Örebro Universitet
Institutionen för Juridik, psykologi och socialt arbete
Rättsvetenskap C, C-uppsats 15 HP
Examinator: Max Lyles
Handledare: Vladimir Bastidas
Författare: Hiba Zeydi
VT 2012
Fri rörlighet av varor
Artikel 34 FEUF och åtgärder med motsvarande verkan –
”från Dassonville till Trailers-målet”
Innehållsförteckning ABSTRACT ...................................................................................................................................................... 3 SAMMANFATTNING ................................................................................................................................... 4 1. INTRODUKTION ...................................................................................................................................... 5 1.1 INLEDNING OCH BAKGRUND .................................................................................................................................. 5 1.2 SYFTE ............................................................................................................................................................................ 5 1.3 PROBLEMFORMULERING ......................................................................................................................................... 5 1.4 AVGRÄNSNING ........................................................................................................................................................... 6 1.5 MATERIAL/METOD ................................................................................................................................................... 6 1.6 DISPOSITION ................................................................................................................................................................ 6 2. DEN INRE MARKNADEN ...................................................................................................................... 7 2.1 SYFTET MED DEN INRE MARKNADEN - TEORIN OM KOMPARATIVA FÖRDELAR ................................... 7 2.2 DEFINITION AV DEN INRE MARKNADEN ............................................................................................................. 8 2.3 DE FYRA FRIHETERNA ............................................................................................................................................. 8 3. DEFINITIONEN AV ÅTGÄRDER MED MOTSVARANDE VERKAN ...................................... 9 3.1 DASSONVILLE-DOKTRINEN .................................................................................................................................... 9 3.1.1 Kravet på regler som berör handeln ............................................................................................................ 9 3.1.2 Definitionen av regler ...................................................................................................................................... 10 3.1.3 Antagna regler av medlemsstater ................................................................................................................ 10 3.1.4 Faktiskt eller potentiellt handelshinder .................................................................................................... 11 3.1.5 Direkta och indirekta handelshinder ......................................................................................................... 13 4. MÅL RÖRANDE PRODUKTKRAV .................................................................................................. 15 4.1 KRAV PÅ SAMMANSÄTTNING AV EN PRODUKT ............................................................................................ 15 4.2 BETECKNINGAR/BENÄMNINGAR ....................................................................................................................... 18 4.3 PRESENTATION OCH FÖRPACKNING AV EN PRODUKT ................................................................................ 18 5. MARKNADSFÖRINGSÅTGÄRDER ................................................................................................. 20 5.1 MARKNADSFÖRINGSÅTGÄRDER SOM FALLER INOM ART 34 FEUF ...................................................... 20 5.2 MARKNADSFÖRINGSÅTGÄRDER SOM FALLER UTANFÖR ART 34 FEUF .............................................. 20 5.3 SUNDAY TRADING MÅLEN ................................................................................................................................... 21 6. MÅL RÖRANDE FÖRSÄLJNINGSFORMER AV PRODUKTER ............................................. 22 6.1 WHITE, MORTELMANS OCH GENERALADVOKATEN TEASURO ............................................................... 22 6.2 KECK-MÅLET ........................................................................................................................................................... 23 6.3 TILLÄMPNINGEN AV KECK-DOKTRINEN ......................................................................................................... 24 6.3.1 ”Vissa” försäljningsformer ........................................................................................................................... 24 6.3.2 Påverka avsättningen av inhemska och importerade varor, såväl rättsligt som faktiskt, på
samma sätt (De jure och de facto diskriminering) ........................................................................................... 26 6.3.3 Kritik mot tillämpningen av Keck-doktrinen ........................................................................................... 27 7. MÅL RÖRANDE ANVÄNDNING AV PRODUKTER ................................................................... 29 7.1 ART 34 FEUF OCH MÅL RÖRANDE ANVÄNDNINGEN AV PRODUKTER .................................................. 29 7.2 ART 34 FEUF OCH ALTERNATIVT SYNSÄTT VAD GÄLLER MÅL RÖRANDE ANVÄNDNINGEN AV
PRODUKTER ..................................................................................................................................................................... 30 8. ANALYS ..................................................................................................................................................... 32 8.1 ÅTGÄRDER MED MOTSVARANDE VERKAN ..................................................................................................... 32 8.2 POTENTIELLT HANDELSHINDER- AVLÄGSENHETSKRITERIET OCH/ELLER DE MINIMIS-REGEL? .. 32 8.2.1 Avlägsenhetskriteriet ........................................................................................................................................ 32 8.2.2 De minimis-regel ............................................................................................................................................... 34 1 8.3 PROBLEMATIKEN SOM KAN UPPSTÅ I SAMBAND MED UPPDELNINGEN AV OLIKA TYPER AV
ÅTGÄRDER I CASSIS, KECK OCH TRAILERS-DOKTRINEN ................................................................................. 35 8.4 MARKNADSTILLTRÄDESTESTET OCH DISKRIMINERINGSTESTET I FÖRHÅLLANDE TILL ART 34 .. 37 8.4.1 EN TILLÄMPNING AV MARKNADSTILLTRÄDESTESTET OCH/ELLER DISKRIMINERINGSTESTET?
............................................................................................................................................................................................. 37 8.4.2 PROBLEMATIKEN MED MARKNADSTILLTRÄDESTESTET OCH DISKRIMINERINGSTESTET ............ 39 9. SLUTSATSER ........................................................................................................................................... 42 KÄLL- OCH LITTERATURFÖRTECKNING ..................................................................................... 43 LITTERATUR .................................................................................................................................................................... 43 TIDSKRIFTER ................................................................................................................................................................... 43 Common Market law review ..................................................................................................................................... 43 RÄTTSFALLSREGISTER ................................................................................................................................................. 43 Avgöranden av EU-domstolen ................................................................................................................................. 43 Förslag till avgöranden .............................................................................................................................................. 46 Käll- och litteraturförteckning
2 Abstract
The characteristics of free movement is the elimination of obstacles to trade between Member
States and thus by such, create free movement within the entire union. Therefore art 34 in the
Treaty of Lisabon (FEUF) states that all quantative restrictions on imports and measures of
equivalent effect are prohibited. The legal approach to measures having equivalent effect is
still unclear and the purpose of this paper is therefore to propose a solution to that particular
problem.
According to the Court’s case law, measures having equivalent effects to quantative
restrictions are “All trading rules enacted by Member States which are capable of hindering,
directly or indirectly, actually or potentially, intra-community trade”. The question of how to
apply the test when it comes to a potential hinder to intra-community trade is still unclear.
Connected to this is the remoteness test where hinders that are too indirect and uncertain
cannot fall within the ambit of art 34 FEUF. The case law shows that a de minimis rule should
not be applied which means that even small and unsubstantial hinders can fall within art 34
FEUF.
The Court has also stated that a Member State which impedes a product from being
imported to it’s territory when it has been lawfully produced and marketed in the Member
State of origin, constitutes a measure of equivalent effect to quantative restrictions. This is
referred to as the Cassis doctrine. In the case law after Cassis, there were a lot of
contradicitions as to what constitutes measures of equivalent effects. That problem was solved
by the Court in the Keck case where all measures relating to “certain” selling arrangements is
not as such as to hinder trade between Member States. However, this is the case as long as
they apply to all relevant traders operating within the national territory and as long as they
affect in the same manner, in law and in fact, the marketing of domestic products and of those
from other Member States (Keckcriterias). The problem today in connection to Cassis and
Keck is that it can be hard to make a distinction between selling arrangements and rules
connected to product requirements.
After the development in Keck, the Court stated in the Trailers case that measures
which prohibits the use of goods or impedes their access to the market, constitutes measures
of equivalent effect and thus are prohibited under art 34 FEUF.
Post Keck case law confirmes that when it comes to Member States national measures,
one must apply both the discrimination test and the market access test in order to find out
whether the rules falls within the ambit of art 34 FEUF. How this test should be applied is still
unclear today, which creates legal uncertainty.
3 Sammanfattning
Den fria rörligheten för varor innebär att medlemsstaterna skall eliminera alla handelshinder
och därigenom uppnå fri rörlighet inom hela unionen. Därmed uppställer art 34 i Fördraget
om Europeiska Unionens Funktionssätt (FEUF) ett förbud mot kvantitativa
importrestriktioner och åtgärder med motsvarande verkan. Förbudets innehåll och tillämpning
skapar i vissa avseenden rättsliga problem vilket denna framställning syftar till att diskutera.
Enligt domstolen är en åtgärd med motsvarande verkan "alla handelsregler antagna av
medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt, faktiskt eller potentiellt för
handeln inom gemenskapen". Bedömningen av huruvida ett potentiellt handelshinder
föreligger eller inte är dock relativt oklart. Däremot är fastställandet av ett sådant hinder
snarare beroende av avlägsenhetskriteriet, det vill säga om handelshindret är för indirekt eller
avlägset för att falla under art 34 FEUF, än en de minimis-regel där omfattningen av den
restriktiva verkan är avgörande.
Vidare har domstolen fastställt i Cassis de Dijon-målet att varor skall kunna exporteras
till medlemsstater trots att de inte uppfyller den importerande statens nationella produktkrav
under förutsättningen att varan lagligen har producerats och saluförts i ursprungsstaten. Efter
fastställandet av Cassis-doktrinen uppstod det motstridigheter i samband med domstolens
praxis vilket ledde till många diskussioner i doktrinen om vad som egentligen utgjorde en
åtgärd med motsvarande verkan.
Domstolen valde att lösa problematiken med den motstridiga praxisen i samband med
Keck-målet. I målet uttryckte domstolen att alla sådana åtgärder som reglerar
försäljningsformen av en vara skall hamna utanför art 34 FEUF så länge regeln i fråga
tillämpas på samtliga näringsidkare och påverkar avsättningen av inhemska och utländska
produkter på samma sätt (Keck-kriterierna). Är dessa kriterier uppfyllda har det inte skett
något försvårande av marknadstillträdet och åtgärden är därmed förenlig med art 34 FEUF.
Problematiskt är uppdelningen mellan olika typer av åtgärder då det inte alltid är enkelt att
fastställa om en nationell bestämmelse utgör en försäljningsform eller ett produktkrav.
Efter Keck-målet fastslog domstolen i Trailers-målet att nationella bestämmelser som
reglerar en varas användning genom att förbjuda eller försvåra dess användning skall anses
utgöra en åtgärd med motsvarande verkan därför att detta kan försvåra varans tillträde till
marknaden.
Utifrån praxis går det att fastställa att förbudet i art 34 FEUF är beroende av huruvida
en åtgärd är diskriminerande eller inte och om åtgärden förhindrar en varas marknadstillträde.
Dock är det oklart hur marknadstillträdestestet skall tillämpas vilket kan skapa rättsosäkerhet.
4 1. Introduktion
1.1 Inledning och bakgrund
Den fria rörligheten av varor är en viktig förutsättning för att upprätthålla en inre marknad
inom EU. Marknaden skapades för att hjälpa EU:s företag att bygga upp en stark plattform
med öppenhet och goda konkurrensvillkor.1 Det har blivit enklare för medlemsstaterna att
köpa och sälja produkter sinsemellan vilket har resulterat i ekonomisk tillväxt och skapat
sysselsättningstillfällen inom unionen. Principen om den fria rörligheten av varor är enbart en
av de ekonomiska friheterna som anges i Fördraget om Europeiska Unionens Funktionssätt
(FEUF) 2 men utgör en central beståndsdel i skapandet och utvecklandet av den inre
marknaden. Principen har resulterat i att många av de mer omfattande restriktionerna
undanröjts. Trots denna framgång har målen med förverkligandet av den inre marknaden
fortfarande inte uppnåtts, vilket domstolens rättspraxis bekräftar.3
Principen om den fria rörligheten kännetecknas av att alla handelshinder inom unionen
skall elimineras för att förenkla utbytet av varor mellan medlemsstater. Artikel 34 FEUF4
uppställer därför ett förbud mot kvantitativa importrestriktioner och åtgärder med
motsvarande verkan. Det primära syftet med regeln är att säkerställa likabehandling och
likvärda möjligheter till marknadstillträde för importerade varor.
Regelns innehåll och dess tillämpning har förändrats genom rättspraxis. I de första
målen som berörde fri rörlighet av varor var domstolen främst fokuserad på att utreda om en
nationell bestämmelse var diskriminerande gentemot importerade varor. 5 Domstolen har
övergått till att börja tillämpa det så kallade marknadstillträdestestet vilket innebär att den
avgörande faktorn är en varas möjlighet till marknadstillträde.6
1.2 Syfte
Denna framställning syftar till att förklara rättsutvecklingen gällande begreppet åtgärd med
motsvarande verkan och fastställa gällande rätt. Syftet är även att diskutera uppdelningen
mellan olika typer av åtgärder och konsekvenserna av ett sådant förfarande för den fria
rörligheten av varor. I framställningen kommer även domstolens övergång från tillämpningen
av diskrimineringstestet till marknadstillträdestestet och dess implikationer att diskuteras.
1.3 Problemformulering
•
•
•
Vilken rättsutveckling har innehållet av art 34 FEUF vad gäller åtgärder med motsvarande
verkan?
Hur fastställs ett potentiellt handelshinder?
Vilka implikationer får uppdelningen mellan olika typer av åtgärder för den fria rörligheten av
varor?
1
Oliver P, Oliver on Free movement of goods in the European Union (fifth ed), Hart publishing 2010, sid 10.
Fördraget undertecknades den 13 december 2007 av företrädare för EU:s regeringar och brukar kallas för
Lissabonfördraget. Efter medlemsländernas ratificering av fördraget trädde det i kraft 1 december 2009.
3
Bernitz U, Europarättens grunder (fjärde uppl), Nordtedts Juridik AB 2010, sid 225.
4
Hädanefter förkortas artikel med art.
5
Det så kallade ”diskrimineringstestet”.
6
Det så kallade ”marknadstillträdestestet”.
2
5 •
Är art 34 FEUF beroende
marknadstillträdestestet?
av
det
så
kallade
diskrimineringstestet
eller
1.4 Avgränsning
För att besvara frågeställningarna kommer denna framställning att beröra åtgärder med
motsvarande verkan som fastställs i art 34 FEUF. Innebörden och omfattningen av
kvantitativa importrestriktioner som utgör en del av art 34 FEUF faller däremot utanför denna
framställning. Tull-förbudet i art 30 FEUF och förbudet mot kvantitativa exportrestriktioner i
art 35 FEUF kommer inte att beröras. Undantagsbestämmelserna i art 36 FEUF faller också
utanför denna framställning. De andra friheterna, det vill säga fri rörlighet av tjänster, kapital
och personer kommer inte att diskuteras.
1.5 Material/Metod
Framställningen kommer att utgå från den rättsdogmatiska metoden genom beaktande av den
primära rättskällan, nämligen Lissabonfördraget och specifikt art 34 FEUF gällande åtgärder
med motsvarande verkan. Andra centrala rättskällor kommer att vara EU-domstolens
rättspraxis och doktrin.
1.6 Disposition
Denna framställning presenterar först en översikt av den inre marknaden. Detta kommer att
redovisas i kapitel två som fastställer syftet med den inre marknaden. Definitionen av åtgärder
med motsvarande verkan framställs i kapitel tre. Vidare kommer kapitel fyra att beröra sådana
rättsfall där medlemsstaternas nationella bestämmelser uppställer diverse krav på produkter.7
Kapitel fem behandlar marknadsföringsåtgärder och kapitel sex berör mål om
saluföringsregler av varor. Kapitel sju kommer att beröra nationella bestämmelser om
användningen av varor. Framställningen kommer sedan att avslutas med en analys av regelns
rättsutveckling.
7
Målen brukar betecknas som ”Product Requirement cases”
6 2. Den inre marknaden
2.1 Syftet med den inre marknaden - teorin om komparativa fördelar
För att kunna förstå sig på domstolens resonemang vad gäller åtgärder med motsvarande
verkan måste syftet med den inre marknaden fastställas. Tolkningen av art 34 FEUF sker i
bakgrund mot detta och alla nationella bestämmelser som inte går hand i hand med det torde
omfattas av art 34 FEUF.
Varför upprättades den inre marknaden och hur kommer det sig att dess förverkligande
prioriteras högt i EU? Svaret torde kunna härledas från teorin om komparativa fördelar. En
friare handel innebär att producenter kan specialisera sig vilket i sin tur leder till maximering
av konsumenternas välfärd och ett effektivt utnyttjande av resurser.8 Låt säga att Sverige har
hög arbetskraft vars tillgänglighet i landet inte brister i någon avsevärd mening samtidigt som
att tillgängligheten av kapital skapar ett problem. Samtidigt har Danmark goda kapitalrörelser
inom landet men bristande arbetskraft. Vi kan vidare anta att whiskey (vars produktion kräver
mycket kapital)9 och datorer (som kräver mycket arbetskraft)10 skall produceras. Datorer torde
vara billigare att producera i Sverige eftersom att de har gott om arbetskraft. Vidare kommer
whiskey vara billigare att producera i Danmark eftersom att de har hög tillgänglighet av
kapital. Resultatet av detta är att Sverige specialiserar sig på datorer och Danmark på
whiskey. Föreligger det en fri handel kan dessa länder utbyta varor med varandra och Sverige
behöver då inte producera whiskey som kommer att medföra höga kostnader utan de kan
istället importeras från Danmark. För att öka Danmarks tillgänglighet av datorer i landet kan
de importeras från Sverige. Dock måste den marknaden utgöras av en fri handel utan några
hinder som medför extra kostnader i samband med att whiskey och datorer importeras.
Eftersom att kostnaderna för produktionen har pressats ner då varje medlemsstat valt att
specialisera sig i sådant som kräver de resurser som de har hög tillgänglighet av, kommer
detta resultera i att varorna blir billigare samtidigt som att produkterna fortfarande har en hög
kvalitét. Slutresultatet av detta kommer att innebära en ökad välfärd för konsumenterna.
I frågan om effektivisering av produktion kommer Sverige att ha en absolut fördel i
produktion av datorer och Danmark har en sådan fördel vad gäller whiskey. Sverige kommer
att dra nytta av deras absoluta fördel och har en möjlighet att lägga samtliga resurser på
produktion av datorer vilket genererar fler datorer till ett lägre pris. Detta kommer enbart att
ske om det finns fri handel därför att whiskeyn kan importeras från Danmark. Utan fri handel,
hade Sverige varit tvungna att fördela deras resurser mellan datorer och whiskey. Detta skulle
resultera i färre antal datorer och färre liter whiskey till ett högre pris därför att whiskey är
något som kommer att medföra hög produktionskostnad för Sverige.
Utifrån teorin om komparativa fördelar leder den inre marknaden till ekonomisk tillväxt
inom unionen. Därmed prioriteras dess förverkligande högt inom unionen.
8
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010, sid
3.
9
Kapital kommer därför att utgöra en produktionsfaktor till whiskey.
10
På motsvarande sätt kommer arbetskraften att motsvara en produktionsfaktor till datorer.
7 2.2 Definition av den inre marknaden
Definitionen av den inre marknaden fastställdes för första gången i Gaston-målet 11 .
Domstolen förklarade att begreppet ”gemensam marknad” innebar att alla handelshinder inom
gemenskapen skulle avskaffas. Detta var en viktig förutsättning för att slå samman
medlemsstaternas nationella marknader till en enda marknad, varigenom förhållanden
skapades så att de liknar de som råder på en sann inre marknad.12 Det är i ljuset av denna
definition som domstolen fastställer vad som omfattas av art 34 FEUF.
2.3 De fyra friheterna
Den inre marknaden utgörs av de så kallade fyra friheterna. Den fria rörligheten av varor som
regleras i art 28-37 FEUF utgör en av friheterna. Art 28 FEUF fastställer att det skall råda en
tullunion som omfattar all handel med varor. Den interna dimensionen av art 28 FEUF skall
förstås parallellt med art 30 FEUF som fastställer att tullar på import och export samt åtgärder
med motsvarande verkan skall vara förbjudna mellan medlemsstater. Art 35 FEUF uppställer
samma förbud som art 34 FEUF men med avseende på export.
Art 36 innehåller en uttömmande lista av de undantag som får åberopas i samband med
art 34 och 35.13 En åtgärd som utgör ett handelshinder måste vara proportionerligt till sitt
syfte och det får inte finnas alternativa mindre handelshämmande åtgärder som skulle leda till
samma resultat.14 De legitima undantagsgrunderna i art 36 FEUF är allmän moral,15 allmän
ordning, 16 allmän säkerhet, 17 allmän hälsa, 18 industriell och kommersiell äganderätt 19 och
skydd av nationella skatter av konstnärligt, historiskt eller arkeologiskt värde.
Art 45 FEUF säkerställer fri rörlighet för arbetstagare. Art 56 FEUF förbjuder
inskränkningar mot friheten att tillhandahålla tjänster och art 63 FEUF förbjuder alla
restriktioner för kapitalrörelser såväl som betalningar.
11
Mål 15/81 Gaston Schul Douane Expediteur BV mot Inspecteur der Invoerrechten en Accijnzen Roosendaal
(1982) ECR 1409.
12
Mål 15/81 Gaston Schul Douane Expediteur BV mot Inspecteur der Invoerrechten en Accijnzen Roosendaal
(1982) ECR 1409, punkt 33.
13
Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625, punkt 7.
14
Mål 309/02, Radlberger Getränkegesellschaft mbH & Co. och S. Spitz KG mot Land Baden-Württemberg
(2004) ECR I-11763, punkt 79.
15
Mål 34/79, Regina mot Maurice Donald Henn och John Frederick Ernest Darby (1979) ECR 3795, punkt 15.
16
Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299, punkt 33.
17
Mål 72/83, Campus Oil Limited m.fl. mot Industri- och energiministern m.fl. (1984) ECR 2727, punkt 36.
18
Mål 40/82, Europeiska gemenskapernas kommission mot Förenade konungariket Storbritannien och
Nordirland (1984) ECR 2793, punkt 14.
19
Mål 15/74, Centrafarm BV et Adriaan de Peijper mot Sterling Drug Inc (1974) ECR1147, punkt 6.
8 3. Definitionen av åtgärder med motsvarande verkan
3.1 Dassonville-doktrinen
Domstolen utvecklade en rättslig definition av begreppet åtgärd med motsvarande verkan för
första gången i Dassonville-målet.20 Definitionen är fortfarande idag vägledande för art 34
FEUF vilket märks då den åberopas i nästan varje mål.
Dassonville-målet handlade om ett brottsmål mot en näringsidkare som hade inletts i
Belgien. Den åtalade hade köpt ett parti skotsk whiskey som var i fri omsättning i Frankrike
och importerade detta från Storbritannien, via Frankrike och vidare till Belgien.
Näringsidkaren hade dock inte något ursprungsintyg från Storbritannien vilket alltså stred mot
Belgiska nationella bestämmelser. 21 Frågan var huruvida det Belgiska kravet på
ursprungsintyget var en åtgärd med motsvarande verkan eller inte.
Domstolen valde att definiera åtgärder med motsvarande verkan som ”alla
handelsregler antagna av medlemsstater som kan utgöra ett hinder, direkt eller indirekt,
faktiskt eller potentiellt, för handeln inom gemenskapen, skall anses som åtgärder med
motsvarande verkan”22. Det framgick av de faktiska omständigheterna att en näringsidkare
endast med svårighet kunde anskaffa ett ursprungsintyg när whiskeyn hade importerats från
Storbritannien, via Frankrike, istället för direkt från ursprungsstaten. Därmed klassades kravet
som en åtgärd med motsvarande verkan.23
Frågan återstår dock hur Dassonville-doktrinen skall tillämpas. Vilka bestämmelser
omfattas av doktrinen? Måste reglerna vara antagna av medlemsstater? Hur fastställs ett
potentiellt handelshinder?
3.1.1 Kravet på regler som berör handeln
Enligt Dassonville-doktrinen måste en åtgärd klassas som en ”regel som berör handeln” för
att omfattas av art 34 FEUF. Domstolen bekräftade detta i Kramer-målet24 som berörde de
nederländska reglerna som fastslog fångkvoter av fiske. Domstolen menade att de nationella
bestämmelserna berörde produktionen i det ekonomiska kretsloppet. Fördragets förbud
omfattar enbart saluföringen av en vara.25 Således utgjorde de nationella bestämmelserna inte
åtgärder med motsvarande verkan och ansågs därmed vara förenliga med fördragets
bestämmelser.26 Domstolen har på senare tid lagt mindre vikt på kravet att det skall röra sig
om ”handelsregler” och det har därmed varit tillräckligt med att åtgärden avser en ”regel” för
att omfattas av art 34 FEUF.27
20
Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5.
Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5, punkt 3.
22
Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5, punkt 5.
23
Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5, punkt 9.
24
Förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Cornells Kramer, Henrik van den Berg och Vennootschap onder Firma
Kramer en Bais (1976) ECR 1279.
25
Förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Cornells Kramer, Henrik van den Berg och Vennootschap onder Firma
Kramer en Bais (1976) ECR 1279, punkt 55.
26
Förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Cornells Kramer, Henrik van den Berg och Vennootschap onder Firma
Kramer en Bais (1976) 1279, punkt 58.
27
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I6097, punkt 15.
21
9 3.1.2 Definitionen av regler
Även om art 34 FEUF fastslår att ”åtgärder” faller inom regeln, omfattar Dassonvilledefinitionen ”regler” vilket enligt doktrinen kan vara missvisande.28 Frågan berördes i Buy
Irish-målet29 där den irländska regeringen införde ett 3-årigt program med åtgärder som
skulle vidtas för att främja irländska produkter. Exempelvis skulle en reklamkampanj
genomföras till förmån för irländska produkter. 30 Den irländska regeringen hävdade att
åtgärderna inte var rättsligt bindande och att art 34 FEUF därmed inte kunde tillämpas.31
Domstolen menade att upprättandet av en sådan praxis som det var frågan om i målet kunde
ha verkningar som motsvarade bindande rättsakter och på så sätt resultera i en begränsning av
importen.32 Eftersom att även icke-bindande rättsakter kunde försvåra gemenskapens mål,
omfattades de av art 34 FEUF.
Vidare kan även myndighetsutövning omfattas av art 34 FEUF. Kravet på regler avser
därmed inte endast sådana som är ”antagna” genom ett lagstiftningsförfarande eller
motsvarande. Domstolen har förklarat att ett sådant utövande kan mycket väl tillämpa en
systematisk ogynnsam attityd gentemot importerade produkter och därmed hämma
förverkligandet av den inre marknaden.33 Ett sådant förfarande måste dock uppnå en viss grad
av allmängiltighet och följdriktighet för att anses utgöra en åtgärd med motsvarande verkan.34
Domstolen valde att inte kommentera vilken grad av allmängiltighet och följdriktighet som
krävs men detta torde vara något som fastställs från fall till fall.
3.1.3 Antagna regler av medlemsstater
Domstolen har vidare uttryckt att art 34 FEUF kan tillämpas på åtgärder som vidtas av alla
myndigheter i en medlemsstat oavsett om det är fråga om centrala, myndigheter i en
förbundsstat eller andra territoriella myndigheter. 35 Åtgärder som antas av professionella
aktörer kan också omfattas av regeln beroende på vilken typ av verksamhet de bedriver.36
Den typ av verksamhet som krävs torde vara något som domstolen fastställer från fall till fall.
Privata bolags agerande omfattas av art 34 FEUF i den mån de kan hänföras till staten.37
Enstaka statliga statstjänstemäns agerande kan också anses utgöra en åtgärd med motsvarande
verkan. I A.G.M.-COS.MET-målet38 har domstolen förklarat att en bedömning måste göras av
om personen, till vilken åtgärden är riktad mot, har fått intrycket av att ämbetsmannen agerar
med den auktoritet som följer av hans tjänst och inte som privatperson för att fastställa om
åtgärden omfattas av art 34 FEUF.39
28
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010, sid
74.
29
Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005.
30
Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 3.
31
Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 21.
32
Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 27. 33
Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 11. 34
Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 13.
35
Förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior SA och Publivía SAE mot
Departamento de Sanidad y Seguridad Social de la Generalitat de Cataluña (1991) ECR I-4151, punkt 8.
36
Förenade målen 266 och 267/87, The Queen mot Royal Pharmaceutical Society of Great Britain, ex parte
Association of Pharmaceutical Importers m.fl. (1989) ECR 1295, punkt 15.
37
Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005, punkt 23.
38
Mål C-470/03, A.G.M.-COS.MET Srl mot Suomen valtio och Tarmo Lehtinen (2007) ECR-2749.
39
Mål C-470/03, A.G.M.-COS.MET Srl mot Suomen valtio och Tarmo Lehtinen (2007) ECR-2749, punkt 66.
10 3.1.4 Faktiskt eller potentiellt handelshinder
3.1.4.1 Faktiskt handelshinder
Generaladvokaten La Pergola diskuterade frågan om när ett faktiskt handelshinder kan anses
föreligga i Foie Gras-målet40. Målet berörde fransk lagstiftning som uppställde krav på Foie
Gras produktion och sammansättning. Det var alltså förbjudet att inneha, marknadsföra och
distribuera beredningar av Foie Gras som inte uppfyllde lagstiftningens krav. Frågan avsåg
huruvida dessa nationella bestämmelser var oförenliga med art 34 FEUF eller inte. Införandet
av exempelvis principen om ömsesidigt erkännande41 skulle inte medföra någon skillnad och
därmed förelåg inte ett faktiskt handelshinder. La Pergola menade att då det inte fanns någon
liknande lagstiftning i övriga medlemsstater och de flesta Foie Gras produkterna redan iakttog
de franska bestämmelserna, skulle en tillämpning av principen inte få någon effekt.42 Det
fanns därmed inget behov av att åtgärda något då det inte förelåg ett faktiskt handelshinder.
3.1.4.2 Potentiellt handelshinder
Det är inte nödvändigt att det föreligger ett faktiskt handelshinder eftersom Dassonvilledoktrinen även omfattar potentiella hinder mot gränsöverskridande handel. Frågan är hur ett
potentiellt handelshinder kan fastställas. I Foie Gras-målet uttryckte domstolen att art 34
FEUF inte uppställde något krav på åtgärdens syfte. Bestämmelsernas effekt på handeln var
istället avgörande.43
Generaladvokaten La Pergola menar att det skall vara styrkt att det föreligger ett
potentiellt handelshinder innan en regel kan klassas som en åtgärd med motsvarande verkan.44
Ett sådant styrkande kräver att varor i framtiden kommer att importeras från medlemsstat X
till Y. Vidare måste ett handelshinder uppstå som alltså inte skulle föreligga om åtgärderna
inte förekom.45 Regeln måste också resultera i att importen i kvantitativa termer kommer att
avvika från den som skulle ägt rum om regeln inte existerade.46
I Pistre-målet47 var näringsidkare enligt fransk lag, tvungna att ha ett tillstånd för att
hänvisa till ordet ”Berg” i märkningen av varor som hade producerats av griskött. 48
Generaladvokaten Jacobs ansåg att detta inte var tillräckligt för att fastslå att det förelåg ett
40
Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR I06197. 41
Principen om ömsesidigt erkännande utvecklades i samband med Cassis de Dijon-målet och innebär i stora
drag att medlemsstaterna respekterar varandras nationella bestämmelser vad gäller produktkrav (se vidare kap
4.2).
42
Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR I06197, punkt 12.
43
Mål C-184/96, Europeiska kommissionen mot Franska republiken (1998) ECR I-6197, punkt 17.
44
Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR I06197, punkt 37.
45
Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR I06197, punkt 37 och 38.
46
Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober 1997 ECR I06197, punkt 38.
47
Förenade målen C-321/94, C-322/94, C-323/94 och C-324/94, Brottmål mot Jacques Pistre (C-321/94),
Michèle Barthes (C-322/94), Yves Milhau (C-323/94) och Didier Oberti (C-324/94) (1997) ECR I-2343.
48
Förenade målen C-321/94, C-322/94 och C-324/94. Brottmål mot Jacques Pistre (C-321/94), Michèle Barthes
(C-322/94), Yves Milhau (C-323/94) och Didier Oberti (C-324/94) (1997) ECR I-2343, punkt 1.
11 potentiellt handelshinder.49 Domstolen valde dock att avvika från generaladvokatens förslag
därför att bestämmelsen gynnade saluföringen av varor med inhemskt ursprung till förfång för
importerade varor.50 Således förelåg det i vart fall ett potentiellt handelshinder. Domstolen
kommenterade inte närmare på vilket sätt regeln gynnade saluföringen av inhemska varor och
det är därför svårt att utreda hur bedömningen av ett potentiellt handelshinder skall
genomföras.
I samband med fastställandet av ett potentiellt handelshinder utvecklade domstolen det
så kallade avlägsenhetstestet. Det innebär att om ett potentiellt hinder är för osäkert och
indirekt, det vill säga för avlägset, kommer åtgärden inte att omfattas av art 34 FEUF.51 I
BSAF-målet52 hade Tyskland särskilda krav för att patent på en vara skulle få en rättsverkan
inom landet. Sökande hävdade att reglerna kommer att leda till en uppdelning av
gemenskapsmarknaden då en vara enbart kommer att vara patentskyddad i vissa
medlemsstater.53 Domstolen menade dock att det inte spelade någon roll om kravet resulterade
i en uppdelning av gemenskapsmarknaden. Regelns verkningar var ändå alltför slumpmässiga
och indirekta för att omfattas av art 34 FEUF.54 I Burmanjer-målet55 fastslog domstolen att
nationella bestämmelser om ambulerade försäljning hade alltför obetydliga och slumpartade
verkningar för att klassas som åtgärder med motsvarande verkan.56 Enligt generaladvokaten
La Pergola är syftet med avlägsenhetstestet att undersöka om det finns ett orsakssamband
mellan den nationella åtgärden och den restriktiva effekten på importutvecklingen. 57 Ett
potentiellt handelshinder kan alltså inte anses föreligga utan ett sådant orsakssamband.58
Akademikern Weatherwill hävdar däremot att avlägsenhetskriteriet egentligen är en de
minimis-regel.59 Omfattningen av åtgärdens restriktiva verkan är istället avgörande, enligt
Weatherwill.
Vidare har generaladvokaten Jacobs uttryckt i sitt yttrande i Lerlec Siplec-målet att en
de minimis-regel bör införas.60 Domstolens praxis har varit motstridig i denna fråga. I
Kommissionen mot Frankrike-målet fastslog domstolen att de minimis-regeln inte skall
49
Förenade målen C-321/94, C-322/94 och C-324/94, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs
föredraget den 24 oktober 1996, punkt 39.
50
Förenade målen C-321/94, C-322/94 och C-324/94, Brottmål mot Jacques Pistre (C-321/94), Michèle Barthes
(C-322/94), Yves Milhau (C-323/94) och Didier Oberti (C-324/94) (1997) ECR I-2343, punkt 45.
51
Mål C-69/88, H. Krantz GmbH & Co. v Ontvanger der Directe Belastingen and Netherlands State (1990) ECR
I-583, punkt 11.
52
Mål C-44/98, BASF AG mot Präsident des Deutschen Patentamts (1999) ECR I-6269.
53
Mål C-44/98, BASF AG mot Präsident des Deutschen Patentamts (1999) ECR I-6269, punkt 19.
54
Mål C-44/98, BASF AG mot Präsident des Deutschen Patentamts (1999) ECR I-6269, punkt 20 och 21.
55
Mål C-20/03, Brottmål mot Marcel Burmanjer, René Alexander Van Der Linden och Anthony De Jong (2005)
ECR I-4133.
56
Mål C-20/03, Brottmål mot Marcel Burmanjer, René Alexander Van Der Linden och Anthony De Jong (2005)
ECR I-4133, punkt 31.
57
Oliver P, Oliver on Free Movement of Goods in the European Union (third ed), Hart Publishing 2010, sid 81 f. 58
Mål C-44/98, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 22 april 1999 ECR I-06269,
punkt 19. 59
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University 2010, sid 144
och mål C-376/92, Förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro föredraget den 27 oktober 1993 ECR I00015, punkt 21. 60
Mål C-412/93, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 24 november 1994 ECR I00179, punkt 41.
12 tillämpas.61 Domstolen har däremot uttryckt i ett annat mål att omfattningen av en åtgärds
restriktiva verkan kan vara avgörande för att en åtgärd skall falla inom art 34 FEUF.62
Doktrinen har kritiserat ett sådant tillvägagångssätt därför att tillämpningen av de minimisregeln medför vissa praktiska problem.63
3.1.5 Direkta och indirekta handelshinder
Enligt Dassonville-doktrinen skall det föreligga ett direkt eller indirekt handelshinder för att
art 34 FEUF skall tillämpas. Diskrimineringstestet genomfördes alltid innan domstolen
fastslog att en åtgärd var oförenlig med art 34 FEUF. Diskriminerande åtgärder innebär att en
medlemsstat inhemska varor behandlas mer fördelaktigt än importerade varor.64
I Schutzverband-målet 65 hade Italien en nationell bestämmelse som krävde att
alkoholdrycker var tvungna att innehålla en alkoholhalt på minst 16 procent för att kunna
saluföras inom landet.66 Samtidigt uppställde Tyskland ett krav på att produktion av vin
måste ha ägt rum i ett och samma land i enlighet med de nationella bestämmelserna. Kravet
gällde dock enbart för vin som hade producerats utomlands och inte i Tyskland. 67 De tyska
bestämmelserna resulterade i praktiken att det var otillåtet att importera vin som hade
producerats i Italien med en lägre alkoholhalt än 16 procent därför att då uppfyllde vinet inte
de italienska bestämmelserna. Motsvarande vin som hade producerats i Tyskland med en
lägre alkoholhalt än 16 procent kunde däremot saluföras därför att Tyskland uppställde inte
några krav på alkoholhalten. 68 Därmed ansågs en sådan regel vara diskriminerande och
förbjuden enligt art 34 FEUF.69
Nationella bestämmelser som begränsar importerade varors distributionskanaler kan
också anses utgöra åtgärder med motsvarande verkan. De Peijper-målet 70 berörde
nederländska bestämmelser som uppställde ett krav på att en importör var tvungen att inneha
vissa dokument för att sälja läkemedel.71 I målet kunde importören inte skaffa sig ett sådant
intyg då producenten vägrade att hjälpa till. 72 Därmed hindrade de nederländska
bestämmelserna importen av sådana läkemedel.
Domstolen fastslog att det var diskriminerande och således förbjudet att ha regler som
resulterade i att vissa importörer kunde sälja läkemedel därför att de enklare uppfyllde de
uppställda kraven, medan andra var förhindrade att importera samma vara.
61
Mål C-212/03, Europeiska kommissionen mot Franska republiken (2005) ECR I-4213, punkt 15-16.
Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519, punkt 56.
63
Oliver P, Oliver on Free Movement of Goods in the European Union (fifth ed), Hart Publishing 2010, sid 92. 64
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010, sid
80. 65
Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217.
66
Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217,
punkt 3.
67
Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217,
punkt 4.
68
Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217,
punkt 7.
69
Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH (1983) ECR 1217,
punkt 8. 70
Mål 104/75, Adriaan de Peijper, directeur de la société Centrafarm BV (1976) ECR 613.
71
Mål 104/75, Adriaan de Peijper, directeur de la société Centrafarm BV (1976) ECR 613, punkt 2.
72
Mål 104/75, Adriaan de Peijper, directeur de la société Centrafarm BV (1976) ECR 613, punkt 8.
62
13 Åtgärder som gynnar inhemska varor kan också vara förbjudna enligt art 34 FEUF.
Målet Kommissionen mot Irland73 handlade om en offentlig upphandling. För att ta del av
upphandlingen, krävdes att föremålen var certifierade enligt irländsk standard.74 Domstolen
påpekade att regeln resulterade i att irländska producenter var dem enda som fick leverera de
rörledningar som behövdes därför att de flesta importerade varorna saknade irländska
certifikat. Åtgärden var därför förbjuden enligt art 34 FEUF.75 I ett annat mål hade Irland ett
krav på att smycken skulle märkas med ordet ”utländsk” för att överhuvudtaget kunna
saluföras.76 Domstolen förklarade att regeln tillämpades enbart på importerade varor och
ansågs därför vara diskriminerande.77 Irland kunde skydda deras nationella intressen genom
att uppställa samma krav för inhemska motsvarande varor.78
Domstolen har fastslagit att diskriminerande åtgärder är tillåtna i den mån en
medlemsstat kan ange ett objektivt godtagbart skäl till reglerna. Medlemsstat A beslutar att
dela ut bistånd till varor. Biståndet delas ut först ut till de inhemska varorna och sedan till de
importerade varorna. Medlemsstat A måste då rättfärdiga det faktum att biståndet först
delades ut till inhemska varor och sedan till utländska. Ett objektivt godtagbart skäl skulle
vara att pappersarbetet för varor som är i cirkulation inom gemenskapens marknad tar längre
tid än vad som krävs för varor som enbart finns i en medlemsstat.79
73
Mål 45/87, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1988) ECR 4929.
Mål 45/87, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1988) ECR 4929, punkt 1.
75
Mål 45/87, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1988) ECR 4929, punkt 20.
76
Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625, punkt 1 och 2.
77
Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625, punkt 11.
78
Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625, punkt 16.
79
Mål 15/83, Denkavit Nederland BV mot Hoofdproduktschap voor Akkerbouwprodukten (1984) ECR 2171,
punkt 18.
74
14 4. Mål rörande produktkrav
4.1 Krav på sammansättning av en produkt
Många av de nationella bestämmelserna som ger upphov till en rättslig tvist vid domstolen
handlar om olika krav på varor. Det kan vara krav på varornas sammansättning, komposition,
benämning, förpackning etc. Sådana regler klassades som åtgärder med motsvarande verkan
för fösta gången i Cassis de Dijon-målet80. Cassis-doktrinen tillämpas fortfarande idag och
spelar en betydelsefull roll för utvecklingen av begreppet åtgärd med motsvarande verkan. I
följande kapitel skall det belysas i vilken mån och varför just åtgärder som rör produktkrav
anses vara handelshindrande.
Vissa medlemsstater har nationella bestämmelser som uppställer diverse krav på en
varas sammansättning för att de skall kunna produceras och saluföras inom deras territorium.
Varor som inte uppfyller dessa krav får således inte importeras till staten vilket påverkar
samhandeln mellan medlemsstaterna. Dessa krav tillämpas oftast på såväl inhemska som
importerade varor och är därför inte direkt diskriminerande. Problematiken ligger snarare i det
faktum att reglerna i praktiken slår hårdare mot importerade varor. Det faktum att sådana
indirekt diskriminerande åtgärder kan omfattas av art 34 FEUF erkändes redan i Dassonvillemålet men de fallen utgjorde endast undantag. Rättsläget förändrades i samband med det så
kallade Cassis de Dijon-målet som alltså handlade om vissa krav som uppställdes på
sammansättningen av en produkt. 81
Cassis de Dijon-målet berörde frågan huruvida en bestämmelse som reglerade
saluföringen av alkoholhaltiga drycker var förenlig med gemenskapsrätten eller inte. 82
Tyskland hade nämligen ett krav på lägsta alkoholhalt för saluföringen av olika drycker.
Regeln tillämpades på såväl inhemska som importerade alkoholhaltiga drycker och uppställde
därmed ett produktkrav. Sökande i målet hade ansökt om tillstånd för att importera ett parti
fruktlikör, ”Cassis de Dijon”, med ursprung från Frankrike. Sökande i målet fick dock
beskedet att varan inte uppfyllde de tyska kraven därför att den innehöll en alltför låg
alkoholhalt.83 Domstolen fastslog den så kallade principen om ömsesidigt erkännande för
första gången i Cassis de Dijon-målet. Principen innebär att en medlemsstat inte kan hindra
importen av en vara som lagligen framställts och saluförts i ursprungsstaten.84 Det innebär
med andra ord att om vara X lagligen produceras och saluförs i medlemsstat A, skall varan
även få göra det i medlemsstat B. Om medlemsstat B inför en bestämmelse som hindrar varan
från att exporteras till staten och därmed inte kunna saluföras där, skulle detta anses vara
oförenligt med art 34 FEUF. Domstolens exempel i Keck-målet85 på vilka åtgärder som faller
80
Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR 649.
Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5, punkt 5 och Craig P
and G de Búrca, EU Law, text, cases and materials (Fourth ed), Oxford University Press 2008, sid 677.
82
Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR 649, punkt 1.
83
Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR 649, punkt 2.
84
A.a.s. 85
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I6097.
81
15 under Cassis-doktrinen är sådana som reglerar en produkts benämning, form, storlek, vikt,
sammansättning, utformning, märkning och förpackning.86
Domstolen fastslog vidare att i avsaknad av gemensamma regler för både framställning
och saluföring av alkohol är det upp till medlemsstaterna att fastställa de regler som skall
gälla på deras territorium.87 Skulle det uppstå handelshinder som ett resultat av skillnaderna
mellan medlemsstaternas lagstiftning, måste dessa hinder godtas i den mån bestämmelserna är
nödvändiga för att tillgodose tvingande hänsyn som exempelvis skydd för folkhälsan och
konsumenter.88 Detta innebär att om medlemsstat B hindrar vara X från att importeras till dess
territorium trots att varan lagligen har framställts och saluförts i medlemsstat A, kan detta
rättfärdigas genom tillämpningen av tvingande hänsyn. Dock måste det röra sig om ett
område som ännu inte har harmoniserats.89 Därmed torde det vara ett krav att det skall
föreligga skillnader mellan medlemsstaternas lagstiftning för att kunna åberopa doktrinen om
tvingande hänsyn. Tillämpningen av tvingande hänsyn förutsätter att de nationella
bestämmelserna är icke-diskriminerande och proportionerliga till sitt syfte.90 Det finns således
möjlighet till att avvika från principen om ömsesidigt erkännande. I Cassis de Dijon-målet
stängde den tyska nationella marknaden ut fruktlikörer från andra medlemsstater utan att
kunna rättfärdiga det genom att åberopa tvingande hänsyn.
Ett annat fall som rör sammansättningen av en produkt är Deserbaís-målet91. Frankrike
hade en nationell bestämmelse som uppställde ett krav på att alla ostar med beteckningen
”Edamer” var tvungna att inneha en fetthalt på 40 procent.92 Ett brottmål hade därmed inletts
mot ett mejeriföretag som hade importerat ost från Tyskland till Frankrike med en fetthalt
under 40 procent och salufört den under beteckningen ”Edamer”. 93 Domstolen fastslog
principen om ömsesidigt erkännande samt möjligheten till undantag på grund av tvingande
hänsyn.94 Domstolen utgick ifrån att osten hade framställts och saluförts i Tyskland under
beteckningen ”Edamer” i enlighet med god och traditionsenligt handelsbruk. Vidare utgick
domstolen ifrån att konsumenterna hade garanterats nödvändig information genom
upplysningar på ostens etikett.95 Domstolen förklarade även att medlemsstaterna inte kunde
förnekas möjligheten att införa regler om beteckningar på ostar bara för att gemenskapsrätten
saknade sådana regler.96 Dessa regler får däremot aldrig tillämpas på importerade varor, om
dessa lagligen framställts och saluförts i en annan medlemsstat under samma beteckning men
med en annan fetthalt.97 Frankrike kunde således inte hindra importen och saluföringen av
tysk ”Edamer” bara för att den innehöll en annan fetthalt. Dessutom var näringsidkarna
86
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I6097, punkt 15.
87
Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR 649, punkt 8.
88
A.a.s.
89
Bernitz U, Europarättens grunder (fjärde uppl), Nordtedts Juridik AB 2010, sid 243.
90
Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961, punkt 12.
91
Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907.
92
Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 2.
93
A.a.s.
94
Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 8.
95
Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 10.
96
Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 11.
97
Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 12.
16 tvungna att garantera konsumenterna den information som krävdes för att särskilja ostarna
ifrån varandra.98
Domstolen har även fastslagit att om en vara saluförs under en bestämd beteckning som i
hög grad avviker vad gäller dess tillverkning och sammansättning från de produkter som
normalt är kända under samma beteckning inom gemenskapen, skall principen om ömsesidigt
erkännande inte tillämpas.99 Dock gäller detta enbart om varorna skiljer sig åt i så pass hög
utsträckning att de inte kan anses tillhöra samma produktkategori.100 När det däremot rör sig
om en mindre viktig skillnad mellan produkterna bör en lämplig märkning vara tillräcklig och
därmed skall principen om ömsesidigt erkännande tillämpas på sådana fall. 101 Detta
bekräftades även i ett senare mål.102 Vilken grad avvikelse som krävs för att produkter inte
skall anses tillhöra samma produktkategori är något som domstolen inte har kommenterat.
Doktrinen kritiserar Cassis de Dijon-målet och menar att det skapar problem när det
kommer till de så kallade ”equal-burden rules” och ”dual-burden rules”. ”Equal-burden rules
är sådana som tillämpas på både inhemska och importerade varor och har således inte några
protektionistiska konsekvenser. ”Dual-burden rules” är sådana som Cassis de Dijon-målet
berörde, det vill säga regler som uppställer krav på importerade varor trots att de redan har
fullföljt reglerna i ursprungsstaten.103 Frågan berördes i Oebel-målet104 där Tyskland hade ett
förbud mot att transportera bakelser under nattid.105 Denna regel tillämpades på alla varor,
oavsett härkomst och utgjorde därmed en ”equal-dual rule”. Domen tyder på att regeln inte
omfattades av art 34 FEUF eftersom att den inte begränsade transporten till stora varuhus och
diverse mellanhänder utan enbart till individuella konsumenter. Därmed hindrade regeln inte
handeln mellan medlemsstaterna.106 I andra mål har domstolen kommit fram till att ”equalburden rules” omfattas av art 34 FEUF. I Cinéthéque-målet107 var Frankrike tvungen att
rättfärdiga en regel som tillämpades på såväl inhemska som importerade varor och som inte
hade som syfte att reglera handeln överhuvudtaget.108 Domstolen menade att regeln i fråga
kunde hindra handeln på grund av skillnaderna i medlemsstaterna lagstiftning på området i
fråga.109 Weatherwill menar att Cassis-doktrinen inte skapar några problem och att det därför
inte är nödvändigt att gå närmare in på ”equal-burden rules” och ”dual-burden rules”.110
98
A.a.s.
Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907, punkt 13.
100
A.a.s.
101
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 23.
102
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 22.
103
Craig P and De Búrca G, EU Law, text, cases and materials (Fourth ed), Oxford University Press 2008, sid
681.
104
Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993.
105
Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993, punkt 3.
106
Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993, punkt 20.
107
Förenade mål 60 & 61/84, Cinéthèque SA m.fl. mot Fédération nationale des cinémas français (1985) ECR
2605.
108
Förenade mål 60 & 61/84, Cinéthèque SA m.fl. mot Fédération nationale des cinémas français (1985) ECR
2605, punkt 21 och 22.
109
Förenade mål 60 & 61/84, Cinéthèque SA m.fl. mot Fédération nationale des cinémas français (1985) 2605,
punkt 24. 110
Weatherwill S, Pre-emption, harmonisation and the distribution of competence i Barnard C och Scott J, The
law of the Single European Market: Unpacking the premises (femte uppl), Hart Publishing 2002, sid. 130-149. 99
17 4.2 Beteckningar/benämningar
Vi har nu konstaterat att nationella bestämmelser som rör en produkts sammansättning kan
omfattas av art 34 FEUF. Frågan återstår om samma regel gäller för nationella bestämmelser
som uppställer krav för när en vara kan importeras och saluföras under en särskild beteckning.
Miro-målet111 berörde nederländska krav på alkoholhalten av drycker som salufördes under
beteckningen ”Jenever”. Alla drycker som innehöll mindre än 35 procent alkohol fick alltså
inte saluföras under den beteckningen. 112 Domstolen påpekade att utländska producenter
kommer att få en konkurrensfördel på den nederländska marknaden om kravet på
alkoholhalten inte tillämpades på importerade varor. Detta beror på att det kommer att råda
prisskillnader mellan inhemska och importerade varor som ett resultat av att man har ett
beskattningssystem beroende på dryckernas alkoholhalt.113 Ju högre halt desto högre blir
skatten och därmed ökas priserna på produkten. Finns det således en möjlighet i
Nederländerna för importerade varor med lägre alkoholhalt att saluföras under beteckningen
”Jenever”, kommer de att få en konkurrensfördel jämfört med de inhemska. Även om
domstolen valde att kommentera konkurrensfördelen, var det inte avgörande för rättsfrågan.114
Däremot kom domstolen fram till att det inte var förenligt med den gemensamma marknadens
syfte att låta medlemsstater begränsa en beteckning till enbart en nationell variant av en vara
på bekostnad av andra varianter av varan genom att tvinga dem att använda beteckningar som
var okända för konsumenterna.115 Dock skall medlemsstaterna få möjlighet till att göra det i
den mån särskilda intressen kräver det så som ”Fair Trading”.116 Domstolen ansåg dock inte
att ”Fair Trading” krävde det som den nederländska bestämmelsen uppställde på varor från en
annan medlemsstat, eftersom att de där hade lagligen producerats och saluförts under samma
beteckning och konsumenterna var väl informerade om produktens innehåll.117 En sådan
bestämmelse var därför oförenlig med gemenskapsrätten.118
I ett annat mål fastslog domstolen att det inte var förenligt med art 34 FEUF att ha ett
krav på att beteckningen skulle ha ett visst språk utan att andra språk fick användas.119
4.3 Presentation och förpackning av en produkt
Medlemsstater har även diverse nationella bestämmelser med avseende på en produkts
presentation och förpackning där det uppställs vissa krav för att de skall få importeras och
saluföras.120 I Rau-målet121 uppställde de Belgiska nationella reglerna ett krav på att margarin
enbart fick saluföras i kubikformer för att konsumenterna inte skulle förväxla margarin med
smör. 122 Domstolen fastslog att kravet som tillämpades för inhemska och importerade
111
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731.
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 3.
113
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731), punkt 16.
114
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 26.
115
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 22.
116
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 23.
117
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 25.
118
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731, punkt 27. 119
Mål C-366/98, Brottmål mot Yannick Geffroy och Casino France SNC (2000) ECR I-6579, punkt 25.
120
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010,
sid 96. 121
Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961.
122
Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961, punkt 2.
112
18 produkter var av en sådan natur att det resulterade i att saluföringen av importerade varor
försvårades genom att vissa distributionskanaler var förbjudna. Sådana krav medförde även
extra kostnader då näringsidkarna var tvungna att förpacka margarinet i enlighet med de
nationella bestämmelserna i den medlemsstaten som produkten importerades till. 123
Visserligen syftade sådana bestämmelser till att skydda konsumenterna men de gick utöver
vad som krävdes för att uppnå det syftet och var således oförenliga med gemenskapsrätten.124
I Prantl-målet125 förklarade domstolen att det fanns en bakomliggande orsak till att krav
på en varas förpackning och presentation stred mot gemenskapsrätten. En regel kan omfattas
av art 34 FEUF om den i praktiken leder till att inhemska varor skyddas genom att man följer
sådant som är typiskt för inhemska varor men mindre vanliga för de som är importerade.126 En
exklusiv rätt att använda en viss typ av presentation och förpackning på en vara i en
medlemsstat får inte användas som ett förbud från att motsvarande produkt importeras från en
annan medlemsstat som har liknande presentation och förpackning.127
123
Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961, punkt 13.
Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961, punkt 17 och 20.
125
Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299.
126
Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299, punkt 21.
127
Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299, punkt 28.
124
19 5. Marknadsföringsåtgärder
5.1 Marknadsföringsåtgärder som faller inom art 34 FEUF
Vi har nu berört mål där medlemsstater uppställer diverse krav på produkter och deras
egenskaper. Det finns dock sådana mål som istället reglerar marknadsföringen av varor. Det
går att konstatera att domstolens tillvägagångssätt i dessa mål har varit motstridig vilket har
gett upphov till många diskussioner kring huruvida sådana regler omfattas av art 34 FEUF
eller inte.128 I Oosthoek-målet129 hade Nederländerna en lag som förbjöd att erbjuda varor utan
ersättning inom ramen för en kommersiell verksamhet.130 Företaget Oosthoek erbjöd en bok,
en världsatlas och ett litet uppslagsverk som gåva till alla som prenumererade på deras
uppslagsverk.131 Domstolen förklarade att en lagstiftning som begränsade eller förbjöd vissa
former av reklam kunde begränsa importvolymen eftersom att det påverkade möjligheterna att
avsätta de importerade varorna. 132 Vidare menade domstolen att en näringsidkare som
tvingades anta olika marknadsföringssystem beroende på vilken medlemsstat det rörde sig om
kunde utgöra ett hinder för importen även om regeln tillämpades utan åtskillnad mellan
inhemska och importerade varor.133 Därmed omfattades sådana regler av art 34 FEUF.134
5.2 Marknadsföringsåtgärder som faller utanför art 34 FEUF
Den andra metoden som domstolen tillämpade i mål om marknadsföringsåtgärder belystes i
bland annat Oebel-målet135. Tyskland hade ett förbud mot att transportera och leverera bageri
och konditorivaror på vardagar under nattid.136 Domstolen menade att på grund av det faktum
att förbudet enbart gällde för leverans till enskilda konsumenter och inte till lager eller
mellanled, hindrade regeln inte handeln mellan medlemsstaterna.137 Ett sådant förbud stred
därför inte mot art 34 FEUF.138
Vad gäller saluföringsregler omfattades de inte av art 34 FEUF enligt domstolen i
Blesgen-målet139. Belgien förbjöd försäljning av alkoholhaltiga drycker med en alkoholhalt
högre än 22 procent i offentliga lokaler oberoende av deras härkomst.140 Domstolen ansåg att
en sådan bestämmelse inte begränsade handeln mellan medlemsstater därför att den enbart
rörde försäljning i offentliga lokaler och inte andra former av saluföring.141 Regeln gjorde
ingen åtskillnad som grundades på varornas slag eller vart de kommer ifrån och ansågs
128
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010,
sid 119. 129
Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575.
130
Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, punkt 3.
131
Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, punkt 4.
132
Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, punkt 15.
133
A.a.s.
134
Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, punkt 20.
135
Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993.
136
Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993, punkt 3.
137
Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993, punkt 20.
138
A.a.s.
139
Mål 75/81, Joseph Henri Thomas Blesgen mot Belgiska staten (1982) ECR 1211.
140
Mål 75/81, Joseph Henri Thomas Blesgen mot Belgiska staten (1982) ECR 1211, punkt 5.
141
Mål 75/81, Joseph Henri Thomas Blesgen mot Belgiska staten (1982) ECR 1211, punkt 9.
20 därmed inte ha något samband med import av varor.142 Dock ändrade domstolen sin mening i
Aragonesa-målet 143 där det fastslogs att marknadsföringsåtgärder och saluföringsregler
hämmade importvolymen av varor och därmed utgjorde de åtgärder med motsvarande
verkan.144
5.3 Sunday trading målen
Den mest kontroversiella metoden som domstolen tillämpade i mål om marknadsföringsregler
var den tredje som omfattade de så kallade ”Sunday trading” målen.145 Storbritannien som
såväl många andra medlemsstater hade ett förbjud mot försäljning av varor på söndagar då
butikerna var tvungna att ha stängt.146 Regeln tillämpades på både inhemska och importerade
varor och försäljningen av importerade varor var därför inte svårare än för inhemska.147
Domstolen fastslog att sådana nationella bestämmelser var ett resultat av vissa politiska och
ekonomiska val i den mån de syftade till att försäkra att arbetstider fastslogs på ett sådant sätt
att de överensstämde med vissa nationella och regionala socialkulturella karaktärer i landet.148
Det var upp till medlemsstaterna att reglera sådana intressen och det berörde generellt inte
handeln mellan medlemsstaterna. 149 Med detta ville domstolen fastslå att nationella
bestämmelser som rör öppettider hos återförsäljare kan utgöra ett legitimt syfte.
142
A.a.s.
Förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior SA och Publivía SAE mot
Departamento de Sanidad y Seguridad Social de la Generalitat de Cataluña (1991) ECR I-4151.
144
Förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior SA och Publivía SAE mot
Departamento de Sanidad y Seguridad Social de la Generalitat de Cataluña (1991) ECR I-4151, punkt 10 och 11. 145
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010,
sid 120.
146
Mål C-145/88, Torfaen Borough Council mot B & Q plc (1989) ECR 3851.
147
Mål C-145/88, Torfaen Borough Council mot B & Q plc (1989) ECR 3851, punkt 11.
148
Mål C-145/88, Torfaen Borough Council mot B & Q plc (1989) ECR 3851, punkt 14. 149
A.a.s.
143
21 6. Mål rörande försäljningsformer av produkter
6.1 White, Mortelmans och generaladvokaten Teasuro
På grund av domstolens motstridiga tillvägagångssätt i mål om marknadsföringsåtgärder,
uppstod en del diskussioner kring vad som faktiskt utgjorde en åtgärd med motsvarande
verkan. Detta klargjordes senare av domstolen i det så kallade Keck-målet.150 Vid det här laget
omfattades även sådana regler (se exempelvis Sunday trading-målen) som hade väldigt liten
inverkan på handeln av art 34 FEUF vilket givetvis skapade problem. Snart började
näringsidkare hävda att nästan varje regel som stod i deras väg skulle anses vara en åtgärd
med motsvarande verkan.
Whites förslag till hur man skulle tacklas med art 34 FEUF fick en betydelsefull roll för
den framtida utvecklingen. Han menade att medlemsstater hade börjat tillämpa nationella
regler som uppställde krav på en varas karaktär för att de skulle kunna saluföras, trots att de
lagligen hade producerats i en annan medlemsstat. Detta ledde till att importerade varor
förlorade de fördelar som de annars skulle få som ett resultat av den ekonomiska och rättsliga
miljön i den importerande staten.151 Därmed ansågs sådana åtgärder anses vara oförenliga med
art 34 FEUF.
Mortelman höll till viss del med Whites förslag men menade att förslaget gick för långt.
Han ansåg att förslaget hade alldeles för många kryphål och att teorin uteslöt allt för många
nationella regler från art 34:s FEUF tillämpningsområde.152 Mortelman menade istället att en
åtgärd med motsvarande verkan skulle vara begränsad till två sorters regler som kunde
hänföras till en varas marknadsföring. De regler som var direkt diskriminerande, det vill säga
att medlemsstaterna uppställde olika krav beroende på varornas härkomst skulle hamna inom
art 34 FEUF. Han ansåg också att regler som indirekt diskriminerade varor, bör vara
förbjudna.153
Generaladvokaten Tesauros förslag till avgörandet i Hünermund-målet154 spelade också
en viktig roll för domstolen i Keck-målet.155 Frågan rörde huruvida en nationell bestämmelse
som förbjöd apotekare att från göra reklam utanför deras apotek av icke-medicinska
produkter, var förenlig med art 34 FEUF eller inte. Generaladvokaten påpekade att en sådan
bestämmelse kunde påverka försäljningsvolymen av varorna och därmed producera vissa
effekter på importen av varorna. 156 Dock var frågan om en nationell bestämmelse som
minskade en varas försäljningsvolymen, skulle anses utgöra en åtgärd med motsvarande
verkan. Domstolen hade nämligen ett nytt problem framför sig som inte liknade de i
150
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I6097.
151
White L, In search of the limits to art 30 of the EEC Treaty, Common Market law review 26 (1989), Vol. 17
(1980-2012): 235-280, s. 247.
152
Mortelmans K, Article 30 of the EEC Treaty and legislation relating to market circumstances, time to
consider a new definition, Common Market Law Review 28 (1991): 115-136, s 129.
153
Mortelmans K, Article 30 of the EEC Treaty and legislation relating to market circumstances, time to
consider a new definition, Common Market Law Review 28 (1991): 115-136, s 130.
154
Mål C-292/92, Ruth Hünermund m.fl. mot Landesapothekerkammer Baden-Württemberg (1993) ECR I6787.
155
Barnard C, The substantive law of the EU ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010, sid
123.
156
Mål C-292/92, Förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro föredraget den 27 oktober 1993 ECR I06787, punkt 7.
22 Dassonville eller Cassis de Dijon-målen. Regeln gjorde inte någon åtskillnad mellan
inhemska och importerade varor och dess verkan berodde inte på att medlemsstaterna hade
olika nationella bestämmelser på varornas komposition eller presentation. Generaladvokatens
förslag var att sådana regler som inte berörde en varas komposition utan istället reglerade
försäljningsvillkor så som vem, vart och hur varan skulle säljas, bör inte omfattas av art 34
FEUF. Deras syfte var nämligen inte att reglera handeln mellan medlemsstaterna och deras
konsekvenser resulterade inte till ett försvårande av marknadstillträdet för importerade
varor. 157 Han menade att sådana regler påverkade enbart försäljningsvolymen vilket
visserligen kunde påverka volymen av importen men syftet med Dassonville-definition var
emellertid inte att inkludera sådana regler.158
6.2 Keck-målet
Situationen som förelåg när frågan i Keck-tvisten hänsköts till domstolen var tämligen ganska
speciell. Domstolen hade rört till det i samband med praxisen efter Cassis de Dijon-målet.
Akademiker hade kommit med förslag på gällande rätt och generaladvokaten Tesauros
utlåtande fick mycket uppmärksamhet av domstolen.159 I Keck-målet förklarade domstolen att
då näringsidkare på senare tid i allt större utsträckning hade börjat åberopa art 34 FEUF mot
nästan varje regel som begränsade deras kommersiella frihet, var det nödvändigt att ompröva
och förtydliga sin rättspraxis på området.160
Tvisten som uppstod i Keck-målet var okomplicerad, B. Keck och D. Mithourd stod
åtalade i Frankrike för att ha återförsålt varor i oförändrat skick till ett lägre pris än det
faktiska inköpspriset vilket stod i strid med dåvarande franska bestämmelser.161 Domstolen
fastslog Dassonville-definitionen och påpekade att de franska bestämmelserna inte syftade till
att reglera handeln med varor mellan medlemsstater.162 Domstolens exempel i Keck-målet på
vilka åtgärder som föll under Cassis-doktrinen var sådana som reglerade en produkts
benämning, form, storlek, vikt, sammansättning, utformning, märkning och förpackning.163
Sådana regleringar var alltså oförenliga med art 34 FEUF oavsett om de tillämpades utan
åtskillnad på inhemska och importerade varor. Frågan var om även regleringar av varors
försäljningsformer kunde anses utgöra åtgärder med motsvarande verkan. Domstolen
uttryckte att, i motsats till vad som hittills hade fastslagits, var regler som avsåg vissa
försäljningsformer av varor inte ägnade att hindra handeln mellan medlemsstaterna i den
mening som avsågs i Dassonville-målet, förutsatt att de gällde för samtliga berörda
näringsidkare som bedrev verksamhet inom det nationella territoriet och att de såväl rättsligt
157
Mål C-292/92, Förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro föredraget den 27 oktober 1993 ECR I06787, punkt 25.
158
Mål C-292/92, Förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro föredraget den 27 oktober 1993 ECR I06787, punkt 28.
159
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010,
sid 123.
160
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I6097, punkt 14.
161
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I6097, punkt 2.
162
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I6097, punkt 11 och 12.
163
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I6097, punkt 15.
23 som faktiskt påverkade avsättningen av inhemska varor och varor från andra medlemsstater på
samma sätt. 164 Domstolen menade på att när dessa två kriterier (Keck-kriterierna) var
uppfyllda, kunde tillämpningen av försäljningsreglerna inte hindra eller försvåra varornas
tillträde till marknaden.165
6.3 Tillämpningen av Keck-doktrinen
6.3.1 ”Vissa” försäljningsformer
Vilka åtgärder skall inte falla under Cassis-doktrinen utan istället klassas som
försäljningsformer i den mening som avses i Keck-målet?
I Boerman-målet166 hade Nederländerna regler som uppställde ett max krav på hur länge
butiker fick ha öppet. Frågan var huruvida dessa regler kunde anses utgöra åtgärder med
motsvarande verkan. Domstolen påpekade att reglerna var kopplade till tid och plats när det
kommer till varornas försäljning till konsumenter.167 Domstolen gick sedan vidare till att
utreda om de andra Keck-kriterierna var uppfyllda vilket torde vara ett underförstått uttryck
för att åtgärderna därmed ansågs vara försäljningsregler i den mening som avses i Keckmålet. Det visade sig att reglerna tillämpades på alla näringsidkare utan någon åtskillnad och
de påverkade inte avsättningen av produkterna från andra medlemsstater annorlunda jämfört
med de inhemska produkterna.168 Därmed föll de nationella bestämmelserna utanför art 34
FEUF. Att regler som förbjöd vissa öppettider av butiker ansågs utgöra försäljningsformer,
bekräftades i senare mål.169
Domstolen har även berört mål om villkor för reklam av varor. I Hünermund-målet
hade Tyskland en regel som förbjöd apotekare från att sälja medicinska varor utanför deras
apotek. Domstolen fastslog att bestämmelsen inte hade som avsikt att reglera handeln mellan
medlemsstater och att förbudet inte påverkade rätten för andra näringsidkare än apotekarna att
göra reklam för likadana produkter.170 Visserligen kan en sådan regel påverka importvolymen
därför att den begränsar försäljningsmetoderna av sådana varor men detta innebär inte att
regeln per automatik faller inom art 34 FEUF. I Hünermund-målet var reglerna en typ av
försäljningsform och de tillämpades utan åtskillnad på inhemska och importerade varor
samtidigt som att de påverkade deras avsättning på samma sätt.171 Därmed föll reglerna
utanför art 34 FEUF. I Lerlec-Siplec-målet172 menade domstolen att ett förbud mot att göra
164
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I
6097, punkt 16.
165
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard (1993) ECR I
6097, punkt 17.
166
Mål C-401/92, Brottmål mot Tankstation 't Heukske vof och J. B. E. Boermans (1994) ECR I-2199.
167
Mål C-401/92, Brottmål mot Tankstation 't Heukske vof och J. B. E. Boermans (1994) ECR I-2199, punkt 14.
168
A.a.s.
169
Förenade målen C-69/93 och C-258/93, Punto Casa SpA mot Sindaco del Comune di Capena och Comune di
Capena och Promozioni Polivalenti Venete Soc. coop. arl (PPV) mot Sindaco del Comune di Torri di Quartesolo
och Comune di Torri di Quartesolo och Mål C-418/93, Semeraro Casa Uno Srl mot Sindaco del Comune di
Erbusco (1994) ECR I-2355.
170
Mål C-292/92, Ruth Hünermund m.fl. mot Landesapothekerkammer Baden-Württemberg (1993) ECR I-6787,
punkt 19. 171
Mål C-292/92, Ruth Hünermund m.fl. mot Landesapothekerkammer Baden-Württemberg (1993) ECR I-6787,
punkt 22 och 23.
172
Mål C-412/93, Société d'importation Edouard Leclerc-Siplec mot TF1 Publicité SA och M6 Publicité SA
ECR I-179.
24 reklam för en produkt utgjorde en typ av försäljningsform i den mening som avses i Keckmålet därför att regeln inte hade något med produktens innehåll att göra.173
Tyskland hade även regler där leverans av medicin enbart fick äga rum om två villkor
var uppfyllda vilket resulterade i praktiken till att sjukhus i Tyskland inte kunde ta emot
leverans från apotekare som var etablerade i andra medlemsstater.174 Domstolen fastslog att
bestämmelserna inte avsåg karaktärerna av medicinens innehåll utan enbart villkor för dess
försäljning och kunde därmed anses utgöra en försäljningsform som faller utanför art 34 i den
mån Keck-kriterierna var uppfyllda.175
Vad gäller nationella bestämmelser som fastställer priset på en vara har domstolen
påpekat att sådana regler inte avser produkternas innehåll och karaktärer och syftar enbart till
att reglera villkoren för dess försäljning. 176 Sådana bestämmelser är därför en typ av
försäljningsform som också faller utanför art 34 FEUF.177
Österrike hade ett förbud mot att göra några allmänna tillkännagivande för en stor grupp
av människor vad gäller en varas ursprung om den kom ifrån ett företag som hade gått i
konkurs. 178 Eftersom att regeln handlade om reklamåtgärder som oftast påverkade
försäljningsvolymen, föll de inom Keck-doktrinen.179 Ett förbud mot att sälja vissa läkemedel
via internet är också en typ av försäljningsform.180
Frågan återstår dock vad som händer när det inte är klart om en åtgärd skall anses vara
en försäljningsregel eller krav på en produkts komposition och innehåll. När en bestämmelse
hamnar i en gråzon verkar domstolen föredra att klassa den som en åtgärd med motsvarande
verkan. I Dynamic Medien-målet181 hade Tyskland ett förbud mot försäljning och överlåtelse
per postorder av videogram som inte hade granskats av den berörda myndigheten med
avseende på skydd av minderåriga.182 Generaladvokaten Mengozzi fokuserade sig på kravet
av vart, hur och till vem varan fick säljas vilket alltså utgjorde en typ av försäljningsform.183
Domstolen menade däremot att en bestämmelse utgjorde en säljform i den mening som avses
i Keck, när de resulterade i att saluföringen av varor begränsades till vissa försäljningsställen
och medförde att näringsidkarens kommersiella frihet begränsades utan att avse de
egenskaper som utmärkte de åsyftade varorna.184 Domstolen menade att regeln i fråga inte
förbjöd postorderförsäljning utan krävde istället att de måste granskas. Problematiken låg i att
det kravet uppställdes även om produkten hade genomgått samma kontroll i
173
Mål C-412/93, Société d'importation Edouard Leclerc-Siplec mot TF1 Publicité SA och M6 Publicité SA
ECR I-179, punkt 22.
174
Mål C-141/07, Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland (2008) ECR I-6935, punkt 1.
175
Mål C-141/07, Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland (2008) ECR I-6935, punkt 33. 176
Mål C-531/07, Fachverband der Buch- und Medienwirtschaft mot LIBRO Handelsgesellschaft mbH (2009) 3
CMLR 26, punkt 20.
177
A.a.s.
178
Mål 71/02, Herbert Karner Industrie-Auktionen GmbH mot Troostwijk GmbH (2004) ECR I-3025, punkt 9.
179
Mål 71/02, Herbert Karner Industrie-Auktionen GmbH mot Troostwijk GmbH (2004) ECR I-3025, punkt 38
och 39.
180
Mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband eV mot 0800 DocMorris NV och Jacques Waterval (2003) ECR
I-14887, punkt 69. 181
Mål C-244/06, Dynamic Medien Vertriebs GmbH mot Avides Media AG (2008) ECR I-505.
182
Mål C-244/06, Dynamic Medien Vertriebs GmbH mot Avides Media AG (2008) ECR I-505, punkt 16.
183
Mål C-244/06, Förslag till avgörande av generaladvokat Mengozzi föredraget den 13 september 2007 ECR I00505, punkt 49.
184
Mål C-244/06, Dynamic Medien Vertriebs GmbH mot Avides Media AG (2008) ECR I-505, punkt 31.
25 ursprungsstaten.185 De utgjorde därmed inte en typ av försäljningsform som avses i Keckmålet och föll inom art 34 FEUF.186 Ett annat fall som också torde klassas som gränsfall är
Alfa Vita-målet.187 Rättsfrågan gick ut på om en nationell bestämmelse, där försäljningen av
”Bake off” varor omfattades av samma fodringar som tillämpades på den fullständiga
processen för tillverkningen och saluföringen av traditionella bagerivaror, utgjorde en åtgärd
med motsvarande verkan.188 Grekland menade att en sådan lagstiftning syftade till att reglera
säljformer för bageriprodukter vilket utgjorde försäljningsformer och hamnade således
utanför art 34 FEUF.189 Domstolen fastslog dock att bestämmelsernas syfte var att reglera
villkoren för tillverkningen av bageriprodukter vilket motsvarade deras egenskaper och skulle
därmed inte anses utgöra försäljningsformer i den mening som avses i Keck-målet.190
6.3.2 Påverka avsättningen av inhemska och importerade varor, såväl rättsligt som
faktiskt, på samma sätt (De jure och de facto diskriminering)
De Jure diskriminering skapar inga problem, det föreligger när en nationell
bestämmelse rent formellt diskriminerar importerade varor vilket torde vara ovanligt idag. De
facto diskriminering är däremot vanligt förekommande. Domstolen har erinrat att vad gäller
de facto diskriminering, skall en sådan bedömning aldrig grundas på statistiska upplysningar
därför att sådana uppgifter kan variera från en tid till en annan.191 Doktrinen stödjer ett sådant
tillvägagångssätt.192
De Agostini-målet 193 rörde de svenska nationella bestämmelser som förbjöd vissa
marknadsföringsåtgärder i en tidning för barn 194 , hudvårdsprodukter 195 , respektive
rengöringsmedel 196 . Åtgärderna klassades som försäljningsformer och tillämpades utan
åtskillnad på inhemska och importerade varor (förelåg ingen de jure diskriminering). 197
Domstolen påpekade att vad gäller kravet på att avsättningen av inhemska och importerade
varor skall påverkas lika, såväl rättsligt som faktiskt, kan det inte uteslutas att ett sådant
förbud kommer att ha större verkan på importerade varor från andra medlemsstater (de facto
diskriminering).198 Dessutom var de förbjudna marknadsföringsåtgärderna det enda effektiva
medlet för De Agostini att bryta sig igenom den svenska marknaden eftersom att det inte
185
Mål C-244/06, Dynamic Medien Vertriebs GmbH mot Avides Media AG (2008) ECR I-505, punkt 33.
Mål C-244/06, Dynamic Medien Vertriebs GmbH mot Avides Media AG (2008) ECR I-505, punkt 35.
187
Mål C-159/04, Alfa Vita Vassilopoulos AE (C-158/04) och Carrefour Marinopoulos AE (C-159/04) mot
Elliniko Dimosio och Nomarchiaki Aftodioikisi Ioanninon (2006) ECR I-8135.
188
Mål C-159/04, Alfa Vita Vassilopoulos AE (C-158/04) och Carrefour Marinopoulos AE (C-159/04) mot
Elliniko Dimosio och Nomarchiaki Aftodioikisi Ioanninon (2006) ECR I-8135, punkt 13.
189
Mål C-159/04, Alfa Vita Vassilopoulos AE (C-158/04) och Carrefour Marinopoulos AE (C-159/04) mot
Elliniko Dimosio och Nomarchiaki Aftodioikisi Ioanninon (2006) ECR I-8135, punkt 17.
190 Mål C-159/04, Alfa Vita Vassilopoulos AE (C-158/04) och Carrefour Marinopoulos AE (C-159/04) mot
Elliniko Dimosio och Nomarchiaki Aftodioikisi Ioanninon (2006) ECR I-8135, punkt 18. 191
C-391/92, Europeiska kommissionen mot Republiken Grekland (1995) ECR I-1621, punkt 17.
192
Oliver P, Oliver on Free Movement of Goods in the European union (fifth ed), Hart Publishing 2010, sid 118.
193
Mål C-34/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot De Agostini (Svenska) Förlag AB (C-34/95) och TVShop i Sverige AB (C-35/95 och C-36/95) (1997) ECR I-3843.
194
Mål C-34/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot De Agostini (Svenska) Förlag AB (1997) ECR I-3843.
195
Mål C-35/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot TV Shop i Sverige AB (1997) ECR I-3843.
196
Mål C-35/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot TV Shop i Sverige AB (1997) ECR I-3843. 197
Mål C-34/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot De Agostini (Svenska) Förlag AB (C-34/95) och TVShop i Sverige AB (C-35/95 och C-36/95) (1997) ECR I-3843, punkt 39 och 41.
198
Mål C-34/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot De Agostini (Svenska) Förlag AB (C-34/95) och TVShop i Sverige AB (C-35/95 och C-36/95) (1997) ECR I-3843, punkt 42. 186
26 fanns andra medel att använda sig av för att nå barn och deras föräldrar. 199 Även om
domstolen inte uttryckligen menade på att detta leder till att avsättningen av importerade
varor kommer att påverka importerade varor på ett annorlunda sätt än inhemska som redan är
etablerade och har tillgång till den svenska marknaden, verkar det i vart fall vara
underförstått. Doktrinen stödjer även denna slutsats.200
Heimdenist-målet201 rörde österriska regler som förbjöd bagare från att använda vissa
typer av försäljningsmetoder inom ett visst distrikt om de inte var permanent etablerade där.202
Domstolen menade att sådana bestämmelser inte påverkade inhemska och importerade varor
på samma sätt.203 Dessa bestämmelser tillämpades nämligen även på sådana bagare som var
permanent etablerade i en annan medlemsstat och önskade att sälja deras varor i distriktet i
fråga samtidigt som att lokala näringsidkare redan mötte kravet på permanent etablering.204
Detta resulterade i praktiken till att för att de importerade produkterna skulle få samma
tillgång som inhemska varor till medlemsstatens marknad, var de tvungna att betala extra för
det.205 Generaladvokaten Jacobs höll dock inte med domstolen i denna fråga och menade
istället att de nationella bestämmelserna i fråga inte uppställde villkor för varornas
marknadstillträde samt att det var föga realistiskt att reglerna kunde minska importen.
Försäljning av varorna var fortfarande tillåtet.206 Därmed ansåg han att bestämmelsen inte
stred mot art 34 FEUF.
I DocMorris-målet207 hade näringsidkaren ett apotek i Nederländerna och erbjöd även
försäljning av medicin via internet vilket stred mot nationella bestämmelser. Domstolen
fastslog att bestämmelsen innebar ett större hinder mot apotekare utanför Nederländerna
jämfört med inhemska sådana.208
6.3.3 Kritik mot tillämpningen av Keck-doktrinen
Generaladvokaten Jacobs menar att Keck-målet inte är tillfredställande därför att dess
tillämpning är oklar och missvisande. Generaladvokaten hävdar att målet är beroende av
diskrimineringstestet eftersom att åtgärderna måste såväl rättsligt som faktiskt påverka
avsättningen av en vara för att falla utanför art 34 FEUF. Enligt Jacobs är det ytterst olämpligt
199
Mål C-34/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot De Agostini (Svenska) Förlag AB (C-34/95) och TVShop i Sverige AB (C-35/95 och C-36/95) (1997) ECR I-3843, punkt 43. 200
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press 2010,
sid 133.
201
Mål C-254/98, Schutzverband gegen unlauteren Wettbewerb mot TK-Heimdienst Sass GmbH (2000) ECR I151.
202
Mål C-254/98, Schutzverband gegen unlauteren Wettbewerb mot TK-Heimdienst Sass GmbH (2000) ECR I151, punkt 16.
203
Mål C-254/98, Schutzverband gegen unlauteren Wettbewerb mot TK-Heimdienst Sass GmbH (2000) ECR I151, punkt 25.
204
Mål C-254/98, Schutzverband gegen unlauteren Wettbewerb mot TK-Heimdienst Sass GmbH (2000) ECR I151, punkt 26.
205
A.a.s.
206
Mål C-44/98, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 22 april 1999 ECR I-06269,
punkt 12.
207
Mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband eV mot 0800 DocMorris NV och Jacques Waterval (2003) ECR
I-14887.
208
Mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband eV mot 0800 DocMorris NV och Jacques Waterval (2003) ECR
I-14887, punkt 74.
27 att tillämpa diskrimineringstestet.209 Generaladvokaten påpekade att ett eventuellt hinder inte
kan upphöra att bestå enbart därför att ett likadant hinder påverkar den inhemska handeln.210
Därmed är det faktum att en åtgärd får samma effekt på den inhemska produktion irrelevant
eftersom att den skadliga inverkan på marknaden inom gemenskapen inte mildras på något
sätt.211 Generaladvokaten Jacobs påpekade även att det ter sig onaturligt att en medlemsstat
godtyckligt kan begränsa avsättningen av varor från andra medlemsstater förutsatt att den
ålägger samma restriktion på de inhemska varorna. Han föreslog istället att det avgörande
kriteriet gällande art 34 FEUF bör vara om ”alla de näringsidkare som utövar en laglig
ekonomisk verksamhet inom en medlemsstat har ett fritt tillträde till marknaden inom
gemenskapen såvida det inte finns ett giltigt skäl att neka sådant tillträde”212. Det går således
att konstatera att generaladvokaten Jacobs förespråkade marknadstillträdestestet och inte
diskrimineringstestet. Doktrinen har erkänt generaladvokatens utlåtande som auktorativt.
Dock har förslaget kritiserats för att vara otillfredsställande då Jacobs inte har förklarat hur
marknadstillträdesdoktrinen de facto skall tillämpas.213
209
Mål C-412/93, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 24 november 1994 ECR I00179, punkt 39.
210
A.a.s.
211
Mål C-412/93, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 24 november 1994 ECR I00179, punkt 40.
212
Mål C-412/93, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 24 november 1994 ECR I00179, punkt 41.
213
Oliver P, Oliver on Free Movement of Goods in the European union (fifth ed), Hart Publishing 2010, sid 123.
28 7. Mål rörande användning av produkter
7.1 Art 34 FEUF och mål rörande användningen av produkter
På senare tid har domstolen varit tvungen att handskas med tämligen ganska unika
omständigheter. Det finns sådana nationella bestämmelser som varken uppställer sådana krav
som kan hänföras till Cassis-doktrinen eller sådana som faller inom Keck-doktrinen. De nyare
målen har snarare berört användningen av en produkt och de rättsliga frågorna har varit
huruvida sådana bestämmelser faller inom art 34 FEUF eller inte.
I Kommissionen mot Italien (Trailers)-målet214 förelåg det italienska bestämmelser som
uppställde ett förbud mot att använda mopeder, motorcyklar och andra motorfordon för att dra
släpvagnar. 215 Regeln avsåg därmed ett totalförbud mot användningen av släpvagnar på
motorfordon. Domstolen påminde om att art 34 FEUF återspeglar skyldigheten att iaktta ickediskrimineringsprincipen samt principen om att garantera att gemenskapsvaror får fritt
tillträde till de nationella marknaderna.216 Domstolen påpekade även att det var ostridigt att en
släpvagn har ringa nytta utan ett motorfordon som kan dra den.217 Vidare hade konsumenterna
inte något intresse av att köpa en släpvagn som var speciellt tillverkad för motorcyklar
eftersom att de var medvetna om att det var förbjudet att använda en sådan släpvagn i
samband med motorfordon. På grund av det faktum att regeln kunde avskräcka
konsumenterna från att köpa släpvagnar i Italien, blev det mindre attraktivt att importera
släpvagnar till medlemsstaten.218 Således var det italienska förbjudet oförenligt med art 34
FEUF, i den mån det hindrade marknadstillträdet för släpvagnar som var speciellt tillverkade
för motorcyklar. 219 I samband med att domstolen fastslog att sådana bestämmelser var
oförenliga med gemenskapsrätten, identifierades tre situationer som utgjorde en åtgärd med
motsvarande verkan;
- Åtgärder som har som syfte eller effekt att behandla importerade varor från andra
medlemsstater mindre förmånligt än inhemska varor (diskriminerande bestämmelser)220.
- Vad avser varor som kommer ifrån andra medlemsstater där de lagligen producerats och
saluförts, kan åtgärder falla inom art 34 FEUF om en medlemsstat som dessa varor importeras
till uppställer ytterligare krav på dem. Detta är oavsett om reglerna tillämpas utan åtskillnad
på inhemska och importerade varor (jmf Cassis de Dijon-doktrinen).221
- Alla andra åtgärder som förhindrar varornas marknadstillträde, kan också klassas som en
åtgärd med motsvarande verkan. 222
I Mickelsson-målet223, som är nära besläktad med Trailers-målet, uppställde svensk lag
ett förbud mot att använda vattenskotrar utanför de allmänna farleder och på vattenområden
214
Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519.
Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519, punkt 1.
216
Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519, punkt 34.
217
Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519, punkt 49.
218
Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519, punkt 49 och 56.
219
Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519, punkt 58.
220
Barnard C, The substantive law of the EU, ”The Four Freedoms” (third ed), Oxford University Press, sid 104.
221
A.a.s.
222
A.a.s.
223
Mål C-142/05, Åklagaren mot Percy Mickelsson och Joakim Roos (2009) All ER (EC) 842.
215
29 där länsstyrelsen hade meddelat att vattenskoteranvändning var tillåtet.224 Således rörde det
sig snarare om en inskränkning i användningen av vattenskotrar än ett totalförbud vilket var
fallet i Trailers-målet. Domstolen menade på att även om regeln som förbjöd användning av
vattenskotrar inom vissa områden, inte resulterade i att varor från andra medlemsstater
behandlades mindre förmånligt, kunde en begränsning av dess användning i en medlemsstat,
"beroende på den aktuella begränsningens räckvidd" 225 , ha en avsevärd inverkan på
konsumenternas beteende. Detta kunde i sin tur påverka varans tillträde till marknaden.226 När
nationella bestämmelserna som förbjuder användningen av vattenskotrar på vissa
vattenområden/farleder, resulterar i att användarna hindras att bruka varorna på avsevärt sätt,
utgör dem ett hinder för deras marknadstillträde vilket strider mot art 34 FEUF.227
Domstolens resonemang i mål om användningen av varor torde kunna härledas från
generaladvokaten Bots utlåtande. Bot menar att det är olämpligt att tillämpa Keck-doktrinen
på åtgärder som reglerar en varas användning.228 Att göra en åtskillnad mellan olika typer av
åtgärder kan ge upphov till tolkningsproblem när en sådan distinktion inte de facto är möjlig
att göra.229 Vidare menar generaladvokaten Bot att en sådan distinktion har resulterat i att den
fria rörligheten för varor behandlas annorlunda än de andra friheterna vilket torde strida mot
syftet med den inre marknaden.230Bot anser att istället skall marknadstillträdestestet, det vill
säga huruvida den nationella bestämmelsen innebär att varans marknadstillträde försvåras
eller inte vara den avgörande faktorn.231
Slutsatsen torde vara att bestämmelser som förbjuder en varas användning och således
förhindrar marknadstillträdet, är oförenliga med art 34 FEUF. Regler som begränsar en varas
användning och påverkar dess marknadstillträde, faller också inom art 34 FEUF.
7.2 Art 34 FEUF och alternativt synsätt vad gäller mål rörande användningen av
produkter
Ett alternativt synsätt till art 34 FEUF gällande bestämmelser som reglerar användningen av
produkter kan belysas med generaladvokaten Kokotts yttrande i Mickelsson målet. Kokott
påpekade att visserligen hade den svenska regeln en potentiell inverkan på
försäljningsvolymen för vattenskotrar men det var inte tillräckligt för att omfattas av art 34
FEUF.232 Kokott anser att istället bör Keck-doktrinen tillämpas i mål om användningen av
varor. Detta innebär att om sådana bestämmelser uppfyller Keck-kriterierna, skall de inte
224
Mål C-142/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 14 december 2006 ECR I04273, punkt 2.
225
Mål C-142/05, Åklagaren mot Percy Mickelsson och Joakim Roos (2009) All ER (EC) 842, punkt 26.
226
A.a.s.
227
Mål C-142/05, Åklagaren mot Percy Mickelsson och Joakim Roos (2009) All ER (EC) 842, punkt 28.
228
Mål C-110/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Bot föredraget den 8 juli 2008 ECR I-00519, punkt
77 och 78.
229
Mål C-110/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Bot föredraget den 8 juli 2008 ECR I-00519, punkt
79 och 81.
230
Mål C-110/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Bot föredraget den 8 juli 2008 ECR I-00519, punkt
82.
231
Mål C-110/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Bot föredraget den 8 juli 2008 ECR I-00519, punkt
104.
232
Mål C142/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 14 december 2006 ECR I04273, punkt 41 och 43.
30 omfattas av art 34 FEUF.233 Enligt Kokott bör reglerna om försäljningsformer tillämpas
analogt på bestämmelser som berör användningen av varor. Generaladvokaten menar att
regler om en varas försäljningsformer och dess användning har en jämförbar påverkan på
handeln både till sin art och intensitet. 234 Den jämförbara påverkan beror på att både
försäljningsformer och användningsformer påverkar försäljningen av en vara indirekt via
konsumenten.235 Kokott hävdar också att dessa åtgärder inte avser att reglera handeln mellan
medlemsstater.236 Det ter sig därför naturligt att de inte skall omfattas av art 34 FEUF.
Utifrån vad som ovan anförts är slutsatsen att generaladvokaten Kokott inte föredrar att
göra en åtskillnad på försäljningsåtgärder och regler som rör en varas användningsområde
vilket generaladvokaten Bot och domstolen inte håller med om.
233
Mål C142/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 14 december 2006 ECR I04273, punkt 47.
234
Mål C142/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 14 december 2006 ECR I04273, punkt 52.
235
Mål C142/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 14 december 2006 ECR I04273, punkt 53.
236
Mål C142/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 14 december 2006 ECR I04273, punkt 54.
31 8. Analys
8.1 Åtgärder med motsvarande verkan
Hittills går det att konstatera att art 34 FEUF har sin utgångspunkt från Dassonvilledefinitionen, Cassis och Keck-doktrinen samt Trailers-målet. Föreligger det en nationell
åtgärd som reglerar en varas försäljningsform som således faller inom Keck-doktrinen,
kommer art 34 FEUF inte att tillämpas (se vidare kap 6).
Är regeln däremot diskriminerande gentemot importerade produkter jämfört med
inhemska varor, innebär det att åtgärden har en motsvarande verkan som en kvantitativ
importrestriktion (se vidare kap 3).
Rör det sig däremot om en regel som faller inom Cassis-doktrinen därför att den
reglerar en varas egenskaper, skall art 34 FEUF tillämpas oavsett om regeln är
diskriminerande eller inte. Medlemsstater kan rättfärdiga sådana regler genom att åberopa
tvingande hänsyn (se vidare kap 4).
Senare praxis har även visat på att art 34 FEUF kan tillämpas i mål som berör en varas
användning om åtgärden förhindrar eller försvårar varans tillträde till en annan medlemsstats
marknad (se vidare kap 7).
Frågan återstår dock vilka rättsliga problem som föreligger i samband med ett sådant
tillvägagångssätt för art 34 FEUF. Hur fastställs ett potentiellt handelshinder i enlighet med
Dassonville-definitionen? Är det lämpligt att göra en uppdelning mellan olika typer av
åtgärder i bedömningen av huruvida art 34 FEUF är tillämplig eller inte? Skall
diskrimineringstestet eller marknadstillträdestestet tillämpas i förhållande till art 34 FEUF?
Dessa frågor skall belysas i följande kapitel.
8.2 Potentiellt handelshinder- avlägsenhetskriteriet och/eller de minimis-regel?
8.2.1 Avlägsenhetskriteriet
Som ovan anförts i kap 3.2.4.2, omfattar Dassonville-definitionen potentiella handelshinder
som alltså kan utgöra en åtgärd med motsvarande verkan. När det kommer till faktiska
handelshinder finns det oftast statistiska uppgifter som visar åtgärdens effekt på importen.
Vad gäller potentiella handelshinder finns det inte sådana uppgifter då hindret är potentiellt
och har således inte uppstått. I kap 3.2.4.2 konstaterades det även att art 34 FEUF inte
omfattas av potentiella hinder som är för avlägsna. Därmed verkar det potentiella
handelshindret i någon mån vara beroende av avlägsenhetskriteriet. Frågan återstår dock vart
gränsen kan dras för när ett potentiellt handelshinder faktiskt föreligger och när ett sådant
hinder är för avlägset för att omfattas av art 34 FEUF. Detta torde vara något som måste
bedömas från fall till fall beroende på de särskilda omständigheterna som föreligger i ett mål
då domstolen misslyckats med att utveckla ett objektivt kriterium. Avsaknaden av ett
objektivt kriterium ger upphov till rättsosäkerhet då det är svårt att dra gränsen för art 34:s
FEUF omfattning. Dock är det inte lämpligt att utveckla ett sådant kriterium därför att
huruvida ett potentiellt handelshinder är för avlägset eller inte beror på en rad olika
omständigheter i det enskilda fallet. Skulle en medlemsstat totalförbjuda reklam av en produkt
torde det potentiella handelshindret inte vara alltför indirekt och slumpmässigt. Avser
förbudet enbart sådana marknadsföringsåtgärder som exempelvis broschyrer, är utgången
32 annorlunda. Om broschyrerna var det enda sättet för företaget att tränga sig igenom
marknaden, torde hindret inte vara för avlägset. Med andra ord är det svårt att utveckla ett
objektivt kriterium för avlägsenhetstestet.
Jacobs och Weatherwill hävdar att avlägsenhetskriteriet egentligen är en de minimisregel. Argumentet torde ha sin grund i att ju större restriktiv inverkan (i form av omfattning)
en åtgärd har desto mindre avlägset är hindret för handeln och därmed är den potentiella
risken större. Således antas avlägsenhetskriteriet vara uppfyllt när de minimis-regeln är
tillämplig därför att en åtgärd kan omöjligt uppnå tröskeln för den restriktiva verkan om dess
verkan är för osäker eller indirek. Låt säga att medlemsstat A har en regel som förbjuder
utdelning av broschyrer i förhållande till produkt X. Medlemsstat B avser att exportera
produkt X till medlemsstat A. Domstolen kan i sådana fall konstatera att det potentiella
handelshindret är för indirekt och osäkert för att omfattas av art 34 FEUF därför att produkt
X:s möjligheter till att marknadsföras kan ske genom att andra tillåtna åtgärder vidtas. Med
andra ord kommer förbudet inte att påverka produktens försäljning. En tillämpning av de
minimis-regeln torde leda till slutsatsen att omfattningen av den restriktiva verkan är för liten
därför att dess effekt är för avlägset för att påverka importen av produkt X i någon avsevärd
mening. Dock bortser en sådan ståndpunkt från det faktum att ett handelshinder kan per se
vara direkt och säkert trots att det rör sig om en åtgärd vars restriktiva effekt är liten.
Avlägsenhetskriteriet är snarare en fråga om att den restriktiva effekten är för indirekt och
avlägsen för att omfattas av art 34 FEUF vid tidpunkten då ett mål skall avgöras av
domstolen. De minimis-regeln berör däremot omfattningen av den restriktiva verkan och
därmed huruvida en åtgärd som inte påverkar samhandeln i någon avsevärd mening skall
omfattas av art 34 FEUF eller inte. Frågan torde vara kopplad till medlemsstaterna suveränitet
och deras rätt att reglera handeln inom deras territorium. Doktrinen menar på att
avlägsenhetskriteriet handlar om effektens intensitet. Ett sådant synsätt kan även vara
vilseledande därför att det snarare är kopplat till omfattningen av en åtgärd och således till de
minimis-regeln än avlägsenhetskriteriet.
Doktrinen och generaladvokaten La Pergola menar att avlägsenhetskriteriet är kopplat
till kausalitet, det vill säga om det finns ett orsakssamband mellan den vidtagna åtgärden och
den restriktiva inverkan på importen. Generaladvokaten förnekar tillämpningen av en de
minimis-regel i samband med art 34 FEUF. BSAF-målet stödjer en sådan slutsats där
domstolen erinrade om att den restriktiva effekten på samhandeln berodde mer på
oförutsägbara orsaker som egentligen inte hade någon koppling till åtgärden.
Kausalitetskriteriet i samband med avlägsenhetskriteriet är bättre lämpad för art 34 FEUF än
de minimis regeln. Visserligen innebär tillämpningen av kausalitetskriteriet att det potentiella
handelshindret till en viss del måste fastställs genom ett objektivt kriterium vilket kan skapa
problem. Dock är bedömningen fortfarande beroende av en rad olika subjektiva kriterier. När
det har konstaterats att ett potentiellt handelshinder föreligger genom att beakta exempelvis
vilka möjligheter varan har till ett marknadstillträde, är det nödvändigt att gå vidare till den
objektiva aspekten av kausalitetskriteriet. En sådan lösning är dessutom bättre därför att
många gånger kan det föreligga en viss påverkan på den gemensamma handeln som de facto
inte har någon koppling till åtgärden. Samhandeln kan påverkas av de rådande
konkurrensförhållanden eller de ekonomiska förutsättningarna på marknaderna. I sådana fall
innebär kausalitetskriteriet att domstolen måste se över huruvida ett orsakssamband föreligger
33 eller inte. Ett sådant test är ytterst nödvändigt därför att åtgärder som egentligen inte ger
upphov till ett handelshinder skall inte omfattas av art 34 FEUF. Däremot är
kausalitetskriteriet långt ifrån oproblematiskt. Ibland kan det vara svårt att bedöma vad den
restriktiva verkan rent faktiskt beror på. På ytan kan det verka som att en åtgärd leder till att
ett handelshinder uppstår men det kan ligga många andra bakomliggande orsaker till hindret i
fråga. Även om en sådan bedömning är beroende av djupgående ekonomiska analyser som är
svåra att fastställa, kan problemet lösas genom att de nationella domstolarna hänskjuter
tillräcklig information som domstolen behöver för att genomföra en sådan bedömning.
Sammanfattningsvis innebär detta således att avlägsenhetskriteriet i sig handlar om hur
osäkert ett handelshinder är, de minimis-regeln handlar om omfattningen av den restriktiva
verkan och kausalitet berör frågan om orsakssamband. Avlägsenhetstestet är beroende av
kausalitetskriteriet där det inte enbart räcker med att det potentiella handelshindret är säkert
och direkt, utan det skall dessutom finnas ett orsakssamband mellan den restriktiva effekten
på importen och åtgärden i fråga.
8.2.2 De minimis-regel
Även om domstolen vagt indikerat på att en de minimis-regel skall tillämpas, talar rättspraxis
emot en sådan slutsats. Doktrinen utgår dessutom från att en de minimis-regel inte tillämpas i
samband med art 34 FEUF. Därmed torde slutsatsen vara att art 34 FEUF inte omfattas av
någon de minimis-regel.
I kap 3.2.4.2 konstaterades det även att generaladvokaten Jacobs föredrog att en de
minimis-regel tillämpas. Han menar på att bedömningen av art 34 FEUF skall vara beroende
av om det finns en betydande restriktion vad gäller varans tillträde till marknaden i fråga.
Även om Jacobs förslag medför vissa praktiska problem, finns det vissa fördelar med en
sådan tillämpning. De minimis-regeln skulle uppfylla en viktig funktion i samband med
problematiken som kan uppstå som ett resultat av att det finns en uppdelning mellan olika
typer av åtgärder (se nedan kap 8.3). När det föreligger gränsfall och det blir svårt att avgöra
om en regel skall hamna under Keck eller Cassis-doktrinen, kan istället de minimis-regeln
tillämpas. Den avgörande faktorn blir således i vilken mån en åtgärd hindrar en varas tillträde
till marknaden där den restriktiva verkan måste uppnå en viss tröskel för att omfattas av art 34
FEUF. Dessutom torde en sådan regel lösa problematiken som uppstod i samband med att
medlemsstaterna kritiserade domstolen efter Dassonville-målet för att tillämpa art 34 FEUF i
alltför stor omfattning. Resultatet av regeln innebär nämligen att en hel del åtgärder faller
utanför art 34 FEUF, något som de annars inte hade gjort.
De minimis-regeln medför dock alltför många praktiska problem för att överhuvudtaget
kunna tillämpas på ett rättssäkert sätt. Som ovan nämnt i kap 8.2.1 är ett sådant test beroende
av statistiska uppgifter. Bedömningar som grundar sig på sådana typer av uppgifter har varit
svårhanterliga för domstolen. Vidare har domstolen klargjort att en de minimis-regel inte skall
tillämpas i samband med art 34 FEUF och att göra det nu innebär att det skulle ändra tidigare
praxis. Dessutom torde det vara svårt att utveckla ett objektiv kriterium för när en åtgärds
restriktiva effekt skall anses vara för liten för att de minimis-regeln skall vara uppfylld. Hur
och när kan man veta att ett handelshinder är för litet och på vilka grunder skall tröskeln för
regeln fastställas? Skall det vara samma tröskel för olika typer av åtgärder och både för
diskriminerande och icke-diskriminerande regler? Dessutom rör det sig om ett potentiellt och
34 inte ett faktiskt handelshinder, vilket kommer att kräva ett hypotetiskt ställningsantagande om
handelshindrets effekt. Att dessutom bevisa i vilken omfattning de hypotetiska effekterna som
ett potentiellt handelshinder medför, torde vara nästintill omöjligt.
Det är dessutom inte förenligt med den inre marknadens syfte att tillämpa en sådan
regel. Idén är att alla handelshinder skall elimineras så att det råder fri handel inom union. Att
låta mindre betydande handelshinder vara förenliga med gemenskapsrätten kan leda till syftet
med upprättandet av den inre marknaden aldrig nås. Domstolen har även förklarat att den inre
marknaden och dess friheter har en fundamental plats inom unionen. Det torde innebära att
målet med att eliminera alla handelshinder prioriteras högt och har en särskild viktig roll inom
unionen. Tillämpningen av de minimis-regeln kommer att leda till att friheterna förlorar deras
säregna och fundamentala karaktär inom unionen därför att mindre betydande handelshinder
är tillåtna. Domstolen har fastslagit att även art 101 FEUF har en fundamental karaktär inom
unionen. Trots detta tillämpas en de minimis-regel i samband med konkurrensreglerna.
Däremot har art 101 FEUF ett annat syfte än art 34 FEUF och det rör sig om helt andra
åtgärder där även privata åtgärder omfattas av konkurrensreglerna. Förbudet mot åtgärder
med motsvarande verkan som kvantitativa importrestriktioner inkluderar enbart statliga
åtgärder. Således är det inte lämpligt att göra en jämförelse mellan tillämpningen av en de
minimis-regel gällande art 101 FEUF med art 34 FEUF.
8.3 Problematiken som kan uppstå i samband med uppdelningen av olika typer
av åtgärder i Cassis, Keck och Trailer-sdoktrinen
Idén med Cassis-doktrinen torde vara att varor skall kunna exporteras som de är så länge de
uppfyller produktkraven i ursprungsstaten. Genom en sådan regel behöver importörerna inte
ändra på produkternas utseende och egenskaper beroende på vilken medlemsstat varorna skall
exporteras till. När domstolen sedan fastslog domen i Keck-målet var tanken att när varorna
väl har tillträde till marknaden i den importerade staten, skall de kunna underställas regler
som berör en varas försäljningsformer utan att det strider mot art 34 FEUF. Sedan utvecklades
Trailers-målet där domstolen indikerar gällande åtgärder som berör användningen av varor,
kan detta förhindra deras tillträde till marknaden vilket inte är förenligt med art 34 FEUF.
Slutsatsen är därmed att domstolen har valt att göra en uppdelning mellan olika typer av
åtgärder och frågan är vilka problem som kan uppstå i samband med ett sådant tillvägaggsätt.
Generaladvokaten Bot är väldigt skeptisk till en sådan uppdelning därför att det råder en
oklar skiljelinje mellan vilka åtgärder som skall falla inom Cassis-doktrinen och vad som
faller under Keck-doktrinen (se ovan kap 7.2). Hans skeptiska inställning torde kunna
härledas från det faktum att det inte finns någon definition av vad som menas med ”vissa
försäljningsformer”. Detta har resulterat i att när en nationell bestämmelse exempelvis
uppställer ett förbud mot att produkt X får marknadsföras utan att det framgår på
förpackningen att den innehåller 10 procent extra socker (se ovan kap 6.4.1), råder det
osäkerhet om regeln skall anses utgöra en försäljningsåtgärd eller ett produktkrav. En sådan
uppdelning lämpar sig därför inte bra i förhållande till den nationella bestämmelsen.
Visserligen ligger det mycket i Bots påpekande som bör tas i beaktande men problematiken
som han identifierar kan lösas genom en tillämpning av marknadstillträdestestet vid gränsfall
av olika typer av åtgärder. En sådan tillämpning innebär att gränsfall enbart kan fastställas
från fall till fall beroende på de enskilda omständigheterna i målet. I detta fall är det
35 avgörande om förbudet mot reklam av produkt X kan anses förhindra eller försvåra
produktens tillträde till marknad. Eftersom att det rör sig om ett förbud mot reklam och
således en försäljningsåtgärd kommer regeln innebära att importvolymen av produkt X
minskas. Detta är alltså inte tillräckligt för att åtgärden skall omfattas av art 34 FEUF. Då det
också uppställs ett krav på produktens egenskap kommer detta leda till att importören inte
kommer ha en möjlighet att marknadsföra sin vara förrän han ändrar på varans egenskaper.
Detta medför extra kostnader. Kostnaderna resulterar i att importören får svårare att tillträda
marknaden och således omfattas regeln av art 34 FEUF. Vid dessa gränsfall torde frågan om
vad för typ av åtgärd regeln avser vara mindre relevant därför att den befinner sig i en gråzon.
Problematiken som Bot identifierar torde dessutom tillhöra undantagsfallen då domstolen i de
flesta målen enkelt kan urskilja om det rör sig om en försäljningsåtgärd, produktkrav eller
användning av en vara.
Bot menar vidare på att tillämpningen av Keck-doktrinen och således uppdelningen av
olika typer av åtgärder kommer att resultera i en oenhetlig tillämpning av friheterna därför att
Keck-kriterierna enbart är lämpade för varor. Avsaknaden av en enhetlig tillämpning av
friheterna strider mot syftet med den inre marknaden därför de snarare skall ses i bakgrund
mot varandra och inte separat. Däremot utgör den fria rörligheten en fundamental princip och
är således en central beståndsdel i upprättandet av den inre marknaden. Tillämpningen av art
34 FEUF kommer därför att vara annorlunda jämfört med de andra friheterna. Att åtgärder
med motsvarande verkan skall likställas med de andra rörligheterna skulle eventuellt leda till
att art 34 FEUF förlorar sin starka och säregna karaktär inom unionen.
Generaladvokaten Jacobs är också skeptisk till en uppdelning av olika typer av åtgärder
därför att han anser att de olika restriktionerna av åtgärderna på handeln tillhör samma nivå.
Han menar att försäljningsåtgärder är precis som mål rörande produktkrav, handelshindrande.
Om man uppställer ett krav på att en vara enbart får säljas i en butik istället för 50 kommer
detta att motsvara ett totalförbud mot importen av sådana varor. Dock har domstolen valt att
göra en sådan uppdelning därför att dessa åtgärder inte har samma inverkan på handeln
mellan medlemsstater. Försäljningsåtgärder påverkar alltid enbart importvolymen i en sådan
liten omfattning att ett handelshinder inte kan anses föreligga samtidigt som att krav på
produkternas egenskaper innebär en dubbelbörda för importörerna. Dubbelbördan innebär
merkostnader vilket kommer att leda till att importen av varan inte alls kommer att äga rum.
Dessutom har de olika åtgärderna sina säregna egenskaper och det ter sig därför naturligt att
en nationell bestämmelse kommer att ha annorlunda effekt på handeln beroende på om det rör
sig om försäljningsåtgärder eller produktkrav.
Sedan kan det även riktas kritik mot ett sådant påstående att statiska åtgärder, det vill
säga de som avses i Keck-målet aldrig kan påverka samhandeln på så att art 34 FEUF blir
tillämpbar medan dynamiska åtgärder alltid leder till ett handelshinder oberoende av om de är
diskriminerande eller inte. Det som snarare krävs är att varje enskild åtgärd skall ses mot
bakgrund av hur den tillämpas och hur den verkar i praktiken med beaktande av de enskilda
omständigheterna i målet. En regel som förbjuder produkt X från att överhuvudtaget
marknadsföras kommer förmodligen inte att ha samma effekt som ett förbud mot att produkt
X inte får marknadsföras genom utdelning av broschyrer. Detta kan även belysas i samband
med domstolens rättspraxis. I Oosthoek-målet (se kap 5.2) erinrade domstolen om att ett
förbud mot reklam kunde innebära ett seriöst hot gentemot marknadsintegration därför att de
36 var ett hot mot importerade varornas marknadstillträde. Sådana åtgärder i samband med
Keck- målet ansågs däremot inte vara handelshindrande. Dock innebär inte uppdelningen att
åtgärder som exempelvis avser försäljningsformer per se faller utanför art 34 FEUF utan de
måste genomgå ytterligare kriterier. Samma sak kan göras gällande för regler om
användningen av varor där marknadstillträdestestet måste tillämpas för att åtgärden skall
omfattas av art 34 FEUF.
Givetvis går det inte att förneka att en sådan uppdelning medför rättsliga problem,
speciellt i mål där det föreligger en nationell regel som berör både en varas försäljningsform
och samtidigt uppställer produktkrav. Eliminerandet av uppdelningen kan dock ge upphov till
ännu större problem. Domstolen har i många år försökt upprätta en enhetlig praxis gällande
begreppet åtgärd med motsvarande verkan och på senare tid lyckats utveckla en tydlig
tolkning. Eliminerandet av en sådan uppdelning skulle innebära att domstolen hamnar på noll
igen vad gäller utvecklingen av art 34 FEUF. Det skulle också innebära att enbart
Dassonville- definitionen återstår och det i sig skapar givetvis problem. En konsekvens av
målet var att näringsidkare började åberopa nästan varenda nationell regel som ett hinder för
handeln mellan medlemsstaterna. Begreppet åtgärd med motsvarande verkan omfattade allt
för många nationella bestämmelser. Ett sådant tillvägagångssätt torde inskränka mot
medlemsstaternas suveräna rätt att bestämma deras interna politik. Det skulle för övrigt
innebära en arbetsbelastning för EU-domstolen och kräva enormt mycket resurser. Dessutom
är det berättigat och nödvändigt att i förväg utveckla presumtioner för vilka verkningar olika
kategorier av åtgärder har på marknaden då det underlättar för diverse aktörer som skall
tillämpa regeln i fråga. Även om det inte går att utveckla en klar distinktion mellan olika
åtgärder, kan det lösas genom att en ”från fall till fall” bedömning genomförs vid gränsfall.
Domstolen har kanske en avsikt med att inte definiera ”vissa försäljningsåtgärder”. I Keckmålet exemplifierade domstolen vilka åtgärder som faller inom Cassis-doktrinen. Detta torde
bero på att mål som rör produktkrav kan alltid per se anses vara handelshindrande. Samma
sak kan inte göras gällande med avseende på försäljningsåtgärder därför att en regel som
förbjuder all sorts reklam av produkt X har inte samma effekt som ett förbud mot enbart TVreklam av produkten. En sådan lösning låter därför bättre än att utveckla en strikt distinktion.
8.4 Marknadstillträdestestet och diskrimineringstestet i förhållande till art 34
8.4.1 En tillämpning av marknadstillträdestestet och/eller diskrimineringstestet?
Grundläggande strävanden med den fria rörligheten av varor har varit att undanröja
diskriminerande åtgärder mot utländska varor (se ex kap 3). Därmed har det så kallade
diskrimineringstestet237 spelat en avsevärd roll i förhållande till art 34 FUF. Dock har senare
praxis så som Keck, Trailers och Mickelsson-målet visat på att diskrimineringstestet inte är
den enda avgörande faktor utan lika viktigt är i många fall den faktiska möjligheten att på
likartade villkor få tillträde till inhemska marknader. Således har marknadstillträdestestet fått
en viktig roll. Frågan återstår dock vilket test som de facto skall tillämpas, vad detta innebär
för art 34 FEUF och vilka rättsliga problem som kan uppstå i samband med ett sådant
förfarande.
237
Går ut på att undersöka huruvida en nationell bestämmelse behandlar utländska varor mindre förmånligt än
inhemska.
37 I Keck-målet erinrade domstolen i paragraf 16 om att försäljningsåtgärder faller utanför
art 34 FEUF i den mån de tillämpas på alla näringsidkare inom medlemsstaten och att de
såväl rättsligt som faktiskt påverkar avsättningen av importerade och inhemska varor på
samma sätt. Således gav domstolen uttryck för att även i mål rörande försäljningsåtgärder är
det relevant att genomföra diskrimineringstestet och detta torde ha sin grund i att
diskriminerande åtgärder aldrig kan falla utanför art 34 FEUF oberoende av vilken typ av
åtgärd det rör sig om. Utifrån denna aspekt av Keck-målet verkar det som att
diskrimineringstestet fortfarande är en avgörande faktor för tillämpningen av art 34 FEUF.
Däremot fastslog domstolen i paragraf 17 att när kriterierna i paragraf 16 var uppfyllda,
hindrade åtgärderna inte varornas marknadstillträde. Detta var en indikation på att även
marknadstillträdestestet spelade en viktig roll vid frågan om huruvida en nationell
bestämmelse stred mot art 34 FEUF eller inte. Frågan återstår dock på vilket sätt paragraf 16
och 17 håller sig till varandra. Innebär detta att paragraf 16 är exlusiv i förhållande till art 34
FEUF och att när de kriterierna är uppfyllda kommer regeln per se inte att omfattas av art 34
FEUF? Eller är den korrekta slutsatsen snarare att paragraf 16 och 17 är kumulativa i
förhållande till varandra där paragraf 17 är ytterligare en förutsättning för att regeln inte skall
omfattas av art 34 FEUF? Fast rättspraxis indikerar på den senare lösningen och därmed att
båda testerna spelar en viktig roll vid bedömningen av huruvida en nationell bestämmelse
strider mot art 34 FEUF eller inte. Denna slutsats har sitt stöd i bland annat Trailers-målet.
Där erinrade domstolen om att enligt fast rättspraxis, återspeglar skyldigheten att iaktta ickediskrimineringsprincipen samt principen om att garantera att gemenskapsvaror får fritt
tillträde till de nationella marknaderna (se ovan kap 7.2). Det indikerar på att både
diskrimineringstestet och marknadstillträdestestet skall tillämpas. Den andra faktorn som talar
för en sådan tillämpning är att domstolen identifierade både diskriminerande åtgärder och
sådana som förhindrade en varas tillträde till marknaden som åtgärder med motsvarande
verkan (se ovan kap 7.2).
Ett argument emot tillämpningen av båda testen kan belysas med Mickelsson-målet där
domstolens inte någon större tyngdvikt på om åtgärderna var diskriminerande eller inte.
Avgörande var varornas möjlighet till marknadstillträde. Dock rörde det sig inte om en
bestämmelse som behandlade importerade varor mindre förmånligt och det ter sig därför
naturligt att domstolen inte av den anledningen behöver gå närmare in på
diskrimineringsfrågan. Den renodlade tillämpningen av marknadstillträdestestet i Mickelssonmålet berodde alltså inte på att diskrimineringstest per se var irrelevant för art 34, utan snarare
på att de enskilda omständigheterna som förelåg i målet inte berörde frågor som var relevanta
för diskrimineringstestet.
Ett annat synsätt skulle kunna vara att marknadstillträdestestet enbart skall tillämpas i
förhållande till mål rörande en varas användning. I Trailers-målet som rörde användning av
varor stred reglerna mot art 34 FEUF därför att marknadstillträdet hade försvårats. En sådan
slutsats skulle kunna innebära att Trailers-målet ändrade tidigare praxis. Något som däremot
talar emot en sådan utgångspunkt är att domstolen i mål efter Trailers fallet valt att gå tillbaka
till det tillvägagångssätt som förelåg före Trailers-målet vilket även doktrinen ger stöd för.
Det torde således vara för tidigt att konstatera att Trailers-målet innebär att äldre praxis har
ändrats. Något annat som talar emot att marknadstillträdestestet enbart skall tillämpas i
förhållande till mål om användningen av varor är Heimdienst-målet (se ovan kap 6.4.2). Där
38 erinrade domstolen om att nationella bestämmelser som hindrade ambulerande försäljning
utgjorde ett större hinder för produkter från andra medlemsstater att tillträda marknaden.
Således tillämpades marknadstillträdestestet även på regler som klassas som
försäljningsåtgärder.
8.4.2 Problematiken med marknadstillträdestestet och diskrimineringstestet
Det faktum att domstolen tillämpar marknadstillträdestestet i förhållande till art 34 FEUF är
långt ifrån oproblematiskt. I samband med praxisen efter Dassonville-målet kritiserades
domstolen för att art 34 FEUF omfattade alltför många nationella bestämmelser. Syftet med
Keck-målet var att lösa det problemet och att lösa konflikten mellan å ena sidan domstolens
grundläggande mål om att art 34 FEUF skall skydda mot ekonomiska protektionistiska
åtgärder och å andra sidan medlemsstaternas interna politik. Rättspraxisen i samband med
bland annat Keck, Trailers och Mickelsson-målen visar på att åtgärder måste uppfylla
ytterligare ett kriterium för att inte omfattas av art 34 FEUF. Detta resulterar i att samma
problem uppstår som Keck-målet försökte att lösa. Nu måste alltså nationella bestämmelser
vara icke-diskriminerande och de får dessutom inte försvåra eller förhindra
marknadstillträdet. Art 34 FEUF omfattar således fler nationella bestämmelser. Ett sådant
förfarande leder också till att art 34 FEUF omfattas av sådana åtgärder som inte avser att
reglera handeln mellan medlemsstater, vilket torde strida mot syftet med art 34 FEUF.
I Keck-målet förklarade domstolen att bestämmelserna i fördraget snarare syftar till att
säkerställa avskaffandet av handelshinder på den inhemska marknaden, än att ge en
kommersiell och ekonomisk frihet till gemenskapens medborgare. Innebär inte en tillämpning
av marknadstillträdestestet att näringsidkare får en ekonomisk och kommersiell rätt att
tillträda andra medlemsstater marknader? Det faktum att de skall få säkerhet mot att deras
varor behandlas lika i förhållande till de inhemska är en sak. En varas marknadstillträde
underställs samma villkor som inhemska varor vilket går utöver syftet med art 34 FEUF.
Marknadstillträdet kan fortfarande försvåras utan att det nödvändigtvis innebär att åtgärden
utgör ett handelshinder.
Domstolen har inte definierat marknadstillträdestestet vilket leder till att det blir
otydligt. När kan tillträdet anses ha förhindrats eller försvårats så att regeln därmed omfattas
av art 34 FEUF? I Trailers-målet ansåg domstolen att de nationella bestämmelserna utgjorde
ett totalhinder för släpvagnarnas marknadstillträde. Hur kan ett sådant hinder egentligen
påvisas? Konsumenterna kanske börjar använda släpvagnarna i samband med ickemotordrivna fordon vilket innebär att deras marknadstillträde inte försvåras. I Mickelssonmålet hindrade de nationella bestämmelserna vattenskotrars marknadstillträde därför att
konsumenterna inte fick använda de många offentliga platser. Vart går gränsen för när
restriktioner i användningen av en produkt kan anses förhindra varornas tillträde till
marknaden? I hur stor utsträckning måste marknadstillträdet förhindras för att omfattas av art
34 FEUF? Domstolen indikerar på att någon form av en de minimis-regel skall tillämpas då
begränsningen i användningen måste uppgå till en tillräcklig stor utsträckning för att omfattas
av art 34 FEUF. Däremot strider detta mot domstolens tidigare praxis som har fastslagit att i
förhållande till art 34 FEUF, skall en de minimis-regel inte tillämpas.
Även om marknadstillträdestestet medför vissa rättsliga problem finns det faktorer som
talar för ett sådant test. Att inte tillämpa marknadstillträdestestet innebär att art 34 FEUF
39 enbart skulle vara beroende av diskrimineringstestet vilket ger upphov till problem. Ett
eventuellt handelshinder mellan medlemsstater kan inte upphöra att bestå enbart på den
grunden att ett likadant påverkar dem inhemska varorna. Dessutom är det onaturligt att låta
medlemsstater godtyckligt begränsa avsättningen av varor från andra medlemsstater förutsatt
att de ålägger samma förutsättning på de inhemska varorna. Den skadliga inverkan minskas
inte på något sätt genom en sådan tillämpning. Vidare är tillämpningen av
marknadstillträdestestet mer konsekvent med hänsyn till de andra friheterna därför att samma
förfarande tillämpas på dem. Syftet med den inre marknaden är att upprätta en europeisk
enhetlig marknad varigenom fri rörlighet för varor, tjänster, arbetstagare och kapital skall
råda. Utifrån denna synpunkt, är det bättre att tolka art 34 FEUF mot bakgrund av de andra
friheterna genom en konsekvent tillämpning av vilka åtgärder de omfattar.
Den bästa lösningen är att tillämpa båda testerna. Givetvis kan det innebära att art 34
FEUF omfattar alltför många nationella bestämmelser. Detta kan lösas genom att
marknadstillträdestestet enbart tillämpas på mål som rör användningen av produkter. Om
nationella bestämmelser som berör varornas försäljningsåtgärder uppfyller paragraf 16
(diskrimineringstestet) i Keck-målet, kan deras marknadstillträde aldrig försvåras. Det är
således inte nödvändigt att genomgå marknadstillträdestestet i sådana fall. Om det ändå kan
påvisas att det föreligger ett försvårande av marknadstillträdet torde det bero på andra orsaker
som egentligen inte har någon koppling till handeln. En näringsidkare kan exempelvis ha
problem med att tillträda en annan medlemsstats marknad bara för att det finns etablerade
företag som har en dominerande ställning. Det kan också bero på att konsumenterna i
förhållande till en vara har en stark anknytning inhemskt producerade varor. Vad gäller mål
som rör produktkrav kommer sådana regler alltid att vara oförenliga med art 34 FEUF därför
att de leder till en dubbelbörda för importerade varor. Det spelar ingen roll om sådana
åtgärder är icke- diskriminerande eller leder till ett försvårande av marknadstillträdet. Således
är det inte nödvändigt med ett marknadstillträdestest eller diskrimineringstest i mål som faller
inom Cassis-doktrinen.
Tillämpningen av båda testerna kan visserligen innebära att det strider mot syftet med
art 34 FEUF men det går hur som helst inte undgå att till en viss mån utge en kommersiell och
ekonomisk frihet till medborgarna i förhållande till art 34 FEUF. Den fria rörligheten av varor
kommer att tilldela en rättighet som innebär att näringsidkare fritt kan importera eller
exportera varor till och från andra medlemsstater oavsett vilket test som tillämpas. Detta är
dessutom fortfarande förenligt med den inre marknaden som faktiskt syftar till att avreglera
handeln mellan medlemsstater så att producenter får möjligheten att sälja deras varor över
gränserna till flera olika medlemsstater och att konsumenterna på så sätt får tillgång till varor
från andra medlemsstater på samma villkor som för den inhemska produktionen.
Det faktum att marknadstillträdestestet saknar en strikt definition medför nödvändigtvis
inte nackdelar. Huruvida en nationell bestämmelse hindrar eller försvårar marknadstillträdet
eller inte, bör istället fastställas från fall till fall. Om en begränsning i varans
användningsområde leder till att dess marknadstillträde försvåras, kan det bero på olika
omständigheter. Den rådande konkurrensen i medlemsstat A och huruvida konsumenterna
redan är familjära med den importerade produkten eller inte kan spela en avgörande roll.
Omfattningen av begränsningen och medlemsstaternas landsstorlek är också faktorer som
spelar en viktig roll. Det ter sig således onaturligt att marknadstillträdestestet skall få en strikt
40 definition och att dess tillämpning skall grundas på ett objektivt kriterium. Visserligen går det
att tillämpa ett objektivt kriterium som beaktar en rad olika i det enskilda fallet men frågan är
om inte det leder till att kriteriet förlorar sin objektivitet och att man då de facto tillämpar ett
subjektivt kriterium. Ett konkret exempel på hur marknadstillträdestestet skulle kunna
tillämpas är genom att påvisandet av ett faktiskt förhindrande eller försvårande av
marknadstillträdet fastställs på samma sätt som för art 101 FEUF. Vid frågan om
marknadstillträdet har förhindrats, skall det göras en bedömning av huruvida en åtgärd
skärmar av en nationell marknad eller inte så att parallellimport inte kan äga rum till
marknaden ifråga. Är så fallet omfattas åtgärden av art 34 FEUF. Om åtgärden däremot leder
till att marknadstillträdet försvåras skall art 34 FEUF tillämpas om det framgår av det rättsliga
och ekonomiska sammanhanget att de ekonomiska strävanden av de nationella marknaderna
som fördraget syftar till att skydda är hotade.
41 9. Slutsatser
Rättsutvecklingen gällande begreppet åtgärder med motsvarande verkan visar på att
utgångspunkten är Dassonville-definitionen, Cassis och Keck-doktrinen samt Trailers målet.
Art 34 FEUF omfattar även potentiella handelshinder som är beroende av
avlägsenhetskriteriet. Bedömningen av avlägsenhetstestet skall ske från fall till. Kriteriet är i
inte samma sak som de minimis-regeln därför att den förra avser frågan huruvida
handelshindret är alltför osäkert eller inte medan den senare avser omfattningen av åtgärdens
restriktiva verkan. Avlägsenhetskriteriet är kopplat till frågan om kausalitet och om det
föreligger ett orsakssamband mellan åtgärden och dess effekt på importen. Visserligen medför
kausalitetskriteriet rättsliga problem men det är en bättre lösning än tillämpningen av de
minimis-regeln.
Vidare innebär en sådan rättsutveckling att det har skett en uppdelning mellan olika
åtgärder vilket medför rättsliga problem i samband med åtgärder som berör en varas
försäljningsform och dess egenskaper. Det problemet kan lösas genom tillämpningen av
marknadstillträdestestet. Visserligen innebär en sådan uppdelning att det tillämpas olika tester
för de fyra friheterna men det ter sig vara naturligt då art 34 FEUF har en säregen karaktär.
Eliminerandet av en sådan uppdelning innebär att begreppet åtgärd med motsvarande verkan
blir svårtolkat. Det faktum att försäljningsåtgärder inte omfattas av art 34 FEUF kan kritiseras
då de kan leda till att det uppstår ett handelshinder mellan medlemsstaterna. Däremot faller
inte nationella bestämmelser utanför art 34 FEUF bara för att de berör en varas
försäljningsform. Bestämmelserna måste nämligen uppfylla andra kriterier för ett sådant
fastställande.
Rättsutvecklingen indikerar även på att både marknadstillträdestestet och
diskrimineringstestet skall tillämpas. Gällande försäljningsåtgärder verkar frågan om huruvida
de är diskriminerande eller inte spela en avgörande roll. I mål som berör en varas användning,
spelar marknadstillträdestestet en avgörande roll. Problematiken med marknadstillträdestestet
är att det fortfarande är väldigt oklart hur testet skall genomföras. När har en varas
marknadstillträde förhindrats eller försvårats? En tillämpning av bara diskrimineringstestet är
däremot inte tillräckligt för att uppnå det eftersträvade syftet med art 34 FEUF då ickediskriminerande åtgärder kan leda till att ett handelshinder uppstår. Även om båda testerna
medför sina rättsliga problem är den bästa lösningen att kombinera dem beroende på vilken
åtgärd det rör sig om och vilka omständigheter som råder i det enskilda fallet.
42 Käll- och litteraturförteckning
Litteratur
Barnard, Catherene, The substantive law of the EU,”The Four Freedoms”, (tredje uppl),
Oxford University Press New York 2010.
Bernitz, Ulf, Europarättens grunder (fjärde uppl), Nordtedts 2010.
Craig, Peter, and De Búrca, Grainne, EU Law, text, cases and materials (fjärde uppl), Oxford
University Press New York 2008.
Oliver, Peter, Oliver on Free movement of goods in the European Union (femte uppl), Hart
publishing 2010.
Weatherwill, Stephen, Pre-emption, harmonisation and the distribution of competence i C.
Barnard och J. Scott, The law of the Single European Market: Unpacking the premises (femte
uppl), Hart Publishing 2002.
Tidskrifter
Common Market law review
Mortelmans Kaiman, Article 30 of the EEC Treaty and legislation relating to market
circumstances, time to consider a new definition, Common Market Law Review 1991 s. 115136.
White, Eric, In search of the limits to art 30 of the EEC Treaty, Common Market law review
1989 s. 235-280.
Rättsfallsregister
Avgöranden av EU-domstolen
Mål 8/74 Procureur du Roi mot Benoît och Gustave Dassonville (1974) ECR 837 73-5… sid
10, 16.
Mål 15/74, Centrafarm BV et Adriaan de Peijper mot Sterling Drug Inc (1974) ECR1147…
sid 9.
Mål 104/75, Adriaan de Peijper, directeur de la société Centrafarm BV (1976) ECR 613… sid
14.
Förenade målen 3/76, 4/76 och 6/76, Cornells Kramer, Henrik van den Berg och
Vennootschap onder Firma Kramer en Bais (1976) ECR 1279… sid 10, 11.
Mål 82/77, Openbaar Ministerie v. Van Tiggele (1987) ECR 3883… sid 15.
Mål 120/78, Rewe-Zentral AG v Bundesmonopolverwaltung für Branntwein (1979) ECR
649, sid 16, 17.
Mål 34/79, Regina mot Maurice Donald Henn och John Frederick Ernest Darby (1979) ECR
3795… sid 9.
Mål 113/80, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1981) ECR 1625… sid 9,
15.
43 Mål 155/80, Bötesförfarande mot Sergius Oebel (1981) ECR 1993…sid 18, 21.
Mål 15/81 Gaston Schul Douane Expediteur BV mot Inspecteur der Invoerrechten en
Accijnzen Roosendaal (1982) ECR 1409… sid 9.
Mål 75/81, Joseph Henri Thomas Blesgen mot Belgiska staten (1982) ECR 1211… sid 21, 22.
Mål 249/81, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1982) ECR 5005… sid 11,
12.
Mål 261/81, Walter Rau Lebensmittelwerke mot De Smedt PVBA (1982) ECR 3961… sid
17, 20.
Mål 286/81, Brottmål mot Oosthoek's Uitgeversmaatschappij BV (1982) ECR 4575, sid 21.
Mål 40/82, Europeiska gemenskapernas kommission mot Förenade konungariket
Storbritannien och Nordirland (1984) ECR 2793… sid 9.
Mål 59/82, Schutzverband gegen Unwesen in der Wirtschaft mot Weinvertriebs-GmbH
(1983) ECR 1217… sid 14.
Mål 15/83, Denkavit Nederland BV mot Hoofdproduktschap voor Akkerbouwprodukten
(1984) ECR 2171… sid 15.
Mål 16/83, Brottmål mot Karl Prantl (1984) ECR 1299… sid 9, 20.
Mål 72/83, Campus Oil Limited m.fl. mot Industri- och energiministern m.fl. (1984) ECR
2727… sid 9.
Förenade mål 60 & 61/84, Cinéthèque SA m.fl. mot Fédération nationale des cinémas français
(1985) ECR 2605… sid 18, 19.
Mål 182/84, Brottmål mot Miro BV (1985) ECR 3731… sid 18, 19.
Mål 286/86, Brottmål mot Gérard Deserbais (1988) ECR 4907… sid 17, 18.
Mål 45/87, Europeiska gemenskapernas kommission mot Irland (1988) ECR 4929… sid 15.
Mål C-69/88, H. Krantz GmbH & Co. v Ontvanger der Directe Belastingen and Netherlands
State (1990) ECR I-583… sid 13.
Mål C-145/88, Torfaen Borough Council mot B & Q plc (1989) ECR 3851… sid 22.
Förenade målen C-1/90 och C-176/90, Aragonesa de Publicidad Exterior SA och Publivía
SAE mot Departamento de Sanidad y Seguridad Social de la Generalitat de Cataluña (1991)
ECR I-4151… sid
Förenade målen C-267/91 och C-268/91, Brottmål mot Bernard Keck och Daniel Mithouard
(1993) ECR I-6097… sid 11, 12, 23, 24, 25.
Mål C-292/92, Ruth Hünermund m.fl. mot Landesapothekerkammer Baden-Württemberg
(1993) ECR I-6787… sid 23, 24, 26.
C-391/92, Europeiska kommissionen mot Republiken Grekland (1995) ECR I-1621… sid 20.
Mål C-401/92, Brottmål mot Tankstation 't Heukske vof och J. B. E. Boermans (1994) ECR I2199… sid 25.
Förenade målen C-69/93 och C-258/93, Punto Casa SpA mot Sindaco del Comune di Capena
och Comune di Capena och Promozioni Polivalenti Venete Soc. coop. arl (PPV) mot Sindaco
del Comune di Torri di Quartesolo och Comune di Torri di Quartesolo och Mål C-418/93,
Semeraro Casa Uno Srl mot Sindaco del Comune di Erbusco (1994) ECR I-2355… sid 26.
Mål C-384/93, Alpine Investments BV mot Minister van Financiën (1995) ECR I-1141… sid
27.
Mål C-412/93, Société d'importation Edouard Leclerc-Siplec mot TF1 Publicité SA och M6
Publicité SA ECR I-179… sid 14, 26, 29, 30.
44 Förenade målen C-321/94, C-322/94, C-323/94 och C-324/94, Brottmål mot Jacques Pistre
(C-321/94), Michèle Barthes (C-322/94), Yves Milhau (C-323/94) och Didier Oberti (C324/94) (1997) ECR I-2343… sid 13.
Mål C-34/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot De Agostini (Svenska) Förlag AB (C34/95) och TV-Shop i Sverige AB (C-35/95 och C-36/95) (1997) ECR I-3843… sid 28.
Mål C-35/95, Konsumentombudsmannen (KO) mot TV Shop i Sverige AB (1997) ECR I3843… sid 28.
Mål C-184/96, Europeiska kommissionen mot Franska republiken (1998) ECR I-6197… sid
12, 13.
Mål C-44/98, BASF AG mot Präsident des Deutschen Patentamts (1999) ECR I-6269… sid
13.
Mål C-254/98, Schutzverband gegen unlauteren Wettbewerb mot TK-Heimdienst Sass GmbH
(2000) ECR I-151… sid 28.
Mål C-366/98, Brottmål mot Yannick Geffroy och Casino France SNC (2000) ECR I-6579…
sid 19.
Mål C-405/98, Konsumentombudsmannen (KO) mot Gourmet International Products AB
(GIP) (2001) ECR I-1795… sid 29.
Mål C-322/01, Deutscher Apothekerverband eV mot 0800 DocMorris NV och Jacques
Waterval (2003) ECR I-14887… sid 27, 29.
Mål 71/02, Herbert Karner Industrie-Auktionen GmbH mot Troostwijk GmbH (2004) ECR I3025… sid 26, 27, 29.
Mål 309/02, Radlberger Getränkegesellschaft mbH & Co. och S. Spitz KG mot Land BadenWürttemberg (2004) ECR I-11763… sid 9.
Mål C-20/03, Brottmål mot Marcel Burmanjer, René Alexander Van Der Linden och Anthony
De Jong (2005) ECR I-4133… sid 13.
Mål C-212/03, Europeiska kommissionen mot Franska republiken (2005) ECR I-4213… sid
14.
Mål C-470/03, A.G.M.-COS.MET Srl mot Suomen valtio och Tarmo Lehtinen (2007) ECR2749... sid 12.
Mål C-159/04, Alfa Vita Vassilopoulos AE (C-158/04) och Carrefour Marinopoulos AE (C159/04) mot Elliniko Dimosio och Nomarchiaki Aftodioikisi Ioanninon (2006) ECR I-8135…
sid 27.
Mål C-65/05, Europeiska kommissionen mot Republiken Grekland (2006) ECR I-10341…sid
30.
Mål C-110/05, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) ECR I-519… sid
14, 31, 32.
Mål C-142/05, Åklagaren mot Percy Mickelsson och Joakim Roos (2009) All ER (EC) 842…
sid 32.
Mål C-244/06, Dynamic Medien Vertriebs GmbH mot Avides Media AG (2008) ECR I505… sid 27.
Mål C-518/06, Europeiska kommissionen mot Italienska republiken (2009) 3 CMLR 22… sid
32.
Mål C-141/07, Europeiska kommissionen mot Förbundsrepubliken Tyskland (2008) ECR I6935… sid 26.
45 Mål C-531/07, Fachverband der Buch- und
Handelsgesellschaft mbH (2009) 3 CMLR 26… sid 26.
Medienwirtschaft
mot
LIBRO
Förslag till avgöranden
Mål C-145/88, Förslag till avgörande av generaladvokat Van Gerven föredraget den juni 1989
ECR 00241… sid 22.
Mål C-292/92, Förslag till avgörande av generaladvokat Tesauro föredraget den 27 oktober
1993 ECR I-00467… sid 23, 24.
Mål C-412/93, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 24 november
1994 ECR I-00179… sid 14, 29, 30.
Förenade målen C-321/94, C-322/94 och C-324/94, Förslag till avgörande av generaladvokat
Jacobs föredraget den 24 oktober 1996 ECR I-02343… sid 13.
Mål C-184/96, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 16 oktober
1997 ECR I-06197… sid 12, 13.
Mål C-44/98, Förslag till avgörande av generaladvokat La Pergola föredraget den 22 april
1999 ECR I-06269… sid 13.
Mål C-405/98, Förslag till avgörande av generaladvokat Jacobs föredraget den 14 december
2000 ECR I-01795… sid 29.
Mål C-110/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Bot föredraget den 8 juli 2008 ECR
I-00519… sid 32.
Mål C-142/05, Förslag till avgörande av generaladvokat Kokott föredraget den 14 december
2006 ECR I-04273… sid 32.
Mål C-244/06, Förslag till avgörande av generaladvokat Mengozzi föredraget den 13
september 2007 ECR I-00505… sid 27.
46
