Predikan i S:t Hans kyrka den helige Johannes Döparens dag den 22 juni 2014
Jesaja 42:5-9 * Apostlagärningarna 10:37-38 * Lukas 1:67-80
E
pisteltexten från Apostlagärningar ingår i det tal
som aposteln Petrus höll hemma hos officeren
Cornelius i staden Caesarea, dit Petrus på ett minst
sagt komplicerat sätt blivit uppmanad av Gud att bege
sig. Något häpen över situationen berättade Petrus
för Cornelius och hans släkt och vänner om Jesus
och Hans död och uppståndelse och att det betyder
syndernas förlåtelse, evigt liv och himmelsk salighet –
varpå den Helige Ande, till Petri stora förvåning, föll
över dem och de kom till tro, omvände sig och blev
döpta.
I talet hos Cornelius nämnde Petrus Johannes
Döparen. Det är förstås därför som det här textavsnittet dyker upp som läsning idag, den helige Johannes Döparens dag. Poängen med det är att i Guds
handlade med världen, i Hans stora och komplicerade frälsningshistoria, har Johannes Döparen en
alldeles egen och viktig roll.
I tid räknat var hans insats kort. Han predikade
omvändelse och att himmelriket är nära. Han döpte
Jesus; om den saken berättas det utförligt. Sedan tog
han sig före att tala strängt till tetrarken Herodes för
dennes tvivelaktiga äktenskapsmoral (Matt 14:4-5),
varpå Herodes, på makthavares vanliga vis, satte Johannes i fängelse. Där trivdes Johannes dåligt. Slutet
blev nesligt. Herodes blev i berusat tillstånd lurad av
sin nya hustru att låta hugga huvudet av Johannes.
”Johannes var en lampa, han vittnade för sanningen, en kort tid hänfördes ni av hans ljus”, som
Jesus sade en gång (Joh 5:33-35). Ändå, säger
Jesus, har ingen av kvinna född trätt fram som är
större än han (Matt 11:11).
Evangelietexten idag är Johannes Döparens
pappa Sakarias lovsång på den åttonde dagen av
Johannes Döparens liv. Efter att i nio månader inte
kunnat tala alls, kunde Sakarias nu det. Han fylldes
dessutom av Helig Ande och talade ord som Gud
lade i hans mun.
I hans lovsång finns, liksom i Petrus’ tal i Caesarea, hela frälsningshistorien, från fader Abraham till
syndaförlåtelsen, det eviga livet och den himmelska
saligheten hos Jesus, Han som kom ned till oss från
höjden.
I denna stora och komplicerad frälsningshistoria
har Johannes Döparen, säger också Sakarias, en
alldeles egen och viktig plats. Mitt i allt det storslagna
i Sakarias lovsång kommer hans lille son: ”Och du,
mitt barn, skall kallas den Högstes profet, ty du skall
gå framför Herren och bana väg för Honom.”
Det var för övrigt lite komplicerat när Johannes
Döparen blev till. Hans mamma Elisabeth var ofruktsam, (Luk 1:7), men Gud ingrep och sände dessutom
en ängel för att förbereda föräldrarna på Johannes’
tillkomst.
Andra änden av Johannes’ liv blev, som sagt, inte
särskilt storslagen, utan dyster och inte särskilt himmelsk.
Så där är det i Guds handlande med världen, inte
minst i frälsningshistorien. Min egen ”favorit” i det
sammanhanget är Josef, han, som, bortskämd, såldes svekfullt av sina bröder till slaveri i Egypten. Där
skötte han sig dock och blev väl ansedd, för att i
nästa steg bli förrådd av Potifars hustru och satt i
fängelse, innan han mirakulöst blev faraos närmaste
man och därmed kunde rädda Guds folk undan svältdöden. Det är en märklig historia. Och, säger Josef
själv, det är inte bara det att Gud kan vända det onda
till något gott (1 Mos 50:20) utan alltihop var Guds
plan. ”Det var inte ni som skickade mig hit”, sade
Josef till sina bröder, ”utan Gud” (1 Mos 45:8).
Gud handlar med hjälp av människor. Gud handlar inte i smyg, inte osynligt eller magiskt utan med
människor av kött och blod. Den storslagna
frälsningshistorien är beroende av enskilda och i den
meningen mänsklig.
Guds handlande och Guds plan är alltså 1 storslagen, 2 komplicerad och 3 upphängd på ett antal
människor.
Till det komplicerande hör att det ofta är först i
efterhand som man ser vad Gud gör. Johannes
Döparen, den störste bland de heliga före Jesus, var
dyster och missmodig i fängelset. Han är inte den
ende. För de flesta av Gudsfolkets heliga, från fader
Abraham till vår tids helgon, har Guds handlande ofta
inte varit något storslaget eller något självklart.
Allt detta har nu bäring också mot oss. Också vi
ingår i Guds frälsningsplan med världen, vi som är
Abrahams barn, tillhör samma apostoliska kyrka som
Petrus och lever med den Uppståndne som vunnit
förlåtelse, evigt liv och himmelsk salighet.
Guds avsikt är att rädda världen, försona världen
och varje människa med sig själv och ge förlåtelse,
evigt liv och himmelsk salighet åt alla och allt.
Gud handlar fortfarande med människor. Inte kan
vi frälsa världen, och nog är vår tid kort. Men på
samma sätt som Johannes Döparen hade en viktig,
unik och samtidigt nödvändig roll i Guds plan har
också vi det.
Det är, som sagt, inte alltid lätt att se den. Ibland –
men inte alltid – verkar det snarare som om vi inte gör
någon nytta alls; också vi kan bli missmodiga. Ibland
använder Gud just vår svaghet till att fullkomna sin
kraft (2 Kor 12:9). Fast ibland är det med oss som
med den unge Johannes: att vi växer och blir starka i
Anden, kapabla till kraftfulla gärningar, att gå Guds
ärenden och tala Hans ord. Våra liv måste inte sluta
med att vi nesligt blir halshuggna.
Vad Gud förväntar sig av oss är inte att räkna ut
hur Han ska handla. Hans plan är både för storslagen
och för komplicerad för att vi ska förstå den.
Vad Han förväntar sig är att vi ska vara trogna,
framförallt i tron på Jesus, tilltron till förlåtelsen, det
eviga livet och den himmelska saligheten hos Honom.
Guds avsikt med sin frälsningsplan är storartad.
Världen behöver den. Och Gud behöver oss för att få
igenom den.
”Vi bör”, skrev Paulus till församlingen i Korint,
”betraktas som Kristi tjänare och som förvaltare av
Guds hemligheter. Nu krävs ju av en förvaltare att
han skall visa sig trogen/pålitlig.” (1 Kor 4:1-2)
Ära vare Fadern och Sonen och den Helige Ande,
nu och alltid och i evigheters evighet.
Amen
Niklas Adell, präst
