Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige

Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige
Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige. En kunskapsöversikt
Integrationsverkets rapportserie 2002:13
© Integrationsverket, 2002
ISSN 1404-5370
Integrationsverket
Box 633
601 14 Norrköping
Tryck: Berlings Skogs Trelleborg
Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige
En kunskapsöversikt
Paulina de los Reyes & Mats Wingborg
INTEGRATIONSVERKETS RAPPORTSERIE 2002:13
Innehåll
Förord
Inledning
7
9
Vad är diskriminering?
11
Utgångspunkter för denna översikt
11
Syfte och avgränsningar
11
Begrepp och definitioner
12
Etnisk diskriminering på arbetsmarknaden
14
Skillnader i sysselsättning
14
Vistelsetidens betydelse
15
Rekrytering som instrument för diskriminering
15
Ungdomar med utländsk bakgrund och adopterade svenskar 18
Ungdomars etablering
21
Sökbeteende och attityder till arbete
22
Språkfärdigheter och kompetensskillnader
23
Diskriminering som restpost
24
Ett etniskt uppdelat arbetsliv
25
Etniska nischer
25
Löneskillnader
26
Anställningsformer, arbetstider och utsatthet
28
Högutbildade invandrare
29
Arbetets organisering
32
Vilka diskrimineras?
34
Diskriminering eller kompetensskillnader?
34
Diskriminering inom skolvärlden
36
Skolsvårigheter eller diskriminerande attityder?
36
Den mångkulturella skolan och lärarnas attityder
37
Etnisk uppdelade identiteter i skolvärlden
37
Skolbetyg i invandrartäta skolor
39
Bilden av tredje världen i svenska läroböcker
40
Diskriminerande bilder i media
42
Bilden av förorten
42
Mediebilder av ungdomar
43
Muslimer i media
44
Rättsväsendet
Problembilden
Vittnesmål som nonchaleras
Fallet Vålberg
Etnisk diskriminering – brott i Sverige
Hatbrott
Erfarenheter av diskriminering
Diskriminerande myndigheter
»Det är inte jag som diskriminerar«
Upplevd diskriminering
Rasism i Sverige
Diskriminering och stigmatisering
Kön och etnisk diskriminering
Jämställdhet och etnisk diskriminering
Somaliska och irakiska kvinnors erfarenheter
av diskriminering
Könsperspektivets etniska blindhet och stigmatisering
av invandrare
Olikhet och diskriminering
Mångfald och diskriminering
»Kompetensbrist«, »kulturellt avstånd« och
konstruktionen av den andra
Rasism, den andra och offentliga diskurser
Boendesegregering och rasism
Vuxenutbildning och konstruktionen av den andra
»Den andra« inom facket
Rasism och diskriminering
Rasism eller främlingsfientlighet?
Kalla mörkret natt!
Rasismen i folkhemmet
Svensk rasism
Var står vi idag i fråga om diskriminering?
Vardagsdiskriminering
Kunskapsbehov om diskriminering
Appendix
Forskning och studier som behandlas i översikten
46
46
47
47
48
49
51
53
54
55
59
59
61
61
62
64
65
66
67
67
68
68
69
70
70
71
71
72
74
75
77
79
79
Förord
Hitintills har frågan om integration fokuserats på hur invandrade personer och deras barn bäst bör komma in i »det svenska
samhället«. Hur dessa personer med utländsk bakgrund ska
kunna integreras är en fråga som ofta förekommer i den akademiska och politiska debatten, såväl i Sverige som i Europa. Sveriges riksdagsval 2002, och den debatt som fördes i anslutning
till valet, har tydligt visat att integration är en kärnfråga för det
svenska samhället i stort.
Den alltför snäva fokuseringen på personer med utländsk
bakgrund som ett problem som måste lösas för att integration
ska fungera har lett till att olika åtgärder och satsningar främst
har riktats till dessa personer. Detta utgör således en referensram som förklarar de problem som invandrade personer har
och »är« för det svenska samhället utan att ifrågasätta det etablerade systemet av rasialiserade privilegier. En sådan referensram underlättar för (en fortsatt) utveckling av olika strategier
som försöker hjälpa att lösa »invandrarnas« problem utan att
hänvisa eller föreslå institutionell eller strukturell förändring.
Enligt regleringsbrevet 2002 skall Integrationsverket (i
samverkan med Ombudsmannen mot etnisk diskriminering)
uppmärksamma och motverka strukturell diskriminering.
Som underlag för detta arbete har Integrationsverket tagit fram
rapporten Vardagsdiskriminering och rasism i Sverige – en kunskapsöversikt.
I denna kunskapsöversikt analyserar docenten i ekonomisk
historia Paulina de los Reyes och journalisten Mats Wingborg
den etniska diskriminering som finns i olika sektorer av det
svenska samhället. Fokuseringen ligger framför allt på arbetsliv
och arbetsmarknad, skolvärld och massmedia samt inte minst
rättsväsende.
Rapporten syftar till att lyfta fram forskningsresultat om
förekomsten av diskriminering, samtidigt som den kan fungera
som ett underlag för kommande insatser och forskning. Syftet
med rapporten är också att visa att diskriminering idag är en
integrerad del av det svenska samhället.
Tack till Marcus Lundgren för konstruktiv kritik och skarpa
synpunkter under redigeringsarbetet.
Anna Lindström
Chef, Avdelningen för
Strategiska Insatser
Adrián Groglopo
Projektansvarig/redaktör
Inledning
Insikten om att det förekommer etnisk diskriminering i
Sverige är relativt ny. Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO), den statliga myndighet som ska arbeta för att
etnisk diskriminering inte förekommer i samhället bildades
först 1986. Men det var inte förrän lagen mot etnisk diskriminering trädde i kraft 1994 som DO fick rätt att ställa krav
på skadestånd mot diskriminerande arbetsgivare. Ändå har
de klyftor som förekommer mellan svenskfödda och utlandsfödda inom praktiskt taget alla samhällsområden funnits
länge. Den bild som förmedlas genom forskningen och i det
offentliga samtalet har dock sällan definierat sociala och ekonomiska klyftor som en effekt av diskriminering. I stället har
föreställningar om kulturella, språkliga, erfarenhets- och kompetensmässiga olikheter bidragit till att göra social och ekonomisk ojämlikhet mellan »svenskar« och »invandrare« till något
självklart och naturligt.1 Enligt detta synsätt skulle det finnas
skäliga motiv till dessa ojämlika villkor, vilket kan vara en förklaring till den acceptans som hittills varit härskande i offentligheten och i vardagen. Alternativt betraktas det utanförskap
som många tvingas till idag som ett övergående problem.
Utanförskapet, segregering och marginalisering antas minska
i den mån som invandrade personer tillägnar sig de kunskaper
och erfarenheter som gör dem bättre rustade för livet i Sverige.
En sådan process kan underlättas genom informationsinsatser som kan öka majoritetsbefolkningens tolerans gentemot
invandrare och deras villighet att acceptera människor med en
annan etnisk eller nationell bakgrund än den svenska.
Under senare tid har emellertid ett annat perspektiv gjort
1 Den oreflekterade användningen av begreppet »invandrare« och av
motsatsparen »svenskar« och »invandrare« i vitt skilda sammanhang
är en viktig del i konstruktionen av dessa föreställningar. Vi återkommer till definitionsfrågan längre fram i avsnittet.
10     
sig gällande i den svenska debatten. Till skillnad från tidigare
ansatser som fokuserade på faktiska eller föreställda skillnader
mellan olika grupper lyfter detta perspektiv fram betydelsen av
diskriminering och rasism som förklaring till den etniska differentieringen i Sverige. Med etnisk diskriminering åsyftas den
negativa särbehandlingen på grund av nationalitet, hudfärg
och religion som medför att vissa individer eller grupper systematiskt placeras i en underordnad position vad gäller materiella villkor, trygghet, delaktighet, inflytande och makt. Rasism
kan ses i detta sammanhang som en näraliggande företeelse.
Rasistiska ideologier förklarar sociala fenomen, och social
ojämlikhet i synnerhet, utifrån utseendemässiga och/eller kulturella drag samtidigt som rangordnar individer i olika kategorier utifrån dessa egenskaper. Även om många idag ser det
befängda i att koppla vissa egenskaper till en viss hudfärg och/
eller nationalitet finns det däremot djuprotade föreställningar
om hur människorna »är« eller förväntas vara utifrån kriterier
som hudfärg, nationalitet, religion etc. Det rasistiska tänkande
har inget vetenskapligt stöd idag men rasismen är i högsta
grad närvarande i dagens samhälle. Varken rasismen eller diskrimineringen kan reduceras till enskilda individers attityder
eller till uttalat rasistiska organisationer. Föreställningarna
vilar på internaliserade uppfattningar om hur samhället ska se
ut och hur vi ska förhålla oss till andra människor i vardagen.
Det är också detta som gör rasism och diskriminering till ett
betydligt mer komplext och utbrett problem än vad många är
beredda att acceptera. Internationellt är diskrimineringsforskningen väletablerad. Sedan några år kan vi även se ett ökande
intresse för diskrimineringsproblematiken bland företrädare
för politiska partier och arbetsmarknadens parter på europeisk nivå.
En aspekt som gör att frågan om rasismen och diskrimineringen väcks av många forskare är det faktum att den etniska
ojämlikhet som råder i alltför många fall saknar skälig förklaring. För vissa grupper är ojämlikheten inte övergående, den
består över tid och tycks även gå i arv mellan generationer.
Som det framgår senare i rapporten finns det omfattande
forskning, särskilt inom arbetsmarknaden men även inom
andra samhällsområden, som visar att de skillnader som
finns mellan den svenskfödda och utlandsfödda befolkningen
inte kan förklaras utifrån vare sig kompetens, utbildning eller
andra observerbara mått. Detta gäller även barn till invandrare. Dessa skillnader jämnas inte ut med tiden utan de består
för vissa grupper och tenderar även att fördjupas. Vidare konstaterar ett flertal rapporter att utländska efternamn, mörk
hudfärg, klädval och brytning medför att många människor
dagligen utsätts för kränkande särbehandling. Därtill finns
 11
undersökningar som visar hur föreställningar om »svenskhet« som det normala och självklara bidrar till att skapa och
vidmakthålla kriterier för social tillhörighet och berättigande
inom olika samhällsområden.
Vad är diskriminering?
Utgångspunkter för denna översikt
Alla dessa faktorer menar vi pekar på att diskrimineringen snarare än att utgå från faktiska och föreställda olikheter mellan
olika befolkningsgrupper är det självklara utfallet av en strukturell ordning som ger vissa individer eller grupper företräde
framför andra. När det gäller etnisk diskriminering är kategoriseringar baserade på såväl nationalitet, etnisk tillhörighet,
kulturell bakgrund eller religion, som utseendemässiga drag
som hår och hudfärg centrala markörer. Att säga att diskriminering är strukturell innebär att den utgör en bärande princip
för hur relationer mellan människor formas i dagens samhälle
och även för hur resurser, inflytande och makt fördelas mellan
individer och grupper av individer. Diskriminering kan således
knappast betraktas som isolerade yttringar eller tillfälliga reaktioner. Diskrimineringen ingår i en världsbild där principen
om alla människors lika värde frångås på grundval av andra
(överordnade?) värderingar och där möjligheten att sortera
eller bli utsorterad är bestämd på förhand. Diskrimineringen
utgör därmed en grundläggande mekanism i en maktstruktur
som skapar underordning genom att systematiskt markera och
vidmakthålla olikheter mellan människor. Detta medför i sin
tur att de idéer, föreställningar och värderingar som möjliggör
diskriminerande handlingar genomsyrar samhällets strukturer,
institutioner och organisationer. Därav nödvändigheten av att
förstå diskriminering inte bara utifrån skillnader i materiella
levnadsvillkor utan också i ljuset av en ideologiproduktion som
rangordnar människor utifrån nationalitet, etnisk bakgrund,
kulturell tillhörighet eller föreställningar om ras. Utifrån detta
kan vi därför dra slutsatsen att vi står inför ett mycket komplicerat och djupliggande problem som fordrar systematiska
insatser på alla nivåer i samhället.
Syfte och avgränsningar
En översikt över empiriska resultat och teoretiska utgångspunkter om den etniska diskrimineringen i Sverige visar en
komplex men långt ifrån uttömmande karta över de problem
som finns och hur de kan avhjälpas. Den här rapporten syf-
12     
tar till att ge en sammanhängande bild av befintlig kunskap
om olika former av etnisk diskriminering som förekommer
i Sverige idag. Den presenterar också dokumenterade erfarenheter av diskriminering och även av metoder, teorier och
premisser som hittills har styrt forskningen. Avsikten är att presentera en tolkningsram som kan ge redskap att förebygga och
motverka den diskriminering som idag tycks ha rotat sig fast i
vardagen och i den föreställningsvärld som alla, såväl diskriminerade som diskriminerande, konfronteras med i Sverige.
Översikten avser främst svensk forskning och svenska förhållanden. Vi vill dock påpeka att det finns omfattande internationell forskning inom området som både teoretiskt och
praktiskt har mycket att tillföra den svenska forskningen. Ett
ökat internationellt utbyte skulle därför bidra kunskapsmässigt
och ge bättre redskap i antidiskrimineringsarbetet. Av tids- och
utrymmesskäl har vi inte heller kunnat ta med allt den svenska
forskningen producerat inom området. Vi har i kartläggningen
prioriterat att presentera den forskning som dels direkt eller
indirekt ger underlag för att det förekommer diskrimineringen
i Sverige, dels kan ge oss kunskaper om hur diskrimineringen
ser ut inom olika samhällsarenor. Vi har därför riktat uppmärksamheten på diskriminering som företeelse och praktik i stället
för att redovisa skillnader mellan olika befolkningsgrupper.
I rapporten fokuserar vi på arbetslivet, skolan, utbildningen,
media och rättväsendet. Dessvärre är dessa långt ifrån de enda
områden där det förekommer diskriminering. Vi tar även upp
erfarenheter av diskriminering och diskuterar kunskapsbehovet och ger förslag på prioriteringar när det gäller det konkreta
diskrimineringsarbetet och den framtida forskningen.
Begrepp och definitioner
I texten är begrepp som invandrare, svenskar, utomeuropéer,
utlandsfödda, svenskfödda osv. vanligt förekommande. I den
mån det har varit möjligt återger vi respektive författares eget
språkbruk och egna definitioner. Begreppen används i beskrivande syfte och vår utgångspunkt är att dessa kategoriseringar
saknar eget förklaringsvärde och därför alltid måste sättas in i
ett sammanhang. Inte minst när det gäller att synliggöra relationer och omständigheter som ger dessa begrepp mening. Vi
vill därför betona att definitioner och begrepp inte är neutrala
ord som ger namn till faktiska företeelser och återspeglar verkligheten som den »är«. Verkligheten skapas också av vårt sätt
att beskriva den. Forskare har visat hur ord och begrepp bidrar
till att skapa associationer, relationer och en tolkningsram att
förhålla sig till omgivningen.
   13
Att definiera och benämna är en form av maktutövande men
samtidigt behöver vi ord för att kunna beskriva om och på vilket sätt villkoren för olika grupper skiljer sig åt. När vi skriver
denna översikt är vi medvetna om att vi går en balansgång
mellan att använda begrepp som stigmatiserar och att använda
begrepp för att visa på förekomsten av ojämlika villkor.
Etnisk diskriminering
på arbetsmarknaden
I det här kapitlet presenteras forskning som analyserar situationen för invandrade personer på arbetsmarknaden och diskuterar vilka faktorer som kan tänkas ligga bakom deras position i
arbetslivet. Genomgången ger dels en kortfattad översikt över
de forskningsresultat som finns, dels identifierar den situationer och beskriver mekanismer som indikerar förekomsten av
etnisk diskriminering.
Skillnader i sysselsättning
Merparten av forskningen inom området fäster uppmärksamheten på skillnader i sysselsättning mellan svenskfödda och
utlandsfödda för att därefter fastställa att utlandsfödda oftare
än andra är arbetslösa eller utanför arbetsmarknaden. I studien
20 år med arbetsmarknadsintegrering för invandrare påvisar Jan
Ekberg och Mats Hammarstedt [2002] att de utländska medborgarnas och de naturaliserade invandrarnas sysselsättningsgrad fortfarande är mycket lägre och arbetslösheten högre än
bland infödda.
Författarna konstaterar att sysselsättningsgraden förblivit
låg hos 1980-talets flyktinginvandrare trots den högkonjunktur
som rådde under stora delar av 1980-talet och trots att dessa
invandrare var bättre utbildade än tidigare invandrare (den
genomsnittliga utbildningsnivån var minst i nivå med den
för personer födda i Sverige). Att i synnerhet många av 1980talets flyktinginvandrare fortfarande inte kommit in på arbetsmarknaden stöds också av Ekberg & Rooth [2000] och Edin,
Lalonde & Åslund [2000] samt Edin & Åslund [2001].
Den etniska uppdelningen på svensk arbetsmarknad finns
belyst även i Aguilar & Gustafsson [1994], Wadensjö [1997],
   
15
Ekberg [1994, 1995], Schröder [1999], Berggren [2000],
Knocke [2000], Bygren [2001] samt Edin & Åslund [2001].
Återkommande rapporter i AMS utredningsserie ger information om hur dessa skillnader varierar över en längre tidsperiod
samt om åtgärder inom området.
Vistelsetidens betydelse
Flera studier visar att den individuella situationen på arbetsmarknaden är bättre ju tidigare en person har anlänt till
Sverige. I Berggren [2000] jämförs de som kom till Sverige före
respektive efter 1995. Studien visar att arbetslösheten är betydligt högre i den senare gruppen. Dessa forskningsresultat tas
ofta som intäkt för att bättre kunskaper i det svenska språket,
större socialt nätverk och längre etableringstid underlättar för
de invandrare som bott en längre tid i Sverige, dvs. samma slutsats som Rooth [2001b].
Arai, Regner och Schröder [1999] påpekar att vistelsetidens
längd inte ger några entydiga förklaringar till situationen på
arbetsmarknaden. Till exempel är det svårt att förklara varför
situationen förbättras för vissa nationaliteter men inte för
andra och inte heller varför personer med utländsk bakgrund
som är födda i Sverige drabbas av högre arbetslöshet än andra.
Höga arbetslöshetssiffror för grupper som har funnits länge i
landet talar för att andra förklaringar än vistelsetiden är nödvändiga.
Rekrytering som
instrument för diskriminering
En närbesläktad väg att undersöka frågan om etnisk diskriminering är att studera och analysera rekryteringsprocesser. Två
begrepp är centrala i sammanhanget: kvalifikationer (krav som
ställs för att klara ett arbete eller ett arbetsmoment) och kompetens (de kunskaper och färdigheter som en individ bär med
sig). För att undersöka förekomsten av etnisk diskriminering
måste både kvalifikationsvärderingen och kompetenshanteringen granskas. Närmare bestämt kan etnisk diskriminering
uppstå vid följande situationer:
• vid anskaffning av personal,
• när nedskärningar av verksamheter inträffar och endast viss
personal kan behållas.
Utöver detta kan diskrimineringen bero på följande institutionella mönster på arbetsplatsen:
16     
• arbetsplatsers förmåga att utnyttja och använda den kompetens som finns hos befintlig personal,
• arbetsplatsers förmåga att underhålla och utveckla befintlig
kompetens samt
• arbetsplatsers förmåga att sprida kompetens.
Till ovanstående kategorier kan även läggas till etnisk diskriminering vid avancemang, kompetensutveckling samt trakasserier grundade på etnicitet.
En utförlig genomgång av forskningen kring rekrytering och
diskriminering presenteras av Sten Höglund i Kunskapsöversikt
över forskning om rekrytering, kvalifikationsvärdering och kompetenshantering 1990–2001, med inriktning mot forskning som
kan belysa eventuell diskriminering [Höglund 2002, ännu inte
publicerad].
Höglund skiljer på följande fem forskningsansatser för att
undersöka huruvida etnisk diskriminering förekommer vid
rekrytering:
• Discrimination testing: Ett slags fältexperiment där testpersoner förses med fiktiva egenskaper och meriter så att det
enda som skall skilja ett par testpersoner åt skall vara deras
etniska grupptillhörighet. /…/ Metoden har hittills inte
använts i Sverige, bland annat eftersom den, efter ingående
diskussioner med landets forskningsråd, har bedömts strida
mot forskningsetiska regler om informerat samtycke med
dem som undersöks /…/.
• Intervjuer med arbetsgivare i Holland och Frankrike har
påvisat förekomsten av fördomar mot icke holländska
anställda och en systematisk preferens för vita holländare.
Liknande studier i Storbritannien och Danmark har visat att
arbetsgivare kan tveka eller vägra att anställa med hänvisning
till förmodade fördomar eller reaktioner hos deras anställda
eller kunder. En norsk undersökning av chefer gav som
resultat att nästan 80 procent av cheferna trodde att chefer
diskriminerar invandrare vid rekrytering.
• Studier av indirekt diskriminering, det vill säga där krav
eller tillvägagångssätt som framstår som neutrala, men som
i praktiken ger sämre möjligheter för medlemmar i en etnisk
grupp. /…/ Risken att indirekta former av diskriminering
förekommer torde vara påtagliga på svensk arbetsmarknad,
dels eftersom en hög andel av rekryteringen sker via olika
nätverk, dels på grund av att användandet av lösare definierade kvalifikationskrav eller passningskrav mellan individer
och organisationer har ökat över tid /…/.
• Studier av employment agencies, det vill säga närmast =
arbetsförmedlingar. Vid sådana studier har bland annat
danska arbetsförmedlare ›off record‹ informerat forskaren
om att de tar hänsyn till önskningar hos arbetsgivare att de
   
17
inte skall sända invandrare eller flyktingar. I en fransk studie
rapporteras förekomsten av kodmeddelanden i erbjudanden
om lediga platser /…/ som innebär ›inga utlänningar‹. Från
Storbritannien rapporterats att tjänstemän vid förmedlingar
/…/ vägrat att intervjua ungdomar från Asien.
• Diskriminering i den informella ekonomin (av odokumenterade invandrare). Särskilt i EU-stater i södra Europa ser
diskrimineringen delvis annorlunda ut än i övriga EU-stater.
Odokumenterade immigranter rekryteras aktivt och föredras till dåliga och illegala jobb eftersom de är billigare, mer
sårbara och har svårare att försvara sig mot extrem exploatering. De erfar alltså en förvänd form av positiv diskriminering under urvalsprocessen, och får sedan i jobbet lida
under en negativ diskriminering med arbetsvillkor som den
infödda befolkningen inte skulle tolerera.«
Höglund har nyligen genomfört en översikt av detta forskningsfält, därför behandlas detta område ytterst summariskt i
denna studie. Det finns också anledning att hänvisa till internationell forskning inom området, bland annat de studier som
genomförts av ILO (International Labour Organisation) med
stöd av metoden »discrimination testing«.
Hallberg & Höglund [1997] har i en tidigare studie intervjuat avdelningschefer/arbetsledare inom Posten Tomteboda
om förekomsten av etnisk diskriminering vid rekrytering.
Forskarna fann det emellertid svårt att metodiskt säkerställa de
svarandes verkliga uppfattningar. Höglund framhåller att det
behövs ytterligare forskning om rekryteringsprocessen för att
uppnå en fördjupad förståelse av den etniska diskrimineringen.
Detta gäller i synnerhet möjligheten att finna verkningsfulla
åtgärder som förhindrar och försvårar diskrimineringen.
I Knocke & Hertzberg [2000] intervjuas arbetsgivare, arbetsförmedlare och ungdomar om rekryteringsprocesser. Boken
analyserar hur dessa processer uppfattas, tolkas och förstås av
å ena sidan ungdomarna och å andra sidan arbetsförmedlingspersonal och arbetsgivarrepresentanter. Genom intervjuer och
fältarbete visar författarna hur samspelet mellan aktörernas och
deras handlingar i rekryteringsprocesser skapar och reproducerar vardagsdiskriminering. Såväl personal på arbetsförmedling
och arbetsgivarrepresentanter medverkan till att vidmakthålla
utanförskap och diskriminering som ungdomars strategier för
att hantera detta och komma in på arbetsmarknaden illustreras
med hjälp av intervjumaterial.
En handledning för att uppnå rekrytering utan etnisk diskriminering finns publicerad av DO, Ombudsmannen mot
etnisk diskriminering [1999]. Ett syfte är att få rekryterare att
bli medvetna om »osynliga« motiv vid rekrytering.
18     
Ungdomar med utländsk
bakgrund och adopterade svenskar
Ekberg [1997] analyserar situationen för andra generationens
invandrare position på arbetsmarknaden utifrån uppdelningen
av dem som är födda före respektive efter 1970. Ekberg hävdar
att andra generationens invandrare som är födda före 1970 är
väl integrerade på den svenska arbetsmarknaden. Detta gäller
oberoende av om en eller båda föräldrarna är födda utanför
Sverige. Sysselsättningsnivån för denna grupp är praktiskt
taget densamma som för personer födda i Sverige med båda
föräldrarna födda i Sverige. Det är också värt att notera att
denna grupp av andra generationens invandrare så gott som
uteslutande har föräldrar med ett europeiskt födelseland. När
det gäller andra generationens invandrare födda efter 1970
målar Ekberg en betydligt dystrare bild. För denna grupp är
positionen på arbetsmarknaden visserligen bättre än för gruppen utrikesfödda men den är klart sämre än för personer födda
i Sverige med föräldrar födda i Sverige.
Skillnaderna avser inte bara ålder och tidpunkt för inträdet
till arbetsmarknaden utan även nationalitet. Andra generationens invandrare med föräldrar födda i Europa har en relativt
god position. Däremot är läget sämre för andra generationens
invandrare med föräldrar födda i ett land utanför Europa:
Detta gäller med avseende på samtliga undersökta variabler. Sysselsättningen är lägre, arbetslösheten är högre och årsarbetsinkomsten är lägre. Mycket av arbetsmarknadsskillnaderna mellan
andra generationens invandrare med europeisk respektive icke
europeisk härkomst återfinns också i föräldragenerationen. I den
meningen finns en överföring mellan generationerna. [Ekberg
1997, sid. 16.]
En av Ekbergs slutsatser blir att förekomsten av etnisk diskriminering kan antas vara störst gentemot utomeuropeiska
invandrare. Med stöd av andra forskningsresultat pekar Ekberg
också på två förklaringar till att andra generationens invandrare med föräldrar födda utanför Europa oftare än andra är
arbetslösa. För det första pekar han på att flera sociologiska
studier visar att socioekonomiska positioner tenderar att
överföras mellan generationer. För det andra hävdar han att
»diskriminering på etnisk och rasmässig grund« följer invandrargrupper över generationerna.
Ytterligare studier som behandlar etnisk diskriminering i
arbetslivet av andra generationens invandrare och som stödjer den bild som ges i Wilhelmsson [2000], Österberg [2000],
Månsson & Ekberg [2000], Ekberg & Rooth [2001], Rooth
   
19
[2001], Hammarstedt [2001] och Hammarstedt & Ekberg
[2001].
Dan Olof Rooth har i sin forskning försökt att renodla faktorer som kan utlösa etnisk diskriminering genom att undersöka
situationen för utlandsadopterade personer och för de så kallade andra generationens invandrare. Både adoptivbarn och
andra generationens invandrare har växt upp i Sverige och lärt
sig språket från början, för de flesta adoptivbarn är svenskan
också det första språket. Rooth skriver:
Den enda observerbara skillnaden mellan adopterade och infödda
svenskar, till exempel vid en anställningsintervju, är deras utseende. Därför kan en jämförelse av situationen på arbetsmarknaden (arbetslöshet) mellan infödda och adopterade till viss del ses
som ett naturligt experiment där det konstanthålles för de viktigaste individuella egenskaperna förutom utseende. Om skillnader
existerar mellan adopterade och infödda efter att det tagits hänsyn till »alla« andra observerbara egenskaper kan vi inte utesluta
förekomsten av etnisk diskriminering på svensk arbetsmarknad.
[Rooth 2001, sid. 536.]
Rooth delar upp de adopterade i två kategorier; de som förmodas ha ett utseende som liknade svenskars och de som
förmodas ha ett utländskt utseende. Den senare gruppen delas
i sin tur upp i tre kategorier: de som adopteras från Asien, från
Latinamerika samt en sammanslagen grupp bestående av dem
som adopterats från Mellanöstern och Afrika. Rooths resultat
visar att jämförelsegruppen av infödda svenskar har den lägsta
graden av arbetslöshet och att de adopterade med »svenskt«
utseende har en arbetslöshet som endast är cirka en procent
högre. Däremot är skillnaden i arbetslöshet gentemot infödda
svenskar betydligt större för adopterade med »utländskt« utseende. De har en arbetslöshet som är cirka tio procentenheter
högre än jämförelsegruppen av infödda svenskar.
Samtidigt finns stora skillnader mellan adoptivbarn med
olika ursprungsland som skulle kunna tyda på att ickeobserverbara skillnader påverkar resultaten (som exempelvis
barnens ålder vid adoption). Den grupp av adoptivbarn som
absolut oftast blir arbetslös är barn från länder i Latinamerika. Arbetslösheten är nästan hälften så stor bland barn från
Mellanöstern/Afrika och minst för barn från Asien. Dessa stora
skillnader förefaller svåra att förklara med att omfattningen av
etnisk diskriminering särskilt skulle drabba barn från Latinamerika.
Även när det gäller andra generationens invandrare stödjer
Rooths resultat tesen att det förekommer etnisk diskriminering. Rooth finner att arbetslösheten är högre bland andra
20     
generationens invandrare än bland den jämförbara gruppen
»svenskar«. I likhet med andra forskare kommer han till resultat som visar att skillnaden kvarstår även när eventuella olikheter i utbildningsnivå etc. vägts in i resultatet. I särklass högst är
arbetslösheten bland andra generationens invandrare där båda
föräldrarna är födda utanför Europa, därefter är arbetslösheten
högst om båda föräldrarna är födda i Sydeuropa, i Finland och
i Östeuropa. Rooth finner dock att arbetslösheten är betydligt lägre i gruppen andra generationens invandrare om en
av föräldrarna är födda i Sverige (särskilt mycket lägre är den
om mamman är född i Sverige). Om pappan är född utanför
Europa och mamman i Sverige är sannolikheten för oförklarad
arbetslöshet hos andra generationens invandrare liten, sannolikheten för arbetslöshet är exempelvis fyra gånger högre om
båda föräldrarna är födda i Finland. Sammantaget är sannolikheten för arbetslöshet för andra generationens invandrare åtta
procentenheter högre om båda föräldrarna är födda utomlands
jämfört med om en av föräldrarna är född i Sverige.
Rooths avslutande slutsats är att diskriminering på grund av
hudfärg medför cirka sex procentenheters större sannolikhet
att vara arbetslös jämfört med dem som inte diskrimineras.
Samtidigt, hävdar Rooth, visar skillnaden i arbetslöshet mellan
andra generationens invandrare där båda respektive en av föräldrarna är födda utanför Sverige att också faktorer som »socialt nätverk« förmodligen har stor betydelse för omfattningen
av arbetslöshet.
Rooth nämner också att det kan vara så att andra generationens invandrare där en av föräldrarna är födda i Sverige i
genomsnitt har bättre kunskaper i svenska än när båda föräldrarna är födda utanför Sverige (då antas språket i hemmet
oftare vara ett annat språk än svenska). Detta skulle kunna
bidra till att förklara det samband som visar att arbetslösheten för andra generationens invandrare är mindre om en av
föräldrarna är födda i Sverige. I en annan studie som studerar
invandrare som kom till Sverige i vuxen ålder och därför uppvisar stora skillnader i kunskaper i svenska finner Rooth att bra
språkkunskaper (en nivå motsvarande godkända kunskaper i
det svenska språket) medför en avsevärt lägre sannolikhet att
vara arbetslös [Rooth, 2001b].
Särskiljande behandling på grund av hudfärg och utseende är
förstås alltid etnisk diskriminering, men vad som kommer bort
genom Rooths metodologi är att även särskiljande på grund av
bristande kunskaper i det svenska språket eller brist på sociala
kontakter också kan vara etnisk diskriminering. Den avgörande
frågan är förstås vilka kunskaper som bör vara kvalificerande
för ett visst arbete, men om en person sorteras bort bland de
sökande till ett arbete på grund av att han eller hon ofta skriver
   
21
en grammatiskt felaktig svenska, men där detta inte har betydelse för arbetets utförande, då kan bortsorteringen utgöra en
form av etnisk diskriminering. Likadant kan bortsortering av
en i övrigt kvalificerad person på grund av få sociala referenser
vara en form av etnisk diskriminering. Sammanfattningsvis
sätter Rooth fingret på en form av etnisk diskriminering, men
spektrat av diskriminering är betydligt vidare.
Ungdomars etablering
Lena Schröder och Roger Vilhelmsson [1998] granskar i artikeln
»›Sverigespecifikt‹ humankapital och ungdomars etablering på
arbetsmarknaden« positionen på arbetsmarknaden för ungdomar med utländsk bakgrund. De data som används har gjort det
möjligt att studera betydelsen av ungdomars ålder vid invandring, deras vistelsetid i Sverige samt från vilken region ungdomarna eller deras föräldrar har invandrat. Författarna skriver:
Sammanfattningsvis har ungdomar med utländsk bakgrund lägre
sannolikhet att arbeta och högre sannolikhet att vara arbetslösa
och att studera jämfört med helsvenska ungdomar. Skillnaderna
i dessa avseenden avtar med vistelsetiden i Sverige och därmed
även med åldern vid invandring. [Schröder & Vilhelmsson, 1998,
sid. 600.]
Schröder och Vilhelmsson är kritiska till tesen om betydelsen av »Sverigespecifikt humankapital« för att förklara varför
invandrare missgynnas på arbetsmarknaden. Deras resultat
visar nämligen på att stora oförklarade skillnader kvarstår även
efter det att de har kontrollerat kunskaper i svenska språket,
utbildningsnivå, bostadsort och familjebakgrund:
Speciellt anmärkningsvärd är situationen för de ungdomar med
utländsk bakgrund som är födda i Sverige och således borde ha
tillgång till samma ›Sverigespecifika‹ humankapital som andra
svenskar. För ungdomar som är födda i Sverige ökar risken att
vara arbetslös med en dryg tredjedel om någon av föräldrarna är
född utomlands. För de ungdomar som invandrat före skolstart
är arbetslöshetsrisken ännu högre, trots att dessa ungdomar gått
igenom samma skolsystem som helsvenska ungdomar. [Ibid., sid.
600.]
Schröders och Vilhelmssons slutsats blir att kunskaper i
svenska språket har betydelse för ungdomars etablering på
arbetsmarknaden, men att förklaringen till den etniska utestängningen på arbetsmarknaden till en stor del »måste sökas
22     
på annat håll«. Enligt författarna är en sådan tänkbar förklaring förekomsten av diskriminering av ungdomar med
utländsk bakgrund.
Schröder och Vilhelmsson noterar att det förekommer
stora skillnader mellan olika grupper av utlandsfödda. Särskilt svårförklarligt är, enligt författarna, att ungdomar med
latinamerikansk bakgrund har en långt sämre position på
arbetsmarknaden än ungdomar med afrikansk eller asiatisk
bakgrund.
Sökbeteende och attityder till arbete
En återkommande föreställning när det gäller invandrarnas
arbetsmarknadssituation är dels att motivationen att söka
arbete är lägre bland invandrare än bland svenskar, dels att
invandrarnas sökaktivitet är lägre jämfört med svenskar.
Arai, Regner och Schröder [1999] undersöker detta med
hjälp av intervjumaterial som tagits fram inom ramen för ett
projekt om arbetslöshetsförsäkringen i de nordiska länderna.
Författarna redovisar följande slutsats i rapporten Är arbetsmarknaden öppen för alla?:
Det framgår tydligt att personer som är födda utomlands anser
att det är mycket viktigt att ha ett arbete. Oavsett hur frågan
ställs är det en avsevärt större andel utrikes än inrikes födda som
anser att det är viktigt att ha ett arbete... Utrikes födda tycks även
ha ett större socialt tryck på sig (från anhöriga och vänner) att
skaffa arbete än inrikes födda. Nästan 60 procent av de som är
födda utomlands anger att det är viktigt för anhöriga och vänner
att de har ett arbete. Det ska jämföras med 41 procent bland de
som är födda i Sverige.[Arai, Regnér & Schröder, 1999, sid. 31.]
När det gäller sökbeteende kommer författarna till följande
slutsats:
Möjligheterna att finna ett arbete påverkas också av hur aktivt
en person söker samt vilka kanaler som utnyttjas för att finna
arbete. Det vill säga skillnader i sökaktivitet och sökstrategi kan
vara en möjlig förklaring till skillnader i arbetslöshet. De data
som presenteras /…/ tyder inte på att personer som är födda
utomlands söker arbete på andra sätt än personer som är födda
i Sverige. Det framgår till exempel att utrikes födda söker efter
arbete i tidningar, via text-tv och Internet i lika stor utsträckning
som inrikes födda. Det framgår också att 66,3 procent av de utrikesfödda, men endast 46,6 procent av inrikes födda har svarat på
annonser om arbete som de har läst om i en tidning. Dessutom
   
23
anger 77,1 procent av utrikes födda att de har svarat på fler än tre
annonser. Dessa siffror visar att sökaktiviteten bland personer som
är födda utomlands är mycket hög. Passivitet kan således inte förklara skillnaderna i arbetslöshet mellan grupperna. [Ibid., sid. 35.]
Språkfärdigheter och kompetensskillnader
I flera studier visas eller antyds att brytning på svenska etc. kan
användas för att sortera ut invandrare, trots att språket är fullständigt begripligt. I andra sammanhang kan bristande kunskaper i skriven svenska användas för att sortera ut invandrare
till arbeten och arbetsuppgifter, även när uppgifternas innehåll
inte kräver en perfekt skriven svenska. En slutsats är att många
svenskar accepterar och har förståelse för »inomsvenska« dialekter, men är intoleranta mot brytningar som hänger samman med att individer har ett annat modersmål än svenska.
En intressant fråga är också huruvida det överhuvudtaget är
möjligt att skilja »inomsvenska dialekter« från »utländsk brytning« och hur länge en »utländsk brytning« ska ha förekommit för att den ska komma att räknas som en »inomsvensk
dialekt«. Bara det att man gör uppdelningen i själva verket kan
ses som ett uttryck för etnisk diskriminering. För argumentation i denna riktning se framför allt Bjärvall [2001], men även
Kós-Dienes [1998], Sjögren [1996], Herlitz [1991] och Herlitz
[1989]. Se även Luyinda, [1998], som särskilt behandlar frågor
om svenska språket och invandrare från länder i Afrika.
En allmän och aktuell överblick av invandrares utbildningsnivå finns skriven av Sten Höglund [2002b] och som ingår
i antologin Arbetslivet. I översikten konstaterar Höglund att
invandrares och flyktingars genomsnittliga formella utbildningsnivå endast skiljer sig obetydligt från svenskars. Under
dessa genomsnittssiffror finns emellertid en polariserad bild.
Höglund skriver: »Det finns bland invandrare och flyktingar
dels grupper med hög utbildning, dels grupper med mycket låg
utbildning, något som i en del mindre grupper bland annat yttrar sig i ren analfabetism.« [Höglund 2002b.] Det intressanta i
detta sammanhang är emellertid något annat – att invandrare
trots hög genomsnittlig utbildningsnivå oftare än icke-invandrare hamnar i arbetslöshet eller i arbeten med låga löner. Höglund konstaterar själv att en förklaring till detta är förekomsten
av etnisk diskriminering. Däremot är han tveksam till att förklara den höjda arbetslösheten bland invandrare, jämfört med
situationen för några decennier sedan, med att den etniska
diskrimineringen skulle ha ökat.
24     
Diskriminering som restpost
Förekomsten av etnisk diskriminering har sedan en tid tillbaka
uppmärksammats av forskning och empiriska undersökningar
som utifrån individrelaterade faktorer (utbildningsnivå, ålder,
betyg, arbetslivserfarenhet, sökbeteende) jämför situationen
för utlandsfödda och svenskfödda personer. Vad den här
forskningen visar är att även om man kontrollerar för ett antal
faktorer som utbildning, sökbeteende, ålder, arbetslivserfarenhet kvarstår det oförklarliga skillnader mellan dessa gruppers
position på arbetsmarknaden. Dessa skillnader, som inte kan
förklaras utifrån observerbara olikheter i respektive gruppers »human kapital« ifrågasätter tesen om en välfungerande
arbetsmarknad och ger stöd till diskrimineringshypotesen.
En gedigen genomgång av diskrimineringsteorierna utifrån
svenska förhållanden finns i Behtouis studie Invandrare på den
svenska arbetsmarknaden [Behtoui, 1998].
Diskrimineringshypotesen får ytterligare stöd när arbetsmarknadssituationen för ungdomar med invandrarbakgrund
jämförs med ungdomar där bägge föräldrar är födda i Sverige.
Därtill finns det indikationer på att utländska efternamn, mörk
hud och hårfärg, religion och klädval utgör mer eller mindre
etablerade utsorteringsgrunder på arbetsmarknaden. Dessa
forskningsresultat visar att diskrimineringen inte längre kan
betraktas som isolerade företeelser eller som en restpost när
arbetsmarknadens imperfektioner analyseras. I stället är det
nödvändigt att rikta uppmärksamheten till de mekanismer,
handlingar och värderingar som gör diskrimineringen till ett
strukturell del i det svenska arbetslivet.
Ett etniskt uppdelat arbetsliv
Forskningen har till en övervägande del riktat uppmärksamheten på de olikheter som förekommer på arbetsmarknadsnivå
medan situationen i arbetslivet och på arbetsplatserna är mindre uppmärksammad. Erfarenheter inom köns- och jämställdhetsforskningen visar dock att diskrimineringsmekanismer
även tar sig uttryck i yrkessegregering och rangordning på
arbetsplatserna. Historiskt sett har arbetslivets hierarkier konstruerats i form av köns- och etniskt definierade arbetsuppgifter. Arbetskraftsinvandringen har till exempel varit starkt relaterad till framväxten av etniska nischer på arbetsmarknaden,
dvs. till yrkesområden och arbetsuppgifter där den utländska
arbetskraften dominerar.
Etniska nischer
Inom flera branscher och sektorer av arbetslivet råder en stark
övervikt av utrikes födda. Det gemensamma för dessa branscher är att lönerna ofta är lägre än inom arbetslivet i stort. I
Sten Höglunds antologibidrag [Höglund, 2002b] återfinns en
klargörande tabell, se nästa sida.
Förekomsten av etniska nischer är varken naturlig eller
självklar. Höglund påpekar att invandrarnas branschfördelning »återspeglar en del av den polarisering [som finns] i deras
utbildningsmässiga kvalifikationer« men kan även ses som en
följd av schabloniserade bilder och föreställningar om invandrare. Här finns ett behov av ytterligare forskning: hur vanligt
är det att välutbildade invandrare återfinns på okvalificerade
arbeten? Och vilka mekanismer formar denna eventuella diskriminering? En av de få forskningsrapporter som behandlar
hur arbetsorganisation och sociala förändringar i samband
teknologisk förnyelse kan utnyttjas för att skapa etnisk diskriminering är Augustsson [1996].
26     
Branscher där utrikes födda utgör större andel av de anställda
än sin andel i totalbefolkningen.
Andel utlandsfödda i procent av de förvärvsarbetande inom
branschen.
Industri
Textil-, beklädnads- och lädervaruindustri
Gummi- och plastindustri
Industri för el- och optikprodukter
Metallvaruindustri
Transportmedelsindustri
Livsmedels-, dryckesvaru- och tobaksindustri
Kemisk industri
Maskinindustri
Övrig tillverkningsindustri
Transport- och magasineringsföretag,
resebyråer, speditörer
Service, vård och omsorg
Hotell och restaurang
Annan personlig service, i vilken bl.a.
tvätteriverksamhet, hudvård, hår- och
skönhetsvård m.m. ingår
Annan företagsservice, inom
vilken bl.a. lokalvård ingår
Servicehus, ålderdomshem, hemtjänst, dagcenter
Hälso- och sjukvård, veterinärer
Forsknings- och utvecklingsinstitutioner (FoU)
Procent
18,2
15,8
14,1
13,2
13,2
12,7
12,1
10,8
10,8
10,3
25,0
13,9
11,9
11,1
10,0
14,3
Källa: SCB:s statistikdatabaser. Bearbetningar av Sten Höglund, 2002b.
Det etniskt uppdelade arbetslivet behandlas också av de los
Reyes i Invandrare och tjänstemän. En studie om invandrartjänstemännens villkor i det svenska arbetslivet [1997].
Löneskillnader
En genomgång av invandrarnas löner på svensk arbetsmarknad
finns i le Grand & Szulkin [1999]. På grundval av ett omfattande empiriskt material drar de flera slutsatser. En första är att
genomsnittslönen för män födda i Sverige är högre än genomsnittslönen för män födda utomlands. Motsvarande skillnad
för kvinnor är däremot något mindre. En annan slutsats är att
löneklyftan mellan svenskfödda kvinnor och invandrarkvinnor
minskar dramatiskt när hänsyn tas till den tid som de förra
vistats i Sverige. Motsvarande minskning mellan svenskfödda
män och invandrarmän sker inte även om invandrarmännen
   
27
vistats länge i Sverige. »Manliga invandrare som vistats i Sverige
mer än tjugo år har fortfarande betydligt lägre löner än svenska
män med liksvärdig utbildningsnivå och generell erfarenhet«.
[le Grand & Zulkin 1999, sid. 104]. Däremot finns en löneklyfta mellan män och kvinnor, som både missgynnar svenskfödda och invandrade kvinnor. Ytterligare en slutsats, som
sätter fingret på skillnaden i behandling av invandrare med
olika ursprungsland, är att invandrare som flyttat till Sverige
från Nord- eller Västeuropa eller från något utomeuropeiskt
industriland har ungefär samma lönenivåer som jämförbara
svenskar. På motsatta änden av skalan återfinns invandrarmän
från utomeuropeiska länder. Dessa har en lönenivå som är
långt lägre än för motsvarande grupp av män födda i Sverige.
Vidare har utlandsfödda personer som invandrat till Sverige i
unga år och som gått i svensk skola ungefär samma lönenivå
som svenskfödda personer.
Håkan Martinsson [1998], Högutbildade invandrares inkomster åren 1985 och 1990, använder sig av SCB:s arbetskraftsstatistik och undersöker och jämför medelinkomsten för invandrare – vilket i detta sammanhang betyder första eller andra
generationens invandrare – för åren 1985 och 1990. Uppgifterna jämförs sedan med medelinkomsten för »svenskar« för
samma år. Ytterligare en variabel i undersökningen är utbildningsnivå.
Martinssons resultat visar att invandrare inte kommer upp i
samma inkomstnivåer som infödda svenskar oavsett vilken hög
utbildning man har, vilken kommun man arbetar i, om det är
kvinnor eller män, eller om man har flyttat. Vidare framkommer det av studien att invandrare med svenskt medborgarskap
har högre genomsnittsinkomster än de med utländskt medborgarskap. Av detta drar Martinsson slutsatsen att:
/…/ likvärdig formell kompetens har inte varit tillräcklig för
högutbildade invandrare för att nå samma inkomstgrupper som
svenskfödda personer /…/ skillnaderna har inte kunnat relateras
till att dessa invandrare skulle vara kulturellt främmande eller
sakna andra typer av efterfrågad kompetens /…/. Detta betyder
dock inte att dessa faktorer kan ligga till grund för arbetsgivares
agerande, men om detta varit fallet, så är det fråga om diskriminering, då det inte rör sig om några individuella brister. [Martinsson, 1998, sid. 27.]
Slutsatsen är entydig: Invandrare »har överlag lägre medelinkomster och undersökningen har tydliggjort att människor
med samma formella kunskaper som svenskar inte behandlas
likvärdigt på den svenska arbetsmarkanden«. [Ibid., sid. 27.]
Särskilt utsatta är ofta de högutbildade invandrarna:
28     
Den här undersökningen visar att dessa högutbildade invandrare
inte fått samma möjligheter som svenskar på den svenska arbetsmarknaden. Vad som framkommit är att invandrare diskrimineras på den svenska arbetsmarknaden och att skillnaden i medelinkomster ökat från 1985 till 1990. [Ibid., sid. 27.]
Anställningsformer,
arbetstider och utsatthet
Jonsson & Wallette [2001] har studerat andelen utländska
medborgare i Sverige som har atypiskt arbete. Med atypiskt
arbete menas olika former av tillfälliga anställningar, eget företagande och deltidsarbete – dvs. arbeten med kontrakt som
skiljer sig från ett traditionellt arbete med avseende på arbetstid och/eller kontraktets bindningstid. Av studien framgår att
gruppen utomnordiska medborgare har en högre sannolikhet
än både svenska och övriga nordiska medborgare att inneha en
tillfällig anställning:
Under år 2000 hade cirka 60 procent av alla anställda utländska
medborgare i åldern 16-24 år en tillfällig anställning. Motsvarande siffra för svenska medborgare var 49 procent. /…/ Ser vi
till den mest yrkesaktiva åldersgruppen (25–54) är skillnaderna
mellan svenska och utländska medborgare än mer påtaglig. Sannolikheten att ha en tillfällig anställning är mer än dubbelt så stor
för utländska medborgare. [Jonsson & Wallette 2001, sid. 161.]
I studien undersöks vidare i vilka yrken som utländska medborgare återfinns. Resultatet är att utländska medborgare med
tillfällig anställning är överrepresenterade dels inom yrken av
okvalificerad art, dels inom yrken som kräver någon form av
specialistkompetens.
Håkansson [2001] påvisar att sannolikheten för att utländska medborgare med tillfällig anställning senare får en fast
anställning är lägre än för motsvarande grupp svenskar. Det
finns inget stöd för att detta skulle vara en fråga om preferenser. Aronsson m.fl. [2000] visar i en studie att de flesta önskar
en fast anställning. Liknande resultat framgår av utredningen
DELTA [SOU: 27, 1999] som visar att de flesta med tidsbegränsad anställning hellre skulle vilja ha en fast anställning.
Ytterligare belägg för att invandrare är överrepresenterade
i atypiska arbetsformer, som dessutom sammanfaller med
en utsatt position i arbetslivet, finns i Nelander och Lönnros
[2000]. Författarna drar slutsatsen att LO-anställda som är
födda utanför Norden arbetar kortare arbetstid än vad de
önskar. Därtill visar en undersökning gjord 2000 att utsatt-
   
29
heten är särskilt påtagligt bland kvinnor. Inom LO har nästan
50 procent av de tillfälligt anställda kvinnorna utomnordisk
bakgrund [LO 2001]. Dessa siffror understryker behovet att
uppmärksamma hur kön och etnicitet påverkar individernas
arbetsvillkor och i synnerhet hur kombinationen av köns- och
etnisk diskriminering skapar underordning i arbetslivet.
Liknande resultat återfinns i Wadensjö [1997], där författaren konstaterar att invandrare oftare än andra arbetar inom
yrken som kräver en lägre utbildningsnivå och som i flera fall
har en hög andel atypiska arbeten. Inte heller Wadensjö försöker förklara varför denna segregering uppkommit. Att etnisk
diskriminering är en orsak står emellertid utom allt tvivel.
Juridiska aspekter på anställningstryggheten finns i Calleman
[2002], en studie som något förkortad och omarbetad publicerats av Integrationsverket.
Högutbildade invandrare
Många utomnordiska invandrare som kommit till Sverige
under de senaste decennierna är högskoleutbildade. Trots
utbildningsmeriterna har de i flera fall haft svårt att få ett
arbete och många inom denna grupp anser att de blir utsatta
för diskriminering [Sabuni, 2001], [Lange, 2000] och [Wingborg, 1998].
I studien Högutbildad, men diskvalificerad – Några invandrares röster om den svenska arbetsmarknaden och vägen dit, av
kulturgeografen Linda Helgesson [2000] granskas specifikt
situationen på arbetsmarknaden för högutbildade invandrare.
Helgesson använder sig av en metod som skulle kunna
beskrivas som teorigenerering på empirisk grund. Det empiriska materialet består av intervjuer med ett tiotal högutbildade
invandrare, tre personalrekryterare, ett par handläggare på
arbetsförmedlingen och några personer som varit aktiva i så
kallade invandrarprojekt.
Olika förklaringar framkommer till att högutbildade invandrare utestängs från arbetsmarknaden. Enligt studien framhåller
de intervjuade arbetsförmedlarna följande förklaringar:
• De menar att många invandrare missgynnas på grund av att
de inte är lika kända på arbetsmarknaden eller i samhället
som personer födda i Sverige. Detta i kombination med att
de flesta jobb förmedlas via informella kontakter och inte via
arbetsförmedlingarna skapar en utestängning. Ett ytterligare
stöd för denna uppfattning är en undersökning av AMS som
just visar att bara ett av tio lediga arbeten anmäls till Arbetsförmedlingen, trots att det finns en lagstadgad skyldighet att
anmäla lediga tjänster [Platsjournalen 1997, nr 50].
30     
• De hävdar att flera arbetsgivare ställer höga krav på kunskaper i svenska, vilket ibland kan utestänga invandrare. Detta är
ofta en form av diskriminering. En av de intervjuade arbetsförmedlarna säger: »arbetsgivare har en tendens att gömma
sig bakom höga krav på språkkunskaper eftersom det är
något konkret och där man kan påvisa brister«.[Helgesson
2000, sid. 17.]
• De hävdar att det förekommer fall av uppenbar etnisk diskriminering: »En del arbetsgivare kallar inte ens personer med
utländska namn till anställningsintervju.« [Ibid., sid. 17.] En
annan faktor som arbetsförmedlarna hänvisar till är att allt
fler arbetsgivare kräver att de anställa ska vara »både en duktig yrkesman och bra på kundkontakter«. Men när invandrare generellt sorteras bort av detta skäl är det frågan om diskriminering. Arbetsförmedlarna hävdar att social kompetens
inte hänger samman med etnicitet: »/…/ man kan varken
koppla social kompetens till någon särskilt etnicitet eller säga
att det finns en generell brist i social kompetens bland dem
som har invandrat till Sverige.« [Ibid., sid. 17.]
En av studiens centrala slutsatser blir följaktligen:
Betonandet av social kompetens kan vara ett svepskäl för att sortera bort invandrare av andra, mer kontroversiella skäl, som att
man föredrar att anställa svenskfödda personer.[Ibid., sid. 63.]
I studien ingår vidare intervjuer med personalrekryterare
på tre större arbetsplatser i Umeå. Där finns få invandrare
anställda, men hävdar att de eftersträvar etnisk mångfald.
De intervjuade högutbildade invandrarna har haft svårt att
få jobb och de arbeten som de fått har ofta haft ett innehåll där
deras kompetens inte alls har kommit till användning. De pekar
på följande orsaker till utestängningen från arbetsmarknaden:
• De har svårt att få sina utbildningar accepterade och det är
svårt att reda ut vilka utbildningar i Sverige som de skulle
behöva gå för att komplettera sina tidigare utbildningar.
• Flera upplever att deras svenska inte duger på arbetsmarknaden.
• Flera hävdar att det finns en mängd fördomar mot invandrare bland arbetsgivare.
• Många invandrare är dessutom kritiska till arbetsförmedlingens roll och de kurser som ges där, en av de intervjuade
kallar kurserna för »vuxendagis«.
• Sammantaget leder dessa svårigheter till att flera högutbildade invandrare tappar självförtroende och till sist ger upp
helt.
Inom ramen för forskningsprojektet »Invandrares utbildning – yrkeskarriärer och livsformer«, vid Kulturgeografiska
   
31
institutionen vid Umeå universitet, finns ytterligare studier,
utöver Helgessons, som berör situationen för högutbildade
invandrare. Särkilt bör nämnas Johansson [1996] som ger stöd
för tesen att maskerad diskriminering kan förekomma vid värdering av invandrade akademikers utbildning.
I Riksrevisionsverkets studie Utländsk kompetens – ett
resurstillskott till arbetsmarknaden [1992] är utgångspunkten
hur »utländsk yrkeskompetens« tas tillvara på den svenska
arbetsmarknaden. I studien dras två slutsatser:
• Det ligger i näringslivets och hela samhällets intresse att den
utländska kompetensen utnyttjas bättre.
• Tidsaspekten är av stor betydelse. Om övergången till den
svenska arbetsmarknaden blir alltför lång uppstår utestängning. Möjligheten att få ett kvalificerat arbete avtar drastiskt
efter 5–7 år i Sverige, därför är det viktigt att inslussningen
inte drar ut på tiden.
Av Riksrevisionsverkets slutsatser följer att den bedömning
som Högskoleverket utför av utländska högskoleexamenina är
av stor vikt. Även SCB har deltagit i arbetet med att kartlägga
värderingen av utländska examina. En gemensam slutsats är
att det behövs ytterligare ansträngningar för att systematisera
värderingarna av utländska utbildningsbevis- och betyg. Dessa
två utvärderingar finns sammanfattade i en rapport från Integrationsverket, Värdering av utländska högskoleutbildningar
1991–1998. [Integrationsverket 2002b]
En aktuell studie inom samma forskningsfält är Rätt man på
fel plats – en studie av utlandsfödda akademiker som invandrat
under 1990-talet, skriven av Katarina Berggren och Abukar
Omarson, [2001]. I studien undersöks arbetsmarknadssituationen för personer födda utanför EU- och EES-länderna. De
studerande individerna är i åldrarna 26–45 år och har minst en
treårig högskoleutbildning. Det totala urvalet av personer som
fått svara på enkäten omfattade 6 922 personer födda utomlands och 1 449 personer födda i Sverige (för att få fram en
jämförelsegrupp).
Författarna sammanfattar studien i följande två punkter:
• Andelen som har ett arbete är mycket lägre bland utlandsfödda än bland födda i Sverige. Vidare är andelen arbetslösa
eller deltagare i arbetsmarknadspolitiska program betydligt högre bland utlandsfödda än bland födda i Sverige, 15
respektive 2 procent. Andelen studerande är också mycket
högre bland utlandsfödda, 18 procent jämfört med 3 procent
bland födda i Sverige.
• Det är betydligt ovanligare bland utlandsfödda att ha ett
arbete som motsvarar den kunskapsnivå man inhämtar
genom högskoleutbildning. Endast 39 procent av de utlandsfödda akademikerna har ett arbete som motsvarar deras
32     
utbildningsnivå (vad som i studien kallas ett kvalificerat
arbete) jämfört med hela 85 procent av dem som är födda i
Sverige.
Ett intressant resultat i studien är att sannolikheten att ha
ett kvalificerat arbete är större om den utländska utbildningen
är helt jämförbar med motsvarande svensk utbildning än om
utbildningen är delvis eller inte alls jämförbar.
Märkligt nog nämner studien inte alls hypotesen att etnisk
diskriminering kan vara en förklaring till utestängning av högutbildade invandrare på arbetsmarknaden. Särskilt med tanke
på att de etniskt grundade klyftor som studien pekar ut stärker
bevisen för att diskriminering förekommer (vi återkommer till
detta!).
Arbetets organisering
En tidigare studie som fokuserar på diskriminering och etnisk
segregering i arbetslivet är antologin Arbetets etniska delning,
Schierup & Paulson [1994]. Den sociologiska forskargrupp som
tagit fram studien har haft fokus på den delvis etniskt uppdelade arbetsfördelningen på Volvos Torslandafabrik. En slutsats
i studien är att den institutionaliserade diskrimineringen håller kvar invandrare i maktlösa och ekonomiskt nedvärderade
positioner. Att inte invandrares kompetens i arbetslivet erkänns
medför att de blir kvar i monotona och förslitande arbetsuppgifter mycket längre än majoritetssvenskar som i regel byter
arbete efter betydligt kortare tid. Här finns, enligt författarna,
en förklaring till högre sjuktal bland invandrare. Vidare är
rekrytering en nyckelfråga, enligt författarna. När rekrytering
i ökande grad sker genom personliga rekommendationer och
informella sociala nätverk blir nätverkens sammansättning viktig. När de informella nätverken tenderar att följa etniska linjer
förstärks tendenser till etniska yrkesghetton. Arbetsledarna har
en nyckelroll i dessa rekryteringsprocesser. Etnicitet handlar
inte bara om skillnader, enligt författarna, utan också om makt,
det vill säga vissa etniska gruppers dominans över andra grupper. Maktskillnader mellan invandrare och majoritetssvenskar
kan yttra sig på olika sätt. Ett är att så gott som samtliga
beslutsfattare i arbetslivet är majoritetssvenskar. Ett annat är
att invandrare i mycket lägre grad än svenskar har tillgång till
sådana nätverk genom vilket mycket av rekryteringen synes
ske. Vissa fördomar hos förmännen tycks också spela en roll
i och med att de i motsvarande grad inte ser (eller erkänner)
invandrares kompetens. Intervjumaterialet ger stöd för tesen
att fördomar och stereotypa föreställningar om invandrare
påverkar arbetsplatsens organisering och arbetsdelning.
   
33
Augustsson [1996] hävdar visserligen att dessa fördomar inte
alltid bygger på en fientlig inställning, men även icke-fientliga
fördomar kan få till resultat att etnisk diskriminering uppstår.
Augustssons resultat kan sättas i relation till forskning om
institutionell diskriminering i bland annat England. Forskningen visar att avsikten av diskriminera är av underordnad
betydelse i relation till dess resultat. Det viktigaste är därför det
konkreta utfallet av handlingsmönster, värderingar och normer
på arbetsplatsen som dels gör det möjligt att diskriminerande
värderingar kommer till uttryck, dels tillåter att vissa grupper
favoriseras under det att andra diskrimineras.
Schierup, Ålund & Paulsson [i Schierup & Paulsson, 1994]
sammanfattar olika möjliga förklaringar till etnisk dekvalificering i arbetslivet, det vill säga att invandrares kompetens inte
ses eller räknas:
• Sociala nätverk kan vara etniskt specifika.
• Invandrargruppen var dåligt representerad i företagets maktstruktur på mellannivå, de flesta arbetsledare tillhörde gruppen majoritetssvenskar.
• Fördomar, stereotypa föreställningar inverkar på kompetensbedömning och rekrytering.
• Lågkonjunkturer kan skärpa tendenserna till dekvalificering
av invandrare.
Därutöver nämner författarna tre andra förekommande
förklaringsteser, som de dock själva förhåller sig kritiska till
[ibid.]:
• En sådan vanlig förklaring är att invandrare i genomsnitt
har sämre kunskaper i svenska språket än personer födda
i Sverige. När det gäller industriarbeten påpekar emellertid författarna att finska är ett språk som helt skiljer sig
från svenska och att många finnar har haft svårt att lära sig
svenska, ändå rankas gruppen finska män högt vid rekryteringar.
• En annan vanlig förklaring är att invandrare skulle sakna
adekvat utbildning för svenska industriförhållanden. Denna
förklaring avfärdas av författarna. En av studiens empiriska
undersökningar visar att jugoslaviska män låg högst både
vad det gällde allmän utbildning och yrkesutbildning med
inriktning mot verkstadsindustrin, ändå återfanns de mer
sällan i kvalificerade arbeten jämfört med svensk- eller finskfödda män.
• En tredje vanlig förklaring är att den svenska industrikulturen skulle skilja sig från andra länders, främst genom betoningen på samverkan och grupporganisation, och därmed
missgynna arbetskraft från andra länder. Författarna hävdar
att deras intervjuer snarare pekar på det motsatta. Flera av de
jugoslaviska arbetarna var missnöjda med företagets auktori-
34     
tära arbetsstil, de önskade följaktligen mer av samverkan och
grupporganisation.
Boken ger också intressanta exempel på hur kön och etnicitet
påverkar arbetsvillkoren inom Volvo. I sina bidrag i antologin
Arbetets etniska delning analyserar Britz [1994], Knocke [1994]
och Ålund [1994] samspelet mellan kön- och etnicitetsbaserade hierarkier vilka ger invandrade kvinnor en plats på arbetsorganisationens botten. Trots dessa strukturella hinder visar
författarna att kvinnornas strategier i vardagen ger uttryck för
både handlingskraft och initiativ.
Vilka diskrimineras?
Oavsett rapporternas perspektivval eller empiriska grundvalar finns det en entydig bild om vilka individer, grupper eller
nationaliteter som oftast blir föremål för diskriminerande
handlingar, trakasserier och rasistiska påhopp. Invandrare från
länder utanför Europa och särskilt från den s.k. tredje världen
löper största risk att bli diskriminerade. Utanförskapet relateras till en föreställning om kulturolikhet som i relation till
invandrade personer har kommit att representera ett oöverstigligt hinder för att komma in i på arbetsmarknaden. Trots den
kritik som många forskare har riktat mot begreppet »kulturellt
avstånd« – se t.ex. de los Reyes [1998, 2001], Mattsson [2001]
och Tesfahuney [1998] – finns det fortfarande en föreställning
om att invandrare från »avlägsna kulturer« har särskilda svårigheter att uppfylla sociala och kompetensmässiga krav i det
svenska arbetslivet.
Fenotypiska drag, i synnerhet mörkt hår och mörk hudfärg,
som associeras till en icke-svensk bakgrund är enligt många
forskare motiv till att många diskrimineras, se t.ex. Knocke
[2000], Schröder [1999], Arai [2000] m.fl. Även ett utländskt
efternamn har liknande konsekvenser. Detta är en uppfattning
som delas av såväl arbetssökande som arbetsförmedlare.
Nästan hälften (44,1 procent) av dem som är födda utomlands tror att deras hudfärg, hårfärg och namn avsevärt (hög
och viss grad) påverkat deras möjligheter att få arbete. Samtidigt anger 20,7 procent att de har låtit bli att söka ett arbete
på grund av sin utländska bakgrund enligt Arai, Regner och
Schröder [1999, sid. 48]. Som det framgått tidigare i rapporten
delas dessa uppfattningar inte sällan av rekryterare och personalansvariga.
   
35
Diskriminering eller kompetensskillnader?
Kunskapsläget beträffande diskriminering av invandrare i
arbetslivet visar att frågan till stor del handlar om hur man ska
bedöma diskrimineringseffekter i relation till eventuella kompetensbrister hos invandrare jämfört med det svenska arbetslivets krav. Denna forskning baseras på jämförande analyser
av egenskaper och omständigheter som skiljer den utländska
arbetskraften från den infödda. Forskningen ger rikligt med
empiriskt underlag som visar att det saknas saklig grund för
att behandla individer med utländsk bakgrund som en enhetlig
grupp. Samtidigt visar pågående forskning att diskriminerande
handlingar med största sannolikhet svarar för en ansenlig del
av de skillnader som finns mellan utlandsfödda och svenskfödda personer i arbetslivet. Sammanfattningsvis kan man
konstatera att trots många kunskapsluckor finns det idag tillräckligt belägg för att hävda att diskriminering förekommer,
indikationer om vilka personer som diskrimineras och även
om vilka som diskriminerar.
Diskriminering inom skolvärlden
Enligt etnologen Annick Sjögren är den svenska skolan en
institution präglad av en strävan efter språklig och värdemässig
homogenitet. Trots uttalade intentioner om att arbeta utifrån
en gemensam värdegrund som tar vara på elevernas kunskaper
och erfarenheter är det majoritetssamhällets uppfattningar
som väger tyngst i skolvärlden. Ur detta perspektiv associeras
invandrarstatusen automatiskt med ett social och kunskapsmässigt underläge. Därmed den kompensatoriska inställning
som är kännetecknande för det svenska skolsystemet:
Den svenska skolpolitiken är kompensatorisk, ett drag den har
gemensamt med skolsystemen i de flesta välfärdstaterna. Normen
förblir det svenska och följaktligen uppfattas avvikelser som brister
vilka behöver kompenseras. [Bigestam & Sjögren 2001, sid. 11].
Aina Bigestam och Annick Sjögren är redaktörer för antologin Lyssna – Interkulturella perspektiv på multietniska skolmiljöer [2001] som belyser svårigheter och möjligheter med en
interkulturell undervisning. Utgångspunkten för antologins
författare är att skolan måste ge en chans till mångfaldens barn
genom att öppna sig för de erfarenheter och kunskaper som
elever och föräldrar kan tillföra.
Skolsvårigheter eller diskriminerande
attityder?
En inblick i den etniska diskrimineringens inre strukturer
inom skolvärlden ger studien Invandrarbakgrund eller skolsvårigheter av Pirjo Lahdenperä [1997]. Lahdenperä analyserar
åtgärdsprogram för elever med invandrarbakgrund och kommer till slutsatsen att:
  
37
Benämningen invandrarelev eller elev med invandrarbakgrund
är en diskriminerande kategorisering, dysfunktionell i praktiskpedagogiska sammanhang. Vid upprättandet av t.ex. åtgärdsprogram, försvårar användningen av denna benämning den
kontextuella och interkulturella uppfattningar om skolsvårigheter
eftersom begreppet antyder att orsakerna till problemen ligger i
elevens förflutna och själva invandringen till Sverige. [Lahdenperä
1997, sid. 164].
Den mångkulturella
skolan och lärarnas attityder
En vanlig förekommande uppfattning är att unga människor
bör informeras om rasismen och skolas in i en människosyn
där allas lika rätt respekteras. Det finns dock undersökningar
som visar att elever med invandrarbakgrund ofta känner sig
utsatta i skolan och att de upplever trakasserier från lärarna. En
undersökning om lärarnas förhållningssätt till den mångkulturella skolan visade att majoriteten av de tillfrågade lärare uttalade sig positivt om undervisningen av elever med olika etnisk
och kulturell bakgrund. Även om uttalade rasistiska åsikter
var sällsynta visade undersökningen att 41 procent av lärarna
instämde helt eller delvis med påståendet att vissa kulturer är
så olika den svenska att människor från dessa kulturer inte kan
anpassa sig till det svenska samhället. Mer än var fjärde lärare
ansåg att islam är ett hot mot västerländska landvinningar och
nästan hälften tog avstånd från en liberalisering av invandringsoch flyktingpolitiken [Ds 1998:35, sid. 35].
Attitydundersökningar har kritiserats av många forskare
därför att de förstärker uppfattningar om en oproblematiserad »dem« i kontrast till en självklar »vi«, se t.ex. Tesfahuney
[1998]. Icke desto mindre ger undersökningen ovan en bild av
hur känslor av främlingskap och tillhörighet ger sig tillkänna
redan i skolvärlden.
Etnisk uppdelade identiteter i skolvärlden
Diskriminerande mekanismer inom skolvärldens analyseras även i En skola för andra – Minoritetselevers upplevelser
av arbets- och livsvillkor i grundskolan, skriven av Ing-Marie
Parszyk [1999]. Studiens syfte är att belysa minoritetselevers
existentiella villkor i skolan. Det empiriska underlaget består
av intervjuer med 32 minoritetselever från låg-, mellan- och
högstadiet i sammanlagt nio olika skolor. Sex av skolorna finns
i en invandrartät småstad med i huvudsak assyriska/syrianska
38     
elever, medan de tre andra representerar typiska storstadsförorter.
Parszyk sätter fingret på mekanismer och beteenden, både
bland »svenska« elever och lärare, som skapar etnisk diskriminering, men som ofta inte syns på ytan. Parszyk pekar
bland annat på det ofta bristande intresset från svenska klasskamrater för minoritetselevernas »hemkulturer«. I några fall
blir dock den etniska diskrimineringen mer tydlig, Parszyk
konstaterar att en återkommande uppfattning bland minoritetseleverna är att svenska ungdomar »ogillar muslimer«. Den
kulturella uppdelning som skapats av normer och beteendemönster påverkar minoritetselevernas självbild:
De flesta av de intervjuade högstadieeleverna framhåller noga att
de är invandrare, vilket onekligen kan tolkas som att de tilldelats en stämpel och vet sin plats i skolan. Ungdomarnas ibland
trotsiga utsagor kan också tydas som att användandet av begreppet invandrare kan ses som ett tecken på stolthet. Man vill inte
skygga för svenska kamraters fördomar. Samtidigt inser minoritetsungdomarna sitt begränsade utrymme i den svenska skolan.
[Parszyk 1999, sid. 182.]
Särskilt subtil och osynlig är, enligt Parszyk, lärarnas diskriminerande attityder gentemot minoritetselever:
Ständigt återkommer minoritetseleverna också till det osynliga
som styr hur lärarna behandlar dem i skolan. Man känner med
läraren även om de inte säger någonting att de inte gillar invandrare. Liknande yttranden kom från flera ungdomar som sa att
lärare inte tycker om muslimer. /…/ Något osynligt finns bakom
lärarens beteende, vilket kommer till uttryck i att de är besvärade
av minoritetselevernas frågor och blundar för att svenska elever
tar för sig i undervisningen. Eleverna känner sig osäkra. Språket
i relation till kamrater är tydligare och det immanenta tycks vara
lättare att klä i ord. [Ibid., sid. 183.]
För Parszyk blir underlåtelsen hos lärarna att aktivt stävja
etnisk uppdelning en form av diskriminering:
De svenska kamraternas tysta avståndstagande genom att hålla
sig för sig själva på lektionerna är inte enbart tecken på kamraternas inställning. Sanktionerat av läraren, som inte ingriper för
att uppmuntra kommunikation mellan elevgrupperna, kan detta
ses som ytterligare ett exempel på det osynliga i lärarens pedagogik. [Ibid., sid. 183.]
  
39
Parszyk kallar den dolda etnisk diskriminering som en form
av »osynlig rasism«.
En konsekvens av den är att » /…/ungdomarna anar fientlighet utan att kunna bemöta den. Människor vänder dem ryggen
helt oförklarligt.« [Ibid., sid. 189.] Eller som en av de intervjuade i studien uttrycker det: »när man inte ser i ansiktet.« [Ibid.,
sid. 189.]
Likartade slutsatser finns vidare hos Hedin [1995].
Skolbetyg i invandrartäta skolor
I studien »Etnisk segregation i skolan – effekter på ungdomars
betyg och övergång till gymnasieskolan« gör Helen Dryler
[2001] en jämförelse mellan elever som lämnade grundskolans
årskurs 9 åren 1990 och 1991 med dem som lämnade grundskolan sju år senare, det vill säga 1997. Utgångspunkten är
skillnaderna mellan »invandrartäta« skolor och skolor med en
liten andel elever med invandrarbakgrund (distinktionen baseras på föräldrarnas födelseland). Det empiriska datamaterialet
har tagits fram av SCB och består för åren 1990/1991 av 48 870
elever och för 1997 av 64 588 elever.
För de elever som lämnade grundskolan 1990/1991 gällde
följande:
• Betygsgenomsnittet var något lägre i skolor där många elever
kom från invandrarfamiljer i jämförelse med skolor där få
elever hade utländsk bakgrund.
• Samtidigt fanns det en klar överrisk att få ofullständiga eller
mycket låga betyg i invandrartäta skolor.
• Trots det sämre utgångsläget läste eleverna i de invandrarrika
skolorna oftare än andra vidare på teoretiska gymnasielinjer.
Vid den andra empiriska undersökningen, 1997, noterades
flera positiva förändringar:
• Elevernas genomsnittsbetyg påverkades inte längre negativt
av att gå i en invandrartät skola.
• Risken för att få låga eller ofullständiga betyg var visserligen
fortfarande något högre i invandrartäta skolor, men den
hade minskat.
• Fortfarande var det fler elever från de invandrartäta skolorna
än från andra skolor som fortsatte att studera på teoretiska
gymnasielinjer.
Drylers sammanfattande slutsats av studien lyder som följer:
Vi ser inga alarmerande tecken som tyder på att utvecklingen för
barnen i utbildningshänseende i de invandrarrika skolorna varit
sämre än vad den varit i andra skolor under 1990-talet. Istället
40     
visar den sammantagna bilden snarare motsatsen, en tendens till
att de invandrarrika och invandrarglesa skolornas effekt på elevers
skolframgång närmat sig varandra under de studerade åren.«
[Dryler 2001, sid. 350.]
Avslutningsvis gör emellertid Dryler en reservation i form av
en retorisk fråga:
Möjligen skulle den bild vi här presenterar, som inte tyder på
några stora skillnader i utbildningsframgång mellan barn från
skolor med skilda etniska sammansättningar, modifieras om möjligheten att få ett arbete eller vara vid god hälsa är sämre i invandrarrika områden än vad den är i invandrarglesa. [Ibid., sid. 350.]
Sammanfattningsvis ger ändock Dryler en positiv bild av
skolsituationen i invandrartäta skolor, några starka belägg för
förekomsten av etnisk diskriminering finns inte. Flera andra
rapporter ger stöd för denna tes. Similä [1994] visar att barn
till invandrare lika ofta som andra går igenom en 3- eller 4-årig
gymnasielinje eller tar en högskoleexamen. Enligt Lindmark
[1998] och Arai, Schröder & Vilhelmsson [2000] är den sammantagna bilden när det gäller betygsnivåer att personer födda
i Sverige, där antingen en av föräldrarna eller båda föräldrarna
är födda utanför Sverige, uppnår lika höga eller högre betyg
både i genomsnitt och i flera enskilda ämnen jämfört med personer där båda föräldrarna är födda i Sverige.
Andra studier ger emellertid en något dystrare lägesbeskrivning. Enligt tidigare nämnda Parszyk [1999] tror minoritetselever att lärarna ger dem lägre betyg än andra. Några studier
visar att ungdomar med invandrarbakgrund är överrepresenterade när det gäller låga matematikbetyg [Lindmark, 1998; Arai,
Schröder & Vilhelmsson, 2000] eller i lägre grad studerar vidare
i gymnasieskolan [Similä, 1994].
En slutsats som är möjlig att dra är att etnisk diskriminering och rasism förekommer i skolan och är högst kännbar för
eleverna, men att detta inte förefaller att ge något starkt utslag
på studieresultat.
Bilden av tredje världen i svenska läroböcker
Ett mycket stort antal studier behandlar bilden av tredje världen eller specifika länder i tredje världen i svenska läroböcker,
skönlitteratur, film etc. Ämnena blottlägger ideologiproduktion
som skapar rasistiska föreställningar och därmed underblåser
etnisk diskriminering. Det är dock inte utrymme här för att
göra en utförlig beskrivning av alla dessa studier. Två förtjänar
  
41
dock särskilt att nämnas. Först och främst avhandlingen »De
Andra« – Afrikaner i svenska pedagogiska texter (1768–1965), av
Luis Ajagán-Lester [2000]. I avhandlingen analyseras och granskas läroböcker och med en rad citat ger författaren belägg för
en rasistisk inställning. Så här skrev exempelvis Almqvist om
»negern« 1886:
De äro i mycket som barn: de älska att styra ut sig med grannlåt,
äro häftiga i alla sina själsrörelser, så att de i glädje hoppa, dansa
och sjunga, i sorg åter skrika och tjuta, rifva af sig håret och rulla
sig på marken; de äro de i allmänhet godsynta, men i högre grad
opålitliga, lögnaktiga samt oförskämda tiggare, äfven furstarne
och kungarne. [Almqvist 1886 citerad i Ajagán-Lester, L. 2000, sid.
107.]
Men som Luis Ajagán-Lester belägger fortsätter fördomar att
spridas även i mer moderna skolläroböcker, även om textinnehållet ofta är mer subtilt. På följande sätt graderas exempelvis
olika religioner i en lärobok från 1944:
På en lägre religiös ståndpunkt befinner sig buddaisterna i östra
Asien (över 600 mill.) samt bramadyrkarna i Främre Indien (över
200 mill.). Lägst stå schamanisterna med sin tro på onda andar,
som bindas genom trollformler, och fetysdyrkarna, som uppfatta
vilket föremål som helst som gudomens säte. [Ibid., sid. 167.]
Den andra studien som bör omnämnas är Världens ålder –
Om rasism, människans godhet och livets mening, av Lasse Berg
[1994]. En av utgångspunkterna är hur tredje världen beskrivits
i reseskildringar och skönlitteratur. Även Berg kan med många
citat påvisa förekomsten av systematisk rasism.
Tidskriften KRUT (Kritisk utbildningstidskrift) nr 105/2002
är ett temanummer om den bild skolan ger av människor med
olika etnisk bakgrund. I flera artiklar behandlas de bilder som
förmedlas i läroböcker, men också i undervisningen i stort. I
artikeln »Den koloniala baksmällan – Afrikabilden i våra läromedel« påvisar Mai Palmberg [2002] att omedvetna fördomar
ofta kryper in i texterna. Hon hävdar bland annat att »styrkan,
kreativiteten i afrikanska samhällen sällan kommer fram«. Den
strukturella rasismen lever sålunda kvar. Mai Palmberg [1987]
har vidare givit ut en mer utförlig skildring av läroböckernas
Afrikabilder i Afrika i skolböckerna: gamla fördomar och nya. En
central fråga är dessutom förekomsten av eventuell anti-semitism i skolundervisning, Stéphane Bruchfeld har mer än andra
verkat för att läroböcker och undervisning ger en fullständig
bild av anti-semitismen. Se till exempel Bruchfeld, [1998].
Diskriminerande bilder i media
Samhällets ideologiska hegemoni ger avtryck i form av etnisk
diskriminering inte bara i skolan utan också i media, inte minst
nyhetsrapportering. En rad studier behandlar dessa fenomen.
En rad forskningsrapporter behandlar synen på invandrare
(den andre) i media. En genomgående slutsats är att media
producerar och befäster stereotyper av invandrare och olika
etniska grupper. Den mest utförliga rapporten på detta tema
är avhandlingen Nyheter från gränsen – tre studier i nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasistiskt våld (under
publicering), av Ylva Brune. En av delstudierna i avhandlingen
handlar om hur massmedia konstruerar »flyktinginvandrare«
och »invandrarkillar«. Brune har även publicerat studien Stereotyper i förvandling – svensk nyhetsjournalistik om invandrare
och flyktingar, [2000] och artikeln Tårögda flickor och kusliga
män [1998].
I Integrationsverkets rapport Integrationsbilder – medier och
allmänhet om integration [2002] ligger fokus på hur medier och
allmänhet ser på hinder för integrationspolitiken och på integrationspolitikens följder. Frågan om etnisk diskriminering står
dock inte i fokus.
Bilden av förorten
Mediabilden av förorter och dess invånare har varit i centrum
för ett projekt som Riksantikvarieämbetet och Integrationsverket drev inom ramen för Storstadssatsningen. Avsikten med
projektet är att analysera hur negativa föreställningar om förorter och dess invånare förmedlas genom media. Urban Eriksson,
Irene Molina och Per Markku Ristilammi [2002] som ansvarar
för rapporten Miljonprogram och media. Föreställningar om
människor och förorter lyfter fram relationen mellan en stigmatiserande bild och diskriminering när de konstaterar att:
    43
Det har i Sverige skett en stigmatisering av invandrare som
ständigt resulterar i negativa konsekvenser för invandrade personer och deras barn, särskilt för den som har kommit från utomeuropeiska länder. Det finns gott om exempel på diskriminerande
handlingar på arbetsmarknaden, på bostadsmarknaden, inom
politik, inom rättsväsendet i nöjeslivet etc där just sådana stigmatiserande förenklingar används som argument. Samma sak gäller
för hela bostadsområden. Vissa platser i Sverige har skildrats som
problematiska, kriminellt belastade, farliga men även exotiska,
färgglada, livliga etc. Både de negativa och de positiva stigmatiseringar tenderar dock att särskilja dessa platser från resten av den
urbana strukturen och övriga samhället.« [Eriksson, Molina och
Ristilammi 2002 sid. 103].
Se även Molinas m.fl. [2000] studie Kulturens plats – maktens
rum som presenterar en rad problematiserande texter om hur
identitet, kategoriseringar och maktutövande knyts till platser
och rum.
Mediebilder av ungdomar
Anna Bredström [2002] analyserar i »Rasifierade ungdomar
och mediadiskurser« de argument som förekommer i debatten
om kring ›invandrar/e/ungdom‹ och könsrelaterade frågor.
Utgångspunkten är den av media kallad »Rissne våldtäkten«
där en ung tjej blev sexuellt utnyttjad av en grupp unga män, i
slutet av januari år 2000. Händelsen blev startpunkten för en
intensiv debatt kring »invandrarmän/killar« och »kvinnosyn«
som också kom att gälla frågan om unga »invandrarmän« och
kriminalitet på ett mer generellt plan.
Direkt efter händelsen i Rissne ställs frågan »Varför våldtar
unga pojkar?«. De första dagarna, innan pojkarnas etniska tillhörighet var känd för allmänheten, hänvisas det främst till en
psykologisk diskurs. Det hävdas exempelvis att »killarna saknar
respekt och förståelse för andra människor /…/ unga killar
som begår våldtäkter har ingen empati och ingen förståelse för
andra människors lidande (Expressen 31 januari 2000)« och
att det är »jag-svaga killar som faller för grupptrycket (Aftonbladet 4 februari 2000)« och att »[p]ojkarna lider av både dålig
självkänsla och ett kvinnoförakt. De saknar oftast trygga, vuxna
människor omkring sig och har inga vuxna förebilder (Dagens
Nyheter 1 februari 2000)«. Efter en knapp vecka (och strax
efter det att det nationalistiska partiet Sverigedemokraterna
spridit rasistiska flygblad med pojkarnas namn och etniska
bakgrund) meddelar kammaråklagare Anders Sundholm att
»alla har invandrarbakgrund (Göteborgs Posten 4 februari
44     
2000)« . Därefter tar argumenten om orsaken en ny riktning.
Svenska Dagbladet skriver att ›kanske den strulige kommer från
en osäker miljö med skilda föräldrar och annat trassel, eller att
han eller hon har föräldrar som har svårt att hjälpa den unge
integreras i samhället, kanske på grund av att de är invandrare (Svenska Dagbladet 11 februari 2000)«. Andra hänvisar
mer direkt till den etniska tillhörigheten och lägger skulden
på killarnas »kulturella arv« med »nedlåtande kvinnosyn och
hederstankar«(Bredström 2002 sid. 185).
Bredström anknyter till postkoloniala teorier och rasistiska
representationer av »den svarta mannens aggressiva sexualitet«
som har varit ett centralt element i legitimeringen av Europas
brutala kolonisering av Afrika.
Muslimer i media
Efter terrordådet den 11 september 2001 i USA har uppmärksamheten av hur muslimer behandlas i medier fått stort
utrymme. Orsaken har varit att en risken för att islamofobi
sprids som en oönskad konsekvens av det nya globala kriget
mot terrorism. En förstudie i frågan har tagits fram av Marina
Ghersetti och Anna Levin vid Institutionen för journalistik och
masskommunikation i Göteborg. [Ghersetti, M. & Levin, A.
2002]. En del av resultaten finns även redovisade på hemsidan
www.quickresponse.nu:
En av skribenterna till förstudien Muslimer och islam i
svenska nyhetsmedier, Anna Levin, hävdar på hemsidan att
»journalister ofta vill bredda bilden av islam men ändå lätt
faller in i stereotypa beskrivningar«. I förstudien finns en bred
genomgång av vad Aftonbladet och Dagens Nyheter skrev om
islam under den första månaden efter terrorattacken den 11
september 2001. Materialet omfattar 503 artiklar, varav 62 procent har nyhetskaraktär.
Nästan två tredjedelar av artiklarna handlar om krigförande
islamistiska grupper, rasism mot muslimer eller religionens
betydelse för terrorattackerna. En särskild analys har gjorts av
534 bilder med anknytning till islam som de båda tidningarna
publicerade under samma period, knappt två tredjedelar av bilderna kan associeras till krig och våldshandlingar.
En intressant studie i sammanhanget är »Den muslimska
faran – om mediebilden av islam«, av Håkan Hvitfelt [1998].
Efter att ha granskat behandlingen av islam i svenska nyhetsinslag på TV under perioden 1991–1995 konstaterar Hvitfelt
att islam mest uppmärksammas i samband med krig och terrorism. De konkreta frågor som fick störst uppmärksamhet var
    45
inbördeskriget i Libanon och kidnappningar som tillskrivits
olika muslimska grupper:
Muslimer är fanatiska. Det påpekas ofta när det är muslimer som
begår våldsamheter och brott att de just är muslimer; något som
medierna inte gör med kristna. En del av påståendena om islam
eller muslimska grupper är sanna, andra kan diskuteras, en stor
del är missvisande, inte så få är falska. Men en minsta gemensam
nämnare är att det som medierna uppmärksammar vanligen är
negativt i någon bemärkelse. [Hvitfelt 1998, sid. 75–76.]
Hvitfelt analyserar särskilt hur tv:s nyhetsprogram behandlar
muslimska kvinnor:
Kvinnans ställning framställs nästan undantagslöst som underordnad; för det mesta framhålls att hon är starkt förtryckt.« [Ibid.,
sid. 75.]
Några problematiska drag som lyfts fram i rapporten är att
muslimer framställs som känslostyrda, att starkt troende muslimer framställs som farliga och att muslimska länder buntas
ihop. Anna Levin säger att även artiklar som börjar med inledningar om att terror och islam inte är samma sak kan landa i
stereotyper.
Ytterligare en rapport har skrivits av Åke Sander, docent i
religionsvetenskap vid Göteborgs universitet. Rapporten är
gjord på uppdrag av EU-kommissionen och näringslivsdepartementet. Enligt rapporten upplever muslimer att de beskrivs
som negativa stereotyper. De tycker också att det är ett problem
att de betraktas som en enhetlig grupp, trots att de kommer
från vitt skilda delar av världen. (Rapporten kommer att publiceras av Universitet i Göteborg, Centrum-KIM, under år 2002.)
Elisabet Gerle [1999] har i studien Mångkulturalism för vem?
analyserat den svenska mediedebatten om muslimska och
kristna friskolor. Hon konstaterar att skepticismen gentemot
de muslimska friskolorna varit betydligt större än gentemot de
kristna, något som i sin tur tyder på en etnocentrisk och rasistisk föreställningsvärd. Se även Gerles studie Mångkulturalismer
och skola? [2000].
För ytterligare studier på temat se antologin Mörk magi i vita
medier. Svensk nyhetsjournalistisk om invandrare, flyktingar och
rasism [1998] red. Ylva Brune. Se även Catomeris [1998], JMGgranskaren [1998], Löwander [1998a], Löwander [1998b],
Löwander [1997], Brune [1996], Asp & Weibull [1996] och
Hultén [1988].
Rättsväsendet
Forskning om förhållningssätt till diskriminering, rasism och
etniskt relaterade brott inom rättsväsendet är ytterst sällsynt.
1996 tillsatte regeringen en arbetsgrupp med uppgift att föreslå
åtgärder för att motverka och förebygga rasistiskt och annat
etniskt relaterat våld.
Problembilden
Arbetsgruppens rapport Rasistiskt och främlingsfientligt våld
[Ds 1998:35] lyfter fram rättsväsendets betydelse och fastslår
att:
Det bör ställas högre krav på rättsväsendet att använda existerande
lagstiftning effektivare i bekämpningen av den rasistiska och främlingsfientliga brottsligheten. Det är inte i första hand det materiella
regelverket som måste förändras för att åstadkomma en bättre och
effektivare hantering inom rättväsendet av brottslighet med rasistiska och främlingsfientliga inslag. Det krävs däremot att rättsväsendets aktörer bättre utnyttjar de möjligheter som lagstiftningen
erbjuder. En ökad kunskap behövs således inom hela rättsväsendet
om gällande lagstiftning liksom om den kontext som brottligheten
i fråga begås i. [Ds 1998:35 sid. 273.]
Arbetsgruppen betonar polisens roll när det gäller bekämpningen av rasistisk och främlingsfientlig våld samt behovet
av samverkan mellan olika myndigheter och organisationer.
Arbetsgruppen föreslår ett antal åtgärder inom ett rad områden:
• En brottsdefinition som inkluderar alla brottsbalksbrott där
det förekommer rasistiska och främlingsfientliga motiv.
• En heltäckande statistik och förbättrade dokumentationsrutiner

47
• Information riktad till närpoliser om den typ av brottlighet
riktade till invandrare och andra minoritetsgrupper. Polisens
roll i att förebygga denna typ av brott.
• Viktigt att åklagaren i stämningsansökan anger rasistiska och
främlingsfientliga motiv när sådana förekommer
• Domstolarna ska i domskälet motivera sin bedömning av
brott med rasistiska och främlingsfientliga inslag. Det bör
vara obligatoriskt att i domslutet ange om straffskärpningsregel i 29 kap 2§ 7 brottsbalken tillämpas [Ibid. sid.293–295.]
Vittnesmål som nonchaleras
Arbetsgruppens problembild och föreslagna åtgärder bör ses
mot bakgrund av uppgifter som i olika sammanhang visar på
allvarliga brister i polisens bemötande av invandrare och personer med invandrarbakgrund. Följande citat från underlagsstudien till Wingborg [1999b] ger en fingervisning:
»Polisen betraktar oss som tjuvar. Vi är dömda på förhand. Flera
som har lägenheter i det här huset hävdar att vi ›stör‹. Nu kommer vi antagligen att åka. Polisen vill inte ens lyssna på vad vi har
att säga. Våra uppfattningar är ointressanta.«
Intervju med företrädare för Marockanska Vänskapsförbundet i
Stockholm, en förening som vid intervjutillfället höll på att förlora
kontraktet på sin lokal. [Wingborg 1999b, sid. 17.]
»Polisen tar får givet att vi är ohederliga. Bland domare och jurister är attityden lika nedslående. De tar för givet att vi är kvinnodiskriminerare bara för att våra hustrur bär slöja.«
Intervju med styrelserepresentant i somalisk förening i Skärholmen.« [Ibid., sid. 25.]
Ovanstående intervjucitat är bara två av många vittnesmål
om hur polis och företrädare för rättsväsendet behandlar
flyktingar, invandrare och etniska minoriteter. Det är uppseendeväckande att så litet av dessa erfarenheter gett avtryck i den
akademiska forskningen. De rapporter som existerar om etnisk
diskriminering inom polis och rättsväsende handlar om upplevd diskriminering (se särskild rubrik) i övrigt är avsaknaden
av forskning massiv.
Fallet Vålberg
Ett undantag är Rantakeisu med flera [2000], en studie som
med rasistiska trakasserier i Vålberg som utgångspunkt synlig-
48     
gör rättsväsendets behandling av »invandrare«. I Rantakeisus
utförliga intervjuer med poliser och en distriktsåklagare framgår att dessa försöker att bortförklara och bagatellisera det
systematiska våld som riktats mot en flyktingfamilj i samhället
(och dessutom mot flera flyktingar under lång tid, framkommer det av studien). Framför allt vägrar polis och åklagare att
klassificera våldet som rasistiskt.
Av studien framgår också att polisen systematiskt nonchalerade anmälningar från trakasserade flyktingar. Så här berättar
en av flyktingarna som försökt ta kontakt med polisen:
Man kan inte till exempel gå och handla på affär. Man är rädd
/…/ Dom bara väntar att göra någonting. Man kunde inte sova så
bra. Man bara tänker, dom kan komma, dom kan göra så. Några
gånger jag ringde till polisen men dom bara säger, vi kommer, vi
kommer, dom kommer på morgonen, dom kommer inte (dvs.
polisen dök aldrig upp).« [Rantakeisu 2000, sid. 60.]
Rantakeisus upplysande studie till trots är det bara att konstatera att det inom detta forskningsfält finns ett stort behov av
fördjupad svensk forskning. Det är också uppenbart att svensk
forskning härvidlag hamnat på efterkälken jämfört med forskning i framför allt Storbritannien och USA.
Etnisk diskriminering – brott i Sverige
När det gäller brott mot etnisk diskriminering sker fortlöpande
sammanställningar av BRÅ (Brottsförebyggande rådet). Enligt
den senaste sammanställningen av Pettersson [2002] gjordes
2001 sammantaget 218 anmälningar av brott under rubriceringen olaga diskriminering (§ 9). Av dessa anmälningar
gick inte ett enda till åtal och endast ett till strafföreläggande.
Övriga ärenden lades ned, ofta med motiveringen att »brott ej
kunnat styrkas«. Tendensen under de senaste tio åren är att allt
fler anmäler olaga diskriminering – men det ökande antalet
anmälningar har inte gett något som helst utslag i form av fler
strafförelägganden och domar. Fortsätter denna utvecklingen
finns stor risk för att människor anser att det är meningslöst
att anmäla diskrimineringsbrott. (Under § 9 behandlas diskriminering både på grund av etnicitet och sexuell läggning, av
statistiken framgår därför inte med säkerhet hur många av de
anmälda brotten som handlar om etnicitet. Det är olyckligt att
den etniskt grundade diskrimineringen inte tydligt kan särskiljas.)
Tendensen är likadan om utgångspunkten är de ärenden om
diskriminering som handläggs av DO (Ombudsmannen mot

49
etnisk diskriminering). Även när det gäller dessa anmälningar
har endast ett fåtal blivit föremål för rättslig prövning. Av dessa
fall har de flesta slutat med förlikning. Problemet med detta
förfarande är att förlikningen inte leder till att konflikten får en
slutlig prövning. I värsta fall bidrar förlikningen till att skapa
dimridåer kring den etniska diskrimineringen. Dessutom kan
återkommande förlikning leda till ett spridande av uppfattningen att det går att köpa sig fri från etnisk diskriminering.
Hatbrott
I rapporten Hatbrott – En uppföljning av rättsväsendets insatser,
BRÅ, 2002:9, behandlas så kallade hatbrott, det vill säga ett
samlingsbegrepp för rasistiska och homofobiska brott. Kännetecknande för hatbrotten kan sägas vara att de utgör ett
angrepp på de mänskliga rättigheterna och strider mot grundläggande samhällsvärderingar om alla människors lika värde.
En kärnpunkt är att hatbrotten är en form av kollektiva brott,
ett brott mot en person med mörk hudfärg leder till att rädslan
ökar bland alla med mörk hudfärg etc.
År 2000 anmäldes enligt Säkerhetspolisen omkring 4 300
hatbrott, en fördubbling jämfört med år 1997. Hatbrotten
kunde i sin tur delas upp i »rasistiska/främlingsfientliga brott:
2 635, homofobiska brott: 155, Vit maktbrott av typ propagandaspridning och användning av symboler: 1 494«. [BRÅ 2002:
9, sid. 19.]
Endast åtta procent av dessa anmälda brott ledde till åtal. I
rapporten riktar BRÅ kritik mot en rad myndigheter för att
försumma bevakningen av hatbrott. Så här beskriver exempelvis BRÅ ett vanligt agerande från åklagare:
Ett tydligt exempel på hur åklagarens åberopanden påverkar
rättens prövning är en misshandel som förstärks med rasistiska
tillmälen. I vissa fall åtalas för både misshandel och förolämpning. Åklagaren har då i de allra flesta fall inte åberopat någon
straffskärpning, eftersom de rasistiska tillmälena rubriceras som
ett eget brott.« [Ibid., sid. 28.]
Utifrån rapporten kommer BRÅ med ett antal förslag för
att förstärka bevakningen av hatbrott. I likhet med tidigare
undersökningar (se ovan Ds 1998:35) betonar rapporten de
institutionella faktorernas betydelse när det gäller att bekämpa
och förebygga detta typ av brott. Bland annat påpekas det att
rättsväsendet måste bli bättre på att uppmärksamma hatbrotten och att kunskapen om hatbrottsligheten behöver bli bättre.
Mot bakgrund av rapportens resultat föreslås vidare att straff-
50     
skärpningsgrunden bör tillämpas i större utsträckning och att
samverkan med minoritetsorganisationer bör öka. Ytterligare
studier om hatbrott, framför allt brott som riktats mot homosexuella, har skrivits av Eva Tiby. Se särskilt Tiby, [2000].
Oroande uppgifter om hatbrott återfinns vidare i SÄPO:s rapport Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet [2002]. Enligt
rapporten har det organiserade nazistiska våldet riktat mot
invandrare minskat – men istället har antalet brott som är kopplade till främlingsfientlighet och begås av »vanliga« medborgare
ökat under år 2001. Detta tyder på att rasistiska hatbrott långt
ifrån alltid är politiskt organiserade, utan en betydligt mer spridd
företeelse.
Erfarenheter av diskriminering
Flera forskningsrapporter tyder på att personer födda i Afrika
och muslimer är utsatta för mer etnisk diskriminering än
andra. Arbetsmarknadsstatistik visar också personer som
invandrat från länder i Afrika har missgynnats mer än andra
grupper på svensk arbetsmarknad. Mot denna bakgrund är studien Afrikaner och svensk arbetsmarknad, av Kitimbwa Sabuni,
Inyang Eyoma och Lena Sawyer [2001] av speciellt intresse. Det
centrala empiriska materialet i studien utgörs av tolv intervjuer
med personer som i studien benämns »afrikaner«. Samtliga är
födda i ett afrikanskt land söder om Sahara. Studien innefattar
alltså inte nordafrikaner som enligt författarna kommer från
ett »annat kulturellt område«. De frågor som behandlas är »hur
de får jobb, vilka åsikter de har om varför afrikaner har svårigheter att hitta sysselsättning och vilka erfarenheter de själva har
av arbetssökande och arbete«.
Enligt studien omtalar många av de intervjuade att de blivit
»utsatta för diskriminering« – framför allt i »arbetsrelaterade
situationer«. Ännu mer uppseendeväckande är att alla intervjuade tog upp »diskriminering« som svar på frågan: »Afrikaner som grupp erfar en hög nivå av arbetslöshet – vad tror du
är skälet till det?« Sammantaget visar studien att afrikaner är
underrepresenterade i arbetslivet och att de helt är utestängda
från vissa arbetsplatser – ofta de med mer kvalificerade jobb
När det gäller orsaken till diskriminering hävdade de intervjuade att det främst berodde på att de är »afrikaner«, några
hävdade också att de diskriminerades därför att de är »muslimer«. Däremot, hävdar författarna, kan diskriminering inte
förklaras med hur afrikaner klarar sitt arbete:
Oviljan att anställa afrikaner kan inte förklaras med att de skulle
klara sig sämre i arbetet än andra. I de fall då personalansvariga
har förstahandserfarenheter av afrikaner i arbetslivet är deras
generella uppfattning positiv. Det finns inga skillnader mellan
52     
afrikaner och övriga i arbetsstyrkan som är relevant för hur
arbetet sköts. Därför är diskriminering av vägande betydelse för
att förklara afrikaners bristande arbetsmarknadsanknytning.«
[Sabuni m.fl. 2001, sid. 24.]
Författarna kommenterar resultatet att afrikaner som
grupp utsätts för diskriminering på följande sätt:
Att personer utsätts för diskriminering på grund av att de är afrikaner är förbryllande eftersom Afrika varken är en etnicitet eller
kultur, utan en hel kontinent. Diskrimineringen tycks baserad
på raskarakteriseringar och att människor från olika kulturer,
nationaliteter och etniciteter grupperas efter fysiska egenskaper
såsom mörk hudfärg eller klädval.« [Ibid., sid. 24.]
Enligt studien utgör fördomar, ibland i subtila och ibland
i påtagliga former, en betydande del av intervjupersonernas
uppfattning om varför de själva och andra afrikaner haft svårigheter med att finna arbete och om varför de, i den mån de
har jobb, främst arbetar inom underkvalificerade, lågavlönade
serviceyrken.
Även personaladministratörerna har intervjuats i studien
Afrikaner och svensk arbetsmarknad. Urvalet består av 102
företag och offentliga arbetsplatser i hela Sverige, med minst
200 anställda. Personaladministratörernas bild överensstämmer med den bild som finns bland personer födda i Afrika.
De flesta påstår visserligen att de själva är beredda att anställa
afrikaner (76 procent av de offentliganställda och 73 procent
av de privatanställda svarade att de skulle vilja se fler afrikaner på sina arbetsplatser), däremot tror flera att det är svårt
för afrikaner att få arbete på grund av att andra arbetsgivare
diskriminerar och missgynnar dem. Hela 82 procent hävdar
att diskriminering »ofta förekommer vid tillsättningar«. Nästan två femtedelar var också övertygade om att afrikaner är
mer diskriminerade än andra invandrargrupper.
Närmare bestämt anger personaladministratörerna följande skäl till att de tror att afrikaner blir utstötta på arbetsmarknaden:
• Folk är väldigt trångsynta och är tveksamma på grund av
att de har en annan hudfärg.
• Afrikaner är synligare och avviker mer än andra invandrare
och folk är rädda för det.
• Det kan finnas brist på kompetens.
• De kommer från en helt annan kultur
• De har svårt med språket och deras utbildningar är inte så
täckande som det krävs.
• De skiljer sig från oss. De ser mer exotiska ut.
  
53
De flesta personalansvariga tror att diskriminering ofta förekommer vid tillsättningar av lediga tjänster i Sverige. Det finns
en viss övervikt för den privata sektorn där 90 procent trodde
att diskriminering förekommer mot 74 procent i offentliga sektorn. Ingen trodde att diskriminering aldrig förekommer.
Personer födda i Afrika återfinns, enligt studien, oftare inom
den privata sektorn än inom den offentliga. Rapportförfattarna
drar slutsatsen att de offentliga arbetsgivarna är dåliga på att ta
sitt samhällsansvar, de är särskilda dåliga på att ha en personalstyrka som speglar befolkningssammansättningen i stort.
Diskriminerande myndigheter
Flera av de intervjuade i ovan nämnda studier ger särskilda
vittnesmål om att de utsatts för diskriminering av arbetsförmedlare. Så här berättar exempelvis Safia, en kvinna i trettioårsåldern från Somalia bosatt i Sverige sedan tre år:
Handläggaren sorterade ut de jobb hon trodde att jag inte skulle
vilja ha som en beslöjad somalisk kvinna – hon tog ifrån mig min
makt att bestämma själv över vilken sorts jobb jag skulle kunna
tänka mig att ansöka om. Jag blev inte frågad om jag skulle kunna
tänka mig att jobba som personlig assistent för en man. [Ibid., sid.
24.]
Istället för att Safia blev sedd som en individ och tillfrågad
om vilken form av miljö hon skulle vilja arbeta i och hur hennes religiösa tro kan tänkas styra hennes val av arbete, fattar
handläggaren besluten åt henne. Rapportförfattarna kommenterar:
Det här mötet är ett exempel på några av de svårigheter som kan
och brukar uppstå när handläggare saknar kompetens för att
arbeta med varierande populationer och när de ser på arbetssökarna som medlemmar av en etnisk och kulturell grupp, istället för som enskilda individer. /…/ Upplevelsen av att ha blivit
bemött på ett kränkande sätt kan påverka en människas känsla
av självförtroende, stolthet och samhörighet med Sverige, det i sin
tur kan ha återverkningar på deras tillvägagångssätt och motivation att söka och behålla arbeten. [Ibid., sid. 24.]
En annan av de intervjuade, Fatima som efter att ha arbetat
tjugo år som sekreterare på ett sjukhus förlorade sitt arbete och
därefter deltagit i en kurs för att öka sin sociala kompetens,
berättar att hon börjar må alltmer dåligt:
54     
När jag började jobba var jag stark, men efter allt det som hände
knäcktes jag psykiskt. Jag föll ihop och kunde varken sova eller
sluta gråta«. [Ibid., sid. 24.]
Enligt studien utgör fördomar, ibland i subtila och ibland
i påtagliga former, en betydande del av intervjupersonernas
uppfattning om varför de själva och andra afrikaner haft svårigheter med att finna arbete och om varför de, i den mån de
har jobb, främst arbetar inom underkvalificerade, lågavlönade
serviceyrken.
»Det är inte jag som diskriminerar«
Ytterligare en dimension av den etniska diskrimineringen
belyses av Refik Seners [2001] studie Röster om mångfald.
De personer han intervjuar – tolv arbetsledare, personalhandläggare och arbetsförmedlare i Stockholmsområdet
– anser genomgående att etnisk diskriminering fortfarande
är ett stort problem på arbetsmarknaden. Samtidigt hävdar de
intervjuade att den direkta diskrimineringen allt oftare ersatts
med indirekt och mer subtil diskriminering. Hur detta ska
tolkas beskrivs på följande sätt:
I enskilda samtal med arbetsförmedlarna tar arbetsgivarna
numera öppet avstånd från etnisk diskriminering men hänvisar
till ›grabbarna på golvet‹ eller till ›kundernas reaktioner‹, när de
motiverar ett avslag till en meriterande sökande med utländsk
bakgrund. Även en del irrelevanta språkkrav som ›felfri svenska,
flytande svenska‹ och krav på ›svensk social kompetens‹ används
i vissa fall i diskriminerande syfte.« [citerat ur Integrationsverket
2001, sid. 126.]
Om förskjutningen från öppen diskriminering till indirekt
och subtil diskriminering stämmer – Seners empiriska underlag är för litet för att dra någon generell slutsats – kommer det
bli svårare att motverka diskriminering med hjälp av lagen
mot etnisk diskriminering. En konsekvens är att det då också
behövs andra åtgärder, framför allt förändringar av normer
och regelsystem i syfte att förhindra och förebygga etnisk diskriminering.
En intressant slutsats i Sener [2001] är att etnisk diskriminering leder till att personer med utländsk bakgrund ibland
avstår från att söka arbete för att skydda sig mot att bli diskriminerade.
  
55
Upplevd diskriminering
En väg att studera etnisk diskriminering är att sätta fokus på
»upplevelsen« av diskriminering. Anders Lange, professor vid
CEIFO har haft upplevelser av diskriminering som utgångspunkt för sin forskning. I strikt bemärkelse har dock Lange
inte i första hand undersökt upplevd diskriminering, utan rapporter om personer som utsatts för kränkande bemötande och
behandling. Om invandrare har råkat ut för sådan kränkande
behandling har slutsatsen dragits att det handlar om fall av
etnisk diskriminering/rasism.
Under perioden 1994–1998 har Lange, på uppdrag av
Ombudsmannen mot etnisk diskriminering, genomfört fyra
undersökningar. Under denna tidsperiod har sammantaget
4 402 immigranter med ursprung i 19 länder fått svara på ett
batteri av frågor. Materialet har därefter bearbetats av SCB.
Langes forskning finns publicerad i en rad rapporter, men två
av dem tar ett samlat grepp över undersökningarna under hela
tidsperioden 1994–1998 [Lange, 1999, Lange, 2000].
Langes studier visar att upplevelserna av etnisk diskriminering inte genomgått några större förändringar under den
undersökta perioden. Det betyder i sin tur att de olika studierna kan slås samman, vilket ger ett starkare statistiskt underlag
för andra slutsatser (däremot har enkätfrågorna något förändrats mellan de olika undersökningarna, vilket betyder att de
inte är fullständigt jämförbara).
Lange har ställt frågor om upplevelsen av etnisk diskriminering vid sjutton olika situationer:
• ej fått sökt jobb,
• förbigången på arbetet,
• trakasserier i arbetet,
• illa behandling på arbetsförmedling,
• nekad lägenhet/hus,
• illa behandlad i skolan,
• trakasserier av grannar,
• hot, trakasserier på gatan mm,
• utsatt för våld/brott,
• ej insläppt på restaurang,
• ej fått lån/kredit,
• illa behandling i affär,
• ej insläppt i affär,
• illa behandling på försäkringskassan,
• illa behandling av polis,
• illa behandling inom sjukvården,
• illa behandling av socialtjänsten.
Langes inledande slutsats är att upplevelserna av diskriminering är »skrämmande, även om man reserverar sig för feltolk-
56     
ningar, överkänslighet, överdrifter med mera« [Lange 2000, sid.
92].
När förekomsten av olika former av upplevd diskriminering
jämförs dras nästa fundamentala slutsats: »/…/ den mest intensiva diskrimineringen upplevs i samband med att man söker
arbete« [Lange 2000, sid. 94]. Hela 33 procent av de personer
som ingått i Langes undersökningar uppger att de inte fått ett
arbete som de sökt på grund av etnisk diskriminering.
Även på en annan punkt finns emellertid en lika hög andel
av upplevd etnisk diskriminering. 33 procent av personerna i
undersökningarna uppger att de utsatts för hot eller trakasserier på offentlig plats. Även detta är en alarmerande siffra.
Därefter följer upplevd diskriminering enligt följande skala:
26 procent anser att de blivit utsatta för trakasserier i arbetet, 19 procent anser att de blivit trakasserade av grannar, 18
procent anser att de blivit illa behandlade i skolan, 18 procent
anser att det blivit förbigångna i arbetet och 16 procent anser
att de blivit illa behandlade på arbetsförmedlingen.
De minst vanliga formerna av upplevd etnisk diskriminering är att inte ha blivit insläppt i affär (2 procent), att ha blivit
utsatt för våld/brott (7 procent) samt att inte fått lån eller kredit (12 procent).
Lange delar in de olika formerna för upplevd diskriminering
i områdena diskriminering i arbetslivet, diskriminering vid
kontakter med myndigheter med mera och diskriminering på
publika arenor. Utifrån den indelningen visar Lange att det
finns stora variationer i upplevd diskriminering beroende på
ursprungsland. Upplevelsen av diskriminering i arbetslivet är
vanligast bland personer födda i Afrika. Andra som ofta upplever denna diskriminering är i ordningsföljd personer födda
i Iran, Etiopien och Irak. De som mest sällan upplevt diskriminering i arbetslivet är personer födda i Danmark, Finland,
Jugoslavien, Indien och Vietnam.
Enligt Langes statistik rapporterar oftare invandrade män
att de blivit utsatta för etnisk diskriminering i arbetslivet än
invandrade kvinnor, undantaget gäller kvinnor födda i Kina
och Vietnam, dessa grupper är dock små och det statistiska
underlaget därför bristfälligt.
Upplevd diskriminering i kontakten med myndigheter är
vanligast bland övriga afrikaner (etiopier utgör en egen kategori i statistiken, därav benämningen), därefter följer personer
födda i Iran, Turkiet, Etiopien och Irak. Minst vanlig är denna
upplevelse av diskriminering bland personer födda i Danmark,
Finland, Polen, Kina och Thailand.
Även upplevd diskriminering på publika arenor är vanligast
inom gruppen övriga afrikaner. Därefter följer personer födda
i Iran, Etiopien, Turkiet, övriga Latinamerika (chilenare utgör
  
57
en egen kategori i statistiken, därav benämningen) och Chile.
Minst vanlig är denna upplevelse av diskriminering bland personer födda i Danmark, Finland, Polen, Jugoslavien och Vietnam [Lange, 2000].
Den sammantagna bilden av upplevd diskriminering, där
alla faktorer vägs samman, visar att den mest utsatta gruppen
är personer födda i övriga Afrika, därefter kommer personer
födda i Iran, Etiopien, Turkiet och övriga Latinamerika. Minst
utsatta är personer födda i Danmark, Finland, Polen, Jugoslavien och Vietnam.
Att personer födda i Danmark och Finland upplever en
relativt liten grad av etnisk diskriminering är inte förvånande,
främlingsfientlighet och rasism riktar sig framför allt mot
utomnordiska och utomeuropeiska invandrare. Däremot är det
överraskande att personer födda i Kina och Vietnam anger att
de upplever betydligt mindre diskriminering än personer födda
i Afrika, Latinamerika eller i ett arabland. Lange har ingen förklaring till denna skillnad [Lange, 2000].
Upplevd diskriminering är emellertid inte enbart en företeelse bland utomeuropeiska invandrare, slår Lange fast i en
annan studie [Lange, 1999]. I den pekar han bland annat på att
grekiska män är en grupp som särskilt ofta anser att de inte fått
arbete på grund av sin etniska tillhörighet.
När det gäller upplevelsen av diskriminering i arbetslivet
rapporterar både de med hög utbildning och de med låg
utbildning att de upplevde mer diskriminering än de med
medelhög utbildning (sambandet är därmed U-format). Män
rapporterar om mer diskriminering än kvinnor och de som
bor i storstad känner sig mer diskriminerade än de som bor på
annat håll. Vistelsetiden i Sverige har inte någon effekt på rapporterad diskriminering.
När det gäller upplevd diskriminering i kontakt med myndigheter förefaller ålder vid undersökningstillfället, kön samt
ålder vid ankomsten till Sverige att sakna betydelse. Beträffande
upplevd diskriminering på publika arenor har ålder, utbildning
eller ålder vid ankomsten inte någon större betydelse. De yngre
rapporterar något mer diskriminering än de äldre, män mer än
kvinnor och de som är bosatta i storstadsområdena mer än de
som är bosatta i andra delar av landet.
Lange påvisar också vissa särarter beroende på ursprungsland, bland annat hävdar han att de chilenare som var yngre
vid ankomsten till Sverige rapporterar »markant« mera diskriminering än de som var äldre vid ankomsten [Lange, 2000].
I summeringen understryker Lange återigen de stora skillnaderna i upplevd diskriminering beroende på ursprungsland:
Det är viktigt att understryka att i samtliga tre domäner [upplevd
58     
diskriminering i arbetslivet, i kontakten med myndigheter och på
publika arenor, författarnas anmärkning] framträder tillhörighet till de arton etniska/nationella/övriga kategorierna som den
»starkaste« faktorn. Detta kan uttryckas på så sätt att när inverkan
från de övriga kännetecknen hålls under statistisk kontroll, är
grupptillhörighet den egenskap som bäst ›förutsäger‹ skillnaderna
i upplevd diskriminering inom de tre domänerna. Samma sak gäller måttet på total upplevd diskriminering.« [Lange 2000, sid. 104]
När det gäller förtroendet för myndigheterna uppvisar
Langes studier stora variationer mellan personer från olika
ursprungsländer. Sålunda hyser endast 21 procent av personer
födda i Iran och 33 procent av personer födda i Chile förtroende för arbetsförmedlingen, medan 61 procent av personerna
födda i Libanon och 48 procent av dem som är födda i Irak
hyser förtroende för arbetsförmedlingen.
Däremot finns inget tydligt samband mellan i vilken omfattning en invandrargrupp (med samma ursprungsland) är
arbetslösa och huruvida de har förtroende för arbetsförmedlingen. Det är följaktligen inte säkert att »negativa« besked på
arbetsförmedlingen leder till att förtroendet minskar. Eller
omvänt, även inom vissa invandrargrupper där relativt många
har fått arbeten genom arbetsförmedlingen kan förtroendet
vara lågt. (För utgångspunkter till alternativ arbetsförmedling,
se Carling med flera, [2001].)
I ytterligare en rapport har Lange undersökt förekomsten
av etnisk diskriminering bland samer [Lange, 1998]. Resultaten överensstämmer i stora drag med den upplevda diskrimineringen bland invandrare. Av de 372 samer som svarat
på undersökningens frågor uppger var tredje att de under
det senaste året blivit utsatta för nedsättande tillmälen som
»lappjävel« eller liknande, var femte uppger att han eller hon
blivit förolämpad eller trakasserad i arbetslivet och var sjätte
uppger att de blivit utsatta för hot, förolämpningar eller trakasserier på offentlig plats. Sammantaget är männen mera utsatta
än kvinnorna, framförallt i Norrbottens län.
En slutsats av Langes studie av upplevd diskriminering bland
samer är att etnisk diskriminering förekommer inte bara bland
invandrargrupper utan även bland andra etniska minoritetsgrupper. Det betyder i sin tur att lång vistelsetid i Sverige och
att invandrare förvandlas till andra-, tredje- eller fjärdegenerations invandrare inte är någon garanti för att den etniska diskrimineringen kommer att upphöra.
  
59
Rasism i Sverige
En annan fråga i Langes studier gäller huruvida personerna i
undersökningarna anser att Sverige i »åtminstone viss mån är
rasistiskt«. Totalt sett instämmer 66 procent av de tillfrågade i
påståendet att Sverige är åtminstone i viss mån rasistiskt.
Ett intressant faktum är att uppfattningen att Sverige i viss
mån är rasistiskt skiljer sig markant mellan personer med olika
ursprungsländer. De som oftast anser att Sverige i viss mån är
rasistiskt är personer födda i Indien (78 procent), Finland (77
procent), Chile (75 procent), Grekland (75 procent) och Thailand (73 procent). De som mest sällan anser att Sverige i viss
mån är rasistiskt är personer födda i Irak (38 procent), Libanon
(47 procent), araber (51 procent), Jugoslavien (59 procent och
Afrika (64 procent).
Utöver Langes rapporter finns en rad studier om hur rasism
kan bemötas och bekämpas. De studier som särskilt kan
rekommenderas är de som är skrivna av Heléne Lööw, AnnaLena Lodenius och Stieg Larsson. Se särskilt i Lööw [2001,
2000, 1997 och 1990], dessutom Lodenius [1999, 1997a och
1997b], Larsson & Lodenius [1994] samt Larsson & Ekman
[2001]. En spännande studie om att bemöta främlingsfientlighet och rasism är Lema [1996], för vidare studier på samma
tema se även Wahlström [2001] och Högberg [2000]. En studie
som handlar om hur man kan förebygga rasism och etnisk diskriminering i grannskapet i ett litet samhälle är Sander [1999].
För att förebygga etnisk diskriminering och rasism på Europanivå, se Wrench [1996].
I två studier av Integrationsverket analyseras rasismens och
den etniska diskrimineringens följder. I studien Utanför demokratin? – Marginaliseringens politiska konsekvenser, skriven av
Magnus Dahlstedt, [2000] är utgångspunkten deltagandet i
politiken med anledning av det minskande valdeltagandet
bland invandrare. Antologin Törnrosalandet – om tillhörighet
och utanförskap [Integrationsverket 2001b] innehåller flera
bidrag om diskriminering och rasism.
Diskriminering och stigmatisering
Benägenheten att tolka utanförskap och särbehandling som
effekt av diskriminering är långt ifrån självklar bland invandrare. Det tycks också finnas en vilja att förneka och förtränga
att man har blivit utsatt för diskriminering. I studien Invandrare och tjänsteman [de los Reyes 1997] visas nästan genomgående en stark motvilja att tolka särbehandling och även
kränkande attityder som diskriminering. Undersökningen visar
även att en viktig anledning till detta var att toleransen för att
60     
bli särbehandlad, förbigången eller trakasserad var hög. Tröskeln är hög och många är beredda att acceptera olika grader av
särbehandling utan att betrakta det som diskriminering.
Diskriminering brukar alltför ofta kopplas till individuella
egenskaper. Förnekandet av diskrimineringen kan därför
även ses som ett sätt att undvika den stigmatisering som kan
förknippas med rollen som diskriminerad. Att erkänna att
man har blivit diskriminerad kan upplevas som skamligt eller
degraderande. I likhet med andra typer av diskriminering och
särbehandling, som till exempel den som sker på basis av kön
eller på grund av funktionshinder, finns det en tendens hos den
utsatta individen att uppleva diskrimineringen som resultat av
egna brister och tillkortakommanden. Bakom viljan att förneka
rollen som diskriminerad finns det därför inte sällan en implicit acceptans av diskrimineringsmekanismer och internaliseringen av rollen som »den andre«.
Individernas förnekande kan också vara kopplat till omgivningens uttalade eller outtalade acceptans för olika former av
kränkande särbehandling eller trakasserier. Den etniska ordningen utgör i sådana fall en outtalad hierarki som inte ifrågasätts i praktiken. Individen riskerar i sådana fall att utsättas för
en dubbel kränkning, dels av förövaren och dels av en accepterande omgivning.
Kön och etnisk diskriminering
Analyser som fokuserar på intersektionen (samspelet) mellan
kön- och etnisk diskriminering har inte varit ett prioriterat
forskningsområde i Sverige. Jämställdhetsforskningen har i
regel förbisett den etniska differentieringen och den traditionella invandrarforskningen har karakteriserats av en påfallande
könsblindhet. Forskare som har sin utgångspunkt i ett intersektionalitetsperspektiv lyfter fram hur den simultana effekten
av klass, kön och etniska kategoriseringar skapar underordning
och förtryck i dagens samhälle. I boken Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass och etnicitet i det postkoloniala Sverige [de los
Reyes, Molina & Mulinari 2002], presenteras en rad teoretiska
utgångspunkter och empiriska exempel om ett perspektiv som
integrerar klass, kön och etnisk baserat förtryck.
Jämställdhet och etnisk diskriminering
Avsaknaden av ett etnicitetsperspektiv är särskilt påtaglig i
jämställdhetsarbetet. Även om rätt till egen försörjning sedan
länge varit en central jämställdhetsfråga sätts den sällan i relation till den diskriminering som hindrar kvinnor särskilt från
utomeuropeiska länder från att få jobb och uppnå ekonomisk
oberoende.
Forskningen har visat hur kön och etnisk diskriminering
samverkar inom vitt skilda samhällsarenor. Arbetssökande
kvinnor med invandrarbakgrund, oavsett utbildning och
arbetslivserfarenheter, hänvisas till åtgärder som i stället för
att förbättra deras chanser på arbetsmarknaden binder dem
till traditionella kvinnouppgifter (sömnad och matlagning)
eller till klassiska kvinnoyrken (t.ex. inom vården) [Thomsson
2002]. En underliggande föreställning är att invandrade kvinnor inte uppfyller det moderna arbetslivets krav på yrkeskunskap och inte behärskar sociala koder.
62     
Förutfattade meningar om att kvinnorna hindras av sina
män från att engagera sig i arbetslivet eller i föreningsverksamhet förekommer ofta. Ett annat uttryck för dessa föreställningar
är att kvinnorna förväntas vilja vara hemma för att ta hand om
sina barn och äldre anhöriga i högre grad än svenskfödda kvinnor [Johansson 2000]. En uppfattning som i förlängningen
leder till att tillgången på välfärdstjänster är lägre i invandrartäta områden än den genomsnittliga.
Kvinnors (och mäns) rätt att inte diskrimineras på grund av
etniskt ursprung, nationalitet eller hudfärg är en fråga som ofta
förbises i jämställdhetssammanhang. I en sammanställning
av regeringens jämställdhetsinsatser under perioden mellan
2000– mars 2002 framgår det att merparten av jämställdhetsarbetet inte tar hänsyn till den etniska differentieringen och inte
heller till situationer där både könsdiskriminering och etnisk
diskriminering interagerar. Förekomsten av rasism och etnisk
diskriminering gör behovet av en integrerad syn på kön- och
etnisk diskriminering till en viktig fråga för forskare och praktiker.
Forskning om kön, etnicitet och jämställdhet behandlas även
i ytterligare studier, [de los Reyes 1998, 2001], [de los Reyes &
Molina 2002] [Mulinari 2002], [Thomssom 2002], [Knocke
1986, 1994] samt [Knocke & Ålund 1993].
Somaliska och irakiska kvinnors
erfarenheter av diskriminering
Det finns inom forskningen en rad exempel som belyser hur
kvinnors utsatthet påverkas av invandrarstatus och könstillhörighet. I Wingborg [1998] intervjuas kvinnor som invandrat
till Sverige från Somalia och Irak. De intervjuade kvinnorna är
samtliga utan sysselsättning, antingen beroende på att de är
arbetslösa eller utanför arbetskraften.
Kvinnorna med somaliskt ursprung får frågan varför de tror
att så många kvinnor inom deras etniska grupp saknar arbete.
(Intervjuaren lämnar inga alternativa svarsalternativ utan kvinnorna får fritt formulera sina svar.) Några av de vanliga svaren
är följande:
• En återkommande förklaring är att den somaliska gruppen
har ytterst få sociala kontakter »in i det svenska samhället«.
Flera av de intervjuade hävdar att kontakter är avgörande för
att få jobb och att det »inte hjälper att besöka arbetsförmedlingen«.
• Nästan samtliga intervjuade som har sökt ett arbete uppger
att arbetsgivaren blivit skeptiska till dem på grund av att de
saknar svenskt medborgarskap. Flera hävdar också att det
    63
»bara är somalier« som får denna typ av frågor av arbetsgivare när de söker arbeten. Det är dock svårt att visa att
arbetsgivarna fäster vikt vid medborgarskap bara för att de
frågar arbetssökande somalier om medborgarskap.
• Några berättar att de aldrig besökt ett kontor och därför
också varit rädda för att besöka arbetsförmedlingar och
postkontor i Sverige.
• Ett vanligt men överraskande svar på frågan varför många
somalier befinner sig utanför arbetsmarknaden är att
»Somalia har blivit helt förstört«, »det finns inget kvar av
vårt land« etc. Tanken hos de intervjuade förefaller att vara
att människor som kommer från svåra förhållanden också
ofta får det svårt i det land som de kommer till.
• Flera av kvinnorna har en viss arbetslivserfarenhet från
Somalia – de flesta av dessa har arbetat med småskaligt jordbruk och handel (i butiker, med gatuförsäljning etc). Många
av de intervjuade hävdar dock att denna typ av arbeten inte
finns i Sverige, att hela den svenska arbetsmarknaden ser
dramatiskt annorlunda ut än den i Somalia och att de därför
inte har nytta av sin tidigare arbetslivserfarenhet.
• Flera av kvinnorna från Somalia säger att de och deras familjer inte har möjlighet att starta egna företag, främst därför att
de inte har tillgång till något grundkapital.
• Nästan alla de intervjuade menar att invandrare från Somalia är diskriminerade på den svenska arbetsmarknaden och
i samhället i stort. Diskrimineringen kommer, enligt de
intervjuade, inte bara från »svenskar« utan också från »andra
invandrargrupper«. [Wingborg 1998, sid. 24.]
I stort sett alla av de intervjuade kvinnorna hänvisar specifikt till att de upplever sig som diskriminerade av det svenska
samhället. Notabelt är också att flera andra förklaringar som de
lämnar till att de har svårt att få arbete också kan handla om
diskriminering, exempelvis bemötandet från svenska myndigheter och svårigheten att erhålla svenskt medborgarskap.
När kvinnorna med ursprung i Somalia får följdfrågor om
diskriminering nämner de särskilt ofta etnisk diskriminering
på grund av att de bär slöja. Så här berättar tre av kvinnorna:
• »En somalisk väninna till mig fick ett praktikjobb inom äldreomsorgen i Danderyd. Efter praktiktidens slut blev hon
erbjuden en fast anställning av föreståndaren. Villkoret var
dock att hon slutade att använda slöja i arbetet. Anhöriga till
patienterna hade klagat på att hon använde slöja. Eftersom
hon inte ville sluta att bära slöja fick hon inte arbetet.«
• »Jag kunde få en ALU-tjänst som elevassistent på en skola,
Men jag fick reda på att eleverna kanske inte skulle uppskatta
om jag bar slöja, därför tackade jag nej till erbjudandet.«
64     
• »Jag har hört talas om ett städbolag som anställer invandrarkvinnor. Men det är inget för mig. De tillåter inte niqab (en
form av slöja, vår anm.) i arbetet.« [Ibid., sid. 26.]
De intervjuade kvinnorna från Irak har en större variationsbredd i svaren än kvinnorna från Somalia. Men även dessa
kvinnor pekar genomgående på upplevelsen av diskriminering.
De anser att den förekommer både på ett individuellt plan,
exempelvis i form av att de blir bortsorterade i rekryteringsprocesser i arbetslivet, men också i from av strukturer som
missgynnar dem – utbildning förbättrar inte deras position, de
får inte räkna utbildning från Irak som en merit etc.
Könsperspektivets etniska blindhet
och stigmatisering av invandrare
Sedan 1970-talet har invandrarnas – kvinnors och mäns – förhållningssätt gentemot jämställdhet varit ett återkommande
tema när skillnader mellan den svenskfödda och utlandsfödda
befolkningen diskuteras. Många forskare har uppmärksammat hur debatten om hedersmord, patriarkaliska familjer och
»utsatta flickors« situation har öppnat dörren för en diskurs
som i media och bland myndigheter placerar invandrare utanför (den svenska) jämställdhetens gränser. Svenskhet har därmed kommit att associeras till ett land och till en kultur som
erbjuder en unik frizon från könsförtrycket [de los Reyes &
Molina 2002].
Avsaknaden av forskning som integrerar ett kön och etnicitetsperspektiv har medfört att vi saknar viktig kunskap om hur
den etniska diskrimineringen ökar kvinnors utsatthet. T.ex. har
frågan om hur olika former av manlig överordning samarbetar
för att vidmakthålla kontrollen över kvinnorna inte fått gehör
bland jämställdhetsförespråkare. Inte heller har forskarsamhället intresserat sig för att skaffa kunskap om den utsatthet som
härrör från diskriminerande strukturer i arbetslivet, rättväsendet, skolvärlden, inom välfärdsinstitutioner m.m.
Olikhet och diskriminering
Förekomsten av diskriminerande attityder, handlingar och
avsikter har som nödvändig utgångspunkt en föreställning
om att människor »är olika« och att denna olikhet kan avläsas som etnisk tillhörighet, nationalitet eller fenotypiska drag.
Därmed blir diskriminering i huvudsak en fråga om attityder
och individuella handlingar mellan aktörer vars position och
möjligheter, vare sig man är offer eller förövare, varken ifrågasätts eller problematiseras. Ytterligare en följd av detta är
att materiella omständigheter, maktpositioner, ideologiska
ställningstaganden och institutionella villkor som bidrar till att
skapa och vidmakthålla olikheter mellan människor och grupper av människor sällan blir föremål för diskussion. Däremot
är etiska ställningstaganden (människovärdet ska respekteras),
ekonomiska resonemang (diskriminering innebär ett slöseri
med resurser för individen och samhället) eller till och med
pragmatiska argument (jag har ingenting mot invandrare men
mina kunder är inte mogna för dem än) vanligt förekommande
när diskriminering förs på tal.
Under de senaste åren har en rad forskare i Sverige ifrågasatt premisserna för ett etnicitetsperspektiv som tar olikheter
mellan olika grupper för givna. Utgångspunkten är att etniska
olikheter konstrueras utifrån en maktstruktur som särskiljer
individer och grupper av individer i föreställda etniska identiteter som konstrueras i analogi med klass och kön.
Diskriminering på etnisk basis har blivit en bestående
del av arbetsmarknadsstrukturer, arbetets organisering och
samhällslivets olika områden. Materiellt kan vi konstatera att
förekomsten av diskriminering resulterar i ett systematiskt
underläge i arbetslivet, i boendet, i politiken. Vi kan också se
diskrimineringens effekter i den kränkande särbehandling som
invandrade personer kan utsättas för inom rättsväsende och
välfärdsinstitutioner. Därtill kan vi konstatera diskrimineringens effekter när det gäller olika gruppers trygghet, tillhörighet
66     
och berättigande i samhället. Men diskrimineringen skapas
också diskursivt, det vill säga genom berättelser och sätt att
tala om invandrare som dels särskiljer dem som grupp och dels
definierar gruppen som underlägsen. Det är i denna konstruktion av invandrare som de (underlägsna) andra som vi kan
finna den ideologiska legitimitet som möjliggör förekomsten
av diskriminering i vardagen, i rutiner, värderingar och normer
hos helt vanliga människor.
Mångfald och diskriminering
Olikhetsskapandet är enligt de los Reyes som har skrivit boken
Mångfald och differentiering [2001], en förutsättning för diskriminering. Det är en del i konstruktionen av en idealiserad
svenskhet som legitimerar rådande ojämlikhet i etniska relationer. När det gäller konstruktionen av invandrare som »den
andre« identifierar författaren tre fält där diskursen om etnisk
olikhet utformas och institutionaliseras: Kompetens, organisationskultur och jämställdhet. Inom dessa fält blir olikheter
mellan »svenskar« och »invandrare« till en normaliserad praxis
och till en tolkningsram att förhålla sig till individer och grupper. Dessa etniska markörer har stor betydelse för såväl utestängning som underordning i arbetslivet.
Samtidigt som invandrarnas kulturella olikhet definieras
inom dessa områden, skapas en bild av svenskhet som en
norm och som en överordnad position inom en maktstruktur.
Diskursen skapar således inte bara olikheter utan även en rangordning. Anonymisering och nedvärdering blir oumbärliga
instrument för att skapa skillnad men även för att konstruera
en berättelse som bekräftar föreställningar av svensk överlägsenhet. Diskursen om kulturella olikheter som manifesteras i
relation till kompetens i arbetslivet, organisationskulturen eller
jämställdhet mellan kvinnor och män är uttryck för en social
praxis som etablerar hierarkier och återskapar en rangordning
mellan överordnad/svensk och underordnad/invandrare. Makten att utforma diskursen har förbehållits den svenska offentligheten och det är kanske detta, diskursens ensidiga konstruktion, som tydligast illustrerar underordningen av »de andra«.
Det finns även andra etniska markörer som kategoriserar
och skapar olikheter. Att kodifiera kompetens, organisationskultur och jämställdhet i etniska termer sätter dock ljuset på
strategiska aspekter i dagens arbetsorganisationer genom att
markera värderingar och prioriteringar för morgondagens
arbetsliv. Det är just dessa strategiska aspekter som kommer att
bli avgörande i en situation då det inte bara är arbetskraftbristen som framkallar en öppnare attityd och jämlika villkor för
alla oavsett kön eller etnisk bakgrund
   67
»Kompetensbrist«, »kulturellt avstånd«
och konstruktionen av den andra
Katarina Mattsons avhandling (O)likhetens geografier [2001] är
en diskursanalytisk granskning av det författaren kallar »kompetensbristdiskursen« som framförs bland annat i Brommé,
Bäcklund, Lundh & Ohlsson, Varför sitter »brassen‹ på bänken?
eller Varför har invandrarna så svårt att få jobb? [1996] och i
Brommé, Bäcklund, S-märkt [1998]. Mattsson analyserar följderna av att betrakta de egenskaper och kompetenser som idag
efterfrågas i arbetslivet som kultur- och Sverigespecifika. Hon
menar att kompetensbristdiskursen använts för att flytta undan
frågan om etnisk diskriminering från den politiska dagordningen. Hon hävdar vidare att de generaliserade skildringarna
av Sverigespecifikt humankapital som »något som svenskar
självklart har och ickevästerländska invandrare självklart inte
har« utgår från »kulturrasistiska antaganden« därför att försöken att precisera teorins innehåll antingen blir intetsägande
eller ett uttryck för stereotypa föreställningar om svenskhet.
En annan central karakteristik av kompetensbristdiskursen är
enligt Mattsson att den är kulturessentialistisk, det »Sverigespecifika framställs som oåtkomligt för de Andra« oavsett hur
långt tid man har varit i Sverige.
Det är en paradox och motsättning inom kompetensbristdiskursen att å ena sidan sägs personliga egenskaper vara högt värderade
på dagens arbetsmarknad och rekryteringen anses vara individualiserad. Å andra sidan antas att kompetensen har blivit mer kulturellt färgad och att invandrare kollektivt saknar en rad viktiga
egenskaper. I diskursen finns inget utrymme för invandrare att ha
en individuell kompetens, utan att den kan uppskattas av forskare
utifrån uppgifter om nationalitet. [Mattsson 2001, sid. 78.]
Rasism, den andra och offentliga diskurser
Kulturgeografen Mekkonen Tesfahuney [1998] analyserar i
Imag(in)ing the Others, Migration, Rasism and the discursive
construction of Migrants hur kategorin »invandrare« konstrueras som grupp genom språket, retoriken och symboliska bilder som ger upphov till en problemfylld och stigmatiserande
föreställning av den invandrade befolkningen. Två diskursiva
fält studeras. Tesfahuney fokuserar för det första på retoriken
kring den internationella immigrationen till Sverige och den
underliggande föreställning om en invasion från länderna
utanför Europa som ett hot för det västerländska samhället i
allmänhet och den svenska nationen i synnerhet. Empiriska
belägg som i motsats till detta påvisar att migrationsflöden från
68     
fattiga länder till Europa klart understiger såväl den inomeuropeiska migrationen som den som sker mellan länderna i tredje
världen, förmår inte förändra associationen mellan utomeuropeiska invandrare och hotbilden mot den västerländska kulturen. För det andra granskar författaren opinionsundersökningarnas roll i konstruktionen av svenskhet och invandrarskap
som två åtskilda och dikotoma sociala identiteter. Författarens
analys visar att majoritetssamhällets makt över språket och
berättelsens form är viktiga redskap i underordningsprocessen
inte minst genom att monopolisera rollen som subjekt under
det att invandrarna görs till föremål för undersökningar, definitioner, åtgärder etc.
Boendesegregering och rasism
Irene Molina [1997] diskuterar i Stadens rasifiering – Etnisk
boendesegregation i folkhemmet, boendesegregeringen i Sverige
utifrån en särskiljandeprocess som institutionellt, ekonomiskt
och ideologiskt placerar invandrade grupper i en underordnad
position i samhället. Molina visar att boendesegregering inte
är ett övergående fenomen utan att den har blivit ett strukturellt drag i svenska städer. Den modell av etnisk boende som
uppstår i det svenska folkhemmet kan inte betraktas som ett
övergående problem som i huvudsak kan relateras till anpassningssvårigheter under en introduktionsperiod i landet. Den
etniska rangordningen i boendet har tydliga ideologiska konnotationer. Författaren hävdar att ideologiska, diskursiva och
politiska ställningstaganden som baseras på föreställningar
om ras bör synliggöras och problematiseras. Det finns osynliga
barriärer och diskriminerande mekanismer på bostadsmarknaden associerade till dessa föreställningar som bidrar till att
cementera det segregerade boendet. I avhandlingen riktas kritik mot föreställningen att etnisk boendesegregation skulle vara
resultatet av invandrares egna bostadsval. Molina är kritisk till
kulturalistiska förklaringar till boendesegregering och hennes
undersökning visar att stigmatisering på grund av föreställningar om kulturell olikhet och rasskillnader inte bara drabbar
individer och grupper av individer utan även nutida svenska
städers rumsliga utformning.
Vuxenutbildning och
konstruktionen av den andra
Ali Osman [1999] har i The Strangers Among Us. The social
Construction of Identity in Adult Education undersökt de
stigmatiserande följderna av den officiella diskursen om mul-
   69
tikulturalism inom vuxenutbildningen. Konstruktionen av
differentierade identiteter utifrån föreställningar om likhet
och särart mellan invandrare och svenskar leder i praktiken
till fördomsfulla attityder och avståndstagande mellan dessa
båda grupper. Osmans empiriska studier bekräftar hur internaliserade uppfattningar om kulturell likhet eller särart blir till
identitetsgrundande kriterier och referensram för samspelet
mellan svenskfödda och invandrare. I likhet med Tesfahuney
konstaterar Osman diskursens betydelse för kategoriseringen
av invandrare som främlingar och för den sociala konstruktionen av »den andra«.
»Den andra« inom facket
Anders Neergaard [2002] i Fackföreningsrörelsen och rasifieringen av arbetsmarknaden analyserar konstruktionen av »den
andra« utifrån fackföreningsrörelsens roll i rasifieringen av
arbetsmarknaden. Med rasifiering menas den process som
utifrån föreställningar om ras och etnicitet skapar skillnader
och vidmakthåller överordnings- och underordningsrelationer i samhället. Neergaard visar att olika former av utestängningspraktiker har använts för att skydda redan organiserade
arbetare mot grupper som sökt sig till (eller redan deltagit
på) arbetsmarknaden. Fackföreningsrörelsens exkluderingsstrategier diskuteras mot bakgrund av olika rationalitets- och
legitimitetsgrunder för detta handlande, och särskilt i relation
till grundläggande idéer om solidaritet och inkludering. Analysen visar hur fackföreningsrörelsens inkludering av invandrare
ofta kombineras med strategier för underordning. Författaren
menar samtidigt att det är omöjligt att diskutera denna samhälleliga organisationsprincip utan att relatera den till frågor
och klass och socialt kön.
Med utgångspunkt i ideologibegreppet analyserar Diana
Mulinari [2002] de svenska fackföreningarnas förhållningssätt
till invandrade medlemmar. Invandrare ses som ett problem
och som en börda för facket, som mindre kunniga, mindre
engagerade och mer kaotiska. Dessa representationer kan
namnges och tolkas i former av ideologiska processer som
syftar till att, genom ett antal diskurser, mystifiera eller dölja
den verkliga sociala relationen mellan olika fraktioner av den
svenska arbetarklassen. Trots frånvaron av öppen rasism menar
författaren att det är mycket som tyder på att den svenska
fackföreningsrörelsens diskurser och praktiker i förhållande
till invandrade grupper och i konstruktionen av den fackliga
världsbilden, uppvisar en hög grad av rasism.
Rasism och diskriminering
Kopplingen mellan etnisk diskriminering och rasism diskuteras av flera författare och i det intervjumaterial som presenteras
kommer rasism och rasistiska föreställningar ofta på tal. Hur
ser relationen ut mellan dessa företeelser? Kan det förekomma
diskriminering utan rasistiska föreställningar? Är all diskriminering rasistisk?
Rasism eller främlingsfientlighet?
Det är viktigt att särskilja mellan dessa begrepp menar många
forskare. Charles Westin anser att det är olyckligt att begreppet
rasism används som synonym till främlingsfientlighet eftersom
det urvattnar begreppets innehåll:
Medan rasism i ordets ursprungliga mening beskriver en ideologi
som innebär rasmässigt överlägsenhet, hänför sig främlingsfientlighet till en psykologisk attityd hos en individ som i större eller
mindre grad är förtöjd i ett etnocentrisk förhållningssätt [återgiven i Ds 1998:35, sid. 98–99].
Enligt Arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga rasistiskt och annat etniskt relaterat våld kan begreppen
inte betraktas som synonym och föreslår därför följande definition:
Skillnaden mellan rasism och främlingsfientlighet skulle kunna
sägas vara att rasism bygger på en uppfattning om den egna gruppens biologiska överlägsenhet och främlingsfientlighet en uppfattning om den egna gruppens kulturella överlägsenhet« [Ds 1998:
35 sid. 99].
Arbetsgruppen påpekade också att en definition av rasism är
   71
central för att kunna formulera effektiva motåtgärder och antirasistiska strategier.
Kalla mörkret natt!
I artikeln »Kalla mörkret natt!« kritiserar de los Reyes & Molina
[2002] den eufemistiska användningen av begreppet etnicitet,
etnisk diskriminering och/eller främlingsfientlighet/främlingsrädsla när det i själva verket handlar om rasism och rasistiska
föreställningar. Förekomsten av en etniskt hierarkisk skala
som positionerar icke-européer, företrädesvis från muslimska
länder, längst ner i den sociala rangordningen under det att
nordeuropéer placeras högst upp tyder på det är andra faktorer
än invandrarstatus som leder till diskriminering. Detta faktum,
som sällan problematiseras, visar hur underliggande föreställningar om rastillhörighet präglar maktstrukturer i samhället.
Vårt argument har också varit att olikheter skapas inte bara utifrån invandrarstatus utan det finns även tydliga associationer
till kulturella, fysiska och individuella drag som tolkas som ickesvenska. Dessa drag anses inte bara vara oföränderliga utan det
finns även ett implicit antagande om att de förs över till nya generationer. De så kallade andra och tredje generationers invandrare
definieras fortfarande utifrån deras föräldrar eller förföräldrars
ursprungsländer. Invandrarskap går inte över med tiden, utan
det verkar gå i arv. Konstruktionen av en svensk identitet utifrån
essentialistiska och statiska gränsdragningar och Vi-De uppdelningar är något som ligger närmare rasistiska föreställningar om
väsenskilda attribut än till kulturen och kulturmötens inneboende
dynamik. Icke desto mindre har kulturalismen haft en framträdande roll i konstruktionen av de andra och det är av den anledningen som det nu i Europa talas om kulturrasism eller om en
rasism utan raser. [de los Reyes & Molina, 2002 sid. 316)].
Rasismen i folkhemmet
Många författare har lyft fram hur folkhemsideologin genomsyrades av föreställningar om »ras« och »avvikelse« som kom
att legitimera bland annat tvångsteriliseringar och övergrepp
mot människor som definierades som avvikande. Maija Runcis
[1998] har skrivit om tvångsteriliseringar i avhandlingen Steriliseringar i folkhemmet. Birgitta Svensson [1993] skriver om
konstruktionen av utanförskap och avvikelse utifrån statens
förhållningssätt mot »tattarna« i avhandlingen Bortom all ära
och redlighet. Tattarnas spel med rättvisan . Ingvar Svanberg &
72     
Mattias Tydén [1999] analyserar i boken I nationalismens bakvatten. Om minoritet, etnicitet och rasism hur folkhemsidealet
präglades av en »vi och dom« tänkande med rötter i såväl
rasbiologism som socialdarwinism. Molina [1997] analyserar
i sin avhandling folkhemsideologins kopplingen med dagens
rasifiering i Sverige.
Rasismens historiska rötter i Sverige och dess nutida rumsliga lokalisering analyseras i Allan Preds [2000] forskningsverk
Even in Sweden – Racisms, Racialized spaces, and the Popular
Geographical Imagination. Enligt Pred är rasism en beståndsdel i det svenska modernitetsprojektet och som sådan har den
präglat institutioner, kollektiva identiteter och föreställningar
om omvärlden. Rasism i Sverige konstrueras rumsligt och bärs
upp dels av stigmatiserande bilder av förorter och dels av den
symboliska lokalisering av rasism i specifika orter som t.ex.
Sjöbo, Trollhättan osv. Att förlägga rasismen till särskilda platser ser Pred som ett utryck för en officiell hållning som vägrar
att se rasismen som en konstitutiv del i det svenska samhället.
Andra författare som har skrivit om rashygienism och
exkludering i folkhemmet är Zaremba [1999] i De rena och de
andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd, Broberg
& Tydén [1991] i Oönskade i folkhemmet. Rashygien och steriliseringar i Sverige, Svanberg & Tydén [1990] i »Zigenare, tattare
och svensk rashygien« samt Johansen [1990] i Zigenarnas holocaust .
Svensk rasism
Många av de texter som redovisas i denna översikt lyfter fram
rasismens betydelse i det svenska samhället. Till skillnad från
tidigare uppfattningar om rasismen som en ideologisk kvarleva
från det förflutna associerade till högerextremistiska grupper menar forskare idag att rasismen är en social praxis som
finns inbäddad i samhällets värderingar, normer och regelverk.
Rasismen kan inte reduceras till isolerade uttryck för individuella värderingar utan den utgör en grundläggande del i
ideologiproduktionen, identitetsformering och maktstrukturer
i moderna samhällen. Rasismen kan därför inte förpassas till
det förflutna eller förläggas till specifika platser eller politiska
grupper. Den kan inte heller göras till ett problem som endast
angår rasifierade grupper. Även om rasimens och rasistiska
handlingar riktas till specifika grupper och individer, genomsyrar den maktstrukturer och definierar levnadsvillkoren för
alla människor i samhället. Detta avser såväl materiella försörjningsförutsättningar som kriterierna för tillhörighet, trygghet
och berättigande i dagens samhälle.
   73
Att namnge rasismen och erkänna dess existens som social
praxis är en oundviklig förutsättning för att kunna bekämpa
dess följder. Detta gäller inte minst rasismens koppling till den
etniska diskrimineringen. En vanlig uppfattning bland forskare
och praktiker är dock att om diskriminering överhuvudtaget
förekommer har den helt andra motiv än rasism [de los Reyes
2001]. Ekonomisk rationalitet, arbetsgivarnas betänkligheter
eller främlingsrädsla är vanliga förklaringar. Däremot avfärdas
rasismen innan frågan har hunnits prövas empiriskt. Detta
perspektiv utmanas idag av forskare som lyfter fram rasistiska
ideologiers betydelse för den sociala konstruktionen av invandrare som »den andra« och därmed för bevarandet av etnisk
ojämlikhet. Det är mot den bakgrunden som kopplingen mellan rasism och diskriminering bör förstås och diskuteras.
Var står vi idag i
fråga om diskriminering?
Forskningsläget idag visar, trots stora kunskapsluckor, entydiga
indikationer om att diskriminering förekommer i Sverige. Vi
vet också vilka grupper som diskriminerande handlingar riktas
till och i vilka situationer diskriminering är vanligast. Det är
anmärkningsvärt att denna kunskap som sedan länge funnits
bland praktiker och bland människor som dagligen utsätts för
olika former av kränkande särbehandling har fått så svagt gensvar i forskningsvärlden.
Forskning om diskriminering har varit lågt prioriterat och
under många år behandlats som en restpost. I grunden handlar det om vilka empiriska bevis som behövs för att presentera
övertygande material om förekomsten av diskriminering. Ett
återkommande tema handlar om metodologiska svårigheter
förknippade med empiriska undersökningar. Forskning om
diskriminering har traditionellt ansetts vara metodologiskt
svår inte minst på grund av dess etiska implikationer och svåra
gränsdragningar. Det är t.ex. svårt att bedöma om en individ
blir utsatt för diskriminering på grund av etnisk bakgrund eller
om han/hon blir utsorterad på andra grunder under rekryteringsprocessen. Frågor om personlig lämplighet kan direkt eller
indirekt medföra att vissa grupper diskrimineras men det kan
även handla om berättigade krav för vissa typer av befattningar.
Att avgöra var gränsen går mellan en vanlig urvalsprocess och
diskriminerande handlingar är ingen lätt uppgift.
Ytterligare ett problem är att bevisa diskriminering bl.a. på
grund av forskningsetiska principer som underkänner undersökningar vars resultat konfronteras med en kontrollgrupp.
Men ointresset för att finna lösningar till metodfrågan och den
relativa kunskapsbristen inom detta område har också förklarats i relation till forskningsfältens karaktär och särskilt till dess
företrädare inom politiken och forskarvärlden. Forskning om
   ...
75
diskriminering är en lågprioriterad fråga eftersom invandrade
personer sällan ges tillfälle att själva uttrycka sin syn på dessa
frågor. Kunskapsbristerna när det gäller diskriminering kan
således till stor del relateras till en diskriminerande forskningsmiljö.
Vardagsdiskriminering
Vad forskningen säger om diskrimineringen i Sverige kan
kopplas till processer och praktiker på flera interrelaterade
nivåer som vidmakthåller ett komplext system av underordning
och överordning där vissa grupper favoriseras medan andra
missgynnas. En genomgång av forskningen om arbetslivet,
rättsväsendet, skolan och massmedia visar att den systematiska
särbehandlingen av invandrade personer och deras barn varken är en tillfällighet eller resultat av enstaka individers illvilja
eller okunskap. Diskrimineringen är inte bara ett uttryck för en
orättvis ordning utan också en del av människors erfarenheter,
förväntningar och strategier i vardagen.
På basis av det presenterade materialet är det möjligt att särskilja mellan individuella, institutionella och strukturella former av diskriminering. Den strukturella diskrimineringen, som
genomsyrar samhällets organisering och ideologiproduktion,
ger näring till såväl individuella handlingar som institutionella
praktiker. Vi kan däri se en koppling mellan konstruktionen av
»den andra« och fördelningen av materiella resurser, inflytande
och makt. Uppfattningar om människors »olikhet« bör därför
analyseras mot bakgrund av strukturer och ideologier som placerar individer i specifika positioner i samhällshierarkin.
Den institutionella diskriminering som förekommer inom
organisationer, arbetsplatser och myndigheter har sin grund i
samhällets och arbetslivets etablerade regelverk och normsystem. Den uppstår inte sällan som resultat av slentrianmässiga
handlingar baserade på förutfattade uppfattningar om etnisk/
könsmässig olikhet. En förutsättning för den institutionella
diskrimineringen är den oreflekterade utsorteringen och kategoriseringen av människor utifrån stereotypa föreställningar.
Människor som delar en eller flera egenskaper tillskrivs samtidigt en rad andra (oföränderliga) egenskaper. På samma sätt
som kvinnor förväntas prioritera familjen framför yrkeslivet
förväntas invandrade personer eller personer med invandrarbakgrund sakna de kunskaper och den kompetens som behövs
i arbetslivet. Människor som definieras inom en kategori förväntas agera utifrån förbestämda mallar för hur grupperna
»invandrare«, »kvinnor«, »äldre« osv. anses ska vara.
Med begreppet individuell diskriminering åsyftas enskilda
76     
individers attityder, avsikter, handlingar och värderingar som
leder till att vissa människor diskrimineras eller utsätts för
kränkande särbehandling. Det finns dock en fara i att diskrimineringsdebatten riktas till diskriminerade individer eller
fokuseras på individer som diskriminerar. Förekomsten av diskriminering är aldrig endast en fråga om individuella yttringar
eller isolerade offer. Om en diskriminerande människosyn får
spelrum inom arbetsplatsen och i arbetsorganisationen kommer det att genomsyra attityder, förväntningar och relationerna
mellan de anställda. Att ignorera, nonchalera eller acceptera
diskriminerande handlingar är också ett sätt att diskriminera.
Omvänt kan man säga att individuella attityder, ideologier och
värderingar svårligen kan leda till diskriminerande handlingar
i en arbetsorganisation där allas lika värde görs till en uttalad
och efterlevd princip.
Poängen med att analytiskt särskilja mellan individuell, institutionell och strukturell diskriminering är att det möjliggör
en framhävning av den relativa autonomi som finns inom var
och en av dessa nivåer, samtidigt som det synliggör människors
handlingar och politikens spelrum. Det är alltså möjligt att
komma fram till icke diskriminerande institutionella praktiker samtidigt som det är viktigt att synliggöra människors och
organisationers antidiskrimineringssträvan. Diskriminering är
inget naturligt inslag i samhälleliga relationer och den kan därför motverkas och bekämpas.
Ytterligare en poäng är att kunna skilja mellan å ena sidan
långsiktiga insatser riktade till ideologiproduktion och attitydförändring och å andra sidan konkreta åtgärder ämnade att
förändra regelverken och praktiker inom institutioner, arbetsplatser och myndigheter. En viktig förutsättning är givetvis att
erkänna att diskriminering förekommer. Det behövs även ett
perspektivskifte och en ökad insikt om att diskrimineringen
inte är en fråga om isolerade företeelser riktade mot specifika
grupper. Diskriminering handlar i stället om ett system av förtryck som genomsyrar relationerna mellan människor i så gott
som alla samhällsområden.
För att kunna komma vidare fordras en problemdefinition
som gör det möjligt att arbeta mot diskrimineringen på en
individuell, institutionell och strukturell nivå. Så länge diskrimineringen definieras som en informations- och upplysningsfråga, eller som ett problem beskrivet i termer av betänkligheter
eller främlingsrädsla kommer dess ideologiska grunder aldrig
att ifrågasättas.
Att bekämpa den etniska diskrimineringen förutsätter också
att synliggöra och granska dess kopplingar med rasism. Även
om rasismen är en misskrediterad ideologi, lever rasistiska
föreställningar kvar, inte minst när det gäller att förklara och
   ...
77
rättfärdiga de former av social ojämlikhet som präglar postkoloniala samhällen idag. Det är slående hur varje antydan
om förekomsten av diskriminering genast måste följas av
förklaringar som antingen betonar aspekter som okunskap,
främlingsrädsla och betänkligheter eller tydligt markerar att
även om det förekommer diskriminering är det inte fråga om
rasism. Ansträngningar att hålla isär etnisk diskriminering från
rasistiska ideologier har till synes betydligt större förankring
bland forskare och praktiker än intresset för att undersöka ett
eventuellt samband.
Kunskapsbehov om diskriminering
Sammanfattningsvis vill vi än en gång betona att diskrimineringen bör ses som en strukturell företeelse som bör analyseras
i analogi med andra maktstrukturer som kön och klass. En
angelägen forskningsuppgift är därför att undersöka relationen
mellan jämställdhet och etnisk diskriminering. Är det möjligt
att formulera jämställdhetsstrategier som bortser från samhällets etniska differentiering? Hur ser kopplingen mellan könsdiskriminering och etnisk diskriminering ut? Hur mycket tar
jämställdhetsarbetet hänsyn till den etniska diskrimineringen?
Diskrimineringen utgör en grundläggande princip för samhälleliga praktiker, självbilder och ideologisk produktion, som
i vardagen vidmakthåller etnifierade gruppers underordning i
relation till majoritetsbefolkningen. Därtill är det nödvändigt
att skaffa större kunskap om den institutionella diskriminering som har sin grund i förutfattade uppfattningar om etnisk
olikhet. Utifrån detta kan mekanismer som leder till att diskriminering görs till praxis och legitimeras, diskuteras ur ett processperspektiv och föras bortom individuella attityder, motiv
och intressen. Detta innebär inte att bortse från individernas
ansvar som bärare av diskriminerande attityder och handlingar
men det gör det möjligt att vända blicken mot diskriminerande
praxis som genomsyrar samhällsorganisationers sätt att fungera.
Mot den bakgrunden är forskning som analyserar relationen
mellan arbetsorganisatoriska förändringar och diskriminering
ytterst relevant. Hur påverkar effektiviseringskraven, magra
organisationer och nya kontrollsystem förekomsten av diskriminering? En hypotes är att ökad press i arbetslivet främjar
schablonisering och hindrar reflexion och eftertanke i relationen mellan människor. Det finns också behov av forskning som
kan belysa hur utbudet av välfärdstjänster och nedskärningar i
den offentliga sektorn påverkar förekomsten av olika former av
institutionell diskriminering. Vad kan man säga om välfärds-
78     
nivåer för olika befolkningsgrupper? Hur påverkar föreställningar om människornas kulturella olikhet bemötande inom
socialtjänsten och andra välfärdsinstitutioner?
Ytterligare en viktig uppgift är att identifiera hur institutioners normsystem och individuella handlingar formas inom
ramen för en ideologiproduktion som rangordnar människor
i skilda kategorier. Det finns stora kunskapsluckor vad gäller
rättsväsendets implementering av antidiskrimineringslagstiftningen och förhållningssätt i diskrimineringsfrågor. En angelägen fråga är i vilken utsträckning som värderingar, rutiner
och praxis inom polisen, åklagarmyndigheter och domstolar
motverkar eller förstärker diskrimineringens effekter. Detta är
särskilt angeläget med tanke på de stigmatiserande bilder som
sprids via massmedia och den etniska sammansättningen inom
dessa områden. Såväl institutionella hinder som invandrade
personer möter inom dessa områden, som det bristande intresset (och kunskap) för diskriminering är viktiga frågor.
Denna studie understryker språkets betydelse som maktmedel. Begrepp, benämningar och definitioner är inga neutrala
verktyg och makten över definitionen är central för att förstå
vilka uttryck som diskrimineringen har inom olika områden.
Vem som definierar problemet och vad som definieras som ett
problem är viktiga forskningsområden som är nära kopplade
till det ointresse som diskrimineringsfrågorna väcker inom
forskarvärlden. En strategi riktad till att undanröja institutionella hinder att bedriva forskning om diskriminering och
som förmår att höja diskrimineringsforskningens status inom
akademin är viktiga förutsättningar för ett effektivt antidiskrimineringsarbete.
Forskningen bör även i högre grad än hittills ta vara på
erfarenheter av diskriminering som kunskapskälla. Diskrimineringen är en maktstruktur som påverkar alla i samhället. Det
är viktigt att ta del av de erfarenheter som både favoriserade
och missgynnade människor har inom dessa strukturer. Det är
särskilt viktigt att belysa hur förekomsten av diskriminerande
strukturer påverkar arbetslivsstrategier, arbetsmiljö och relationer i arbetslivet.
Avslutningsvis vill vi betona att diskrimineringen i första
hand handlar om makt och om relationer som skapar överordning och underordning. En effektiv antidiskrimineringsstrategi
kan därför aldrig formuleras ovanifrån. Den måste formas
parallellt med mobiliseringen, bemäktigandet och det aktiva
deltagandet av diskriminerade grupper.
Appendix
Forskning och studier som
behandlas i översikten
Aguilar, R. & Gustafsson, B. [1994] »Immigrants in Sweden’s
labour market during the 1980s«, Scandinavian Journal of
Social Welfare.
Ajagán-Lester, L. [2000] »De Andra« – Afrikaner i svenska pedagogiska texter (1768–1965), Studies in Educational Sciences
31.
Arai, M., Regner, H. & Schröder, L. [1999] Är arbetsmarknaden
öppen för alla? Bilaga 6, Långtidsutredningen 2000. Fritzes.
Arai, M., Schröder, L. & Vilhelmsson, R. [2000] En svartvit
arbetsmarknad: en ESO-rapport om vägen från skola till
arbete, Ds 2000:47.
Aronsson, G., Dallner, M. & Gustafsson, K. [2000] Yrkes- och
arbetsplatsinlåsning. En empirisk studie av omfattning och hälsokonsekvenser, Arbete och Hälsa 2000:5, Arbetslivsinstitutet.
Asp, K. & Weibull, L. [1996] Svenska journalister om mångfald
och medier, Rådet för mångfald inom massmedierna, Kulturdepartementet, 1996:3.
Augustsson, G. [1996] Etniska relationer i arbetslivet, Sociologiska institutionen, Umeå Universitet.
Berg, L. [1994] Världens ålder – Om rasism, människans godhet
och livets mening, Prisma.
Berggren, K. [2000] Arbetsmarknaden för utomnordiska medborgare, Ura 2000:5, AMS utredningsenhet.
Berggren, K. & Omarsson, A. [2001] Rätt man på fel plats – en
studie av arbetsmarknaden för utlandsfödda akademiker som
invandrat under 1990-talet, Arbetsmarknadsstyrelsen, Ura
2001:5.
80     
Behtoui, A. [1998] Invandrare på den svenska arbetsmarknaden.
En delrapport från LO-projektet Ökad Sysselsättning, ÖS.
LO.
Bigestam, A. & Sjögren, A. [2001] Lyssna – Interkulturella perspektiv på multietniska skolmiljöer. Mångkulturellt centrum i
Botkyrka.
Bjärvall, K. [2001] En gravad hund: det svenska språket i en
mångkulturell vardag, Carlsson.
Bredström, A. [2002] »Rasifierade ungdomar och mediadiskurser« i de los Reyes, Molina & Mulinari (red.) Maktens (o)lika
förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige.
Atlas.
Britz, S. [1994] »Starka röster utan arena – invandrarkvinnornas
osedda kompetens« i Schierup, C.-U. & Paulsson, S. (red.)
Arbetets etniska delning. Carlsson.
Broberg, G. & Tyden, M. [1991] Oönskade i folkhemmet. Rashygien och steriliseringar i Sverige, Gidlund.
Brommé, P., Bäcklund, A. K., Lundh C. & Ohlsson R. [1996]
Varför sitter »brassen« på bänken? eller Varför har invandrarna
så svårt att få jobb?, SNS-förlag.
Brommé, P. & Bäcklund, A K. [1997] Dagens Nyheter, 18/12,
1997.
Brommé, P. & Bäcklund, A K. [1998] S-märkt. Företagens
etniska vägval. SNS-förlag.
Bruchfeld, S. [1998] Om detta må ni berätta. Regeringskansliet.
Brune, Y. [1996] Vålberg i nyheterna: en kamp mellan tolkningsmönster, Institutionen för journalistik och masskommunikation, Göteborgs Universitet.
Brune, Y. (red.) [1998] Mörk magi i vita medier – svensk nyhetsjournalistik om invandrare, flyktingar och rasism. Carlsson.
Brune, Y. [1998] »Tårögda flickor och kusliga män« i Brune, Y.
(red.) Mörk magi i vita medier – svensk nyhetsjournalistik om
invandrare, flyktingar och rasism. Carlsson.
Brune, Y. , Stereotyper i förvandling – svensk nyhetsjournalistik
om invandrare och flyktingar, UD, MENA-projektet, delstudie 11, 2000.
Brune, Y. , Nyheter från gränsen – tre studier i nyhetsjournalistik
om invandrare, flyktingar och rasist våld (avhandling under
publicering).
BRÅ (Brottsförebyggande rådet) [2002] Hatbrott – En uppföljning av rättsväsendets insatser, BRÅ.
Bygren, M. [2001] Career Outcomes in the Swedish Labour
Market: Three Contextual Studies, Swedish Institute for Social
Research 51, Doctoral Dissertation.

81
Carling, K., Bennmarker H., Forslund A. & Ackum Agel, S.
[2001] Försök med alternativ platsförmedling för utomnordiska invandrare, Institutet för arbetsmarknadspolitisk
utvärdering (IFAU).
Calleman, C. [2002] Arbetsrättslagarna i praktiken, Integrationsverkets rapportserie 2002:12
Catomeris, C. [1998] »Som att förflytta sig tjugo år tillbaka i
tiden – om etnisk »enfald« på redaktionerna«, i Brune, Y.
(red.) Mörk magi i vita medier – svensk nyhetsjournalistik om
invandrare, flyktingar och rasism. Carlsson.
Dahlstedt, M. [2000] Utanför demokratin? Del 5, Marginaliseringens politiska konsekvenser. Integrationsverket.
de los Reyes, P. [1997] Invandrare och tjänstemän. En studie
om invandrartjänstemännens villkor i det svenska arbetslivet.
TCO.
de los Reyes, P. [1998] »Det problematiska systerskapet. Om
svenskhet och invandrarskap inom svensk genushistorisk
forskning« i Historisk tidskrift 1/1998.
de los Reyes, P. [2001] Mångfald och differentiering – Diskurs,
olikhet och normbildning inom svensk forskning och samhällsdebatt, Saltsa, Arbetslivsinstitutet, LO, TCO och SACO
i samarbete.
de los Reyes, P., Molina, I. & Mulinari, D., (red.) [2002] Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige. Atlas.
de los Reyes, P. & Molina I. [2002] »Kalla mörkret natt! » i de
los Reyes, Molina, I. & Mulinari, D. (red.) Maktens (o)lika
förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige.
Atlas.
DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering) [1999a] i
samarbete med JämO, HomO och Handikappombudsmannen, Rekrytera utan att diskriminera.
DO (Ombudsmannen mot etnisk diskriminering) [1999b]
Faktablad – Slutrapport om invandrares upplevelser av diskriminering.
Dryler, H. [2001] »Etnisk segregation i skolan – effekter på
ungdomars betyg och övergång till gymnasieskolan«. I Välfärdens finansiering och fördelning, Fritzell J., Palme, J., Kommittén Välfärdsbokslut, SOU 2001:57.
Ds 1998:35 Rasistisk och främlingsfientlig våld. Rapport från
arbetsgruppen med uppgift att motverka och förebygga
rasistiskt och annat etniskt relaterat våld. Regeringskansliet.
Fritzes, 1998
Edin, P.-A. & Åslund, O. [2001] »Invandrarna på 1990-talets
82     
arbetsmarknad«, ingår i: Ofärd i välfärden, SOU: 2001:54.
Edin, P.-A., LaLonde, R.J. & Åslund, O. [2000] »Emigration of
Immigrants and Measures of Immigrant Assimilation: Evidence from Sweden«. Swedish Economic Policy Review.
Ekberg, J. [1994] »Economic progress of immigrants in Sweden
from 1970 to 1990: a longitudinal study«. Scandinavian Journal of Social Welfare.
Ekberg, J. [1995] Hur har det gått för tidiga invandrare?, i
Invandrarna på arbetsmarknaden – etnisk diskriminering eller
kreativa kulturmöten?. Rådet för arbetslivsforskning.
Ekberg, J. [1997] »Hur är arbetsmarknaden för den andra
generationens invandrare?« Arbetsmarknad & Arbetsliv, nr
1/1997.
Ekberg, J. & Hammarstedt, M. [2002] 20 år med arbetsmarknadsintegrering för invandrare. ännu inte publicerad studie.
Ekberg, J. & Rooth, D.-O. [2000] Arbetsmarknadspolitik för
invandrare. Rapport till Riksdagens revisorer. Working Paper
no 6. Ekonomihögskolan. Växjö universitet.
Ekberg, J. & Rooth, D.-O. [2001] »Unemployment and Earnings for Second Generation Immigrants. Parent Composition and Ethnic Disparities«. Artikel skickad till Journal of
Population Economics.
Eriksson, U., Molina, I. & Ristilammi P.M, [2002] Miljonprogram och media. Föreställningar om människor och förorter.
Riksantikvarieämbetet & Integrationsverket.
Gerle, E. [1999] Mångkulturalism för vem?. Nya Doxa.
Gerle, E. [2000] Mångkulturalismer och skolan. Regeringskansliet.
Ghersetti, M. & Levin, A. [2002] Muslimer och islam i svenska
nyhetsmedier. Om rapporteringen av terrorattackerna i USA
den 11 september 2001. En förstudie. Integrationsverkets
skriftserie III.
Hallberg, C. & Höglund S. [1997] Diskriminering av anställda
av olika nationellt ursprung. Delrapport nr 1 från, projekt
SFR, stencil.
Hammarstedt, M. [2001] Making a living in a new country,
avhandling, Acta Wexionensia, no 9, 2001.
Hammarstedt, M. & Ekberg, J. [2001] »Social Assistance among
Second Generation Immigrants in Sweden. The Importance
of Family Background«, artikel skickad till Social Science
Quarterly.
Hedin, C. [1995] »Att undervisa om främmande kultur«. I:
Lahdenperä, P. (red.) Interkulturella läroprocesser. HSL-förlag.

83
Helgesson, L. [2000] Högutbildad, men diskvalificerad – Några
invandrares röster om den svenska arbetsmarknaden och vägen
dit. Umeå universitet, Gerum Kulturgeografi, 2000:2.
Herlitz, G. [1989] Kulturgrammatik – Hur du ökar din förmåga
att umgås med människor från andra kulturer. Konsultförlaget.
Herlitz, G. [1991] Svenskar – Hur vi är varför vi är som vi är.
Konsultförlaget.
Hultén, B. [1988] Journalister, invandrare, flyktingar. Journalisthögskolan i Stockholm.
Hvitfelt, H. [1998] »Den muslimska faran – om mediebilden av
islam«. I Brune, Y. (red.) Mörk magi i vita medier. Carlsson.
Håkansson, K. [2001] Språngbräda eller segmentering? : en
longitudinell studie av tidsbegränsat anställda. Institutet för
arbetsmarknadspolitisk utvärdering (IFAU). Uppsala.
Högberg, C. [2000] Vi kan inte ha krig i stan! En berättelse om
en etnisk konflikt i ett svenskt storstadsområde, samt reaktioner
och ageranden som följde i dessa spår, Kulturgeografiska Institutionen, Göteborgs Universitet.
Höglund, S. [2002a] Kunskapsöversikt över svensk forskning om
rekrytering, kvalifikationsvärdering och kompetenshantering
1990-2001, med inriktning mot forskning som kan belysa
eventuell diskriminering. ThemES Occasional papers and
reprints om ethnic studies, CEUS, Dept of Ethnical Studies,
Linköpings universitet.
Höglund, S. [2002b] »Invandrarna och arbetsmarknaden«,
kapitel 13 i antologi om arbetssociologi, Studentlitteratur
(ännu inte publicerad).
Integrationsverket [2001] Rapport Integration 2001
Integrationsverket [2001b] Törnrosalandet – om tillhörighet och
utanförskap, antologi.
Integrationsverket [2002] Integrationsbilder – medier och allmänhet om integration, Integrationsverkets rapportserie 2002:2
Integrationsverket [2002b] Värdering av utländska högskoleutbildningar 1991–1998. En sammanfattning, Integrationsverkets
rapportserie 2002:11
JMG-granskaren [1998] Institutionen för journalistik och
masskommunikation, Göteborgs Universitet, 1998.
Johansen, J.-O. [1990] Zigenarnas holocaust. Symposion 1990.
Jonsson, A. & Wallette, M. [2001] »Är utländska medborgare
segmenterade mot atypiska arbeten?«, Arbetsmarknad &
Arbetsliv, nr 3 3/2001.
Johansson, M. [1996] Värdering av invandrade akademikers
84     
utbildning. Arbetsrapport från projektet »Invandrares utbildning – yrkeskarriär och livsbanor i ett geografiskt perspektiv,
Umeå universitet, Gerum kulturgeografiska institutionen.
Johansson S. [2000] Genusstrukturer och lokala välfärdsmodeller. Fyra kommuner möter omvandlingen av den offentliga sektorn. Geografiska Regionsstudier. Uppsala Universitet.
Knocke, W. [1986] Invandrade kvinnor i lönearbete och fack.
Arbetslivscentrum.
Knocke, W. [1994] »Kön, etnicitet och teknisk utveckling ». I
Schierup, C.-U. & Paulsson, S. (red.) Arbetets etniska delning.
Carlsson.
Knocke, W. [2000] »Integration or Segregation? Immigrant
Populations Facing the Labour Market in Sweden«. Economic
and Industrial Democracy, vol 21.
Knocke, W. & Hertzberg, F. [2000] Mångfaldens barn söker sin
plats. En studie om arbetsmarknadschanser för ungdomar med
invandrarbakgrund, Svartvitts förlag i samarbete med Arbetslivsinstitutet.
Knocke, W. & Ålund, A. [1993] Kvinnors arbetsmarknad. 1990talet – återtågets årtionde?, Arbetsmarknadsdepartementet,
Ds 1993:8.
Kós-Dienes, D. [1998] Bosnier i Göteborg – Språkkunskaper och
språkanvändning, BiG projektrapport II, KIM.
KRUT (Kritisk utbildningstidskrift) [2002] Bortom alla människors lika värde. Nr 105.
Lahdenperä, P. [1997] Invandrarbakgrund eller skolsvårigheter? En textanalytisk studie av åtgärdsprogram för elever med
invandrarbakgrund, HLS Förlag, Lärarhögskolan i Stockholm.
Lange, A. [1998] Samer om diskriminering – En enkät- och
intervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av
Diskrimineringsombudsmannen (DO), Stockholms universitet, CEIFO.
Lange, A. [1999] Invandrare om diskriminering IV – En enkätoch intervjuundersökning om etnisk diskriminering på uppdrag av Diskrimineringsombudsmannen (DO), Stockholms
universitet, CEIFO.
Lange, A. [2000] Diskriminering, integration och etniska relationer. Integrationsverket.
Larsson, S. & Lodenius, A. [1994] Extremhögern, Tiden.
Larsson, S. & Ekman, M. [2001] Sverigedemokraterna,
Ordfront/Expo.
Le Grand, C. & Szulkin, R. [1999] »Invandrarnas löner i

85
Sverige«. Arbetsmarknad & Arbetsliv, nr 2.
Lema, A. [1996] Hur jag blev Gustav Vasa – Om konsten att
möta Andra, främlingsfientlighet och rasism. Sociologiska
Institutionen, Lunds Universitet.
Lindmark, E. [1998] Olika ursprung – skilda resultat? En analys
av invandrarungdomars betyg i den svenska skolan, C-uppsats i
sociologi, Sociologiska institutionen, Stockholms universitet.
LO [2001] Statistik över personer med tillfälliga arbeten. LO.
Lodenius, A. [1996] Svenskarna först?: handbok mot rasism och
främlingsfientlighet (medförfattare Mats Wingborg). Atlas.
Lodenius, A. [1997a] Vit makt och blågula drömmar: rasism och
nazism i dagens Sverige (medförfattare Per Wikström), Natur
och Kultur.
Lodenius, A. [1997b] Nazist, rasist eller bara patriot? (medförfattare Per Wikström), Rikspolisstyrelsen.
Lodenius, A. [1999] Svenskarna först? Handbok mot rasism och
främlingsfientlighet, (medförfattare Mats Wingborg), Atlas.
Luyinda, S. [1998] Afrikansk och svensk kultur i möte. Malpo
Books.
Löwander, B. [1997] Rasism och antirasism på dagordningen:
studier av televisionens nyhetsrapportering i början av 1990talet. Sociologiska institutionen i Umeå, Umeå universitet.
Löwander, B. [1998a] Den försåtliga kulturrasismen: en studie
av närradiosändningar i Stockholm, Malmö och Karlstad,
Granskningsnämnden för radio och TV.
Löwander, B. [1998b] Sveriges radio och invandrarpolitiken: en
översikt över samhällets invandrarpolitik och etermediepolitik
under tre avtalsperioder, åren 1967-1992, Sociologiska institutionen i Umeå, Umeå universitet.
Lööw, H. [1990] Hakkorset och Wasakärven: en studie av nationalsocialismen i Sverige 1924-1950, Historiska institutionen,
Göteborgs universitet.
Lööw, H. [1997] Utsatthet för etniskt och politiskt relaterat våld
m m, spridning av rasistisk och antirasistisk propaganda samt
attityder till demokratin m m bland skolelever (medförfattare
Anders Lange), Centrum för invandringsforskning (CEIFO).
Lööw, H. [2000] Nazismen i Sverige 1980-1999: den rasistiska
undergroundrörelsen: musiken, myterna, riterna, Ordfront.
Lööw, H. [2001] Hets mot folkgrupp (medförfattare Lotta Nilsson), Brottsförebyggande rådet.
Martinsson, H. [1998] Högutbildade invandrares inkomster året
1985 och 1990, Kulturgeografiska institutionen, Umeå universitet.
86     
Mattsson, K. [2001] (O)likhetens geografier – Marknaden, forskningen och de Andra, Uppsala universitet.
Molina, I. [1997] Stadens rasifiering – Etnisk boendesegregation i
folkhemmet, Uppsala universitet.
Molina, I. [2000] Kulturens plats – maktens rum (medförfattare
Gren, M och Hallin, PO), Symposion.
Mulinari, D. [2002] »Om det behövs blir vi uppkäftiga… ». I de
los Reyes, P., Molina, I. & Mulinari, D. (red.) Maktens (o)lika
förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala Sverige.
Atlas.
Månsson, J. & Ekberg, J. [2000] Second-generation Immigrants
on the Swedish Labour Market, Working Paper no 4, Växjö
universitet.
Nelander, S. & Lönnro, E. [2000] Anställningsformer och arbetstider, LO.
Neergaard, A. [2002] »Fackföreningsrörelsen i ett rasifierat
samhälle« i de los Reyes, Molina & Mulinari (red.) Maktens
(o)lika förklädnader. Kön, klass & etnicitet i det postkoloniala
Sverige. Atlas.
Osman, A. [1999] The »Strangers« among us. The Social Construction of Identity in Adult Education, Linköping Studies in
Education and Psychology.
Palmberg, M. [1987] Afrika i skolböckerna: gamla fördomar och
nya, Sida.
Palmberg, M. [2002] »Den koloniala baksmällan – Afrikabilden
i våra läromedel«. I Kritisk utbildningstidskrift, nr 105/2002.
Parszyk, I. [1999] En skola för andra – Minoritetselevers upplevelser av arbets- och livsvillkor i grundskolan, HLS Förlag, Studies in Educational Sciences 17, Lärarhögskolan i Stockholm.
Pettersson, L. [2002] Lagföring efter brottslagsrum, lagföringstyp
och kön år 2000, § 9, stencil, Brottsförebyggande Rådet.
Platsjournalen, (rapportering om lediga tjänster som inte rapporteras till af), AMS, nr 50/1997.
Pred, A. [2000] Even in Sweden – racism, racialized spaces, and
the popular geographical imagination. University of California Press.
Rantakeisu, m.fl. [2000] Rasistiska trakasserier: en studie med
utgångspunkt från händelser i Vålberg, Centrum för folkhälsoforskning, Karlstads Universitet.
Riksrevisionsverket [1992] Utländsk kompetens – ett resurstillskott till arbetsmarknaden.
Rooth, D. [2001] »Etnisk diskriminering och »Sverige-specifik«
kunskap – vad kan vi lära från studier av adopterade och

87
andra generationens invandrare?«. Ekonomisk Debatt, nr
8/2001.
Rooth, D. [2001b] The Effect of Language Proficiency on Employment for Immigrants – the Case of Sweden, stencil, Högskolan
i Kalmar.
Runcis, M. [1998] Steriliseringar i folkhemmet. Ordfront.
Sabuni, K, Eyoma, I, Sawyer, L. [2001] Afrikaner och svensk
arbetsmarknad, Afrosvenskarnas riksförbund.
Sander, Å. [1999] Integration – Delaktighet i samhället – Att i
lokalsamhället skapa acceptans för flyktingars integration och
att påverka samhället att se flyktingar som resurs, Ale kommun, Vård- och omsorgsnämnden.
Schierup C.-U. & Paulson S. [1994] (i studien medverkar även
Augustsson, Britz, Knocke och Ålund), Arbetets etniska delning. Studier från en svensk bilfabrik, Carlsson.
Schröder, L. [1999] Integrationen av utrikesfödda på svensk
arbetsmarknad, Søkelys på arbeidsmarkedet, årgång 16, nr 2.
Schröder, L. & Vilhelmsson, R. [1998] »Sverigespecifikt«
humankapital och ungdomars etablering på arbetsmarknaden, Ekonomisk Debatt, nr 8.
Sener, R. [2001] Röster om mångfald. Stencil. (Även i förkortad
version i Integrationsverket 2001.) Integrationsverket.
Similä, M. [1994] »Andra generationens invandrare i den
svenska skolan«. I Eriksson, R. & Jonsson, J.O, (red.) Sortering i skolan: studier av snedrekrytering och utbildningens
konsekvenser.
Sjögren, A., m.fl. (red.) [1966] En »bra« svenska? – Om språk,
kultur och makt. Mångkulturellt Centrum.
SOU [1999] DELTA – utredningen om deltidsarbete, tillfälliga
jobb och arbetslöshetsersättning. SOU 1999:27, Näringsdepartementet.
Svanberg, I, & Tyden M. [1990] »Zigenare, tattare och svensk
rashygien«. I Johansen, J.-O. Zigenarnas holocaust, Symposion.
Svanberg, I, & Tyden, M. [1999] I nationalismens bakvatten.
Om minoritet, etnicitet och rasism. Studentlitteratur.
Svensson, B, [1993] Bortom all ära och redlighet. Tattarnas spel
med rättvisan. Nordiska museets förlag.
SÄPO [2002] Brottslighet kopplad till rikets inre säkerhet..
Tesfahuney, M. [1998] Imag(in)ing the Other(s). Migration,
Racism and the Discursive Constructions of Migrants. Geografiska Regionstudier nr 34. Uppsala Universitet. 1998.
Tiby, E. [2000] De utsatta brott mot homosexuella kvinnor och
88     
män. Folkhälsoinstitutet.
Thomssom, H. [2002] »Feministisk integrationsarbete – eller
vem ska definiera vems behov?« i de los Reyes, P., Molina, I.
& Mulinari, D. (red.) Maktens (o)lika förklädnader. Kön, klass
& etnicitet i det postkoloniala Sverige. Atlas.
Wadensjö, E. [1995] »Den mörka bilden«. I Invandrarna på
arbetsmarknaden – etnisk diskriminering eller kreativa kulturmöten?, Rådet för arbetslivsforskning.
Wadensjö, E. [1997] »Invandrarkvinnornas arbetsmarknad«. I
Persson, I. & Wadensjö, E. (red.) Glastak och glasväggar? Den
könssegregerade arbetsmarknaden, SOU 1997:137.
Wahlström, L. [2001] Att minska risker för konflikter och öka
graden av social trygghet utifrån en multietnisk kontext – En
studie från några mindre och medelstora kommuner, Occasional papers 20001:7, Kulturgeografiska Institutionen, Göteborgs Universitet, 2001.
Wilhelmsson, R. [2000] Ethnic Differences in the Swedish Youth
Labour Market, avhandling, Institutet för Social Forskning.
Stockholm.
Wingborg, M. [1998] Somaliska och irakiska kvinnor på svensk
arbetsmarknad, Arbetsmarknadsdepartementet.
Wingborg, M. [1999b] Invandrarföreningarna och integrationen – Utvärdering av föreningarnas verksamhet i Stockholm.
Stockholms stad.
Wrench, J. [1996] Preventing racisim at the Workplace. A report
on 16 European Contries. European Foundation for the
Improvement of Living and Working Conditions. Office for
the Official Publications of the European Communities.
Zaremba, M. [1999] De rena och de andra. Om tvångssteriliseringar, rashygien och arvsynd. Bokförlaget DN.
Ålund, A. [1994] »Det statistiska genomsnittet och bortom
– en invandrad kvinna arbetslivshistoria«. I Schierup, C.-U.
& Paulsson, S. (red.) Arbetets etniska delning. Carlsson.
Österberg, T. [2000] Economic Perspectives on Immigrants and
Intergenerational Transmissions, avhandling, Ekonomiska
Studier nr 102, Handelshögskolan i Göteborg.