Handbok i mänskliga rättigheter på kommunal nivå

n
n
n
grundläggande kunskaper om mänskliga rättigheter, deras
roll i Sverige och i den svenska nationella lagstiftningen
perspektiv på vad en rättighetsbaserad politik innebär
handlingsberedskap för att kunna gå vidare med att verka
för de mänskliga rättigheternas efterlevnad i den dagliga
verksamheten.
Handboken är framtagen av Institutet för studiet av mänskliga rättigheter
(ISHR) på uppdrag av Integrations- och jämställdhets­departementet. ISHR är
ett tvärvetenskapligt institut vid Institutionen för globala studier, Göteborgs
universitet. Vid institutet bedrivs forskning om mänskliga rättigheter och
deras implementering lokalt och globalt.
Mänskliga rättigheter...? ”Jag vet att dom finns och jag tror att Sverige är bra på dom” Denna handbok riktar sig i första hand till dig som är kommunal tjänsteman
och/eller beslutsfattare. När du har läst är förhoppningen att du har fått:
Handbok i mänskliga
rättigheter på kommunal nivå
Abiri, Brodin & Johansson
Beställningar:
Fritzes Kundservice
106 47 Stockholm Telefon 08-690 91 90
Fax 08-690 91 91 Växel 08-690 90 90
E-post: [email protected] www.fritzes.se
n
n
Handbok i mänskliga rättigheter
på kommunal nivå
n
n
Mänskliga rättigheter...?
”Jag vet att dom finns och jag tror att Sverige är bra på dom”
– En handbok i mänskliga rättigheter på kommunal nivå
copyright 2008 Författarna och Fritzes
Projektledning: Gleerups Utbildning AB
Formgivning och omslag: Sven Eighteen
Illustrationer: ©iStockphoto.com/Simon Oxley
Handskrift: Lisa Karinsdotter Pålsson, Myller Produktion
Sättning: Sven Eighteen
Tryck: Korotan Ljubljana, Slovenien 2008.
Första upplagan, första tryckningen
ISBN 978-91-38-32451-6
Tryckt på miljövänligt papper.
Innehållsförteckning
[1] Förord 4
[1] Vad är mänskliga rättigheter? 7
[ 2] Rättigheter och/eller solidaritet? 15
Vem ”äger” mänskliga rättigheter? 15
Mänskliga rättigheter – ännu ett måste? 16
Vad kan ett människorättsbaserat perspektiv bidra med? 18
Fler fördelar med människorättsbaserad politik 19
Men solidaritetstanken då? 20
[ 3] Mänskliga rättigheter – i Sverige? 25
Från konvention till svensk lag 27
Vart tog rättigheterna vägen? 29
Var finns då – trots allt – rättigheterna i den svenska lagen? 31
Ansvar och granskning 33
Sverige bäst i MR-klassen? 34
[ 4] Rättigheterna och kommunerna 39
Skolan och de mänskliga rättigheterna 39
Rätten till bostad 40
Särskilda gruppers rättigheter 41
[ 5] Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter 53
Vem har ansvar för det här? 53
Vad vet vi som arbetar i kommunen om mänskliga rättigheter? 53
Vad är det vi behöver veta? 54
Mänskliga rättigheter i den kommunala budgeten – ett exempel 58
Varför ska man mäta rättigheter? Exemplet rätten till bostad 63
Att söka vidare 68
Relevanta länkar kring nationella minoriteter 68
Man kan också söka information och kunskap på 69
[1] Referenslista 71
3
Förord
Staten Sverige har ansvar för att respektera, skydda, och främja alla invånares mänskliga rättigheter. Detta innebär att riksdag, regering, samtliga
statliga myndigheter, kommuner och landsting samt den offentliga sektorn i övrigt, till exempel statliga bolag, har ett stort och viktigt uppdrag –
lika centralt som att främja de demokratiska processerna.
Hur garanterar då staten att alla dessa instanser lever upp till detta
ansvar? Riksdagen och rättsväsendet har givna nyckelpositioner liksom
olika granskande instanser. Men för att de juridiska reglerna ska kunna
efterlevas krävs också kunskap om mänskliga rättigheter och människorättsanpassad verksamhet. Flera undersökningar visar dock att kunskap
om mänskliga rättigheter ofta saknas i det svenska samhället – även i de
verksamheter som tydligt arbetar med människorättsfrågor. Om man
vill att institutioner och myndigheter ska utveckla en praxis byggd på
mänskliga rättigheter blir denna brist på kunskap naturligtvis mycket
problematisk.
Denna handbok är skriven av Institutet för mänskliga rättigheter (ISHR)
vid Institutionen för globala studier, Göteborgs universitet. Vid institutet bedrivs forskning och utbildning om mänskliga rättigheter och dess
implementering lokalt och globalt. Författarna ansvarar för innehållet i
denna skrift. Handboken är framtagen på uppdrag av Justitiedepartementets demokratienhet (enheten är numera en del av Integrations- och
jämställdhetsdepartementet) som ett stöd för kommunerna i deras arbete med att respektera, skydda, och främja de mänskliga rättigheterna
för människorna i just deras kommun. Handboken fokuserar främst på
primärkommunernas verksamhet, men är till stora delar också tillämplig
på landstingskommunal verksamhet. Handboken utgör en av de åtgärder som fastslås i regeringens skrivelse 2005/06:95 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006-2009. I uppdraget ingår
att utforma ett praktiskt verktyg för kommunala förtroendevalda och
tjänstemän som konkretiserar hur mänskliga rättigheter kan främjas i
4
den kommunala verksamheten. Fokus ska ligga på rätten till skydd mot
diskriminering, rätten till utbildning, rätten till bostad och funktionshindrades rättigheter samt skyddet för de nationella minoriteterna och
minoritetsspråken.
Handboken riktar sig i första hand till dig som är kommunal tjänsteman och/eller beslutsfattare. När du läst boken är förhoppningen att
du har fått:
grundläggande kunskaper om mänskliga rättigheter, dess roll i
Sverige och i den svenska nationella lagstiftningen
n
perspektiv på vad en rättighetsbaserad politik innebär
handlingsberedskap för att kunna gå vidare med att verka för de
mänskliga rättigheternas efterlevnad i den dagliga verksamheten.
n
n
Handboken är indelad i fem avsnitt. Den inleds med en översikt av vad
mänskliga rättigheter är och vilka centrala konventioner som finns på
området. Sedan följer ett avsnitt som diskuterar fördelar med en rättighetsbaserad politik. Bokens tredje del fokuserar på rättigheter i ett
svenskt perspektiv, där frågor av mer allmän karaktär behandlas. Den
fjärde delen behandlar de mänskliga rättigheternas roll i ett kommunalt sammanhang. Handläggningen av ett antal områden av särskild vikt
på lokal nivå diskuteras såsom de mänskliga rättigheternas roll i skolan
och hur de uttrycks genom diskrimineringslagstiftningen, hur rätten till
bostad ska efterlevas, vad funktionshindrades rättigheter innebär i kommunen samt hur nationella minoriteters rätt till omsorg, skola och språk
ska genomföras. Handboken avslutas med praktiskt inriktade råd om vad
som kan göras på kommunal nivå för att de mänskliga rättigheterna ska
efterlevas på alla politiska nivåer i Sverige. n
Elisabeth Abiri
Anna Brodin
Peter Johansson
Göteborg, april 2008
5
1. Vad är mänskliga rättigheter?
Mänskliga rättigheter är ett sätt att formulera vad som inte får göras mot
någon människa och vad som bör göras för varje människa. Dessa frågor
är inte nya utan har diskuterats så länge människor har levt tillsammans.
Frågorna kopplar samman:
n
n
n
etiska principer Vad är en mänsklig rättighet? Hur kan
rättigheterna motiveras? Vem ska ha vilka rättigheter?
politiska ställningstaganden Hur ska de mänskliga rättigheterna genomföras i olika sammanhang och på olika nivåer i ett
samhälle? Hur ska rättigheterna prioriteras när olika värden står
på spel?
lagstiftning Vilka mänskliga rättigheter är juridiskt bindande?
Vilken status har rättigheterna i olika sammanhang?
Mänskliga rättigheter och framtagandet av olika rättighetsdokument
är således ett sätt att reglera förhållandet mellan individen och den politiska makten representerad av staten, kommunerna och landstingen.
Rättigheterna gäller individer och är i sin juridiska form regeringars ansvar. Centralt för de mänskliga rättigheterna är också det universella anspråket – dvs. de ska gälla alla, utan åtskillnad.
Det finns få studier som fokuserar på mänskliga rättigheters roll i demokratiska stater. Denna relativa brist kan bero på en syn på mänskliga
rättigheter som en oproblematisk fråga i etablerade demokratier såsom
Sverige – en syn på mänskliga rättigheter som någonting som har uppnåtts en gång för alla.
Även om rättighetsfrågor – och kampen för rättigheter – länge funnits
på dagordningen, tog det mycket lång tid för det internationella samfundet att enas kring ett gemensamt juridiskt ramverk. Efter andra värld
kriget, och de grova brott mot individers rättigheter som då begicks,
stod det klart att det var av yttersta vikt att ”ånyo betyga vår tro på de
7
grundläggande mänskliga rättigheterna” som det står i FN:s stadga från
1945. Arbetet med att på internationell nivå försöka fastställa och enas
om vilka de mänskliga rättigheterna är resulterade i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna som antogs 1948. Den allmänna
förklaringen inleds med att slå fast de mänskliga rättigheternas grund-
Myt nummer 1
”Demokrati och mänskliga rättigheter är samma sak”
Om man tar sin utgångspunkt i mänskliga
rättigheter är ett demokratiskt styrelseskick en mänsklig rättighet bland andra
(länken mellan rättigheter och demokrati
görs t.ex. i FN:s allmänna förklaring om
de mänskliga rättigheterna, artikel 21).
Samtidigt är det uppenbart att mänskliga
rättigheter bäst skyddas och främjas i en
demokrati. Sambanden mellan demokrati
och mänskliga rättigheter är därför tydliga, men det finns ibland en tendens att
tro att en demokrati alltid och automatiskt
respekterar mänskliga rättigheter – så är
förstås inte fallet. Historiskt sett har dessa
rättigheter aldrig garanterats alla personer i en demokrati.
Mänskliga rättigheter behöver därför
stärkas och skyddas även i demokratier och kan där spela en viktig roll som
gränssättare för majoritetsstyrets maktutövning. Om staten ska leva upp till sina
åtaganden vad gäller de mänskliga rättigheterna får helt enkelt inte vad som
helst beslutas – inte ens genom demokratiskt fattade beslut. Ett exempel är
minoritetsskyddet som är centralt för att
8
majoritetsbefolkningen i en demokrati
inte ska kunna köra över mindre gruppers rättigheter, på grund av att dessa är
just i minoritet.
Det kan också hävdas att det finns en
inneboende motsättning mellan mänskliga rättigheter och demokrati. Demokratins idé bygger på inkluderandet av en viss
grupp i demos (folket), vilket samtidigt
innebär att andra inte får vara med (vem
får rösta och vem får det inte?). Idén med
mänskliga rättigheter baseras istället på att
alla individer har ett antal grundläggande
rättigheter oavsett medborgarskap.
Mänskliga rättigheter och demokrati
styrs dessutom av delvis olika logik. Demokrati handlar om hur ett politiskt system ska fungera och hur beslut ska fattas.
Mänskliga rättigheter handlar om vad de
politiska besluten ska innehålla och sätter
framför allt gränser för vad man kan besluta om i en demokrati.
Demokrati och mänskliga rättigheter är
således intimt förknippade, men kopplingen mellan dem är inte given och det finns
motsättningar mellan de två begreppen.
Vad är mänskliga rättigheter?
bult – att alla människor är födda fria och lika i värde och rättigheter och
att alla människor har rätt till alla mänskliga rättigheter utan någon form
av diskriminering.
De 30 artiklarna i den allmänna förklaringen blev början till en kraftig
utveckling av mänskliga rättigheter som ett fält inom internationell rätt.
I förklaringen formuleras ett antal mänskliga rättigheter – såväl medborgerliga och politiska som ekonomiska, sociala och kulturella.
Den allmänna förklaringen innebar också ett nytänkande i internationella relationer. När förklaringen antogs var det första gången som
statens förhållande till sina invånare ansågs vara något annat än en rent
inre angelägenhet för landet i fråga. Med ett rättighetsperspektiv blir staters behandling av människor inom landets gränser en fråga som berör
hela det internationella samfundet.
Så som de mänskliga rättigheterna definieras i den allmänna förklaringen berör de alla delar av en människas liv. Förklaringen behandlar ett
brett spektrum av områden och stadfäster bland annat alla människors
rätt till rimlig levnadsstandard, rätt att ta aktiv del i samhällslivet, rätt till
ekonomiskt deltagande på lika villkor och rätt att skyddas från den egna
statens eventuella maktmissbruk och övergrepp, t.ex. tortyr.
Den allmänna förklaringen antogs som en politisk viljeyttring och ett
målsättningsdokument för FN:s medlemsländer. Detta innebär att den
från början hade en relativt begränsad juridisk status, även om den innehållsmässigt är historiskt unik. Med tiden har förklaringen vunnit stor
acceptans internationellt, men för att ge rättigheterna en större tyngd
utvecklades den allmänna förklaringen med tiden till två juridiskt bindande konventioner – Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter och Konventionen om medborgerliga och politiska
rättigheter (båda öppnades för undertecknande 1966 och trädde slutligen i kraft 1976). Dessa konventioner utgör idag tillsammans med den
allmänna förklaringen ett grundläggande ramverk för arbetet med de
mänskliga rättigheterna. Sverige undertecknade konventionerna 1967.
Anledningen till att det blev två konventioner kan förklaras utifrån den
tudelning i ett väst- och ett östblock som då dominerade världspolitiken. Företrädare för respektive block prioriterade olika rättigheter och
9
Den allmänna förklaringen om de mänskliga
rätatigheterna – antagen av FN 1948
n
Det första gemensamma internationella
n
dokumentet om mänskliga rättigheter
n
Består av 30 artiklar i vilka ingår både
medborgerliga och politiska och ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter
Ingen rangordning av artiklarna – de är
odelbara och beroende av varandra
n
Enskilda stater är juridiskt ansvariga
för att rättigheterna efterlevs såväl
nationellt och internationellt
lyckades därför inte enas om vad som skulle ingå i en tänkt gemensam
konvention.
Fram till 2007 har det totalt utvecklats ytterligare sex s.k. kärnkonventioner.1 Dessa är:
[1] Internationella konventionen om avskaffande av alla former
av rasdiskriminering (1965). Sverige undertecknade konventionen 1966 och ratificerade densamma 1971. Konventionen trädde
i kraft 1972 för Sveriges del.
[2] Konventionen om avskaffande av all slags diskriminering av
kvinnor (1979). Sverige undertecknade och ratificerade konventionen 1980 och den trädde i kraft 1981.
[3] Konventionen mot tortyr och annan grym, omänsklig eller
förnedrande behandling eller bestraffning (1984). Sverige
undertecknade konventionen 1985, ratificerade densamma
1986 och den trädde i kraft 1987.
[4] Konventionen om barnets rättigheter (1989). Sverige undertecknade och ratificerade konventionen 1990 och den trädde
i kraft samma år.
[5] Konventionen om migrantarbetares rättigheter (1990).
Sverige har varken undertecknat eller ratificerat denna.
1 FN använder beteckningen kärnkonvention.
10
Vad är mänskliga rättigheter?
[6] Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder (2006). Sverige undertecknade konventionen i mars 2007.
Arbetet med att översätta och anpassa konventionen till den
svenska lagstiftningen pågår och en svensk ratificering beräknas ske under 2008.
Härutöver finns även centrala regionala konventioner, t.ex. Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och de grundläggande
friheterna (1950) samt Europeiska sociala stadgan (1961, reviderad 1996).
När en konvention är framtagen, öppnas möjligheten för stater att
underteckna den. Efter beslut i behörig politisk instans – i Sverige riksdagen – kan regeringen sedan ratificera konventionen. Dessförinnan bör
man vid behov förändra den nationella lagstiftningen så att den skyddar
de rättigheter som behandlas i den aktuella konventionen.
Genom en så kallad ratificering bekräftar en stat att den nu är juridiskt
bunden att se till att de rättigheter som konventionen i fråga behandlar
respekteras och efterlevs inom det som kallas landets jurisdiktion, dvs.
för det territorium som staten kan anses ha effektiv kontroll över. Statens
ansvar är tredelat. För det första förbinder sig staten att inte begränsa
enskilda människors rättigheter och ­friheter – staten får inte agera på ett
sätt som innebär att de mänskliga rättigheterna kränks. För det andra
ställs krav på att staten agerar på ett sätt som främjar respekt för och
efterlevnad av rättigheterna – staten måste skydda människor från övergrepp. Slutligen ska staten ge förutsättningar för att människors rättigheter verkligen ska kunna efterlevas – allas grundläggande behov måste
tillgodoses. (Läs vidare i Thulin K. H. (2004) Lika i värde och rättigheter).
Ansvaret för att konventionerna efterlevs ligger således på staten och
dess institutioner. Det är därför mycket viktigt att varje del av staten –
från nationell nivå/regering till lokal nivå/kommun – har en medvetenhet om vad ansvaret för de mänskliga ­rättigheterna innebär.
Varje stat åtar sig som en viktig del i arbetet med de mänskliga rättigheterna att återkommande rapportera till de FN-kommittéer som
bevakar respektive kärnkonvention. I rapporterna presenterar regeringen sin syn på hur den aktuella konventionen efterlevs – vad vi gör,
11
hur det går och vad som kan behöva förbättras. Parallellt med att stater
själva rapporterar skrivs även skuggrapporter/alternativa rapporter av
icke-statliga centrala aktörer i ett samhälle. Rädda Barnen skriver t.ex. en
skuggrapport när svenska staten rapporterar om sin syn på situationen
för barns rättigheter i Sverige. Även dessa rapporter ställs till kommittéerna. Både statens rapport och de alternativa rapporterna ligger sedan
till grund för kritiska diskussioner mellan företrädare för staten och kommittéernas medlemmar. En rapportrunda avslutas med att kommittén
gör en slutrapport där beröm, kritik och rekommendationer på lämpliga
åtgärder brukar föras fram. Vid nästa rapporttillfälle återkopplar man till
föregående rapport, osv.2
Andra övervakningsfunktioner inom FN-systemet är de specialrapportörer som bland annat har i uppdrag att övervaka specifika rättighetsfrågor. Svensk kommunal verksamhet berörs genom denna mekanism vad gäller centrala områden som rätten till utbildning, hälsa, rimlig
Så här är det tänkt att det ska gå till
när en stat tillträder en FN konvention
1
2
3
FN-konvention
Staten/regeringen
skriver under
Nationell lagstiftning granskas och
ändras vid behov
6
5
4
Återkommande rapportering till relevant FN-kommitté
Fortsatt implementering på samtliga
nivåer i det politiska
systemet
Staten/regeringen
ratificerar, ofta efter
godkännande av parlamentet/riksdagen
Vad är mänskliga rättigheter?
l­evnadsstandard, mat och drägliga bostäder. Även rättigheter kopplade
till olika grupper såsom ursprungsfolk och nationella minoriteter behandlas liksom våld mot kvinnor, funktionshindrades rättigheter, barnets
rättigheter och rättigheter kopplade till migration.
Det är viktigt att känna till är att det fortfarande finns möjlighet för
en stat att reservera sig mot enskilda artiklar, även om den ratificerar
en konvention. Detta innebär förstås en försvagning av systemet, men
det har bedömts som viktigare att få med så många stater om möjligt –
även om de inte ställer sig fullt ut bakom olika konventioner – än att
stater ska välja att helt ställa sig utanför. Det är heller inte tillåtet för en
stat att reservera sig på ett sätt som kan undergräva själva syftet med
konventionen.3
Under de 60 år som gått sedan förklaringen antogs har utvecklingen
inom människorättsområdet varit väldigt snabb och vi har idag ett omfattande internationellt juridiskt regelverk. En översiktlig utblick över
världen visar dock på bristande efterlevnad och omfattande kränkningar
av de mänskliga rättigheterna. Samtidigt är det viktigt att komma ihåg
att den utveckling som mänskliga rättigheter har haft efter FN:s bildande
är helt unik – och att den har skett på relativt kort tid.
Den fråga som ska behandlas härnäst är varför mänskliga rättigheter
är centrala i vår vardag och vilka fördelar det kan finnas med en uttalat
människorättsbaserad politik. n
2 L äs mer på regeringens hemsida för mänskliga rättigheter ­www.manskligarattigheter.se.
På denna webbsida återfinns den svenska statens rapportering till de olika kommittéerna och kommittéernas återrapportering till Sverige. Här finns även mycket annat
material om mänskliga rättigheter.
3 Läs mer om vilka stater som har ratificerat vilka konventioner och vilka reservation
som har gjorts på www2.ohchr.org/english/bodies/ratification.
13
2. Rättigheter och/eller
solidaritet?
Rättigheter och/eller solidaritet?
Om en stat ska förändra själva grunden för sin politik, från till exempel prioritering av mål som ekonomisk tillväxt eller säkerhet, till
efterlevnad av alla mänskliga rättigheter skulle detta nästan innebära en revolution. Mänskliga rättigheter har historiskt sett varit den
svagares redskap mot makten. Det som idag benämns mänskliga
rättigheter har utvecklats genom ett antal viktiga motståndsrörelser såsom det amerikanska frihetskriget, den franska revolutionen,
kampen mot slaveriet, rösträttsrörelser och arbetarrörelser – samtliga riktade mot staten. I och med det internationella människorättssystemets framväxt sedan 1948 har mänskliga rättigheter emellertid
blivit allt fastare knutet till staten – och till juridiken. Efterkrigstidens
syn på mänskliga rättigheter som en del av statens juridiska åtaganden, istället för en utmaning mot dess maktutövning är således en
relativt ny företeelse.
Vem ”äger” mänskliga rättigheter?
Den officiella svenska synen på mänskliga rättigheter är idag helt
grundad i efterkrigstidens synsätt på rättigheter. Den svenska regeringens ståndpunkt är att mänskliga rättigheter är ett internationellt
regelverk som “reglerar förhållandet mellan statsmakten och den
enskilde” som det står i regeringens skrivelse 2003/04:20. I samma
skrivelse står det att staten ska ansvara för att rättigheterna omsätts
i praktiken genom ett fungerande rättsväsende, lagstiftning, undervisning, socialt stöd, med mera. Staten är skyldig att se till att dess
företrädare agerar i enlighet med de mänskliga rättigheterna och
måste på olika sätt förhindra att dess företrädare begår brott mot
de mänskliga rättigheterna. Ansvaret för de mänskliga rättigheterna
vilar således på hela den offentliga sektorn – ytterst sett regeringen –
gentemot den enskilde.
15
Att mänskliga rättigheter har utvecklats från ett politiskt redskap för
olika motståndsrörelser till att bli en del av en stats förvaltning och maktutövning på olika nivåer är dock inte helt oproblematiskt. Om mänskliga rättigheter enbart uppfattas som statens angelägenhet riskerar hela
frågan om utvecklingen av en människorättsbaserad politik att fastna
på den nationella nivån och inte uppfattas som lokala myndigheters ansvar. Dessutom kan detta statsfokus bidra till en förståelse av mänskliga
rättigheter som något som implementeras ovanifrån – en uppfattning
som snarare kan försvaga än förstärka individens påverkansmöjligheter.
Därför är det en viktig princip att de mänskliga rättigheterna ska genomsyra alla politikområden och arbetas med på såväl nationell som lokal
nivå. Dagens statscentrerade syn på mänskliga rättigheter kan således
förklara en del av de problem demokratier som Sverige har med att integrera mänskliga rättigheter i politiken.
Mänskliga rättigheter – ännu ett måste?
Om nu en stat som Sverige anammat vikten av mänskliga rättigheter
och påbörjat arbetet med att efterleva dem är detta förstås inte något
som ska beklagas. Poängen är istället att visa på att resan för rättigheter
som till stor del gått från att vara en oppositionell kraft till att bli ett
ansvarsområde för den etablerade makten inte är konfliktfri – men att en
del av lösningen för att underlätta dessa tvära kast ligger i utformningen
av genomförandet.
Det finns två huvudsakliga sätt att gripa sig an uppgiften att integrera
mänskliga rättigheter i en verksamhet. Mänskliga rättigheter kan å ena
sidan ses som ett särskilt delområde som ska utvecklas och prioriteras för
att på så sätt i förlängningen stärka rättigheternas roll i verksamheten.
Alternativt kan mänskliga rättigheter uppfattas som en fråga som berör
all politik och som därför måste genomsyra samtliga politikområden.
Mänskliga rättigheter blir i den senare tolkningen ett ramverk för alla
olika politiska frågeområden, snarare än ytterligare ett perspektiv som
måste beaktas.
Det första angreppssättet, att se rättigheter som ett ”nytt” delområde, riskerar lätt att avgränsa mänskliga rättigheter till att bara betyda
16
­ edborgerliga och politiska rättigheter – vilket i sin tur leder till ett fokus
m
på procedurer och institutioner som kan stärka just dessa rättigheter (det
juridiska systemet, polisiär verksamhet med mera). Denna förståelse är
Rättigheter och/eller solidaritet?
fortfarande vanlig, trots att det idag har blivit norm att understryka alla
rättigheters odelbarhet, i alla fall i retoriken.
Det andra sättet att integrera mänskliga rättigheter i den dagliga
verksamheten är mer i linje med det som kan beskrivas som människorättsbaserad politik. Uppgiften här blir att förändra samtliga policyområden så att de genomsyras av mänskliga rättigheter. Detta kräver att de
normer och principer som återspeglas i människorättssystemet utgör
grunden för alla handlingsplaner och processer oavsett om de behandlar
infrastruktur, integration eller miljö. En konsekvent rättighetsbaserad
politik måste alltså lägga tonvikten på samtliga mänskliga rättigheter;
såväl de medborgerliga och politiska rättigheterna som de ekonomiska,
sociala och kulturella och även på samtliga politikområden.
Ofta infinner sig en viss trötthet när ”ännu ett perspektiv” ska tas in
i en verksamhet. En kommun ska idag arbeta med jämställdhet, integration, barnperspektiv, anti-diskriminering, handikappfrågor, nationella minoriteter, osv. Det är därför mycket viktigt att understryka att
Mänskliga rättigheter – rättighetsramen
Alla människor har samma värde och rättigheter – ingen får diskrimineras
Exempel på rättighetsområden
Jämställ­dhet
HBT-frågor
Integration
Nationella
minoriteter
Funktionshinder
Barn,
ungdom,
äldre
Anti-diskrimineringslagstiftning – ”rättighetsgolvet”
Ingen ska diskrimineras på grund av kön, religion, etnicitet, sexuell läggning,
funktionshinder, sexuell identitet och/eller ålder.
17
­ änskliga rättigheter inte ska ses som ett ytterligare, kompletterande
m
perspektiv – utan istället som en ram som rymmer dessa andra områden
inom sig. Jämställdhet, integration, barnperspektiv, anti-diskriminering,
handikappfrågor och nationella minoriteter är alltså alla rättighetsfrågor
med tydlig koppling till de konventioner som Sverige redan tagit ansvar
för att efterleva.
Vad kan ett människorättsbaserat perspektiv
bidra med i det dagliga arbetet?
Då Sverige genom ratificering av olika internationella konventioner har
tagit på sig att arbeta för mänskliga rättigheter i det svenska samhället
är det inte något vi kan välja bort utan en skyldighet som åligger hela
den offentliga verksamheten. Utöver denna, i och för sig fullt tillräckliga
utgångspunkt, finns det ytterligare fyra huvudpoänger med att aktivt
arbeta med ett rättighetsperspektiv inom offentlig verksamhet.
För det första stärker rättighetsperspektivet den enskilda människans
möjligheter att agera självständigt. Vetskapen om att staten i alla dess
delar har skyldighet att skydda och främja den enskildes rättigheter och
att staten också kan hållas ansvarig om den inte lever upp till denna
skyldighet, kan i sig leda till en situation med fler självständiga och engagerade kommuninvånare.
Det andra syftet med rättighetsperspektivet är att det tar sin utgångspunkt i jämlikhet och icke-diskriminering. Många underprivilegierade
individers och gruppers situation har sitt ursprung i olika slags diskriminering och en människorättsbaserad politik gör det möjligt att komma
tillrätta med dessa problem och ta sig an de faktorer som upprätthåller
diskriminerande strukturer.
En tredje anledning till att utgå ifrån människorättsbaserad politik
fokuserar på politikernas och tjänstemännens ansvar i den mån deras
agerande påverkar människors rättigheter. Rättigheter innebär att någon annan har skyldigheter. Juridiska och administrativa ramverk som
tydliggör ansvarsfrågan blir därför en nödvändig del av all rättighetsbaserad politik.
Slutligen lägger människorättsbaserad politik lika mycket vikt på de
18
processer som leder fram till politikens mål som på själva målen. Allra
viktigast blir frågan om folkligt deltagande och framför allt marginaliserade gruppers deltagande i samtliga delar av processen. Rättighetsbaserad politik innebär att deltagande är centralt. Deltagande är inte bara
ett medel för att uppnå ett specifikt syfte, utan i sig en grundläggande
mänsklig rättighet.
Rättigheter och/eller solidaritet?
Fler fördelar med människorättsbaserad politik
Att ha ett människorättsperspektiv i den dagliga verksamheten ger en
guide för hur prioriteringar ska göras inom och mellan olika politikområden. Det finns en tendens att se alla olika krav som framställs som olika
intresseyttringar/särintressen, utan någon inneboende rangordning.
Lägger man ett rättighetsperspektiv på kraven blir det däremot tydligt
att en satsning på hörselslinga i samlingssalen i kommunhuset har en
annan dignitet än en satsning på en ny ishall i kommunen. Att se till att
alla ska kunna delta i kommunstyrelsens sammanträden även om man
har en hörselnedsättning är ett uttryck för hur den mänskliga rättigheten
till politiskt deltagande på lika villkor kan genomföras i praktiken. Och
även om man kan hävda att det är en mänsklig rättighet att uppnå bästa
möjliga hälsa är det inte självklart att det är just genom ishockey eller
konståkning detta ska göras.
Ett rättighetsperspektiv är till stor hjälp vid hanterandet av konflikter
mellan olika rättigheter eftersom det signalerar att det är centrala och
Varför människorättsbaserad politik?
n
Den enskilda människan stärks (”det
är min rättighet”) – vilket kan ge ökad
självständighet och engagemang.
n
Den synliggör strukturella faktorer som
ger upphov till diskriminering.
n
Den synliggör ansvarsfrågor.
n
Fokus läggs på både måluppfyllelse –
att rättigheter efterlevs – och processen att nå dit – att folkligt deltagande i
samhällsutvecklingen är en rättighet.
Rättigheter ska efterlevas – det är en skyldighet som inte är förhandlingsbar.
19
v­ iktiga principer som står emot varandra. I frågor om deltagande i skolgymnastik kan det exempelvis uppstå en konflikt mellan rätten att utöva
sin religion och barns rätt till utbildning. En annan vanlig problematik
är att olika personers eller gruppers rättigheter tillfälligt ställs mot varandra – ska vi satsa på ett nytt äldreboende eller en ny förskola detta
budgetår? I sådana situationer är
Solidaritet ska fortsätta att vara en
det oerhört viktigt att båda rättigcentral grund för ett samhälles politik, heterna – eller båda gruppernas rätmen ska inte vara ett sorterings­
tigheter – tas på lika stort allvar och
instrument för vem som får vilka
att den lösning som arbetas fram
rättigheter, när och hur.
tydligt visar respekt för båda positionerna. Om ett beslut fattas som
innebär att vissa rättigheter för tillfället nedprioriteras är det extra viktigt
att argumenten är klara och genomtänkta och beslut taget med respekt
för den vikt personen ifråga lägger på utövandet av sina rättigheter.
Trots det senaste decenniets tydliga politiska viljeyttringar används
mänskliga rättigheter fortfarande sällan för att beskriva regeringens eller
de lokala och nationella myndigheternas skyldigheter mot individen. Det
spelar dock stor roll om utbildning för barn med fysiska funktionshinder
får resurser med hänvisning till dessa barns rätt till utbildning och lika
möjligheter istället för deras ”speciella behov”. Likaså spelar det roll om
beslutet att stödja ett moskébygge i en stadsdel görs med hänvisning till
församlingsmedlemmarnas rätt att gemensamt utöva sin religion eller
till att gruppen under lång tid kraftfullt uttryckt sitt behov. Därför är det
extra viktigt att alla som arbetar inom den offentliga sektorn använder
ett explicit rättighetsperspektiv när de utifrån lagens ramar lägger upp
sin verksamhet och arbetar med sina sakfrågor.
Men solidaritetstanken då?
Svensk välfärdspolitik har i huvudsak motiverats med utgångspunkt
i solidaritet, vilket försvårar utvecklingen av människorättsbaserad
politik i Sverige. Om majoriteten i en demokrati uppfattar svaga gruppers mänskliga rättigheter som något som är beroende av majoritetens
solidaritet eller välvilja, snarare än grundläggande juridiskt bindande
20
rättigheter, finns det en allvarlig risk att dessa gruppers mänskliga rättigheter kommer att få speciella villkor knutna till sig – d.v.s. ”om de
sköter sig” eller ”om de inte kräver för mycket”. Det är en central skillnad
Rättigheter och/eller solidaritet?
mellan att hjälpa någon för att man känner sig solidarisk med personen eller gruppen och att göra det för att rättigheter ska respekteras.
Solidaritet är självklart många gånger av godo, men vad händer med
de som ingen är solidarisk med? Att konsekvent utgå ifrån rättigheter
gör att svåra prioriteringar försvinner – alla har faktiskt samma rättigheter – vilket inte kan ifrågasättas. Rättighetsperspektivet förflyttar
fokus från den person som är solidarisk till den person som har en rättighet. Solidaritet ska fortsätta att vara en central grund för ett samhälles
politik, men ska inte vara ett sorteringsinstrument för vem som får vilka
rättigheter, när och hur.
För att majoritetsprincipen i demokratin inte ska leda till att vissa individer eller grupper körs över är det alltså speciellt viktigt att mänskliga
rättigheter är centrala och levande politiska redskap för både beslutsfattare, tjänstemän och inte minst för individerna eller grupperna själva.
För detta krävs i sin tur att mänskliga rättigheter kan användas för att
hantera de problem som uppstår för individer och grupper vars rättigheter nedprioriteras av majoritetssamhället. Det är inte bara staten
och/eller majoriteten som bestämmer huruvida en fråga ska ses som en
människorättsfråga eller ej. Svaga grupper måste fortsatt kunna utmana
stater genom att använda mänskliga rättigheter för att flytta, för dem,
centrala frågor till en starkare position på den politiska dagordningen. I
en demokrati bör mänskliga rättigheter vara både ett politiskt område
för samhällelig förändring driven underifrån och juridiskt definierade
regler för förhållandet mellan staten och individen.
Fler fördelar med människorättsbaserad politik:
n
ger stöd vid
prioriteringsfrågor
n
synliggör rättighets­
n
betonar språkbruket.
konflikter
21
Drivkrafter för rättighetsförändring
Staten reagerar på
förändringskrav.
Staten ”äger” rättigheterna och implementerar dem.
Staten reagerar på förändringskrav och agerar
för implementering.
Individer/grupper ”äger”
rättigheter och ställer
krav på förändring.
Individer/grupper är
passiva mottagare.
Individer/grupper är
delaktiga i utvecklandet
av rättighets­baserad
politik.
En människorättsbaserad politik förändrar följaktligen de mänskliga
rättigheternas roll. De är inte längre enbart ett mål – ett resultat av en viss
sorts politik – utan de är också en viktig del av politikens utformande. En
människorättsbaserad politik talar om att situationen för olika grupper
som flyktingar, ursprungsfolk, barn och homosexuella kan sägas visa på
politikens kvalitet – ingen individ eller grupp ska behöva stå tillbaka.
Det kan med fog sägas att Sverige har en lång väg att gå om målet
verkligen är att all politik ska genomsyras av mänskliga rättigheter. Målet
blir inte längre att hjälpa utsatta grupper av solidaritet, utan att skapa
strukturer som garanterar lika värde och lika behandling för alla därför
att det är allas rättighet.
Prioritering av olika behov
Vad gör man om man genom ett beslut faktiskt i det kortare tidsperspektivet måste nedprioritera en persons eller grupps rättigheter? Delar
av konventionstexterna är vaga och även om rättigheterna alltid måste
respekteras i det enskilda fallet, ligger det i sakens natur att staten och
arbetet inom offentlig sektor inte kan utveckla alla rättighetsområden
samtidigt. En konsekvent användning av ett människorättsperspektiv
gör det dock viktigare för ansvariga politiker och tjänstemän att tydligt
motivera sina beslut när de får en sådan tillfällig nedprioritering till följd.
När bygget av en skola samtidigt innebär att en lekplats måste stänga
22
eller flyttas bör det öppet erkännas att beslutet faktiskt prioriterar förbättringar för eleverna och deras rätt till utbildning på (kanske tillfällig)
bekostnad av de mindre barnens rätt till fritid och lek.
Rättigheter och/eller solidaritet?
Det blir också viktigt att de avvägningar som föregått beslutet redovisas öppet. Om inte mänskliga rättigheter på detta sätt blir vardagsspråk
riskerar en människorättsbaserad politik att tunnas ut och bli till intet
förpliktigande. Mänskliga rättigheter riskerar då att uppfattas som abstrakta ideal och vackra ord som kan användas i officiella sammanhang
men som inte har med vår vardag att göra. n
23
3. Mänskliga rättigheter –
i Sverige?
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
Tanken att den enskilda människan ska ha specifika rättigheter i relation till staten har funnits länge och i Sverige skrevs en sådan rättighet
in i lagen redan 1766 genom tryckfrihetsförordningen, rätten att fritt
få publicera sina åsikter. Samtidigt lagfästes även offentlighetsprincipen, vilken innebär att allmänna handlingar måste göras tillgängliga
för allmänheten. Under 1800-talet kom flera medborgerliga rättigheter att inkluderas i lagstiftningen t.ex. infördes näringsfrihet medan
hinder mot enskilda religiösa sammankomster togs bort. I slutet av
seklet var den stora stridsfrågan politiska rättigheter för alla – med
fokus på rätten att rösta. När både kvinnor och män fick allmän rösträtt 1921 ökade medborgarnas utrymme för politiskt deltagande. Det
dröjde dock till 1945 innan rösträtten utsträcktes till t.ex. de som levde
på fattigvård, dåtidens socialbidrag.
Efter andra världskriget lyftes blickarna även mot universella rättigheter och Sverige deltog aktivt i stödet för och framtagandet av
den allmänna förklaringen 1948. (Läs mer i K-G Algotssons kapitel
”Grundläggande fri- och rättigheter” som finns i Mattsson (2003)
Svensk författningspolitik.)
De första femtio åren efter tillkomsten av den allmänna förklaringen om de mänskliga rättigheterna fokuserade Sverige – i den mån
mänskliga rättigheter alls nämndes – främst på deras roll i utrikespolitiken när diktaturer kritiserades och flyktingfrågor eller bistånd
debatterades. Denna bild av mänskliga rättigheter som något som
främst berör andra, någon annanstans – med den outtalade tanken
att vi i Sverige redan gör det vi ska – finns fortfarande kvar hos många,
även om en klar förändring trots allt har ägt rum sedan 1990-talet.
Att mänskliga rättigheter har fått ökad uppmärksamhet kan förklaras
av många faktorer. Det förändrade klimatet för internationell politik
där gamla låsningar i öst och väst har lösts upp har spelat stor roll för
25
Myt nummer 2
”Jag behöver inte lära mig något om mänskliga rättigheter,
eftersom jag har blivit uppfostrad att respektera andra människor.”
Förhoppningsvis hyser vi alla respekt för
våra medmänniskor – oavsett om vi har
tagit till oss denna livssyn genom uppfostran eller senare i livet. Det är dock inte
helt enkelt att översätta denna privata
grundsyn till ett rättighetsrespekterande
myndighetsutövande.
Som privatperson har jag inte makten
att bestämma över en annan människas liv
på det sätt som man har som handläggare,
politiker eller tjänsteman med beslutanderätt inom olika områden. Därför spelar
det också mindre roll om mitt sätt att bemöta andra verkligen utmärks av respekt,
likabehandling och ett rättighetsperspektiv – eller inte. I det privata behandlar vi
människor olika hela tiden, mer eller mind­
re medvetet.
Som myndighetsutövare är det däremot
oerhört viktigt att vi kontrollerar hur vi
faktiskt hanterar olika personer och/eller
olika ärenden. Hinner jag med alla frågor
på ett möte? Öppnar jag upp för kompletterande information oavsett vem som sitter på andra sidan skrivbordet? Det kan till
och med vara kontraproduktivt att tro att
ens goda uppfostran eller trevliga sätt på
något sätt skyddar en från att behandla
människor felaktigt. Att tro så kan leda till
att det egna myndighetshandlandet – i
varje situation – inte utsätts för önskvärd
granskning.
förändringen. Frågor om insyn i andra staters interna angelägenheter
med bland annat fokus på rättighetsbrott har fått ett större spelutrymme
och därmed vunnit ökad legitimitet. Det växande intresset tycks sedan
ha ”spillt över” i insikter om att även vi i Sverige har problem med efterlevnaden.
Ett påtagligt steg mot att integrera mänskliga rättigheter också i inrikespolitiken togs 1999 då arbetet med att utforma en nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna inleddes. I ett land där många
aktörer på olika nivåer har ansvar för rättigheternas efterlevnad finns
ett tydligt behov av ett samlat synsätt vilket var utgångspunkten för
arbetet. Regeringens skrivelse 2001/02:83 En nationell handlingsplan för
de mänskliga rättigheterna – var klar 2002.
En utvärdering av den första handlingsplanen gjordes i slutet av 2004.
Utvärderingen ”Bra början – men bara en början” underströk att den för26
sta nationella handlingsplanen var ett viktigt tecken på regeringens engagemang för människorättsfrågor internt i Sverige. Som titeln antyder
menade utvärderaren att den första handlingsplanen var en god början
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
på ett långsiktigt arbete, men att arbetet drogs med ett antal problem, till
exempel otydlighet vad gällde önskade politiska åtgärder, ansvarsfrågor
och uppföljning.
När det gäller kommuner och landsting är otydligheten av ansvarsfördelning extra problematisk då de svarar för en stor del av de samhällsuppgifter som direkt berör de enskilda medborgarna och alltså har stor
betydelse för förverkligandet av de mänskliga rättigheterna. Ett antal
centrala människorättsfrågor som barnomsorg, grund- och gymnasieskola, hälsovård och äldreomsorg är ju just de lokala myndigheternas
ansvar. Som utvärderingen påpekar visar det sig att den första handlingsplanen hade haft begränsat inflytande på just lokal nivå. Utvärderaren
ansåg sig även finna en mycket begränsad medvetenhet på lokal nivå
om att handlingsplanen över huvud taget existerade.
Utvärderingen resulterade i ett ökat fokus på kommuners och landstings roll i arbetet med de mänskliga rättigheterna i den andra nationella handlingsplanen som presenterades 2006 – Regeringens skrivelse
2005/06:95 En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna
2006-2009. Handlingsplanen understryker att kommuner och landsting
har en viktig roll och ett stort ansvar för att Sverige ska kunna fullfölja
sina åtaganden om mänskliga rättigheter. Den ökade betoningen på
lokal nivå pekar på en växande medvetenhet bland politiker och tjänstemän om vikten av mänskliga rättigheter i sig – men också en ökad
insikt om att mänskliga rättigheter med fördel kan och ska relateras till
den svenska situationen på alla politiska nivåer.
Från konvention till svensk lag
Sverige har undertecknat och ratificerat konventionerna om ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter och medborgerliga och politiska rättigheter. Även rasdiskriminerings- och tortyrkonventionen har ratificerats. Konventionen mot diskriminering av kvinnor är ratificerad och så även barnkonventionen. Svensk lagstiftning håller också på att anpassas till både den
27
nya konventionen för funktionshindrades rättigheter och konventionen
om påtvingade försvinnanden så att konventionerna ska kunna ratificeras. I
och med ratificeringen ska den svenska lagen vara formad så att de mänskliga rättigheter som finns i ovannämnda konventioner dagligen skyddas,
förverkligas och främjas i och av hela det offentliga Sverige. Alla offentliga
tjänstemän och företrädare för det allmänna är alltså skyldiga att följa de
mänskliga rättigheterna. Trots detta får Sverige ibland kritik för att landet
inte följer de mänskliga rättigheterna. Hur kan detta komma sig?
En viktig förklaring till att det inte ”enbart” räcker med att en stat ratificerar en konvention för att den också ska gälla i landet ifråga ligger i
hur landet väljer att tillträda konventionen.
De finns två huvudsakliga principer som stater använder sig av när
det gäller att införliva mänskliga rättigheter i nationell lagstiftning. Den
ena principen bygger på att staten i ett steg gör olika konventioner till
Olika sätt att föra in rättigheter i nationell lagstiftning
MONISTISKT
n
Konventionen får direkt status som
nationell lag och kan tillsammans med
övrig inhemsk lag direkt åberopas i
landets domstolar.
DUALISTISKT
n
n
n
28
Inkorporering: efter riksdagsbeslut
inkluderas konventionstexten i
inhemsk lag. Europakonventionen
har inkorporerats i svensk lag.
Transformering: nödvändiga förändringar görs i olika delar av den inhemska
lagen så att rättigheterna ska respekteras fullt ut. Barnkonventionen har transformerats till svensk lag.
Normharmoni: efter en översyn konstateras att inhemsk lag redan är i överens­
stämmelse med inhemsk lag. Konventionerna om ekonomiska, sociala och
kulturella samt medborgerliga och
politiska rättigheter har Sverige ratificerat genom detta förfarande.
en del av den nationella rätten. Den andra principen bygger i stället på
en tvåstegsprocess där nationell lagstiftning och internationella konventioner kopplas samman. Det är detta system vi har i Sverige, även om EU-
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
inträdet har inneburit att den principen har fått ge vika i vissa frågor.
Den tvåstegsprocess som Sverige, och de flesta andra stater, använder
innebär att de internationella konventionerna inte i sig själva har status
som inhemsk lag. Uppstår det en klar konflikt mellan uttolkningen av
den svenska lagstiftningen och konventionen är det den svenska lagstiftningen som har överhöghet vid en bedömning. Den svenska lagstiftningen ska dock, så långt det går, tolkas så att den överensstämmer med
konventionerna. Om en klar konflikt trots allt uppstår pekar detta på att
transformeringen inte har varit tillräckligt god, eller att normharmoni
trots allt inte har rått, eftersom det uppenbarligen finns skillnader mellan
den internationella och den nationella rätten.
Vart tog rättigheterna vägen?
Tvåstegsprocessen kan också vara problematisk när det gäller att överföra det rättighetsspråk som ligger till grund för de mänskliga rättigheterna från internationell till nationell nivå. Detta beror på att när Sverige
till exempel omformulerar en rättighet för att den ska passa in i det språkbruk som råder inom svensk förvaltning så går rättighetsperspektivet i
sig självt ofta förlorat. Det betyder inte att Sveriges åtagande har försvunnit, men det kan innebära att en lag eller förordning inte är formulerad
så att det är uppenbart att en medborgare har en specifik rättighet i
enlighet med de mänskliga rättigheter som Sverige har förbundit sig
att följa. Detta kan i sin tur innebära att en myndighetsperson inte på
ett naturligt sätt ­anlägger ett rättighetsperspektiv i sin handläggning av
olika ärenden, vilket kan leda till att ett beslut kan fattas – fullt i linje med
svensk lagstiftning – men att beslutet trots detta kan vara ett brott mot
de mänskliga rättigheterna. I Konventionen om ekonomiska, sociala och
kulturella rättigheter fastställs till exempel att:
Art. 9 Konventionsstaterna erkänner rätten för var och en till social trygghet,
där ibland socialförsäkring.
29
I den svenska socialtjänstlagens första paragraf som är tänkt att beakta
denna rättighet står det istället:
Samhällets socialtjänst ska på demokratins och solidaritetens grund främja
människornas
n
ekonomiska och sociala trygghet,
n
jämlikhet i levnadsvillkor,
n
aktiva deltagande i samhällslivet.
Spelar då avsaknaden av ett rättighetsspråk någon egentlig roll? Huvudsaken är väl att alla får till exempel social trygghet? Det är naturligtvis
bättre att erbjudas social trygghet utan att det kallas en rättighet än
att inte få det alls. Men det är en stor kvalitetsskillnad för individen att
uttryckligen ha rätt till social trygghet – och det är en lika stor kvalitetsskillnad för myndighetspersonen att skydda, tillgodose och främja
kommunmedlemmens rätt till social trygghet snarare än att vara ”behovstillhandahållare”.
Den svenska lagen använder alltså sällan orden rätt eller rättighet.
Fokus har också flyttats från individens (var och ens) mänskliga rättighet till t.ex. socialtjänstens uppdrag. Inte heller på regeringens officiella
hemsida, där samtliga politiska ansvarområden
De lagar som i första hand
presenteras, är referenserna till mänskliga rätska garantera respekt för
tigheter särskilt många. Kommunernas ansvar
mänskliga rättigheter i
beskrivs över huvud taget inte i människoSverige är grundlagarna.
rättstermer, utan deras skyldigheter presenteras i mycket allmänna ordalag: ”Medborgarnas
kontakter med den offentliga sektorn sker oftast med kommuner eller
landsting – man går i skolan, gör ett sjukhusbesök eller hämtar barnen på
dagis”. På samma sätt finns det inte heller någon referens till mänskliga
rättigheter i presentationen av ungdomspolitiken, trots dess klara koppling till människorättsfrågor: “Den nationella ungdomspolitiken handlar
således om ungdomars livssituation inom en rad olika områden som
arbete, boende, utbildning, hälsa, fritid och inflytande”.
Det är fortfarande symptomatiskt för den svenska lagen att inte aktivt
och uttryckligen ta sig an mänskliga rättigheter – och gör inte lagen det
så varför ska tjänstemän och lokala beslutsfattare göra det?
30
Var finns då – trots allt –
rättigheterna i den svenska lagen?
De lagar som i första hand ska garantera respekt för mänskliga rättigheter i Sverige är grundlagarna vilka, genom sin konstruktion där två
riksdagsbeslut med mellanliggande val krävs för förändring, förväntas ge
större tyngd och mer långsiktighet. Skrivningar om rättigheter ingår i:
tryckfrihetsförordningen (TF, från 1700-talet)
regeringsformen (RF, 1974)
yttrandefrihetsgrundlagen (YGL, 1991).
n
n
n
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
I övrigt finns också relevanta lagar på lägre nivåer vilka inte har samma
grundlagsstatus och därmed enklare kan ändras.
Det är framför allt i regeringsformens två första kapitel som skydd
för rättigheter återfinns. I det första kapitlet behandlas de ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheterna.
Den enskildes personliga, ekonomiska och kulturella välfärd ska vara grundläggande mål för den offentliga verksamheten. Det ska åligga det allmänna
att trygga rätten till hälsa, arbete, bostad och utbildning samt verka för social
omsorg och trygghet. (RF 1:2)
Det är tydligt att rättigheterna här har fått karaktären av målsättningar
snarare än absoluta villkor. Målsättningskaraktär innebär att staten inte kan
ställas till ansvar i domstol om de aktuella rättigheterna inte uppfylls. Staten
ska istället eftersträva efterlevnad till det yttersta av sina resurser. Rätten till
hälsa innebär alltså inte en absolut rätt till bästa hälsovård i alla situationer
utan att staten ska tillhandahålla sjukvård och driva en politik som anses
förebygga sjukdomar och främja invånarnas hälsa. Rätten till arbete innebär inte att var och en kan kräva ett arbete men att staten ska verka för att
arbetslöshet inte förekommer. Ett ­viktigt undantag är rätten till utbildning
som är juridiskt bindande för den svenska staten. Alla barn som omfattas av
den allmänna skolplikten har alltså en ­absolut rätt att få grundläggande utbildning kostnadsfritt. Efterlevs inte detta kan det innebära att staten ställs
till ansvar. Förutom detta undantag framstår det dock tydligt att de rättigheter som återfinns i Konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella
rättigheter har ett svagt juridiskt skydd i Sverige, som i de flesta länder.
31
Det andra kapitlet i regeringsformen fokuserar på politiska rättigheter
i enlighet med Konventionen om medborgerliga och politiska rättigheter och Europakonventionen. Artiklarna ska möjliggöra fri åsiktsbildning
i politiska, kulturella och religiösa frågor (yttrandefrihet, informationsfrihet, mötesfrihet, demonstrationsfrihet, föreningsfrihet och religionsfrihet). Även friheten att inte yttra sig, skydd mot åsiktsregistrering, lagfästs. Rättigheter som kan beskrivas som kroppsliga, dvs. förbud mot
dödsstraff, tortyr, landsförvisning, avlyssning och frihetsberövande med
mera, ingår också här. En kategori av rättsäkerhetsgarantier finns med
där domstolsförhandlingars öppenhet garanteras. Förbud mot retroaktiv
lagstiftning och rätten att få sin sak prövad i domstol slås fast. Äganderätten – som enbart får inskränkas om angelägna intressen står på spel och
ersättning utgår – är lagstadgad vilket även gäller allemansrätten. Exempel på lagstiftning som ofta åberopas avseende frågor om mänskliga rättigheter är förbud mot diskriminering med hänsyn till etniskt ursprung,
religion, kön, funktionshinder eller sexuell läggning. En ny mer heltäckande diskrimineringslagstiftning planeras antas under 2008 i vilken även
förbud mot diskriminering med hänsyn till ålder och könsidentitet föreslås ingå. (För en översyn av befintlig diskrimineringslagstiftning och
anmälningar se regeringens skr. 2005/06:95 s. 145–158.)
I enlighet med samtliga artiklar ovan är det staten som kan hållas
ansvarig – inte enskilda individer. Staten har dock rätt att göra inskränkningar i många rättigheter genom lagstiftning om detta tillgodoser ”ändamål som är godtagbara i ett demokratiskt samhälle”.
Utöver dessa artiklar i regeringsformen gäller även sedan 1995 den
Europeiska konventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och
de grundläggande friheterna då dess text infördes i den svenska lagen.
(Läs mer om Europakonventionen i utbildningshäftet Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter som återfinns på
www.manskligarattigheter.se.)
Förutom grundlagarna finns en mängd andra lagar och föreskrifter som
mer direkt kan sägas ha påverkan på enskilda människors ­möjligheter att
få sina rättigheter respekterade så som socialtjänstlagen, socialförsäkringslagen, skollagen, osv.
32
Ansvar och granskning
I Sverige ligger det yttersta ansvaret för att följa internationella åtaganden om mänskliga rättigheter på regeringen. Riksdagen har som lagstif-
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
tande församling till uppgift att stifta lagar som följer de konventioner
som har ratificerats.
Kontrollen av systemet görs i första hand av det självständiga domstolsväsendet, i enlighet med den svenska maktdelningsmodellen. Domstolarna granskar att lagarna följs. Den så kallade lagprövningsrätten
innebär att domstolar när de prövar enskilda fall samtidigt prövar om
den lagstiftning som är aktuell i målet överensstämmer med grundlagen.
Om en lag tydligt står i strid med grundlagen eller Europakonventionen
får domstolen inte tillämpa lagen utan den motstridande lagen måste
ändras. Om man som individ anser att ens rättigheter inte har blivit tillgodosedda av något offentligt organ, ska man i första hand vända sig
till den myndighet som har fattat beslutet. Därefter kan det bli aktuellt
att driva en fråga i domstolsväsendet. Idag finns också en möjlighet för
individer att väcka en fråga hos Europadomstolen som kan pröva tvister
där tillämpningen av Europakonventionen står i fokus.
Ombudsmannainstitutionens granskande funktion har funnits i Sverige ända sedan 1713 och då som ombud för konungen. Institutionen
kom att omvandlas till att vara regeringens granskare med benämning
justitiekansler (JK) med speciellt fokus på tryck- och yttrandefrihet. 1806
skapades riksdagens ombudsmän – justitieombudsmannen (JO) – med
uppgift att utöva tillsyn över hur lagar tillämpas i den offentliga verksamheten. Enskilda personer kan vända sig med klagomål till JO, som
inte kan upphäva beslut, men däremot väcka åtal mot tjänsteman för
tjänstefel eller annat brott i tjänsten. Efterhand har fler ombudsmän inrättats och idag finns det ytterligare fem: jämställdhetsombudsmannen
(JämO), ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), barnombudsmannen (BO), ­handikappombudsmannen (HO) och ombudsmannen
mot diskriminering på grund av sexuell läggning (HomO). Alla dessa
ombudsmän är statliga myndigheter under regeringen. Regeringen har
för avsikt att slå samman JämO, DO, HO och HomO till en myndighet med
ansvar för samtliga lagstiftade diskrimineringsgrunder. BO, som delvis
33
har en annan roll med betoning på opinionsbildning och utan möjlighet att driva rättsfall, ska enligt förslaget fortsätta att utgöra en egen
ombudsmannafunktion.
Utanför den statliga sfären finns det icke-offentliga Sverige där många
så kallade frivilligorganisationer på olika sätt bevakar statens efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. Dessa fyller en viktig roll inte minst
genom de skuggrapporter som de skickar till FN. Även mediernas löpande granskning av rättighetsproblematiken anses utgöra en viktig
kontrollfunktion för rättigheternas efterlevnad och ansvarsutkrävande
vid behov.
Sverige bäst i MR-klassen?
Även om Sverige vid en internationell jämförelse har en relativt bra rättighetssituation riktas ändå med jämna mellanrum kritik mot oss både
genom internationella juridiska processer och i andra fora där kritiska
röster kan göra sig hörda.
Den vanligaste grunden för kritik om bristande efterlevnad av rättigheter i Sverige rör idag olika diskrimineringsärenden – i arbetslivet, på
bostadsmarknaden, i hälso- och sjukvården och i övriga kontakter med
myndigheter. Anmälningarna till ombudsmännen om diskriminering på
olika samhällsområden, i kombination med de efterföljande processerna
i dessa ärenden, är en tydlig indikator på att mänskliga rättigheter inte
fullt ut respekteras i Sverige. Antalet anmälningar från enskilda personer
som anser sig utsatta för diskriminering har under ett flertal år stadigt
ökat till samtliga ombudsmän. En ökning av antalet anmälningar behöver dock inte enbart vara ett tecken på att de mänskliga rättigheterna
eftersätts i allt större utsträckning, utan kan också vara ett tecken på
att människor blivit mer medvetna om sina mänskliga rättigheter och
möjligheten att få upprättelse genom en anmälan.
Även rapporten Diskriminering – Ett hot mot folkhälsan visar att diskriminering är vanligt förekommande i Sverige. Det finns, enligt rapporten,
dessutom ett starkt samband mellan upplevd diskriminering och ohälsa,
vilket innebär att både rätten att inte diskrimineras och rätten till bästa
uppnåeliga hälsa inte fullt ut tillgodoses.
34
Granskare av mänskliga rättigheter i Sverige
MED GRANSKANDE UPPDRAG
n
n
n
n
ombudsmännen
justitiekanslern
Europadomstolen
FN:s och Europarådets
FRIVILLIGA GRANSKARE
n
nationella och internationella
frivilligorganisationer
n
medier
granskningskommittéer
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
Utöver att göra anmälningar till ombudsmännen kan enskilda personer som anser att deras rättigheter kränkts i något avseende också få
sina mål behandlade i bland annat Europadomstolen. Frågor som tagits
upp där, och har inneburit fällande dom för staten Sverige, har gällt till
exempel skydd för egendom, rätt till en rättvis rättegång, rätt till liv och
förbud mot tortyr. (För en översyn av de frågor som Sverige kritiseras för
se regeringens skrivelse skr. 2005/2006:95 s. 40)
I det rapporteringssystem som finns kring FN:s konventioner lämnar
Sverige löpande in sina rapporter. I kommittébehandlingarna, och de
därpå följande slutrapporterna, får Sverige en del kritik och många rekommendationer på förbättringar. Noteras bör dock att kraven på Sverige är ställda betydligt högre än vad fallet är när ­fattigare länder granskas. Logiken bakom detta är att Sverige – med sin höga utbildningsnivå
och sina resurser – inte har några ursäkter för att inte fullt ut respektera,
skydda och främja sina invånares mänskliga rättigheter. Bland den kritik
som förekommer har några frågor specifik relevans för den kommunala
nivån. Kommittén för barnets rättigheter anser till exempel att frågan
om ”gömda/papperslösa barns” rätt till skolgång inte efterlevs och att
detta strider mot principen om att alla barn ska ha samma rättigheter.
Man reser också kritiska frågor om effekten av det decentraliserade förvaltningssystemet som anses ligga till grund för olik, och ibland orättvis,
behandling i ekonomiska frågor, genom vilken enskilda barns rättigheter
tolkas på olika sätt beroende på var i landet de bor.
I FN:s regi finns också ett system med specialrapportörer som granskar
35
olika länders efterlevnad av rättigheter. Specialrapportören för rätten till
hälsa besökte Sverige 2006. Den svenska levnadsstandarden sägs vara
bland de bästa i världen vad gäller hälso- och sjukvård. Rapportören pekar dock på problem med att omsätta rätten till bästa möjliga hälsa i det
dagliga ­arbetet och att göra den till en självklar del av prioriteringar och
­beslutsfattande. Det faktum att andelen svenskar med psykisk ohälsa
ökar och att det saknas statistiskt underlag för att kunna påvisa misstänkt
diskriminering i sjukvård och hälsostatus baserad på etnisk bakgrund är
också företeelser som leder till kritiska kommentarer.4
Sveriges efterlevnad av rättigheter utsätts även för årlig granskning
av aktörer utanför FN-systemet. I Amnestys årsrapport för 2007 riktas
kritik mot olika avvisningsbeslut i asylärenden och även mot den stora
olikheten på kommunal nivå. Även den stundtals otillfredsställande
handläggningen av skydd för kvinnor som utsätts för våld kritiseras.
Human Rights Watch kritiserar också den svenska staten i ett antal frågor om avvisningsbeslut och framför kritik mot Sveriges agerande i det
så kallade kriget mot terrorismen och de rättighetsbrott man anses ha
begått där.
Olika frivilligorganisationer har också framfört kritiska frågor om det
svenska systemet med transformering av konventioner, som beskrivits
tidigare, eftersom de anser att detta ger ett svagare skydd för rättigheter
samt försvårar tillämpningen av konventionernas intentioner.
Annan kritik som framförs mot den svenska efterlevnaden av mänskliga rättigheter är det faktum att Sverige inte har ratificerat samtliga
internationella överenskommelser om mänskliga rättigheter. Bland de
mer omdiskuterade är ILO:s konvention 169 om urfolk och stamfolk i
självstyrande länder där frågor om, i det svenska fallet, samers rättigheter behandlas. Sverige har också i ett begränsat antal fall valt att lämna
­reservationer till olika konventionsartiklar med hänvisning till olika problem som deras omsättande skulle få i det svenska juridiska systemet.
Det är också så att Sverige inte alltid fullt ut efterlever de artiklar som
4V
ill du läsa specialrapportörens rapport gå in på www.ohchr.org och sök efter
dokument A/HRC/4/28/Add.2
36
i­ngår i alla konventioner, trots att ingen reservation har gjorts. Det framgår t.ex. i Rasdiskrimineringskonventionen att en stat som har ratificerat
den åtar sig att förbjuda rasistiska organisationer, något Sverige inte
följer.
Sammantaget finns det alltså ett antal exempel som visar att både
enskilda och mer strukturella rättighetsbrott begås i Sverige idag. Det
återstår med andra ord en hel del att göra för att vi ska kunna bli och
vara det föregångsland inom området som regeringen klart uttrycker
som sin målsättning. n
Myt nummer 3
Det är sant att Sverige internationellt ofta
ses som en förebild när det gäller mänskliga rättigheter. Men detta är förstås inget
skäl att inte arbeta med mänskliga rättigheter – snarare tvärtom. Om inte vi som en
mycket rik stat kan göra det som åligger
oss, hur kan då andra förväntas göra det?
Dessutom är det tydligt att kunskaper
om mänskliga rättigheter saknas i det
svenska samhället – både hos dem som
ska hävda sina rättigheter gentemot
Mänskliga rättigheter – i Sverige?
”Mänskliga rättigheter behöver vi inte jobba med
här i Sverige eftersom vi redan har det så bra.”
olika myndighetsutövare och hos dem
som ska skydda, tillgodose och främja
de mänskliga rättigheterna. Frågan blir
då hur bra vi långsiktigt kan värna människorättsrespekten i det svenska samhället. Därför är mänskliga rättigheter något
som ständigt behöver vara närvarande i
arbetet – inte nödvändigtvis för att kränkningar har begåtts, utan för att man även
i fortsättningen ska kunna undvika att
kränkningar sker.
37
4. Rättigheterna och
kommunerna
Rättigheterna och kommunerna
I Sverige handläggs många av de frågor som kopplar till ekonomiska,
sociala och kulturella rättigheter – t.ex. rätt till utbildning, bostad,
arbete och kultur – på lokal nivå där kommunen eller landstinget är
huvudman. Den kommunala självstyrelsen innebär således att kommunerna har en nyckelroll i och ett stort ansvar för efterlevnaden av
de mänskliga rättigheterna i Sverige. Kommunerna arbetar dagligen
med områden som är starkt rättighetsanknutna och är därför viktiga
aktörer i arbetet med att utveckla och genomföra en människorättsbaserad politik. Det är dock ännu relativt ovanligt att man arbetar
utifrån ett medvetet rättighetsperspektiv på kommunal nivå.
Som stöd i kommunernas arbete med deras omfattande ansvar
för de mänskliga rättigheternas implementering behandlas nedan
ett urval områden med särskild relevans för lokal nivå: ­rätten att inte
bli diskriminerad i skolan, rätten till bostad samt funktionshindrades
och nationella minoriteters rättigheter.
Skolan och de mänskliga rättigheterna
Direkt efter att den allmänna förklaringen om mänskliga rättigheter
antogs 1948 uppmanade FN alla medlemsstater att göra förklaringens
text ”känd, läst och förstådd framförallt i skolor och andra undervisningsinstitutioner”. Allt sedan dess har betydelsen av kunskap, och
därmed utbildning, ansetts ha en nyckelroll för förmågan att förstå
och efterleva mänskliga rättigheter.
I de styrdokument som är centrala för den svenska grundskolan är
dock behandlingen av mänskliga rättigheter oklar. Både begreppet
i sig och dess betydelse är i huvudsak osynliga trots skrivningarna i
artikel 26:2 i den allmänna förklaringen, där det understryks att utbildning ska syfta ”till att stärka respekten för de mänskliga rättigheterna”,
något som också framgår i Barnkonventionen (art. 28 och 29). Den
39
frånvarande rättighetsterminologin ger också tydligt negativt utslag då
elever själva får kommentera sina egna kunskaper och vad de anser sig
ha fått undervisning om. Användningen av begreppet värdegrund förstärker denna otydlighet då det inte är givet vad som ingår i värdegrunden och hur denna ska förstås eller prioriteras. Om värdegrunden inte
har en tydlig koppling till, och helt eller delvis baseras på, de mänskliga
rättigheterna blir det också svårare att kräva efterlevnad av rättigheternas grundidéer. För högskoleutbildningar håller dock situationen på
att förändras och krav på förmåga att särskilt beakta mänskliga rättigheter har skrivits in för bland annat blivande lärare. För kommunen som
ansvarig huvudman för grund- och gymnasieskolan bör förändringen
innebära krav på vidareutbildning av befintlig lärarkår.
En mer genomgripande förändring i skolans värld – och för alla kommuner – utgörs av den nya lagen om förbud mot diskriminering och
annan kränkande behandling av barn och elever i alla verksamheter
som omfattas av skollagen. Lagen gäller från 2006 och innebär i princip
nolltolerans mot alla former av kränkande behandling. Alla skolor är nu
skyldiga att driva ett aktivt förebyggande arbete, liksom att ta fram en likabehandlingsplan i samarbete med elever, föräldrar och skolans personal. I fall där kränkande behandling åberopas är skolan skyldig att utreda
och förhindra fortsatta överträdelser. På varje skola har skolledningen
det yttersta ansvaret för att lagen följs. Kommunen, som huvudman,
är juridiskt ansvarig. I samband med att lagen infördes inrättades ett
barn- och elevombud för likabehandling vid Skolverket (BEO), som har i
uppgift att informera om lagen och verka för dess efterlevnad. BEO har
också möjlighet att driva skadeståndskrav mot enskilda kommuner. Om
en skola har en annan huvudman än kommunen är denna huvudman
ansvarig. Lagen skärper alltså kommuners ansvar och ställer tydliga krav
på information om, stöd till och bevakning av att lagen efterlevs. (För mer
information se www.skolverket.se.)
Rätten till bostad
Frågan om hur kommuner ska hantera den mänskliga rättigheten till
bostad är komplicerad, eftersom kommunerna inte är ensamma aktörer
40
på bostadsmarknaden i sin kommun. Även om det ofta finns kommunala
bostadsbolag täcker inte de på långa vägar bostadsbehovet inom en
kommun. Kommunerna kan inte heller finansiera nybyggnationer, utan
Rättigheterna och kommunerna
måste även här förlita sig på privata aktörer.
Det finns dock en mängd åtgärder som en kommun kan vidta för att
främja rätten till bostad för kommuninvånarna. Det första är naturligtvis
att skapa sig en tydlig bild av hur situationen ser ut i kommunen. Hur
många saknar helt bostad? Hur många bor hos släktingar eller vänner
därför att de saknar egen bostad? Hur många är alltför trångbodda?
Finns det överrepresentation av vissa utsatta grupper bland dem som
saknar bostad? En högt prioriterad åtgärd blir sedan att skapa strukturer
som i görligaste mån minskar utrymmet för diskriminering på bostadsmarknaden. Inrättandet av en gemensam transparent bostadsförmedling med klara regler för eventuella prioriteringar kan t.ex. vara en sådan
åtgärd. Även om antalet bostäder som förmedlas via bostadsförmedlingen per år kan tyckas vara en droppe i havet jämfört med behoven,
är det trots allt en viktig rättighetsfråga att dessa fördelas på ett ickediskriminerande sätt.
Hemlöshet blir en extra svår fråga när det rör sig om personer med
psykisk sjukdom och/eller drogmissbruk. Dessa personer blir ofta vräkta
eftersom de i längden kan ha mycket svårt att leva upp till de krav som
ställs på en hyresgäst. Här blir det naturligtvis speciellt viktigt för kommunen att ha en klar plan för vad som ska göras om det händer eftersom
man aldrig kan avsäga sig ansvaret. Hur man kan arbeta med rätten till
bostad exemplifieras på sidan 66.
Särskilda gruppers rättigheter
En grundläggande princip avseende de mänskliga rättigheterna är att de
i huvudsak är kopplade till enskilda individer: alla har samma rättigheter
oavsett tid och rum. I takt med att människorättsområdet vuxit fram, har
det dock blivit tydligt att olika grupper kan vara särskilt utsatta inom ett
eller flera områden och därför behöver ha speciellt skydd av sina rättigheter. Bland dessa grupper märks till exempel barn, kvinnor, personer
med olika funktionshinder, ursprungsfolk och nationella ­minoriteter,
41
som alla har fått riktade konventioner. På kommunal nivå är det av stor
vikt att beakta dessa gruppers rättigheter, då de frågor som är aktuella
för grupperna i stor utsträckning svarar mot kommunernas ansvarsområden: vård, omsorg och skola.
Mänskliga rättigheter för personer med funktionshinder
Människor med funktionshinder har traditionellt utgjort en utsatt
och sårbar grupp. Möjligheterna att göra sig hörda och ta aktiv del i
Mänskliga rättigheter från ett kommunalt perspektiv:
Exempel 1 Det kommunala bostadsbolaget ska bygga nya studentbostäder i vindsutrymmen i
befintliga fastigheter. Man beslutar att det
inte behövs någon hiss – eftersom studenter kan springa i trappor.
Huset byggs om utan hiss och omöjliggör därmed för studenter med fysiska
funktionshinder att bo i de nya studentlägenheterna. Dessutom försvårar man för
till exempel studenter i sista fasen av en
graviditet samt studenter som är tillfälligt
funktionshindrade efter benbrott eller dylikt att bo kvar i sin lägenhet.
HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR?
Vi tar det från början:
Det var brist på studentbostäder och
nya lägenheter behövdes. Svårigheterna
med att installera en hiss i trapphuset var
många. Det bedömdes bli orimligt dyrt
och ta allt för mycket tid i anspråk. Därav
det fattade beslutet.
42
Fördelar: Fler studenter kan få sin rätt
till bostad tillgodosedd.
Nackdelar: Många studenter nekas genom avsaknaden av hiss möjligheten att få
sin rätt till bostad tillgodosedd.
Alla studenter är inte friska, unga och/eller utan funktionshinder. Det finns många
skäl till att även studenter kan behöva hiss.
Genom beslutet att inte installera någon hiss
beslutar man samtidigt att dessa studenter
inte kan räkna med att få tillgång till de nya
och efterlängtade studentbostäderna – eller att de måste flytta ut om de t.ex. är med
om en olycka. Det finns i och för sig många
lägenheter som inte har hiss. Men det gör
det ännu viktigare att nybyggda studentbostäder faktiskt har det. Funktionshindrade studenter blir annars dubbelt diskriminerade – eftersom de redan har svårt att hitta
bostäder bland existerande fastigheter.
Trots att det tar längre tid och är dyrare
är det ur ett rättighetsperspektiv omöjligt
att inte installera en hiss.
s­ amhällslivet på samma villkor som de som inte har funktionsnedsättningar är och har varit begränsade. Öppen och dold diskriminering mot
denna grupp – som i många avseenden har mycket olika behov och
Rättigheterna och kommunerna
förutsättningar – är vanligt. Funktionshinder har också länge saknats
som explicit diskrimineringsgrund och ingick till exempel inte i den allmänna förklaringen. Barnkonventionen från 1989 är den första av FN:s
kärnkonventioner där funktionshinder tydligt nämns och ger barn med
funktionshinder samma rättigheter som alla andra barn. 1993 antog FN
särskilda standardregler för funktionshindrade med fokus på delaktighet och jämlikhet. Det dröjde dock ända till mars 2007 innan FN antog
Konventionen om rättigheter för personer med funktionshinder i vilken
gruppens rättigheter samlas. Full delaktighet i och till alla samhällsfunktioner, jämlikhet och alla människors lika värde utgör grundpelare i konventionen. En av nyheterna i konventionen är att en övervakningskommitté ska tillsättas till vilken personer med funktionshinder kan anmäla
diskriminering eller annan kränkande behandling. (Läs mer om konventionen på www.un.org/disabilities/)
Sverige har sedan 1999 en nationell handlingsplan för handikappolitiken. Under 2000-talet har lagstiftningen mot diskriminering på grund
av funktionsnedsättning skärpts och riktar sig nu mot ett flertal samhällsområden som bostadsförmedling och tjänste- och varuproduktion.
Lagstiftningen mot diskriminering i skolan (se ovan) inkluderar funktionshinder bland diskrimineringsgrunderna, vilket även gäller för högskolan. Luckorna är störst vad gäller tillgänglighetsaspekter då bristande
tillgänglighet i Sverige inte är en form av diskriminering rättsligt sett.
Det är alltså diskriminering i lagens mening om någon nekas tillträde
till en krog med hänvisning till ett funktionshinder, men om personen
ifråga rent faktiskt inte kan ta sig in i lokalen på grund av trappor, trånga
dörrar, osv. kan krogen ändå inte fällas. Sverige har nu undertecknat den
nya konventionen och arbetet med att se över om och hur väl svensk
lagstiftning svarar mot de olika artiklarna innan ratificering är möjlig
pågår som bäst.
På kommunal nivå innebär funktionshindrades rättigheter ett antal
frågor att hantera där många svåra överväganden ofta ingår och där
43
tillgänglighet i vid bemärkelse är av stor vikt. I den andra uppföljningen
av den nationella handlingsplanen för handikappolitiken uttalar sig olika
berörda myndigheter om hur de ser på dagsläget och på den framtida
utvecklingen. Bostadsförsörjning tillhör de områden där kritik mot efterlevnaden har förts fram av Boverket. Stora skillnader finns mellan kommuners behovsbedömningar och kraven för att bevilja hjälp till särskilt
Mänskliga rättigheter från ett kommunalt perspektiv:
Exempel 2 En pojke med fysiska funktionshinder nekas ytterligare insatser för att kunna delta i
den kommunala fritidsverksamheten med
argumentet att det var orimligt att ge mer
stöd eftersom det blev orättvist gentemot
de andra barnen. Ert barn har redan kostat kommunen mycket mer än andra barn
kostar, menade tjänstemannen.
HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR?
Vi tar det från början:
Den kommunala fritidsverksamhetens
budget är hårt ansträngd och har redan
tvingats till neddragningar. Barnen i kommunen har inte tillgång till samma mängd
fritidsverksamheter som förra året. Att
avsätta mer pengar för att möjliggöra ett
aktivt deltagande för pojken ifråga ryms
helt enkelt inte i årets budget. Att avslå en
begäran om ytterligare stöd säkrar årets
inplanerade verksamhet.
Budgetramar är ett ständigt aktuellt
dilemma. Problemet här är framför allt
den logik som ligger till grund för resonemanget som beslutet bygger på. Att alla
44
människor ska ha samma rättigheter betyder ju faktiskt inte att de har rätt till exakt
lika mycket pengar för att främja sina rättigheter. Vissa barn kan själva gå eller åka
buss till sin fritidsverksamhet. För att ett
barn med relativt stora funktionshinder
ska kunna delta i såna aktiviteter krävs
emellertid en personlig assistent, lokalanpassning och speciell transport till olika
verksamheter där barnet kan delta utifrån
sina förutsättningar. Därför kostar det mer
att värna dessa barns rätt till meningsfull
fritid. Det har alltså inte med saken att göra
hur mycket det kostar att ge andra barn
tillgång till fritidsaktiviteter. Pojken ifråga
har samma rätt till detta som andra barn.
Hur ser budgeten ut i sin helhet? Finns det
någon annan post som medel tillfälligt kan
tas ifrån fram till nästa år då kommunens
fritidsverksamhet inför arbetet med nästa
kommunala budget – med hänvisning till
deras ansvar för att verksamheten värnar
alla barns mänskliga rättigheter – äskar
om utökade medel så att kommunen ska
kunna leva upp till sina åtaganden.
boende sägs ha höjts. Ofta saknas riktlinjer för hur funktionshindrades
rätt till adekvat boende ska beaktas och samarbetet mellan socialtjänst,
bostadsförmedlare och ansvariga för fysisk planering har också brister.
Rättigheterna och kommunerna
Även bristande underhåll av bostäder är ett område där människor med
funktionshinder anses vara extra drabbade. Skolverket är kritiskt till att
barn med funktionshinder har svårare att få sina mänskliga rättigheter
tillgodosedda än vad fallet är för dem som inte har funktionsnedsättning.
De kommunala skillnaderna är även här stora. De nedskärningar som
har gjorts inom skolan har ofta drabbat elever med särskilda behov. För
socialtjänsten och hälso- och sjukvården förutspår Socialstyrelsen en
ökad polarisering mellan utsatta grupper och individer som en följd av
begränsade resurser. Sammantaget visar översynen av hur funktionshindrades rättigheter tillgodoses på kommunal nivå att behoven av
samordning, kompetensutveckling, utbildning och attitydförändring
är omfattande. Resursbristen anses också lägga hinder i vägen för efterlevnad av de mänskliga rättigheterna. I en sådan svår situation är det av
största vikt att tjänstemän och beslutsfattare inte spelar ut rättigheter
mot varandra utan att prioriteringar görs med öppna ögon, full insyn
och tydliga motiveringar. Kommunerna kan få hjälp i detta arbete från
Myndigheten för handikappolitisk samordning (Handisam) vars uppdrag
är att stimulera och verka för ett tillgängligare Sverige.
Nationella minoriteter
Under 1990-talet utvecklades inom ramen för Europarådets arbete två
konventioner som rör nationella minoriteter: Europeiska stadgan om
landsdels- eller minoritetsspråk och Ramkonventionen för skydd av nationella minoriteter. Dessa konventioner ger ett omfattande kulturellt
och språkligt skydd för nationella minoriteter och minoritetsspråk i de
länder som har ratificerat konventionerna.
Europarådets stadga om landsdels- eller minoritetsspråk fokuserar på rättigheter och principer som skyddar minoritetsspråk som en
del av kulturarvet. Betoningen på kulturfrågor är stark och det finns
en uttalad uppfattning om att stater, där det finns behov, bör skapa
förutsättningar för jämlikhet mellan nationella minoritetsspråk och
45
­ ajoritetsbefolkningens språk. Stadgan slår också fast att stater ska ta
m
fasta på behov och önskemål som uttrycks av de grupper som använder
sig av de i landet erkända minoritetsspråken.
Innehållet i Europarådets ramkonvention om skydd för nationella
minoriteter har vissa överlappningar med innehållet i stadgan, men
där stadgan fokuserar på skyddet för de nationella minoritetsspråken,
syftar ramkonventionen till att skydda individer som tillhör nationella
minoriteter. Bland annat slår ramkonventionen fast att staten ska främja
förutsättningar för personer tillhörande nationella minoriteter att bibehålla och utveckla sin kultur samt bevara, vad som i konventionen anses
vara, de väsentligaste beståndsdelarna i de nationella minoriteternas
identitet, nämligen religion, språk, traditioner och kulturarv (artikel 5).
Ramkonventionen förbjuder också åtgärder och metoder som syftar till
att assimilera individer tillhörande nationella minoriteter mot dessa personers vilja. I samband med att Sverige år 2000 ratificerade ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter och den europeiska stadgan
om landsdels- eller minoritetsspråk erkändes samer – som också är ett
urfolk – sverigefinnar, tornedalingar, romer och judar som nationella
minoriteter i Sverige. Samtidigt erkändes samiska (alla varieteter), finska, meänkieli, romani chib (alla varieteter) och jiddisch som nationella
minoritetsspråk i Sverige (prop. 1998/99:143). Rätten till skydd för de nationella minoriteterna och minoritetsspråken är enligt ramkonventionen
och minoritetsspråkskonventionen en integrerad del av det internationella skyddet för de mänskliga rättigheterna. Samerna har även särskilda
rättigheter enligt folkrätten i sin egenskap av urfolk, bland annat i fråga
om land, naturresurser och självbestämmande.
Samiska har talats långt innan Sverige blev en nationalstat. Finska
och meänkieli har också talats i Sverige under mycket lång tid. Personer
som talar romani chib respektive jiddisch har funnits i Sverige sedan
1500- respektive 1600-talet. Erkännandet av dessa språk som nationella
minoritetsspråk i Sverige är ett uttryck för att dessa språk utgör en del av
det gemensamma kulturarvet och att det finns behov av att skapa förutsättningar för att de nationella minoritetsspråken ska kunna bevaras som
levande språk i landet. Tre av de nationella minoritetsspråken – samiska,
46
finska och meänkieli – har historiskt en stark tillhörighet till vissa geografiska områden inom landet. Därför omfattas dessa språk av särskilda
regionala åtgärder.
Rättigheterna och kommunerna
Genom särskild lagstiftning – om rätt att använda samiska, finska och
meänkieli hos förvaltningsmyndigheter och domstolar – ges enskilda
rätt att använda dessa språk i kontakter med förvaltningsmyndigheter
och domstolar i de geografiska områden (s.k. förvaltningsområden)
där språken har använts av hävd och fortfarande används i tillräcklig
utsträckning. Lagstiftningen omfattar ett antal kommuner i Norrbottens
län. Det språkliga förvaltningsområdet för samiska är Arjeplog, Gällivare,
Jokkmokk och Kiruna kommun. För finska och meänkieli är de språkliga förvaltningsområdena Gällivare, Haparanda, Kiruna, Pajala och
Övertorneå kommun. Lagarna innebär också att kommunerna i dessa
förvaltningsområden ska ge föräldrar möjlighet att placera sina barn i
förskoleverksamhet som helt eller delvis bedrivs på minoritetsspråket.
Motsvarande gäller också för äldreomsorgen. (Se lag (1999:1175) angående samiska och lag (1999:1176) angående finska och meänkieli.)
När det gäller rikstäckande åtgärder omfattande alla nationella minoriteter ska alla elever, enligt läroplanerna för grundskolan och gymnasieskolan, ges kunskap om Sveriges nationella minoriteter och deras språk.
När det gäller kulturverksamhet ska de nationella minoriteterna särskilt
beaktas vid fördelning av statligt stöd till litteratur, kulturtidskrifter och
övrig kulturverksamhet.
Nationella minoriteter och kommunal nivå – samråd
En viktig fråga när kommunerna ska vidta åtgärder för de nationella
minoriteterna inom den kommunala verksamheten är möjligheten till
inflytande. Enligt ramkonventionen om skydd för nationella minoriteter
ska beslut som rör de nationella minoriteterna ske i samråd med dessa,
dvs. de ska ha möjlighet att påverka de beslut som rör dem. Då kommunen ska vidta en åtgärd som rör de nationella minoriteterna, kan
ett första steg mot ett samråd därför vara att ta kontakt med de lokala
­organisationer som företräder de nationella minoriteterna på orten. Ett
­samrådsförfarande behöver inte vara komplicerat utan kan anpassas
47
­ fter situationen och det som passar de berörda parterna bäst. Samråd
e
kan exempelvis ske genom organiserade möten eller via en telefonkontakt om det i kommunen redan finns särskilda kontaktnät upprättade
med företrädare för de nationella minoriteterna. Det är dock viktigt att
komma ihåg att alla personer som tillhör en nationell minoritet inte
med nödvändighet är medlemmar i lokala organisationer. Likaså finns
det ofta stora skillnader inom minoritetsgrupperna som också måste
beaktas. Det är därför viktigt för att försöka nå ut även bortom dessa
organisationer.
Nationella minoriteter och kommunal nivå – omsorg
Ett fenomen hos äldre människor som tilltar med stigande ålder är att
de riskerar att förlora förmågan att tala och förstå andra språk än sitt
ursprungliga modersmål. Detta ställer särskilda krav på hur kommuner
organiserar sin äldreomsorg.
Ur ett rättighetsperspektiv kan man argumentera för att det är rimligt
att människor har tillgång till äldreomsorg på det språk som man förstår
och själv kan göra sig förstådd på. Med detta som utgångspunkt bör
kommuner inventera dels vilka nationella minoritetsspråk som talas eller
förväntas komma att talas av boende i kommunen med fokus på exempelvis äldre personer, dels vilka nationella minoritetsspråk som talas av
anställd personal inom exempelvis äldreomsorgen. För att få veta hur
stort ett sådant behov är kan samråd enligt avsnittet ovan genomföras.
Med hjälp av en inventering kan sedan handlingsplaner upprättas för att
hantera situationen. Handlingsplanerna bör innehålla:
[1] planer för att organisera separata boenden eller avdelningar
inom olika boenden där man kan samla såväl omsorgstagare
med samma nationella minoritetsspråk som modersmål som
personal med dylika språkkunskaper
[2] riktlinjer för de bedömningar som görs inom kommunen när
det gäller rekrytering till tjänster inom omsorgen där relevanta
språkkunskaper blir meriterande.
48
Ovanstående förfarande för de nationella minoritetsspråken kan med
fördel också användas i kommuner där det förekommer även andra språk
än de nationella minoritetsspråken.
Nationella minoriteter och kommunal nivå – skola och språkrättigheter
Nationella minoriteter har särskilda rättigheter när de gäller modersmålsundervisning i skolan. En elev i grundskolan är berättigad till modersmålsundervisning om:
en eller båda av elevernas vårdnadshavare har ett annat
språk än svenska som modersmål
språket utgör ett dagligt umgängesspråk för eleven
eleven har grundläggande kunskaper i språket
eleven önskar sådan undervisning.
n
n
n
n
Rättigheterna och kommunerna
Modersmålsundervisning kan anordnas som språkval, elevens val, inom
ramen för skolans val eller utanför timplanebunden tid. Modersmålsundervisning utanför timplanebunden tid kan anordnas för sammanlagt
högst sju läsår. Kommunen är dock endast skyldig att anordna modersmålsundervisning om det finns en lämplig lärare och om minst fem
elever önskar undervisning i språket.
Kraven är desamma för att en elev i gymnasieskolan ska vara berättigad
till modersmålsundervisning som i grundskolan. Modersmålsundervisning
kan anordnas som individuellt val, utökat program eller som ersättning för
undervisning i andra språk än svenska och engelska.
När det gäller de nationella minoritetsspråken samiska, meänkieli eller
romani chib är kommunen skyldig att anordna modersmålsundervisning
även om antalet elever är mindre än fem. Det räcker alltså att det finns
en elev som vill ha sådan undervisning. För dessa språk finns inte heller kravet på att språket ska vara ett dagligt umgängesspråk. För finska
och jiddisch kommer bestämmelserna att ändras från och med den 1
juli 2008. Det innebär att samma regler gäller för alla minoritetsspråk.
Begränsningen om högst sju års undervisning gäller inte för samiska,
meänkieli, romani chib och finska.
49
Vad gäller vissa av de nationella minoritetsspråken saknas i stor
utsträckning utbildade modersmålslärare som kan undervisa i det
­nationella minoritetsspråket. Detta, och att det i vissa kommuner kanske
endast finns ett fåtal som talar något av de nationella minoritetsspråken, kan göra det svårt för en kommun att leva upp till en elevs rätt till
undervisning i sitt modersmål. Det finns dock några förslag på hur man
kan försöka hantera denna situation:
[1] Kommuner kan samarbeta över kommungränserna för att på så
sätt öka antalet elever som får tillgång till modersmålsundervisning. I dag finns också vissa möjligheter till distansundervisning.
[2] Kommuner bör aktivt rekrytera personal för att leva upp till
de krav som ställs på dem. I den mån det saknas utbildade
modersmålslärare kan kommunerna eventuellt överväga
att köpa utbildning från lärosätena. Det finns en särskilt stor
brist på personal när det gäller samiska utanför det språkliga
förvaltnings­området och generellt över landet finns även brist
på modersmåls­lärare i romani chib. Närliggande kommuner
kan även bygga upp en gemensam pool med modersmålslärare
som kan ambulera mellan olika kommuner. Det är viktigt att
det är läraren och inte eleven som flyttar sig, särskilt för mindre barn. Annars riskerar praktiska hinder att försvåra elevens
­möjlighet att ta del av undervisningen. Det är också viktigt att
både elever och föräldrar får inflytande över undervisningens
utformning och genomförande.
[3] Det är av största vikt att inte låta en elev som har rätt till
­modersmålsundervisning uppfatta situationen som att det är
eleven själv som är ett problem för skolan. Några av de nationella minoriteterna har sedan länge negativa förväntningar i
kontakten med skolan. Att från skolan visa att man är beredd att
verka för att exempelvis romer ska få tillgång till sitt modersmål
inom ramen för undervisningen är – utöver att det är en rättighet – också ett sätt att försöka öka intresset för utbildning inom
denna grupp. n
50
Mänskliga rättigheter från ett kommunalt perspektiv:
Exempel 3 HUR KUNDE DET BLI SÅ HÄR?
Vi tar det från början.
Här står olika människors olika rättigheter
mot varandra. Till att börja med måste Saras egen åsikt prioriteras. Hon har ju rätt
att besluta om sig och sin kropp och det
är mycket möjligt att hon inte vill få sin fysiska omvårdnad av sin pappa – eller sin
mamma – och i så fall måste man finna en
helt annan lösning.
Givet att Sara accepterar omvårdnad
från föräldrarna kommer fokus på deras
rättigheter. Saras mamma har naturligtvis
rätt att delta i samhällslivet, att arbeta eller studera – något som hon till stor del har
förhindrats att göra som situationen har
varit. Saras pappa å andra sidan har rätt
att leva i enlighet med sin religion.
När olika personers mänskliga rättigheter kommer i konflikt på detta sätt är det
oerhört viktigt att erkänna värdet av båda
personernas rättigheter. Ibland kan enbart
denna respekt leda till att låsta positioner
löses upp. Kanske Saras pappa kan rucka
lite på sin uppfattning om vad som är oacceptabelt om han känner att hans religiositet tas på allvar.
Finns det kanske någon möjlighet att
hitta någon annan kvinnlig släkting som
skulle kunna ta på sig Saras pappas del av
arbetet? Eller kan man ordna extra stöd
vissa dagar och nätter om Saras pappa istället kan ta på sig större ansvar för andra
delar av Saras omvårdnad som inte är problematiska för honom?
Rättigheterna och kommunerna
Stödet i hemmet för tonåriga Sara med
grava funktionshinder byggde på att
båda föräldrarna hjälpte till med hennes
intimhygien i hemmet. Pappan i familjen
ville inte ställa upp på detta eftersom
han tyckte att det var oacceptabelt att en
vuxen man hanterar sin kroppsligt vuxna
dotters intimhygien. För honom var detta
ställningstagande grundat i den religiösa
tro som formade hans moraluppfattning.
Eftersom det inte ses som ett problem
att en kvinna hjälper en annan kvinna på
detta sätt såg han att den enda lösningen – om de inte fick externt stöd – var att
barnets mamma fick ta hela ansvaret för
dotterns intimhygien. Men detta innebar
att mamman i princip blev låst till hemmet, vilket förstås ledde till andra problem. Kommunen beslutade att detta var
ett jämställdhetsproblem – och menade
att eftersom de ansåg att jämställdhet var
viktigare än religionsfrågan så fick pappan
ta på sig uppgiften oavsett vad hans religion sa honom.
51
5. Råd och tips i arbetet med
mänskliga rättigheter
Det är väldigt viktigt att kunskap om mänskliga rättigheter och dess tillämpning i vardagen är spridd och förankrad bland alla som arbetar med
människor på olika sätt och olika nivåer.
Här följer ett antal centrala hållpunkter att använda sig av i arbetet
med att göra mänskliga rättigheter till en fråga som genomsyrar kommunal förvaltning.
Vem har ansvar för det här?
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
De mänskliga rättigheterna avser de skyldigheter som den offentliga sektorn, ytterst regeringen, har i relation till individen. Ansvaret för att rättigheter respekteras åligger hela den offentliga förvaltningen och är således
inget man kan välja, eller välja bort, oavsett resurstillgång. Då det svenska
politiska systemet är uppbyggt med hjälp av tydlig decentralisering av
uppgifter – och därmed ansvar – till bland annat kommuner (särskilt avseende ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter) krävs det att man
på kommunal nivå förstår, vill och kan respektera var och ens rättigheter.
Det är därför av största vikt att synliggöra detta ansvar. För att ta sitt ansvar
krävs naturligtvis att man först känner till att något åligger en.
Vad vet vi som arbetar i kommunen
om mänskliga rättigheter?
Ta fram kunskap om hur situationen för MR är i kommunen:
Vilka av de områden som är kommunens ansvar
ska ha koppling till MR?
Vilka områden har redan denna koppling på ett
tillfredsställande sätt?
Vilka områden saknar koppling till MR?
Vilka individer/grupper i kommunen berörs?
Hur ser kunskapsnivån ut bland berörd personal?
n
n
n
n
n
53
Efter en inventering är det dags för kompetensutbildningsinsatser. För
att utbildningsinsatser inte ska bli dagsländor utan få grogrund och god
förankring bör utbildningar inledningsvis genomföras med dem som har
det yttersta ansvaret: politiker och chefstjänstemän. Det är av stor vikt
att dessa nyckelpersoner inkluderas från början för att de ska kunna ha
både en drivande och en övervakande roll för fortsatta satsningar. Det
är viktigt att implementering av rättigheter inte enbart läggs över på
isolerade eldsjälar på lägre nivå. Dessa ska självklart inkluderas, men då
som en del i ett bredare och mer långsiktigt sammanhang. Alla utbildningsinsatser måste vara tydligt målgruppsanpassade och kopplas till
berörd verksamhet. Genomförandet kräver såväl tyngd i form av beslut
och stöd som bred förankring.
Vad är det vi behöver veta?
Då de konventioner som Sverige ratificerat transformerats in i nationell lagstiftning och därmed blir mindre synliga är det av största vikt
att kunskap om rättigheter prioriteras – det som inte sägs och är en del
av dagligt tal riskerar att förbli osynligt och lågprioriterat. För att höja
kunskapsnivån om mänskliga rättigheter ska utbildningen behandla
de mänskliga rättigheternas framväxt, deras politiska sammanhang,
det juridiska ramverket och dess organisation och problematik kring
rättighetskonflikter.
Centrala principer som ska behandlas är:
universalitet – alla, oavsett tid och rum, har samma rättigheter
rättigheternas odelbarhet – ingen rättighet är viktigare än någon
annan utan alla är en del av samma helhet
tanken om likabehandling som ytterligare förstärker idén om ickediskriminering – rättigheter får inte inskränkas med hänvisning till
någons kön, religion eller annan trosuppfattning, etnisk tillhörighet, sexuell läggning, funktionshinder eller ålder.
n
n
n
En viktig del i utbildningen är också att visa på att dessa principer ska tolkas i ett lokalt sammanhang och att det ofta innebär svåra prioriteringar
54
och konflikter mellan rättigheter. Dilemmabaserad, verksamhetsanpassad utbildning rekommenderas. Konsultera utbildare inom området för
att ta fram utbildningar som passar för den aktuella verksamheten.
Utbildningsinsatserna ska fokusera på: 1) kunskap om rättigheter,
2) förmåga till ett handlingsinriktat agerande med utgångspunkt i ett
rättighetstänkande och 3) etiska överväganden. De ska vidare vara:
målgruppsanpassade
deltagande/inkluderande/dialog
handlingsinriktade
problematiserande/dilemmabaserade
återkommande.
n
n
n
n
n
Det här kommer att ta tid – avsätt den!
Avsätt tid för att initiera och genomföra ett lokalt rättighetsperspektiv (bland annat utvecklingsmedel).
Tydliggör och fördela ansvar för genomförandet.
Slå fast tidsangivelser för måluppfyllelse.
n
n
n
Det kostar förstås pengar som behöver öronmärkas.
Redan idag görs mycket på kommunal nivå som berör rättigheter.
Det behöver synliggöras. Riktade medel måste också avsättas.
Inför en rättighetsanpassad budgetprocess.
n
n
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
Påbörja ett medvetet och inkluderande rättighetsarbete.
Ta fram MR-handlingsplaner (hur, vad, när och av vem/vilka?).
Utgå från befintliga beslutsprocesser och organisationsstrukturer. Fastställ utvärderingsbara mål formulerade i MR-termer. Fastställ vem som har ansvar för vad.
Tala rättigheter. Inför rättighetsterminologi. En kommun är en
central aktör i efterlevnaden av mänskliga rättigheter och ska
se sig och presentera sig som en sådan snarare än en aktör som
tillgodoser invånarnas behov. Språk är en viktig markör.
Etablera och upprätthåll rutiner som dokumenteras löpande.
Ta fram rättighetsanalyser i beslutsprocessen. Upplägget måste
n
n
n
n
55
n
n
n
n
n
n
n
n
n
n
anpassas till den aktuella verksamheten, vara kortfattat, lättöverskådligt och enkelt att förstå för dem som är berörda.
Inrätta lokala MR-ombud som både kan driva MR-frågor och vara
en kanal för personer som har fått sina rättigheter kränkta.
Synliggör kommunens arbetsgivaransvar och vad detta innebär
i ett icke-diskrimineringsperspektiv (översyn av rekryteringsrutiner och förmåga att hantera mångfald).
Synliggör kommunens MR-ansvar i alla verksamheter – bostadsmarknaden, kommunala bolag, m.fl.
Skapa rutiner för att hantera svåra MR-kränkningar som hatbrott
(expertgrupp, utbildning och informationskampanjer).
Producera eget undervisningsmaterial om rättigheter och ickediskriminering för olika kommunala målgrupper.
Möjliggör för brett deltagande i och användning av kommunens
kulturutbud. Se kulturell mångfald som en tillgång som ska användas och främjas.
Rättigheter är inte engångsföreteelser – inför löpande och återkommande rutiner för granskning av efterlevnad.
Återrapportering med rättighetsindikatorer ska göras löpande.
Gör utvärderingar med rättighetsperspektiv.
Att göra MR-bokslut (vilka beslut har fattats, hur och vilka mänskliga rättigheter har beaktats och vilka har haft inflytande?). Syftet
är att kunna det hela bättre nästa gång.
Och ni som bor i vår kommun – vad vet ni om MR?
Informationskampanjer med avsikt att höja kunskapsnivån och
medvetenheten om rättigheter hos kommunens medborgare.
Medborgarforum med klara mandat och tydlig återkoppling (beakta skillnaden mellan att lyssna på och föra dialog med). Särskild
prioritering av utsatta grupper som barn, nationella minoriteter
och funktionshindrade vilka bör göras till MR-remissinstanser.
n
n
56
Hallå civilsamhället! Vilka är ni, vad kan ni och vad behöver ni?
Bjud in/inkludera det civila samhället i processen. Vilken kunskap
och resurser besitter de? Hur kan och vill det civila samhället
n
n
n
n
delta i processen med att öka medvetenheten om MR och att
verka för att rättigheter respekteras på kommunal nivå?
Bygg upp rutiner för ett återkommande, löpande samarbete.
Använd det civila samhällets organisationer som remissinstanser.
Avsätt medel som enskilda organisationer kan söka för att utveckla sin verksamhet i enlighet med ett rättighetsbaserat förhållningssätt.
Det här med MR verkar vara ganska omfattande – kan vi hjälpas åt?
Regeringen har förbundit sig att verka för en bättre samordning av arbetet med att genomföra MR.
Ställ krav på stöd från nationell nivå (t.ex. riktade resurser för
pilotprojekt, MR-hemsida med help-deskfunktion där även
sammanställningar av best-practice går att finna samt utvecklande av en nationell samråds/expertgrupp).
Efterfråga nationellt samarbete mellan kommuner (Sveriges
Kommuner och Landsting SKL).
Samarbeta över kommungränser och med andra offentliga
aktörer (regioner och landsting).
Sök samarbetspartner i andra länder (till exempel vänortskommun).
n
n
n
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
n
Och varför ska vi göra allt det här?
Offentliga tjänstemän är skyldiga att följa lagen.
Beslutsfattande och verksamhet som tillgodoser rättigheter får
sannolikt ökad legitimitet.
Genom att använda en rättighetsbaserad besluts- och verkställighetsprocess – inkluderande, lyssnande, återkopplande och
synliggörande av ansvar – ökar kvaliteten i kommunens arbete.
Att applicera ett rättighetstänkande och ett rättighetsarbetssätt
skapar tydliga verktyg och förenklad målstruktur. Rättigheter blir
n
n
n
n
57
n
n
ett ramverk under vilket ingår jämställdhet, jämlikhet, miljösatsningar, osv.
Ökat engagemang – det får antas vara mer stimulerande att tillgodose kommuninvånares mänskliga rättigheter jämfört med att
vara en behovstillhandahållare. Från negativ icke-diskriminering
(som miniminivå) till positivt, aktivt rättighetsengagemang. Kan
ge mer nöjda medarbetare.
Kan förhoppningsvis ge mer nöjda kommuninvånare.
Mänskliga rättigheter i den
kommunala budgeten – ett exempel
Det är relativt vanligt att den kommunala budgeten behandlar strategiska områden utan att klargöra de inbördes relationerna mellan områdena. Viktiga områden brukar vara kund/medborgare, tillväxt och
utveckling, ekonomi/hushållning och medarbetare. Andra gånger beskriver budgeten kommunens övergripande uppdrag i termer av hållbar
utveckling – med ekologiska, ekonomiska och sociala dimensioner. Mål
och visioner tenderar att vara betydligt tydligare än avvägningar mellan
områden och förklaringar till varför vissa mål har valts.
Det är givet att en kommuns uppgifter rör alla ovanstående områden.
Det är lika klart att arbetet för att skydda, tillgodose och främja alla kommuninvånares mänskliga rättigheter också berör samtliga områden. Vad
skulle då ett människorättsperspektiv innebära för en kommunal budget?
Framför allt skiljer den på centrala mål och nödvändiga medel för att nå dessa mål. Kommunens övergripande mål är att skydda, tillgodose och främja
alla kommuninvånares mänskliga rättigheter inom samtliga kommunala
ansvarsområden. För att en kommun ska kunna göra detta behövs:
en organisation som är utformad för att på bästa sätt hantera och
utveckla olika rättigheter så som skolor, äldreomsorg, bostadsförmedling, förebyggande hälsovård, socialtjänst, m.m.
kompetenta och rättighetskunniga medarbetare/myndighetsutövare som i sin verksamhet respekterar och främjar kommuninvånarnas mänskliga rättigheter
ett väl fungerande, dynamiskt och växande näringsliv som
n
n
n
58
n
s­ kapar och upprätthåller de ekonomiska möjligheterna för kommunen att sköta sina åtaganden
en hälsosam miljö som understödjer främjandet av kommuninvånarnas mänskliga rättigheter.
Detta innebär att arbetet med att skapa förutsättningar för en dynamisk
tillväxt i kommunen inte blir ett mål som jämställs med det övergripande
målet att skydda, tillgodose och främja allas mänskliga rättigheter, men
väl en viktig uppgift/ett medel för att kunna garantera kommunens ansvar att kunna leva upp till målet. Frågan blir då snarare om det finns
andra uppgifter som på liknande sätt kan garantera detta – istället för
att definiera tillväxt i sig som ett övergripande mål. Detta resonemang
kan tas ner till varje organisatorisk enhet:
Skolutvecklingsenheten/barn- och utbildningsnämndens övergripande mål är i ett rättighetsperspektiv att främja alla barns och ungdomars grundläggande rättighet till utbildning med respekt för deras
lika värde och individuella rättigheter.
För att nämnden ska kunna göra detta behövs:
skolor som är utformade så att barns och ungdomars grundläggande rätt till utbildning har bästa möjliga förutsättningar att utföras
kompetent och rättighetskunnig skolpersonal/myndighetsutövare som i alla utbildningssammanhang skyddar, respekterar och
främjar barns och ungdomars mänskliga rättigheter – genom ett
aktivt arbete med lärande
rimliga ekonomiska ramar som skapar och upprätthåller möjligheterna för skolpersonalen att sköta sina åtaganden.
n
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
n
n
eller:
Socialnämndens övergripande mål är i ett rättighetsperspektiv att
främja alla kommuninvånares grundläggande rättighet till social trygghet med respekt för deras lika värde och individuella rättigheter.
59
För att nämnden ska kunna göra detta behövs:
socialtjänst, äldreboende, m.m. som är utformade så att kommuninvånarnas rätt till social trygghet har bästa möjliga förutn
n
n
sättningar att skyddas, tillgodoses och främjas
kompetenta och rättighetskunniga myndighetsutövare som i all
verksamhet skyddar, respekterar och främjar kommuninvånarnas
mänskliga rättigheter – genom ett aktivt arbete med främjandet
av social trygghet
rimliga ekonomiska ramar som skapar och upprätthåller möjligheterna för socialnämnden att sköta sina åtaganden.
Och till varje delverksamhet:
Lärarens övergripande mål är i ett rättighetsperspektiv att främja alla
barns och ungdomars grundläggande rättighet till utbildning i ämnet
svenska med respekt för deras lika värde och individuella rättigheter.
För att en svensklärare ska kunna göra detta behövs:
klassrum och material som är utformade så att utbildningen har
bästa möjliga förutsättningar att utföras med respekt för den
individuella elevens mänskliga rättigheter
egen kompetens och kunskap om ämnet, pedagogik och att rättighetsfrågor erkänns och respekteras av kollegor, skolledning,
utbildningsnämnd, elever och föräldrar
förmåga att i alla utbildningssammanhang skydda, respektera
och främja elevernas mänskliga rättigheter – genom ett aktivt
arbete med lärande inom ämnet svenska
rimliga ekonomiska ramar som skapar och upprätthåller möjligheterna för läraren att sköta sina åtaganden och värna elevernas
rätt till utbildning.
n
n
n
n
60
eller:
Socialtjänstemannens övergripande mål är i ett rättighetsperspektiv
att skydda, tillgodose och främja alla kommuninvånares grundläggande rättighet till social trygghet med respekt för deras lika värde
och individuella rättigheter.
För att en tjänsteman ska kunna göra detta behövs:
en socialtjänst som är utformad så att handläggning, kontakter,
prövning har bästa möjliga förutsättningar att utföras med respekt
för den individuella kommuninvånarens mänskliga rättigheter
egen kompetens och kunskap om socialtjänstlagen, handläggning, m.m. samt rättighetsfrågor som erkänns och respekteras av
kollegor, chefer, socialnämnd och kommuninvånare
förmåga att i alla möten med kommuninvånare och i myndighetsutövandet skydda, respektera och främja den individuella
kommuninvånarens mänskliga rättigheter
rimliga ekonomiska ramar som skapar och upprätthåller möjligheterna för tjänstemannen att sköta sina åtaganden och skydda
kommuninvånarnas rätt till social trygghet.
n
n
n
n
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
Delmål, indikatorer och utvärdering
Efter denna övergripande beskrivning av mål och medel och relationen dem emellan måste man som brukligt definiera tydliga delmål och
indikatorer vars användning synliggör om dessa delmål har uppnåtts
alternativt vad som kvarstår att göra vid årets slut.
Socialtjänstemannens övergripande mål är i ett rättighetsperspektiv
att skydda, tillgodose och främja alla kommuninvånares grundläggande rättighet till social trygghet med respekt för deras lika värde
och individuella rättigheter.
Vad kan vara indikationer på att en socialtjänst är utformad så att handläggning, kontakter och prövning har bästa möjliga förutsättningar att
61
utföras med respekt för den individuella kommuninvånarens mänskliga
rättigheter?
Anställdas utvärdering av behov av stöd.
n
n
n
n
Tid för varje ärende.
Antalet utåtriktade kontakter som har tagits.
Antalet nöjda kommuninvånare.
Vad kan vara indikatorer på att egen kompetens och kunskap om socialtjänstlagen, handläggning, m.m. samt rättighetsfrågor erkänns och
respekteras av kollegor, chefer, socialnämnd och kommuninvånare?
Antalet tjänstemän som fått vidareutbildning i mänskliga rättigheter.
Antalet utförda utvecklingssamtal.
Antalet deltagare i planeringskonferenser.
n
n
n
Vad kan vara indikatorer på förmåga att i alla möten med kommuninvånare och i myndighetsutövandet skydda, respektera och främja den
individuella kommuninvånarens mänskliga rättigheter?
Antalet beslut eller hanteranden som har fått kritik/överklagats.
Antalet nöjda kommuninvånare.
Tjänstemännens egen utvärdering.
n
n
n
Vad kan vara indikatorer på rimliga ekonomiska ramar som skapar och
upprätthåller möjligheterna för tjänstemannen att sköta sina åtaganden
och skydda kommuninvånarnas rätt till social trygghet?
Budgetens relation till antalet personer i kommunen vars rätt till
social trygghet kräver särskilda insatser.
Relationen mellan olika utgiftsposter i den kommunala socialtjänsten.
Relationen mellan budgeten för olika kommunala ansvarsområden.
n
n
n
Mätbara indikatorer är utomordentligt viktiga för både budgetplanering
och utvärdering. De möjliggör också jämförelse mellan olika kommuner.
Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) prioriterar arbete med nationella jämförelser för bättre verksamhet. Enligt SKL är det viktigt att
jämföra resultat och kostnader för att främja en faktabaserad debatt om
62
effektiviteten i kommuner och landsting. Tar man mänskliga rättigheter
som utgångspunkt för dessa nationella jämförelser är alltså resultaten
till exempel procentandel människor som har bostad, omfattning av undervisning i nationella minoritetsspråk i relation till kommuninvånarnas
härkomst, tillgång till anpassat boende av den totala gruppen och så
vidare. Resultaten kan sedan återkommande jämföras mellan kommuner. Kostnaderna för skyddandet, implementeringen och främjandet av
dessa mänskliga rättigheter är likaså jämförbara. Denna typ av fakta kan
i en jämförelse bidra till att synliggöra strukturella problem för rättigheters främjande, olikheter i rättighetsskydd i olika kommuner, m.m.
Varför ska man mäta rättigheter?
Exemplet rätten till bostad
Indikatorer är verktyg för:
att förbättra policies och handlingsplaner samt att underlätta
utvärdering
att identifiera oönskade effekter av lagar, policies och praxis
att bedöma hur olika aktörer (kommun, stat, privata sektorn, etc.)
påverkar förverkligandet av mänskliga rättigheter
att klargöra huruvida dessa aktörer har levt upp till sitt ansvar
att hissa en varningsflagga för möjliga större problem med att upprätthålla mänskliga rättigheter och föreslå förebyggande åtgärder.
n
n
n
n
n
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
Exempel på aktivitetsindikatorer
Detta är de mest tacksamma indikatorerna därför att de är synliga och
lätträknade – men kanske inte alltid de mest relevanta. De kan vara helt
nödvändiga men kan också leda till ringa resultat om de inte aktivt återkopplas till verksamheten. Det kan röra sig om:
vidareutbildning – t.ex. antalet anställda som har gått en utbildning
utredningar och analyser – mängden rapporter och böcker
som har producerats
möten – antalet möten med kommuninvånarna
marknadsföring – antalet evenemang som har anordnats
i kommunen.
n
n
n
n
63
Exempel på resultatindikatorer
Som nämndes ovan kan resultatet – till exempel antalet människor
som har rätten till bostad tillgodosedd – förbättras utan att kommunen ifråga alls har prioriterat frågan. Men ur ett rättighetsperspektiv
är dessa indikatorer ändå de viktigaste eftersom det är genom att fokusera på resultatindikatorerna som vi kan se var bristerna finns och
vilka resurser som måste satsas på området. Om 20 personer saknar
bostad därför att de just har flyttat till en kommun är situationen och
insatserna annorlunda än om 500 personer av just somaliskt ursprung
står utan bostad. Exempel på resultatindikatorer kan vara:
hur mycket bostadskön minskar
ökningen av antalet personer med rimlig bostad
antalet personer som har bostad, uppdelat på kön,
etnisk bakgrund, etc.
antalet nybyggda lägenheter.
n
n
n
n
Exempel på processindikatorer
Detta är indikatorer som måste utvärderas skilda från resultatindikatorerna, av två skäl. Ibland utvecklas ett område positivt utan att en kommun har tagit sitt ansvar i frågan. Bostadsbrist kan t.ex. lösas av en relativt stor utflyttning som kan ha helt andra orsaker. Men tvärtom kan en
ansvarstagande kommuns starka politiska och ekonomiska prioritering
av bostadsfrågan omintetgöras av en inflyttning som de inte kan påverka. Samtidigt är det viktigt att kunna bedöma huruvida kommunen
ifråga försöker leva upp till sitt ansvar – alldeles oavsett hur resultatet
blir. Exempel på processindikatorer kan vara:
indikatorer som mäter kommunens ansvarstagande för nöd­
vändiga förändringar av institutioner och praxis – t.ex. genom
införande av egenkontroll av antidiskrimineringskravet i bostadsförmedlingen, inrättandet av en ombudsman för mänskliga
rättigheter med speciellt ansvar för utsatta grupper på bostads­
marknaden, osv.
indikatorer som mäter kommunens ansvarstagande genom
budget- och personalsatsningar i relation till andra områden.
n
n
64
En indikator måste vara SMART:
Specifik
Mätbar
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
Accepterad
Relevant
Tidsbegränsad.
65
Hur man gör rättigheter tydliga och mätbara
Exempel 1 – rätten till bostad
BEGREPP
DEFINITION
EXEMPEL
Rättighetens
huvudsyften
De speciella delar som tillsammans formar den aktuella rättighetens innehåll.
Rätt till bostad:
Alla individer har rätt till en trygg
bostad med fungerande sanitet
och kommunikationer.
Kommunens
ansvar
Det ansvar kommunen har
för att implementera (skydda,
främja, respektera och uppfylla)
rättigheten i fråga.
Kommunen har ansvar för att
utveckla en fungerande bostadspolicy som leder till att rätten till
bostad kan uppfyllas.
Resultat­
indikatorer
De begrepp eller verktyg som
används för att mäta graden av
uppfyllande av en specifik rättighet.
Antal personer utan fast bostad –
mätt i t.ex. kön, utländsk bakgrund,
ålder, funktionshinder; antal
personer med olämplig bostad (för
liten, avsaknad av service, etc.)
Process­
indikatorer
De begrepp eller verktyg som
används för att mäta graden av
kommunens ansvarstagande för
efterlevnaden av den specifika
rättigheten.
Budget- och personalsatsning på
frågan om bostadslöshet; utarbetande av en handlingsplan för
att garantera rätten till bostad för
alla kommuninvånare; initiativ till
samarbete med grannkommuner; satsning på nybyggnation av
lägenheter; upprättande av en
gemensam antidiskriminerande
bostadskö, etc.
Data
66
Den information som ger indikatorerna innehåll.
Antalet bostadslösa – uppdelat
på olika diskrimineringsgrunder;
procent av budgeten som riktats
till frågan; antalet existerande
lägenheter; antalet förmedlade
lägenheter etc.
Exempel 2 – rätten att delta i beslutsfattande organ
BEGREPP
DEFINITION
EXEMPEL
Rättighetens
huvudsyften
De speciella delar som tillsammans formar den aktuella
rättighetens innehåll.
Rätt att delta i beslutsfattande organ:
Alla individer har rätt att kunna arbeta
som förtroende-vald om han/hon blir
vald.
Kommunens
ansvar
Det ansvar kommunen har
för att implementera (skydda,
främja, respektera och uppfylla) rättigheten i fråga.
Kommunen har ansvar för att tillgodose
att beslutsfattande organ är organiserade och lokaliserade så att rätten att
delta i beslutsfattandet kan uppfyllas.
Resultat­
indikatorer
De begrepp eller verktyg som
används för att mäta graden
av uppfyllande av en specifik
rättighet.
Mångfalden bland de förtroendevalda
i kommunens olika beslutande organ –
mätt i t.ex. kön, utländsk bakgrund,
ålder, funktionshinder; satsningar på
kallelser, dagordningar och underlag för
dyslektiker, synskadade, hörselslinga i
möteslokaler, m.m.
Process­
indikatorer
De begrepp eller verktyg som
används för att mäta graden
av kommunens ansvarstagande för efterlevnaden av den
specifika rättigheten.
Budget- och personalsatsning på frågan om deltagande i beslutsfattande
på jämlik grund; utarbetande av en
handlingsplan för att till-sammans med
lokalpolitiker aktivt främja rätten för alla
att ha möjlighet att arbeta som förtroendevalda.
Den information som ger
indikatorerna innehåll.
Antalet personer som arbetar som
förtroendevalda – uppdelat på olika
diskrimineringsgrunder; procent av
budgeten som riktats till frågan; antalet
mötesrum med hörselslinga, tillgängliga för rullstolsburna, etc.
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
Data
67
Det är viktigt att komma ihåg att det finns en mängd olika data som alla
kan vara lika relevanta. Exempel på sådana data är:
information om enstaka allvarliga fall som pekar på att systemet
n
har allvarliga luckor
socioekonomisk och annan administrativ statistik
undersökningar om kommuninvånarnas uppfattningar
och åsikter
data som baseras på expertbedömningar/forskningsrapporter.
n
n
n
Att söka vidare
För mer kunskap i hur mänskliga rättigheter fungerar i teorin liksom
i praktiken rekommenderas följande böcker:
Abiri, E., Brodin, A. och P. Johansson (2008) kommande.
Gleerups. Malmö.
Greenhill, M. och C. Ulfsparre (2007) Mänskliga rättigheter för alla och
envar. Norstedts Juridik AB. Stockholm.
Gunner. G. och A. Mellbourn (red.) (2005) Mänskliga rättigheter och
samhällets skyldigheter. Ordfront. Falun.
Gunner, G. och E. Namli (red.) (2005) Allas värde och lika rätt. Perspektiv
på mänskliga rättigheter. Studentlitteratur. Lund.
Roth, H-I. (2007) Vad är mänskliga rättigheter?
Natur och Kultur. Stockholm.
Staaf, A. och L. Zandering (red.). (2007) Mänskliga rättigheter i svensk
belysning. Liber. Malmö.
Relevanta länkar kring nationella minoriteter
http://www.sweden.gov.se/sb/d/1483/a/12607
Sammanfattar de svenska målen för minoritetspolitiken.
Faktablad om nationella minoriteter kan beställas.
http://www.sweden.gov.se/sb/d/4366
Motsvarande sida som ovan fast för den svenska samepolitiken.
68
http://www.sweden.gov.se/sb/d/108/a/2218
Regeringens proposition prop. 1998/99:143 angående nationella
minoriteter.
http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/
?id=8&module_instance=3&action=pod_show
Regeringens MR-sidas behandling av nationella minoriteter.
http://www.stockholm.se/Extern/Templates/Page.aspx?id=29015
http://www.kultur.stockholm.se/default.asp?id=12724
Stockholm stads sidor för nationella minoriteter i kommunal förvaltning,
särskilt skola och kultur. Innehåller bland annat riktlinjer för skolan.
http://modersmal.skolutveckling.se/mangkultur/mangkultur/
material/skolvpubl/minoritet.shtml
Skolverkets sida för nationella minoriteter.
Man kan också söka information och kunskap på
Råd och tips i arbetet med mänskliga rättigheter
www.amnesty.org
www.bo.se
www.do.se
www.ho.se
www.homo.se
www.hogskoleverket.se
www.hrw.org
www.jamombud.se
www.manskligarattigheter.se
Här finns bland annat sidor som behandlar kommuners och landstings
ansvar för de mänskliga rättigheterna.
www.mrdelegationen.se
www.romadelegationen.se
www.skolverket.se
www.un.org.doc
www.ohchr.org
69
Mänskliga rättigheter handlar om skyldigheter, om det ansvar regeringen och hela den offentliga sektorn har i förhållande till individen. Vårt
syfte med handboken har varit att lyfta fram detta ansvar, som genom
Sveriges politiska struktur i många fall ligger på kommunal nivå. Det
är på denna nivå som de mänskliga rättigheterna ska praktiseras och
därför är det så viktigt att kunskapen om rättigheterna är spridd och väl
förankrad bland människor som arbetar inom kommunen på olika sätt,
som exempelvis tjänstemän, handläggare, lärare eller politiker. Vi vill att
denna handbok ska kunna fungera som en hjälp och ett stöd i en sådan
kunskapsprocess. n
70
Referenslista
Algotsson, K.-G. (2003) ”Grundläggande fri- och rättigheter” i Mattsson, I.
och O. Petersson, (red.) Svensk författningspolitik. SNS förlag. Stockholm.
Andreasson, B.A. och H.-O. Sano, (2004) What’s the Goal? What’s the
Purpose? Observations on Human Rights Assessment, Research Notes,
Norwegian Centre for Human Rights, Universitetet i Oslo.
Diskriminering – Ett hot mot folkhälsan. Slutrapport från projektet Diskriminering och hälsa. (2006). Ombudsmannen mot etnisk diskriminering:
R 2006:1.
Kommuners, landstings och statliga myndigheters arbete med mänskliga
rättigheter – behovet av stöd, Dokument nummer 1515378, Rapport
gjord av SIFO 2007 på uppdrag av Delegationen för mänskliga rättigheter i Sverige.
Thulin, K. H. (2004) Lika i värde och rättigheter. Om mänskliga rättigheter.
Norstedts juridik AB. Stockholm.
Regionala system för att främja och skydda mänskliga rättigheter. Detta
och andra utbildningshäften finns på www.manskligarattigheter.se.
Svensk författningspolitik (2003) Mattson, I. och O. Petersson (red.).
SNS förlag. Stockholm.
Sveriges grundlagar och riksdagsordningen (2003).
Sveriges riksdag. Stockholm.
Offentligt tryck
Ju2004/6673/D. Bra början, men bara en början.
Regeringens skrivelse 2001/02:83
En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna.
Regeringens skrivelse 2005/06:95
En nationell handlingsplan för de mänskliga rättigheterna 2006–2009.
71
Regeringens skrivelse 2003/04:20
Mänskliga rättigheter i svensk utrikespolitik.
SOU 2006:22 En sammanhållen diskrimineringslagstiftning
72