Regionala innovationssystem
En fördjupad kunskapsöversikt
Jan-Evert Nilsson & Åke Uhlin
VINNOVA Rapport VR 2002:3
Mars 2002
TITEL Regionala innovationssystem
En fördjupad kunskapsöversikt
FÖRFATTARE/AUTHOR:
Jan-Evert Nilsson & Åke Uhlin
SERIE/SERIES: VINNOVA Rapport VR 2002:3
ISBN 91-89588-51-7
ISSN 1650-1650-3104
PUBLICERINGSDATUM/DATE PUBLISHED:
Mars 2002
UTGIVARE/PUBLISHER: VINNOVA – Verket för
Innovationssystem/Swedish Agency for Innovation
Systems, Stockholm
VINNOVA DIARIENR/RECORD NO 2002-05404
REFERAT
Denna kunskapsöversikt om regionala innovationssystem består av tre delar.
I del I presenterar och diskuterar Jan-Evert Nilsson fyra olika teoretiska infallsvinklar till
innovationssystem. Dessa återspeglar att forskare tagit sig an frågan om vad
innovationssystem är på olika sätt till följd av dels deras olika disciplinära bakgrund, dels
deras olika avsikter.
I kunskapsöversiktens del II fördjupar Åke Uhlin diskussionen vad gäller fyra begrepp system, lärande, tillit och styrning - som spelar en central roll i samtliga infallsvinklar. I alla
infallsvinklarna spelar begreppet system en väsentlig roll, i några av dem understryks
systemens stora komplexitet.
I del III avslutar författarna med några gemensamma reflektioner kring ett antal frågor som
de menar är särskilt angelägna. Bakgrunden är alltså att VINNOVA är i färd med att starta ett
innovationsprogram med i huvudsak regional profil. Den grundfråga författarna ställer mot
den bakgrunden är: Vilka frågor sett från VINNOVAs perspektiv är särskilt viktiga när verket
skall börja hantera ett antal regionala innovationsprojekt? Bland många tänkbara och
angelägna frågor ser författarna att det är fyra som framstår som särskilt angelägna.
I VINNOVAs – Verket för innovationssystem - publikationsserier redovisar forskare, utredare och analytiker sina projekt.
Publiceringen innebär inte att VINNOVA tar ställning till framförda åsikter, slutsatser och resultat.
De flesta VINNOVA-publikationer finns att läsa eller ladda ner via www.vinnova.se.
VINNOVA – Swedish Agency for Innovation Systems - publications are published at www.vinnova.se
Regionala innovationssystem
En fördjupad kunskapsöversikt
Jan-Evert Nilsson & Åke Uhlin
Förord
Denna skrift är en kunskapsöversikt över teoretiska perspektiv på regionala
innovationssystem, som Jan-Evert Nilsson och Åke Uhlin vid Blekinge tekniska högskola
gjort på uppdrag av VINNOVA. Bakgrunden är att VINNOVA planerar ett reviderat
forskningsprogram för studier av innovationssystem, där de regionala aspekterna utgör en
viktig del.
Professor Jan-Evert Nilsson inleder skriften med att presentera och diskutera fyra olika
teoretiska infallsvinklar till regionala innovationssystem. I kunskapsöversiktens del II
fördjupar Åke Uhlin diskussionen kring fyra begrepp - system, lärande, tillit och styrning som spelar en central roll i samtliga infallsvinklar. I alla infallsvinklarna spelar begreppet
system en väsentlig roll, i några av dem understryks systemens stora komplexitet. Lärande är
ett annat nyckelbegrepp. Lärandet påstås i några av fallen vara den motor som driver systemet
framåt. Begreppet tillit är särskilt viktigt i de infallsvinklar där närhet mellan aktörer betyder
något. Slutligen präglas många av analyserna, företrädesvis analyser utförda av europeiska
forskare, av en ambition att klargöra hur staten kan styra utvecklingen.
I del III avslutar Jan-Evert Nilsson och Åke Uhlin med några gemensamma reflektioner kring
ett antal frågor rörande regionala innovationssystem, som de menar är särskilt angelägna.
Författarna diskuterar fyra frågor som, sett från VINNOVAs perspektiv, är särskilt viktiga när
verket skall börja hantera ett antal regionala innovationsprojekt.
Erik Hörnell
VINNOVA
Innehåll
Introduktion
1
Del I
Fyra teoretiska perspektiv
Inledning
Ett japanskt föredöme – ett policyperspektiv
Evolutionär ekonomisk teori – ett institutionellt perspektiv
Industriella kluster – ett strukturperspektiv
Triple Helix – ett aktörsperspektiv
Den rumsliga dimensionen
Regionala innovationssystem
2
2
8
11
13
16
18
Del II
Fyra centrala begrepp
Introduktion
21
System
22
22
24
26
28
En ny tankestil
Komplexa system
Att modellera komplexa system
Komplexitet och postmodernism
Lärande
Inledning
Den centrala frågan
Innovationsansatsen och lärbegreppet
Klusteransatsen och lärbegreppet
Den nya kunskapsproduktinen
Sammanfattande reflektioner
Tillit
Inledning
Generella aspekter på tillit
”Tillit är en satsning på andras framtida ovissa handlingar”
Problemet med tillit
Tillit på kollektiv nivå
Tillit i kollektivistiska respektive individualistiska kulturer
Policyimplikationer
Tillit i fyra steg
Sammanfattande reflektioner om tillit
29
29
31
32
34
39
41
42
42
43
44
48
51
53
56
59
60
Styrning
Inledning
Styr- och planeringstraditioner
Begreppet ’interactive governance’
Regimteori och teori för utveckling av institutioner för kollektiva handlingar
Innovationssystem och policyimplikationer
Regionalpolitik och regionala innovationssystem
Företagsagglomerationer och policyrekommendationer
Några avslutande reflektioner om styrning
Del III
Fyra frågor som söker sina svar
61
61
62
63
68
71
74
76
78
Den första frågan
Den andra frågan
Den tredje frågan
Den fjärde frågan
79
79
80
81
82
Litteratur
83
Introduktion
Denna kunskapsöversikt om regionala innovationssystem består av tre delar. I del I
presenterar och diskuterar Jan-Evert Nilsson fyra olika teoretiska infallsvinklar till
innovationssystem. Dessa återspeglar att forskare tagit sig an frågan om vad
innovationssystem är på olika sätt till följd av dels deras olika disciplinära bakgrund, dels
deras olika avsikter.
Forskarnas disciplinära bakgrund
förklara
Nationalekonomi
Samhällsvetenskap
Nationella innovationssystem II
Industriella kluster
Avsikt att
föreskriva
Nationella innovationssystem I
Triple Helix
Nationalekonomerna riktar uppmärksamheten mot de nationella institutioner som formar
innovationssystemen. I vissa fall är utgångspunkten att förklara och förstå
innovationsprocesser, i andra fall är uppgiften att föreskriva hur myndigheter skall agera.
Bland samhällsvetarna är industriella kluster en infallsvinkel för att förklara uppkomsten av
koncentrationer av världsledande företag inom olika områden, medan samhällsvetare som
arbetar med Triple Helix-ansatsen har en starkare policyinriktning. Angreppssättet rymmer en
ambition att föreskriva hur universitet, näringsliv och myndigheter bör agera för att främja
universitetens effekter på det omgivande samhället.
I kunskapsöversiktens del II fördjupar Åke Uhlin diskussionen vad gäller fyra begrepp system, lärande, tillit och styrning - som spelar en central roll i samtliga infallsvinklar. I alla
infallsvinklarna spelar begreppet system en väsentlig roll, i några av dem understryks
systemens stora komplexitet. Lärande är ett annat nyckelbegrepp. Lärandet påstås i några av
fallen vara den motor som driver systemet framåt. Begreppet tillit är särskilt viktigt i de
infallsvinklar där närhet mellan aktörer betyder något. Slutligen präglas många av analyserna,
företrädesvis analyser utförda av europeiska forskare, av en ambition att klargöra hur staten
kan styra utvecklingen.
I del III avslutar vi med några gemensamma reflektioner kring ett antal frågor som vi menar
är särskilt angelägna. Bakgrunden är alltså att VINNOVA är i färd med att starta ett
innovationsprogram med i huvudsak regional profil. Den grundfråga vi ställer oss mot den
bakgrunden är: Vilka frågor sett från VINNOVAs perspektiv är särskilt viktiga när verket
skall börja hantera ett antal regionala innovationsprojekt? Bland många tänkbara och
angelägna frågor ser vi att det är fyra som framstår som särskilt angelägna.
1
Del I
Fyra teoretiska perspektiv
Inledning
I en allmän mening har ekonomer alltid varseblivit tekniska innovationers centrala betydelse
för ekonomisk utveckling. Redan i inledningskapitlet av Adam Smiths Wealth of Nations
förs en diskussion om förbättringar av maskiner och det sätt på vilket arbetsdelningen främjar
specialiserade uppfinningar. Marx modell tillskriver tekniska innovationer i investeringsvaror
en viktig roll. Alfred Marshall tvekade inte att beskriva ”kunskap” som motorn i ekonomisk
utveckling.
Joseph Schumpeter är förmodligen den 1900-talsekonom som mest förknippas med
innovationer. I ett klassiskt verk från 1911 framhävde Schumpeter den roll som entreprenörer
spelar - uppfinnare, företagsgrundare etc. - när det gäller att initiera och framgångsrikt
genomföra tekniska förbättringar (Schumpeter 1934). I Schumpeters teori var entreprenören
kapitalismens dynamiska drivkraft, som genom sina initiativ kan uppnå en temporär
monopolsituation vilken ger stora vinster. Monopolsituationen eroderas emellertid och
vinsterna reduceras när imiterande konkurrenter dyker upp på marknaden. De vinster som
betingas av innovationer konkurreras över tiden bort av efterapare, så att vinsterna av
innovationen tillfaller arbetskraften och konsumenterna. Schumpeter riktade
uppmärksamheten mot entreprenören, en aktör som genom att skapa nya kombinationer bidrar
till ekonomins omvandling. Schumpeter underströk att dessa nya kombinationer i allmänhet
inte utvecklades i befintliga företag utan introducerades av nya företag. Han exemplifierar
med att det att det inte var ägarna till diligenserna som byggde järnvägarna.
Schumpeter var emellertid undantaget. Majoriteten av ekonomer har valt att bortse ifrån
innovationernas betydelse. Det fanns flera orsaker till detta. Många var fångna av etablerade
ekonomiska modellers systemavgränsningar enligt vilka innovationer behandlas som en
exogen variabel. Fokus i den ekonomiska teoriutvecklingen riktades mot att förklara
kortsiktiga fluktuationer i utbud och efterfrågan. Dessa modeller uteslöt genomgående
tekniska och sociala förändringar. När ekonomernas intresse för den långsiktiga ekonomiska
tillväxten under 1950-talet växte riktade de uppmärksamheten mot de traditionella
produktionsfaktorerna kapital och arbete. Innovationer behandlades, hopklumpat med
utbildning, management etc., som en residual som gavs beteckningen teknisk utveckling. En
slutsats från genomförda ekonometriska studier av ekonomisk tillväxt visade att
residualfaktorn spelade en viktig roll. En väsentlig del av den uppmätta tillväxten förklarades
av den ”tekniska utvecklingen”. Ett flertal analyser visar att denna faktor svarar för mer än
hälften av ökningen i produktiviteten (Samuelson 1967). Trots det så förblev innovationer en
variabel i analysens skymningsland. Residualfaktorn framstod som en ”svart låda” som
gömde viktiga orsaker till ekonomisk tillväxt.
Ett japansk föredöme - ett policyperspektiv
1970-talet förde med sig en halvering av den ekonomiska tillväxttakten i OECD-länderna.
Inledningsvis betraktades nedgången i mitten av 1970-talet som resultatet av ”... an unusual
bunching of unfortunate disturbances unlikely to be repeated on the same scale, the impact of
2
which was compounded by some avoidable errors in economic policy.”(McCracken m.fl.
1977:14). Med en förnuftig politik som minskade inflationen skulle förtroendet återvinnas och
tillväxten återgå i gamla banor. Så skedde emellertid inte. Återhämtningen tog längre tid än
förmodat samtidigt som utrymmet för en klassisk keynesiansk efterfrågepolitik var begränsat.
Därmed skapades det rum för nya synsätt på det ekonomiska skeendet.
Ett av de perspektiv som väcktes till liv var föreställningen om långa ekonomiska cykler.
Cyklerna kallas Kondratiev-cykler efter en rysk ekonom som lagt ned mycket arbete under
1920-talet på att empiriskt identifiera cykeln.1 Joseph Schumpeter var en av dem som
inspirerades av Kondratievs hypotes. Han accepterade förekomsten av lång ekonomisk cykel
(Schumpeter 1939). Hans förklaring till cykeln var flödet av stora epokgörande innovationer
som låg till grund för utvecklingen av nya tekniska system. Dessa höjde tillväxttakten så länge
de epokgörande innovationerna befann sig i ett uppbyggnadsskede. Genomslaget på
tillväxttakten bestämdes av hur epokgörande innovationerna var.
Den försvagade tillväxten under 1970-talet återuppväckte intresset för Kondratiev-cykler.
Många forskare valde att tolka den ekonomiska nedgången som ett utslag av en
Kondratievnedgång.2 Christopher Freeman vid Science Policy Research Unit (SPRU) vid
University of Sussex var en av de tongivande forskarna i denna grupp. Han och hans kolleger
vid SPRU noterade att ”... the upswing of the long vawes involves a simultaneous or nearsimultaneous explosive burst of growth of one or several major new industries and technologies”(Freeman et. al 1982:80).
Uppgången är förankrad i någon grundläggande innovation vars användning ger upphov till
en svärm av nya produkter och processer. Under gynnsamma förutsättningar initierar dessa
grundläggande innovationer en kumulativ tillväxtprocess. Utvecklingen kan inte bara förstås
som en spridning av en ny teknologi utan spridningsprocessen innehåller också ett påtagligt
inslag av nya innovationer. I samband med att de nya industrierna växer skapas det ytterligare
processinnovationer för att exploatera stordriftsfördelar i takt med att produktionsvolymen
ökar. Ovanstående effekt förstärks av den multiplikatoreffekt som följer av den expansion
som den tekniska utvecklingen genererar.
I en senare artikel hävdade Freeman att övergången från en nedgångs- till en uppgångsperiod
möjliggjordes av förändringar i ”techno-economic paradigm”, vilka förorsakade så
genomgripande förändringar i teknologiska system att de fick effekter på hela ekonomins sätt
att fungera. Dessa förändringar innefattade ”... a combination of interrelated product and
process, technical, organisational and managerial innovations, embodying a quantum jump in
potential productivity for all or most of the economy and opening up an unusually wide range
of investment and profit opportunities. Such a paradigm change implies a unique new combination of decisive technical and economic advantages”(Freeman & Perez 1988:47-48).
Samtidigt med att ett nytt ”teknoekonomiskt” paradigm ger upphov tll nya produkter resulterar det i radikala förändringar i den relativa kostnadsstrukturen för insatsfaktorerna i produk1
Föreställningen om en lång ekonomisk cykel var inte ny. Hyde Clark hade redan 1847 hävdat förekomsten av
en cykel på 54 år. Den ryske ekonomen Parvus nyupptäckte cykeln 1901, när han efter studier av jordbrukskriser hävdade att dessa återkom med ca 50 års mellanrum. Tio år efter Parvus upptäckt ansåg sig den holländske
ekonomen van Gelderen att han hade identifierat långa cykler i de kapitalistiska ländernas utveckling. För en mer
detaljerad beskrivning av föreställningen om Kontratiev-cykler se Jan-Evert Nilsson Kondratieffsyklusen”. Som
ingår i Stein Ugelvik Larsen (red.) Lov og struktur. Universitetsforlaget, Bergen 1987.
2
För en översikt över dessa tolkningar se Christopher Freeman (ed.) Long Waves in the World Economy. Frances
Pinter, London 1984.
3
tionen. Freeman hävdar att varje paradigm har sin uppsättning insatsfaktorer vilken utgör
nyckelfaktorn för det aktuella paradigmet. I samband med ett paradigmskiftet kommer det
relativpriset på denna faktor att falla snabbt, samtidigt som utbudet av den växer snabbt. Efterfrågan stiger också snabbt då den aktuella nyckelfaktorn har potential att användas i ett
mycket stort antal produkter och processer. Nykelfaktorn i den ”teknoekonomiska” paradigm
som enligt Freeman förväntades bära upp den femte Kondratievuppgången var mikroelektroniken (Freeman & Perez 1993:93).
Styrkan och längden i en sådan Kondratievuppgång bestäms av tillväxtpotentialen i de nya
industrier som växer fram. Uppgången bryts när en stor arbetskraftsbrist leder till stora löneökningar vilka bidrar till att pressa upp inflationen. Ökade lönekostnader i förening med att de
nya industrierna mognar och deras tillväxt dämpas bidrar till att lönsamheten sjunker. Dålig
lönsamhet leder till mindre framtidsoptimism, vilket dämpar framväxten av nya innovationer
och spridningen av befintliga. I dessa situationer ställs det enligt Freeman stora krav på politiska insatser på grund av ”...diminishing flexibility of market economies generally, and the
important role of the public sector in R and D and innovation policies, the role of public policy is crucial”(Freeman et. al 1982:81).
SPRU-gruppen kombinerade en övertygelse om förekomsten av långa ekonomiska cykler
med en stark tro på politikens möjligheter att påverka den aktuella ekonomiska situationen.
De såg statligt stöd för att främja framväxten av nya tekniska system samt stöd till produktivitetshöjande teknologier som viktiga medel för att återskapa en högre tillväxt i de mogna industriländerna. Förslaget konkretiserades och tre typer av insatser föreslogs (Freeman et. al
1982:192).
För det första skulle staten vidta åtgärder för att uppmuntra företag att utveckla/utnyttja radikala uppfinningar/innovationer. Sådana insatser ansågs vara särskilt relevanta i tider av recession, när privata investeringar kanaliseras bort från sådana riskfyllda investeringar. Ett problem, enligt SPRU, är att sådan investeringar framstår som olönsamma under lång tid medan
teknologin utvecklas och en marknad skapas. Här såg SPRU-gruppen att politiken kunde spela en roll som beskrevs i vaga termer. De fann att ”... during the gestation period positive and
patient public policies of support, encouragement, experiment and adaptation can be extremely important” (ibid).
De noterar att nationalekonomer, bl. a som ett resultat historiska erfarenheter med satsningar
på atomkraftens fredliga användning, civila överljudsplan etc., ofta är misstänksamma mot att
statsmakterna stödjer nya exotiska teknologier. SPRU gruppen hävdar emellertid att jämförelsen haltar då dessa satsningar initierades under andra förutsättningar och utan de vidare sociala och ekonomiska aspekterna beaktades. Med referens till flera andra forskare underströk de
vikten av att skilja mellan explorativt utvecklingsarbete och kommersiellt utvecklingsarbete
(Eads & Nelson 1971, Pavitt & Walker 1976, Nelson 1977). Explorativt utvecklingsarbete
kräver förhållandevis lite resurser och kan ske i samarbete mellan företag medan det kommersiella utvecklingsarbetet ger mindre utrymme för samarbete över företagsgränser och kräver
större resurser. Freeman och hans kollegor menar att statens roll i första hand bör vara att
främja explorativt utvecklingsarbete.
För det andra kan staten vidta åtgärder för att underlätta spridningen av nya och radikala innovationer. De konstaterade att radikala innovationer inledningsvis har små ekonomiska effekter. Effekterna uppstår först när innovationerna omsätts i produktion. Insatser för att utveckla nya marknader och att underlätta spridningen av innovationer till nya användningsom-
4
råden framstod därför som viktiga för SPRU-gruppen när staten önskar främja den ekonomiska utvecklingen. Forskarna påtalade särskilt behovet av sådana insatser i icke konkurrensutsatta sektorer som offentlig tjänsteproduktion, delar av den privata tjänsteproduktionen och
nationella monopol.
För det tredje finns det behov av för statliga insatser för att stimulera import av utländsk teknologi inom områden där radikala innovationer utvecklats i andra länder. Det ligger i sakens
natur att vikten av sådana åtgärder varierar med landets storlek och ekonomiska specialisering. För små länder gäller att huvuddelen av de tekniska genombrottet sker utan för det egna
landet, varför import av ny teknologi får avgörande betydelse för sådana länder.
Innebörden av det perspektiv som SPRU-gruppen presenterade var att den politiska uppmärksamheten försköts från efterfrågeinriktad konjunkturpolitik till förutsättningsskapande strukturpolitik. Teknikpolitik presenterades som ett viktigt element i en tillväxtfrämjande politik.
De förslag till utformning av en sådan politik som presenterades hade i huvudsak karaktär av
isolerade satsningar - ökad grundforskning, stöd till innovativa småföretag, program för introduktion av utvalda teknologier, offentlig investeringar i ny teknik, utbildningsinsatser etc.
Författarna underströk emellertid att det också fanns andra sätt att politiskt stödja framväxten
av radikala nya teknologier. Med referens till en studie utförd på uppdrag av OECD nämndes
insatser för att förbättra kopplingarna mellan olika delar av det tekniskt-vetenskapligaindustriella systemet. Denna studie kan betraktas som en föregångare till analyserna av nationella innovationssystem (Rothwell & Zegveld 1981).
Begreppet nationella innovationssystem används första gången 1987 av Christopher Freeman
i hans analys av den ekonomiska utvecklingen i Japan sedan andra världskriget (Freeman
1987). Med innovationssystem avsåg han det nätverk av institutioner ”... in the public and
private sector whose interactions initiate, import, modify and diffuse new technologies.”(ibid:1). Han flyttade sålunda perspektivet från den enskilde entreprenören till ett nätverk av institutioner. Han hävdade att ny teknologi växte sålunda fram ur ett innovationssystem. Betraktat på detta sätt borde innovationssystemet vara något som kan avgränsas först i
efterhand, när det kan klarläggas vilka institutioner som varit involverade i frambringandet av
en ny teknologi. Med institutioner menas i detta sammanhang olika privata och offentliga
aktörer. Innovationssystemet blir lika mycket ett resultat av den tekniska utvecklingen som en
orsak till den.
Freemans utgångspunkt var emellertid den motsatta. Han antog att det fanns nationella innovationssystemet som formade den tekniska utveckling som kommer till stånd i ett land. På
detta sätt blir utformningen av det nationella innovationssystemet ett viktigt element i politikutformningen. I efterhand har Freeman sökt stöd för detta synsätt i äldre forskning och funnit
detta hos Friedrich List (List 1841). List var upptagen av frågan om vad som kunde göras för
att Tyskland skulle kunna ta över Storbritannien ledande ekonomiska roll. Hans förslag till
insatser omfattade såväl tullskydd av nya industrier som insatser för att underlätta industrialiseringsprocessen. Många av dessa åtgärder avsåg insatser för att få ökad kunskap om ny teknologi och dess användning.
Freeman var liksom List policyinriktad i sin forskning. Han ville bidra till att utforma en politik som kunde öka tillväxten i Europa. Det var med denna utgångspunkt som Freeman ansåg
att viktiga lärdomar för politikutformningen kunde hämtas från Japan. Japan kännetecknas av
att landets ” national system of innovation” i viktiga avseenden skilde sig övriga industrilän-
5
ders. Denna skillnad var för Freeman en viktig orsak till att Japan uppvisade en högre tillväxttakt än Europa.
För det första hade landet ett industri- och handelsministerium MITI som spelade ett betydligt
mer aktiv roll än sina utländska motsvarigheter. En av MITIs nyckeluppgifter var att stödja
avancerad teknologi med stor långsiktig marknadspotential. Detta var en roll som MITI spelat sedan början av 1950-talet. MITIs ansvar för att främja avancerad teknologi har legat fast
under lång tid, men det sätt på vilket departementet har fullfört sitt uppdrag har förändrats
över tid. Satsningen var under 1970- och 1980-talet, dvs. när Freeman kom i kontakt med
japansk industripolitik, starkt fokuserad mot informationsteknologi.
Freeman understryker att framgångar med en sådan aktiv strukturpolitik bygger på förmågan
att kunna identifiera teknologiska nyckelområden till vilka ansträngningar och investeringar
koncentreras. Freeman understryker det systematiska arbete som görs i Japan för att utarbeta
långsiktiga ”framtidsvisioner”.3 Dessa teknologiska projektioner fungerar som underlag för
utformningen av teknologi- och näringspolitiken. De politiska prioriteringarna kommer på
detta sätt inte att bestämmas av den etablerade näringsstrukturen utan med utgångspunkt från
den grad i vilken olika teknologier förväntas bidra till att omvandla existerande mönster och
strukturer. Näringspolitiken, formulerad på detta sätt, präglas sålunda att den syftar till att
stödja teknologier som kommer att omvandla näringslivet. Freeman beskrev japansk industripolitik som en aktiv strukturpolitik som främjade långsiktig ekonomisk tillväxt.
För det andra utmärktes Japan av att regering och företag samarbetar nära i arbetet med att
modernisera japansk ekonomi och främja utveckling och spridning av ny teknologi. Insatser
för att förbättra importerad teknologi hade länge formen av ”reverse engineering”(Tamura
1989). Uppgiften var att, utan tillgång till hjälp utifrån, konstruera och tillverka produkter som
motsvarade tekniskt avancerade produkter som fanns tillgängliga på världsmarknaden. Den
stora omfattningen på ”reverse engineering” under 1950- och 1960-talen bidrog till japanska
företag vande sig vid att tänka på kopplingen mellan produktdesign och utformning av produktionsprocessen. Samtidigt innebar kopieringsstrategin att fabriken kom att användas som
experimentverkstad. Ett stark relation mellan fabrik och FoU-avdelning utvecklades. I samband med ”reverse engineering” av komplexa produkter som bilar och maskiner utvecklades
en förtroendefull dialog mellan företaget med ansvar för slutmonteringen och underleverantörer. Ingenjörsarbetet byggde på en kollektiv lärprocess.
Den framgångsrika japanska kopieringsstrategin har enligt Freemans bedömning satt djupa
spår i de japanska företagens sätt att organisera FoU-arbetet. FoU är integrerat med design,
produktion och marknadsföring, vilket leder till att hela organisationen involveras i utvecklingen av nya produkter på ett sätt som är ovanligt i andra länder (Freeman 1988).
Det tredje elementet i den framgångsrika japanska strukturpolitiken var uppbyggnaden av
skolsystemet. Skolsystemet utmärks av att en stor andel av ungdomarna går naturvetenskapligt och tekniskt inriktad gymnasieutbildning. Vid sidan av den teoretiskt inriktade utbildningen finns det ett stort utbud av praktiskt orienterade industriutbildningar av hög kvalitet.
Dessa genomförs i huvudsak eller i sin helhet i företag.
3
IVAs projekt Teknisk Framsyn” kan ses som en svensk motsvarighet till det japanska framtidsanalysarbetet.
Arbetet syftade till att skapa insikter och visioner om teknikutvecklingen under de närmaste tio, tjugo åren.
Teknisk Framsyn - Det framsynta samhället. Stockholm 2000. Förutom denna syntesrapport utarbetades rapporter för åtta framsynsområden.
6
Slutligen, för det fjärde, framhäver Freeman ett antal sociala förhållanden som bidrar till den
japanska öppenheten för teknologisk förnyelse. Uppdelningen av industriarbetare i arbetare
och tjänstemän luckrades tidigt upp i Japan. Denna uppluckring hade under 1980-talet gått
längre i Japan än i andra industriländer. Inkomstskillnaderna mellan företagsledning, tjänstemän och arbetare är betydligt lägre än i andra länder. Tillsammans med ett lönebonussystem
som relaterar ersättningen till företagens ekonomiska framgångar och livstidsanställningar
skapas en kraftfull kombination av incitament för att bejaka en fortgående produktivitetsökning genom arbetskraftens engagemang i den tekniska utvecklingen.
Utmärkande för det framgångsrika japanska innovationssystemet var sålunda enligt Freeman
det nära samarbetet mellan regering och företag. Regeringen, genom MITI, gör långsiktiga
bedömningar av nya teknologiområden som på lång sikt väntas få genomgripande strukturella
ekonomiska konsekvenser. Inom de utvalda områdena går MITI in och stödjer utnyttjandet av
ny avancerad utländsk teknologi samt utvecklingen av nya japanska tekniska lösningar. I
tillägg tar staten sitt ansvar för infrastrukturen bl. a. i form av tillgång till relevant infrastruktur. Utbildningssystemet är i detta sammanhang speciellt viktig. Företagen är sin sida har skapat en organisatorisk kontext som befrämjar utveckling av nya produkter, där satsningarna
styrs mer av teknikområdets framtida potential än av företagets pågående verksamhet.
Freemans ansåg han studie av Japan gav starka argument för att ”... with respect to the role of
central and local government, the organisations of firms for the management of innovation
and the role of education and training, the Japanese national system of innovation has some
important competitive advantages. These advantages are likely to be particularly important in
relation to the change of techno-economic paradigm which is such an important feature of
contemporary structural change in the world economy” (Freeman 1988:335).
Christopher Freemans intresse riktades sålunda mot samspelet mellan stat och näringsliv samt
mellan produktionssystem och innovationsprocesser. Utvecklingen av ny kunskap och universiteten ägnades ingen uppmärksamhet. Diskussionen var förankrad i en kombination av organisationsteori och innovationsteori. Denna förankring som skall se i ljusets av Freemans tidigare forskning om industriella innovationer (Freeman 1974). Fokus riktades mot vilka organisatoriska former som bäst främjar utvecklingen och användningen av ny teknologi.
Freemans intresse för japansk industripolitik var tidstypisk. Under 1970- och 1980-talet framstod Japan som ett lysande undantag i en värld präglad av ekonomiska tillbakaslag. Under
1970- och 1980-talet låg den genomsnittliga årliga tillväxten av BNP 35 procent högre än i
OECD-länderna och 45 procent högre än i EU-länderna. Många vände blickarna mot Japan
för att finna förklaringen till de japanska framgångarna. MITI och den japanska industripolitiken tilldelades snabbt en central roll när det gällde att förklara fenomenet (Johnson 1982. Vogel 1980).4 Japans upphöjelse till modelland styrkte föreställningen att en nationell teknologipolitik kan vara effektiv. Vissa gick så långt att länder som inte utvecklade en sådan politik
skulle successivt släpa efter i utvecklingen.
Intresset för och beundran av den japanska teknik- och näringspolitiken minskade när den
japanska tillväxttakten sjönk slutet av 1980-talet. Under 1900-talet har tillväxten varit högre i
såväl OECD som EU. Det japanska miraklet var över för denna gång. I dag används landet
4
Tidstypiskt var att i STU-perspektiv 1981 , ägnas sex sidor år industri- och teknikpolitik. Hälften av utrymmet
ägnas åt Japan . där stort utrymme ägnas åt MITI. I STU:s perspektiv under 1990-talet såg organisationen sig i
första hand som en aktör i FoU-systemet.
7
närmast som ett varnande exempel hur avsaknaden av strukturella reformer kan leda till en
permanent recession (The Economist 2001).
Evolutionär ekonomisk teori - ett institutionellt perspektiv
Ungefär samtidigt som Christopher Freeman presenterade sin studie av det japanska innovationssystemet genomförde Richard R. Nelson en studie av det amerikanska systemet. Hans
infallsvinkel var delvis en annan. Hans ambition var inte att utforma en ny politik utan att
förstå hur tekniska förändringar växte fram i USA. Han hade en gedigen teoretisk bakgrund
för sin studie. Nelson hade, tillsammans med en kollega, under lång tid arbetat med att utveckla en evolutionär ekonomisk teori som förklarade ekonomiska utvecklingsprocesser (Nelson & Winter 1982). Deras arbete representerade ett teoretiskt nybrottsarbete.
Från ett traditionellt ekonomiskt teoretiskt perspektiv är frågan om industripolitik relaterat till
om insatserna kompenserar för marknadssvikt. Sedan Kenneth Arrows teoretiska bidrag på
1960-talet råder stor uppslutning om att det finns en marknadssvikt som leder till underinvesteringar i FoU. Det faktum att framgångsrika FoU-investeringar i många fall leder till resultat som kan kopieras av andra företag medför att en del av vinsterna från ett företags FoUinvesteringar kan skördas av andra företag. Detta bidrar till att FoU-investeringar blir lägre än
vad som annars skulle varit fallet.
Återvänder vi till diskussionen ovan kan konstateras att utgångspunkten för japansk teknologi- och näringspolitik var att utnyttja de resultat som frambringades av FoU-insatser i andra
länder. Framgången låg i deras förmåga att omsätta teoretiska kunskaper i praktisk användning eller att utnyttja ny teknologi i nya sammanhang. Som ett resultat av detta var deras
forskningssystem i osedvanligt stor grad inriktad mot använd forskning. Grundforskningen
överlämnades i stor utsträckning åt andra att utföra. Den japanska strategin bygger på förutsättningen att sålunda inte alla nationer följer samma strategi, då detta enligt ekonomisk teori
skulle leda till en kraftig underinvestering i grundläggande forskning.
Senare teoretiska bidrag inom området har understrukit att förekomsten av marknadsimperfektioner också kan resultera i överinvesteringar i FoU (Dasgupta & Stigkitz 1980). De fördelar som ligger att vara först med en innovation, i form av möjligheten att patentera eller åtminstone att etablera ett försprång framför konkurrenter, leder till en koncentration av insatser
till de områden som bedöms vara mest lovande. Många företag försöker att bli först att nå ett
uppställt mål. Det faktum att tre flygplanstillverkare - McDonnell-Douglas, Lockheed och
Airbus - samtidigt satsade på att utveckla ”wide-bodied”, medelstora flygplan innebar sannolikt överinvesteringar i denna typ av utvecklingsarbete. Processen leder till en ineffektiv användning av befintliga resurser, vilken i bästa fall kommer konsumenten till godo i form av
hårdare konkurrens och lägre priser.
Båda formerna av marknadsimperfektioner ger teoretisk legitimation för att staten skall stödja FoU-investeringar. Arrows perspektiv indikerar att statens satsningar bör allokeras till områden med stora externa effekter. Dasgupta och Stiglitz perspektiv indikerar att statens insatser skall koncentreras till lovande forskningsområden som inte uppmärksammas av företagen.
Stora nationella och internationella forskningsprojekt som finansierades och planerades av
staten är en illustration på hur denna politik har gestaltat sig i praktiken. Den omfattande statliga energiforskningen som initierades i Sverige under 1970-talet illustrerar en stor sådan
satsning (Wittrock & Lindström 1984). I det fallet motiverades satsningen i första hand av att
staten ansåg området negligerat av näringslivet. De offentliga satsningarna inom mikroelektronikområdet har i huvudsak motiverats de stora externa effekter som dessa satsningar förväntades ge.
8
Neoklassisk ekonomisk teori ger lite vägledning i utformningen av en innovationspolitik. En
anledning är att teorin inte ger utrymme för innovationer. Neoklassisk teori ”... cannot adequately provide that analysis and understanding because it is an ahistorical world in which
novelties do not arise” (Nelson & Winter 1982:413). En teori som förmår fånga historien
samtidigt som den ger utrymme för nyheter måste kunna förklara en evolutionär process.
Richard Nelson och Sidney Winter framhäver att tekniska förändringar skall förstås i ett
ömsesidigt samspel mellan teknisk förändring, konkurrens och marknadsstruktur. Detta
samspelet är viktig då tekniken rymmer både en och privat och en samhällelig aspekt.
Den privata aspekten rör företagens möjligheter att skydda innovationer från kopiering, vilket
främjar företags vilja att investera i nya innovationer. De företag som investerar i FoU måste
säkras rätten att äga resultaten av sina investeringar. Konkurrenternas tillgång till en innovation får inte vara så fullständig eller ske så snabbt att enskilda företag saknar incitament att
bedriva utvecklingsarbete som leder till innovationer.
Det samhälleliga intresset knyts till att den kunskap som innovationen bygger på blir tillgänglig för andra för att stimulera till ytterligare nyskapningar. Samhällsintresset består således i
att frukterna av ett företags arbete skall kunna tjäna som input i andra företags innovationsverksamhet. Utformningen av patentreglerna strävar efter att balansera dess två aspekter.
Utformningen av samhällets institutioner blir på detta sätt ett viktigt element i innovationssystem (Nelson 1987).
Richard R. Nelson ser statens uppgift att forma en institutionell ram för innovationsverksamheten i samhället som något mer än en avvägningsfråga mellan teknikens privata och allmänna aspekt. Utmaningen består i att förena det bästa av två världar.
”Establish and preserve property rights, at least to some degree, where profit incentives are
effective in stimulating action, and where the cost of keeping knowledge private are not high.
Share knowledge where it is of high cost not to do so, and the cost in terms of diminished
incentives is small. Do the work cooperatively, or fund it publicly, and make public those
aspects of technology where the advantages of open access are greatest, or where proprietary
claims are most difficult to police. Put another way, the design problem involves institution
creation and task assignment at least as much as simple trade-offs taking institutional structure as given” (Nelson 1988: 315).
Nelsons infallsvinkel leder till att innovationspolitik blir en fråga om att använda befintliga
institutioner och skapa nya för att främja innovationsskapandet i ekonomin. Dynamiken och
komplexiteten i samhället bidrar till att det blir svårt att avgränsa de åtgärder som ingår i innovationspolitiken då ”... innovation involve much more than R&D, and the set of institutions
that influences the technological capabilities of a nation and how these are advanced extends
far beyond those that directly impinge on innovation. The character and effectivenes of a nation´s system of schooling, training and retraining not only determine the supply of skills
from engineer to machinetender, but also influence the attitudes of workers toward technical
advance. So too do the patterns labor-management bargaining and negotiation, dispute resolution, and the degree of mutual commitment of firm and workers. Financial institutions, and
the way firms are governed and controlled, profoundly influence the technical activities that
are feasible and that managers choose to undertake. More generally it is somewhat artificial to
try to describe and analyze a nation´s innovation system as something separable from its economic system more broadly defined, or to depict the policies concerned as quite apart from
9
those concerned with the economy, education or national security” (Nelson & Rosenberg
1993:13).
Värderat utifrån Richard R. Nelsons och Nathan Rosenbergs utgångspunkt och konklusioner
skulle bedömningen av Christopher Freemans analys av Japans innovationssystem bli att den
bygger på en alltför enkel modell. Med en komplexare och mer dynamisk modell skulle bilden av orsakerna till den innovativa förmågan hos japansk näringsliv vara mer mångfacetterad
och svårfångad. En imitation av det japanska innovationssystemet, som Freeman avgränsar
det, skulle därför sannolikt inte skapa något japanskt under i Europa.
Nelsons och Rosenbergs budskap är också att komplexiteten i innovationssystem gör det artificiellt att skilja det från den ekonomiska systemet. Att studera nationella innovationssystem
är för dem detsamma som att studera det ekonomiska systemet. Deras slutsats är att det inte
finns något fristående innovationssystem. Att de trots detta väljer att tala om innovationssystem förklarar de med det rådande klimatet. Tiden präglas av en anda av ”technonationalism”,
i vilken en stark tilltro till betydelsen av den teknologisk förnyelseförmågan hos nationens
företag och en föreställning att dessa förmågor är nationella och kan byggas nationellt kombineras (Nelson & Rosenberg 1993:3-4). Nelson och Rosenberg förefaller inte dela denna övertygelse.
I slutkapitlet till boken ”National System of Innovation”, i vilken 15 länders nationella innovationssystem diskuteras konkluderar Richard R. Nelson med att ”one cannot draw a line
neatly around those aspects of a nation´s institutional structure that are concerned predominantly with innovation in a narrow sense excluding everything else, and still tell a coherent
story about innovation in a broad sense” (Nelson ed.1993:518). Hans konklusion blir att om
uppmärksamheten fokuseras mot innovationssystem tenderar dessa att vara specifika för olika
näringsgrenar. Innovationssystemet för livsmedelsindustri respektive telekommunikationsindustrin inom ett land uppvisar mindre likheter än innovationssystemet för respektive bransch i
två länder. Skillnaderna mellan länderna tenderar dessutom att minska i takt med att globaliseringen leder till att nationsgränserna blir allt porösare. Nelson tror att denna utveckling vill
fortsätta varvid ”…that differentes across firms stamped into them by national policies, histories, and cultures will dimfinish in importance” (Nelson ed. 1993:518). Vad kommer då att
finnas kvar av de nationella innovationssystemen?
När det gäller frågan om hur konkurrensraftiga företag inom nya expansiva teknikområden
uppstår svarar Nelson. De växer fram spontant. Hans svar motsäger den tro om politikens
avgörande betydelse för innovationsförmågan som det stora intresset för nationella innovationssystem återspeglar. Empirin, i form av analysen av de 15 olika nationella innovationssystemen, visar att det inte finns någon stark direkt koppling mellan vidtagna politiska åtgärder
och framväxten av nya företag. Detta innebär emellertid inte att politiken saknar betydelse.
Det Nelson finner är att två egenskaper skiljer nationer med stor innovationsförmåga från de
andra. För det första har dessa länder ett utbildningssystem som förmår tillfredsställa de nya
företagen med kompetent arbetskraft. Universitetens förmåga att svara upp mot det nya näringslivets behov av kompetens framstår som en viktig faktor för att underlätta framväxten av
nya företag inom nya teknikområden. Den andra faktorn som, enligt Nelson, skiljer länder
med stor innovationsförmåga från de andra är kombinationen av ekonomisk politik och handelspolitik. I de länder denna politik utformats för att stimulera export har företagen tvingats
till innovationer för att upprätthålla sin konkurrensförmåga. I de andra länderna har företagen
10
kunnat leva länge på sina nationella marknader och därmed släpat efter i den tekniska förnyelsen.
Industriella kluster - ett strukturperspektiv
Michael E. Porter är professor i företagsekonomi vid Harvard Business School och en ledande
internationell auktoritet inom näringsanalyser och företagsstrategier (Porter 1980, Porter
1985). I en bok från 1990 överförde sitt angreppssätt till den nationella nivån (Porter 1990).
Hans utgångspunkt var att det behövdes ett nytt paradigm för att förstå varför vissa nationer är
framgångsrika och andra misslyckas i den internationella konkurrensen. Det nya paradigmet
krävde en omformulering av frågan.
Porter menade att fokus måste flyttas från de nationella ekonomierna till de företag som är
verksamma i landet. Den omformulerade frågan blev därför; Varför är företag i vissa länder
förmögna att skapa en uthållig konkurrensfördel framför sina utländska konkurrenter inom
utvalda områden? Michael Porter ansåg sig kunna konstatera att världsledande företag inom
olika segment tenderar att vara koncentrerade till ett fåtal nationer. Trots globaliseringen och
företagens internationalisering tycks företagens hemmabas spela en avgörande roll för företagens konkurrensförmåga. Han konkretiserar frågan genom att hämta exempel från några länder. Varför är Tyskland hemmabas för så många världsledande tillverkare av tryckpressar,
lyxbilar och kemikalier? Varför är Schweiz hemma bas för ledande tillverkare av läkemedel?
Varför är Sverige hemmabas för två världsledande tillverkare av tunga lastbilar? Varför är
USA hemmabas för världsledande företag inom persondatorer, programvara och filmindustri?
För att världsledande företag skall behålla sin ledande position på marknaden ställs det krav
på deras förmåga till kontinuerlig förnyelse. Det är här en koppling till temat för denna rapport, de regionala innovationssystemen, uppstår. Vilken roll spelar de nationella innovationssystemen i dessa företags försvar och förstärkning av sina internationella konkurrensfördelar?
Porter menar att förklaringen till att företag i särskilda branscher i bestämda länder utvecklar
och förmår upprätthålla sina internationella konkurrensförsteg beror på fyra egenskaper.
1. Faktortillgångar. En nations faktortillgångar spelar en roll som förutsättning för att skapa
konkurrensmässiga fördelar, även om faktortillgångarnas roll är betydligt mer komplex än vad
som vanligen antas. De produktionsfaktorer som spelar störst roll i tekniskt avancerade branscher kännetecknas av att det inte är av naturen givna utan att de skapas i specifika utvecklingsprocesser. Därför är den fortgående utvecklingen av dessa produktionsfaktorer viktigare
än storleken på tillgången av dem.
2. Efterfrågeförhållanden. Tre egenskaper spelar i detta sammanhang en viktig roll; struktur
på den inhemska efterfrågan, marknadsstorlek och tillväxt på den inhemska marknaden och de
mekanismer genom vilka nationella preferenser överförs till utländska marknader. Porter
menar att strukturen på den inhemska efterfrågan är den viktigaste av de tre egenskaperna, då
företag har bäst förutsättningar att utveckla försteg inom segment där de tidigt varseblir nya
behov. Krävande kunder som tvingar företag till fortgående snabba förändringar skapar goda
förutsättningar för företagen att vidga/upprätthålla sina försteg.
3. Förekomst av länkande och stödjande branscher. Tillgång till en internationellt konkurrenskraftig leverantörsindustri bidrar till att skapa fördelar för mer förädlad produktion på
flera sätt. Närheten till leverantörsindustrin säkrar en tidig tillgång till de senaste insats- och
investeringsvarorna. Närheten skapar också särskilda förutsättningar för ett nära samarbete
11
med leverantörerna, vilket kan innebära att företagen blir delaktiga i leverantörernas innovationsprocess och deras uppgradering av sina produkter. Närvaron av länkade branscher, vilket
innefattar branscher med komplementära produkter, skapar möjligheter till informationsutbyte
och tekniskt utbyte samt kan fungera som draghjälp på efterfrågesidan.
4. Företagsstrategi, struktur och rivalitet. Porter hävdar att det sätt på vilket företag leds och
dess val av konkurrensstrategier styrs av nationella förhållanden. Nationer tenderar att bli
framgångsrika inom produktionsområden, där den nationella ledningskulturen och konkurrensstrategin i förening bidrar till att skapa konkurrensfördelar. Genom sina empiriska studier
har Porter också funnit att förekomsten av flera företag inom ett område i ett land skapar en
rivalitet som är viktig för att företagen skall fortgående utveckla sina konkurrensförsteg. Detta
är en viktig anledning att det i allmänhet finns flera världsledande företag inom ett område,
jfr. Volvo och Scania i Sverige, i ett land.
Slutligen understryker Porters att ovanstående fyra egenskaper inte är tillräckliga för att förklarar framväxten och förekomsten av industriella kluster. Han pekar också på den betydelse
som slumpmässiga händelser spelar. Sådana händelser kan vara en uppfinning, en upptäckt,
en krigssituation, dramatiska förändringar på valutamarknad och finansmarknad, politiska
beslut som påverkar internationell handel etc. Händelser av detta slag kan spela en avgörande
roll för uppkomsten av nya industrier. Oljefyndet i den norska delen av Nordsjön 1969 är ett
exempel på en händelse som på ett genomgripande sätt förändrat en nationell ekonomi.
Politikens roll i skapandet av kluster sker via dess effekter på de fyra nämnda egenskaperna.
Utbildnings-, arbetsmarknads- och näringspolitik påverkar utbudet av produktionsfaktorer.
Statliga investeringar, etablering av nationella tekniska standarder och skattepolitik påverkar
efterfrågemönstret. Företagens agerande påverkas av regleringar av kapitalmarknad, konkurrenslagstiftning och företagsbeskattning. Det svårare att se statens roll när det gäller att stödja
framväxten av länkade och stödjande produktion. Kluster uppstår på detta sätt som ett resultat
av insatser som utformats med andra syften än att skapa kluster. Framväxten av kluster blir på
detta sätt en icke avsedd bieffekt av sektorpolitik.
Dilemmat är, enligt Porter, att nästa alla politikområden påverkar företagens förutsättningar,
men att denna aspekt endast i ett fåtal fall representerar huvudfokus. Förändringar i förutsättningarna för näringslivets utveckling tenderar på detta sätt att ske som en icke avsedd effekt
av politiska insatser som genomförts med andra sikten. Frågan om näringslivets internationella konkurrensförmåga går på tvärs med den traditionella politiska agendan (Porter 1990:617626).
Porters premisser för en framgångsrik näringspolitik bryter i några fall från politikens traditionella perspektiv. Den primära uppgiften för en framgångsrik näringspolitik är att främja
dynamiken i företagen. Det gäller därför att se till att det skapas ett omvandlingstryck så att
företagen upplever ett förändringsbehov. En del av detta omvandlingstryck uppstår automatiskt i samband med att ökat välstånd påverkar köparnas preferenser och en del av det skapas
genom politiska åtgärder.
Kravet på omvandlingstryck rymmer ett centralt avvägningsproblem. Å ena sidan får den nationella ekonomiska miljön inte vara så generös, att omvandlingstrycket blir för litet. Ett viktigt syfte för den ekonomiska politiken är därför att kalibrera omvandlingstrycket. Detta innebär krav på en politik som skapar problem i många företag och får negativa konsekvenser för
dem som arbetar i dessa. Å andra sidan får omvandlingstrycket inte bli så stort att det leder till
12
storskalig utslagning av företag. Politiken måste med andra ord justeras utifrån den rådande
internationella situationen. Situationsanpassningen måste emellertid förenas med långsiktighet. Komparativa försteg inom ett område växer fram under årtionden. De skapas inte under
en konjunkturuppgång eller konjunkturnedgång. Ett årtionde betraktas i politikens värld närmast som en evighet.
Porter noterar också att nationer blir framgångsrika genom att utveckla olikheter, inte genom
att kopiera andra. Därför krävs att varje nation utvecklar sin nationella modell anpassad till
landets speciella förutsättningar. Politikutformning inom detta område skall sålunda ses som
en nyskapande verksamhet, där politikerna har mer att lära av egna misstag än av andra länders framgångar.
Kraven på det politiska systemet är med andra ord stora. Porters modell ställer krav på en
långsiktigt strategi för att pressa företagen till att stärka sina konkurrensmässiga försteg och
förbättra förutsättningarna för att de skall lyckas i sina ansträngningar samtidigt som den kräver en kontinuerlig anpassning av politikens medel till de nationella särdragen och den internationella situationen.
Porters krav på politiken ger ett intryck av den politiska ledningen för ett land förutsätts arbeta
på samma sätt som företagsledningen i ett stort företag. Han förefaller bortse ifrån att företag
och politik representerar två världar som är styrda av olika logik. För företagsledningen är det
framgång i den internationella konkurrensen med åtföljande goda lönsamhet som ger dem
aktieägarnas stöd att fortsätta sitt arbete. Politikernas framtid däremot avgörs av populariteten
hos väljarna. Styrkan i kopplingen mellan en framgångsrik nationell konkurrensstrategi och
den politiska ledningens legitimitet i valmanskåren är sannolikt svag. Politiskt stöd vinns i
större utsträckning utifrån de konkreta löften som erbjuds väljarna än utifrån industripolitiska
strategier. Det tycks inte ens finnas någon stark empirisk koppling mellan ekonomisk tillväxt
och framväxten av nya konurrenskraftiga företag. USA uppvisar en oöverträffad dynamik när
det gäller att få fram världsledande företag inom nya teknikområden med hög tillväxt. Företag
som Intel, Microsoft, Oracle, Cisco och Dell är exempel på detta. Trots dessa framgångar så
var den amerikanska ekonomins tillväxt varit lägre än OECD sedan början av 1970-talet.
Triple Helix- ett aktörsperspektiv
Samhällsutvecklingen har ändrat förutsättningarna för universiteten. Övergången till ett kunskapssamhälle innebär att kunskap blir den viktigaste produktionsfaktorn, vilket ställer nya
krav på kunskapsproduktionen. Skall kunskap utgöra en viktig input i innovationsprocessen
krävs det att gränserna mellan universitet och företag luckras upp (Gibbons et al 1994). Kraven på universiteten vidgas. De skall förutom att erbjuda utbildning och forskning bidra till
företags och omgivande regioners utveckling. Utgångspunkten för detta perspektiv är universiteten.
I Triple Helix modellerna fokuseras uppmärksamheten på samspelet mellan universitet, näringsliv och politik. Den snabba tillväxten i olika kopplingar mellan näringsliv och universitet
utgör grunden för ett framväxande sociologiskt paradigm för ekonomisk utveckling. Den
ekonomiska tillväxten kräver en ny struktur för innovationer, där grundläggande och tillämpad forskning knyts närmare till varandra. Under senare år har intresset för kopplingen mellan
forskning och näringsliv riktats mot forskningsområden som den fasta tillståndets fysisk och
molekylärbiologi. Sedan mycket gammalt finns en tradition av samarbete inom kemisk industri samt inom läkemedelsindustrin (Etzkowitz 1983, Gustin 1975).
13
Relationen mellan akademi och näringsliv institutionaliserades under slutet av 1800-talet när
nya vetenskapliga discipliner skapades i anslutning till att industriella problem löstes. Tekniska framsteg inom elektrisk och kemisk industri skedde i ett nära samarbete mellan näringsliv
och universitet. Detta samarbete representerar en modell för samarbete mellan näringsliv och
universitet. Modellen kännetecknas av att näringslivsrelevanta problem studeras av forskare
på tekniska högskolor. De tekniska högskolorna spelade sålunda en avgörande roll i samarbetet. Framväxten av den bioteknologiska industrin ur akademisk forskning inom biologi och
molekylär modellering representerar ett nytt mönster i samspelet mellan näringsliv och universitet, där forskare som arbetat med grundläggande forskning vid klassiska universitet omvandlas till tekniker och entreprenörer som grundar företag. I detta fall växer företagen fram
som en bieffekt av framsteg inom universitetsforskning (Etzkowitz 1994).
Dagens interaktion mellan universitet, näringsliv och politik är resultatet av två akademiska
revolutioner. Den första revolutionen representeras av introduktionen av forskning vid universiteten (Jenks & Riesman 1968). Vid förra sekelskiftet började amerikanska universitet omvandlas från institutioner som förmedlade kunskaper till institutioner som också utförde
forskning. Att forskningen förlades till universiteten berodde på brist på ekonomiska resurser.
Det fanns endast resurser till att etablera ett fåtal fristående forskningsinstitut. I stället fick
forskningen byggas upp genom att den befintliga strukturen utnyttjades. Professorer vid universitet tilldelades mindre belopp så att de kunde köpa sig fria från undervisning för att i stället få tid att forska och för att rekrytera studenter att bistå professorerna i forskningen. På detta
sätt växte det fram en modell med en nära koppling mellan forskning och undervisning (Oleson & Voss 1979).
I Europa följde utvecklingen en annan väg. Forskningen etablerades i långt större grad som
fristående institutioner. Resultatet blev att många universitet i Europa fortfarande fungerar
som undervisningsinstitutioner utan omfattande forskning. Den svenska utvecklingen påminner i detta avseende mer om den amerikanska än den europeiska utvecklingen.
Den akademiska revolutionen i Amerika innebar att innehållet i akademin förändrades när
forskarutbildning och forskning tillfördes universiteten. Dessa nya uppgifter tillfördes samtidigt som grundutbildningen lämnades i fred även om det inte längre var universitetens primära uppgift. Inga universitet, inte ens de där forskningen spelade störst roll, valde att frigöra sig
från grundutbildning.
Universitetsvärlden genomgår för närvarande en andra revolution, där de är på väg att ikläda
sig en roll som motor i den ekonomiska utvecklingen. I Sverige har detta ansvar formaliserats
i form av riksdagen tilldelat universitet och högskolor en tredje uppgift - att bidra till samhällets utveckling - vid sidan om de traditionella två uppgifterna - grundutbildning och forskning.
Det nya är att universiteten involverar sig på lokal och regional nivå i ett samspel med näringsliv och politik för att främja samhällets utveckling. Denna aktivitet antar olika former. Det
har blivit allt vanligare att forskare grundar företag för att kommersiellt exploatera forskningsresultat. Bl. a. för att underlätta detta har universiteten etablerat nya akademiska strukturer
som centrumbildningar, inkubatorer och forskningsparker. Fram till 1980 var MIT, Stanford
och universitet baserade på donerade marktillgångar unika med avseende på deras omfattande relationer med näringslivet. Den situationen har numera förändrats.
Med den andra akademiska revolutionen följer att kraven på politiken också förändras. De
konkreta förändringarna skiljer sig åt mellan länder och återspeglar nationella politiska kulturer. I USA var det ett krav på att universiteten ansträngde sig för att kommersialiserade resul-
14
taten för att kunna erhålla federala forskningsmedel. Samtidigt uppmuntrades universiteten att
tjäna pengar på teknologiöverföring till näringslivet, vilket manifesterade sig att de flesta universitet upprättade patent- och licensavdelningar. Av ideologiska skäl innebar förändringen
ingen påtaglig förändring i den amerikanska näringspolitiken, varför USA fortfarande saknar
en övergripande nationell innovationspolitik.
Universiteten pressas nu till förändringar från flera olika håll. Studenternas krav på universiteten förändras i takt med ett växande studentantal med en alltmer utspridd åldersfördelning och
bakgrund. Framväxten av ett kunskapsintensivt näringsliv har skapat en arbetsmarknad som
ställer större och föränderliga krav på arbetskraften. Universiteten förväntas ha förmåga att
anpassa sina utbildningsprogram efter det kunskapsintensiva näringslivets krav på arbetskraft.
Samtidigt ställer regeringarna krav på att universiteten skall bidra mer aktivt till att lösa sociala och ekonomiska problem i samhället. Slutligen så leder forskningens framsteg till att det
utvecklas ny kunskap i en tidigare okänd takt. I kölvattnet av dessa framsteg växer det fram
nya specialiteter och nya interdisciplinära forskningsområden som ställer krav på ekonomiska
resurser. Förändringen i efterfrågemönstret ökar pressen på universiteten att förändra sitt utbildningsutbud, vidta förändringar i institutionsstrukturen och uppgradera sin tekniska utrustning. Förändringarna innebär att det uppstår ett behov av nya verksamhetsidéer för universiteten, nu när det möter en heterogen och oförutsägbar efterfrågan. I den uppkomna situationen
har en del universitet ansträngt sig för att bli mer entreprenöriella, vilket innebär att universiteten försöker minska sitt beroende av statliga regleringar (Clark 1998).
Triple Helix är en modell med vars hjälp samspelet mellan universitet, näringsliv och politik
kan analyseras. Modellen finns i olika varianter beroende på hur de tre sfärerna betraktas.
En typ av Triple Helix modell utgår ifrån att de tre sfärerna utgörs av tre fristående institutioner, vilka interagerar över sina institutionsgränserna. Interaktionen sköts av organisationer/enheter speciellt upprättade för ändamålet. På universiteten kan det vara fråga om att inrätta kontaktsekretariat, enheter för externa relationer eller en företagsinkubator. Denna organisationsmodell bygger på förutsättningen att innovationer följer en linjär modell som går
från grundforskning via använd forskning till produktutveckling. Universiteten ökar sina ansträngningar att omvandla ny kunskap till innovationer som kan introduceras på marknaden.
En annan typ av modell utgår ifrån att de tre sfärerna överlappar varandra. Förutom att utföra
sina traditionella uppgifter så gör man också intrång i de andra sfärernas uppgifter. Detta finns
det många exempel på under senare. Universiteten har i allt högra grad gått in i roller som
tidigare spelades av näringslivet och andra offentliga organ. Många universitet har byggt
forskningsparker avsedda för kunskapsbaserat näringsliv. Några universitet har etablerat företag som skall hjälpa forskare vid universiteten att kommersialisera forskningsresultat. I andra
fall har universiteten etablerat holdingbolag för att kunna gå in som delägare i avknoppningsföretag. I vissa fall påtar sig universiteten ”forskningsuppdrag” som under andra
omständigheter skulle utförts av konsultföretag. Detta agerande leder till överlappningar i
olika aktörers verksamhet. Det skapas en inre kärna av kommunikativ överlappning mellan de
tre institutionerna.
Triple Helix-modellen skall ses som en begreppsmodell som kan användas för att behandla
samspelet mellan universitet, näringsliv och politik. Det är en öppen modell på så sätt att den
inte ger någon vägledning om vad som krävs för att få till stånd ett fungerande samspel mellan de tre sfärerna/institutionerna. Modellen öppnar för ett ifrågasättande av hur generella
lösningarna kan vara. Sannolikt finns det flera typer av kopplingar som möjliggör ett funge-
15
rande samspel. Kanske måste lösningen reflektera egenskaper hos de institutioner som är involverade. De är inte möjligt att låna lösningar som fungerat vid andra universitet utan att
noga studera hur kontextberoende lösningarna är. Därför blir Triple Helix-modellen i första
hand en teoretisk utgångspunkt vid studier av konkreta fall. MIT och Stanford är två exempel
som blivit föremål för flera analyser (Dorfman 1983, Saxenian 1991). Dessa två universitet är
kända för att ha utvecklat ett gott samarbete med näringsliv och myndigheter vilket anses ha
spelat en avgörande roll för den ekonomiska utvecklingen i Boston och Silicon Valley.
Triple Helix -perspektivet adresserar frågan om vad vilka faktorer som bestämmer omfattningen på de regionala effekter som universitet ger upphov till. En hypotes är att det regionala
effekterna påverkas av regionens storlek. Ju större region desto större sannolikhet för påtagliga regionala effekter. En amerikansk studie indikerar att i de flesta fall betyder storleken inget för de regionala effekterna (Varga 1988). Däremot kan ett positivt samband mellan förändringarna resursflödet till universitet och storleken på den högteknologiska industrin i regioner
med mer än en miljon invånare identifieras. Vilka generella slutsatser som kan dras utifrån
denna amerikanska studie är oklart. Klart är emellertid att studien inte visar att det finns direkta kausala samband mellan bevillning till universitetet och storleken på den högteknologiska
sektorn i regionen. Det är vidare osäkert i vilken grad sambandet mellan befolkningsstorlek
och regionala effekter återspeglar egenskaper relaterade till regionens storlek eller om de skapas av andra typer av samband. Slutligen är det osäker av i vilken grad resultaten av en ekonometrisk studie av amerikanska förhållanden kan användas för att dra slutsatser om den
svenska verkligheten.
En annan hypotes är att omfattningen på de regionala effekterna i första hand återspeglar organisationskulturen i regionens universitet. Forskare som hävdar denna hypotes tenderar att
rikta blickarna mot MIT och Stanford. Två universitet som är kända för att de utvecklat ett
nära samarbete med det omgivande samhället och för att de givit upphov till omfattande avknoppningar (Dorfman 1982). Med denna utgångspunkt riktas intresset mot organisatoriska
förhållanden inom universiteten. Vilka förhållanden formar organisationskulturen på ett universitet? Vad krävs för att förändra organisationskulturen? Vilka värden går förlorad i en sådan förändringsprocess?
En tredje hypotes är att effekterna återspeglar hur universitetens profil överensstämmer med
näringslivsprofilen. Argumentet är att en sådan överensstämmelse skapar förutsättningar för
kunskapsöverföring genom dialog. Likheterna i kompetens och intresseinriktning skapar förutsättningar för en interaktiv inlärning. Mot detta kan ställas föreställningen att universitetsforskningens bidrag till näringslivet utveckling är störst inom nya tekniska områden som näringslivet ännu inte exploaterat. Med denna utgångspunkt blir det viktigt att det råder brist på
överensstämmelser mellan universitetens kompetensprofil och näringslivets profilering. Dessutom är det angeläget att universitetens kompetensprofil inriktas mot områden som genererar
nya kunskaper vilken på sikt kommer att ge upphov till ett nytt näringsliv.
Den rumsliga dimensionen
De forskare som talar om nationella innovationssystem är ekonomer vilket präglar det sätt på
vilket den geografiska dimensionen hanteras. Nationalekonomer har traditionellt bortsett ifrån
det geografiska rummet. Uppmärksamheten har riktats mot nationella ekonomiers funktionssätt, en specialgren inom ämnet - internationell ekonomi - handlar om den internationella
handeln mellan nationer. Mot denna historiska bakgrund är det knappast förvånande att nationalekonomerna riktar intresset mot nationella system. För ekonomer utgör nationen en
självklar analytisk utgångspunkt. Nationsgränsen utgör en relevant gräns då ”... the policies
16
and programs of national government, the laws of a nation, and the existence of a common
language and shared culture define an inside and outside that can broadly affect how technical advance proceed” (Nelson 1993:16). Nationen väljs som geografiskt område eftersom det
är ett territorium som delar institutionell struktur och kultur.
Samma argument används i en av standardböckerna om nationella innovationssystem (Lundwall 1992). I motsats till de som tolkar globalisering och regionalisering som processer som
försvagar nationella systems betydelse, hävdar författarna till denna bok att dessa processer
gör den nationella nivån ännu mer relevant. Deras argument är att den nationella nivån fortfarande spelar en viktig roll när det gäller att stödja och styra innovations - och inlärningsprocesser. Orsaken är att dessa processer ställer krav på komplex kommunikation mellan involverade parter. Sådan kommunikation underlättas om aktörerna delar normer och kulturell bakgrund. Samtidigt konstateras att många transnationella företag börjat sprider sina innovativa
verksamheter till allt fler länder för att på detta sätt vara delaktig i flera nationella innovationssystem. Dessa förändringar representerar en utmaning för den roll de nationella innovationssystemen spelar, men utvecklingen minskar inte betydelsen av dessa nationella system
(Lundwall 1992).
Samtidigt konstateras att nationsbegreppet i praktiken inte är oproblematiskt, då det finns stora olikheter mellan nationer. För som de noterar ”... in some case it is not even clear where to
locate the borders of a national system of innovation. This may be true for ‘multinational’
states such as Belgium, Canada and Switzerland or for single-nation states such as Germany.... Most of the contributors to this book have their roots in a minority of small countries
which may be characterized as culturally homogeneous and socio-economically coherent
systems”(Lundwall 1992:2-3). Deras konklusion är med andra ord att i åtminstone de kulturellt homogena nordiska länderna är det relevant att tala nationella innovationssystem.
Den nationalekonomiska traditionen gör nationen till en självklar avgränsning för de som de
som format de teoretiska föreställningarna om nationella innovationssystem. Michael Porters
bakgrund som företagsekonom för att hans territoriella bindningar är svagare. Fokuseringen
mot företagen gör att den relevanta avgränsningen för honom blir det territorium som representerar företagens ”hemmabas”. Porter är tydlig på att det är svårt för företag att ha flera
”hemmabaser”, men han ger ingen entydig utsaga om den geografiska avgränsningen av
hemmabasen. Å ena sidan framhäver Porter nationens betydelse. ”The role of the nation in
international success is much more subtle than factor costs.The national ”diamond” is
dauntingly hard to penetrate or replicate from afar unless af nation is indeed the place where
strategy is set, products and processes are ultimately created, and the firm seeks to be an insider in a national cluster” (Porter 1990:613).
Den analys Porter genomför tar också sin utgångspunkt i den nationella nivån. Å andra sidan
konstaterar samtidigt att en nations ”... competitive advantage in industries is often geographically concentrated. I have illustrated with many examples that internationally successful industries and industry clusters frequently concentrate in a city or region, and the bases for
advantage are often intensely local”(Porter 1990:622).
I en senare artikel problematiserar Porter den geografiska nivån ytterligare. I den diskussionen
lyfter han fram den regionala/lokala nivåns betydelse och understryker behovet av ytterligare
forskning om agglomerationseffekter och regional utveckling (Porter 1994:34-39). En rad
forskare har tagit fasta på detta och knyter an till Alfred Marshalls föreställningar om industriella distrikt (Marshall 1919). Den rapport som Ekonomirådet inom SNS presenterade år
17
2001 är ett exempel på detta. Där framhävs Hollywood, d.v.s. en platsbunden koncentration
av länkade verksamheter, som förebild för industriella kluster. Med denna utgångspunkt nämner författarna ett 10-tal regionala industriella kluster innan de koncentrerar uppmärksamheten mot telekomklustret i Stockholm (Söderström 2001). När klusterbegreppet används på det
sätt som görs i SNS-rapporten så tenderar förekomsten av ett regionalt kluster att bli liktydigt
med regionens ekonomiska specialisering. Är regional specialisering alltid ett uttryck för förekomsten av kluster?
Triple Helix-modellen i sig rymmer ingen explicit geografisk dimension. Begreppsmodellen
kan avse såväl nationella förhållanden som regionala förhållanden. I det förstnämnda alternativet påminner angreppssättet om policy-varianten av nationella innovationssystem. I de andra
fallet finns det starka beröringspunkter med studier av lokaliserade klusteranalyser.
Slutsatsen blir således att av de fyra infallsvinklarna till innovationssystem är det enbart Porters klusterperspektiv och Triple Helix som ger en antydan om att den regionala/lokala nivån
är relevant. Med klusterperspektivets utgångspunkt i företag och Triple Helix utgångspunkt i
universitet så blir med nödvändighet platsen viktig. Annorlunda är det med föreställningarna
om nationella innovationssystem, med sin utgångspunkt i ett avgränsningsbart system. I detta
fall framstår det som en öppen fråga om föreställningen om nationella innovationssystem också kan appliceras på regional nivå. Erbjuder regioner avgränsningsbara innovationssystem?
Om så är faller på vilka sätt avviker de från de nationella systemen?
Regionala innovationssystem
Som påpekats konkluderade Lundwall et al med att nationen var en meningsfull analysenhet
åtminstone i små kulturellt homogena nationer som de nordiska (Lundwall 1992). I förlängningen av detta måste slutsatsen blir att i stater som rymmer flera nationer5 som Belgien, Kanada, Schweiz, USA, Storbritannien etc. är regionen den relevanta analysenheten. Det har
också genomförts antal empiriska studier av regionala innovationssystem i olika länder (Braczyk et al 1998).
I hur stor utsträckning regionala innovationssystem avviker från nationella beror naturligtvis
på vad som läggs i begreppet innovationssystem. Användes Christopher Freemans definition
med en fokusering på innovationssystem som ett nätverk av privata och offentliga institutioner/aktörer så skiljer sig olika regioner med avseende på den uppsättning aktörer som finns i
olika regioner. Olika regioner skiljer sig åt vad beträffar tillgången till utbildnings- och
forskningsinstitutioner och andra offentliga institutioner. Bostonregionen med sina 36 universitet, 260 000 studenter och drygt 50 000 forskarstuderande skiljer sig från Detroitregionen
med sina tre universitet, 50 000 studenter och 15 000 forskarstuderande. Till detta kommer att
den ekonomiska utvecklingen i regionerna har resulterat i skillnader vad gäller näringslivets
struktur. Förekomsten av FoU-intensiva verksamheter, stora transnationella företag etc. varierar. Varje noggrann analys av den institutionella strukturen i olika regioner inom ett land
kommer att visa på påtagliga skillnader. Ur den aspekter framstår det som relevant att studera
regionala innovationssystem. Med hänvisning till Michael Porter skulle man kunna dra slutsatsen att de regionala innovationssystemen är ett mer relevant studieobjekt än nationella innovationssystem (Porter 1994:38).
5
Här avses nation i dess ursprungliga betydelse, dvs fol med gemensam nationalitet. Nationsbegreppet i dess
politiska betydelse likställer folket och staten vilket innebär att nationen kopplas till ett landområde - en nationalstat. I den ursprungliga betydelsen saknades denna koppling mellan folk och territorium.
18
Bilden förändras något om man med begreppet institution inkluderar lagar och normer. I så
fall ligger det något i Lundwalls uppdelning av olika stater. I enhetsstater som de nordiska
länderna blir den regionala nivån mindre framträdande än i decentraliserade enhetsstater som
Spanien och Italien och federala stater som Tyskland och Schweiz. I de sistnämnda två typerna av stater har den regionala politiska nivån större ansvar och handlingsfrihet än i enhetsstater. De tyska delstaterna har sålunda det politiska ansvaret för universiteten i Tyskland. Med
en starkare regional nivå följer ofta såväl lagstiftnings- som beskattningsmakt. Resultatet av
detta kan bli stora regionala variationer av lagstiftning inom avgränsade sakområden och i
skatter. I enhetsstater av Sveriges typ har den regionala nivån i huvudsak ansvar för att implementera den nationella politiken. I växande grad gäller detta också den kommunala politiska nivån. Den relevanta regionala nivån blir i detta fall administrativa regioner.
Vidgas institutionsbegreppet ytterligare till att också omfatta kulturella aspekter förändras
bilden igen. Också i enhetsstater kan det finnas stora regionala kulturella skillnader, vilka
reflekterar regionernas historiska utveckling. Den historiska utvecklingen utgör en stark ram
för deras framtida utveckling. Det tillhör undantagen att politiska insatser har bidragit till radikala förändringar i regioners utvecklingsförlopp (Nilsson 1998). Gnosjö- Värnamo- Gislaveds-. Älmhult/Osby- och Tranåsregionerna representerar en radikalt annorlunda regional
kultur än Fagersta-, Filipstad/Hällefors- och Ludvikaregionerna i Bergslagen (Nilsson 1998).
Skillnader i utvecklingsförlopp mellan dessa typer av regioner skulle kunna förklaras med
skillnader i de regionala innovationssystemen. Lägges en sådan innebörd i begreppet blir den
relevanta regionen en historisk region där det finns en kulturell identitet. Gränserna för sådana
regioner kan gå på tvärs med rådande administrativa regionindelningar.
I en analys som strävade efter att finna argument för relevansen av regionala innovationssystem konkluderade Jeremy Howells för att de regionala innovationssystemen kunde tillföra
ytterligare ett lager i ett systemperspektiv på innovationer. Han drog också slutsatsen att regionala innovationssystem hade mycket gemensamt med nationella innovationssystem med
avseende på vilka komponenter som ingår och deras interaktion (Howells 1999). Empiriska
analyser av regionala innovationssystem i olika nationer visar på denna skillnad. Medan det
regionala innovationssystemet i Ontario i Kanada har påtagliga särdrag är det svårare att finna
sådana i beskrivningen av det regionala innovationssystemet i Pirkanmaa i Finland (Braczyk
et al 1998). Hur stor kan denna överlappning vara innan det regionala innovationssystemet
förlorar sin relevans?
Det avgörande argumentet för regionala analyser är att innovationer manifesterar sig som nya
produkter och processer på olika platser. Såväl klusterperspektivet som Triple Helixmodellen
ger utrymme för att beakta detta faktum. Huruvida det sedan är det lokala eller det regionala
om är den intressanta analysnivån är en öppen fråga. Men ju snävare territorium som analyseras desto öppnare blir med nödvändighet innovationssystemet. Men hur öppet kan ett system
vara och ändå kallas ett system?
Diskussionen om regionala innovationssystem har tagit sin utgångspunkt i föreställningarna
om nationella innovationssystem. Den nationella nivån har valts, som ett utslag nationalekonomins traditioner, som utgångspunkt för analysen. Ambitionen har varit att applicera samma
systemsynsätt på regional nivå, i allmänhet utan att de geografiska avgränsningen av en region diskuterats.
Ett alternativ är att välja den lokala/regionala nivån som utgångspunkt för analysen. Därmed
kommer uppmärksamheten att, åtminstone delvis, riktas mot andra aspekter. Huvudargumen19
tet för ett regionalt infallsvinkel till problemställningen måste vara att ”proximity matters”(Maskell et al 1998). Närheten betyder något för de processer som frambringar innovationer. Kraven på närhet konstituerar den hemmabas som Porter framhäver som viktig för
företags långsiktiga konkurrensförmåga. Att närheten är viktig kan tolkas som att förekomsten
av tilliten mellan olika aktörer påverkar förutsättningarna för öppen dialog mellan dem, vilket
i sin tur främjar möjligheterna till att ta till sig det nya och frigöra sig från de gamla. Det interaktiva lärandets betydelse är ett återkommande tema i den teoretiska diskussionen om nationella innovationssystem (Lundwall 1992). Betydelsen av samspelet mellan köpare och producent och mellan företag och myndigheter framhävs ofta. Samspelet mellan Televerket och
Ericsson vid utvecklingen av AXE-växeln är ett vanligt förekommande exempel på ett samarbete som förenade de två typerna av relationer (Vedin 1992).
Den relevanta frågan är sålunda inte om det finns avgränsningsbara regionala innovationssystem eller ej. På lokal/nivå innebär starka kopplingar till institutioner utanför regionen att
systemet blir betydligt öppnare än på nationell nivå. Hur öppet ett system kan bli innan det
upphör att vara ett system är i och för sig en intressant teoretisk fråga, men den relevanta frågan är hur en lokal/regional analys kan bidra till förståelsen av innovativa processer. Vad kan
det regionala perspektivet tillföra?
För det första bidrar ett sådant perspektiv till att enskilda aktörers betydelse uppgraderas på
bekostnad av institutionernas. Institutionerna är förvisso den ram inom vilka förändringarna
sker, men vad som sker bestäms av aktörernas val av handling och deras framgångar och
misslyckanden i att realisera sina strävanden. Utifrån ett regionalt perspektiv blir det uppenbart, att det är aktörernas agerande som är motorn i utvecklingsprocessen. Aktörer kan i detta
fall vara enskilda entreprenörer eller organisationer.
För det andra kan det regionala perspektivet bidra till synliggöra det slumpmässiga elementet i
innovationsprocesser. Traditionella nationella studier tenderar att resultera i förslag som har
formen av recept som om det vore fråga om att baka bullar. Uppgiften kan snarare jämföras
med att tillaga en sufflé. Det räcker inte med kunskap om vilka ingredienser som ingår för att
kunna tillaga sufflén. Vi tenderar att rikta uppmärksamheten mot framgångsrika exempel.
Studeras kluster ägnas uppmärksamheten mot vad som förklarar att befintliga kluster upprätthåller sin världsledande position över tiden. Vilka egenskaper i Silicon Valley ligger bakom
företagens förmåga att fortgående anpassa sig till omvärldens förändringar?. En lika intressant
fråga som ägnas mindre uppmärksamhet är vad var det som gjorde att klustret började ta form
under 1940-talet i Silicon Valley. Varför skedde det inte i Los Angeles eller i San Fransisco.
Genom att fokusera uppmärksamheten mot den lokala/regionala nivån skapas förutsättningar
för att skapa en förståelse av innovationsprocessen som omfattar såväl institutionernas som
tillfälligheternas betydelse.
Slutligen för det tredje så bidrar ovanstående två effekter till att styrningsmöjligheterna delvis
kommer i ett nytt ljus. Regionala innovationssystem, om de finns, kan inte med offentliga
insatser styras mot ett uppsatt mål. Ambitionen att styra måste ersättas med en önskan att påverka. Den primära politiska uppgiften reduceras därmed till att försöka påverka/främja lokala/regionala innovationsprocesser. De relevanta frågorna blir därvid: I vilka typer av regioner
kan myndigheternas insatser ge det största bidraget? På vilka sätt skall myndigheterna engagera sig?
20
Del II
Fyra centrala begrepp
Introduktion
De fyra perspektiv som vi i Del I har skissat som en matris – nationalekonomi och samhällsvetenskap på ena axeln, och förklarande- respektive förståelseorienterade på den andra –
rymmer inte bara olikheter. De förenas också av ett antal begrepp, varav vi redan diskuterat
begreppet region. I den här delen av studien skall vi diskutera begreppen system, lärande, tillit
och styrning.
Men varför inte innovation, kluster, kompetens, kunskap, institutioner, synergi, partnerskap,
konkurrens, samarbete, nätverk, osv? Det korta svaret är att alla dessa och många andra begrepp som vi också kommer att beröra på ett eller annat sätt ”bottnar” i begreppen system,
lärande och tillit. Hur är det då med styrning? Ja, som vi uppfattar statsmakternas uppdrag till
VINNOVA förutsätts det att det är möjligt att i någon mening styra fram ekonomisk utveckling genom innovationssystem, klusterbildningar, osv; detta är alltså den s.k. innovationspolitikens pragmatiska modus vivendi, vilket i sin tur innebär att det bör vara verkets modus operandi. Ett problem i sammanhanget är emellertid, att många ekonomer, geografer, sociologer,
systemteoretiker, filosofer och andra forskare mer eller mindre tydligt hävdar att komplexa
sociala system inte kan styras, åtminstone inte i den konventionella mening som man brukar
ge begreppet ’styrning’. Hur det är med detta är något av huvudfrågan i den här delen av vår
uppsats.
Begreppen system, lärande, tillit och styrning hänger alltså ihop i intrikata mönster av både
filosofisk och pragmatisk natur. De förhåller sig emellertid inte till varandra på något självklart sätt, t.ex. i angelägenhetsordning eller enligt någon kausal ordning där det ena begreppet
antas orsaka det andra. Lärande och tillit är t.ex. inte förutsättningar för styrning. Åtminstone
inte mer än att styrning i så fall är en förutsättning för lärande och tillit. Det vore också absurt
att påstå att begreppet system t.ex. är mer grundläggande än de andra. Dessutom varierar det
begreppsliga mönstret från plats till plats. Detta är både vår egen erfarenhet av studier av regionala innovationssystem (t.ex. Uhlin och Løvland 2001), och den såvitt vi förstår allmänt
accepterade uppfattningen bland klusterforskare (t.ex. Malmberg och Maskell 2001). När vi
därför väljer att börja den här andra delen av vår studie med begreppet system så är det inte
uttryck för någon ”naturlig” ordning, utan fastmer för en prioritering som utgår från i första
hand en pedagogisk idé.
Vi tror nämligen att de flesta av våra läsare är tämligen obekanta med systemteori. Samtidigt
är det alltså ett faktum att samtliga ”skolbildningar” som vi kommit i kontakt med vad gäller
innovationssystem (!), klusterbildningar, industriella distrikt, utvecklingsblock, företagsnätverk, osv. använder sig av någon form av systemansats. Alltifrån primitiva föreställningar om
att ”allting hänger ihop” till avancerade teorier om dissipativa strukturer och självorganiserande processer. Vi börjar därför med systembegreppet för att lägga en språklig och begreppslig grund för den fortsatta analysen.
21
System
En ny tankestil
En lämplig utgångspunkt för att se närmare på frågan om system i just det här sammanhanget
finns i Richard Nelsons och Sidney Winters An Evolutionary Theory of Economic Change
(1982). Här presenterades en ny ”tankestil” inom de ekonomiska vetenskaperna. Termen
”tankestil” syftar på Ludwik Flecks idé att vetenskapliga fakta ofta utvecklas långsamt (alltså
egentligen tvärtemot Kuhns idé om vetenskapliga revolutioner) och att de så småningom
kommer att dominera ett eller flera ”tankekollektiv” (Fleck, 1997). Vår poäng är att Nelsons
och Winters sätt att tänka om ekonomi inte bara har djupa historiska rötter utan att det framför
allt just håller på att (långsamt) skapa nya tankekollektiv. Den akademiska, evolutionära ekonomin kan idag således ses som en nod i ett ”socialt distribuerat tankesystem”, ett system som
inte bara långsamt sprider sig inom ”university” och ”government” utan som också självt genom sin evolutionära inriktning gjort sig öppen för inflytande från andra håll.
Nelson och Winter är framförallt starkt influerade av de biologiska vetenskaperna: ”I vår evolutionära teori spelar företagens rutiner samma roll som generna spelar i den biologiska evolutionära teorin” (Nelson & Winter, 1984:14). De ser innovationer i företagen som analoga med
genetiska mutationer. De diskuterar inte systemteori explicit, men som de ser innovationsprocessen i företag har den starka likheter med ett levande och dynamiskt system. Hodgson
(1999), t.ex., påpekar att det inte är förvånande att ordet ”evolutionär” i det här specifika
sammanhanget har kopplats samman med både system- och komplexitetsteori.
En uttalad evolutionär och systemisk ansats har således blivit vanlig bland många ekonomer,
men också bland ekonom-geografer. Därmed inte sagt att kopplingen i sak är tydlig till system- och komplexitetsteori. Malmberg och Maskell (2001), t.ex., för ett generellt resonemang som går ut på att företag som interagerar med varandra och/eller ingår i samma samhälleliga omgivning kan sägas bilda ”industriella system”. Systemperspektivet betyder således
enligt deras mening ”att intresset riktas mot relationer och interaktion mellan företag, liksom
mot kopplingar mellan företag och deras vidare samhälleliga omgivning”. Relationerna kan
vara av många olika slag, alltifrån gemensamma projekt till gemensam lokalisering. Det som
enligt deras mening förenar ”de många olika systemansatser som finns idag” är också en strävan efter att överskrida ”ett antal i grunden onaturliga uppdelningar av näringsliv och samhälle”.
Idén att företag ingår i system har under senare år enligt Malmberg och Maskell alltså blivit
alltmer central; ”det existerar nu ett stort antal systembegrepp som delvis kompletterar och
delvis konkurrerar med varandra”. Och de räknar upp innovationssystem, kompetensblock,
nätverk, regionala agglomerationer, resursområden och kluster. ”Dessa olika begrepp och synsätt är sinsemellan delvis konkurrerarande genom att de lägger olika tonvikt på olika relationer och faktorer när det gäller att förklara industriell dynamik. Begreppen och synsätten förenas emellertid av att de utgår ifrån att företag ingår i system av likartade relaterade verksamheter, och att sådana system på olika sätt är förankrade i en vidare samhällelig omgivning där
förhållandena i närområdet – i den lokala miljön – ofta är särskilt viktiga.”
Emellertid, för att kunna diskutera styrning, lärande och tillit i system är det viktigt att vara
särskilt tydlig när det gäller begreppsbildningen. Man måste till att börja med skilja mellan
benämningen på någonting och det benämnda. Innovationssystem, kompetensblock, nätverk,
kluster, osv. är inte systembegrepp, som Malmberg och Maskell säger, utan benämningar
(namn) på fenomen. Det är begreppen som är dessa fenomen. Dessa begrepp som vi alltså
22
benämner ”innovationssystem”, ”kluster”, osv. har emellertid egenskaper som innebär att bl.a.
Malmberg och Maskell sorterar in dem under en metakategori som de kallar ”system”. Det
innebär dock inte självklart att de är system. ”Relationer och interaktion mellan företag, liksom mot kopplingar mellan företag och deras vidare samhälleliga omgivning”, som Malmberg och Maskell säger, kan utgöra rekvisit för system, men behöver inte göra det. Under alla
omständigheter måste det mer till mellan ett antal entiteter än relationer, interaktioner och
kopplingar för att man på ett meningsfullt sätt skall kunna tala om system. Vi skall utveckla
detta närmare, men först något om begreppet ’innovationssystem’.
När det gäller den systemiska innovationsansatsen - ”systems of innovation approach” -, som
har en stark anknytning till just Richard Nelson (1993), är det evolutionära temat visserligen
påtagligt, ja rent av dominerande, men systemansatsen är ändå förhållandevis svag. I BengtÅke Lundvalls grundläggande bok från 1992, National Systems of Innovation; Towards a
Theory of Innovation, finns det förvånansvärt få hänvisningar till systemteori och inga alls till
denna teoris vidareutveckling inom komplexitetsteorin. Och när en internationell grupp innovationsteoretiker för några år tog på sig uppgiften att ”stabilize and formalize the systems of
innovation approach” summerade man ansatsen med att man tills vidare kunde specificera
begreppet ’system’ som det ”som inkluderar allt som är viktigt för innovation” (Edquist,
1997). Detta är naturligtvis en självrefererande och därmed fullständigt meningslös begreppsdefinition. Hodgsons (1999) observation, att man trots kopplingen mellan evolutionär ekonomi och komplexitetsteori ännu inte använt sig särskilt mycket av denna teori, framstår närmast
som ett kraftigt understatement.
Går man över till ”social sciences” är det emellertid lätt att se att man inom t.ex. triple-helix
ansatsen, använder sig av komplexitetsteori för att beskriva och analysera nya mönster i samspelet mellan ”university-industry-government” (Leydesdorff & van den Besselaar 1994).
Detta tankekollektiv består å andra sidan inte i första hand av ekonomer utan främst av sociologer, statsvetare, osv. Fokus är på relationsmönstret och den dynamik som utvecklas mellan
de tre ”spiralerna”, t.ex. vad gäller universitetens förändrade roll. Andra forskare som granskat universitetens roll i samhället i allmänhet och deras relationer till näringslivet i synnerhet
har också tagit hjälp av komplexitetsteori för att beskriva och analysera ett nytt ”systembeteende” (t.ex. Ziman 2000, 1994; Scott 2000, 1997).
I det tankekollektiv som utvecklat benämningen ’Mode 2’ har komplexitetsteori rent av en
framträdande roll. Sociologer, vetenskapsteoretiker, pedagoger och ”science researchers” dominerar. Deras huvudfråga är hur kunskapen i samhället egentligen uppstår. Här kan vi dessutom urskilja två faser. Den första manifesterades med boken The New Produktion of Knowledge (Gibbons et al 1994) som var ett lagarbete av fem internationellt framstående vetenskapssociologer, policyanalytiker inom ”higher education”, osv. Notabelt är att denna internationellt mycket uppmärksammade och debatterade bok initierades och finansierades av den
svenska forskningsrådsnämnden. Nyckelbegreppet i boken är ’emerge’, dvs. dyka upp, eller
uppstå. Kunskapen uppstår i samhället på ett nytt sätt, säger författarna, och den är ”socialt
distribuerad”. Kunskapsproduktionen i samhället är dessutom numera ”transdisciplinär” till
sin karaktär (Mode 2), dvs. den sker bortom de enskilda vetenskaperna, ja t.o.m. bortom den
fas (Mode 1) då kunskapen i huvudsak producerades vid universitet och högskolor. Ansatsen
är systemisk, men författarna understryker kraftigt att det inte handlar om den typ av systemteori som var populär bland policyanalytiker i mitten av 80-talet. Istället antyder de en mer
avancerad form av systemtänkande som sätter just begreppen ’emergence’ och ’distributedness’ i centrum för analysen. Vad de syftar på är alltså den mer avancerade komplexitetsteorin.
23
Den här skillnaden mellan ”äldre” systemteori och dess vidareutveckling i en ”yngre” komplexitetsteori är viktig att uppmärksamma. Det är alltså inte längre Ludwig von Bertalanffys
allmänna systemteori, Norbert Wieners cybernetik, Claude Shannons informationsteori och
Alan Turings och John von Neumans datordesign från 40- och 50-talen som man bygger på.
Det är istället ett transdisciplinärt ”paradigm” som från 60-talet har utvecklats ur bl.a. Heinz
von Foersters ”order from noise”, biologerna Humberto Maturanas och Francisco Varelas
kognitiva biologi, fysikern Ilya Prigogines dissipativa strukturer och sociologen Niklas Luhmanns sociala system. Nyckelbegreppet framför andra är ’självorganisation i komplexa system’, som just har att göra med bl.a. begreppen ’emergence’ och ’distributedness’.
Tre av författarna till The New Production of Knowledge har så gått vidare i en andra bok, ReThinking Science (Nowotny et al 2001), som bl.a. finansierats av Riksbankens Jubileumsfond.
Här låter de komplexitetsteorin slå igenom fullt ut. Grundidén med den nya boken är som
titeln antyder att vi måste tänka om vetenskapens roll i samhället. Vetenskapen och samhället
har invaderat varandras domäner, demarkationslinjen mellan dem har lösts upp, och de är nu
involverade i en gemensam evolutionär process som främst karakteriseras av att vetenskapen
är utsatt för vad författarna kallar ”omvänd kommunikation”. Det vill säga, det är inte längre
bara vetenskapen ”som talar till samhället, utan nu talar samhället också tillbaka till vetenskapen”. Vad de syftar på är att staten inte längre har råd att finansiera en universitets- och forskningssektor som oavbrutet expanderat under hela 1900-talet. Samhällets krav på vetenskapen
att den skall vara nyttig har därför ökat alltmer, universitet och högskolor tvingas ägna sig
alltmer åt uppdragsforskning, osv. Allt detta leder till att komplexiteten i samhället ökar, vilket
i sin tur ökar kraven på innovation för att hantera komplexiteten. Men ökad innovationstakt
minskar inte komplexiteten, den snarare ökar, vilket i sin tur kräver mer innovation, osv. Innovation, säger de, betraktas därför idag som ”the crucial process for propelling a country, an
industry, a company, a laboratory, a research field, a university or a national science system
from its present state into the future. Indeed, without innovation there may not be a future”
(Nowotny et al 2001:67). Innovationsbegreppet, menar de, står rent av i centrum för ett nytt
samhällskontrakt.
Det är alltså inte som Malmberg och Maskell (2001) säger, att det nu existerar ”ett stort antal
systembegrepp som delvis kompletterar och delvis konkurrerar med varandra”. Det tycks snarare vara så att ekonomer och ekonom-geografer använder sig av äldre systemteori när de
benämner ett antal fenomen som av allt att döma har systemisk karaktär. Går man emellertid
till det analysområde som vi här har givit den vida benämningen ”social sciences” kan vi se
att man där diskuterar likartade problem som ekonomer och ekonom-geografer gör. Men man
gör det med utgångspunkt i nyare systemteori, den som också kallas komplexitetsteori.
Komplexa system
Här behöver vi nu ge oss in på ett (mycket översiktligt och förenklat) resonemang om komplexitet. Det är alltså väsentliga skillnader mellan enkla system och komplexa. En extern
agent kan förklara hur ett enkelt system fungerar, både i detalj och totalt sett. Ett sådant system kan således designas, planeras, konstrueras, tas isär, sättas ihop, förklaras, ändras för nya
ändamål, osv. Ett flygplan eller en helautomatiserad fabrik är exempel på ett enkelt system
(även om både planet och fabriken är nog så komplicerade) genom att det är uppbyggt av
mängder av tekniska detaljer. Planet och fabriken som enkla system är däremot inte statiska,
eftersom de trots allt ändras med tiden, både till följd av interna och externa, avsiktliga och
oavsiktliga, planerade och oplanerade förändringar, t.ex. genom förslitning. Men trots att planet och fabriken inte är statiska är de inte dynamiska i meningen att de ”lever”. Man kan alltså
säga att planet och fabriken är exempel på slutna system. Komplexa system, å andra sidan, är
24
öppna, dynamiska och icke-linjära, dvs. i sådana system kan små orsaker få stora konsekvenser, och tvärtom. Icke-linjära system kan bara ses som totaliteter. De kan inte reduceras till
sina konstituerande delar som i sin tur kan sättas ihop igen till en helhet. De är ”oupplösliga”.
Det här säger en hel del om den utmaning som samhällsvetare ställs inför när de försöker sig
på att förstå komplexiteten i den sociala dynamiken (Kiel & Elliot 1997).
Nå, den här skillnaden mellan enkla och komplexa system har trots allt blivit något av en kliché. Det är så ”självklart” att sociala system är komplexa att det verkar som om det ofta tycks
fullständigt onödigt att ägna (mer) tid åt att understryka skillnaden. Ändå nalkas samhällsvetare ofta komplexa system som vore de enkla. Det vill säga, komplexa system hanteras ofta som
”black boxes”. Man avstår från att reflektera över ”innehållet i den svarta lådan” eftersom det
framstår som alltför filosofiskt djuplodande eller t.o.m. existentiellt utmanande. Man nöjer sig
med att vara rimligt säkra på vad man skall stoppa in i lådan och käckt förhoppningsfulla vad
gäller utfallet. Det finns med andra ord en risk att vi faller offer för vad Popper i ett annat
sammanhang kallade ”the strain of civilisation”, dvs. tillvaron är så komplex att vi inte orkar
med ännu mer komplexitet. Vi hemfaller då åt populism och intalar oss att det komplexa
egentligen är ”skitenkelt”, som Anders Ehnmark en gång uttryckte det, och att det därmed är
hanterbart. Det här har också kallats ”the contemporary managerialism”, dvs. i ett marknadsdrivet samhälle inbillar vi oss att allt kan hanteras med fiffiga management-metoder (Lyon
1999, Lyotard 1984).
Detta är naturligtvis ett memento. Ändå kan vi inte gå särskilt långt in på frågan om vad som
karaktäriserar komplexa system. Men några särskilda egenskaper är trots allt nödvändiga att
nämna. Det är framför allt viktigt att inse, att varje enskilt element i ett komplext system har
ofullständig information om hur hela systemet beter sig. Om varje element i systemet visste
vad som händer i hela systemet skulle systemets komplexitet behöva finnas i varje element
(vilket skulle strida mot typteorins axiom att ingen klass kan vara medlem av sin egen klass).
Vidare: En konsekvens av att ett komplext system inte kan reduceras till ett enkelt system är
att man bara kan närma sig komplexa system med komplexa resurser. Detta är förmodligen
orsaken till att de flesta av 80- och 90-talens teknologiöverföringsprogram misslyckades, dvs.
man närmade sig komplexa system av små och mellanstora företag (SME) med förhållandevis
enkla resurser.
För det tredje måste ett komplext system ha förmågan att lagra information om sin omgivning
för framtida bruk. Detta handlar om representation. Cilliers (1997) föreslår att vi skall förstå
representation som ”distribuerad representation”, dvs. varje element i ett komplext system
representerar inte någon särskild mening utan är bara en del i ett relationsmönster tillsammans
med många andra element såväl inom som utom systemet. Meningen (eller kunskapen, informationen, tilliten, osv.) finns således inte representerad i det enskilda elementet utan i ett relationsmönster i systemet. Någon har t.ex. träffande sagt att det inte är ”the fittest” som överlever utan ”the fitting”.
För det fjärde måste ett komplext system kunna anpassa sin struktur när så behövs. Detta kallas självorganisation. Självorganisation går ut på att systemet kan förändra och utveckla sin
interna struktur utan att det a priori finns vare sig en extern designer till hands eller ett internt
subjekt med förmåga att kontrollera (eller leda) systemet. Hela idén om central kontroll eller
ledning, vare sig utifrån eller inifrån, blir i det här perspektivet obsolet. Nej, det handlar istället om en process där ett system av sig självt kan utveckla ett system mer komplext än sig
25
självt. Det vill säga, under inflytande av både omgivningen och systemets egen historia innebär självorganisation att relationerna mellan systemets distribuerade element ändrar sig själva.
Nå, här är inte rätt tillfälle att på djupet redovisa hur detta kan gå till. Men om man tänker på
ett språks utveckling är det lätt att acceptera tanken att ingen vare sig extern eller intern person, ledningsgrupp, myndighet, akademi eller regering kan göra anspråk på annat än att på sin
höjd påverka dess utveckling. De avgörande förändringarna i språkets utveckling svarar det
komplexa och dynamiska språksystemet självt för, dvs. alla de ord, uttryck, fraser, meningar,
osv. som människor dagligen använder. Man brukar således säga (t.ex. Burke & Porter 1987)
att det lika mycket är språket som skapar samhället som det är människor som skapar språket.
Förutom språket brukar för övrigt ekonomin anses vara det bästa exemplet på ett komplext
system.
Den ryske filosofen och litteraturteoretikern Michail Bachtin har utvecklat idéer om detta.
Han skrev visserligen om romanen som konstform, men han såg samtidigt romanen och dess
språkliga konstruktion som ett uttryck för samhället, ja som en återspegling eller modell av
samhället. Om man således gör experimentet att i nedanstående text av Bachtin ersätta "roman" med "samhälle" eller ”ekonomi” får man hursomhelst en uppfattning om både komplexiteten och självorganisationen i både samhället och ekonomin. Man får också en uppfattning
om varför Bachtins idéer om polyfoni6 och heteroglossi7 har väckt intresse långt utanför litteraturvetenskapen och då inte minst bland forskare med intresse för komplexa system och hur
sådana system kan vara ”lärande” (t.ex. Engeström 1987):
Romanen kan definieras som en mångfald av socialt olika sätt att tala (ibland t o m olika språk) och olika individuella röster (...). Den inre uppdelningen av varje enskilt nationellt språk i sociala dialekter, karaktäristiska
gruppbeteenden, professionella jargonger, vardagsspråk, skilda generationers och åldersgruppers olika språk,
trendigt språk, myndighetsspråk, olika ”innegruppers” språk, språk som tjänar särskilda och dagsaktuella sociopolitiska syften, ja till och med för stunden (varje dag har sin egen slogan, sin egen vokabulär, sin egen betoning)
- denna inre uppdelning som finns hos varje språk i varje enskilt ögonblick av dess historiska existens är en
oundgänglig förutsättning för romanen som fenomen. Romanen återspeglar alla dessa teman, ja hela den totalitet
och värld av saker och idéer som avbildas och uttalas i samhället, genom den mångfald av olika sociala sätt att
tala och genom alla de udda individuella röster som florerar under sådana förhållanden. Författarnas språk, berättarnas språk, (... och), de olika tongivande personernas språk utgör bara grundförutsättningarna för flerspråkigheten att kunna genomsyra samhället, ty var och en av dessa grundförutsättningar erbjuder i sin tur en multipel av
röster och ett vitt nätverk av länkar och släktskap till andra röster och språk (...). Dessa språkliga länkar och
släktskap, denna rörelse hos ett tema genom olika röster och yttranden, denna flerspråklighetens spridning ut i
rännilar och droppar - denna heteroglossi - är den grundläggande skillnaden mellan en specifik roman och en
annan. (Vår översättning från Bachtin 1982)
Som vi skall se nedan finns det flera anledningar att hänvisa till språkteori och t.ex. Michail
Bachtin än när vi talar om komplexitet och lärande. Språkteori är ett viktigt tema även när det
gäller tillit och styrning.
Att modellera komplexa system
Om det således är omöjligt att förklara ett komplext system måste man rimligen fråga hur det
ens är möjligt att förstå det, för att inte tala om att handskas med det. Det tycks finnas två
skilda huvudstrategier för att möta detta problem. Den ena är matematisk-naturvetenskaplig
och utgår från att man matematiskt kan modellera komplexa system. Sådana modeller har
applicerats på många typer av sociala fenomen, t.ex. inom nationalekonomin och statsvetenskapen. Den andra huvudstrategin har en tydligare transdisciplinär framtoning med inslag av
6
7
Från gr. poly, många, och fone, ton, stämma.
Från gr. he´teros, olikartad, och glo´ssa, tunga.
26
språkfilosofi, sociologi och biologi. Den här strategin har lockat forskare att även använda
komplexitetsteori i metaforisk och/eller postmodernistisk mening. Detta har ofta bemötts med
höjda ögonbryn, kritik och t.o.m. tydligt uttalat hån, särskilt från naturvetenskaperna och discipliner som hämtar sina vetenskapsteoretiska ideal från dessa (t.ex. Sokal & Bricmont,
1999). Av skäl som vi skall utveckla vartefter skall vi trots dessa negativa reaktioner koncentrera oss på den senare huvudstrategin.
Sociologen Niklas Luhmanns sätt att analysera komplexa sociala system hör till denna senare
strategi. Luhmann har blivit något av samhällsvetarnas samhällsvetare, dvs. en forskare och
tänkare som andra forskare går till för inspiration och ledning. Vi kommer således att stöta på
hans tänkande flera gånger i det följande när vi diskuterar begreppen system, tillit och styrning. Nåväl, Luhmann menar (1995), att komplexitet i grunden handlar om brist på information; ett komplext system kan aldrig helt och hållet se sig självt eller sin omgivning. Detta
tvingar fram selektivitet i systemet, vilket i sin tur leder till reduktion av komplexiteten genom
att systemet själv kan organisera sig så att det blir mindre komplext än omgivningen. Utan
den här förmågan att själv organisera assymetri och skillnader i förhållande till omgivningen
skulle det inte finnas några diskreta enheter utan bara kaos. Det här handlar om Kants gamla
fråga hur ett subjekt kan skaffa sig objektiv kunskap om verkligheten. Det vill säga, problemet för vetenskapen är att det varken finns någon archimedisk punkt utanför samhällets komplexitet där vetenskapen kan se och förstå denna komplexitet i sin helhet, eller att samhällets
hela komplexiteten kan finnas representerad inom vetenskapen (eller för den delen inom något annat subsystem i samhället). Samhällets komplexitet kan alltså inte observeras med
mindre än att det sker på ett reducerande sätt. Varje försök att formulera en komplexitetsteori
handlar på så sätt om reduktion, vilket innebär att teorin oundvikligen måste bli självrefererande. Luhmann ser därför komplexitetsteori som en teori som simulerar komplexitet för att
kunna förklara komplexitet. Och det gör den genom att skapa ett flexibelt nätverk av begrepp
som kan kombineras på många olika sätt och som således kan användas för att beskriva
många olika slags sociala fenomen; det är naturligtvis just den här slutsatsen om flexibla begrepp och kombinationer som många anser ytterligt utmanande.
Ett i sak liknande pluralistiskt sätt att se på framför allt samhällsvetenskaplig teori har framförts av Harvey och Reed (1997). De menar att det största hindret för samhällsvetenskaperna
att ta till sig komplexitetsteori beror på att man här, liksom inom naturvetenskaperna överhuvud taget, bekänner sig till ett grundläggande metodologiskt antagande, nämligen att det bara
finns ett ”sant” vetenskapligt förhållningssätt och en ”sann och riktig” uppsättning vetenskapliga metoder. Harvey och Reed avvisar denna monistiska uppfattning och hävdar att inget
enskilt vetenskapligt synsätt och ingen specifik uppsättning av metoder kan fullt ut räcka för
att förklara det sociala livets komplexitet. Istället föreslår de, och här stöder de sig på filosofen Roy Bhaskars ”critical realism”, att samhällsvetare har en mångfald av vetenskapliga synsätt och metoder att välja bland och att det är den enskilde forskarens ansvar att välja det eller
de synsätt och de metoder som bäst passar det aktuella forskningsproblemets ”ontologiska
konturer”. (Vi återkommer nedan till Bhaskar.)
Vi har inga svårigheter att acceptera den här pluralismen. Den är också förenlig med den form
av värdepluralism som främst filosofen och idéhistorikern Isaiah Berlin har gjort känd (Berlin
1991; Gray 1995). Det finns anledning att kort beröra Berlins värdepluralism eftersom även
värden självklart är en del av det komplexa samhället - även om många forskare fortfarande
bestämt hävdar att vetenskapen skall vara värderingsfri och att forskare således skall hålla sig
till ”fakta”. (Vi återkommer också till detta.)
27
Nå, Berlin vänder sig mot all form av relativism (”anyting goes”) och hävdar istället värderealism, dvs. värden är verkliga, men däremot är de ofta både oförenliga (inkompatibla) och
ojämförbara (inkommensurabla). Även enskilda värden kan vara konfliktfyllda; jämlika möjligheter står t.ex. ofta i konflikt med jämlika resultat. Detta innebär att världen är fylld av konflikter som varken kan lösas upp genom att man försöker reducera dem till någon slags entydiga och absoluta grundvärden (”det naturalistiska felslutet”) eller som på annat sätt kan hanteras med vetenskapliga metoder. Vi måste istället lära oss att leva med dessa konflikter som
hör hemma i etikens domäner, inte i vetenskapens. De är heller inte enbart av ondo. De skapar
tvärtom en mångfald och asymmetri som berikar vår tillvaro.
Berlin har visat att värdepluralism av det här slag har djupa historiska rötter, alltifrån Aristoteles till 1700-talets Herder. Till en sådan lista är det emellertid också lätt att foga pragmatiker
från det tidiga 1900-talet som William James och John Dewey och filosofer av idag som Richard Rorty, Martha Nussbaum och Roy Bhaskar. Poängen med denna ”name-dropping” är att
antyda att idéer om pluralistiska, pragmatiska (i filosofisk mening) och transdisciplinära ansatser till förståelse av samhället har en lång och obruten tradition. Däremot har den alltså
under de senaste hundra åren stått i skuggan av andra och mer populära tankestilar och
tankekollektiv, t.ex. positivismen och den analytiska filosofin.
Komplexitet och postmodernism
Vi har ovan antytt dels att man på flera håll tagit hjälp av språkteori för att bättre förstå
komplexitet (och lärande, tillit och styrning), dels att man särskilt från naturvetenskapligt håll
förhåller sig kritisk till postmodern teori. Paul Cilliers har emellertid i Complexity and
Postmodernism. Understanding Complex Systems (1997) nyligen gjort en omtolkning av
postmodern teori med koppling till språkteori. Han hävdar att postmodernism alls inte är
liktydig med eller leder till relativism, utan att den istället manifesterar en inneboende
känslighet för komplexitetens hela väsen och egenart. Han utgår från den franske filosofen
Lyotards skepsis mot alla stora metaberättelser (”metanarratives”), såsom hegelianism,
marxism, positivism, osv. Eller som han förklarar med hänvisning till Lyotard: ”Istället för att
leta efter en enkel diskurs som kan förena alla former av kunskap så måste vi hantera en
mängd diskurser och språkspel, som alla bestäms lokalt och som inte legitimeras externt.
Olika institutioner och olika kontext producerar olika berättelser som inte är sinsemellan
reducerbara” (Cilliers, 1997:114). Istället för att detta skulle innebära ett förnekande av
kunskapen menar Cilliers att den här förståelseformen - och här citerar han Lyotard direkt ”förfinar vår känslighet för skillnader och förstärker vår förmåga att tolerera det
inkommensurabla” (Lyotard, 1984:xx).
Det här är naturligtvis ännu en argumentation för pluralism. Lyotards pluralism - och Cilliers
accepterar, stödjer och vidareutvecklar den - omfattar inte bara vetenskaplig kunskap utan
kunskap överhuvud taget. I det här avseendet liknar den Berlins pluralism, dvs. vi måste
tolerera och lära oss leva med det inkommensurabla eftersom världen är både plågsam
(”agonistic”) och asymmetrisk. Men det är å andra sidan exakt detta, vilket ju också är
Luhmanns hela poäng, som gör att världen utvecklas. Det motsatta, dvs. att längta efter en
värld i balans och harmoni, eller att som inom vetenskaperna sträva efter perfekt konsensus
om ”sanningen”, är detsamma som att, som Lyotard uttrycker det, ”längta efter en sarkofag”.
Cilliers sammanfattar Lyotards ståndpunkt:
Olika grupper (institutioner, discipliner, samhällen) berättar olika berättelser om vad de vet och vad de gör.
Deras kunskap utgörs inte av logiskt strukturerade och kompletta helheter, utan utgörs snarare av berättelser som
är instrumentella i den meningen att de tillåter dem att nå sina mål och skapa mening i vad de gör. Eftersom alla
dessa berättelser är lokala kan de inte knytas ihop till en metaberättelse som förenar all kunskap. Det
28
postmoderna förhållandet karakteriseras sålunda av en mångfald av heterogena diskurser – ett förhållande som
bedöms olika av olika grupper. De som har ett nostalgiskt förhållande till metaberättelser som förenar och
harmoniserar allt – en helt central dröm i den västerländska metafysiken – upplever det postmoderna tillståndet
som fragmenterat, anarkistiskt och sålunda fullständigt meningslöst. Det ger dem en känsla av yrsel. Å andra
sidan tycker de som omfattar postmodernistiska idéer att dessa är utmanande, spännande och fulla av ännu inte
kartlagda rum och de ger dem en känsla av äventyr. Vilken av dessa två värderingar som passar bäst bestäms
ofta av huruvida man känner sig tillfreds utan fasta referenspunkter. Valet mellan dem bestäms lika mycket av
psykologiska som av teoretiska överväganden (Cilliers, 1997:114; vår. övers.).8
Den här beskrivningen av (och berättelsen om!) det postmoderna samhället är, som vi ser den,
en beskrivning av det hyperkomplexa nätverkssamhället och det sätt på vilket det producerar
och reproducerar kunskap. Lyotards och Cilliers poäng är uppenbarligen att detta samhälle har
blivit alltför komplext för att kunna fångas i en allmän och övergripande teori och att det
istället karakteriseras av en mångfald av lokala berättelser. Och här kan vi nu tydligt se
kopplingarna mellan denna pluralistiska ansats och det sätt att förstå samhällsprocessen som
är särskilt tydlig i Gibbons et al och Nowotnys et al Mode 2-ansats, men som också är
framträdande i trippel-spiral-ansatsen och åtminstone skönjbar i klusteransatsen och ”the
systems of innovation approach”. Som vi ser det är det omöjligt att se någon som helst
koherens i dessa ansatser såvida man inte förstår dem i ett pluralistiskt perspektiv, som i sin
tur direkt (t.ex. Luhmann och Cilliers) eller indirekt (t.ex. Lyotard och Berlin) förutsätter idéer
om komplexitet.
Så, innovationssystem, kluster och andra former av rumsligt avgränsade socio-ekonomiska
system är med nödvändighet komplexa. Vi skall i slutet av denna del av vår uppsats diskutera
olika uppfattningar om, och i så fall i vilken utsträckning, det går styra system av det här
slaget. Men först skall vi diskutera begreppen lärande och tillit, som alltså också har nära
kopplingar till det komplexa.
Lärande
Inledning
I sina förslag till ny regionalpolitik fäster den regionalpolitiska utredningen (SOU 2000:87)
stor vikt vid frågor om lärande. Här talas om ”en lärande regional utvecklingspolitik”, om
”lärande utvärdering”, om ”ett lärande regionalpolitiskt utvecklingssystem” och om ”hinder
för lärande och hur man undanröjer dem”. Utredningen säger emellertid också att ”lärande
under senare tid vuxit fram som något av ett modebegrepp”. Och i viss mån faller utredningen
själv i denna modefälla. Man framför många intressanta åsikter och förslag om lärande, men
lärbegreppet förblir något av en ”black-box”. Det gäller särskilt begrepp som kollektivt och
expansivt lärande. Vi menar att det kanske är detta innovationssystem och kluster egentligen
handlar om – kollektivt och expansivt lärande (Uhlin 1996, 2000).
Den viktigaste processen i en modern ekonomi påstås emellertid vara interaktivt lärande. På
väg mot en teori om innovationssystem sägs det t.o.m. vara det helt centrala begreppet
(Lundvall 1992, Lundvall och Johnsson 1994). Idag återfinns lärbegreppet sålunda i studier
8
Isaiah Berlin för ett i sak likartat resonemang i The Hedgehog and the Fox. An Essay on Tolstoy’s View on
History (1978). Han utgår från ett antikt diktfragment med innebörd att ”rävarna vet många saker” (dvs. de klarar
sig utan fasta referenspunkter i tillvaron), ”men igelkottarna vet en stor sak” (dvs. de håller sig till en
allomfattande idé). Berlin påpekar att Aristoteles, Montaigne, Erasmus, Moliére, Goethe, Balzac och Joyce var
rävar, medan Platon, Dante, Pascal, Hegel, Dostojevski och Ibsen i varierande grader var igelkottar. Tolstojs
tragedi var att han var en naturlig räv, som dock hela livet trodde att man måste vara igelkott.
29
från matrisens samtliga positioner, men i olika varianter och med många olika betydelser och
implikationer. Interaktiviteten i lärprocessen antas t.ex. inbegripa eller omfatta sådana begrepp
som samarbete, konkurrens, dynamik, utveckling, etc. Företag kan sålunda på en gång både
samarbeta och konkurrera eftersom de ständigt lär i dessa interaktioner, och detta antas alltså
vara den allra viktigaste förmågan hos varje företag (t.ex. Senge 1990). Begreppet lärande
används också i olika sammansättningar, som t.ex. ”lärande ekonomi” och ”lärande regioner”,
och då företrädesvis, men inte bara, i mer policybetonade studier. Andra benämningar används
mer eller mindre synonymt med lärande. Inom såväl ’social sciences’ som ’economics’ talar
man sålunda ofta om ”kunskapsbildning” och ”kunskapsbildningsprocessen”, och då på ett
sätt som visserligen starkt implicerar lärande, men som ändå vagt antyder att lärande i det
vetenskapliga sammanhanget trots allt går till på ett särskilt sätt relativt det mera vardagliga
lärandet i t.ex. företag (t.ex. Jonsson 2001). Å andra sidan har andra forskare nyligen hävdat
(t.ex. Ziman 2000, Nowotny et al 2001) att det är precis tvärtom och att forskningen alltmer
dras in i de ”vanliga” samhällsprocesserna och att kunskapsbildningen/lärandet därmed blir
alltmer ”transdisciplinär”, dvs. inte bara bortom de skilda disciplinerna utan bortom
vetenskapen överhuvud taget.
Begreppet ’kunskapsbildning’ antyder emellertid två generella problem ”tvärs över” hela
matrisen. Det ena handlar om sambandet mellan kunskap(er) som struktur och lärande som
process. Det andra välkända problemet gäller skillnaden mellan strategier för att lära ut
respektive lära in. I de ofta använda begreppen ’kunskapsöverföring’ och ’kunskapsspridning’
finns båda dessa problem inkapslade, och de är egentligen fortfarande olösta. I det här
perspektivet är det också tydligt att begreppen ’expansivt’ respektive ’kollektivt’ lärande’ är
underdiskuterade. Innovation handlar ju trots allt om det nya, och inte bara om det
inkrementellt nya, det som man lär sig steg för steg av någon annan som redan kan, utan
också om det radikalt nya, det som ingen förut kände till och som nu innebär att det totala
vetandet expanderat. Dessutom handlar innovationssystem trots allt om att många lär sig i
dynamiska förlopp, men inte bara många individer, utan många kollektiv av olika slag, dvs.
många företag, organisationer, myndigheter, osv. De frågor vi skall diskutera nedan är därför
t.ex.: Vilken bild av lärandet förmedlar de olika perspektiven? Hur diskuterar man i de olika
perspektiven fenomenet kollektivt och expansivt lärande, t.ex. i en region?
Den centrala frågan
OECD och EU, och ett växande antal regeringar, har alltså snabbt tagit till sig idéerna om och
lärande ekonomi; den brittiska regeringen talar t.o.m. om ”The Learning Age: a Renaissance
for a New Britain”. Men forskarna på området är ännu inte är beredda att tala om nya teorier.
Det är för tidigt, säger de. De föredrar istället att tala om ”frameworks” och ”approaches”.
Oavsett terminologin är lärbegreppet det centrala. En ledande ekonom inom den här nya
”tankestilen” skriver t.ex.:
Ekonomisk standardteori och policy har blivit alltmer inadekvat eftersom vi har gått in i en ny fas av ekonomisk
utveckling som jag hänvisar till som den lärande ekonomin. Detta återspeglas i en kris för den ekonomiska teorin
där mer och mer av observerade empiriska mönster framträder som paradoxer – det de visar går rakt emot vad
ekonomisk standardteori predikterar. Det visar sig också i en kris för ekonomisk politik där de ansvariga alltmer
tvingas ge upp sina ambitioner att lösa de mest allvarliga socio-ekonomiska problemen (Lundvall, 1996).
Vad han alltså vill få oss att förstå är att så snart vi accepterar tanken på att ekonomin är ett
lärande system så kommer paradoxerna att lösas upp. Nå, vi kanske kan tänka oss att
acceptera denna idé, vi kanske t.o.m. tror på den, ja vi kanske rent av är absolut övertygade
om att ekonomin är, eller åtminstone är som, ett lärande system. För egen del är vi benägna
att acceptera idén att lärande är den viktigaste processen inom en ekonomi. Men gör man det
30
får man också lov att acceptera en viktig metodologisk likhet mellan denna nya idé och den
gamla ”standardteorins” idé om kunskap som den viktigaste produktionsfaktorn.
Vad vi syftar på är Abramowitz, Solows och andras upptäckter på 60-talet, att det inte räcker
att förstå ekonomisk tillväxt som en funktion av mark, arbete och kapital. De började som
bekant misstänka att det finns en mystisk restfaktor. Så småningom kom de på att det är
möjligt att eliminera alla paradoxer och egendomliga anomalier om man för in en fjärde
produktionsfaktor i bilden, nämligen kunskap. Men det är faktiskt exakt vad de nya
ekonomerna också gör, de för in lärande som en ny faktor i ekvationen, en faktor som löser
upp ”de mest allvarliga socio-ekonomiska problemen”.
Är inte det tillåtet? Naturligtvis! Men bara under förutsättning att man är beredd att acceptera
konsekvenserna. Vad Abramowitz, Solow och andra gjorde för mer än trettio år sedan, och
vad de nya ekonomerna gör nu, är ett klockrent exempel på abduktiv slutledning: Man står
inför den paradoxala eller problematiska situationen C; men om man för in A i bilden löses
paradoxerna och problemen upp och situation C blir koherent, tydlig och förståelig; slutsats: A
är då förmodligen riktig eller sann.
När man arbetar med slutledningar måste man komma ihåg två saker. För det första: Det som
logiskt följer av deduktiva slutledningar finns redan i premisserna, dvs. slutsatsen kan inte
innehålla något nytt, utan bara det som med logisk nödvändighet följer av premisserna,
ingenting mer och ingenting mindre. Med hjälp av deduktion kan man prediktera framtiden;
det är det neoklassikerna gör. Givet vissa postulat och antaganden följde rent logiskt att
framtiden gestaltar sig på ett visst sätt. Det är dessa postulat, teorier, axiom osv. som de nya
ekonomerna inte accepterar; idén om homo economicus, eller ”economic man”, den i grunden
egennyttiga människan, är ett sådant axiom. Nå, i motsats till deduktiv slutledning är
induktiva och abduktiva slutledningar förstorande, dvs. de säger något mer än vad som finns i
premisserna. Å andra sidan, i motsats till induktiv slutledning, som handlar om vad som är
statistiskt sannolikt så handlar abduktiv slutledning om vad som är troligt, trots statistiska
odds. Det är det som är så fascinerande (och ofta förledande) med abduktiva slutledningar, de
föreslår inte bara något nytt och innovativt utan också det psykologiskt sannolika som ett
resultat av välinformerade, intelligenta och intuitiva gissningar. Abduktionslogikens och den
pragmatiska filosofins ”fader”, Charles Sanders Peirce, talade i det här sammanhanget om
”den abduktiva blixten”, dvs. plötsligt inser vi vad som är den felande länken, lösningen på
problemet, gåtans lösning, eller det mönster som förklarar den komplexa processen.
Tänker man nu efter en stund, så inser man snart att den här ganska triviala observationen har
djup metodologisk och kunskapsteoretisk betydelse. William James, en annan av den
pragmatiska filosofins portalfigurer, höll 1896 en ännu idag mycket omdiskuterad föreläsning
med rubriken ”The Will to Believe”. I föreläsningen försvarade han abduktiva slutledningar
som psykologiska fenomen. Han kallade dem ”levande hypoteser”, dvs. hypoteser som vi
omedelbart tror är sanna och som uppfordrar till pragmatisk handling. Detta till skillnad från
”döda hypoteser” som kan vara fullständigt logiskt och vetenskapligt korrekta, men som vi
trots allt inte tror på och som därmed egentligen inte får någon praktisk betydelse (James
1995). En annan av de tidiga pragmatikerna, John Dewey, frågade ett kvartsekel senare (när
den analytiska filosofin redan börjat tränga undan pragmatismen) om inte en återgång till den
pragmatiska filosofin trots allt skulle kunna ha ett mycket gott inflytande på den samtida
filosofiska diskussionen:
31
Är det inte så att en stor del av våra kunskapsteoretiska problem beror på att vi försöker definiera ”verkligheten”
som någonting som kommer före vår reflektiva undersökning (’reflective inquiry’) istället för det som denna
undersökning bör leda fram till, och till vilket vi sedan kan fästa vår tro (Dewey, [1923] 1998:308; vår övers.)?
Tro (’belief’) är ett fundamentalt begrepp inom den pragmatiska filosofin. Inte tro a priori,
t.ex. tro på en naturlag, utan tro som resultat av egna undersökningar och reflektioner. Och
naturligtvis inte tro istället för vetenskap, utan tro där vetenskapen inte räcker till, eftersom vi
trots allt måste erkänna att vetenskapen har sina begränsningar. Vi tvingas ibland konfrontera
problem i den vardagligt verkliga världen, t.ex. inom affärslivet, som är så komplexa att
vetenskapen inte räcker till. Det är alltså inte så, att vi bör hålla tillgodo med stark tro istället
för vetenskapen. Nej, det här handlar om två olika sfärer och om demarkationslinjen mellan
dessa: en sfär där vetenskaperna och vetenskapliga metoder med fördel är tillämpliga, och en
annan där tro som resultat av reflektiva undersökningar och abduktiva slutledningar är att
föredra. Problemet är att den ena sfären inte alltid vill erkänna den andras existens. Detta är
ett problem för de flesta samhällsvetenskaper, inklusive de ekonomiska disciplinerna; de står
inte bara med ett ben på vardera sidan om demarkationslinjen, några discipliner, t.ex.
kunskapssociologi, mer eller mindre konstituerar den. En del sociala fenomen kan vi således
som bäst förstå, och då baserat på stark tro. Vi kan aldrig fullständigt förklara dem. – Vi skall
återkomma till tro (’belief’) som den ena av de två fundamentala grunderna för tillit.
För det andra (när det alltså gäller vad vi inte får glömma när vi arbetar med abduktiva
slutledningar): Även om vi är absolut övertygade om att A (kunskap, lärande eller vad det nu
kan vara) löser upp och förklarar en paradoxal eller svårförståelig situation på ett
tillfredsställande sätt så måste vi komma ihåg, som en logisk nödvändighet, att situationen
inte bara kan lösas upp av A utan även av B eller D. Det vill säga, problemet med den
abduktiva blixten, eller den ”primära abduktionen” som Peirce också talade om, är att den kan
visa sig vara fullständigt fel. Lösningen kan vara både logiskt och i övrigt förnuftsmässigt
tillfredsställande, men ändå vara otillräcklig i det verkliga livet. Eller för att uttrycka sig sant
pragmatiskt: Med tanke på de konsekvenser som lösningen leder till kan det finnas
utomvetenskapliga lösningar som är bättre än den aldrig så inomvetenskapligt korrekta. Den
här insikten är heller inte trivial. Den utgör i sig, som många har påpekat, en förutsättning för
kunskapsbildning, dvs. för lärande.9 I den verkliga världen är de flesta problem komplexa och
icke-linjära. Härav följer också att lösningarna oftast blir provisoriska. Om vi inser det och
ständigt funderar på bättre lösningar – det är det Dewey uppmanade oss till – börjar vi närma
oss en sann lärprocess.
Sammanfattningsvis så här långt om lärande: Neoklassikerna ser alltså kunskapen som den
viktigaste produktionsfaktorn; kunskapen är en struktur som de tar för given. De nya
ekonomerna säger att de istället satt lärande som process i centrum för sitt tänkande. Det är
emellertid mycket som talar för att lärbegreppet för de nya ekonomerna lika mycket är en
”black box” som idén om kunskap visade sig vara för neoklassikerna. Idén att vi befinner oss i
en lärande ekonomi är således ännu långt ifrån en nomologisk utsaga. Den kan möjligen
förstås som en levande hypotes, eller en tro, som är värd att undersöka och utveckla – och att
reflektera över, allt för att öka lärandet.
Innovationsansatsen och lärbegreppet
Inom innovationsansatsen finns det ett närmast symbiotiskt förhållande mellan begreppen
innovation respektive lärande. Lundvall påpekade för ett tiotal år sedan att
9
Popper, t.ex., medgav att Peirce hade förstått falsifikationens betydelse för kunskapsbildning långt innan han
själv gjorde det (Popper, 1985:240).
32
”En av våra utgångspunkter är att innovation är ett allmänt förekommande fenomen i den moderna ekonomin.
Inom praktiskt taget alla delar av ekonomin kan vi förvänta oss att finna ständigt pågående lärprocesser,
kunskapssökande och –utnyttjande, som resulterar i nya produkter, nya tekniker, nya organisationsformer och
nya marknader. I delar av ekonomin kan de här aktiviteterna vara långsamma, gradvisa och inkrementella, men
de finns där trots allt, om man tittar efter litet närmare.” (Lundvall 1992:5; vår översättn.)
För några år sedan sammanfattade Edquist (1997:5) innovationsansatsen i satsen ”innovationsprocesser karaktäriseras till stor del av interaktivt lärande.” Man skulle då kunna tänka
sig att brist på klarhet inom denna ansats vad gäller lärbegreppet i någon mån skulle kunna
kompenseras med en genomtänkt uppfattning av innovationsgreppet. Men Edquist tvingas
också erkänna att innovationsbegreppet inte är särskilt koherent definierat inom ”the systems
of innovation approaches”. Och som vi sett ovan gäller detta även systembegreppet. Trots den
här oklara bilden finns det anledning att se något närmare på hur innovationsekonomerna ser
på lärbegreppet.10
Lärande i samhällslivet i stort, och då uttryckt som ”learning-by-doing”, ”learning-by-using”
och ”learning-by-interacting”, antas inom innovationsansatsen ha lika stor betydelse i
ekonomin som den formella utbildningen i grund- och högskoleväsendet. Det är alltså när
människor gör saker, både i konkret och överförd bemärkelse, och när de använder verktyg av
alla de slag, både konkreta och abstrakta sådana, och när de interagerar med varandra, både
som producenter och konsumenter, som en stor och viktig del av lärandet i samhället äger
rum. Innovationsekonomerna diskuterar emellertid inte den metodologiska konflikten mellan
en individualistisk och en kollektivistisk ansats. Lundvall (1992, 1999), t.ex., använder
Gilbert Ryle’s (1949) koncept om ”know that” och ”know how” för att diskutera skillnaderna
mellan å ena sidan kunskap och lärande av formellt slag och å den andra lärande som effekt
av ”learning-by-doing”. Detta är uppenbarligen en individualistisk ansats. Men ”learning-byinteracting”, t.ex. mellan företag, mellan företag och underleverantörer, eller mellan företaget
och dess kunder, är lika uppenbart, eller snarare borde förstås som, en kollektivistisk ansats.
Det vill säga, det är självklart att det är möjligt för många individer att lära sig samma sak,
t.o.m. vid ett och samma tillfälle. Men det är inte självklart att detta lärande är det samma som
att alla dessa individer lär sig något som ett kollektiv, eller som ett system. Interaktivt lärande
mellan t.ex. företaget och dess underleverantörer är uppenbarligen något annat än individuellt
lärande; det har istället något att göra med bildande av normer, vanor och institutioner på
kollektiv nivå.
I grunden handlar detta naturligtvis om huruvida man antar att individerna lär sig först och
kollektivet formas därefter, eller om man utgår från att det är tvärtom. Vilken ansats man
väljer bestämmer inte bara utgångspunkterna för tänkbara policyimplikationer, utan
överhuvud taget hur man skall förstå lärprocesserna i innovationssystem. Men än så länge
förefaller detta vara en icke-fråga inom innovationsansatsen. Detta är desto mer förvånande
som man inom andra discipliner än de som sysslar med makroekonomi har kommit långt på
detta område. Inom en del av dessa arbetar man explicit med frågor om lärande i komplexa
sociala system, t.ex. ”communities of practice” (Lave & Wenger 1991). Grundfrågan är hur
ett system kan utveckla ett system mer komplext än sig självt, dvs. hur systemet kan
självorganisera och självutveckla sig, kort sagt hur det kan lära sig självt. Ett annat område
där denna fråga står i centrum är den del av arbetslivsforskningen som kallas ”Development
Work Research”. Analysenheten är här ”aktivitet” och två nyckelkoncept är ”expansivt
10
En ingående diskussion finns i Uhlin, Å; ”The Concept of Learning within the Systems of Innovation
Approaches”, Concepts and Transformation, vol 5, No 3, 2000.
33
lärande” och ”historisk-kulturell utveckling”. Grundidén är att det är omöjligt för ett levande
system att inte lära sig (Dewey [1916] 1966). Det finns således ”a proximal zone of
development” inte bara för varje individ, utan också för varje socialt system, som t.ex.
företag, organisationer och samhällen (Vygotsky [1930] 1978). Inom dessa discipliner och
forskningsriktningar nalkas man problemet att förklara kollektivt och expansivt lärande från
en systemisk och socio-lingvistisk ansats i allmänhet (t.ex. Bateson 1987; Bachtin 1982;
Burke 1993; Cilliers 1998) och från ett metodologiskt kollektivistiskt och historiskt-kulturellt
perspektiv i synnerhet (t.ex. Engeström 1987; Schön 1983, 1987).
En annan aspekt på lärbegreppet i innovationsansatsen har påpekats av Uhlin (1996) och
Nooteboom (1999), nämligen att man där begränsar sig till lärande av första ordningen.
Nooteboom uttrycker det så att ”mycket tal om lärande inom ’economics’ handlar bara om
lärande i den inskränkta meningen att man utför existerande praktiker mer effektivt, dvs. det
handlar om ’single loop learning ’” (Nooteboom 1999:12). Kritiken går alltså ut på att man
inte tar upp frågan om lärande av andra ordningen, ”double loop learning”, dvs. förmågan hos
ett system att lära sig att lära sig. En möjlig förklaring till detta är att man inom den
makroekonomiska forskningen av tradition inte har befattat sig med lärfrågor överhuvud
taget. Här sker dock nu av allt att döma en förändring. Ett exempel på detta manifesteras i
rapporteringen från det danska s.k. DISKO-projektet. Projektet har genomförts av en grupp
forskare vid Institut for Erhversstudier vid Aalborgs universitet.
I den sammanfattande projektrapporten från 1999 betonar Lundvall att han fortfarande lägger
stor vikt vid de lärprocesser i innovationssystemet ”som udspringer af praksis” (Lundvall
1999:43). I en kommentar påpekar han dock att det fortsatt finns ett betydligt avstånd mellan
det stora intresse som å ena sidan visas för vetande och lärande, och å den andra ”den
begrebsmæssige udvikling indenfor området” (ibid:93). Vi förstår hans kommentar så, att han
med ”området” menar innovationsansatsen inom institutionell och evolutionär ekonomi, och
att man inom detta område ännu inte kan leva upp till t.ex. det stora politiska intresse som
idag visas för vetande och lärande i en ekonomisk kontext.
Lundvall utvecklar i den här rapporten dessutom ett resonemang om s.k. platsbunden kunskap
och kompetens som i princip är detsamma som han redovisat i tidigare arbeten (t.ex. Lundvall
1992, Lundvall och Johnsson 1994). Grundidén är den vi redovisat ovan som en viktig del av
klusterteorin, dvs. att denna tysta och platsbundna kunskap som princip inte kan kodifieras
och kopieras, och att den just därför ofta utgör en konkurrensfördel för ett visst kluster. Det
nya i förhållande till tidigare framställningar är dock att Lundvall nu för in förmågan hos en
lärande ekonomi att lära sig att lära sig, dvs. en double-loop mekanism. Hur detta går till och
om och i så fall hur man kan underlätta eller påskynda sådana processer går han dock inte
närmare in på.
Klusteransatsen och lärbegreppet
Innovationssystemansatsen och klusteransatsen har i det här avseendet således stora likheter.
Men där finns också olikheter. Som framgått fokuserar man i den förra ansatsen i första hand
nationen som politisk-ekonomisk entitet, medan man i den senare fokuserar platsen som
fysiskt rum. En orsak till detta är naturligtvis att innovationsekonomerna har sitt ursprung
inom nationalekonomin, medan kluster i första hand studeras av geografer, nota-bene
ekonom-geografer. Medan den förra gruppen har börjat intressera sig för lärande och
lärprocesser är den senare i första hand intresserade av agglomerationsprocesser bland
företag. Begreppet ’regionala innovationssystem’ utgör därmed ett gemensamt intressefält.
När det emellertid gäller just lärande är innovationsekonomerna intresserade av lärande som
34
generellt fenomen i ekonomin, medan kluster-geograferna är intresserade av varför och hur
specifik kunskap – platsbunden kunskap - utvecklas i och mellan företag på platser och i
regioner. Maskell et al (1998) har för några år sedan presenterat en större studie vad gäller
”localised learning” i ett klusterperspektiv, vi skall först redovisa deras huvudtes och därefter
se närmare på några specifika delar av deras resonemang.
Maskell et al utgår från begreppet ”localised capabilities”. Dessa ”lokala dugligheter”
(förmågor, skickligheter) utgörs av fyra huvudelement: platsens institutionella arv, platsens
fysiska infrastruktur, dess naturresurser, och dess kunskap och skicklighet. Företag är således
beroende av sitt lokala kontext och dess specifika institutioner för att underhålla och utveckla
sin konkurrensförmåga. Många ”localised capabilities” har dock med tiden blivit ”ubikviterade”, dvs. de har blivit allmänt förekommande, och därmed har de förlorat sin förmåga att
ge konkurrensfördel åt sin ursprungsplats. Trots detta, påpekar Maskell et al, har fenomenet
”localised capabilities” varit förvånansvärt stabilt över tiden. Förklaringen, säger de, ligger i
förmågan hos platser att lära och att skapa ny kunskap, dvs. att innovera.
Och de fortsätter: Den här förmågan på platser, ja hos platser, att utveckla interaktivt lärande
är den huvudsakliga grunden för uthålligt välstånd. Och särskilt viktig för denna lärförmåga
hos aktörer i industriella system är att de stegvis bygger upp tillitsliknande (”trust-like”)
relationer. En affärsmiljö som kan bygga tillit, säger de, ger alltid positivt ekonomiskt utslag. Vi skall snart se närmare på hur de menar att tillit skapas och hur det hänger ihop med
lärande, men först behöver vi följa deras övergripande resonemang.
Maskell et al utvecklar ett biologiserat sätt att se på ekonomisk utveckling. De menar att
”localised capabilities” utvecklas genom historiska processer i vilka inkrementella händelser
över tiden kan ge en plats (en region och/eller en nation) en fördelaktig position. Företagens
benägenhet att konkurrera förstärks genom feedback-loopar med platsens ”capabilities” och
deras speciella krav påverkar den framtida utvecklingen hos dessa. Detta gör det fördelaktigt
för företagen att stanna kvar på platsen, ja även för nya företag att flytta in. Det här
framväxande mönstret av industriagglomerationer och regionala specialiseringar är således ett
resultat av en evolutionär selektionsprocess: Företag som finns på platser där de lokala
”capabilities” är särskilt anpassade för att tillfredsställa just deras behov har en större
överlevnads- och växtförmåga än liknande företag på andra platser. Över tiden utvecklas
således alltmer konkurrensdugliga territoriella agglomerationer av företag inom specifika
branscher. Nå, det här betyder inte, understryker Maskell et al, att dessa ”localised
capabilities” är eviga. Naturresurser kan ta slut, fysisk infrastruktur kan bli obsolet, och
institutionella strukturer kan så småningom bli dysfunktionella. Allt detta innebär att det finns
behov även hos platser och regioner, precis som i företag, att ibland ”avlära”, vilket i sin tur
kräver förmåga att kunna rasera institutioner och strukturer som tidigare varit viktiga.
Så långt Maskells et al huvudargument. Vi skall inte diskutera den grundläggande
darwinistiska ansatsen, den är inte självklar, men det skulle föra för långt från vårt syfte med
den här uppsatsen att på allvar ge oss in i den debatten. Låt oss emellertid konstatera, att vi
sympatiserar med det långa historiska perspektiv som denna ansats innebär; Rom byggdes
inte på en dag, och detta tidsperspektiv gäller i allmänhet också för företagsagglomerationer,
kluster och regionala innovationssystem. Vi skall dock se närmare på två punkter i Maskells et
al resonemang, den ena har med lärande och tillit att göra, den andra, som vi skall börja med,
gäller begreppet ’avlärande’.
35
Termen ”avlärande” ger intryck av att det är möjligt att utplåna det man (under lång tid) lärt
sig, ungefär som man stänger av ljuset. Det är naturligtvis inte möjligt. Det man lärt sig är på
olika sätt internaliserat, som kodifierad eller som ”tyst” kunskap. Man kan visserligen
glömma bort vad man en gång lärt sig, oftast för att man (under långt tid) inte behövt
kunskapen. Det är emellertid i första hand passiv kunskap som man glömmer bort. Men det är
inte detsamma som avlärning. Begreppet ’avlärande’ innebär att göra sig av med aktiv men
dysfunktionell kunskap. Problemet med avlärning är att inse att kunskapen är just
dysfunktionell. I ett långt historiskt perspektiv är detta ofta mycket svårt. Den kunskap som
kan behöva avläras - och här behöver vi förstå att platsens kunskap utgör komplexa strukturer
som alltså byggt upp under mycket lång tid – är ofta en integrerad del inte bara med platsens
förhärskande produktionsstrukturer och institutionella strukturer, utan också med dess
identitet. Vad som skall avläras är alltså inte ”bara” dessa strukturer, utan det är närmast fråga
om en ”existentiell” kris. På person-, grupp- och företagsnivå har avlärningsproblematiken
diskuterats av många (t.ex. Bateson 1956, 1972; Shein 1987; Schön 1972, 1983; Senge 1990),
men själva poängen i denna diskussion tycks inte tagits upp av dem som nu diskuterar
avlärning på kluster- och samhällsnivå. Poängen har nämligen att göra med just den kritik
som vi ovan har kunnat konstatera att bl.a. Nooteboom (1999) och Uhlin (1996, 2000) har
framfört, dvs. att man inom innovationsansatsen (och vi vill nu alltså också lägga till
klusteransatsen) inte tar upp frågan om vad lärande av andra ordningen – ”deutoro-learning”
eller ”double-loop learning”, dvs. förmågan hos ett system att lära sig att lära sig – egentligen
innebär.
Som vi sett nämner Lundvall (1999) visserligen ”double-loop learning” i analysen av det
danska innovationssystemet, men han går inte närmare in på vad det innebär. Schöns (1972)
begrepp ”dynamisk konservatism” ger visserligen en förenklad men ändå effektiv förståelse
för vad det hela handlar om: Varje levande system strävar efter att behålla sig självt intakt i
förhållande till varierande inre och yttre processer. Under normalt fluktuerande förhållanden
klarar systemet detta genom att utveckla strategier för att dynamiskt anpassa sig till dessa
processer, t.ex. genom att lära sig nya vanor eller att utveckla nya rutiner, men allt inom
gränserna för det ”normala”. Vid extrema krav på förändring blir emellertid dessa strategier,
som dittills varit framgångrika, dysfunktionella och direkt skadliga för systemet. Nu behövs
en förändring av andra ordningen, dvs. det räcker inte att ”avlära” de dittills framgångsrika
strategierna och utveckla nya. Det krävs att de nya strategierna är av en högre logisk ordning
än de gamla. Strategier av andra ordningen innebär således dels att man ”ser” sina gamla
strategier från ”en högre logisk nivå”, dvs. att man förstår varför de i det nya läget är
dysfunktionella, dels att man därmed inser varför det är nödvändigt - hur smärtsamt detta än
är - att avlära sina gamla produktionsstrukturer och institutionella strukturer och därmed sin
gamla identitet. Att lära sig hur man lär sig är en strategi av andra ordningen.
Den andra punkten som vi skall se närmare på i Maskells et al resonemang gäller kopplingen
mellan lärande och tillit, och handlar om förmågan hos aktörer i industriella system att stegvis
bygga upp tillitsliknande (”trust-like”) relationer. Kopplingen mellan tillit och lärande är
allmänt omvittnad (t.ex. Stevrin 1999; Putnam 1993; Granovetter 1985). Maskell et al utgår
emellertid från marknadens problem, ja egentligen dess misslyckande (”market failure”) med
att hantera kunskap som en vara eller nyttighet. Hur vet man att den kunskap man tänker köpa
är värd sitt pris? Och om man vet så behöver man kanske egentligen inte längre köpa den.
Hur tar man då betalt för sin kunskap? Och hur tar man betalt mer än en gång, köparen har ju
redan efter första gången betalt för ”alltihop”? Hur får man igen de kostnader man lagt ned på
att utveckla ny kunskap, osv? Svaret på alla dessa ofta paradoxala frågor är, enligt Maskel et
36
al, att bygga ömsesidiga och gradvis allt mer stabila relationer mellan ett begränsat antal
köpare och säljare där aktörerna steg för steg litar alltmer på varandra.
Steg I innebär att kunskapsöverföringen sker genom byteshandel. Båda parter misstänker att
de skulle tjäna på att komma över kunskap som den andre besitter. Men för att komma över
ny kunskap måste man själv utveckla ny kunskap för att ha något att erbjuda. Detta
förfaringssätt är inte ovanligt i akademiska kretsar. Men det är ett i både tid och pengar
kostnadsineffektivt sätt att få ny kunskap därigenom att varje part måste leta efter en annan
part som både har intresse av den kunskap man själv har och som dessutom har intressant
kunskap att byta med.
Över tiden utvecklas därför ofta ett mer effektivt sätt (Steg II) genom att parterna över tiden
håller kontakt med varandra. Man vinner både tid och pengar genom att slippa sökprocessen.
Med tiden utvecklas en ”dyadisk” och stabil relation. För varje gång man byter kunskap med
varandra minskar kostnaden och tidigare missförstånd och tolkningssvårigheter minskar
gradvis. Mängden kodifierad kunskap som byts kan ökas, komplexiteten i kunskapsutbytet
ökar och en interorganisatorisk kompetensen börjar nu utvecklas. Med tiden kan också tyst
kunskap utväxlas.
Steg III innebär att när de gemensamma investeringarna i tid och pengar har blivit tillräckligt
stora så inträffar en kvalitativ förändring: Utrymmet för opportunistiskt beteende från
någondera parten kan negligeras. De ackumulerade investeringarna får parterna att uppträda
som om de litade på varandra. En relation mellan affärsföretag karaktäriseras således av tillit
när var och en av parterna är övertygad om att den andres värdering av värdet av alla
förutsebara framtida utbyten överstiger det möjliga värdet av att avbryta relationen. Det vill
säga, ju större gjorda investeringar desto större ömsesidig tillit. Och tillit skapar ännu
smidigare och effektivare ekonomiska utbyten. En konsekvens av detta är dessutom att
kunskapsflödet inte längre behöver vara strikt reciprokt, och det behöver inte heller längre ske
vid exakt samma tidpunkt. Genom att lita på att viss kunskap som erbjuds gratis idag kommer
att återgäldas på ett eller annat sätt vid något senare tillfälle så ökar kunskapsflödet mellan
parterna än mer.
I Steg IV kopplar dyadiska partnerskap ihop sig med andra partnerskap och bildar på så sätt
nätverk. I dessa nätverk kan varje aktör få tillgång till kunskap genom att tillgodogöra sig de
tillitsskapande investeringar som gjorts i andra partnerskap (”din vän är min vän”). Dessutom
är missbruk av tillit i tättknutna företagsnätverk i princip ett icke-alternativ. Straffet är strängt
för att missbruka eller svika tillit och för att skada ett över lång tid omsorgsfullt uppbyggt
förtroende mellan intima affärskontakter: Den skyldige möts av misstro och mister sin plats i
nätverket, och alla vet att det inte finns något substitut för förlorad tillit.
Så långt Maskells et al modell för kunskapsbildning och lärande i nätverk präglade av tillit.
Modellen har flera uppenbara förtjänster. Den visar, till att börja med, på ett enkelt men ändå
övertygande sätt hur självorganisation och självreglering kan gå till i komplexa sociala
system. Den visar också att ingen utanför eller innanför detta system har
instruktionsmyndighet eller befälsrätt; ingen kan kommendera eller organisera fram tillit. Och
ingen kan kontrollera den, den är ”självkontrollerande”. Modellen visar slutligen också att när
nätverket blivit tillräckligt stort så finns ingen, varken inom eller utom systemet, som känner
till alla dess komplexa tillitsresurser. Vi skall i nästa avsnitt återkomma till en mer
sammanhängande diskussion om tillit.
37
Vad säger då modellen mer precist om lärande? Frågan är relevant på två sätt. Dels
representerar denna modell den ena nivån, företagsnivån, i Maskells et al resonemang om hur
”local capabilities” utvecklas; den andra nivå utgörs av platsen, och hela resonemanget
handlar alltså om interaktionen mellan företagen och platsen. Det är i denna interaktion som
”localised learning” utvecklas. Dels uppfattar vi att denna modell utgör själva kärnan i
Maskells et al ”lärfilosofi”, det finns inget mer grundläggande resonemang om lärande i deras
framställning.
Nåväl, det finns ett implicit resonemang i modellen som inte sägs klart ut, nämligen att
aktörerna i nätverket så småningom lär sig att ha tillit till tilliten, och att misstro misstron.
Detta är naturligtvis ett exempel på ”double-loop learning”, men det är dessutom ett (outtalat)
exempel på en kollektiv och expansiv lärprocess.
Men här stöter vi på ett problem. Vi kan visserligen ana hur den kollektiva lärprocessen
utvecklas; det finns en fullt begriplig rational i att fler och fler vill ha tillgång till kunskap och
att man då inser att man måste dela med sig av sin egen kunskap för att få något igen. Det vill
säga, detta handlar om ömsesidigt accepterade och legitimiserade egenintressen som
underblåser den kollektiva lärprocessen. Men det är svårare att förstå det expansiva momentet
i denna lärprocess. Nota bene, ”expansiv” har här en kvalitativ och innovativ innebörd. Det är
inte så svårt att förstå detta på individnivå; en person kan plötsligt se sig själv ”utifrån” och
kan då värdera sina vanor och sitt beteende och inse att han måste ändra de grundläggande
parametrarna för hela sin existens. Det händer ibland med missbrukare, med personer som går
igenom själsliga kriser, osv. Men hur går det till på organisations och, framför allt, på
samhällsnivå? Är expansiva, dvs. egentligen innovativa lärprocesser på företags och
samhällsnivå också självorganiserande? Maskell et al använder genomgående verbet ”build” i
sin modell och för hela sitt resonemang. De talar alltså om att ”bygga nätverk” och att ”bygga
tillit”. Vi hyser djup misstro till att det är möjligt att på aggregerad nivå och som designad
strategi bygga lärande nätverk baserat på tillit. Vi kommer att närmare motivera denna misstro
när vi i nästa avsnittet skall ge oss in i en närmare diskussion om tillit.
Vi noterar också att Maskells et al modell utgår från en form för ekonomiskt utbyte som de
utan vidare förutsätter är marknadsbaserad. Steg I i modellen utgår från ”barter”, dvs.
byteshandel som är en primitiv form för marknadsekonomi. Men det finns som bekant andra
former för ekonomiskt utbyte. Polanyi (1944/89) föreslog på sin tid tre former: ömsesidigt
utbyte, redistributivt utbyte och marknadsutbyte. Ömsesidigt ekonomiskt utbyte inträffar när
viktiga värden och normer i ett samhälle föreskriver att individer på traditionellt sätt ger och
får materiella och/eller immateriella värden därför att dessa individer har reciproka
förpliktelser till varandra beroende på deras status i ett kollektiv av något slag, t.ex. i en
familj, i en klan, stam, vänskapskrets, i ett nätverk eller samhälle. Vad gäller redistributivt
ekonomiskt utbyte så inträffar det där värden och normer föreskriver att medlemmar i
kollektivet skall lämna bidrag i form av skatt, varor eller andra nyttigheter till någon form av
central instans eller organisation som allokerar dessa bidrag till något gemensamt ändamål,
eller som redistribuerar bidragen till sina ursprungliga givare, men nu i andra proportioner än
de ursprungliga. De flesta välfärdssamhällen har den här formen av ekonomiskt bytessystem.
Men det fanns under antiken i både Athen och Rom, och det har rapporterats av antropologer i
fiskesamhällen runt hela Stilla Havet. Socio-ekonomi kan i stort sägas handla om hur de här
tre formerna mixas i en given ekonomi, och vad det är som bestämmer mixen (Barber 1995).
Vi har i annat sammanhang (Uhlin och Løvland 2000) konstaterat att samtliga tre former finns
i det lokala innovationssystemet i Båtsfjord i Nordnorge och att det är just den säregna mix
som där under lång tid har utvecklats som är grunden för den påtagliga innovationskraften i
38
detta lokalsamhälle. I samband med utvärderingen av NUTEKs företagskonsortieprogram
presenterade vi också hypotesen att Sydpoolen-gruppen i Småland måste förstås på ett
liknande sätt.11
Frågan vad som bestämmer mixen har diskuterats intensivt. Granovetter (1985), t.ex. väckte
livlig debatt när han hävdade att all ekonomisk verksamhet är ”embedded” i icke-ekonomiska
sociala relationer. Å andra sidan har han kritiserats, t.ex. av Barber (1995) för att bara
intressera sig för marknadsformen för ekonomiskt utbyte. Jessop (1999) har vänt på
resonemanget och menar i likhet med Polanyi att de sociala relationerna i ett samhälle är
”embedded” i det ekonomiska systemet, nota bene som då består av många former för
ekonomiskt utbyte, således inte bara det vi känner som ”marknadsmodellen”.
Vad blir då resultatet av denna analys av Maskells et al modell för lärande i kluster? Vi vill
anlägga ett kritiskt realistisk (Bhaskar 1989) perspektiv: Det finns en verklighet som existerar
oberoende av vår kunskap eller våra teorier om den. Verkligheten och våra teorier om den är
inte identiska. Våra observationer och teorier är således begreppsberoende utan att för den
skull vara begreppsbestämda. Det vill säga, Maskells et al modell för ”localised learning” är i
hög grad begreppsberoende, den är inte begreppsbestämd och den representerar naturligtvis
inte hela verkligheten. Detta innebär inte att den är sämre än andra modeller för platsbundet
lärande, den är snarare bättre, åtminstone är den intressantare än vad t.ex.
innovationsekonomerna har åstadkommit. Å andra sidan är den långt mindre intressant än vad
en del pedagoger (t.ex. Engeström 1987) har åstadkommit. Därmed inte sagt att pedagogerna
har kunnat göra sig fria från sitt begreppsberoende. Ett lämpligt sätt att nalkas den här
situationen tycks därför vara att förhålla sig till teori så som Ennals och Gustavsen (1999:13)
nyligen har rekommenderat:
Poängen är snarare att teorins roll håller på att förändras; från fokus på att presentera den enda och bästa teorin
som kan garantera universell sanning och optimalitet, till en mer pluralistisk och pragmatisk syn på teori. Fler än
en teori är möjlig i en och samma situation […] och teorins primära roll är istället att generera idéer och nya
perspektiv, snarare än att garantera sanningen […].
Så, låt oss avsluta det här avsnittet om lärande med några ord om ytterligare två ansatser som
vi redan har nämnt ovan, dvs. ”Mode 2” och ”Triple helix”. Detta är ansatser som visserligen,
fokuserar lärande på nationell nivå, ja t.o.m. på internationell nivå, men även om vårt intresse
i första hand riktar sig mot lokal och regional nivå finns här intressanta och viktiga idéer att ta
i beaktande.
Den nya kunskapsproduktionen
Som vi sett när det gäller tvärvetenskap kan det vara fruktbart för en disciplin att ”låna” teori
och begrepp från en eller flera andra discipliner för att utveckla sin egen teoribildning.
Discipliner möts också i ”gränszonerna” mellan makro-, meso- och mikroperspektiven i
samhällsdiskursen och påverkar varandra på det sättet. I en rapport nyligen från
”forskningsrådens expertgrupp för tvärvetenskap” tar man därtill upp begreppet
’transdisciplinaritet’ som man säger ”hänför sig till sådana aktiviteter som samtidigt är mellan
disciplinerna, tvärs olika discipliner och bortom alla discipliner”. Vad som menas med
”bortom alla discipliner” preciseras inte närmare. Dock påpekar man att en ”växande sektor
av forskningsaktivitet av tvärvetenskaplig art etablerat sig […] i en sakta ökande institutssfär,
11
I skrivande stund (medio okt. 2001) har NUTEK/VINNOVA ännu inte hunnit bestämma när och hur denna
utvärderingsrapport skall offentliggöras.
39
i näringslivets organisationer och i andra kunskapsproducerande företag exempelvis inom
konsultbranschen.” 12
Termen ”transdisciplinaritet” är inte ny men aktualiserades alltså i början av 90-talet när en
internationell grupp forskare fick i uppdrag av dåvarande forskningsrådsnämnden att
diskutera kunskapsbildningen i samhället (Gibbons et al, 1994). Gruppen menar att
transdisciplinaritet är det centrala konceptet i det de uppfattar som en helt ny form (”Mode 2”)
för kunskapsproduktion i det kunskapsintensiva och post-industriella samhället. Kunskapen i
samhället är socialt distribuerad, säger de. Den överskrider discipliner och ämnesområden.
Transdisciplinariteten i Mode 2 överskrider också universitetsgränserna och omfattar
näringslivet och samhället som helhet. Andra nyckelord i deras koncept är reflexivitet och
heterogenitet. Problemen och möjligheterna i samhället definieras och behandlas inte längre i
huvudsak av inomakademiska aktörer och intressenter (”Mode 1”) utan av kunskapens
användare, främst av de professionella.
I Sverige blev reaktionerna starka såväl för som emot bokens centrala teser. En del kritiker
hävdade att författarna saknade empiriska belägg för sina teser. Annan kritik gällde
universitets roll: Mode 2 sades vara ett hot mot det fria och oberoende universitetet, ”en
institution som är absolut nödvändig för att värna demokratin”. Förespråkarna hävdade å
andra sidan att det inte handlar om Mode 1 eller 2, utan om Mode 1 och 2.
Alldeles oavsett reaktionerna i Sverige öppnade boken för en internationell debatt om
kunskapsbildningen i samhället som pågått med oförminskad styrka sedan mitten av 90-talet.
Franska forskare (Amable et al 1997) inom den s.k. ”régulation”-skolan har alltså hävdat att
det i de skandinaviska länderna finns en särskild ”social-demokratisk innovationsmodell”,
med särskilda förutsättningar för kunskapsbildningen, som skiljer sig från andra länders.
Holländska forskare (Rip & van der Meulen 1997) menar att ett ”post-modernt” forskningsoch kunskapsbildningssystem håller på att växa fram, ett system som är genuint komplext och
som egentligen inte går att styra. Gibbons (1997) är inne på liknande tankar och menar att
systemet för kunskapsproduktion i samhället är socialt distribuerat och med fem
karakteristika: (1) Kvalificerad forskning utförs på allt fler platser, som (2) interagerar med
varandra; (3) Dynamiken i denna kunskapsproduktion finns snarare i det ständigt skiftande
kontaktmönstret mellan alla dessa platser än den följer forskningspolitiska riktlinjer; (4)
Antalet ”inter-connections” ökar alldeles oberoende av tidigare institutionella strukturer; (5)
Det socialt distribuerade kunskapsproduktionssystemet liknar ett självorganiserande system i
vilket kommunikationstätheten nu snabbt ökar, kanske t.o.m. exponentiellt. Duby (1997)
hävdar att det är mot bakgrund av denna i det närmaste okontrollerbara kunskapsutveckling
som man måste se de allt skarpare kraven på ”accountability” (och på utvärdering). Nowotny
(1997) menar i sin tur att det ligger mer i dessa krav än att etablera hårda effektivitetskriterier
på kunskapsproduktionsprocessen, det handlar också om krav på offentligt deltagande och
insyn i denna process, krav som dock ofta möts med rop på akademisk frihet (t.ex Slagstad
1998). Nowotny et al (2001) hävdar emellertid att kunskapsproduktionen i samhället har blivit
alltmer ”kontextualiserad” vilket innebär att vetenskap och forskning nu är på väg från
produktion av trovärdig kunskap till ”socialt mer robust kunskap”. Med detta menar de att
samhället i sin dialog med forskning och vetenskap alltmer fokuserar på ”innovation as the
centrepiece of a new contract between science and society” (ibid:68).
12
Rapport 2 sept 1999 från forskningsrådens expertgrupp för tvärvetenskap, s 18.
40
Medan Mode-2 debatten avsätter alltmer böcker och artiklar, men nästan inga avtryck alls på
internet, är det tvärtom med den konceptuellt snarlika Triple Helix-ansatsen.13 Konceptet, och
kanske framför allt metaforen14, säger att de tre institutionella sfärerna ”university, industry,
government” förr höll sig på armlängds avstånd från varandra, men att de nu arbetar i ett allt
större och alltmera ömsesidigt beroendeförhållande. Ett spiralliknande mönster av kopplingar
utvecklas mellan de tre sfärerna och en trippel-spiral framträder. Konceptet antas fånga ”hur
multipla kopplingar mellan de tre sfärerna evolverar under olika skeden av kunskapens
kapitalisering” (Leydensdorff & Etzkowitz 1998; Etzkowitz & Leydesdorff 1997).
Komplexiteten i den verklighet som spiralkonceptet indikerar beskrivs som fyra dimensioner i
vilka kopplingarna utvecklas. För det första äger dramatiska transformationer rum inom var
och en av de tre sfärerna; ny teknik omformar näringslivets villkor; universitet och högskolor
möts av statens uppmaning ”support yourself” och tvingas utveckla alltmer entreprenöriella
strategier; för stat och kommun har det nationella perspektivet ersatts av ett internationellt,
osv. För det andra influeras var och en av sfärerna alltmer av de andra; stat och kommun
arbetar alltmer på ett företagsliknande sätt; stora företag startar egna universitet; betydande
delar av universitetens verksamhet bedrivs i konsultmässiga former, osv. För det tredje
utvecklas nätverk mellan de tre sfärerna, nätverk som i sin tur föder gemensamma projekt
inriktade mot exempelvis regional utveckling; REGINN-programmet i Norge är ett utmärkt
exempel på detta. För det fjärde uppstår rekursiva effekter från alla dessa utbyten mellan
sfärerna, både inom sfärerna och på samhället i stort. Den institutionella grunden för hela
konceptet kan ses som ett slags laboratorium för testning av ömsesidiga förväntningar.
Kunskapen överförs därför inte längre linjärt från FoU-systemet till främst näringslivet, säger
man, den blir istället icke-linjärt ”co-developed”.
Triple-helix konceptet är uppenbarligen ett försök att fixera vad som egentligen är omöjligt att
fånga i en statisk modell, dvs. en interaktiv och evolverande kunskaps- och lärprocess, en
agglomeration av expanderande kommunikationsnätverk, ett dynamiskt hypernätverk.
Metaforen ”triple helix” har trots detta (eller just därför) dragit till sig en hel del
uppmärksamhet, inte minst från politiskt håll. Det är emellertid också fråga om en
forskningsmodell. Mer precist: det är en framväxande modell av en förmodad samhällelig
process. Frågan är om den kan användas som en modell för utveckling av innovationssystem,
för en lärande ekonomi? Fallstudier finns det redan gott om, men själva ”forskningsobjektet”
är svårfångat. En konsekvens av detta är uppenbar: Konceptet är ännu inte instrumentellt i den
meningen att det kan användas operationellt, t.ex. för att designa, implementera, utveckla och
”styra” trippelspiraler eller innovationssystem. En annan typ av fråga som konceptet
implicerar är vilken roll stat och kommun skall spela i förhållande till konceptet, som alltså är
självrefererande. Är stat och kommun en aktör på samma nivå som ”universitet” respektive
”näringsliv”, eller utgör de ett aktörssystem som kan och bör utveckla strategier för hela
trippelspiralen, alltså inklusive sig själva?
Sammanfattande reflektioner
Det finns naturligtvis oerhörd mycket mer att säga om lärande. I det här avsnittet har vi dock i
första hand velat problematisera begreppet. Inte för problematiseringens egen skull, men för
att lärbegreppet i samband med diskussionen om innovationssystem och kluster uppenbart är
underdiskuterat. Inom andra discipliner än nationalekonomi och ekonomisk geografi har man
en betydligt längre tradition att falla tillbaka på när det gäller både teoretiska och empiriska
13
Se t.ex. på http://www.chem.uva.nl/sts/loet/th2/
’Triple Helix’ alluderar naturligtvis på den dubbelspiral-metafor (”Double Helix”) som Crick och Watson
använde för att visa på genstrukturen i DNA-molekyler (Watson, 1968).
14
41
studier av vad lärande är och hur det går till; vi tänker på filosofi, lingvistik, pedagogik,
kognitionspsykologi, sociologi, osv. När det gäller Mode 2- och ’Triple-helix’-ansatserna ser
vi en annan typ av risk, nämligen att ”kunskapsbildningen” i samhället uppfattas som det
centrala, det som förklarar allting vad gäller samhällsförändringen. Å andra sidan menar vi att
man inom särskilt Mode-2 ansatsen har hunnit betydligt längre än inom de andra ansatserna
att förstå ”mekanismerna” i det kollektiva och expansiva lärandet i samhället.
Tillit
Inledning
Begreppet tillit är lika svårfångat som begreppet lärande. Tillit antas emellertid spela en viktig
roll i regionala innovationssystem och kluster, ja man antar t.o.m. att tillit är en nödvändig
förutsättning för fenomen av det här slaget (t.ex. Lundvall 1999, Maskell et al 1998) och
överhuvudtaget för samhället (Putnam 1993) och för ekonomin (Fukuyama 1995).
Diskussionen om vad tillit är och hur den uppstår är emellertid problematisk. Tillit kallas ju
ibland tilltro, och dess motsats misstro. Ordstammen ”tro” visar tydligt att man här kommer in
på ett område, dvs. tro och trosföreställningar, som tills nyligen dels ansetts oförenligt med
vetenskapens ethos, dels inom de ekonomiska vetenskaperna inte varit intressant ens som
studieobjekt. Traditionellt har man inom vetenskapssamhället som bekant ansett, att det
mellan tro och vetande, mellan värderingar och fakta, finns ett avgrundssvalg, ett svalg som
vetenskaperna inte ens skall försöka närma sig. På andra sidan svalget, i värderingarnas land,
kan präster, politiker, konstnärer, författare, konsulter och andra syssla med tros- och
värdefrågor; vetenskaperna skall syssla med faktiskt vetande, inte med värderingar.15 Den här
inställningen har naturligtvis blivit alltmer problematisk i takt med att samhällets nyttokrav på
forskningen har ökat; vad som är nyttigt är trots allt en värdefråga, och när forskarna uttalar
sig om vad som är nyttigt eller onyttigt trampar de över gränsen. Hela föreställningen att
vetenskapen inte bara måste utan dessutom kan vara värderingsfri har också utsatts för allt
skarpare kritik från både filosofiskt håll (t.ex. Hampshire 1992) och samhällsvetenskapligt
(t.ex. Selznick 1992).
De evolutionistiska och institutionalistiska vindar som nu blåser inom de ekonomiska
vetenskaperna innebär också att man där börjat visa intresse för normer och värdringar av
olika slag, och då inte bara som studieobjekt utan också som föremål för
policyrekommendationer. För några år sedan fick t.ex. Amartya Sen nobelpriset i ekonomi för
sina studier av etiska problem inom ekonomin, bl.a. vad gäller frågan om rättvis fördelning av
ekonomiska värden. Och ekonomhistoriker har gjort uppmärksammade studier av hur tillit
som ”belief systems” utgjort grundläggande förutsättningen för företagande och handel under
medeltiden (t.ex. Greif 1997, Dahl 1998). Man talar rent av om den nya trenden inom
nationalekonomin som ”beteende-ekonomin”.16 Det vill säga, ekonomernas forskningsobjekt
är mer komplexa än man tidigare velat förstå; det räcker inte med en epistemologiskt
15
Vad gäller den mera formella argumenteringen angående denna demarkationslinje mellan tro och vetande
brukar man hänvisa till ”Humes lag”, eller ”Humes giljotin” som den också kallas. Denna ”lag” säger att ”bör”
inte kan följa logiskt på ”är”. Eller mera precist: Inget rent värdeomdöme kan följa logiskt på en konsistent
uppsättning av rent empiriska premisser. Uttryckt på ännu ett annat sätt: Fakta är en sak, värderingar är något
helt annat, och mellan dem finns inget logiskt samband.
16
Reportage i SvD 2001-08-13 om hur man vid de mest berömda universiteten i USA rekryterar och avlönar
professorer i ’economics’ enligt en rankinglista och att inriktning mot ekonomins mer beteendevetenskapliga
sidor därvid anses vara särskilt meriterande.
42
genomtänkt ansats för att förstå de ekonomiska processerna, det behövs också en etisk, ja
t.o.m. en ontologisk.
När vi nu skall diskutera begreppet tillit riskerar vi alltså att snabbt komma ut på djupa vatten.
Vårt syfte är emellertid inte att åstadkomma en begreppsbestämning, det skulle fullständigt
spränga ramarna för denna uppsats. Nej, vi har två relativt begränsade syften i det här
avsnittet. Det ena är att fördjupa underlaget inför vår avslutande diskussion om möjligheterna
att designa, planera, implementera och styra regionala innovationssystem. Det andra är att
skaffa verktyg för att närmare kunna granska Maskells et al (1998) ovan presenterade
fyrstegs-modell för tillit som ”local capability” i kluster; denna modell har vi uppfattat som
den hittills tydligaste när det gäller att se tillit som en central utvecklingsfaktor i ett
innovationssystem eller kluster. Vi begränsar oss därför till följande när det gäller begreppet
tillit: Vi gör först en skissartad begreppsbestämning genom att presentera några relativt
allmänt accepterade aspekter på begreppet tillit. Vi ger oss därefter i kast med några få men
mer djuplodande definitionsförsök och aspekter på tillit; ett par av dessa står i skarp motsats
till de gängse föreställningarna. Slutligen diskuterar vi alltså Maskells fyrstegsmodell för
uppkomst av tillit i kluster.
Generella aspekter på tillit17
Det är vanligt att man i tillitsstudier betonar ett kulturperspektiv. Människor antas sålunda
vara benägna att i första hand hysa tillit till personer som har samma kulturella värderingar
som de själva. Grunden för tillit antas därför utgöras av de kulturella referensramar och
meningssystem som vi alla lever inom, och som lever inom oss. En inte ovanlig ansats är då
att meningssystemet i en kultur utgår från vad orden (symbolerna, osv.) betyder i det språk
som talas i kulturen ifråga. Ordens betydelse är alltså inte naturgivna utan är socialt
konstruerade. Meningssystemen skapas m.a.o. i relationerna mellan människor när de
kommer överens om vad orden skall betyda och vad begreppen innebär. En konsekvens av
detta är emellertid, att skilda samhällen har olika meningssystem. Skillnaderna behöver inte
vara stora, eller ens möjliga för en tredje part att märka, men de finns där och de är
dynamiska, dvs. språket, och därmed meningssystemen, skapas ständigt. Vi har varit inne på
detta ovan när vi diskuterat komplexitet och bl.a. hänvisat till Michail Bachtins språkteori. Så,
om grunden för tillit utgörs av meningssystem som vi alla lever inom, och som lever inom
oss, och om människor i första hand är benägna att hysa tillit till dem som liknar dem själva,
så betyder det också att tilliten i första hand, liksom misstron, finns mellan människorna,
interpersonellt. Detta betyder i sin tur att tillit inte bara är ett kulturfenomen utan också ett
relationsfenomen.
När det gäller egenskaper hos begreppet tillit tycks forskarna inom området i allmänhet
dessutom mena att man framförallt har att göra med förväntningar, sårbarhet och risktagande.
Vi skapar förväntningar om hur andra människor skall bete sig i förhållande till oss själva.
När förväntningarna inte infrias blir vi besvikna. Men att sätta sin tillit till andra innebär att vi
blir sårbara eftersom vi överlämnar en del av oss själva till andras godtycke och agerande. När
vi sätter vår tillit till någon annan person tar vi alltså en risk. I en sådan situation är vi alltid
tvungna att agera utifrån ofullständig kunskap och information. Detta innebär att tillit också
17
Följande framställning om generella aspekter på begreppet tillit är således mycket kortfattad och har som
primärt syfte att vidga perspektivet på begreppet tillit för dem som förut inte haft anledning att särskilt studera
det. Den bygger framförallt på en bred litteratur- och kunskapskapsöversikt om tillit som för några år sedan
presenterades av Peter Stevrin (1998). Vi hänvisar också generellt till Stevrins arbete istället för att tynga
framställningen med mängder av litteraturanvisningar.
43
måste ses som en ”strategi” för att reducera kognitiv och social komplexitet; vi sätter helt
enkelt vår tillit till att människor, saker och tillstånd i framtiden kommer att vara på ett visst
sätt.
Tillit (och misstro) kan därmed också sägas vara resultat av en komplex social lärprocess. Vi
lär oss tillit och misstro på samma sätt som vi lär oss andra kulurfenomen. Vi lär oss dessutom
att lita på tilliten och att misstro misstron. Samtidigt är detta lärande, liksom allt annat
lärande, till stor del beroende på den tillit som finns i lärsituationen – ju större tillit, desto
effektivare lärande. Organisatoriskt och samhälleligt lärande hänger nära samman med såväl
interpersonell som social tillit.
Det har (naturligtvis) utvecklats olika ansatser för att studera, analysera och förstå vad tillit är.
En ansats utgår från idén att människor är egennyttigt rationella och att de som regel gör
kalkyler beträffande tillit. I en sådan kalkyl finns bedömningar avseende potentiella vinster
och förluster samt risker i samband med den investering i tillit som de eventuellt avser att
göra. En annan ansats går ut på att tillitens viktigaste funktion är att reducera social
komplexitet och social osäkerhet. Detta är den ansats som framför allt sociologen Niklas
Luhmann har gjort känd, som fått mycket stort genomslag och som vi snart skall återkomma
till. Den teoretiska grunden för Luhmanns ansats utgörs alltså av systemteori, och framförallt
då av teorier om komplexa och självorganiserande sociala system. En tredje ansats går ut på
att människors beslut baseras på tyst kunskap och implicita antaganden snarare än på kalkyler.
Tillit ses här som skapad av sociala aktörer som bygger upp ömsesidiga förväntningar. Detta
skapar i sin tur en social värld som för individerna är mindre komplex och mer förutsägbar.
En variant på den andra och tredje ansatsen, och som vi nedan skall ägna en närmare
granskning, går ut på att tillit inte bara är en strategi för att reducera den komplexitet som
skapas av sociala aktörer utan att tilliten är nödvändig för att hantera ”det okända” hos dessa
aktörer.
Ur ett rent disciplinärt perspektiv skiljer sig också sättet att se på tillit. Ur ett ekonomiskt
perspektiv tenderar man sålunda att se tillit som en resurs, en tillgång eller t.o.m. som en form
av kapital. Inom institutionell ekonomisk teori ser man t.ex. tillit som socialt kapital eller som
en del av ” the local capability”, dvs. som en del av den institutionella strukturen på en ort. Ur
ett sociologiskt perspektiv domineras bilden istället av termer som just roller, aktörer,
relationer, processer och kommunikation. Ett mer renodlat kulturellt perspektiv fokuserar på
berättelser, gemensamma värderingar, symboler, osv.
Som redan antytts diskuteras tillit också på olika ”nivåer”. Vanliga frågor av typen ”Kan jag
lita på dig?” och ”Du litar väl på mig?” handlar om mellanmänsklig tillit eller personlig tillit.
Än vanligare har det blivit att kalla detta för ”interpersonell tillit”. Tillit av det här slaget är
antingen ensidig eller ömsesidig (reciprok). Men tillit eller misstro kan också riktas inåt: ”Kan
jag lita på mig själv?” Detta handlar alltså om självtillit eller bristande självförtroende. Tillit
kan slutligen på en tredje nivå också utsträckas till sociala konstruktioner av olika slag och till
abstrakta och opersonliga relationer, dvs. till helt okända personer som man sällan eller aldrig
har kontakt med: Kan jag lita på att högkonjunkturen fortsätter? Kan jag lita på de
demokratiska processerna? Tillit på den här nivån brukar kallas ”social tillit”, ”systemtillit”
eller ”institutionell tillit”. Vi skall i det följande uppehålla oss vid interpersonell tillit och
social tillit eftersom det är systemperspektivet på tillit som är det viktiga när vi diskuterar
regionala innovationssystem och kluster.
44
”Tillit är en satsning på andras framtida ovissa handlingar”
Sociologen Piotr Sztompka har presenterat en kort och tillsynes enkel definition: ”Trust is a
bet about the future contingent actions of others” (Sztompka 1999:25). Vi översätter: ”Tillit är
en satsning på andras framtida ovissa handlingar”. Sztompka diskuterar varje ord i den här
definitionen, och det är bl.a. därför vi lyfter fram den.
Till att börja med menar han att alla ”handlingar” syftar till att åstadkomma effekter i
framtiden. Men vi kan aldrig veta något säkert om framtiden, och naturligtvis inte heller om
vilka effekter våra eller andras handlingar kommer att få. Med ”andra” menar han vad
sociologer och psykologer ibland kallar ”den andre”, dvs. andra människor i vår direkta
omgivning, men också andra människor som vi egentligen aldrig träffar men som vi i ett
modernt samhälle på olika sätt ändå är beroende av. Och med ”satsning” menar Sztompka att
varje handling egentligen har att göra med risktagande eftersom vi alltså aldrig kan veta något
säkert om framtiden. Vi måste helt enkelt ta risken att satsa på att andra inte lurar eller sviker
oss, att de är lojala, att de motsvarar vårt förtroende, att de kan sitt jobb, osv. Om jag t.ex. inte
tar risken att satsa på att piloterna kan sitt jobb skulle jag inte våga stiga på planet. Jag sätter
alltså min tillit till deras kompetens och professionalitet så som jag tror (!) att den kommer att
visa sig under färden till destinationsorten. För att inte tala om att jag också måste sätta min
tillit till att planets konstruktörer kunde sitt jobb när de konstruerade planet, att metrologerna
har lämnat tillförlitliga väderprognoser, att markpersonalen tankat planet med rätt sorts
bränsle, att säkerhetspersonalen inte har missat något, att flygledningen på destinationsorten
…, osv. Att satsa på tillit, säger Sztompka och hänvisar till Luhmann, måste alltså förstås som
en nödvändig strategi för att reducera komplexiteten i tillvaron.
Så långt skiljer sig inte Sztompka nämnvärt från Putnam (1993) och Fukuyama (1995) som
också menar att vi måste lita på att läkaren, flygkaptenen, etc. kan sina respektive jobb. Men
Sztompka går ett steg längre. Komplexiteten i det moderna samhället beror bl.a. på den allt
längre drivna arbetsdelningen. I samband med en idag så pass vardaglig händelse som en
flygresa möter vi direkt och indirekt allt fler rollinnehavare, t.ex. piloter, metrologer,
mekaniker, konstruktörer, etc., etc. Men komplexiteten är ännu större, ty var och en av dessa
har också andra roller, som t.ex. förälder, granne, facklig förtroendeman, körledare i kyrkan,
frivillig i en hjälporganisation, instruktör i brukshundsklubben, osv. Vi skall nedan särskilt
diskutera till denna aspekt på komplexitet och tillit.
Sztompka menar, att det växande intresset för tillit har att göra med ett antal specifika drag i
det moderna samhället. Han pekar framför allt på åtta faktorer, som vi för övrigt kan pröva
mot gängse uppfattningar om regionala innovationssystem och klusterbildningar. Sztompka
framhåller alltså, för det första, att alla har blivit extremt beroende av alla, inte minst för att
arbetsdelningen drivits så långt att vi blivit sårbara för andras eventuella oförmåga att klara
sina åtaganden och att ta sitt ansvar. För det andra påverkas vi i allt större utsträckning av
andra människors avsikter; företag organiseras och omorganiseras, politik skapas och omskapas, teknologi introduceras, skrotas och nyskapas, osv. Fler och fler människor berörs av
frågor hur framtiden skall gestalta sig, t.ex. för att ”vi måste få fart på den ekonomiska
tillväxten”, för att vi är oroade för framtida miljöeffekter, för att vi har ”en åldrande
befolkning”, osv. Men för att möta framtiden aktivt och konstruktivt måste vi lita på
samhällets förmåga att möta framtiden. Folk i allmänhet måste således sätta sin tillit till alla
de representanter (”agenter”) som agerar å deras vägnar i politiken, ekonomin, förvaltningen,
inom teknik och vetenskap, osv.
45
För det tredje har globaliseringen knutit samman nationer och samhällen ekonomiskt, militärt,
politiskt och kulturellt. För det fjärde är det sociala livet genomsyrat av hot och risker som vi
själva framkallat. Ju mer teknologi vi implementerar i samhället desto mer oförutsedda
konsekvenser inträffar och komplexiteten ökar. En konsekvens av denna ökade komplexitet är
att kravet på innovation för att hantera komplexiteten också ökar.
För det femte ökar dessutom antalet möjligheter och val. Och ju fler valsituationer människor
står inför desto svårare är det att förutsäga vad de kommer att välja. Politiker och producenter
av alla de slag sätter sin tillit till opinionsinstitut, trendanalyser, framtidsforskning,
marknadsundersökningar, osv. Och konsumenter som skall välja mellan pensionsfonder,
behandlingsformer, utbildningar, osv. sätter sin tillit till experter, konsulter, terapeuter, etc. Det
vill säga, och för det sjätte, stora delar av samhället är inte längre transparanta.
Institutionernas, organisationernas och de teknologiska systemens komplexitet har blivit
ogenomträngliga för ”van-ligt folk”, men i många fall också för experterna. Vem kan t.ex.
säga, frågar Sztompka, att han eller hon har full insyn i och kontroll över de globala
finansströmmarna, börsfluktuationerna, datornätverken, telekommunikationerna, eller över de
militära eller internationella byråkratierna? Vi tvingas alltså allt oftare handla i blindo, och
tillit har blivit en nödvändig strategi för att undgå att paralyseras.
För det sjunde har vi blivit alltmer beroende av andra som vi inte känner, som är totalt
anonyma, eller vars existens vi över huvud taget inte känner till. Det finns inget annat sätt att
överbrygga gapet till dessa okända än att vi sätter vår tillit till tilliten. Det åttonde draget som
Sztompka lyfter fram är att vi i våra liv möter allt fler främmande människor till följd av
massiv turism, migration och reseverksamhet. Vi är allt oftare helt omgivna av främlingar och
vi kan bara hantera dessa situationer med tillit.
Så långt Sztompkas åtta punkter. Vi kan omedelbart konstatera att här finns en slags ”black
box”. Varför måste vi hantera dessa situationer och förhållanden med just tillit? Varför inte
med misstänksamhet eller åtminstone försiktighet? Eller varför inte med förtröstan eller
kanske likgiltighet?
Vi kan emellertid till att börja med konstatera, att Sztompkas åtta punkter även gäller för
regionala innovationssystem och industriella kluster. Hade man full insikt i, kunskap om och
kontroll över sådana system och kluster skulle tillit (eller åtminstone något liknande) inte
behövas. Det är just för att komplexa sociala system av det här slaget i väsentliga avseenden
är, och för de involverade och berörda aktörerna kommer att förbli, ogenomträngliga,
riskfyllda och okontrollerbara som tilliten är nödvändig som socialt fenomen. Alternativen till
tillit skulle enligt Sztompka möjligen vara ”hopp” och ”tillförsikt”, men han avfärdar dem
som alltför passiva; de faller inom kategorin ”att förlita sig på ödet”. Och ofta räcker det inte
med att bara hoppas eller hysa tillförsikt inför framtiden, utan vi uppfordras av situationen till
aktiva och tillitsfulla handlingar trots att detta alltså medför risker och leder in i det komplexa
och okända. Detta, säger Sztompka, är vad William James på sin tid kallade ”forced options”,
dvs. vi har ibland egentligen inget val utan vi tvingas till tillitsfulla handlingar.
Men han preciserar samtidigt två element i begreppet tillit, nämligen tro (’belief’) och
engagemang (’commitment’). Som vi förstår Sztompka menar han att ’belief’ och
’comittment’ i stort är synonyma. Han menar t.ex. att det finns tillit som har med förväntan att
göra, t.ex. förväntan (tro) på framgång, lycka och/eller trygghet. Han talar också om responsiv
tillit, dvs. att man förväntar sig något i gengäld från den som man visar tillit; man tror att man
skall få något tillbaka. En tredje form kallar han ”evocative”, dvs. det är en form av tillit där
46
vi tror att vi kan framkalla tillit hos ”den andre” genom att visa tillit för honom eller henne.
Vidare kan man utveckla svagare eller starkare ’comittment’ i sin tillit, säger han. Det är t.ex.
stor skillnad på sådan tillit som man relativt enkel kan dra sig undan och sådan som är
oåterkallelig (”brända broar”). Att gifta sig i ett land som inte accepterar skilsmässa och som
strängt straffar otrohet vittnar t.ex. om större ’comittment’ än att ingå äktenskap i ett land där
både skilsmässor och otrohet tillåts.
Sztompka säger emellertid inget explicit om just tro (’belief’). Men indirekt berör han frågan
när han hänvisar till William James’ ”forced options”. Ty här kommer vi återigen in på James
föreläsning ”The Will to Believe”(1896/1995), som vi nämnt ovan när vi diskuterade
innovationsekonomernas lärbegrepp. Vi påpekade då, att tro (’belief’) är ett fundamentalt
begrepp inom den pragmatiska filosofin.18 Inte tro a priori, t.ex. tro på en naturlag, utan tro
som resultat av egna undersökningar och reflektioner. Och alltså inte tro istället för vetenskap,
utan tro där vetenskapen inte räcker till. Men inte bara det, vi tvingas ju ibland dessutom sätta
vår tilltro till någon eller något därför att det helt enkelt inte finns tid att ta reda på det som
trots allt skulle gå att ta reda på om det bara fanns tid, med eller utan vetenskapens hjälp. Det
är detta William James kallade ”forced options”. Vi skall se något närmare på hans argument.
James föreslog i ”The Will to Believe” att vi kan kalla allt som anmäler sig i trons väntsal för
hypoteser. Det finns två slags hypoteser - levande och döda. Levande hypoteser utlöser
handlingar. Med döda hypoteser händer ingenting. Valet mellan två levande hypoteser
aktualiserar ett antal ”möjligheter”: a) levande resp. döda möjligheter; b) tvingande resp.
undvikbara möjligheter; c) betydelsefulla (ödesdigra) resp. triviala möjligheter. En genuin
möjlighet är sålunda levande, tvingande, och betydelsefull.
Och vidare hävdade han att det inte bara är ett faktum att våra känslor (‘passions’) påverkar
oss i valet mellan möjligheter, i vissa fall är det rent av både rätt och nödvändigt. I
vetenskapliga sammanhang, där vi trots allt sällan står inför omedelbart tvingande och
ödesdigra val, kan man oftast skjuta upp ett avgörande till dess man hunnit skaffa fram mer
fakta eller bevis, eller till dess man på något sätt hunnit metodiskt undersöka
omständigheterna. Det är sällan man inom vetenskaperna tvingas välja mellan levande
hypoteser för att finna sanningen. En viktig fråga är därför denna: Finns det inte trots allt
tvingande situationer där det inte finns tid att organisera en metodmässigt sett vetenskaplig
prövning av de olika hypoteserna om sanningen, dvs. om vad man skall tro på? Det tycks ju
trots allt vara a priori omöjligt att sanningen skulle vara så hygglig att den alltid anpassar sig
till våra behov av tid för vetenskaplig prövning. Frågor om moral och etik anmäler sig
dessutom ofta som brådskande frågor i ett annat avseende, nämligen som frågor om obetingad
solidaritet. Att vänta med att visa sin tro på någon eller något för att man först vill tänka
igenom situation kan i sig uppfattas som att man visar misstro eller att man inte är solidarisk.
Frågan om att tro något i frågor om moral avgör vi således med vår vilja. Intellektet kan aldrig
tvinga fram tro på en viss moralisk realitet eller sanning om inte hjärtat vill tro på den (James
hänvisade här till Pascal: ”La coeur a ses raison, que la raison ne connaît pas.”).
Tro av det här slaget har alltså med tillit att göra, hävdade James. Det finns nämligen
situationer i vilka ett faktum inte kan uppstå såvida det inte förgås av en tro på detta faktum
som en framtida möjlighet. Men en logik som säger att tro på ett faktum kan hjälpa till att
18
Den pragmatistiska filosofins rötter finns enligt Peirce i diskussioner under det tidiga 1870-talet mellan honom
och hans vänner (bl.a James) där man diskuterade ett uttalande av Alexander Bain, nämligen att definitionen på
tro (’belief’) är ”that upon which a man is prepared to act” (Wennerberg 1962:12). Citatet som Wennerberg
återger är från Peirces artikel ”Pragmatism” från 1906.
47
skapa detta faktum betraktas om ovetenskaplig, ja i vetenskapliga sammanhang t.o.m. som
omoralisk:
We want to have a truth; we want to believe that our experiments and studies and discussions must put us in a
continually better postion towards it; and on this line we agree to fight our thinking lives. But if a phyrronistic
sceptic19 asks how we know all this, can our logic find a replay? No! Certainly it cannot. It is just one volition
against another - we willing to go in for life upon a trust or assumption which he, for his part, does not care to
make. (James [1896] 1995:225).
Ibland, enligt James, vet vi alltså, bortom allt tvivel. Hur vi vet kan vi däremot inte alltid
tydligt redovisa, men vi vet. Inte som ett resultat av metodiska experiment, undersökningar
och diskussioner. Inte retrospektivt, utan prospektivt och som reslutat av tro, tillit, och
förvissning. James går alltså längre än Sztompka och talar inte bara om tillit med hög grad av
’comittment’ för att reducera komplexitet utan dessutom om tillit som tro, och som absolut
vetande.
Problemet med tillit
Det finns två aspekter på James föreläsning som är särskilt viktiga att hålla i minnet när vi går
vidare. För det första var James en av filosoferna i den ursprungliga kretsen av amerikanska
pragmatiker. Det innebar att han stod för en filosofi som stod i opposition mot den då
dominerande vetenskapssynen. Allt kan trots allt inte klarläggas av vetenskapen; livet, även
det vardagliga livet, är så komplicerat att det oftast måste mötas och hanteras direkt. Det är så
vi skaffar kunskap om världen; vetenskapen är bara ett specialfall i den allmänna
kunskapsproduktionen. Både Peirces abduktionslogik och Deweys ”learning-by-doing” som
vi berört ovan handlar ytterst om detta. För det andra höll James sin föreläsning för över
hundra år sedan när sekulariseringen ännu inte hunnit så långt som idag. James, som också är
känd som en framstående religionsfilosof, hade alltså därtill syftet med sin föreläsning att
”försvara” tron som ett angeläget område för reflektion och undersökning, ett område som,
menade han, ligger utanför den gängse vetenskapliga metodiken, ett område där vetenskapen
inte räcker till. Adam Seligman tar i The Problem of Trust (1997) upp den här diskussionen
om tro, men från ett något annat perspektiv. Och här behöver vi nu bli relativt utförliga.
Seligman placerar begreppet tillit ”mellan” begreppet förtroende (’confidence’) och begreppet
tro (’faith’). Men, säger han, det är något mer med tillit än att det bara är ”mitt emellan”. Ty
problemet med att förstå vad tillit är, fortsätter han, är att det å ena sidan alls inte handlar om
förtroende för en gemensam identitet och normuppsättning, som Putnam och Fukuyama
menar. Att uppfatta tillit som förtroende är att göra det till ett funktionalistiskt begrepp;
förtroende kan man ha för institutioner men tillit har man till personer. Här hänvisar Seligman
till Luhmann som i sina tidigare arbeten talade om ”systemtillit”, ett begrepp som han senare
dock ändrade till förtroende. Det vill säga, enligt Seligman har tillit med relationer mellan
människor att göra, det handlar inte om människors relationer till institutioner.
Men det handlar å andra sidan heller inte om tro, även om tro har kommit att diskuteras
mycket i samband med tillit. Förklaringen till denna diskussion, menar Seligman, är att man
lätt hamnar i begreppet tro när man inte kunskapsmässigt eller vetenskapligt kan påvisa vad
det är hos den andre som människor sätter sin tillit till. Då tvingas man mer eller mindre att
diskutera tro istället för vetande. Men att förstå tillit som tro innebär att begreppet förvandlas
till ett teologiskt koncept.
19
Pyrron från Elis (ca 360-271 f Kr) var den förste skeptikern (gr. skeptikos, undersökare), men vars skepticism
mera var en livsstil än en artikulerad och systematisk filosofi.
48
Och här märks tydligt att det finns en skillnad mellan James uppfattning av tro som ’belief’
och Seligmans tro som ’faith’. Seligman underkänner alltså idén att människor i det
sekulariserade samhället har ersatt tron på Gud med ett behov av allmän tillit; han menar att
tillit är något annat som varken har med teologi eller en ersättning för teologi att göra. Men
James gjorde heller inte anspråk på att ’belief’ är ett enbart teologiskt begrepp. Hans ärende
var att visa att det finns områden för mänsklig verksamhet där vetenskaplig metodik inte
räcker till, religiös tro är naturligtvis ett sådant område, men frågor om etik och moral i
värdefilosofisk, värdeteoretisk och vardaglig mening hör också dit. Och det är lätt att lägga till
frågor om framtiden och om komplexiteten i samhället, de hör också till detta område dit
vetenskapen inte når, eller där den har endast begränsad räckvidd. Dessutom, och som vi snart
kommer till, ser Seligman själv tillit som en form av ’belief’.
Nu kan man naturligtvis tycka att detta är hårklyverier. Att göra en distinktion mellan religiös
tro och annan tro, och att se systemtillit som ”förtroende för institutioner” för att därmed
reservera tillitsbegreppet för interpersonella relationer – vad är egentligen meningen med
detta? Seligmans ärende är emellertid att visa, att det finns ett exklusivt område för begreppet
tillit, ett område som har just med det moderna och komplexa samhället att göra. Han utgår
från det sociologiska begreppet roll. Men inte det strukturella rollbegreppet, utan ”roll” som
funktion av en pågående process, dvs. som något som uppstår i en interaktion och som en
ömsesidig funktion mellan ’role-makers’ och ’role-takers’. Denna uppfattning av
rollbegreppet hör hemma i den s.k. symbolisk interaktiva skolan. Upphovsmannen framför
andra till denna skola var som bekant ännu en av de ursprungliga amerikanska pragmatikerna
i kretsen kring Peirce och James, dvs.George Herbert Mead.
Med den här utgångspunkten prövar Seligman så en definition av begreppet tillit enligt
följande: Tillit är något som infinner sig i sociala relationer där det finns ett ”mellanrum”
mellan roller och rollförväntningar. Ett annat sätt att uttrycka detta är, säger han, att tillit
infinner sig i systemets ”springor”, eller vid dess gränser, och det sker när de systemiskt
definierade rollförväntningarna av något skäl inte längre visar sig vara giltiga.
Seligman ger ett exempel på vad tillit förstått på detta sätt kan vara. Antropologen Keith Hart
har redovisat hur den migrerade folkgruppen frafas i Ghana fångades mellan två typer av
system och var tvungna att ”uppfinna” ett tredje.20 Frafas bestod av två folkgrupper: En grupp
med traditionell social organisation med utgångspunkt i släktband och släktrelationer, och en
mer modern grupp vars relationer inom och utom gruppen baserades på marknadsrelationer
och kontraktsförhållanden. Till följd av politiska omvälvningar fann sig frafas tämligen
plötsligt försatta i en situation där de var tvungna att bygga upp ett ekonomiskt utbytessystem
från ’scratch’, men där det inte fanns nya politiska institutioner att förhålla sig till och där de
heller inte kunde falla tillbaka på sina gamla ömsesidigt utmejslade institutioner. Det nya
systemet utgick från tillit, en tillit som Hart lokaliserade till ett ”ingenmansland” mellan de
två gruppernas respektive ursprungliga sociala system. De tvingades helt enkelt att sätta sin
tillit till en förmåga att gemensamt bygga upp nya socio-ekonomiska institutioner.
Exemplet är intressant på många sätt. Det handlar om en tvingande situation och om en oviss
framtid. Det handlar om skapandet av ”det nya”, dvs. det handlar om innovation. Men det kan
också sägas handla om pragmatism. Och sett ”utifrån”, från såväl Seligmans som Harts
perspektiv, handlar det om abduktionslogik. Det vill säga, precis som när
20
Hart, K. (1988); ”Kinship, Contract and Trust: The Economic Organization of Migrants in an African City
Slum.” I Gambetta, D. (ed.); Trust: Making and Breaking of Cooperative Relations. Blackwell.
49
innovationsekonomerna har fört in lärande som ett nyckelbegrepp för att förklara dynamiken i
en modern ekonomi så har forskarna här funnit ett begrepp som om man förstår det på visst
sätt löser upp en annars oförklarlig situation. Men som vi ovan konstaterade är det en egenhet
hos abduktiva förklaringar att det inte bara kan finns en förklaring till problemet, det kan
finnas flera. Vi återkommer till detta.
Seligman resonerar emellertid inte i termer av abduktionslogik, och han pressar sin
begreppsanalys ytterligare ett par steg. Han frågar vad ”mellanrummen”, ”sprickorna” eller
”ingen-manslandet” mellan system egentligen är. Och han konstaterar att roller just är
processer som ständigt ändras, det sker inte sällan som ett resultat av en ”omförhandling”.
Rollerna som förälder respektive barn förändras vartefter barnet växer. ”Förhandlingen” kan
vara både svårt och smärtsam. Rollerna som läkare och patient, lärare och elev, osv., måste
också förändras vartefter tiden går, ibland till följd av naturliga och lätta omdefinitioner,
ibland till följd av mer eller mindre arbetsamma processer. Det vill säga, det finns en tid i alla
sociala relationer när förväntningarna måste omförhandlas. Detta är ett läge när gamla
förväntningar inte längre håller men när nya ännu inte är institutionaliserade. Seligmans
poäng är att det i detta läge måste finnas ett mått av tillit (till det okända och till framtiden) för
att interaktionen (”förhandlingen”) överhuvudtaget skall kunna fortsätta.
Här är det nu lätt att se paralleller med de förhandlingar på mikronivå som Seligman talar om
och t.ex. de förändringar på makronivå som beskrivs med hjälp av såväl ’triple-helix’metaforen som ’mode-2’-ansatsen. I båda fallen handlar det om ”mellanrum” mellan system,
om ömsesidiga rollförväntningar och om ett tvång att finna nya roller; näringslivet och
högskolan måste finna nya roller i förhållande till varandra eftersom de blivit alltmer
ömsesidigt beroende av varandra; offentliga myndigheter och näringslivet har också hamnat i
en situation där de måste utveckla nya roller gentemot varandra, osv. Parallellen är inte lika
tydlig när det gäller regionala innovationssystem och industriella kluster. Men generellt skulle
man kanske kunna säga, att den interaktiva lärprocess om står i centrum för både innovationsoch klusteransatsen handlar om rollförväntningar mellan företag och kunder. Å andra sidan
måste vi komma ihåg att Seligman understryker dels att tillit uppstår mellan människor, inte
mellan människor och institutioner, dels att rollkonflikter och systemgränser kan ses som
nödvändiga men inte tillräckliga förutsättningar för att tillit skall förekomma och överhuvud
taget uppstå.
Seligman ser alltså tillit som ”some form of belief”. Men han frågar: ”What then is the nature
of this belief? For while we have come to understand trust as something that exists beyond
system, existing in the interstices, in the undefined ”spaces” between its role definitions, we
have not yet defined its content” (Seligman 1997:43).
Början till ett svar på frågan, och till en precisering av ”innehållet” i begreppet tillit, är alltså
enligt Seligman att det är den individuella människan det handlar om. Tillit handlar således
varken om tilltro till någon högre makt eller trygghetsskapande förtroende för normer,
institution eller välkända kulturella begrepp av något slag. Tvärtom uppstår tillit till ”den
andres” okända sidor, till ”the individual difference or otherness”. Och detta är ett resultat av
en socio-historisk process.
För att förklara sig gör Seligman en parallell till begreppet heder som i stort, åtminstone
principiellt, är kopplat till institutionella roller. Begreppet värdighet kan då ses som den raka
motsatsen till heder i den meningen att värdighet är helt oberoende av institutionella roller. I
en värld där heder är viktig finner individen sin sanna identitet i de institutionella rollerna, att
50
stiga ur dessa eller avstå från dem är att vända sig från sig själv. I en värld där däremot
värdighet är viktig kan individen bara finna sin sanna identitet genom att frigöra sig från sina
socialt påtvingade roller. Och på samma sätt är det med tillit. Det vill säga, sekulariseringen,
den allt större arbetsfördelningen och den över huvud taget allt större komplexiteten i
samhället har inneburit att hela områden för mänskliga aktiviteter inte längre omfattas av
”utifrån” påtvingade beteendemönster (som likt heder alltså betingas av rollförväntningar).
Som vi nämnt ovan är det istället så att vi som individer måste spela många roller, som t.o.m.
ofta står i konflikt med varandra och som alltså långt ifrån bildar ett koherent helt. Och de
människor vi möter är i samma situation.
Det här innebär, menar Seligman, att när de flesta aspekter av ”den andres” beteende
någorlunda övertygande kan förklaras (eller planeras) i termer av de institutionellt definierade
roller de spelar, ja då behövs inte tillit, då räcker det med förtroende för systemiskt
definierade normativa mönster. Det är när aspekter på den andres beteende (eller avsikter) inte
kan tydliggöras i det komplexa och oftast konfliktfyllda mönstret av roller som denne spelar,
som tillit uppstår systemiskt, och då som en aspekt av social organisation. Detta betyder
emellertid bl.a., och som Luhmann har uttryckt det, att ”trust cannot be demanded, only
offered and accepted”.
Denna tillit till ”den okände andre” innehåller emellertid ett drag av något som man först
skulle kunna tro är en slags ”familjaritet”. Här hänvisar Seligman till filosofen Charles
Taylors idé att vi kan göra både svaga och starka ”utvärderingar” av våra önskemål. Termen
”utvärdering” (Taylor talar om ”evaluation”) i det här sammanhanget kräver en kort
kommentar. När man utvärderar något jämför man först något (t.ex. att gå på bio) mot något
annat (t.ex. att stanna hemma). Den därvid konstaterade skillnaden värderar man mot någon
värdeskala av något slag. Som vi förstår Taylor och Seligman menar de att det är denna
värdering och värdeskala som är det centrala. Vissa värden och värdeskalor handlar om
triviala ting, andra om betydligt allvarligare saker.
För en svag utvärdering räcker det alltså att jag får lust att göra en vis sak, t.ex. att gå på bio.
När det gäller en stark utvärdering räcker det inte att ”få lust” eftersom en del saker som vi får
lust att göra kan bedömas som triviala, ytliga, dåliga, ovärdiga eller t.o.m. skadliga. När två
önskemål av det här slaget råkar i konflikt med varandra (det är t.ex. ett roligt TV-program
samma tid som bio-föreställningen) blir de båda önskemålen inkompatibla, dvs. jag kan inte
få båda önskemålen uppfyllda samtidigt, jag måste avstå från en av dem. Men när det gäller
en stark utvärdering handlar det om något annat. Önskemål kan ses som värdemässigt lägre
och högre där de högre handlar om en annan värdeskala. Starka utvärderingar tar oss bortom
det triviala, osv. och in i ett kvalitativt fält där vi t.ex. avstår från att göra fega och ovärdiga
saker och där vi håller oss med värderingar (värdeskalor) som handlar om anständighet,
medkänsla, hederlighet, osv. Seligman menar att tillit handlar om just detta, dvs. att vi litar på
den andres starka utvärderingar. Detta handlar alltså inte om förtroende för institutioner, och
heller inte om (mer eller mindre religiös) tro, utan om något som vid första anblicken skulle
kunna tolkas som familjaritet. Det vill säga, vi antar att den andre delar ungefär samma slags
moralkodex (värdeskalor) som vi själva gör, och vi tycker att vi känner igen honom eller
henne som en som är av samma sort som vi själva är.
Men det är ändå inte fråga om äkta familjaritet. Vore det så skulle vi inte behöva ta nästa steg,
dvs. att utveckla tillit. Nej, problemet är att det blir svårare och svårare att i komplexa sociala
system upprätthålla familjaritet i meningen att känna igen och känna sig ”hemma” i varandras
51
normer och därmed i samhällets institutioner. Och eftersom vi alltså inte gör det, så måste vi
istället utveckla tillit till den andres starka utvärderingar.
Tillit på kollektiv nivå
Om således tillit i motsats till tro (’faith’), förtroende (’confidence’) och/eller familjaritet
verkligen är ett unikt fenomen i det moderna samhället så borde det emellertid inte bara
uppträda i mer eller mindre privata och informella mellanmänskliga relationer utan också i
generaliserade former, t.ex. i samband med demokratiska processer och ekonomiskt utbyte.
Tillit i sådana sammanhang diskuteras i de två förmodligen mest kända böckerna om tillit,
dvs. i Robert Putnams (1993) Making Democracy Work; Civic Traditions in Modern Italy, och
i Francis Fukuyamas (1995) Trust; The Social Virtues & the Creation of Prosperity. Hur
förhåller sig deras uppfattning om tillit i förhållande till Seligmans?
Både Putnam och Fukuyama ser tillit som ett slags nödvändigt ”smörjmedel” för att samhället
och ekonomin skall fungera. Putnam hävdar att där det medborgerliga livet och engagemanget
är starkt där är människor engagerade i det offentliga livet. Där litar människor också på att (i
princip) alla, inklusive ledare av olika slag, agerar hederligt och lyder lagen, och att de är
beredda att förhandla och kompromissa med sina politiska motståndare. Sociala och politiska
nätverk är organiserade horisontellt, inte vertikalt. Samhället fungerar helt enkelt. Norra
Italien är av det här slaget, medan de södra delarna av landet i många avseenden utgör
motsatsen. Där engagerar sig inte människor i det offentliga livet. Det politiska klimatet
präglas av personliga beroenden, girighet, korruption, osv. Ingen litar på någon annan.
Skillnaden mellan nord och syd i Italien utgörs enligt Putnam således av förekomsten av
respektive bristen på tillit, medborgerliga traditioner, ömsesidiga föreningar och
sammanslutningar som klubbar, körer, osv. Tillit, normer som handlar om ömsesidighet, och
medborgerliga nätverk av alla de slag blir i Putnams framställning själva substansen i det
sociala kapital som får ett konkret och praktiskt värde i det politiska och ekonomiska
systemets funktionalitet.21
Fukuyama ser tillit och dess roll i samhället på ett likartat sätt, men hans fokus är inte
samhällets funktioner i allmänhet och de demokratiska formerna i synnerhet, som Putnam
fokuserar, utan han siktar in sig på ekonomin. För Fukuyama handlar tillit således i första
hand om förväntningar på andra människor, förväntningar som väcks inom ett samhälle där
man delar normer som handlar om hederlighet, samarbete och solidaritet. Enligt Fukuyama
litar vi t.ex. på att läkaren inte vill tillfoga oss skada utan att han eller hon utövar sitt yrke i
enlighet med sin yrkesetik. Det är den här formen av tillit som skapar ett socialt kapital i
samhället, säger Fukuyama, ett kapital som dock bara kan utnyttjas av hela samhället som ett
kollektiv. Hans grundvärde är därmed egentligen detsamma som Putnams: samhällelig
solidaritet mot normer och regler av olika slag.
Det vill säga, tillit hos både Putnam och Fukuyama kan definieras som dels social solidaritet,
dels något som uppstår när förväntningar skapas om ett regelmässigt beteende. Uttryckt på ett
annat sätt handlar tillit här om förtroende för ett system av förväntningar (alla förväntar sig att
alla skall uppträda hederligt, yrkesetiskt, osv.) och att dessa förväntningar i sig är föranledda
av en gemensam identitet. Det vill säga, Fukuyamas bok borde egentligen inte heta ’Trust’
utan ’Confidence’, ’Familiarity’, ’Solidarity’, eller allra helst ’Social Capital’. Socialt kapital,
21
Putnam diskuterar å andra sidan inte förekomsten av Lega Nord i Norditalien, den extremt konservativa
politiska rörelse som förordar att Norditalien skiljs från de underutvecklade södra delarna av landet. Han
diskuterar heller inte de rörelser i södra Italien som framför allt på 90-talet har börjat bekämpa Maffian.
52
som är det Fukuyama och Putnam egentligen skriver om, enligt Seligman, är ingenting annat
än förtroende, som i sin tur vilar på olika former av förbehållslös solidaritet mot ett antal
normer och institutioner.
Så vad är då tillit, enligt Seligman? Han gör alltså en åtskillnad mellan två slags familjaritet
som båda bygger på starka utvärderingar. Dels menar han således att det finns en enklare form
av familjaritet, som handlar om starka utvärderingar inom en släkt (stam, klan, osv.), inom en
delad religiös övertygelse, eller inom täta sociala nätverk som t.ex. föreningar o.dyl. Dels
finns emellertid därtill en mer komplex form av familjaritet som bygger på den speciella form
av kollektivt medvetande som särskilt värderar den enskilde aktörens autonomi och integritet i
det moderna samhället. Båda de här formerna för familjaritet är enligt Seligman olika slags
grunder för solidaritet och för förbehållslöst generellt utbyte mellan människor. Men det är
bara i den senare formen som den speciella form av risk uppstår som måste hanteras med
tillit. Denna andra form av familjaritet måste därmed förstås som en slags mekanism för att
upprätthålla systemtillit. Seligmans hela resonemang går ut på att det är denna form av
familjaritet som det handlar om i det moderna samhället och den måste innehålla ett element
av tillit eftersom den bygger på individualitet. Det vill säga, det är inte bara familjariteten i
delade starka evalueringar (om individualism) som definierar det förbehållslösa i det moderna
samhället, utan också förekomsten av sådan tillit som nödvändiggörs av själva förekomsten av
denna familjaritet.
Man kan återigen tycka att detta är hårklyverier. Spelar det någon roll om det fenomen vi är
intresserade av kallas solidaritet, förtroende, socialt kapital eller tillit, och om det bygger på
starka utvärderingar av det ena eller andra slaget? Vi menar att det trots allt gör det. Seligman
förnekar inte värdet av solidaritet, förtroende, den första formen av familjaritet som bygger på
starka evalueringar inom en släkt, klan, församling, osv. Tvärtom, men han identifierar därtill
en typ av risk i det moderna samhället, en typ av risk som han menar att särskilt ekonomer
inte har upptäckt, en typ av risk för vilket han reserverar begreppet tillit som den enda möjliga
lösningen. Denna ”blinda fläck” hos ekonomerna är särskilt intressant, menar han, eftersom
han kopplar tillit till individer samtidigt som ekonomerna ser ett starkt samband mellan
individualismen och uppkomsten av det västerländska kapitalistiska systemet. Det vill säga,
uppkomsten av det västerländska kapitalistiska systemet handlar om en transformation från
ekonomiska utbytessystem som byggde på grupprelationer och (den förra formen av)
familjaritet, till utbytessystem som bygger på någon form av individuellt aktörskap,
medborgerligt medvetande, och således på idén om tillit mellan dessa individuella
medborgare som en nyare form av familjaritet.
Men här stöter vi nu på en konflikt. Det kapitalistiska systemets succé har lett till ett allt större
behov av tillit till tillit samtidigt som förutsättningarna för denna tillit (familjaritet av det
andra slaget) minskar mer och mer eftersom det till följd av en allt större arbetsdelning och
specialisering uppstår alltfler ”mellanrum”, ”sprickor” och ”ingenmansland” mellan
systemen, dvs. egentligen mellan våra alltfler roller och rollförväntningar. Detta handlar i
grunden om en konflikt mellan den privata sfären och den offentliga. Termen tillit hänför vi
omedelbart och intuitivt till den privata sfärens intimitet och vänskap, menar Seligman. Det är
där vi söker efter tillit till gemensamma starka evalueringar, och inte på marknaden eller på
börsen där det räcker med förtroende för systemet. Den privata sfärens starka tillitsband står
alltså i motsättning till den offentliga sfärens svaga tillitsband som organisationsprincip för
det moderna livets arbetsdelning. Men förr fanns ingen motsättning mellan en privat sfär och
en offentlig, det fanns en livssfär. Historiskt sett skedde uppdelningen genom att affärer och
affärsverksamhet alltmer skildes från hushållen och deras ekonomi, och genom den alltmera
53
rationella organiseringen av den fria arbetskraften. Och det är först då som villkoren formas
för det andra slags familjaritet som Seligman talar om och som han kallar förbehållslös tillit.
Det är också den formen för tillit som lade grunden för den moderna formen av marknadsoch handelsekonomi och som gjorde att denna kunde utvecklas genom nya former för
interaktion och ekonomiskt utbyte såväl externt som internt.
Vi skall nu se på ett konkret och historiskt exempel på denna utveckling och på tillitens roll i
det sammanhanget.
Tillit i kollektivistiska respektive individualistiska kulturer
Ekonomhistorikern Avner Greif (1997) har presenterat en uppmärksammad spelteoretisk
modell för kollektiva ”belief systems’, en modell som tillåter honom att prediktera effekterna
av kollektiv tillit, effekter som han sedan kunnat verifiera genom historiskt källmaterial.
Han startar i kulturbegreppet och tar fasta på att kultur bl.a. består av ’cultural beliefs’, dvs.
kulturellt betingade trosföreställningar av allehanda slag. Det är emellertid en undergrupp till
’cultural beliefs’ som Greif fokuserar och som han kallar ’behavioural beliefs’ (”beteendetrosföreställningar”). Dessa trosföreställningar avser handlingar i situationer som aldrig
kommer att uppstå men som ändå påverkar människors beteende. Inom spelteori talar man i
det här avseendet om ”actions that will be taken off the path of play”. Ett klassiskt exempel på
detta är Max Webers berömda hypotes i The Protestant Ethics and the Spirit of Capitalism.
Hypotesen går som bekant ut på att protestantiska grupper (särskilt calvinister) under 15- och
1600-talen i ett viss avseende bytte trosföreställning, nämligen från föreställningen att man
under jordelivet måste vänta på belöningen för ett kristet leverne till livet efter detta, till
föreställning att det är rättfärdigt med belöningar i jordelivet, förutsatt att man arbetar hårt.
Weber hävdade alltså att denna nya trosföreställning ledde till beteendeförändringar bland
protestantiska grupper och att kapitalismens uppkomst kan härledas ur dessa förändringar. Det
vill säga, ändrade trosföreställningar om en situation som ingen sett, nämligen livet efter
döden, fick väldiga följder för den samhällsekonomiska utvecklingen.
Nu är det inte religiösa trosföreställningar Greif fokuserar utan olika typer av föreställningar
hos individualistiska kulturer respektive kollektivistiska. Många forskare inom olika
discipliner har observerat och kommenterat de här två typerna av kulturer.22 Greif tar fasta på
följande karakteristika: I kollektivistiska kulturer har lojaliteten mot familjen, stammen och
kollektivet överhuvud taget företräde framför personliga mål. Kulturer av det här slaget är
dessutom relativt ”segregerade” i den meningen att ekonomiska transaktioner, inklusive
välfärdstjänster som sjuk- och hälsovård, försäkringar, mm., i huvudsak äger rum inom
familjen, klanen, stammen, osv. I kollektivistiska kulturer samarbetar man inte utan man
konkurrerar mellan dessa grupper. Överenskommelser om samarbetet inom grupperna är dock
oftast informella. I individualistiska samhällen är det i stort sett tvärtom. Personliga mål
prioriteras framför kollektiva. Dessa samhällen är dessutom mer ”integrerade” i den meningen
att transaktioner av alla de slag sker mellan individer från olika grupper, och individerna byter
ofta grupptillhörighet. Offentliga nyttigheter och tjänster tillhandahålls av opersonliga
institutioner. Kontrakt av olika slag mellan samhällets medlemmar sköts av specialiserade
institutioner, alltifrån advokatbyråer till kreditinstitut.
22
Ett intressant exempel är statsvetaren Johan P. Olsen (1990) som i Demokrati på svenska diskuterar
vanföreställningen att det i Sverige bara skulle finnas en demokratitradition. Han visar att det finns två: en
kollektivistisk demokratitradition med rötter i 1789 års franska revolution och dess ideal om frihet, jämlikhet och
broderskap, och en individcentrerad demokratitradition med rötter i 1688 års engelska revolution och ’The Bill
of Rights’.
54
Ekonomer av skilda slag är i stort överens om att det är de individualistiska kulturerna som
historiskt sett har haft störst ekonomisk framgång. Frågan Greif ställer är om individualismen
har varit orsaken till, eller en effekt av, det ekonomiska välståndet. Och om individualismen
snarare har varit orsaken än effekten, vilket är hans hypotes, vad är det då i individualistiska
trosföreställningar som leder till beteenden som i sin tur leder till ekonomisk utveckling? Den
fråga vi är intresserade av är vad tillit och särskilt kollektiv tillit, eller brist på sådan tillit,
betyder i sammanhanget. För att besvara frågorna måste vi kort se på dels den teoretiska, dels
den empiriska delen av Greifs resonemang.
Greif har alltså utvecklat en spelteoretisk modell som går ut på att två grupper med olika
’behavioural belif systems’, men i övrigt med samma yttre förutsättningar, kommer att hantera
en exogent given situation helt olika, och därför med mycket olika slutresultat. Det empiriska
material han undersökt är ett rikt källmaterial rörande två gruppers utveckling av
handelsförbindelser i västra Medelhavet under medeltiden. Den ena gruppen, Maghribi,
bestod av judiska köpmän som på 800-talet flyttade från Bagdad till Nordafrika. Den andra
gruppen bestod av köpmän från Genua i Italien. Maghribi hade utvecklat en kollektivistisk
kulur, genuesarna en individualistisk. Under den muslimska expansionen västerut i
Medelhavsområdet erbjöds Maghribi under 1100-talet relativt plötsligt möjligheter att
utveckla ett handelsimperium. Under 1200-talet uppstod samma typ av möjligheter för de
genuesiska köpmännen. I båda fallen gällde det att bygga upp ett nät av handelsagenter i
hamnar runt Medelhavet. Problemet med rekryteringen av handelsagenter var att få tag på
folk man kunde lita på. Man måste då förstå denna problematik mot bakgrund av att den
tidens kommunikationer naturligtvis var utomordentligt långsamma. Ett skepp kunde vara
borta i månader. Värdet av en skeppslast kunde ändra sig under den långa tiden till havs och i
främmande hamnar. Nya affärsmöjligheter kunde yppa sig utan att handelshuset i
hemmahamnen kunde kontaktas, osv. Kunde man lita på att agenten på bästa sätt tog till vara
handelshusets intressen, eller såg han i första hand till sina egna intressen? I sin teoretiska
modell utgår Greif alltså inte från hur agenterna faktiskt agerade. Han fokuserar istället på de
två olika ’behavioural belief systems’, dvs. hur två grupper med olika trosföreställningar
föreställde sig att agenterna skulle komma att agera, och vilket faktiskt beteende
trosföreställningar borde leda hos de två grupperna när det gällde att bygga upp ett
agentnätverk. Utifrån spelmodellen predikterar han således ett utfall. Därefter ställer han
prediktionen mot det historiska utfallet. (Detta är som synes, och till skillnad från Seligmans
abduktiva metod, ett klockrent exempel på hypotetisk-deduktiv metod.)
Vi behöver inte diskutera de metodologiska försättningar som Greif arbetat med utan kan gå
direkt på hans tolkning av utfallet. Det visar sig då att Maghribi-köpmännen hade svårt att
bygga upp ett nät av handelsagenter. De litade i huvudsak till agenter inom den egna gruppen,
dvs. gruppmedlemmar som var villiga att emigrera till de främmande hamnarna.
Grundläggande trosföreställningar och värdesystem som premierade effektiva system för
hantering och styrning av information inom gruppen hindrat således Maghribi från att
utveckla tillitsfulla kontakter med andra grupper, t.ex. andra judiska köpmän i de kristna
länderna i norra medelhavsområdet. På ett kulturellt grundläggande plan misstrodde Maghribi
personer utanför den egna gruppen. Och eftersom man således bara kunde expandera
agentnätet med folk ur den egna gruppen gick det hela mycket långsamt, så långsamt att andra
grupper, bl.a. genuesarna, konkurrerade ut dem. Maghribi utvecklade således horisontella
sociala strukturer som präglades av jämlikhet, lika status och överhuvud taget symmetri inom
de egna leden, med det var en gentemot andra grupper segregerande strategi.
55
De genuesiska köpmännen hade utifrån sina individualistiska ’behavioural beliefs’ inte
tillgång till lika effektiva interna informationsnätverk som Maghibri. Men de hade å andra
sidan inte några problem med att snabbt bygga upp bilaterala överenskommelser med agenter
varhelst de träffade på lämpliga personer. Genuesarna utvecklade vertikala sociala strukturer
med stor asymmetri vad gäller normer, roller, status, osv. Greif visar också att detta ledde till
att de därigenom tvingades till organisatoriska och andra innovationer, t.ex. när det gällde
företagsbildning, ägarformer, kontraktsmodeller, bokföringsmetoder, osv.
Hur skall vi tolka detta, och vad kan vi dra för slutsatser? Några slutsatser förefaller till att
börja med fullt rimliga. Det förefaller rimlig, att det i samhällen utvecklas kulturellt betingade
trosföreställningar och värdesystem. Det förefaller också rimligt att dessa förställningar,
värderingar, normer och sociala regler så att säga visar sig i människors beteenden när de dels
ställs inför komplexa och ovissa situationer, dels samtidigt tvingas handla. Att hålla sig till
dessa föreställningar, normer etc. blir i sig en tillits-strategi för att reducera komplexiteten.
Det är dessutom i princip samma sorts strategi som vi ovan har diskuterat i termer av
”dynamisk konservatism”. En ytterligare slutsats är att vi genom Greifs arbete återigen
påminns om att vi måste tränga ned i djupa historiska lager för att förstå fenomen som har
med tillit och misstro att göra.
En tredje slutsats är emellertid inte fullt lika självklar. Det verkar att döma av Greifs exempel
som om interpersonell tillit inom en grupp (Maghribi) kan existera tillsammans med social
misstro gentemot andra grupper, ja t.o.m. att tilliten inom gruppen är orsaken till misstron
utanför densamma. Fenomenet är emellertid välkänt från bl.a. gruppsykologin och har med
den horisontella och symmetriska sociala strukturen i gruppen att göra; man värnar om den
inre balansen i gruppen på bekostnad av de yttre relationerna. Detta verkar således tala mot
offentliga strategier som går ut på att man skall försöka ”bygga” sociala nätverk som baseras
på stark interpersonell tillit mellan företag. De framgångsrika genuesiska köpmännens sociala
strukturer, å andra sidan, var således vertikala och asymmetriska, och sannolikt därmed mer
fyllda med spänningar, motsättningar och konkurrens. Den tentativa slutsatsen, att detta skulle
vara en effektivare form för ekonomisk utveckling, åtminstone när det gäller att komma förbi
problemet med segregerande misstro gentemot främlingar, kan tyckas svårare att smälta. Men
det finns både teoretiska och empiriska argument som talar för att det förhåller sig just så.
Seligmans hela argumentering handlar dessutom om just detta, dvs. att det är det okända hos
”de andra” som mer eller mindre tvingar fram tilliten. Men en förutsättning för denna
”självutveckling” av tillit i det större sociala systemet är att det mindre systemet (familjen,
släkten, klanen, stammen, sekten, skrået, etc.) inte har låst sig fast i en familjaritet som bygger
på starka utvärderingar.
Vidare vad gäller teoretiska argument går som vi sett både Lyotards och Berlins pluralism ut
på att vi måste lära oss leva med en värld som är både plågsam (”agonistic”) och
asymmetrisk. Det vill säga, vi tvingas ständigt reducera det komplexa, asymmetriska och ofta
smärtsamma till hanterliga modeller av verkligheten, modeller till vilka vi kan sätta vår tillit.
Men hur förenklade dessa modeller än är så inkluderar de spänningen mellan tillit och
misstro; förenklingen gör bara att spänningen blir tolerabel och därmed hanterlig. Att sträva
efter ett system, en grupp eller ett nätverk i total inre balans och harmoni är således detsamma
som ”att längta efter en sarkofag”, som Lyotard uttryckte det.
Och ett empiriskt argument: I dåvarande ERUs ”Gnosjö-fenomenet” (Ds 1992:91) skriver
forskarna om sina empiriska resultat att ”det kanske mest förvånande av allt […] är att
56
företagen i studien endast i liten utsträckning samarbetar med andra företag och att
samarbeten med andra företag i Gnosjöregionen nästan helt saknas”. Det vill säga, forskarna
fann till sin förvåning inte de ”länkar” mellan företagen i Gnosjö som de hade trott att de
skulle finna. Däremot fann de att Gnosjö-företagens kontakter med både leverantörs- och
kundföretag utanför Gnosjö var mycket täta. Alltså, tvärtemot den vanliga föreställningen att
det är ett tätt nätverket mellan företagen Gnosjö som är framgångsnyckeln så tycks ”Gnosjöfenomenet” mer likna den genuesiska modellen än den Mahgribiska, och därmed också mer
den som Seligman utvecklat än den som Putnam och Fykuyama beskrivit.
Policyimplikationer
Sztompkas (1999) i huvudsak sociologiska analys av begreppet tillit utmynnar inte i några
direkta policyrekommendationer. Vid en nära läsning kan man möjligen se indirekta
antydningar som har med demokratins roll i samhället att göra. Demokratin föder tillit, men
tilliten föder också demokratin. Att upprätthålla demokratiska institutioner ger därmed också
nödvändig social tillit som samhället behöver för sitt fortbestånd. I stort längre än så går inte
Sztompka, vars arbete således kan sorteras in under matrisens kategori ”förståelseorienterade
samhällsvetenskaper”. Detsamma gäller naturligtvis både Seligman och Greif.
Earl & Cvetkovich (1995), å andra sidan, driver i Social Trust. Towards a Cosmopolitian
Society ett tydligt policyorienterat resonemang. Vi skall kort beröra detta arbete innan vi
avslutningsvis kommenterar Maskells et al (1998) modell av hur tillit (kan) utvecklas i
kluster. Den centrala tesen i Earls & Cvetkovichs arbete är att det finns två former av social
tillit: Den ena, som de kallar ”pluralistic social trust”, är den sorts social tillit som är den
existerande och dominerande i våra samhällen. Den andra, som de kallar ”cosmopolitan social
trust”, är den form av social tillit som de menar att vi behöver i framtiden. Den förra formen,
den som de något förvirrande kallar pluralistisk, leder till segregation, därför att den framför
allt handlar om tillit i och till den egna gruppen och till historiskt fixerade kulturella värden.
Den kosmopolitiska formen av social tillit baserar sig på framväxande (”emergent”)
värderingar mellan grupper. Denna form för social tillit bejakar alltså risktagande, permeabla
gränser mellan grupper och samhällen, osv. Vi känner omedelbart igen den här tudelningen
från såväl Sztompkas och Seligmans som Greifs respektive begreppsarsenaler. Däremot
använder Earl & Cvetkovich termen ”pluralism” i negativ mening, medan vi ovan just har
hänvisat till framför allt filosofer som använder den positivt. Vi skall diskutera den här
skillnaden under hand.
Vi kan alltså omedelbart konstatera att den pluralistiska sociala tilliten i Earls & Cvetkovichs
tappning påminner om Greifs kollektivitiska Maghribi-kultur och Seligmans resonemang om
starka värderingar och familjaritet av det första slaget, medan den kosmopolitiska social
tilliten påminner om den individualistiska kultur som de genuesiska köpmännen utvecklade
och därmed också om Seligmans resonemang om familjaritet av det senare slaget. Earls &
Cvetkovichs fråga är hur man skall kunna utveckla kosmopolitisk social kultur i samhället i
stort. Eller mer precist: ”We have to learn, […], how to create social trust” (Earl &
Cvetkovich 1995:102). Innan vi antyder deras svar (det är för omfattande för att redovisa mer
i detalj) måste vi dock ge ytterligare några förutsättningar i deras resonemang.
Även Earl & Cvetkovich utgår från Luhmanns dictum att tillit ytterst handlar om att reducera
social komplexitet. Men de skiljer skarpt mellan interpersonell tillit och social tillit. Den förra
formen praktiseras i mindre samhällen och ”mindre situationer” när människor i princip kan
träffa varandra och lära av och om varandra genom interaktion, säger de. Och detta, fortsätter
de, var det normala i det historiska samhället. Pluralism betyder här alltså många små lokala
57
kulturer som inom sig är tätt kulturellt integrerade, men som mellan varandra föder
misstänksamhet och misstro. Men det moderna samhället är hyperkomplext och människor
måste sätta till sin tillit till system av olika slag, och dessa system griper över många lokala
kulturer, dvs. tillfällena att träffa varandra och att lära av och om varandra är starkt
begränsade. Det är denna nödvändiga systemtillit som Earl & Cvetkovich kallar ”social trust”
och som alltså finns i de två varianterna ”pluralistic social trust”, som håller på att bli alltmer
anakronistisk och dystopisk, och ”cosmopolitan social trust”, som vi alltså behöver mer och
mer av. Frågan är alltså hur den skall skapas.
Earls & Cvetkovichs grundläggande idé – och här skiljer de sig kraftigt från framför allt
Seligman, är att social tillit grundar sig på kulturella värden kommunicerade av eliter genom
berättelser (”narratives”). Vi är nu alltså återigen inne på språkets roll. Social tillit har
utvecklats parallellt med komplexiteten i samhället, säger de. Den sociala tillitens språk har
underlättat framväxten av det komplexa samhället, och omvänt har den ökade komplexiteten i
samhället ställt ökade krav på möjligheterna att tala om social tillit. Och det är kulturella eliter
av olika slag (författare, konstnärer, politiker, forskare, osv) som både har formulerat dessa
krav och som har utvecklat språket för att utveckla den sociala tilliten.23 Ett program för att
öka den sociala tilliten måste således i sitt språk inrymma den sociala grunden för social tillit.
- Vi kommer att återigen att stöta på den här idén, men då under benämningarna ”diskursinstitutioner” och ”supercoding institutions”, när vi kommer in på avsnittet ”Styrning”.
Nå, detta med ”berättelser” kan naturligtvis verka en smula hårdsmält för dem som inte haft
möjlighet att tidigare bekanta sig med de här idéerna. Men redan när vi talar om visioner och
visionering, om politisk retorik (i god mening), om forskningsprogram, osv. så är vi inne på
vad Earl & Cvetkovich menar med berättelser. Det verkar alltså vid första anblicken som om
de menar att eliters berättelser är den strategi som behövs för att skapa social tillit. Men de gör
en skarp åtskillnad mellan begreppen ’strategi’ och ’berättelse’. En strategi, säger de, är en
isolerad teknik som appliceras på en problemkontext för ett särskilt syfte.24 En strategi har
alltså ingen mening i sig självt, utan dess mening härleds från den kontext i vilken den
används. En strategisk ansats är därför enligt Earl & Cvetkovich ett försök att ”trixa” med vad
som för tillfället är tillgängligt, men utan att störa eller beröra helheten. En berättelse, å andra
sidan, genererar mening och skapar kontext, den stör den existerande helheten och skapar en
ny. En strategi är således en del, medan en berättelse är ett helt. Detta innebär att försök att
använda social tillit som strategi sannolikt misslyckas eftersom meningen med social tillit i
detta fall är fullständigt obestämd. Social tillit kan bara lyckas som berättelse, dvs. som
skapare av mening, inte som mottagare. – Som synes för Earl & Cvetkovich ett resonemang
som har starka logiska likheter med vad vi ovan har redovisat som skillnaderna mellan
”single-” och ”double-loop-learning” och förändring av första respektive andra ordningen.
Slutligen, Earl & Cvetkovich utvecklar sin syn på vad som behövs för att skapa ”kosmopolitiska berättelser”. De snubblar inte på sitt eget resonemang genom att föreslå en strategi.
Men de preciserar och exemplifierar vad sådana berättelser kan vara och överlåter därmed åt
läsaren att indirekt dra de strategiska och policymässiga slutsatserna. Vi skall inte säga mycket
23
I en artikel i Moderna Tider (september 2001) modifierar Bo Rothstein den här uppfattningen vad åtminstone
gäller svenska förhållanden. ”Tilliten kommer från ovan”, säger han, och menar att Putnam har fel. ”Det är inte
fotbollsklubbar som ger socialt kapital. Det är kompetenta tjänstemän och poliser som får demokratin att
fungera.” Hans poäng är att ”[m]edan förtroendet för politikens representativa sida ligger på minus, är
förtroendet högt för de institutioner som har i uppgift att genomföra den offentliga politiken”.
24
Den här definitionen på, eller kanske hellre beskrivningen av, vad en strategi är kan naturligtvis inte lämnas
okommenterad. Det är uppenbart att Earl & Cvetkovich inte tar hänsyn till s.k. ”emergent strategies” som just är
kontextberoende. För en mer ingående diskussion om detta se t.ex. Mintzberg et al (1998).
58
om detta, inte för att vi tar avstånd, utan för att det skulle föra för långt bort från fokus i denna
uppsats. Låt oss emellertid konstatera att Earl & Cvetkovich, lutar sig tungt mot två
amerikanska filosofer, Richard Rorty och Martha Nussbaum. Båda har med sina skrifter väckt
uppmärksamhet långt utanför de snävare akademiska kretsarna. I just vårt fall (vad tillit och
misstro betyder för regionala innovationssystem och kluster) är Nussbaums idéer av större
intresse än Rortys, och vi inskränker oss till följande korta kommentar: Nussbaum har väckt
internationell uppmärksamhet med sin analys av Aristoteles etik, retorik och poetik
(Nussbaum 1978, 1986, 1994). Hon har pläderat för s.k. ”liberal education”, dvs. för satsning
på högre utbildning som lägger tonvikt på etisk och estetisk bildning (Nussbaum 1997). Hon
har skrivit om hur domare och åklagare nästan alltid har en möjlighet att inom lagens ramar
träffa ett val, men att det valet ofta kräver allmänmänskliga omdömen, något som kan tränas
genom empatisk analys av t.ex. antikens dramer (Nussbaum 1995a). Men hon diskuterar
också Henry James’ (bror till William) romaner för att belysa komplexiteten och de
smärtsamma värdekonflikterna i människors liv (Nussbaum 1990). Hon är översatt till
svenska, bl.a. genom en essäsamling om etik och politik (Nussbam 1995b). Den
uppmärksamhet hon väckt gäller alltså framför allt hennes sätt att använda dramer och
romaner, antika såväl som moderna, för att analysera det moderna samhällets komplexitet och
värdekonflikter. Hon analyserar m.a.o. vad Earl & Cvetkovich menar med ”berättelser”
(’narratives’). Vi förstår Earl & Cvetkovich så, att de med Nussbaums analyser av de stora
berättelserna redovisar vad som krävs av ett ”kosmopolitiskt ledarskap” – sådana berättelser
om framtiden som människor kan sätta sin tillit till.
Här finns alltså en betydande skillnad mellan Sztompka, Seligman och Greif å den ena sidan,
och Earl & Cvetkovich å den andra. De tre förra ser tillit som något som självutvecklas i
komplexa sociala system, ja något som t.o.m. är systembevarande och som därmed en
nödvändig lösning på problemet med den tilltagande komplexiteten i samhället. Men det går
inte att organisera fram denna tillit, den uppstår för att vi inte har något val. Seligmans
hänvisning till Luhmanns uttalande att ”trust cannot be demanded, only offered and accepted”
ger dock en öppning mot Earl & Cvetkovichs tolkning av begreppet ”cosmopolitan social
trust”. Det vill säga, man kan inte kräva att berättelserna skall väcka tillit, men man kan
erbjuda dem och ha tro på (’belief’) att de kommer att accepteras.25
Tillit i fyra steg
Nå, mot den här bakgrunden skall vi alltså avslutningsvis en gång till se på Maskells et al
(1998) fyrstegsmodell av hur tillit (kan) utvecklas i ett kluster. Förutsättningen för modellen
25
Det kan i vårt ”förvetenskapligade” och ”teknologifierade” samhälle tyckas att en föreställning om
berättelsernas stora betydelse är milt sagt världsfrånvänd, åtminstone i ett samhällsekonomiskt perspektiv. Från
ett idéhistoriskt perspektiv är denna föreställning dock både realistisk och välbekant. I ett mycket långt historiskt
perspektiv kan man nämligen tydligt se, att det genom århundradena pågått en ”kamp” mellan filosofin och
retoriken om vilken kunskapsriktning som skall ha det största inflytandet i samhället; det har handlat om en
konflikt om kunskap som resultat om kontemplation, eller om kunskap som resultat av aktion. Sedan
upplysningstiden har vi i västerlandet präglats av filosofins anspråk på att det är den som är mest lämpad att
blottlägga sanningen, och därmed att vara ”vetenskapernas moder”. Under tidigare perioder (främst under Roms
glansdagar, högmedeltiden och renässansen) var det emellertid retoriken som hade ”ledningen”. Det är utan
tvekan så, att retoriken (nota bene, inte som advokatyr, utan som en grundläggande form för kunskapsbildning)
nu återigen håller på att vinna terräng. Inte så att den håller på att ”återta ledningen”, men som resultat av en
växande insikt att konflikten redan från början var en chimär. En ”longitudinell” studie om hur de två
riktningarna har växlat vid ”makten” när det gäller inflytandet över undervisningen vid amerikanska universitet
finns i Kimball, B. A. (1995); Orators & Philosophers. A History of the Idea of Liberal Education. The College
Board. En ”djupstudie” av konfliktens karaktär och vad den s.k. nya retoriken står för har presenterats i
Rosengren, M. (1998); Psychagogia. Konsten att leda själar. Om konflikten mellan retorik och filosofi hos
Platon och Chaïm Perelman. Symposion.
59
är alltså att två parter har behov av varandras kunskaper, men initialt litar de inte på varandra.
Om vi ”klär av” modellen all kringtext så återstår följande stomme:
Steg I: Båda parter misstänker att de skulle tjäna på att komma över kunskap som den andre
besitter. Men för att komma över kunskap måste man själv ha kunskap att erbjuda. Men detta
är ett i både tid och pengar ineffektivt sätt att få ny kunskap eftersom man måste leta efter
någon som både har intresse av den kunskap man själv har och som dessutom har intressant
kunskap att byta med.
Steg II: Parterna håller kontakt med varandra. Man vinner både tid och pengar genom att
slippa sökprocessen. Med tiden utvecklas en ”dyadisk” och stabil relation. För varje gång man
byter kunskap med varandra minskar kostnaden och gradvis minskar tidigare missförstånd
och tolkningssvårigheter. Mängden kodifierad kunskap som byts kan ökas, komplexiteten i
kunskapsutbytet ökar och en interorganisatorisk kompetensen börjar utvecklas. Med tiden kan
också tyst kunskap utväxlas.
Steg III: När de gemensamma investeringarna i tid och pengar har blivit tillräckligt stora
inträffar en kvalitativ förändring. De ackumulerade investeringarna får parterna att uppträda
”som om de litade på varandra”, dvs. ju större gjorda investeringar desto större ömsesidig
tillit. Kunskapsflödet mellan parterna behöver nu inte längre vara strikt reciprokt, och det
behöver inte heller längre ske vid exakt samma tidpunkt. Genom att lita på att viss kunskap
som erbjuds gratis idag kommer att återgäldas på ett eller annat sätt vid något senare tillfälle
så ökar kunskapsflödet mellan parterna än mer.
Steg IV: Dyadiska partnerskap kopplar ihop sig med andra partnerskap och bildar på så sätt
nätverk. I dessa nätverk kan varje aktör få tillgång till kunskap genom att tillgodogöra sig de
tillitsskapande investeringar som gjorts i andra partnerskap (”din vän är min vän”). Missbruk
av tillit i tätt knutna företagsnätverk är i princip ett icke-alternativ. Straffet är strängt för att
missbruka eller svika tillit och för att skada ett över lång tid omsorgsfullt uppbyggt förtroende
mellan intima affärskontakter: Den skyldige möts av misstro och mister sin plats i nätverket,
och alla vet att det inte finns något substitut för förlorad tillit.
Man känner nu omedelbart igen ett antal drag i den här modellen. Kultur som
grundförutsättning för tillit nämns visserligen inte i modellen, men Maskell et al har kraftigt
betonat att platsens ”institutionella strukturer”, dvs. kulturen, är en grundförutsättning för
”local capabilities”. Å andra sidan diskuterar de inte huruvida dessa lokala förutsättningar och
kapaciteter innehåller något som skulle kunna likna ”cultural beliefs”, eller för den delen
”behavioural beliefs”. En fråga att fundera på är också om fyrstegsmodellen ovan beskriver
ett samhälle med kollektivistiska eller individualistiska värdestrukturer. Och vad för slags
starka utvärderingar äger rum där?. Steg IV antyder dock ett kollektivistisk samhälle med
horisontella och symetriska relationer mellan parterna, dvs. i så fall ett segregationistiskt
samhälle. Är kluster segregationistiska i förhållande till andra kluster?
Man känner också igen ansatsen att analysera tillit från ett kalkylperspektiv. Parterna
kalkylerar risker, möjliga vinster och tillit som investering. I fyrstegsmodellen finns
emellertid ingen ansats att se tillit som ett sätt att reducera komplexitet. Överhuvud taget är
Maskells et al modell typisk i den meningen att den ser tillit som en resurs och som ett
kapital. Det är en i den meningen typisk modell gjord av ekonomer (ja, egentligen ekonomgeografer). Det är också en modell som nästan uteslutande handlar om interpersonell tillit; där
finns ingen antyudan om någon form av social tillit, vare sig i Sztompkas eller Earl &
60
Cvetkovich’ version. I modellen lyser överhuvudtaget systemperspektivet med sin frånvaro.
Här finns heller ingen antydan om att tillit som tro (’belief’) skulle kunna spela någon roll i
sammanhanget, t.ex. tro på en affärsidé, tro på en vision, tro på ett ledarskap, osv. Slutligen
finns här heller ingen antydan om en ”berättelse” för parterna att sätt sin tillit till. Enligt
modellen växer istället tilliten fram som ett resultat av kalkyler baserade på egennytta och risk
för repressalier om man bryter förtroenden och visad tillit. Detta är en modell som möjligen
skulle kunna beskriva hur tillit byggs upp i ett slutet samhälle, i en halvt hemlig organisation,
t.ex. i den organiserade brottsligheten i södra Italien.
En fråga återstår: Är Maskells et al modell en modell av, eller en modell för? Det vill säga,
gör modellen anspråk på att beskriva hur tillit historiskt har byggts upp i kluster? Eller gör
den anspråk på att normativt beskriva hur tillit genom exogena åtgärder skulle kunna byggas
upp i ett kluster? Svaret är uppenbart. Detta är en deskriptiv modell. Den har ett visst om än
begränsat värde för att öka förståelsen för tillitens funktion och framväxt i kluster. Men den
kan inte användas normativt, t.ex. i statliga program för att ”styra fram” kluster.
Sammanfattande reflektioner om tillit
Att både interpersonell och social tillit är viktiga förutsättningar för såväl innovationssysten
som kluster torde således stå utom allt tvivel. De socio-ekonomiska processerna i både
innovationssystem och kluster har att göra med förväntningar, sårbarhet och risktagande, men
också med kollektivt och expansivt lärande. Ingen kan emellertid ha full inblick i, kunskap
om, och kontroll över innovativa system och kluster. De är, och kommer alltid i västentliga
avseenden att vara, oöverskådliga, riskfyllda och okontrollerbara. Vi har således inget val
annat än att reducera all denna komplexitet till hanterbara modeller av verkligheten; kognitiva
modeller som ger mening åt den kaotiska verkligheten; språkliga modeller så att vi kan tala
om den på ett meningsskapande sätt. I komplexa sociala system överhuvud taget, således
inklusive de vi kallar ”innovationssystem” och ”kluster”, kan man m.a.o. se både
interpersonell tillit och systemtillit som ”primitiv” tillit för överlevnad. Men sådan tillit
förklarar inte dynamiken i innovationssystem och kluster, däremot är det utan tvekan så att
den är en omistlig del av sådana system.
Det verkar emellertid rimligt att utgå från att det finns en kvalitativ skillnad mellan tillit för
överlevnad, och sådan tillit som handlar om tro och tvingande möjligheter (”forced options”).
De tvingande möjligheterna är kulturbundna och har att göra med normer, regler, institutioner
och trosföreställningar, som i sin tur kan vara av olika slag i olika kulturer och på olika
platser; individualistiska trosföreställningar tycks skapa mer tvingande möjligheter och
därmed mer dynamik än vad kollektivistiska trosföreställningar gör. Idén om stora och
tillitsskapande berättelser är förenlig med detta synsätt. Stora berättelser genererar mening
och skapar kontext, de är normerande och ger etisk vägledning och existentiell orientering.
Berättelser av det här slaget stör den existerande helheten och skapar tillit till en ny ordning,
däri ligger dynamiken. Ett svenskt exempel på en sådan berättelse är berättelsen om
folkhemmet så som den berättades från mitten av 1930-talet och ca 40 år framåt. Andra försök
att lansera stora berättelser har inte varit lika framgångsrika och de har därmed heller inte
förmått genera tillit av någon nämnvärd omfattning; vi tänker på berättelsen om
”kunskapssamhället”, och nu senast om ”IT-samhället”. Om inte berättelsen om ”det regionala
innovationssystemet” är trovärdig, dvs. om inte ”berättaren” (VINNOVA?) lyckas göra den
trovärdig, kommer den heller inte att generera den dynamiska tilliten.
Och därmed har vi kommit till begreppet ’styrning’.
61
Styrning
Inledning
I de många förståelseorienterade studierna av innovationssystem och kluster är det sällan som
uppmärksamheten är riktad mot styrfrågorna. Man tar därmed heller inte ställning till frågan
om styrning har varit möjlig eller inte. Det är en icke-fråga. Utgångspunkten för de
policyorienterade studierna, å andra sidan, är naturligtvis att det är möjligt att styra
utvecklingen, på ett eller annat sätt, med hjälp av en eller annan strategi, som därtill oftast är
vetenskaplig baserad. Detta har sedan länge dessutom varit, och är fortfarande, en
grundläggande utgångspunkt i de svenska regeringarnas forsknings-, närings- och, som det
numera heter, innovationspolitik. Uppmärksamheten riktas mot olika slags strukturer och
processer, som enligt någon teori eller idé förutsätts nödvändiga att åstadkomma för att uppnå
de eftersträvade innovations- och klustereffekterna. Just nu handlar det i stigande grad om de
lär- och tillitsprocesser som anses nödvändiga att skapa.
Observera att vi här inte ger oss in på en lämplighetsfråga, dvs. om t.ex. staten bör
interventera i samhällsutvecklingen, eller om samhället bör överlåga detta till
marknadskrafterna. Vi skall istället se på olika uppfattningar huruvida det är möjligt eller inte
att styra utvecklingen. När vi då säger att utgångspunkten för de policyorienterade studierna
är att det är möjligt att styra samhällsutvecklingen så betyder det naturligtvis inte att man i
dessa studier föreställer sig att detta är en enkel fråga. Nej, men där finns en föreställning att
det med bättre och bättre metoder trots allt går att nalkas en i total mening styrbar
samhällsutveckling, dvs. att det är teoretisk möjligt. Att man ännu inte nått detta ideala läge
tycks enligt denna uppfattning således mer bero på okunskap än på något annat, dvs. med
bättre och bättre kunskaper kommer man till slut att nå målet: den styrbara
samhällsutvecklingen.
Komplexitetsteoretikerna
å
andra
sidan
hävdar
att
samhällsutvecklingen på teoretiska grunder är omöjlig att styra i denna absoluta mening.
Däremot är den naturligtvis möjligt att påverka. Problemet är att man aldrig kan vara säker på
utfallet. Begreppet ’styrning’ skall alltså i det följande i stort sett genomgående förstås som
”försök till påverkan”.
Styrningsaspekterna har alltså hittills spelat en mer underordnad roll i de förståelseorienterade
studierna än i de policyorienterade. Fokus i de förra har istället riktats mot sociala processer
som formas i samspel mellan ett stort antal aktörer. Exempel på sådana studier är allehanda
nätverks- och systemanalyser. Staten (eller offentliga aktörer överhuvud taget) har här
vanligen uppfattats som en bland många involverade aktörer.
Under senare år har det dock skett en betydelsefull förskjutning inom båda dessa typer av
studier; forskningsintresset har gradvis förts över från enklare system- och nätverksteoretiska
ansatser till komplexitetsteoretiska. Begrepp som ’självorganisation’ och ’evolution’ har satts i
centrum och har kraftigt påverkat uppfattningen om komplexa sociala systems styrbarhet.
Begreppet ’governance’, som kanske oftast sätts i samband med demokratifrågor, har nu
också kopplats till den grundfråga om styrning som vi skall diskutera nedan, alltså om det
överhuvud taget alls är möjligt, och i så fall hur, och i vilken utsträckning, att designa,
planera, implementera, och styra komplexa sociala system. Man talar numera i det här
sammanhanget om ”multiple governance networks”, dvs. att samhället ”består av” subsystem
som vart och ett (själv)styrs av sitt ”governance network”, högskolesystemet av sitt,
näringslivet av sitt, kommun och landsting av sitt, osv. Hela samhället antas alltså
(själv)styras av ett ”governance complexity of the second order”, dvs. av ett komplext nätverk
62
av andra ordningen. Den brännande frågan är alltså hur det genom en sådan metastyrning är
möjligt att åstadkomma lärande och tillit inom och mellan olika ”governance networks”? Är
det möjligt att styra fram ett regionalt innovationssystem eller ett kluster? Och vem är i så fall
agenten? Eller är alla sådana system resultat av ”emergent strategies”?
Styr- och planeringstraditioner
Men de flesta människor föreställer sig dock nog trots allt, att samhället kan styras i ungefär
samma mening som man kan styra ett fartyg. Det vill säga, har regeringen (kommunstyrelsen,
etc.) bara bestämt sig för vart man vill och därtill har tillräckliga resurser och det rätta
maskineriet och dessutom kan sköta instrumenten för navigering så finns det egentligen inga
andra hinder att nå målet än otur, okunskap, korruption och/eller rent slarv. Det är naturligtvis
mot den här bakrunden som målstyrning har uppnått så vidsträckt popularitet och som
utvärdering tills nyligen mer eller mindre automatiskt har uppfattats som jämförelse och
värdering av uppnådda resultat mot uppsatta mål. Begreppet planering skall mot den här
bakgrunden förstås som i stort sett liktydigt med styrning.
Under 1900-talet har det således vuxit fram ett antal styr- och planeringstraditioner som
ansluter till det här sättet att se på styrning. Från 1930-talet växte till att börja med fram en
planerartradition, och då mot bakgrund av Keynes makroekonomiska idéer, funktionalismens
idéstoff och Poppers idéer om ”peacemeal social engineering”, som brukar kallas den
socialreformatoriska. Den hade, och har fortfarande, starka rationalistiska inslag och den
präglas alltså av ett påtagligt mål-medel tänkande. Perspektivet är dessutom uppifrån-och-ned.
Vartefter utmanades denna tradition av en närmast ultrarationalistisk planerartradition som
brukar kallas policyanalys. Den byggde, och bygger fortfarande, på stark övertygelse om
vetenskapens obegränsade möjligheter. Det är ingen överdrift att säga att planeringsscenen
från 1960-talet och framåt behärskades av policyanalysens vetenskapligt skolade experter,
som f.ö. tog en av systemteorins tidiga landvinningar i sin tjänst, dvs. cybernetiken.
Planeringen skedde nu ännu mera rationellt, instrumentellt och uppifrån-och-ned. Neoklassisk
ekonomisk teori har med tiden kommit att uppfattas som i det närmaste synonym med
policyanalysen.
Under 70-talet växte dialogtraditionen fram som en reaktion mot policyanalysen. Det här
planeringstänkandet manifesterades också i lagstiftningen, t.ex. i plan- och bygglagen och i
socialtjänstlagen. Som benämningen anger var nyckelorden nu dialog och samråd. Trots att
perspektivet nu alltså försköts till nedifrån-och-upp förblev ett rationellt mål-medel tänkandet
fortfarande dominerande.
Med marknadsliberalismens snabba uppsving från mitten av 80-talet vann policyanalysen
emellertid åter terräng; marknadstänkandet stod (står?) åter i centrum för
samhällsplaneringen. Samtidigt kan man emellertid över lag skönja en tilltagande
”biologisering” av vetenskaplig teori och nu växer intresset inom samhällsplaneringen för
institutioner av alla de slag. Styrfrågorna har vartefter allt mindre kommit att handla om
mekanik och krafter, och mer om interaktion och lärande. Den raka mål-medel rationaliteten
har börjat ifrågasättas. Överhuvud taget har den oreflekterade övertygelsen om samhällets
absoluta styrbarhet börjat luckras upp och olika slags idéer om ”självorganisation” och
”självstyrning” vinner nu alltså terräng.
Den tradition som brukar kallas social mobilisering måste därför slutligen nämnas. Den har
fått förnyad aktualitet just genom begreppen självorganisation och självstyrning. Traditionen
63
har visserligen hittills inte fått genomslag i den officiellt förda politiken i Sverige, men den
har präglat lokalt organiserade aktionsgrupper av olika slag, t.ex. inom miljörörelsen. Social
mobilisering som styr- och planeringsform har emellertid idémässiga kopplingar dels till EUs
subsidiaritetsprincip och ”empowerment”-begrepp, dels till de utvecklingsprogram som
bygger på idéer om partnerskap av olika slag. Vi återkommer till detta. Dock vill vi redan här
påpeka att begreppen ”självorganisation” och ”självstyrning” har två olika konnotationer. Den
ena är till demokratibegreppet och till demokratiprocesser. Den andra är, som vi visat ovan,
till systembegreppet och komplexitetsteori. Vi kommer i första hand att diskutera den senare
konnotationen.
Begreppet ’interactive governance’
När det gäller styrning har sålunda en mängd instrument utvecklats inom olika
planerartraditioner. Hit hör t.ex. metoder för konsekvensanalys inom miljöpolitikens område.
Inom management och styrning av företag finns en mångfald av ledarskapsmetoder, osv. I den
mån dessa instrument och metoder inte är resultatet av ren ”trial-and-error” är de således alla
sprungna ur någon form av teoribildning. Vi skall därför fokusera ”nivån över” instrumenten
och metoderna, dvs. på de teorier ur vilka man nu försöker utveckla de nya styrmetoderna och
instrumenten.
Som vi antytt ovan har det alltså skett en betydande vindkantring inom ekonomisk
teoribildning under framför allt 1990-talet. Institutionell teori har vunnit terräng i förhållande
till neoklassisk. När man sålunda säger att den institutionella teorien är ”biologiserad” jämfört
med den neoklassiska menar man bl.a. att man återinfört det dynamiska och evolutionära i det
ekonomiska tänkandet (t.ex. Hodgson 1993). Men därtill har man också fört in
systemtänkande och tänkande om nätverk och det komplexa (Harvey & Reed 1997). Den här
förändringen går dessutom hand i hand med tänkandet om informations- och
kommunikationsteknologins utveckling och påverkan på samhället (t.ex. Castells 1996-99).
Dessa förskjutningar i samhällsekonomisk teoribildning har således lett till uppkomsten av
nya ”frameworks” eller ”approaches” när det gäller rekommendationer för politikutformning,
dvs. när det gäller nya strategier, instrument och metoder för styrning-, planering- och (inte
minst) kollektivt och expansivt lärande. EUs och OECDs ekonomer har således sedan några
år rekommenderat de nationella regeringarna att satsa på de dynamiska innovationssystemen
istället för på mer eller mindre mekanisk ”technology transfer”, som sedan början av 1980talet varit neoklassikernas favoritgrepp. Och inom s.k ”science studies” har man under senare
år diskuterat ”trippel-spiraler” (samverkan ’university-industry-government’), osv. När det
kommer till kritan är man dock inom dessa nya teoriansatser ytterligt osäkra på hur man
faktiskt skall åstadkomma samhällsinnovation och hur man t.ex. skall få igång regionala
”trippel-spiraler”. Man är sålunda mitt uppe i en som det synes lovande teoribildning om
utvecklingsstrategier, men på den operativa nivån har man i stort ännu inte mer än börjat
utveckla begrepp för nya operativa metoder och instrument (Uhlin, et al 2000).
Det finns två rimliga och komplementära förklaringar till den här situationen; dels försöker
man från politiskt håll otåligt få fram nya styrinstrument för ekonomisk utveckling ur en
ekonomisk teoribildning som ännu bara är i sin linda, dels har flertalet samhällsvetare ännu
inte mer än nätt och jämt börjat arbeta med den begreppsvärld som ryms inom metabegreppet
komplexa (sociala) system (Uhlin et al 2000). Överhuvud taget råder stor osäkerhet om i
vilken grad – om alls – man kan använda i huvudsak naturvetenskaplig och matematisk
komplexitetsteori inom samhällsvetenskaperna (Kiel & Elliott 1997). Trots detta finns det
samhällsvetare som på ett åtminstone för oss rimligt övertygande sätt har givit sig in på detta
64
område. Amin & Hausner (1997), Jessop (1997) med flera geografer, ekonomer, statsvetare
och sociologer hör till denna ”förtrupp”. De har fokuserat begreppet ’interactive governance’
inom ramen för komplexitetsteori.
Orden ”interactive” respektive ”governance” antyder att det handlar om någon form av
gemensam och reciprok styrning. Utgångspunkten för deras begreppsbestämning är, att varje
aktör som vill försöka styra ett komplext socialt system i någon viss riktning inte kan hantera
det ”utifrån” eftersom han eller hon oundvikligen är deltagare i systemet, dvs. varje försök till
styrning sker alltid i en komplex och dynamisk relation till andra deltagare i systemet. Ett
komplext system har, som vi diskuterat ovan, över huvud taget egenskapen att ingen kan
observera det ”utifrån”, dvs. ingen extern observatör kan ha full översikt eller kunskap om
hela systemet. Men ingen kan alltså heller ”inifrån” ha full kunskap om hela systemet. Det vill
säga, i ett komplext socialt system är det enbart samtliga aktörer uppfattade som ett kollektiv
som har ”full” översikt och kunskap om systemet.
Mot den här bakgrunden hävdar Jessop (1997), att en social ordning på en gång är både
slumpartad och medvetet designad. Han kallar denna mekanism ”contingent nessecity” och
menar att den har fyra konsekvenser: (a) i sociala system reducerar deltagarna komplexiteten
till modeller av verkligheten (jfr Luhmann 1995); (b) därtill utvecklas kapacitet för dynamiskt
socialt lärande i sådana system (jfr t.ex. Engeström 1987); (c) vidare sker där en ständig
utveckling av metoder för koordinering av handlingar över sociala gränser, mellan olika
meningssystem och intressen, osv. (jfr t.ex. Ostrom 1990); (d) slutligen etableras inom system
av det här slaget såväl en gemensam världsbild för individuella handlingar som ett system för
meta-styrning för att stabilisera nyckelaktörers orientering, förväntningar och
handlingsnormer (jfr t.ex. Stone 1998).
Jessop menar nu alltså (och det är detta som vi uppfattar som hans huvudsakliga poäng), att en
social ordning i ett komplext system inte bara är ett oavsiktligt resultat av mänskliga
handlingar (ex post), utan att det faktiskt också, åtminstone till viss del, är ett resultat av
planering och styrning (ex ante). Men, och för att ange två extremer, det handlar varken om
konstruktivistisk design (á la Berger & Luckmann 1966) eller om social ingenjörskonst (á la
Popper 1957), utan om ”interaktiv social design”. Denna interaktiva sociala design inträffar
simultant på tre skilda nivåer där ömsesidigt socialt beroende utkristalliserar sig, nämligen (e)
i interpersonella relationer, (f) i interorganisatoriska relationer, samt (g) i relationer mellan
funktionellt differentierade institutionella ordningar. Den här stratifieringen är enligt Jessop i
första hand inspirerad av Clarence Stones (1993) regimteori (som vi återkommer till nedan).
Nå, medan punkterna (a-d) ovan utgör en slags oundgängliga konsekvenser av en social
ordning så utgör punkterna (e-g) alltså nödvändiga men inte tillräckliga villkor för interaktiv
social design. Ett ytterligare nödvändigt villkor säger Amin & Hausner (1997) är ”sense of
community” (jfr vad Elinor Ostrom kallar ”utveckling av institutioner för kollektiva
handlingar”; vi återkommer också till detta).26 Slutligen nämner Orillard (1997) också
”strategic guidance” som ett nödvändigt villkor för interaktiv social design. ”Strategic
26
Begreppet ”sense of community” har många konnotationer. Vi vill påminna om att det latinska ”senso
communis” och det engelska ”common sense” förvisso har betydelsen ”utveckling av institutioner för kollektiva
handlingar”, men att det också betyder ”sunt förnuft”. Det vill säga, antikens retoriker (t.ex. Aristoteles) menade
att det var särskilt förnuftigt att utveckla sådana institutioner för kollektiva handlingar som var fördelaktiga för
hela samhället. Sjuttonhundratalsfilosofen och universitetsläraren Giambattista Vico ansåg i linje med detta
resonemang att studenterna borde börja sin universitetsutbildning med övningar för att utveckla ”senso
communis”, istället för att börja med de då nya och moderna idéerna om vetenskaplig metod.
65
guidance”, understryker Amin & Hausner (1997), kan dock bara utövas av kreativa aktörer
med förmåga att agera i enlighet med reglerna för ömsesidig ”procedural rationality”. Det vill
säga, aktörer som har förmåga att koordinera institutionella strukturer trots att de är autonoma
och funktionellt åtskilda (pkt g ovan). Genom att influera/påverka dessa strukturers koder,
normer och procedurer kan vissa aktörer emellertid underlätta (”facilitate”) strukturernas
självorganisation samtidigt som de säkrar hela systemets regulativa funktion och utveckling.
Detta handlar alltså inte om ledarskap i vanlig mening, dvs. ett ledarskap som bygger på
någon form av hierarkisk ordning eller på formell status. Det handlar istället om komplex
social interaktion förstådd som förmåga att ”inifrån”, och alltså som en del av systemet, få
multipla ”governance networks” att samverka. Det här är såvitt vi förstår en nyckelfunktion
hos framgångsrika sociala system. Vi skall nedan se hur skilda forskare genom både teoretiska
analyser och empiriska studier har försökt kartlägga den här förmågan hos komplexa sociala
system.
”Strategic guidance” innebär enligt Amin & Hausner (1997), till att börja med och negativt
formulerat, att undvika att förstöra eller paralysera sådana spontant skapade ”governance
networks” som karakteriseras av att de rymmer olika slags rationalitet. Exempel på sådana
nätverk är trippelspiraler som rymmer både näringslivets, forskningsvärldens och det
offentliga systemets respektive, och stundom vitt åtskilda, rationaliteter. I positiv mening
handlar ”strategic guidance” således om att influera två eller flera ”governance networks” så
att de börjar överlappa och komplementera varandra och så att de kan utgöra grunden för en
”governance complexity” av andra ordningen.27 Statens roll i detta perspektiv är enligt Amin
& Hausner (1997), för det första, att fylla ett antal funktioner som ingen annan kan fylla,
nämligen (i) den samhällsstrategiska funktionen, (ii) koordinatorfunktionen, (iii)
förhandlarfunktionen, (iv) facilitator-funktionen, samt (v) funktionen att skapa konsensus. Det
vill säga, dessa funktioner utförs normalt av semi-autonoma (offentliga) organ som utgör
delar av det komplexa sociala systemet.
För det andra bildas det vanligen institutioner i den sociala processen som underlättar och
möjliggör för de involverade aktörerna att kommunicera med varandra så att de kan nå
överenskommelser. Man kan i det här sammanhanget tala om ”diskursinstititutioner” som
förser parterna med information och med språk (definitioner, kategorier, begrepp, modeller,
metaforer, osv.).28 Dessa institutioner, som också kan kallas ”supercoding institutions”
(Orillard 1997), tjänar alla parter, inklusive staten. Men att de överhuvud taget uppstår skall
alltså idealt ses som ett resultat av statens strategiska roll (”strategic guidance”).
Ett komplementärt sätt att se på statens roll i det här perspektivet är att se den som ”the
facilitating state”. Detta kan i sin tur ses som den innersta kärnan i Joseph Schumpeters
(1991) begrepp från slutet av 1940-talet: ’kollektivt entreprenörskap’. Det vill säga, och som
vi uppfattar det, i ett idealt entreprenöriellt samhälle bör begreppet ’interactive governance’
inkludera en proaktiv roll för staten vad gäller ”strategic guidance”. Detta är en roll som
ligger långt från policyanalysens föreställningar om styrning baserad på tydlig
måluppfattning, total kontroll över planeringsmetoder och andra styrinstrument, och full
kunskap om i grunden statiska omvärldsfaktorer. Å andra sidan är ett socialt komplext system
27
I REGINN-programmet har några sådana ”governance complexities” identifierats och analyserats; dels i ett
projekt i Rogaland, dels i ett projekt i Båtsfjord i Finnmark fylke. Se Uhlin & Løvland 2001.
28
Ett bra exempel på detta är när ”trippel-helix”- modellen introducerades i REGINN-programmet, vilket i sin
tur skapade utrymme för ytterligare ”strategic guidance” (se Uhlin et al 2000).
66
alltså heller inte ett oavsiktligt och slumpartat resultat av mänskliga handlingar. Nej, och som
Jessop (1997) uttrycker det, det är till viss del faktiskt också ”ett resultat av interaktiv design”.
Det finns emellertid en grundläggande otydlighet i det här sätten att se på statens (eller för den
delen kommunens) roll, en otydlighet som måste göras explicit. Den gäller statens dubbla roll
som, å ena sidan, deltagande utövare av ”strategic guidance” i systemet, och, å andra sidan,
en strävan att vara samhällsstrategiskt ansvarig och obunden observatör ”utanför/ovanför”
systemet. Ja, man kan naturligtvis diskutera om det är dubbla roller, eller om det är två olika
och åtskilda roller. Vi har nyligen diskuterat den här frågan i vår utvärdering av NUTEKs
företagskonsortieprogram. Om det sålunda är fråga om två olika och åtskilda roller kan man
tänka sig att huvuduppgiften på policynivån (riksdag, regering, departement) är att fatta beslut
i stort om inriktning, resursfördelning, kursändringar, osv. På programhanteringsnivån
(NUTEK, VINNOVA, osv.) är uppgiften att vara deltagande utövare av ”strategic guidance” i
de nätverk, kluster, innovationssystem, osv. som man driver på statsmakternas uppdrag.
Problemet är, att medan NUTEK (i fallet med företagskonsortieprogrammet) verkligen har
utövat ”strategic guidance” i en interaktiv lärprocess med företagen, så har departementet
stått utanför denna process. Mellan NUTEK och företagen har ett gemensamt ”governance
network” börjat byggas upp, ett styrningsnätverk som bygger på gemensamt lärande,
gemensam språkutveckling, osv. Men departementet har stått utanför, en lärklyfta har bildats,
och risken är därmed uppenbar att någon ”governance complexity of the second order” inte
kommer att byggas upp.
Om man å andra sidan ser detta som dubbla roller, dvs. att staten på en gång både måste
deltaga för att lära och för att utöva ”strategic guidance” och samtidigt stå ”utanför/ovanför”
för att kunna utöva sin samhällsstrategiska funktion, så blir frågan mer komplicerad. Det
omedelbara sättet att lösa problemet kan tyckas vara genom uppgiftsfördelning, dvs. riksdag,
regering och departement står ”utanför/ovanför” som observatörer, medan verk och
myndigheter är deltagare. Som vi sett uppstår och vidgas då emellertid lärklyftan. Om
departementet (som exekutiv företrädare för regeringen) å andra sidan också involverar sig
som deltagare i utvecklingsprocessen finns naturligtvis risk för att vederbörande statsråd kan
bli politiskt uppbunden, eller politiskt belastad av eventuella misslyckanden (alla
utvecklingsprogram blir ju trots allt inte succéer). Under vårt utvärderingsarbete med
företagskonsortieprogrammet har vi dock uppfattat, att man bland tjänstemännen på
programhanteringsnivån allmänt talar om en tydlig tendens att man på policynivån inte bara
vill initiera nya program utan att man där också i ökad utsträckning vill driva dem själva. Om
detta är sant eller inte kan vi inte uttala oss om. Men om det är det, skulle det kunna ses som
ett uttryck antingen för en vidgad lärklyfta, eller en tilltagande brist på tillit mellan
departement och myndigheter.
Att både delta i processen och att i någon mening stå ”utanför” den för att kunna länka in den
på goda banor är ett gammalt filosofiskt problem. Aristoteles diskuterade en särskild form för
visdom, phronesis, som handlade om att kunna vara både i och utanför skeendet för att kunna
fatta kloka beslut. Dewey diskuterade samma problem när han utformade sin pragmatiska
lärfilosofi om ”learning-by-doing” och ”lifelong learning”. Den norske filosofen Skjervheim
väckte stor uppmärksamhet på 1970-talet med sin lilla bok ”Deltagare och åskådare”, osv.
Gemensamt för dessa och många andra som diskuterat problemet är emellertid inte att de
pekat på svårigheterna att stå utanför/ovanför och att ha kritisk distans. Nej, problemet de
67
pekat på är det omvända, nämligen de problem som uppstår i samhället när vi väljer att bara
vara åskådare med kritisk distans, och inte lärande deltagare.29
Innan vi nu går vidare med Clarence Stones regimteori, som t.ex. Jessop hänvisar till som en
av sina inspirationskällor, vill vi göra en kort och avslutande reflektion vad gäller begreppet
’interaktiv social design’. Interaktiv social design kan således inte styras av någon enskild
aktör vare sig utanför eller inom det sociala systemet, ingen enskild aktör har full information.
Att många ändå försöker är en annan sak. Interaktiv social design, som vi förstår begreppet,
utspelar sig bortom det som är empiriskt möjligt att fullt ut erfara. Vi tolkar därför begreppet
som en process som ”bottnar” i det filosofen Roy Bhaskar (1979) kallar verklighetens domän.
Det vill säga, designprocessen äger delvis rum på en ontologisk nivå, som inte är möjlig för
någon att empiriskt erfara (eftersom ingen vare sig utanför eller i ett komplext socialt system
alltså har översikt över eller insikt i hela systemet). I verklighetens domän finns det emellertid
mekanismer som förmår producera händelser på en högre ontologisk nivå (i betydelsen ett
steg närmare den vardagliga verkligheten). Denna ”högre” nivå är alltså den som Bhaskar
kallar det faktiskas domän. Dessa händelser i sin tur kan vi direkt eller indirekt erfara på en
ännu högre ontologisk nivå som han kallar den empiriska domänen, dvs. denna empiriska
domän är den ”vardagsnivå” där vi kan göra empiriska observationer. En vanlig konsekvens
av detta synsätt är emellertid något som Bhaskar kallar ”det epistemiska felslutet”, dvs. när vi
talar om den empiriska världen och empiriska studier och därmed avser fakta, så gör vi ett
fatalt misstag eftersom vi då reducerar de tre domänerna till en. Vetenskapligt arbete, hävdar
han, innebär att identifiera och undersöka relationerna eller icke-relationerna mellan vad vi
empiriskt kan erfara, vad som faktiskt händer (och som vi alltså inte alltid empiriskt kan
erfara, t.ex. för att de inträffar på subatomär nivå, eller i människors psyken) och de
underliggande mekanismer som orsakar dessa händelser. ”Verklighetens domän är skild från
och större än empirins domän” (Bhaskar 1998).
Men kan nu naturligtvis fråga om detta är ett meningsfullt resonemang. Om det finns ”nivåer”
när det gäller interaktiv social design som vi aldrig någonsin kan nå eller erfara, är det då
meningsfullt att diskutera vad som händer på dessa nivåer. Naturligtvis. Om alla fakta, och
alla samband mellan dessa fakta, vore omedelbart empiriskt tillgängliga så behövdes inte
vetenskaperna och forskarna. Då behövdes bara insamlare av dessa fakta och samband som vi
alltså omedelbart skulle kunna observera. Det är för att vi inte direkt kommer åt vad som
händer ”under” den empiriska domänen som vetenskapen behövs. Och det är därför
vetenskapen överhuvud taget finns som fenomen. (Detta är själva utgångspunken för
Bhaskars ”critical realism”.) Forskarna kommer t.ex. inte åt den subatomära verkligheten
annat än genom indirekta och hypotetiska resonemang som de i bästa fall kan få bekräftade
genom den form av hypotesprövning som kallas experiment. Men inom
samhällsvetenskaperna och humaniora kan man inte genomföra experiment på samma sätt.
Här måste man använda andra metoder (se t.ex. Danermark et al 1997 som diskuterar
samhällsvetenskaplig metod i ett kritiskt realistiskt perspektiv).
Nå, om man nu trots allt accepterar tanken att ingen kan ha full insikt i eller kontroll över den
interaktiva sociala designen därför att den till stora delar äger rum på ontologiska nivåer som
ligger utom räckhåll för empirisk observation, vad finns det då för empiriska observationer av
värde i det här sammanhanget och hur hänger dessa empiriskt observerade fakta ihop med vad
29
I ett sammanfattningskapitel i Nordregios ovan refererade utvärderingen av NUTEKs
företagskonsortieprogram har vi givit ett antal konkreta förslag till hur det här problemet skulle kunna hanteras i
ett utvecklingsperspektiv.
68
som inte går att observera? Eller annorlunda uttryckt: Vad är det som orsakar det vi kan
observera? Jessop hänvisar alltså bl.a. till regimteorin.
Regimteori och teori för utveckling av institutioner för kollektiva handlingar
De hittills redovisade teoribildningarna har det gemensamt att de tydligt utgår från ett
systemteoretiskt synsätt. De två statsvetenskapliga teoribildningar som vi skall beröra nedan
har inte den här explicita kopplingen till komplexitetsteori, men implicit beskrivs och
diskuteras även i dessa statsvetenskapliga teorier ”det komplexa samhället” på ett sätt som är
kongenialt med komplexitetsteori. Vår poäng med att här lyfta fram två specifika
statsvetenskapliga teorier är alltså att de ger oss ytterligare aspekter på styrning och planering
av komplexa system.
Regimteori förknippas oftast med statvetaren Clarence Stones banbrytande studie (1989) av
staden Atlanta. Enkelt uttryckt kan man säga, att Stone visar att det inte är självklart att det är
de högsta och i demokratisk ordning utsedda organen som styr samhället, utan att det snarare
handlar om mycket komplexa koalitioner och allianser mellan många intressen inom och
utom den (parti)politiska sfären. Han kallar dessa koalitioner och allianser för ”regimer”. Det
är i dessa regimer, dvs. allianser och koalitioner mellan framför allt de politiska och
ekonomiska eliterna, som det egentligen kollektiva ledarskapet finns, det är där besluten i
verkligheten fattas, det är där man får saker och ting gjorda, och det är där ”social production”
äger rum (Fahlén 1998). Om varaktiga regimer upprättas menar Stone dessutom att något som
han kallar ”systemic power” uppnås; en sådan systemisk regim är dessutom ”empowering”
(Stone 1989).
En regim skall dock inte enbart förstås som en koalition av politiska och ekonomiska
intressen. En regim kan också vara symbolisk. Stone (1998) diskuterar t.ex. skolpolitik i
städer och skiljer då mellan ”employment regimes” och ”performance regimes”. I de förra
definierar man skolans problem i termer av låga lärarlöner, dålig personalpolitik, osv. I de
senare står utbildningen och resultaten i centrum, och bortom retoriken handlar detta
naturligtvis om ett helt annat slags systemtänkande än i den förra typen av regimer. Ett vanligt
exempel inom företagsvärlden på symboliska regimer är kostnadsregimer contra
intäktsregimer.
En regim kan emellertid inte kommenderas fram, säger Stone. Varje försök att medvetet
implementera en ny regim kommer ofrånkomligen att formas av de existerande procedurerna
och institutionerna. Duktiga och beslutsamma ledare kan emellertid åstadkomma förändring,
men då endast genom att vara ytterligt uppmärksamma på hur existerande former av
samordning kan förändras och förstärkas (jfr pkt g ovan). Stones definition av en regim,
the informal arrangements by which public bodies and private interests function together in order to be
able to make and carry out governing descisions (Stone 1989:6),
”stämmer” således tämligen väl med både vad många ekonomer, geografer och sociologer
säger om såväl innovationssystem, kluster som trippel-spiraler och vad t.ex. Amin & Hausner
säger om ”strategic guidance”. Men liksom dessa har Stone alltså också problem med frågan
hur man styr fram det nya; ”en regim kan inte kommenderas fram”. Kritiken mot regimteorin
har dock inriktat sig på andra aspekter: (a) Teorin bygger på få och induktiva observationer;
(b) Teorin befinner sig i en ”lokal fälla”, dvs. den tar inte hänsyn till på vilket sätt stadspolitik
förhåller sig till annan politik och andra förhållanden; (c) Teorin bygger på en alltför krävande
historisk analys (vilka är en regims egentliga historiska rötter?), osv. (Fahlén 1998).
69
Hittills har regimteori i huvudsak tillämpats för att studera stadspolitik i USA där starkt
näringslivsinflytande driver lokala myndigheter att söka olika allianser för att bedriva en aktiv
politik. Ett svenskt exempel på regimteori applicerad på stadspolitik är Anders Gullbergs
(2001) nyligen publicerade stora studie av cityplaneringen i Stockholm under efterkrigstiden.
Engelska forskare har under 80- och 90-talen emellertid också använt regimteori för att
studera lokal och regional näringslivspoltik i Birmingham och Bristol. Och i Norge har Rune
Slagstad (1998) använt ’kunskapsregim’ som nyckelbegreppet i sitt synnerligen
uppmärksammade och omdiskuterade arbete om den norska samhällsutvecklingen i allmänhet
och universitetens situation i synnerhet.
Den andra statsvetenskapliga teoribildningen som vi vill lyfta fram i det här sammanhanget
har sina rötter i spelteori och vad som brukar kallas teorin om allmänningens dilemma. Den
kallas också teorin om allmänningens tragedi, eftersom den har ansetts peka på en oundviklig
och tragisk process. Den teoribildning vi i första hand syftar på har sprungit ut ur Elinor
Ostroms (1990) uppmärksammade och prisbelönta forskning.
Allmänningens dilemma kan enklast beskrivas enligt följande (Lundqvist & Rothstein 2000):
Många kollektiva beslut i en demokrati gäller s.k. allmänningar, dvs. luft, vatten- och
fisketillgångar, men även sådant som den offentliga förvaltningen och rättssystemet. Men här
finns alltså en s.k. social fälla: (1) ”Alla” vinner om ”alla” väljer att samarbeta när det gäller
att utnyttja dessa gemensamma tillgångar; (2) Men om man inte litar på att ”alla andra”
samarbetar (t.ex. att lojalt betala sin skatt) är det meningslöst att själv samarbeta eftersom det
som skall åstadkommas kräver att ”alla andra” också samarbetar; (3) Det kan alltså vara
rationellt att inte samarbeta om man inte litar på att ”de andra” också samarbetar; (4) Effektivt
samarbete för gemensamma ändamål kan alltså bara uppstå om man litar på att ”de andra”
väljer att samarbeta; (5) Utan denna tillit slår alltså fällan igen: ”Alla” får det sämre trots att
”alla” inser att ”alla” skulle tjäna på att välja att samarbeta. ”Alla” förlorar långsiktigt när de
på kort sikt försöker maximera den egna nyttan.
Som synes handlar detta också om tillit och misstro. Vi skall dock här fokusera styrfrågan.
Ostrom har således visat, att det runt omkring i världen finns vad hon kallar ”självorganiserande” och ”självstyrande” institutioner för skötsel och nyttjande av gemsamma resurser.
Det gäller skogsbruk, fiske, vattenreglering, osv. Frågan hon undersöker är alltså hur det
kommer sig att det som är teoretiskt omöjligt, dvs. att undvika allmänningen dilemma, i själva
verket är praktiskt möjligt. Flera faktorer är avgörande säger hon. Bland annat pekar hon på
att de som påverkas av reglerna för resursuttag och skötsel måste ha rätt att delta i besluten
om dessa regler. De som övervakar och kontrollerar brukarnas beteende måste själva vara
brukare eller ha sitt uppdrag av alla brukare. Det vill säga, en centralt dirigerad lösning från
en statsmakt på allmänningens dilemma har små utsikter att lyckas jämfört med en lokal
lösning där brukarna själva tar ansvaret. Argumentet att privatisera allmänna resurser som en
lösning på allmänningen dilemma avvisar hon bl.a. med argumentet att det är omöjligt att
privatisera t.ex. fiskarna i havet.
Ostrom pekar vidare på att alla berörda brukare måste ha tillgång till lokala arenor för att
sinsemellan gemensamt lösa problem och konflikter. Själva beslutssituationen som sådan har
en avgörande betydelse för individernas syn på vad som ligger i deras egenintresse. När
människor försätts i en situation där de måste argumentera offentligt och stå till svars för sitt
handlande får de sociala normerna avgörande betydelse för att hitta en lösning på
allmänningens tragedi. Demokratiska beslutsprocesser skall alltså inte ses som en enkel
70
summering av individernas givna preferenser. Genom diskussion och dialog förändras
preferenser.
Det här innebär emellertid inte att Ostrom har skrivit ut en handfull recept. Tvärtom
argumenterar hon bestämt för att det inte finns en lösning, men heller inte ett entydigt
problem: ”I argue that many solutions exist to cope with many different problems” (Ostrom
1990:14). Det finns inga optimala lösningar som lätt kan designas till låg kostnad och
tillämpas av externa myndigheter, hävdar hon. ”Getting the institutions right” är tvärtom en
svår, tidsödande och konfliktfylld process. Nya institutionella arrangemang fungerar inte i
verkligheten som de gör i abstrakta modeller, såvida de inte är väl specificerade och empiriskt
valida. Dessutom måste deltagarna i projektet förstå hur de skall få allt att fungera enligt de
nya reglerna (ibid.)
Detta är naturligtvis en redogörelse för Ostroms tänkande som långt ifrån gör hennes arbete
rättvisa. Men den räcker för att konstatera några saker av intresse i just det här sammanhanget.
För det första kan det inte råda någon tvekan om att Ostroms arbete kan sägas handla om
samhällelig styrning och utveckling av vad som utgör komplexa sociala system. För det andra
utgår hon inte (likt Stone) från komplexitetsteori när hon använder och diskuterar begrepp
som ”komplexitet”, ”självstyrning” och ”självorganisation”. Begreppet ”komplext” är för
Ostrom oproblematiskt i den meningen att det inte har några särskilda egenskaper, det är
närmast absolut i den meningen att det står för sådant som är ”väldigt komplicerat”. Prefixet
”själv” i begreppen självstyrning och självorganisation betyder för Ostrom att det är aktörer
på låg nivå (i förhållande till den centrala statsmakten) som styr sig själva och som själva
organiserar sig. Som vi visat ovan syftar ”själv” i komplexitetsteorin på att det är det
komplexa systemet ”självt” som ”organiserar” och ”styr” sig i den meningen att det inte finns
någon agent vare sig utanför/ovanför eller inuti systemet som överhuvud taget kan se, förstå
eller genomskåda hela systemet i alla dess delar och aspekter. För det tredje avvisar hon som
lösning på allmänningens problem såväl direkta statliga interventioner som ”public choice”skolans marknadsliberlistiska lösningar. För det fjärde hävdar hon att det trots allt går att lösa
allmänningen dilemma, även om det är mycket svårt och att det inte finns några
patentlösningar. Sammanfattnings, och som vi förstår henne, säger hon därmed i likhet med
Jessop och Stone, men framför allt med utgångspunkt från att hon själv och hennes
medarbetare har deltagit i praxis, att det faktiskt till viss del går att styra komplexa sociala
system, men det måste ske ”inifrån”.
En del av Ostroms kritiker (t.ex. Lundqvist 2000) hävdar att det när det kommer till kritan
egentligen inte är så svårt att undvika allmänningen dilemma på små och monokulturella
platser där en gemensam resurs står i fokus. Mot detta argument kan man i sin tur emellertid
hävda, att när det gäller lokala eller regionala innovationssystem är problemet att även små
platser har komplexa normsystem, att allt färre platser i ett modernt industriland längre är
monokulturella, och att begreppet ”gemensam resurs” är långt mer komplext än man i
förstone måhända föreställer sig (Uhlin & Løvland 2001). En gemensam resurs kan således
vara de normer, institutioner och det ”belief system” som finns på en ort eller i en kulturkrets
eller t.o.m. den tillit man i en viss kultur har till sina agenter i ett internationellt handelsnät
(Putnam 1993, Greif 1997, Dahl 1998). Det vill säga, de gemensamma resurser som Ostrom
diskuterar, och som Lundqvist syftar på, är t.ex. vatten, fisk, bete för djur, osv. Det
grundläggande problemet i allmänningens dilemma är således den fysiska resursens ändlighet.
Det finns m.a.o. en gräns för hur mycket den kan utnyttjas. Och både Ostrom och Lundqvist
menar således att det faktiskt går, åtminstone delvis, att hantera (styra) detta problem. Men
andra gemensamma resurser är abstrakta och icke-ändliga. Tillit är ett bra exempel på en
71
sådan resurs. Tilliten blir inte mindre för att den delas av allt fler människor, snarare tvärtom.
Denna egenskap har som bekant också kunskap, t.ex. kunskap om hur man lär sig. Problemet
här är alltså inte hur man skall styra fram en gemensam hushållning med en ändlig resurs,
utan hur man skall styra fram icke-ändliga resurser, såsom kunskap, lärande och tillit, och att
få dessa att sprida sig.
Innovationssystem och policyimplikationer
Problemet är välkänt, och på en generell nivå finns det gott om förslag till hur det bör
hanteras. Vi har ovan redovisat en del av den internationella diskussionen. Men det är inte
självklart att de policyanvisningar som där förs fram till alla delar är tillämpliga, eller ens
giltiga, för svenska förhållanden. Franska forskare (Amable et al 1997) inom den s.k.
”régulation”-skolan hävdar rent av att det i de skandinaviska länderna finns en särskild
”social-demokratisk innovationsmodell”, en modell som skiljer sig både från den
marknadsbaserade innovationsmodell som är typisk för USA, Canada, Storbritannien och
Australien, den meso-korporativistiska innovationsmodell som är typisk för Japan, och den
innovationsmodell som präglas av offentliga institutioner och som är typisk för Tyskland,
Frankrike och Nederländerna. I den skandinaviskt social-demokratiska innovationsmodellen
spelar den offentligt finansierade delen av FoU-systemet en jämförelsevis stor roll,
arbetskraftens rörlighet och kunskapsnivå är hög, och kostnaderna för det offentliga
utbildningssystemet är också höga. Å andra sidan är finanssystemet i denna modell jämfört
med de andra inte särskilt sofistikerat, och i stort saknas venture-capital. Förhandlingar och
kompromisser mellan parterna i de skandinaviska nationella innovationssystemen är dessutom
norm. Vidare präglas de av jämlikhetsmål vad gäller inkomster och utbildning. De franska
forskarna menar sammanfattningsvis att man i denna skandinaviska innovationsmodell ”can
see most clearly the construction of a social system of innovation that has little to do with a
market-based logic” (Amable et al 1997:44).
Vi skall mot den här bakgrunden därför avsluta det här avsnittet om styrning med att se
närmare på några skandinaviska forskares sätt att nalkas problemet om och i så fall hur man
kan styra ett (regionalt) innovationssystem eller kluster.
Danska innovationsekonomer (Lundvall et al 1992) föreslog sålunda redan i början av 1990talet att en regering bör inse att en modern ekonomi är, eller bör vara, en ”lärande ekonomi”.
Och i en sådan ekonomi måste regeringen spela en ”didaktisk roll” i det nationella
innovationssystemet. Didaktik betyder som bekant läran om undervisningsmetoder, dvs.
didaktik gäller läran om lärande, eller kunskap om kunskap. Regeringen bör sålunda enligt
denna didaktiska roll inrikta sig på bl.a. följande (Dalum et al 1992): (1) Investera i
utbildningssystemet och se till att detta ständigt förnyar sig vad gäller form och innehåll. Ta
ställning till vilka sociala institutioner som skall prägla utbildningssystemet, och därmed på
sikt samhället; (2) Utbildningssystemet bör utveckla normer (!) som snarare premierar
kollektiva resultat än individuella; (3) Utbildningsstrategierna och organisationerna bör
designas (!) så att människor kan öka sin förmåga att lära. Det interaktiva lärandet mellan
företagen behöver underlättas och ökas; (4) Kommunikationen mellan universitetssystemet
och företagen, och mellan företagen inbördes, behöver underlättas för att öka lärandet och
påskynda innovationsprocesserna. – Detta är som synes policyanvisningar på mycket hög
abstraktionsnivå och som förutsätter att en regering genom beslut kan designa och styra fram
normer, lärande, osv. Man skulle t.ex. vad gäller pkt 3 kunna hålla med om att det interaktiva
lärandet mellan företagen behöver underlättas och ökas. Men frågan blir då hur det kan
åstadkommas; hur ser en implementeringsstrategi ut för en sådan policy?
72
Sju år senare säger emellertid Lundvall (1999:201) i sin sammanfattning av det s.k. DISKOprojektet30 att ”vi ser det ikke som en forskeropgave at udforme detaljerede forslag til policy”.
Däremot understryker han att det finns just generella utgångspunkter för policy-arbetet som är
viktiga att slå fast. En sådan är läraspekten, och han upprepar sitt dictum från 1992: ”Vi
befinder os i en fase av den økonomiske udvikling som kan karakteriseres som en lærende
økonomi”. En andra utgångspunkt, säger han emellertid också, är att det är särskilt svårt att
planstyra en lärande ekonomi som kännetecknas av att den är komplex och under snabb
förändring. Dessa svårigheter till trots presenterar Lundvall en hel palett av policyimplikationer på en lång rad politikområden, ty innovationspolitik griper enligt hans mening
över miljö-, energi-, bostads-, hälso-, konkurrens-, fördelnings-, arbetsmarknads-, utbildnings, forsknings-, teknik-, regional- och internationaliseringspolitikens områden. Och ännu
viktigare än att avsätta de medel som behövs för innovationspolitiken är det att
… initiere nytænkning indenfor pædagogik og nye samarbejdsformer mellom skoler, lærere, forældre, offenlige
myndigheter, virksomheder och forskere. Sådanne forændringer kan ikke dikteres centralt. De forudsætter, at
dem der skal udføre arbejdet i den ny struktur spiller en hovedrolle som drivkraft i forandringsprocessen. En
stivbent finanslogik som udefra prøver at tvinge omstillingen igennem, vil ofte fastlåse de forældede strukturer.
Forenklede incitamentsstrukturer med fokus på individuelle løntillæg vil i bedste fald være uskadelige, når det
drejer sig om at fremme organisatorisk fornyelse som nødvendigvis vil være en kollektiv process. (Lundvall
1999:205).
Lundvall är inte tydlig vad gäller det systemperspektiv han valt för sin analys. Men det är
uppenbart att han nu till skillnad från början av 90-talet resonerar utifrån ett halvt uttalat
komplexitetsperspektiv. Det är också tydligt att de som skall ”spela huvudrollen” i
förändringsprocessen inte är regeringen, utan de han nämner i sin uppräkning, dvs. skolor,
lärare, föräldrar, offentliga myndigheter, ”virksomheder” (som rimligtvis innefattar
näringslivet) och forskare. Detta kallar han en ”kollektiv process”, och den kan inte ”dikteres
centralt” av någon ”ude-fra”. Det vill säga, och för att uttrycka det i komplexitetstermer, ingen
enskild del inne i systemet har all information om hela systemet, och ingen utifrån har det
heller, det är istället hela systemet som kollektiv har ”huvudrollen”. Det är detta som enligt
Lundvall gör det så svårt att planstyra en lärande ekonomi. Därför blir det minst sagt
motsägelsefullt när han ändå lägger till en tydlig operativ anvisning. Han säger nämligen, att
det behövs en samlad och koordinerad innovationspolitik, dvs. en ny typ av politisk
samordning som sätter innovationssystemet i centrum, och ett samordningsorgan som bör
placeras direkt under statsministern.
Å andra sidan, om det nu verkligen handlar om en kollektiv process som inte kan dikteras
centralt av någon utifrån, vad har då regeringen (eller det regionala eller kommunala
policyorganet) för roll? Vilken är dess uppgift och ansvar? Vi har redan varit inne på att
policynivån egentligen inte kan ha någon roll i ett innovationssystem om den väljer att stå
utanför, dvs. om den väljer att inte delta i den interaktiva lärprocessen. Det är bara i
verksamheten man kan lära sig, inte ovanför eller utanför den. I detta dilemma för policynivån
kan det tyckas som om samordning är lösningen. Och det är sant att brist på samordning är en
del av problem. I den nyligen genomförda utvärderingen av NUTEKs
företagskonsortieprogram (Uhlin et al 2001) har vi visat, att när programmet skulle starta
1994 var utbildningsdepartementet och dåvarande arbetsmarknadsdepartementet djupt oeniga
om programmets inriktning, finansiering och roll i regeringens strategi för att komma till rätta
med den ekonomiska krisen. Man nådde så småningom en kompromiss. Men en kompromiss
30
DISKO står för det ”Danske Innovations System: KOmparativ analyse af udfordringer, styrkepunker och
flaskehalser”.
73
är inte samordning. En kompromiss karakteriseras av att båda parter förlorar något medan
samordning rimligtvis handlar om vinst av något slag.
Det finns något idealtypiskt i idén om samordning. Det är lätt att mana fram bilden av en slags
central varifrån man kan styra resurser som man styr tåg på en rangerbangård; resurser av
olika slag växlas in på skilda spår och kopplas ihop till tågsätt som skickas iväg till områden
där samordningsorganet anser att de bäst behövs. Samordning av det här slaget bygger således
implicit på en idé om en agent som har full information om systemets alla delar och som både
rationellt och kreativt kan hushålla med knappa resurser. Liknande idéer förs ibland fram vad
gäller behovet av vetenskaplig samordning. Det heter då att vi behöver mer tvärvetenskap.
Men samordning i ett mångdisciplinärt forskningsprogram handlar lika litet som i ett
innovationssystem om att styra fysiska resurser, utan om att utveckla icke-ändliga resurser
såsom lärande, tillit, kreativitet och innovationskraft. Filosofen Bengt Hansson (1999) har
utvecklat följande intressanta resonemang om tvärvetenskap; det handlar ytterst om
samordning:
Två typer av argument för tvärvetenskap är kopplade till olika typer av slutmål för
tvärvetenskapliga ansatser: (a) Problem i samhället är komplexa och kräver samarbete mellan
många traditionella ämnesområden; (b) De flesta stora vetenskapliga genombrott har skett till
följd av korsbefruktning mellan olika vetenskaper.
Kritiken mot tvärvetenskap brukar koncentreras till två typer av argument: (a) Tvärvetenskap
är parasitisk. Tvärvetenskaplig kompetens kan inte i längden leva utan tillförsel från de
klassiska ämnena; (b) Tvärvetenskap är svår att åstadkomma. Kreativa idéer kan inte
organiseras fram utan uppstår på ett sätt som inte kan förutsägas. Man kan satsa på kreativa
individer som trivs tillsammans men man kan inte på begäran tvinga fram kreativitet.
Samarbete kan ses som syftande till kortsiktigt ökad effektivitet genom mellanvetenskapligt
utbyte, dvs. forskare från olika discipliner träffas och diskuterar visserligen samma problem,
men utifrån sina respektive vetenskapliga teorier och metoder. Korsbefruktning kan ses som
långsiktigt syftande till genombrott och fördjupning genom att man med utgångspunkt från
olika disciplinära ansatser utvecklar ny gemensam teori och metodologi.
Det verkliga problemet, betonar Hansson, är om man skall satsa på samarbete eller
korsbefruktning. Man kan då tänka sig olika utfall av satsning på tvärvetenskap: (1) Ett
produktivt utfall som ett resultat av att samarbetsprojektet organiseras fram, får ett uppsving
och leder till någorlunda förutsägbara resultat; (2) Ett underlåtenhetsutfall som ett resultat av
att korsbefruktningsprojekt framstår som alltför osäkra att satsa på; (3) Ett kontraproduktivt
utfall som ett resultat av att områden som inte bedriver tvärvetenskap satsar på att finna
minsta gemensamma nämnare för att visa på lyhördhet inför statsmakterna, utfallet blir dock
snarare en uttunning av resurserna än en förstärkning.
Så långt Hansson. Men det finns naturligtvis också ett fjärde möjligt utfall, dvs. (4) Ett
korsbefruktningsutfall. Problemet är att ett sådant utfall inte kan samordnas fram. Kreativa
idéer och innovation uppstår på ett sätt som inte kan förutsägas. Man kan satsa på kreativa
individer som trivs tillsammans, och på företag och organisationer som ingår i gemensamma
institutionella strukturer, men man kan inte på begäran tvinga fram kreativitet och innovation.
Nyckelfras i det här sammanhanget är inte bara ”kreativa individer” utan också ”trivs
tillsammans”, som kan tolkas som interpersonell tillit, och ”institutionella strukturer”, som
kan tolkas som social tillit.
74
Sammanfattningsvis vad gäller Lundvall och hans samordningsidé: Om vi skall se denna idé
som något mer än ett vanemässigt och slappt uttryck för konventionell styrning så måste vi se
det föreslagna samordningsorganet som en integrerad del av innovationssystemet. Och då
gäller även för ett dylikt samordningsorgan (egentligen för regeringen) att det måste omfattas
av, och självt omfatta, idén om interaktivt lärande. Regeringen måste vara systemets
”studierektor”, alltså en lärande del av systemet, men med en särskild didaktisk uppgift (Uhlin
1996).
Regionalpolitik och regionala innovationssystem
Innovationsekonomerna har alltså i första hand intresserat sig för och utvecklat modeller av
nationella innovationssystem. Som vi sett är lärande det centrala begreppet i dessa modeller.
Geografer, å sin sida, har allts i första hand koncentrerat sig på den rumsliga utvecklingen i
industriella distrikt, klusterbildningar, företagsagglomerationer, osv. Det vill säga,
geografernas centrala begrepp är platsen och den dynamik som finns där. Idéer om regionala
innovationssystem och om innovationskluster kan därmed ses som teorihybrider. Ett uttryck
för ett sådant hybridiserat tänkande har givits av en grupp norska forskare (Isaksen et al
1997), främst geografer men också industrihistoriker, som sätter begreppet regionalt
innovationssystem i centrum. Vi skall se närmare på hur de uppfattar styrproblematiken.
Liksom innovationsekonomerna i gemen fäster dessa norska forskare stor vikt vid
lärprocessernas betydelse, men de undersöker alltså också de institutionella förutsättningarna
för sådana processer på olika platser. De konstaterar således till att börja med, att man måste
skilja mellan å ena sidan regionaliserade nationella innovationssystem som utgör delar av
såväl den nationella produktionsstrukturen som den nationella institutionella infrastrukturen,
och å den andra innovationssystem som är territoriellt integrerade och förankrade. En
omedelbar policykonklusion av den här kategoriseringen blir enligt geograferna Asheim och
Isaksen (1997) att politiken måste anpassas till olika regioners unika behov och dessutom
snarare riktas mot produktionssystem än mot enskilda företag. En ytterligare konsekvens blir
att politiken också måste inriktas mot det regionala näringslivets specifika möjligheter till
anpassning och förbättringar istället för att laborera med modeller för ”best practise”.
Den här idén om territoriellt integrerade och förankrade innovationssystem avser således både
produktionsstruktur och institutionell infrastruktur. Industrihistorikern Olav Wicken (1997)
visar emellertid på en grundläggande skillnad mellan olika historiska former för
industrialisering och hur dessa ännu idag ger helt olika produktionsstrukturer och
institutionella infrastrukturer i olika delar av Norge. Det finns anledning att se närmare på
Wickens resonemang. Om han har rätt, vilket vi tror att han har, finns här all anledning för
klusterdesigners och innovationssystemstrateger att se upp.
Wicken framhåller att den traditionella uppfattningen om europisk industrialisering har varit
(och är förmodligen fortfarande) att den först uppstod i England, att den sedan spred sig till
resten av kontinenten och att den där gick ut på att kopiera den engelska formen för
industriutveckling. De första industriregionerna (”industrial districts”) i England framstod
således som ”prototypiska” medan industriregioner i andra länder uppfattades som mer eller
mindre lika de engelska. Idealformen har naturligtvis varierat över tiden, men grundvärdena i
de engelska industridistrikten kan sägas ha handlat om stordrift, kapitalisering och
koncentration av produktionen, ofta till städer som med tiden blivit mycket stora, som t.ex.
Manchester och Birmingham.
75
Den centrala organisatoriska enheten i den engelska industrialismen var således fabriken, som
också blev symbolen för den nya industrialismen. Fabriken som organisation gav möjligheter
för kontroll av både produktion och arbetskraft. Det senare bidrog till att nya normer,
värderingar, institutioner, ideologier och klassmedvetenhet växte fram hos arbetarna. Men inte
bara hos arbetarna, koncentrationen av produktionen till städer födde också ett
industriborgerskap som utvecklades sina egna institutionella strukturer och som med tiden
kom att kontrollera betydande resurser, vilket i sin tur ytterligare skärpte
klassmotsättningarna.
På 1980-talet började forskare kritisera anspråket på generalitet i den här bilden.
Utgångspunkten för kritiken gällde frågan om den franska industrin på 1800-talet var
underutvecklad i förhållande till den engelska, eller om den rent av kunde ses som en annan,
men lika utvecklad form. Avvikelsen från idealmodellen bestod i att fransk industri var
präglad av små företag som ofta var lokaliserade på landsbygden och som var baserade på
traditionell kunskap och hantverkstraditioner, billig arbetskraft och färdigvaruproduktion. Den
franska sättet att industrialisera passades in i redan existerande och traditionsrika samhällen.
Det fanns alltså inget principiellt motstånd mot industri, men det tycks har varit svårt att
etablera verksamhet som krävde radikala förändringar i existerande institutioner. Detta
innebar att de sociala begränsningarna var långt mer omfattande men också att de sociala
förändringarna som en följd av industrialiseringen var långt mindre i den franska modellen än
i den engelska. Närmare undersökningar visade emellertid så småningom, att det franska
sättet att organisera industri och ekonomi över tiden inte gav lägre tillväxt och välfärd än det
engelska. Slutsatsen man drog var att den franska industrialiseringsprocessen mer borde ses
som ett alternativ till den engelska än som en underutvecklad form (Wicken 1997).
Wicken har nu visat att industrialiseringen av områdena kring Oslofjorden mest påminner om
den engelska modellen, men att det mesta av industrialiseringen längs den norska västkusten
(Vestlandet) påminner om den franska modellen. Han lägger så till en tredje form för norsk
industrialisering. Den gäller områden som historiskt sett inte alls präglats av industrialisering,
och han delar den här kategorin i två underavdelningar. Den ena gäller områden där man
kontinuerligt förlorar sin befolkning till näraliggande industriregioner och där det uppstår ett
”industriellt vacuum”, som i delar av Norges inland (”Fjell- och dal-Norge”). Den andra gäller
emellertid områden där man av tradition aktivt lagt och fortfarande lägger vikt på antiindustriella hållningar och värderingar. Detta gäller i hög grad Nordnorge där sociologen Ottar
Brox har visat på mentaliteter, värderingar och hållningar som innebär att fiskarbönderna
rationellt valt teknologi på ett sådant sätt att de nyheter som passat den lokala
hushållningsekonomin accepterats medan andra avvisats. I en nyligen gjord studie (Uhlin och
Løvland, 2001) av det lokala innovationssystemet i fiskekommunen Båtsfjord i Nordnorge
bekräftas den här bilden, dvs. anti-industriella hållningar och värderingar behöver inte vara
liktydigt med brist på ekonomisk tillväxt och samhällelig utveckling. En särskild poäng i
denna studie är också att de institutionella strukturerna i denna osedvanligt innovativa
kommun inte enbart är kopplade till marknadsbaserade former för ekonomiskt utbyte, utan
också i hög grad till vad Polanyi (1944/89) kallade reciproka och redistributiva former. Det
vill säga, det finns framgångsrika former för (åtminstone) lokal ekonomisk utveckling i vilka
andra institutionella strukturer dominerar än de som präglar den förhärskande
”marknadsideologin”.
Nå, Wickens poäng är alltså denna: Innovationer utgör den centrala dynamiska aktiviteten i
ekonomin, och ekonomisk tillväxt måste analyseras som en evolutionär process i vilken
kunskap och lärande utgör de centrala faktorerna. Detta är emellertid processer som är djupt
76
förankrade i lokalsamhället och formade av tidigare ekonomiska aktiviteter och värden i detta
samhälle. Han visar att det i Norge finns åtminstone fyra vitt åtskilda typer av industriella
strukturer. Och det gäller både produktionsstrukturer och institutionella strukturer. Wicken
betonar därför sammanfattningsvis, att om man utifrån ett sådant perspektiv vill driva en
lyckad näringspolitik måste man utgå från ”en dyp innsikt i og forståelse av det samfunn som
vi ønsker å forandre” (Wicken 1997:111).
Här avtecknar sig nu ett praktiskt och samtidigt filosofiskt problem: Om det inte bara är så, att
nationella innovationssysystem är olika – det är en särskild problematik som vi inte ger oss in
på i denna uppsats som regionala innovationssystem –, utan det också är så, att det nationella
systemet innefattar regionala och lokala system som är fundamentalt olika vad gäller såväl
produktionsstrukturer som institutionella strukturer, hur skall man då utforma en
näringspolitik, en regionalekonomisk politik, ja en innovationspolitik för allt detta? Vad
innebär då ”dyp innsikt” i det samhälle som skall regeras/styras så att resultatet blir
ekonomisk tillväxt och utveckling i hela samhället? Vilka kvaliteter måste denna djupa insikt
ha? Problemet handlar enligt vår mening om hur man skaffar sig insikt om komplexiteten och
mångfalden, och om hur man kan förhålla sig till den. Vi skall avsluta den här analysen av
möjligheter att styra innovationssystem i allmänhet och dess skandinaviska implikationer i
synnerhet genom att diskutera hur två geografer och klusterteoretiker, en svensk och en dansk,
hanterar problemet.
Företagsagglomerationer och policyrekommendationer
Malmberg och Maskell (2001) fokuserar på företagsagglomerationer och klusterteori och slår
för sin del fast ”att det inte går att härleda några enkla policy-rekommendationer ur det
teoretiska synsätt som står i fokus”. Detta, säger de, är en rent logisk följd av att det är just
kompetens och lärande som står i fokus (också) för klusterteorin. Vi har ovan i detalj
diskuterat Malmbergs och Maskells syn på kunskap och lärande, men vad gäller just styrning
går i korthet deras resonemang om kunskap och lärande alltså ut på följande:
För att kunna formulera och implementera en näringspolitisk strategi krävs det ytterst att man
kan kodifiera hur platsbunden kompetens uppstår. Men kodifiering av kompetens öppnar upp
för möjligheter till imitation, vilket leder till att platsbunden kompetens mister sitt värde att
bidra till konkurrenskraft. ”Själva idén att en tillräckligt framsynt politik skulle kunna
identifiera och därefter (åter-)skapa kompetenser som är sällsynta, värdefulla och svåra att
imitera är således feltänkt. Om det lyckas i en region kan det i princip lyckas i alla regioner
varför den platsbundna kompetensen övergår till att bli en ”ubikvitet”31 och förlorar sitt
specifika värde.” (Malmberg & Maskell 2001:20).
Som framgått håller vi med om att det inte är lätt att härleda några enkla policyrekommendationer ur vare sig klusteransatsen eller innovationsansatsen, eller för den delen, ur någon av
de systemteoretiska ansatser som idag fokuseras inom näringspolitiskt och
regionalekonomiskt tänkande. Däremot underkänner vi Malmbergs och Maskells argument
för att det är svårt, och det på två grunder. För det första säger de att det är svårt att härleda
enkla policyre-kommendationer eftersom kodifiering av tyst kunskap skulle leda till imitation,
vilket i sin tur skulle leda till att denna unika och därmed värdefulla platsbundna kompetens
skulle förlora sitt konkurrensvärde. Detta argument förutsätter emellertid, att alla platser i
åtminstone ett specifikt avseende är lika, nämligen att den kodifierade kunskapen skulle
kunna uttryckas i en algoritmliknande form som dels skulle kunna förstås på andra platser,
31
Överallt förekommande.
77
dels där också kunna ”dekodifieras”, dvs. utvecklas i institutionella strukturer som är mycket
komplexa och som på sin ursprungliga plats kan ha utvecklats under sekler. Detta,
resonemang, menar vi, faller på sin egen orimlighet. Wicken och andra historiker har effektivt
visat att regioner/platser på ett djupgående sätt kan vara olika bortom varje möjlighet till
imitation av produktionsmässiga och institutionella strukturer. Och på en ännu mera subtil
nivå har Berlin och andra filosofer och idéhistoriker visat att platser är olika på ett sätt som
gör dem värdemässigt både inkommensurabla och inkompatibla.
Och för det andra: Det är således självklart att bl.a. platsbuden kunskap, liksom annan s.k. tyst
kunskap, inte kan kodifieras. Men just detta är i sig inget hinder för att formulera och
implementera en näringspolitisk strategi som fokuserar på kunskap och lärande. Statens roll i
det här sammanhanget är naturligtvis inte att begripa sig på den specifika kunskapen och
lärprocessen på en viss plats, utan att förstå sig på principer för kollektivt och expansivt
lärande på platser. Detta är meta-kunskap, och sådan kunskap av andra ordningen förutsätter
både att man som deltagare har lärt sig om lärprocesserna i ett antal (företrädesvis lokala)
kluster och innovationssystem, dvs. att man på plats lärt sig om lärprocesser, och att man
tänkt igenom vilka didaktiska krav detta ställer på såväl policy- som
programhanteringsnivåerna. Såvitt vi kan bedöma finns idag dessa nödvändiga (men
fortfarande inte tillräckliga) meta-kunskaper i viss utsträckning på programhanteringsnivån
(NUTEK och VINNOVA) men inte på policynivån (Närings- och Utbildningsdepartementen).
Den här kunskaps- eller insiktsklyftan har vi observerat i den nyligen genomförda
utvärderingen av NUTEKs företagskonsortieprogram, men vi har också sett den i olika
program i Norge, t.ex. i det av Norges forskningsråd ledda REGINN-programmet som just
håller på att avslutas och i vilket vi f.n. arbetar med den sammanfattande rapporteringen.
Emellertid, trots åsikten att det inte går att härleda några enkla policy-rekommendationer
formulerar Malmberg och Maskell (2001) ändå rekommendationer för en ny närings- och
regionalpolitik. Politikens fokus måste skifta, säger de, från generella insatser till ”en
områdesspecifik innovationspolitik”. Idén är alltså att det alla lär sig inte ger någon
konkurrensfördel; det är den unika kunskapen som ger fördel. Politiken måste därför skifta
från företagsstöd till stöd till ”samverkan, dynamik och lärande”, och det offentliga systemets
(statens, länets, kommunens) roll måste skifta från att vara en aktör med egen agenda till att
bli en ”möjliggörare” (jfr Jessop ovan) och koordinator ”i ett självorganiserat
innovationssystem”. Malmberg och Maskell är däremot skeptiska till den stundom framförda
uppfattningen att en sådan roll också borde innefatta en interventionistisk näringspolitik, t.ex.
att staten själv borde ta rollen som nätverksmäklare och försöka bygga eller komplettera
kluster.
De argumenterar också bestämt mot föreställningen att god näringspolitik kan skapa
dynamiska kluster i alla regioner. De dynamiska kluster som existerar har ofta vuxit fram över
lång tid och sällan som ett resultat av väl genomtänkta strategier hos enskilda aktörer.
Politiken bör därför inriktas på att dels skapa förutsättningar för redan befintlig platsbunden
kompetens och näringslivsdynamik, dels öka möjligheterna till inflöden av ny kompetens. På
regional nivå kan näringspolitiken således ”bara i extrema undantagsfall skapa nya sektorer i
jungfrulig terräng”, men den kan med fördel bidra till att främja och utveckla sektorer ”vars
förmåga att trivas och växa i regionen redan bevisats av marknaden” (Malmberg & Maskell
2001)
Vi har avslutningsvis även problem med den här argumentationen. Vi menar att Malmberg
och Maskell har rätt när det gäller tidsfaktorn; det tar tid att bygga kluster och
78
innovationssystem. Det går heller inte att skapa dynamiska kluster i alla regioner. Och staten
skall naturligtvis inte gå in som nätverksmäklare eller klusterbyggare, det har staten inte
kompetens för, och det är inte dess uppgift. Men staten som ”möjliggörare och koordinator i
ett självorganiserande system”, som Malmberg och Maskell uttrycker det, måste ju trots allt
på något sätt skaffa sådan kunskap om system av det här slaget, kunskap som man alltså bara
kan få som deltagare. Det säger sig ju självt, att det inte finns något annat sätt att få kunskap
om vad platsbunden och tyst kunskap i lokala (eller regionala) system och kluster; att tro
något annat vore att begå vad den norske filosofen Hans Skjervheim kallade ”det
instrumentalistiske mistaket”. Det vill säga, man får inte begå misstaget att reducera praktiken
till teknik. För att förvärva metakunskap om platsbunden kompetens, dvs. kunskap om vad
sådan kompetens är, vilka dess institutionella förutsättningar är, och hur den utvecklas, räcker
det inte att ta del av någon skriftlig kommunicerad teknik för nätverksbyggande eller
klusterutveckling. Man måste åtminstone då och då själv delta i praktiken. Men att delta i
dessa system behöver inte vara detsamma som att gripa in i dem, eller att försöka mäkla
nätverk eller bygga kluster. Vi menar, och vi har praktiskt erfarenhet av detta, att det är fullt
möjligt att på plats och över tiden låta sig beröras av och lära sig förstå lokal kultur och
kunskap, lokala normer och nätverk, kort sagt att få förståelse för fenomenet genus locii.
Följeforskning är ett sätt att få denna förståelse och denna kunskap. Lärande utvärdering, som
regionalekonomiska utredningen (SOU 2000:17) föreslagit, är ett likartat men inte fullt lika
ambitiöst sätt.
Den yttersta poängen med vårt resonemang är dock, att denna kunskap genom deltagande
måste förvärvas i innovationssystemets alla delar. Det räcker alltså inte att t.ex. NUTEK och
VINNOVA har kunskapen, eller att den finns på den regionala programhanteringsnivån. Den
måste också finnas på policynivån, dvs. i näringsdepartementet, i Lundvalls föreslagna
samordningsorgan, och i förekommande fall i länsstyrelsen eller i andra regionala eller lokala
organ som har det regionala/lokala policyansvaret. ”Learning-by-interacting” får alltså inte
bara vara ett uttryck för en distanserad förståelse för dynamiken i innovationssystem och
kluster. Det måste också vara en policyrekommendation; en rekommendation som gäller alla
delar av ett innovationssystem, alltså även den del av det offentliga delsystemet som självt
formulerar och utfärdar dessa rekommendationer.
Några avslutande reflektioner om styrning
För att avslutningsvis undvika missförstånd vill vi understryka, att den här diskussionen om
huruvida man över huvud taget kan styra komplexa system eller inte absolut inte handlar om
det gamla filosofiska problemet om det existerar en fri vilja eller inte. Det vill säga, går det att
planera och styra innovationssystem och kluster, eller är de deterministiska och
”självstyrande” i betydelsen att de blir vad de blir alldeles oberoende av vad t.ex.
statsmakterna vill eller inte vill?
Det är sannolikt varken fråga om det ena eller det andra. En fingervisning om vad det snarare
handlar är om finns i titeln till Amin & Hausners ovan refererade bok: Beyond Market and
Hierarchy. Styr- och planeringsproblematiken finns varken i marknadens osynliga hand eller i
statsapparatens hierarkiskt ordnade styrinstrument. Den finns inte heller mellan dessa poler,
som en kompromiss eller väl avvägd blandning. Nej, den finns bortom både marknaden och
staten. Det handlar om en slags ny logik. Logiken hos det komplexa. Många forskare, från
olika discipliner, söker sig alltså till ”biologiserad” komplexitetsteori som en avstamp i sitt
sökande efter svar på styrproblemet. Hit hör bl.a. geografen Ash Amin, sociologerna Niklas
Luhmann och Bob Jessop, ekonomen Geoffry Hodgson, och många andra samhällsvetare.
Andra erkänner existensen av det komplexa samhället och utgår i sitt tänkande från detta slags
79
samhälle som en självklarhet, dvs. utan att explicit begagna sig av komplexitetsteori. Till
denna kategori hör t.ex. statsvetarna Clarence Stone och Elinor Ostrom. De nalkas
komplexiteten induktivt snarare än deduktivt. Samtliga här åberopade forskare är dock
ödmjuka, osäkra och/eller en smula handfallna inför de operativa policyproblemen, dvs. vad
och hur man skall göra, rent praktiskt.
Del III
Fyra frågor som söker sina svar
Som framgått av såväl Del I som II finns ett stort antal frågor kring fenomenet regionala
innovationssystem som söker sina svar. Bakgrunden är alltså att VINNOVA är i färd med att
starta ett innovationsprogram med i huvudsak regional profil. Den grundfråga vi ställt oss mot
den bakgrunden är: Vilka frågor sett från VINNOVAs perspektiv är särskilt viktiga när verket
skall börja hantera ett antal regionala innovationsprojekt? Bland många tänkbara och
angelägna frågor anser vi att följande fyra framstår som särskilt viktiga att försöka besvara.
Den första frågan
De föreställningar som vuxit fram ur den ekonomiska vetenskapen kännetecknas av att
geografin inte beaktas. Ekonomernas utgångspunkt är att skiljelinjen går mellan nationer.
Varje nation förutsätts ha ett unikt innovationssystem vars utformning återspeglar landets
politik och dess historiska utveckling. Med denna utgångspunkt blir det relevant att tala om
regionala innovationssystem företrädesvis i federala stater. I en enhetsstat som Sverige
kommer de regionala innovationssystemen i stor utsträckning att formas av nationella
institutioner. Med region menas i detta sammanhang en administrativ region – i federala stater
en delstat eller i enhetsstater ett län. Skillnaden mellan innovationssystemen i Skåne och
Östergötland blir förhållandevis små.
Bilden är annorlunda när det gäller föreställningarna om industriella kluster och Triple Helix,
som har sina rötter i samhällsvetenskaperna. Såväl kluster som ”trippel-spiraler” växer
förvisso fram respektive fungerar i en nationell kontext. Diskussionen förs också ofta om
nationella skillnader. Samtidigt manifesterar sig processerna på en plats, vilket i detta fall
motsvaras av en funktionell region. En regional studie utifrån dessa perspektiv skulle sålunda
rikta uppmärksamheten mot funktionella regioner. Uppmärksamheten skulle riktas mot
Linköpingsregionen och inte mot Östergötland. Skillnaderna i utvecklingsmönster mellan
Linköpings- och Norrköpingsregionen indikerar att de representerar olika regionala
innovationssystem. Studier med denna utgångspunkt fokuseras mer på de processer som ledde
fram till framväxten av ett industriellt kluster än mot egenskaper i ett innovationssystem.
80
Policyrekommendationerna blir sedan en följd av vilka faktorer som varit centrala i denna
process.
Valet av perspektiv påverkar vilka insikter som kan vinnas. Relevansen av de olika
perspektiven måste därför relateras till de frågeställningar som skall studeras. Ur
policysynpunkt är det en regional frågeställning som framstår som särskilt viktig: Vad krävs
för att bryta regionala utvecklingsmönster?
Studier av den regionala utvecklingen visar på ett starkt stigberoende. Regionens historia är
den enskilda faktor som bäst bidrar till att förklara dess nuvarande utveckling. Skillnaden i
utvecklingsmönster mellan Linköpings- och Norrköpingsregionen kan förstås på detta sätt.
Regionalpolitiken, vars uttalade mål har varit att bryta en negativ historisk utveckling, har
också i huvudsak misslyckats.
Samtidigt sker det brott i historiska utvecklingsmönster i enskilda regioner. Silicon Valleys
omvandling från en landsbygdsregion specialiserad på fruktodling under 1940-talet till att bli
en storstadsregion som hemvist för ett antal världsledande IT-företag är en sådan spektakulär
omvandling. Massachusetts omvandling från en industriregion dominerad av textilindustrin
till en kunskapsregion präglad av datorindustri och programvaruproduktion är ett annat
exempel. Omvandlingen av Karlskrona/Ronneby från ett regionalpolitiskt stödområde i
mitten av 1980-talet till en av Sveriges snabbast växande regioner under 1990-talet är en
svensk illustration på detta fenomen. Denna omvandling kan kontrasteras mot exempelvis
Eskilstuna- och Sundsvallsregionernas permanent svaga utveckling under lång tid.
Forskningen har ägnat liten uppmärksamhet åt vad som gör att vissa regioner uppvisar
radikala brott i sitt utvecklingsmönster. Vad är det som gör att utvecklingsmönstret i vissa
regioner bryts och att det sker en genomgripande utskiftning av näringslivet i regionerna? Ur
ett klusterperspektiv blir frågan: Vad krävs för att det skall växa fram nya expansiva kluster i
en region? Ur ett Triple Helix-perspektiv blir frågan: Vilka krav ställs på högskola, näringsliv
och myndigheter för att det skall bidra till framväxten av ett nytt näringsliv i en region?
Vilken roll spelar politiken för denna omvandling? Vilken roll spelar innovationspolitiken för
att främja en sådan utveckling? Forskning om dessa frågesällningar skulle ge ökade
kunskaper om de möjligheter och begränsningar som en innovationspolitik rymmer, när det
gäller att påverka den regionala utvecklingen.
Den andra frågan
Som framgått av denna kunskapsöversikt finns ett stort antal begrepp, termer, definitioner,
modeller, metaforer, etc. i omlopp inom det område som kallas ”regionala
innovationssystem”. Det är emellertid ingen överdrift att påstå att den begreppsliga och
teminologiska situationen är förvirrande. Termen ”innovationskluster” som man kan träffa på
i olika sammanhang är ett bra exempel: Vad avser denna term? Står den för ett försök att
förena två egentligen ganska olika teoriansatser? Eller står vi rent av inför ett nytt begrepp
med ontologisk legitimitet? Eller är termen ”innovationskluster” bara ett aningslöst och
klåfingrigt försök att lägga grädde på moset genom att förena två ”heta” ord?
Problemet ur ett programhanteringsperspektiv är tvåsidigt. Å ena sidan har språket en förmåga
till självutveckling. Nya ord, termer, uttryck, benämningar och metaforer uppstår ständigt,
men lika många faller i glömska, tas ur bruk, eller nöts helt enkelt ut. I ett mångårigt
utvecklingsprogram som till mycket stor del handlar om idépåverkan menar vi att VINNOVA
emellertid inte har råd att plötsligt befinna sig i en situation som präglas av att de viktigaste
81
instrumenten, dvs. nyckelorden, och därmed begreppen, börjar uppfattas som meningslösa
plattityder. Å andra sidan är det möjligt att i positiv mening påverka de s.k. ”diskursinstitutionerna”, dvs. de institutioner i samhället som kraftigast påverkar det språk som behövs för
att i det här fallet göra hela programmet trovärdigt, för att utveckla de regionala
innovationssystemen, för att på ett meningsfullt sätt kunna beskriva de uppnådda resultaten,
och för att forskningsmässigt kunna vidareutveckla och fördjupa den teoribildning som
handlar om innovationssystem och kluster, Frågan är alltså denna: Hur skall
”diskursinstitutionen” kring regionala innovationssystem utvecklas?
En sådan påverkan handlar naturligtvis inte om att tvinga fram lexikaliska definitioner, ingen
går trots allt omkring och använder definitioner i den praktiska verksamheten. Det är istället
ordens, bildernas och berättelsernas förmåga att skapa mening och tilltro, och att utlösa
engagemang och handling, som det handlar om. Det gäller därför för VINNOVA att inbjuda
till tvärvetenskapligt och aktionsinriktad arbete kring sådana begrepp som ”innovation”,
”system”, ”kluster”, ”interaktivt lärande”, ”komplexitet”, ”social tillit”, osv. Det vill säga, det
handlar om att utveckla djup och handlingsorienterad förståelse för dessa begrepp. Ekonomer
och geografer har genom innovations- och klusteransatserna öppnat upp helt nya och mycket
lovande perspektiv för regional utveckling. Men dessa nya ansatser innehåller aspekter där
ekonomerna och geograferna trots allt är nybörjare. Lärandets teori och praxis, för att bara ta
ett nyckelexempel, är ett helt nytt område för ekonomer och geografer medan man inom andra
discipliner som filosofi, pedagogik, sociologi och kognitionspsykologi har mycket lång
erfarenhet inom området. En strategisk fråga är således hur en mångdisciplinär
kunskapsutveckling skall kunna finansieras, organiseras och genomföras i nära samverkan
med näringsliv och regionala/lokala myndigheter.
Den tredje frågan
Inom den framväxande teoribildningen vad gäller såväl innovationssystem som
klusterbildningar betonas ständigt betydelsen av interaktivt lärande. Man talar om ”lärande
regioner” och rent av om ”lärande ekonomi”. Vad som emellertid inte betonas särskilt ofta är
att dessa system och kluster inbegriper mer än bara företagen och deras underleverantörer och
kunder. Med i bilden finns naturligtvis också regionala och lokala myndigheter, samt
forskningsorganisationer och utbildningsanstalter av olika slag. Vad det handlar om i ett
policyperspektiv är alltså att åstadkomma horisontella system som är lärande. Men system av
det här slaget är stratifierade. Det vill säga, framgångsrika regionala/lokala innovationssystem
och kluster är också beroende av såväl den nationella policynivån (i första hand berörda
departement på nationell nivå, och dess representanter på regional nivå, dvs. länsstyrelse eller
nu föreslagna kommunala samverkansorganen), som programhanteringsnivån (i första hand
VINNOVA och NUTEK på nationell nivå, och konsortier av alla de slag på regional nivå).
Detta innebär att det också finns en vertikal dimension i lärsystemet. Det är alltså hela
systemet som skall vara lärande, såväl det horisontella som det vertikala.
Det säger sig självt, att vi här har att göra med mycket komplexa lärprocesser, eller i värsta
fall hinder för dessa processer att komma igång. Det går då inte an att som hittills vänta till
dess att programmen är klara för att i en slututvärdering antingen bli klar över lärprocessernas
dynamik, eller varför ingen dynamik uppstod. Program av det slaget behöver således, till att
börja med, kontinuerligt följas upp och formativt utvärderas. Feedback-processerna såväl
horisontellt som vertikalt i programmet behöver vara effektiva.
82
Men det räcker inte med det. En ständigt pågående formativ utvärdering kan visserligen ge
viktig och nödvändig information, men all sådan information är begreppsberoende. Det vill
säga, all sådan informationen måste trots allt passera genom de teorier, hypoteser,
föreställningar och andra kognitiva ”filter” som vi håller oss med vad gäller
innovationssystem och kluster. Av den här anledningen är det viktigt att jämte den formativa
utvärderingen också utveckla ett konsistent följeforskningsprogram. Med ett sådant menar vi
ett program för att forskningsmässigt kontinuerligt pröva och vidareutveckla teorier och
hypoteser om vad innovationssystem och kluster är, om interaktivt lärande, om den sociala
tillitens roll, om former för och möjligheter att utveckla ”strategic guidance” i komplexa
sociala system, osv. Den viktiga frågan är alltså denna: Hur skall VINNOVA tillsammans med
de regionala projekten i det nya innovationsprogrammet genomföra följeforskning på ett
sådant sätt, att dess forskningsresultat omedelbart och kontinuerligt kan föras tillbaka in i
lärprocessen?
Problemet är inte hur en sådan lärprocess skall organiseras, utan hur den skall generera
genuint lärande. Det finns mycket kunskap om individuellt lärande, och om lärande i grupp, ja
t.o.m. om lärande i organisationer. Men regionalt och nationellt lärande är ett nytt område som
man inte vet mycket om. Och då måste vi komma ihåg att projekt av typen ”Kunskapslyftet”
egentligen avser individuellt lärande i massutbildningsform. Det vill säga, att många individer
i t.ex.Blekinge lär sig någonting samtidigt är inte samma sak som att t.ex. KarslkronaRonneby regionen har lärt sig att utveckla, producera och sälja produkter och tjänster
baserade på IKT.
Den fjärde frågan
Som framgått av vår analys står VINNOVA inför två principiellt nya utmaningar vad gäller
styrningen av ett program för utveckling av regionala innovationssystem. Den ena gäller
frågan om, och i så fall hur, det är möjligt att styra komplexa sociala system av det här slaget.
Teoretiskt är det inte möjligt. Praktiskt vet man att det under alla omständigheter åtminstone
är möjligt att påverka systemen; däremot kan man inte vara säker på utfallet. Den andra
utmaningen handlar om att varje potentiellt regionalt innovationssystem eller kluster är unikt,
dvs. varje sådant system/kluster måste just av det skälet hanteras på den regionala/lokala
nivån. VINNOVAs roll blir därmed att utöva ett ledarskap för (det regionala) ledarskapet.
Lägger man således den ena utmaningen över den andra framträder en situation som bäst kan
sägas handla om försök att hantera ”a governance complexity of the second order” och som i
sina bästa former kan beskrivas som ”strategic guidance”.
Detta handlar alltså inte om ledarskap i vanlig mening, dvs. ett ledarskap som bygger på
någon form av hierarkisk ordning eller formell status. Det handlar således heller inte om den
form av management som sedan 1960-talet har utvecklats inom och för företag av
ledningskonsulter och s.k. ”managementgurus”. Management i den här formen har i första
hand handlat om psykologisk förmåga att ”coacha” medarbetare och ”ledningsteam”. Nej, det
handlar istället om något som vi menar är en helt ny aspekt på ledarskap, nämligen komplex
social interaktion förstådd som förmåga att "”inifrån”, och alltså som en del av systemet, få
multipla ”governance networks” att samverka.
En grundförutsättning för ett sådant ledarskap för ledarskap är emellertid viss teoretisk insikt
om komplexa system. Och därmed kommer man in på varför detta är mycket svårt. Det vill
säga, det är inte svårt att ta till sig några böcker om komplexa system. Men det är svårt att ta
det mentala steget från en uppfattning om vad ledarskap (av första ordningen) är, till kunskap
83
om vad ledarskap för ledarskap (dvs. av andra ordningen) egentligen innebär och hur ett
sådant ledarskap skall omsättas i praktisk handling.
Vi menar att VINNOVA som en del av sitt innovationsprogram behöver utveckla kunskap om
och former för ett ledarskap av andra ordningen i komplexa sociala system. Att göra detta
genom ”trial and error” vore alltför kostsamt och skulle äventyra stora delar av
innovationsprogrammet. Problemet måste istället angripas forskningsmässigt, även om det
inte kan bli fråga om en forskningsuppgift i vanlig mening. Vi ser istället framför oss ett
aktionsorienterat forskningsprogram som löper parallellt med och som en del av
innovationsprogrammet. Att utforma principer och former för ett ledarskap av andra
ordningen kan rent av bli en av programmets största innovationer.
Litteratur:
Asheim, B. T. & Isaksen, A. (1997); ”Regionale innnovasjonssystemer – en teoretisk diskusjon”, i Isaksen
(1997).
Amablé, B., Barré, R. & Boyer, R. (1997); “Diversity, coherence and transformations of innovation”, i Barré et
al (1997).
Amin, A. & Hausner, J. (eds.) (1997); Beyond Market and Hierarchy: Interactive Governance and Social
Complexity. Edward Elgar.
Bachtin. M. (1982); The Dialogic Imagination. University of Texas Press.
Barber, B. (1995); ”All Economies are ’embedded’: The career of a concept and beyond”, Social Research,
Summer 95, Vol 62, Issue 2.
Barré, R., Gibbons, M., Maddox, J., Martin, B. & Papon, P. (eds.) (1997); Science in Tomorrow’s Europe.
Economica International.
Bateson, G. (1987); Steps to an Ecology of Mind, Jason Aronson.
Bateson, G. (1956); ”Toward a Theory of Schizofrenia”, Journal of Behavioural Science, vol 1, nr 4, 1956.
Berger, P. & Luckmann, T., 1966: The Social Construction of Reality. A Treatise in the Sociology of Knowledge.
Penguin Books.
Berlin, I. (1991); Against the Current. Essays in the History of Ideas. Clarendon Paperbacks.
Berlin, I. (1978); The Hedgehog and the Fox. An Essay on Tolstoy’s View of History. Phænix.
Bhaskar, R. (1998); “Introduction”, in Archer, M., Bharskar, R., Collier, A., Lawson, T. & Norrie, A. (1998);
Critical Realism. Essential Readings, Routledge.
Bhaskar, R. (1979); The Possibility of Naturalism. A Philosphical Critique of the Contemporary Human
Sciences. Routledge.
Braczyk, H.-J., Cooke, P, and Heidenreich, M. (eds.)(1998); Regional Innovation Systems. The role of
governance in a globalized world. UCL Press.
Burke, P. (1993); Samtalskonstens historia. Daidalos.
Burke, P. & Porter, R. (eds.) (1987); The Social History of Language. Camb ride University Press..
Castells, M., (1996-99); The Information Age. Economy, Society and Culture, vol I-III, Blackwell Publishers.
Cilliers, P., (1998); Complexity & Postmodernism. Understanding Complex Systems. Routledge.
Clark, B. R. (1998); Creating Entrepreneurial Universities: Organizational Pathways of Transformation.
Oxford, IAU Press.
Dahl, G. (1998); Trade, Trust and Networks. Commercial Culture in Late Medieval Italy. Nordic Academic
Press.
Dalum, B., et al 1992: ”Public Policy in the Learning Society”, i Lundvall 1992.
Dasgupta, P and Stiglitz, J. (1980); ”Industrial structure and the nature of innovative activity”, Economic Journal
vol. 90.
Dewey, J. (1998); ”The Pragmatism of Peirce”, in Peirce, C. S.; Chance, Love and Logic. Philosophical Essays,
edited and introduced by Morris C. Cohen, University of Nebraska Press.
Dewey, J. (1966); Democracy and Education. The Free Press.
Dorfman, N. S. (1983); ”Route 128: The development of a regional high technology economy” Research Policy
Vol. 12.
84
Dorfman, N. S. (1982); Massachusetts High Technology Boom in Perpsective. MIT Centre for Policy
Alternatives.
Dosi, G. et al. (eds.) (1988); Technical Change and Economic Theory. London, Pinter Publishers.
Duby, J.-J. (1997) “Changes in Societal Demand”, in Barré (1997).
Eads, G. and Nelson, R. R. (1971); ”Government support of advanced civilian technology” Public Policy 19
(No. 3)
Earl, T. & Cvetkovich, G. 1995; Social Trust. Towards a Cosmopolitian Society. Westport.
Edquist, C., (ed.), 1997: Systems of Innovation. Technologies, Institutions and Organizations. Pinter.
Engeström, Y., 1987: Learning by Expanding. An Acitivity-Theoretical Approach to Developmental Reseach.
Orienta-Konsultit, Helsinki.
Ennals, R. & Gustavsen, B (1999); ”Creating a New European Development Agenda; Learning across Cultures.”
Concepts and Transformation, vol 4, nr 1.
Etzkowits, H. (1994); ”Academic-Industry Relations. A Sociological Paradigm for Economic Development.”
Ingår i Loet Leydesdorff (ed.) New Developments in Technology Studies: Evolutionary Economics and
Chaos Theory. Pinter.
Etzkowitz, H. (1985); ”Entrepreneurial Scientists and Entrepreneurial Universities in American Academic
Science” Minerva 21.
Etzkowitz, H. & Leydesdorff, L. (eds) (1997); Universities and the Global Knowledge Economy. A Triple Helix
of University-Industry-Government Relations. Pinter.
Fahlén, A., 1998: Urban regimteori: I perspektiv av debatten om ’community power’, Högskolan i Örebro,
Centrum för stadsmiljöforskning, Rapport nr 40.
Fleck, L. (1997); Uppkomsten och utvecklingen av ett vetenskapligt faktum. Inledning till läran om tankestil och
tankekollektiv. Symposium.
Freeman, C. (1988); ”Japan: a new national system of innovation”. Ingår i Dosi (1988).
Freeman, C. (1987); Technology and Economic Performance. Lessons from Japan. Pinter Publishers.
Freeman, C. (ed.)(1984); Long Vawes in the World Economy. Frances Pinter.
Freeman, C. (1974); The Economics of Industrial Innovation. Harmondsworth, Penguin.
Freeman, C., Clark, J. & Soete, L. (1982); Unemployment and Technical Innovation. A Study of Long Waves and
Economic Development. Frances Pinter.
Freeman, C. & Perez, C. (1988); ”Structural crises of adjustment, business cycles and investment behaviour.”
Ingår i Dosi (1988).
Fukuyama, F. (1995); Trust. The Social Virtues & The Creation of Prosperity. Free Press.
Gibbons, M. et al (1994): The New Production of Knowledge. The Dynamics of Science and Research in
Contemporary Societies. Sage.
Granovetter, M. (1985); ”Economic Action and Social Structure: The Problem of Embeddedness.” American
Journal of Sociology 91.
Gray, J. (1995); Berlin. Fontana Press.
Greif, A. (1997); ”Cultural Beliefs as a Common Resource in an Integrating World”. In Dasgupta, P., Mäler,
K.-G. & Vercelli, A.; The Economics of Transnational Commons. Clarendon Press Oxford.
Gullberg, A. (2001); City – drömmen om ett nytt hjärta. Moderniseringen av det centrala Stockholm 1951-1979.
Stockholmia Förlag.
Gustin, B. (1975); The Emergence of the German Chemical Profession. Department of Sociology, Chicago.
Hampshire, S. (1992); Innocence and Experience. Penguin Books.
Hart, K. (1988); ”Kinship, Contract and Trust: The Economic Organization of Migrants in an African City
Slum.” I Gambetta, D. (ed.); Trust: Making and Breaking of Cooperative Relations. Blackwell.
Harvey, D. L. & Reed, M., (1997); ”Social Science as the Study of Complex Systems”, i Kiel och Elliot 1997.
Hodgson, G. M., (1999); Evolution and Institutions. On Evolutionary Economics and the Evolution of
Economics. Edward Elgar.
Howells, J. (1999); ”Regional systems of innovation?” Ingår i Archibugi D., Howells, J. and Michie, J. (eds.)
Innovation Policy in a Global Economy. Cambridge University Press.
Isaksen, A. (red.) (1997); Innovasjoner, næringsutvikling og regionalpolitikk (Innovations, industrial
development and regional policies), Norwegian Academic Press.
James, W. [1896] (1995); ”The Will to Believe”. I James, W.; Selected Writings (ed. Bird, G. H.), Everyman.
Jenks, C. And Riesman, D. (1968); The Academic Revolution. Garden City, Doubleday.
Jessop, B. (1999); “The Social Embeddedness of the Economy and its Implications for Economic Governance”,
Department of Sociology, Lancaster University, http://www. comp.lancsac.uk/sociology/coc016rj.html
Jessop, B., (1997); ”The governance of complexity and the complexity of governance: preliminary remarks on
some problems and limits of economic guidance”, in Amin & Hausner 1997.
Johnson, C. (1982); MITI and the Japanese Miracle. The Growth of Industrial Policy 1952-1975. Stanford
University Press.
85
Jonsson, L.; (2001); Kunskapsbildning i samverkan mellan forskning och praktik. En studie av interaktiv
kunskapsbildning avseende kommunchefers chefskap. Linköping Studies in Management and Economics,
Dissertations No. 47.
Kimball, B. A. (1995); Orators & Philosophers. A History of the Idea of Liberal Education. The College Board.
Kiel, D. L. & Elliot, E., (1997); Chaos Theory in the Social Sciences. Foundations and Applications. The
University of Michigan Press.
Lave, J & Wenger, E. (1991); Situated Learning. Legitmate Peripheral Paricipation. Cambridge University
Press.
Leydesdorff, L. & van den Besselaar, P. (eds.) (1994); Evolutionary Economics and Chaos Theory. New
Directions in Technology Studies. St Martin’s Press.
Leydesdorff, L. & Etzkowitz, H., (1998); “The Future Location of Research: A Triple Helix of UniversityIndustry-Government Relations II”, Theme paper, Conference New York City, 7-10 January.
List, F. [1841] (1904); The National System of Political Economy. Longman.
Luhmann, N. (1979); Trust and Power. Chichester.
Luhmann, N. (1988); ”Familiarity, confidence, trust: Problems and alternatives”, In Gambetta, D. (ed.); Trust:
Making and Breaking Cooperative Relations. University of Chigaco Press
Luhmann, N., (1995); Social Systems. Stanford University Press.
Lundvall, B-Å., (1999); Det danske innovationssystem – et forskningsbaseret debatoplœg om
innovationspolitiske udfordringer og handlemulighter. DISKO-prjektet: Sammanfattende rapport.
Erhvervsminsteriet.
Lundvall, B-Å., (ed.) 1992: National Systems of Innovation. Towards a Theory of Interactive Learning, Pinter
Publishers.
Lundvall, B.-Å. & Johnsson, B. (1994); ”The Learning Economy”, Journal of Industry Studies, vol 1, no 2.
Lundqvist, L. J. (2000); “Allmänningens tragedi – från social fälla till samhällelig lösning”, Plan Nr 4, 2000.
Lyon, D. (1999); Postmodernism. Open University Press.
Lyotard, J. F. (1984); The Postmodern Condition. Manchester University Press.
McCracken, P. m. fl. (1977); Towards Full Employment and Price Stability. OECD, Paris.
Malmberg, A. & Maskell, P., (2001); ”Närings- och regionalpolitik för lärande, innovation och konkurrenskraft
– inledande sammanfattning”, i Maskell, P. (ed.); Innovation and learning for competetiveness and regional
growth, Nordregio R2001:4.
Marshall, A. (1919); Industry and Trade. MacMillan.
Maskell, P., Eskelinen, H., Hannibalsson, I., Malmberg, A. & Vatne, E. (1997); Competitiveness, Localised
Learning and Regional Development. Specialisation and prosperity in small open economics. Routledge.
Mintzberg, H., Ahlstrand, B. & Lampel, J. (1998); Strategy Safari. A Guided Tour Through the Wilds of
Strategic Management. Prentice Hall.
Nelson, R. R. (ed.) (1993); National Innovation Systems. A Comparative Analysis. Oxford University Press.
Nelson, R. R. (1993); A Retrospect. Ingår i Nelson (1993).
Nelson, R. R. (1989); ” Balancing market failures and goverment inadequacy; The case of policy towards
industrial R and D”, Working Paper No. 840, Yale university.
Nelson, R. R. (1988); ”Institutions supporting technical change in the United States” Ingår i Dosi (1988).
Nelson, R. R. (1987); Understanding Technical Change as an Evolutionary Process. Amsterdam, NorthHolland.
Nelson, R. R. & Rosenberg, N., 1993: ”Technical Innovation and National Systems” i Nelson 1993.
Nelson, R. R. and Winter, S. G. (1982); An Evolutionary Thery of Economic Change. The Belknap Press of
Harvard University.
Nilsson, J.-E. (1998); Blomstrande näringsliv. Krafter och motkrafter bakom förändringar i europeiska och
amerikanska regioner. IVA.
Nilsson, J.-E. (1987); ”Kondratieffsyklusen”. Ingår i Larsen, S. U. (red.); Lov og struktur. Universitetsforlaget.
Nooteboom, B. (1999); ”Discovery and Organization: Priorities in the Theory of Innovation.” Paper presented at
the DRUID conference in Aalborg, 9-12 June, 1999.
Nowotny, H. (1997); “New societal demands”, in Barré et al (1997).
Nowotny, H., Scott, P. & Gibbons, M. (2001); Re-Thinking Science. Knowledge and the Public in an Age of
Uncertainty. Polity.
Nussbaum, M. C. (1997); Cultivating Humanity. A Classical Defense of Reform in Liberal Education. Harvard
University Press.
Nussbaum, M. C. (1995a); Poetic Justice. The Literary Imagination and Public Life. Beacon Press.
Nussbaum, M. C. (1995b); Känslans skärpa och tankens inlevelse. Essäer om etik och politik. Sympsion.
Nussbaum, M. C. (1994); The Therapy of Desire. Theory and Practice in Hellenistic Ethics. Princeton
University Press.
Nussbaum, M. C. (1990); Love’s Knowledge. Essays on Philosophy and Literature. Oxford University Press.
86
Nussbaum, M. C. (1986); The Fragility of Goodness. Luck and Ethics in Greek Tragedy and Philosophy.
Cambridge University Press.
Nussbaum, M. C. (1978); Aristotle’s De Motu Animalium. Princeton University Press.
Oleson, A. and Voss, J. (eds.) (1979); The Organization of Knowledge in Modern America, 1860-1920.
Cambridge, Harvard University Press.
Olsen, J. P. (1990); Demokrati på svenska. Carlssons.
Orillard, M., 1997: ”Cognitive networks and selforganization in a complex socio-economic environment”, in
Amin & Hausner 1997.
Ostrom, E., 1990: Governing the Commons. The Evolution of Institutions for Collective Action. Cambridge
University Press.
Pavitt, K. and Walker, W. (1976); ”Government policy towards industrial innovation: A review” Research
Policy 24 (No.1)
Polanyi, K. (1989); Den stora omdaningen. Arkiv förlag.
Popper, K. (1985); Conjectures and Refutations. The Growth of Scientific Knowledge. Routledge and Kegan
Paul (4th ed.)
Porter, M. E. (1994); ”The role of location in competition” Journal of the Economics Business, Vol. 1, No..
Porter, M. E. (1990); The Competitive Advantage of Nations. Macmillan.
Porter, M. E. (1985); Competitive Advantage. Creating and Sustaining Superior Performance. The Free Press
1985.
Porter, M. E. (1980); Competitive Strategy. Techniques for Analyzing Industries and Competitors. The Free
Press.
Putnam, R. D., 1993; Making Democracy Work. Civic Traditions in Modern Italy. Princeton University Press.
Rip, A. & van der Meulen, B. J. R. (1997); “The post-modern research system”, in Barré et al (1997).
Rosengren, M. (1998); Psychagogia. Konsten att leda själar. Om konflikten mellan retorik och filosofi hos
Platon och Chaïm Perelman. Symposion.
Rothstein, B. (2001); ”Tilliten kommer från ovan”. Moderna Tider (Sept).
Rothwell, R. and Zegveld, W. (1981); Industrial Innovation and Public Policy. Preparing for the 1980s and
1990s. Frances Pinter.
Ryle, G. (1959); The Concept of Mind. Penguin.
Samuelson, P. A. (1967); Economics. An Introductory Analysis. McGraw-Hill.
Saxenian, A. (1991); ”The origins and dynamics of production networks in Silicon Valley” Research Policy
Vol. 20.
Schein, E. H. (1987); Process Consultation. Volume II: Lessons for Managers and Consultants. Addison
Wessley.
Schumpeter, J., (1991); ”Economic Theory and Entrepreneurial History”, in Schumpeter, Joseph: Essays on
Entrepreneurs, Innovations, Business Cycles and the Evolution of Capitalism, edited by Richard V.
Clemence. Transaction Publishers.
Schumpeter, J. A. (1939); Business Cycles vol. 1. Harper & Row, New York.
Schumpeter, J. A. (1934); The Theory of Economic Development. Harvard University Press.
Schön, D. A. (1987); Educating the Reflective Practitioner. Towaqrd a New Design for Teaching and Learning
in the Professions. Jossey Bass.
Schön, D. A. (1983); The Reflective Practitioner. How Professionals Think in Action. Basic Boooks.
Schön, D. A. (1972); Blindgångare mot framtiden. Pan/Nordstedts.
Scott. P. (1997); ”The Next Generation of Scientists”, in Barré, D., Gibbons, M, Maddox, J., Martin B. &
Papon, P. (eds.); Science in Tomorrow’s Europe. Economica International.
Scott, P. (ed.) (2000); Higher Education Re-formed. New Millenium Series.
Seligman, A. B. (1997); The Problem of Trust. Princton University Press.
Senge, P. M. (1990); The Fifth Discipline. The art & Practice of the Learning Organization. Doubleday.
Slagstad, R. (1997); De nasjonale strateger, Pax forlag, Oslo.
SOU 2000:87, Slutbetänkande från regionalpolitiska utredningen.
Stevrin, P. (1998); Tillitskrisen. Om tillit, misstro och kontroll i det framväxande informationssamhället.
Högskolan Karlskrona-Ronneby.
Stone, C., 1989: Regime Politics: Governing Atlanta, 1946-1988. University of Kansas Press.
Stone, C., 1998: ”Introduction: Urban Education in Political Context”, in Stone Clarence (ed.), 1998: Changing
Urban Education, University Press of Kansas.
Sztompka, P. (1999); Trust. A Sociologic Theory. Cambridge University Press.
Söderström, H. T. (red.) (2001); kluster.se Sverige i den nya ekonomiska geografin. SNS Förlag.
Tamura, S. (1989); ”Reverse engineering as characteristic of Japanese industrial R and D activities”,
International Symposium on Japanese Technology, Saitaima University, Tokyo.
The Economist (2001); Japans Economy. Darker and darker. October 20th-26th.
87
Uhlin, Å., (1996); Kunskapens många språk. Om offentliga strategier för lärande i små och mellanstora företag.
FAFO forlag, Oslo.
Uhlin, Å., (1999); ”Strategies for regional innovation systems. A Counterfactual Analysis of a Norwegian Triple
Helix Approach”. Paper presented at the conference ’Högskolor och Samhälle i Samverkan’ (HSS 99), Falun,
Sweden, March 1999.
Uhlin, Å., (2000); ”The Concept of Learning within the Systems of Innovation Approaches”. Concepts and
Transformation, No 3, p 15-51, 2000.
Uhlin, Å., (2001); ”Om regionala innovationssystem, lärande, komplexitet och tillit”. Ingår i Ekstedt, E.(red);
Kunskap och handling för företagande och regional utveckling. Arbetslivsinstitutet 2001:4.
Uhlin, Å. & Johanssen R.; (2001); ”Innovation and the post-academic condition. The case of Vestfold university
college and the ”Electronic Coast” project.” Unpublished paper presented at the 2nd Research Conference on
University and Society Co-operation, Halmstad University, Sweden May 9-11, 2001.
Uhlin, Å. & Løvland, J. (2001); ”Innovation and interactive governance. The case of Båtsfjord.” Paper presented
at the 2nd Research Conference on University and Society Co-operation, Halmstad University, Sweden May
9-11, 2001.
Uhlin, Å., Rangnes, J. & Synnevåg, M., (2000); “Facilitating innovation systems. Some preliminary experiences
of and reflections on a Norwegian regional innovation programme”. Paper presented at the Triple Helix III
conference, Rio de Janeiro, Brazil, 26-29 April 2000.
Varga, A. (1998); University Research and Regional Innovation: A Spatial Econometric Analysis of Academic
Technology Transfer. Boston, Kluwer Academic Publisher.
Vedin, B. A. (1992); Teknisk Revolt. Atlantis.
Vogel, E. F. (1980); Japan as No. 1. Tokyo, Turtke.
Vygotsky, L. S. (1978); Mind in Society. The Development of Higher Psychological Processes. Harvard University Press.
Watson, J. D. (1968); The Double Helix. Penguin Books.
Weber, M. (1991); The Protestant Ethic and the Spirit of Capitalism. Harper Collins Paperback.
Wennerberg, H. (1962); The Pragmatism of C S Peirce; an Analytical Stydy. Almqvist & Wiksell,
Wicken, O. (1997); “Regionenes industrialisering – et historisk perspektiv”. Ingår i Isaksen (1997).
Wittrock, B. och Lindström, S. (1984); De stora programmens tid - forskning och energi i svensk politik.
Akademilitteratur.
Ziman, J. (2000); Real Science. What it is, and what it means. Cambride University Press.
88
Forskning och innovation
för hållbar tillväxt
VINNOVAs uppgift är att främja hållbar tillväxt för näringsliv,
samhälle och arbetsliv genom finansiering av behovsmotiverad forskning och utveckling av
effektiva innovationssystem.
VINNOVA, 101 58 Stockholm
Besöksadress: Mäster Samuelsgatan 56
Tel vx 08-473 30 00; fax 08-473 30 05
[email protected]
www.VINNOVA.se
