Hälsa och samhälle
Att tala om sexualitet i
stödsamtal efter våldtäkt
MARIA JORDY
Handledare: Lars Plantin
Opponent: Sven-Axel Månsson
Examinator: Finnur Magnusson
Malmö högskola
Examensarbete i sexologi 30 hp vt-12
Hälsa och samhälle
Masterprogrammet i sexologi 120 hp
205 06 Malmö
Sammanfattning
En kvalitativ studie har genomförts med syfte att undersöka hur man talar om sexualitet med
kvinnor i stödsamtal efter våldtäkt. Två typer av empiriskt material har använts för analys;
journalhandlingar skrivna i samband med stödsamtal och intervjuutskrifter från intervjuer
med kuratorer som genomför stödsamtal. I journalerna finns sexualitet inte omnämnt.
Genomgången av tidigare forskning och empiri visar att det finns en bild av att en våldtagen
kvinnas sexualitet är skadad. Det finns en osäkerhet kring att ta upp ämnet i stödsamtal. Det
framkommer också att det för en del av de intervjuade är självklart att sexualiteten har en
viktig plats i dessa samtal. Historiskt sett har både våldtäkt och sexualitet blivit mer accepterat
att tala om, men studien visar att ämnena fortfarande förknippas med skam.
Abstract
TO SPEAK ABOUT SEXUALITY IN POST-RAPE COUNSELLING
Author: Maria Jordy
Master Thesis in Sexology, 30 hp
Malmö University, Faculty of Health and Society, 2012
A qualitative study has been carried out, with the purpose of examining how sexuality is
spoken of in post-rape counselling with women. Two types of empirical material have been
used for analyzes; medical journals from post-rape counselling and transcripts of interviews
with counsellors who perform post-rape counseling. The medical journals showed no
mentioning of sexuality. The examination of previous research and the empirical material
shows there is a general image of the sexuality of a raped woman to be damaged. There is an
uncertainty as to bringing up the subject in the counselling sessions. It is also apparent that it
is obvious for some of the interviewed that sexuality takes an important place in these
counselling sessions. Historically, both rape and sexuality has become more accepted to speak
of, but the study shows that both topics are still associated with an amount of shame.
2
Innehållsförteckning
Förord .................................................................................................................................................... 5
1.1 Syfte ............................................................................................................................................. 7
1.2 Frågeställningar ............................................................................................................................ 7
2 Disposition........................................................................................................................................... 8
3 Bakgrund och tidigare forskning .......................................................................................................... 8
3.1 Våldtäkt ........................................................................................................................................ 8
3.2 Kvinnors sexualitet ..................................................................................................................... 10
3.3 Hälso- och sjukvårdens omhändertagande ................................................................................ 12
3.4 Tidigare forskning ....................................................................................................................... 13
3.5 En summering............................................................................................................................. 15
4 Metod ................................................................................................................................................ 16
4.1 Val av metod .............................................................................................................................. 16
4.2 Urval ........................................................................................................................................... 17
4.3 Avgränsning ................................................................................................................................ 18
4.4 Materialinsamling/genomförande ............................................................................................. 18
4.5 Bearbetning, tolkning, analys ..................................................................................................... 19
4.6 Trovärdighet, bekräftbarhet och överförbarhet ......................................................................... 20
4.7 Etiska överväganden................................................................................................................... 20
5 Angreppssätt, begrepp och teoretiska utgångspunkter .................................................................... 21
5.1 Teori ........................................................................................................................................... 22
5.1.1 Plummer – sexuella berättelser ............................................................................................... 23
5.1.2 Simon och Gagnon – sexuella skript ........................................................................................ 24
5.1.3 Goffman – Stigma .................................................................................................................... 25
5.2 Sammanfattning teori ................................................................................................................ 25
6 Empiriskt material – presentation och analys ................................................................................... 26
6.1 Journalerna................................................................................................................................. 27
6.2 Intervjuerna ................................................................................................................................ 29
6.2.1 Informanterna ......................................................................................................................... 29
6.2.2 Informanternas tankar kring journalstudiens fynd .................................................................. 29
Sexualiteten finns inte med i samtalen ............................................................................................. 29
Sexualiteten skrivs inte om i journalen ............................................................................................. 31
Sexualiteten skrivs om med andra ord.............................................................................................. 32
3
Sexualiteten både skrivs och pratas om ........................................................................................... 33
6.2.3 Vad skiljer våldtäktssamtalen från andra typer av samtal? ..................................................... 33
Skam................................................................................................................................................. 34
Kris och trauma ................................................................................................................................ 37
Samhällets myter och bilder ............................................................................................................. 38
6.2.4 Sexualitet efter våldtäkt .......................................................................................................... 39
Att ta upp sexualitet i samtalet ........................................................................................................ 40
Hur påverkas sexualiteten ................................................................................................................ 41
Ett öppet förhållningssätt ................................................................................................................. 42
7 Sammanfattning och slutdiskussion .................................................................................................. 45
Källförteckning ..................................................................................................................................... 50
Bilaga 1 ................................................................................................................................................. 53
4
Förord
Uppsatsarbetet har pågått under en omtumlande period i mitt liv, där inte bara ett, utan två
barn har kommit att förändra hur livet fungerar.
Jag är tacksam för all hjälp jag fått i form av barnpassning och uppmuntran av mor- och
farföräldrar.
Jag är oerhört tacksam för att min livspartner sett min utbildning som så viktig att den fått gå
före så mycket annat. Men nu är det äntligen klart – tack Johan!
Tack också till Malmö Högskola och min handledare som hjälpt till att navigera och knuffat
mig framåt för att komma i mål.
Sist men inte minst, tack till de informanter som delat med sig av sina tankar och på så sätt
gjort uppsatsen intressant och viktig.
5
1 Inledning
Våldtäkt handlar inte om sex, varken för förövaren eller för offret. Ofta talas det istället om en
slags maktutövning för förövaren och en enorm kränkning av gränser för offret (Plummer,
1995). Feministiska teorier talar hellre om våldtäkt i termer av ett strukturellt accepterat
förtryck av män mot kvinnor (Bergenheim, 2006). Men, oavsett motiv hos förövaren eller
upplevelse hos offret så ses våldtäkt som ett sexualbrott enligt lagstiftarna, och det omges ofta
av mer skam, skuld och föreställningar än de flesta andra brott eller handlingar. Skam hos den
som våldtagits över att ha utnyttjats sexuellt (Wennstam, 2004). Skuld hos den som våldtagits
då känslan av att själv varit delaktig eller oförsiktig ofta infinner sig efteråt (Wennstam,
2002). En mängd föreställningar kring våldtäkt som både handlar om vem som våldtar, vem
som våldtas och hur en riktig våldtäkt går till (ibid.). Ann Heberlein (2007) har skrivit om
våldtäktens särskiljning från andra våldsbrott och menar att det handlar om synen på kvinnors
sexualitet som något rent och att ”hela kvinnans värde och värdighet finns mellan hennes
ben”.
Att erbjuda samtalsstöd till den som utsatts för våldtäkt har sedan många år varit en
vedertagen rutin inom vården i Sverige. Det har utformats särskild information till de som
arbetar med att ge denna form av stöd, såväl inom offentlig vård som inom
frivilligorganisationers verksamhet, exempelvis ”Våldtagen – en handbok i att möta utsatta
kvinnor” (Hedlund & Göthberg, 2005). I denna skrift beskrivs hur en våldtagen kvinna kan
reagera och agera och hur en kurator eller behandlare kan lägga upp samtalskontakten i form
av exempelvis en krisbearbetning eller sorgearbete. Sexualiteten nämns kort utifrån två
aspekter; dels att en del kvinnor får sexuella svårigheter, och dels att partner till den våldtagna
kan uppleva sexuella otillräcklighetskänslor.
Sexualiteten kan idag lyftas fram som en viktig faktor för en persons psykiska och fysiska
välbefinnande och sexuell och reproduktiv hälsa ses som en mänsklig rättighet
(Regeringskansliet, 2012). Inom vissa delar av den svenska hälso- och sjukvården finns
information och samtal kring sexualiteten i riktlinjer för omhändertagandet, exempelvis när
det gäller efterkontroll efter förlossning vid mödrahälsovården. Trots att en holistisk syn på
människors hälsa torde inkludera sexualiteten är detta ingen självklarhet. Orsaken till detta
kan vara en osäkerhet hos personal, kanske på grund av brist i utbildning och kunskap, kanske
6
grundat på känslan av att sexualitet är alltför intimt för att tas upp i samtal med patienter.
Exempel på denna okunskap och osäkerhet kan hämtas från Larsdotters (2009) rapport om
bemötandet av HBTQ-kvinnor (Homo, Bi, Trans och Queer) inom vården. Där konstateras att
det råder en heteronormativitet i bemötandet med vårdpersonal och att exempelvis kvinnor
som har sex med kvinnor inte får adekvat vård och stöd på grund av detta. Ett antagande om
heterosexualitet ger i det fallet kvinnor som har sex med kvinnor sämre tillgång till sexuella
hälsofrågor i mötet med vården. Det kan då antas finnas andra förförståelser och
missuppfattningar i mötet mellan vårdpersonal och patient som bygger på allmänt accepterade
”sanningar”.
Att försöka få ett grepp om våldtäkt, behandling och sexualitetens plats verkar inte helt enkelt.
Å ena sidan är våldtäkt inte främst en sexuell handling, menar flera (Jarl & Stolt, 2010,
Plummer, 1995). Å andra sidan finns uppenbarligen erfarenheten och kunskapen att en
våldtagen kvinna kan uppleva sexuella problem efteråt (Öberg m.fl, 2010). Å tredje sidan
anses det finnas en dålig beredskap och kunskap att prata om sexualitet inom vården, såväl
den somatiska som psykologiska (Almås & Pirelli, 2006). Våldtäkt verkar också ses som en
handling sär-skild från alla andra typer av handlingar, kränkningar eller brott. Men särskiljningen ger inte för handen hur den utsatte bör behandlas; som ett brottsoffer i första hand,
eller snarare som ett offer för trauma, och därmed ges samma typ av krisbehandling som
andra typer av trauman, en svår bilolycka till exempel.
Stödsamtal och behandling kring ett fenomen som är så debatterat, mytomspunnet och skapar
så mycket känslor som våldtäkt innebär att såväl kuratorn som den våldtagne går in i samtalet
med en mängd föreställningar och förförståelse om vad som är rätt och fel att prata om, känna
och tänka. Denna studie vill undersöka komplexiteten i detta möte. Hur tänker man som
kurator kring våldtäkt och sexualitet i mötet med en våldtagen kvinna?
1.1 Syfte
Studiens syfte är att undersöka hur man talar om sexualitet i stödsamtal med kvinnor efter
våldtäkt.
1.2 Frågeställningar
För att uppnå syftet kommer studien att fokusera på följande frågeställningar:
-
Vad går att utläsa om sexualitet i journaler som förs i samband med stödsamtal?
7
-
På vilket sätt och när talas det om sexualiteten i stödsamtal efter en våldtäkt?
-
Hur resonerar kuratorer kring sexualitet efter våldtäkt?
2 Disposition
I uppsatsens tredje kapitel ges en bakgrundsbeskrivning av våldtäkt, kvinnans sexualitet samt
hälso- och sjuvårdens omhändertagande efter våldtäkt. Här ges även en beskrivning av
relevant tidigare forskning. Det fjärde kapitlet ägnas åt metodbeskrivning. I kapitel fem ges
det teoretiska ramverk som uppsatsens analys vilar på. Kapitel sex är det mest omfattande av
uppsatsens avsnitt, här finns studiens empiriska material, som presenteras sammanvävt med
teoretiskt knuten analys. I det sjunde och avslutande kapitlet ges en sammanfattning och
slutdiskussion.
3 Bakgrund och tidigare forskning
I detta avsnitt presenteras hur synen på våldtäkt och på kvinnans sexualitet i samhället går att
urskilja i litteraturen. Detta för att ge en kropp åt de fenomen studien fokuserar på. Därefter
beskrivs vårdens omhändertagande av våldtagna, med fokus på den psykosociala delen. I
avsnittet presenteras även de huvuddrag som står att finna i den samtida relevanta forskningen
på ämnet sexualiteten efter våldtäkt.
3.1 Våldtäkt
Handlingen våldtäkt har varit förbjuden enligt lag under åtminstone det senaste milleniet.
Synen på brottet har skiftat, från att ha ansetts vara ett egendomsbrott, att ta någons dotter
eller hustru, till att ses som en ”kränkning av den allmänna friden” (Bergenheim, 2005). På
1970-talet började det talas om våldtäkt som en makthandling. Kvinnorörelsen och
feministiska teoretiker såg våldtäkt som ett strukturellt förtryck som män utsätter kvinnor för
(Bergenheim, 2006). Främst mot andra män genom att kränka deras kvinnor, i andra hand mot
kvinnor som grupp då deras rörelsefrihet begränsas av rädsla för våldtäkt och i tredje hand
mot kvinnor som enskilda då de kränks som individer av en våldtäkt (ibid.). Gränserna mellan
våldtäkt, sexuellt utnyttjande och accepterat heterosexuellt beteende är flytande, eftersom
mäns makt över kvinnor är ingjutet i heterosexualiteten (ibid). Juridiskt är det uppsåtet hos
gärningsmannen som ska stå i fokus, alltså om en person haft för avsikt att begå brottet ifråga
(Andersson, 2004). Detta får fungera som gränsdragningen mellan frivilligt sex och brott
(ibid.). Under i stort sett hela 1900-talet har likväl samtycket hos den utsatte varit avgörande
8
för hur brottet våldtäkt bedömts och kvinnans beteende har fått fungera som måttstock för
detta samtycke (Bergenheim, 2006).
Det som är genomgående för många av de texter som skrivits om våldtäkt, både offentliga,
vetenskapliga, massmediala, populärvetenskapliga och skönlitterära är att våldtäkt är den
största kränkning en kvinna kan uppleva.
Att bygga upp en ny trygghet i sexuella relationer är svårt. Ungefär en fjärdedel av alla
drabbade drar sig undan fullständigt från all sådan kontakt under en längre tidsperiod.
Den misstro som offret känner mot omvärlden gör terapeutisk behandling svår. Ibland
lönlös. (Kielos, 2008, s. 27)
Budskapet är att en våldtäkt skapar ett djupt sår i en kvinnas inre som förmodligen aldrig
kommer att läka helt. Inte minst är det sexualiteten som kommer att bli lidande och kanske
aldrig fungera lustfyllt (igen?). Det har på senare tid uppstått kritik mot detta sätt att se på den
våldtagna kvinnan, inte minst utifrån det stigma som offerstämpeln innebär och de sociala
förväntningar detta skapar (Östergren, 2008). Det blir också tydligt i studier kring attityder till
våldtäkt hur tudelad synen på ansvaret är. Jeffners (1998) samtal med ungdomar visar att,
trots att de flesta var överens om vad en våldtäkt var, så gav en djupare diskussion kring
fallbeskrivningar ett visst förhandlingsutrymme. Där hittades skäl och ursäkter för
övergreppen utifrån de förövande killarnas men framförallt de utsatta tjejernas beteende. Det
beteende som ska bedömas hos tjejen kan innefatta allt från hur mycket hon hade druckit, hur
hon gick klädd eller huruvida hon hade visat sig intresserad av förövaren till hennes tidigare
sexuella erfarenheter eller rykten därom (ibid.). Detta sätt att se på och göra bedömningar av
sexuella situationer eller övergreppssituationer är inte förvånande alls. Enligt Wennstam
(2002) är det också denna typ av bedömning som görs i vårt rättsväsende, där bevisfrågan i
våldtäktsfall oftast handlar om den utsatta kvinnans trovärdighet i form av beteende innan,
under och efter våldtäkten.
Vad är det då som gör att vid just sexualbrottet så är den brottsutsatte föremål för granskning
och ifrågasättande? Bergenheim (2005) menar att det handlar om kvinnors förmodade
sexuella tillgänglighet, att kvinnor antas vilja ha sex om de inte specifikt uttrycker något
annat. Kanske kan det också handla om den omdebatterade gråzon som existerar mellan
frivilligt sex, dåligt sex, sex genom övertalning och sex genom tvång? Johanna Koljonen
(2010) twittrade i ”#prataomdet” om sexuella erfarenheter där hon i retroperspektiv kunde
känna att hon faktiskt blivit våldtagen. Här följde ett stort antal kvinnor efter och delade med
9
sig av sina berättelser om sexuella händelser som de känt inte varit ömsesidiga. Detta skapade
en debatt som gavs stort utrymme i media, inte minst då Wikileaksgrundaren Julian Assange i
samma veva anklagades för våldtäkt av två svenska kvinnor han haft sex med.
Våldtäktsanklagelserna lades förvisso ner men en omfattande diskussion kring vad som är
”okej sex” fortsatte i massmedia, politiskt och på internet. Koljonen för diskussionen vidare
och menar att det är viktigt att inte bara haka på medias bild kring sexuella övertramp som
svart eller vitt utan att fundera på sitt eget beteende, på vilka gränsdragningar man själv gör
och ser hos andra (Nordgren, 2011). Det framstår som tydligt, när olika åsikter om våldtäkt
tas fram, att talet om våldtäkt är en svår balansgång. Att på en och samma gång ta hänsyn till
rättssäkerheten, tvång och/eller samtycke, sexuella gränsdragningar, mäns våld mot kvinnor,
samhällets normer och framförallt respekt för den enskildes upplevelse kan vara en utmaning.
Vad är det då som gör det så komplicerat? Handlar det ändå om det som sär-skiljer våldtäkten
från annat våld - handlar det egentligen om sexualiteten? Genom att titta närmare på just
kvinnors sexualitet kan svaret anas.
3.2 Kvinnors sexualitet
Historiskt har kvinnor setts som sexuellt passiva i förhållande till män, som givits rollen som
den aktive, utövaren. När den medicinska vetenskapen, i slutet av 1800-talet, började
intressera sig för sexualiteten med exempelvis Krafft-Ebbing som förespråkare, beskrevs det
sexuella spelet mellan man och kvinna som att kvinnan måste spela blyg och ovillig, vilket i
sin tur skulle egga mannen att betvinga henne, något hon egentligen ville. (Bergenheim, 2005)
Trots att en del debattörer redan då ifrågasatte den något svartvita bilden av mannens och
kvinnans sexualitet, så var uppfattningen av mannen som den sexuellt aktiva och kvinnan som
den sexuellt passiva genomsyrande i samhällsbilden (Bergenheim, 1998).
Kvinnans
sexualitet ska alltså väckas av män men också vaktas noga. Att våldtäkt, bara sekler tillbaka i
tiden, sågs som ett egendomsbrott mot kvinnans make eller far, ger oss en bild av hur
kvinnans sexualitet angår fler än bara henne själv, den är av vikt för arvsrätten och måste
därför kontrolleras (Bergenheim, 2005). Lewin (2008) kallar detta ”patriarkalets svaghet”, att
män inte kan föda barn och kontrollera arvsföljden. För att hantera detta bekymmer kan män
välja två olika vägar; att förneka kvinnan som sexuell varelse och endast höja henne som ”den
goda modern” eller erkänna henne som sexuell varelse och utöva fysisk kontroll över denna
sexualitet, exempelvis genom ett könsseparat samhälle (ibid). Även i modern tid kan vi märka
av att synen på kvinnans sexualitet bär prägel av historien. Ambjörnssons (2004) intervjuer
med ungdomar ger oss spelreglerna för unga kvinnor idag. De ska å ena sidan vara sexuellt
10
”duktiga” men å andra sidan inte ha någon sexuell erfarenhet att tala om. Som kontrollverktyg
finns omgivningen, där inte minst de unga kvinnorna själva dömer ut de som anses alltför
sexuellt aktiva som ”slampor” eller ”horor” (Ambjörnsson, 2004). Även om reglerna kring
sexuellt beteende är socialt konstruerade och inte av naturen givna, kan ett regelbrott likväl ge
stora konsekvenser och att ändra reglerna kan vara mycket svårt (Lewin, 2008). Även i
språket kring kvinnors sexualitet lyser passiviteten och de oskrivna reglerna igenom,
exempelvis att ”bli av med oskulden”, där män istället ”tar någons oskuld”, och där oskulden
är ett liv utan sexuella erfarenheter medan kvinnan efter den sexuella debuten är… skyldig?
Kvinnors sexualitet är alltså något hon har som ska vaktas, som hon kan välja att ge eller som
kan tas ifrån henne.
Bergenheim (2006) beskriver hur radikalfeminismen på 1960- och 70-talet skapade debatt
genom att mynta uttryck som ”samlag för vänskaps skull” eller att mena att lesbianism var det
enda logiska valet för en kvinna som vill uppleva erotik utan förtryck. Trots att vi idag talar
relativt fritt om sexualitet: ”Kvinnors och mäns rätt till erotisk njutning på lika villkor är en
självklarhet, åtminstone i ord” (Bergenheim, 2006, s. 199) så menar författaren att vi
fortfarande lever med samma dubbelmoral kring kvinnors sexualitet som för över 40 år sedan.
Denna bild av den kvinnliga sexualiteten kan både bekräftas och motsägas. Tikkanen,
Abelsson och Forsbergs (2011) omfattande undersökning av ungas attityder stöder Giddens
(1995) tankar om att den rena relationen, det vill säga en relation avskalad från romantiska
föreställningar som varar bara så länge de involverade parterna har behov av den, är den väg
utvecklingen går åt, exempel på detta är relationsformen ”knullkompis”. Å andra sidan pekar
samma undersökning på att den heteronormativa kärleksideologin är den som råder starkast,
framförallt bland unga kvinnor (Tikkanen, Abelsson & Forsberg, 2011). Kärleksideologin
sätter regler för sexualiteten (ibid.) och kvinnor är fria att välja vad de vill göra med sina
kroppar bara så länge de gör de ”rätta” valen (Östergren, 2006). När det gäller en kvinnas
sexualitet efter våldtäkt menar Svensson (2011), som bland annat bloggat och skrivit
debattartiklar i ämnet, att det finns en tydlig stigmatisering som sätter likhetstecken mellan
”att våldta någon är fel och kvinnans sexualitet blir förstörd”. Svensson (ibid.) motsätter sig
denna typ av retorik, ofta använd i politiska argument, då det omöjliggör för någon kvinna att
känna på annat sätt än det formulerade; om sexualiteten inte är förstörd, var det då inte fel av
någon att begå våldtäkten?
11
Kvinnors sexualitet och samhällets syn på den har genomgått en förändringsprocess, så
mycket visar oss historien. Både synen på våldtäkt och på sexualitet baseras på kulturella
föreställningar. De är på en och samma gång både föränderliga och statiska i sin betydelse för
oss. Hur kan man möta och förhålla sig till denna komplexitet i sitt arbete som kurator?
3.3 Hälso- och sjukvårdens omhändertagande
Nationellt centrum för kvinnofrid gav 2008, på uppdrag av regeringen, ut ett nationellt
handlingsprogram för vårdens omhändertagande av offer för sexuella övergrepp (NCK,
2008). I denna handbok finns noga beskrivet hela det förlopp en utsatt person ska kunna
förvänta sig i sitt möte med svensk hälso- och sjukvård, både utifrån sitt eget vårdbehov men,
inte minst, utifrån ett rättssäkert perspektiv då vården ska säkerställa de rättsmedicinska fynd
och skriva de rättsintyg som eventuellt kan hjälpa polisen i sin utredning och åklagaren i en
rättegång. Kapitlet som rör krisrådgivning och psykosocial uppföljning är mycket kort (två
sidor av 100 totalt). Förutom att trycka på vikten av att erbjuda såväl krisbearbetning som
uppföljande samtalskontakt eller terapi så refereras till den privata sektorn och till
frivilligorganisationer såsom RFSU (Riksförbundet för Sexuell Upplysning), Röda Korset
eller kvinnojourer. Det är också från den frivilliga sektorn det producerats annat material för
det psykosociala omhändertagandet. Den text som nämnts tidigare, ”Våldtagen – en handbok i
att möta utsatta kvinnor” är utgiven av RFSU (Hedlund & Göthberg, 2005). Grändes ”Jag
kallade det aldrig för våldtäkt – att möta våldtagna kvinnor” (2005) är utgiven av ROKS
(Riksorganisationen för kvinnojourer och tjejjourer i Sverige). Det är i dessa texter det går att
finna något om hur man som behandlare kan arbeta med våldtagna kvinnor (för det talas
genomgående om kvinnor, med en kort passus om att män också utsätts men att reaktionerna
är i stort sett de samma). Det är också dessa texter det refereras till i intervjuerna med
kuratorer i studiens empiri. I RFSU:s text nämns sexualiteten kort under rubriken om möjliga
reaktioner på längre sikt. Det anges att en del kvinnor kan få sexuella svårigheter medan det
ges ett större utrymme för partnerns eventuella sexuella otillräcklighetskänslor eller olust. I
ROKS:s material ges sexualiteten större plats med exempel på hur man som behandlare kan
ställa frågor kring den. Det konstateras i en nationell kartläggning genomförd 2006 att det
råder stora skillnader i hälso- och sjukvårdens bemötande av våldtagna (Öberg m.fl, 2010).
Bemötandet grundar sig oftast i lokala PM ”vilket lämnade öppet för sjukvårdsinrättningen,
och därmed enskilda individer, att tolka patientens behov av undersökning, dokumentation
och spårsäkring” (ibid, s. 68). Även om texten verkar hänvisa främst till det medicinska
12
bemötandet får det antas att samma typ av skillnad i bemötande och behandling återfinns i den
psykosociala delen av vårdkedjan.
Som en sammanfattning av de dokument som lyfts fram för psykosocialt bemötande och
behandling av våldtagna så är krisbehandling och PTSD-symtom (posttraumatiskt
stressyndrom) centralt. Sexualitet nämns i lägre grad och sexologisk kompetens nämns inte
överhuvudtaget.
3.4 Tidigare forskning
För att hitta relevanta artiklar genomfördes sökningar i databaserna PsycINFO, PubMed,
Social Services Abstracts, CINAHL samt Sociological Abstracts. En första sökning med
block skapade med orden rape, sexual abuse och sexual assault, therapy, treatment och
counselling. Sökningen gav ett antal artiklar som inte helt matchade studiens frågeställningar
men likväl innehöll intressant forskning för ämnet. Efter en genomgång kunde konstateras att
en hel del forskning gjorts kring PTSD och behandling av detta hos våldtäktsoffer. I dessa
artiklar nämndes inte sexualitet som ett ämne för samtal i behandlingarna. En stor del
forskning i form av attitydundersökningar, främst hos collegestudenter, kring våldtäktsmyter
och synen på våldtäkt, fanns också att läsa. En del av artiklarna rörde sexuellt våld och trauma
i krig, förekomst eller behandling av, med fokus på HIV. Anledningen att denna sökning
nämns här är att det dels kastar ett visst ljus över fynden, nämligen att den forskning som
berör behandling och samtal efter en våldtäkt riktar sig åt kristerapi och trauma, inte åt
sexualitet på något sätt. Även de myter som en stor del av forskningen handlar om kommer att
tas upp längre fram, i detta kapitel såväl som i den empiriska framställningen.
En andra sökning genomfördes för att ytterligare försöka fånga in studiens fokus. Fyra
sökblock skapades med orden lust and sexuality or orgasm, ASA (adault sexual assault) or
rape, counselling or trauma or therapy samt women. Med dessa sökblock kvarstod 9 peerreviewed artiklar för granskning. Nedan följer en summering av dessa.
Den äldsta artikel som granskats publicerades redan 1979. Att inkludera forskning som
producerats för över 30 år sedan kan verka märkligt, men det visar på hur lite forskning som
faktiskt har publicerats i ämnet. Det visar också på hur lite som förändrats i den vetenskapliga
tankefloran. Artiklarna kan delas upp i två grupper utifrån fokus; våldtäktsoffers fysiska och
psykiska mående och faktorer som påverkar detta samt de professionella och frivilliga som
13
möter våldtagna i behandling av något slag. Den första gruppen av artiklar behandlade på
något sätt också sexualitet. Antingen skattades sexuell tillfredsställelse av våldtagna och
jämfördes med exempelvis en grupp av icke våldtagna. Eller så jämfördes fynden mellan
grupper av olika typer av våldtäktsoffer (de som såg sig som offer för våldtäkt eller ej, eller de
som utsatts för olika grad av våld i samband med våldtäkten). En konklusion som återfinns i
de flesta artiklar är att sexualiteten påverkas hos kvinnor som våldtagits. Sarkar & Sarkar
(2005) radar upp de fysiska och psykiska problem som kan uppstå efter en våldtäkt. Sexuell
problematik är en av många andra, som exempelvis alkohol eller drogberoende, hög STIprevalens, sämre mental hälsa och så vidare. En faktor som Norris & Feldman-Summers
(1981) lyfte fram för den sexuella hälsan hos den våldtagne var att typen eller graden av
själva våldtäkten inte spelade särskilt stor roll för påverkan hos den våldtagnes sexualitet
efteråt. Det var snarare individens egen sexualitet före våldtäkten som avgjorde hur stor
påverkan var efteråt. En stor litteraturgenomgång av Gilbert & Cunningham (1986) av
forskning kring våldtäkt presenterade siffror på att 51 % av våldtagna kvinnor upplevde
sexuella problem efteråt. Den visade också att en del av kvinnorna, 24 %, inte upplevde några
sexuella problem alls. Även här lyfts fram att de kvinnor som inte kopplat våldtäkten till sin
egen sexualitet också är de som upplevde lägst grad av sexuell problematik efteråt. En
jämförelse som gjorts mellan våldtagna och icke våldtagna gav för handen att även om
förekomsten av sexuell aktivitet inte skilde sig åt mellan grupperna så var graden av sexuell
tillfredsställelse lägre i den våldtagna gruppen (Feldman-Summers m.fl, 1979). Detta resultat
kunde också ses i jämförelser mellan olika grupper av våldtagna kvinnor. De som inte själva
definierade sig som våldtagna/hade utsatts för en ”mildare” form av våldtäkt upplevde högre
grad av sexuell tillfredsställelse än de grupper som ansåg sig vara våldtagna/hade blivit
penetrerade vid våldtäkten upplevde (Orlando & Koss, 1983). En av artiklarna undersökte
våldtäktens påverkan på
partnerrelationen. Det
framkom
att
ett
litet antal av
undersökningsgruppen, som bestod av både våldtagna kvinnor och partners till våldtagna
kvinnor, upplevde att sexualiteten förbättrats efter våldtäkten. Antingen på grund av att en
större intimitet uppstått i den omförhandling som skett i den sexuella relationen eller på grund
av att en större sexuell självsäkerhet uppnåtts genom den psykoterapeutiska behandling som
följde efter våldtäkten (Connop & Petrak, 2004).
I den andra gruppen av artiklar undersöks behandlaren som möter våldtagna. Rath (2008)
granskar upplevelsen av deltagandet i en utbildning kring att möta våldtäktsutsatta kvinnor för
volontärer på en våldtäktsmottagning, Många av deltagarna hade inga särskilda motiv för att
14
vilja arbeta med just våldtagna utan snarare en lust att arbeta ideellt. De sist granskade
artiklarna handlar om behandlaren i våldtäktsbehandling. Dels om den ”terapeutiska dansen”.
Med detta menas hur man som behandlare lätt kan dras med i och samarbeta kring det
terapeutiska motstånd som patienten kan känna när svåra ämnen kommer upp i samtalen (Fox
& Carey, 1999). Dels om hur behandlaren kan påverkas av att arbeta med just
våldtäktstrauma, till skillnad från andra typer av trauma (Astin, 1997). Här menar författaren
att hon som behandlare utvecklar samma typ av strategier som patienten för att hantera det
faktum att världen, genom att våldtäkten inträffat, visat sig vara oförutsägbar och ibland ond.
Strategierna innebär en omförhandling och förmildring av det som hänt och ett
skuldbeläggande kring patientens eget handlande i våldtäktssituationen. Astin (ibid.) menar
att hon aldrig reagerat och inkorporerat patienters traumaupplevelser tidigare i sitt yrkesliv
men att just våldtäkt slår an en djupare igenkänningsfaktor hos behandlaren själv, i varje fall
om behandlaren är kvinna. Att som behandlare ständigt ifrågasätta sina egna reaktioner och
tankar som uppstår i behandlingssituationer och föra diskussioner med kollegor och
handledare kring dessa, menar Astin (ibid.) är ett sätt att undvika att utveckla negativa
behandlingsmönster.
Det som saknas efter genomgången av dessa artiklar är diskussionen kring hur det kommer
sig att en del kvinnor INTE påverkas särskilt mycket sexuellt efter en våldtäkt. Det finns en
tydlig problemfokusering, kanske just för att det är det problematiska som ska avhandlas och
behandlas och därför är av intresse. Det finns dock en risk i att den forskning som görs på
området färgar det sätt på vilket kvinnor möts i behandling, nämligen med en
problemfokusering, inte minst kring sexualiteten. Leiblum (2007) väcker tanken i sitt
resonemang kring lust hos kvinnor; behandlaren kan känna en tvekan inför att fråga eller prata
öppet om sexualitet, i tron att patienten ”inte är där ännu”, men som behandlare kan man inte
veta vilka saker som för just denna patient triggar minnen till våldtäkten. Det man däremot vet
är att ett lustfyllt sexliv är positivt för det generella välmåendet (ibid).
3.5 En summering
Efter att ha tagit del av såväl internationella som svenska studier och litteratur går det att
utröna ett antal gemensamma nämnare som är viktiga i denna studie då de verkar gälla som en
typ av grundsanningar:
1
Det förekommer så kallade våldtäktsmyter i samhället. Dessa talar om hur en riktig
våldtäkt går till (utomhus av en okänd gärningsman med inslag av fysiskt våld),
15
hur en riktig våldtäktsman är (galen, utslagen, invandrare, missbrukare) samt hur
ett riktigt våldtäktsoffer ser ut och beter sig (nykter kvinna med återhållsamt
sexuellt förflutet som har kämpat emot vid våldtäkten samt befinner sig i synbar
kris efteråt). Alla är överens om att myterna existerar, alla är också överens om att
de inte alls stämmer med verkligheten.
2
Att bli våldtagen är den värsta kränkning en kvinna eller man kan utsättas för.
3
Sexualiteten hos den våldtagna kommer att påverkas negativt och förmodligen
aldrig mer fungera problemfritt.
Endast i ett fåtal texter framkommer en mer komplex bild än den som beskrivs ovan. Då
punkterna ovan verkar befästa i vetenskapliga såväl som mediala sammanhang får de bilda
den samhälleliga synen på våldtäkt som det refereras till i studien, inte minst från
intervjupersonerna.
4 Metod
4.1 Val av metod
För att besvara studiens frågeställningar och uppnå studiens syfte har en insamling av empiri
skett med kvalitativ ansats. En kvantitativ undersökning skulle ha svårare att besvara syftets
fråga kring ”hur” och är inte att rekommendera när forskaren vill söka förstå snarare än
förklara ett fenomen (Robson, 2002). För att försöka belysa frågeställningarna från olika håll
och ge så mycket ”kött på benen” som möjligt till analysen av empirin har en fallstudie
genomförts. Fallstudiens upplägg har varit att först analysera journalhandlingar från en utvald
enhet och sedan genomföra intervjuer med kuratorer som arbetar på den aktuella enheten eller
i en liknande verksamhet. Det empiriska materialet består av 25 journaler och 11 intervjuer.
Två olika metoder för att samla in empiriskt material har alltså använts. Av denna anledning
kommer två avsnitt att följa de flesta underrubriker i kapitlet, ett för journalstudien och ett för
intervjustudien.
Tanken med att genomföra just journalstudie är att kunna analysera det som en kurator valt att
nedteckna i patientjournalen för ett stödsamtal efter våldtäkt. Det känns viktigt att i
sammanhanget nämna vad HSL (Hälso- och sjukvårdslagen) säger om just journalföring, då
detta är den lagstiftning som styr dokumenterandet av kontakt med sjukvården. HSL
(Socialstyrelsen, 2011) talar om att det främsta syftet med patientjournaler är att säkerställa att
16
patienten ges god och säker vård. I lagen anges också att journalen syftar till att ge patienten
insyn i den vård eller behandling han/hon fått (Socialstyrelsen, 2011). Slutligen säger HSL att
patientjournaler förs med syfte att kunna användas som källmaterial vid forskning (ibid.),
något som den enskilde kuratorn förmodligen inte tänker på vid nedtecknandet men som
underlättar vid utlämnandet av patientjournaler i forskningssyfte.
En risk med journalstudie kan vara att innehållet i journalerna är väldigt knapphändigt, det vill
säga att kuratorn valt att inte nedteckna något från samtalen, utan kanske för egna
minnesanteckningar vid sidan om som förstörs efter avslutad samtalskontakt. De regler som
finns kring journalföring (Socialstyrelsen, 2011) beskriver, som tidigare nämnts, att
journalföring ska ske för att säkerställa god vård, vilket lämnar ett relativt fritt spelrum för
upplägget av en journal för kuratorssamtal. Att relevanta saker har utelämnats eller att de
fenomen den aktuella studien fokuserar på inte har uppfattats som viktiga eller intressanta för
kuratorerna att nedteckna måste tas med i beräkningarna vid analys av empirin.
För att kunna ge djup åt analysen av patientjournalerna och uppnå studiens syfte har även
intervjuer genomförts. Genom att genomföra intervjuer kan studien ge svar på den enskilde
personens upplevelse, uppfattning och känsla av, något som en journalstudie har svårare att
kunna belysa (Kvale, 1997). Intervjuer med de som skrivit några av de journalhandlingar som
analyseras borde också kunna skapa klarhet i frågor som väckts under denna inläsning, även
om inte de enskilda journalerna gås igenom i intervjusituationen. För studien har
semistrukturerade intervjuer valts som metod. Detta för att dels kunna få svar på de frågor
som sammanställts men också lämna utrymme för informanten att tala fritt kring ämnet och
frågorna utan att avbryta eller på annat sätt styra bort (Robson, 2002).
4.2 Urval
Då fokus för studien ligger på kurators samtal med den våldtagna valdes att kontakta en
verksamhet med såväl gynekologisk som kurativ enhet. Tanken var att en del av de kvinnor
som våldtagits kommer i kontakt med vården via gynekologiska akutmottagningar och en del
av dessa i sin tur upplever sig behöva samtalsstöd i form av kuratorskontakt. Att studien
genomfördes på ett sjukhus snarare än på en mer specialiserad mottagning grundar sig på min
föreställning om att de flesta som utsätts för våldtäkt och söker någon form av vård eller stöd
gör det vid en vårdinrättning såsom undersökningsenheten. Denna typ av tankesätt vid val av
undersökningsenhet kallar Denscombe ”den typiska undersökningsenheten”, alltså att
17
förlägga fallstudien till ett fall och en enhet som forskaren tror liknar andra fall och enheter
(2000).
Journalstudien är förlagd till ett sjukhus. Från sjukhusets journalarkiv har tagits fram
patientjournaler enligt följande urvalskriterier; Patienten har registrerats i journalsystemet
med diagnosen sexuellt övergrepp då hon kommit i kontakt med gynekologiska
akutmottagningen. De patientjournaler som studien använder för analys är de första 25
patienter under åren 2000-2005 som sökt kuratorskontakt på sjukhuset efter att ha tagit
kontakt med gynekologiska akutmottagningen med anledning av en våldtäkt.
De informanter som tillfrågats om intervjudeltagande är 31 kuratorer vid två olika
verksamheter, som i sitt arbete bland annat möter kvinnor som utsatts för våldtäkt i
stödsamtal.
4.3 Avgränsning
En geografisk och tidsmässig avgränsning har gjorts vid urvalet av en specifik verksamhet
och tidsram för de patientjournaler som sökts. Denna avgränsning handlar om praktisk
genomförbarhet, alltså att få tillgång till ett datamaterial som inte är för stort för studien
ifråga. Gällande intervjuerna har en avgränsning gjorts så till vida att endast kuratorer vid två
liknande verksamheter har tillfrågats om deltagande.
4.4 Materialinsamling/genomförande
Efter att studien godkänts av Malmö Högskolas etiska råd (diarienummer HS60-11/145:7
samt HS60-12/94:2) och berörda verksamhetschefer givit sitt tillstånd, begärdes och lämnades
ut journalhandlingar för totalt 25 patienters kuratorskontakt, avidentifierade. En första analys
gjordes av journalhandlingarna innan intervjuerna genomfördes, där främst sexualitet och
samtal om denna eftersöktes.
Totalt 31 kuratorer vid två verksamheter tillfrågades om deltagande, 11 av dessa valde att
delta i studien. För att informanterna skulle känna sig så bekväma som möjligt fick de
bestämma tid och plats för intervjun. Intervjuerna genomfördes vid samtliga tillfällen på
informanternas arbetsplats, något som kändes naturligt då de intervjuades just i egenskap av
sin yrkesroll. Varje intervju har inletts med att informanten läst igenom det informationsbrev
som skickades i samband med intervjuförfrågan och därefter skrivit på en samtyckesblankett
18
för sin medverkan. Intervjuernas längd har i regel varat mellan 45-60 minuter, den kortaste i
46 minuter och den längsta i 67 minuter. Samtliga intervjuer spelades in och transkriberades i
sin helhet. Transkribering av intervjuerna har skett med tanken om att processen i sig är en
viktig del av intervjumetoden (Denscombe, 2000). Detta ger ett större djup och
tolkningsmöjlighet vid analysen av materialet. De transkriberade intervjuerna har skickats till
respektive informant för genomläsning innan materialet använts i analysen, som en slags
”kontroll av riktigheten i data” (ibid, s. 158). En av informanterna önskade inte ta del av den
transkriberade intervjun.
En intervjuguide (se bilaga 1) användes vid intervjuerna. Denna har, förutom att fungera som
navigering i själva intervjuerna, också till viss del känts som ett slags markör för mig som
intervjuare. Då jag själv arbetar som kurator och har mött flera av informanterna tidigare i
rollen som kollega har intervjuguiden på något sätt kunnat markera min roll som student och
intervjuare. Min tanke har varit att som intervjuare ligga någonstans mellan den passiva,
neutrala forskaren och den personligt engagerade dito som Denscombe beskriver (2000).
Varje intervju har inletts med frågor kring professionell bakgrund, arbetets innehåll och
eventuell handledning, något som förhoppningsvis gjort att informanten kunnat känna sig
bekväm och avslappnad i situationen och fungerat som en slags ”uppvärmning” för oss båda
(Robson, 2002). En vinjett har sedan använts, som en slags språngbräda in i ämnet för
informanten. Här har en kort sammanfattning av journalstudien givits och informanten har
betts reflektera över att sexualitet inte finns nämnt i de studerade journalerna.
4.5 Bearbetning, tolkning, analys
Vid genomläsning av empirin, såväl journalhandlingarna som intervjumaterialet, har
meningar, ord och utryck lyfts ut och antecknats bredvid, hela tiden med studiens syfte för
ögonen. Mönster och teman har på så sätt utkristalliserat sig. Detta arbetssätt kan också
beskrivas som att bryta ner data till analysenheter (Denscombe, 2000). Det teoretiska
ramverket har använts för att genomföra analysen och vävts in i presentationen av data. En
första analys av journalhandlingarna kunde användas för formuleringen av en intervjuguide.
De fyra teman intervjufrågorna delades upp i var kuratorn, journalerna, samtalet och
framförallt sexualitet och våldtäkt. De teman som vid genomläsning utkristalliserades ur
intervjumaterialet som relevanta för studien var tankar kring journalstudiens fynd, våldtäktens
sär-skildhet samt sexualitet efter våldtäkt.
19
4.6 Trovärdighet, bekräftbarhet och överförbarhet
Användandet av fallstudie ger forskaren fördelar som möjligheten att använda fler än en
datainsamlingsmetod och datakällor. Den ger, genom sin småskalighet, också forskaren
möjlighet att ”grotta ner sig” i detaljer av fenomenet som undersöks, till skillnad från vid en
större undersökning i enkätform. Trovärdighet, bekräftbarhet och överförbarhet är de begrepp
som används inom kvalitativ forskning för att beskriva en studies tillförlitlighet. Med detaa
menas huruvida studien är utförd på ett vetenskapligt korrekt sätt och utifrån de krav som
ställs på forskning. Genom att använda mig av vetenskapliga metoder för datainsamling och
analys, att jag hela tiden återgått till studiens syfte och frågeställningar genom arbetet och
beskrivit detta förfarande kan studien anses vara trovärdig. Vad gäller bekräftbarhet är det
ofrånkomligt att jag som forskare har stor betydelse för såväl empirisk data som analysens
utfall. Mina erfarenheter och min förförståelse finns i bakgrunden vid analysen av materialet
och vid intervjuerna har troligtvis hela min person (kvinna, småbarnsförälder, sexologiskt
utbildad etcetera) såväl som mitt yrke (kurator) spelat roll för intervjuernas resultat.
Överförbarhet handlar om hur generaliserbart resultatet för studien är, och då studien är en
fallstudie av kvalitativt snitt så finns egentligen ingen ambition att skapa generaliserbar
kunskap.
4.7 Etiska överväganden
Inom samhällsvetenskaplig forskning finns ett antal forskningsetiska regler att ta hänsyn till.
Dessa är informationskravet, samtyckeskravet, konfidentialitetskravet och nyttjandekravet
(Vetenskapsrådet, 2012). De etiska aspekterna är av väldigt stor vikt då en del av empirin
innebär att ta del av en persons patientjournal, en journal med kurativt innehåll. För att i
största möjliga mån hålla patienternas konfidentialitet har patientjournalerna begärts
avidentifierade vid utlämnandet från sjukhuset. I presentationen och analysen av data har inte
uppgifter som kan härledas till något specifikt våldtäktsfall eller ärende tagits med. Då
patienterna i studien förblir anonyma för mig saknas möjlighet dels att informera om studien
och dels att få samtycke till att journalerna används. Detta kan å ena sidan ses som ett etiskt
problem, men å andra sidan kan det också argumenteras för att det aldrig kommer att framgå
av studiens rapport vilka patientjournaler som blivit aktuella som empirisk data.
Då de intervjuade kuratorerna tagit del av såväl muntlig som skriftlig information om studien
samt skrivit på en samtyckesblankett angående medverkan så anser jag att såväl
informationskravet för blandade undersökningar som samtyckeskravet för detsamma har
20
uppfyllts. Etisk prövning har gjorts och godkänts av Malmö Högskolas etiska nämnd. Vad
gäller konfidentialitetskravet vid intervjuerna har detta uppnåtts till stor del, då materialet som
presenteras inte avslöjar informantens identitet. Vad gäller nyttjandekravet känns det inte
överhuvudtaget aktuellt att applicera på denna studie.
I redovisningen av intervjuerna har jag valt att inte presentera informanterna eller knyta vare
sig återgivning av intervjuerna eller direkt citat till respektive informant. Skälen till detta
förfarande är att det, efter genomgång av intervjuutskrifterna, inte framstår några stora
skillnader eller likheter, intressanta för studien, som går att knyta till ålder, kön eller
arbetsplats. Kvale (1997) beskriver dilemmat mellan forskningens intersubjektiva
kontrollmöjlighet och informanternas krav på konfidentialitet. Han beskriver också
svårigheter som kan uppstå när forskare väljer att använda fingerade namn och/eller
beskrivning av informanter (ibid.). Att presentera varje informant för sig skulle, enkelt
uttryckt, inte ge något mer åt empirins analys, utan snarare eventuellt göra det lättare att
identifiera informanterna. Av denna anledning presenteras det insamlade intervjumaterialet
som en enhet. De intervjuer som genomförts har enbart gällt informanter i sin yrkesroll. Detta
kan tala för att informanterna inte behövt känna sig utlämnande eller utnyttjade, även om
ämnet i sig kan verka känsligt och intimt. Det är deras tankar som professionella och inte som
privatpersoner som stått i fokus. Trots detta måste givetvis etiska funderingar formuleras och
diskuteras, som alltid då forskning involverar andra människor på något sätt.
Som forskare med kvalitativ ansats bör den egna rollen i både insamlandet och analysen av
materialet uppmärksammas (Kvale, 1997). Jag arbetar som kurator och möter i mitt arbete
kvinnor som utsatts för våldtäkt. Detta innebär att jag har en del förförståelse, men jag har fått
lägga denna åt sidan, särskilt vid intervjuerna, för att på så sätt inte ställa frågor utifrån egna
erfarenheter. Vid flera tillfällen har det framkommit information som överraskat och förvånat
mig. Detta tolkar jag som något positivt, alltså att jag inte fört över min egen förförståelse så
pass att den styrt informanterna i deras svar.
5 Angreppssätt, begrepp och teoretiska utgångspunkter
Studien vill analysera hur det talas om sexualitet efter en våldtäkt i det psykosociala samtalet
som erbjuds inom vården, och för att kunna genomföra en analys tar studien avstamp i ett
antal teoretiska perspektiv.
21
Studiens övergripande perspektiv på vetenskaplig kunskap är socialkonstruktivistiskt, det vill
säga, kunskap ses som något skapat och bör förstås med tanke på den kontext vi befinner oss
i. På så sätt blir kunskap aldrig något absolut utan måste snarare prövas och omprövas för att
kunna tolkas på nytt, hela tiden med den aktuella kontexten för ögonen (Denscombe, 2000).
Detta perspektiv är motivet bakom den samtidsbeskrivning som ges utrymme i texten. En
förståelse för vetenskapens men också medias syn och diskussion på våldtäkt och sexualitet
ger en större helhet åt analysen av det empiriska materialet.
Ett begrepp som studien har som sitt fokus är våldtäkt. När begreppet används menas dock
inte våldtäkt i juridisk mening, utan ska tolkas som ett uttryck för ett sexuellt övergrepp av en
person eller flera personer mot någon annan. Begreppet sexuellt övergrepp används också
flitigt, och dessa båda begrepp varvas i såväl den litteratur som studerats som i det empiriska
materialet. Ibland används sexuellt övergrepp som ett slags paraplybegrepp som innefattar
alla sexuella våldshandlingar eller kränkningar, ibland ses sexuellt övergrepp som en sexuell
handling en vuxen gör mot ett barn och så vidare. Våldtäkt uppfattas ibland som enbart
penetrerande övergrepp, ibland som en handling som innehåller fysiskt våld och så vidare.
5.1 Teori
Som tidigare nämnts är uppsatsens teoretiska utgångspunkt socialkonstruktivistisk.
Thomassen (2007) beskriver denna teoribildning som att all kunskap uppstår och konstrueras i
den språkliga och sociala interaktionen mellan individer och är samtidigt ständigt påverkad av
den historiska och kulturella kontext som råder, vilket gör kunskapen föränderlig. Uppsatsens
syfte går ut på att försöka förstå talet kring sexualitet efter våldtäkt, där det till synes existerar
en viss typ av förförståelse bland såväl teoretiker som praktiker. Thomassens (2007) egen
sammanfattning av teoribildningen ifråga är som klippt och skuren för det perspektiv som
använts genom hela uppsatsarbetet; ”På så sätt vill det ’socialkonstruktivistiska pratet’ bidra
till att destabilisera och ’dekonstruera’ hävdvunna sanningar” (ibid, s. 207).
Analysverktygen för studien utgörs främst av Plummers teori om sexuella berättelser, Simon
och Gagnons sexuella skript-teori och Goffmans teori om stigma. Dessa teoretiker är
tongivande inom socialkonstruktivism och nedan följer en kort presentation av deras
respektive begreppsbildning och applicerbarheten av dessa på denna studie. Även Giddens
tankar om könsrollssocialisering och demokratiseringen mellan könen, som har inspirerats av
socialkonstruktivism, ges en plats i ramverket.
22
5.1.1 Plummer – sexuella berättelser
Plummer (1995) har i sin Telling sexual stories dels undersökt hur det sexuella berättande har
sett ut historiskt men också gjort nedslag i specifika typer av berättelser. Våldtäkt är ett av
dessa nedslag. Plummer ser hur det senaste seklet har inneburit en enorm förändring för hur
kvinnors sexuella berättelser får se ut. Från att ha varit enbart sexuella objekt i mäns
berättelser till att vara subjekt i sina egna berättelser om allt från onani, orgasm, g-punkt och
BDSM. Denna utveckling menar Plummer är socialkonstruktivism i ett nötskal. Genom
kvinnors berättelser om våldtäkt under kvinnorörelsens utveckling på 1970- och 80-talen
förändrades så synen på våldtäkt. Från att ha handlat om mäns sexuella drift och kvinnors
provokation av denna till att gälla mäns makt och kvinnors förtryckta situation. Strategierna
för att skapa en ny berättelse om våldtäkt var att 1) göra upp med gamla myter och
”sanningar”, 2) skapa en ny historia och 3) skriva en politisk agenda. Som ett retoriskt grepp
radades så alla myter kring våldtäkt upp, för att på detta sätt visa på orimligheten i dem. Ett
axplock av dessa myter är:
-
Våldtäktsoffer är unga, oförsiktiga, vackra kvinnor som inbjuder till våldtäkt.
-
Offren är lösaktiga kvinnor som provocerar våldtäktsmannen.
-
Ingen sund kvinna kan våldtas och alla kvinnor kan undvika våldtäkt.
-
En kvinna som går hem med en man på första träffen visar att hon vill ha sex. Vägrar
hon så är det en inbjudan i sig.
-
Kvinnor anklagar män för våldtäkt när de vill skyla över en oönskad graviditet eller
hämnas.
-
Ordentliga män kan lockas till våldtäkt av en kvinnas klädsel eller beteende.
-
Våldtäktsmän är sjuka och agerar utifrån ett okontrollerbart sexualbegär och dålig
impulskontroll.
Genom att berättelser om våldtäkt spreds så blev det privata det offentliga. Kvinnor kunde
känna igen sig i berättelserna och våldtäkten var inte längre något ovanligt förekommande,
tvärtom började statistik tas fram som visade på det direkt motsatta. Kvinnorörelsen
organiserade kvinnojourer, telefonjourer och stödgrupper kring våldtäkt, målet blev att prata
för att må bättre, att kunna normalisera det reaktionsmönster som sågs. Från denna utveckling
har nu berättelsen om våldtäkt spridit sig från den feministiska rörelsen till att bli ett
”kontinuum av sexuellt våld mot kvinnor” (Plummer, 1995, s. 77). Nya benämningar skapas
kring allt från busvisslingar med sexuell anspelning till olika typer av våldtäkt, till exempel
23
”date-rape” eller relationsvåldtäkt. En explosion av våldtäktsberättelser har skett, språket om
sexuella faror och kränkningar är stort och nästan alla faror har en egen biografi, dokusåpa
eller forskningsresultat. Berättelserna förs av och i sociala sammanhang för att utbyta och föra
vidare erfarenheter och kunskaper om sexuellt lidande som sexuell fara. Plummer drar en
liknelse med berättelser om incest, där en av de som startade berättandet menade att den kraft
och känsla av empowerment som berättandet gav på 1970-talet helt hade försvunnit. ”Vi ville
göra våra röster hörda, inte starta en lång konversation” (Plummer, 1995, s. 79) Redan ett
decennium senare var incest så normaliserat att det blivit en slags diskurs, ett ämne för
problemlösningsindustrin i form av incestforskare, incestexperter och incestterapeuter. En fara
Plummer lyfter fram med våldtäktsberättelsens utveckling är att den till sist blir urvattnat
betydelselös och till och med riskerar att bekräfta de myter den så kraftigt tagit avstånd ifrån.
Exempel på detta är ”date-rape-berättelsen”, där kvinnor berättar om hur de litade på mannen
ifråga men efteråt kände att han begått ett övergrepp. Detta kan då bli ett slags bekräftande på
myten om att kvinnor som ångrar sig efteråt anmäler män för våldtäkt. Intressant är då att dra
en parallell med Koljonens (2010) ”#prata om det”. Även om det funnits en tanke om att
skapa debatt och reflektion om gränsdragningar kring sex finns också här en risk att
normaliseringen kring ofrivilligt sex blir ett urvattnande och kan skapa ifrågasättande; sker
det egentligen så många våldtäkter som påstås i statistiken, eller är det mest bara missförstånd
kring den sexuella överenskommelsen? Eller ännu mer tillspetsat; om det är så vanligt med
ofrivilligt sex som det verkar, då kanske det inte heller är något värt att prata om eller
reflektera kring? Har då pendeln svängt tillbaka till synen som dominerade före 1960-talet; att
sex är något som ibland sker ömsesidigt och ibland med tvång, för det är det normala? Går det
att hitta spår av dessa funderingar i empirin?
5.1.2 Simon och Gagnon – sexuella skript
Människor kan liknas vid aktörer på en scen, och de sexuella skripten är manus och regi för
skådespelet. Simon och Gagnon (1984) beskriver den sexuella socialiseringsprocessen med
tre nivåer. Den kulturella nivån kan beskrivas som den struktur och kontext som omger oss.
Av denna ges vi regler och normer för det acceptabla beteendet. För att kunna lära sig och
pröva dessa normer och regler måste ett interagerande med andra personer ske, en
interpersonell nivå. Vi kan då bli bekräftade eller förnekade i detta samspel. Det finns även en
intrapsykisk nivå, där våra tändningsmönster och fantasier har formats sedan barndomen. Vårt
inre är påverkat av miljön runt oss och de erfarenheter vi gör, och är därför i en ständig
process av förändring. De sexuella skriptens uppgift är att lösa två förutsättningar åt oss: dels
24
att få tillåtelse från självet att ha och njuta av det sex vi önskar, dels att uppnå den förväntade
upplevelsen av handlingarna. Att utsättas för våldtäkt skulle kunna innebära att de sexuella
skripten skrivs om på den kulturella nivån, om man ser på samtidsbeskrivningen i tidigare
avsnitt. Men hur ser det ut med skripten på de andra två nivåerna? Sker en förändring av det
interpersonella skriptet för kvinnan i mötet med kurator? Skrivs det intrapsykiska skriptet om,
och i så fall, är det våldtäkten som är grunden för denna omskrivning eller erfarenheten av
mötet med andra som påverkar? Författarna beskriver det postparadigmatiska samhället, där
gemensamma meningar och sanningar inte har samma starka påverkan och betydelse som i ett
mer
traditionellt,
paradigmatiskt
samhälle
(ibid.).
Det
svenska
samhället,
som
postparadigmatiskt, ger alltså individen mer frihet men också större ansvar för att kunna tolka
regler och normer i samspel med andra. Detta kan också skapa större osäkerhet i vilka
tolkningar som är ”rätt och fel” att göra, framförallt om det signaleras olika eller till och med
motsägelsefulla normer kring sexualitet.
5.1.3 Goffman – Stigma
I antikens Grekland användes uttrycket stigma om det märke som ristades eller brändes på en
persons hud för att tydligt visa för andra att personens moral var defekt och denna skulle helst
undvikas helt, särskilt i sociala sammanhang (Goffman, 1963). På liknande sätt kan stigma
tolkas som en slags social brännmärkning, där ett avvikande attribut i form av exempelvis
funktionshinder eller social tillhörighet skapar en stigmatisering. Ett attribut kan ses som
negativt i ett sammanhang men positivt i ett annat. Gemensamt för attributen är dock att vi
genom kategorisering skapar stereotyper, vi kopplar ihop andra negativa attribut med det
första, utan att veta om dessa stämmer eller inte. Det finns en mängd sätt att hantera
stigmatisering, både för ”de normala” och för de stigmatiserade. Stigmatiseringen är inte
heller statisk utan situationsberoende, vem som tolkar vad och hur interaktionen mellan
individer ser ut. Goffmans (ibid.) tankar om stigma blir särskilt relevant i den del av empirin
som diskuterar skam.
5.2 Sammanfattning teori
Det finns, både i den forskning som tidigare presenterats och i det som beskrivits i detta
avsnitt, traditionella sätt att se på kvinnor, sexualitet och våldtäkt. Med traditionella menas här
det som varit rådande i åtminstone akademiska och politiska delar av samhället de senaste 40
åren. Detta tankesätt förklarar mäns våld mot kvinnor som en makthandling, ser våldtäkten
som den värsta kränkning en kvinna (människa) kan utsättas för och ser sexualiteten som
25
förstörd av en dylik erfarenhet (Plummer, 1995). Men det finns också avvikande åsikter. De
som vill problematisera synen på våldtäkt och framförallt på den som våldtagits. Som
Heberlein (2007) som lite provokativt jämför våldtäkt med en käftsmäll. Som Koljonen
(Nordgren, 2011) som vill öppna upp en diskussion om det ömsesidiga sexuella mötets
gränsdragningar och övertramp. Som Svensson (2010) som vägrar lägga den gängse
offerbilden på sig själv och det stigma bilden innebär utan protesterar mot densamma och
menar att hon och bara hon själv har tolkningsföreträde i hur hon påverkats av en våldtäkt.
Svensson (ibid.) menar att det gör mer skada än nytta för den våldtagne att samhället håller
fast vid gamla sanningar om att en våldtagen aldrig kan återfå ett normalt liv med ett
uppskattat sexliv, att offerstämpeln blir en slags dubbelbestraffning. Offerstämpeln gör den
drabbade stigmatiserad, med de förväntningar som stigmat påkallar (Goffman, 1963). Håller
då de kulturella skripten kring våldtäkt på att förändras utifrån denna typ av ”nya”
tankegångar och röster som höjs? Kan skripten helt lösas upp, eller ersättas av andra? Kan
Giddens tankar om en ”demokratiseringsprocess” av sexualiteten kombineras med de
kulturella skriptens upplösande och ställa bilden av den våldtagna kvinnan och hennes
sexualitet på ända? Skulle upplösandet innebära att en våldtagen kvinna kan slippa
offerstämpeln, vara sexuellt aktiv och ändå få erkännande i att hon utsatts för ett brott eller en
kränkning?
Det finns alltså en gängse norm för vad en våldtäkt innebär, men normer är i ständig
förändring med hjälp av de individer som samspelar med varandra i ett samhälle. I denna
förändringsprocess ska såväl kuratorer som utsatta kvinnor hitta ett sätt att förhålla sig, till de
gällande normerna och till det som avviker från dem. Hur påverkas kuratorns och kvinnans
möte av dessa oftast omedvetna föreställningar? Vilka frågor ställs och vilka ställs inte? Hur
talas det om sexualitet efter våldtäkt?
6 Empiriskt material – presentation och analys
Som tidigare beskrivits står uppsatsens empiriska material på två ben. Journalmaterialet
bearbetades först. Efter denna genomgång uppenbarade sig både specifika frågor och mer
övergripande teman som kunde undersökas vidare. Detta skedde genom de intervjuer som
genomfördes med 11 kuratorer.
26
Nedan presenteras det material som utvunnits ur empirin. För att förenkla för läsaren ges först
en presentation av journalernas resultat, en analys med hjälp av valda teorier är invävd i
densamma. Efter detta presenteras intervjuerna, också dessa med analys invävt i den löpande
framställningen.
6.1 Journalerna
De 25 journaler som undersökts skiljer sig åt vad gäller antal journalanteckningar och längd
på kontakt. Några journaler har enbart baserat sig på telefonkontakt och ett fåtal har inte
inneburit någon kontakt alls mellan kurator och patient, utan bara innehållit en anteckning om
att kuratorn inte lyckats komma i kontakt med patienten ifråga. Den samtalskontakt som varat
under längst tid, i 15 månader, innehåller 36 journalanteckningar. I journalerna har sju olika
kuratorer gjort anteckningar, fyra av dem arbetar fortfarande på enheten ifråga. I nästan alla
journaler har en skrivmall använts med rubriken Anteckning. I ett fåtal journaler har en annan
mall använts vid första journalanteckningen med följande rubriker; Kurator initiativ från,
Remissanledning kurator, Aktuellt, Familjebild, Bostad, Förvärvsstatus, Bedömning,
Planering, Återbesök. Dessa rubriker är inte bindande utan det står varje kurator fritt att välja
om något ska skrivas under respektive rubrik vid varje anteckningstillfälle. De
journalanteckningar som gjorts i den mer omfattande mallen har en tydligare struktur på sitt
innehåll men inte överlag mer information än övriga nybesöksanteckningar. Skillnaderna i
journalinformation verkar snarare beroende på vilken kurator som skrivit den. Trots att de
flesta av journalerna inte är uppbyggda kring någon direkt mall, det vill säga, det finns i
datasystemet inga tvingande rubriker eller ämnen som måste fyllas i vid journalskrivandet, så
verkar det finnas en gemensam tanke kring vad som bör tas upp i handlingarna.
En första genomgång av de 25 journalhandlingarna visar att orden sex, lust eller sexualitet
inte nämns någonstans. Det finns inte heller någon anteckning om huruvida kvinnan ägnade
sig åt någon sexuell aktivitet eller om någon problematik kring detta tagits upp i samtalen.
Journalernas språk är relativt kortfattat och de innehåller i stort sett samma typ av
information. Data som kuratorerna verkar vara överens om ska finnas med i dokumentationen,
exempelvis patientens sociala situation, huruvida polisanmälan gjorts eller ej, en kort
beskrivning av våldtäkten såsom patienten berättat det etcetera. Även kuratorns kontakter med
andra instanser, exempelvis polis eller annan vårdenhet är noga dokumenterat, förenklat vad
kuratorn gjort eller inte gjort i samband med kontakten och vilka överenskommelser som
gjorts mellan kuratorn och kvinnan.
27
Värdeladdade ord och kuratorns personliga åsikter undviks i hög utsträckning, något som
bidrar till att ge journalerna en känsla av distans eller professionalitet. Samtidigt används
ibland uttryck som ”tyvärr togs ingen drogtest”, ”nu vågar hon släppa fram känslorna” och
”patienten mår oerhört dåligt”. Det finns också en erfarenhet om ett förväntat beteende eller
skeende, även om det inte läggs fram på ett tydligt eller överhuvudtaget fördömande sätt.
Exempel på detta är kuratorns bedömning av patientens mående som ”Normal krisreaktion
efter ett sexuellt övergrepp”. Här beskrivs att patienten har svårt att vistas ute bland folk, får
tryck över bröstet och stort obehag samt har mycket svårt att sova. En annan beskrivning som
visar på det förväntade är; ”Våldtäkten hände för ca en vecka sedan och patienten har nu en
adekvat sorgereaktion.” Den sorgereaktion kuratorn menar är sannolikt den som beskrivs i
tillgängliga handböcker av vanligt förekommande mående hos våldtagna; en obestämd ångest,
rädsla att vara ensam, problem med att äta eller sova etc. Denna beskrivning i kombination
med kuratorns erfarenhet av liknande möten ger då denna en möjlighet att lättare ta emot
kvinnans mående och en beredskap för vad som kan förväntas. Det kan också hjälpa kuratorn
att normalisera det kvinnan känner, att hjälpa henne sätta ord på sina känslor genom att kunna
beskriva hur andra kvinnor i samma situation upplevt det. Att kunna dela våldtäktsberättelsen
kan ge en känsla av igenkännande och trygghet (Plummer, 1995). Men det är också av stor
vikt att kuratorn är öppen för andra typer av reaktioner. Att kunna använda sin generella
kunskap men ständigt ha den i rörelse. Här skulle den cementering som Plummer (ibid.)
beskriver som en slags farhåga kunna ske. Berättelsen om våldtäkt kan skapa en bild som ger
det normala och adekvata beteendet en form, men denna form måste vara flexibel och
föränderlig för att kunna ge utrymme åt alla kvinnors berättelser.
Presentationen av journalgenomgången blir ett kort avsnitt i den empiriska framställningen.
Skälet till detta är att det som eftersökts, sexualitet, lyser med sin frånvaro i samtliga
journaler. Detta väcker frågor; kan det vara så att sexualitet inte ska finnas med i samtal efter
våldtäkt? Är det en icke-fråga, vilket skulle göra studiens syfte meningslöst? Forskning som
presenterats tidigare i uppsatsen visar att sexuell problematik förekommer i 51 % av fallen
efter våldtäkt (Gilbert & Cunningham, 1986). Samma studie visar att 24 % inte upplever
sexuella svårigheter, trots att mycket av det som skrivits om våldtäkt förutsätter ett
problematiskt sexliv som efterspel. Detta ger för handen att ämnet sexualitet är viktigt i dessa
samtal. Då uppstår nya frågor; talar man inte om det eller skriver man inte om det?
Journalstudiens fynd blev så till den vinjett som intervjuerna till stor del handlade om.
28
6.2 Intervjuerna
6.2.1 Informanterna
Kuratorer som arbetar vid den ena verksamheten anger att de inte möter våldtagna kvinnor i
särskilt hög utsträckning. De samtalskontakter de har handlar oftare om graviditet, abort,
cancer eller annan gynekologisk sjukdom, ofrivillig barnlöshet eller barn som dött vid
förlossning. Patienterna som kommer till verksamheten är i regel vuxna, det vill säga över 18
år. Kuratorerna vid den andra verksamheten har olika omfattande erfarenhet av att möta
våldtagna kvinnor, vissa upplever att det händer relativt ofta medan andra anger att det sker
relativt sällan. De problemformuleringar deras patienter har rör ofta tonårsutveckling,
exempelvis
identitets-
och
existentiella
problem
eller
relationsbekymmer,
med
ursprungsfamiljen, partner eller kompis. Det kan också handla om stress, ångest eller
nedstämdhet. Patienterna vid denna verksamhet är mellan 12 och 23 år gamla. En
övervägande del av informanterna har genomgått någon form av sexologisk utbildning.
6.2.2 Informanternas tankar kring journalstudiens fynd
Intervjun byggde till stor del på en vinjett där jag kort sammanfattade den journalstudie jag
genomfört och dess fynd, det vill säga att sexualitet inte fanns nämnt eller omskrivet
någonstans i det studerade materialet. Informanterna ombads sedan reflektera över detta och
över sexualitet hos kvinnor som utsatts för våldtäkt. Hur talar de om sexualitet i sina
stödsamtal med kvinnor efter våldtäkt?
Sexualiteten finns inte med i samtalen
Många av informanterna har, utifrån vinjetten, funderingar på om det faktiskt inte har pratats
något om sexualitet alls och vad det då kan bero på. Här skiljer de flesta på huruvida kvinnan
kommit i en akut fas eller i ett senare skede, och menar att detta påverkar huruvida
sexualiteten har kommit på tal eller inte.
Då ja, först, i en akut fas när man, krisbearbetning. Men sen kommer ju, om man
stannar kvar i samtal, alltså under en längre tid, då kommer man ju dithän tänker
jag, det går ju inte att undvika sen…
Det blir alltså en tydlig skillnad på var i tiden samtalskontakten påbörjas. Kommer kvinnan i
nära anslutning till själva våldtäkten får den i första hand karaktären av krishantering och
29
krisbearbetning där sexualiteten inte känns aktuellt att ta upp, som en informant formulerar
det;
//…alltså det, där tar jag nog för givet att det finns inte på kartan just nu att tänka
på det precis kanske.
En del av informanterna tror att det kan bero på en allmän okunskap och ovana att prata om
sexualitet inom sjukvården, att ämnet helt enkel faller bort. Andra informanter har en mer
krass syn på hälso- och sjukvården och menar att det handlar om resurser. Att man inte ställer
frågor om sexualitet av rädsla att det ska komma upp problem och hjälpbehov som man
saknar tid och resurser att ta hand om. Dessutom är den sexologiska kompetensen sparsam
och de sexologiska mottagningarna att remittera vidare till är få. Kombinerat med en tradition
av att inte prata om sexualitet inom vården så blir arbetssättet helt enkelt; fråga inte, så slipper
du ta emot svaret.
En informant resonerar så här kring journalstudiens fynd;
Ja givetvis att det är anmärkningsvärt, eftersom sexualiteten är en stor del av våldtäkt, ett
sexuellt övergrepp, så har det ju en sexuell innebörd, både för den som utsätter och den
som blir utsatt. Och jag tror att det speglar den syn som man har i samhället och inom
sjukvården och inom vården överhuvudtaget, att sexualiteten är något väldigt, väldigt
privat, något vi inte pratar med andra människor om, och jag tänker att det är en stor del
av förklaringen, varför man inte tar upp det. Av den anledningen, att man känner att det
här är för privat och för intimt och inte helt politiskt korrekt kanske att fråga om det.
Här tar informanten upp samhällets syn på sexualitet som något väldigt privat. Plummer
(1995) menar att sexuella berättelser å ena sidan har gjort sexualiteten offentlig, men att det å
andra sidan fortfarande finns en privat sida av den. Trots den explosion av sexuella berättelser
som Plummer (ibid.) menar har gjort sexualiteten så offentlig så menar många informanter att
sexualitet är något intimt, privat och känsligt och därför bör behandlas med försiktighet. Är
det då endast vissa delar av sexualiteten som kan vara offentlig? Sexualitet efter våldtäkt
verkar, utifrån informanternas svar, inte vara en del av det samhälleligt accepterade, det som
anges i vårt kulturella sexuella skript (Simon och Gagnon, 1984). Har en kvinnas
intrapsykiska sexuella skript inte förändrats av våldtäkten i sig, så skulle det istället kunna
förändras av det kulturella skriptets omskrivning. Detta skulle kunna tolkas som att det,
utifrån de kulturella skripten, skapas ett slags ”samtalsskript”, där detta blir styrande för det
intrapsykiska skriptets utformning. Med Goffmans (1963) beskrivning har kvinnan således
30
gått från att tillhöra ”de normala” (icke-våldtagna, lagom sexuella kvinnor) till att vara
stigmatiserad. Kvinnan gör en psykologisk resa och i och med den tydliga stereotypen stigmat
för med sig så vet hon också vad som nu förväntas av henne. Att vilja prata om sin sexualitet
är inte inom ramen för det förväntade.
Sexualiteten skrivs inte om i journalen
En stor del av informanterna menar att sexualiteten har kommit upp i de aktuella samtalen
men att det helt enkelt inte är något som journalförts. En informant beskriver det som att
sexualiteten är så privat att hon väljer att inte skriva om den i journalen utan istället bär den
berättelsen inom sig åt kvinnan hon möter. En annan informant uttrycker sig såhär;
//… att när det ändå är någonting man pratar om, att det är något som är så intimt och
det jag pratade om i början, under konfidentiellt, eller att man inte skriver det alls för att
det är, att man tycker ändå att, alltså att, när man dikterar in en journal, att man tänker
hela tiden att, man ska inte kränka patienten, man ska vara väldigt försiktig med, att det
här är nånting som patienten kan begära ut och läsa, och jag tror att man kanske är
väldigt försiktig att skriva om det i journalen … //
Det finns alltså en känsla av att man som kurator inte vill skriva ner alltför känsliga saker i
journalen och att det som står i journalen ska kunna läsas av kvinnan ifråga utan att upplevas
som kränkande. Tankegången om att sexualiteten skulle kunna uppfattas som kränkande för
kvinnan återkommer hos flera informanter, både vad gäller att skriva om den i journalen och
att prata om den i samtalet. Här finns en tanke om att sexualiteten är svår eller fel att ta upp,
kanske just för att den man möter har utsatts för en våldtäkt. Hade känslan av att hantera
sexualiteten med stor försiktighet i tal och dokumentation varit likadan om kvinnan inte
våldtagits? Enligt både Plummer (1995) och Giddens (1995, 2003) skulle svaret bli ja.
Berättelsen om sexualitet har förvisso ”tagits” av kvinnorörelsen och med detta skapats
utrymme i den samhälleliga kontexten. Men, särskilda regler gäller för kvinnors sexualitet.
Detta regelverk påverkar även journalföringen såtillvida att en kvinnas sexualitet bör hållas
utanför även detta sekretessbelagda vårddokument. Å andra sidan är det ju, som ett par
informanter påpekar, inte meningen att vem som helst ska kunna ta del av journalhandlingen.
Den förs för att kunna få med relevant information och för att kunna fungera som stöd i den
fortlöpande behandlingskontakten. Därför, menar en informant, borde man som kurator inte
bry sig om vem som skulle kunna tänkas läsa journalen. Om en kvinna väljer att ta del av sin
journal skulle egentligen sexualitetens omnämnande kunna uppfattas som något stärkande och
bekräftande, att kvinnans sexuella berättelse blivit hörd och uppfattad som viktig av kuratorn.
31
Samtidigt finns det vid våldtäkt en tydlig tanke om att just det som rör våldtäkten ska
beskrivas så detaljerat och korrekt som möjligt, gärna med citat från kvinnan själv och hur
hon uttrycker sig. Just detta kommer fram i många intervjuer från den ena verksamheten, där
det refereras till en åklagare som talat inför verksamhetens medarbetare och påtalat hur stor
hjälp en noga nerskriven journal kan vara för kvinnan om ärendet leder till en rättssak. Nästan
alla informanter trycker på detta, att skriva noggrant och detaljerat vid samtal efter våldtäkt,
det som kvinnan berättar om våldtäkten och helst med kvinnans egna ord. Men en del av
informanterna är i nästa mening noga med att poängtera att de först och främst ser till
kvinnans behov. Rollen som kurator går främst och som kurator har man inte något
utredningsansvar, så allt i samtalet och efterföljande journalföring beror på vilka behov man
som kurator ser hos kvinnan.
Sexualiteten skrivs om med andra ord
Ytterligare en informant menar att även om sexualitet alltid finns med någonstans i
samtalskontakten så skriver denna sällan ut det specifikt utan journalför nog snarare att det
samtalats om relationer eller dylikt. I den journalgenomgång som presenterats ovan finns inga
anteckningar om vare sig sex eller relationer, detta trots att en del kontakter varit långvariga
och/eller det framgått att kvinnan haft en partner vid tillfället för samtalskontakten. Följden av
att i terapeutiska samtal prata runt känsliga ämnen eller inte kunna benämna saker med sitt
rätta namn kan bli att det skapas osäkerhet hos kvinnan kring vad som egentligen är tillåtet att
prata om (Carlander & Carlander, 2004). Precis som en del av informanter anser det viktigt att
hjälpa kvinnan benämna det hon varit utsatt för, med våldtäkt, sexuellt övergrepp eller vad
som känns rätt, skulle det också kunna tryckas på vikten av att sätta ord på tankar kring sex
och att öppna upp för ämnet i samtalet.
Inom en av verksamheterna skrivs alltid journaler efter sexuellt övergrepp under
konfidentiellt, det vill säga, de skyddas med en slags dubbel sekretess så att ingen annan
vårdpersonal förutom just kuratorerna ifråga kan ta del av journalanteckningarna.
Förklaringen till denna dubbla sekretess, som också används vid abortärenden, är att
innehållet i journalerna kan anses vara särskilt känsligt. Det framkom inte ur intervjuerna
varför just dessa typer av samtal anses mer känsliga än exempelvis samtal med
cancerdrabbade eller personer som fått missfall, då informanterna inte hade någon ytterligare
förklaring att ge. Å ena sidan kan detta ses som respektfullt och medkännande gentemot
32
kvinnorna ifråga, att skydda deras berättelser eller information extra mycket. Å andra sidan
kan det ses som ett slags stigmatiserande, att just våldtäkt är så fasansfullt att det måste
beläggas med dubbel sekretess. Både Heberlein (2007) och Svensson (2011) menar att
våldtäkten inte ska behandlas som något oerhört annorlunda än andra typer av våld, trauman
eller kränkningar. Med en särskild sekretess kring journalföringen kanske det skapas en
särskild sekretess i allt kring kvinnorna; från bemötandet till samtalet?
Sexualiteten både skrivs och pratas om
En del av informanterna berättar att sexualiteten skrivs om i journalen på samma sätt som
annan information. Även hos dessa informanter framkommer att journalerna alltid förs med
eftertanke och viss försiktighet, men detta tillvägagångssätt gäller för alla typer av samtal.
//… är det nåt viktigt som kommer fram i samtalet så, så skriver jag ner det i journalen,
om det handlar om sexualitet, eller nåt annat.
Detta förhållningssätt till sexualitet kan stödja Plummers (1995) tankar om att de sexuella
berättelserna genomsyrar samhället. Detta genomsyrande som beskrivs kan skapa den
självklara plats i samtalen som informanterna vittnar om. Dessa informanter är också relativt
samstämmiga i att sexualiteten har en naturlig plats i alla typer av samtal, då den finns i allas
våra liv på något sätt, men att den kan ha en särskilt viktig plats i just samtal efter våldtäkt.
Detta tankesätt präglar också hur journalerna skrivs.
I avsnittet har det presenterats att sexualitet ofta är svårt att prata om och känsligt att skriva
om. Förklaringarna som givits är generella, både Giddens (1995) och Plummer (1995)
beskriver den nästintill paradoxala inställning till sexualitet som samhället har. Empirin visar
att detta även gäller för våldtäkt, exempel på detta är den utförlighet med vilken
våldtäktsskeendet ska berättas och nedtecknas medan våldtäktens eventuella inverkan på
sexlivet inte berörs alls.
6.2.3 Vad skiljer våldtäktssamtalen från andra typer av samtal?
I mycket av litteraturen framställs våldtäkten som skild från andra typer av trauman eller våld.
Av denna anledning ställdes frågor om på vilka sätt våldtäkten skiljer sig från eller liknar
andra typer av trauma- och krissamtal som genomförs. Samtliga informanter tog upp de rent
praktiska skillnaderna vid möte med våldtagna, i alla fall i ett akut skede. Då handlar mycket
av samtalet om information kring polisanmälan, provtagning och andra specifika delar som
inte kommer upp i några andra typer av samtal.
33
Skam
Det som togs upp i samtliga intervjuer som särskilt för våldtäktssamtalen var skam. Här
talades det både om skam hos den våldtagne men också hos de anhöriga.
Jag tror att det är väldigt speciellt vid våldtäkt, att det dels är en väldigt grov kränkning
mot en själv, men också hur samhället ser på det. Tyvärr är det nog fortfarande så att,
blir man rånad, det är klart man kan prata om det, men om man blir våldtagen så är det
inte alls självklart att man kan prata om det, för det är så belagt med skam fortfarande.
Att just våldtäkt är så belagt med skam går att tolka dels utifrån att det är sexualiteten som
berörs, för trots att vi lever i ett så kallat sexualiserat samhälle så är just den intima
sexualiteten något privat som sällan diskuteras. Framförallt inte i så pass offentliga
sammanhang som hos vårdgivaren, polisen och liknande. Giddens (1995) menar förvisso att
intimiteten och den sexuella relationen som den sett ut håller på att omvandlas mot något mer
demokratiskt, där behov och individens fria val bestämmer. Det påpekas å andra sidan i en
mängd litteratur och samtidsbeskrivningar hur ansvaret för såväl mäns som kvinnors
sexualitet fortfarande ligger på just kvinnan. Hon ska se till att sexualiteten inte väcks och om
den gör det är det hennes ansvar att stilla den. Ännu idag är mannen aktiv och kvinnan passiv.
Så om en mans sexualitet riktas mot en kvinna och verkar omöjlig att stoppa, är det då inte
väldigt enkelt för henne att anta att felet och skulden för detta ligger hos henne själv?
Trots att samtliga informanter kom in på ämnet skam så påpekades i någon intervju att skam
inte är förbehållet våldtäktssamtalen utan att det är ett ämne som ofta tas upp även i samtal om
exempelvis abort eller cancer. Både Fox & Carey (1999) och Astin (1997) beskriver i sin
forskning det samspel som en terapeutisk situation skapar och kräver, och i detta samspel
riskerar också terapeuten att gå in i patientens motstånd och strategier för att hantera det svåra
i samtalet. Jag funderar på hur känslan av skam för sig i samtalsrummet. En del av
informanterna tog själva upp skammen som något skapat från samhället, framförallt när det
gäller att prata om våldtäkt. Det hänvisades då till något historiskt, genom uttrycket att det
”fortfarande är så”, att våldtäkt är skambelagt att prata om och utsättas för. Något strukturellt
som är ett beklagligt, men ofrånkomligt, sant. Informanterna beskriver hur vi alla är fångade
av de rådande normerna, något som kan beskrivas som att vi delar de kulturella skripten kring
våldtäkt och sexualitet (Simon och Gagnon, 1984).
34
En informant beskriver sociala konsekvenser för kvinnan som påverkar den direkta
omgivningen i form av partner eller familj. Informanten beskriver vidare fall där skammen
läggs på kvinnan från den närmsta omgivningen, där exempelvis föräldrar, partner eller den
skola kvinnan går på signalerar att kvinnan har sig själv att skylla och inte bör prata om det
inträffade. Goffman (1963) beskriver hur stigmatiseringen, liksom vattkoppor, sprider sig till
den närmsta omgivningen, ibland kan det räcka med att synas tillsammans med en
stigmatiserad för att det negativa i form av omgivningens bemötande ska smitta av sig (ibid.).
Här kan de sociala konsekvenserna innebära att kvinnan undviker att besöka ställen där hon
tror gärningsmannen finns, slutar umgås i kretsar de båda tillhört tidigare och dylikt. Går det
som kurator att hantera och bemöta skammen utan att samtidigt bekräfta den och se den som
en naturlig följd av våldtäkten? Genom att kuratorn förväntar sig skam så inkorporeras
samhällets syn och de kulturella skripten i samtalet, och kvinnan kan få känslan av att
bekräftas i att hon borde känna just skam. Som tidigare presenterats ser samhället på en
våldtagen kvinna som ett offer, någon som berövats det heligaste hon haft (sexualiteten eller
dygden). Mot denna kunskap kan en våldtagen kvinna se sig som avvikande och mindre värd
än samhällets ”normala”, de som inte utsatts för våldtäkt (Goffman, 1963). Skammen hon
känner upplevs både gentemot andra, för det hon antar att de tänker och vet om henne, men
också skam gentemot sig själv, för att hon nu hamnat utanför och nedanför ”de normala”. Hon
har givits attributet våldtagen. Det finns förvisso strategier för att övervinna det attribut man
givits, men istället för att återgå till att vara ”normal” kommer hon att vara en som överlevt
våldtäkt, så en rest av stigmat finns alltid kvar. En kurator tillhör ”de normala”, och Goffman
(ibid.) beskriver hur en stigmatiserad kan uppleva en känsla av underlägsenhet i varje
interaktion med andra och en oförmåga att känna sig trygg med ”normala”. Då den stora
svårigheten i den sociala interaktionen mellan ”normala” och stigmatiserade är att inte veta
hur attributet ska bemötas eller ens benämnas så skapas en osäkerhet och spänd stämning.
Genom att öppet och respektfullt bemöta attributet som skapar stigmat, i detta fall, att vara
utsatt för en våldtäkt, kan den sociala interaktionen underlättas och skammen förminskas.
Kuratorn kan, genom sin erfarenhet och sitt intresse av att arbeta med våldtagna, bli upptagen
i ”gruppen”, en accepterad ”klok normal” som går att lita på (ibid.).
Det framkom i några intervjuer att informanten träffat en ”skamfri” kvinna i samtal. Det lyftes
fram som väldigt positivt och inte vanligt förekommande. De informanter som berättade om
dessa samtal tryckte på vikten av att vara öppen för kvinnans tankar och mående, även i de
fall dessa inte motsvarar det förväntade. En informant menade att alla den möter har olika
35
copingstrategier för att hantera svårigheter. Detta gör att kuratorn inte förutsatte någon
reaktion utan var öppen för alla typer av mående, även om det innebar att kvinnan uppgav sig
må bra och ville gå vidare med sitt liv. Detta kan tolkas som att kvinnans intrapsykiska skript,
som egentligen går emot det kulturella skriptet, blir bekräftat i det interpersonella skriptet som
skapas i mötet med kuratorn (Simon och Gagnon, 1984). Att inte förutsätta ett dåligt mående
innebar för den informanten att hålla för högt den enskilde kvinnans egen beslutsförmåga.
Detta går i linje med Svenssons (2011) åsikter om offerstigmat som våldtagna kvinnor i stort
sett alltid beläggs med. En annan informant hade upplevt hur en kvinna efter en längre tids
samtalskontakt utvecklades och ansåg sig blivit starkare som person efter våldtäkten:
//…allting man är med om formar ju en och att man inte bara ser sig själv som ett offer
eller saker som, hon kunde ju se att hon hade mått jättedåligt, det kunde hon ju se också,
men nu är jag här och nu har jag, det här har lärt mig det här och det här, och på det här
sättet har jag utvecklats. Och det tycker jag är rätt så häftigt, den resan, att få vara med
på den.
Här ger informanten uttryck för att det varit en positiv upplevelse och erfarenhet, att följa en
kvinnas bearbetning och, inte bara väg tillbaka, utan framåt och vidare. En kvinnas
behandling efter våldtäkt uttrycks oftast i form av att ta tillbaka något, att hitta sig själv igen
och så vidare. Detta stämmer överens med Goffmans (1963) beskrivning av en stigmatiserad
grupps ”lobbyistverksamhet”, exempelvis i form av en känd person som kommer ut med
attributet ifråga. Det kan berättas om ”de normalas” orättfärdiga bemötande och fördomar
men framförallt om de stigmatiserade som lyckats, som tagit sig tillbaka och nu lever ett
nästintill normalt liv igen. Däremot talas det mycket sällan om att skapa sig något nytt eller
något mer än förut, vilket kanske skapar ett visst klimat eller förutsättning för samtalen.
Plummer (1995) visar att det finns olika typer av våldtäktsberättelser, där en gren fokuserar på
empowerment och vägran att ta på sig en offerroll. Men, som en informant förklarar, det är
också viktigt att ge utrymme för att kvinnan faktiskt är ett offer för något och får lov att må
väldigt dåligt, så att inte kuratorn kör över de aktuella behoven bara för att försöka stärka
kvinnan. Den öppenhet och lyhördhet som krävs för att kunna läsa av och möta varje kvinna
som individ tas här upp som en nödvändighet, ledord som återkommer bland i stort sett alla
informanter och vid flera olika tillfällen i intervjuerna.
Att bearbeta känslan av skam och på så sätt få den att försvinna såg många av informanterna
som ett direkt mål med samtalskontakten. En informant beskriver hur viktig en polisanmälan
36
kan vara för kvinnans bearbetning av skam och skuld och vad den kan se hända i samtalet
efter att en anmälan gjorts:
//… istället för att vara sådär lite försiktiga och tillbakadragna så helt plötsligt känner
man att nu kom där kraft in i samtalet, och den där ilskan börjar visa sig mer och mer va,
och den där stoltheten över att de äntligen gjort nånting åt det va, att de har tagit tillbaka
sitt värde…//
Här återkommer Plummers (1995) empowerment-berättelse, där informanten genom att
exempelvis informera om polisanmälan och ibland hjälpa till i kontakten med polisen ger
kvinnan verktyg att återta kontroll över skeendet. Ser man till Goffmans (1963) teori om
stigma skulle samma handling, en polisanmälan, kunna skapa stor oro hos den stigmatiserade.
Rädslan för att attributet, våldtäkten, ska bli känt utan att ha kontroll över vilka som vet, kan
då stå som hinder för att göra en anmälan, något flera informanter bekräftar.
En informant resonerade länge kring våldtäktssamtalens sär-skildhet, bland annat kring
skambeläggningen, känslan av att det inte kan drabba vem som helst och kring kvinnans
reaktioner på traumat. Resonerandet landade slutligen i att samtliga ämnen som kuratorn till
en början lyft ut som sär-skilda förekommer i alla typer av samtal och krisbearbetningar. Det
som ändå stod ut från andra typer av samtal menade kuratorn var tillit, på så sätt att såväl tillit
till andra människor och män i synnerhet, som till samhället och systemet däri, påverkades
negativt hos kvinnan. En informant gav exempel på en kvinna som hanterade detta genom att,
efter våldtäkten, flirta enbart med kvinnor. Hon uppgav att hon inte egentligen tände på
kvinnor men att hon behövde bekräftelsen flirtandet gav och att det kändes tryggast att få den
så. En sådan strategi skulle kunna tolkas som en omskrivning av de sexuella skripten,
åtminstone det interpersonella, men även det intrapsykiska då kvinnan ifråga eftersökte och
accepterade en annan typ av sexuell uppskattning än tidigare.
Kris och trauma
I jämförelsen mellan våldtäkten som trauma och andra fysiska eller psykiska trauman
framkom att å ena sidan behandlas krisen på i stort sett samma vis men å andra sidan är det
just den sexuella gränsöverskridningen som gör kränkningen större än något annat.
Jag tror det är enklare, lättare att få en smäll på käften än att bli penetrerad sexuellt, i
samband med ett övergrepp. Det får liksom en annan dimension och, liksom, det blir en
ännu större kränkning när nån tränger in på ett så pass privat och intimt område, när
någon tränger in i ens kropp, i ens allra mest privata.
37
En annan informant hade samma tankar kring skillnaden mellan sexuellt våld och annat
fysiskt våld. Detta beskrevs utifrån att sexualiteten, som är så primär och som grundläggs så
tidigt i livet att vi ofta saknar ett språk för det, blir oerhört traumatiserad när den tas ifrån en
person genom en våldtäkt. Detta resonemang bekräftas av en stor del av den tidigare
forskning som presenterats, nämligen att just våldtäkten tar något ifrån den utsatte, att en bit
av personen, själen, kroppen, makten eller sexualiteten stjäls ifrån någon och aldrig kan
återtas till fullo. Samtidigt är det just detta resonemang som ifrågasätts av Svensson (2011)
och Heberlein (2007). De menar att samhället, genom detta sätt att uttrycka sig, stämplar den
utsatte som ett hjälplöst, maktlöst offer utan några alternativa reaktionsmöjligheter. Å andra
sidan kan det finnas kraft i återberättandet och igenkänningen som Plummer (1995) beskriver.
Dessa två synsätt kan bli en svår balansgång för såväl den utsatte som för omgivningen. En
informant funderade kring detta och kring just sär-skiljningen och menade att det kunde
finnas något positivt i det; att som våldtagen känna att det finns andra som varit med om
samma sak, jag är inte ensam om att känna så här etcetera. Samtidigt så finns det då en risk att
kvinnan kan känna sig inmålad i ett hörn; att omgivningen tror sig veta hur man då ska må
och agera, vilket begränsar för den våldtagne. Enligt Goffman (1963) är det inte bara ”de
normalas” förväntningar som begränsar, utan även i den egna gruppen. Bland de som delar
attributet kan det finnas en risk att den stigmatiserade känner sig kvävd eller tillbakahållen
och trött på allt fokus som läggs på attributet och problem utifrån det (ibid.).
Samhällets myter och bilder
En annan informant återkom till frågan som ställts i inledningen av intervjun, kring eventuella
skillnader mellan samtal efter våldtäkt och andra typer av samtal, precis på slutet;
// … din första fråga var det vad jag tänker, det som skiljer dessa samtalen mot andra,
vad jag tänker innan liksom, så är det nog det tror jag, att ha lite respekt för att det är så
komplext och att det handlar om så mycket mer än om den här kvinnan i det rummet, för
det är så mycket med samhället och attityder och som jag också är en del av då ju, och
hur man definierar det ena eller det andra eller vad som är vad.
Här pågår den typ av process som beskrivs av Astin (1997), nämligen att som behandlare
ifrågasätta sina tankar och reaktioner för att undvika att hamna i och påverkas av patientens
undvikande eller förträngningsstrategier, eller som informanten beskriver det här, i samhällets
mytbilder.
38
Det framgår av de intervjuer som gjorts att informanterna intar olika ställning och sätt att
förhålla sig till de myter som presenterats tidigare i uppsatsen. Här kan Plummers (1995)
tanke om myternas risk att cementera föreställningar om kvinnlig och manlig sexualitet
användas. Även vilken ställning man som behandlare tar till exempelvis att benämna kvinnans
berättade erfarenhet som våldtäkt eller inte känns som relevant i förhållande till Plummers
(ibid.) teori om berättandet. Har det genom normaliseringen av våldtäktsberättelsen skapats en
mall att följa, en diskurs där experterna och terapeuterna vet vad som är ”rätt” att säga och
känna kring våldtäkt? Plummer visar genom berättelserna ett fenomen som ständigt är i en
process av förändring. Hur kan man som kurator hantera komplexiteten av att använda sin
erfarenhet och samtidigt vara öppen för förändring? En informant ger exempel på hur denne
möter kvinnan med ett öppet sinne;
Jag kan i samtalet ställa många ”dumma frågor”, alltså att sådär, fråga kring saker, så
märker man hur de reagerar. Och så får jag säga att; - jamen alla tycker ju inte det är
konstigt att fortsätta ha sex. Eller; - ja det är klart att man kanske kan tycka det känns
jobbigt med oralsex nu efter du har varit med om det, men alla gör ju inte det. Alltså, att
försöka öppna upp och visa för att det är okej. - Hur du än känner så är det okej, jag
tänker inte försöka, jag tänker inte värdera eller döma dig för det. För då är det ju det,
alla som kommer sitter ju också med, de har ju sina myter och tankar om hur man ska
vara och inte vara och. - Om jag säger att jag tycker om att fortfarande ha jättemycket
sex så kommer alla tycka jag är knäpp i huvudet eller då var det ingen våldtäkt eller.
Säkert. Och då försöka öppna upp för det, eller visa att det inte är så, det är okej.
Här beskriver informanten hur denne både använder sina erfarenheter och förförståelse genom
att normalisera eller ge exempel på andra våldtagnas berättelser, men samtidigt lämnar det
öppet för kvinnan att känna och berätta vad hon vill. De myter som informanten nämner, och
som beskrivits tidigare, är det som format de kulturella skripten kring våldtäkt och sexualitet.
Genom att en kurator, som på ett sätt kan ses som en representant för samhället i denna
situation, ger andra bilder än de som de kulturella skripten innehåller, kan kanske kvinnans
kulturella skript skrivas om till viss del. För om de kulturella skripten är det som samhället
”kommit överens om” går också dessa att förändra genom att lyfta fram andra
”överenskommelser”, exempelvis att man kan ha frivilligt och njutbart sex trots att man blivit
våldtagen.
6.2.4 Sexualitet efter våldtäkt
Frågan ställdes till informanterna hur de ser på eller tänker kring sexualiteten hos en kvinna
som blivit våldtagen. Det fanns både likheter och skillnader i informanternas resonemang.
39
Att ta upp sexualitet i samtalet
Att ta upp sexualitet i samtalen tyckte många av informanterna kunde vara känsligt. Här
framlades skäl för försiktighet som exempelvis hur nära efter våldtäkten man träffades.
Liksom nämnts tidigare pratades då om behovet av krisbearbetning och att bemöta traumat.
En informant menade att denna inte ville ta upp sex för tidigt i samtalen, för då kunde kvinnan
uppfatta det som att kuratorn jämställde det som inträffat med sex, vilket det absolut inte är.
Goffmans (1963) beskrivning av ”den normales” osäkerhet kring attributet kan appliceras här.
En slags spiral av hänsynsfullhet kan uppstå, där kuratorn vill undvika att trampa på en
känslomässig mina och riskera att förstöra den ömtåliga terapeutiska alliansen, exempelvis
genom att ta upp det, redan från början, känsliga ämnet sexualitet. En annan informant
menade tvärtom att den tabuisering av sex som det blir att inte ta upp ämnet är helt olämplig
och att talet om sex faller sig helt naturligt med tanke på vad kvinnan varit med om. En tredje
informant resonerade så här kring svårigheten att prata om sex:
Och jag tror inte att patienterna tar upp det heller, om man nu pratar om kvinnor eller
patienter eller utsatta, så tror jag inte att de heller tar upp det, för det är dubbelt, jag tror
inte att man som patient förväntar sig att man ska få prata om sin sexualitet eller få hjälp
med sin sexualitet eller ens känner sig bekväm att prata om någon med det, för det har ju
även för den drabbade en privat karaktär. Men jag tycker att man som vårdgivare har ett
ansvar att ta upp den här viktiga aspekten också efter ett övergrepp.
Här framgår, enligt informanten, att det finns en slags förförståelse hos kvinnan om att
sexualiteten inte kommer att tas upp i samtal, men också att kvinnan kan känna att det inte är
bekvämt att ta upp det ur sin egen synvinkel heller. Kan detta tolkas utifrån Plummers (1995)
tankar om våldtäktsberättelsen så torde själva våldtäkten, kränkningen och måendet vara ”det
normala” att samtala om i situationen, medan sex inte har en plats i den accepterade
våldtäktsberättelsen (ännu?). Lägger vi till den stereotypa bilden av en kvinna enligt
könsrollssocialisering som den ser ut idag så är det svårt att tala om sexualiteten, inte bara för
att kvinnan är kvinna och därmed inte är så upptagen av sex (som män) utan är också skadad
och kränkt och borde inte ha sex i åtanke alls (Giddens, 2003). Men även med dessa slutsatser
skulle talet om sexualiteten finnas där, menar samme informant:
Och det finns ju kvinnor som varit utsatta för sexuella övergrepp och säkert män också
som aldrig har pratat om själva sexualiteten i samband med själva övergreppet, utan
bara pratat om det som ett våldsamt övergrepp och som en kränkning, men aldrig vad det
har gjort med dem ur sexuell synvinkel, hur det har påverkat deras syn på sexualiteten
eller egna funderingar kring sexualiteten så. Men det är ju en fråga man ofta får här; hur
40
kommer detta, kommer jag att få känna lust igen efter det här övergreppet, kommer jag
att hitta en glädje i sexualitet igen eller tror du att det kommer att skada mig för all
framtid det här. Så jag är övertygad om att, att man sitter med såna funderingar om man
varit utsatt för ett övergrepp, men jag är inte säker på att det lyfts fram i, i vården,
behandlingen. På det sätt som jag tycker att det borde göra.
Informanten beskriver här hur kvinnor har funderingar kring sin sexualitet, om den förändrats
eller om den kan bli som den än gång varit. Detta kan tolkas som att det intrapsykiska skriptet
har, eller av kvinnan förväntas ha, skrivits om av våldtäkten. Behovet är då stort av att testa av
mot andra och att kontrollera samstämmigheten med de interpersonella och kulturella
skriptens innehåll (Simon och Gagnon, 1984).
Det som för en informant anges som anledning att inte tala om sexualiteten anges alltså för en
annan som anledning att tala om den – att kvinnan de möter utsatts för någon typ av sexuellt
övergrepp.
Hur påverkas sexualiteten
En del begrepp återkom i flera intervjuer just i resonerandet kring sexualiteten och svårigheter
med denna. Tillit, till sig själv, till män och till människor i allmänhet var ett sådant begrepp.
Här utgick informanterna ifrån tanken att tillit är något grundläggande för ett fungerande
sexliv. Detta kan ses som en idé om den allmänmänskliga sexualiteten men också som en del i
hur kvinnors sexualitet särskiljs från mäns. Mäns sexualitet beskrivs oftare i termer av drift
och behov medan kvinnors kopplas till just kärleksideologin, att relationella känslor och
ömhet är en förutsättning för bra sex (Giddens, 1997). Denna koppling verkar några
informanter göra då de menar att det känns mer naturligt att ta upp sexualitet i samtal om
kvinnan ifråga har en partner än om hon är singel. En informant tar inte upp sexualitet såvida
inte kvinnan själv gör det, och då är det oftast på grund av att sexualiteten är själva
problemställningen, alltså att våldtäkten har påverkat den sexuella relationen med partnern
negativt. En av informanterna pratar istället för tillit om kontroll och menar att just sex kan bli
svårt utifrån att en våldtäkt kan påverka kvinnans förmåga och lust att våga tappa kontrollen i
just sexuella situationer.
För det krävs ju en, tänker jag, för att ha sex krävs det en kontrollförlust. Om man ska
kunna njuta av sex kan man inte kontrollera sig, eller vara, det krävs en kontrollförlust
om man ska kunna njuta av sex och då blir det svårt, för tappar man kontrollen så blir det
farligt, tänker jag nog.
41
Några informanter beskriver också den situationella minnespåverkan som en del kvinnor
berättar om, exempelvis kan sex fungera bra med en partner förutom när något i situationen,
kanske en beröring på ett visst sätt, ger en flashback till våldtäkten och sexet får då avbrytas.
Detta är typiskt för exempelvis PTSD, att situationer, dofter eller något annat ger en kraftig
minnesbild av traumat och skapar oro eller ångest (Cullberg, 2006). Detta är förvisso också
typiskt för minnet överhuvudtaget, att såväl positiva som negativa minnen kan dyka upp
genom associationer i vardagen. Här menar Svensson (2011) att det är viktigt att skilja på
sexliv och sexualitet, alltså att en påverkan på sexlivet inte nödvändigtvis ska uppfattas som
att en persons sexualitet är påverkad utan att det är upp till varje person att själv få göra den
definitionen.
Samtliga informanter menar att sexualiteten påverkas av en våldtäkt, men skiljer sig åt i
beskrivningen av detta. Några trycker på att just det sexuella gränsöverskridandet i en våldtäkt
gör påverkan på sexualiteten självklar;
Det hade varit jättekonstigt om du hade gått ut härifrån och varit med om ett sexuellt
övergrepp och tyckt att hela livet är, va fan nu går jag ut och är en sexuell varelse, precis
som allting annat, det hade ju varit jättemärkligt. För mig hade det varit fullständigt
otänkbart att det inte skulle på nåt vis påverka en va.
Andra informanter menar att allt vi som människor är med om påverkar oss, också en
våldtäkt. Dessa informanter öppnar också upp för att påverkan kan ta sig olika uttryck och
inte nödvändigtvis berör sexualiteten negativt. Oavsett om kvinnan själv tar upp sexualitet i
samtalen eller ej, menar en informant att det är viktigt att prata om sexualiteten utifrån den
verklighet vi lever i, där sex är närvarande i hög grad.
För jag tänker att hur det än är så är man ju omgiven, att även om man tänker efter en
våldtäkt att; jag ska aldrig ha sex mer, skulle aldrig få för mig, det känns otänkbart. Och
äckligt och argt. Alltså även om man skulle känna så, så lever vi ju i en tillvaro där vi är
omgivna av sexuella berättelser och filmer och folk har relationer runtomkring en och, så
på nåt sätt behöver man ju ändå förhålla sig till det.
Ett öppet förhållningssätt
Den öppenhet inför individens reaktioner som nämnts tidigare kommer igen i några
informanters resonemang om en välfungerande sexualitet hos en våldtagen kvinna. Flera
informanter menar att det för dem är ett slags friskhetstecken när kvinnan har ett aktivt och
fungerande sexliv. Andra beskriver hur en god mentaliseringsförmåga eller välfungerande och
42
säker känsla för sin egen sexualitet innan våldtäkten kan göra att kvinnan klarar av att
separera våldtäkten från den egna sexualiteten. En annan informant menar att kvinnans
sexualitet beror på hur hon i grunden förhåller sig till att vara ett offer. Detta påverkar då hur
hon förhåller sig till att känna lust, till att någon annan känner lust till henne och till känslan
av egenmakt. Simon och Gagnon (1984) menar att vid en kris eller förändring sker också en
förändring i produktionen av skripten, självet måste också skrivas om.
En informant lyfter återigen vikten av att lyssna in och hålla ett öppet sinne, då även
kvinnorna som kommer i samtal har en förförståelse och bild av en våldtagen kvinna, och
denna behöver kanske problematiseras;
Och det var också viktigt att få prata om, att det behöver faktiskt liksom inte… jag tror
att även de som är utsatta har en föreställning om att har man blivit våldtagen så kan
man aldrig ha nån bra relation eller ha sex, njuta av sex i framtiden utan det är förstört,
och då kan det ju väcka, ja, känslor då; hur, är jag konstig då som ändå tycker att det här
är, som reagerar så här eller som inte reagerar så här.
De 51 % kvinnor med sexuella problem och de 24 % utan sexuella problem som Gilbert och
Cunningham (1986) presenterade i sin artikel skulle kunna fungera som ett skäl för det öppna
sinne som informanten förespråkar. Med ett öppet sinne finns störst chans att också lyckas
möta de olikheter som verkar förekomma bland våldtagna kvinnor och kunna bekräfta den
omskrivning av skripten som sker.
En annan informant pratar vidare om vikten av att möta varje enskild individ, att ha som
målsättning i varje samtal att möta och vilja lära känna just den personen som sitter mittemot i
rummet. Detta förhållningssätt kan då fungera som hjälp i den svåra balansen mellan att inte
stämpla kvinnan som ett offer men heller inte förminska det hon varit med om;
Och det är ju en balans att hitta det, och det är väl inte alltid man hittar det, men det är
väl den målsättningen man måste ha, att försöka öppna upp. Det är väl det de samtalen,
alltså om de ska hjälpa så är det väl ändå för att öppna upp för vad som. Det behöver
inte vara på ett visst sätt utan det kan få vara på ditt sätt.
Informanternas erfarenhet, upplevelse eller förförståelse av hur kvinnor upplever frågor om
sexualitet skiljer sig åt. Någon uppfattar det som kränkande mot kvinnan att överhuvudtaget ta
upp ämnet i samtal. Några menar att de närmar sig ämnet med stor försiktighet och helst ser
43
att kvinnan själv tar upp det först. Ytterligare några informanter ser sexualiteten som en
självklar del i samtal överhuvudtaget och även när det gäller samtal efter våldtäkt. En del av
informanterna trycker på vikten av att ta upp sexualitet i samtalen efter våldtäkt just för att det
gäller våldtäkt och uttalar sig i termer av att det är tjänstefel att inte göra det. Här märks
tydligt den skillnad i bemötande som NCK (2010) tar upp kring vårdens omhändertagande av
våldtagna kvinnor. Skulle skillnaderna gå att ändra på? Är det önskvärt att det psykosociala
bemötandet blir likriktat? Eller skulle en likriktning än mer än idag riskera att utestänga eller
missa de kvinnor och de funderingar som inte följer normen? De flesta informanter reagerar
negativt på idén om ett slags standardiserat formulär eller mall för samtalen och menar att det
skulle hämma samtalet och behandlingen snarare än att fungera som en hjälp. En informant
menar att det fungerar som stöd att använda Hedlund (1991) eller Hedlund och Göthbergs
(2005) föreslagna teman i bakhuvudet vid samtalens upplägg, där sexualitet är ett av dessa
teman. En annan informant resonerar kring behovet av riktlinjer och menar att det kanske
kunde fungera som en slags ryggrad utan att för den sakens skull styra samtalet på ett negativt
sätt, att riktlinjer och det öppna, lyssnande samtalet inte behöver stå i motsats till varandra.
Att hitta en balansgång mellan sin erfarenhet och förförståelse och ändå vara öppen för vad
som än kvinnan i samtalsrummet kan tänkas känna och vilja prata om löper som en röd tråd
genom intervjuerna. Att kunna stärka och uppmuntra kvinnan att känna sig i kontroll
samtidigt som hon ges utrymme och möjlighet att få känna sorg över det som hänt och får lov
att vara ett offer. Att möta varje individ med öppet sinne och kunna dra nytta av sina
erfarenheter och kunskaper i detta möte uttrycks på ett eller annat sätt som ideal för de flesta
av informanterna.
Några informanter har direkt eller indirekt uttryckt kritik mot ”vårdens” bemötande och
kunskap kring sexualitet och sexuella frågor. Det har då talats om brist på sexologisk kunskap
och resurser men också en kultur av att inte tala om sexualitet. Är detta inkorporerat i det
kulturella sexuella skriptet (Simon och Gagnon, 1984) så innebär det att kvinnor som kommer
i samtal förväntar sig att inte få tala om sin sexualitet. Detta i sin tur bekräftar kuratorns bild
av att kvinnor som våldtagits inte är intresserade av att tala om sexualitet, vilket reproducerar
och förstärker bådas kulturella skript om en våldtagen kvinnas sexualitet som svår att tala om.
Att ämnet är komplext bekräftas av den reaktion informanterna haft kring intervjuämnet. En
del har ställt sig frågande till syftet med studien utifrån att sexualiteten är så frånvarande i
44
samtalen att det blir en icke-fråga. Andra har ställt sig frågande utifrån att sexualiteten är så
självklart närvarande i samtalen att det blir en icke-fråga på grund av det, eller som en
informant uttryckte det;
Men hur kan man bara låta bli att ta i det?
7 Sammanfattning och slutdiskussion
Syftet med studien har varit att undersöka hur man talar om sexualitet i stödsamtal med
kvinnor efter våldtäkt. Nästan all forskning och empiri som presenterats visar att sexualiteten
påverkas, förmodligen negativt, av en våldtäkt. Ett fåtal exempel kan lyftas fram som
motbilder som inte blivit påverkade sexuellt av våldtäkten. Att ta upp och prata om sexualitet
i stödsamtal beskrivs inte i forskningen. I de studerade journalerna nämns inte sexualitet alls.
Hos informanterna råder delade meningar om sexualitetens plats i samtal efter våldtäkt. Några
vill inte ta upp ämnet av rädsla för att kränka kvinnan, andra ser det som en naturlig del av
samtalen medan ytterligare någon ser det som ett tjänstefel att låta bli att ta upp sexualitet i
stödsamtal efter våldtäkt.
Det verkar finnas en känsla av att påverkan hos en kvinna av våldtäkt är likartad hos alla och
statisk historiskt sett. I motsats till detta framkommer också en syn på den våldtagne som en
unik individ, med erfarenheter och egenskaper som gör just hennes upplevelse av våldtäkten
till något högst individuellt. Det blir också tydligt att dessa två motsatta bilder inte behöver
utesluta varandra, utan kan finnas med i delar, i såväl forskning som hos informanterna.
Försiktigheten hos en del av informanterna grundar sig i en vilja att vara respektfull och visa
medkänsla. Förförståelsen som baserar sig på samhällets syn på våldtagna kombinerat med
den erfarenhet informanten skaffat sig i sitt arbete säger att sexualiteten inte är ett prioriterat
område för den våldtagne och att sexualiteten är påverkad negativt av händelsen. Samtidigt
vill informanterna också vara lyhörda och öppna för varje kvinnas behov och mående. Som en
fortsättning på den komplexa och emellanåt paradoxala bilden kan läggas synen på sexualitet
som å ena sidan något naturligt och för många viktigt och å andra sidan som något heligt och
oerhört sårbart. För att återknyta till den offentliga debatt som beskrevs i de inledande
avsnitten så har sexualiteten, som också Plummer (1995) visar fått lov att komma upp ”på
bordet”. Sexualiteten och talet därom genomsyrar vårt samhälle och det finns en tillåtelse att
diskutera och syna såväl den ”normala” sexualiteten som en nyfikenhet kring ”de andras”
45
sexualitet, det som avviker. Även våldtäkt har fått bli en del av den samhälleliga diskussionen,
och synliggjorts på ett sätt som aldrig tidigare. Exempel på detta är Koljonens (2010)
twittrande eller dokumentären ”Ingen riktig våldtäkt” som visades i SVT nyligen som
ifrågasatte våldtäktsmyterna. Trots denna offentliga debatt visar empirin på att tillåtelsen inte
trängt igenom helt i det enskilda stödsamtalet, inte vad det gäller sexualiteten. Överläkare
Lotti Hellström beskriver skamreaktionen hos den våldtagna med att; ”//…det här med sex i
sig är så laddat med skam” (Dokument Inifrån, 2012). Av studien att döma finns denna
koppling även hos många av kuratorerna.
”Genom de frågor vi ställer i början skapar vi en tillåtelse hos den hjälpsökande att själv ta
upp samma ämne senare, förutsättningen är dock att ’den andre’ upplever frågan adekvat och
ställd av rätt person.” (Carlander & Carlander, 2004, s. 23).
Genom att ställa frågor kring sexualitet eller sexliv kan kvinnan ges tillåtelse att få prata om
detta. Det finns alltid en risk med att ställa frågor som den hjälpsökande inte känner sig
beredd eller villig att besvara. Men risken att portförbjuda ämnen i samtalet genom att inte
beröra dem är lika stor. Hur man som kurator har formulerat sexualitet för sig själv påverkar
det sätt på vilket man hanterar sexualitet i samtal. Det borde vara av stor vikt och till stor hjälp
att samtal och diskussioner kring sexualitet förs mellan kollegor och professioner. Inte minst
inom just hälso- och sjukvården där hjälpsökande med en mängd olika problemställningar kan
ha behov av att få tala om eller få direkt hjälp med sin sexualitet eller sitt sexliv.
Det ses som en självklar del av våldtäktsbehandling att kvinnan går igenom våldtäktens
skeende för att på så sätt bearbeta händelsen och kunna gå vidare. I denna fas i
samtalskontakten lyfts vikten av att våga fråga och orka ta emot det som berättas, att visa för
kvinnan att man som behandlare klarar av att bära det hon varit med om, det framkommer
både av de handböcker som studerats men också av empirin. Så långt verkar alla överens.
Men sexualitetens plats verkar varken självklar eller enkel. För ska våldtäkt tolkas främst som
en makthandling så är inte sexualiteten i fokus utan bara ett utav många uttryck för denna
makt. Men det som särskiljer våldtäkten från annat våld är just det sexuella och den unika
kränkning det sexuella övergreppet innebär för en kvinna. Det verkar också finnas en relativt
spridd samstämmighet i att våldtäkten påverkar kvinnans sexualitet negativt, och genom detta
hela hennes värde och hennes själ. De myter som omnämnts tidigare är också den
stigmatisering en våldtagen kvinna får bära. I denna stereotyp ingår allt det som beskrivits av
46
förväntat beteende innan, under och efter en våldtäkt, och en sexuellt intresserad och aktiv
kvinna stämmer definitivt inte in på denna stereotyp. Den känsla av skam som fenomenet
våldtäkt skapar hos kvinnan påverkar stödsamtalet. Men finns det också en känsla av skam
hos kuratorn inför ämnet sexualitet så blir ämnena tillsammans dubbelt skambelagda.
Vad är då kuratorns roll i detta sammanhang?
-
Att ge kvinnan stöd i bearbetningen av såväl den akuta krisen som efterspelet med
målet att hon ska må bättre eller bra.
-
Att, till skillnad från många andra professionella som inte har en beredskap eller vana
av samtal kring våldtäkt, kunna möta och ta emot det kvinnan har att berätta, det hon
varit utsatt för.
-
Att tillsammans med kvinnan försöka lyfta fram och på så sätt bearbeta bort den skam
som kuratorn vet att samhället lagt på kvinnan.
-
Att lyfta bort den, av kvinnan, ”självpåtagna” skulden (som egentligen bara är en
korrekt del av hennes inlärda bild av ’den våldtagna’) för det inträffade och arbeta på
att bygga upp förmågan att känna tillit för människor.
Allt detta har framkommit i intervjuerna som viktiga och grundläggande delar av kuratorns
arbete med den våldtagna i stödsamtal. Detta överensstämmer också med den ”politiskt
korrekta” bilden av hur vi i samhället idag ser på och behandlar våldtagna. (Inte
nödvändigtvis i överensstämmelse med gemene mans bild, men så är heller inte gemene mans
bilder av komplicerade frågor särskilt välgrundade eller korrekta överlag, verkar det som). Så
långt är informanterna överens. Det är först när det handlar om sexualitetens plats i samtalen
som informanterna börjar skilja sig åt rejält i sina formuleringar. Detta skapar frågor kring
varför skillnaderna ser ut som de gör. Förklaringarna kan sökas på olika nivåer med
utgångspunkt i Simon och Gagnons (1984) sexuella skript:
-
En samhällelig nivå/de kulturella skripten. Samhället tenderar att se på sexualiteten
hos en våldtagen kvinna som bortsuddad eller stulen. Med detta synsätt blir kvinnan
avsexualiserad. Utifrån det hon varit utsatt för ger samhället signaler om att sexualitet
inte är det korrekta eller lämpliga för henne att tänka på.
-
En organisationsnivå/de interpersonella skripten. Många av informanterna var inne på
tankespåret att avsaknaden av sexualitet i samtalen har sin grund i en
organisationskultur, i detta fall hälso- och sjukvårdens. En kultur som inte är tillåtande
vad gäller sexualitetens plats i det hälso- och sjukvårdande arbetet formar varje ny
medarbetare, så oavsett vilka intentioner som funnits från början kommer kulturen så
47
småningom att likrikta det sätt på vilket man arbetar. Om en organisation inte ger
fortbildning eller resurser kring en viss problematik eller ämne så skickas signaler till
medarbetarna om att ämnet ifråga inte är prioriterat, varpå de hjälpsökande får samma
signaler i mötet med den enskilde medarbetaren.
-
Den individuella nivån/de intrapsykiska skripten. Varje enskild kurator måste förhålla
sig till de övriga två nivåerna. De kuratorer som inte talar om sexualitet fortsätter
bygga på sin erfarenhet av att våldtagna kvinnor inte vill prata om det. Dessa kuratorer
skapar då heller inget utrymme i samtalen för sexualiteten. För de kuratorer som talar
om sexualitet verkar det finnas två synsätt; antingen ses sexualiteten som en pusselbit i
måendet, liksom sömn, aptit, motion med mera. Eller så ses sexualitet som en särskilt
viktig del att ha med i samtalskontakten med just våldtagna.
I det som presenterats i studien framkommer inte mycket av de våldtagna kvinnornas egna
åsikter och upplevelser om vare sig sin sexualitet efter våldtäkt eller att tala om den. Detta har
förvisso inte heller varit syftet med studien. Det som lyfts fram, både i forskning och empirin,
är den oerhörda kränkningen en våldtäkt innebär och den skada en kvinna bär med sig efteråt.
En bild som bekräftar de sexuella kulturella skripten kring våldtäkt och också reproducerar
dessa. Ett fåtal exempel tas upp som problematiserar bilden: En kvinna som kan njuta av sex
efter en våldtäkt, en kvinna som ser våldtäkten som en tragisk men samtidigt självutvecklande
del av sin livshistoria eller en kvinna som menar att våldtäktens inverkan på sexlivet inte ska
sammanblandas med inverkan på sexualiteten. Problematiseringen kan å ena sidan ses som ett
slags bevis på att samhällets bild inte stämmer. Den kan å andra sidan ses som en bekräftelse
på detsamma, då dessa exempel blir undantag som bekräftar regeln. Men läggs tillräckligt
många undantag till varje kurators erfarenheter så slutar de kanske till sist att vara undantag?
Om tillräckligt många ”nya” våldtäktsberättelser får lyftas fram i media eller i vetenskapliga
sammanhang kanske bilden kan förändras, eller i alla fall göras något mer nyanserad? Bilden
av kvinnans sexualitet och bilden av våldtäkt verkar stå i direkt samklang med varandra och
en förändring av den ena skulle då påverka den andra.
Den något pessimistiske skulle kunna påstå att det skett få och långsamma förändringar i
synen på våldtäkt, våldtagna och kvinnors sexualitet. Men ser vi till både Plummer (1995) och
Giddens (1995) tankar så har det skett och sker ett flertal förändringar. Talet om sexualitet
och våldtäkt såväl som demokratiseringen av sexualitet mellan könen är en ständigt pågående
48
process. Hur man som kurator talar om sexualitet i stödsamtal efter våldtäkt kan ses som en
liten men viktig del av denna process.
49
Källförteckning
Litteratur:
Almås, E. & Pirelli, E.E. (2006). Sexologi i praksis. Oslo: Universitetsforlaget
Ambjörnsson, F (2004) I en klass för sig – Genus, klass och sexualitet bland gymnasietjejer.
Stockholm: Ordfront förlag
Andersson, U (2004) Hans (ord) eller hennes? En könsteoretisk analys av straffrättsligt skydd
mot sexuella övergrepp. Lund: Bokbox Förlag
Bergenheim, Å (1998) … Kan ej för otukt fällas – Om vetenskapens och det svenska
rättsväsendets förhållningssätt till incest och sexuella övergrepp mot barn under perioden
1850-1910. Umeå: Umeå universitets tryckeri
Bergenheim, Å (2005) Brottet, offret och förövaren – Vetenskapens och det svenska
samhällets syn på sexuella övergrepp mot kvinnor och barn 1850-2000. Falun: Scandbook
AB
Bergenheim, Å (2006) Drömmen om frihet: om sexualitet, normalitet och kön under perioden
1950-80 i Lennerhed, L (red) Från Sapfo till cyborg. Idéer om kön och sexualitet i historien.
Hedemora: Gidlunds förlag.
Carlander, J. & Carlander, L. (2004) Hur står det till? Konsten att ställa frågor i
människovårdande yrken. Stockholm: Förlagshuset Gothia AB
Cullberg, J (2006) Kris och utveckling. Samt katastrofpsykiatri och sena stressreaktioner.
Stockholm: Natur & Kultur
Denscombe, M. (2000) Forskningshandboken – för småskaliga forskningsprojekt inom
samhällsvetenskaperna. Lund: Studentlitteratur.
Giddens, A (1995) Intimitetens omvandling. Sexualitet, kärlek och erotik i det moderna
samhället Falun: Scandbook AB
Giddens, A (2003) Sociologi. Lund: Studentlitteratur
Goffman, E (1963) Stigma – Notes on the management of spoiled identity. London: Penguin
Books Ltd
Grände, J (2005) ”Jag kallade det aldrig för våldtäkt. Att möta våldtagna kvinnor.”
Stockholm: ROKS.
Hedlund, E. (1991) Efter ett sexuellt övergrepp. En metod att möta kvinnorna. Stockholm:
SESAM.
Hedlund, E. & Göthberg, M. (2005) Våldtagen – en handbok i att möta utsatta kvinnor.
RFSU.
Jarl, B & Stolt, E (2010) Mellan normalitet och avvikelse. Forskning om sexualförövare och
framväxten av praktisk behandling. I NCK (Nationellt Center för Kvinnofrid) Antologi. Sju
perspektiv på våldtäkt. Rapport 2010:2. Uppsala: Uppsala Universitet
Jeffner, S. (1998) Liksom våldtäkt, typ… Stockholm: Utbildningsförlaget Brevskolan
Kielos, K. (2008) Våldtäkt och romantik .Stockholm: Modernista
Kvale, S. (1997) Den kvalitativa forskningsintervjun. Lund: Studentlitteratur.
Leiblum, S.R. (2007) Principles and Practice of Sex Therapy. New York: The Guilford Press
Lewin, B (2008) Framing the Darker Sides of Sex. i Traen & Lewin (eds.) Sexology in
context. Oslo: Universitetsforlaget
NCK (Nationellt Center för Kvinnofrid) (2008) Handbok. Nationellt handlingsprogram för
hälso- och sjukvården omhändertagande av offer för sexuella övergrepp. Rapport 2008:1.
Uppsala: Uppsala Universitet
Plummer, K. (1995) Telling sexual stories: power, change, and social worlds. New York:
Routledge
Robson, C. (2002) Real world research. Oxford: Blackwell Publishing.
50
Simon, W & Gagnon, J.H (1984) Sexual scripts. I Parker, R & Aggleton, P (eds.) (2007)
Culture, Society and Sexuality
Thomassen, M. (2007) Vetenskap, kunskap och praxis. Introduktion till vetenskapsfilosofi.
Malmö: Gleerups Utbildning AB
Wennstam, K. (2002) Flickan och skulden. En bok om samhällets syn på våldtäkt. Stockholm:
Bonnier.
Wennstam, K. (2004) En riktig våldtäktsman. En bok om samhällets syn på våldtäkt.
Stockholm: Bonnier.
Öberg, M m.fl. (2010) Brottet som urholkar hälsan. Sexuella övergrepp som orsak till fysiskt
och psykiskt lidande. I NCK (Nationellt Center för Kvinnofrid) Antologi. Sju perspektiv på
våldtäkt. Rapport 2010:2. Uppsala: Uppsala Universitet
Östergren, P. (2006) Porr, horor och feminister. Stockholm: Bokförlaget Natur och Kultur.
Östergren P. (red) (2008) F-ordet. Mot en ny feminism. Stockholm: Alfabeta Bokförlag AB
Forskningsartiklar:
Astin, M. C. (1997) Traumatic therapy: How helping rape victims affects me as a Therapist.
Women & Therapy, 1997, Vol. 20 Issue 1
Connop, V. & Petrak, J. (2004) The impact of sexual assault on heterosexual couples. Sexual
and Relationship Therapy, Vol 19, No. 1, February 2004
Feldman-Summers, S. m.fl. (1979) Impact of rape on sexual satisfaction. Journal of Abnormal
Psychology; 1979, Vol. 88 Issue 1,
Gilbert, B & Cunningham, J. (1986) Women´s postrape sexual functioning: Review and
implications for counseling. Journal of counseling and development, October 1986, Vol. 65
Rath, J. (2008) Training to be a volunteer Rape Crisis counsellor: a qualitative study of
women's experiences. British Journal of Guidance & Counselling, Feb 2008, Vol. 36 Issue 1
Fox, R. & Carey, A.L. (1999) Therapists´collusion with the Resistance of Rape Survivors.
Clinical Social Work Journal Vol. 27, No. 2, Summer 1999
Norris, J. & Feldman-Summers, S. (1981) Factors related to the psychological impacts of rape
on the victim. Journal of Abnormal Psychology
1981, Vol. 90
Orlando, J.A. & Koss, M.P. (1983) The effects of sexual victimization on sexual satisfaction:
A study of the negative-association hypothesis, Journal of Abnormal Psychology
1983, Vol. 92
Sarkar,N.N. & Sarkar, R. (2005) Sexual assault on woman: It´s impact on her life and living
in society. Sexual and Relationship Therapy, Vol 20, No. 4, November 2005
Internetkällor:
Dokument Inifrån, visat 2012-05-10 i SVT. Ingen riktig våldtäkt. Hämtat 120512 från:
http://svtplay.se/v/2797761/dokument_inifran/ingen_riktig_valdtakt?cb,a1364145,1,f,1/pb,a1364142,1,f,-1/pl,v,,2803131/sb,p103467,1,f,-1
Heberlein, A. (2007) Död inte bättre än våldtagen. Sydsvenskan 070614. Hämtat 110207 från:
http://www.sydsvenskan.se/kultur-och-nojen/dod-inte-battre-an-valdtagen/
Koljonen, J (2010) Dags att prata om det. Dagens Nyheter 101218. Hämtat 110207 från:
http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/dags-att-prata-om-det
Larsdotter, S (2009) Som att slicka på en regnkappa. En kvantitativ studie av kvinnor som har
sex med kvinnor och sexuellt överförbara sjukdomar/säkrare sex. Hämtat 120401 från:
http://www.rfsl.se/halsa/?p=2796
Nordgren, M (2011) Vi måste våga titta på vårt eget sexbeteende. Dagens Nyheter, 111121.
Hämtat 120416 från: http://www.dn.se/insidan/insidan-hem/vi-maste-vaga-titta-pa-vart-egetsexbeteende
51
Regeringskansliet (2012) Hämtat 120507 från:
http://www.manskligarattigheter.gov.se/extra/pod/?id=70&module_instance=3&action=pod_s
how
Socialstyrelsen (2011). Hämtat 110228 från:
http://www.socialstyrelsen.se/fragorochsvar/patientjournaler#anchor_1
Svensson, A. (2011) Djur är söta. Hämtat 120210 från:
http://blog.annasvensson.com/tag/våldtäkt
Tikkanen, R, Abelsson, J & Forsberg, M (2011) UngKAB09 – Kunskap, attityder och sexuella
handlingar bland unga. Hämtat 120103 från: http://gupea.ub.gu.se/handle/2077/25017
Vetenskapsrådet (2012) Forskningsetiska principer inom humanistisk-samhällsvetenskaplig
forskning. Hämtat 120507 från: http://www.codex.vr.se/forskninghumsam.shtml
52
Bilaga 1
Intervju - ”att tala om sexualitet i stödsamtal efter våldtäkt”.
Teman:
Inledning – kuratorn
Utbildning, erfarenhet?
Hur ser arbetet ut?
Vad möter du?
Din roll?
Handledning/stöd?
Journalerna
Reflektion kring det jag beskrivit?
Journalföring – varför skrivs journal?
Vilken information för du in i journalen?
Finns något du väljer att inte föra in? I så fall, varför?
Samtalet
Hur ser upplägget på samtalen ut? (Checklista?)
Skiljer sig denna typ av samtal åt från andra? I så fall hur?
Finns det något du tycker känns svårt för dig att ta upp eller prata om?
Vad tycker du är viktigt att ta upp i samtalet?
Sexualitet och våldtäkt
Hur ser du på orsakerna till våldtäkt?
Vilka konsekvenser kan en våldtäkt få?
Vad tänker du om sexualiteten hos en kvinna efter våldtäkt?
Vilka tankar har du kring att tala om sexualitet i samtal efter våldtäkt?
Finns det vissa patienter du lättare tar upp sexualitet med än andra?
Spelar typen av våldtäkt in?
Hur tänker du kring att involvera eventuell partner i samtal?
53
