KAMPEN OM ÅBO Dokumentärfilm, 76 min / HDV / DigiBeta Filmen

advertisement
KAMPEN OM ÅBO
Dokumentärfilm, 76 min / HDV / DigiBeta
Filmen berättar om den finska stadsmiljön och dess förändring, om hur den gamla miljön förstördes
i moderniseringsruset. Filmen behandlar även vad miljöpolitik är i dagens Finland. Vem tillhör vår
byggda miljö och vem är det som bestämmer om den?
Filmen behandlar temat genom en konkret stad, Åbo. Valet var naturligt, Åbo är ju Finlands äldsta
stad där det funnits mest att förstöra. Det är också den stad som gett sitt namn åt den
verksamhetsmetod i vilken politiker och affärslivet, i det gemensamma intressets namn, fixar
rivningar och spekulationer förbi det officiella beslutsförfattandet. ”Åbosjukan” blev ett
allmänbegrepp på 1980-talet. Det finns många finländska städer som lidit av den. Epidemin är
fortsättningsvis inte över, och ämnet har inte mist sin aktualitet. Otroligt nog har ingen egentlig
dokumentärfilm gjorts om ”åbosjukan”. Nu vore det dags.
Bakgrund
De gamla fotografierna från 1950-talets Åbo visar ett hav av trähus, från vilket några enstaka
stenhus stiger upp, och även de främst i centrum. På 1960- och 1970-talen förändrades vår äldsta
stads ansikte snabbt. Tidens anda gynnade nyt och modernt. Man planerade väldiga motorvägar in
till stadens centrum även i Åbo. Modernismens idéer mötte affärsmännens intressen och invånarnas
behov. Många omätligt värdefulla byggnader gick förlorade i detta rus. I Åbo fanns en
koncentration av några av de största byggnadsföretagen i Finland (Puolimatka, Ruola, Kivikartio
osv.). Dessa grynders förändrade tillsammans med de politiska partierna Finlands ansikte. Alla
partier deltog i förstörandet av det gamla, men speciellt ivrig var vänstern som motiverade sina
ståndpunkter å ena sidan med att boendestandarden skulle förbättras, å andra sidan sysselsättningen.
Båda stämde, men priset var dock högt. Att uppskatta det gamla hörde helt enkelt inte alls till det
moderna 1960-talets anda. Byggnadsskyddet var ännu i barnaskor och många värdefulla byggnader
försvann för gott. Enhetliga miljöer slogs sönder genom att man byggde nya höghus mellan de
gamla husen.
Företeelsen i vilken man hänsynslöst förstörde kulturmiljöer enbart på grund av
företagsekonomiska orsaker, började kallas ”åbosjukan”. I sjukdomsbilden ingick även oklarheter,
fiffel inom små kretsar och direkta missbruk. En befattning i Åbo stads byggnadsnämnd var den
mest eftersträvade i hela riket. Nämndens verksamhet, som liknade det av ett hemligt sällskap, finns
det många vilda berättelser om. Åbosjukan var också en kris för miljöpolitiken och
medborgarsamhället. Man beskyllde beslutsfattandet för korruption och att det skedde inom små
kretsar. Särskilt stadsplaneringen kritiserades hårt. Man frågade på goda grunder vems stad Åbo var,
och vem som skulle få besluta om vår allas gemensamma miljö.
Innan kriget planerade man i Åbo till exempel att förstöra området för Klosterbackens
hantverksmuseum. I den gamla staden ansåg man att det räcker med att bevara kyrkan och slottet.
Då det var som värst krävde staden till och med att sådana värdefulla byggnader skulle rivas som
staden inte ens hade del i (Nobels hus, det enda stenhuset i Finland som representerade den så
kallade stockholmska empire-stilen, det första fotografiet i Finland från år 1842 är taget på detta
hus, byggnaden finns inte längre, men fotografiet har bevarats!). Vi berättar den tragikomiska
berättelsen om det Gadolinska huset, hur byggnaden revs på natten då man visste att Museiverkets
rivningsförbud var på väg från den nuvarande huvudstaden till den förra. Och hur torsot av det
unika Julinska husets sista vägg blir stående mitt i staden för årtionden, som ett minnesmärke av
miljöpolitiken.
Under 1950-1970 –talen höjdes opponerande röster främst bland museimänniskor och vissa enstaka
representanter för intelligentian. Då man planerade att riva stadsdelen Porth Arthur på 1970-talet,
kom man för första gången på idéen att fråga om invånarnas åsikt. Det var en stor överraskning för
alla då invånarna inte ville att de gamla och trånga, men trivsamma trähuskvarteren skulle rivas. En
av de första boenderörelserna uppstod och en mångårig kamp började. Det var först i slutet av 1970talet som man för första gången i Åbo demonstrerade offentligt för skyddandet av ett gammalt hus.
Det hadlade om en demonstration på torget för bevarandet av hotell Hamburger Börs gamla
jugendbyggnad. Stadsmuséets chef fick en officiell tillrättavisning för att ha deltagit i
sammankomsten. På 1980-talet hårdnade medborgarrörelsernas tag. Rivarna och motståndarna
drabbade allt oftare samman. På platsen där Finlands äldsta teaterbyggnad står (Åbo Svenska
Teater) hade man planlagt en modernistisk låda innehållande ett köpcentrum, som skulle täcka hela
kvarteret. Teatern bevarades, men kvarterets inre delar revs. Som taktik etablerades
presskonferenser där man meddelade att rivningsarbetet inte kommer att börja inom snar framtid.
Efter det påbörjades det vanligtvis inom en vecka. Rivningsbeskedet lämnades in på fredagen fem i
fyra, och rivandet tog plats natten till lördagen demonstranterna inte hade hunnit komma till platsen.
Rörelsen för Vårdberget, som i början av 1980-talet motsatte sig höghusen som planerats i parken,
var en del av medborgar- och miljörörelsernas historia – och samma kamp pågick ännu i början av
2000-talet då man lät bygga sluttningen vid Rettigs hus.
De vildaste rivningsåren är förbi, men fortsättningsvis pågår en kamp om de gamla byggnaderna.
Föreningen Puu ja Talo (trä och hus) som har riktat in sig på miljöskydd, samt föreningen Vårt Åbo,
har listat hotade byggnader. Listan är lång. Samtidigt försöker ungdomen i Åbo aktivt hitta åt sig ett
fristående kulturcentrum i stadens gamla men toma byggnader. Det hat funnits aktiva husockupanter
i Åbo som vi redan delvis följt med. Det officiella Åbo har förhållit sig bryskt avvisande till deras
målsättningar. Fler husockupationer har utlovats.
Om filmens element
Film har en unik förmåga att återuppliva det förflutna. Det gamla försvunna Åbo rekonstrueras i vår
film med hjälp av gamla arkivfilmer, smalfilmer och fotografier. Spårvagnarna skramlar längs med
gatorna i Åbo, Julins hus finns ännu och bilarna är få utmed gatorna. Då man ser på de gamla
bilderna inser man hur mycket miljön förändrats. Lyckligtvis har Åbo filmats och fotograferats
mycket. Skaparna har till och med eget smalfilmsmaterial av språvagnarna.
Filmen berättar framför allt berättelsen om åbosjukan. Högkonjukturen på 1960-talet och
bostadsbristen förutsatte snabbt byggande. Beskrivande för tidsandan är att man rev det gamla utan
att se det estetiska eller miljövärden. I Åbo tillspetsades de drag som överlag var typiska för den
finländska miljöpolitiken. Byggnaderna och kamperna som pågått om dem har vanligtvis
dokumenterats noggrannt. Åbo landskapsmuseum, Åbo landsarkiv och speciellt Åbo Akademis
bibliotek har ett omfångsrikt bildarkiv. Historien om åbosjukan kommer att berättas genom 5-10
byggnader. Dessa historier saknar inte heller komiska drag.
Även de samtida får sin röst hörd; såväl det vanliga folket som beslutsfattarna och affärsmännen
(bl.a. Benito Casagrande, Christoffer Taxell, Knut Drake.) Den tidsmässiga distansen till de heta
åren på 1960- och 1970-talen är såpass stor, att man nu kan tala om sakerna som de var. Idéen är att
öppna upp det tankesätt som möjliggjorde en värre förstörelse i den finländska stadsmiljön än vad
krigen åstadkom. Beslutsfattarna, politikerna och arkitekterna var unga aktörer som representerade
sin egen generations dynamik och modernism, inte konspiratörer eller banditer som ville illa åt
människor. (Endel kanske var giriga, men det är mänskligt.)
En väsentlig del av filmen är att ta de frågor den lyfter fram till nutiden. Motsättningen mellan det
gamla och det nya, och problemen med hur stadsborna kan påverka är fortsättningsvis aktuella.
Denna nivå tas med genom att åren 2009 – 2011 följa med miljöaktivister från Åbo. Hus ockuperas
för att användas som fristående social- och kulturcentrum, alltså för gemensamt bruk mellan
ungdomar och andra grupper, i skyddande syfte eller direkt för bostadsbruk. Så även i Åbo, och
denna verksamhet kommer uppenbart att fortsätta också de närmaste åren. Vi följer i cinema vérite anda med händelserna och aktivisterna på ett eller flera squat. På det sättet uppstår även en
berättelse i presens, och kanske vi får följa med något husockupationsprojekt från början till slut.
Dessa tre nivåer – det försvunna Åbo, åbosjukans historia, den nutida aktivismen – varvas i filmen.
De kommenterar varandra och skapar en levande helhet som intresserar åskådaren. Filmen lyfter
fram väsentliga frågor och tilltalar sålunda en mycket bred publik.
Kampen om Åbo är samtidigt en historisk dokumentärfilm om fenomenet åbosjukan, som ett
samhällspolitiskt ställningstagande som biter sig in i nutiden.
Manuscript: Jouko Aaltonen, Olli Vesala, Rauno Lahtinen
Regi: Jouko Aaltonen
Foto: Pekka Aine
Produktion: ILLUME OY
Download
Random flashcards
Ölplugg

1 Cards oauth2_google_ed8be09c-94f0-4e6a-8e55-87a3b14a45db

organsik kemi

5 Cards oauth2_google_80bad7b3-612c-4f00-b9d5-910c3f3fc9ce

Multiplacation table

156 Cards Антон piter

Fysik

46 Cards oauth2_google_97f6fa87-d6cd-4ae9-bcbf-0f9c2bb34c13

Create flashcards