ATT VÅRDA PATIENTENS ALLA
FACK
EN INTERVJUSTUDIE OM
ALLMÄNSJUKSKÖTERSKORS UPPLEVELSER
AV ATT VÅRDA PATIENTER MED PSYKISK
SJUKDOM I DEN SOMATISKA VÅRDEN
KARIN SAMUELSSON
KLARA ÖMAN
Examensarbete i omvårdnad
61-90 hp
Sjuksköterskeprogrammet
Juni 2014
Malmö högskola
Hälsa och samhälle
205 06 Malmö
ATT VÅRDA PATIENTENS ALLA
FACK
EN INTERVJUSTUDIE OM
ALLMÄNSJUKSKÖTERSKORS UPPLEVELSER
AV ATT VÅRDA PATIENTER MED PSYKISK
SJUKDOM I DEN SOMATISKA VÅRDEN
SAMUELSSON KARIN
ÖMAN KLARA
Samuelsson, K & Öman K. Att vårda patientens alla fack. En intervjustudie om
allmänsjuksköterskors upplevelser av att vårda patienter med psykisk sjukdom i
den somatiska vården. Examensarbete i omvårdnad 15 högskolepoäng. Malmö
högskola: Fakulteten för hälsa och samhälle, institutionen för
omvårdnadsvetenskap, 2014.
Syftet med denna kvalitativa studie var att utforska allmänsjuksköterskors
upplevelser av att vårda patienter med psykisk sjukdom när de ligger inne på
somatiska avdelningar. Sju sjuksköterskor som var anställda på SUS Malmö
intervjuades. Materialet analyserades enligt Burnards innehållsanalys (1991). Fem
huvudkategorier arbetades fram med sammanlagt tolv underkategorier.
Huvudkategorierna var sjuksköterskans känslor under mötet med psykisk
sjukdom, aspekter som försvårar vårdandet, sambandet mellan kropp och själ,
stigmatisering och fördomar samt samarbetet mellan somatik och psykiatri. Vid
resultatet framgick bland annat att sjuksköterskorna upplevde rädsla och
otillräcklighet vid mötet med psykisk sjukdom. De upplevde även att tidsbrist,
kunskapsbrist och brist på erfarenhet försvårade mötet. Informanterna medgav att
det fanns en stigmatisering kring patientgruppen men att denna inte påverkade
omvårdnaden. De uttryckte även ett missnöje över samarbetet mellan psykiatri
och somatik. Slutsatsen var att det krävs mer kunskap inom somatiken om
psykiska sjukdomar samt ett bättre samarbete mellan dessa två instanser.
Nyckelord: Omvårdnad, psykiatri, psykisk omvårdnad, samarbete, samsjuklighet,
somatisk vård, upplevelser.
2
TO CARE FOR ALL OF THE
PATIENTS DRAWERS
AN INTERVIEW STUDY ABOUT NURSES
EXPERIENCES IN CARING FOR PATIENTS
WITH PSYCHIATRIC ILLNESS IN THE
SOMATIC CARE
SAMUELSSON KARIN
ÖMAN KLARA
Samuelsson, K & Öman, K. To nurse all of the patients drawers. An interview
study about nurses experiences in caring for patients with psychiatric illness in the
somatic care. Degree project in nursing 15 credits. Malmö University: Faculty of
health and society, Department of nursing, 2014.
The aim of this qualitative study was to explore nurses’ experiences of caring for
patients with psychiatric illness in the somatic care. Seven nurses employed by
SUS Malmö were interviewed. The material was analysed with Burnard´s content
analysis (1991). A total of five main categories and twelve sub categories were
developed. The main categories were the nurses’ feelings during the meeting with
psychiatric illness, aspects that made the care complicated, the connection
between body and soul, stigmatisation and prejudice and the cooperation between
the somatic and psychiatric care. The result showed that the nurses experienced
fear and insufficiency during the meeting with psychiatric illness. They also
perceived that lack of time, knowledge and experience made the meeting more
difficult. The informants admitted that there were a stigmatization with this group
of patients but according to them it did not affect the care. They also expressed
dissatisfaction over the cooperation between the somatic and the psychiatric
instances. The conclusion was that the somatic care requires more knowledge
about psychiatric illness and also that a better cooperation between these two
instances are necessary.
Keywords: comorbidity, cooperation, experiences, nursing, psychiatric care,
psychiatry, somatic care.
3
INNEHÅLLSFÖRTECKNING
Inledning
5
Bakgrund
5
Psykisk sjukdom:
5
Sjuksköterskans känslor under mötet med psykisk sjukdom
Rädslan - för sin egen del och för patientens
Rädsla för medpatienternas skull
Känslan av otillräcklighet
Aspekter som försvårar vårdandet
Tid
Kunskap
Erfarenhet
12
12
12
13
13
13
14
14
Sambandet mellan kropp och själ
Bemötandet
Det holistiska synsättet
15
15
15
Stigmatisering och fördomar
Konsekvenser för patienterna
16
16
Samarbete mellan somatik och psykiatri
Åsikter om samarbetet
Medarbetare som underlättar vårdandet
Förslag på förbättring
17
17
18
18
Diskussion
19
Metoddiskussion
Litteraturgenomgång
Urval
Datainsamling
Dataanalys
Egna erfarenheter och förförståelse
19
19
19
19
20
21
Resultatdiskussion
Sjuksköterskans känslor under mötet med psykisk sjukdom
Aspekter som försvårar vårdandet
Sambandet mellan kropp och själ
Stigmatisering och fördomar
Samarbetet mellan somatik och psykiatri
21
21
22
22
23
23
Slutsats
24
Framtida värde
24
Referenser
25
Bilaga 1
27
Bilaga 2
28
Bilaga 3
29
4
INLEDNING
Sjuksköterskor kan stöta på patienter med psykisk sjukdom oavsett arbetsområde
eftersom komorbiditeten mellan psykiska och somatiska besvär ökar. Detta bör
alla sjuksköterskor vara beredda på. Psykiatrisjuksköterskor och sjuksköterskor
som arbetar inom psykiatrin har kunskap om patienter med psykisk sjukdom men
denna patientgrupp vårdas även inom den somatiska vården.
Det finns studier i detta ämne, men de flesta är litteraturstudier. Syftet med den
aktuella studien är att undersöka vilka erfarenheter och upplevelser sjuksköterskor
har av att vårda patienter med psykisk sjukdom inom den somatiska vården.
BAKGRUND
Patienter med en samsjuklighet mellan somatiska besvär och psykiska problem
har ökat den senaste tiden (Reed & Fitzgerald 2005). Det tycks vara vanligast
inom primärvården där har det påvisats att ca 50 % av patienterna har något slags
psykiskt problem (Hamilton 2009).
För att kunna vara tydliga i studien har nedanstående definitioner valts ut för att
förklara begreppen psykisk sjukdom, stigmatisering, stereotyp samt
komorbiditet/samsjuklighet.
Psykisk sjukdom:
Begreppet ”psykiska störningar” täcker hela psykopatologin, studien grundar sig
på sjuksköterskors upplevelser och erfarenhet av psykiatriska diagnoser och inte
psykisk ohälsa. Därför används begreppet ”psykisk sjukdom” (Ottosson &
Ottosson 2013). Enligt SOU (statens offentliga utredningar) 1993:137 innebär en
psykisk sjukdom att den ska kännas igen och accepteras inom den medicinska
professionen. Det är en avvikelse från det ”normala” och kännetecknas av en störd
verklighetsuppfattning. Det finns en fastställd tidpunkt för debuten av sjukdomen
och den förorsakar allvarligt lidande hos den som drabbas eller dennes omgivning.
Sjukdomar som räknas till begreppet är psykossjukdomar, affektiva sjukdomar,
schizofreni och ångesttillstånd. Även exempelvis bipolaritet och ätstörningar
passar in på definitionen.
Stigmatisering:
Enligt Nationalencyklopedin (NE) definieras stigmatisering som en ”term för
social stämpling” (NE 2014). Social stämpling handlar om sambandet mellan ett
avvikande beteende och omgivningens reaktion. Omgivningen placerar ofta en
person med ett avvikande beteende i ett ”fack” och på så sätt görs personen än
mer avvikande (a a). Stigmatisering innebär alltså att ett beteende eller en
egenskap som ses som avvikande av samhället gör att beteendet eller egenskapen
blir ännu mer avvikande i och med att det ses som annorlunda. Något som ”vi” ser
som främmande kan ses som skrämmande och då tenderar vi att stigmatisera
fenomenet.
Stereotyp:
Enligt NE (2014) definieras stereotyp som en ”förenklad, ofta allmänt uppfattad
föreställning om utmärkande egenskaper hos alla som tillhör en viss grupp, t.ex.
5
nation, ras, religion eller kön, också grupper där en själv ingår. Stereotypen
påverkar ofta den bild man skapar sig av en individ ur en viss grupp utan att man
närmare prövar om den är korrekt.”. Detta innebär att det existerar en förutfattad
mening om en viss människa enbart utifrån den tillhörighet hen har, till exempel
att hen har en psykisk sjukdom.
Komorbiditet
Komorbiditet, eller samsjuklighet, innebär att en person lider av mer än en
sjukdom samtidigt (NE 2014).
Kunskapsbrist och hur det påverkar patienten
Enligt studier har bland annat akutsjuksköterskor upplevt en brist på kunskap när
de vårdar patienter med psykisk sjukdom (Plant & White 2013). Sjuksköterskorna
upplevde att de hade tillräckligt med kompetens och erfarenheter att triagera
patienter med medicinska åkommor, men när de fick in patienter med psykiska
sjukdomar blev detta en stor utmaning. Flera av deltagarna i studien uttryckte att
viljan att hjälpa dessa patienter fanns där men att kunskapen saknades (a a).
I en del studier hävdar sjuksköterskor att det inte tillhör deras jobb att vårda
patienter med psykisk sjukdom utan detta är till för specialiserad personal
(Arvaniti 2009). Det har även visat sig att sjuksköterskor till större grad har en
negativ uppfattning om vården av patienter med psykisk sjukdom, jämfört med
läkare och specialiserad psykiatripersonal. En högre utbildning tycks innebära en
mer positiv attityd mot personer med psykisk sjukdom. Allmänsjuksköterskorna
var här en av de grupper som uttryckte den minst välvilliga attityden mot psykiskt
sjuka. Detta kan bero på brist både på kunskap om och erfarenhet av att vårda
personer som lider av psykisk sjukdom (a a).
Tidigare forskning visar även att det är kompetensutveckling och stöd som
sjuksköterskorna ber om för att kunna ge bättre och säkrare vård till patienter med
psykisk sjukdom (Reed & Fitzgerald 2005). Sjuksköterskorna kände sig inte
trygga med att vårda patienter med psykiska sjukdomar och förklarade detta med
att de kände sig hotade. De upplevde att de saknade kontroll över situationen samt
att de kände sig ansvariga för säkerheten hos medpatienter. Sjuksköterskan valde
istället att koncentrera sig på områden där hen kände sig kompetent. Deltagarna
upplevde inte bara sin egen rädsla och rädsla för medpatienternas säkerhet, utan
också att de var utsatta rent professionellt och etiskt (a a).
Det finns även studier som visar att patienter med psykisk sjukdom själva ansåg
sig ha blivit missförstådda eller felaktigt bemötta och detta gjorde att de kände sig
frustrerade och sårbara (Gaillard et al 2009). De kände sig tvingade att välja sina
ord med omsorg och hade svårigheter med att vara sig själva med risk för att deras
uppträdande skulle bli associerat med deras psykiska sjukdom. Patienterna
upplevde att personalen inte tittade dem i ögonen, att de inte fick något gensvar
för sina upplevelser. Patienterna upplevde även att personalen fokuserade för
mycket på det somatiska och inte deras psykiska sjukdom. Upplevelser av att inte
få vara delaktiga i planering kring sin vård uttrycktes. Allt detta ledde till att
patienterna förlorade sitt självförtroende, sin självkänsla samt att de kände sig
missförstådda, vilket i sig ledde till en djup frustration och ilska (Gaillaird et al
2009).
Fördomar
6
Stereotyper kring denna patientgrupp är välkänd i många samhällen (Arvaniti et al
2009). Detta leder till stigmatisering, fler fördomar, samt ett avståndstagande till
patienter med psykisk sjukdom. Till exempel ses personer med schizofreni som
”oförutsägbara, inkompetenta och farliga” (Författares översättning) (a a). Detta
uttrycktes även av Reed och Fitzgerald (2005). Det är dock inte förankrat i
erfarenhet utan är snarare fördomar. Andra studier visar att patienter med psykisk
sjukdom reduceras till sin psykiatriska diagnos då vårdpersonal har en tendens att
kalla dem för till exempel ”den schizofrene” (Gaillard 2009).
Plant och White (2013) har funnit att sjuksköterskor har en lägre tendens att ge
patienter med akuta psykiska besvär adekvat vård än patienter med akuta
somatiska besvär. I en artikel av Nankivell et al. (2013) beskriver sjuksköterskor
som arbetar inom psykiatrin att det finns en stigmatisering av personer med
psykisk sjukdom bland övrig sjukvårdspersonal. Sjuksköterskorna beskrev det
som att övriga vårdgivare helst inte vill veta av denna patientgrupp. Dock verkade
detta ofta handla om okunskap vilket ledde till rädsla som i sin tur ledde
stigmatisering och barriärbildning (a a).
Etik inom professionen
En sjuksköterska ska alltid bemöta sina patienter med professionalism,
medmänsklighet och empati (Ottosson & Ottosson 2013). Personalens egna
känslor och värderingar ska inte påverka vården, vilket kan vara en utmaning när
vårdpersonal vårdar patienter med psykisk sjukdom på grund av rådande fördomar
och föreställningar (a a).
Enligt ICN´s Etiska kod för sjuksköterskor (2005) skall omvårdnaden vara
respektfull och får inte påverkas av till exempel funktionsnedsättning eller
rådande sjukdom – den ska vara lika för alla. Alltså ska en person med psykisk
sjukdom få samma vård för sin somatiska sjukdom som en psykiskt frisk
människa. Enligt Arvaniti et al (2009) är så dock inte riktigt alltid fallet. Det har
visat sig att en del sjuksköterskor inte anser sig behöva vårda hela människan,
utan snarare bara det besvär ”de ligger inne för” på en somatisk avdelning (a a).
Enligt Socialstyrelsens kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska
(2005) ska sjuksköterskan ”tillgodose patientens basala och specifika
omvårdnadsbehov såväl fysiska, psykiska som sociala, kulturella och andliga”.
Alltså går det emot det faktum att den psykiska ohälsan läggs åt sidan. Hälso-och
sjukvårdslagen (HSL 1982:763) säger att vård ”skall ges med respekt för alla
människors lika värde och för den enskilda människans värdighet”. Detta är
viktigt i vården av patienter med psykiska sjukdomar, framförallt eftersom det
redan är en utsatt patientgrupp som i de flesta fall är medvetna om de fördomar
som finns (Galliard et al 2009).
Samsjuklighet
Det är vanligt att personer med psykisk sjukdom även är drabbade av somatiska
sjukdomar då det finns ett samband mellan kropp och själ (Skärsäter 2011).
Patienter med svåra psykiska sjukdomar som till exempel schizofreni och
bipolaritet har ofta en sämre fysisk hälsa än personer som är psykiskt friska
(Margari et al. 2013, Nankivell et al. 2013). De har även en ca 20 % kortare
förväntad livslängd (Margari et al. 2013, Nankivell 2013, Langan et al. 2013). De
löper dessutom en högre risk att drabbas av hjärt-kärlsjukdomar samt metabolt
syndrom. Vid schizofrenier och affektiva sjukdomar är rökningsrelaterade
7
sjukdomar och metabola syndrom vanligt förekommande (Hamilton 2009). Enligt
en italiensk studie har metabolt syndrom visats hos 37 % av personer med
schizofreni medan samma siffra för psykiskt friska ligger på ca 23 % (Margari et
al. 2013). Även missbruk går hand i hand med psykisk sjukdom (Hamilton 2009).
Vissa allvarliga kroppsliga sjukdomar kan i sig leda till depressiva besvär, till
exempel svåra smärtor (Manetoon et al 2013). Ett exempel på hur livet kan
påverka den psykiska hälsan negativt är att ca 30 % av alla strokepatienter lider av
depression (Skärsäter 2011). Studier har också visat att personer med psykisk
sjukdom upplever att de lider av smärta i högre grad än psykiskt friska, både när
det gäller smärtans intensitet, hur ofta de har ont och på hur många ställen de har
ont (Maneeton et al. 2013).
Det finns en del teorier om anledningen till denna samsjuklighet. Dels kan det
bero på att personer med psykisk sjukdom även brukar mer alkohol och cigaretter
än psykiskt friska (Margari et al. 2013). En annan teori är att psykofarmaka ofta
ger biverkningar i form av viktuppgång och diabetes vilket i sig leder till en sämre
hälsa (a a). Ännu en teori är att personer med psykisk sjukdom inte alltid har lust
eller ork att ta hand om sig själva och sin kropp vilket leder till att den fysiska
hälsan försummas.
Teori – The Tidal Model
Det finns få omvårdnadsteorier och omvårdnadsmodeller inom den psykiatriska
omvårdnaden (Barker, 2001:1). Phil Barkers ”The Tidal Model” skapades utifrån
en rad olika studier som undersökte behovet av psykiatrisk omvårdnad och är en
av de få omvårdnadsmodeller inom psykiatrin. Modellen har ett filosofiskt
perspektiv på återhämtningen hos den psykiskt sjuke patienten. Syftet med denna
modell är att lägga omvårdnadsfokus på de mänskliga behoven hos patienter med
psykisk sjukdom. Istället för att fokusera på den medicinska behandlingen bör
vårdpersonalen försöka förstå den psykiskt sjuka individen och på så sätt kunna
hjälpa och visa vägen till ett tillfrisknande. Modellen utgår från att det är möjligt
för en patient med psykisk sjukdom att bli frisk, och att de har personliga och
interpersonliga resurser som möjliggör tillfrisknandet (a a).
Barkers modell är av ett fenomenologiskt ursprung och är inte besläktad med den
evidensbaserade vården (Barker, 2001:2). Modellen använder sig av tre
dimensioner som ett hjälpmedel för att representera patienten som en individ:
världen, jaget och de andra. I den så kallade värld-dimensionen ligger fokus på
att patienten måste få sina personliga upplevelser av sin sjukdom bekräftade av
vårdpersonalen. Ett specifikt bedömningsformulär har skapats för att dokumentera
patientens upplevelser av meningsfulla händelser under den tid när de exempelvis
insjuknade. I den så kallade själv-dimensionen ska fokus ligga på patientens
behov av emotionell och psykisk trygghet. Även här har ett speciellt formulär
utvecklats för att identifiera vilket slags stöd som är nödvändigt för patientens
säkerhet, och för att minimera risken för att patienten eller personalen skall
utsättas för skada. De andra-dimensionen betonar vikten av vilket slags stöd
patienten måste få för att kunna leva ett normalt liv, detta stöd ska komma från
andra människor.
Dagens vård blir mer och mer teknisk och detta kan leda till en emotionell distans
mellan patienten och sjuksköterskan. The Tidel Model förutsätter att
sjuksköterskor behöver komma nära patienten, så att de tillsammans kan utforska
8
patientens erfarenheter av hälsa och ohälsa, och kanske kan detta leda till en
återhämtning och ett tillfrisknande (a a).
Enligt sjuksköterskans kompetensbeskrivning för legitimerade sjuksköterskor
(Socialstyrelsen 2005) är en av sjuksköterskans uppgifter att vårda människan
utifrån ett holistiskt förhållningssätt, alltså att vårda hela människan. Det gäller
såväl de fysiska, psykiska, kulturella, sociala och andliga behov patienten har.
Detta kan kopplas ihop med the Tidal Models de andra-dimension då det är en
resurs utifrån som ska tillgodose patientens alla behov och därmed underlätta
tillfrisknande. Det gäller även att sjuksköterskan organiserar och deltar i
teamarbetet kring patienten för att samordna olika kompetenser, och på så sätt
effektivisera samarbetet kring patienten (Socialstyrelsen 2005).
SYFTE OCH FRÅGESTÄLLNINGAR
Syftet med studien är att undersöka allmänsjuksköterskors upplevelser och
erfarenheter av att vårda patienter med psykisk sjukdom inom den somatiska
vården.
Frågeställningar
Vilka faktorer påverkar omvårdnaden av patienter med psykisk sjukdom i den
somatiska vården? Vad tycker sjuksköterskor om samarbetet mellan psykiatrin
och somatiken?
METOD
Under denna rubrik presenteras urvalsmetod, datainsamlingsmetod och
analysmetod.
Urval
Inklusionskriterier var grundutbildade sjuksköterskor från somatiska avdelningar
på SUS Malmö med minst två års erfarenhet. De skulle inte heller ha någon extra
utbildning inom psykiatri.
Till en början användes en gatekeeper vilket resulterade i två intervjuer. Efter en
tid visade det sig att denna metod var tunggrodd och snöbollsmetoden användes.
Snöbollsmetoden innebär att författarna får tag på informanter via tidigare
deltagare och kallas även för nätverksmetoden (Polit et al 2001).
Detta gav mycket bättre resultat och tillslut var sju intervjuer bokade.
Informationsbrev (bilaga 1) skickades ut till de sjuksköterskor som hade visat
intresse och sedan ringdes de upp eller mailades och tid för intervju bokades.
Kontext
Intervjuerna hölls på olika ställen. Informanterna valde tidpunkt samt vart
intervjuerna skulle hållas då de visste när och var det var lugnast. Oftast hölls
intervjuerna i personalrum eller samtalsrum på respektive avdelning. Två av de
fyra avdelningarna var akut-eller intensivvårdsavdelningar och där hölls
intervjuerna mer avsides.
Datainsamling
9
Semistrukturerade intervjuer valdes som datainsamlingsmetod då en rad ämnen
skulle täckas (Polit et al 2001). En intervjuguide skrevs för att säkerställa att
relevanta ämnen togs upp (bilaga 2) (Kvale & Brinkman 2009). Intervjuguiden
användes också för att säkerställa att alla intervjuer innehöll samma
frågeställningar (Dahlberg 1997). Ordningen i guiden var inte bindande utan
fungerade som en säkerhet för intervjuaren. Guiden testades i en pilotintervju på
en utomstående sjuksköterska tillhörande ett annat sjukhus och därför användes
inte den intervjun i studien. Efter pilotintervjun justerades intervjuguiden och den
testades igen, denna gång av en potentiell informatör. Den andra versionen av
intervjuguiden fungerade väl och intervjun togs med i studien.
Innan varje intervju inhämtades informerat samtycke från informanten (bilaga 3).
Ljudinspelningen sköttes av samma författare i alla intervjuer medan de turades
om att vara intervjuare/observatör. De flesta informanter valde att ha intervjun på
eftermiddagen efter att de hade haft överrapportering eller utanför arbetstid.
Det inspelade materialet transkriberades direkt efter varje intervju av den
författare som intervjuat. Sammanlagt resulterade transkriptionerna i 46 sidor text.
Inga fler intervjuer behövdes då ansedd datamättnad var uppnådd. Datamättnad
innebär att man inte längre får fler nya svar vid intervjuerna och att man fått
relevanta svar från de intervjuer man haft (Polit et al 2001) Resultatet uppnår
alltså en tillfredsställande avslutning.
Dataanalys
De transkriberade intervjuerna analyserades enligt Burnards innehållsanalys
(Burnard 1991). En innehållsanalys bygger på att man systematiskt och
kvantitativt beskriver de resultat man fått i informationen genom att koda
gemensamma meningsbärande enheter till kategorier (Kvale & Brinkmann 2009).
Burnards innehållsanalys (1991) användes och den innehåller fjorton steg. De steg
som gjorde separat utfördes av båda författarna. En del steg omarbetades vilket
redovisas i genomgången nedan:
1. Intervjuerna transkriberades noga. Innehållet diskuterades och
anteckningar skrevs.
2. Intervjuerna lyssnades igenom noga ett par gånger. Sedan lästes
transkriptionen samtidigt som intervjuerna lyssnades igenom.
Gemensamma teman noterades, detta utfördes separat.
3. Transkriptionerna lästes ännu en gång igenom, samtidigt lyftes
meningsbärande enheter fram som även kodades. Det som inte svarade på
syftet kodades inte. Detta steg utfördes separat.
4. Koderna samlades ihop och lades under gemensamma kategorier. Även
detta steg utfördes separat.
5. Kategorierna arbetades igenom och en ny lista skapades med kategorier.
6. I detta steg ska utomstående kollegor kallas in för validering men eftersom
steg 2-5 gjordes enskilt användes steg 6 för att jämföra det kodade
materialet. Listan på kategorier justerades och de kategorier som var
liknande slogs ihop och en gemensam lista arbetades fram.
7. Den transkriberade texten lästes igenom, bredvid fanns listan på
kategorier. Detta utfördes för att kontrollera om någon mer text kan läggas
under någon kategori. Detta steg utfördes tillsammans.
8. Transkriptionerna lästes återigen igenom och meningsbärande enheter
färgkodades. Steget utfördes separat.
10
9. De kodade delarna klipptes ut och grupperades manuellt. Utfördes enskilt.
10. De kodade delarna lades under passande kategori och underkategorier
bildades. Detta gjordes tillsammans.
11. Enligt Burnard ska informanterna bjudas in för att läsa genom materialet –
detta hoppades över vilket tas upp i metoddiskussionen.
12. Sektionerna (samlade koder under diverse kategori) sattes ihop. Här kunde
en ungefärlig presentation av resultatet urskiljas.
13. Resultatet började skrivas, kategori för kategori. Passande citat valdes ut,
och fördes sedan in i presentationen.
14. Diskussionsdelen skrevs.
ETISKA ÖVERVÄGANDE
Tillstånd av sektionsledare på aktuella vårdavdelningar hade erhållits innan
intervjuerna ägde rum. Frågorna gällde sjuksköterskors upplevelser och
erfarenheter av att vårda patienter med psykisk sjukdom inom den somatiska
vården. Frågorna väntades framkalla vissa känslor men inte mer än att det redan
finns adekvat stöd tillgängligt. Författarna var väl införstådda med att vissa kan
känna sig obekväma med att bli intervjuade, och var tydliga med att det var
frivilligt samt att det inte handlade om vad som var ”rätt” respektive ”fel”. Såväl
sjuksköterska, situation och patient avidentifierades. Båda författarna var med på
alla intervjuer, en som intervjuade och en som observerade, om inte annat
önskades av informanten.
Informationsbrev till aktuella informanter skickades i början av
informatörsletandet. Samtyckesblankett skrevs på vid intervjutillfället.
Intervjuerna spelades in på mobiltelefon, fördes över till en dator och sedan till
USB-minne, mobil och dator var bortkopplade från internet under tiden. När
filerna förts över till USB-minnet raderades de från mobiltelefonen och datorn.
Innan varje intervju tillfrågades informanten om hen tyckte detta kändes bra vilket
alla svarade jakande till.
RESULTAT
Här presenteras resultatet utifrån valda kategorier och underkategorier. Dessa
redovisas först i en tabell. Resultatet skrivs sedan i samma ordning som
kategorierna presenteras nedanför och varje informant har tilldelats ett nummer
(1-7). Ordningen har inget med den faktiska intervjuordningen att göra.
Sjuksköterskans känslor under mötet med psykisk
sjukdom
- Rädsla - för sin egen del och för patientens
- Rädsla för medpatienters skull
- Känslan av otillräcklighet
Aspekter som försvårar vårdandet
- Tid
- Kunskap
- Erfarenhet
11
Sambandet mellan kropp och själ
- Bemötande
- Det holistiska synsättet
Stigmatisering och fördomar
- Konsekvenser för patienten
Samarbetet mellan somatik och psykiatri
- Åsikter om samarbetet
- Andra resurser
- Förslag på förbättring
Sjuksköterskans känslor under mötet med psykisk sjukdom
De flesta informanter uppgav en rädsla för sin egen del, för patientens del och för
medpatienternas del. Detta var en genomgående känsla som uttrycktes i alla
intervjuer. Många informanter uttryckte också en otillräcklighet kring vårdandet
av patienter med psykisk sjukdom.
Rädslan - för sin egen del och för patientens
En del av informanterna uppgav att de kände en rädsla för att bli fysiskt och
psykiskt angripna av patienter med psykisk sjukdom då de uppträdde aggressivt.
Detta påverkade deras arbetsmiljö negativt och det uppgavs även att man ibland
sjukanmälde sig för att slippa dessa situationer.
”Alltså man blir jätterädd! Man blir jätterädd när man ska ta blodprover, där
patienten kan smälla till dig, kan sticka dig med dens nål, kan spotta en i
ansiktet… Vi har haft flera stycken som har blivit slagna, alltså puttade mot
väggen, som har fått hjärnskakningar. Och de här hoten hela tiden; ”oh, jag ska
träffa dig när jag går härifrån”, och ”du din ynkliga lilla människa” alltså du vet
de här… Det skapar ingen bra arbetsmiljö” (Informant 5)
De gånger patienterna uppvisade ett självskadebeteende uppgav informanterna att
de kände oro och rädsla för att patienten skulle göra sig själv illa. Särskilt med
tanke på att de kunde använda de somatiska hjälpmedel och utrustning som
behövdes för att behandla deras somatiska sjukdom i ett självskadesyfte.
”Vi är ibland rädda när patienten har sådana tankar att han inte ville leva. Om
de har dropp och så, tänk om han tar slangen till droppet och… Då är vi alltid
försiktiga, vi har för det mesta då vak.” (Informant 3)
Rädsla för medpatienternas skull
Informanterna upplevde även rädsla för medpatienternas säkerhet. Dessutom kan
det upplevas oroligt och stökigt med en patient med psykisk sjukdom som är
orolig eller aggressiv, och detta påverkar medpatienterna och hela avdelningen
negativt. Medpatienter är ofta sjuka och svaga och har därmed oftast ingen chans
att försvara sig. Det upplevdes också att personalen var alldeles för få för att vara
överallt på samma gång.
12
”Ja man blir ju både rädd och orolig. Kanske inte för min egen del men... Vi hade
för någon månad sedan någon som var jätteaggressiv. Där var man ju orolig för
de andra patienterna, de hade ju inte en chans.” (Informant 4)
På somatiska avdelningar ligger det oftast fler än en patient på samma sal och
informanterna uppgav att det var problematiskt då det finns för få enkelrum.
”Det är klart att då blir de ju rädda, men vi försöker ju då ordna så man kanske
får ett enkelrum om det är så. För då ska man kanske då oftast ha VAK hos sig då,
då är inte det så lämpligt på en dubbelsal.” (Informant 1)
Känslan av otillräcklighet
Majoriteten av informanterna uppgav en frustration av att inte nå fram till
patienterna vilket ledde till en känsla av otillräcklighet och hopplöshet.
Samsjukligheten gör situationen mer komplicerad då de inte bara behöver
somatisk hjälp utan även psykisk. På de somatiska avdelningarna är de utbildade i
och vana vid att vårda just det specifika somatiska, men när de dessutom ska
vårda det psykiska så kände informanterna en otillräcklighet. Det upplevdes som
mer krävande.
”Beroende på hur allvarlig den är så kan det vara allt från ganska okej till
absolut hopplöst. För de kräver mer av oss.” (Informant 7)
Många av informanterna upplevde också otillräcklighet när det kom till
kommunikationen med denna patientgrupp. De visste inte hur de skulle nå fram
till dem.
”Det är klart att det är svårt, för man känner ibland att man är otillräcklig, man
når dem inte. Man kommer inte fram till dem ju.” (Informant 1)
För att klara av känslan av otillräcklighet försökte de handskas med den på olika
sätt. Det framkom en del sådana strategier, till exempel att de använde humor
genom att utnyttja rådande fördomar, skoja om situationen och på så sätt avväpna
den.
”Att vi kan skämta om det, det är sin sak och det gör vi ofta för att klara av det.
Men jag tror vi alla mår lite dåligt själv att vi inte har, alltså att vi är
otillräckliga.” (Informant 7)
Aspekter som försvårar vårdandet
Här presenteras de eventuella brister som kom fram under intervjuerna. Alla
informanter uppgav att vissa aspekter försvårade arbetet med patienterna. Ämnen
som tid, kunskap och erfarenhet diskuterades flitigt under alla intervjuer och
ansågs ha en betydande roll då informanterna upplevde en svårighet i att ge en
tillfredställande vård till patienterna. Detta gällde inte bara patienten med psykisk
sjukdom utan också även medpatienterna drabbades.
Tid
Tid var ett av de största problemen som kom upp under alla intervjuer. Många
ansåg att även om tiden inte fanns så fick man ta sig den tiden. Informanterna ville
kunna ge vård på bästa sätt till alla men omständigheterna, till exempel tidsbrist,
gjorde att det ibland helt enkelt var omöjligt.
13
”Stort problem… Lite beror på hur man gör saker och ting, för man kan jobba
tidseffektivt och ha tid över för sånt här. Men vissa dagar funkar det inte, då finns
där ingen tid. Och det slår ju aldrig fel, för det är den dagen då någon verkligen
behöver en och då känns det, ”ja, men jag ska bara gå och ronda så kommer jag
sen” och så får man jättemycket efterrondarbete och ”jag ska bara” och så när
man ska gå hem tänker man ”fan, nu sitter han fortfarande där och jag…”
(Informant 7)
Att prioritera bort andra patienter för att hinna med den psykiskt sjuka var något
som många informanter berättade om. Detta upplevdes som jobbigt då de
bortprioriterade patienter också hade rätt till sin vård även om de klarade sig mer
självständigt. Att avbryta mitt i ett samtal med en patient kunde göra att patienten
kände sig övergiven och ledsen, därför ville informanterna helst inte sätta sig ner
och prata alls för att slippa riskera att bryta förtroendet.
”Nej, vi har inte tid, men ibland jag menar, vad ska vi göra? Vi kan inte bara
lämna patienten så. Det är det som är tungt. Och det gör att vi ibland prioriterar
denna patient, att man inte är hos de patienter som mer klarar sig själva. Vi
tycker ju att de också har rätt såklart, men vi har inte tid till allt. Det är orättvist,
men vad ska vi göra?” (Informant 3)
Informanterna upplevde även att läkemedelsadministreringen till dessa patienter
kunde ta tid. De kunde behöva övertala patienten att ta sin medicin vilket är
tidskrävande. Det kunde även ta tid att få en patient ur sängen då de exempelvis
var deprimerade. För att få allt att flyta på menade många informanter att de inte
kunde tvinga dem upp, utan att de fick låta det ta den tid som krävdes.
Kunskap
Bristande kunskap var ett ämne som det talades genomgående om i alla intervjuer.
Informanterna upplevde att de hade bristande kunskap kring de psykiska
sjukdomarna, kring varningstecknen av successiv försämring och om hur dessa
patienter bör bemötas på bästa sätt.
“Man känner att man inte har riktigt så mycket kunskap om hur man ska bemöta
dom. För att det finns så många olika. Även om det står i deras journal att de har
den och den diagnosen. Jaha, hur bemöter man dom?” (Informant 6)
En del informanter lyfte även frågan ifall skolundervisningen var tillräcklig.
Själva kände de att den inte hade förberedde dem för att kunna hantera patienter
med psykisk sjukdom. De tyckte att undervisningen mest handlade om etiologi
och inte rent praktisk kunskap. Många informanter uppgav att det var okunskapen
som gjorde dem blockerade och lite rädda inför mötet med denna patientgrupp.
”I skolan lär man sig ja, vad är schizofreni, vad är psykos, men sen hur, eller vad
det leder och hur patienten successivt blir sämre, det får man ju inte reda på.”
(Informant 5)
Erfarenhet
Många informanter menade att för att kunna skapa erfarenhet krävs det att
liknande situationer upprepas mer än en gång. Erfarenhet var viktigt för att kunna
se i vilka situationer de bör ingripa och hur de skulle bete sig gentemot patienter
14
med psykisk sjukdom. Det fanns även informanter som uppgav att bristen på
erfarenhet gällande denna patientgrupp skapade en känsla av osäkerhet. Eftersom
dessa patienter inte förekommer lika ofta inom somatiken som psykiskt friska
skapades ingen rutin.
”Vad gör vi nu? Det blir kanske inte en rädsla, men det blir en viss oro och den
oron från personalens sida tror jag helt enkelt kommer från att vi inte är vana att
handskas med sådana patienter. Hade man haft lite mer vana så hade det
fortfarande varit besvärligt, men man hade klarat det bättre.” (Informant 7)
Att inte känna igen de läkemedel som dessa patienter använder skapade även det
en känsla av osäkerhet. Många informanter uppgav att de inte var vana vid att
administrera psykofarmaka.
”Ja. Det är ju olika sorters… Om man inte är van vid den medicinen kan det vara
svårt. Och kanske i de doserna också.” (Informant 1)
Sambandet mellan kropp och själ
Här nedan presenteras sjuksköterskornas syn på sambandet mellan kropp och själ.
Informanternas syn på sambandet mellan kropp och själ var i synnerhet lika. Alla
uppgav vikten av att vårda hela människan och vikten av ett bra bemötande. De
hade även kunskap om vad det holistiska synsättet innebar. Dock upplevdes detta
vara något som inte tillämpades på grund av en rad olika faktorer.
Bemötandet
Det ansågs vara av stor vikt att bemöta patienter med psykisk sjukdom på ett
adekvat sätt för att kunna ge så bra vård och omvårdnad som möjligt. Stress och
tidspress kan påverka relationen mellan patienten och sjuksköterskan negativt.
Många av informanterna kände sig även stressade över att inte kunna bemöta
dessa patienter på ett bra sätt, eftersom de inte kände sig säkra i situationen.
”Och sen beror det hela på hur patienten bemöts. Ibland räcker det med att man...
att man tar emot dem på ett speciellt sätt. Att man känner att här får vi vara lite
varsamma. Och så får man bra kontakt och då brukar det lösa sig.” (Informant 7)
Det holistiska synsättet
Majoriteten av informanterna ansåg att det var viktigt att ta hänsyn till hela
människan, men att det holistiska synsättet inte tillämpades.
”En patient har inte bara en enda stor byrålåda, och hon har många fack. Och
jag tycker att vi tar dåligt hand om vissa fack där hos patienten.” (Informant 2)
Det upplevdes att även läkare missade att ta hänsyn till patientens olika behov. De
tog för vana att endast fokusera på det organ som avdelningen var avsedd för.
”Nej, tyvärr! Då kommer man snart tyvärr till verkligheten, du ser att de inte
behandlar helheten. Och det är så irriterande. Nej, de fokuserar på sitt område,
som här är hjärnan. Skit i allt annat.” (Informant 3)
De flesta informanter hade en klar uppfattning om vad det holistiska synsättet
innebar men upplevde att de inte hade tillräckligt med resurser för att tillämpa det
då avdelningarna är väldigt fokuserade på just sitt område.
15
”Ibland är man dålig på den här holistiska omvårdnaden tycker jag. Det blir
liksom lungor, knän, infektion i fingret, jättebra, men den psykiska ohälsan är
liksom för alla så vag att ja, vi vet inte vad vi ska göra. Och det gäller för
doktorer också.” (Informant 7)
Stigmatisering och fördomar
Stigmatisering och fördomar är något som till en viss utsträckning existerar i alla
samhällen. Informanternas upplevelse av detta redovisas nedan.
En del informanter medgav att det fanns fördomar på avdelningarna men att dessa
inte påverkade vården.
“Alltså jag tror inte att man går in med en fördom att det här… Alltså det är ju en
sjukdom, såsom hjärtsvikt är en sjukdom. /…/ Jag upplever absolut inte att de blir
diskriminerade eller nekade vård, men de är väldigt svåra att ta hand om. Det
måste man ha klart för sig på en somatisk avdelning.” (Informant 5)
Andra menade att alla patienter med psykisk sjukdom dras över en kant. Har en
patient varit till exempel aggressiv så förväntas det att nästa patient med samma
psykiska sjukdom ska agera på liknande sätt.
“Dom få gånger man har haft någon patient som har blivit väldigt dålig och
väldigt tokig på avdelningen, då gör det att man tror att alla ska bli det. Ja, man
stigmatiserar och tror att alla ska vara på samma sätt.“ (Informant 6)
För att klara av dessa situationer användes det till exempel humor. Informanterna
berättade om hur de sinsemellan skojade om dessa patienter på expeditionen men
att de sedan gick ut på avdelningarna och gjorde sitt jobb. Detta förklarades som
ett sätt för att avdramatisera och lätta upp stämningen.
“Ärligt talat, det är klart att det finns, många gånger handskas vi med det på ett
lite… ”nu är dåren tillbaka!” ungefär. Man är lite så för att man försöker, jag vet
inte, avdramatisera det hela, lätta upp det. Och det är ju inget vi går och säger till
patienten eller anhöriga, utan det blir på expeditionen. Och sen tar man tag i det
och är professionell.” (Informant 7)
Konsekvenser för patienterna
Att bli stämplad som “psykiskt sjuk” kunde i vissa fall enligt informanterna göra
att dessa patienter behandlades annorlunda. Detta var något som absolut
påverkade vården. De menade att redan när de fick reda på att patienten hade en
psykisk sjukdom antog de hur patienten skulle komma att bete sig. Ett exempel
var när akuten ringde och ville skicka dit en patient och de fick besked om att
patienten dessutom led av en psykisk sjukdom förutsattes det att patienten skulle
bete sig absurt. Det blev en konsekvens för patienten eftersom de själva även var
medvetna om denna stereotypiska fördom och kunde därför dra sig inför att söka
hjälp.
“Jag tror att det är nånting som är svårt att bli av med också. (…) För då finns
det ju där hela tiden, vad det nu kan vara; att man är schizofren, depressiv, vad
det än finns där. Det är ganska starkt, det är fortfarande starkt, även om vi ska
vara öppna så är det ganska starkt.” (Informant 7)
16
En annan konsekvens var att patienten inte fick den behandling som krävdes för
sin somatiska sjukdom. Det kunde bland annat handla om att patienten inte tillät
personalen att ta vissa prover, att de vägrade medicinsk behandling eller att
personalen inte kände sig säkra nog för att närma sig patienten. Detta innebar
bland annat att vårdtillfället förlängdes och att det även i det långa loppet kostade
mer för Landstinget.
“Många utav dessa patienter vägrar vård, vägrar att vi tar blodprover, vägrar ta
mediciner, de tror att vi ska förgifta dem. Så att vårdtiden förlängs markant och
mycket fler vårdinsatser krävs och de kommer till en punkt där läkarna säger
”kan vi inte ta de här proverna och göra de här undersökningarna så kan vi inte
hjälpa. Och vi kan inte tvångsvårda dem här. Det får man göra från psykiatrin. Så
det blir inte samma vård, för att patienten nekar. Men de är inte tillräckligt friska
för att förstå vad det är de nekar.” (Informant 5)
Samarbete mellan somatik och psykiatri
Nedan presenteras vad informanterna hade för åsikter kring samarbete, resurser
från andra instanser och vad de hade för förslag till förändring. Det fanns delade
meningar kring samarbetet, de flesta negativa med ett organisatoriskt missnöje.
Åsikter om samarbetet
Det fanns ett tydligt missnöje hos informanterna kring samarbetet mellan psykiatri
och somatik. Informanterna uttryckte att ett bättre samarbete mellan dessa två är
nödvändigt. Det fanns försök att förbättra samarbetet men dessa hade inte fungerat
fullt ut.
“Nej. Tyvärr har de så himla mycket att göra, att när prioriteten när vi ringer blir
den lägsta förrän det har gått så långt att någon blivit hotad eller slagen. Vi har
försökt att optimera kommunikationen mellan neurologen och psykiatrin och vi
har skapat ett PM hur vi ska gå till väga för att hjälpa varandra så att så snabbt
som möjligt fånga upp de här patienterna. Men allt är så himla fint på papper.”
(Informant 5)
När psykiatrin kontaktas blev det i vissa fall en fejd om vem som skulle vårda
patienten. Psykiatrin kunde inte vårda alla somatiska sjukdomar och somatiken
hade inte resurser till att vårda alla psykiska sjukdomar. Ett bättre samarbete hade
underlättat enligt informanterna.
”Vi förstår ju inte psykiatrin och psykiatrin förstår inte oss. Och det tycker jag är
väldigt tråkigt. För de har jättemycket att ge oss och vi har jättemycket att ge
dom.“ (Informant 2)
En annan uppfattning var att det kunde ta lång tid att få den hjälp som behövdes.
Dessutom upplevde en del informanter att patienterna hade en tendens att plötsligt
bli lugna när konsulten från psykiatrin väl kom. Det upplevdes som ett hinder att
det inte går att kontakta psykiatrin direkt, utan ofta krävdes det remisser till
primärjour, medicinjour, psykprimärjour och så vidare, så länge patienten inte var
suicidal.
“Vissa läkare kommer med detsamma, när jag var på kvinnokliniken kan jag inte
minnas att en läkare kom för sent eller så. Men på andra avdelningar, och ibland
17
här också, på dagen är det lite bättre men på kvällen: ja då ska medicinjour titta
på patienten, de ska skicka remiss, man ska skicka det, det och det. Psykläkaren
kommer inte om själva medicinjouren inte har varit här och tittat på patienten.
Ibland tar det två-tre dagar innan själva läkaren kommer och tittar på patienten.
Så länge patienten inte suicidhotar.” (Informant 3)
Medarbetare som underlättar vårdandet
Ett tillfälle då sjuksköterskorna kände att de fick mer kunskap om denna
patientgrupp var när det fanns vak från psykiatrin på avdelningen. En informant
uttryckte det som att de från psykiatrin var bättre på att se små varningstecken på
en snabb försämring hos en psykiskt sjuk patient, och det kunde de ta lärdom av.
En annan resurs som uppskattades var nattsköterskorna, det beskrevs såhär;
“Vi har haft väldigt många nattsköterskor, alltså peppar, peppar, det är lugnt om
nätterna, vissa nätter. Och då har man lite mer tid att sitta. För har man så
mycket ångest, då sover man inte så himla jättebra. Så de hinner prata med
patienterna. Så de gör en stor insats hos oss, nattsköterskorna.” (Informant 5)
Även undersköterskorna var väldigt uppskattade, speciellt på de avdelningar där
det arbetade många nya och oerfarna sjuksköterskor.
“Däremot så har vi en rätt så ålderstigen undersköterskestab. Och dom är ju
jättebra på det här, och har liksom, de flesta har mycket empati för patienten och
kan trösta dom patienterna.” (Informant 4)
Ett annat exempel på en uppskattad resurs var kuratorerna. De fanns till hands och
med dem kunde patienterna och deras anhöriga boka en tid för samtal om det
skulle behövas.
Förslag på förbättring
Alla informanter hade förslag på förbättringar kring samarbetet mellan somatiken
och psykiatrin. Ett förslag var att en sjuksköterska från psykiatrin skulle komma
och ge information om patienten och dess omvårdnadsbehov då informationen de
fick oftast var medicinskt inriktad.
“Som sjuksköterska skulle jag vilja ha lite mer information av psyksjuksköterskan,
oftast är det så att patienten inte mår så bra och att deras psykiska sjukdom har
blossat upp när de ligger inne och de måste ha vård och då tar man hit en
psykkonsult och då skriver läkaren ett fint utlåtande. Jaha, men det är ju bara
medicinskt liksom. Man skulle vilja ha kanske att sjuksköterskan kommer hit och
säger ”tänk på det här och det här och det här”, kanske tänka mer på
omvårdnaden och inte bara medicinskt. För det är det jag kan sakna.” (Informant
6)
En informant poängterade att det fanns specialistsjuksköterskor som täcker alla
områden förutom just det psykiatriska fältet, och att en sådan skulle behövas.
Samma informant hoppades också på att det skulle anställas någon på avdelningen
med intresse för psykiatri och på så sätt få lite mer fokus på det området.
En annan lösning som uppkom var att skapa mer fasta rutiner för sådana här
situationer, till exempel ett PM;
18
“Det har fått gå så lång tid innan man upprättar kontakt med psykiatrin. Alltså
kanske någon form av PM, hur vi kan hjälpa varandra och snabbare ta kontakt.”
(Informant 5)
Det uppgavs även att en avdelning med blandad kompetens skulle kunna vara en
lösning på problemet;
“Det skulle ju vara en dröm om man hade en blandad avdelning där man kunde
vårda somatiska sjukdomar hos psykiskt sjuka.” (Informant 4)
DISKUSSION
Nedan följer först en diskussion utifrån valet av metod och därefter en
resultatdiskussion.
Metoddiskussion
Nedan diskuteras valet av metod och dess svagheter respektive styrkor. Det tas
även upp ifall detta på något sätt har kunnat påverka resultatet.
Litteraturgenomgång
Det upplevdes inte att det var några svårigheter att hitta artiklar som passade det
valda ämnet. Databassökningar gjordes kontinuerligt under arbetets gång för att
stärka syfte och bakgrund.
Urval
Urvalet påbörjades med att en gatekeeper på Högskolan kontaktades. Genom
denna gatekeeper nåddes endast två informanter. Efter att sökandet med hjälp av
gatekeepern inte gav ett tillfredsställande antal informanter användes sedan
snöbollsmetoden. Denna metod ledde till ytterligare fem informanter.
Inklusionskriterierna ändrades under letandet av informanter då intresset var svalt.
Från början skulle sjuksköterskorna helst ha fem års erfarenhet men det beslutades
senare att det räckte med tre års erfarenhet. Detta ansågs inte påverka resultatet då
även dessa sjuksköterskor kom med relevant information. Det beslutades även att
samtliga informanter skulle arbeta på SUS Malmö eftersom det var lämpligast ur
tidssynpunkt. Det ansågs även mest praktiskt. Tillslut bokades sju intervjuer på
fyra avdelningar. Dessa genomfördes och transkriberades tills datamättnad ansågs
vara uppnådd. En svaghet med urvalsmetoden var att det tog längre tid än väntat
att få tag på informanter via gatekeeper. Hade det varit möjligt att använda sig av
snöbollsmetoden från början hade intervjuerna blivit av tidigare.
Datainsamling
Semistrukturerade intervjuer valdes som datainsamlingsmetod på grund av dess
förmåga att samla kunskap om känslor och erfarenheter (Polit et al 2001). Just
semistrukturerade intervjuer har även en tendens att bli friare än en strukturerad
intervju då samtalet får en konversationell natur (a a). Att semistrukturerad
intervju valdes istället för helt ostrukturerad berodde på att författarna hade exakta
ämnen och frågeområden som de ville ta upp. Här var intervjuguiden ett utmärkt
stöd. En nackdel med att välja semistrukturerade intervjuer var att det kunde vara
svårt att få bra svar från informanterna. Vissa har en tendens att prata mer och
andra mindre. Enligt Graneheim och Lundman (2004) är det viktigt att som
intervjuare få en så bra relation till informanten som möjligt, detta för att vara på
19
samma nivå när det gäller förståelse av resultatet. Dock finns det alltid mer än ett
sätt att tolka en text vilket författarna bör vara medvetna om (a a). En annan
nackdel var att författarna var ovana vid denna datainsamlingsmetod. Detta visade
sig dock inte vara något hinder då datamättnad uppnåddes.
Intervjuguiden användes för att säkerställa att alla intervjuer innehöll samma
frågeställningar samt att garantera att relevanta ämnen togs upp. Guiden var inte
bindande utan flöt fritt under intervjuns gång. Författarna delades under intervjun
upp i intervjuare och observatör, dock flöt även detta fritt under de flesta
intervjuer vilket inte ansågs påverka resultatet. Snarare sågs det som en fördel att
observatören direkt kunde komma med input och följdfrågor utan att vänta till
slutet och på så sätt riskera att tappa tråden. Intervjuguiden testades på en
sjuksköterska från ett annat sjukhus, dessutom med en specialistutbildning, dock
inte inom psykiatrin. Detta gjorde att denna pilotintervju inte användes i studien.
Efter pilotintervjun gjorde små justeringar i intervjuguiden.
Alla intervjuer gjordes på informanternas respektive arbetsplats. Alla intervjuer
utom en skedde under informantens ordinarie arbetstid, en utfördes efter ett
avslutat pass. Det beslutades att detta inte var något problem eftersom
informanterna valt både plats och tidpunkt själva, och därmed troligtvis valt detta
utifrån det faktum att de kunde undvika att bli störda. En intervju utfördes dock i
ett lunchrum vilket gjorde att kollegor till informanten kom in med jämna
mellanrum. Detta störde själva dynamiken i intervjun men efter noga övervägande
beslöts det att intervjun skulle tas med i studien då den gett tillfredsställande svar.
Intervjuerna spelades in via en mobiltelefon utan SIM-kort. Filerna fördes sedan
via en dator över till ett USB-minne utan internet för att undvika att materialet
spriddes vidare.
Dataanalys
Burnards analysmetod är en tematisk innehållsanalys (Burnard 1991). Vissa steg i
Burnards modell modifierades för att underlätta analysen. Till exempel ströks
steget där författarna bjuder in informanterna till att läsa det transkriberade och
kodade materialet för att på så sätt verifiera det. Detta steg hoppades över på
grund av att författarna utförde kodning och på varsitt håll; att verifiera arbetet
mot varandras ansågs nog.
Ett problem som tas upp med analysen är frågan om det verkligen går att göra
kategorier av kvalitativ data. Går det att jämföra en persons upplevelser med en
annans? Att använda denna metod är att anta att detta är möjligt (a a). Det positiva
med denna metod är att den är enkel att följa. Eftersom det var första gången som
författarna utförde en intervjustudie samt första gången de transkriberade och
analyserade intervjumaterial underlättade analysmetodens tillvägagångssätt.
Burnard har strukturerat upp förfarandet nog vilket gör det enkelt att följa.
Ett problem som dök upp under dataanalysens gång var att veta vilket som var
viktigt nog att ta med. Det är inte alltid enkelt att avgöra vilket material som
representerar resultatet på ett rättvist sätt.
När materialet ska passa in under kategorier och underkategorier gäller det att ha
så relevanta kategorier och underkategorier som möjligt. Ingen data ska passa
under mer än en kategori samtidigt som ingen data ska tas bort på grund av att det
20
inte finns någon kategori att placera den i (Graneheim & Lundman 2003).
Författarna upplevde det utmanande och ibland svårt att skapa relevanta
kategorier men tillslut framställdes en representativ lista.
Egna erfarenheter och förförståelse
Båda författarna har träffat på patienter med psykiska sjukdomar under praktik på
somatiska avdelningar. Författarna har upplevt att sjuksköterskor utan utbildning i
psykiatri stigmatiserar denna patientgrupp samt att de inte har tillräckligt med
kunskap för att ta hand om den aspekten av patienten. Detta har även uttryckts
utav sjuksköterskorna själva. Ofta upplevs det att den medicinska och somatiska
vården prioriteras, trots att patienten även kan behöva psykiatrisk vård.
Olika aspekter av förförståelse har tagits upp under arbetets gång. Fenomenet har
varit ett faktum för oss då författarna redan stött på det ute i verkligheten, därför
ansågs det relevant att utforska närmre. Författarna försökte lägga sin förförståelse
åt sidan, bland annat genom att ha en så öppen semistrukturerad intervjuguide
som möjligt. Förförståelsen går dock aldrig att ta bort helt (Polit & Beck 2001).
En annan aspekt är informanternas förförståelse och hur den kan ha påverkat
resultatet. Många känner sig osäkra i själva situationen; att bli intervjuade.
Dessutom kan informanterna haft en känsla av att vilja försvara sig då ämnet kan
göra en sårbar. Det är första gången som författarna gjort en intervjustudie vilket
också kan ha påverkat resultatet, då osäkerhet och ovana spelar roll.
Resultatdiskussion
Nedan diskuteras resultatet av den aktuella studien utifrån valda artiklar och
teorier. Diskussionen delas upp i de fem huvudkategorierna som resultatet
presenterades i.
Sjuksköterskans känslor under mötet med psykisk sjukdom
Gällande sjuksköterskornas känslor under mötet med psykisk sjukdom hade de
flesta informanter en upplevelse av rädsla. Detta känns igen från studien av
Arvaniti et al (2009) och Reed och Fitzgerald (2005) där det i resultaten framgick
att psykiskt sjuka ansågs som farliga och att det fanns en rädsla inför mötet med
den psykiskt sjuka. Resultatet i den aktuella studien visade på en rädsla inför
själva sjukdomen, inför patienterna med psykisk sjukdom och medpatienter (a a).
Den aktuella studien visade att informanterna ville hjälpa, men kände att de inte
nådde fram i olika situationer med patienten, vilket skapade en känsla av
frustration och otillräcklighet. Att patienten inte bara hade en somatisk sjukdom
utan också en psykisk sjukdom fick informanterna att känna en otillräcklighet.
Enligt Reed & Fitzgeralds (2005) studie upplevde sjuksköterskor att de inte var
trygga med att vårda patienter med psykisk sjukdom. De upplevde ett hot
eftersom de inte hade kontroll över situationer som kunde uppkomma i samband
med vårdandet. Sjuksköterskorna kände sig ansvariga och upplevde att de var
utsatta rent professionellt. Det fanns en dålig förståelse av patientens behov vilket
ledde till att sjuksköterskan valde att ta ett steg tillbaka och enbart ägna sig åt den
biten som hen hade kunskap om (a a). Att distansera sig på detta sätt går emot The
Tidal Models första dimension, alltså Värld-dimensionen, som innebär att
vårdpersonal ska ta till sig och försöka förstå patientens värld och dens
upplevelser. För att lyckas med detta måste vårdpersonalen komma så nära
21
patienten som möjligt, därför har distanseringen en negativ påverkan på den
psykiska läkningsprocessen.
Aspekter som försvårar vårdandet
Enligt resultatet upplevde informanterna att aspekter såsom bristande kunskap,
erfarenhet och tid försvårade vårdandet av patienter med psykisk sjukdom.
Bristfällig kunskap i bemötandet framgick; informanterna var införstådda i vad
själva sjukdomen innebar men inte hur de skulle hantera den.
Inklusionskriterierna i den aktuella studien var att informanterna inte skulle ha
någon vidareutbildning. Enligt Arvaniti et al (2005) är utbildning av stor betydelse
för den positiva attityden hos sjuksköterskan när de ska vårda patienter med
psykisk sjukdom.
Bristande erfarenhet påverkade vårdarbetet negativt hos sjuksköterskan när hen
skulle vårda patienter med psykisk sjukdom. Informanterna i den aktuella studien
uppgav att det fanns en känsla av osäkerhet och att det hade samband med
bristande erfarenhet. Enligt Plan & White (2013) upplevde sjuksköterskor att när
de vårdade en patient med både en somatisk och en psykisk sjukdom blev detta en
stor utmaning. Avsaknaden av erfarenhet blev ett stort hinder (a a).
Det som också framgick i resultatet i den aktuella studien var tidsbrist. De flesta
av informanterna upplevde att tiden inte räckte till att sitta ner hos patienterna
med psykisk sjukdom eller att patientgruppen var så tidskrävande att andra
patienter blev lidande av detta. Även om detta inte kunde återkopplas till
bakgrunden valdes detta ändå att tas med i diskussionsdelen eftersom alla
informanter i den aktuella studien uttryckte att just tiden utgjorde ett försvårande
av att ge en adekvat vård till patienter med psykisk sjukdom.
Sambandet mellan kropp och själ
Enligt den aktuella studien var alla informanter väl införstådda med det holistiska
synsättet. De kände dock att de inte alltid hade resurserna till att utöva detta.
strider mot kompetensbeskrivningen som poängterar att sjuksköterskan ska kunna
tillgodose även de psykiska behov en patient har (Socialstyrelsen 2005). Det
holistiska synsättet genomsyrar även the Tidal Model. Det innebär en inriktning
på omvårdnaden mot patientens egna resurser, styrkor och eventuella möjligheter
till ett tillfrisknande (Barker 2001).
Arvanitis (2009) studie visade att sjuksköterskorna ofta ansåg att den psykiska
biten skulle hanteras av specialiserad personal. Till viss del delades denna
uppfattning av informanterna i den aktuella studien då de insåg att det skulle vara
omöjligt att inneha samma kunskap om det psykiska som just
psykiatrisjuksköterskor. Detta innebär dock inte att allmänsjuksköterskor inte ska
ha någon kunskap alls om psykiatri då det är viktigt att kunna vårda och hantera
en patient med psykisk sjukdom i de flesta skeden.
Enligt Gaillard et al (2009) ansåg sig många patienter med psykisk sjukdom dåligt
bemötta av vårdpersonal vilket gjorde dem ovilliga till att berätta eller prata om
sin diagnos. De upplevde även att sjuksköterskan var osäker kring diagnosen och
det skapade ännu en dimension av otrygghet hos patienten. Informanterna i den
aktuella studien beskrev att de i sin roll som sjuksköterskor kunde känna sig
osäkra och att en del till och med sjukskrev sig för att slippa dessa situationer.
22
Stigmatisering och fördomar
Medan många studier visar att det finns fördomar bland vårdpersonal gentemot
psykisk sjukdom som påverkar vården negativt gav den aktuella studien en annan
bild. Här håller sjuksköterskorna visserligen med om att det finns en
fördomsfullhet men att den inte påverkar vården. Detta blir dock problematiskt då
det ofta är väldigt svårt att förbise stereotypiska fördomar helt. Här är det viktigt
att vårdpersonalen bekräftar patientens upplevelser för att kunna hjälpa henom
(Barker 2001, Barker 2001:1). Detta för att stärka patientens känsla av att bli
lyssnad på och att dens upplevelser tas på allvar.
Det finns studier på att patienter med psykisk sjukdom känner sig fördomsfullt
bemötta inom vården på grund av sin psykiska diagnos (Gailliard et al 2009).
Även den aktuella studien visade att en del informanter förväntade sig ett visst
beteende av patienten sedan de fått reda på att hen hade en psykiatrisk diagnos.
Informanterna beskrev också att det kunde vara svårt att som patient bli kvitt sin
diagnos, även om patienten för tillfället mår bra.
En del av informanterna menade också att en distansering och viss fördomsfullhet
var nödvändig för att kunna handskas med situationen. De påpekade vikten av att
kunna skoja med sina kollegor för att få ur sig en del av den oro och osäkerhet
situationen skapade. De fasthöll dock noga vid att det endast skedde på till
exempel expeditionen och aldrig framför patienterna. Professionalitet var viktigt
för dem, och det är även en viktig del enligt sjuksköterskans
kompetensbeskrivning (2005).
Samarbetet mellan somatik och psykiatri
Många av den aktuella studiens informanter menade att de gjorde allt de kunde för
att ge patienter med psykisk sjukdom så bra vård som möjligt. De gånger det
haltade berodde det på att samarbetet med andra instanser var bristande. Detta går
stick i stäv mot Arvanitis (2009) studie där sjuksköterskor ansåg att det inte
tillhörde deras jobb att vårda patienter med psykisk sjukdom. Nankivell (2013)
hittade tecken på att sjuksköterskor ansåg att annan vårdpersonal var negativt
inställda till att vårda patienter med psykisk sjukdom, vilket är ett tecken på dåligt
samarbete. Detta upplevdes även av sjuksköterskorna i den aktuella studien som
kände att psykiatrin inte förstod dem och tvärtom. De upplevde även att till
exempel läkare inte var intresserade av en patients eventuella psykiska ohälsa.
För att effektivisera vården av en patient med psykisk och somatisk samsjuklighet
krävs det ett tätt samarbete mellan somatik och psykiatri. Detta beskrevs av
informanterna som bristande då de ofta upplevde att de inte togs på allvar av
psykiatrin. Enligt Socialstyrelsens kompetensbeskrivning (2005) är det
sjuksköterskans ansvar att organisera teamarbetet kring patienten och att planera,
konsultera och samverka med andra aktörer i vårdkedjan. Detta upplevdes som
tunggrott av informanterna.
Informanterna gav också exempel på bra samarbete, bland annat med
undersköterskor, nattsköterskor och kuratorer. Det upplevdes som en lättnad att
veta att det fanns personal som hade tid och kunskap att prata med patienter som
mådde psykiskt dåligt. Enligt the Tidal Model är det viktigt att patienten blir hörd
och att man genom kommunikation och lyssnade hjälper patienten att hitta en
egen väg mot tillfrisknande (Barker 2001:1). Att då kunna lita på att till exempel
23
undersköterskor skapade en relation med patienten ger en trygghet hos
sjuksköterskan.
I stort sett alla informanter gav förslag på hur samarbetet skulle kunna förbättras.
Det kom bland annat på förslag om ett gemensamt PM som skulle innehålla en
plan om hur en patient med psykisk sjukdom skulle bemötas och hanteras. Detta
skulle underlätta vården kring den psykiskt sjuke patienten och är i linje med
sjuksköterskans kompetensbeskrivning (Socialstyrelsen 2005). En annan faktor
som uppenbart skulle kunna förbättra vården av denna patientgrupp var ett närmre
samarbete mellan sjuksköterskorna inom psykiatrin respektive somatiken. Det
lades mycket emfas på att den information som gavs oftast var av medicinsk natur
men att omvårdnadsbiten fattades. Detta var problematiskt då det är
omvårdnadsvetenskap som är sjuksköterskors specialitet -och ansvarsområde.
Slutsats
Sjuksköterskorna i den aktuella studien uttryckte inget akut problem när det gällde
vården av patienter med psykisk sjukdom inom den somatiska vården. Dock
upplevde de att det var krångligt och ibland ett störande moment då det fanns
brister i kommunikationen med psykiatrin samt brister i både kunskap, tid,
erfarenhet och avdelningens miljö. Informanterna verkade vara villiga till ökad
kunskap och till att reda ut problemen då de allihop kom med lösningar. Allra
viktigast var det att sudda ut gränserna mellan somatiken och psykiatrin och dela
med sig av sina kunskaper åt båda hållen.
Resultatet i den aktuella studien kunde relateras till bakgrundsartiklarna där
liknande resultat hittades.
FRAMTIDA VÄRDE
En sjuksköterska ska ha kunskap om omvårdnaden av hela människan, alltså både
kropp och själ (Socialstyrelsen 2005). Då många sjuksköterskor upplever att de
inte har tillräckligt med kunskap för att kunna vårda patienter med psykisk
sjukdom behövs det mer undervisning angående detta redan i grundutbildningen.
Förhoppningen är att denna studie ska ge inblick i hur sjuksköterskor känner och
tänker inför mötet med patienter med psykisk sjukdom inom den somatiska
vården, och att det eventuellt behövs en förändring när det kommer till
kunskapsutveckling.
Författarna ansåg att deras egen kunskap om psykisk sjukdom var bristande. De
menade att det behövs en psykiatrisk aspekt även under de somatiska
praktikplaceringarna. I arbetet med denna studie insåg författarna att de själva
hade bristande kunskap inom området. Under arbetets gång har författarna lärt sig
att det är viktigt att kunna samarbeta med olika vårdinstanser samt att öva på
kommunikation med kollegor samt patienter. Mer och bredare forskning behövs
inom detta fält.
24
REFERENSER
Arvaniti, A. Samakouri, M. Kalamara, E. Bochtsou, V. Bikos, C. Livaditis, M.
(2009) Health service staff´s attitudes towards patients with mental illness. Soc
Psychiatr Epidemiol. 44:658-665.
Barker, P. (2001) The Tidel Model: developing an empowering, person-centred
approach to recovery within psychiatric and mental health nursing. Journal of
Psychiatric and Mental Health Nursing. 8:233-240.
Barker, P. (2001) The Tidel Model: the lived-experience in person-centred mental
health nursing care. Nursing Philosophy. 2:213-223.
Dahlberg, K. (1997) Kvalitativa metoder för vårdvetare. Lund: Studentlitteratur
AB.
Gaillard, L M. Shattell, M M. Thomas, S P (2009) Mental Health Patients´
Experience of Being Misunderstood. Journal of the American Pshychiatric Nurses
Association. 15:191-199.
Hamilton, P (red). (2009) Psykiatrins Juridik 2009. Juris AB.
Hälso-och sjukvårdslagen. SFS 1982:763.
Kirkevold (2000) Omvårdnadsteorier – analys och utvärdering. Lund:
Studentlitteratur AB.
Kvale, S & Brinkmann S. (2009) Den kvalitativa forskningsintervjun Lund,
Studentlitteratur AB.
Langan J, Mercer S W, Smith D J. (2013) Multimorbidity and mental health: can
psychiatry rise to the challange? The Brittish Journal of Psychiatry. 202:391-393.
Margari F, Lozupone M, Pisani R, Pastore A, Todarello O, Zagaria G, Minervia F,
Palasciano G, Palmieri V. (2013) Metabolic Syndrome: Differences between
Psychiatric and Internal Medicine Patients. Int´L J. Psychiatry in Medicine.
45(3):203-226.
Maneeton N, Maneeton B, Srisurapanont M. (2013) Prevalence and predictors of
pain in patients with major depressive disorder. Asian Journal of Psychiatry.
6:288-291.
Nankivell J, Happell B, Scott D. (2013) Access to Physical Health Care for People
with Serious Mental Illness: A Nursing Perspective and a Human Rights
Perspective - Common Ground? Issues in Mental Health Nursing. 34:442-450.
Nationalencyklopedin (2014) Komorbitet
>http://www.ne.se/komorbiditet?i_h_word=samsjuklighet (2014-05-07)
Nationalencyklopedin (2014) Stereotyp.
>http://www.ne.se/lang/stereotyp/315197< (2014-02-18)
25
Nationalencyklodepin (2014) Stigmatisering.
>http://www.ne.se/lang/stigmatisering/315459< (2014-02-18)
Nationalencyklopedin (2014) Stämplingsteori.
>http://www.ne.se/stämplingsteori< (2014-02-18)
Ottosson H, Ottosson J-O. (2013) Psykiatriboken. Stockholm: Liber AB.
Plant L D, White J H. (2013) Emergency Room Psychiatric Services: A
Quialitative Study of Nurse´s Experiences. Issues in Mental Health Nursing. 34:
240-248.
Reed, F & Fitzgerald, L. (2005) The mixed attitudes of nurse´s to caring for
people with mental illness in a rural general hospital. International Journal of
Mental Health Nursing. 14:249-257.
Skärsäter, I. (2011) Symtom och tecken på ohälsa: Psykisk ohälsa. I: Edberg, A-K
& Wijk, H (red) Omvårdnadens grunder – Hälsa och ohälsa (Upplaga 1:3) Lund:
Studentlitteratur AB.
Socialstyrelsen (2005) Kompetensbeskrivning för legitimerad sjuksköterska.
Artikelnummer 2005-105-1.
SOU, Statens offentliga utredningar. (1999) Hälsa på lika villkor – Andra steget
mot nationella folkhälsomål. Artikelnummer 1999:137.
Svensk Sjuksköterskeförening, SSF (2008) ICN:s Etiska kod för Sjuksköterskor.
Ödeshög: AB Danagårds grafiska.
Plant, L D & White, J H (2013) Emergency Room Psychiatric Services: A
Qualitative Study of Nurse´s Experience. Issues in Mental Health Nursing,
34:240-248.
26
Bilaga 1
Projektets titel (obligatoriskt):
Datum: 2014-02-18
Sjuksköterskans upplevelser och
erfarenheter av att vårda patienter med
psykiska sjukdomar inom den somatiska
vården.
Studieansvarig/a: (student/er)
Studerar vid Malmö högskola,
Karin Samuelsson, Lantmannagatan 4A, 214 Fakulteten vid hälsa och samhälle,
44 Malmö 0706205 06 Malmö, Tfn 040- 6657000
320884. [email protected]
Utbildning: Sjuksköterskeprogrammet,
Klara Öman, Byggmästaregatan 6C, 222 37
Malmö Högskola.
Lund. 0768-544893
Nivå: Grundutbildning, termin 5.
[email protected].
Vi är två studenter på Malmö högskola som ska genomföra en empirisk studie. Vi
behöver därför sjuksköterskor från somatiska avdelningar att intervjua angående deras
erfarenheter och upplevelser av att vårda patienter med psykiska sjukdomar.
Studiens syfte är att undersöka den allmänna sjuksköterskans upplevelser och erfarenheter
av att vårda patienter med psykisk sjukdom i den somatiska vården. Detta tycker vi är
viktigt att undersöka eftersom sjuksköterskor ska kunna vårda alla typer av individer
oavsett bakgrund och sjukdom. Ibland uppstår det dock situationer där detta blir svårt,
exempelvis i mötet med den psykiskt sjuka patienten som ligger på vårdavdelning för sina
somatiska besvär. Tidigare studier påvisar att sjuksköterskan känner sig obekväm och
upplever att hen inte har tillräckligt med kunskap för att ge denna patientgrupp adekvat
vård. Vi har därför valt att intervjua sjuksköterskor på Malmö sjukhus för att få en bild av
deras erfarenheter och upplevelser kring ämnet.
Då psykisk sjukdom är ett brett begrepp har vi därför valt att definiera psykisk sjukdom
på följande sätt: psykossjukdomar, affektiva sjukdomar, schizofreni och ångesttillstånd.
Även exempelvis bipolaritet och ätstörningar passar in på definitionen.
Planen är att hålla 7-10 intervjuer, beroende på hur mycket data vi får ihop. Intervjuerna
kommer att vara mellan 30-60 minuter långa. Vi har valt att inrikta oss på grundutbildade
sjuksköterskor med minst 5 års erfarenhet då vi anser att detta bör ge
oss en tillfredsställande datamättnad.
Vi kommer att säkerställa att inga obehöriga får ta del av materialet, varken ljudfiler eller
transkriberade intervjuer. Vi kommer koda det transkriberade materialet och avidentifiera
det så att uppgifterna ej kan spåras till person eller situation. Resultatet av intervjuerna
kommer att publiceras i MUEP(Malmö University Electronic Publishing) och även
presenteras för de avdelningar som har valt att delta i studien.
Ditt deltagande i vår studie är helt frivilligt! Du kan när som helst avbryta ditt deltagande
utan motivering. Ni är välkomna att kontakta oss via mejl eller telefon. Var vänlig se ovan
för kontaktuppgifter.
Härmed tillfrågas Du om deltagande i studien.
27
Bilaga 2
BILAGA 2 - INTERVJUGUIDE
Standardfrågor
- Hur länge har du arbetat på denna avdelning?
- Har du tidigare erfarenhet av att arbeta med patienter med psykisk sjukdom?
- Har du någon utbildning inom psykiatri eller i att vårda patienter med psykisk
sjukdom?
Huvudfrågor
- Hur upplever du att det är att vårda patienter med psykisk sjukdom inom den
somatiska vården?
- Kan du berätta om en situation då du har vårdat en patient med psykisk sjukdom
i den somatiska vården?
- Vad hände/Hur gick det till?
- Hur fick du reda på att patienten i fråga hade en psykisk sjukdom? När fick du
reda på det? Efter, innan, under?
- Hur ser du på sambandet mellan kropp och själ? På somatik och psykisk
sjukdom?
- Hur upplever du samarbetet mellan psykiatri och somatik?
Förslag på följdfrågor
- Hur upplevde du det?
- Vad tänkte du då?
- Vad kände du då/Hur kändes det?
- Kan du ge något/några exempel?
- Kan du säga något mer om det?
- Hur känns det nu efteråt när du tänker på denna situation?
28
Bilaga 3
Samtycke från deltagare i projektet
Bilaga 3
Projektets titel: (ifylles av student)
Datum: (ifylles av student)
Studieansvarig/a: (ifylles av student)
Karin Samuelsson
Klara Öman
Studerar vid Malmö högskola,
Fakulteten vid hälsa och samhälle,
205 06 Malmö, Tfn 040-6657000
Din E-post
[email protected]
[email protected]
Utbildning:
Sjuksköterskeprogrammet
Jag har muntligen informerats om studien och tagit del av bifogad skriftlig
information. Jag är medveten om att mitt deltagande är frivilligt och att jag
när som helst och utan närmare förklaring kan avbryta mitt deltagande.
Jag lämnar härmed mitt samtycke till att delta i ovanstående undersökning:
Datum: ……………………………………………………………………………..
Deltagarens underskrift: …………………………………………………………
29
