1
Varför tog medeltiden slut, när så många verkar vilja ha den kvar?
Föredrag den 8 augusti AD 2014 under medeltidsveckan, i Visby domkyrka
Detta föredrag vill jag tillägna Thomas Fors, som var kulturansvarig i denna kyrka, helgad
åt Gudsmodern Maria, fram till Marie bebådelses dag i år, då han tog avsked av detta
jordelivet. Jag vet förstås inte om Thomas hade instämt i det jag kommer att säga, men jag
är säker på att han skulle ha uppskattat försöket att använda det kyrkliga och historiska
arvet för att diskutera samtidens problemknutar och så förvandla denna gamla kyrka från
att vara, eller framstå som, ett museum till att i verkligheten bli ett laboratorium för
forskning kring människans framtid. Thomas engagerade mig vid flera tillfällen att tala
här och det var också han som förra året kom upp med idén att jag skulle hålla en
föreläsning här med medeltidsanknytning. Må han vila i frid till uppståndelsens dag!
Varför tog medeltiden slut, när så många verkar vilja ha den kvar? Så formulerade jag
rubriken till detta anförande när jag av Monica på Sensus fick frågan om jag ville säga
något ikväll med anledning av medeltidsveckan här i Visby. Jag visste då inte alls vad jag
skulle vilja säga men är trots det mycket nöjd med rubriken. Vurmen för det förflutna är
för all del ingenting nytt. Den har följt människans kultur genom tiderna. Redan de gamla
babylonierna vurmade för det sumeriska och samlade sumeriska texter i sina stora
bibliotek, trots att ingen talade språket längre. Romarna dyrkade det grekiska arvet, och
renässansens bildade toppskikt älskade inte bara det grekiska utan också det romerska
och kallade alltsammans ”klassiskt”. I våra dagar har 1800-talsromantikens syn på
medeltiden som hemvist för det sköna, det känslosamma och på något obestämt vis
mystiska alltså fått ett betydande uppsving. För det är inte bara i Visby det hålls
medeltidsveckor. Sommartid är det nästan omöjligt att resa runt i tyska småstäder utan att
ramla in i den lokala medeltidsveckan. Vad som särskiljer Visby från alla de andra är alltså
inte så mycket inriktningen som omfånget. Ingenstans, så vitt jag vet, sker detta i samma
grandiosa skala och med samma seriositet som här. Tusentals människor får genom
medeltidsveckan i Visby glömma sina vanliga liv, sina vanliga bekymmer och sina vanliga
framtider och kan istället föreställa sig att livet skulle kunna bestå av existentiell
autenticitet, spänning och inte minst gemenskap. De som står i de många stånden är själva
inte sällan bevis för att detta är möjligt. Här finns den avhoppade arkitekten från Berlin
som köpt en förfallen gård i Uckermark och lärt sig smida svärd. Här finns han eller hon
som inte stod ut en dag längre på kommunkontoret i Teplice, Wernigerode eller Nässjö
och som istället vill ägna sina dagar åt ekologisk ankuppfödning och läderhantverk. Ja, det
är många idag som inte lockas längre av den moderna världen utan vill hitta något annat.
Men vad, och hur ska det gå till? Och ungdomar från hela Västvärlden vill inget hellre än
att resa så långt bort i världen att inte ens internet når dit. Risken är förstås att den enes
bilder av dajaker på Borneo eller sherpabyar i Nepal blir väldigt lika den andres och att
alla våra utbrytningsförsök bara blir som krusningar på ytan i det stora facebook-havet.
Den som tar sig till Cluny-museet i Paris och står inför de sex senmedeltida gobelänger
som kallas Damen med enhörningen, trots att det rör sig om sex olika damer, det på många
2
vis vackraste och mest mysteriösa bildverk som nått oss från denna tid, måste fråga sig
varför vår kultur inte kan skapa något motsvarande. Har längtan efter skönhet så dött ut?
Har vi inte längre råd – och då menar jag inte i pengar utan råd att använda så stora
mänskliga resurser för att skapa något som inte är till någon nytta alls? Svaret på dessa
båda frågor är nej och ja: skönhetslängtan finns kvar men vi har inte längre råd. Varför?
Det finns ett enkelt svar och ett mer komplicerat. Det enkla svaret lyder så här: om du fick
möjligheten att äga ett konstverk som Damen med enhörningen, kanske inreda ditt eget hem
med det och på så vis ständigt ha tillgång till denna i djupaste mening fascinerande
bildvärld men att priset därför vore, att du behövde amputera ett ben utan bedövning, så
skulle du gladeligen avstå från alla enhörningar i världen för att slippa smärtan. Det skulle
jag också. Därför går resurserna dit. Den medeltida människan hade inte det valet. Hon
hade bara tillgång till skönheten, inte till smärtlindringen och kanske var det just smärtan,
den som vi opererar bort ur våra liv, som gjorde skönheten så nödvändig.
Det finns också ett ännu djupare skäl. I fem av de sex gobelängerna i sviten skildras de
fem sinnena, genom att ständigt samma bildelement grupperas om. Synen symboliseras av
enhörningen som ser sig själv i en spegel. Hörseln av damen som spelar orgel. I luktsinnet
är det en liten apa som stjäl blommor och luktar på dem. Smaken illustreras av att damen
matar en papegoja och känslosinnet genom damens grepp om enhörningens horn. I alla
fem bilderna visas en vackert klädd ung kvinna omgiven av en enhörning och ett lejon, två
heraldiska djur. Lejonet betyder mod och styrka i tron, enhörningen kyskhet och renhet,
ibland står den också för Kristus själv. Så långt kan vi lätt följa serien av bilder, men med
den sjätte blir det svårare. Det är den ni har fått i er hand. À mon seul desir, heter den: ”till
min enda längtan”. Vad är det damen som Gud så frikostigt har utrustat med syn, hörsel,
smak, lukt- och känselsinne, längtar efter? Bilden visar hur hon framför ett tält i mörkblått
och guld lägger ifrån sig ett smycke medan lejonet och enhörningen håller upp hennes
mantelflikar. Vad är det hon lägger ifrån sig? Hon lägger ifrån sig allt det sköna, allt det
goda, allt det upplevda allt det levda. Hon lägger ifrån sig allt, för att få det enda hon
egentligen längtar efter: Guds närvaro.
Allt detta äger rum mot den fond av smärta som var den medeltida människans
livsvillkor. Kan vi inte känna smärtan, kan vi inte heller känna denna starka längtan, kan
vi heller inte förstå skönheten som skapades ur den. Den medeltida kroppsligheten
kommer alltid ur den andlighet som bar denna kultur, och tvärtom. Vi har knappast
tillgång till den längre.
När jag berättade för historiskt kunniga personer här på Gotland, att jag skulle hålla denna
föreläsning, så var det flera som utbrast: men medeltiden tog aldrig slut! Och det är förstås
sant. Ingenting tar egentligen helt slut. Både ett enskilt människoöde och en tidsepok lever
kvar i det som kommer efter och spåren också efter det längesedan förflutna kan dyka upp
på de mest oväntade platser och vid tidpunkter när vi minst anar det förgångnas diskreta
närvaro. Ändå sker det verkligen ett viktigt brott med den långa medeltida traditionen
under 1500-talet. I den allmänna kulturhistorien skildras detta ofta som ett fruktbart
3
återupptäckande av antiken och som en individualisering, i den meningen att den
enskilda människan vid den nya tidens början lösgör sig ur somliga av de många sociala
och kulturella band som tydligt infogade den medeltida människan i ett fast sammanhang.
Allt detta skulle på våra breddgrader ha spelat en synnerligen undanskymd roll, om inte
somliga intellektuella i kyrkans tjänst – och nästan alla var faktiskt i kyrkans tjänst –, som
Martin Luther, hade förmått ingå en allians med tidens sociala och politiska krafter. Och
dessa krafter var inte främst inspirerade av Aristoteles utan av de enorma möjligheter som
öppnades av nya ekonomiska förhållanden, inte minst genom att helt nya delar av världen
blev tillgängliga för erövring och handel. I det förra fallet främst de amerikanske
kontinenterna och i det senare också återöppnandet av urgamla förbindelser med Fjärran
Östern. I vårt närområde handlade det också om den tyska återkoloniseringen av slaviska
områden i det som idag är östra Tyskland och västra Polen, något som gruventreprenören
Hans Luther, Martins stränge far, var djupt involverad i.
1350 drabbade pesten Sverige. Den hade varit på väg sedan 1334, då den första gången
bröt ut i Kina. Sydeuropa insjuknade från 1347 och Norge från 1349. I den första vågen
dog uppskattningsvis 40% av Sveriges befolkning, kanske så många som en halv miljon
människor. Denna första epidemi brukas kallas Digerdöden – den stora döden. På många
andra språk heter den ”den svarta döden”, kanske efter böldernas utseende. Den står
också i skarven mellan en lång värmeperiod och en lika lång köldperiod och inledde på så
vis också en långvarig agrarkris, som var så djupgående att någon påtaglig modernisering
av jordbruket inte kom att äga rum förrän på 1800-talet. I Sverige återkom pesten
ytterligare nitton gånger, fram till det sista utbrottet 1713, men nu framträdde den mera
lokalt och inget av de senare utbrotten kan jämföras med den stora katastrofen 1350.
Digerdöden är den stora vattenndelare i medeltidens historia. Under de 300 år som
föregick den, befann sig Europa i stort sett i ett enda rus av kulturell framgång. De
materiella framstegen var betydande, politiskt börjar det vi idag uppfattar som
organiserade nationalstater uppstå och därmed något som liknar en modern förvaltning.
Universitet grundas och enorma resurser satsas på utbildning och inte minst på konst och
kultur. Denna kyrka, invigd redan 1125, är ett utmärkt exempel på detta, och det är också
typiskt att det var köpmän från nordtyska städer som lät bygga den. Städer hade funnits
tidigare förstås men det är först nu som den feodala bindningen till jorden och jordägare
för många bryts och städernas befolkning växer.
Vill man vara krass, kan man beskriva den viktigaste faktorn i historien som den, hur
överskottet från jordbruket används och vem som bestämmer över detta. Under
medeltiden är det till en början två grupper som gör det: den jordägande överklassen med
furstehusen i spetsen och kyrkan. Förutom de summor som gick åt till att upprätthålla de
ständigt pågående krigen använde båda dessa makter resurserna på ungefär samma sätt:
man byggde, utbildade och skapade konst och kultur. Man räknar med att i England
redan på 1000-talet ungefär 60% av BNP användes till kyrkobyggande. Siffrorna för det
gotländska 1200-talet torde ha varit något liknande.
4
Efter digerdöden inträffar nu något mycket märkligt i Europa. Det är plötsligt brist på
människor. Detta får många konsekvenser. Många gårdar överges, främst givetvis de på
de sämsta jordarna. Mycket åkermark återgår till att bli betesmark, vilket gör att
proteintillförseln via köttkonsumtion kraftigt ökar. Mycket mark återskogas också och
tillgången på bra timmer och ved, viktiga produktionsfaktorer, ökar. Under 1400-talet
råder däremot en ständig brist på arbetskraft, vilket gör att reallönerna kraftigt stiger.
Varje enskild människa blir viktigare och mer medveten om sitt värde. Många människor
får nu en slant över, vilket gör att hantverk, annan produktion och handel tillväxer, vilket
också det gör att städerna och deras invånare blir en allt viktigare faktor i samhället.
Många städer lyckas också frigöra sig från adelns herravälde och blir fria riksstäder, som i
praktiken styr sig själva, även om de formellt ingår i någon av de många stater som t.ex.
utgjorde det tysk-romerska kejsardömet. För att hålla oss till det tyska området, så innebär
det att riksdagarna kom att spela en mer modern roll, eftersom alla dessa fria städer och
småfurstendömen behövde ett sätt att ändå samordna utrikes- och handelspolitik. En stor
klass av självmedvetna borgare växte fram, vana inte bara vid handel och sjöfart utan
också vana att bestämma och administrera och faktiskt också mycket intresserade av att
vara delaktiga i utformningen av den samtida kulturens många uttryck, och dit hörde
förstås också allt det som kyrkan producerade.
Det är sådana människor som först lockas av de nya signalerna från Wittenberg och andra
platser, där det kyrkliga monopolet ifrågasätts. ”Vi som är vana att styra och ställa över
alla vår stads angelägenheter måste väl också kunna sköta kyrkans affärer”, tänkte många.
Senast 1525 fanns också här i Visby tyska köpmän som gärna såg att de många rika
kyrkorna och konventen ställdes under deras eget inflytande, snarare än under kanikers
och abbotars. Gotland var ju under denna tid en del av det danska riket, där Fredrik I
sedan 1523 var kung, den förste reformatoriska kungen i Danmark. Men kyrkligt hörde
fortfarande Gotland till Linköpings stift, så också den nya svenska kungen, Gustav Vasa,
f.ö. vid tiden i allians med kung Fredrik, var intresserad av bli bundsförvant till Visbys och
andra viktiga städers maktlystna borgare. Kung Gustav behövde dessutom fabulösa
summor för att betala av på de lån han tagit i Lübeck och tillgångar i den klass han
behövde fanns bara hos kyrkan. Kanske hade han därför heller inte så mycket emot, att
lübeckarna just 1525 sköt sönder den norra delen av Visbys stadsmur och också skadade
åtskilliga av kyrkorna. Han själv gjorde likadant i Stockholm och andra städer. Borgarna i
Visby lär ha länsat kyrkorna på dyrbarheter, officiellt nog i bevarandesyfte men som vi vet
kom de aldrig tillbaka. Här kanske det kan vara på sin plats att nämna, att man beräknar
att högst en procent av den medeltida kyrkokonsten överlevt till våra dagar och många
gånger då dessutom i dåligt skick.
För 1520-talets visbybor måste det ha burit overklighetens prägel att uppleva hur den
kyrkliga kultur som dittills präglat deras och deras förfäders liv slogs sönder på bara
några få år. Gudstjänsterna och klockklangen tystnade i nästa alla kyrkorna. Efter några år
stod det klart, att bara denna enda, S:a Maria, skulle bli kvar. Gatorna tömdes på
processioner, konventens bröder och systrar skingrades för vindarna, det mäktiga
5
Romakloster avfolkades och dess stora gods överfördes i annan ägo. Somliga prästmunkar
kunde bli präster i den nya kyrkan men för de många lekbröderna var det nog svårare.
Sverige hann vara ett katolskt land i ett halvt årtusende, ingen levande människa kunde
minnas något annat och på några år var allt över.
Eller var det det? Precis som med medeltiden som sådan fanns förstås det mesta ändå kvar
mycket länge. Utrangerandet av det gamla tog tid. Först mot slutet av 1700-talet börjar den
process som gjorde att mycket av den medeltida konsten i våra kyrkor försvann. Och
latinet förblev de lärdas språk, också i Sverige, ända in på 1800-talet. Ännu i mitten av
1700 firades mässan på latin på stora festdagar i de stora kyrkorna i reformationens
hemland, Tyskland. Nej, det är faktiskt inte det som hände på 1500-talet och särskilt inte
reformationen som fick medeltiden att ta slut. Det är istället, vill jag påstå, den franska
revolutionen, som kulmen på det vi kallar Upplysningen som till sist åstadkom det. Inte så
att Upplysningens stora namn, som Voltaire, Diderot, Rousseau i Frankrike, Hume och
Locke i England och Kant i Tyskland skulle ha förespråkat avrättningen av tiotusentals
människor, däribland många tusen präster, munkar och nunnor, alldeles tvärtom. De
arbetade trots allt för tolerans människor emellan, men toleransens förespråkare öppnade
också en Pandoras ask av ideologisk dissonans, då tanken frigjordes från det stora och
gemensamma mönster som präglat Europa så länge. När också samvetet, som en följd av
tankens frihet lämnar detta gemensamma värdesystem innebär det också att det av
Sanningen blir många sanningar och hur ska man egentligen avgöra, vilken man ska följa?
Kanske känner ni igen detta sätt att resonera från den moderna termen ”postmodernism”,
en -ism som just kännetecknas av en principiell brist på konsensus. Mening, om det är i ett
konstverk eller i livet självt, finns inte att upptäcka utan konstrueras av var och en utifrån
värden som för all del går att dela men som inte är härledbara ur något absolut värde,
någon Sanning med stort S. Med den franska revolutionen exploderar detta nya sätt att
tänka rakt in i en europeisk kultur som dittills vilat på en alldeles bestämd ordning, såsom
de fem sinnena i Damen med enhörningen alla leder fram till Mon seul désir. Det är detta som
brukar kallas L'Ancien Régime, fast här då inte i betydelsen ”det gamla styrelseskicket”
utan som ”det gamla sättet att tänka”.
Inte så att l'ancien régime var befriad från konflikter, inte heller ideologiska, just så som
reformationstidevarvet visade, men de gällde i allmänhet medlen snarare än målen. Efter
den franska revolutionen försvagas känslan av ett för mänskligheten gemensamt mål,
även om man under 1800-talet försöker ersätta det som gick förlorat i det avseendet med
nationalismen. Problemet med det är förstås att nationalism i längden inte kan förena alla,
bara ett begränsat antal människor inom definierade gränser. Att alla inte kan, eller ens
bör, spela i samma lag är ju just nationalismens själva raison d'être.
Vid varje stor förändring i historien går mycket förlorat men något kan också vinnas. Det
moderna sättet att tänka innebär förstås grovt talat att något faktiskt vunnits vad gäller
frihet. Individen kan idag designa sitt liv mer än förr. Det gäller ytliga saker som kläder
och frisyrer men också djupare saker. På ett plan skulle man kunna tolka medeltidsveckan
6
just på detta vis. Somliga människor är intresserade av att spela fotboll, andra studerar
kinesisk kalligrafi, åter försöker sätta sig in i hur medeltidsmänniskan levde och verkade.
Man kanske till och med vill göra sin egen kropp till ett instrument i detta sökande genom
att klä sig som en tolvhundratalsborgare, fast tänderna är vitare och helare och håret
renare. Å andra sidan skulle man kunna tolka medeltidsveckan på rakt motsatt sätt: som
en sorgebearbetning över allt det som gick förlorat när den gamla tiden försvann och den
nya trädde till med sitt obönhörliga krav på att varje individ själv ska söka meningen med
sitt liv. Varje gymnasist idag får otaliga gånger höra, av lärare och andra äldre, att ”idag
står alla möjligheter öppna för er”. Vill de verkligen höra det? Av ”alla” möjligheter blir ju
så lätt ”inga” möjligheter. Och även om ”alla” till sist reduceras till ”många” eller ”några”,
så kvarstår ju problemet med vilket instrument vi ska använda för att välja bland
möjligheterna. För några avgörs saken nästan av sig självt. De kanske har en så stor
naturlig fallenhet för något särskilt, som idrott eller musik, att själva talangen tar över och
bestämmer åt dess innehavare. Men för de flesta är det ju inte så och de många
valmöjligheterna producerar istället en känsla av att inte duga till något. Gotlands
kommun, liksom alla Sveriges kommuner, känner till hundratals ungdomar som varken
arbetar eller studerar och det märks knappt. Ändå utgör denna grupp i hela riket ungefär
6% av en årskull. Till skillnad från på 1400-talet tycks det vara så gott om människor, att
alla inte behövs.
Hur underbart kan det då inte vara, att åtminstone för en vecka få lämna denna kvävande
individualisering med dess krav på att jag ska skapa åt mig en egen identitet och en egen
verklighet och istället uppgå i en gemenskap. Tydligast syns det på kläderna: där går en
likadan som jag, och där, och titta - hon har en likadan pilbåge som jag! Och faktum är ju,
att med ganska så enkla medel skapas också gemenskap som går djupare än så, och
många, många kommer tillbaka år efter år för att få uppleva detta igen. Och solen går stor
och röd ner i havet i väster och de gamla murarna och kyrkornas ruiner liksom fylls av
anderöster från förr och det tycks medan samtalen bildar en sällsam symfoni i det
tilltagande augustimörkret som om den gamla staden och den gamla världen kallats ur
skuggorna till liv igen.
Men det varar bara en vecka. Sedan måste också den mest inbitna moderna
medeltidsmänniska ta ställning till de krav som det postmoderna samhället ställer på
henne. Låt oss alltså göra det under några minuter!
Det är två processer som allra mest påverkar framtiden, särskilt för medeltidsveckans
många ungdomar: globalisering och digitalisering. Globalisering innebär dels detsamma
som på medeltiden, att nya möjligheter öppnas med nya affärsområden utanför det egna
landet. Det här är något fundamentalt bra men innebär också att ingen av oss lever våra
liv i en skyddad zon, fredad från konkurrens. Ta Samres växel i Senegal, t.ex., i funktion
sedan 2012. Här visar det sig alltså möjligt att få tag i ambitiösa ungdomar i Dakar, i
Västafrika, som är villiga att kasta sig in i arbetet på att studera svenska för att kunna
hjälpa svenska pensionärer att boka bilar för sjukhusbesök och annat. Ja, de får förstås
7
betalt också, mer än de flesta av sina jämnåriga i Senegal men betydligt mindre än vad
redan svenskspråkig arbetskraft i Sverige skulle fått. Globaliseringen är alltså en faktor
som dels tar bort jobb ur Sverige, samtidigt som andra skapas på andra platser, men som
också pressar de svenska lönerna för enklare jobb neråt. Sverige är ändå ett land som anses
vinna mer än vi förlorar på globaliseringen eftersom vi är en betydande handelsnation och
dessutom långt komna vad gäller utbildning och investeringar i modern teknik.
Med digitaliseringen förhåller det sig litet annorlunda. Den skapar också jobb, så arbetar
t.ex. c:a 3000 personer inom den av utbildningsansvariga så populära dataspelsbranschen,
men de skapade jobben är tyvärr så oerhört mycket färre än de utplånade. Ta alla
försvunna kassörskor, ersatta i fler och fler butiker av digital avläsningsutrustning. Ta
bagageincheckningen på våra större flygplatser. Ännu i början av året fanns det
hundratals personer som arbetade med detta, idag måste du göra hela jobbet själv. Den
här utvecklingen studeras just nu med stort intresse över hela världen. Den senaste
uppmärksammade studien från universitetet i Oxford förutspår att 45% av alla nuvarande
arbeten i USA kommer att ha digitaliserats inom tjugo år. ”En överdrift”, tänker säkert
många men det är knappast så. En artikel i tyska Spiegel häromveckan belyste
taxibranschens förändringar. För några decennier sedan var ännu taxiförare ett tämligen
välbetalt yrke, som dessutom krävde någon form av utbildning. Inte minst förväntades
föraren hitta i den stad i vilken han eller hon arbetade. Idag behövs det inte alls, GPS:en
har löst det problemet och snart sagt vem som helst kan sättas bakom ratten. En taxicentral
behövdes dock som kopplade ihop kunder och bilar. Dessa ersätts nu i snabb takt av
telefonappar med vars hjälp kunden och taxichauffören kan kommunicera direkt. Växeln
behövs kanske snart inte alls längre, eller i vart fall i högst reducerad form. Den tyska
artikeln rapporterade dessutom att det nu finns appar som börjar bli allt populärare som
helt enkelt kopplar ihop privatpersoner som önskar åka bil en viss sträcka med andra
privatpersoner som ändå tänkte köra samma sträcka. Först åsidosätts alltså kravet på vissa
minimikunskaper, vilket göra att man kan betala lägre lön, sedan behövs inte
telefonisterna längre och till sist behövs kanske inte ens själva taxibilen mer. Just den här
utvecklingen ser vi inom område efter område.
Vad ska då alla människor som förut var taxichaufförer, växeltelefonister och
butikspersonal nu arbeta med? Om det lämnar den nyligen publicerade rapporten från
OECD, ”Shifting gear – policy challenges for the next 50 years”, som publicerade så sent
som i juli, klart besked. Det som kommer att tillkomma är arbeten som kräver högre
utbildning och specialistkunskaper. För landet Sverige är det kanske inte dåliga nyheter
men för den enskilda individen kan det vara det. Rapporten visar att över hela världen,
även i så kallade utvecklingsländer, sjunker efterfrågan på arbetskraft med låg utbildning
och växer efterfrågan kraftigt på arbetskraft med högskoleutbildning - litet märkligt är det
då kanske, att vi i Sverige under en följd av år skurit ner just på antalet högskoleplatser.
Det här får många följder, varav en del är bra och en del mindre bra. Till det som är minst
bra hör att lönegapet i samhället kommer att växa, därför att de flesta av de jobb som idag
utförs av samhällets mellanskikt kommer att försvinna. Det innebär att det kommer att
8
finnas ett välbetalt överskikt och ett dåligt betalt underskikt, förmodligen med väldigt
många invandrare, och litet däremellan. Tidningen ”The Guardian” kommenterade detta
med att den genomsnittliga 45-åringen år 2050 kommer att vara antingen ”barrister eller
barista”, d.v.s. vara antingen väldig välbetald jurist eller vara den som serverar honom
eller henne kaffe på vägen till jobbet. Sverige har idag efter Italien näst minst
lönespridning bland OECD-länderna. Det innebär att de 10% av de heltidsarbetande som
tjänar mest i genomsnitt tjänar drygt dubbelt så mycket som de 10% som tjänar minst.
2060 tror man att detta kommer att ha ökat till drygt tre gånger. Detta är före skatt, så den
reella skillnaden är i och för sig mindre. Detta kan jämföras med USA, där förhållandet
idag är 5 resp. 7 gånger. Att det här verkligen sker visas inte minst av att den amerikanska
medelklassen inte har kunnat öka sina realinkomster sedan tidigt 70-tal. Det här var
mycket siffror, men innebär, om vi håller oss till Sverige, att situationen om en generation
kan komma att se ut så, att låginkomsttagarna i dagens penningvärde tjänar 20 000/mån
och höginkomsttagarna 60 000, med mycket få människor däremellan och framförallt med
mycket små möjligheter att ta sig från den lägre gruppen till den högre. Ett sådant
samhälle bygger in stora spänningar i sig. Nu kommer jag tillbaka till medeltiden, för just
så, fast ännu mycket värre, var det på medeltiden. Men skillnaden är den, att då förenades
människorna i stort sett av en gemensam ideologi, som kyrkan förmedlade, också rent
fysiskt, för i en kyrka sådan som denna mötte de fattiga och de rika varandra vid
gudstjänsten varje söndag, åtminstone formellt jämställda. Idag, sedan den allmänna
värnplikten avskaffats och skolsystemet diversifierats, är det väl bara Systembolaget och
återvinningsstationen som har denna funktion av utjämnande mötesplats. Frågan är om
de räcker för att överbrygga de spänningar som utvecklingen de närmaste decennierna
kan komma att skapa.
Jag beskrev just medeltidsveckan i Visby som en nostalgitripp, där många med kanske ett
ganska svagt fotfäste i det postmoderna samhället letar efter en gemenskap som gått
förlorad i ett tidevarv av individualiserade projekt. Men man skulle också kunna se
veckan som ett träningsläger inför en hotande framtid. Om den syn på medeltiden som
många av medeltidsentusiasterna verkar ha närmast är en utopi projicerad bakåt, så finns
det i den moderna synen på det medeltida också ett dystopiskt drag, d.v.s. det ljusa har
målats om i mörka färger. Jag tror att detta i närtid började med Star-Wars-filmerna, som
försökte transponera en medeltida världsbild in i framtiden. Som om vi ville använda alla
de möjligheter den nya tekniken ger oss till att kasta oss tillbaka till en heroisk tid där
hjältedåd och våld hörde till ordningen för dagen. Vi måste faktiskt nämna våldet, för
jämsides med det sköna som medeltiden skapade fanns hela tiden utövandet av ett våld
som vi skulle finna avskyvärt och etiskt frånstötande. Så såg inte medeltidsmänniskan
saken. Galgen här norr om staden betraktades med stolthet som ett civilisationens tecken,
det är därför den gjordes så synlig: här utplånades bokstavligen synden och brottet ur
samhällets mitt. Vi har glömt bort, att dödsstraffets själva poäng just var att vara offentlig.
I Frankrike giljotinerades människor offentligt fram till 1939. Att man slutade var alls inte
för att allmänheten fann detta frånstötande utan tvärtom för att tillströmningen av
skådelystna hade blivit besvärande stor. Den sista offentliga, eller om man så vill
9
medeltida, avrättningen i Sverige ägde rum den 18 maj 1876 kl. 7 på morgonen vid
Stenkumla avrättningsplats här utanför staden. Platsen är utmärkt av en skylt och varje
långfredag håller församlingen andakt här. Femhundra bönder hade kommenderats ut för
att bilda häck runt avrättningsplatsen. En gotlandstidning anmärkte förvånat, att det var
märkligt att inte fler visbybor hade passat på att ta en morgonpromenad ut till
halshuggningen i det vackra försommarvädret. Tre gånger fick bödeln hugga innan
huvudet skilts från kroppen. Få vill nog ha tillbaka en sådan medeltid.
Men det finns ju också ett sublimerat våld, som numera utförs med en handrörelse eller en
tangenttryckning på datorn. Jag tänker på de många dataspel som antingen fullt ut är en
medeltidsfantasi, som Assassin’s Creed, eller helt enkelt, som i World of Warcraft och
hundratals andra, bygger på den fantasyvärld som från början skapades av Tolkien, som
ju till yrket var expert på medeltidsengelska och hade en sällsynt förmåga att tränga in i
den tidiga medeltidens tankemönster. Gemensamt för den dystopiska medeltidsfantasin
av dataspelssnitt verkar till skillnad från hos Tolkien vara ett mycket enkelt grundmönster
av ont och gott, svart och vitt, en etik fjärran också från den faktiska medeltidens rikedom
på andliga nyanser. Är allt detta inte bara ett substitut för den framtid som för alltför
många unga människor idag inte verkar finnas utan också ett virtuellt träningsläger inför
en situation där livsutrymmet måste skäras ut ur en ovillig samtid, om inte med våld, så
dock i en kamp som de senaste generationerna inte har behövt pröva på?
Men förmodligen kan man här också hitta ett uråldrigt mönster som följt människan
genom tiderna och som vi senast mötte när jag talade om hur snabbt den medeltida
kyrkans livsmönster övergavs under reformationens årtionden. Det handlar om växlingen
mellan att bygga upp och att riva ner. Det ena tycks med nödvändighet följa på det andra.
En av marxismens förklaringar till krig är, att produktionsapparaten blivit så kostsam, att
varje ny investering blir så dyr att möjligheten till god vinst minskar kraftigt. Kriget gör
rent hus med detta och efter ett krig, ja direkt ur ruinerna, börjar oftast en strålande
högkonjunktur, där varje investerad krona ger mångdubbelt igen. Så var det efter både det
1:a och det 2:a världskriget och så var det efter digerdöden. När vi byggt upp något alltför
komplext, som det knappt lönar sig att hålla igång längre, då bryter vi ner det och börjar
om igen. Så gick det också med senmedeltidens lysande kyrka. För den enskilda 18åringen idag är situationen alltså den, att väldigt mycket måste investeras under mycket
lång tid, för att räntan på det insatta kapitalet ska ge sig tillkänna. Kanske får man efter en
krävande utbildning idag sitt första ordentliga arbete först i 30-årsåldern. Inte alla orkar
fullfölja eller ens påbörja en så krävande investeringsplan för den egna framtiden, men
just så tecknas bilden i OECD-rapporten jag nämnde. Kanske blir det då frestande att
istället, åtminstone för ett tag eller då och då, leva i en fantasivärld där insatsen är
överkomlig för var och en och belöningen omedelbar. Och märkligt nog, trots särskilt
dataspelandets självcentrering, har här växt fram en kultur som går utöver individen och
skapar också fysisk gemenskap, om den så endast består av att mängder av datorer med
sina operatörer är sammankopplade i ett och samma rum. Och då är vi också tillbaka till
de mentala förutsättningarna för medeltidsveckan.
10
Innan jag sammanfattar denna föreläsning vill jag ge er en bild från l'ancien régime när den
var som bäst. Vi ska flytta oss till Leipzig omkring år 1730. Tyskland hade då upplevt en
ovanligt långvarig ekonomisk och kulturell blomstring allt sedan det 30-åriga kriget tog
slut 1648.
I Leipzig är sedan 1723 Johann Sebastian Bach kantor i Thomaskyrkan. Det låter blygsamt
men var en topposition inom det dåtida musiklivet. Bach betraktas väl ganska allmänt
som det största namn den protestantiska kulturen frambragt och givetvis är varje sådan
exceptionell begåvning ett unikum men inte ens det största geni kan verka i isolering och
Bach gjorde verkligen inte det. Han var en del av en större kulturell miljö, som han
helhjärtat bejakade och ständigt strävade efter att berika, men alltid, som det brukar stå
allra sist i hans manuskripi, Soli Deo Gloria, åt Gud allena äran. Leipzig hade runt 30 000
invånare på Bachs tid. Staden var östra Tyskland viktigaste handelsstad, här hölls också
sedan 1400-talet tre handels- och industrimässor årligen, som samlade tusentals deltagare
och besökare från hela Tyskland. Sedan 1409 fanns här också ett av landets viktigaste
universitet med många professorer i den vetenskapliga frontlinjen inom alla fakulteter,
och så den berömda latinskolan, Thomasskolan, - motsvarande våra dagars gymnasium som Bach genom sin tjänst också var knuten till och i vilkens byggnad han och familjen
faktiskt också bodde.
De ledande borgarfamiljerna gjorde nu precis som adeln under medeltiden så, att de
satsade betydande delar av sina förmögenheter på att bygga storslagna privatpalats och
anlägga parker, öppna för allmänheten men också på att stödja undervisning och
forskning och inte minst konsten och musiken. Flera mycket stora konstsamlingar byggdes
upp av dessa rika män med det bästa ur den europeiska konsthistorien som också var
öppna för allmänheten. Eleganta kaféhus öppnades, t.ex. det zimmermannska, som också
inneslöt en komplett konsertlokal där varje vecka offentliga konserter gavs med det
senaste inom den inhemska och internationella repertoaren. Även för dessa var Bach
ansvarig och han organiserade under sin tid över 500 sådana konserter. Men främst var det
förstås den kyrkliga musiken som var hans ansvar. Det innebar att varje vecka producera
program för fyra stora kyrkor, och de var verkligen stora: enbart i Thomaskyrkan firade
2000 personer varje sön- och helgdag mässan. Det gällde heller inte att bara upprepa
sådant som framförts förr, vanligen förväntades kantorn uruppföra ett nytt verk varje
vecka. Allt detta krävde förstås goda medarbetare och det hade Bach. Inte minst hade han
en egen av staden bekostad elitorkester på sexton man. Körsångare var i första hand
latinskoleeleverna, som antogs till skolan endast efter sångprov. De hade också var och en
tillgång till en cembalo på sina rum, som de skulle öva på varje dag. I den krävande
undervisningen ingick också sju timmar sångövningar i veckan + de repetitioner som Bach
ålade eleverna inför söndagen. Allt det här skolade förstås en borgerlig elit som hade
närmast professionella musikkunskaper och bidrog till att hålla musiklivet i staden på en
exceptionellt hög nivå. Samarbetet med prästerna och deras överordnande,
superintendenten i Leipzig, var intensivt, inte minst i teologiska frågor kring de texter som
användes. Inte heller inom detta område var Bach amatör. Tvärtom fanns i hans stora
11
bibliotek, som förstås främst innehåll musiklitteratur och musikalier också mängder med
teologisk facklitteratur. Vi ser här ett samhälle, som under en period lyckades förena en
hög nivå inom vetenskap och kultur med en stadsplanering som öppnade stora
möjligheter för medborgarna att berika sina liv på många olika sätt och allt detta styrt av
institutioner som på grund av den höga grad av decentralisering som rådde också för en
modern människa framstår som enastående demokratiska.
Vad vill jag säga med det? Jo, egentligen att medeltiden inte fulländades förrän den
förmått ingå symbios med den nyare tidens merkantila och vetenskapliga strävanden och
att det bara kunde ske under de relativt demokratiska förhållanden som rådde i några
nordeuropeiska områden präglade av reformationstidens lösningar på senmedeltidens
problem, som i dessa protestantiska riksstäder under 1600-talets sista och 1700-talets första
årtionden. När Napoleon i franska revolutionens kölvatten invaderade dessa områden
sveptes i ett slag mycket av detta bort. Ett kulturellt och politisk mycket decentraliserat
område blev till sist en autokratisk stormakt, som i sin tur gick under i 1:a världskrigets
konvulsioner. Det politiska arvet från napoleontiden och framåt blev alltså till skada för
Europa men det kulturella arvet ända från Bachs tid är synnerligen levande och har gjort
att det som en gång var det tysk-romerska riket har förmått leva kvar som världens
kulturella centrum, alldeles särskilt på musikens område. Men också på litteraturens
område finner vi direkt band till medeltiden. Bokmässan i Leipzig har ägt rum årligen
sedan första hälften av 1500-talet då den grundades för att utgöra en protestantisk motpol
till den katolska bokmässan i Frankfurt, som i sin tur ägt rum varje år sedan 1478. Ni ser:
medeltiden har inte tagit slut och mycket av det bästa inom dagens kultur är en direkt
följd av den tidens.
Det känns också lätt att påstå detta, när vi befinner oss i S:a Maria, som bär så många spår
både av medeltid och av alla senare tiders kontinuitet med denna medeltid. Här finns
något av medeltid kvar, som kristusskulpturen som står på sin trabé. Ser vi upp mot högra
korväggen, så möter vi bland andra två kvinnor i vackra renässansdräkter. Det är Katarina
Rosencrantz, gift med länsmannen Eiler Hardenberg, och deras dotter Mette. Kvinnorna
rycktes båda bort i pesten, som gick över ön 1549. Då hade deras make och far redan var
död sedan julaftonen tolv år tidigare. Det altare de båda kvinnorna såg under sin tid här
på ön och här i kyrkan finns numera i Källunge och är Gotlands vackraste. Det var gjort i
Lübeck kanske bara fyrtio år tidigare och var alltså verkligen modernt, fast riktigt
medeltida, åtminstone när Katarina var ung. Det visar Marie kröning. Både Fadern och
Sonen håller i den krona som de gemensamt sätter på den knäböjande Marias huvud.
Från Lübeck kom också amiralen och borgmästaren Bartholomeus Tinnapfel, som vi
finner på den dramatiska tavlan till vänster i högkoret. Han knäböjer inför den korsfäste
medan hela havet bakom honom vrider sig som i ångest, medan uppemot åtta tusen av
hans män drunknar i den värsta sjökatastrof som drabbat Östersjön före sänkningen av
Wilhelm Gustloff den 30:e januari 1945.
Över bilden av Jesus och Bartholomeus står: Also hat Gott die Welt geliebet, dass er
seinen eingebornen Sohn gab, auf dass alle, die an ihn glauben, nicht verloren werden,
12
sondern das ewige leben haben – Så älskade Gud världen, att Han gav den sin ende
son, för att var och en som tror på honom inte ska gå förlorad utan ha evigt liv. Den
tyska översättningen är Luthers, direkt efter 1545 års upplaga. Så är vi mitt inne i den
reformerade kyrkans dagliga liv – och tro. År 1682 skänkte landshövdingen Johan
Cedercrantz den altaruppsats vi nu ser i kapellet till höger. Vad ville han att människorna,
hans egna samtida och efterkommande, skulle betrakta och tänka över medan de åhörde
predikan eller gjorde sig beredda att ta emot det heliga sakramentet? Jo, utdrivandet ur
paradiset. Kanske är det så, att allt det jag hittills talat om egentligen gäller detta, att vi
förlorat den ursprungliga paradisiska gemenskapen och nu använder alla till buds stående
medel för att återfå den? Kanske är också medeltidsveckan i Visby i nådens år 2014 efter
vår Frälsares födelse en del av ett sådant försök? Och kanske kan det inte lyckas, om
endast medeltidens kroppslighet kopieras utan att dess andlighet också får beledsaga
kroppen?
Se nu en gång till på bilden ni fick; mon seul désir. Jag sa, att kvinnan lägger tillbaka ett
smycke i skrinet som tjänsteflickan håller upp. Men vi vet faktiskt inte om det är det hon
gör: hennes rörelse har varit frusen i gobelängens knutar i snart sexhundra år. Kanske tar
hon i själva verket något till sig, uppvaktad av modet, tron och renheten. Vad är det hon i
så fall tar, vad är det som hon så väl behöver att gobelängen fått detta vackra namn: min
enda längtan?
Jag skulle kunna försöka berätta det för er, men i dessa postmoderna tider säger jag bara:
det får ni upptäcka själva!
Tack för att ni lyssnade!
RW 6 augusti AD 2014
