Naturligt övernaturliga Gudsgärningar

Naturligt övernaturliga Gudsgärningar
Texter i urval från bloggen Hela Pingsten
av Micael Grenholm
Karismatiskt missbruk
En god vän berättade om hur han en gång besökte en pingstförsamling han aldrig varit i förut. Det var en fin
församling, men han bekymrades över att det inte verkade finnas så mycket förväntan på den Helige Andes
övernaturliga ingripande. Han frågade en av pastorerna ”Men ni är väl en karismatisk församling?” ”Nja”, fick
han till svar, ”vi är försiktigt karismatiska.”
Det är ungefär samma tankesätt som när man säger att man är ”öppen för det karismatiska”. Man kan tänka sig
att släppa in lite tecken och under i församlingslivet, men det är inget man passionerat hungrar efter. Man
håller dörren lite på glänt. Den Helige Ande får inte komma in för mycket.
Går det dock att kalla Jesus – som ju helade folkskaror, drev ut demoner, gick på vattnet och uppväckte de
döda – för försiktig karismatiker? Strävar man verkligen efter Andens gåvor i överflöd enligt 1 Kor 14:12 om man
bara är ”öppen” för dem? Nej, så är det förstås inte. Bibeln är tydlig med att vi inte ska hindra Gud från att
göra de mirakler Han vill göra. Bakgrunden till att man är ”försiktig” gentemot det mirakulösa ligger först och
främst inte i ett noggrant Bibelstudium utan i att man har erfarit något väldigt smärtsamt. Bakgrunden till att
man inte passionerat strävar efter ett karismatiskt liv är ofta att man har sett exempel på ett förfärligt
missbruk av detta.
Exempel på karismatiskt missbruk
Detta kan ta sig uttryck på många olika sätt:

Den karismatiska rörelsen har ofta centrerat kring ett fåtal ”karismatiska” och auktoritära
personer (ofta, men inte alltid, män) som har särskilt stor ”smörjelse” att utföra tecken och under.
Dessa får därmed stor auktoritet och makt, vilket lätt kan missbrukas. Inte sällan ser de till att skaffa
sig själva stor rikedom.

De auktoritära predikanterna kan också introducera konstiga och obibliska läror genom att hänvisa till
profetiska budskap som de har tagit emot. Denna risk finns även bland lekmän i församlingen som delar
profetiska ord. Genom att säga att något är från Gud kan man i själva verket driva sina egna tankar med
större auktoritet.

Inom den karismatiska rörelsen har det även varit vanligt med s.k. ”överandlighet” där man så att
säga ser demoner eller änglar bakom varje buske och ger allt som sker en övernaturlig förklaring. Detta
kan leda till destruktiva och konstiga vanor såväl som att man skaffar sig övernaturlig auktoritet att
driva sin egen agenda, som vi redan gått igenom.

Ett annat problem inom den karismatiska rörelsen är att tro ofta ansetts vara den enda avgörande
faktorn till om ett helande eller en annan sorts mirakel ska ske. Många har varit med om ytterst
smärtsamma upplevelser när de själva eller någon de älskar lidit svårt trots mängder med förbön, bara
för att höra att problemet inte kan vara något annat än att tron är för svag.
Allt detta missbruk är oacceptabelt och något den karismatiska rörelsen måste ta itu med, be om ursäkt för
samt förhindra. Och när det kommer till att förhindra det ser många nedtonandet av karismatiken som en enkel
lösning. Man vill inte ta risken. Hur Bibliskt det än är med tecken och under är de skador man drabbats av inom
den karismatiska rörelsen så svåra att man inte klarar av att ”sträva efter dem i överflöd”. Om man är en
”skadeskjuten karismatiker”, som en vän uttryckte det, vet man att det kan gå riktigt illa.
Karismatiken är god!
Jag hävdar dock att de missbruk jag listat ovan inte har något med tecken och under att göra. Mirakler är
Gudsgärningar (Ps 77:12), missbruk och knäppheter är människogärningar. Om vi vill bli av med dåliga
människogärningar behöver vi inte färre Gudsgärningar utan fler. Det är därför Paulus uppmanar de kristna i
Korinth, som badade i karismatiskt kaos och andligt missbruk, att sträva efter Andens gåvor ännu mer, inte
mindre (1 Kor 14:5)! Andens gåvor är alltid, överallt, goda.
Samtliga av de problem jag listat ovan bottnar inte i att de är karismatiska i sig utan att de är obibliska. Paulus
betonar i sin teologi kring nådegåvorna att alla gåvor är likvärda, och att de gåvor som människor ser ner på är
de som Gud värderar högst (1 Kor 12:22). Tecken och under uttrycker att Gud har auktoritet, inte människor.
Personfokus inom den karismatiska rörelsen är därmed obiblisk, en frukt av amerikansk individualism snarare
än konsekvensen av ett noggrant Bibelstudium. Vidare är framgångsteologin och rikedomshungern obiblisk och
ett bortskärande av ena halvan av pingsten (1 Tim 6:9, Apg 2:43-44). Ingen profetia ska föraktas men allt ska
prövas (1 Thess 5:20-21), profetior som introducerar obibliska läror är därmed falska. Ett exempel på en
obiblisk lära är att allt har en andlig orsak (och naturligtvis är det lika fel att säga att inget har det), ett annat
exempel är läran att det bara är tron som avgör om man blir helad. Således beror det missbruk jag listat ovan
på att man lämnat det Bibliska och hittat på egna konstigheter. Men den karismatik vi ska sträva efter i
överflöd måste förstås vara Biblisk.
Framför allt ska den vara fylld av kärlek. När den karismatiska rörelsen blivit kall, hård och auktoritär har man
lyckas skära bort 1 Kor 13 från 12 och 14. Men kärleken är inte en bonus vid sidan om miraklerna, det är den
som miraklerna kommunicerar och består i. Varför är det vanligaste mirakel Jesus utför helande? Jo, för Han
vill lindra lidande. Vad är profetians syfte? Jo, uppbyggelse, uppmuntran och tröst (1 Kor 14:3). Andens gåvor
är inte farliga, det är inget man behöver vara försiktig med eller öppen för. När vi strävar efter dem som Gud
har tänkt – i kärlek och med syftet att betjäna andra med dem – så medför de endast välsignelser. Ett exempel
på en sådan välsignelse berättar Jack Deere om i sin bok Surprised by the Voice of God:
Ett profetiskt kärleksbudskap
För några år sedan var jag en av pastorerna i Vineyard Christian Fellowship i Anaheim, Kalifornien. En
söndagseftermiddag tog jag med mig en man från församlingens profetiska team och var med på tio- till
tolvåringarnas möte istälet för de vuxnas Gudstjänst. Det var ungefär 150 till 200 barn samlade i ett stort rum
längst bak i kyrkan. När alla hade suttit sig sade jag att de kunde få ställa mig vilken fråga de ville. Det kunde
handla om Bibeln, eller kyrkan, eller hur det var att vara pastor, eller vadhelst de ville veta. [...]
Det första barnet räckte upp handen. ”Pastorn,” sade han, ”varför råkar de som älskar Gud och försöker följa
honom ut för hemska saker?”
Hmm, tänkte jag. Varför händer onda saker goda människor? [...] Jag mumlade fram något slags svar om att
Gud inte vill ha robotar utan snarare vänner med frihet och värdighet. Det imponerade inte särskilt på ungarna.
De såg lite uttråkade ut.
En andra hand flög upp. ”Pastorn, varför skapade Gud djävulen?”
Hmm, varför skapade Gud djävulen? Återigen mumlade jag fram något slags svar om att Gud inte vill ha robotar
utan snarare vänner med frihet och värdighet. De var ännu mindre imponerade än förut och såg ännu mer
uttråkade ut. Så här fortsatte det i 45 minuter. Jag började tro att en demon från helvetet hade gett dessa
ungar en lista på alla olösta teologiska problem som dykt upp de senaste 2000 åren och uppmanat dem att
fråga mig om dessa. Jag beslöt mig för att avsluta frågestunden. Jag tittade på den profetiskt begåvade
pastorn som jag hade tagit med mig och frågade: ”Har Herren visat dig någonting om dessa barn? Han visar
då inte mig särskilt mycket.”
”Ja, det har han,” sade han. ”Han har visat mig något om den unga damen här”, han pekade på en ung, söt,
tolvårig flicka som satt i främsta raden, ”om den unge herrn där borta”, han pekade på en pojke som satt mitt
i rummet, ”och om damen där bak”, han pekade på en av söndagsskollärarna längst bak i rummet.
Han såg på den unga flickan. ”Vad heter du?” frågade han.
”J-J-Julie.” Julie var inte så säker på att hon ville få ett profetiskt ord mitt framför 200 av hennes kompisar.
”Julie, när Jack talade så såg jag en syn av dig. Det var tisdags kväll. Det är för fem kvällar sedan. Du gick in i
ditt sovrum och stängde dörren. Du grät. Då såg upp mot himlen och sade: ”Gud, älskar du mig verkligen? Jag
måste veta – älskar du mig verkligen?” Gud sade ingenting till dig den tisdagskvällen, Julie. Han sände mig här
ikväll för att berätta att han älskar dig. Han älskar dig verkligen. Han sade också till mig att berätta att allt
bråk som sker runtomkring dig inte är ditt fel. Han sade inte om han skulle få stopp på problemen, men han vill
att du ska veta att du inte orsakat dem.”
Därefter sade han någonting om killen och sedan om kvinnan. När allt var slut bad jag dessa tre komma fram så
att vi kunde talas vid privat. Jag ville bekräfta två saker: ett, att det inte var några missförstånd mellan
pastorn med profetisk gåva och personerna han profeterade för, och två, att allt som hade sagts var sant. Om
delar av budskapet som hade getts inte stämde, ville vi ta ansvar för det och reda ut missförstånd.
”Julie, grät du mycket i ditt sovrum i tisdags kväll och frågade Gud om ha verkligen älskade dig?” frågade jag.
”Ja.”
”Bråkar dina föräldrar?”
”Ja.”
”Talar de om att skilja sig?”
”Ja.”
”Tror du att det är ditt fel?”
Hon såg upp på mig, log och sade: ”Inte längre.”
När jag gick ut från kyrkan den kvällen tänkte jag: Hur i hela världen kan man vara emot den här tjänsten?
Varför skulle någon inte vilja att Guds röst talar i deras kyrka på det här sättet?Jag vet hur det är att bära
skulden för något som en förälder har gjort. Min far ”skilde sig” från min mor genom att begå självmord när jag
var tolv år gammal. Jag vet hur svårt det är för en tolvåring att förstå något sådant. Jag vet hur det är att
känna sig skyldig för att jag inte behandlade min far bättre, särskilt under hans sista veckor. Jag vet hur det är
att växa upp och tänka att om jag hade varit en bättre son hade pappa kanske inte lämnat oss. Jag tänkte på
min pappa och på min egen skuldkänsla när jag gick ut från kyrkan den kvällen.
Sedan tänkte jag på en liten tolvåring i Anaheim, Kalifornien, som inte behöver sitta i någon psykologs kontor
när hon är trettio för att försöka få bort all skuld som hon har burit i tjugo år. Även om hennes föräldrar skiljer
sig från varandra så kommer hon aldrig anklaga sig själv för det. Herrens profetiska ord kom till henne och
befriade henne från den skulden. Herrens profetiska ord övertygade henne om att Gud verkligen älskar henne.
Och Herrens profetiska ord övertygade tvåhundra av hennes kamrater den kvällen att den Gud de talar om i
kyrkan faktiskt vet allt om dem och älskar dem trots det.1
Guds Rike och Guds gärningar
Guds Rike var det centrala i Jesu undervisning, när Han påbörjade sin offentliga verksamhet predikade Han:
”Tiden är fullbordad och Guds rike är nu här. Omvänd er och tro evangelium!” När Han avslutade den och
undervisade lärjungarna en sista gång innan Han leviterade upp till Himlen var temat Guds Rike (Apg 1:3). Vad
begreppet innebär finns i själva orden, det handlar om Guds makt, hur Han regerar. Guds Rike är ett rike där
alla Guds goda egenskaper råder: liv, kärlek, fred och nåd, och som vi kan se glimtar av redan här och nu när vi
låter Honom regera i våra liv. I psalm 145 står det:
”HERRE, alla dina verk skall tacka dig och dina fromma skall lova dig. De skall tala om ditt rikes ära och
förkunna din makt. De skall kungöra för människors barn dina mäktiga gärningar och ditt rikes ära och
härlighet.” (v. 10-12)
Psaltaren kännetecknas av hebreisk parallellism, att samma tanke uttrycks två gånger på olika sätt. Att tala om
Guds Rikes ära är att tala om Hans makt och Hans gärningar. Guds gärningar visar hur mäktig Han är, och de är
något man ska berätta för andra människor om. Tidigare i samma psalm står det:
”Ett släkte prisar för ett annat dina verk och förkunnar dina väldiga gärningar. Ditt majestäts härlighet och ära
vill jag begrunda och dina underbara verk. Om dina väldiga gärningars makt skall man tala, och din storhet
skall jag förkunna.” (v. 4-6)
Guds gärningar återkommer gång på gång i Psaltaren som något vi ska förkunna (71:15-18, 73:28, 118:17),
tänka på (105:1-5, 111:1-4, 143:5) och prisa Honom för (86:8-10, 92:5-6, 150:2). Tänk själva, om vi tog bort
vad Gud gör och säger från Bibeln, vad skulle då vara kvar? Om inte Gud grep in och gjorde saker, då skulle vi
inte ha någon av Anden inspirerad Skrift, vi skulle inte ens existera. Och när Gud gör saker, då har vi per
definition med det övernaturliga att göra. Psalm 77 säger:
1
Deere 1996, ss. 64-66.
”Jag vill minnas HERRENS gärningar, jag vill minnas dina forna under. Jag vill begrunda alla dina gärningar och
tänka på det du har gjort. Gud, i helighet går din väg. Vilken Gud är så stor som Gud? Du är den Gud som gör
under, du har uppenbarat din makt bland folken.” (v. 12-15).
Under är alltså Gudsgärningar, något vi ska begrunda, prisa Honom för och förkunna för andra människor. Det
är detta perspektiv vi bör ha på karismatiken. Kan vi därmed verkligen säga ”Jag är öppen för det
karismatiska”? Är vi bara ”öppna” för Guds gärningar? Är inte Andens nådegåvor något vi ska sträva efter (1 Kor
12:31)? Folket i Nasaret hindrade Jesus från att göra kraftgärningar där genom sin otro (Mark 6:5-6), låt oss inte
göra om deras misstag, låt oss ivrigt be för Guds gärningar bland oss enligt Ps 90:16. Vi ska absolut inte be om
osund, missbrukad karismatik där man begår hemskheter i den Helige Andes Namn och som många har blivit
skadade av, det ska vi hålla oss borta ifrån och inte vara öppna för. Men genuina Gudsgärningar betjänar och
hjälper människor på sätt som kyrkan i egen kraft inte klarar av, eftersom Han kan göra det omöjliga.
Parallellt med att Jesus predikade om Guds Rike botade Han sjuka och drev ut onda andar, Han sade att
om fariseerna insåg att det var i den Helige Andes kraft som han drev ut onda andar, då hade Guds Rike nått
dem (Matt 12:28), och Han gav sina lärjungar uppdraget att göra som Han: ”Och där ni går fram skall ni
predika: Himmelriket är nu här. Bota sjuka, uppväck döda, gör spetälska rena och driv ut onda andar. Det ni
har fått som gåva, ge det som gåva.” (Matt 10:7-8). Dessa Gudsgärningar bekräftar att budskapet om Guds Rike
är sant (Apg 14:3) och förutom att de visar på Guds makt som vi läste i Psaltaren så visar de också på Hans
godhet och barmhärtighet. Majoriteten av de under Jesus utförde i evangelierna innebar att lindra lidande,
och dessa helanden grundade sig i Hans barmhärtighet (Matt 9:36, 20:29-34). När Petrus sammanfattade Jesu
verksamhet sade han: ”Gud smorde Jesus från Nasaret med den helige Andes kraft, han som gick omkring och
gjorde gott och botade alla som var i djävulens våld, ty Gud var med honom.” (Apg 10:38).
Samma apostel skrev senare att vi ska betjäna varandra med de nådegåvor Gud har gett oss (1 Petr 4:10).
Helandet är en ”välgärning” (Apg 4:9), när Gud lindrar lidande. Profetians syfte är enligt 1 Kor 14:3 att ge
uppbyggelse, uppmuntran och tröst. Tungotalet, att tala andra språk, har också uppbyggelse som syfte enligt
vers 4. Andens gåvor är betjänande. Guds gärningar är betjänande. Jesus kom ju inte för att bli betjänad utan
för att betjäna (Mark 10:45).
I allt ska vi visa kärlek, respekt och nykterhet, vi ska pröva profetior och inte försöka driva ut onda andar om vi
inte är helt säkra på vad vi gör. Vi får aldrig lämna en sjuk person i sticket om denne inte blivit helad utan
vårda och betjäna honom eller henne på alla sätt som vi förmår, inte bara genom bön. Grunden till
nådegåvorna är kärlek, Gud har gett dem av kärlek för att vi ska använda dem till att sprida kärlek. Därför
skriver Paulus: ”Om jag ägde profetisk gåva och kände alla hemligheter och hade all kunskap och om jag hade
all tro så att jag kunde flytta berg men inte hade kärlek, så vore jag ingenting.” (1 Kor 13:2).
En mirakulös religion
Vi har ofta en ganska stark föreställning om att mirakler ska man vara försiktig med och inte tala så högt om.
Även om de är bibliska och har någon slags nytta så betraktar vi dem som lite farliga, vi betonar ständigt och
jämt att det är Gud vi följer, inte mirakler (som om de gick att separera), och att när mirakler väl sker ska vi
inte bry oss så mycket om det utan fokusera på Gud istället (som om de förde uppmärksamhet från Honom).
Mirakler blir som ett störningsmoment snarare än en välsignelse, och man drar sig för att likt apostlarna (Apg
4:29f.) aktivt be om mirakler, på grund av denna försiktighet.
Bibeln utmålar dock inte mirakler som saker som för fokus från Gud utan till Honom, de är tecken på Hans
kärlek och makt, de är kraftgärningar som visar att Han finns och att Han bryr sig om människor. Mirakler är,
som vi redan konstaterat, inget annat än saker Gud gör. När Han bestämmer sig för att bota en obotligt sjuk,
tala med en hörbar röst eller ge en person ett språk han eller hon inte kan, då kan Han inte hjälpa att det är
mirakulöst, eftersom Han själv är övernaturlig. Kristendomen är i sin essens en mirakulös religion, något annat
vore orimligt:
Bön är per definition att be om övernaturlig hjälp. Om man ber om kunskap ber man om att Gud ska ge en
information som man inte hade innan, dvs. att Han ska förändra hjärnaktiviteten. Om man ber att Gud ska
beskydda någon ber man om att Han ska ändra på omständigheter så att hot avvärjs jämfört med om man inte
bett Honom om hjälp. Om man ber om mat ber man att Gud antingen ska förändra människors
handlingsmönster så att mat kommer inom räckhåll eller att Han ska förse det på annat sätt. Jag kan inte
komma på ett enda böneämne som inte förutsätter mirakulöst ingripande. Hur kan då en bedjande kyrka kräva
att det mirakulösa ska tonas ned?
Bibeln är per definition en övernaturlig bok, inspirerad av Guds Ande genom att människor tagit emot
profetiska budskap från Gud. Tar man bort alla Gudsgärningar och alla profetiska budskap från Bibeln finns
inget av värde kvar, därför att den enda orsaken till att vi betraktar den boken som helig är att den är
inspirerad av den Helige Ande.
Evangeliet i sig är övernaturligt. Gud själv blir människa genom att Han avlas av den Helige Ande och föds av
en jungfru, Han dör för våra synder (vilket förstås förutsätter det övernaturliga eftersom synd är en andlig
skiljelinje mellan Gud och människa som man inte klarar av att dö för enligt naturens lagar) och uppstår igen
från de döda. Paulus säger som bekant att om vi inte tror att de döda kan uppstå är vår tro meningslös (1 kor
15:12-14). Hur kan vi betrakta det mirakulösa med skepsis när vår religion helt och hållet förutsätter det?
Min övertygelse är att det går att välkomna Guds gärningar med öppna armar utan att hamna i osund och
missbrukad karismatik. Tecken och under är något naturligt övernaturligt som inte är främmande för kyrkan
utan definierande för den. Karismatiken är inte en sidoverksamhet utan totalt väsentlig för att kyrkan ska
fungera som den ska. Det var ingen slump att kyrkan föddes genom ett myller av tungotal. Kristi kropp är
fullständigt beroende av Kristi Ande.
Låt mig nu gå över till att tala om några specifika Gudsgärningar. Min förhoppning är att detta kan inspirera till
att sträva efter en karismatik som är sund och jordnära samtidigt som den är brinnande och arbetar för
väckelse.
S.k. tungotal
Jag har alltid tyckt att tungotal är ett märkligt begrepp. Att ”tala i tungor” låter för vanligt folk varken fräscht
eller modernt. Och många ickekristna förstår inte poängen med att tala ett obegripligt språk.
Bibeln talar om en mirakulös nådegåva som den Helige Anden ger som innebär att man talar ett språk som man
egentligen inte kan. Vare sig det handlar om ett existernade jordiskt språk eller ”änglars språk” (1 Kor 13:1) så
är det ett språk. Grekiskan har samma ord för språk och tunga, och i de svenska översättningarna har man ofta
skrivit tungotal när Bibeln beskriver denna språkets gåva. Men det handlar egentligen inte om något konstigare
än att tala ett annat språk.
I Apg 2 står det om hur de första kristna talade nya språk på pingstdagen:
De uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att
tala. Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades
folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och
förundrade sade de: ”Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget
modersmål? Vi som är parter, meder eller elamiter, vi som bor i Mesopotamien, Judeen eller Kappadocien, i
Pontus eller Asien, i Frygien eller Pamfylien, i Egypten eller Libyen åt Cyrene till eller är inflyttade
främlingar från Rom, vi som är judar eller proselyter, kretenser eller araber – vi hör dem tala på vårt eget
språk om Guds väldiga gärningar.” De var alla mycket häpna och förvirrade och frågade varandra: ”Vad kan
detta betyda?” (vv. 4-12)
För ungefär ett år sedan inträffade något som för tankarna till Apg 2 på ett möte i Sthlms bönehus. En kille
talade på Andens ingivelse, varav en finsk kvinna som sitter mitt emot honom utbrister att han talar på
klockren finska och att det han säger är ett budskap riktat till henne. Jag har talat med flera som var med den
kvällen, de blev alla precis som invånarna i Jerusalem för 2000 år sedan häpna och förundrade.
En god vän till mig vid namn Håkan Gabrielsson som är missionär i Asien upplevde något liknande för några år
sedan. På en pastorskonferens i Indien sjöng han ut i tungor under lovsången, och när den var över förklarade
en av pastorerna att Håkan hade sjungit på språket ho om att det skulle komma en väckelse över deras del av
Indien. Detta ledde till att Håkans missionsorganisation Touching Asia startade sin verksamhet i Indien.
Samma fenomen förekom på Azusa Street, väckelsen som sparkade igång pingströrelsen som blev kända just på
grund av deras praktiserande av ”tungotal”. I en tid när kristenheten blundade för Bibelord som Apg 2:4 och 1
Kor 14:5 eller bortförklarade dem, så återgick pingströrelsen till urkyrkans praxis och talade ut på det andliga
språket. Och det innebar inte alltid obegripligt babbel, folk talade ofta på existerande språk, och vissa åkte
som missionärer till de områden där deras tungotalsspråk talades.
För ännu fler exempel av tungotal på existerande språk hänvisar jag till Harris 1973.
Förutom att det s.k. tungotalet är en kommunikationsgåva, som vi ser ovan, så är det också en bönegåva.
Paulus talar i 1 Kor 14 om hur man med denna gåva talar ord till Gud som man inte själv förstår, och hur detta
ger uppbyggelse till en. Ens inre människa fördjupas i kärleken till Fadern genom att be ord som den Helige
Ande ger. Det går emot vårt förnuft såväl som vårt kontrollbehov, och kanske är det just därför som det är så
befriande för oss att be på detta sätt.
Dock är Paulus tydlig i Kor 14 med att det finns en bättre gåva än att be på ett annat språk, och det
är profetians gåva, att höra Guds röst. Han skriver allra först:
Sträva ivrigt efter kärleken, men sök också vinna de andliga gåvorna, framför allt profetians gåva. (v. 1)
Det viktigaste av allt är kärleken, Paulus har i kapitlet innan betonat att utan kärlek är de andliga nådegåvorna
värdelösa. Det innebär dock inte att vi ska söka kärlek istället för nådegåvorna utan vi ska kombinera detta. Vi
ska inte sträva efter osund, missbrukad karismatik som tonar ner kärleken, utan vi ska sträva efter Biblisk,
sund, brinnande och kärleksfull karismatik. Och det vi framför allt ska sträva efter är profetians gåva. Varför?
Jo:
Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar
hemligheter. Men den som profeterar talar till människor och ger dem uppbyggelse, uppmuntran och
tröst. (vv. 2-3)
Att höra Guds röst
Varje församling ska därför sträva ivrigt efter det profetiska. Bön är inte en monolog, Gud vill svara på våra
böner inte bara genom att ge oss saker utan också tala med oss. Om och om igen i Bibeln ser vi hur människor
har dialoger med Gud, människan ber, Gud svarar genom profetians gåva. Abraham, Mose, Elia, Jeremia och
Habackuk är bara några exempel på personer som talar med Gud lika naturligt som med en människa, när de
ber talar de inte in i en vägg utan till en levande Gud som svarar och kommenterar det de ber om. Detta
behöver vi se i våra församlingar idag. Naturligtvis ska vi inte svälja allt som sägs i Herrens Namn som genuina
ord från Gud, Paulus skriver:
Förakta inte profetior, men pröva allt, behåll det goda, och håll er borta från allt slags ont. (1 Tess 5:20-22)
Vi ska inte förakta en enda profetia, samtidigt som vi inte ska strunta i att pröva en enda profetia. Allt måste
vara i linje med Skriften. När vi lär oss att både välkomna och pröva profetior kan vi utveckla den dialog med
Gud som Han vill ha med oss.
Låt mig ge ett exempel på hur bön och profetia sammanlänkas:
Jag har en god vän som vi kan kalla Elias. Han kommer ursprungligen från ett arabiskt land, och när han flydde
till Sverige försämrades hans levnadsstandard till den grad att han ville ta sitt liv. Han bad i desperation: ”Gud,
om du finns, visa dig för mig!” Han hade lämnat islam i sitt hjärta redan som barn. När han sedan somnade såg
han sig sitta i ett stort knä, och han hörde en röst som sa: ”Jag är Jesus. Jag är din Gud.” Elias kunde inte se
Hans ansikte, för det strålade så mycket, men han såg hålen i Hans händer efter korsfästelsen (och detta var
innan Elias hade läst Bibeln och visste att det där står att Jesus fick sådana sår). Jesus sa åt honom att följa
honom. Elias protesterade och sa att han knappt visste vem Jesus var. Då fick han se en kvinna i sin dröm, och
Jesus berättade vad kvinnan hette och förklarade att hon skulle berätta mer om vem han är.
I tio dagar letade Elias febrilt efter kvinnan, och den tionde dagen var han nära på att ge upp då han plötsligt
stelnade till: han såg samma kvinna som han sett i sin dröm gå framför honom. Instinktivt ropade han ut
namnet Jesus hade gett honom i drömmen, varav hon vände sig om och undrade vad han ville. Han berättade
om drömmen för henne, och hon log och svarade att hon var kyrkoherde i byns församling och att hon gärna
berättade mer om Jesus för honom. Elias blev en brinnande kristen som på bara sju år har fört hundratals till
tro på Jesus.
Den läskigaste nådegåvan
För bara några år sedan tyckte jag förvisso att profetian var den läskigaste nådegåvan. Anledningen var att jag
var livrädd för att Gud skulle säga till mig att jag har tolkat Bibeln fel eller att Han skulle säga något annat
obehagligt. Det var mycket skönare att läsa om Honom än att möta Honom, att tolka det Han hade sagt för
länge sen istället för att höra Hans egen tolkning.
Jag tror många kristna delar den här rädslan, och jag vet att många kristna undviker det profetiska för de har
sett så mycket osund karismatik och missbruk. Men botemedlet mot osund karismatik är inte obefintlig och
sovande karismatik. Församlingen i Korinth levde i karismatiskt kaos, men Paulus uppmanade dem att söka
nådegåvorna mer, särskilt den profetiska gåvan, och att göra det i kärlek (1 Kor 14:1). Profetior är och har
alltid varit jätteviktigt, för det är när Gud talar. Kyrkan bygger på det profetiska, inte på människors läror.
Hela Bibeln är ett enda långt profetiskt budskap, enda anledningen till att vi betraktar den som helig är att den
är inspirerad av Gud (2 Tim 3:16), den är profetiskt inspirerad. Den innehåller Guds Ord därför att Gud har
talat. Idag finns församlingar där Gud fortsätter tala och andra där det profetiska inte får något utrymme. De
församlingar där profetior är en realitet kan mycket väl ha många mänskliga brister, de kanske inte upptäckt
alla aspekter av Sanningen och de kanske gör misstag ibland. Men på en punkt är de mer Bibliska än
församlingar med profetisk tystnad: de lyssnar till vad Gud har att säga, de vill inte låta sig styras av
människoord utan av vad Gud säger.
Om vi öppnar upp oss för Guds röst och vad Han vill säga kommer vi lyckas så mycket bättre och vi kommer bli
så mycket mer uppbyggda. Det kommer bli en hel del problem med folk som påstår sig höra Gud men som inte
gör det, ja, men som Jack Deere skrev ovan: om man finner ett enda exempel på hur en tolvårig flickas liv
förvandlas efter att en pastor med profetisk gåva sagt henne saker han egentligen inte kunde veta, hur kan
man då motsätta sig det profetiska?
Helande: När Gud lindrar lidande
Den 25 januari 1983 kom Alice Bénilian till Soufanieh där olja på ett oförklarligt sätt (som dokumenterats av
vetenskapsmän) bildas på en ikon samt på Myrna Nazzours händer. Bénilian hade varit lam i höger arm i 13 år
och nu hade armen börjat förtvina. Hon bad framför ikonen, och hon berättade senare att hon kände ett tryck
på huvudet tre gånger, och den tredje gången var det som en kula av eld gick från huvudet och nedåt. Armen
tillfrisknade omedelbart. Läkaren Pierre Salam undersökte händelsen i en rapport och avslutade denna med
orden: ”Jag har personligen ingen täckande vetenskaplig förklaring till detta tillfrisknande.” Detta
läkarutlåtande genomfördes den 30 april 1983 och återfinns i Ravaz, Christian: Soufanieh – les apparitions de
Damas, Paris 1988, samt i en PDF på Internet2 (från vilken jag gjort ett utdrag nedan).
Det finns många fler exempel på helanden som förklarats oförklarliga av läkare, och katolska kyrkan har detta
som standard innan de säger att ett helande ägt rum.3 Mirakler kan och bör prövas, och då den karismatiska
rörelsen tyvärr har en destruktiv (och obiblisk) tradition av att förkasta läkarvetenskapen och medicin är det
väldigt viktigt att betona vikten av att inte bara vänta på bekräftelse av helandet från läkare men att också
följa läkarnas råd och aldrig sluta ta mediciner om de inte har sagt det till exempel. Gud och läkarna är inte
konkurrenter utan medhjälpare.
Jag älskar helande. Det är ett mirakel som lindrar lidande och räddar liv. Jesus helar utifrån sin barmhärtighet
och sitt medlidande (Matt 20:34). Det är också där vi måste börja om vi vill se helanden i våra liv: älska och
känn medlidande med de sjuka! Att be för helande utan kärlek blir bara tomma ord, eller som Paulus säger: om
2
3
Salam 1983.
Hvidt 2003.
man har all tro så att man kan flytta berg men saknar kärlek är man ingenting (1 Kor 13:2).
Att älska och känna medlidande är dock riskfyllt, det blir ofta väldigt smärtsamt när helandet uteblir. Vad som
gör att vissa blir helade och inte andra kan bero på mängder av olika saker, och ibland vet vi helt enkelt inte.
Men vi vet att alla kommer bli helade i Himlen (Upp 22:2), och samma kärlek som driver oss till att be för
helande medför även att vi delar Evangeliet med de sjuka.
Gudsgärningarnas syfte
På Svenska kyrkans hemsida kan man läsa under rubriken ”Kan man tro på Jesu under?”:
Undren har framför allt en symbolisk betydelse, men är också konkreta exempel på förändring.
När Jesus förvandlar vatten till vin vid en bröllopsfest (Johannesevangeliet 2:11) kan festen
fortsätta, festen som är Guds närvaro i livet. När Jesus går på vattnet (Johannesevangeliet
6:16-21) trampar han på ondskan. I Gamla testamentet var vattnet ett uttryck för kaosmakter
som kämpar mot livet. När han möter en kvinna som lidit av blödningar i tolv år
(Markusevangeliet 5:25-29) är kvinnans sammanhang att hon betraktats som oren av
omgivningen på grund av blödningarna och är utanför mänsklig gemenskap. När Jesus botar
henne, kan hon få tillbaka mänsklig gemenskap och bli betraktad som fullvärdig människa igen
och inte som oren. Ett under.
Det som möter oss i evangeliernas berättelser är de första kristnas tro på Jesus. Att tro på
undren handlar inte om att se dem som bevis för övernaturliga händelser utan att se vad de vill
berätta om Gud. Då utmanar också undren oss och våra egna liv att se hur och vem Gud är i vår
vardag och i våra liv.
Jag tycker det är glädjande att Svenska kyrkan inte förnekar att under kan ske, de är ”konkreta exempel på
förändring”. Men stämmer det verkligen att de framför allt har en ”symbolisk betydelse”? Ingen av tolkningarna
av de tre exempel som radas upp går att finna i de bibliska texterna. Naturligtvis finns en möjlighet att de
bibliska författarna tolkade in symbolik i dessa tre under, men det är inget som går att visa exegetiskt – det är
lika möjligt att de återgav händelserna utan någon symbolik i åtanke.
Framför allt går det inte att exegetiskt visa att undrens främsta syfte är att förmedla ett budskap genom
symboler. En sådan teori blir också i vissa fall orimlig. När Jesus greps av barmhärtighet med änkan i Nain som
förlorat sin ende son, och därför uppväckte den senare från de döda (Luk 7:11-17), var hans främsta syfte
verkligen att på ett symboliskt sätt förmedla att Han står för livet, eller var det inte för att gripa in i ett
konkret behov? När Petrus botade den lame mannen Eneas så att två städer kom till tro (Apg 9:32-35), var det
främsta syftet att förmedla ett symboliskt budskap om att Gud hjälper en på fötter, eller var det inte att
befria Eneas från sitt sängliggande och just föra två städer till tro?
Jag skulle säga att Gudsgärningar har tre syften som generellt är likvärdiga men som kan upplevas olika viktiga
för olika individer eller olika situationer:
1. Att förmedla ett budskap. Ett av orden som används för mirakler i Nya Testamentet är ”tecken” (semeion),
som antyder att de pekar på något/Någon och förmedlar att budskap. Det är detta Svenska kyrkan betonar
ovan. Dock är det viktigt att komma ihåg att det inte bara är genom symboler dessa budskap förmedlas, utan
också genom miraklets övernaturliga essens. Alla mirakler vittnar automatiskt om Guds allmakt såväl som om
Hans vilja att interagera med människan just för att de är mirakler. Exempel på detta är när lärjungarna säger
om Jesus ”Vem är han, eftersom både vinden och sjön lyder honom?”, eller när folket som bevittnade hur Jesus
botade en förlamad man insåg att ”Gud hade gett sådan makt åt människor” (Matt 9:8).
2. Att fylla ett konkret behov. Ett annat nytestamentligt ord för mirakler är kraftgärningar (dynamis), som
dels uttrycker att de uppenbarar Guds makt som vi beskrev ovan, men också att de är gärningar som med kraft
som människor inte alltid har att tillgå kan gripa in och vara ett konkret exempel på förändring. I en värld fylld
med lidande, ondska och tvivel griper Gud in med helande, befrielse och profetiska tilltal för att fylla konkreta
behov. Det finns ett talesätt om att de som undrar varför karismatiska sammanhang talar så mycket om
helande, är de friska. Återigen är det i princip alla under som fyller denna funktion, men som exempel kan vi
ta när Petrus svärmor blev helad från feber (Mark 1:20-21) eller när Jesus helade mannen vars öra blev
avhugget i Getsemane (Luk 22:51).
3. Att bekräfta Evangeliet. Ett tredje ord som används i Nya Testamentet om mirakler är under (teras), som
uttrycker att de skapar förundran och Gudsfruktan hos dem som är vittnen till dem. Det i sin tur gör att de har
mycket lättare att tro på det budskap som miraklerna förmedlar, för att anknyta till första punkten, men också
det budskap som förmedlas av kyrkan, nämligen Evangeliet. Folk har mycket lättare att tro att Jesus lever när
de ser att Han lever, som jag brukar säga. Alla sorters mirakler bevisar att budskapet som kyrkan predikar inte
är som vilket mänskligt budskap som helst, utan det kommer faktiskt från Himlen. Exempel på när Bibeln talar
om hur mirakler bekräftar Evangeliet är till exempel Hebreerbrevet 2:4: ”Gud gav […] sitt vittnesbörd [till
Evangeliet] genom tecken och under och många slags kraftgärningar och genom att dela ut den helige Andes
gåvor efter sin vilja”, eller Apostlagärningarna 14:3: ”Paulus och Barnabas stannade där en lång tid och talade
frimodigt i Herren, som bekräftade sitt nåderika ord genom att låta tecken och under ske genom deras
händer.”
Sammanfattningsvis har i stort sett alla under dessa tre syften samtidigt, och Bibeln säger inget om att ett
syfte skulle vara överordnat de andra. Dock kan det som sagt finnas ”lokala” skillnader i olika situationer, om
endast kristna bevittnar ett under är evangelisationssyftet (nummer 3) inte lika aktuellt som de andra två,
medan en ikon som utan orsak börjar drypa av olja (något som skett omfattande gånger i den ortodoxa
världen)4 inte direkt fyller ett specifikt behov (punkt 2) utan syftar snarare till att förmedla ett symboliskt
budskap och att bekräfta Evangeliet om att Gud existerar och är allsmäktig.
Generellt är knappast symbolvärdet viktigare än att fylla ett konkret behov och att bekräfta Evangeliet, varför
jag tycker att det Svenska kyrkan skriver på sin hemsida är missvisande och felaktigt. När de skriver ” Att tro
på undren handlar inte om att se dem som bevis för övernaturliga händelser” går de rakt emot syfte 3, som
betonar miraklernas övernaturliga essens. Konsekvensen av att betona symbolvärdet blir också att man kan
argumentera för att ersätta miraklerna med något annat och ”klara sig utan” dem. Att förmedla ett budskap
med symboler kan vem som helst göra utan någon mirakulös hjälp. Att fylla konkreta behov kan man ibland
göra utan mirakulös hjälp, beroende på vad behovet är (men påfallande många av de behov de bibliska
miraklerna fyller går inte att tillfredsställa på annat sätt, till exempel när det gäller att uppväcka döda eller
driva ut onda andar). Och att bekräfta Evangeliet på det sätt som mirakler gör – att få människor att tro att
Jesus lever genom att visa att Han lever – kan inte ersättas med något annat.
Risken med att, utan Bibliskt stöd, hävda att symbolvärdet är miraklernas främsta syfte är alltså att färre i
Svenska kyrkan strävar efter Andens gåvor ”i överflöd” (1 Kor 14:12), eftersom detta symbolvärde går att
uppnå på annat sätt. För att obotligt sjuka ska ta emot läkedom, för att människor med stora frågor till Gud
ska höra Hans röst, för att församlingar ska bli levande och dynamiska och för att Svenska kyrkan ska vända sin
medlemsutveckling så att många kommer till tro på Jesus Kristus behövs dock många fler Gudsgärningar, inte
färre, något som förstås gäller alla kyrkor. Kom, Helig Ande!
Referenser:
Deere, Jack 1996: Surprised by the Voice of God, Kingston
Harris, Ralph 1973: Spoken by the Spirit: Documental Accounts of ”Other Tongues” from Arabic to Zulu,
Gospel Pub. House.
Hvidt, Niels Christian 2003: Mirakler, Cordia.
Ravaz, Christian 1988: Soufanieh – les apparitions de Damas, Paris.
Salam, Pierre 1983: Description of a medically unexplained case,
http://www.soufanieh.com/MEDICAL/19830228.syr.eng.dr.SALAM.PIERRE.pdf (läst 2012-05-29).
4
Hvidt 2003