrättelseutredning uppgav angående underrättelsetjänstens samarbete med
motsvarigheter i andra länder att ett samarbete förekom och att det var till
gagn för Sverige att delta i sådant. Utredningen konstaterade att det samarbete
som förekommit hade godkänts av regeringen (chefen för
Försvarsdepartementet). Riktlinjerna för utbyte av information med andra
länders underrättelseorganisationer har i allt väsentligt varit oförändrade under
lång tid och har varit förankrade hos de olika regeringarna.
Vad gäller huvuddragen i svenskt underrättelseutbyte under perioden,
har etablerat samarbete med utländska underrättelseorganisationer fortsatt och
antalet partners var i princip konstant. Utredningen har inte påträffat några
skriftliga avtal eller liknande som reglerade samarbetet. Samtliga
uppgiftslämnare har uppgivit att det underrättelsesamarbete som Sverige
medverkade i regelmässigt genomfördes på bilateral nationsbasis och att
samarbete med Nato inte förekom.
Militära kontakter i fredstid
Ett stort antal resor till utlandet företogs varje år av den militära
organisationen. De högsta militära cheferna avlade regelbundet artighetsbesök
hos utländska motsvarigheter i kontaktskapande syfte. De flesta övriga resor
var föranledda av materielanskaffningsprocessen Huvuddelen av resorna
gjordes till väst.
19
Svenska örlogsfartyg avlade örlogsbesök utomlands och utländska besök
mottogs av Sverige. Ett särskilt problem vid utländska besök var den eventuella
förekomsten av kärnvapen ombord. Sveriges regering utgick från att förbudet
mot att införa kärnvapen strikt skulle iakttas.
Samverkan rörande säkerhet i fred för flyg och ubåtar
Ända sedan början av 1950-talet har funnits ett flygsäkerhetssamarbete mellan
flygvapnen i Sverige, Norge och Danmark. Samarbetet, som kallats
SVENORDA, var inledningsvis hemligt men formaliserades 1960 och gjordes
då öppet. Det fungerar än i dag. Syftet är att möjliggöra för ett flygplan, som av
väder- eller annat skäl inte kan landa på en flygbas i eget land, att kunna landa
på ett flygfält i ett grannland utan att detta skall betraktas som en kränkning.
För att undvika att en svensk ubåt vid övning i undervattensläge på fritt hav
skulle råka kollidera med dansk eller norsk ubåt fanns sedan åtminstone mitten
av 1950-talet en hemlig bilateral överenskommelse mellan marincheferna i
Sverige och Danmark respektive Norge att i förväg meddela motparten om
denna verksamhet. Överenskommelsen gällde endast om övningsverksamheten
skulle bedrivas inom i överenskommelserna angivna områden i södra
Östersjön och Västerhavet. Förhandsmeddelanden om sådan verksamhet
sändes via respektive ambassads marinattaché. I stort sett varje år sändes eller
mottogs någon eller några förhandsmeddelanden. När västtyska marinen fick
ubåtar deltog Västtyskland i förhandsrapporteringen via Danmark, dvs. den
danska marinen förhandsorienterade om verksamheten med anmärkningen att
meddelandet avsåg en västtysk ubåt.
Förberedelser för anskaffning av materiel och förnödenheter
Sverige hade en planläggning för att kunna utstå ett relativt långt krig och ha
uthållighet också om vi blev isolerade. För att säkerställa uthålligheten
planerades kompletteringar utöver ordinarie materielanskaffning bland annat
genom s.k. särskild importplanläggning som genomfördes med hög sekretess.
Importplanläggningen omfattade vid periodens inledning förnödenheter som
tillverkades inom Storbritannien, Kanada och USA, och som var av avgörande
betydelse för försvarsmaktens uthållighet och som direkt eller efter endast
smärre förändringar kunde användas av svenska krigsförband. Antalet
planerade exportländer ökade under perioden för att i början av 1980-talet
beskrivas som förnödenheter tillverkade främst i Nordamerika och Västeuropa.
För förstärkning av beskickningarna bl.a. i London, Washington och Ottawa
förbereddes utsändande av inköpskommissioner. Kommissionerna stod under
lång tid under ledning av en senior officer. Enligt denne var såväl Olof Palme
som Sven Andersson införstådda med uppdraget.
Importsjöfarten till Västkusten och flygtransporter
Mot bakgrund av erfarenheterna från andra världskriget hade Västkustens
Marindistrikt till uppgift att leda och skydda västerifrån kommande
importsjöfart. Uppgiften överfördes år 1966 till militärbefälhavaren (MBV),
men reducerades mot slutet av 1970-talet av flera skäl. Den till marindistriktet
20
ställda uppgiften innebar att samverkan med västmakt eventuellt skulle komma
att aktualiseras i händelse av kris och/eller krig.
Vad gäller flygtransporter hade Luftfartsverket preciserat uppgifterna i krig till
att bl.a. att: "förbereda och leda den utrikes luftfart, som kan komma att
bedrivas.". Luftfartsverket ansåg år 1969 att uthålligheten för det större civila
flygtransporttonnaget var högst otillfredsställande.
På tidigt 1970-tal pågick en dialog mellan Luftfartsverket och amerikanska
Federal Aviation Agency (FAA) avseende teknisk planläggning för utrikes civil
luftfart under beredskapstillstånd eller andra särskilda förhållanden. Dessa
flygningar avsågs utföras för att främst tillgodose ett prioriterat behov av
varuutbyte, samt för vissa passagerartransporter. Luftfartsverket hade i första
hand ansett att USA och England borde vara destinationsländer i denna
planläggning.
Frågan om hjälp utifrån
Utredningens granskning av de ingångsvärden som år 1969 kunde gälla i frågan
om hjälp utifrån och förberedelser för samverkan med främmande makt i detta
syfte tyder på att den av Tage Erlander år 1959 deklarerade doktrinen inte
väsentligen rubbades under 1960-talet. Frågan om hjälp utifrån utmönstrades
helt i de politiska uttalandena, och återkom inte heller i den militära
planeringen. Den levde dock kvar en tid i militärledningens inre överväganden.
1965 års försvarsutredning skärpte trovärdighetskravet genom att slå fast att
inte enbart förberedelser för hjälp utifrån skulle undvikas utan också åtgärder
som kunde ge intryck av sådana förberedelser. Vidare slås fast att sonderingar
om hjälp utifrån inte ens bör påbörjas förrän den på alliansfrihet och neutralitet
grundade politiken har misslyckats. Politikens trovärdighet blev en viktig del av
neutralitetsdoktrinen.
1970 års försvarsutredning uteslöt helt referensen till sonderingar om hjälp
utifrån, och därefter avvecklas begreppet helt i försvarsutredningar och –
beslut. Inte heller förekom det i ÖB:s operativa planering, och utredningen har
inte funnit något som skulle tyda på att ÖB i brott mot givna direktiv i den
operativa planeringen skulle ha kalkylerat med hjälp från Nato eller Natoland.
ÖB förutsatte uttryckligen "egna medel"-strategin.
I Militärledningens diskussioner om situationen efter 1972 års försvarsbeslut,
som tillsammans med 1968 års försvarsbeslut innebar trängre resursramar för
försvaret, diskuterades dock hjälp utifrån som en möjlighet, och en studie
tillsates för att bedöma huruvida de grundläggande försvarsprinciper som gällt
sedan andra världskriget var möjliga att tillämpa under de låga ekonomiska
ramar som angivits och därvid också beröra frågan om hjälp utifrån. När
studien ett år senare presenterades återkom inte begreppet hjälp utifrån, utan
var ersatt med resonemang om att Nato skulle ingripa i eget intresse.
Frågan om operativ samverkan
Neutralitetspolitikkommissionen redovisade att en del planläggning för
operativt samarbete med andra länder i krig gjordes under perioden 1949-1969.
NPK pekade också på att en del konkreta åtgärder vidtogs: en utbyggnad av
21
några flygbaser gjordes, sambandsförbindelser anskaffades och en oljedepå
byggdes för svensk räkning i Norge.
Av handlingar som blivit tillgängliga för denna utredning framgår vilka planer
för eventuell samverkan som upprättades med Danmark och Norge i början på
1950-talet.
Mediauppgifter år 2000 om samövningar mellan svenska och utländska
örlogsfartyg i samband med örlogsbesök föranledde särskilda undersökningar.
Denna utredning kan konstatera att viss spaning förekom i samband med
örlogsbesök. Sådan spaning syftade till att komplettera s.k. ljudbibliotek och
kan knappast kallas samövningar.
Förre överbefälhavaren Stig Synnergren uppgav för NPK att vissa
förberedelser för att i beredskap och krig upprätta ett exilhögkvarter utomlands
vidtagits. Den säkerhetspolitiska utredningens utfrågningar av olika personer
visar att detta exilhögkvarter inte var tänkt att leda militära operationer i
Sverige om ordinarie högkvarter inte kunde göra sin ledning gällande. Istället
skulle exilhögkvarteret bl.a. söka samverkan med väst. År 1986 gav
överbefälhavaren Lennart Ljung order om att exilhögkvarteret successivt
kunde avvecklas och det bedöms ha genomförts till år 1989.
En viss utbyggnad av flygbaser skedde på 1950-talet och det har spekulerats i
att utbyggnaden gjordes för att kunna ta emot Natoflyg. Utredningen har dock
inte funnit belägg för detta. Den tekniska utvecklingen innebärande bl.a.
möjligheten att lufttanka gjorde att Nato inte skulle behöva utnyttja svenska
baser. Att basera i Sverige skulle dessutom ha varit förenat med så omfattande
förberedelser och tillförsel av personal och materiel att sådana projekt inte tett
sig realistiska. Bedömningen är därför att Nato:s huvudsakliga intresse
luftoperativt för Sverige var att få tillgång till svenskt luftrum för
genomflygningar.
Resor till utlandet företogs i stor omfattning, huvudsakligen till väst. De flesta
resorna var föranledda av materielanskaffningsärenden. Ingenting har
påträffats i arkiv eller framkommit vid utfrågningar som tyder på att några
överenskommelser beträffande samverkan i krig skulle ha träffats. Några
sådana är heller inte sannolika. Inget kunde utlovas med tanke på att ingendera
parten kunnat veta hur ett eventuellt krig skulle gestalta sig.
Förberedelser för militär samverkan i krig med andra länder var förbjudna
vilket bl.a. framgick av de av riksdagen fattade försvarsbesluten. I den svenska
krigsplanläggningen fick därför ingen hjälp utifrån intecknas eller ens nämnas.
Vid materielanskaffning gällde principen om svensk profil. Materielen skulle
vara anpassad enbart efter svenska förhållanden. När Sverige på 1990-talet
började delta i av Nato ledda fredsfrämjande insatser visades – om inte förr –
vilka omfattande och kostnadskrävande anpassningsåtgärder, som krävdes
beträffande materielen. Likaså har omfattande utbildning av befäl krävts
avseende t.ex. Nato:s rutiner och terminologi. Slutsatsen blir att det skulle ha
varit mycket svårt att under den för utredningen aktuella perioden
direktsamverka med Nato i krig.
22
Av utredningen framgår på andra ställen att samverkan med väst i fråga om
underrättelsetjänst, forskning och materielanskaffning skett med regeringens
tillstånd. Resor, örlogsbesök och elevutbyten har också krävt regeringens
godkännande.
Operativ samverkan och förberedelser för sådan var däremot förbjudna.
Utredningen har inte funnit några tecken på avsteg härifrån. Viss planering för
ett exilhögkvarter fanns dock vilket regeringen måste ha godkänt eftersom den
politiska ledningen vid hot om ockupation av Sverige skulle ha förts dit. De
högsta militära cheferna höll också goda kontakter med sina motsvarigheter i
väst – därtill direkt uppmanade av regeringen.
Förberedelser för motstånd mot ockupation – stay behind
Utredningen berör översiktligt frågan om förberedelser för motstånd under
ockupation - stay behind. Utredningen ansluter sig till
Neutralitetspolitikkommissionens påpekande att en planläggning för en svensk
motverkan vid en ockupation av landet inte innebär defaitism. Det är tvärtom
ett uttryck för viljan att till det yttersta bevara landets självständighet och
överlevnad som fri nation. Genom verksamhetens speciella karaktär har det
ansetts angeläget att vidmakthålla sekretessen kring denna.