Minnesanteckningar från: ILG:s samverkansmöte i Solåkrabyn
den 28 oktober 2011.
Tema: Den åldrande människan.
BYGEMENSKAP. En anpassad, stimulerande miljö.
Gemenskap och glädje med målsättning – ett gott liv är en tydligt och varm
känsla man får när man kommer till Solåkrabyn.
Dagen inleddes med kaffe och härliga smörgåsar och Helena Falk hälsade
oss alla välkomna, när dagen var till ände gick vi alla därifrån mycket nöjda
och väldigt imponerade av det vi hört och sett. Fyllda av tankar och
påtagligt väckta och påminda om vikten av att idag planera för
morgondagens åldrande. Det uttrycktes bland deltagarna en stark önskan
om en fortsättning och att en arbetsgrupp skulle bildas för att anordna
ytterligare en informations/arbetsdag på temat. Samtliga deltagare var
ense, det man fick till sig den här dagen måste många, många fler få ta del
av.
Troligt är att Solåkrabyn inte har möjlighet att anordna något innan ILG
dagen den 31 mars 2012. Solåkrabyn är dagens värdverksamhet och temat
är ”Livets röda tråd – att växa och åldras i gemenskap. Där kommer en av
de valbara aktiviteterna att vara ”Solåkrabyn berättar om åldrandet.
Välkomna till Kulturhuset i Ytterjärna! Ett stort tack till Er alla som bidrog
till en innehållsrik och mycket givande samverkansdag i oktober 2011.
Inbjudan-Tunaberg Värdet av den åldrande människan! 12/9-13/9 -12
Solåkrabyn bildades ur ett stöd- och föräldrainitiativ när föräldrar och
medarbetare på dåvarande Solbergahemmet började fundera på framtiden.
Hur såg deras barns och ungdomars framtid ut? Var skulle de bo som
vuxna? Vad skulle de ägna sig åt?
Ut ur de frågorna bildades 1967 Föreningen Solåkrabyn och 1970 var det
inflyttningsklart. De första 6 personerna flyttade in den 15/4, ytterligare 6
den 15/5 och vid årets slut hade 21 personer installerat sig.
Solåkrabyn växte allt eftersom i antal boende och medarbetare, växte också
i gemenskap, livserfarenheter och i kunskaper. Nu består Solåkrabyn av 99
st. boende och ca 250 medarbetare fördelade på 1/3 i byn i Ytterjärna, 1/3 i
byn på Selaö/Stallarholmen och 1/3 i Järna/Mölnbo. Medelåldern är ca 55
år. 10 personer har gått i ålderspension och ytterligare 6 personer är snart
där.
Åldrandet då? Temat för dagen. Det smög sig på, det är så det brukar bli
med tilltagande syn- och hörselnedsättning, högt blodtryck, gikt, diabetes,
tumörsjukdomar m.fl.
Hur hanterade vi det? Ungefär som andra åldrande människor gör. Via den
vanliga sjukvården förutom den extra kvaliteten att i den egna
verksamheten finns två sjuksköterskor, psykolog och konsulterande
allmänläkare, neurolog och psykiater.
Också när det handlade om ben- höft- och bäckenbrott och om
demenssjukdomar var inställningen att SJÄLVKLART har var och en rätt,
liksom alla andra i samhället, att bo kvar i sitt hem. Det handlar bara om
VILJAN, vill man så kan man och vi medarbetare ville och kämpade för att
klara av det.
Men vems val var det? Heterogena grupper är bra och olikheter berikande
men när man blir äldre kan de yngre grannarna bli ganska tröttande, de
låter för mycket, för högt, det händer för mycket, för fort, intressena och
behoven blir för olika. När det blev så att en person behövde värja sig
genom att ta av sig hörapparaten för att slippa höra och när gemenskapen
blev en belastning i stället för tillgång och utrymmena inte var disponerade
för riktigt så många hjälpmedel uppstod behovet av ett annat slags boende,
ett lugn & ro boende som blev det som heter Ängsbacken.
Poängteras ska att Ängsbacken är ett alternativ. För vad vi än talar om,
kommer vi oftast fram till att det är olika hur man vill ha det. Det som
brukar vara lika är att det är viktigt för människor att vara delaktiga, ha
inflytande och självbestämmande över det som händer en själv. Det som är
bra för den ene behöver inte vara bra för den andre.
Hur tänker vi då kring den åldrande människan och vad som är fördelarna
med ett Ängsbacken, ett lugn & ro boende?
Omgivningen kan ANPASSAS till äldre och till sjuka personer
1) fysiskt
utifrån t.ex. försämrad syn, hörsel, möblemang, utrymme för
hjälpmedel
2) socialt man har nära till jämngamla eller personer med liknande behov
av lugn & ro.
3) bemötandet Förväntningarna på självständighet tonas ner. Det är än
viktigare med lyhörd anpassning till personens förmåga. För höga
förväntningar kan leda till stress och oro och i värre fall till
förvirringstillstånd och aggressivitet. Men så länge man inte blir stressad
mår man bra av STIMULANS
att aktivera sina sinnen, känsel, lukt, syn, smak, hörsel, balans, muskler och
beröring. Fysisk aktivitet ökar nybildningen av nervceller i hjärnan och de
nya nervcellerna måste hitta en funktion för att överleva. Där kommer den
stimulerande miljön in. Roliga och stimulerande miljöer anpassade för
personer som behöver ett lugnare tempo är livsviktigt i flera bemärkelser.
Och så har vi oss MEDARBETARE. Till ett äldre och sjukvårdsboende kan
medarbetare som är speciellt intresserade av att fördjupa sig i frågor som
rör äldre och sjuka söka sig.
Det allra, allra viktigast är ändå att vi medarbetare är där, har tid, vågar
lyssna och har modet att stanna kvar hos någon som är ledsen, rädd, arg,
har ont eller är döende.
Det är svårare för personer med kognitiv funktionsnedsättning att reflektera
över sitt åldrande. Därför är det än viktigare att vi medarbetare vågar prata
om åldrande, trosfrågor, hur man vill ha det när man dör och svara på
frågor som ”Ska jag dö? Gör det ont? Vad händer med mina saker?
Även om frågorna inte formuleras för att man inte har orden eller av
omtanke om oss, för att vi kan bli rädda, så finns frågorna där och vågar vi
inte ta upp dem så lämnas personen ensam med dem.
Annat som också är svårare för personer med funktionsnedsättning är att
kompensera med begåvningen när sinnena försvagas t.ex. genom att fylla i
de delar man inte hör och det kan bli svårare att vänja sig vid hjälpmedel.
Tar vi hörseln som exempel säger känslan ”ta av hörapparaten”,
begåvningen säger ”härda ut, det blir bättre sedan”. Också benbrott kan
innebära att man blir mer funktionsnedsatt än nödvändigt pga. man inte
kommer över smärttröskeln vid rehabilitering.
Sammanfattningsvis syftar arbetet på Ängsbacken till ett gott liv för var
och en utifrån sina förutsättningar och önskemål. Inte särskilt
märkvärdigt men viktigt.
En anpassad miljö, stimulerande miljö, förberedda medarbetare,
gemenskap och glädje är ett sätt att försöka nå målet.
ILG återspeglar: Vi måste lära känna och finna varje individs förmåga
och personlighet tidigt för att kunna upptäcka när åldrandet börjar ge sig
till känna. Det smyger sig på och kan anas på syn, hörsel, blodtryck m.m.
Humöret kan påtagligt förändras och depression är inte ovanligt. För stora
krav kan ge stress, aggressivitet och andra symtom.
Upptäcker man åldersförändringen tidigt och kan anpassa arbete och fritid
efter personens förmåga och behov finns det mycket att vinna för alla. Det
gavs flera exempel och förutom att höra talas om det fick vi också ta del av
och se olika anpassade lösningar vilket var väldigt fint. Fysisk aktivitet och
en stimulerande miljö är en del av flera framgångsfaktorer. Liksom
inflytande, medbestämmande och stöd i att ta egna initiativ.
Verksamheten Påtåren är en lugn, vacker och harmonisk miljö, vilket vi
såg och kan understryka. Man är vänner och inte arbetstagare. Där
stimuleras alla sinnen. Synen med målning och fotografering. Hörseln med
musik och att lyssna på fåglar. Lukt och smak med bakning. Rörlighet med
promenader, eurytmi i grupp eller individuellt. Det ges individuella
möjligheter att bibehålla sina kunskaper. Födelsedagar är viktiga, flaggan
ska hissas, det ska sjungas, rosenporslinet ska användas och det finns en
särskild uppvaktningsflagga och på tisdagar är det kaffe med gäster. Det är
en social mötesplats för de äldre och andra som trivs bäst med en lugnare
dag. Hel- eller deltid och det finns inga måsten under dagen. Alla som
kommer är där på sina egna villkor. Tanken är att det ska vara livets påtår.
Det innebär att Påtåren ska vara något som förgyller ens tid även om man
inte orkar arbeta längre. En plats för lugn och skapande efter varje persons
intresse, en plats för människans alla sinnen
Ylwa Breidenstein präst i Kristensamfundet talade om Den sista tiden i
livet.
Här några anteckningar från en intressant och varm föreläsning som gav
deltagarna mycket att ta med sig..
ü Ingrid Bergman sade att åldrandet var som att bestiga ett berg, man blir
lite andfådd men man får en bättre utsikt.
ü Vi är analfabeter i konsten att åldras. Att åldras är ett arbete. Man blir
som ett gammalt plommon, mer och mer mot kärnan.
ü Ser vi det som ska bli eller det som försvinner hos den åldrande
människan? Knopparna eller höstlöven?
ü Åldrande är ingen sjukdom.
ü Kan man misslyckas i sitt åldrande?
ü Det konstnärliga viktigt i det sista efter det religiösa.
ü Svanesångsfenomenet – behov av musik, skapandet, det kreativa.
Lars Tornstam, professor i sociologi från Uppsala talar om
gerotransendens. Vilket beskriver en, oftast positiv, perspektivförskjutning
från det materiella till det spirituella. Flertalet individer förutsätts genomgå
en åldrandeutveckling som leder till avsevärda förändringar i sättet att
uppfatta jaget, relationerna till andra människor och livet som helhet. Man
lär på olika sätt känna sig själv bättre. Man blir till exempel också mer
sparsmakad i valet av sitt umgänge, samtidigt som den goda, kontemplativa
ensamheten blir viktigare. Man får också en ökad tolerans mot att inte
förstå alla livets mysterier och ökar känslan av sammanhang framåt och
bakåt i generationerna. Livstillfredsställelsen ökar normalt. För somliga är
detta en utveckling som startar redan i tidig vuxenålder och kulminerar vid
hög ålder.
ü Skuld – Rädsla – Smärta.
ü Våga ställa dumma frågor. Ta av sig masken.
ü Både – och -tänkandet. De små vardagliga sakerna är viktigare än de
stora händelserna.
ü En gammal människa behöver oändlig tid – närvaro i ögonblicket.
ü Att åldras är ingenting för fegisar.
Kärnvärden i de Läkepedagogiska och socialterapeutiska verksamheterna se
www.varna.nu
Kärnvärden och den åldrande människan.
1 Människans spirituella dimension – grunden för vår gemenskap – den
åldrande människan är inte så närvarande längre, förberedelserna bör
börja vid 40. 56-63 år är den sista 7-årsperioden.
2 Livets röda tråd – biografiarbete är viktigt. Utveckling finns så länge man
existerar.
3 Individuellt liv i gemenskap – viktigt att fortsätta det sociala,
gemenskapen.
4 Tålamod med det individuella – tålamod, terapeutens viktigaste
egenskap. Man måste känna in sig. Omgivningen behöver mer
tålamod.
5 Det livslånga lärandet – medarbetarna bör känna till den boendes
biografi.
6 En medvetet utformad miljö - mer tillgänglig miljö, extra näringsriktig
mat, läsa årstidsspråket hemma.
7 Ett skapande liv – arbetets betydelse – andra uppgifter än arbete bör
finnas. Bidra med det man klarar av. Gemenskap på egna villkor.
Antecknat av
Gunilla Ekström
