Pysselsättning som integrationspolitik
Om en manlig politiker som ville ”främja” jämställdhet föreslog att 99% av alla insatser borde
inriktas på att utbilda, aktivera, och sysselsätta kvinnor skulle han bli utskrattad. Idag tas det
för givet att det är manliga makthavares diskriminering som bör fokuseras. Men var är
skrattet när politiker från vänstern till högern riktar in sig på sysselsättning och pysselsättning
av invandrare och kallar detta för en integrationspolitik. I Sverige har motverkandet av
könsdiskriminering fokuserat på handlingar medan etnisk diskriminering har motverkats
genom ”attitydförändringar”. Arbetsgivarna, som förutsätts handla i enlighet med sina
uttalade attityder, ska talas tillrätta. Åratal av tankearbete har ägnats åt frågan om
arbetsgivarnas åsikter. Oftast har dessa ”attitydförändringsåtgärder” motverkat ett seriöst
antidiskrimineringsarbete, dvs fokus på handlingar. Ett effektivt arbete mot diskriminering och
skapande av rättvisa chanser är nyckeln till integration. Detta är nyckeln till miljöpartiets
integrationspolitik.
Socialdemokratin satsar stort på aktivering av invandrare i kombination med den sk
arbetslinjen för socialbidragstagare. Högern har under senaste tiden kommit med
”nydanande” ideer vilka också innebär aktivering i olika former samt jobbtvång för
socialbidragstagare och arbetslösa. Därutöver föreslås en avveckling av arbetsrätten.
Gemensamt för både högern och vänstern är att de ensidigt fokuserar på sysselsättning som
nyckeln till integration. Det är en ytlig och bekväm inställning eftersom problemet då kan
lösas enkelt - en sopkvast i handen på alla invandrare.
I USA har det sedan länge pågått ett seriöst arbete mot diskriminering. I USA vet man att
diskrimineringsproblemet inte är ett svart problem utan lika mycket ett vitt. Politiken har utgått
från en insikt om segregation på arbetsmarknaden: där är detta inte bara
jämställdhetspolitiken som fokuserar på handlingar utan all diskriminering bekämpas genom
att begränsa människors möjligheter till diskriminerande handlingar. Amerikanska
arbetsgivare vet att diskriminering kan leda till skadestånd och till att de kan förlora sina avtal
med staten genom sk antidiskrimineringsklausuler. Därmed har de ett rejält och konkret
ekonomiskt incitament till att bortse från ovidkommande faktorer som kön eller etnisk
bakgrund.
Högerns nydanare lånar gärna USA:s idéer om hårda tag mot socialbidragstagare, men
nämner inte ett ord om hårda tag mot diskriminerande arbetsgivare. I praktiken har Sveriges
hantering av etnisk diskriminering inneburit en väldig varsam hantering av svenska
makthavare.
Sveriges faktiska utveckling kan följas genom olika lagar. 1980 antogs jämställdhetslagen.
Den var inriktad mot könsdiskriminerande handlingar i arbetslivet. Denna strategi användes
däremot inte när ombudsmannen mot etnisk diskriminering inrättades1986; DO:s makt
begränsades till övertalningsförmåga. 1994 antogs en lag mot etnisk diskriminering i
arbetslivet. Denna var endast en symbollag, framdriven av kritik från FN och inte av en
politisk insikt om att diskriminering var ett problem. Först 1999 fick Sverige en modern lag
mot etnisk diskriminering i arbetslivet.
Svenska makthavare bör ställa sig frågan vad integration är. När en invandrare med en
svensk ingenjörsutbildning tvingas ta ett jobb som städare eller öppna en kiosk och därmed
förbättrar sysselsättningsstatistiken – är detta integration? Och vilken signal ger en sådan
”integrationspolitik” till invandrarens granne som behöver både språk och utbildning. Kommer
de inspireras att ta till sig utbildning när de vet att den redan utbildade grannen stängs ute
ändå? Kommer de att inspirera sina barn till att ta till sig språket och andra kunskaper i
skolan?
Det är dags för ett seriöst integrationsarbete i Sverige. Ett arbete där målet sysselsättning
som tar hänsyn till individens kompetens. Poängen ska vara att se till att alla får en rättvis
chans. Detta är vad invandrarna såsom alla andra vill. Dagens olika åtgärder kan inte enbart
riktas till eller mot invandrare. Trovärdiga åtgärder måste också riktas mot arbetsgivare och
andra som riskerar att diskriminera. Integration sägs vara en ömsesidig process. Politiker
och andra ”experter” måste visa detta i handling. Därför har miljöpartiet fokuserat på
konkreta åtgärder mot diskriminering, oavsett grunden, som förstärkta
antidiskrimineringslagar och införandet av klausuler som möjliggör hävande av offentliga
avtal med diskriminerande entreprenörer.
Paul Lappalainen
amerikansk och svensk jurist
ledamot (mp) Stockholms integrationsnämnd
