Caesar 5

Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 3
Adrian Goldsworthy
Caesar
En biografi
Översättning
Charlotte Hjukström
historiska media
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 4
Historiska Media
Box 1206, 221 05 Lund
www.historiskamedia.se
[email protected]
© Adrian Goldsworthy 2006
Originalets titel: Caesar. The life of a Colossus
Originalutgåvan publicerad av
Weidenfeld & Nicolson 2006
Published by arrangement with
Lennart Sane Agency AB
© Denna utgåva: Historiska Media 2007
Sättning: Stilbildarna i Mölle, Frederic Täckström
Översättning: Charlotte Hjukström
Faktagranskning: Jenny Wallensten
Omslag: Anette Rasmusson
Omslagsbild: Marmorbyst av Julius Caesar
Foto: Bridgeman Art Library/IBL Bildbyrå
Tryck: Scandbook, Falun, 2007
Tryckning 1 2 3 4 5 6 7 8 9
ISBN 978-91-85507-21-4
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 5
Innehåll
Kartor
7
Författarens tack
8
Inledning
9
del i Vägen till konsulatet 100–59 f.Kr.
1
2
3
4
5
6
7
8
Caesars värld
Caesars barndom
Den förste diktatorn
Den unge Caesar
Kandidaten
Konspirationen
Skandalen
Konsuln
19
42
61
76
99
129
152
176
del ii Prokonsul 58–50 f.Kr.
Gallien
Folkvandringar och legoknektar – de första fälttågen 58 f.Kr
”Det ojämförligt stridsdugligaste av dessa folk” – belgerna 57 f.Kr
Krig och politik – rådslaget i Luca
”På andra sidan havet” – expeditionerna till Britannien
och Germanien 55–54 f.Kr.
14 Uppror, katastrof och hämnd
15 Rätt man i rätt ögonblick – Vercingetorix och det stora
upproret 52 f.Kr.
16 ”Hela Gallien är ockuperat”
9
10
11
12
13
211
234
266
288
305
331
355
386
del iii Inbördeskriget och diktaturen 49–44 f.Kr.
17 Vägen till Rubicon
18 Blixtkrig – Italien och Spanien, vinter–höst 49 f.Kr.
403
428
Caesar 5
07-07-20
19
20
21
22
23
11.57
Sida 6
Macedonia november 49–augusti 48 f.Kr.
Kleopatra, Egypten och Orienten hösten 48–sommaren 47 f.Kr.
Africa september 47–juni 46 f.Kr.
Diktatorn 46–44 f.Kr.
Idus martiae
456
486
504
526
549
Epilog
573
Noter
583
Kronologi
618
Ordlista
621
Bibliografi
625
Register
629
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 7
Kartor
Romerska riket under första århundradet f.Kr.
Staden Rom – centrala delarna, Forum m.m.
Gallien och dess stammar
Slaget vid Bibracte
22–23
30
222
252–253
Slaget mot Ariovistus
264
Slaget vid Sambre
279
Britanniska och galliska kusterna
317
Belägringen av Alesia
379
Det italiska fälttåget 49 f.Kr.
435
Slaget vid Ilerda
453
Slaglinjerna vid Dyrrhachion
469
Slaget vid Farsalos
480–481
Alexandria
491
Slaget vid Thapsus
521
Slaget vid Munda
544
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 8
Författarens tack
Ett antal personer har läst igenom hela eller delar av denna bok och jag
vill börja med att uttrycka min djupa tacksamhet till dem alla. Jag måste
tacka min före detta handledare Nicholas Purcell, som var vänlig nog att
titta på ett utkast till manuskriptet. Många användbara kommentarer har
kommit från Philip Matyszak som vet mer än jag någonsin kommer att
göra om den romerska senatens funktioner under den aktuella perioden.
Som alltid har Ian Hughes varit synnerligen noggrann och hjälpsam genom
att kontrollera och kommentera varje kapitel medan de skrevs. Kevin Powell
läste igenom alltihop och bidrog med flera nyttiga synpunkter. Ian Haynes
hjälpte till med att studera del II och komma med åsikter. Till dem, och
alla andra som har läst hela eller någon del av texten, framför jag min uppriktiga tacksamhet. Dessutom vill jag tacka min agent Georgina Capel som
förhandlade fram ett kontrakt som gjorde det möjligt för mig att göra
ämnet rättvisa. Slutligen vill jag tacka Keith Lowe och de övriga medarbetarna på förlaget Orion för deras arbete med och entusiasm för detta
projekt.
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 9
Inledning
Berättelsen om Julius Caesar är en våldsamt dramatisk historia som har
fascinerat generation efter generation och inspirerat både Shakespeare och
Shaw, för att inte tala om många andra författare och dramatiker. Caesar
var en av de skickligaste härförarna genom tiderna och hans nedtecknade redogörelser för de egna fälttågen har sällan – kanske aldrig – överträffats i litterär kvalitet. Samtidigt var han en politiker och statsman som slutligen tillskansade sig den högsta makten i den romerska republiken och
gjorde sig till monark i alla praktiska avseenden, även om han aldrig antog
kungatiteln. Caesar var ingen grym härskare och demonstrerade gärna sin
mildhet mot besegrade fiender, men han knivhöggs till döds som resultat av en sammansvärjning som leddes av två benådade män, och där också
flera av hans egna anhängare ingick. Senare blev hans adoptivson Octavianus – med det fullständiga namnet Gaius Julius Caesar Octavianus –
Roms förste kejsare. Släktlinjen dog ut med Nero år 68 e.Kr., men alla
efterföljande kejsare fortsatte att ta sig namnet Caesar trots att det inte
fanns något samband genom vare sig blod eller adoption. Vad som hade
varit namnet på en adlig familj – och till på köpet en relativt okänd sådan
– blev i praktiken en titel som symboliserade den suveräna och legitima
makten. Ordet fick ett sådant genomslag att två av världens stormakter
vid 1900-talets början fortfarande leddes av en Kaiser respektive tsar, och
båda titlarna kan härledas ur namnet Caesar. I dag har antikens värld förlorat sin centrala position i den västerländska bildningen, men Julius Caesar
tillhör ännu den handfull gestalter ur antiken vars namn man omedelbart
känner igen. Många som inte kan latin kommer ändå ihåg Shakespeares
version av hans sista ord: Et tu Brute (i själva verket sade han förmodligen
någonting annat (se sidorna 569–570), men det kan göra detsamma). Av
övriga romare är det bara Nero, och kanske Marcus Antonius, som är lika
berömda, och bland personer av andra nationaliteter är det troligen bara
Alexander den store, de grekiska filosoferna, Hannibal och framför allt
Kleopatra som fortfarande har kvar sina positioner i det allmänna med-
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 10
10 caesar
•
vetandet. Kleopatra var Caesars älskarinna och Antonius en av hans närmaste män, och båda ingår därmed i hans historia.
Caesar var en stor man. Napoleon är bara en av många berömda strateger som medgett att han lärt sig mycket av att studera Caesars fälttåg.
Politiskt sett hade han en enorm betydelse för den romerska historien och
spelade en nyckelroll i avskaffandet av det republikanska styrelseskick som
hade härskat i fyra och ett halvt sekel. Även om han hade en knivskarp
intelligens och hög utbildning var Caesar en handlingens man och det är
för detta han är ihågkommen. Hans färdigheter var många och utomordentliga, från hans skicklighet som talare och skribent, lagstiftare och politiker, till hans duglighet som soldat och general. Framför allt hade han
sin personliga utstrålning som så ofta övertygade massorna i Rom, soldaterna i fält och de många kvinnorna han förförde. Caesar begick många
misstag, både som befälhavare och som politiker, men vilken människa
har inte gjort det? Hans främsta talang var förmågan att hämta sig efter
motgångar, erkänna – åtminstone för sig själv – att han hade gjort fel och
sedan anpassa sig till den nya situationen, och på något sätt ta hem segern
till slut.
Få skulle ifrågasätta Caesars storhet, men det är mycket svårare att hävda
att han var en god människa, eller att konsekvenserna av hans livsgärning
enbart var goda. Han var ingen Hitler eller Stalin, och absolut ingen Djingis khan. Ändå uppger en källa att över en miljon fiender blev dödade under
hans fälttåg. Den tidens attityder var annorlunda än dagens, och romarna hade inga större betänkligheter mot att Caesar bekämpade utländska
motståndare som de galliska stammarna. Under åtta års krig dödade
Caesars legioner åtminstone hundratusentals människor i regionen och förslavade lika många. Ibland var han synnerligen hänsynslös och beordrade massakrer och avrättningar, och vid ett tillfälle gav han order om
masstympning av fångar som fick händerna avhuggna innan de släpptes.
Men oftast visade han barmhärtighet mot besegrade fiender, av det huvudsakligen praktiska skälet att han ville få dem att acceptera det romerska
styret och bli fredliga, skattebetalande invånare i en ny provins. Hans hållning var kallt pragmatisk och pendlade mellan mildhet och grymhet beroende på vilken metod som verkade ge honom störst fördelar. Han var en
aktiv och energisk imperialist, men det ska också sägas att han inte skapade den romerska imperialismen; han var bara en av dess många representanter. Hans fälttåg var inte märkbart brutalare än andra romerska krig.
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 11
inledning 11
•
Något som var betydligt mer kontroversiellt på den tiden var hur han agerade i Rom och att han var redo att utkämpa ett inbördeskrig när han märkte att hans politiska rivaler var inställda på att sätta stopp för hans framgångar. Caesar hade utan tvivel goda skäl att protestera, men när han lät
sin provinsarmé gå in i Italien i januari år 49 f.Kr. blev han trots allt en
rebell. Det inbördeskrig som följde efter att Caesar mördats blev det definitiva slutet för den romerska republiken. Kanske var den redan döende
på grund av Caesars gärningar. Republiken föll och ersattes av ett kejsardöme, och den förste kejsaren var hans arvinge. Som diktator hade Caesar
haft absolut makt och i stort sett utövat den väl; han hade vidtagit åtgärder som var förnuftiga och statsmannamässiga och gynnade Rom. Fram
till dess hade republiken dominerats av en liten senatorselit vars medlemmar alltför ofta missbrukade sin position för att sko sig själva genom att
utnyttja såväl fattiga romare som provinsinvånare. Caesar tog itu med problem som hade erkänts som verkliga och allvarliga en längre tid, men som
inte hade lösts på grund av att ingen ville låta någon enskild senator ta åt
sig äran. Det republikanska systemet var tämligen ruttet och hade varit
drabbat av våld sedan tiden före Caesars födelse, och av inbördeskrig sedan
hans barndom. Han blev Roms ledare genom vapenmakt, och vi vet att
han använde mutor och hotelser vid andra tidpunkter i sin karriär. Hans
motståndares metoder skilde sig inte från hans, och de var lika villiga att
starta inbördeskrig för att krossa Caesars position som han var för att försvara den, men det innebär bara att han varken var bättre eller sämre än
de. Efter att ha segrat regerade han mycket ansvarsfullt och i stor kontrast
till aristokratin i senaten – hans åtgärder syftade till att gynna mycket bredare lager av befolkningen. Han styrde utan förtryck och benådade och
befordrade många av sina före detta fiender. Rom, Italien och provinserna hade det bättre under Caesar än de hade haft det på ganska länge. Men
även om han styrde riket med förnuft var det i praktiken hans styre som
satte stopp för de fria valen, och även om han var en rättvis härskare skulle monarkin senare leda till kejsare som Caligula och Nero. Det var i regel
Roms rika elit som skrev historien, och Caesars uppgång innebar att deras
samhällsklass fick mindre makt. Många källor är kritiska mot Caesar av
just det skälet.
Caesar var ingen moralist, tvärtom verkar han i många avseenden amoralisk. Det förefaller onekligen som om han till sitt sätt var välvillig, generös och benägen att glömma gammalt groll och göra sina fiender till vän-
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 12
12 caesar
•
ner, men han var också beredd att vara fullständigt hänsynslös. Han var
en oförbätterlig kvinnojägare och bedrog sina hustrur och sina många älskarinnor. Kleopatra är den utan jämförelse mest berömda av dem – och
känslorna kan ha varit uppriktiga på båda sidor, men det hindrade inte
Caesar från att ha en kärlekshistoria med en annan drottning kort därefter, eller från fortsatt uppvaktning av kvinnorna i Roms aristokrati. Han
var extremt stolt, till och med fåfäng, i synnerhet när det gällde sitt utseende. Det är svårt att undgå slutsatsen att Caesar från unga år var helt
övertygad om sin egen överlägsenhet. En stor del av denna självaktning
var befogad, för han var mer intelligent och duglig än den överväldigande majoriteten av de andra senatorerna. Kanske var han likt Napoleon så
fascinerad av sig själv att det gjorde det lättare för honom att trollbinda
andra. En annan egenskap han delade med den franske kejsaren var att
det fanns många motsägelser i hans personlighet. Sir Arthur Conan Doyle
skrev en gång om Napoleon: ”Han var en fantastisk människa – kanske
den mest fantastiska människa som någonsin funnits. Vad som slår mig
är att det är omöjligt att fälla ett slutgiltigt omdöme om hans karaktär.
När man väl har bestämt sig för att han är en fullkomlig skurk stöter man
på någon ädel egenskap, och sedan glömmer bort man sin beundran för
den egenskapen på grund av någon omänsklig handling.”1 Det finns en
liknande blandning av motsatser hos Caesar, även om den kanske är mindre
uttalad.
Någonting som är frapperande är att fastän dagens akademiker förväntas ha lärt sig att se objektivt och sakligt på det förflutna är det mycket
ovanligt att träffa på historiker som inte har en bestämd uppfattning om
Caesar. Förr var det en del som beundrade honom, till och med avgudade honom, såg honom som en visionär som insåg vilka enorma problem
som hotade republiken och hur de skulle lösas. Andra är mycket mer kritiska och betraktar honom enbart som ännu en aristokrat med mycket traditionella ambitioner, som kämpade för att nå toppen oavsett vad det innebar för lagarna och prejudikaten, men som sedan inte hade någon tydlig
idé om vad han skulle göra med makten. Den sortens bedömare brukar
understryka den opportunism som kännetecknade hans väg till makten.
Förvisso var Caesar en opportunist, men det kan man sannolikt säga om
i stort sett varje framgångsrik politiker. Han trodde starkt på ödets stora
betydelse för all mänsklig erfarenhet och ansåg att han själv var försedd
med osedvanligt stor tur. Nu i efterhand vet vi att Octavianus – som i
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 13
inledning 13
•
våra dagar oftast kallas Augustus – skapade det system med vars hjälp kejsarna styrde det romerska riket i århundraden. Om Caesars år vid makten var en början på något som Augustus lyckades fullborda, eller om de
var ett misslyckande och bara tjänade som ett exempel som hans adoptivson medvetet undvek för att slippa dela hans öde, är något som är föremål för livliga diskussioner. Åsikterna går vitt isär och så kommer det nog
alltid att vara. Sanningen ligger antagligen någonstans mellan ytterligheterna.
Syftet med denna bok är att undersöka Caesars liv i sig självt och med
utgångspunkt i det romerska samhället under det sista århundradet före
Kristi födelse. Den tar inte upp vad som hände efter hans död, och det
kommer inte att bli någon egentlig diskussion om skillnaderna mellan hans
regim och den som utvecklades under åren då Augustus hade makten.
Fokus ligger i stället på vad Caesar gjorde och på ett försök att förstå
varför och hur han gjorde det. Vissa efterkonstruktioner är naturligtvis
ofrånkomliga, men boken försöker ändå låta bli att utgå ifrån att inbördeskriget och republikens fall var oundvikliga, eller från den motsatta positionen – att republiken inte hade några som helst problem. Tidigare utkomna böcker om Caesar har haft en tendens att beskriva honom antingen som politiker eller som fältherre. Någon sådan distinktion fanns inte
i Rom, till skillnad från i de moderna västerländska demokratierna. En
romersk senator fick både militära och civila arbetsuppgifter under hela
sin karriär, och båda ingick som normala delar i hans yrkesliv. Man kan
inte helt och hållet förstå någon av de båda rollerna utan den andra, och
här kommer de båda att studeras lika detaljerat. Den här boken är lång,
men den rymmer ändå inte en fullständig skildring av romersk politik
under Caesars livstid, och den gör inte heller anspråk på att vara någon
komplett analys av de galliska krigen och inbördeskriget. Medelpunkten
är hela tiden Caesar, och de händelser som han inte var personligen inblandad i beskrivs inte mer ingående än nödvändigt. Många tvisteämnen
berörs bara helt flyktigt, som till exempel detaljerna kring en viss lag eller
rättegång i Rom, eller topografiska oklarheter och andra frågor kring militära operationer. Hur intressanta sådana detaljer än kan vara skulle de innebära avvikelser från ämnet, såvida de inte spelar en viktig roll i vår förståelse av Caesar. De som så önskar kan ta reda på mera om sådana saker i
de böcker som nämns i noterna. På samma sätt undviker jag i huvuddelen
av boken att nämna de många framstående forskare som har skrivit om
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 14
14 caesar
•
Caesar och att diskutera deras specifika tolkningar. Sådana jämförelser är
viktiga och nödvändiga i en forskningsrapport, men de blir extremt tråkiga för den läsande allmänheten. De relevanta verken finns som sagt omnämnda i noterna.
Trots hans stora berömmelse, och trots att han levde under de förmodligen bäst dokumenterade årtiondena i den romerska historien, är det fortfarande mycket vi inte vet om Caesar. Större delen av våra källor har varit
tillgängliga en längre tid. Genom arkeologiska utgrävningar får vi fortfarande veta mer och mer om den värld Caesar levde i – när detta skrivs
pågår det i exempelvis Frankrike och Egypten arbeten som borde kunna
lära oss mycket mer om Gallien på Caesars tid och Alexandria under Kleopatra. Däremot är det föga sannolikt att det kommer att ske några upptäckter som radikalt förändrar vår syn på Caesars liv och karriär. Den bilden vilar till största delen på de skriftliga källor på latin och grekiska som
har överlevt från antiken tillsammans med inskriptioner i brons eller sten.
Caesars egna Commentarii (anteckningar) om hans fälttåg finns kvar och
ger oss detaljerade skildringar av de galliska krigen och de två första åren
av inbördeskriget. Till detta kommer ytterligare fyra böcker som skrivits
av hans officerare efter hans död. De beskriver hans återstående militära
operationer. Dessutom har vi Ciceros brev, tal och teoretiska skrifter som
är en guldgruva av detaljer om den här perioden. Ciceros korrespondens,
som också innefattar brev som han fått av många av republikens främsta
män, utgavs efter hans död och innehåller en handfull korta meddelanden från Caesar själv. Vi vet att det har utgivits hela böcker med korrespondens mellan Cicero och Caesar, liksom en bok med brev mellan Cicero och Pompejus, men tyvärr har dessa inte bevarats. Likadant är det med
Caesars övriga litterära produktion och utgivna tal. Det är viktigt att
komma ihåg att det bara är någon bråkdels procent av den antika världens litteratur som finns tillgänglig i dag. Det finns några avsiktliga luckor i Ciceros publicerade korrespondens, och det gäller framför allt breven
till hans vän Atticus under de första tre månaderna år 44 f.Kr. Atticus var
inblandad i utgivningen av breven, men den ägde inte rum förrän
Augustus hade etablerat sig som Roms härskare. Det är minst sagt sannolikt att de saknade breven innehöll någonting som kan ha pekat ut
Atticus som medskyldig i konspirationen mot Caesar, eller kanske snarare antytt att han antingen kände till den eller sympatiserade med den i
efterhand, och att han med avsikt undanhöll de breven för att skydda sig
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 15
inledning 15
•
själv. En annan näst intill samtida källa är Sallustius, som skrev flera historiska skildringar, bland annat en om Catilinas sammansvärjning. Under
inbördeskriget hade Sallustius kämpat på Caesars sida och som belöning
fått tillbaka sin plats i senaten. Efter att ha blivit ståthållare i provinsen
Africa anklagades han för utsugning av invånarna, men frikändes av
Caesar. Sallustius var mer positivt inställd till Caesar än till Cicero; han
skrev med facit i hand och hans uppfattning om diktatorn verkar ha varit
blandad. Med tanke på hans egen karriär är det lätt ironiskt – även om
han energiskt förnekade alla oegentligheter – att han förklarade Roms alla
problem med det moraliska förfallet inom aristokratin, och detta färgar
ofrånkomligen hans författarskap. Cicero, Sallustius och Caesar deltog alla
aktivt i samhällslivet. Framför allt Caesar skrev böcker för att framhäva
sina bedrifter och vinna stöd i sin fortsatta karriär. Varken han eller de
andra var några objektiva åskådare som strävade efter att rapportera den
osminkade sanningen.
Av de övriga källorna är de flesta av mycket senare datum. Livius skrev
under Augustus regeringstid då det fortfarande fanns människor som mindes händelserna, men de böcker som behandlar just den här perioden har
gått förlorade och bara korta sammandrag finns bevarade. Velleius Paterculus skrev något senare och det finns en del användbart material i hans
korta redogörelse för perioden. Men en hel del av det material vi har om
Caesar skrevs inte förrän i början av det andra århundradet e.Kr., mer än
150 år efter att han mördades. Den grekiske författaren Appianos skrev en
omfattande romersk historia, varav två böcker handlar om inbördes strider och oroligheter från 133 till 44 f.Kr. Även Plutarchos var grek, men
hans viktigaste verk ur vår synvinkel är hans Levnadsteckningar, biografier där han jämför en historisk person från Grekland med en från Rom.
Där jämför han Caesar med Alexander den store eftersom de var de två
största fältherrarna genom tiderna. Han har också skrivit viktiga biografier om Marius, Sulla, Crassus, Pompejus, Cicero, Cato, Brutus och Marcus Antonius. Suetonius var romare och skrev biografier över de första tolv
kejsarna; han började med Caesar. Dio Cassius var av grekiskt ursprung,
men han var också romersk medborgare och senator och var aktiv inom
politiken i början av tredje århundradet e.Kr. Han har efterlämnat den
mest detaljerade, sammanhängande skildringen av Caesars samtid. Alla
dessa författare hade tillgång till källor som inte längre finns kvar, men
som i många fall skrevs under Caesars livstid, av andra eller av honom
Caesar 5
07-07-20
11.57
Sida 16
16 caesar
•
själv. Ändå måste vi ständigt ha i minnet att deras verk kom till mycket
senare, och vi kan inte alltid vara säkra på att de förstod eller på ett riktigt sätt återgav stämningarna under det sista århundradet f.Kr. Det finns
vissa anmärkningsvärda luckor i vårt källmaterial. Genom ett underligt
sammanträffande saknas inledningen till både Suetonius och Plutarchos
Caesarbiografier, och därför vet vi inte med absolut säkerhet vilket år han
föddes. Varje författare hade sina egna åsikter, intressen eller utgångspunkter och använde källor som i sin tur var vinklade och många gånger ren
propaganda. Alla källor måste användas med försiktighet. Till skillnad från
dem som forskar i nyare tiders historia får de som studerar antiken ofta
klara sig med begränsade och kanske opålitliga källor, samtidigt som de
måste hantera redogörelser som tycks tala emot varandra. Jag har försökt
ge en bild av den processen genom hela boken.
Vissa delar av Caesars inre liv är fortfarande förborgade för oss. Det skulle vara intressant och avslöjande att få veta mer om hans personliga och
privata relationer med sin familj, sina hustrur, älskarinnor och vänner. När
det gäller vänner ser det onekligen ut som om han under större delen av
sitt liv och definitivt under de sista åren inte hade någon vän som i något
avseende var hans jämlike, även om han var uppenbart förtrolig med och
fäst vid många av sina underlydande och medarbetare. Vi vet dessutom
nästan ingenting om hans trosuppfattning. Ritual och religion genomsyrade alla delar av livet i den romerska världen. Caesar var en av Roms
högst uppsatta präster och utförde eller övervakade regelbundet böner, offer
och andra riter. Han framhävde också gärna legenden om att hans släkt
härstammade från gudinnan Venus. Vi har emellertid ingen aning om vad
något av detta betydde för honom. Sällan om ens någonsin avstod han av
religiösa skäl från att göra någonting, och han var beredd att använda religionen för att uppnå sina egna syften, men det betyder inte nödvändigtvis att han var en fullkomlig cyniker och inte trodde på någonting. Vi får
helt enkelt inse att vi inte vet. En del av det fascinerande med Caesar är
att han är så svår att få grepp om och att det fortfarande återstår mysterier, till exempel när det gäller vad han verkligen hade för planer under
de sista månaderna i sitt liv. Under sina 56 år hann han vara många saker:
flykting, fånge, politisk kandidat, fältherre, jurist, rebell, diktator – och
kanske till och med gud – men också make, far, älskare och äktenskapsbrytare. Det är få påhittade hjältar som har gjort lika mycket som Gaius
Julius Caesar.