Predikan i S:t Hans kyrka Andra söndagen efter Trefaldighet den 17 juni 2012
Sakarja 3:1-7 * Uppenbarelseboken 19:5-9A * Lukas 14:15-24
I
den gammaltestamentliga texten idag berättade
profeten Sakarja hur han vid tiden för slutet av
den babyloniska fångenskapen såg översteprästen
Josua stå inför Gud – ”Herrens ängel” är en
omskrivning för Gud – med Anklagaren stående på
Guds högra sida. Anklagaren är djävulen, samme
djävul som i paradiset lurade Adam och Eva att bryta
med Gud (1 Mos 3:1-7) och senare fick Guds tillstånd
att utsätta Job för svåra prövningar (Job 1:6-12),
samme djävul som satte Jesus på prov i fyrtio dagar i
öknen (Matt 4:1). Djävulen eller ”Anklagaren” är
fientligt inställd mot människor, men fanns ändå i
paradiset på Adams och Evas tid eller i Guds egen
tronsal på Sakarjas tid och samarbetade med Gud
gentemot Job och med den Helige Ande vid Jesu
frestelser.
Det är alltså inte så enkelt att djävulen är Guds
fiende som Han har att bara strida mot. Också djävulen står under Guds makt. Gud tillåter djävulen att
anklaga, fresta och plåga människor.
Det är ur en synpunkt en obehaglig sanning, ty
den gör det svårare att förstå Gud och vad Han vill
och tänker, både med oss personligen och i de stora
skeendena i världen. Det blir besvärligare att förstå
vad som händer. Å andra sidan betyder det att Gud
ändå har kontrollen och makten. Djävulen kan inte
göra vad han vill. När vi prövas och frestas, drabbas
av Jobsprövningar, sjukdomar, motgångar, olyckor,
sorger, katastrofer eller djävulen på annat sätt härjar
med oss, är det ändå inte utanför Guds kontroll och
makt. Inget är utanför Guds hand – i alla fall inte så
länge vi håller oss till Honom.
Men enkelt är det inte. Sanningen om livet, världen och Gud är inte enkel, fast det ibland framställs
så.
Översteprästen, i detta fall Josua, stod inför Gud,
ställföreträdande för alla folkets präster – som i sin tur
var folkets representanter inför Gud. Josua smutsiga
kläder var en bild för folkets synd och skuld, den som
lett till fångenskapen i Babylonien. När Gud befriar
Josua från skuld, klär honom i högtidsdräkt och sätter
på honom en turban är det en bild för att Gud förlåter
hela folket deras synd och skuld och kläder det i heliga högtidskläder, i rättfärdighetens mantel och den
himmelska bröllopsmåltidens turban.
Det är samma rättfärdighetens ”klädnad” som
Johannes i episteltexten såg Kristi brud ha på sig i
himlen. I det bibliska tänket är Jesus gift med den
kristna kyrkan; hon är Kristi brud. Den kristna kyrkan
består av dem som är bjudna till Lammets, alltså
Jesu, bröllopsmåltid i himlen. De känns igen på att
vara klädda i rättfärdighetens klädnad, som avbildas
som en lång vit dräkt och som vi känner igen som
dopdräkten.
Strax före dagens epistel har Johannes sett skökan Babylon. Hon är i Uppenbarelseboken är en bild
för dåtidens mäktigaste rike, Romarriket. Att det kallas Babylon hänvisar förstås till Gudsfolkets gamla
fiende Babylonien. Vi kan på motsvarande sätt i vår
tid känna igen de politiska och ekonomiska intressen,
kulturströmningar och ateistiska ideologier som vill
tillfångata och krossa den kristna kyrkan, Kristi brud,
och Gud själv. Skökan Babylon är ”moder till all otukt
och alla skändligheter på jorden”, som det står, hängiven åt trolldom, avguderi, otukt, lyx och ekonomisk
vinning. Babylon var klädd i klädd i purpur och
scharlakansrött och lyste av guld och ädelstenar och
pärlor (Upp 17:2-6). Kontrasten mot det skinande vita
linnetyget som Kristi brud är klädd i är förstås alldeles
medveten.
Det linnetyget är de ”heligas rättfärdiga gärningar”,
”gärningar”, därför att kristen rättfärdighet inte är en
formalitet utan ett liv. Den som tillhör Kristus är och
lever rättfärdig.
Då måste det sägas att det händer att vi smutsar
ner rättfärdighetens klädnad med orättfärdiga och
ogudaktiga handlingar. Det är inte bra – men ända är
det inte ute med oss så länge vi återvänder till den
himmelska tvättmaskinen, syndaförlåtelsen, med det
evigt bestående rengöringsmedlet, Kristi blod. ”De
har tvättat sina kläder rena och gjort dem vita i Lammets blod”, som det står om de kristna (Upp 7:14).
Det himmelska livet beskrivs i episteln som Lammets, alltså Jesu, bröllopsmåltid. I Jesu liknelse i
dagens evangelium syftar Han inte minst på den
måltiden. Gud säger, genom sin Tjänare Jesus som
ställt i ordning sin egen bröllopsmåltid, att allt nu är
färdigt för himlalivet. En poäng är att det livet börjar
här på jorden. Det är här vi säger ”Ja, Herre, jag
kommer, inte för att jag bryr mig om varför Du vill att
jag ska komma utan bara för att Du vill att jag ska
vara här”. Det är här vi klär oss i bröllopsmåltidskläderna, den vita dopdräkten, och sätter på oss turbanen. Det är här som vi tar plats vid bordet. Extra
tydligt blir det när vi firar himmelrikets bröllopsmåltid i
nattvardens sakrament – men liknelsen handlar inte i
första hand om nattvarden utan om Guds rike, himlen. Tjänaren kallar människor till trons liv.
Man kan anföra förhinder till himlalivet. Lite parodiskt blir det med honom som inte ville komma för att
han just gift sig, eftersom det är just en bröllopsfest
han blir inbjuden till. Äktenskapet hör, som sagt, extra
mycket ihop med himlen. Det himmelska äktenskapet
mellan Kristus och Hans brud kyrkan finns på ett
hemlighetsfullt sätt i alla äktenskap på jorden. I Efesierbrevet står det: ”Därför skall en man lämna sin far
och sin mor och hålla sig till sin hustru, och de två
skall bli ett. Detta rymmer en stor hemlighet, här låter
jag det syfta på Kristus och kyrkan” (Ef 5:31-32). Det
är därför extra lämpligt att medvetet leva ihop äktenskapet med kristen tro och det himmelska livet.
Äktenskapets sakrament hör nära ihop med nattvardens sakrament.
För att sammanfatta: Gud kallar oss till himmelens
bröllopsmåltid. Han kläder oss mer än gärna i rättfärdighetens klädnad, den långa vita dräkt, som vi har
målad på väggarna här i S:t Hans. Och till hemligheterna hör att också djävulens listiga angrepp kan
Gud använda i sin inbjudan.
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
