Program för
prevention
och bättre vård
av diabetes
RESUMÉ
2000–2010
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Innehåll
Sida
Inledning ....................................................................................................................................... 3
Diabetes är ett växande folkhälsoproblem .......................................................................... 4
Högre kostnader för diabetesvård på grund av senkomplikationer ............................... 5
Större fokusering på risken för artärsjukdomar i behandlingen av typ 2-diabetes .... 6
Typ 2-diabetes kan förebyggas genom livsstilsändringar ................................................... 8
Åldersanpassad vård av typ 1-diabetes ............................................................................... 10
Senkomplikationerna minskar med effektivare behandling ............................................ 12
Egenvård och vägledning för diabetiker – förutsättningar för god vård ..................... 15
Vårdmodell: delat ansvar hörnstenen i vården .................................................................. 18
Diabetesregister – användbart verktyg i vården och kvalitetskontrollen ................... 20
Samordningsgrupp .................................................................................................................... 21
Arbetsgrupper för handlingsprogrammet .......................................................................... 22
Program för prevention och bättre vård av diabetes (DEHKO) 2000–2010 RESUMÉ
Utgivare: Diabetesförbundet i Finland r.f.
ISBN 952-5301-12-5
Redaktör: Sanna Korkee
Layout: Aino Myllyluoma
Material om programmet:
(på finska)
• Bok om handlingsprogrammet
(Dehkon toimenpideohjelma)
• Stordior
• Broschyrer
Förfrågningar: Diabetesförbundet,
Kirjoniementie 15
33680 Tammerfors
tfn 03-286 01 11
fax 03-286 04 22
e-post [email protected]
Boken Dehkon toimenpideohjelma och
annat material finns på finska utlagda på
Internet på adressen www.diabetes.fi
2
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
Inledning
P
DEHKO
rogrammet för prevention och bättre vård av diabetes (på finska förkortat Dehko; den
finska förkortningen har fått stor spridning också på svenska) skall vara grunden för
diabetesvården i vårt land 2000–2010. Det primära syftet med programmet är att typ
2-diabetes (ålderdiabetes, vuxendiabetes) skall kunna förebyggas systematiskt. Det
andra viktiga målet är att generera insatser som minskar risken för personer med typ 2-diabetes att insjukna i hjärt/kärlsjukdomar. Programmet avser att förbättra dels vårdorganisationen,
dels kvaliteten på diabetesvården för att personer med typ 1-diabetes (ungdomsdiabetes) och
personer med typ 2-diabetes skall få bättre metabol kontroll (bättre sockerbalans), senkomplikationerna minska och diabetikerna vara mer nöjda med vården.
Denna skrift är ett sammandrag av den första etappen i programmet: ett handlingsprogram.
Arbetet med handlingsprogrammet inleddes 1998. En stor och aktiv grupp bestående av experter inom hälso- och sjukvård, företrädare för myndigheterna och diabetiker har deltagit i
arbetet. Diabetesförbundet står som samordnare för programmet. Handlingsprogrammet antogs vid ett stort konsensusmöte i januari 2000. Det innefattar elva mål som enligt planerna
skall uppfyllas fram till 2010 samt förslag till en rad anknytande insatser. Målen och insatserna kompletteras av ingående förslag. Förslagen har utarbetats av expertgrupper och bygger på
den nyaste kunskapen om diabetes och diabetesvården. En förutsättning för att programmet
skall kunna omsättas i praktiken är att myndigheter, hälso- och sjukvården, organisationer
och diabetiker kan samarbeta på bred bas.
Det behövs ett program för prevention och bättre vård av diabetes eftersom diabetes fortfarande är ett galopperande folkhälsoproblem. Bristfälligt behandlad diabetes leder till allvarliga komplikationer och sämre livskvalitet för diabetiker. Senkomplikationerna är en av de
största orsakerna till att diabetes är en så dyr sjukdom för samhället. När allt fler drabbas av
diabetes skjuter kostnaderna i värsta fall okontrollerat i höjden.
Detta sammandrag redogör tematiskt för målen och insatserna i handlingsprogrammet. Programmet betraktar typ 1 (ungdomsdiabetes) och typ 2 (åldersdiabetes, vuxendiabetes) som två
olika sjukdomar. Men vissa av målen för bättre vård och högre vårdkvalitet passar in på båda
diabetestyperna.
3
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Diabetes är en sjukdom som beror på en rubbning i ämnesomsättningen. Sockerhalten i blodet är farligt högt, eftersom kroppen på grund av insulinbrist eller nedsatt
insulineffekt inte kan tillgodogöra sig sockret i näringen och använda det som bränsle.
Vanligen delas diabetessjukdomen upp i två huvudtyper: typ 1 eller ungdomsdiabetes
och typ 2 eller åldersdiabetes (kallas också vuxendiabetes på svenska). Båda diabetestyperna är förknippade med risker för allvarliga komplikationer .
Diabetes är ett växande
folkhälsoproblem
ör närvarande finns det 180 000 diabetiker i vårt land och antalet kan enligt vissa bedömningar stiga till hela
300 000 fram till 2010. Varje år insjuknar i genomsnitt 12 000 finländare i diabetes.
Merparten (nästan 90 procent) av alla
diabetiker har typ 2 diabetes. För att typ
2-diabetes skall bryta ut krävs det dels ärftliga anlag, dels en viss livsstil. Med levnadsvanor avses i detta fall övervikt och fysisk inaktivitet. Dessa livsstilsfaktorer har spritt sig så
explosionsartat att typ 2-diabetes är ett växande folkhälsoproblem. Om ingenting görs
kommer antalet diabetiker med typ 2 att öka
i Finland med upp till 70 procent redan de
tio närmaste åren. Åtminstone var tredje finländare har ärftliga anlag som ökar risken för
att insjukna i typ 2-diabetes.
Typ 2-diabetes kan emellertid förebyggas med hjälp av en hälsosammare livsstil.
Det viktigaste målet med programmet för
prevention och bättre vård av diabetes är att
förebygga typ 2. Det betyder att insatserna
riktas in på både riskgrupperna och hela befolkningen. Tecken som tyder på att man hör
till riskgruppen är övervikt, förhöjt blodtryck, graviditetsdiabetes, måttligt förhöjt
blodsocker och diabetes hos nära släktingar.
Ungefär 30 000 finländare har typ 1diabetes, ungdomsdiabetes. Finland har den
högsta incidensen (antalet inträffade fall) i
F
4
hela världen när det gäller typ 1. Och antalet
typ 1-diabetiker ökar med i snitt två procent
om året. Anlagen för typ 1 nedärvs men det
är fortfarande okänt vilka faktorer i miljön
som leder till att sjukdomen bryter ut. Typ
1-diabetes kan bryta ut i barndomen eller i
vuxen ålder. Allt fler barn insjuknar (450
barn varje år), sjukdomen är livslång och de
drabbade kan på grund av bristfällig vård och
behandling få komplikationer, ofta redan på
ett tidigt stadium. Allt detta är en stor börda
för diabetikerna själva och samtidigt en stor
utmaning för hälso- och sjukvården.
ANTALET DIABETIKER I FINLAND
300 000
120 000
180 000
År 2000
År 2010
Antalet diabetiker beräknas stiga till 300 000
fram till 2010. Varje år insjuknar 12 000
finländare i diabetes.
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
Svängande blodsocker kan leda till problem för diabetiker. Dessutom kan sjukdomen medföra komplikationer, så kallade senkomplikationer. Bland de allvarligaste
och dyraste komplikationerna märks hjärt/kärlsjukdomar. Det är angeläget att
större uppmärksamhet fokuseras på senkomplikationerna för att diabetiker skall
få bättre livskvalitet och vårdkostnaderna kunna pressas ned.
Högre kostnader för diabetesvård
på grund av senkomplikationer
D
iabetes är en dyr sjukdom för
samhället. Diabetikerna utgör
ungefär tre procent av befolkningen i vårt land. Men de samlade kostnaderna för vården och behandlingen
av dem (5,2 miljarder mark om året) står för
mer än 11 procent av de totala kostnaderna
för hälso- och sjukvården. Hälso- och sjukvården för diabetiker är minst 2,5 gånger
dyrare än för motsvarande population i samma ålder och med samma könsfördelning.
Och ungefär fem gånger så dyr som för befolkningen i stort.
Merparten av kostnaderna för vård och
behandling av diabetiker (4,6 miljarder
mark om året) går till vården och behandlingen av diabetiker med typ 2.
De höga kostnaderna hänför sig inte
bara till behandlingen av högt blodsocker,
utan beror i första hand på de många senkomplikationerna till följd av diabetessjukdomen. Hjärt/kärlsjukdomar står för den största ökningen av kostnaderna. Särskilt personer
med typ 2-diabetes måste behandlas på vårdavdelning för denna typ av komplikationer.
Kostnaderna för diabetesrelaterad behandling på vårdavdelning beror till 80 procent
på hjärt/kärlsjukdomar.
Om fokus i högre grad sattes på hjärt/
kärlsjukdomar skulle kostnaderna för vård
och behandling av diabetiker minska avsevärt. Studier visar att kostnaderna för senkomplikationer kan pressas om diabetiker
lyckas hålla blodtryck och blodfetter på normal nivå, hjärtinfarkter och stroke kan förhindras (med acetylsalicylsyra) och skador
på näthinna, fötter och njurar förebyggas
respektive upptäckas på ett tidigt stadium.
Också intensifierad behandling av blodsockret minskar vårdkostnaderna, visar undersökningar.
Budskapet i nationella och internationella undersökningar är entydigt: satsningar
på prevention av senkomplikationer resulterar i besparingar. Kostnaderna för diabetesvården minskar, om vården och behandlingen inriktas på rätt saker, vårdorganisationen
effektiveras och typ 2-diabetes inklusive
senkomplikationer motverkas.
5
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Större fokusering på risken för
ar tärsjukdomar i behandlingen av
typ 2-diabetes
MÅL:
Alla som har typ 2-diabetes skall få
vägledning i diabetesfrågor i tillräcklig
omfattning. De skall också få behandling för den samlade risken för hjärt/
kärlsjukdomar vid sidan av behandlingen för högt blodsocker.
Vid typ 2-diabetes kan två fall förekomma:
antingen är bukspottkörtelns insulinproduktion nedsatt eller kroppen kan inte tillgodogöra sig det insulin som insöndras (insulinresistens). Sjukdomen upptäcks vanligen när blodsockret mäts och visar sig vara för högt. Anlagen att få typ 2-diabetes nedärvs. Men livsstilen spelar en stor roll för om sjukdomen bryter
ut eller inte. Typ 2-diabetes kan förebyggas (se
kapitlet “Typ 2-diabetes kan förebyggas genom livsstilsändringar” på sidan 8).
Största hindret för god vård vid typ 2diabetes är att sjukdomen uppfattas som
“lindrig sockersjuka”. Det räcker med att
åkomman behandlas med bantning, kost,
tabletter mot högt blodsocker och i värsta fall
med insulin, tror många. Men behandlingen
måste ovillkorligen också väga in att diabetiker löper mycket stor risk att insjukna i farliga artärsjukdomar (kranskärlssjukdom, stroke
och cirkulationsrubbningar i benen).
Vanligen uppvisar diabetiker tecken på
artärsjukdomar redan när typ 2-diabetes
upptäcks. Typ 2 föregås nämligen av ett tillstånd som brukar kallas metabolt syndrom.
Syndromet kännetecknas av bukfetma, onormala blodfetter, förhöjt blodtryck och koagulationsrubbningar. Alla dessa faktorer utgör
6
stora risker för artärsjukdomar. Vid typ 2diabetes spelar upptäckt, prevention och förebyggande behandling av dessa riskfaktorer
en lika stor roll som behandling av blodsockret.
Grunden för all behandling av typ 2diabetes är att diabetiker får systematisk
handledning i livsstilsfrågor och diabetesvägledning med siktet inställt på framgångsrik
egenvård. Mer om detta finns att läsa i kapitlet “Egenvård och vägledning för diabetiker
– förutsättningar för god vård” på sidan 15.
Det primära målet med vården och behandlingen är att förebygga och förhindra att artärsjukdomar uppkommer och fortskrider.
Behandling av förhöjt blodsocker
Förhöjt blodsocker måste behandlas eftersom
behandlingen har en gynnsam effekt på risken för ögon-, njur- och nervpåverkan, likaså
på diabetikers välbefinnande. Hörnstenarna i
god vård är undervisning i livsstilsfrågor, effektiv användning av läkemedel, i förekommande fall tidig insättning av kvällsinsulin,
och justering av insulindoserna utifrån resultaten av egenkontrollerna.
Behandling av förhöjt blodtryck
Redan när sjukdomen diagnostiseras har 40–
60 procent av diabetikerna med typ 2 högt
blodtryck. Sjukdomarna i artärer och kapillärer minskar avsevärt vid intensiv behandling
av blodtrycket.
Läkemedelsfri behandling av förhöjt
blodtryck är alltid bra vid typ 2-diabetes.
I den läkemedelsfria behandlingen ingår
mindre saltintag, viktminskning resp. att
hålla normal vikt, regelbunden motion och
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
rökfrihet. I förekommande fall bör blodtrycket regleras med läkemedel. För att behandlingen skall ge resultat måste diabetiker
ibland ta två eller fler olika mediciner.
Behandling vid rubbningar i
fettomsättningen
Vid typ 2-diabetes är risken för artärsjukdomar så stor att onormala blodfetter måste
behandlas farmakologiskt också när patienten inte har någon diagnostiserad artärsjukdom. Särskilt satsningar på att få ner LDLkolesterolet kan ge mindre dödlighet i kärlsjukdomar och färre hjärtproblem bland typ
2-diabetiker och reducera behovet av bypassoperationer och ballongvidgningar. De flesta
diabetiker med typ 2 behöver medicinsk behandling för onormala fettvärden.
Om LDL-kolesterolet sjunker under 3
millimol per liter (mmol/l) räcker hälsosamma levnadsvanor som behandling. Däri ingår
viktminskning, motion och fettsnål kost med
litet intag av hårda fetter.
Behandling av
koagulationsrubbningar
Vid typ 2-diabetes fäster trombocyterna lättare i kärlväggarna och medverkar till att det
uppstår tromboser (proppar) i artärerna. Acetylsalicylsyra förhindrar att trombocyterna
fastnar vid varandra eller på kärlväggarna. De
inträffade fallen av artärsjukdomar bland diabetiker minskar med 20 procent vid intag av
acetylsalicylsyra, visar flera studier.
Acetylsalicylsyra (100 mg) rekommenderas till alla med typ 2-diabetes, förutsatt
att de inte har kontraindikationer mot preparatet. Kontraindikationer vid behandling
med acetylsalicylsyra är överkänslighet, blödarsjuka, aktiv sjukdom i mag/tarmkanalen
eller andra blödningssjukdomar eller blödande retinopati. Då skall acetylsalicylsyra alltså
inte användas. Behandlad sjukdom i näthinnan är inget hinder.
Kunskaperna och kompetensen att aktivt
behandla artärsjukdomar är ofta bristfälliga.
Många gånger är det lite si och så med konsultationerna mellan primärvården och specialistvården (den specialiserade sjukvården).
För att resultaten skall bli bättre behövs det
en ny inställning från diabetesvårdens sida,
det vill säga hälso- och sjukvårdspersonalen,
och från diabetikerna själva. Dessutom måste
de ta till sig och lära sig utnyttja ny kunskap
på området. Också vårdmodellen med delat
ansvar för primärvården och specialistvården
och kontroll av vårdkvaliteten spelar en viktig roll för hur den genomgripande vården
och behandlingen utfaller vid typ 2-diabetes
(se kapitlen “Vårdmodell: delat ansvar hörnstenen i vården” på sidan 18 och “Diabetesregister — användbart verktyg i vården och
kvalitetskontrollen” på sidan 20).
ÅTGÄRD:
De läkemedelsfria behandlingsformerna vid typ 2-diabetes skall effektiveras samtidigt som det ordnas
årliga kontroller av riskfaktorerna
för hjärt/kärlsjukdomar och vård vid
alla enheter inom primär vården.
7
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Typ 2-diabetes kan förebyggas
genom livsstilsändringar
MÅL:
Insatser för att förebygga typ 2-diabetes integreras i den permanenta verksamheten inom primärvården.
i en systematisk uppföljning av riskfaktorerna.
Till kategorin högriskindivider hör
■ barn och syskon till personer med typ
2-diabetes
■ kvinnor med graviditetsdiabetes
Vid typ 2-diabetes kan diabetikern själv påverka behandlingsresultaten med hjälp av sin
livsstil. Levnadsvanorna påverkar också sjukdomsdebuten. Anlagen att insjukna nedärvs,
men om sjukdomen utvecklas eller inte beror
på vissa livsstilsfaktorer. De viktigaste är
övervikt, bukfetma och fysisk inaktivitet.
Det är ett faktum att åtminstone var
tredje finländare har ärftliga anlag att få typ
2-diabetes. Sjukdomen kan bli ett enormt
folkhälsoproblem om inte effektiva preventiva insatser sätts in. De preventiva insatserna
måste rikta sig till hela befolkningen. Alla
måste få lära sig få bukt med de riskfaktorer
som kan påverkas med personliga insatser:
att eftersträva viktnormalisering, normala
blodfetter och blodtrycksreglering.
I praktiken kräver detta sunda matvanor och betydligt mer motion. Vid prevention av typ 2-diabetes gäller samma regler för
hälsosam livsstil som vid prevention av
många andra kroniska sjukdomar. Den
springande punkten är att befolkningen i
stort blir medveten om diabetesproblemets
omfattning och livsstilens betydelse när det
gäller att förebygga sjukdomen.
Utöver denna befolkningsstrategi behövs det en så kallad högriskstrategi för att
typ 2-diabetes skall kunna förebyggas. En
högriskstrategi avser att integrera alla som
löper ökad risk att insjukna i typ 2-diabetes
8
■ personer med förhöjt blodtryck
■ personer med måttlig förhöjda blodsockervärden
■ överviktiga/personer med bukfetma
Typ 2-diabetes är en lömsk sjukdom eftersom den länge kan vara latent utan att uppvisa några symtom. Därför är det viktigt att
alla högriskindivider får sitt blodsocker kontrollerat för att icke-symtomgivande diabetes
skall upptäckas. Samtidigt bör deras blodtryck och blodfetter mätas och vikten kontrolleras. Detta för att risken för hjärt/kärlsjukdom skall kunna bedömas.
Om blodsockret ligger över gränsvärdena för diabetes skall personen slussas vidare
till diabetesvården. Är blodsockret däremot
normalt men blodfetterna onormala och/eller
blodtrycket för högt bör personen få behandling för dessa åkommor.
Även om alla blodsockervärden är normala trots den ärftliga belastningen är det
viktigt att riskfaktorerna kollas upp regelbundet i fortsättningen. Normalviktiga (viktindex <25) skall åtminstone vart femte år få
blodsocker, vikt, blodfetter och blodtryck
kontrollerade. Om viktindexet ligger över 25
bör värdena kollas upp med 2–5 års intervaller. Därtill bör högriskindividerna få personlig handledning i livsstilsfrågor med tonvikten lagd på större fysisk aktivitet, betydelsen
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
av normal vikt och råd om normalt blodtryck
och normala blodfetter.
Typ 2-diabetes utvecklas långsamt och
ökar med stigande ålder. Därför kan sjukdo-
men inte förebyggas snabbt och enkelt. Det
finns inga punktinsatser som kan sättas in
allt efter behov. Den förebyggande verksamheten måste vara systematisk och långsiktig.
ÅTGÄRDER:
■ Preventionen av typ 2-diabetes klassas som ett av Finlands
hälsopolitiska mål i WHO:s program Hälsa för alla på 2000-talet.
En samlad rikstäckande plan för det förebyggande programmet
upprättas och nödvändiga medel avsätts för ändamålet. En bred
informationskampanj startas till stöd för de preventiva insatserna.
■ Enheterna inom primärvården utarbetar en plan för identifiering
av högriskindivider och genomför preventiva åtgärder.
■ I preventionen av typ 2-diabetes tillämpas programmet för främjande av hjärt- och kärlhälsa, särskilt när det gäller bespisning,
livsmedelssymbolen (hjärtmärket), utbildning och information.
■ Hälso- och sjukvården, gymnastik- och idrottssektorn, skolan och
folkhälsoorganisationerna intensifierar sitt samarbete i syfte att
få hela befolkningen att motionera mer. Systematiska insatser
för att motverka fetma startas.
9
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Åldersanpassad vård av typ
1-diabetes
MÅL:
Var och en som har typ 1-diabetes
har möjlighet att genomföra individuellt upplagd och god egenvård.
dåliga. Insatser för att förbättra vårdkvaliteten läggs fram i följande kapitel:
■ Senkomplikationerna minskar med effektivare behandling (s. 12),
■ Egenvård och vägledning för diabetiker –
förutsättningar för god vård (s. 15),
Anlagen att insjukna i typ 1-diabetes nedärvs. Men det är ännu inte klarlagt vilka faktorer i miljön som medverkar till att sjukdomen bryter ut eller med vilka metoder den
kan förebyggas. Vid typ 1-diabetes producerar kroppen inget insulin, eftersom de insulinproducerande cellerna i bukspottkörteln är
förstörda. Insulinbristen avhjälps med insulininjektioner. Dessutom måste diabetiker
med typ 1 samordna insulindoser, kost och
motion. Det är viktigt att diabetikern mäter
blodsockret varje dag för att få reda på hur
samspelet mellan insulin, kost och motion
utfallit. Det bidrar till att blodsockret ligger
så nära normala värden som möjligt. För låga
sockervärden kan leda till insulinchock. Dåliga blodsockervärden kan med tiden ge upphov till svåra senkomplikationer. Bland de
vanliga komplikationerna märks näthinnepåverkan, njursjukdom, nervskador, åderförkalkning, förträngningar i kranskärl och i
hjärnans kärl.
Om vården och behandlingen ger gott
resultat kan typ 1-diabetiker leva på samma
sätt som friska individer. Men för att den
metabola kontrollen (sockerbalansen) skall
vara god och senkomplikationer därmed
undvikas måste diabetikern klara av egenvården och få individuellt avpassad vägledning.
Det finns fortfarande en del problem i vården och behandlingen av typ 1, och behandlingsresultaten kan i vissa fall vara mycket
10
■ Vårdmodell: delat ansvar hörnstenen i
vården (s. 18) och
■ Diabetesregister – användbart verktyg i
vården och kvalitetskontrollen (s. 20).
Typ 1-diabetes är en livslång sjukdom. Sjukdomsförloppet består av flera olika stadier,
kritiska lägen och omställningar i livssituationen. Sjukdomen kan debutera mycket tidigt, men det förekommer att den bryter ut i
vuxen ålder. Den varar livet ut. Oavsett åldersgrupp är de viktigaste målen med behandlingen att sockervärdena skall vara så
bra som möjligt och att inga hypoglykemier
(för lågt blodsocker) förekommer, att sjukdomen följs upp minutiöst, att diabetikern ägnar sig åt egenvården och att risken för senkomplikationer minimeras. Behovet av och
målen för behandlingen och diabetesvägledningen varierar från åldersgrupp till åldersgrupp.
Ett barn kan växa och utvecklas normalt trots diabetes. Men det krävs hjälp och
stöd från familjen och omgivningen. Därför
är det angeläget att inte bara barnet och föräldrarna får gå på diabetesundervisning, utan
att också mor- och farföräldrar, dagispersonal
och skola blir informerade om vad typ 1diabetes innebär.
När en barndiabetiker flyttas över från
barnpolikliniken till en medicinsk poliklinik
skall vården och behandlingen vara ägnade
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
att stötta barnet i dess frigörelseprocess. Barnet skall få lära sig ta egenansvar och prepareras för att ta över egenvården. Vårdteamet
bör ha en liberal attityd till unga diabetiker.
De unga mognar och kan ta över egenvård
och ansvar i mycket varierande takt. Krav
och mål måste alltid läggas upp individuellt.
Glöm inte att kontrollera att den unga diabetikern har förstått vad det hela går ut på!
Hjälp och stöd från personer i samma situation och handledning i grupp (t.ex. kurser
och läger för unga) spelar en stor roll.
Vuxna med typ 1 behandlas huvudsakligen inom primärvården. För att vården och
behandlingen skall ge önskat resultat måste
läkarna och annan personal få kontinuerlig
utbildning och ha stor erfarenhet av diabetesvård. Vården och behandlingen bör - i
motsats till det så kallade befolkningsansvaret - koncentreras till en och samma läkare
som måste ha hand om minst 20–30 diabetiker med typ 1.
Det primära målet med behandlingen
av vuxna med typ 1 är att diabetikerna skall
kunna sköta egenvården själva och omfattar
de allmänna målen för vården och behand-
lingen. Det är oerhört viktigt att en diabetiker accepterar att sjukdomen och egenvården
är en del av vardagen, eftersom slarv med
egenvården inte bara påverkar det personliga
välbefinnandet här och nu, utan har konsekvenser långt in i framtiden. De enda metoderna för att förebygga senkomplikationer är
att vara noga med egenvården och egenkontrollerna.
ÅTGÄRDER:
■ Den särskilda service som barn
och unga behöver tryggas. Det
följs upp att barn och unga i rätt
utvecklingsfas och friktionsfritt
kan flytta över till en högkvalitativ
enhet för vuxna diabetiker.
■ Vägledningen för diabetiker med
typ 1 effektiviseras för alla åldersgrupper i syfte att förbättra deras
sockervärden och att förebygga
senkomplikationer.
Åldersanpassade prioriteringar i vården vid typ 1:
Barn
• Fysiskt, socialt och psykiskt välbefinnande samt normal uppväxt och utveckling.
• Stöd och hjälp från familjen och omgivningen samt minutiös och kontinuerlig
uppföljning.
• Minimering av risken för senkomplikationer och åtgärder för att undvika hypoglykemi.
Unga
• Vård som stöder de ungas frigörelseprocess, lär dem ta hand om egenvården och
ger dem större ansvar, men som samtidigt tar hänsyn till deras personliga utvecklingsprocess.
• Trygg och flexibel övergång från vård på barnpoliklinik till vård på medicinsk
poliklinik.
Vuxna
• Färdighet att ta hand om egenvården och beredskap att acceptera sin sjukdom
och att omfatta de gemensamma behandlingsmålen.
• Prevention av senkomplikationer med hjälp av omsorgsfull vård och minutiösa
kontroller.
11
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Senkomplikationerna minskar
med effektivare behandling
MÅL:
■ Diabetiker skall få bättre metabol
kontroll (sockerkontroll). Målet är
att minst 50 procent av typ 2-diabetiker och typ 1-diabetiker skall
ha goda sockervärden och minst
30 procent tillfredsställande sockervärden.
■ Förekomsten av hjärt/kärlsjukdomar minskar med åtminstone en
tredjedel.
■ Senkomplikationerna minskar i
överensstämmelse med St. Vincent-deklarationen för Europa:
• benamputationerna minskar
med åtminstone hälften,
• diabetisk påverkan på näthinnan
minskar med åtminstone en
tredjedel och
• diabetisk njurpåverkan minskar
likaså med åtminstone en tredjedel.
I en internationell jämförelse har Finland
visserligen en relativt bra diabetesvård. Trots
detta är det lång väg kvar tills vi nått de uppställda målen. Ungefär hälften av diabetiker
med typ 1 har dåliga eller alarmerande dåliga
sockervärden. Bara en fjärdedel har goda
sockervärden. Bland diabetiker med typ 2 är
läget ännu värre. Bara en tiondel har goda
sockervärden.
Personer med typ 2-diabetes ligger
extra dåligt till när det gäller de största riskfaktorerna för hjärt/kärlsjukdomar. Mer än
hälften har förhöjt blodtryck och onormala
12
blodfetter, och en stor del av dem är överviktiga.
Goda sockervärden är av största vikt
när kvinnor med diabetes är gravida. Risken
för att barnet föds med missbildningar har
direkt samband med moderns metabola kontroll före och i början av graviditeten.
Dåliga sockervärden kan medföra en
rad senkomplikationer med sämre livskvalitet
och för tidig död som följd. Det är angeläget
att preventiva insatser sätts in på alla stadier
av vården och behandlingen och på alla nivåer inom vårdorganisationen. Inte bara för
diabetikerns bästa utan också för att det är
dyrt att behandla senkomplikationer. Det
krävs regelbundna kontroller för att senkomplikationer skall upptäckas på ett tidigt stadium. Här intar flexibelt samarbete mellan
vårdinrättningarna en framträdande roll för
att adekvat behandling skall kunna inledas i
tid och på rätt vårdnivå.
■ Kärlsjukdomar
Artärsjukdomar förekommer oftare hos diabetiker än hos andra. Upp till tre diabetiker
av fyra dör i artärsjukdomar. Kranskärlssjukdom är den vanligaste arteriella sjukdomen
bland diabetiker. Sjukdomen kan leda till
oväntad död, bröstsmärtor, hjärtinsufficiens
och hjärtinfarkt.
Hjärtinfarkt står för en betydligt större
andel dödsfall och fler fall av hjärtinsufficiens
bland diabetiker än bland icke-diabetiker.
Redan den första infarkten leder hos 40 procent av män med diabetes och hos nästan
lika många kvinnor med diabetes till döden
inom ett år.
Blodtrycksreglering och stor noggrannhet med sockervärdena, behandling av onor-
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
mala blodfetter, rökstopp och användning av
acetylsalicylsyra är åtgärder som kan förebygga kranskärlssjukdom. När en diabetiker väl
fått en hjärtsjukdom är behandlingsrutinerna
desamma som för andra hjärtsjuka. Diabetiker har emellertid sämre prognos. Därför är
det angeläget att ingen behandlingsform som
visat sig vara till nytta utesluts utan välgrundade skäl.
■ Njurpåverkan
En tredjedel av diabetiker med typ 1 och upp
till hälften av diabetiker med typ 2 drabbas
av njursjukdom (nefropati) och de kan bli
tvungna att genomgå dialys eller njurtransplantation. Dödligheten i hjärt/kärlsjukdomar bland diabetiker ökar också av njursjukdom. På senare år har förekomsten av njursjukdom ökat oroväckande mycket bland typ
2-diabetiker.
Mikroalbuminuri är det första tecknet
på njurpåverkan (äggviteämnet albumin rinner ut i urinen). Albuminkontroller måste
årligen göras på alla typ 2-diabetiker och på
typ 1-diabetiker när puberteten inträtt.
■ Sjukdomar i näthinnan
Diabetesretinopati (förändringar i näthinnans blodkärl) är den diabetiska ögonsjukdom som är den vanligaste orsaken till att
diabetiker blir blinda. Hela 80 procent av typ
1-diabetiker har förändringar i näthinnan
efter att ha haft diabetes i tjugo år. Hälften
av alla typ 2-diabetiker har förändringar i
näthinnan efter tio år med diabetes.
Förändringarna är latenta under lång
tid och uppvisar inga symtom. Om de upptäcks först när synen redan är nedsatt ger
behandlingen dåliga resultat. Alla diabetiker
måste få genomgå undersökningar av ögonbottnar varje år.
■ Nervpåverkan
Dålig sockerbalans kan leda till svåra funktionsrubbningar i nerverna (neuropati). Symtomen på nervpåverkan försämrar livskvaliteten i många hänseenden. Artärsjukdom och
förändringar i nerverna leder till fotbesvär
som i värsta fall kan sluta med amputation av
underbenet. Största delen av de benamputationer som hade kunnat undvikas görs på typ
2-diabetiker.
Förebyggande fotvård och fotterapi bör
ingå i diabetesvården. För det behöver vårdpersonalen adekvat utbildning. Vidare måste
fotvård och fotterapi organiseras och tillgången ordnas betydligt bättre än i det rådande läget. Diabetiker bör dessutom få vägledning i egenvård av fötterna.
Målvärden för god metabol kontroll (sockerbalans)
Typ 1-diabetes
Typ 2-diabetes
• God sockerkontroll: HbA 1c under 7,5 %
• God sockerkontroll: HbA 1c under 7,0 %,
• Tillfredsställande sockerkontroll: HbA1c7,5–8,9 %
vid insulinbehandling under 7,5 %
• Dålig sockerkontroll: HbA 1c över 9 %
• Tillfredsställande sockerkontroll:
HbA 1c 7,5–8,9 %
• Dålig sockerkontroll: HbA 1c över 9 %
Gränserna för refernsvärdena går vid 4,0–6,0
13
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
ÅTGÄRDER:
■ Uppföljningen av vårdkvaliteten och behandlingsresultaten förbättras för att senkomplikationer skall kunna upptäckas på ett
tidigt stadium och förebyggas med hjälp av årliga kontroller.
Vårdinrättningarna satsar på bättre samarbete för att adekvat
vård skall kunna sättas in utan dröjsmål och på rätt vårdnivå.
■ Alla sektorer inom hälso- och sjukvården får mer information om
diabetes i form av kurser och kompletteringsutbildning.
■ Kriterierna för särskilt ersatta läkemedel ändras för att gynna
behandlingen av riskfaktorer för hjärt/kärlsjukdomar. Alla diabetiker som måste ta blodfettssänkande mediciner bör omfattas av
specialersättningen. Diabetiker skall kunna få särskild ersättning
för blodfetts- och blodtryckssänkande läkemedel vid lägre värden
än icke-diabetiker.
■ Sjukvårdsdistrikten ordnar centraliserade ögonbottenundersökningar en gång om året och efter prövning mer sällan.
■ Hälsovårdscentralerna ordnar med munhälsovård för diabetiker
på samma villkor som för andra grupper med särskilda behov.
■ Det byggs upp en heltäckande mekanism för uppföljning av kvaliteten på egenvårdsapparater och för kvalitetsförbättringar.
14
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
Egenvård och vägledning för
diabetiker – för utsättningar
för god vård
MÅL:
■ Diabetikerna behärskar egenvården
tionsrubbningar i hjärnan och fötterna. Också måttlig njurpåverkan fortskrider snabbare
hos rökare än hos icke-rökare.
och är nöjda med vården.
■ Samarbetet mellan hälso- och sjukvården och diabetesföreningarna i
syfte att stödja diabetikerna i egenvården permanentas och antar
fasta former.
Diabetikern själv intar en framträdande roll
när det gäller att uppnå god sockerbalans, för
egenvården är ett mycket betydelsefullt led i
diabetesvården. Det är bara diabetikern själv
som kan balansera upp sin ständigt pågående
energiomsättning och ta hand om sin sjukdom dag efter dag, vari ingår rätt storlek på
matportionerna, blodsockermätningar, lagom
mycket motion och intag av läkemedel.
Vid sidan av egenvården lönar det sig
att satsa lite extra på en sund livsstil, eftersom det kan ge belöning i form av uppskjutna senkomplikationer. Livsstilen kan medverka till att förebygga typ 2-diabetes (se sidan 8) och reducera behovet av läkemedel,
särskilt i början av sjukdomen.
Rökfrihet, ett fysiskt aktivt liv och sunda kostvanor är viktiga faktorer för diabetikers hälsa.
■ Rökfrihet
Rökning är mycket skadlig för hjärta och
kärl. Vid rökning dras blodkärlen ihop. Kärlen kan förkalkas i förtid och diabetikern
drabbas av kranskärlssjukdom och cirkula-
■ Motion
Regelbunden motion ökar insulinkänsligheten och har gynnsam effekt på blodtrycket
och fettomsättningen, stärker muskelaktiviteten, förbättrar funktionsförmågan och
främjar det psykiska välbefinnandet.
■ Kost
Kosten kan ha samtidig effekt på flera rubbningar i ämnesomsättningen. När intaget av
hårda fetter reduceras minskar LDL-kolesterolet. Mjuka fetter har positiv effekt på blodtrycket och insulinresistensen. Insulinkänsligheten stimuleras av fiberrik kost med
mycket kolhydrater samtidigt som LDLkolesterolet i blodet minskar och måltiden
ger en uttalad mättnadskänsla.
För att diabetiker skall kunna ta hand om
egenvården varje dag och ställa om sina vanor behöver de kunskaper, färdigheter, motivation och kraft att orka med sin sjukdom.
Därför skall hälso- och sjukvården tillhandahålla adekvat undervisning och handledning
inklusive vägledning i livsstilsfrågor.
Vägledningen i livsföringsfrågor avser
att generera bestående förändringar. Det betyder att de sunda levnadsvanor som är av
betydelse för egenvården integreras i diabetikerns liv. Vägledningen skall vara systematisk
och långsiktig. Den skall innehålla kost- och
motionsråd och i förekommande fall hjälp
med bantning och rökstopp.
15
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Syftet med vägledningen är att diabetesvården skall integreras i det dagliga livet
och att diabetikern skall kunna egenvården
och vara motiverad att satsa på den. Vägledningen stöder diabetikern i inlärningsprocessen, han eller hon får nyttig information och
större kompetens och är mer beredd att ta
ansvar för egenvården. All handledning måste bygga på principen att personalen och diabetikern är involverade på lika villkor. Diabetikern genomför vården och löser problem,
personalen är en resurs som står till hans eller
hennes förfogande. Diabetikern kan själv
bäst bedöma sina egna behov och sätta upp
sina egna mål.
Handledning och vägledning måste
ingå i alla vårdkontakter där personalen möter diabetiker. Därför måste alla som vårdar
eller behandlar diabetiker (läkare, diabetessköterskor, näringsterapeuter, fotvårdare, psykologer, socialarbetare) ha kompetens att ge
vägledning. Inom primärvården är det den
diabetesansvariga läkaren och diabetessköterskan som samordnar och styr diabetesvägledningen inom sin egen enhet. De utvärderar
och utvecklar också verksamheten i samråd
med diabetesgruppen i sjukvårdsdistriktet.
Vårdorganisationen måste avsätta adekvata
resurser för verksamheten.
Vägledningen är en fortlöpande och
systematisk process som formas efter den
aktuella situationen. Tillsammans med diabetikern lägger vårdpersonalen upp en behandlings- och handledningsplan. Vid de
årliga kontrollerna går de igenom planen
punkt för punkt.
16
I utvärderingen av handledningen skall
åtminstone följande punkter ingå:
■ Hur har de kortsiktiga och långsik-
tiga behandlingsmålen utfallit?
■ Vilken typ av diabeteskunskap
behöver diabetikern för att kunna
genomföra egenvården?
■ Praktisk kunnighet
• egenkontroller och förmågan att
utnyttja dem, matvanorna och
flexibla kostvanor, injektionsteknik, förmågan att förutse och
hantera lågt blodsocker
■ Biokemiska mått
• egenkontroller av blodsockret,
sockerhemoglobin, viktförändringar, blodfetter och blodtryck
■ Vårdrutiner
• kostvanor, val av injektionsställen, medicinering, fotvård, skor
■ Livsstil
• rökning och motion
■ Vårdtillfredsställelse och livskvalitet
• känslor inför sjukdomen, psykisk
stämning, diabetes som hinder i
livet
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
Individuell vägledning kan kompletteras
med vägledning i grupp. I grupp kan diabetikerna dela med sig av sina erfarenheter och
jämföra varandras situationer, lösa problem
och hitta på nya tillämpningar. Gruppen påverkar attityderna och det ligger i gruppens
natur att ha en “helande “ effekt som hjälper
deltagarna att anpassa sig till en kronisk
sjukdom.
Det är viktigt att de som är engagerade
i vården och behandlingen av diabetiker får
utbildning och kompetens i vägledning av
patienter, i psykologiska frågor kring hanteringen av långtidssjukdomar och i interaktion mellan människor.
ÅTGÄRDER:
■ För att diabetikerna skall kunna
ta hand om egenvården garanteras de individuell och fortlöpande
vägledning i diabetesfrågor. Hjälpmedel skall ges ut på behörigt
sätt i överenstämmelse med riktlinjerna från Diabetesförbundets
läkarråd och social- och hälsoministeriet.
■ Det tas fram en standardmodell
för vägledning av diabetiker på
det lokala planet, med utgångspunkt i tillgängliga program och
metoder.
■ En metod för uppföljning av egenvården införs enligt europeisk
modell i form av ett enhetligt
“diabetespass” för hela landet.
■ Hälso- och sjukvården och diabetesföreningarna intensifierar sitt
samarbete i hela landet, särskilt
när det gäller information, utbildning, stödverksamhet, genomförande av egenvård och övervakningen av förutsättningarna för
egenvården.
■ Diabetikernas kompetens utnyttjas i arbetet med att ta fram nya
vårdrutiner och hjälpmedel.
17
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Vårdmodell: delat ansvar
hör nstenen i vården
MÅL:
■ Hörnstenarna i vårdorganisationen
för diabetiker är väl fungerande
vårdkedjor, delat ansvar mellan
primärvården och specialistvården
och flexibel konsultationspraxis.
■ Vårdinrättningarna har kvalitetssystem för diabetesvården. Däri
ingår regelbunden och allsidig
utbildning i diabeteskunskap som
ett naturligt led.
Bättre kvalitet i diabetesvården kräver inte
nödvändigtvis större resurser. Redan en omorganisering av de befintliga resurserna i kombination med personalutbildning ger bättre behandlingsresultat, höjer diabetikernas livskvalitet och minskar senkomplikationerna.
PRIMÄRVÅRD
diabetesteam
• vuxna
• de som insjuknat i vuxen
ålder och klarar av
egenvården
• som regel alla typ 2-diabetiker
• prevention av typ 2-diabetes
Finland behöver flera olika modeller för diabetesvården. De skall ta hänsyn till geografiska, regionala och andra funktionella skillnader. Bättre samarbete mellan primärvården
och specialistvården intar en nyckelroll när
vården omorganiseras — för det är den offentliga hälso- och sjukvården som ansvarar
för diabetesvården. Samarbetet bygger på en
modell med delat ansvar mellan primärvården och specialistvården. Modellen kräver
flexibel konsultation i båda riktningarna.
Diabetesvården måste läggas upp med
hänsyn till både företagshälsovårdens och de
privata vårdgivarnas roll. Vissa tjänster (t.ex.
fotvårdare och näringsterapeuter) kan i förekommande fall läggas ut på privata tillhandahållare. Företagshälsovården är en viktig resurs
för preventionen av typ 2-diabetes, likaså för
uppföljningen och behandlingen av riskfaktorerna för hjärt/kärlsjukdomar. Diabetiker
som går hos privatpraktiserande läkare måste
SAMARBETE OCH KONSULTATION
SPECIALISTVÅRD
diabetesteam
BEHANDLING
AV TYP 1-DIABETIKER
• barn, unga, gravida kvinnor
• svåra komplikationer och
senkomplikationer
• instabil diabetes, dålig
sockerbalans
• inledande behandling av
personer som insjuknat i
vuxen ålder och vägledning i
egenvård (1–2 år)
BEHANDLING
AV TYP 2-DIABETIKER
• gravida
• svåra komplikationer och
senkomplikationer
• utredning av dåliga
behandlingsresultat
Behandlingen av typ 1- och typ 2-diabetiker inom den offentliga hälso- och sjukvården (vårdmodell med delat
ansvar).
18
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
ha tillgång till samma standardservice (laboratorium, diabetessköterska, hjälpmedel) som
inom den offentliga hälso- och sjukvården.
Eftersom diabetesvården är samverkan
mellan många olika aktörer är det till fördel om
varje sjukvårdsdistrikt lägger upp riktlinjer för
utvecklingsarbetet. Vid sidan av kvalitetsaspekterna lyfter sjukvårdsdistrikten fram nivåstrukturering av vården, fungerande vårdkedjor,
probleminriktade och patientcentrerade
angreppssätt och processtänkande. I sjukvårdsdistrikten ansvarar diabetesgrupperna för riktlinjerna för uppläggningen av diabetesvården.
Ett kvalitetssystem för enskilda vårdinrättningar kan vara enkelt upplagt. Det kan
bestå av en allmän beskrivning av uppläggningen av diabetesvården (resurser, beskriv-
ning av funktioner och tillgången till dem,
vägledningen för diabetiker, patienttillfredsställelse och metabol kontroll).
Med avseende på arbetet att förbättra
diabetesvården är det av stor betydelse att
grundutbildningen och påbyggnadsutbildningen för läkare och annan vårdpersonal tar
fasta på behovet av mer kunskap och information om diabetes. Med hjälp av yrkesinriktad kompletteringsutbildning bör samhället säkerställa att aktörerna inom hälso- och
sjukvården är förtrogna med den moderna
diabetesvården, det vill säga också väger in
risken för senkomplikationer. Det behövs
utbildning både på riksplanet och på det lokala planet. Det är viktigt att utbildningen
tar hänsyn till lokala aspekter.
ÅTGÄRDER:
■ Varje hälsovårdscentral skall ha en namngiven läkare med ansvar för diabetesvården och en diabetessköterska. De samordnar diabetesvården, utbildningen
och kvalitetskontrollen på hälsovårdscentralen. Vårdinrättningarna inom specialistvården skall utnämna ett diabetesteam som leds av den specialistläkare
(ansvarig läkare) som ansvarar för diabetesvården. Både inom primärvården och
specialistvården skall diabetesteamet ha tillgång till åtminstone fotvårdare,
näringsterapeut, psykolog och fysioterapeut alternativt idrottsinstruktör. Diabetikern är en jämbördig medlem i diabetestemet på mottagningen.
■ Varje sjukvårdsdistrikt utser en diabetesgrupp som skall utveckla och samordna
diabetesvården. I gruppen bör ingå företrädare för olika vårdsektorer (också företagshälsovården och den privata sektorn) samt en företrädare för diabetikerna.
■ Samarbetet mellan primär vården och specialistvården måste mer inriktas på att
gå i båda riktningarna. Det skall bli flexiblare, särskilt vad gäller konsultationer.
Dessutom bygger sjukvårdsdistrikten upp heltäckande och högkvalitativa ser vicekedjor för diabetesvården.
■ Finland inför enhetliga kvalitetskriterier för diabetesvården. Varje enhet (specialistvård/primärvård) som vårdar eller behandlar diabetiker måste utifrån de
lokala förhållande uppfylla kriterierna.
■ Behovet av diabetessköterskor, fotvårdare/fotterapeuter (med påbyggnadsutbildning) och näringsterapeuter utreds i syfte att bedöma vårdeffektiviteten och resurserna för vägledning för diabetiker.
■ Varje centralsjukhus utser en fotvårdsgrupp.
19
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Diabetesregister – användbart verktyg
i vården och kvalitetskontrollen
MÅL:
Det finns datoriserade diabetesregister på tre nivåer: på de enskilda vårdinrättningarna, på det regionala planet och för hela landet.
Diabetesregister är ett användbart instrument i vården och för kvalitetskontrollen.
Rätt utformat är ett diabetesregister ett ypperligt verktyg i enskilda vårdsituationer,
men också vid en regional eller landsomfattande utvärdering av vårdkvaliteten. Vi behöver vårdutvärderingar på bred bas, eftersom
det fortfarande finns en del regionala skillnader i vården. Om det finns en enhetlig mekanism för dokumentation och respons är det
lättare att identifiera skillnader i villkoren
och se var justeringar behövs.
De nuvarande datoriserade patientjournalerna kan tjäna som underlag för ett diabetesregister. De kan eventuellt kompletteras
med ett kontrollsystem för diabetes.
Diabetesregister på tre nivåer:
Diabetesregistret vid vårdinrättningarna (hälsovårdscentral/hälsostation, företagshälsovård, sjukhus, diabetesenhet vid hälsovårdscentral eller sjukhus) består av de normala datoriserade patientjournalerna och
visar hur behandlingen har utfallit. Syftet
med registret är att diabetiker skall kunna
identifieras, vårdkvaliteten följas upp och
vissa behandlingar eller undersökningar (t.ex.
ögonbottenundersökningar) genomföras över
hela linjen och på vissa grupper. Registret ger
information om vårdkedjor och visar vilka
20
som åsidosätts vid de regelbundna kontrollerna. Målet är att alla diabetiker skall ingå i
registret.
I den praktiska vårdsituationen tjänar
registret som ett hjälpmedel i vägledningen
för patienterna. Det påminner personalen om
vad den kommit överens om med patienten
och visar hur behandlingsmålen utfallit.
Det regionala diabetesregistret upprätthålls av sjukvårdsdistriktet. Registret följer
upp och jämför kvaliteten på servicen och
behandlingsresultaten vid olika vårdinrättningar utan att uppgifter om enskilda patienter ges ut. Med samtycke från patienten kan
registret också förmedla patientinformation
mellan olika vårdenheter (t.ex. mellan hälsovårdscentraler och sjukhus).
Det landsomfattande registret ger information om utfallet av diabetesvården i
olika delar av landet och pekar på regionala
skillnader och ändringsbehov. Uppgifterna
gäller vårdinrättningarna, inte enskilda patienter.
:
ÅTGÄRD:
För kontroll, utvärdering och utveckling av diabetesvården införs ett diabetesregister på tre nivåer. Det skall
bestå av tre olika typer av register: på
enskilda vårdinrättningar, på det regionala planet och för hela landet. Möjligheterna att inrätta ett rikstäckande
diabetesregister utreds och ett försök
med diabetesregister startas.
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
Program för prevention och
bättre vård av diabetes (DEHKO)
Samordningsgrupp
• ordförande: professor Marja-Riitta Taskinen
• sekreterare: Leena Etu-Seppälä (generalsekreterare för programmet),
Keiju Pääskynkivi (sekreterare för programmet)
Ledamöter:
• professor Matti Uusitupa (arbetsgruppen Vårdorganisation och resurser)
• överläkare Tero Kangas (arbetsgruppen Vårdkostnader, kontakatperson
för St. Vincent)
• organisationschef Tuula Lehto (arbetsgruppen Diabetikerns egen roll)
• t.f. överläkare Pirjo Ilanne-Parikka (arbetsgruppen Vägledning för diabetiker)
• professor Hannele Yki-Järvinen (arbetsgruppen Typ 2-diabetes)
• professor Jaakko Tuomilehto (arbetsgruppen Prevention av typ 2-diabetes)
• professor Olli Simell (arbetsgruppen Typ 1-diabetes)
• professor Sirkka Keinänen-Kiukaanniemi (arbetsgruppen Diabetesregister)
• chefläkare Timo Kohvakka (hälsovårdscentralen i Villmanstrand)
• chefläkare Jouko Saramies (hälsovårdscentralen i Savitaipale)
• avdelningschef Ammi Isokallio (ordförande för Diabetesförbundet)
• riksdagsledamot Marjatta Stenius-Kaukonen (andre vice ordf. i Diabetesförbundet)
• professor Mikael Knip (ordförande för Diabetesförbundets läkarråd)
• VD Jorma Huttunen (Diabetesförbundet)
• överläkare Seppo A. Salo (Diabetesförbundet)
• informationschef Tarja Sampo (Diabetesförbundet)
21
DEHKO 2000–2010 RESUMÉ
Arbetsgrupperna för handlingsprogrammet
Vårdorganisation och resurser
Ordförande:
professor Matti Uusitupa
Sekreterare:
sekreterare Keiju Pääskynkivi
överläkare Stig Bergkulla
generalsekreterare Leena Etu-Seppälä
VD Jorma Huttunen
diabetessköterskan Liisa Hyvärinen
överläkare Tero Kangas
chefläkare Jorma Kivekäs
överläkare Heikki Oksa
överläkare Seppo A. Salo
chefläkare Jouko Saramies
riksdagsledamot Marjatta Stenius-Kaukonen
Vårdkostnader
Ordförande:
överläkare Tero Kangas
Västra Finland:
docent Matti Kataja
tekniker Hannu Kesonen
bokförare Erkki Poukkula-Kaartinen
socialhandledare Irmeli Salonen
Östra Finland:
radioinstallatör Teuvo Juvenius
kommundirektör Erkka Ollila
trafikförman Ismo Varis
ombudsman Marja-Leena Väisänen
Mellersta Finland:
hälsoinspektör Seija Ahola
skattehandläggare Aune Nieminen
fotterapeut ( YH) Irma Virpikari
Norra Finland:
diabetessköterskan Eine Heikkilä
närvårdare Raija Hyvönen
ekonomichef Raija Mäkelä
ingenjör Ensio Räihä
Vägledning för diabetiker
generalsekreterare Leena Etu-Seppälä
forskningschef Unto Häkkinen
professor Sirkka Keinänen-Kiukaanniemi
professor Antero Kesäniemi
professor Timo Strandberg
professor Jaakko Tuomilehto
professor Hannele Yki-Järvinen
Diabetikerns egen roll
Ordförande:
organisationschef Tuula Lehto
Södra Finland:
ambulansförare Erkki Rantanen
redaktör Kirsti Talsi-Sirkka
pol.stud. Hanne Österberg
22
Ordförande:
Pirjo Ilanne-Parikka, specialist i invärtes medicin
Sekreterare:
undervisningsskötare Outi Himanen
näringsterapeut Liisa Heinonen
forskare Liisa Hiltunen
HVC-läkare Jouko Hänninen
psykolog Jukka Marttila
diabetessköterskan Paula Nikkanen
hälsovårdslärare Tuula-Maria Partanen
utbildningsplanerare Marja Puomio
diabetessköterskan Kristiina Salonen
specialforskare Tuula Simell
DEHKORESUMÉ
2000-2010
DEHKO 2000–2010
Typ 2-diabetes
Ordförande:
professor Hannele Yki-Järvinen
Sekreterare:
näringsterapeut Eliina Haapa
chefläkare Timo Kohvakka
undervisningsskötare Leena Kokkonen
läkare Helena Levänen
lektor Irmeli Liukkonen
diabetessköterskan Leena Pehkonen
biträdande överläkare Leena Ryysy
professor Tapani Rönnemaa
docent Mikko Syvänne
Prevention av typ 2-diabetes
Ordförande:
professor Jaakko Tuomilehto
Sekreterare:
informationschef Tarja Sampo
docent Johan Eriksson
utvecklingschef Mikael Fogelholm
t.f. utvecklingsdirektör Ammi Isokallio
diabetessköterskan Sirkka-Liisa Kudjoi
äldre forskare Seppo Miilunpalo
överläkare Pertti Mustajoki
forskningsassistent Jaana Lindström
projektchef Mika Pyykkö
docent Aila Rissanen
specialisten i barnsjukdomar Jorma Komulainen
diabetessköterskan Else-Maj Lammi
chefläkare Ismo Pirttiniemi
näringsterapeut Auli Pölönen
specialläkare Kaija Saarelma
specialisten i invärtes medicin Juha Saltevo
specialläkare Sirkku Tulokas
Diabetesregister
Ordförande:
professor Sirkka Keinänen-Kiukaanniemi
Sekreterare:
utbildningsplanerare Marja Puomio
avdelningsöverläkare Carola Grönhagen-Riska
specialisten i invärtes medicin Paula Kemppainen
specialläkare Jorma Lahtela
utvecklingschef Mikko Nenonen
docent Antti Reunanen
biträdande förvaltningsöverläkare Juha Tuominen
specialläkare Markku Vähätalo
Artiklar om senkomplikationer och behandlingen av dem i handlingsprogrammet
Hjärtsjukdomar
docent Mikko Syvänne
Njursjukdomar
Diabetesförbundets nefropatirekommendation
Sjukdomar i näthinnan
professor Leila Laatikainen
Typ 1-diabetes
Ordförande:
professor Olli Simell
Sekreterare:
ansvariga undervisningsskötaren Maija Ojala
docent Per-Henrik Groop
diabetessköterskan Rauni Häkkinen
Funktionsnedsättningar i nerverna
professor Leo Niskanen
Fotbesvär
professor Tapani Rönnemaa
Diabetes och graviditet
professor Kari Teramo
23
Huvudsponsorer:
Sponsorer:
Oy Eli Lilly Finland Ab
Tamro Abp/Tamro MedLab
Bidragsgivare:
Abbott Oy MediSense
Bayer Oy Diagnostik
Leiras
Orion
Suomen MSD Oy
www.diabetes.fi
