Elektronmikroskopisk bild på hästinfluensavirus. Viruset på bilden är det som orsakade
hästinfluensa på Solvalla 1979 och virusstammen heter därför Solvalla/79.
virussjukdomar hos häst
Virussjukdomar hos häst
BERNDT KLINGEBORN
Virusabort, influensa och virusarterit – tre virusorsakade sjukdomar som på olika sätt
vållar problem inom hästsporten. De ekonomiska konsekvenserna av sjuka hästar, föl
som aborteras och isolerade stallar där hästarna inte kan tränas och tävlas är mycket
stora. Här beskrivs vad de svenska forskarna kommit fram till.
Virusforskningens historia Tidigt i Sverige satsa-
des forskningsmedel på att finna ny kunskap
om virusinfektioner hos häst. Redan 1969
inrättades en grupp vid avdelningen/institutionen för virologi, Statens Veterinärmedicinska Anstalt (SVA) och Veterinärhögskolan
(från 1977 Sveriges lantbruksuniversitet, SLU).
Gruppen bestod av en forskare och laboratoriepersonal under ledning av Zvonimir
Dinter som var den förste innehavaren av
professuren i virologi, vilken inrättades 1966.
Gruppen studerade ekvint herpesvirus 1
(abortvirus) med inriktning på karakterisering av levande vaccinstammar och "vilda"
sjukdomsframkallande stammar. Medel för
denna forskning kom till stora delar från
Svenska Travsällskapet, Veterinärhögskolan,
SVA och Jordbrukets Forskningsråd. I Sverige
var en sådan målmedveten satsning på hästens
virussjukdomar någonting helt nytt och detta
var starten för uppbyggnaden av en internationellt sett högkvalitativ forskning inom
området. Idag finns en etablerad forskning på
främst hästens arteritvirus och influensavirus
i Sverige. Stödet från ATGs forskningskommitté till åtskilliga projekt rörande hästens
virussjukdomar har i stort varit kontinuerligt
sedan det skapades för drygt 20 år sedan och
är och har varit ovärderligt för den kunskap vi
idag har inom området. Det går inte att
beskriva i detalj resultaten av alla de projekt
som tilldelats anslag, utan koncentreras till
beskrivningen av resultaten av tre forskningsområden: ekvina herpesvirus, ekvint influensavirus samt ekvint arteritvirus.
Ekvina herpesvirus Ekvina (hästens) herpesvirus
finns i fyra varianter och orsakar bland annat s k
virusabort, övre luftvägsinfektion och centralnervösa störningar.
Den forskning som har bedrivits på främst
ekvint herpesvirus 1 (EHV-1) har inriktats på att
bygga upp kunskap om vacciner, virus sjukdomsframkallande förmåga och nya tekniker
för att påvisa infektion med ekvina herpesvirus.
I den tidiga forskningen under 1970-talet
inriktades ansträngningarna mot att karakterisera vaccinstammar och bedöma befintliga
vacciners kvalitet, både levande och avdödade
vacciner. Resultaten var inte så upplyftande
då inte något vaccin gav ett fullgott skydd mot
övre luftvägssjukdom, abort eller förlamning
(pares). Än idag finns det inte ett bra vaccin,
men många internationella forsknings-
virussjukdomar hos häst
grupper arbetar med frågeställningen. Redan
1970 arbetade den svenska forskningsgruppen
med uppgiften att finna s k markörer hos vaccinvirus. Tanken var att finna en egenskap
hos vaccinvirus som inte delades av andra
"vilda" virusstammar (de stammar som orsakar
sjukdom). Först på 1990-talet blev vaccinstammar med markörer ett krav för vacciner
mot ett flertal sjukdomar såsom pseudorabies,
infektiös bovin rhinotrakeit och klassisk svinpest. I de sistnämnda fallen kopplas markörsystemen till diagnostiska system, där man i
ett blodprov från djuret kan påvisa om
befintliga antikroppar är orsakade av vaccination och/eller av en naturlig smitta med "vilt"
virus. Djur som är vaccinerade kan också
infekteras med "vilt" virus och har då antikroppar mot båda typerna av virus. Man hittar
dem eftersom markören saknas hos det ”vilda”
viruset och kan då sätta in åtgärder så att
smittan inte sprids vidare.
I vacciner mot EHV-1 har den svenska
DTT-markören använts internationellt
under flera år för att hos vaccinerade ston som
aborterat visa om aborten orsakats av "vilt"
virus eller vaccinvirus. Endast i mycket sällsynta fall orsakades aborten av vaccinvirus.
DTT-markören visade också på kvalitativa
skillnader mellan olika EHV-1 stammar.
Skillnaden kunde användas för att särskilja
virusstammar från varandra, vilket ledde till
beteckningen EHV-1 subtyperna 1 och 2. Det
var först 1981 som en australisk/amerikansk
grupp visade att dessa subtyper av virus var
klart skilda från varandra genetiskt, d v s virus
arvsmassa var lika endast till ca 14 % mellan
subtyperna. Denna upptäckt ledde till en ny
era i forskningen och subtyp 1 fick behålla
namnet EHV-1, medan subtyp 2 fick namnet
ekvint herpesvirus 4 (EHV-4). Det kunde
visas att EHV-1 orsakar övre luftvägsinfektion, abort och pares, medan EHV-4 nästan
uteslutande endast ger upphov till övre luftvägsinfektion.
Centralnervös form. 1975 påvisades ett utbrott
i Sverige av den centralnervösa formen
(paresformen) av EHV-1. Några år tidigare
hade sjukdomsformen uppmärksammats vid
ett utbrott på Irland. Utbrottet i Sverige gav
en ny inriktning för EHV-1 forskningen.
Symtombilden vid pares kan vara varierande,
från lätt vinglighet (slinger) på bakbenen till
att hästen blir liggande, inte kan resa sig och
måste avlivas. Pareser förekommer sporadiskt
i landet varje år.
Den svenska gruppen kunde, tillsammans
med andra grupper, visa att viruset inte infekterar hjärn- och ryggmärgsvävnad direkt. Det
orsakar istället skador i kärl som försörjer
hjärna och ryggmärg, dels genom direkt
virusangrepp, dels genom riklig bildning av
skadliga s k immunkomplex, som består av
virus och antikroppar bundna till varandra, i
blodet. Varför pareser uppträder hos vissa
hästar är inte helt klarlagt, men är sannolikt
beroende av den individuella hästens förmåga
att bilda ett bra cellförmedlat immunsvar.
Tillsammans med en forskargrupp vid Guy’s
Hospital Medical School i London visades att
hästar som inte tillfrisknade efter en EHV-1
pares, hade antikroppar mot ett kroppseget
protein som finns i nervskidor kallat P2.
Denna s k autoimmuna reaktion orsakades
sannolikt av att skadan i hjärna och ryggmärg
ledde till att P2 kunde exponeras för en
immunreaktion som normalt inte sker, då P2
finns dold i nervskidan. Metoden kunde med
stor sannolikhet förutsäga vilka hästar som
skulle tillfriskna eller inte efter en pares.
Under 1990-talet utvecklades nya diagnostiska metoder, t ex togs en molekylärgenetisk metod (polymerase chain reaction, PCR)
fram för att påvisa EHV-1 i aborterade foster.
Denna teknik är mycket känslig och snabb
och ersätter gamla klassiska tekniker såsom
odling i cellkultur, vilka normalt kan ta upp
till 2 veckor innan resultatet kan lämnas.
Genom utveckling av en metod att påvisa
antikroppar (ELISA) av en australisk grupp
kunde man för första gången särskilja
immunsvaret mot EHV-1 och EHV-4 hos en
häst i samma blodprov. En fältstudie med
material från Sverige, Island och Sudan kunde
virussjukdomar hos häst
visa att EHV-1 och EHV-4 har helt olika
spridningsmönster i hästpopulationen. Antikroppar mot EHV-4 fanns hos 95 till 99 % av
hästarna, medan mot EHV-1 hos endast 8 till
ca 30 % av hästarna. Dessa resultat visar att
EHV-4 och EHV-1 smittar på olika sätt och
ger underlag till att utforma effektiva åtgärder
för att förhindra smittspridning med EHV-1.
Ekvint influensavirus A1 och A2 är två typer av
hästinfluensavirus. A1 finns dock bara i vaccin
numera och det är alltså A2 som är orsaken till
hästinfluensa i Sverige idag. Under den stora
influensaepidemin med A2-virus på Solvalla
1979 startade ett framgångsrikt samarbete
mellan virologerna på SVA och SLU. Denna
forskning har internationellt legat i frontlinjen
de sista 20 åren och resulterat i 4 doktorsavhandlingar inom influensaområdet. Vid
utbrottet 1979 visades att en ny variant av A2virus gett upphov till utbrottet. Befintliga
vacciner gav inte ett fullgott skydd på grund
av att den nya varianten avvek tillräckligt för
att undvika den immunitet som vaccinationen
orsakat. Redan före utbrottet pågick en intensiv
debatt i hästägar-/tränarkretsar om att influensavacciner gav oacceptabla biverkningar i
form av framför allt långvariga prestationsnedsättningar. Ett vaccinationsobligatorium
för tävlande travhästar hade funnits från 1975
och upphävdes i slutet av 1978. På grund av
denna kritik utarbetades ett vaccinationsförsök, där hästar födda 1977 deltog. Försöket
utformades så att kodade lösningar användes,
varvid ingen hade kunskap om vilket preparat
som innehöll vaccin respektive placebolösning. Först vid försökets avslutning 1981 bröts
koden och resultatet kunde offentliggöras.
virussjukdomar hos häst
Resultatet visade att biverkan var något större
i vaccingrupperna, men anmärkningsvärt låg
med hänsyn till den oro som förekom före
försöksstarten. Studiet av hästarnas prestanda
visade entydigt att det inte förekom någon
långvarig prestationsnedsättning på grund av
vaccinbiverkningar.
Viruset förändrar sig. Forskningen inriktades
på karakterisering av A2-varianter på proteinnivå och gennivå och en nationell bevakning av
smittläget. Detta är mycket viktigt eftersom
förändringar i virus omedelbart måste beaktas
för att förändra befintliga vacciner genom att
i vaccinet inkludera de virusvarianter som cirkulerar och orsakar sjukdom i hästpopulationen.
Under 1980-talet och början av 1990-talet
fanns ett vaccinationsobligatorium för travoch galopphästar, vilket förhindrade allvarliga
sjukdomsutbrott. Två stora influensautbrott
skedde under 1991 och isolerat virus visades
avvika markant från befintliga vaccinstammar
som användes i Sverige. Tyvärr upphävdes
vaccinationsobligatoriet 1992, vilket har lett
till att vi därefter har en pågående smittspridning i den svenska travhästpopulationen med
20 till över 100 utbrott per år. Vaccinationsfrekvensen är inte tillräckligt hög för att förhindra en ständigt pågående smittspridning.
Under mitten och slutet av 1990-talet
visade forskargruppen att två genetiskt åtskilda
varianter cirkulerade parallellt i den svenska
hästpopulationen, en s k europeisk och en
amerikansk variant. Det visade sig också senare
vara fallet i andra europeiska länder. Denna
situation har lett fram till att de flesta hästinfluensavacciner idag innehåller, förutom
influensavirus A1, två A2-stammar; en europeisk och en amerikansk variant. Gruppens
forskning har bl a lett till att den tillsammans
med 5 andra internationella laboratorier är
medlem i Equine Influenza Expert Surveillance
Panel som träffas varje år och utbyter erfarenheter om smittläget i världen.
Ekvint arteritvirus Under den första hälften av
1980-talet finansierade ATG ett tvärveten-
skapligt projekt för att belysa ett betydande
problem hos tävlingshästar, "poor performance syndrome". Det typiska symtomet är
att hästen har en oväntad formsvacka där den
inte orkar distansen ut på träning eller tävling. Denna forskning visade att orsakerna till
syndromet är mycket komplext och en samverkan mellan många faktorer såsom felaktig
nutrition, infektioner, genetiska orsaker
och/eller miljöfaktorer. SVAs avdelning för
virologi deltog i projektet och ett intressant
resultat var att infektioner med hästens arteritvirus ökade i hästpopulationen under hela
projektperioden. Arteritvirus orsakar i sin
akuta sjukdomsfas blödningar genom skadeangrepp i små blodkärl. Viruset orsakar också
abort hos dräktiga ston. I Sverige hade vid
den tidpunkten inte virusinfektionen kopplats till någon sjukdom. Under senare tid har
sjukdomsutbrott kunnat knytas till infektion
med arteritvirus, men de har varit få.
Genom samarbete med amerikanska forskare kunde gruppen visa att svenska stammar
tillhörde både europeiska och amerikanska
varianter, men inte tycktes vara sjukdomsframkallande. Under senare delen av 1980talet visade amerikanska forskare att smitta
med arteritvirus underhölls genom att många
hingstar som genomgått infektionen blev
smittbärare med virus ständigt förekommande
i sin sperma. I Sverige genomfördes en spermaundersökning av avelshingstar 1988–1989,
och det kunde visas att över 40 % av hingstarna
var smittbärare. Aborterade foster undersöktes
också för att få en uppfattning om aborten
orsakats av arteritvirus. Ingen sådan abort
konstaterades.
Nya metoder för att hitta virus. Forskargruppen
utvecklade under mitten av 1990-talet molekylärgenetiska metoder för att påvisa arteritvirus i sperma. Detta är en överlägsen metod
för att säkert påvisa virus. Arteritvirusstammar från hela världen kartlades genetiskt,
vilket är viktigt för att kunna ha en uppfattning om vilken/vilka stammar som skall ingå i
ett framtida vaccin. Idag finns endast ett
virussjukdomar hos häst
levande vaccin som används främst i USA,
men inte är godkänt för användning i många
europeiska länder. Forskargruppen ansökte
om ett EU-anslag 1999 tillsammans med de
främsta grupperna inom området i Europa
samt knutna till projektet en grupp från Japan
och en från USA.
Som första EU-projekt någonsin för en
sjukdom hos häst bifölls ansökan med ett
bidrag på totalt över 9 miljoner svenska kronor
över en 3-årsperiod. Ett problem blev snart
uppenbart, att den normalt stipulerade
medfinansieringen från de svenska forskningsråden uteblev. Mycket förtjänstfullt gick
då Agria och ATG in och stödde projektet.
Projektet avslutas i början av 2002 och resultaten är över förväntan. Forskarna har lyckats
att framställa en s k komplementär DNAsträng av arvsmassan, som hos arteritvirus är
av RNA-typ. Detta innebär att man relativt
lätt kan manipulera arvsmassan och ta bort
eller byta ut vissa regioner, allt för att kartlägga
var i arvsmassan den sjukdomsframkallande
förmågan är belägen. Flera av dessa manipulerade virus testas genom infektionsförsök på
häst. En fortsättning på projektet planeras och
en ny ansökan har lämnats in till EU-kommissionen inom det femte ramprogrammet.
LÄSA MER
Nordengrahn A, Merza M, Svedlund G, Ronéus M, Treiberg
Berndtsson L, Lindholm A, Drummer H E, Studdert M J, Abusugra I,
Gunnarsson E & Klingeborn B. A field study of the application of a
type-specific test distinguishing antibodies to equine herpesvirus-4
and -1. I: Wernery U, Wade J F, Mumford J A & Kaaden O-R, red.
Proc 8th int conf equine inf dis. Newmarket, R&W Publications,
1999, 125–128.
Oxburgh L & Klingeborn B. Cocirculation of two distinct lineages of
equine influenza virus subtype H3N8. J Clin Microbiol 1999, 37,
3005–3009.
Stadejek T, Björklund H, Ros Bacunana C, Ciabatti I M, Scicluna M T,
Amaddeo D, McCollum W H, Autorino G L, Timoney P J, Paton D J,
Klingeborn B & Belak S. Genetic diversity of equine arteritis virus.
J Gen Virol 1999, 80, 691–699.
