Värdegrunden - PR

advertisement
Värdegrunden
I svensk översättning av Demokratbloggen
Av Anders Breivik, London – 2011
Om kompendiet – 2083
“De män som den europeiska offentligheten beundrar alldeles extra är de våghalsigaste
lögnhalsarna; de män de avskyr som mest våldsamt är dem som försöker säga sanningen.”
Efter åratals arbete är första utgåvan av kompendiet “2083 – A European Declaration of
Independence” färdig. Om du har mottagit denna bok så är du antingen en av mina tidigare
7000 patriotiska Facebook vänner eller också är du vän till någon av mina FB vänner. Om du
bekymrar dig över Västeuropas framtid så kommer du definitivt att finna denna information
både intressant och höggradigt relevant.
Jag har tillbringat flera år med att skriva, efterforska och sammanställa informationen och
jag har förbrukat det mesta av mitt hårt förvärvade kapital i denna process (över 300 000
Euro). Jag söker ingen kompensation för det eftersom det är en gåva till dig, som medpatriot.
Mycket av informationen som presenteras i detta kompendium (3 böcker) har avsiktligt
hållits borta från de europeiska folken av våra regeringar och den politiskt korrekta
mainstream media (MSM).
Fler än 90% av EU- och de nationella- parlamentarikerna och fler än 95% av journalisterna
är stödjare av europeisk multikulturalism och därför stödjare av den pågående islamiska
koloniseringen av Europa; ändå HAR DE INTE tillåtelse från de europeiska folken att
tillämpa dessa doktriner.
Kompendiets, - “2083 – A European Declaration of Independence” – dokument från mer än
1000 sidor att rädslan för islamisering är allt annat än irrationell.
Det täcker följande huvudsakliga teman:
1. Uppkomsten av kulturmarxism/multikulturalism i Västeuropa
2. Varför den islamiska kolonisationen och islamiseringen av Västeuropa började
3. Det nuvarande tillståndet för de Västeuropeiska motståndsrörelserna (antimarxistiska/anti-Jihad rörelser)
4. Lösningar för Västeuropa och hur vi, motståndet, bör gå vidare under kommande
decennier
5. + Täcker alla, höggradigt relevanta ämnen inklusive lösningar och strategier för alla av de
8 olika politiska fronterna
Kompendiet/boken presenterar avancerade ideologiska, praktiska, taktiska, organisatoriska
och retoriska lösningar och strategier för alla patriotiskt lagda individer/rörelser. Boken
kommer att vara av stort intresse för dig antingen du är en moderat eller en mer hängiven
kulturkonservativ/nationalist.
Inkluderat är också demografiska studier, historisk statistik, prognoser och insikter om olika
frågor relaterade till den pågående och framtida kampen i Europa. Den täcker de flesta teman
som relaterar till historiska händelser och aspekter på tidigare och nuvarande islamisk
imperialism, vilken nu är borttagen eller falsifierad av vår akademi genom instruktioner från
Västeuropas kulturrelativistiska eliter (kulturrelativism=kulturmarxism).
Den erbjuder grundlig analys av islam, vilket är okänt för en majoritet av europeerna. Den
dokumenterar hur de politiska doktrinerna som vi känner som
multikulturalism/kulturmarxism/kulturrelativism skapades och tillämpades.
Multikulturalisterna/kulturmarxisterna opererar vanligtvis under förklädnaden av
humanism. En majoritet är anti-nationalister och vill demolera europeisk identitet,
traditioner, kulturen och även nationalstaterna.
Som vi alla känner till är roten av Europas problem bristen på kulturell självkänsla
(nationalism). De flesta människor är fortfarande förskräckta över nationalistiska politiska
doktriner och tror att om vi någonsin tar till oss dessa principer igen så kommer nya
Hitlerister att plötsligt poppa upp och påbörja en global Armageddon...
Det behöver inte påpekas att ett växande antal nationalister i Västeuropa systematiskt blir
förlöjligade, tystade och förföljda av de nuvarande kulturmarxistiska/multikulturalistiska
politiska etablissemangen. Detta har varit en kontinuerligt pågående process som började
1945.
Denna irrationella skräck för nationalistiska doktriner hindrar oss från att stoppa vårt eget
nationella/kulturella självmord vartefter den islamiska kolonisationen breder ut sig årligen.
Denna bok presenterar de enda lösningarna på våra nuvarande problem.
Du kan inte besegra islamiseringen eller stoppa/reversera den islamiska koloniseringen av
Västeuropa utan att först ha tagit bort de politiska doktriner som manifesteras genom
multikulturalism/kulturmarxism…
Jag har skrivit ungefär hälften av kompendiet själv. Resten är en sammanställning av verk
från olika modiga individer över världen. Ursprungligen planerade jag att lägga till en
databas av högkvalitativa grafiska illustrationer och bilder. Men dokumentet (filen) skulle ha
blivit opraktiskt stor och skulle ha komplicerat en effektiv distribution.
Distribution av boken
Innehållet i kompendiet tillhör sannerligen alla och är gratis att distribueras på alla sätt och i
alla former. Jag ber faktiskt dig om en enda tjänst; Jag ber att du distribuerar denna bok till
alla du känner. Tro inte att andra kommer att ta hand om det. Jag är ledsen att behöva vara
rättfram, men det fungerar inte på det sättet.
Om vi i det Västeuropeiska motståndet misslyckas eller blir apatiska, då kommer Västeuropa
att falla, och vår frihet och våra barns frihet med det… Det är nödvändigt och av väldigt stor
vikt att alla åtminstone presenteras med sanningen innan våra system kommer att rasa ihop
inom 2 till 7 decennier.
Så, åter ber jag dig ödmjukt att skicka vidare boken till så många patriotiskt lagda individer
som du kan. Jag är 100% säker att distributionen av detta kompendium till en stor del av
europeiska patrioter kommer att bidra till att säkra vår seger till slut. Därför att i dessa tre
böcker ligger de nödvändiga redskapen för att vinna det pågående Västeuropeiska
kulturkriget.
Som jag redan har nämnt är kompendiet en sammanställning av verk från många tappra
personer över världen. Jag har tillbringat mer än tre år på att skriva och sammanställa det
mesta av innehållet. Ingen av de andra författarna har blivit tillfrågade att delta i det här
projektet på grund av praktiska och säkerhetsmässiga skäl men de flesta har gjort sitt
material tillgängligt för distribution.
De mångas behov väger tyngre än de fås behov. Detta är anledningen till varför jag beslutade
att tillåta innehållet i det här kompendiet att gratis åter-distribueras och översättas. Se det
som min personliga gåva och bidrag till alla europeer.
Källorna är inte inbäddade i dokumentet av den anledningen (det är lättare att använda och
distribuera de olika artiklarna). Men det krävs att författarna får sitt erkännande när
materialet används.
På det sättet tillhör den intellektuella egendomen i detta kompendium alla europeer över den
europeiska världen och kan distribueras och översättas utan några begränsningar. Effektiv
distribution och cirkulering kommer att vara möjlig om dem som håller med om åtminstone
något av dess innehåll, principer och idéer bidrar till att sprida informationen.
Om du läser det här så vet du att många människor blir intresserade av att få tag på
kompendiet (3 böcker). Låt oss använda detta momentum till vår fördel eftersom det säkert
blir till förmån för vår kamp.
Jag är beroende av att du distribuerar boken eller något/allt av dess innehåll till så många
patriotiska europeiska politiska aktivister som möjligt. Låt dem veta vad som är på gång och
vad som krävs av var och en av oss.
När allt kommer omkring så har vi inte bara rätten att motstå den nuvarande utvecklingen,
det är vår plikt som europeer att hindra utplåningen av våra identiteter, våra kulturer och
traditioner och våra nationalstater! Så vänligen bidra till att distribuera kompendiet till så
många patriotiskt lagda europeer som någonsin är möjligt i alla 26 europeiska länder. Detta
är bara början…!
Genom att inkludera den “juridiska ansvarsfriskrivningen” i bok 3; ” så kan alla distribuera
innehållet utan att bryta mot några europeiska lagar. Om du fortfarande känner tvivel så
känn dig fri att stryka eller ändra ordvalet i olika kapitel innan distribution.
Var snäll och hjälp till att göra den här boken tillgänglig genom olika flöden, bloggar,
webbsidor, på Facebook, på Twitter, på forum och genom andra arenor. Det är sannerligen
one-of-a-kind, unikt och storslaget redskap som kan och bör användas av alla
kulturkonservativa under de kommande decennierna.
Prioritetsmål – översätta boken till tyska, franska och spanska.
Jag rekommenderar starkt att speciellt en fransk, tysk och spansk patriot tar på sig ansavaret
och ser till att detta kompendium antingen distribueras och/eller översätts till ert respektive
språk.
Den bör distribueras till mottagare, webbsidor, Facebook grupper och andra politiska
grupper där det finns höga koncentrationer av kulturkonservativa/nationalister/patrioter.
Jag har inte lyckats att effektivt distribuera kompendiet till speciellt fransk-, tysk- och
spansktalande personer på grund av språkbarriärer.
Därför är det väsentligt att någon stiger fram och tar ansvaret för att distribuera den till så
många som det bara är möjligt. Om du själv är för upptagen, oanträffbar eller inte kan
översätta den, var då snäll och kontakta en av de många kulturkonservativa/nationalistiska
intellektuella/författare/journalister i ditt land.
Kontakta individer som du vet inte är rädda att röra sig utanför gränserna för den politiska
korrektheten. Vi högerinriktade motståndsrörelser i Europa är beroende av effektiv
återdistribution av den här vitala informationen inklusive detta kompendium.
En effektiv distribution av den här boken till alla nationalister i Europa kan markant bidra till
framtida regimskiften. För i detta kompendium ligger verktygen och kunskapen om exakt hur
man byter ut våra nuvarande regimer. Jag hoppas verkligen någon påtar sig denna mycket
viktiga uppgift och hjälper till; för om inte du gör det så gör ingen annan det heller...
Dra ut information från dokumentet eller konvertera från en Word fil till en
PDF fil + översättningstjänst
Det är lätt att konvertera din översättning av kompendiet i en Word fil till en PDF fil eller
andra format förutsatt att du har Microsoft Word/Office mjukvara (helst Word 2007 eller
nyare).
Om du inte har den mjukvaran så kan du antingen ladda ner den gratis “Word Viewer” vilken
tillåter dig att se, trycka upp och kopiera Word dokument, även om du inte har Word
installerat. Sök bara efter nyckelordet “Word Viewer” på följande sajt:
http://www.microsoft.com/downloads eller använd följande direkta nedladdningslänk:
http://www.microsoft.com/downloads/details.aspx?displaylang=en&FamilyID=3657ce887cfa-457a-9aec-f4f827f20cac
Du kan också köpa hela Office paketet om du vill, eller ladda ner gratis för överseende från
Microsoft sajt: http://office.microsoft.com eller alternativt, gå till en av följande torrent
sajter och ladda ner den gratis:
1. thepiratebay.org 3. torrentreactor.net 5. torrentz.com
2. btscene.com 4. extratorrent.com 6. btmon.com
Du måste först ladda ner en torrent applikation. Den bästa torrent applikationen (uTorrent)
kan laddas ner här: www.utorrent.com
Om du vill ha Word 2007 under längre än den 60 dagars försöksperioden så måste du
förmodligen ladda ner en serie kod som tillåter dig att låsa upp mjukvaran permanent eller
åtminstone förlänga försöksperioden till 6-12 månader.
Jag väljer att skicka kompendiet som en Word fil av följande anledning:
1. MS Word är ett av de vanligaste och populäraste mjukvaruformaten
2. Markant lättare att redigera dokumentet jämfört med PDF
3. En Word fil är markant mindre än en PDF fil (3,5 MB mot 8-10 MB)
4. Kvaliteten på bilderna konserveras mycket bättre än i en PDF
5. Distribution: det är lättare att undvika spam filter med en fil som är mindre än 5 MB
Eftersom jag har valt att sända dokumentet i Word format kan du lätt dra ut all information
och alla bilder från Word filen. Jag har avsiktligt undvikit att låsa dokumentet av den
anledningen. Om du vill dra ut bilder från word så kan du göra på följande sätt:
1. Öppna helt enkelt MS Paint (standard Windows program), kopiera bilden från Word och
klistra in den i Paint. Sedan spar du bilden i Paint som en jpg eller annat format.
Det är lätt att konvertera filen om så önskas, till en PDF fil eller annat format. Det är bara att
spara Word filen som en PDF fil. För att dra ut från en PDF fil; flera mjukvaruprogram
inklusive nyare versioner av Adobe Acrobat tillåter konvertering och extrahering. Bara googla
ordet; “PDF till Word konverterare” eller ladda ner följande gratis konverterarprogram:
http://www.hellopdf.com/download.php
Som gratis och kraftfull översättartjänst; google översättningstjänst erbjuder ett kraftfullt och
relativt omsorgsfullt redskap: http://translate.google.com
Visa med kindle/nook/iPad
Kindle, nook eller iPad är en hårdvara (LCD platta) mycket användbar till att läsa eböcker
och andra digitala media. Det kostar så lite som 100-200 USD på andrahands-marknaden.
Det finns också andra apparater som iPhone. Allt du behöver göra är att välja Word som
input och kindle/nook/iPad/iPhone som output och överföra filen.
Konvertera Word filen till papper
Framgångsrika egen-utgivare av idag utnyttjar fördelarna med print-on-demand tjänster, där
de inte behöver slösa pengar på tryckkostnader eller inventarier och lagerkostnader.
En “print-on-demand” (POD) tjänst, kallas ibland publish-on-demand, är en
tryckningsteknologi och företagsprocess i vilken nya kopior av en bok inte trycks upp innan
en beställning har mottagits. Många traditionella små tryckpressar har ersatt sin traditionella
tryckutrustning med POD utrustning eller lägger ut sin tryckning till POD leverantörer.
När kunder beställer sina böcker så trycker self-publishing kedjor som Cafepress.com och
andra(se lista) on-demand så många böcker som behövs och de skickar också iväg dem och
tar emot betalning för dem från dessa beställningar. Dessa self-publishing tjänster accepterar
digitalt uppladdat innehåll som Word eller PDF filer.
Men på grund av den kontroversiella naturen av innehållet i denna bok måste den person
som gör det första arrangemanget vara försiktig och kanske måste klippa bort vissa kapitel
innan man använder kommersiella tjänster som dessa.
Self-publishing tjänster/böcker on demand tjänster:
lulu.com xlibris.com, authorhouse.co.uk, unibook.com
createspace.com, webook.com, spirepublishing.com, createbooks.com
cafepress.co.uk, selfpublishing.com, trafford.com booksurge.com
booksondemand.com, infinitypublishing.com, lightningsource.com, blurb.com
Guide till självpublicering:
http://www.masternewmedia.org/self-publish-your-book-guide-to-the-best-self-publishingservices/
Intro till e-bok format:
http://toc.oreilly.com/2008/04/ebook-format-primer.html
Uppoffringar under skapandet av kompendiet
Jag har tillbringat totalt 9 år av mitt liv med det här projektet. De första fem åren användes
till att studera och skapa en finansiell bas, och de sista tre åren arbetade jag heltid med
efterforskning, sammanställande och skrivande.
Att göra det här kompendiet har personligen kostat mig totalt 317 000 euro (130 000 euro
från min egen ficka och 187 500 euro i inkomstförlust under tre år). Allt detta är emellertid
knappt märkbart jämfört med de uppoffringar som gjorts i relation till distributionen av den
här boken, den faktiska marknadsförings-operationen.
Vikten av att sprida sanningen och distribuera sunda strategier kan inte underskattas
eftersom det är kärnan till våra nuvarande motståndsinsatser. Jag hoppas verkligen att du tar
dig tid att läsa den. Flera aspekter av arbetet är sannerligen unika och inget liknande
kompendium existerar idag.
Låt inte ämnena som diskuteras i böckerna skärra upp dig för mycket. Många av ämnena kan
verka fullständigt absurda eller för radikala idag, men om ett par decennier så kommer du att
börja förstå dess relevans till vår kamp.
Men om nu innehållet gör dig helgalen, till den grad att du vill radera det så skulle jag
höggradigt rekommendera att du hellre sparar det i ett USB minne och placerar minnet på ett
säkert ställe. Därför att det är troligt att du kommer att vilja läsa kompendiet någon gång
framöver. Trots allt kan vi bara ignorera centrala aspekter av verkligheten under en tid.
Ett meddelande från författaren/kompendiets skapare
Jag hoppas du tycker om det här kompendiet. Det erbjuder idag den mest omfattande
databasen av lösningar i olika frågor. Som sagt ber jag bara om en sak från dig; att du
distribuerar den här boken till dina vänner och ber dem att skicka den vidare till “sina”
vänner, speciellt till dem som är patriotiskt sinnade.
Var snäll och hjälp oss att hjälpa dig själv, din familj och dina vänner genom att sprida dessa
verktyg som kommer att säkra vår seger; för sanningen måste fram...
Det är inte bara vår rätt utan också vår plikt att bidra till att bevara vår identitet, vår kultur
och vår nationella suveränitet genom att förhindra den pågående islamiseringen. Det finns
ingen motståndsrörelse om folk som oss vägrar bidra...
Multikulturalism (kulturmarxism/politisk korrekthet), som du kanske känner till, är roten till
den pågående islamiseringen av Europa, vilket har resulterat i den pågående islamiska
koloniseringen av Europa genom demografisk krigföring (understött av våra egna ledare).
Detta kompendium presenterar lösningarna och förklarar exakt vad som behövs av var och
en av oss under kommande decennier. Alla kan och bör bidra på ett eller annat sätt; det
handlar bara om vilja.
Tiden lägger grunden. Vi har bara några få decennier att befästa en tillräcklig nivå på
motståndet innan våra större städer är fullständigt demografiskt övervallade av muslimer.
Att försäkra en så framgångsrik distribution av detta kompendium till så många europeer
som det bara är möjligt kommer att markant bidra till vår framgång.
Det kan vara det enda sättet att undvika vår nuvarande och framtida dhimmitude (slaveri)
under islamiskt majoritetsstyre i våra egna länder.
Jag har inte kunnat skicka detta kompendium till så många människor, av olika anledningar,
så jag hoppas verkligen att du är villig att bidra.
Det bör noteras att engelska är mitt andra språk och på grund av särskilda säkerhetsåtgärder
så har jag inte lyckats få dokumenten professionellt redigerade och korrekturlästa. Alltså
finns där en potential för en litterär förbättring. Så se det som ett ”utkast för första
upplagan”. Ansvaret ligger på dig nu, eftersom jag av uppenbar anledning inte kommer att
kunna utveckla den ytterligare.
Precis alla människor med de rätta anlagen är uppmuntrade till att bidra med en andra
upplaga av detta kompendium genom att förbättra och utöka den där det behövs.
Högaktningsfulla och patriotiska hälsningar,
Anders Breivik, London, England - 2011
Justitie ridder-kommendör för Tempelriddarna i Europa och en av flera ledare av den
nationella och all-europeiska patriotiska motståndsrörelsen
Med assistans från bröder och systrar i England, Frankrike, Tyskland, Sverige, Österike,
Italien, Spanien, Finland, Belgien, Holland, Danmark, USA etc.
Introduktion till kompendiet - “2083” Introduktionskapitlet förklarar hur “kulturmarxism” gradvis infiltrerat våra samhällen efter
andra världskriget. Det är nödvändigt att förstå hur det började för att kunna förstå våra
nuvarande problemställningar. Kapitlet var skrivet specifikt för USA men kan lika bra
tillämpas på Västeuropa.
Introduktion – Vad är “politisk korrekthet”?
En av konservatismens viktigaste insikter är att alla ideologier har fel. Ideologi är ett
intellektuellt system, en produkt av en eller fler filosofer, som säger, “Det här systemet måste
vara rätt.” Oundvikligen kommer verkligheten att motsäga systemet, vanligtvis på ett
växande antal punkter. Men ideologin kan av sin natur inte rätta sig efter verkligheten; för då
skulle man ju behöva överge systemet.
Därför måste verkligheten förträngas. Om ideologin har makt så använder den sin makt att ta
sig an denna förträngning. Den förbjuder vissa fakta i tal och skrift. Dess mål är att förhindra
inte bara uttryckta tankar som motsäger det som “måste vara sant,” utan också att tänka
dessa tankar. Till sist blir resultatet oundvikligen ett koncentrationsläger, en gulag och en
grav.
Men vad händer idag med europeer som påstår att det finns skillnader bland etniska grupper,
eller att de traditionella sociala rollerna hos män och kvinnor avspeglar deras olika naturer,
eller att homosexualitet är moraliskt fel? Om de är offentliga personer måste de kräla i stoftet
i ändlösa hycklande avböner. Om de är universitetsstudenter så riskerar de framöver att
hamna i domstol med följande utfrysning. Om de är anställda i privata bolag så kan de
förlora sina jobb. Och vad var deras brott? Det stred mot den nya EUSSR ideologin och
“politisk korrekthet.”
Men vad är exakt “politisk korrekthet?” Marxister har använt den termen i åtminstone 80 år,
och är en bred synonym för “den generella partilinjen.” Det kan sägas att politisk korrekthet
är den huvudsakliga linjen i etablissemangen i dagens Västeuropeiska länder; och den som
vågar motsäga linjen kan naturligtvis inte vara medlem i det etablissemanget. Men det säger
oss fortfarande inte vad det verkligen handlar om.
Vi måste söka svaret på den frågan. Det enda sättet en ideologi kan förstås på är att titta på
dess historiska ursprung, dess analysmetoder och flera nyckelkomponenter, inklusive dess
plats i högre utbildning och dess band med den feministiska rörelsen.
Om vi förväntar oss att vinna och återupprätta våra länder till full yttrande- och tankefrihet
så måste vi känna vår fiende. Vi måste förstå vad politisk korrekthet verkligen är. Som du
snart kommer att få se; Om vi kan påvisa den politiska korrekthetens verkliga ursprung så
har vi tagit ett jättesteg mot dess störtande.
Hur alltsammans började – Politisk korrekthet är kulturmarxism
De flesta europeer ser tillbaka på 50-talet som en bra tid. Våra hem var trygga i så hög grad
att många inte brydda sig om att låsa sina dörrar. Offentliga skolor var huvudsakligen
utmärkta, och problemen var inte större än småprat i klassen eller att springa i korridorerna.
De flesta män behandlade kvinnor som damer, och de flesta damer ägnade sin tid och
bemödande att skapa goda hem, uppfostra sina barn väl och hjälpa sina samfund med
frivilligarbete. Barnen växte upp i två-föräldrar hushåll, och mamman var där för barnet när
han kom hem från skolan. Underhållning var någonting som hela familjen kunde delta i.
Vad hände?
Om en 50-tals man plötsligt skulle introduceras i 2000-talets Västeuropa så skulle han
knappt känna igen det som samma land. Han skulle vara i omedelbar fara av att bli rånad, bli
av med bilen eller värre, därför att han inte hade lärt sig att leva i konstant rädsla.
Han kunde inte veta att han inte borde vistas i särskilda delar av staden, att hans bil inte bara
måste vara låst utan även utrustad med alarm, att han inte borde våga ligga och sova på
natten utan att stänga fönstren och låsa dörrarna – och sedan sätta på det elektroniska
larmsystemet.
Om han tagit familjen med sig skulle förmodligen han och hans fru glatt göra sina barn redo
för den närmaste offentliga skolan. När barnen kom hem på eftermiddagen och berättade att
de var tvungna att gå igenom en metalldetektor för att komma in i byggnaden, hade fått
något konstigt vitt pulver av en annan unge och lärt sig att homosexualitet är normalt och bra
så skulle föräldrarna bli som frågetecken.
På kontoret tände mannen en cigarett, refererar till den “lilla damen,” och säger att han var
glad att se att företaget anställer lite färgat folk i framstående positioner. Alla dessa
handlingar skulle ha gett honom en skarp reprimand, och tillsammans kan de ha gett honom
sparken.
När hon åkte in till staden för att handla skulle frun ha satt på sig en snygg dräkt, hatt, och
kanske handskar. Hon skulle inte förstå varför folk glodde, och hånade.
Och när hela familjen satt sig ner efter middagen och satt på televisionen så skulle de inte
kunna förstå hur pornografi från någon snuskig, blank-frontad “Endast för vuxna” kiosk hade
kommit in i deras TV.
Om de kunde så skulle vår 50-tals familj sticka tillbaka till 50-talet så fort de kunde, med en
gripande skräckhistoria att berätta. Deras historia skulle handla om en nation som hade
förfallit och degenererats i en fantastisk fart, förflyttat sig på mindre än ett halvsekel från de
bästa länderna på jorden till tredje världen nationer, överkörda av kriminalitet, oväsen,
droger och smuts. Roms fall var stiligt i jämförelse.
Varför hände det?
Under de senaste femtio åren har Västeuropa erövrats av samma kraft som tidigare tog över
Ryssland, Kina, Tyskland och Italien. Dena kraft är ideologi. Här och på andra ställen har
ideologin orsakat enorm skada på den traditionella kulturen som den kom att dominera,
bryta sönder överallt och bara svepa bort den. I dess ställe kom rädsla och ruin. Ryssland
behöver ha en generation eller mer för att läka från kommunismen, om det någonsin går.
Den ideologi som har tagit över Västeuropa går vanligtvis under namnet “politisk
korrekthet.” Vissa människor ser det som ett skämt, men det är det inte. Det är dödligt allvar.
Den försöker faktiskt ändra alla regler, formella och informella, som styr relationerna mellan
människor och institutioner. Den vill ändra våra beteenden, tankar, och även de ord vi
använder.
I en markant utsträckning har den redan gjort det. Vem- eller vad det än är som kontrollerar
språket kontrollerar också våra tankar. Vem vågar tala om “damer” nu?
Men vad är egentligen “politisk korrekthet?” Politisk korrekthet är faktiskt kulturmarxism
(kulturkommunism) – marxismen översatt från ekonomiska till kulturella termer. Insatsen
att översätta marxismen från ekonomi till kultur började inte med studentupproren från 60talet.
Den går tillbaka till åtminstone 1920-talet och skrifterna från den italienske kommunisten
Antonio Gramsci. År 1923 i Tyskland grundade en grupp marxister ett institut tillägnat denna
övergång, institutet för social forskning (senare känt som Frankfurt skolan).
En av grundarna, George Lukacs, uttalade dess syfte som att det ska besvara frågan, “Vem
ska rädda oss från Västvärldens civilisation?” Frankfurt skolan fick djupgående inflytande i
de europeiska och amerikanska universiteten efter att många av dess ledare flytt och spreds
över Europa och även till Förenta Staterna på 1930-talet för att fly från nationalsocialismen i
Tyskland. I Västeuropa fick de inflytande över universiteten från 1945.
Frankfurt skolan blandade Marx med Freud, och senare inflytelserika personer (en del
fascister såväl som marxister) lade till lingvistik för att skapa en “kritisk teori” och
“demontering.” Dessa i sin tur inverkade stort på undervisningen, och genom de högre
undervisningsinstitutionerna födde fram det vi nu kallar “politisk korrekthet.” Härkomsten
är tydlig, och det går att spåra raka vägen tillbaks till Karl Marx.
Parallellerna mellan den gamla ekonomiska socialismen och kulturmarxismen är tydliga.
Kulturmarxism eller politisk korrekthet delar visionen med den klassiska marxismen idén om
“klassamhället,” till exempel ett samhälle som inte ger samma möjligheter, men samma
skyldigheter.
Eftersom den visionen motsäger den mänskliga naturen – eftersom folk är olika, så slutar det
med ojämlikhet, oavsett var man startar ifrån – samhäller kommer inte att medge det om det
inte tvingas till det. Så under båda varianter av marxism så är det tvingat. Detta är den första
stora parallellen mellan klassisk- och kulturmarxism: båda är totalitära ideologier.
Den totalitära naturen av politisk korrekthet kan ses på universitetsområden där “politisk
korrekthet” har tagit över college: yttrandefrihet, pressfrihet, och även tankefrihet är alla
eliminerade.
Den andra stora parallellen är att både klassisk-, ekonomisk- och kulturell marxism har
singel-faktor förklaringar av historien. Klassisk marxism argumenterar att all historia
bestämdes av ägarskap till produktionsmedlen. Kulturmarxismen säger att historien är helt
förklarad genom vilka grupper – definierade av kön, ras, religion och sexuell normalitet eller
abnormalitet – har makten över vilka andra grupper.
Den tredje parallellen är att båda variationerna av marxism deklarerar vissa grupper som
rättskaffens och andra som ondskefulla från början, och det är utan hänsyn till det aktuella
beteendet hos individerna. Klassisk marxism definierar arbetare och bönder som rättskaffens
och bourgeoisien (medelklassen) och andra ägare av kapital som onda.
Kulturmarxismen definierar alla minoriteter de ser som offer; muslimer, feministiska
kvinnor, homosexuella och ytterligare några minoritetsgrupper som rättskaffens och de ser
etniska kristna europeer som onda.
(Kulturmarxismen erkänner inte existensen av icke-feministiska kvinnor, och definierar
muslimer, asiater och afrikaner som motsätter sig politisk korrekthet som onda, precis som
infödda kristna eller även ateistiska europeer).
Den fjärde parallellen handlar om medel: expropriering. Ekonomiska marxister, där de får
makten exproprierar de ägodelarna från bourgeoisien och ger dem till staten som den
“representativa” för arbetarna och bönderna.
När kulturmarxisterna får makten (inklusive via våra egna regeringar), straffar man infödda
europeiska män och andra som inte håller med dem och ger privilegier till ”offer” grupperna
de favoriserar. Bekräftande handlingar är ett exempel.
Slutligen använder båda varianter av marxismen en analysmetod designad att visa upp
korrektheten i sin ideologi i varje situation. För klassiska marxister är analysen ekonomisk.
För kulturmarxister är analysen lingvistisk: nedmontering.
Demontering “bevisar” att varje “text,” förgången eller nuvarande, illustrerar förtrycket av
muslimer, kvinnor, homosexuella, etc. genom att läsa in den betydelsen i orden av texten
(oavsett dess faktiska betydelse). Båda metoderna är förstås fuskanalyser som förvrider
beviset för att passa förutbestämda slutsatser, men de lånar en ‘vetenskaplig” ansats till
ideologin.
Dessa paralleller är varken anmärkningsvärda eller slumpartade. De existerar på grund av att
politisk korrekthet är direkt härlett från klassisk marxism, och är faktiskt en variant av
marxismen. Genom den största delen av den marxistiska historien har kulturmarxisterna
stått utanför rörelsen av de klassiska ekonomiska marxisterna. Idag när den ekonomiska
marxismen är död har kulturmarxisterna hoppat i dess skor. Dess medium har förändrats
men meddelandet är samma: ett samhälle av radikal jämlikhet förstärkt av statens makt.
Nu lunkar den politiska korrektheten över det Västeuropeiska samhället som en koloss. Den
har tagit över båda politiska blocken, både vänster och höger. Bland de så kallade
Västeuropeiska ”konservativa” partierna har de riktiga konservativa visats på dörren därför
att vara kulturkonservativ motsätter sig hela grunden för politisk korrekthet. Den
kontrollerar de mäktigaste elementen i vår kultur, media- och underhållningsindustrin.
Den dominerar både allmän och högre utbildning: många högskoleplatser är murgrönetäckta små Nordkorea. Den har även fångat det högre prästerståndet i många kristna kyrkor.
Den i etablissemanget som tar avstånd från dess diktat blir snabbt av med medlemsskapet i
etablissemanget.
Den mest vitala frågan är: hur kan Västeuropéerna bekämpa politisk korrekthet och återta
sitt samhälle från kulturmarxisterna?
Det räcker inte att bara kritisera politisk korrekthet. Den tolererar en viss mängd kritik, även
försiktigt hånande. Det gör den inte för att den har en genuin tolerans för andra synpunkter,
utan för att desarmera sina opponenter, för att den ska se mindre hotande ut än vad den är.
Kulturmarxisterna har ännu inte den totala makten, och de är för smarta för att framstå som
totalitära innan deras seger är säkrad.
Snarare måste de som vill besegra kulturmarxismen utmana den. De måste använda ord som
är börbjudna, och vägra använda sådana ord de själva förordar; kom ihåg att sex är bättre än
kön.
De måste skrika från hustaken de verkligheter de andra försöker förtrycka, såsom vår
opposition mot sharia på nationell och lokal nivå, islamiseringen av våra länder, de fakta att
våldsbrott är oproportionerligt mer begånget av muslimer och att de flesta fall av AIDS är
frivilliga, till exempel erhållet från omoraliska sexakter. De måste vägra låta barnen gå i
offentliga skolor.
Dessutom måste de som vill utmana politisk korrekthet uppföra sig enligt de gamla reglerna i
vår kultur, inte de nya reglerna som kulturmarxisterna lägger fram. Damer bör vara
hemmafruar med familjeplikter, inte poliser eller soldater, och män ska fortfarande hålla upp
dörrarna för damerna. Barnen ska inte vara oäktingar. Glorifiering av homosexualitet bör
undvikas. Jurymedlemmar och nämndemän bör inte acceptera islam som en ursäkt för mord.
Trotset sprider sig. När andra Västeuropeer ser en person trotsa politisk korrekthet och
överlever – och det kan du än så länge – så blir de uppmuntrade. De är frestade att också
trotsa den, och en del gör det. Vågrörelsen från en enda handling av trots, när en instans går
fram till kolossen på lerfötter och bryter av dess nos, så kan det leda långt.
Det finns inget som den politiskt korrekte fruktar mer än ett öppet trots, och av goda skäl; det
är deras största sårbarhet. Det bör leda kulturkonservativa till att trotsa kulturmarxismen på
varje punkt.
Trots att timmen är sen så är slaget inte över. Väldigt få Västeuropeer inser att politisk
korrekthet faktiskt är marxism i andra kläder. När den insikten sprids så kommer också
trotset att spridas. För närvarande frodas den politiska korrektheten genom att förklä sig.
Genom trots och utbildning från vår sida (vilket bör vara en del av varje trotsig handling),
kan vi riva bort dess kamouflage och avslöja marxismen inunder skyltkostymen av
“känslighet,” “tolerans,” och “multikulturalism.”
Den som vågar vinner.
De historiska rötterna till “Politisk korrekthet”
Västeuropa är idag dominerat av ett främmande trossystem, attityder och värderingar som vi
har kommit att känna som “politisk korrekthet.” Den politiska korrektheten försöker lura på
en uniformitet av tankar och beteende på alla europeer och är därför totalitär till sin natur.
Dess rötter är begravda i en version av marxism vilken söker en radikal framställning av den
traditionella kulturen för att skapa en social revolution.
Social revolution har en lång historia, möjligtvis så långt tillbaka som Platons Staten. Men det
var den franska revolutionen 1789 som inspirerade Karl Marx att utveckla sina teorier på
1800-talet.
På 1900-talet hade den framgångsrika Bolsjevikiska revolutionen 1917 satt igång en våg av
optimistisk förväntan bland de marxistiska krafterna i Europa och Amerika att den nya
proletära världen av jämlikhet äntligen har blivit en realitet. Ryssland som den första
kommunistiska nationen i världen, skulle leda de revolutionära styrkorna till seger.
De marxistiska revolutionära styrkorna i Europa hoppade högt åt denna möjlighet. Efter
slutet på första världskriget fanns det ett kommunistiskt “spartakistiskt” upplopp i Berlin, lett
av Rosa Luxemburg; skapelsen av ett “Sovjet” i Bavaria lett av Kurt Eisner; och en ungersk
kommunistisk republik etablerades av Bela Kun 1919. Vid den tiden fanns det en stor oro att
hela Europa kunde komma att falla under bolsjevismens fana. Denna känsla av ett nära
förestående öde gavs ett intensivt liv av Trotskys röda armé invasion av Polen 1919.
Men den röda armén besegrades av polska styrkor i slaget vid Vistula 1920. Spartakisterna,
Bavaria Sovjet och Bela Kun misslyckades alla att få vida spritt stöd från arbetarna och efter
en kort tid hade de alla störtats. Dessa händelser skapade ett dilemma för de marxistiska
revolutionärerna i Europa.
Efter marxistisk ekonomi antogs de förtryckta arbetarna stödja en social revolution som
skulle placera dem på toppen av maktstrukturen. När dessa revolutionära möjligheter
presenterades så uteblev emellertid svaret från arbetarna. De marxistiska revolutionärerna
skyllde dock inte sin teori för dessa misslyckanden. De skyllde på arbetarna.
En grupp marxistiska intellektuella avgjorde detta bryderi genom en analys som fokuserade
på samhällets kulturella “superstruktur” istället för ekonomiska strukturer som Marx gjorde.
Den italienske marxisten Antonio Gramsci och den ungerska marxisten Georg Lukacs bidrog
mest till denna kulturmarxism.
Antonio Gramsci arbetade för den kommunistiska internationalen under 1923-24 i Moskva
och Wien. Han blev senare satt i ett av Mussolinis fängelser där han skrev sin berömda
“Prison Notebooks.” Bland marxisterna är Gramsci uppmärksammad för sin teori om
kulturell hegemoni som medel för klassdominans. Som han såg det så måste en ny
“kommunistisk man” behöva skapas innan någon politisk revolution var möjlig.
Detta ledde till ett fokus på insatserna för intellektuella på fälten utbildning och kultur.
Gramsci föreställde sig en lång marsch genom samhällets institutioner, inklusive regeringen,
juridiken, militären, skolorna och media. Han slöt sig också till att så länge som arbetarna
hade en kristen själ skulle de inte ge respons till revolutionära uppmaningar.
Georg Lukacs var son till en välbeställd ungersk bankir. Lukacs började sitt politiska liv som
agent för den kommunistiska internationalen. Hans bok History and Class Consciousness gav
honom erkännande som den ledande marxistiske teoretikern efter Karl Marx. Lukacs trodde
att om en ny marxistisk kultur skulle uppstå så måste den existerande kulturen förstöras.
Han sa, “Jag såg den revolutionära förstörelsen av samhället som den enda lösningen på de
kulturella motsägelserna i epoken,” och, “En sådan världsomfattande omstörtning av
värderingar kan inte äga rum utan att man utplånar de gamla värderingarna och skapar nya
revolutionära värderingar.”
När han blev ställföreträdande kommissarie för kulturen i den bolsjevikiska Bela Kun
regimen i Ungern 1919 så lanserade Lukacs det som blev känt som “kulturell terrorism.” Som
en del av sin terrorism påbörjade han ett radikalt sexutbildningsprogram i ungerska skolor.
Ungerska barn instruerades till fri kärlek, samlag, den ålderdomliga naturen i
medelklassfamiljens koder, det gammalmodiga med monogami, och irrelevansen med
religion, vilken berövar mannen alla sina njutningar. Kvinnor blev också tillbedda att
revoltera mot de sexuella sedvänjorna i tiden. Lukacs kampanj för “kulturell Terrorism” var
en föregångare till vad politisk korrekthet senare skulle bringa till Västeuropeiska skolor.
År 1923 förenades Lukacs och andra marxistiska intellektuella med det tyska
kommunistpartiet och grundade institutet för social forskning vid Frankfurt universitet i
Frankfurt, Tyskland. Institutet som blev känt som Frankfurt skolan, hade Marx-Engels
institutet i Moskva som modell. 1933, när nazisterna kom till makten i Tyskland så flydde
medlemmarna av Frankfurt skolan. De flesta kom till Förenta Staterna.
Medlemmarna av Frankfurt skolan anförde mängder av studier om de övertygelser, attityder
och värderingar de trodde låg bakom uppkomsten av National Socialism i Tyskland.
Frankfurt skolans studier kombinerade marxistisk analys med Freudiansk psykoanalys för
att kritisera grunden för Västvärldens kultur, inklusive kristendomen, kapitalismen,
auktoriteter, familjen, patriarkatet, hierarkin, moralen, traditionen, sexuell avhållsamhet,
lojalitet, patriotism, nationalism, ärftlighet, etnocentrism, konvention och konservatism.
Denna kritik som kollektivt blev känt som Critical Theory, avspeglades i sådana verk av
Frankfurt skolan som Erich Fromms Escape from Freedom och The Dogma of Christ,
Wilhelms Reichs The Mass Psychology of Fascism och Theodor Adornos The Authoritarian
Personality.
The Authoritarian Personality, som publicerades 1950, påverkade Västeuropeiska psykologer
och sociala forskare påfallande. Boken tar sin utgångspunkt från en grundidé, att närvaron av
kapitalism i ett kristet samhälle, och den patriarkala-auktoritära familjen, skapade en
karaktär benägen till rasistiska och religiösa fördomar och tysk fascism.
The Authoritarian Personality blev en handbok till en nationell kampanj mot alla sorters
fördomar eller diskriminering på teorin att om detta onda inte raderas kan ytterligare en
folkutrotning äga rum på den europeiska kontinenten. Denna kampanj tillhandahöll i sin tur
grunden till politisk korrekthet.
Kritisk teori inlemmade under-teorier som var menade till att flisa sönder speciella element
av den existerande kulturen, inklusive “matriarkal teori,” “androgyn teori,”
“personlighetsteori,” “auktoritetsteori,” “familjeteori,” “sexualitetsteori,” “rasteori,” “juridisk
teori,” and “litterär teori.” I praktiken skulle dessa teorier användas till att störta den
förhärskande sociala ordningen och ledsaga en social revolution.
För att uppnå detta ansåg de kritiska teoretikerna i Frankfurt skolan att traditionella
övertygelser och den existerande sociala strukturen måste förstöras och sedan ersättas. Den
patriarkala sociala strukturen skulle ersättas med matriarkat; uppfattningen att män och
kvinnor är olika och därför har olika roller skulle utbytas mot androgyni; och uppfattningen
att heterosexualitet är normalt skulle bytas ut mot tron att homosexualitet är lika “normalt.”
Som ett stort system som försöker förneka det verkliga värdet av infödda kristna europeiska
heterosexuella män, öppnade de kritiska teoretikerna av Frankfurt skolan dörren till den
rasistiska och sexuella antagonismen hos trotskisterna. Många trodde att förtryckta
muslimer, icke-europeiska minoriteter och andra såsom feminister och homosexuella kunde
bli förtruppen till en kommunistisk revolution i Europa.
Trotskys idéer adopterades av många studentledare från 60-talets kontrakulturella rörelse,
som försökte hissa upp minoritets-revolutionärer till ledarskapspositioner i sin rörelse.
Studentrevolutionärerna var också starkt påverkade av Herbert Marcuses idéer, en annan
medlem av Frankfurt skolan. Marcuse predikade “Den stora vägran,” en förnekelse av alla
grundläggande västliga koncept, sexuell frigörelse och meriterna av feministisk och svart
revolution.
Hans primära tes var att universitetsstudenter, ghetto svarta, de alienerade, de asociala, och
tredje världen kunde ta proletariatets plats i den kommunistiska revolutionen.
I sin bok An Essay on Liberation, proklamerade Marcuse sina mål med radikal överföring av
värderingar; förströelsen med tabun; kulturell omstörtning; Kritisk Teori; och lingvistiskt
uppror som skulle uppgå till en metodisk omkastning av betydelse. Som när det gällde
raskonflikter skrev Marcuse att vita män är skyldiga och att svarta är den mest naturliga
upprorskraften.
Marcuse kanske är den viktigaste medlemmen av Frankfurt skolan i termer av ursprunget till
politisk korrekthet, därför att han var den felande länken till 60-talets kontrakultur. Hans
målsättning var tydlig: “Man kan rättmätigt tala om kulturrevolution, eftersom protesten
riktar sig mot hela kulturetablissemanget, inklusive moralen i det existerande samhället…”
Hans medel var att frigöra de mäktiga urtidskrafterna av sex från dess civiliserade
restriktioner, något han predikade i sin bok, Eros and Civilisation, som publicerades 1955.
Marcuse blev en av de stora gurus för 60-talets tonåriga sexualuppror; själv myntade han
uttrycket, “make love, not war.”
Med den rollen var kedjan av marxistisk påverkan via Frankfurt skolan fullbordad: från
Lukacs tjänst som ställföreträdande kommissarie för kulturen i den bolsjevikiska ungerska
regeringen 1919 till Västeuropeiska och Amerikanska studenters flaggbränning och
ockupation av högskolebyggnader på 60-talet. Idag är många av dessa högskolor bastioner
för politisk korrekthet, och de tidigare radikala studenterna har blivit fakultet.
En av de mest betydelsefulla bidragsgivarna till politisk korrekthet var Betty Friedan. Genom
sin bok The Feminine Mystique, band Friedan feminismen till Abraham Maslows teori om
självförverkligande. Maslow var en socialpsykolog som i sina tidiga år forskade på kvinnlig
dominans och sexualitet. Maslow var vän till Herbert Marcuse vid Brandeis universitetet och
hade träffat Erich Fromm 1936.
Han var starkt imponerad av Fromms Frankfurt skolan-ideologi. Han skrev en artikel, “The
Authoritarian Character Structure”, som publicerades 1944, som avspeglade
personlighetsteorin i den Kritiska Teorin. Maslow var också imponerad av Wilhelm Reich
verk, som var ytterligare en Frankfurt skolans upphovsman till personlighetsteorin.
Innebörden av de historiska rötterna till politisk korrekthet kan inte fullt uppskattas om inte
Betty Friedans revolution i sexroller ses för vad det verkligen var – en manifestation av den
sociala revolutionära processen påbörjad av Karl Marx. Friedans tillit till Abraham Maslows
avspegling av Frankfurt skolans ideologi är bara en indikator.
Andra indikatorer inkluderar korrespondensen av Friedans revolution i könsroller med
Georg Lukacs utplånande av gamla värderingar och skapandet av nya, och med Herbert
Marcuses förflyttningar av värderingar. Men idén att transformera ett patriarkat till ett
matriarkat – vilket är vad en könsrollsomkastning är designad att göra – kan kopplas direkt
till Friedrich Engels bok Familjens ursprung, privat ägo och staten.
Först publicerad 1884, den boken populariserade den numera accepterade feministiska tron
att djuprotad diskriminering mot det förtryckta kvinnliga könet var en funktion av
patriarkatet. Tron att matriarkatet var lösningen på patriarkatet flödar från Marx
kommentarer i Den Tyska Ideologin som publicerades 1845.
I det arbetet utvecklade Marx idén att fruar och barn var den patriarkiska mannens första
ägodelar. Frankfurt skolans matriarkala teori och dess närbesläktade, androgyna teori, hade
båda sitt ursprung från dessa källor.
När de vänder sig till den vanliga offentligheten ger förespråkarna för den politiska
korrektheten– eller kulturmarxismen sitt sanna namn – presenterar sina uppfattningar
attraktivt. Det handlar bara om att vara “finkänslig” gentemot andra människor, säger de. De
använder ord som “tolerans” och “mångfald”, och frågar, “Varför kan vi inte alla komma
överens?”
Verkligheten är annorlunda. Politisk korrekthet handlar inte bara om att “vara trevlig”,
såvida man inte tycker att gulagarkipelager är trevliga platser. Politisk korrekthet är
marxism, med allt vad det innebär: ingen yttrandefrihet, tankekontroll, omvänd social
ordning, och slutligen en totalitär stat.
Om någonting, så är den kulturmarxism som skapats av Frankfurt skolan mer fruktansvärd
än den gamla ekonomiska marxism som ruinerade Ryssland. Åtminstone förhärligade inte de
ekonomiska marxisterna sexuell perversion och försökte skapa ett matriarkat, som Frankfurt
skolan och dess avkomma har gjort.
Denna korta essä har försökt visa en kritisk länkning, den mellan klassisk marxism och
ingredienserna till den “kulturrevolution” som bröt ut i Västeuropa under 60-talet.
Naturligtvis slutar inte handlingarna med 60-talet; arbetena från Frankfurt skolan är
fortfarande i mycket hög grad med oss, speciellt i fältet undervisning. Detta ämne och andra
nuvarande effekter av Frankfurt skolans tänkande, kommer att analyseras vidare.
Kulturmarxistiska profiler
Georg Lukacs
• Han började sitt politiska liv som en Kreml agent i den kommunistiska internationalen.
• Hans historie- och klassmedvetenhet gav honom erkännande som den ledande marxistiska
teoretikern sedan Karl Marx.
• År 1919 blev han ställföreträdande kulturkommissarie i den bolsjevikiska Bela Kun Regimen
i Ungern. Han anstiftade det som blev känt som “Kulturell Terrorism.”
• Kulturell Terrorism var en föregångare till vad som hände i europeiska och amerikanska
skolor.
• Han lanserade ett “explosivt” sexutbildnings-program. Speciella lektioner organiserades i
ungerska skolor och litteratur trycktes upp och distribuerades för att instruera barnen om fri
kärlek, samlagets natur, den ålderdomliga naturen hos bourgeoisiens familjekoder, det
gammalmodiga med monogami, och religionens irrelevans, vilken berövar människan all
njutning.
Barnen blev tillrådda att förkasta och förlöjliga föräldraauktoriteten och kyrkans auktoritet,
och att ignorera moraliska föreskrifter. De blev lätt och spontant förvända till
ungdomsbrottslingar med vilka bara polisen kunde hantera. Denna kallelse till uppror för de
ungerska barnen matchades med en kallelse till uppror för de ungerska kvinnorna.
• Som svar på att bolsjevismen fördärvade civilisation och kultur sa Lukacs: “En sådan
världsomfattande omvälvning av värderingar kan inte äga rum utan att man utplånar de
gamla värderingarna och nya skapas av revolutionärer.”
• Lukacs sinnestillstånd uttrycktes med hans egna ord:
- “Alla de sociala krafter jag har hatat sedan min ungdom, och vilka jag har siktat in min
själ på att utplåna, har hu sammanfallit till att släppa löst det första globala kriget.”
- “Jag såg den revolutionära demoleringen av samhället som den enda lösningen till den
kulturella motsättningen i talet.”
- “Frågan är: Vem vill befria oss från Västcivilisationen?”
- “Alla politiska rörelser som kan bringa bolsjevismen till Väst måste vara demoniska.”
- “Övergivandet av själens unikhet löser problemet med att släppa lös de djävulska krafter
som lurar i allt det våld som behövs för att skapa en revolution.”
• Lukacs sinnestillstånd var typiska hos dem som representerade den revolutionära
marxismens styrkor.
• Vid ett hemligt möte i Tyskland 1923 föreslog Lukacs konceptet med att inducera “Kulturell
Pessimism” för att öka känslan av hopplöshet och främlingskap hos folket i Väst som en
nödvändig rekvisita för revolution.
• Detta möte ledde till grundandet av institutet för social forskning vid Frankfurt
universitetet i Tyskland 1923 – en organisation av marxister och kommunistorienterade
psykologer, sociologer och andra intellektuella, som kom att bli känt som Frankfurt skolan,
som hängav sig att tillämpa Georg Lukacs program.
Antonio Gramsci
• Han var en italiensk marxist som gick intellektuellt i par med Georg Lukacs, och som kom
fram till samma slutsatser som Lukacs och Frankfurt skolan angående vikten av att
intellektuella underblåser revolution i Väst.
• Han hade rest till Sovjetunionen efter den bolsjevikiska revolutionen 1917 och gjorde några
noggranna observationer som fick honom att förstå att ett bolsjevikiskt upplopp inte kunde
nå fram till arbetarna i Väst på grund av den kristna naturen i deras själar.
• Antonio Gramsci blev ledare av det italienska kommunistpartiet, vilket ledde till att han
hamnade i ett av Mussolinis fängelser på 30-talet, där han skrev Prison Notebooks och andra
dokument.
• Dessa verk blev tillgängliga på engelska till britter och amerikaner.
• Hans råd till de intellektuella var att börja en lång marsch genom de pedagogiska och
kulturella institutionerna i landet för att skapa en ny sovjetmänniska innan det kunde bli en
framgångsrik politisk revolution.
• Detta avspeglade hans observationer i Sovjetunionen att ledarna inte kunde skapa en sådan
ny sovjetisk människa efter den bolsjevikiska revolutionen.
• Denna ritning för sinnes- och karaktärsförändring gjorde Gramsci till en hjälte av
revolutionär marxism i amerikansk utbildning och lade vägen för skapelsen av det nya
amerikanska barnet i skolorna genom en utbildningskartell.
• Den grundläggande naturen i Antonio Gramscis revolutionära strategi reflekteras i Charles
A. Reichs The Greening of America: “Det kommer en revolution. Den kommer inte att se ut
som gångna tiders revolutioner. Den kommer att ha sin härstamning hos individen och
kulturen, och den kommer att förändra den politiska strukturen som sin slutliga handling.
Den kräver inte något våld för att lyckas, och den kan inte framgångsrikt bekämpas med våld.
Detta är den nya generationens revolution.”
Wilhelm Reich
• I sin bok från 1933 med titeln The Mass Psychology of Fascism, förklarade han att Frankfurt
skolan har avlägsnat sig från den marxistiska sociologin som satte “Bourgeoisie” mot
“Proletariat.” Istället står striden mellan “reaktionära” och “revolutionära” karaktärer.
• Han skrev också en bok med titeln The Sexual Revolution vilket var en föregångare till vad
som skulle komma på 60-talet.
• Hans “sex-ekonomiska” sociologi var en insats att harmonisera Freuds psykologi med Marx
ekonomiska teori.
• Reichs teori uttrycktes i hans ord: “Den auktoritära familjen är den auktoritära staten i
miniatyr. Mannens karaktärstruktur är i grunden producerad av inbäddning av sexuella
hämningar och rädsla i den levande substansen av sexuella impulser. Familje-imperialism är
ideologiskt reproducerat i nationell imperialism… den auktoritära familjen… är en fabrik där
reaktionär ideologi och reaktionära strukturer produceras.”
• Wilhelm Reichs teori, när den paras med Georg Lukacs sexundervisning i Ungern, kan ses
som källan till den amerikanska utbildningskartellens enträgenhet på sexundervisning från
dagis och uppåt och dess fullständiga negering av föräldrainflytande, extern auktoritet, och
den traditionella karaktärstrukturen.
• Reichs teori täckte andra påståenden som tycks ha genomsyrat amerikansk utbildning:
- Den organiserade religiösa mysticismen i kristendomen var ett element av den auktoritära
familjen som ledde till fascism.
- Den patriarkala makten i och utanför mannen måste avsättas.
- Revolutionär sexualpolitik betyder den fullständiga kollapsen för auktoritär ideologi.
- Födelsekontroll var revolutionär ideologi.
- Mannen var i grunden ett sexuellt djur.
• Reichs, The Mass Psychology of Fascism, var på sin nionde upptryckning 1991 och finns att
få tag på i de flesta akademibokhandlar.
Erich Fromm
• I likhet med Wilhelm Reich var Fromm en socialpsykolog från Frankfurt skolan som kom
till Amerika på 30-talet.
• Hans bok Escape from Freedom, publicerades 1941 och är en ideologisk kompanjon till
Wilhelm Reichs The Mass Psychology of Fascism.
• Fromm bedyrade att tidig kapitalism skapade en social ordning som resulterade i Calvins
teori om Predestination, vilket återspeglade principen om den grundläggande ojämlikheten
hos mäniskor och återupplivades i nazistideologin.
• Han bedyrade att den auktoritära karaktären bara upplever dominans eller underkastelse
och “skillnader, antingen i kön eller ras, är för honom nödvändigtvis av överlägsenhet eller
underlägsenhet.”
• Han bedyrade att “positiv frihet” tillämpar principen att det finns ingen högre makt än den
unike individen själv; att människan är centrum och syftet med livet; att tillväxten och
förverkligandet av människans individualitet är ett ändamål som kan underordnas syften
som har större dignitet.
• Fromm förklarade den verkliga meningen med sin “positiva frihet” i en annan av sina
många böcker – The Dogma of Christ – där han beskriver en revolutionär karaktär såsom sig
själv som mannen som har frigjort sig från blodets- och jordens band, från sin mor och far,
och från speciella lojaliteter mot staten, rasen, partiet eller religionen.
• Fromm gör sin revolutionära avsikt väldigt klar i The Dogma of Christ...”Vi kan definiera
revolution i en psykologisk betydelse, och säga att revolution är en politisk rörelse ledd av
folk med revolutionära karaktärer, och attraherar folk med revolutionära karaktärer.”
Herbert Marcuse
• I likhet med Wilhelm Reich och Erich Fromm var Marcuse en intellektuell från Frankfurt
skolan som kom till Amerika på 30-talet.
• Han har ofta beskrivits som en marxistisk filosof, men han var faktiskt en fullblodsrevolutionär som planerade sönderfallet av Västeuropeiska och amerikanska samhällen
precis som Karl Marx och Georg Lukacs planerade sönderfallet av det tyska samhället:
“Man kan rättmätigt tala om en kulturell revolution, eftersom protesten är riktad mot hela
det kulturella etablissemanget, inklusive moralen i det existerande samhället… det är en sak
vi kan säga med fullständig säkerhet: den traditionella idén med revolution och den
traditionella strategin med revolution har avslutats. Dessa idéer är gammalmodiga…Vad vi
måste göra är en typ av diffust och spritt sönderfall av systemet.”
• Marcuse publicerade Eros and Civilisation 1955, vilken blev det grundläggande dokumentet
för 60-talets kontrakultur och bringade Frankfurt skolan till högskolor och universitet i
Västeuropa och Amerika.
• Han bedyrade att det enda sättet att undfly det endimensionella moderna industrisamhället
var att befria den erotiska sidan hos mannen, den sensuella instinkten, i uppror mot
“teknologisk rationalitet.”
• Denna erotiska befrielse skulle ta formen av den “stora vägran”, en total förkastelse av det
kapitalistiska monstret och alla dess verk, inklusive den teknologiska anledningen och det
rituella auktoritära språket.
• Han tillhandahöll det behövda intellektuella berättigandet för tonåringars sexuella uppror
och med sin slogan “Make Love, Not War.”
• Hans teori inkluderade tron att kvinnornas befrielserörelse var den viktigaste komponenten
i oppositionen, och potentiellt den radikalaste.
• Hans revolutionära insatser skulle blomstra upp till ett fullskaligt krig av revolutionär
marxism mot den europeiske vita mannen i skolor och högskolor.
Theodor Adorno
• Han var ytterligare en marxistisk revolutionär och medlem av Frankfurt skolan som kom till
Amerika på 30-talet.
• Tillsammans med andra skrev Adorno The Authoritarian Personality, som publicerades
1950.
• Adornos bok var inspirerad av samma sorts teoretiska påståenden som fanns hos Wilhelm
Reich, Erich Fromm, och Herbert Marcuse baserat på analytiska studier av det tyska
samhället, som påbörjades 1923.
• Grundtemat var samma. Där var sådant som en auktoritär karaktär som var motsatsen till
den önskade revolutionära karaktären. Denna auktoritära karaktär var en produkt av
kapitalism, kristendom, konservatism, den patriarkala familjen och sexuellt förtryck. I
Tyskland inducerade den kombinationen fördomar, anti-Semitism och fascism enligt
Frankfurt skolans teori.
• Det var så att de flesta Västeuropeer och amerikaner var produkter av kapitalism,
kristendom, konservatism, den patriarkala familjen, och sexuellt förtryck i sin ungdom. Så
Theodor Adorno och andra medlemmar av Frankfurt skolan hade ett gyllene tillfälle att
utföra Georg Lukacs och Antonio Gramscis program för att göra social revolution i
Västeuropa och Amerika istället för Tyskland.
• De skulle placera existensen av auktoritära personligheter bland Västeuropeer och
amerikaner med tendenser till fördomar, och sedan exploatera detta för att tvinga den
“vetenskapligt planerade omskolningen” av Västeuropeer och amerikaner med ursäkten att
det har gjorts för att bli av med fördomar.
• Denna vetenskapligt planerade omskolning skulle bli huvudplanen för transformeringen av
Europas och Amerikas system av fundamentala värden till deras motsatta revolutionära
värden i europeisk utbildning så att skolbarnen skulle bli avbilder av Frankfurt skolans
revolutionära karaktärer och på det sättet skapa ett nytt barn av Väst.
• Detta kan inte bekräftas av annat än att The Authoritarian Personality är nyckelkällan för
den affektiva domänen hos Benjamin Blooms indelning av pedagogiska målsättningar från
1964, som guidade utbildningskartellen därefter.
Politisk korrekthet i högre utbildning
På ett ökande antal universitets-kampusar eroderar friheten att uttrycka och diskutera idéer–
en princip som har varit hörnstenen för högre utbildning ända sedan Socrates– och det här
händer i en alarmerande takt.
Tänk på bara en ökande trend: hundratals (ibland tusentals) exemplar av konservativa
studenttidningar har antingen stulits eller offentligt blivit brända av radikala studenter. I
många fall har dessa handlingar ägt rum med det underförstådda stödet från fakulteten och
administratörer. Förövarna disciplineras sällan.
Emedan det skulle vara lätt att upplösa sådana demonstrationer av intoleranta studenters
tilltag är dessa incidenter de ytliga manifestationerna på en mer genomgripande och försåtlig
trend – en trend som har som sitt mål förstörelsen av de liberala konsternas tradition som
har hjälpt till att skapa och behålla västcivilisationen.
Då några besserwissrar hade påstått att den allmänna förekomsten av den ideologiska
intoleransen politisk korrekthet har överdrivits är det motsatta närmare sanningen. Politisk
korrekthet har blivit så djupt impregnerat i Västeuropeisk och amerikansk högre utbildning
att många kampusar nu domineras av en atmosfär av osäkerhet och ängslan.
Ett ökande antal entusiastiska studenter och fakultetsmedlemmar lever nu i rädsla att deras
intellektuella jakt på sanningen kommer att kränka de Stora Inkvisitorerna av politisk
korrekthet.
Teknikerna för den politiska korrektheten är nu välkända: attacker på läroplanen i
“multikulturalismens” namn, åläggande av restriktiva och vagt utformade “yttrandekoder,”
och obligatoriska “sensitivitets-träning” kurser för juniorer som är lite mer än systematiska
insatser till ideologisk indoktrinering. Men inflytandet av politisk korrekthet har spridits på
andra störande sätt.
Ursprunget till politisk korrekthet i högre utbildning
Medan ideologin om politisk korrekthet knappast är begränsad till våra kampusar så råder
det inget tvivel om att det började där. De intellektuella rötterna till detta fenomen sträcker
sig flera sekler tillbaka. I slutänden kan ursprunget till politisk korrekthet spåras till
uppkomsten av modern ideologi och dess sökande efter makt.
I kontrast till de klassiska och judeo-kristna traditionerna, vilka betonade människans behov
att förstå den moraliska ordningen och anpassa sig till den har moderna ideologier försökt att
dominera och kontrollera världen. På 1900-talet fick dessa ideologier den politiska makten i
kommuniststaterna.
Men i Väst har inte ideologin kunnat göra så mycket skada på våra traditioner av beställd
frihet. Snarare var radikala intellektuella tvungna att försöka underminera grunderna för
själva kunskapen, koncentrera sina ansträngningar på att transformera universitetet.
Vändpunkten i akademin kom på 60-talet när militanta studenter lanserade en gerilla attack
på de västeuropeiska kulturtraditionerna och de liberala konsterna. De såg att de inte kunde
få en bestående makt genom endast demonstrationer, och många av dessa militanter valde
att bli kavar “i systemet,” för att själva bli professorer.
Denna generation av “kulturmarxistiska radikaler” har nu blivit etablissemanget i den stora
majoriteten av våra institutioner av högre kunskap. Som universitetets rektorer, dekanus, och
departementsordföranden har de hyrt in andra ideologier efter sin egen avbild och har hetsat
fram den repressiva politik vi känner som politisk korrekthet. Dessa politiserade akademiker
kommer att vara extremt svårt att rubba från deras nuvarande maktpositioner.
Ideologi mot Liberal utbildning
Insatsen för detta idéernas krig är hög, för de inkluderar själva konceptet av frihet.
Västeuropeer och amerikaner har alltid förstått det intima och vitala sambandet mellan
liberal utbildning och politisk frihet. Därför är den politiska korrektheten ingenting annat än
ett dödsslag inriktat rakt mot hjärtat på våra länder.
I sin nyskapande bok The Idea of a University, definierade kardinal John Henry Newman de
“liberala konsterna” som en jakt på kunskap för sin egen sak. Som kontrast definierade han
de “servila konsterna” som de studiemetoder som bara tjänar specifika, omedelbara
slutsatser. De liberala konsterna är befriande, argumenterade Newman, därför att de
möjliggör för människan att upptäcka de underliggande principerna som guidar oss mot
visdom och dygd.
(Liberala konster menas grundforskning; Servila konster menas riktad forskning Demokratbloggen)
Om Newman hade levt idag så skulle han se den politiska korrektheten som “servil” eftersom
syftet är att flytta fram en politisk agenda till en position av nationell makt. Militanta
professorer i ökande antal gör skamligen om sina podier till pulpeter, överger sökandet efter
objektiv sanning och tar sig uppgiften att indoktrinera sina studenter.
Den ödelagda läroplanen
Förespråkarna för politisk korrekthet har koncentrerat sina insatser på kärnan av liberal
undervisning, läroplanen. Deras insatser kommer att radikalt förändra vad nya generationer
Västeuropeer och amerikaner kommer att lära sig. I den här kampen har verktyget för
politisk korrekthet varit den “multikulturella” rörelsen.
Ett antal kritiker har med rätta påpekat att multikulturalism är mer än ett argument för
kurser som koncentrerar sig på grupper som en gång varit förfördelade eller förtryckta.
Istället innebär multikulturalism den systematiska omstruktureringen av läroplanen för att
förhindra studenter från att lära sig om västliga traditioner.
Eftersom det framtida motivet bakom politisk korrekthet är ett försök att omstrukturera
Västeuropeiska och amerikanska samhällen utefter jämlikhetslinjer är det nödvändigt för
dess förespråkare att ingjuta i studenterna en långtgående kulturrelativism.
Kanske den mest störande aspekten av det politiskt korrekta angreppet på läroplanen är att
den har uppkommit på många av våra elituniversitet. Ta till exempel fallet med Stanford
universitetet, en institution som länge har spelat en ledande roll i amerikansk högre
utbildning.
Stanford eliminerade sitt mångåriga krav på västcivilisation 1988 och ersatte det med ett
multikulturellt program som hette “Kulturer, Idéer, och Värderingar.” Under detta nya
program kan nykomlingar vid Stanford lika lätt studera marxistiska revolutionärer i
Centralamerika som med Platon, Shakespeare, eller Newton.
Stanford har också lett rörelsen bort från seriösa studier av historia. Studenterna vid
Stanford, som studenterna i alla utom en av de topp 50 universiteten i Förenta Staterna,
behöver inte ta en enda kurs i historia. Istället erbjuds de ett val av kurser under rubriken
“Amerikanska Kulturer.”
Enligt en nyutexaminerad vid Stanford är det omöjligt att fullfölja de “Amerikanska
Kulturerna” kravet genom att studera protestantism, irländska amerikaner, eller den
amerikanska västern, medan kurser som faktiskt fullföljer kravet inkluderar “Film och
litteratur: USA-Mexiko gränsrepresentationer” och “Samtida etniskt drama.”
Stanford studenterna måste också ta kurser i “Världskulturer” och “Könsstudier” som
inkluderar “Chicana uttryckande kultur” och “Kvinnofientlighet och Feminism i
renässansen.”
För att elitinstitutioner som Stanford sätter exempel för resten av amerikansk och europeisk
högre utbildning adopterar andra universitet ivrigt dessa ödeläggande angrepp på
läroplanen. Denna avdroppningseffekt kommer att ha en långtgående påverkan på det sätt
framtida generationer av Västeuropeer och amerikaner kommer att utbildas.
Intolerans och angreppet på friheten
De två pelare som traditionellt har upprätthållit de liberala konsterna är akademisk frihet och
yttrandefrihet. Utan friheten att finna sanningen och att skriva och tala fritt så är autentisk
skolning omöjlig. Men båda dessa fundamentala friheter har rutinmässigt upphävts av
etablissemanget för yttrandekoder, “sensitivitets” klasser, och en generell atmosfär av rädsla
och skrämsel på campus.
Till exempel måste en yngre professor som inte fått anställning inte bara vara försiktig med
vad han säger, utan också med vad han publicerar. Ideologiska universitetsadministratörer
från 1990-talet har skapat en omgivning dominerad av misstänksamhet som är mycket mer
intensiv än någonting som frambringats av den antikommunistiske senatorn Joseph
McCarthy på 50-talet.
De mest tragiska offren för denna era av politisk korrekthet är studenterna. Det traditionella
målet för den liberala konstens utbildning – kulturinlärning, där studenterna absorberar den
nedärvda visdomen från förr – har satts åt sidan. I ökande grad verkar
universitetsutbildningen idag att inlemma politisk indoktrinering.
När allt detta är sagt och gjort ersätter den politiska korrektheten självbelåtna känslor av
rättfärdighet istället för de traditionella vanorna med kritiskt tänkande. En framstående
forskare klagade nyligen på att “högre utbildning i ökande grad handlar om att förvärva
attityder och åsikter som man sätter på sig som en uniform.”
Eftersom akademin är en relativt isolerad värld kan den tillåta politiserade administratörer
att göra kampus till ett laboratorium för experiment i social transformation. När kritiker av
politisk korrekthet har jämfört atmosfären på kampus med en totalitär stat har liberala
besserwissrar varit kvicka att fördöma dem som hysterisk. Det är inte många av dessa
besserwissrar som har någon riktig erfarenhet av det dagliga livet på kampus.
Rörelsen för akademisk reformering
Trots den institutionella makten hos kampus radikaler finns det krafter som arbetar för att
sporra autentiska akademiska reformer. Den akademiska reformrörelsen förlitar sig på
principer om redovisningsansvar, kommunikation, och ett åtagande för vetenskaplig
noggrannhet.
En kraft för akademisk reform är ett ökande krav bland föräldrar på ett större
redovisningsansvar från högskolor och universitet. Vid en tid då studierna visar att
studenterna betalar mer och lär sig mindre än någonsin tidigare har föräldrarna i ökande
grad blivit urskiljande konsumenter.
En annan kraft är oberoende studenttidningar vars journalister publicerar de politiskt
korrekta upptågen på kampus. I många universitet står kampusradikalerna fortfarande
oemotsagda i universitetets stängda värld.
Men det finns dock alternativ. Alternativa studentorganisationer har identifierat
missförhållanden på alla nivåer av det akademiska livet och har börjat undersöka journalism
som har varit märkligt rättvisa och noggranna. Kanske det mest välkända “scoopet” kom från
Yale Universitys alternativa tidning, Light & Truth, en publikation som understöds av college
nätverket.
Redaktörerna för Light & Truth upptäckte att de $20 miljoner gåvan från alumnus Lee Bass
inte användes för avsett syfte att understödja en integrerad kurs i västcivilisation. Deras
rapport öppnade upp en skandal som slutade med att Yale återsände Mr. Bass pengar. De
efterföljande händelserna kostade Yale betydligt mer än Mr. Bass $20 miljoner – både i
monetära termer och förlust av förtroende hos många Yale donatorer att den nuvarande
administrationen är pålitlig.
Inte alla skandaler som avslöjas av alternativa kampustiningar är av den magnituden, men
det finns oräkneliga missförhållanden som kan exponeras av undersökande student
journalism. Juridikskolan vid the University of North Carolina, Chapel Hill, förbjöd
representanter från U.S. militären från att sätta upp rekryteringstavlor där, trots att de får
federala skatte dollar från försvarsdepartementet.
En artikel om detta skamliga angrepp på friheten som gick i både Carolina Review och i den
nationella studenttidningen publicerad av ISI, CAMPUS, skapade ett ramaskrik både i och
utanför kampus. North Carolina lagstiftare satte omedelbart igång och spred ett anslag som
förbjöd skatteunderstödda skolor att diskriminera militären när presumtiva arbetsgivare
kommer till universitetet.
Vid universitetet i Wisconsin, Madison, avslöjade the UWM Times, en konservativ
studenttidning, att en universitetsadministratör hade bjudit ut signaturer för lokala
Democrat kandidater för offentlig tjänst, ett direkt brott mot statlig lag som förbjuder
universitetsanställda från att engagera sig i politiska kampanjer.
Universitetet vägrade att tillrättavisa administratören i fråga – kanske för att kanslern själv
har brutit mot både den statliga lagen och sina egna direktiv genom att skriva under en av
petitionerna på arbetstid. Historien plockades upp av the Milwaukee Journal-Sentinel och
missförhållandet tog slut.
Nu när alternativa tidningar och organisationer som engagerat sig i akademisk reformering
sprider sina ord så blir de större samfunden runt omkring våra institutioner av högre
utbildning allt mer inlemmade i seriös akademisk reform. Till exempel uppmuntrar the
National Association of Scholars universitetens trustees att ta en mer aktiv och högljudd roll
med att opponera överdrifterna i politisk korrekthet. Insatser av denna typ måste expanderas
och intensifieras.
I det långa loppet är den mest direkta metoden att besegra de politiskt korrekta
inkvisitorerna att helt enkelt stå upp emot dem. Individuella motståndshandlingar löper ofta
en stor risk: studenter kan hamna inför universitetsdomstolar som är förödmjukande och
demoraliserande medan fakultetet kan förlora sitt ämbete. Men varje motståndshandling
orsakar en krusning och uppmuntrar andra att stå upp mot ideologiskt förtryck. Med stödet
från tillräckligt många föräldrar, donatorer, och tidigare studenter, dessa David:ar kan
fortfarande slå dessa Goliat:er som styr över dem.
Glöden i sant lärande
Kanske den starkaste kraften för sann akademisk reform är den som söker att besegra den
politiska korrekthetens plundringar genom att vinna idéernas krig. Dessutom fortsätter en
del högskolor och universitet att simma mot den ideologiska strömmen för vår tid.
Ett av Edmund Burkes mest berömda uttalande är att “det enda som är nödvändigt för att
vinna över det onda är att goda människor inte gör någonting.” I generationer har
Västeuropeer och amerikaner behandlat högre utbildning med respekt – en symbol för deras
tro på den befriande makten i liberala konster.
Men när man står inför politisk korrekthet så är det dags för Västeuropeisk och amerikansk
offentlighet att dämpa sin respekt med en kritisk känsla, och göra en mer direkt insats att
ställa akademin till svars. Det är dags för goda män och kvinnor att kräva att den
Västeuropeiska utbildningen lever upp till sina bästa traditioner och undviker den politiska
korrekthetens tyranni.
Politisk korrekthet: Demontering och litteratur
Litteraturen är, om inte den viktigaste kulturella indikatorn, så är den i alla fall en signifikant
måttstock på samhällets civilisationsnivå. Vår natur och omgivning i förening formar varje
individuellt sinne, som i sin tur uttrycks i ord. Litteraturen, som i ordens förening kollektivt
hålls upp som föredöme, är sedan startpunkten på variationer – ett fönster in till kulturen.
Dagens litteraturfält är därför värt att undersöka för de insikter det tillhandahåller in i den
nuvarande kulturella miljön. Det samtida Västeuropeiska och amerikanska litterära fältet är
översköljt av “ismer:” marxism, freudianism, feminism, och så vidare. Det mesta av dessa är
akademiska kusiner av det som kallas vanlig kultur “Politisk Korrekthet.”
Litterära teoretiker tar sina speciella märken av kritik och tillämpar dem på litteraturen i en
ansats att finna självbekräftelse i en “upptäckt” betydelse i texten. För en feministisk kritiker
har till exempel inte längre Andrew Marvels “Upon Appleton House” platsens skönhet som
sitt tema; den talar istället om det ondskefulla i det patriarkala arvet.
Dessa “kulturkritiker,” nämns så därför att de kritiserar litteratur grundad på synpunkten
från en särskild kultur, uppkom på 60-talet, men deras kritikerskolor har sannerligen bara
börjat öka i styrka med anländandet av skolan för demolering på 70-talet.
Verken från demoleringens fader, Jacques Derrida, började översättas från franska av
amerikanska professorn Gayatri Spivak i mitten på 70-talet, en tid när den amerikanska
litterära scenen var mogen för dess inflytande. De ekonomiska marxisterna levde gott i de
Västeuropeisk och amerikanska kampusarna, och kulturkritikerna blev fortfarande matade
av den tidens radikalism.
Feministerna hade fått ett fotfäste i det tidigare decenniet, men de hade bara i sin magra
arsenal en vag känsla av förtryck. Vad de behövde var filosofisk backup – modet drev på dem
att ha sina egna logotyper. Demoleringens ankomst från Frankrike tillhandahöll denna
filosofi.
Vid den tiden gjorde den generationens akademiker vad akademiker brukar göra, talade
omför tidigare generation att de var helt fel ute. I detta fall var upproret emot de nya
kritikerna – så att säga även nu, decennier efter deras början. De nya kritikerna
specialiserade sig på att finna ut undermeningar i texter utan hänsyn till
bakgrundsinformation såsom författarens avsikt, en process som hade “texten säger allt” som
sin vägledande princip.
Den nya generationen kritiker ställde den principen på huvudet. Istället för “texten säger
allt,” påstod den nya generationen att “allt är text” och började analysera vad som helst och
allting i relation till det litterära verket.
Om en poet skrev en dikt som inkluderade en kvinnlig karaktär, så började kritikerna att titta
på poetens relation med sin mor, sin fru, sin syster och så vidare i en ansträngning att
erbjuda en tolkning av verket.
Detta kunde ha (och hade många gånger) den positiva effekten av att använda biografisk
information för att få ny förståelse för verket; men dessa nya tolkningar var inga försök att
avgöra den sanna meningen i verket (som de nya kritikerna hade gjort) eller ens att upptäcka
författarens avsedda betydelse (som traditionella tolkningar avsåg).
Denna nya generation kritiker blev istället allmänpraktiker av det som i litterära cirklar
känns igen som “kulturkriticism.” De ansträngde sig att se litteraturen från “kvinnans
synpunkt” eller “offrets” eller den “radikala minoritetens synpunkt.” De försökte inte hitta
betydelser – de var för mycket påverkade av relativister för det – men att hutta sexism,
rasism eller “homofobi” i verken från manliga europeiska eller heterosexuella författare.
Derridas demolering blev ett verktyg för dessa kulturkritiker. Enkelt uttryckt, demolering är
en tankeskola som påstår att ord inte har någon mening. Istället har orden “spår” av
betydelse. Betydelsen av ett ord är ideligen upphörande, och lämnar oss med bara minnet,
eller spåret, av den betydelse det en gång hade.
Så fort de insett kraften i denna tankeskola så omfattade kulturkritikerna den helt och fullt,
för här har de upptäckt en metod att angripa de traditionella tolkningarna av litterära verk.
De använde demolering för att ta bort traditionell betydelse och ersätta den med en annan
betydelse. Den betydelsen var den politiska korrektheten som hemsöker vårt samhälle idag.
Till exempel, efter den traditionella betydelsen av “How Do I Love Thee?” har destabiliserats i
den ovan beskrivna processen, en feministisk kritiker kan komma fram till – i frånvaron av
en stabil traditionell tolkning – kungörandet att poemet är “verkligen” intresserat av hur
kvinnor i 1800-talets England var anpassade att se sig själva som underordnade männen.
Intelligentian har glömt sin litteratur i brådskan att lansera sin politik.
Tyvärr har det inte stoppat kulturkritikerna från att indoktrinera denna nya generation i
feministisk tolkning, marxistisk filosofi och så kallad “queer teori.” Krav på att läsa
Shakespeare, Milton, Chaucer, och andra döda vita män försvinner, för att ersättas med
alternativen att studera “Kvinnors roll i renässansen” (en ursäkt för att klaga på sexism från
förr) eller “Bibeln som litteratur” (en kurs avsedd att svartmåla Bibeln som en skickligt
skapad roman istället för Guds sanning).
Den pålitlige frälsaren för intelligentian är den vanlige mannen och hans vanliga förstånd.
Vanligt förstånd säger att ord faktiskt betyder någonting, och eftersom demoleringen påstår
annorlunda så kommer den att relegeras till samhällets utkanter. Tråkigt nog kommer dess
effekter att hänga kvar – det har getts en känsla av giltighet för kulturkriticismen och
etablerat en marknadsplats för sina idéer.
Radikal feminism och politisk korrekthet
Kanske ingen aspekt av politisk korrekthet är mer framträdande i Västeuropeiskt liv idag än
feministisk ideologi. Är feminismen som resten av den politiska korrektheten, baserad på
kulturmarxism som importerats från Tyskland på 30-talet? Emedan feminismens historia i
Västeuropa förvisso sträcker sig längre än sextio år tillbaka, dess uppblomstring under senare
decennier har vävts samman med den utvecklande sociala revolutionen som burits fram av
kulturmarxister.
Var ser vi radikalt feministiskt inflytande? Vi ser det på TV, där nästan varje större utbud har
en kvinnlig “maktfigur” och handlingarna och karaktärerna betonar underlägsenheten hos
mannen och överlägsenheten hos kvinnan.
Den finns i det militära, med ökade möjligheter för kvinnor, även i stridspositioner, har följts
av dubbelmoral och sedan lägre kvalitet, såväl som en avtagande värvning av unga män,
medan “krigare” i dessa tjänster lämnar i massor.
Den finns i statsanställdas anställningspreferenser och i verksamheter som gagnar kvinnor
och använder beskyllningar om “sexuella trakasserier” för att hålla män på plats. Den finns
på högskolor där kvinnors genus studier förökar sig och “positiv diskriminering” tillämpas i
antagningar och anställningar. Den finns i andra anställningar, offentliga och privata, där
man förutom urval på grund av kön också ger oöverträffad mängd tid och uppmärksamhet
till “sensitivitetsträning”.
Den finns i offentliga skolor, där “självmedvetenhet” och “självförtroende” understöds i allt
högre grad medan akademisk kunskap går ner. Och sorgligt nog ser vi att flera europeiska
länder tillåter och distribuerar fri distribution av preventivpiller kombinerat med liberal
abortpolitik.
Medan den radikala feministrörelsen omkramas av dagens politiska korrekthet, en ideologi
som härleds från kulturmarxismen så har feminismen som sådan tidigare rötter. Feminismen
uppfanns på 1830-talet, i den generation som fick uppleva det första stadiet av den
industriella revolutionen.
Kvinnor som under sekler hade delat utmaningarna av att överleva i ett agrart liv, blev en del
av medelklassens förnämlighet med mer tid och energi åt att skriva tidningsartiklar och
noveller åt sina “systrar.” Det första steget på feminiseringen av europeisk kultur hade börjat.
Dessa feminister, radikala i sin tid, stödde kvinnors rättigheter, jämlikhetssträvanden,
antikolonialism, pacifism och andra ideal som vi nu kan observera i populär kultur. I kontrast
till dagens radikala feminister, var socialfeministerna från 1890-talet och tidiga 1900-talet av
mindre totalitär karaktär. De stod för kvinnlig rösträtt men krävde också stärkandet av
familjebanden.
Dagens feminisering av europeisk kultur går snabbt fram sedan 60-talet och fortsätter
intensifieras. Dagens radikala feministangrepp genom stöd för muslimsk massinvandring har
faktiskt en politisk parallell till deras antikoloniala insatser. Det nuvarande angreppet är
delvis är en fortsättning på den sekelgamla insatsen att förstöra traditionella europeiska
strukturer, den verkliga grunden för Europeisk kultur.
Det finns ingen tvekan i media att “dagens man” förväntas vara en känslig underart som
bockar djupt för feministernas agenda. Han är en häftklammer av Hollywood, TV-soffor och
filmer, och de politiska besserwissrarna på TV.
Feminiseringen har blivit så märkbar att dagstidningar och veckotidningar plockar upp det.
Till exempel förenade sig the Washington Times och National Review magazine att tala om
för oss att “bakom det uppblåsta firandet av ‘killprylar’ av dagens herrtidningar lurar en
självförtroendekris.
Vad betyder det att vara maskulin på 90-talet? ” Det har avslöjats att dagens herrtidningar
(Esquire, GQ, Men’s Health, Men’s Fitness, Men’s Journal, Details, Maxim, Men’s
Perspective)” har alla växlat över till den nya feminiserade mannen….” Några exempel?
Den gamla maskulina attityden om personligt framträdande försvinner. Om inte minnet
sviker så var våra fäders handlingar i personlig skötsel mest begränsad till att raka sig och
sätta på sig en slips. Eller enligt Lowry:
Det är svårt att föreställa sig [dem] intresserade av artiklar om ”En platt mage för
stranden” (Verge), eller de tre nya männens väldoft inför hösten (GQ), eller även ”Den nya
höstkostymen” (Esquire). Men någonstans på vägen har männen blivit mindre intresserade
av att vara starka och tysta, och mer bekymrade över att göra sig vackra.
Verkligen har feminiseringen av europeisk kultur nästan fullbordats. Och den sista bastionen
för manlig dominans, polismakten och militären, är under attack.
Om denna “feminiserings” trend endast drevs av radikala feminister för att dra ner en
uppfattad mansdominerad hierarki skulle det finnas mer hopp om att historiens cykler skulle
flytta Europa mot en stabil sammanjämkning mellan män och kvinnor. Men driften går
djupare, och den blir inte tillfredsställd av några sammanjämkningar.
De radikala feministerna har omkramat och blivit omkramade av den bredare och djupare
rörelsen av kulturmarxism. För hängivna marxister är strategin att angripa på varje punkt en
uppenbar skillnad och lämnar en potentiell valmanskår av “förtryckta” offer i grupper –
muslimer, kvinnor etc. Kulturmarxistiska män och kvinnor gör det mesta av det, och den
teori som utvecklats av Frankfurt skolan tillhandahåller ideologin.
Frankfurt skolan teoretiserade att den auktoritära personligheten är en produkt av den
patriarkala familjen. Den idén hade en direkt kontakt med Engels Familjens Ursprung, Privat
Ägande och Staten, vilken förordar matriarkat. Dessutom var det Karl Marx som skrev i Det
Kommunistiska Manifestet om det radikala begreppet “kvinnligt samfund.” 1845 skrev han
också nedsättande i sin The German Ideology om idén att familjen var den grundläggande
enheten för samhället.
Konceptet med den “auktoritära personligheten” ska inte bara tolkas som en modell för en
krigföring mot fördomar som sådana. Det är en handbok för psykologisk krigföring mot den
europeiske mannen, för att göra honom ovillig att försvara traditionella uppfattningar och
värderingar.
Med andra ord var siktet att kastrera honom. Tveklöst att institutet för social forskning vid
Frankfurt universitetet menade detta, eftersom den använde termen “psykologiska tekniker
att förändra personligheten.”
Den “auktoritära personligheten,” studerades på 1940- och1950-talen av Västeuropeer och
amerikanska anhängare av Frankfurt skolan och beredda vägen för sådan psykologisk
krigföring mot den manliga könsrollen. Inriktningen gynnades av Herbert Marcuse och
andra under förklädnaden av “kvinnors frigörelse” och i den nya vänsterrörelsen på 60-talet.
Bevis för att psykologiska tekniker för personlighetsförändring var menad att fokusera
särskilt på kastrering av den europeiska mannen har också tillhandahållits av Abraham
Maslow, grundare till “tredje maktens humanistiska psykologi” och stödjare av
psykoterapeutiska tekniker i offentliga skolors klassrum. Han skrev att “nästa steg i den
personliga evolutionen är en överskridning av både maskulinitet och femininitet till generell
mänsklighet.”
Kulturmarxistiska anhängare vet uppenbarligen exakt vad de vill göra och hur de planerar att
göra det. De har faktiskt redan lyckats uppnå mycket av sin agenda.
Hur kunde den här situationen inträffa i europeiska universitet? Gertrude Himmelfarb har
observerat att det slank förbi traditionell akademi nästan omärkligt tills det var för sent. Det
uppstod så “tyst” så när de “tittade upp” var postmodernismen där med sin vedergällning.
“De var omringade av en sådan tidvåg av multikulturella motiv såsom radikal feminism,
demolerad relativism i historia och andra kurser” som underminerar fortsättningen på
västcivilisationen.
Faktiskt slank den här tidvågen förbi precis som Antonio Gramsci och Frankfurt skolan hade
förutsett – en tyst revolution som propagerar en europeisk hatideologi med målet att förstöra
västcivilisationen, och vilken var: anti-Gud, anti-kristen, anti-familj, anti-nationalist, antipatriot, anti konservativ, anti-nedärvd, anti-etnocentrisk, anti-maskulin, anti-tradition, and
anti-moral.
“Kulturmarxism,” såsom den predikas av Frankfurt skolan har därmed sporrat det vida
spridda och destruktiva konceptet med “positiv diskriminering,” “multikulturalism” och
“mångfald.” Man kan inte undfly dessa termer idag. Dessa koncept har förstört varje
försvarsstruktur i europeiskt samhälle, vilket har lagt grunden till islamisering av Europa.
Slutsatser
Kritisk teori har tillämpat masspsykologi som har lett till demoleringen av genus i den
europeiska kulturen. Följer man kritisk teori så kommer skillnaden mellan maskulinitet och
feminitet att försvinna. De traditionella rollerna av mor och far kommer att upplösas så att
patriarkatet försvinner.
Barnen kommer inte att uppfostras enligt deras biologiska kön och olika könsroller enligt
deras biologiska skillnader. Detta avspeglar Frankfurt logik för sönderfall av den traditionella
familjen.
Därför var en av grundlärosatserna i kritisk teori nödvändigheten att bryta ner den
traditionella familjen. Frankfurt skolans lärde predikade:
Även en partiell nerbrytning av föräldraauktoriteten i familjen kan tendera att öka
beredskapen i kommande generation att acceptera social förändring.
Transformeringen av europeisk kultur som projekteras av kulturmarxisterna går längre än att
jakten på könsjämlikhet. Inbäddad i sin agenda är “matriarkal teori,” under vilken de syftar
till att transformera europeisk kultur till att bli kvinnodominerad.
Det här är en direkt återgång till Wilhelm Reich, enmedlem av Frankfurt skolan, som
reflekterade över den matriarkala teorin i psykoanalytiska termer. År 1933 skrev han i
“Fascismens masspsykologi” att matriarkat var den enda genuina familjetypen i
“natursamhället.”
Richard Bernstein har skrivit i sin bok om multikulturalism, “den marxistiska revolutionära
processen har under flera decennier i Europa och Amerika centrerat på ras- och könskrig
istället för klasskrig som förr i världen. Detta återspeglar ett system mer totalt än ekonomiskt
för att strukturera o samhället.
Som de sociala revolutionärerna gärna vill utropa, deras syfte är att förstöra de vita männens
hegemoni. För att uppnå det måste alla barriärer för introduktion av fler kvinnor och
minoriteter genom “maktstruktur” brytas ner med alla tillgängliga medel.
Lagar och stämningar, trakasserier, och demonisering av vita män som rasister och sexister
jagas genom massmedia och universitet. Psyko dynamiken i den revolutionära processen
siktar på psykiskt möjliggörande – halshuggning – av dem som opponerar.
De amerikanska grundarna erkände tre primära värden i oberoendedeklarationen, och de
rankade dem ordentligt: Liv, frihet, och jakten på lycka.
Om den inbördes ordningen i dessa fundamentala rättigheter växlas om – med lycka före
frihet och frihet före liv – då kommer vi till ett moraliskt kaos och anarki.
Just detta tillstånd är vad Judge Robert Bork beskriver som “modern liberalism.” Han
definierar dess karaktäristik som “‘radikal jämlikhetssträvan” (jämlikhet i inkomster heller
än i möjligheter) och ”radikal individualism” (den drastiska reduktionen av gränser för
personlig tillfredsställelse).”
Judge Bork identifierar också radikal feminism som “det mest destruktiva och fanatiska”
elementet i denna moderna liberalism. Han beskriver dessutom radikal feminism som
“totalitär i anden.”
De flesta Västeuropeer och amerikaner inser inte att de, genom sina institutioner, blir ledda
av socialrevolutionärer som tänker i termer av fortsatt demolering av den existerande sociala
ordningen för att skapa en ny. Revolutionärerna är New Age Elite Boomers.
De kontrollerar de offentliga institutionerna i Västeuropa och Förenta Staterna. Deras “tysta”
revolution som börjar med kontra- kultur som revolutionerar deras ungdom är närapå
fulländad. En nyckel, eller även ett dominant element är feminism därför att innebörden
representerar den största politiska och sociala valmanskår bland deras potentiella följare.
Den marxistiska rörelsen i sin “tysta” kulturella sista-dagen fasen sopar till synes allt framför
sig. Med sitt herravälde över media, som är helt i feminismens grepp, är det svårt att uppfatta
rörelsen av en kontra-kultur. De nuvarande kulturmarxistiska/multikulturalistiska eliterna,
de Nya Totalitärerna, är den farligaste generationen i västerns historia.
De har inte bara lyckats förstöra fundamentala strukturer i det europeiska samhället. De
tillåter miljontals muslimer att kolonisera Europa. Under bara fem decennier har den
muslimska befolkningen ökat från några tusen till fler än 25 miljoner.
Vem vill stiga fram och utmana politisk korrekthet? Den europeiska civilisationens öde beror
på europeiska mäns orubbliga motstånd till politisk korrekt feminism. Även mer, de måste
duktigt stå emot det större greppet av politisk korrekthet, den kulturmarxism för vilken
radikal feminism bara är en av attackvägarna.
Vidare läsning om Frankfurt skolan
Det här är det sjätte och sista kapitlet i the Free Congress Foundation’s book on Political
Correctness, eller – för att kalla det vid dess rätta namn – kulturmarxism. Det är en kort
bibliografisk essä menad, inte som en omfattande resurs för forskare men som en guide för
intresserade medborgare som vill lära sig mer om den ideologi som har tagit över Västeuropa
och Amerika.
För att förstå politisk korrekthet eller så kallad kulturmarxism och det hot det utgör så är det
nödvändigt att förstå dess historia, särskilt historien om den mest ansvariga institutionen
som skapade den, Frankfurt skolan.
Frankfurt skolan, eller institutet för social forskning som det formellt kallades, var etablerat
vid Frankfurt universitet i Tyskland 1923. Bara det faktumet är viktigt, därför att det säger
oss att politisk korrekthet inte bara är en kvarleva av de europeiska studentupproren från
1960- och a1970-talen.
Ett annat faktum från så länge sedan som 1923 är lika signifikant: det påtänkta namnet för
Frankfurt skolan var institutet för marxism. Institutets fader och grundare, Felix Weil, skrev
1971 att han “ville att institutet skulle bli känt, och kanske berömt, på grund av sina bidrag till
marxismen som en veteskaplig disciplin…”
Med början av en tradition som politisk korrekthet fortfarande bär på så beslutade Weil och
andra att de kunde operera mer effektivt om de dolde sin marxism; det var därför som de
valde det mer neutrala namnet the Institute for Social Research (Institut für
Sozialforschung).
Men “Weils hjärtliga önskningar var att fortfarande skapa ett fundament liknande MarxEngels institutet i Moskva – utrustat med en personal av professorer och studenter, med
bibliotek och arkiv– för att sedan en dag presentera det för en Tysk sovjetrepublik.” År 1933
lämnade detta förklädda “institut för marxism” Tyskland och återetablerade sig i New York
City, där det var dags att skifta sitt fokus för att injicera sin ideologi till de Västeuropeiska och
amerikanska samhällena.
Den mest pålitliga engelsktalande historia om Frankfurt skolan är Martin Jays bok, The
Dialectical Imagination: A History of the Frankfurt School and the Institute for Social
Research, 1932 - 1950 (University of California Press, Berkeley, CA, 1973 – ny upplaga år
1996).
Den finns upptryckt som pocketbok och kan beställas genom alla bokhandlare. Läsaren bör
vara medveten om att Jays bok är i samma ordalag som ett annat verk på Frankfurt skolan,
en “halvofficiell” historia som egentligen är rejält okritisk. Precis som alla andra
engelsktalande författare på institutet är Jay på den politiska vänstern.
Inte desto mindre tillhandahåller boken en solid fakta-introduktion till Frankfurt skolan, och
läsaren bör inta ha några problem att särskilja rötterna och ursprunget av dagens politiska
korrekthet i den.
I sitt första kapitel, “Skapandet av institutet für Sozialforschung och dess första Frankfurt år,”
visar Jay institutets marxistiska ursprung och natur, och på samma gång dess insatser att
dölja båda: “Den ursprungliga idén att kalla institutet für Marxismus (Institutet för marxism)
övergavs som för provokativt, och ett luddigare alternativ söktes (inte för sista gången i
Frankfurt skolans historia).”
Jay skriver om institutets första direktör, Carl Grünberg, att “Grünberg började med att klart
uttala sin personliga lojalitet mot marxismen som en vetenskaplig metod. Precis som
liberalism, statssocialism, och den historiska skolan hade institutionella hem överallt, så bör
också marxismen vara den styrande principen på detta institut.”
Jays första kapitel introducerar också institutets viktiga förändring som lade grunden för
dagens politiska korrekthet, även känd som kulturmarxism: “ det kan sägas att under tidigare
år i sin historia intresserade sig institutet först och främst av att analysera det borgerliga
samhällets socio-ekonomiska understruktur, men åren efter 1930 ligger dess primära
intresse i kulturell superstruktur.”
Det andra kapitlet, “The Genius of Critical Theory,” kommer in i hjärtat på “Critical Studies”
departementen som nu tjänar som fronter för politisk korrekthet på högskolekampusar. Alla
dessa är branscher och avkomlingar från den kritiska Teori som först utvecklades på 30-talet
av Frankfurt skolan.
Termen “Kritisk Teori” är i sig själv något av en lek med ord. Man är frestad att fråga, “OK,
vad är själva teorin?” Svaret är, “Teorin är att kritisera.” Jay skriver, “Kritisk Teori, som
namnet antyder, uttrycktes genom en serie med kritik från tänkare och filosofiska
traditioner…Bara genom att konfrontera den med dess egna termer kan den förstås fullt ut.”
Målet för Kritisk Teori var inte sanning, men praxis, eller revolutionär handling: att bringa
ner det nuvarande samhället och kulturen genom outtröttlig och destruktiv kritik. Enligt Jay,
“Det sanna målet för marxismen, argumenterade Horkheimer (Max Horkheimer efterträdde
Carl Grünberg som direktör för institutet i juli 1930), var inte avslöjandet av oföränderliga
sanningar, utan att befrämja en social förändring.”
Den centrala frågan som institutet stod inför på det tidiga 30-talet var hur man tillämpar
marxismen på kulturen. Titeln på Jays tredje kapitel ger svaret: “Integrering av
psykoanalysen.” Här blir Jays bok ganska ytlig, eftersom den inte erbjuder någon klar
förståelse för hur institutet kunde integrera Marx med Freud.
Svaret visar sig att Freuds senare kritik gjordes betingad för en kapitalistisk, borgerlig
ordning: ett revolutionärt, postkapitalistiskt samhälle kunde “befria” mannen från sina
Freudianska hämningar. Här ser man åter nyckelaspekter av politisk korrekthet dyka upp,
inklusive kravet på sexuell “befrielse” och attacken på “patriarkal” västkultur.
Om den exakta naturen av att mixa Marx och Freud tillsammans har lämnats öppen av Jay,
så gör hans nästa kapitel sammanblandningen tydlig: “Institutets första studier om
auktoritet.” Institutet lämnade Tyskland och for till New York 1933 efter att nazisterna kom
till makten i Tyskland.
Inte överaskande att en av institutets första uppgifter i New York var att motsätta sig
nazismen. Det gjorde så i stora drag genom att koka ihop ett “test” för en “auktoritär
personlighet.” Förmodligen var folk med denna auktoritära personlighet sannolika till att
stödja nazismen. Både konceptet och metoderna var tveksamma som bäst.
Men institutets arbete lade fram ett viktigt redskap för vänstern, nämligen uppfattningen att
alla till höger var psykologiskt obalanserade. Och det blev en vändpunkt för institutet med
födseln av den politiska korrektheten i Västeuropa och Amerika, i det att de empiriska
studierna som krävdes var gjorda på Västeuropeer och amerikaner.
Slutligen blev resultatet institutmedlemmen Theodor Adornos mycket inflytelserika bok, Den
auktoritära personligheten som publicerades 1950.
Jays femte kapitel, “The Institute’s Analysis of Nazism,” fortsätter på temat från den
“auktoritära personligheten.” Men hans sjätte, “Aesthetic Theory and the Critique of Mass
Culture,” tillhandahåller ett svar på frågan varför den mesta “seriösa” modern konst och
musik är så förskräcklig. Det är meningen att den ska vara.
Theodor Adorno var institutets ledande figur på finkultur – han började sitt liv som
musikkritiker och främjare av Schönberg – och hans syn var att inför det “kuvande” i det
borgerliga samhället kunde konsten bara vara “sann” om den var förfrämligande och
avspeglade det främmande samhället omkring det.
Jay citerar Adorno: “Ett framgångsrikt verk är inte det som löser objektiva motsägelser i en
falsk harmoni, utan ett som uttrycker idén med harmoni negativt genom att förkroppsliga
motsättningarna, rena och okompromissade, i sin innersta struktur.”
Adorno föraktade den nya masskulturen – film, radio, och jazz – i vad som verkar vara ett fall
av missad möjlighet: dagens underhållningsindustri är den enskilt mest kraftfulla
stöttepelaren av politisk korrekthet. En annan nyckelfigur i Frankfurt skolan, Walter
Benjamin, såg faktiskt potentialen: “han höll paradoxalt uppe hoppet för den progressiva
potentialen av politiserad och kollektiviserad konst.”
Vid något tillfälle lade någon – frågan om vem ligger utanför gränserna i Jays bok –samman
Benjamins varseblivning med Frankfurt skolans generella syn, som Jay summerar som
“Institutet kom att känna att kulturindustrin förslavade män på ett betydligt mer subtilt och
effektivt sätt än de råa metoderna med dominans som har praktiserats tidigare.”
I återstoden av boken spårar Jay det (kan man säga) empiriska verket från institutet på 1940talet, vilket hade samma problem som deras tidigare undersökning “forskning,” och följer
institutet i dess återvändo till Frankfurt, Tyskland efter andra världskriget. Men vid den här
punkten har läsaren redan fått bilden.
Han kommer att ha sett hur marxismen var översatt från ekonomiska till kulturella termer;
märker temana av sexuell frigörelse, feminism, “offer” och så vidare som har skapat dagens
politiska korrekthet; och har funnit den kritiska teorins ursprung av ändlöst gnällande om
“rasism, sexism och homofobi som den politiska korrektheten häller ur sig.
En avgörande bit av historian fattas: “en analys av Marcuses inflytelserika spridning av
Frankfurt skolans verk till en ny Västeuropeisk och amerikansk publik på 60-talet,” som Jay
säger i sin epilog.
Jay hoppar också egendomligt nog över med bara den mest minimala diskussion den
effektiva flytten av institutet, med hjälp av Horkheimer och Adorno, till Los Angeles under
kriget. Spelade kontakterna de byggde upp där någon roll i att injicera Frankfurt skolans
filosofi till västeuropeisk och amerikansk film och, efter kriget, television? Jay rör inte vid
den frågan.
Men för den läsare som är ny till Frankfurt skolan som en källa till dagens politiska
korrekthet erbjuder Jays The Dialectical Imagination en solid bas. Boken avslutas med en
omfattande (dock inte kommenterad) bibliografi av verk av och om Frankfurt skolan.
När det gäller andra tillgängliga verk om Frankfurt skolan så har ett definitivt modernt verk
på tyska nyligen översatts till engelska: Frankfurt skolan: dess historia, Teorier och
politisksignifikans av Rolf Wiggershaus, (översatt av Michael Robertson, The MIT Press,
Cambridge, MA, första pocketupplagan 1995).
Detta täcker mycket av samma grund som Martin Jays bok, men den följer också institutet
från sin efterkrigs-återvändo till Tyskland fram till Adornos död 1969. Wiggershaus är mer
detaljerad än Jay, och även han är politiskt åt vänster, men han är mer kritisk än Jay.
I bokens efterord erbjuder Wiggershaus en snabbtitt (och en fientlig sådan) på några tyska
konservativa kritiker av the Frankfurt skolan. En bild framträder som verkar bekant för
västeuropeer och amerikaner som sitter fast i den politiska korrekthetens taggtråd:
Sedan publiceringen av sin bok 1970, The Poverty of Critical Theory, har Rohrmoser
förkunnat, i konstant varierande former, åsikten att Marcuse, Adorno, och Horkheimer var
terroristernas intellektuella fosterföräldrar, som använde kulturrevolution för att förstöra
traditionerna i det kristna Väst.
Akademiker såsom Ernst Topitsch och Kurt Sontheimer, som såg sig själva som utbildare och
liberala demokrater, följde i Rohrmosers fotspår. År 1972 uttalade Topitsch, en kritisk
rationalist som var professor i filosofi i Graz, att bakom dessa slogans av “rationell
diskussion” och “dialog fri från dominans” hade det etablerats vid universiteten “en distinkt
terrorism av politiska övertygelser som aldrig har existerat tidigare, ens under nazityranniet.”
Ytterligare verk om Frankfurt skolan
• The Frankfurt School by T.B. Bottomore (Tavistock, London, 1984). Ytterligare en historia
skriven av en sympatisör; men då får du ut mer av Jay eller Wiggershaus.
• “The New Dark Age: The Frankfurt School and ‘Political Correctness’” av Michael
Minnicino, in Fidelio, Vol. 1, No. 1, Winter 1992 (KMW Publishing, Washington, DC) En av
de få tittar på Frankfurt skolan av någon som inte sympatiserar, denna långa journal artikel
förklarar institutets roll i Social Forskning genom att skapa ideologin vi känner som “politisk
korrekthet.” Tyvärr reduceras dess värde av några avstickare som saknar trovärdighet.
• Angela Davis: En självbiografi av Angela Davis (Random House, New York 1974) Angela
Davis, en ledande amerikansk svart radikal kommunistpartimedlem, som beskrevs av
Frankfurt skolans medlem Herbert Marcuse som “min bästa student.” Hon studerade också i
Frankfurt under Adorno. Den här boken visar länken mellan institutet för Social Forskning
och den nya vänstern från 60-talet genom en nyckeldeltagares ögon.
• The Young Lukacs and the Origins of Western Marxism av Andrew Arato (Seabury Press,
New York, 1979). Författaren är som vanligt en sympatisör, men detta verk visar nyckelrollen
Lukacs spelade i Frankfurt skolans tänkande, och senare den nya vänstern.
• The Origin of Negative Dialectics: Theodor W. Adorno, Walter Benjamin and the Frankfurt
Institute av Susan Buck-Morss (Free Press, New York, 1977). En viktig bok om relationerna
med Frankfurt skolan och Kritisk Teori för vänstern.
• Introduction to Critical Theory: Horkheimer to Habermas av David Held (University of
California Press, Berkeley, 1980). Ytterligare en historia av en beundrare av Frankfurt skolan,
men värdefull för dess diskussion om Nietzsches påverkan på Frankfurt skolans
nyckelfigurer.
• Adorno: A Political Biography by Lorenz Jager (translated by Stewart Spencer, Yale
University Press, New Haven, 2004) Denna senare studie av Theodor Adorno, Frankfurt
skolans viktigaste “kreativa ande,” erbjuder en högst läsvärd introduktion till den politiska
korrekthetens ursprung, kanske den bästa som finns för en lekman.
Lorenz Jager är redaktör för Frankfurter Allgemeine, en av Tysklands mest inflytelserika
tidningar. Han är inte någon okritisk beundrare av Frankfurt skolan, och erbjuder därför en
balanserad behandling av Adorno istället för den vanliga kramografin.
Bakom dessa sekundära verk ligger den vidsträckta litteratur som har producerats av
medlemmat till själva Frankfurt skolan. En del nyckelverk hade skrivits på engelska, och
många av dem som är skrivna på Tyska är tillgängliga för översättning.
Som det vanligtvis är med marxistiska verk, så är prosastilen och vokabulären ofta så
komplexa så att de är näst intill oläsbara. Vidare, Frankfurt skolans vägran att göra sina egna
framtidsvisioner tydliga fick många av dess medlemmar att skriva i aforismer, vilket tillför
ytterligare ett lager av ogenomtränglighet.
Ett verk är emellertid av sådan vikt att det måste rekommenderas trots sin svårighetsgrad:
Eros and Civilisation av Herbert Marcuse (Beacon Press, Boston, första pocketutgåvan 1974
och fortfarande i tryck). Med undertiteln A Philosophical Inquiry into Freud, den här boken
har en central ställning av två anledningar.
För det första fullgör den uppgiften att integrera Marx och Freud. Emedan marxismen har
undertoner så är hela strukturen i boken faktiskt marxistisk, och det är genom strukturen
som Freud är påtänkt.
För det andra var Eros and Civilization och dess författare nyckeltillgången för spridningen
genom Frankfurt skolans intellektuella verk injicerades i 60-talets studentuppror. Den här
boken blev en bibel för de unga radikalerna som tog över västeuropeiska och amerikanska
högskolekampusar från 1965 och framåt, och som fortfarande är där som
fakultetsmedlemmar.
I korthet, Eros and Civilisation uppmanar till fullständigt uppror mot den traditionella
västkulturen – den “Stora Vägran” – och utlovar ett utopiskt lyckorike med fri sex och inget
arbete för dem som går med i revolutionen. Omkring två tredjedelar in i boken erbjuder
Marcuse sin summering av dess argument:
Vår definition av den specifika historiska karaktären av den etablerade verklighetsprincipen
ledde till en återgranskning av vad Freud ansåg ha en universell giltighet. Vi ifrågasatte
denna giltighet i betraktandet av den historiska möjligheten att avskaffa de repressiva
kontroller som har påtvingats av civilisationen.
Civilisationens faktiska landvinningar verkade göra principen om prestation förlegad, för att
göra hämningen av instinkterna ålderdomlig. Men idén om icke-förtryckande civilisation på
grund av landvinningarna av prestationsprincipen stötte på argumentet att instinkternas
befrielse (och därmed fullständig befrielse) skulle spränga sönder civilisationen, eftersom det
senare endast upprätthålls genom avhållsamhet och arbete– med andra ord, genom att
förtrycka den instinktiva energin.
Befriad från dessa restriktioner skulle man kunna existera utan arbete och utan ordning; han
skulle falla tillbaka till naturen, vilket skulle förstöra kulturen. För att möta detta argument
erinrade vi särskilda urtyper av föreställningar vilket, till skillnad från kultur-hjältarna i den
repressiva produktiviteten, symboliserade kreativ mottaglighet.
Dessa urtyper visade förverkligandet hos man och natur, inte genom dominans och
exploatering, men genom frisläppandet av inneboende libidinösa krafter. Sedan ger vi oss
själva uppgiften att “verifiera” dessa symboler – att med andra ord demonstrera dess rätta
värde som symboler för en verklighet bortom prestationsprincipen.
Vi tänkte att det representativa innehållet av de Orfiska och narcissistiska bilderna var den
erotiska försoningen (förening) av människa och natur i den estetiska attityden, där ordning
är skönhet och arbete är lek.
Marcuse fortsätter efter denna summering att lägga ut det erotiska innehållet av
“verkligheten bakom prestationsprincipen”, till exempel en ny civilisation där arbete och
produktivitet var oviktigt. “Den grundläggande upplevelsen i denna (estetiska) dimension är
sinnlig snarare än begreppsmässig,” det betyder att känslor är viktigare än logik: “Disciplinen
estetik installerar en ordning av sinnlighet istället för förnuftets ordning.”
“På tyska framställs sinnlighet och sensualism med en och samma term: Sinnlichkeit. Den
konnoterar instinktiv (speciellt sexuell) tillfredsställelse… Inte längre använd som heltids
instrument för arbete, kroppen bör åter-sexualiseras… (vilket) först skulle manifestera sig i
återaktivering av alla erogena zoner och som konsekvens, i ett återuppstående av en
förgenital polymorf sexualitet och ett avtagande av genitalt herravälde.
Kroppen i sin helhet skulle bli ett objekt för koncentration av emotionell energi, något att
glädjas över – ett instrument för njutning. Denna förändring i värdering och omfattning av
libidinala relationer skulle leda till sönderfall av de institutioner i vilka de privata
interpersonella relationerna har blivit organiserade, särskilt den monogama och patriarkala
familjen.”
Detta är i en bok som Marcuse tillägnade Sophie Marcuse, hans fru under fifty år!
Det är lätt att se hur detta meddelande – “Om det känns bra, gör det” – som publicerades
1955 gav resonans hos studentrebellerna på 60-talet. Marcuse förstod vad de flesta av hans
Frankfurt skolkollegor inte gjorde: sättet att förstöra västcivilisationen – Målsättningarna
som framställdes av George Lukacs in 1919 – var inge genom någon dunkel teori, utan genom
sex, droger, och rock ‘n’ roll.
Marcuse skrev andra verk för den nya generationen som födde den nya vänstern – One
Dimensional Man (1964), Critique of Pure Tolerance (1965), An Essay on Liberation (1969),
Counterrevolution and Revolt (1972). Men Eros and Civilization var och förblev
nyckelfaktorn, det som fick gnistan att tändas.
Andra centrala verk av medlemmar från Frankfurt skolan inkluderar:
• The Authoritarian Personality by Theodor Adorno (Harper, New York, 1950). Denna bok är
grunden till allting som följde och porträtterade konservatism som en psykologisk defekt.
Den hade enorm genomslagskraft, inte minst på utbildningsteori.
• Dialectic of Enlightenment by Theodor Adorno och Max Horkheimer (övers. Av John
Cumming, Verso, London, 1979). Ett komplext filosofiskt verk som skrevs under andra
världskriget främst som respons mot nazismen (och i betydande grad tillägnad diskussionen
om antisemitism), detta verk försöker finna en kärna av “liberating” orsak i upplysningens
ruiner.
• Minima Moralia: Reflections from a Damaged Life by Theodor Adorno (trans. E.F.N.
Jophcott, New Left Books, London, 1974). En bok om aforismer, så gott som helt ofattbart,
men ett effektivt avslut på Adornos arbete.
• Escape from Freedom by Erich Fromm (Farrar & Rinehart, New York, 1941, fortfarande i
tryck i pocket) Fromm var institutets “glada ansikte,” och den här boken krävde högskolorna
på 60-talet en genomläsning av.
Tesen att mannens natur får honom att kasta bort sin frihet och omfatta fascism såvida han
inte “behärskar samhället och underordnar den ekonomiska maskinen till att tjäna den
mänskliga lyckan,” med andra ord, adopterar socialismen. Vid den tiden var Fromm på väg
att bryta upp från institutet och hans följande verk kan inte anses som en del av Frankfurt
skolans samling.
• Eclipse of Reason (Oxford University Press, New York, 1947). I hög grad en uppföljare till
Dialectic of Enlightenment, boken är i hög grad ett verk av Adorno och andra Frankfurt
skola-personligheter, fast bara Horkheimers namn fanns med på den. Dess innehåll baserar
sig på en serie lektioner Horkheimer gav vid Columbia University år 1944.
Prosastilen är överaskande läsbar, men innehållet är udda; där finns en stark nostalgi rakt
igenom, vilket normalt var en styggelse för Frankfurt skolan. Huvudkapitlet, “The Revolt of
Nature,” avspeglar en främmande Retro anarkism: “Civilisationens seger är för fullständig för
att vara sann. Därför inlemmar en justering i vår tid ett element av förbittring och
undertryckt raseri.”
• Critical Theory: Selected Essays by Max Horkheimer (trans. Matthew O’Connell, Seabury
Press, New York, 1972). The essay, “Traditional and Critical Theory” är speciellt viktig.
Denna lilla bibliografi är tillräcklig för att få igång en intresserad läsare; den hela litteraturen
om och av Frankfurt skolan är kolossal, som bibliografierna i Jays och Wiggershauss böcker
visar. Vad som saknas i den, åtminstone på engelska, är en läsbar bok, skriven för en lekman,
som förklarar Frankfurt skolan och dess arbeten i termer av den politiska korrekthetens
skapelse. Denna korta volym är åtminstone en början på att fylla gapet.
Källa:
http://en.wikipedia.org/wiki/Frankfurt_School
http://www.freecongress.org/centers/cc/pcessay.aspx
1. Vad du behöver veta, vår förfalskade historia och andra former av
kulturmarxistisk/multikulturalistisk propaganda (Bok 1)
Historia, marxism och islam – Vad din regering, etablissemanget och
media döljer för dig. Revisionism baserat på blidkande och antieuropeiskt tänkande.
“Den som kontrollerar nuet kontrollerar dåtiden.”
George Orwell
1.1 Historisk revisionism (Negationism)
Historisk revisionism är försöket att förändra allmänna uppfattningar om det förflutna[1].
Negationism är förnekandet av historiska brott.
Från; islam och väst, Bernard Lewis:
Vi lever i en tid då stora insatser har gjorts, och fortsatt görs, att förfalska redogörelser
från förr och göra historien till ett propagandainstrument; när regeringar, religiösa
rörelser, politiska partier, och sekteristgrupper av alla slag lägger ner energi på att skriva
om historien som de önskar att den skulle ha varit, som de vill få sina anhängare att tro att
det var.
Allt detta är faktiskt väldigt farligt, för oss själva och för andra, emellertid bör vi definiera
det annorlunda – farligt för vår gemensamma mänsklighet. Därför, här får vi inte missta
oss, men de som är ovilliga att konfrontera det förflutna kommer att vara oförmögna att
förstå nuet och olämpliga att ta sig an framtiden.
Ironiskt nog kommer denna hårda kritik av stats-sanktionerad revisionism från en
amerikansk folkmordsförnekare som har bagatelliserat brutaliteten från det Ottomanska
imperiet betänkligt. Men Lewis anses vara en moderat orientalist som är mycket eftersökt av
många ledande beslutsfattare inklusive den nuvarande Bush administrationen.
Med tanke på den ignorans den har behandlats med, omfattar historien för de senaste 1400
åren islamisk jihad mot icke-muslimer och Europa, en av de mest radikala former av
historisk revisionism. Det första kapitlet i denna bok är därför tillägnad minnet av denna
pågående jihad. Vi måste bekämpa och reversera den stats-sanktionerade
förfalskningsprocessen genom att förbereda för den tid när islams sanna historia blir
återinförd.
När våra nuvarande europeiska regimer faller (och våra nuvarande system som är baserade
på multikulturalism kollapsar) inom de närmaste 150 åren så kommer vi att återigen införa
och få användning av islams sanna ansikte, inklusive: islamsk historia, islamsk
rättsvetenskap, och sanna beskrivningar av jihad, Dhimmitude och andra förfalskade
synpunkter på islam. Den grundläggande inriktningen för det här är att förhindra historisk
minnesförlust genom att bevara denna sanna ocensurerade historia.
Sedan tillkomsten av islam på 600-talet och fram till denna dag har den islamiska jihad
systematiskt dödat fler än 300 miljoner icke-muslimer och torterat och förslavat fler än 500
miljoner individer. Sedan 11 september 2001 har mer än 12 000 jihadistiska terroristattacker
har förekommit över världen, vilket har lett till döden för en eller fler icke-muslimer [2] per
attack. Med andra ord förekommer det omkring 150 dödliga jihadistiska attacker per månad
över världen. Denna trend kommer att fortsätta så länge det finns icke-muslimska måltavlor
tillgängliga och så länge islam fortsätter att existera.
Jag måste erkänna att när jag först började studera islamsk historia och islamiska grymheter
för mer än 3 år sedan hade jag verkligen mina tvivel om den tillgängliga “politiskt korrekta”
informationen. Jag började med att skrapa på ytan och jag blev chockerad vartefter jag
avtäckte den stora mängden av “vedervärdiga, okända” sanningar om islamska grymheter.
Det finns en vanlig missuppfattning om islam och kristendom. Mängder av människor tror
idag att kristendomen fortfarande är och har varit lika ond som islam?! Jag kan intyga att det
är absolut inte sant. Jihadistiskt motiverade mord, tortyr och slaveri räknar till mer än 10 så
mycket som kristna motiverade mord. Men det politiskt korrekta Väst-etablissemanget vill
att vi ska tänka annorlunda.
Grunden i multikulturalism är att alla kulturer och religioner är “lika”. I det här
sammanhanget har våra västregimer lanserat en stor “illusionskampanj” mot deras eget folk
med målet att skapa en förfalskad version av den islamiska och europeiska civilisationen, för
att göra dem likvärdiga.
Enligt dem behövs det här för att framgångsrikt tillämpa multikulturalism. Islamister,
arabiska nationalister och marxistiska teoretiker har varit i frontlinjen av att förfalska vår
historia sedan andra världskriget. Speciellt Edward Saids bok Orientalism som publicerades
1978 har varit drivkraften i denna process.
Tidigare hade Europa en stereotypisk syn på islam just precis som islam hade en stereotypisk
syn på oss – och dessa synpunkter är i stora drag fientliga. I sekel efter sekel var islam ett
enormt hot mot vad som fritt kan kallas kristendom. Det formade varje vinkel av europeisk
historia och var direkt ansvarig för Europas koloniala imperier.
Fram till omkring 1750 var de en farlig och direkt konkurrent till våra intressen. Gibbons
skrivande på 1780-talet var den första att tro att faran hade passerat. På lokal skala varade
hotet ännu längre.
Barbariska pirater skövlade Englands kuster fram till 1830-talet och forslade bort kustliga
bybor till slaveri och även i senare tider på Irlands och Islands västkuster. Och det här var
under det brittiska imperiets höjdpunkt. Fler än 1,5 miljoner europeer har förslavats sedan
den första jihadistiska invasionen av Andalusien, de flesta av dem fraktades till Nordafrika.
Encyclopedia Britannica
Fakta: Encyclopedia Britannica publicerades först år 1768. Bidragen kom ofta från andra
länder och inkluderade några av världens mest respekterade auktoriteter på sina fält.
Västlig stats-sanktionerad negationism eller “politiskt motiverad historierevisionism”
angående islam började första gången i Storbritannien under sent 1800-tal. Processen var
politiskt motiverad med målet att skapa en god grund för brittiskt-muslimskt samarbete och
handel.
Under det rysk-turkiska kriget [3], lyckades Ryssland besegra det islamiska Ottomanska
imperiet. År 1878, efter “Berlinkongressen [4]”, beslutade Disraeli-Storbritannien att få ihop
ett avtal med Ottomanerna och lovade att skydda dem militärt från Ryssland för “trettio
silverpenningar” vilket i detta fall var Cypern.
För att förbättra de Brittisk-Ottomanska relationerna så bestämdes det att genomföra en
storskalig revision av Encyclopedia Britannica (10e utgåvan och framåt) och andra
källmaterial som fram till dess hade beskrivit islam, muslimer och islamisk praxis som
“ondskefull”. Detta var början på den officiella europeiska historiska förfalskningsprocessen.
För att förstå det här behöver vi studera Brittisk-Ryska relationer:
1800-talets supermakt, Storbritannien, utkämpade ett "territoriellt krig" Med den andra
potentiella supermakten: Ryssland. Där de bådas intressen korsades var - Balkan (då under
turkisk ockupation).
Det skulle vara det mest naturliga att Ryssland skulle ha inflytande på området. De flesta av
de besegrade Balkan nationerna (Serber, Greker, Rumäner, och Bulgarer) är öst-ortodoxa –
liksom ryssarna. Men det passade inte de brittiska intressena. Det är så Britannien lierade sig
med Turkiet och uppfann myten om muslimsk tolerans.
När turkar skar av halsar, våldtog kvinnor och stal barn från Balkans kristna – så var det OK
för Britterna – det var ett uttryck för tolerans... så länge inte ryssarna fick något inflytande på
Balkan.
Exempel på förfalskningar och apologetisk retorik innefattar:
• Överdrivna anspråk av muslimska kulturella och vetenskapliga bidrag.
• Att det ottomanska imperiet var tolerant.
• Den “judiska erfarenheten” i det Ottomanska imperiet “...var en lugn, fridfull, och fruktbar
sådan..”.
• Balkans kristna pojkar kunde förvärva stor social befordran genom “rekrytering” till det
Ottomanska devshirme systemet.
• Det armeniska folkmordet har aldrig ägt rum. Det var snarare en kamp mellan två folk för
besittningen av ett ensamt hemland.
• Muslimska Andalusien (Moriska Spanien) pekas ofta ut av muslimska apologeter som ett
slags multikulturellet underland, i vilket judar och kristna var tillåtna av den islamiska
regeringen att höja sig över samhällsklassen genom att lära sig statlig administration.
• Jihad betyder personlig kamp
• Islam är fredens religion
• Kristendom och islam är jämbördiga i termer av historiska grymheter
• Maronitiska kristna (Libanesiska kristna) framställs felaktigt som offer.
Exempel på systematisk utstrykning/ignorering av viktiga spörsmål
De västeuropeiska regeringarna har sanktionerat borttagning och ignorering av stora bitar av
vår historia, inklusive censur i skolornar läroplan på följande fält:
• Hindu Kush, det största folkmordet i människans historia
• Armeniska folkmordet
• Grekiska folkmordet
• Assyriska folkmordet
• Koptiska folkmordet
• Tidigare jihad, tortyr och slaveri av kristna och andra icke-muslimska folk i Mellanöstern
och Asien
• De idag pågående jihad operationerna, tortyr och slaveri av kristna och andra ickemuslimska folk i Mellanöstern och Asien
• Jus Primae Noctis – Officiellt sanktionerade våldtäkter under det Ottomanska imperiet
• Västs ovilja att förhindra eller försvara kristna Libanon mot jihadistiska invasioner från det
globala islamiska Ummah (bland dem många muslimska länder inklusive Iran, Syrien,
Egypten, Jordanien). Denna jihad ledde slutligen till fallet för det kristna Libanon. År 1911
fanns det 80% kristna i Libanon, idag finns det mindre än 25% kvar, a en minoritet som
fortfarande är förföljd
• Vad korstågen verkligen handlade om
• Europeiska slavar, arabiska herrar – fler än 1,5 miljoner europeer blev förslavade
Exempel på anti-västlig propaganda i våra skolors läroplaner
• Förfalskad information om korstågen (det var en försvarskampanj och inte angrepp)
• Västlig kolonialhistoria (anti-västlig partiskhet, denna (i första hand finansiell exploatering)
var ingenting jämfört med de 1400 åren av islamisk jihad som resulterat i oräkneliga
folkmord på fler än 300 miljoner människor, och slaveriet och tvångskonverteringar av fler
än 300 miljoner)
Ovanstående information tjänar som en påminnelse varför muslimska apologeter och den
europeiska statliga förfalskningsprocessen måste bekämpas och besegras.
Olyckligtvis för oss så är mer än 95% av dagens journalister, redaktörer, bokförläggare proEurabianer (stöder europeisk multikulturalism). Samma gäller för 85% av västeuropeiska
politiker och mer än 90% av EU parlamentarikerna.
Vi ska heller inte glömma att det är EU [5] som är den drivande kraften bakom europeisk
revisionism om islam i Europa.
Från Eurabia koden:
4. Nödvändigheten av ett samarbete mellan europeiska och arabiska specialister för att
presentera en positiv bild av arabisk-islamsk civilisation och samtida arabiska frågor för den
utbildade offentligheten i Europa.
Den euro-arabiska dialogen (EAD) är en politisk, ekonomisk och kulturell institution
designad att säkra perfekt sammanhållning mellan europeer och araber. Dess struktur sattes
upp på konferenser i Köpenhamn (15 december 1973), och Paris (31 juli 1974).
Uppdragsgivaren till den här politiken är den europeiska parlamentariska sammanslutningen
för euro-arabiskt samarbete, som grundades 1974.
De andra uppdragsgivarna för dialogen är MEDEA institutet och det europeiska institutet för
forskning om medelhavet och euro-arabiskt samarbete som skapades 1995 med uppbackning
av europeiska kommissionen.
I en intervju av Jamie Glazov i Frontpage Magazine, förklarade Ye'or hur EAD "i
inrikespolitiken etablerade ett nära samarbete mellan arabisk och europeisk media television,
radio, journalister, förlag, akademin, kulturcentra, skolornas läroböcker, student och
ungdomsföreningar, turism.
Kyrkans interreligiösa dialoger var bestämmande i utvecklandet av denna politik. Eurabia är
därför detta starka euro-arabiska nätverk av sammanslutningar – en övergripande symbios
med samarbete och partnerskap om politik, ekonomi, demografi och kultur."
Eurabias drivkraft, den parlamentariska sammanslutningen för euro-arabiskt samarbete,
skapades i Paris 1974. Den har nu över sex hundra medlemmar – från alla större europeiska
politiska partier – aktiva i deras egna nationella parlament, såväl som i det europeiska
parlamentet. Frankrike fortsätter att vara huvudaktör för den här sammanslutningen.
Ett av dokumenten som Bat Ye'or snällt nog skickade mig (vilka hon nämner finns i den
franska versionen av hennes bok om Eurabia men inte i den engelska versionen) är den
vanliga strategin från det europeiska rådet – Eus vision om medelhavsregionen, från 19 juni
2000.
Den inkluderar många rekommendationer, såsom:
"att utveckla partnerskaps-byggande åtgärder, särskilt genom att gynna regelrätta
konsultationer och utbyte av information med dess medelhavsparter, stödja
sammanlänkningen av infrastruktur mellan medelhavsparterna, och mellan dem och EU,
ta alla nödvändiga åtgärder att understödja och uppmuntra inlemmandet av det civila
samhället likaväl som den fortsatta utvecklingen av mänskligt utbyte mellan EU och
medelhavsparterna.
Icke-statliga organisationer kommer att uppmuntras att delta i samverkan på bilaterala
och regionala nivåer. Särskild uppmärksamhet ska ges till media och universitet [min
emfas]."
Strategin vill också "jaga på för att bekämpa intolerans, rasism och xenofobi, i dialogen
mellan kulturer och civilisationer."
Algeriernas deklaration [11] för en delad vision om framtiden gjordes efter en kongress som
hölls i Algeriet i februari 2006. Dokumentet uttalar att: "Det är viktigt att skapa en euromedelhavs enhet grundad på universella värden" och "Det är avgörande att positivt betona
alla gemensamma kulturarv, även om de är marginaliserade eller glömda." En gemensam
handlingsplan drar upp ett stort antal rekommendationer om hur man uppnår denna nya
euro-medelhavs-enhet. Bland dessa rekommendationer är:
• Anpassa existerande organisationer och medias innehåll till målsättningarna i Nord- Syd
dialogen, och sätt upp ett euro-medelhavs journalistiskt center
• Sätt upp ett nätverk som gemensamt hanteras av medelhavsparterna för att utveckla "ett
harmoniserat utbildningssystem" [Ett " harmoniserat utbildningssystem " mellan
arabvärlden och Europa? Vad innebär det? Vill jag veta det? Kommer de att tala om det för
oss innan det är ett fait accompli?]
Dessa överenskommelser, skriver fullständigt om de europeiska historieböckerna för att göra
dem mer islamvänliga och gradvis tysta "islamofobi" som rasism, tillämpas även nu.
I juni 2005 i Rabat [14], Marocko, hölls en konferens om "befrämja dialog mellan kulturer
och civilisationer." Konferensen var gemensamt organiserad av UNESCO, den islamska
utbildnings-, vetenskapliga- och kulturella organisationen (ISESCO), organisationen av
islamisk konferens (OIC), arabförbundets utbildnings-, kulturella- och vetenskapliga
organisation (ALECSO), det danska centret för kultur och utveckling (DCCD) och Anna
Lindhs euro-medelhavs fond för dialog mellan kulturer (Alexandria, Egypten).
Bland de rekommendationer som restes av Mr. Olaf Gerlach Hansen, generaldirektör för
DCCD: "Vi är intresserade av nya ageranden i media, av kultur och utbildning. Dessa förslag
inkluderar:
- Konkreta initiativ till att utveckla "interkulturella kompetenser" i kompetensutveckling av
nya generationer journalister – Konkreta initiativ till länkar och utbyten mellan
journalister, redaktörer, media-institutioner, som uppmuntrar interkulturellt samarbete" –
Konkreta initiativ för utveckling av läroplaner genom nya utbildningsmaterial och revision
av existerande läroböcker.
Fastän det inte direkt uttalats kan man på goda grunder anta att bland de "negativa
stereotyperna" som ska tas bort från läroböckerna om historia för europeiska skolbarn är
precis alla referenser till de 1300 åren av oavbruten jihadistisk krigföring mot Europa. Dessa
rekommendationer accepterades och inlemmades i förbindelsen från Rabat.
ECRI kallade på EUs medlemsstater att anpassa åtgärder som effektivt skulle kriminalisera
varje seriös debatt om islam och introducera pro-muslimsk "positiv diskriminering."
Europeiska länder skulle:
• Modifiera läroplanen till att förhindra "förvrängda tolkningar av religiös och kulturell
historia" och "porträttering av islam på uppfattningar om fientlighet och hot";
• Uppmuntra debatt i media om den bild de förmedlar om islam och om deras ansvar att
undvika att fördomar och partiskhet förevigas.
1.2 Övergripande kännetecken på europeisk islam förnekelse
“När ett land avfärdar sina legender, ser inget annat än förfalskning i det förflutna; och
dess folk ser dess fäder i ljuset av narrar och lögnare, 'Detta ett tecken på dess nedgång och
dess glans kan inte räcka. Grenar som inte når sina rötter får inte längre sav till de sista
frukterna.”
Rudyard Kipling
Europa har sitt eget fullfjädrade varumärke av negationism (förnekelse): en rörelse som
förnekar de storskaliga och långsiktiga brotten mot mänskligheten som islam har begått.
Denna rörelse leds av islamiska apologeter och marxistiska akademiker, och följs av alla
politiker, journalister och intellektuella som kallar sig för sekularister.
Liknande den turkiska negationismen angående det armeniska folkmordet är den europeiska
negationismen angående islams fruktansvärda rykte helt understött av etablissemanget (EU,
Västeuropeiska regeringar). Den har nästan full kontroll över media alla staters och
regeringars språkbruk om gemensamma problem (mer korrekt att kalla det islamproblem).
Dess teknik är i grunden samma som hos negationister överallt:
1. Frontal förnekelse: Den krassaste formen av negationism är att helt enkelt förneka
fakta. Detta görs för det mesta genom generella påståenden, såsom: "Islam är tolerant",
"Islamiska Spanien var en modell av multikulturell harmoni", "det anti-judiska hatet var
okänt bland muslimer tills sionism och anti-semitism tillsammans gjorde entré i den
muslimska världen från Europa".
Eftersom det är sällsynt att specifika brott från islam bringas till offentlighetens kännedom så
finns det inte mycket anledning att komma ut och förneka sådana brott. Undantaget är det
armeniska folkmordet, officiellt förnekat i Turkiet och hela den muslimska världen.
Rushdie affären var tillfället för negationism i stor skala. Händelsevis finns det ett otvetydigt
svar på frågan: "Är det islamiskt att döda dem som är kritiska mot profeten?" Enligt media
och de flesta experter är svaret definitivt: Nej. Enligt islams grundläggande traditioner var
det: Ja.
Muhammed såväl som hans omedelbara efterträdare har dödat kritiker, både i formella
avrättningar och under nattliga knivdåd. I islamisk lag är profetens exempel ett giltigt
prejudikat.
Som högst skulle det kunna bli ett gräl över proceduren: vissa jurister tyckte att Rushdie först
skulle bli kidnappad till ett islamskt land och ges en chans att ta tillbaka inför en islamisk
domstol, men ayatollorna har bestämt att ingen ånger kan rädda Rushdie.
Om han står fast vid sin bok så anser även de så kallad moderaterna att han måste dödas.
Islamisk lag straffar både avfällingar såväl som förolämpningar mot profeten med dödsstraff:
i dubbel bemärkelse finns det ingen undanflykt för Rushdie. Ändå har offentligheten utanför
fått veta av många experter att det är o-islamiskt att döda Rushdie.
Absolut förnekelse fungerar mycket väl om ens grepp om pressen och utbildningsmedia är
tillräcklig. I annat fall finns det en risk att visas upp som den negationist man verkligen är. I
det fallet finns ett antal mjukare tekniker tillgängliga.
2. Ignorera fakta: Denna passiva negationism är förvisso den säkraste och den
populäraste. Media och läroboksförfattare håller helt enkelt den stora samlingen av
obekväma vittnesmål utanför läsarens sikt.
Detta inkluderar den största informationen om de systematiska massakrer, tortyr och slaveri
av icke-muslimer i historiskt och nuvarande sammanhang (inklusive folkmord och
Dhimmitude), demografiska utvecklingar som visar det systematiska och gradvisa muslimska
övertaget av samhällen (Inklusive Kosovo, Libanon och nu i många västeuropeiska länder)
och al Taqiyya/ketman– Ummah – koraniskt avskaffande och jihads vikt inom islam.
Andra grundläggande fakta är också ignorerade, som Saudiarabiens roll i spridandet av
traditionell islam (så kallad teo-fascism eller wahhabism som Eurabierna föredrar att kalla
det). De har inte informerat Europas folk att Saudiarabien har spenderat mer än 87 miljarder
USD utomlands de senaste två decennierna med att propagera “sann islam”.
Merparten av den finansieringen går till byggandet och administrationskostnader för
tusentals moskéer, madrassas och muslimska kulturcentra över världen. Dessa islamiska
institutioner finns nu i precis varenda stad i Väst – över hela Västeuropa.
3. Minimering av fakta: Om de obekväma fakta påpekas att mängder av muslimska
krönikörer själva har rapporterat en given massaker på otrogna, kan man anta att de måste
ha överdrivit för att smickra sina beskyddares militära fåfänga – som om det inte vore
tillräckligt uppenbart att muslimska härskare blev smickrade av att bli beskrivna som
massmördare av otrogna.
Bortsett från att minimera den absoluta storleken av islamiska brott finns det en populär
teknik av relativ minimering: få fakta att se mindre ut genom att jämföra dem med andra,
omsorgsfullt utvalda fakta.
Alltså kan man säga att "alla religioner är intoleranta", vilket låter rimligt för många, men det
är uppenbart fel: i det Romerska imperiet förföljdes endast de sekter som hade politiska
ambitioner (Judar när de kämpade för oberoende, kristna på grund av att de ville ta över
imperiet och förbjuda alla andra religioner, som de effektivt gjorde), medan de andra kunde
avnjuta statusen av religionsfrihet; liknande med det persiska imperiet och många andra
stater och kulturer.
En ofta åberopad motvikt för vidden av anklagelser mot islam är ryktena om fanatism i
kristendomen. Det är faktiskt välkänt att kristendomen har gjort sig skyldiga till mängder av
tempelbrott och förföljeser. Men anledningen till denna fanatism finner man i den
gemensamma teologiska stommen för båda religionerna: exklusiv profetisk monoteism.
Målet mot kristendomen är samtidigt ett mål mot islam. Dessutom, trots dess teologiskt
motiverade tendens till intolerans har kristendomen tvingats gå igenom upplevelsen av "leva
och låta leva" därför att det var i dess formativa period som den var en av flera sekter i det
pluralistiska romerska imperiet.
Islam har aldrig upplevt detta, och för att bringa fram dess fulla potential av fanatism hade
kristendomen behövt islams inflytande vid några tillfällen. Därför är det ingen tillfällighet att
Charlemagne, som besegrade saxarna med tvång, var sonson till Charles Martel, som
besegrade den islamska armén vid Poitiers;
Inte heller någon tillfällighet att de Teutoniska riddarna som tvångskonverterade Balterna,
var korsfararveteraner, till exempel kampanjen att befria Palestina från islam; inte heller är
det en tillfällighet att den spanska inkvisitionen uppstod i ett land som behövde sekler att
skaka av sig islamskt förtryck. Slutligen står kristendomen nu och framgent införthe sin egen
historia, men kämpar fortfarande med behovet att ta ansvaret för dessa fakta.
Ett ännu vanligare sätt att dränka islamisk fanatism i relativistiska jämförelser är att påpeka
att trots allt – varje imperialistiskt motiverat krig har varit omilt. Det kan mycket väl vara
sant, men vi sätter ju inte upp kulter för olika Djingis Khan i världen. En religion bör bidra
till att man övervinner sina naturliga defekter som girighet och grymhet, och inte att
sanktionera och glorifiera dem.
4. Vittvättning: När man inte kan dölja, förneka eller minimera fakta kan man fortfarande
påstå att vid närmare analys är de inte så dåliga som de kan verka. Man kan säga att det är
rätt, det som uppenbarligen är fel. Detta kan gå mycket långt, som till exempel i biografin
över Muhammed, deklarerade Maxime Rodinson utan att rodna att Muhammeds utrotning
av judarna i Medina var tveklöst den bästa lösningen.
I otaliga populära introduktioner till islam är det faktum att islam belägger dödsstraff på
avhoppare (i modern terminologi: att islam motsätter sig religionsfrihet på det mest radikala
sätt) är bekräftat; men sedan förklaras det som "eftersom islam var i krig med polyteister,
jämställdes avhoppen med förräderi och desertering, något som fortfarande straffas med
döden i vårt sekulära samhälle".
All right, men poängen är precis att islam väljer att vara i krig med den traditionella
religionen i Arabien, som också med alla andra religioner, och att de har gjort sitt
krigstillstånd som permanent kännetecken i sitt lagsystem.
5. Spelar upp orepresentativa fakta: En populär taktik i negationismen består av att
hitta en positiv men okaraktäristisk händelse, och framhäva den medan man håller
helhetsbilden utanför offentlighetens insyn. Om till exempel ett dokument hittas i vilket
kristna, vars son tvingats in i den Ottomanska janitsjar armén, uttrycker stolthet på grund av
att deras son has lyckats bli hög officer i denna armé.
Det faktum att dessa människor lyckas se den ljusa sidan av sin sons bortförande, slaveri och
påtvingade konversion används sedan för att bevisa att icke-muslimer var ganska nöjda
under muslimskt styre, och dölja det faktum att devshirme, den påtvingade konverteringen
och bortförandet av en femtedel av de kristna barnen till de Ottomanska myndigheterna,
utgjorde en konstant och formidabel terror som har begråtits i hundratals hjärtknipande
sånger och historier.
Ytterligare ett exempel; negationisterna nämner alltid fall av samarbete med icke-muslimer
(Tyska stödet till det armeniska folkmordet etc.) för att visa att de behandlades som partners
och jämbördiga och att muslimskt styre var ganska generöst; när faktiskt varje historia om en
ockupation, även den grymmaste, också är historien om samarbete. Som har påpekats;
nazisterna anställde judiska vakter i Warszawa ghettot för att vederlägga det nazistiska
förtrycket av judar.
6. Förneka motivet: Negationisterna accepterar ibland fakta, men frånsvär sina hjältars
ansvar för dem. Följaktligen försökte Mohammed Habib frita islam genom att tillskriva de
islamiska inkräktarna alternativa motiv:
Turkiskt barbari, girighet, behovet av att slå ner konspirationer som bryggdes i templet. De
makthavare som hade sekulära anledningar att undvika en direktkonfrontation med de
otrogna blev i verkligheten ofta tillrättavisade av deras religiöst lärde för att ha försummat
sin islamiska plikt.
Samma religiöst lärde var aldrig vederbörligen oroade över möjliga sekulära motiv i en
makthavares sinnevärld så länge dessa drev på honom att agera mot de otrogna. Faktum är i
varje fall att islam kan användas rutinmässigt för att rättfärdiga plundring och slaveri (till
skillnad från till exempel buddism), är fortfarande signifikant nog.
7. Rökridå: En annan vanlig taktik består av att otydliggöra problemet genom att ifrågasätta
debattens termer: "Islam existerar inte, för det finns många sorters islam, med stora
skillnader mellan länder etc." Det skulle naturligtvis vara svårt att kritisera någonting som är
så dåligt definierat. Men det enkla faktum är att islam existerar:
Det är doktrinen som finns i koranen, normativt för alla muslimer, och i haditherna,
normativt för åtminstone sunni muslimer. Det finns skillnader mellan olika skolor angående
mindre punkter, och naturligtvis finns det märkbara skillnader i den utsträckning muslimer
är effektivt trogna den islamiska doktrinen, och i motsvarande grad, den utsträckning de
blandar den med icke-islamiska element.
8. Skylla på periferi-fenomen: När man står inför hårda fakta av islamisk fanatism, så
skyller ofta negationisterna dem på någon perifer tendens, nu populärt känt som
fundamentalism eller Wahhabism. Detta sägs vara produkten av post-kolonial frustration, i
grunden främmande för genuin islam. Egentligen kände fundamentalister som Maulana
Maudoodi och Ayatollah Khomeini sin koran bättre än de självbedragande sekularisterna
som brännmärkte dem som dåliga muslimer.
Det som kallas fundamentalism eller Wahhabism är faktiskt det ursprungliga islam, som är
bevisad av det faktum att fundamentalister har existerat långt före kolonialismen, till
exempel 1200-tals teologen Ibn Taimiya, som fortfarande är ett fyrtorn för dagens
Maudoodi-er, Turabi-er, Madani-er och Khomeini-er. När Ayatollah Khomeini deklarerade
att islams mål är att erövra alla icke-muslimska länder så var det bara en återkoppling till
Muhammeds långsiktiga strategi och av den koraniska försäkran att Gud har lovat islam hela
världen. När det gäller kommunismen kan man skifta beskyllningarna från Marx till Lenin
och Stalin, men islamisk terrorism började med Muhammed själv.
9. Argument ad hominem: Om det inte håller att förneka bevisen kan man alltid
förvanska dem genom selektivt citerande och lägga in motiv för de ursprungliga författarna
av källmaterialet; eller manipulera citaten så att det låter som motsatsen av den helhetsbild
som den ursprungliga författaren har presenterat.
Fokusera all uppmärksamhet på ett fåtal riktiga eller inbillade brister i några få utvalda
stycken, och agera som om hela samlingen av bevis har tolkats ovederhäftigt. För att
utsträcka den påstådda ovederhäftigheten i ett stycke av bevis till hela samlingen av bevis så
är det nödvändigt att skapa misstänksamhet mot dem som presenterar bevisen:
Innebörden är att de planerar historieförfalskning, att den här planen har avslöjats på grund
av denna enda lilla bevisbit, men det är bara logiskt att sådana motiverade historieförfalskare
också ligger bakom hopkokandet av resten av de påstådda bevisen.
Om diskussionen om obekväma bevis inte kan förhindras, upplös dem genom att ta upp
andra frågor, såsom den mänskliga ofullkomligheten vilken varje offer för brott mot
mänskligheten oundvikligen har (Judisk hårdhet mot palestinier, Hinduisk oberörbarhet);
beskriv kravet på sanning som en ploj för att rättfärdiga och täcka upp dessa
ofullkomligheter.
Om fakta måste tas upp över huvud taget så skyll på offret. Om folk ignorerar eller
motbevisar din förvrängda version av historian, anklaga istället dem att förvränga och
politiskt missbruka historian. Skvallra på forskare vars vittnesmål är obekväma; tillskriv dem
politiska eller andra motiv för att dra bort uppmärksamheten från de kalla fakta de
presenterar.
10. Slogans: Slutligen kan alla diskussioner saboteras med den enkla tekniken att skrika
slogans: fördomar, myter, "rasism/islamofobi". Ta kampen från det vanliga slagfältet av
argument till motståndarens läger: hans självförtroende som medlem av det civiliserade
sällskapet som avskyr så fula saker som fördomar och islamofobi. Trots allt är anfall det bästa
försvaret.
Efter att ha summerat upp formerna av negationism så måste vi se på dess orsaker. Då spelar
följande faktorer in:
1. Orientalism och Islamologi: Efter de medeltida kristna pamfletterna mot "bedragaren
Muhammed " vars mediakampanjer slutade i slutet på 1800-talet så har inte mycket
publicerats som systematiserar de ideologiska och faktiska brotten från islam. Böcker om till
exempel "slaveri inom islam" är extremt sällsynta:
Den ruggiga information som skulle kunna fylla en sådan publikation måste sökas i mer
generella publikationer, i vilka islam bara refereras till i förbifarten, ofta utan att författaren
inser innebörden av en värdering av islam. Det sägs ofta (när man introducerar
"vederläggning av fördomar") att folk alltid associerar islam med intolerans; men att hitta en
bok som är specifikt tillägnad ämnet islamisk intolerans blir svårare.
Hur många tiotals miljoner har dödats av islam endast på grund av att de var icke-muslimer?
Ingen har ännu lagt upp en tabell på tillgängliga siffror som förbereder en generell
uppskattning. Vi kan bara notera att kritisk forskning om islam inte är direkt uppmuntrat,
och att det finns en ökad tendens till självcensur angående islamkritik. Delvis är det här på
grund av en mycket försenad reaktion mot det för länge sedan övergivna kristna polemiska
förhållningssättet.
Nu när islamiska studiedepartement i Europa i ökande grad är bemannade av muslimer och
sponsrade av islamiska stiftelser och stater så har klimatet för kritiska studier av islam bara
hårdnat. När man jämför den första (innan andra världskriget) upplagan av Encyclopaedia av
islam (Leiden, Holland) med den nya upplagan så är det slående hur kritiska observationer
har slätats ut.
Men även i det förflutna har islam fått en ganska välvillig behandling i akademiska kretsar.
Följaktligen skrev den prominente holländske islamologen C. Snouck-Hurgronje om det
islamiska slaveriet 1887 (d.v.s. trettioår efter att amerikanarna hade bedrivit ett krig för att
framtvinga ett upphävande av slaveriet i deras södra stater, och ungefär sjuttio år efter dess
upphävande i kolonierna): "För de flesta slavar var deras bortförande en välsignelse... de
själva är straffångar så att deras slaveri för första har gången gjort dem mänskliga."
Det politiska sammanhanget av islamologins tillväxtfas ger en del av förklaringen. Mogen
kolonialism utkämpade inte krig mot islam, men sökte samarbete av de etablerade sociala
krafterna i de koloniserade befolkningarna.
Det brittiska samarbetet med de indiska muslimerna är välkänt; det har blivit en urtyp
genom grundandet 1906 av det muslimska förbundet, vilket sökte "inpränta lojalitet till det
brittiska imperiet i de indiska muslimerna". I franska Västafrika, under samma period var
islam accepterad som en faktor för social stabilitet, och General Lyautey jagade en dröm om
en Franco-islamisk sammanslagen kultur i Algeriet.
På 30-talet, under det sista europeiska försöket att snygga upp koloniseringen, stödde de
italienska fascisterna aktivt spridningen av islam på Afrikas horn. Men redan 1853 hade
kolonialmakterna stött kalifatet mot en kristen makt, Ryssland, speciellt i Krim kriget (ett
missuppfattat krig, om det någonsin var något), och det har starkt bidragit till ett klimat av
hjälpsamhet mot den muslimska kulturen.
2. Kyrkans principer: Kristendomen har i sekler utkämpat en livlig polemik emot islam.
På senare år har den kritiken avtagit. Och värre än så, polemiska verk av präster har dragits
tillbaka eller blivit opublicerat (såsom Fader Henri Lammens uppsats att Muhammeds
uppenbarelser var ett psykopatologiskt fenomen).
En anledning är att kyrkan är medveten om likheten mellan Jesus och Muhammeds
missioner, så att kritiken mot islams grundande kan slå tillbaka på kristendomen. Den andra
anledningen är rädslan att kristna i den muslimska världen skulle få betala för även ett
ideologiskt angrepp på islam (det är därför som kyrkliga polemiker använder sina skarpaste
ord mot harmlösa religioner som Hinduism). Denna rädsla motiverar också andra kyrkliga
principer, såsom att inte erkänna staten Israel.
Under tiden har kyrkans fasad ändrats. En liten men signifikant händelse i kölvattnet av den
andra rådförsamlingen i Vatikanen var borttagandet från the Saints' calendar of Our Lady av
inlösen av slavar, vars gästabud var 24 september.
Under medeltiden fanns det en speciell prästorden och ett helt nätverk av insamlingar
ägnade till inlösen ("köpa tillbaka") kristna slavar som hölls i barbari. Fram till 1800-talet
hade italienska kustbyar vakttorn för att alarmera folk när ett skepp av barbariska slavfångarpirater var i sikte.
Terrorn med islamskt slaveri var ett permanent kännetecken i kristenhetens historia från
600- till 1800-talen, men nu arbetar kyrkan hårt för att radera detta minne.
Idag är kyrkans pastorer de mest passionerade pläderare för islams rättigheter. Muslimer i
Europa är för dem ett substitut för den försvinnande sockenförsamlingen. Separata kristna
institutioner, vars existensberättigande har ifrågasatts, hittar en ny legitimitet i det faktum
att islam i sin tur också öppnar separata skolor, välgörenhet och även politiska partier. Islam
har blivit en syster-religion som regelbundet prisas som fredens religion.
3. Anti-kolonialism: En av de ideologiska riktlinjerna för anti-kolonialism var: "Av de (ex)
koloniserade får inget annat än gott sägas." Att därför nämna kolonialism och mass- slaveri
som praktiseras av muslimer hade blivit oönskat.
Addera till detta generella tabu varningen att islamkritik är ett effektivt stöd till Israel, som
enligt Maxime Rodinson är en "koloniststat". Om man erkänner att islam alltid har förtryckt
judar så accepterar man att Israel var en nödvändig tillflyktsort för judarna, som flydde från
inte bara den europeiska men också den islamiska varianten av anti-Judaism.
Vi får inte glömma att avkolonisering följdes av omedelbar och förnyad diskriminering av och
angrepp på de judiska och kristna minoriteterna, och att de judar som kunde ge sig av har
omgående flytt till Israel (eller Frankrike, i fallet Algeriet). Det är ingen tillfällighet att dessa
Sephardiska judar mestadels stödjer den hårda linjen i Israel.
4. Fiendens fiende är en vän: Många som är uppfostrade till kristna, eller som nominella
Hinduer, växer aldrig ur sin ungdomliga revolt mot sina föräldrars religion, och sympatiserar
därför automatiskt med varje rivaliserande eller motståndare till religionen de har kommit
att förakta. Eftersom islam utgör det mest formidabla hotet så tycker de mycket om det.
5. Vänsterism: I det här seklet har islam marknadsförts som en naturligt vänsteristisk
"jämlikhetsreligion". Den linjen har utvecklats av muslimska apologeter såsom Mohammed
Habib, och de har även tagit det som en rationalisering av det irrationella påståendet att
Muhammed var den "siste profeten": trots allt, som "jämlikhetsprofet" har han frambringat
det ultimata meddelandet där förbättringar inte är möjliga.
Sir Mohammed Iqbal, en av Pakistans fäder, har påstått att "Islam = kommunism + Allah".
De iranska ayatollorna, i motsats, och de flesta högröstade muslimer efter det Sovjetislamiska kriget i Afghanistan, har återgått till den ortodoxa positionen att kommunism är oislamiskt, inte bara på grund av sin ateism utan också på grund av sitt motstånd till fri
företagsamhet; den nuvarande ståndpunkten är att islam har en "bättre form av jämlikhet"
än kommunismen.
Även medan kommunisterna slogs ihjäl i islamiska Iran, och även medan politiska analytiker
klassificerar islamiska rörelser som "extremhöger" har de flesta vänsterister fortsatt att
kultivera sympatier för islam. Under det libanesiska inbördeskriget matade de i oss
nyhetshistorier om "vänsteristiska muslimer, och högerextrema kristna", "Islamoprogressiva, kristna reaktionärer ".
Negationism i Europa praktiseras med yttersta tapperhet av historiker och författare som
befinner sig under marxistisk förtrollning. Lenin ville använda muslimerna mot franska och
brittiska kolonialister. Moderna vänsterister med marxistiska sympatier ser islam som en
allierad mot Israel och USA.
6. Högeristisk traditionalism: Det finns också högeristisk sympati för islam. En
uppenbar överensstämmelse är naturligtvis anti-Judaism. En subtilare grund för sympati är
den så kallade traditionalistiska strömmen som representerades av konvertiterna Rene
Guenon och Frithjof Schuon, och fortfarande har såsom följer: det har idealiserat islam och
speciellt Sufismen som bevarare av den urgamla perenna filosofin mot modernitet.
I Ryssland söker nu några slavofila anti-västliga grupper allians med islam mot den
överhängande amerikaniseringen av deras samhälle. I USA skapar kristna fundamentalister
och islamiska organisationer i ökande grad gemensamma plattformar för att tala ut mot
trenderna av moraliskt förfall (abort, pornografi, etc.). Vissa av dessa fenomen med
traditionalistiskt alliansbyggande är ganska respektabelt, men de befrämjar inte desto
mindre islamisk negationism.
7. Ekonomiska liberaler: Liberalerna ser muslimsk invandring som en ändlös källa av
billig arbetskraft och försöker försvara dem så ofta de kan. Dessutom stödjer de Turkiets EUmedlemskap.
8. Liberal Islam: I den islamiska världen är det oklokt att angripa islam rakt på. Ändå
känner folk i dessa länder behovet av att opponera mot islamiska fenomen och kampanjer,
såsom häxjakten på o-islamiska kulturella kvarlevor, våld mot icke-muslimer, extrema
former av könsojämlikheter. För att kunna ha en chans måste dessa människor använda
islams språk:
"Muhammed var faktiskt emot polygami", "våld mot andra är i konflikt med den tolerans
som Muhammed har lärt oss", "och respekt för andra kulturer är en del av islamisk
tradition".
För att få tyngd i sin humanistiska synpunkt så måste de formellt identifiera sig med islam
och ljuga om dess innehåll.
Många muslimer har börjat tro på sin egen retorik. Om du påpekar för dem att koranen lär ut
intolerans och krig mot de otrogna i de mest rättframma termer kommer många av dem att
uppriktigt protestera, och inte veta vad de ska säga när du visar dem de koraniska passager
det gäller.
Det finns ingen anledning att tvivla att den marockanska författarinnan Fatima Mernissi
genuint tror på sina egna argument att de koraniska instruktionerna om hur man organiserar
sitt polygama hushåll måste läsas som ett avskaffande av polygami (om än i beslöjade termer,
därför att Allah, samma allsmäktige Allah som gick rakt emot de förhärskande vanorna med
avgudadyrkan och pluralism, måste vara noga att inte kränka den tidens anda).
Många som är muslimer till namnet har växt ur de islamiska värderingarna och utvecklat ett
engagemang för moderna värderingar, men deras sentimentala tillgivenhet till religionen
som insupit från deras barndom hindrar dem från att formellt bryta mot islam och får dem
att måla en ljus bild av det.
Bland muslimska talesmän är det naturligtvis inte fundamentalisterna som är de mest aktiva
förespråkarna för negationism. Det är liberaler som Asghar Ali, ingenjör som förnekar att
islam föreskriver krig mot de otrogna. Det är dem som är hyllade av europeer som varande
goda "sekulära" muslimer.
Ett islam som vill vara sekulärt kan inte finnas och är därför oärligt och osant mot sig självt.
Olyckligtvis är ett tolerant islam en självmotsägelse, och “skapandet” av ett tolerant förflutet
för islam för att bilägga de liberala muslimernas position, är en lögn.
9. Avvikande muslimer: Många har en muslimsk granne som är bra, och från denna
erfarenhet drar de slutsatsen: Islam kan inte vara så uselt med tanke på vår vän Mustafa.
Denna enda erfarenhet ger dem ett oerhört motstånd mot all information om islamisk
intolerans.
Folk reducerar ofta världen till sin egen sfär av erfarenheter, och generella historiska fakta av
islamisk fanatism tillåts inte störa den privata erfarenheten av goda grannrelationer.
Många (till namnet) muslimer har bevarat några vaga generaliteter om moral från koranen,
och de går normalt efter sin egen medvetenhet och mottaglighet utan att någonsin utveckla
den indoktrinerade fientligheten mot icke-muslimer.
Dessa goda människor, dock usla muslimer, kan ignorera men inte förändra de islamiska
doktrinerna. De kan inte förhindra det koraniska meddelandet om hat från infektion av
åtminstone några av de mer mottagliga bland deras bröder och kanske även deras barn eller
barnbarn i framtiden.
Det har förvisso funnits situationer där tillräkneliga muslimer har lugnat ner sina mer
kravallartade trosbröder, och sådana individer gör faktiskt en riktig skillnad. Vi ska inte göra
det islamiska misstaget att döma folk bara genom deras tillhörighet eller inte tillhöra det
muslimska samfundet, snarare än genom deras mänskliga kvaliteter.
Men fakta kvarstår att närvaron av en doktrin som är intolerant som den officiella och
identitets-definierande ideologin i samhället, utövar ett konstant tryck mot separatism och
konfrontation. Den lindrande närvaron av den humanistiska faktorn även inom det
muslimska samfundet bör inte användas till att förneka den olycksbådande närvaron av
islamiska faktorer.
"De som förnekar historien är bundna att repetera den": Emedan nazismen helt enkelt är
för besudlad för att få en andra chans så är islam förvisso i positionen att tvinga otrogna till
Dhimmitude (vilket sker i dussintals muslimska länder i varierande grad), och även att
utkämpa nya jihad, den här gången med massförstörelsevapen.
De som försöker sluta folks ögon inför denna fara genom att förvränga eller dölja den
historiska dokumentationen om islam är effektiva medbrottslingar till den orättvisa och
demolering som islam verkligen orsakar innan tiden för dess upplösning kommer. Därför
anser jag det vara en plikt för alla intellektuella att exponera och fördöma fenomenet
negationism var det än dyker upp.
Andra exempel på historieförfalskning:
H. M. Elliot och John Dowson, The History of India as Told by Its Own Historians, (London,
1867-1877) beskrev detaljerat det muslimska barbariet och dess tyranni.
100 senare hade flera västländer redan tillämpat flera reformer för historieförfalskning:
Stanley Lane-Poole, Medieval India under Mohammedan Rule, 712-1764, G.P. Putnam's
Sons. New York, 1970. p. 9-10 som var väldigt muslimvänliga. Beskriver invasionen som
mestadels fredlig och som en vänlig gest…
Motiven för dessa kampanjer måste ses i sitt sammanhang.
England/USA/Frankrike/Tyskland var nu pro arabiska/pro muslimska i det kalla krigets
omgivning där man såg Indien/Ryssland/Kina som ondskans axelmakter. Västs historiker
var därför 1900 inte tillåtna att skriva något negativt om deras nya muslimska allierade.
De flesta västliga källor efter år 1900 är därför förfalskade. Källmaterialet är i grunden en
sammanställning av falska sagor med det enda målet att blidka en strategiskt allierad som
visade sig vara en fördel i kriget mot Sovjetunionen. Det är ett välkänt faktum att brittiska
(västliga historiker) före 1900 hade en totalt annorlunda syn än historikerna efter 1900.
Källor:
1. http://en.wikipedia.org/wiki/Negationism
2. http://www.thereligionofpeace.com/
3. http://en.wikipedia.org/wiki/Russo-Turkish_War_(1877%E2%80%931878)
4. http://en.wikipedia.org/wiki/Congress_of_berlin
5. See: The Eurabia Code
6. Alex Alexiev, "Terrorism: Growing Wahhabi Influence in the United States", Testimony before the
US Senate Committee on the Judiciary, Subcommittee on Terrorism, Technology and Homeland
Security, 26 June 2003.
1.3 Underlåtenheten i västvärldens universitet
Av Fjordman
Kari Vogt, religionshistoriker vid Oslos universitet, har sagt att Ibn Warraqs book “Why I am
Not a Muslim” är precis så irrelevant för studiet av islam som de äldstes protokoll i Sion är
för studiet av judenheten. Hon är vida ansedd som en av de ledande experterna på islam i
Norge, och citeras ofta i nationella media om angelägenheter relaterade till islam och
muslimsk invandring.
Folk som får det mesta av sin information från massmedia, vilket majoriteten gör, kommer
därför att systematiskt matas med ensidig information och halvsanningar om islam från våra
universitet, vilka i hög grad har underlåtit att upprätthålla idealet om fri efterforskning.
Tyvärr är den här situationen mycket liknande den på universitet[1] och högskolor[2] över
västvärlden[3].
Londons skola för Orientala och Afrikanska Studier (SOAS[4]), är skådeplats för ett växande
antal antisemitiska incidenter från ett ökande pro-islamiskt kampus, hotade en av sina
judiska studenter att sluta protestera mot anti-semitismen vid universitetet.
Gavin Gross, en amerikan som hade lett en kampanj mot de försämrade villkoren för judiska
studenter vid SOAS, vilket är en del av Londons universitet. SOAS hade bevittnat en
eskalering av anti-judisk aktivitet, i både skärpa och frekvens. I början på året hade det
islamska samfundet visat en video som jämförde judendom med satanism.
Under tiden, i ett drag att “gynna förståelsen mellan islam och Väst,” donerade Saudiarabien
omkring SR13 miljoner till ett ledande brittiskt museum[5]. Tjänstemännen sa att pengarna
från Prince Sultan skulle betala för ett nytt saudiskt islamiskt galleri, vilket skulle porträttera
islamisk kultur och civilisation i det rätta perspektivet. Det skulle också ge stipendier till
Saudi studenter vid Oxford Universitet.
Saudierna och andra oljerika araber jobbar med att köpa inflytande över vad västerlänningar
bör höra om islam. Prins Al-Waleed bin Talal bin Abdul Aziz Al-Saud, en medlem av den
Saudiska kungafamiljen, ärr en internationell investerare som för närvarande är rankad
bland de tio rikaste personerna i världen.
Han är känd i USA för en $10 miljon check som han erbjöd New York City Mayor Rudolph
W. Giuliani i oktober 2001 till Twin Towers insamlingen. Mayor Giuliani återlämnade gåvan
när han fick veta att prinsen hade begärt att Förenta Staterna ska “omvärdera sin politik i
Mellanöstern och ta till sig en mer balanserad ståndpunkt i Palestinafrågan.”
Prins Talal åstadkommer också en TV kanal, Al-Resalah[6], för att nå amerikanska muslimer.
Han sänder redan i Saudiarabien. År 2005 köpte Bin Talal 5.46% av A-aktierna i News Corp,
föräldrarna till Fox News. I december 2005 skröt han inför Mellanösten online om denna
disposition att kunna ändra vad tittarna ser på Fox News [7].
När man visade upploppen i Frankrike [8] den hösten hade Fox en banderoll där det stod:
“muslimska upplopp.” Bin Talal var inte glad. “Jag tog upp telefonen och ringde Murdoch [...]
[och sa åt honom] att det här inte var muslimska upplopp, det är upplopp på grund av
fattigdom”, sa han. “Inom 30 minuter hade titeln ändrats från muslimska upplopp till
medborgarupplopp.”
En undersökning gjord av Cornell University fann att omkring hälften av amerikanarna hade
en negativ syn på islam [9]. På en presskonferens vid högkvarteret för World Assembly of
Muslim Youth (WAMY) sa Paul Findley, en tidigare kongressman i USA, att en cancer av
antimuslimska antiislamiska känslor spreds i det amerikanska samhället och krävde
korrigerande åtgärder för att krossa dem.
Det utannonserades att rådet för amerikansk-islamiska relationer (CAIR) skulle lansera en
mediakampanj på hela $50 miljoner och som inkluderar television, radio och tidningar. “Vi
planerar att träffa Prins Alwaleed ibn Talal för finansiellt stöd till vårt projekt. Han har
tidigare varit generös.”
Världsförsamlingen av muslimska ungdomar, grundat av ett syskonbarn till Osama Bin
Laden i USA, delar kontor med det islamska samfundet i Nordamerika och det islamska
centret i Kanada. WAMY Kanada kör [10] en serie om islamiska läger och pilgrimsfärder för
ungdomar.
USAs specialagent Kane citerade från en publikation som var färdigställd av WAMY där det
stod: “Hail! Hail! O självuppoffrande soldater! För oss! För oss! Så vi kan försvara flaggan på
denna jihads dag, är du rädd om ditt eget blod?! Och har livet blivit kärare för dig? Och att
stå och se på behagligare?” Enligt honom var 14- till 18-åringar målgruppen för dessa läror.
Harvard University och Georgetown University fick $20 miljoner i donation[11] från prins
bin Talal för att finansiera islamiska studier. “För ett universitet med globala aspirationer är
det avgörande att Harvard har ett starkt program om islam som är världsomfattande och
tvärvetenskapligt i omfattning,” sa Steven E. Hyman, Harvards ledare.
Georgetown sa att de skulle använda gåvan – den näst största de någonsin fått – för att utöka
sitt center för muslimsk-kristen förståelse. Martin Kramer, författaren av “Ivory Towers on
Sand: De misslyckade mellanösternstudierna i Amerika,” sa: “Prins Alwaleed vet att om du
behöver få en verkan kommer ställen som Harvard eller Georgetown, som ligger inom bältet,
att göra skillnad.”
Georgetown professor John Esposito, grundande direktör för centret för muslimsk-kristen
förståelse, har, förmodligen mer än någon annan akademiker, bidragit till att
bagatellisera[12] det jihadistiska hotet mot Väst.
Kramer påstår att [13] under hans tidigare dagar på 70-talet hade Esposito utarbetat sin tes
under sin muslimska mentor Ismail R. Faruqi, en palestinsk all-islamist och teoretiker för
“Islamisering av kunskap.” Under första delen av sin karriär studerade aldrig John L.
Esposito eller undervisade vid någon större mellanvästen center.
På 80-talet publicerade han böcker såsom Islam: Den Raka Vägen, den första i en serie av
positiva böcker om islam. År 1993 kom Esposito till Georgetown University, och har senare
gjort anspråk på statusen av “auktoritet” på fältet.
År 2003 erkände tjänstemän från det islamiska samfundet i Nordamerika (ISNA) Esposito
[14] som den nuvarande “Abu Taleb av Islam” och det muslimska samfundet, inte bara i
Nordamerika utan också världsomfattande. I uppskattning av denna “ovärderliga insats mot
att förjaga myter om muslimer samhällen och kulturer,” jämförde Dr. Sayyid Syeed,
generalsekreterare för ISNA, Espositos roll till samma som Abu Taleb, Muhammeds ickemuslimska farbror som gav ovillkorligt stöd till det muslimska samfundet i Mecka på den
tiden när islam fortfarande var svagt och ömtåligt.
Espositos stigande position symboliserar underlåtenheten av kritiska studier av islam – en
del skulle säga kritiska studier om allt icke-västligt – i västliga universitet under 80- och 90talen. Fransmannen Olivier Roy publicerade så tidigt som 1944 en bok med titeln The Failure
of Political Islam och skrev om Mellanöstern att de har nått stadiet av “post-Islamism.”
Som Martin Kramer uttrycker det, “akademikerna var så upptagna med “Muslim Martin
Luthers” så att de aldrig kom sig för att producera en enda seriös analys av bin Laden och
hans anklagelse av Amerika. Bin Ladens handlingar, uttalanden, och videor var en
förlägenhet för akademiker som hade försäkrat amerikaner att “politisk islam” inte vill ha
konfrontation.
Åtminstone uppmärksammar de amerikanska universiteten bin Laden nu. Bruce Lawrence,
Duke religionsprofessor [15] har publicerat en bok om Osama bin Ladens olika tal och
skrifter. “Om du läser honom med hans egna ord så låter han som någon med mycket hög
moral och välkomnande röst i global politik,” hade Lawrence sagt. Lawrence har också
påstått att jihad betyder “att vara en bättre student, en bättre kollega, en bättre affärspartner.
Och dessutom, att kunna kontrollera sin ilska.”
Andra tror att vi gör för mycket väsen av hela den här jihad-historien. John Mueller,
Professor i statskunskap vid Ohio State University, ifrågasatte i september 2006 angående
utrikespolitiken [16] om terroristhotet mot USA bara var ett påhitt:
“En fullt trovärdig förklaring av det faktum att Förenta Staterna inte har råkat ut för några
terroristattacker sedan 11/9 är att hotet från infödda eller importerade terrorister – precis
som det av de japanska amerikanarna under andra världskriget eller av amerikanska
kommunister efter kriget – har blivit kraftigt överdrivet.”
“Den massiva och expansiva homeland security apparaten ökade sedan 11/9 och kanske
förföljer några, spionerar på många, besvärar de flesta, och beskattar alla för att försvara
Förenta Staterna mot en fiende som knappt existerar.”
Lee Kaplan deltog i en konferens [17] i MESA, föreningen för Mellanösternstudier, i San
Francisco: “Gratis glättade nyhetsmagasin som hette Washington Report om Mellanösterns
affärer distribuerades ut till akademikerna i förväg. De flesta som såg publikationerna kunde
ha antagit att de liknade Newsweek eller Time.”
“Vad de flesta inte känner till är att tidningen Washington Report om Mellanösterns affärer,
med webbplats – och hela organisationen bakom den – är finansierad av Saudiarabien, en
despotisk regim som i tysthet har köpt sig in i varje kampus i Amerika, särskilt genom center
för Mellanösternstudier i USA.”
“Jag träffade Nabil Al-Tikriti, en professor vid universitetet i Chicago.” “Jag skulle invitera
dessa akademiska Mellanösternforskare som faktiskt stödjer Amerikas krigsinsatser på andra
sidan Atlanten och säkerhetsbehov här hemma. Folk som Daniel Pipes eller Martin Kramer.”
Jag fortsatte, “Varför finns de inte här vid MESA konferensen?” “De har blivit avstängda,”
replikerade Al-Tikriti.
Jihad Watch Vice President Hugh Fitzgerald delar sina bekymmer om MESA [18]: “Som
organisation har MESA de senaste två decennierna sakta men säkert blivit övertagna av
apologeter för islam.” “Apologeterna består på grund av att de nästan aldrig diskuterar jihad,
dhimmitude, eller ens introducerar studenter till koranen, Haditherna, och Sira.”
“Böcker på [Karen] Armstrong och Espositos nivå anvisas, och ”må bra” nonsens som Maria
Rosa Menocals The Ornament of the World.”
“Inga medlemmar i MESA har gjort så mycket tillgängligt för en bred publik av viktiga nya
verk om Muhammed, om koranens ursprung, och om det tidiga islams historia, som denne
ensamvarg, Ibn Warraq. Ingen har gjort sådant arbete om institution för dhimmi som denna
ensamvarginna, Bat Ye’or [19]. Det är en häpnadsväckande situation, där mycket av det
viktiga arbetet inte görs i universiteten, därför att många universitets center har beslagtagits
av en sorts Islamintern International.”
Hugh Fitzgerald har rätt. The Legacy of Jihad, ett av de viktigaste verken om jihad som
förekommer under senare år har skrivits av Andrew Bostom, en medicine doktor som var
otillfredsställd med mycket av det tillgängliga materialet om ämnet angående
terrorattackerna 2001.
Bat Ye’or, kanske den ledande experten om den islamiska institutionen om dhimmitude, är
självlärd. Och Ibn Warraq har skrivit flera utmärkta böcker om koranens ursprung och
islams tidiga historia medan han var utanför det etablerade universitetssystemet. Det här är
ett stort erkännande till dem personligen, men det är inte något erkännande till de västliga
universitetens status.
Det är svårt att förstå varför amerikanska eller västliga myndigheter fortfarande tillåter
Saudierna att finansiera vad som lärs ut om islam till framtida västliga ledare, åratal efter att
flera Saudi nationalister iscensatt den värsta terrorattacken i Västerns historia.
Förenta Staterna tillät inte Nazityskland att köpa inflytande vid USAs universitet. Fast
Sovjetkommunisterna hade sina apologeter i väst såväl som betalda agenter, så tillät aldrig
USA Sovjetunionen att öppet sponsra dess ledande högskolor.
Så varför tillåter de Saudiarabien och andra islamiska nationer att göra det? Saudierna är
fiender, och bör bannlysas från att utöva direkt inflytande över våra universitet och
massmedia. Det handlar om nationell säkerhet.
Ändå, trots att mutor och Saudi oljepengar innebär ett svårt hinder för kritiska studier av
islam så försöker de inte på något sätt förbättra problemen. Ganska få akademiker är så
fördjupade i anti-västlig ideologi att de gladeligen skulle vilja puckla på Väst och applådera
islam för ingenting.
Få verk har gjort mer för att korrumpera kritisk debatt av islam i västliga institutioner för
högre utbildning under den senaste generationen än boken Orientalism från 1979 av Edward
Said.
Den födde en veritabel armé av Said-ister, eller tredje världens intellektuella terrorism [20]
som Ibn Warraq uttrycker det. Enligt Ibn Warraq, “det senare verket lärde en hel generation
araber självömkandets konst – “om det inte vore för de galna imperialisterna, rasisterna och
sionisterna, skulle vi få en ny storhetstid” – uppmuntrade av den islamiska fundamentalist
generatioen från 80-talet, och misshandlade till att tysta varje islamkritik.”
“Den aggressiva tonen av Orientalism är vad jag har kallat intellektuell terrorism, eftersom
det inte försöker övertyga med argument eller historisk analys utan sprutar ut anklagelser om
rasism, imperialism, Euro-centrism” på varje person som kanske inte håller med. “Han
föredrar att framställa Orienten som ett ständigt offer för västimperialism, dominans och
aggression. Orienten ses aldrig som en aktör, en agent med fri vilja, eller kunna designa sina
egna idéer.”
Ibn Warraq kritiserar också Said för hans brist på erkännande av traditionen med kritiskt
tänkande i Väst. Om han hade grävt lite djupare in i den grekiska civilisationen och historien,
och brytt sig om att titta på Herodotus storslagna historia skulle Said “ha stött på två drag
vilket också är djupt karaktäristiskt för Västerns civilisation och vilket Said gör allt för att
dölja och vägrar tillåta: sökandet efter kunskap för sin egen sak.”
“Det grekiska ordet, historia, betyder “forska” eller “undersöka,” och Herodotus ansåg sitt
verk vara utkomsten av forskning: vad han hade sett, hört, och läst, men kompletterat och
verifierat genom undersökning.”
“Intellektuell undersökning är en av hörnpelarna för Västerns civilisation. Som J.M. Roberts
uttrycker det, “Den massiva medelmåttigheten för vissa civilisationer och deras brist på
nyfikenhet om andra världar är ett vidsträckt ämne. Varför, fram till nyligen, visade islamiska
forskare ingen önskan att översätta Latin eller västeuropeiska texter till arabiska?
När den engelske poeten Dryden tillitsfullt kunde skriva en pjäs som fokuserade på
tronföljden i Delhi efter Mogul kejsaren Aurungzebs död så kan man säkert gissa sig till att
ingen indisk författare någonsin har tänkt på en pjäs om den lika dramatiska politiken om
det engelska sjuttonhundra-tals hovet?
Det är klart att en förklaring av europeisk vetgirighet och äventyrslusta måste ligga djupare
än i ekonomin, viktigt kan det ju ha varit.”
Martin Kramer påpekar ironin i att romanförfattaren Salman Rushdie hyllade Saids mod:
“Professor Said får periodvis hot mot hans säkerhet från Jewish Defense League i Amerika,”
sa Rushdie år 1986, “och jag tycker att det är viktigt för oss att uppskatta att det finns en
palestinier i New York – på många sätt är det palestinska – inte det lättaste av öden.”
Men så hände det att Saids öde blev oändligt mer att föredra än Rushdies, efter att Khomeini
kallade på Rushdies död 1989. Det var ironiskt att Rushdie, ett postkolonialt litterärt lejon av
oklanderligt vänsterinriktade vitsord, skulle ha gjorts om av några muslimer till en
personifikation av Orientalistisk fientlighet mot islam.”
I sin essä The Intellectuals and Socialism, noterade redan F.A. Hayek för flera decennier
sedan att “Socialism har aldrig och någonstans varit i första hand en arbetarrörelse. Det är en
konstruktion av teoretiker” och intellektuella, “en idéernas secondhand handlare.”
“Den typiskt intellektuelle behöver inte inneha specialkunskaper om någonting särskilt, inte
heller behöver han vara särskilt intelligent, för att fylla sin roll som mellanhand i spridandet
av idéer. Klassen består inte bara av journalister, lärare, ministrar, föreläsare, publicister,
radio kommentatorer, romanförfattare, tecknare, och konstnärer.” Den “den inkluderar
också många yrkesmän och tekniker, såsom forskare och doktorer.”
“Dessa intellektuella är de organ som det moderna samhället har utvecklat för att sprida
kunskap och idéer, och det är deras övertygelser och uppfattningar som fungerar som en sil
genom vilken alla nya begrepp måste passera innan de kan nå massorna.”
“De mest briljanta och framgångsrika lärarna är idag mer sannolika att bli socialister.” Enligt
Hayek så är det inte för att socialister är mer intelligenta, utan på grund av “en mycket högre
proportion av socialister bland de bästa hjärnorna ägnar sig åt intellektuell jakt som i det
moderna samhället ger dem ett bestämt inflytande på den offentliga opinionen.”
“Socialistiskt tänkande appellerar till de unga i hög grad för dess visionära karaktär.” “Den
intellektuelle, genom hela sin disposition, är ointresserad av tekniska detaljer eller praktiska
svårigheter. Vad han är intresserad av är breda visioner.”
Han varnar att “Det kan vara så att det fria samhället så som vi känner det bär inom sig
kraften för sin egen förstörelse, att när friheten har uppnåtts så tas den för given och blir inte
längre värdefull, och att den fria tillväxten av idéer vilken är grunden i det fria samhället
kommer att frambringa den förstörelse av de grundvalar på vilken den beror.”
“Betyder det att frihet är värdefull bara när den saknas, att världen överallt måste genomgå
en mörk fas av socialistisk totalitarism innan frihetens krafter kan samla styrka på nytt?”
“Om vi ska undvika en sådan utveckling måste vi kunna erbjuda ett nytt liberalt program som
vänder sig till fantasin. Vi måste göra byggandet av det fria samhället åter till ett intellektuellt
äventyr, ett dåd av mod.”
I sin bok Modern Culture förkarar Roger Scruton [21] den pågående attraktionen av
vänsterideologi på det här sättet:
“Den marxistiska teorin är en form av ekonomisk determinism, beryktad för tron att
fundamentala förändringar i ekonomiska relationer är ständigt revolutionära och som
innebär ett våldsamt störtande av den gamla ordningen, och en kollaps av den politiska
“super-strukturen” som den har byggts på.
Teorin är med största säkerhet falsk: inte desto mindre är det något med den marxistiska
bilden som lockar upplysta människor, viljan att tro. Genom att förklara kultur som en
biprodukt av materiella krafter godkänner Marx upplysningens syn, att materiella krafter är
de enda krafter som finns.
Den gamla kulturen med sina gudar, traditioner och auktoriteter, är gjord så att den liknar
ett nät av illusioner – ‘folkets opium,’ som dämpar deras bedrövelse.”
Därav, enligt Scruton, i upplysningens första timma, “kom där inte bara en reaktion
karaktäriserad av Burke och Herder, och smyckad av romantiken, utan också en
motagerande cynism gentemot idén om kultur. Det blev normalt att se kulturen utifrån, inte
som en tankemetod som definierar vårt moraliska arv, utan som en genomarbetad
förklädnad, genom vilken artificiella krafter representerar dem själva som naturliga
rättigheter.
Tack vare Marx har avslöjande teorier om kulturen blivit en del av kulturen. Och dessa
teorier har strukturen grundlagd av Marx: de identifierar makt som verkligheten, och kultur
som maskeringen; de förutsäger också vissa framtida ”befrielser” från de lögner som har
spunnits av våra förtryckare.”
Det är slående att notera att detta är exakt det tema för författare Dan Browns massiva
internationella succé, Da Vinci koden från 2003, ansedd som en av de tio bäst säljande
böckerna någonsin. Förutom att vara en rysare rakt igenom påstår romanen att hela den
moderna kristna historien är en konspiration av kyrkan för att dölja sanningen om Jesus och
hans äktenskap med Maria Magdalena.
Den australiensiske Keith Windschuttle [22], en tidigare marxist, är trött på den anti-västliga
vinklingen som genomsyrar den akademiska världen: “Under mer än de senaste tre
decennierna har många av de ledande opinionsmakarna i våra universitet, media och konst,
ansett västlig kultur som, i bästa fall någonting att skämmas för, eller i värsta fall, något att
motsätta sig. Den vetenskapliga kunskap som Väst har producerat är helt enkelt ett av många
“sätt att känna till.”
“Kulturrelativismen påstår att det inte finns någon absolut standard för hur man fastställer
mänsklig kultur. Härav borde alla kulturer anses som likvärdiga, dock annorlunda.”
“Åberopandet på acceptens och öppensinthet sträcker sig inte till Västkulturen självt, vars
historia inte anses som mycket mer än ett brott mot resten av mänskligheten. Väst kan inte
döma andra kulturer men måste fördöma sin egen.”
Han vill få oss att minnas hur unika vissa element i vår kultur är: “Koncepten med fri
efterforskning och yttrandefrihet och rätten att kritisera förankrade uppfattningar är sådant
som vi tar så mycket för givet så att det sitter i vår ryggrad. Vi måste erkänna dem som ett
distinkt Västern fenomen. De har aldrig producerats av Konfuciansk eller Hinduisk kultur.”
“Men utan detta koncept skulle världen inte vara som den är idag. Det skulle inte ha funnits
någon Kopernikus, Galileo, Newton eller Darwin.”
Omvärderingen av Västerns historia har blivit så usel att även pjäsförfattaren William
Shakespeare har proklamerats som en hemlig muslim. “Shakespeare skulle ha varit förtjust i
Sufism,” sa islamkännaren Martin Lings, själv en sufisk muslim. Enligt The Guardian
argumenterade Lings att Shakespeares “verk påminner om lärorna hos den sufiska
islamsekten” i den internationella Shakespeare Globe Fellowship Lecture vid Shakespeares
egen Globe Theatre i London. Lings talade under islam-medvetenhetens vecka.
“Det är omöjligt för Shakespeare att ha varit muslim,” sa David N. Beauregard, en
Shakespeare vetare och medredaktör för Shakespeare och den kristna kulturen i det tidiga
mederna England. Shakespeare “upprätthöll Romersk katolsk tro på avgörande doktrinära
skillnader.” Beauregard noterar att “det här betyder inte att Shakespeare var upptagen med
att skriva religiöst drama, utan att bara specifika religiösa traditioner ingår i hans arbete.”
Enligt Robert Spencer [23], “Shakespeare är bara den senaste paradigmfiguren i den västliga
kristna kulturen som blir omgjord på ett muslimvänligt sätt.”
Nyligen bedyrade [US] State Departement, utan skuggan av bevis, att Kristoffer Kolumbus
(som faktiskt hyllade Ferdinand och Isabella för att de drev ut muslimerna ur Spanien 1492,
samma år som hans första besök i Amerika) fick hjälp på sin resa av en muslimsk navigatör.
“Tillståndet för amerikansk utbildning är så dåligt idag att lärarna själva är dåligt utrustade
att kontra dessa historiska fantasier.”
Bloggen Gates of Vienna [24] citerade en rapport av The American Council of Trustees and
Alumni (ACTA) på USAs universitet. Deras undersökning avslöjade “en påfallande
enhetlighet av politiskt ställningstagande och pedagogisk inställning. Rakt igenom
humaniora och social vetenskap återkom samma teman om och om igen, oavsett disciplin.
I kurser om litteratur, filosofi, och historia; sociologi, antropologi, och religiösa studier;
kvinnostudier, amerikanska studier, [...] är fokusen konsekvent på en lista av teman: ras,
klass, kön, sexualitet, och den “sociala konstruktionen av identitet”; globalisering, kapitalism,
och USAs “hegemoni”; det allestädes förtrycket och miljöförstörelsen.”
“I klass efter klass repeteras samma grundläggande meddelande, i sådana termer att för en
utomstående akademiker ofta verkar vara fullständigt obegripligt.” “I korthet är meddelandet
att status quo, som är patriarkaliskt, rasistiskt, hegemoniskt, och kapitalistiskt, måste
“förhöras” och “kritiseras” som ett medel att teoretisera och underlätta en social
transformering vars nödvändighet och värde tas för givet.”
“Skillnader mellan disciplinerna börjar försvinna. Kurser i sådana till synes utpräglade fält
som litteratur, sociologi, och kvinnostudier, till exempel, har blivit spegelbilder av varandra.”
Skribenten Charlotte Allen kommenterade [25] om hur Harvard University President
Lawrence Summers orsakade en storm genom ett tal som spekulerade att inneboende
skillnader mellan könen kan ha något att göra med det faktum att proportionellt färre
kvinnor än män har topp positioner inom vetenskapen. Summers meddelade 2006 sin avsikt
att sluta för terminsslutet, delvis på grund av trycket som orsakats av det här talet.
“Även om du inte håller på med vetenskaplig forskning – en uppsats som Mr. Summers
citerade demonstrerar att, medan kvinnor generellt är lika smarta som män, betydligt färre
kvinnor än män sitter i de högsta intelligenskategorierna som producerar vetenskapliga
genier – sunt förnuft säger att Mr. Summers måste ha rätt. Nyligen har Harvards fakultet för
konst och vetenskap visat att de inte har förtroende för Mr. Summers. Skulle det inte vara att
föredra att tala öppet om mäns och kvinnors styrkor och svagheter?”
Ja, Ms. Allen, det vore det. Summers kan ha haft fel, men det är farligt om vi går in på en väg
där viktiga frågor inte debatteras alls. En av Västcivilisationens hörnstenar har varit vår
hunger efter att ställa frågor om allting. Politisk korrekthet är därför anti-västlig både till
form och innebörd. Det bör noteras att i detta fall har feministerna varit förtruppen för
politisk korrekthet, samma ideologi som har förblindat våra universitet inför det islamiska
hotet.
Det blir ännu värre när vi vet att andra feminister i den akademiska världen bedyrar att
slöjan, eller även burkan, representerar “en alternativ feminism.” Dr. Wairimu Njambi är en
assisterande professor i “kvinnostudier” vid Florida Atlantic University.
Mycket av hennes stipendium är ägnat att vidareföra uppfattningen att den grymma vanan
med kvinnlig könsstympning (FGM) faktiskt är en triumf för feminismen och att det är
hatfyllt att påstå något annat. Enligt Njambi “förevigar anti-FGM diskursen ett kolonialistiskt
antagande genom att universalisera en speciellt västlig bild av en ‘normal’ kropp och
sexualitet.”
Ändå finns det motståndsfickor. Professor Sigurd Skirbekk [26] vid Oslo universitet
ifrågasätter många av antagandena i den västliga immigrationspolitiken. Ett av dem är
uppfattningen att rika länder har en plikt att ta in folk från andra nationer som lider,
antingen från naturkatastrofer, politiskt förtryck eller överbefolkning.
Enligt honom kan det inte anses moraliskt av de kulturella, politiska och religiösa eliterna i
dessa länder att låta sina befolkningar växa obegränsat och sedan skjuta bort
överskottsbefolkningen till andra länder.
Skirbekk påpekar att europeiska länder har tidigare avvisat tyskarna när de använde
argumentet om lebensraum som motiv för deras utrikespolitik. Vi borde göra samma sak nu
när andra länder åberopar argumentet att de inte har plats för sin befolkning.
Enligt honom finns det gott om tillgänglig litteratur om ekologiska utmaningar som världen
kommer att stå inför under det här århundradet. Köra en för liberal immigrationspolitik
medan man vägrar konfrontera sådana obekväma moraliska frågor är inte ett hållbart
alternativ i det långa loppet. Vi kommer bara att skjuta över svåra dilemman på framtida
generationer.
I Danmark drar lingvisten Tina Magaard [27] slutsatsen att islamiska texter uppmuntrar
terror och kamp i mycket högre grad än originaltexterna från andra religioner. Hon har en
filosofie doktorsgrad i textanalys och interkulturell kommunikation från Sorbonne i Paris,
och har tillbringat tre år med ett forskningsprojekt om att jämföra originaltexter från tio
religioner.
“Texterna i islam skiljer sig från texterna i andra religioner genom att de uppmuntrar till våld
och aggression mot folk med andra religiösa trosuppfattningar i en högre grad. Där finns
också rakt på sak kallelser till terror. Detta har länge varit tabu inom islamforskningen, men
det är ett faktum vi är tvungna att uppmärksamma.”
Dessutom finns det hundratals kallelser i koranen att kriga mot folk av annan tro. “Om det är
korrekt att många muslimer ser koranen som Guds bokstavliga ord, som inte kan omtolkas
eller fraseras om, då har vi ett problem. Det är odiskutabelt att texterna uppmuntrar terror
och våld. Därför måste det vara rimligt att fråga muslimerna själva hur de relaterar till texten,
om de läser som det står,” säger Magaard.
Exemplen från Skirbekk, Magaard och andra är verkligen uppmuntrande, men inte många
nog för att hållbart förändra helhetsbilden av västerns akademiska värld som i stora drag är
förlamad av politisk korrekthet och anti-västliga uppfattningar.
Skribenten Mark Steyn [28] kommenterar om hur “det ser ut därute i den verkliga världen
och den sanna globaliseringsframgången från 90-talet som exporterade ideologin från en
relativt dunkel del av planeten till hjärtat av varje västlig stad.” “I skrivningar om kollapsande
nationer som Somalia refererar the Atlantic Monthlys Robert D. Kaplan till “medborgarna” i
sådana “stater” som “ny-primitiv människa.”
“När Torontobor längtar efter halshuggning, när Yorkshire-borna som är uppfödda på fish ‘n’
chips och cricket och usel engelsk popmusik själv-detonerar i Londons tunnelbana, så ser det
ut som om fenomenet “ ny-primitiv människa” framgångsrikt har exporterats runt planeten.
Det är en reverserad globalisering: Patologier från de mest avlägsna avkrokar har nu fått
franchise marknader i varje västsamhälle.”
Det är möjligt att se sambandet här. Medan multikulturalism sprider ideologisk stammentalitet i våra universitet, så sprider den fysisk stam-mentalitet i våra större städer.
Eftersom alla kulturer är jämlika så finns inget behov att bevara västcivilisationen, inte heller
att upprätthålla våra lagar.
Det är sant att vi kanske aldrig fullt når idealet om objektiv sanning eftersom vi alla är mer
eller mindre begränsade i vår förståelse genom våra personliga erfarenheter och våra
fördomar. Men det betyder inte att vi ska överge idealet. Det är vad som har hänt under de
senaste decennierna.
Våra högskolor försöker inte ens finna sanningen; de har bestämt från början att det inte
finns något sådant som “sanning”, bara olika uppfattningar och kulturer, alla lika giltiga.
Utom den västliga kulturen, som är nedärvt ond och bör brytas ner och “demoleras.”
Västerns universitet har rört sig från förnuftets tid till demoleringens tid.
Medan kinesiska, indiska, koreanska och andra asiatiska universitet examinerar miljontals
motiverade ingenjörer och forskare varje år, har västerns universitet reducerats till små hippi
fabriker som lär ut om det skändliga väst och det välsignade med barbariet. Detta
representerar en allvarlig utmaning för den långsiktiga ekonomiska konkurrenskraften i
västvärlden.
Det är illa, men det är det minsta av våra bekymmer. Mycket värre än att inte kunna
konkurrera med icke-muslimska asiater är att inte kunna identifiera hotet från islamiska
nationer som vill undertrycka oss och utplåna hela vår civilisation. Det är ett misslyckande vi
helt enkelt inte kan leva med. Och vi kommer förmodligen heller inte att överleva, såvida vi
inte lyckas ta hand om det.
Källor:
http://www.brusselsjournal.com/node/1282
1. http://www.brusselsjournal.com/node/849
2. http://www.brusselsjournal.com/node/1155
3. http://www.brusselsjournal.com/node/1145
4. http://www.jihadwatch.org/dhimmiwatch/archives/006260.php
5. http://www.arabnews.com/?page=1&section=0&article=62487&d=21&m=4&y=2005
6. http://www.americanthinker.com/comments.php?comments_id=5418
7. http://frontpagemagazine.com/Articles/Printable.asp?ID=20490
8. http://amconmag.com/2005/2005_12_05/cover.html
9.
http://www.arabnews.com/?page=1&section=0&article=84122&d=21&m=6&y=2006&pix=kingdom.j
pg&category=Kingdom
10. http://littlegreenfootballs.com/weblog/?entry=8263
11. http://www.jihadwatch.org/dhimmiwatch/archives/009405.php
12. http://www.jihadwatch.org/dhimmiwatch/archives/008907.php
13. http://www.geocities.com/martinkramerorg/IslamObscured.htm
14. http://www.campus-watch.org/article/id/773
15. http://www.jihadwatch.org/dhimmiwatch/archives/008113.php
16. http://www.foreignaffairs.org/20060901facomment85501/john-mueller/is-there-still-a-terroristthreat.html
17. http://www.jihadwatch.org/dhimmiwatch/archives/004191.php
18. http://www.jihadwatch.org/archives/004791.php
19. http://www.brusselsjournal.com/node/840
20. http://www.secularislam.org/articles/debunking.htm
21. http://www.brusselsjournal.com/node/1126
22. http://www.sydneyline.com/Adversary Culture.htm
23. http://www.frontpagemag.com/Articles/ReadArticle.asp?ID=15701
24. http://gatesofvienna.blogspot.com/2006/06/little-churchills-inhabiting-sterile.html
25.
http://www.dallasnews.com/sharedcontent/dws/dn/opinion/points/stories/040305dnediallen.35261
.html
26. http://folk.uio.no/sigurds/
27. http://fjordman.blogspot.com/2005/09/islam-is-most-warlike-religion.html
28. http://www.brusselsjournal.com/node/1142
29. http://52.068.4.309plusf24:KWimfhh436383717863МБ
1.4 Översyn 1: Fredens religion? Islams krig mot världen - Islam 101
Islam 101 är menad att hjälpa människor att få bättre kunskaper om islams grunder och att
hjälpa de mer kunskapsrika att bättre förmedla dessa fakta till andra; med inriktning att ge
klarhet till den offentliga förståelsen av islam och att exponera bristfälligheten i den
förhärskande synen.
Innehållsförteckning
1. Grunderna
a. Islams fem pelare
b. Koranen – Allahs bok
c. Sunna – ”Vägen" för profeten Muhammed
I. Slaget vid Badr
II. Slaget vid Uhud
III. Slaget vid Medina
IV. Erövringen av Mecka
d. Sharia lagen
2. Jihad och Dhimmitude
a. Vad betyder "jihad"?
b. Den lärde muslimen Hasan Al-Banna om jihad
c. Dar al-Islam och dar al-harb: Islams hus och krigets hus
I. al-Taqiyya – Religiöst bedrägeri
II. Hur al-Taqiyya är en central del av Europas islamisering
III. Koraniskt ersättande (Naskh)
d. Jihad genom historien
I. Den första stora vågen av jihad: araberna, 622-750
II. Den andra stora vågen av jihad: turkarna, 1071-1683
e. Dhimma
f. Jihad i modern tid
3. Slutsats
4. Vanligt ställda frågor
a. Hur var det med korsfararna?
b. Om islam är våldsamt, varför är så många muslimer fredliga?
c. Hur är det med de våldsamma passagerna i Bibeln?
d. Skulle en islamisk "Reformation" kunna pacificera islam?
e. Hur är det med historien om Västerns kolonialism inne i den islamiska världen?
f. Hur kan en våldsam politisk ideologi bli den näst största och snabbast växande religionen
på jorden?
g. Är det rättvist att utmåla alla islamiska tankeskolor som våldsamma?
h. Hur är det med de stora landvinningarna i den islamiska civilisationen?
5. Ytterligare källor
1. Grunderna
a. Islams fem pelare
De fem pelarna av islam består av de mest grundläggande lärosatserna i religionen. De är:
1. Tro (iman) på en allsmäktig Allah och den slutgiltige profeten Muhammed (tillkännagivet
av [Shahadah] deklarationen att, "Det finns ingen annan gud än Allah och Muhammed är
hans budbärare").
2. Hålla de fem schemalagda dagliga bönerna (salah).
3. Ge allmosor (zakat).
4. Fasta (sawm).
5. Pilgrimsfärder (hajj) till Mecka för dem som kan.
De fem pelarna i och av sig själva säger inte särskilt mycket om tron eller vad en muslim ska
tro på eller hur han ska agera. Den andra till den femte pelaren – böner, allmosor, fasta,
pilgrimsfärder – är sådant som delas av många religioner.
Slutgiltigheten i Muhammeds profetskap är emellertid unikt för islam. För att förstå islam
och vad det innebär att vara muslim så måste vi förstå Muhammed likaväl som
uppenbarelserna han har fått av Allah, det som utgör koranen.
b. Koranen – Allahs bok
Enligt islamska läror kom koranen som en serie av uppenbarelser från Allah genom
ärkeängeln Gabriel till profeten Muhammed som sedan dikterade det här till sina anhängare.
Muhammeds anhängare memorerade fragment av koranen och skrev ner dem på vad som
fanns till hands och som senare samlades till en bok under tredje kalifen Uthmans styre,
några år efter Muhammeds död.
Koranen är ungefär lika lång som de kristnas nya testamente. Den innehåller 114 suror (ska
inte förväxlas med Sira, som refererar till profetens liv) av varierande längder, vilka kan ses
som kapitel. Enligt islamisk doktrin så var det omkring 610 i en grotta i närheten av staden
Mecka (nu i sydvästra Saudiarabien) som Muhammed fick sin första uppenbarelse från Allah
genom ärkeängeln Gabriel.
Uppenbarelsen kommenderade rätt och slätt Muhammed att "recitera" eller "läsa" (Sura 96);
orden han var instruerad att yttra var inte hans egna utan Allahs. Under de kommande tolv
åren ungefär i Mecka kom ytterligare uppenbarelser till Muhammed som innehöll ett
meddelande till stadens invånare att överge sin hedniska väg och vända sin dyrkan till den
ende Allah.
Medan han var i Mecka, fastän han fördömde hedendomen (för det mesta), visade
Muhammed stor respekt för monoteismen hos de kristna och judiska invånarna. Koranens
Allah påstod sig faktiskt vara samma Gud som dyrkades av judar och kristna, som nu
uppenbarade sig till det arabiska folket genom sin valda budbärare, Muhammed.
Det är de koraniska uppenbarelserna som kom senare i Muhammeds karriär, efter att han
och de första muslimerna lämnade Mecka och for till Medina, som transformerade islam från
en relativt godartad form av monoteism till en expansiv, militärpolitisk ideologi som består i
denna dag.
Ortodox Islam accepterar inte en återgivning av koranen till något annat språk i form av en
"översättning" på ett sådant sätt att, till exempel, King James Bibel är en översättning av de
ursprungliga hebreiska och grekiska skrifterna. Något som ofta påpekas av islamiska
apologeter för att slippa kritik, så att bara arabiska läsare kan förstå koranen.
Men arabiska är ett språk precis som alla andra och fullt kapabelt till översättning. Och det är
faktiskt så att de flesta muslimer inte är arabiska läsare. I analysen nedan ska vi använda en
översättning av koranen av två muslimskt lärda, som finns med här. Alla parentetiska
förklaringar i texten är översättarnas, mina inskjutanden kommer inom klammer, { }.
c. Sunna – ”Vägen" för profeten Muhammed
I islam är Muhammed ansedd som al-insan al-kamil (den "idealiske mannen"). Muhammed
anses inte på något sätt vara gudomlig, inte heller dyrkad (ingen bild av Muhammed tillåts
eftersom det uppmuntrar avgudadyrkan), men han är en modell bortom jämförelse för alla
muslimer om hur de ska sköta sig.
Det är genom Muhammeds personliga undervisningar och handlingar – som utgör
"profetens väg," Sunna – som muslimer bedömer vara ett gott och heligt liv. Detaljer om
profeten – hur han levde, vad han gjorde, hans icke-koraniska yttranden, hans personliga
vanor – är oumbärlig kunskap för varje trogen muslim.
Kunskapen om Sunna kommer från början från haditernas ("rapporter") om Muhammeds
liv, som spreds muntligt tills de kodifierades på 700-talet, ett hundratal år efter Muhammeds
död. Haditerna omfattar den viktigaste kroppen i islamiska texter efter koranen; De är i
grunden en samling anekdoter om Muhammeds liv med troligt ursprung hos dem som kände
honom personligen.
Det finns många tusentals haditer, en del är flera sidor långa, och en del är på knappt några
få rader. När haditerna först samlades in på 700-talet så blev det uppenbart att många var
påhittade. De tidiga muslimska haditkunniga lade ner ett enormt arbete på att försöka
bestämma vilka haditer som stämde och vilka som var misstänkta.
Haditerna här kommer exklusivt från den mest pålitliga och auktoritativa samlingen, Sahih
Al-Bukhari, erkänd som klok av alla skolor av islams lära, översatt av en muslimskt lärd och
som finns med här. Olika översättningar av haditerna kan variera i analys av, bok, och siffra,
men innehållet är samma.
För varje hadit listas systematiserings informationen först, sedan namnet på initiativtagaren
för haditen (vanligtvis någon som kände Muhammed personligen), och sedan själva
innehållet. Medan den absoluta autenticiteten av även en pålitlig hadit är svår att säkerställa
så är de inte desto mindre accepterade som auktoritativa i det islamiska sammanhanget.
Eftersom Muhammed själv är måttstocken för moralen så bedöms inte hans handlingar
enligt en oberoende moralstandard utan snarare etablerar han vad standarden för muslimer
korrekt är.
Volym 7, Bok 62, Nummer 88; Berättare Ursa: Profeten skrev (äktenskapskontrakt) med
Aisha när hon var sex år gammal och konsumerade sitt äktenskap med henne när hon var
nio år gammal och hon stannade kvar hos honom under nio år (d.v.s. till hans död).
Volym 8, Bok 82, Nummer 795; Berättare Anas: Profeten skar av händer och fötter på män
som tillhörde stammen Uraina och brände inte (stoppa blod; deras blödande lemmar) tills
de dog.
Volym 2, Bok 23, Nummer 413; Berättare Abdullah bin Umar: Judarna {i Medina}
bringade till profeten en man och en kvinna som hade begått (äktenskapsbrott) olagligt
sexuellt samlag. Han beordrade att båda skulle stenas (till döds), i närheten av offerplatsen
för begravningsbedjarna bredvid moskén.
Volym 9, Bok 84, Nummer 57; Berättare Ikrima: Några Zanadiqa (ateister) bringades
fram till Ali {den fjärde kalifen} och han brände dem. Nyheten om denna händelse nådde
Ibn 'Abbas som sa, "Om jag hade varit i hans ställe skulle jag inte ha bränt dem, som Allahs
apostel har förbjudit och sagt, "Straffa inte någon med Allahs straff (eld)." Jag skulle ha
dödat dem enligt uttalandet från Allahs apostel, "Den som ändrar sin islamiska religion,
döda honom."
Volym 1, Bok 2, Nummer 25; Berättare Abu Huraira: Allahs apostel fick frågan, "Vilken är
den bästa gärningen?" Han svarade, "Att tro på Allah och hans apostel (Muhammed).
Frågeställaren fortsatte, "Vad kommer näst (i godhet)?" Han svarade, "Att delta i jihad
(religiöst krig) för Allahs skull."
I islam finns det ingen "naturlig" känsla av moral eller rättfärdighet som överskrider de
specifika exemplen och befallningarna i koranen och Sunna. Eftersom Muhammed anses
vara Allahs sista profet och koranen de eviga, oföränderliga orden från Allah själv, så finns
det alltså inte någon utvecklande moralitet som tillåter modifiering eller integration av
islamisk moralitet med denna från andra källor. Hela den islamiska världen rör sig endast
runt Muhammeds liv och undervisning.
Tillsammans med de pålitliga haditerna finns det ytterligare en källa av accepterad kunskap
om Muhammed som kommer från profetens, Sira (liv), komponerat av islams välkände
läromästare, Muhammad bin Ishaq, från 700-talet.
Muhammeds profetiska karriär delas meningsfullt upp i två segment: det första i Mecka, där
han arbetade under fjorton år för att få konvertiter till islam; och senare i staden Medina
(Guds apostels stad), där han blev en mäktig politisk och militär ledare.
I Mecka ser vi en kvasi biblisk figur som predikar om ånger och allmosor, trakasserad och
avvisad av dem omkring honom; senare, i Medina, ser vi en kompetent kommendör och
strateg som systematiskt erövrade och dödade dem som var emot honom.
Det är de senaste åren i Muhammeds liv, från 622 till hans död 632, som sällan förs på tal i
hövligt sällskap. År 622, när profeten var mer än 50 år gammal så gjorde han och hans
anhängare en Hijra (emigration eller flykt), från Mecka till oasen Yathrib – senare omdöpt
till Medina – ungefär 32 mil åt norr.
Muhammeds nya monoteism hade retat upp de hedniska ledarna i Mecka, och flykten till
Medina utlöstes av en trolig attack mot Muhammeds liv. Muhammed hade skickat sändebud
till Medina för att vara säker på att han var välkommen där. Han blev accepterad av
stammarna i Medina som ledare för muslimerna och som domare för dispyter mellan
stammarna.
Kort innan Muhammed flydde fientligheten i Mecka hade en ny omgång muslimska
konvertiter lovat sin lojalitet till honom på en kulle utanför mecka som heter Aqaba. Ishaq
uttrycker här i Siran signifikansen av denna händelse:
Sira, p208: När Gud tillät sin apostel att kriga innehöll den andra {trohetsed} Aqaba
förutsättningar för krig vilket inte fanns i första åtgärden för tillgivenhet. Nu har de
{Muhammeds anhängare} förbundit sig till krig mot allt och alla för Gud och hans apostel,
medan han lovade dem för trogen tjänst en belöning i paradiset.
Att Muhammeds gryende religion undergick en signifikant förändring vid den här punkten är
klart. Den lärde Ishaq vill tydligen imponera på sina (muslimska) läsare att, under sina första
år, var islam en relativt tolerant troslära som skulle "uthärda förolämpningar och förlåta de
ignoranta," Allah krävde snart av muslimerna "att kriga mot allt och alla för Gud och hans
apostel."
Den islamiska kalendern vittnar om avgörandet av Hijra genom att datera år ett på den
tilldragelsen. Året för Hijra, 622, anses mersignifikant än året för Muhammeds födelse eller
död eller för den första koraniska uppenbarelsen därför att islam är först och främst en
politisk-militär företagsamhet. Det var endast när Muhammed lämnade Mecka med sitt
paramilitära band som islam uppnådde sitt verkliga politiskt-militära uttryck. Åren i den
islamiska kalendern (som begagnar sig av måncykler) benämns på engelska "AH" eller "After
Hijra."
I. Slaget vid Badr
Slaget vid Badr var den första markanta sammandrabbningen som profeten utkämpade.
Efter att ha etablerat sig i Medina med Hijra började Muhammed en serie räder mot
karavaner på Quraish stammen från Mecka som var på väg mot Syrien.
Volym 5, Bok 59, Nummer 287; Berättare Kab bin Malik: Aposteln hade begett sig ut för att
möta karavanerna från Quraish, men Allah fick dem (d.v.s. muslimerna) att möta sin
fiende oväntat (utan förvarning).
Volym 5, Bok 59, Nummer 289; Berättare Ibn Abbas: Dagen för slaget vid Badr, sa
profeten, "O Allah! Jag bönfaller dig (att fullfölja) ditt löfte och vår överenskommelse. O
Allah! Om din vilja är att ingen ska dyrka dig (ge då segern till hedningarna)." Sedan lade
Abu Bakr handen på honom och sade, "Det här är tillräckligt för dig." Profeten svarade,
"Den stora massan av dem kommer att jagas på flykt och man kommer bara att se
ryggarna på dem." (54:45)
Efter återkomsten till Medina efter slaget förmanade Muhammad den judiska stammen
Qaynuqa som bodde där att acceptera islam eller gå samma öde till mötes som Quraish (3:1213). Qaynuqa gick med på att lämna Medina om de kunde få behålla sina ägodelar, vilket
Muhammad beviljade.
Efter att ha skickat Qaynuqa stammen på exil vände sig Muhammed till individer i Medina
som han ansåg hade handlat opålitligt. Profeten verkade ha tyckt särskilt illa om de många
poeter som hade förlöjligat hans nya religion och hans anspråk på att vara profet—en
temahändelse idag i de våldsamma reaktionerna från muslimer mot allt uppfattat gyckel av
islam. Genom att gå emot sina opponenter satte "den idealiske mannen" prejudikat för all
framtid om vad muslimer ska göra med dem som förtalar deras religion.
Sira, p367: Sedan diktade han {Kab bin al-Ashraf} kärleksverser av en förolämpande natur
om de muslimska kvinnorna. Aposteln sa: "Vem tänker befria mig från Ibnul-Ashraf?"
Muhammad bin Maslama, broder av Bani Abdu'l-Ashhal, sa, "Jag tar hand om honom åt
dig, O Guds apostel, jag ska döda honom." Han sa, "Gör det om du kan." "Allt detta finns
inom dig att du ska försöka" {sa profeten till Muhammad bin Maslama}. Han sa, "O Guds
apostel, vi behöver ljuga då." Han {profeten} svarade, "Säg vad du vill, det står dig fritt i
sådana händelser."
Volym 4, Bok 52, Numer 270; Berättare Jabir bin 'Abdullah: Profeten sa, "Vem är redo att
döda Kab bin Al-Ashraf som verkligen har skadat Allah och hans apostel?" Muhammad bin
Maslama said, "O Allahs apostel! Vill du att jag ska döda honom?" Han bekräftade.
Så Muhammad bin Maslama gick till honom (d.v.s. Kab) och sa, "Den här personen (d.v.s.
profeten) har bett oss om allmosor." Kab svarade, "Vid Allah, du kommer att tröttna på
honom." Muhammed sa, "Vi har följt honom, så vi vill inte lämna honom tills vi ser slutet på
den här affären." Muhammad bin Maslama fortsatte att tala på det här sättet tills han fick
chansen att döda honom.
En stor del av Sira är ägnad till poesi som komponerats av Muhammeds anhängare och hans
fiender i retoriska dueller som speglas i fältet. Det verkar ha varit en informell tävling i
självskryt, ens egen stam och ens egen Gud medan man förlöjligar ens motståndare på ett
vältaligt och minnesvärt sätt. Kab bin Malik, en av hans broders mördare, Kab bin al-Ashraf,
komponerade följande:
Sira, p368: Kab bin Malik sa: Av dem var Kab lämnad kullkastad där (Efter hans fall {den
judiska stammen} bringades al-Nadir ner). Med svärd i hand högg vi ner honom genom
Muhammeds order när han hemligen på natten skickat efter Kabs bror att gå till Kab. Han
narrade honom och bröt ner honom med falskhet Mahmud var trovärdig, fräck.
II. Slaget vid Uhud
Quraish stammen i Mecka omgrupperade för en attack mot muslimerna i Medina.
Muhammed fick höra att en styrka från Mecka skulle komma för att angripa honom och
förflyttade sina styrkor till en liten kulle norr om Medina som hette Uhud, där det
efterföljande slaget ägde rum.
Volym 5, Bok 59, Nummer 377; Berättare Jabir bin Abdullah: På dagen för slaget vid Uhud
kom en man till profeten och sa, "Kan du säga mig vart jag hamnar om jag blir martyr?"
Profeten svarade, "i paradiset." Mannen slängde iväg några dadlar han hade i sin hand och
kämpade tills han blev martyr.
Volym 5, Bok 59, Nummer 375; Berättare Al-Bara: Så fort vi såg fienden tog de till flykten
och jag såg deras kvinnor springa mot berget, hållande sina kläden fria från benen, ända
upp till knäna. Muslimerna sa till varandra, "vårt byte, vårt byte!" Abdullah bin Jubair sa,
"Jag har lovat profeten att inte lämna den här platsen." Men hans kompanjoner vägrade
(vara kvar). Så när de vägrade (att stanna kvar), (Allah) förvirrade dem så att de inte
visste vart de skulle ta vägen, och de förlorade sjuttio män.
Fastän han berövades segern vid Uhud var inte Muhammed på något sätt besegrad. Han
fortsatte med sina räder som gjorde muslimskapet inte bara ärbart i Allahs ögon utan även
lukrativt. I en islamisk världssyn finns det ingen fins det inget oförenligt med att vara
förmögen, ha makt, och helighet.
Faktiskt är det bara logiskt att en medlem av den rätta tron också får det materiella utbytet
från Allah – även om det betyder att man plundrar otrogna.
Eftersom Muhammed hade neutraliserat den judiska stammen Bani Qaynuqa efter Badr
återvända han nu till Bani Nadir efter Uhud. Enligt Sira hade Allah varnat Muhammed om
ett försök att mörda honom och profeten beordrade muslimerna att förbereda sig för krig
mot Bani Nadir.
Bani Nadir gick med på att gå i exil om Muhammed tillät dem att behålla sina ägodelar.
Muhammed gick med på dessa termer under förutsättning att de lämnade kvar sina
rustningar.
III. Slaget vid Medina
År 627 stod Muhammed inför den största utmaningen för hans nya samfund. Under det året
hade Quraish stammen i Mecka gjort sina mest bestämda angrepp mot muslimerna i själva
Medina. Muhammed ansåg det klokt att inte gå in i en öppen strid som vid Uhud utan tog
skydd i Medina, skyddad som staden var av lavablock på tre sidor. Mecka-stammen måste
angripa från nordväst i dalen mellan flödena, och det var där som Muhammed beordrade en
dikesgrävning till stadens försvar.
Volym 4, Bok 52, Nummer 208; Berättare Anas: På dagen (för slaget) vid diket, sa Ansargruppen {nya konvertiter till islam}, "Vi är dem som har svurit trohet till Muhammed för
Jihad (för alltid) så länge vi lever." Profeten svarade dem, "O Allah! Det finns inget liv
förutom livet efter detta. Så hedra Ansar och emigranterna{från mecka} med er
generositet."
Och berättaren Mujashi: Min bror och jag kom till profeten och jag begärde av honom att
ta emot vårt löfte om lojalitet för migration. Han sa, "Migrationen har försvunnit med sitt
folk." Jag frågade, "Varför vill du ha löfte från oss om lojalitet då?" Han sa, "Jag ska ta
(löftet) för islam och jihad."
Mecka-stammen omintetgjordes av diket och kunde bara skicka små patruller över det. Efter
flera dagar åkte de hem till Mecka. Efter den segern vände sig Muhammed till den tredje
judiska stammen i Medina, Bani Quraiza. Emedan Bani Qaynuqa och Bani Nadir hade
tvingats i exil skulle ödet för Bani Quraiza bli betydligt svårare.
Sira, p463-4: Sedan kapitulerade de {stammen Quraiza}, och aposteln spärrade in dem i
Medina i stadsdelen d. al-Harith, hos en kvinna av Bani al-Najjar. Sedan gick aposteln ut
på Medinas torg och grävde diken i det. Sedan skickade han efter dem och skar av deras
huvuden i dessa diken vartefter de fördes ut till honom i omgångar.
Bland dem var Allahs fiende Huyayy bin Akhtab och Kab bin Asad deras hövding. De var
600 eller 700 tillsammans, en del satte siffran så hög som 800 eller 900. Vartefter de togs
ut i omgångar till aposteln frågade de Kab vad han trodde skulle ske med dem.
Han svarade, "Förstår du ingenting? Inser du inte att sammankallandet aldrig slutar och
dem som förs bort kommer inte tillbaka? Vid Allah det är döden!" Detta pågick tills aposteln
gjort slut på dem.
På det sättet hittar vi det tydliga prejudikatet som förklarar den märkliga förkärleken hos
islamiska terrorister att skära halsen av sina offer: det är bara ytterligare ett prejudikat
förlänat av deras profet.
Här följer ytterligare en av de muslimska räderna, denna gång på en plats som heter Khaibar,
"Kvinnorna i Khaibar hade distribuerats bland muslimerna" som var en vanlig praxis. (Sira,
p511) Räden vid Khaibar hade gjorts mot Bani Nadir, som Muhammed tidigare hade skickat i
exil från Medina.
Sira, p515: Kinana bin al-Rabi, som hade uppsikten över Bani al-Nadir skatten fördes till
aposteln som frågade honom om den. Han förnekade kännedom om den. En jude kom till
aposteln och sa att han hade sett Kinana gå förbi en särskild ruin tidigt varje morgon. När
aposteln sa till Kinana, "Vet du om att om vi kommer på att du har den ska jag döda dig?"
Han sa, ja.
Aposteln gav order om att ruinen skulle grävas ut och en del av skatten hittades. När han
blev tillfrågad om resten så svarade han inte, så aposteln gav order till al-Zubayr bin alAwwam, "Tortera honom tills han svarar," så han tände en eld med flinta och stål på hans
bröst tills han var nära döden. Sedan levererade aposteln honom till Muhammad bin
Maslama och han skar av hans huvud, som hämnd på hans bror Mahmud.
IV. Erövringen av Mecka
Muhammeds största seger kom år 632, tio år efter att han och hans anhängare hade tvingats
fly till Medina. Under det året samlade han ihop en trupp på ungefär tio tusen muslimer och
allierade stammar och for ner till Mecka. "Aposteln hade instruerat sina kommendörer att
när de kom till Mecka skulle de bara bekriga dem som gjorde motstånd, förutom ett litet
antal som skulle dödas även om de hittades bakom Kabas ridå." (Sira, p550)
Volym 3, Bok 29, Nummer 72; Berättare Anas bin Malik: Allahs apostel kom till Mecka
under erövringens år med en arabisk hjälm på sitt huvud och när profeten tog av den kom
en person fram och sa, "Ibn Khatal håller täckningen av Kaba (tar in flyktingar i Kaba)."
Profeten sa, "Döda honom."
Efter erövringen av Mecka sammanfattade Muhammed framtiden för sin religion.
Volym 4, Bok 52, Nummer 177; Berättare Abu Huraira: Allahs apostel sa, "Timmen {för det
sista domslutet} kommer inte att förankras förrän du kämpar mot judarna, och stenen som
en jude gömmer sig bakom kommer att säga. "O muslim! Det finns en jude som gömmer sig
bakom mig, så döda honom."
Volym 1, Bok 2, Nummer 24; Berättare Ibn Umar: Allahs apostel sa: "Jag har fått order (av
Allah) att kämpa mot folket tills de vittnar om att ingen har rätten att dyrkas utom Allah
och att Muhammed är Allahs apostel, och utför bedjandet ordentligt och ge de obligatoriska
allmosorna, så om de utför det, då räddar de sina liv och ägodelar från mig utom för
islamiska lagar och sedan kommer deras räkningar (konton) att utföras av Allah."
Det är utifrån sådana krigslika uttalanden som dessa som islams lära delar in världen i dar alIslam (islams hus, d.v.s. de nationer som har underkastat sig Allah) och dar al-harb (krigets
hus d.v.s. de som inte har det). Det är denna fördelning som världen levde under i
Muhammeds tid och som världen lever under idag. Sedan vad jag vet, islams meddelande till
den otroende världen är samma: kapitulera eller bli erövrade.
d. Sharia lagen
Till skillnad från många religioner inkluderar islam en obligatorisk och högt specifikt juridisk
och politisk plan för samhället som kallas sharia, vilken översätts ungefär som "väg" eller
"stig." Föreskrifterna om sharia är härledda från koranens budord och Sunna (Muhammeds
lektioner och prejudicerande handlingar som man kan hitta i de pålitliga haditerna och sira).
Tillsammans etablerar koranen och sunna det som dikteras i sharia, vilket är en blåkopia på
ett bra islamiskt samhälle. Eftersom sharia härleds ur koranen och sunna så är den inte
frivillig. Sharia är den juridiska koden som är invigd av Allah för hela mänskligheten. Att
bryta mot sharia eller att inte acceptera dess auktoritet är att resa sig upp emot Allah, som
Allahs trogna måste bekriga.
Det finns ingen separation mellan det religiösa och det politiska i islam; snarare upprättar
islam och sharia ett övergripande medel för att ordna samhället på alla nivåer. Medan det i
teorin är möjligt för ett islamiskt samhälle att ha olika utgående former – en vald regering, en
ärvd monarki, etc. – vilken utgående struktur regeringen än har så är sharia det föreskrivna
innehållet. Det är detta faktum som sätter sharia i konflikt med alla former av regeringar som
grundar sig på något annat än koranen och sunna.
Sharias föreskrifter kan delas upp i två delar:
1. Utförande av dyrkan (al-ibadat), som innebär:
Rituell rening (Wudu)
Böner (Salah)
Fasta (Sawm och Ramadan)
Allmosor (Zakat)
Pilgrimsfärd till Mecka (Hajj)
2. Mänskligt samspel (al-muamalat), som innebär:
Finansiella transaktioner
Donationer
Lagar om arv och kvarlåtenskap
Äktenskap, skilsmässa, och barnomsorg
Mat och dryck (inklusive rituell slakt och jakt)
Straff för kriminalitet
Krig och fred
Juridiska spörsmål (inklusive vittnen och former av bevis)
Som man kan se finns det inte många aspekter av livet som sharia inte specifikt styr över. Allt
från att tvätta sina händer till barnuppfostran och skatter till militära principer faller under
dess diktat. Eftersom sharia härrör från koranen och sunna finns det inte plats för tolkningar.
När det gäller utforskning av de islamiska källorna (se ovan), är det uppenbart att varje
meningsfull tillämpning av sharia kommer att se väldigt olika ut från allt som kan likna ett
fritt och öppet samhälle i västvärldens tycke.
Stenandet av otrogna, avrättning av avhoppare och hädare, förtryck av andra religioner och
en obligatorisk fientlighet mot icke-islamiska nationer med avbrott för reguljära krig, blir
normen. Då verkar det rättvist att klassificera islam och dess sharia koder som en form av
totalitarism.
2. Jihad och Dhimmitude
a. Vad betyder “jihad”?
Jihad översätts bokstavligen som "kamp." Strängt talat så betyder inte jihad "heligt krig" som
muslimska apologeter ofta påpekar. Men frågan kvarstår om vad för sorts "kamp" det är
frågan om: en inre, andlig kamp mot passioner, eller en yttre, fysisk kamp.
I varje försök att förstå islamiska läror på någon särskild fråga måste man ta en titt i koranen
och i sunna. Från dessa källor (se ovan) är det uppenbart att muslimer avkrävs en kamp mot
många olika saker: lathet i bedjandet, att inte ge zakat (allmosor), etc. Men det är också klart
att en muslim är kommenderad att kämpa i fysiska slag mot de otrogna också. Muhammeds
imponerande militära karriär vittnar om den centrala rollen som militär verksamhet spelar i
islam.
b. Hasan Al-Banna om jihad
Nedan finns utdrag från Hasan Al-Bannas avhandling om Jihad. År 1928 grundade Al-Banna
det muslimska broderskapet, som idag är den mäktigaste organisationen i Egypten efter
själva regeringen. I sin avhandling argumenterar Al-Banna övertygande att muslimer måste
beväpna sig mot de otrogna. Så här säger han, "Verserna i koranen och sunna sammankallar
folk i allmänhet (med de mest vältaliga uttryck och klaraste framställning) till jihad, till krig,
till väpnade styrkor, och alla medel för krig till land och havs."
Alla muslimer måste göra jihad
Jihad är ett obligatorium från Allah för varje muslim och kan inte ignoreras eller undvikas.
Allah har tillskrivit stor vikt till jihad och har gett martyrerna och kämparna belöning på
Hans storartade sätt. Bara dem som har handlat på liknande sätt och som har modellerat sig
efter martyrerna i deras utförande av jihad kan förena sig med dem i denna belöning.
Dessutom har Allah speciellt hedrat Mujahideen {de som utkämpar jihad} med särskilda
exceptionella kvaliteter, både andliga och praktiska, att gynna dem i denna värld och nästa.
Deras rena blod är en symbol för seger i denna värld och kännetecknet på framgång och
lycksalighet i den kommande världen.
Dem som bara kan hitta ursäkter har emellertid blivit varnade för extremt fruktansvärda
straff och Allah har tillskrivit dem de mest olycksaliga namn. Han har läxat upp dem för
deras feghet och andefattigdom, och skällt ut dem för deras vekhet och skolk.
I denna värld blir de omgivna av vanära och i nästa blir de omgivna av den eld de inte kan
undfly även om de är förmögna. Vekheten i deras återhållsamhet and undanflykter för jihad
anses av Allah som en av de större synderna, och en av de sju synderna som garanterar
misslyckande.
Islam är upptagen med frågan om jihad och uttagningen och mobiliseringen av hela Ummah
{det globala muslimska samfundet} till en kropp för att försvara den rätta saken med hela sin
styrka som alla andra uråldriga och moderna system av liv, antingen religiösa eller civila.
Verserna från koranen och sunna av Muhammed (PBUH {Peace Be Unto Him}) överflödar
med alla dessa nobla ideal och de samlar folk i allmänhet (med de mest vältaliga uttryck och
klaraste framställning) till jihad, till krig, till väpnade styrkor, och alla medel för krig till land
och havs.
Här erbjuder Al-Banna citat från koranen och de pålitliga haditerna som demonstrerar
nödvändigheten av strid för muslimer. Citaten är jämförbara med dem som finns i Islam
101 sektion 1b och är här utelämnat.
Jihads lärde
Jag har just presenterat för et några verser ur koranen och de ädla haditerna angående vikten
av jihad. Nu skulle jag vilja presentera för er några uppfattningar från rättsvetenskapen i
islamiska tankeskolor inklusive några senare dagars auktoriteter angående regler för jihad
och nödvändigheten att vara redo.
Från detta kommer vi att inse hur långt Ummah har avvikit i sin praxis av islam som vi kan se
från den konsensusen från de lärde i fråga om jihad.
Författaren av ”Majma” al-Anhar fi Sharh Multaqal-Abhar', som beskriver reglerna för jihad
enligt Hanafi skolan, säger: 'Jihad betyder lingvistiskt att använda sina bästa ansträngningar
i ord och handling i Sharee'ah {Sharia – Islamisk lag} det är striden mot de otrogna, och
innebär alla möjliga insatser som är nödvändigt för att nedrusta islams fienders makt
inklusive att misshandla dem, plundra deras välfärd, förstöra deras platser för dyrkan och slå
sönder deras avgudar.
Det här betyder att jihad måste sträva till det yttersta för att tillförsäkra islam styrkan med
sådana medel som att slåss mot dem som bekämpar dig och mot dessa dhimmis {ickemuslimer som lever under islams styre} (om de bryter mot några termer i uppgörelsen) och
avhopparna (som är de värsta av de otrogna, för de misstrodde efter att de hade intygat sin
tro).
Det är fard (obligatoriskt) för oss att kriga mot fienden. Imamen måste skicka en militär
expedition till Dar-al-Harb {Krigets hus – den icke-muslimska världen} varje år åtminstone
en eller två gånger, och folket måste stödja honom i detta. Om några fullföljer åtagandet så är
återstoden befriade från detta.
Om detta fard kifayah (kommunala åtagande) inte kan fullgöras av denna grupp, då ligger
ansvaret på den närmast angränsande gruppen, och sedan den närmaste därefter etc., och
om fard kifayah inte kan fullföljas utom genom allt folket, då blir det en fard 'ayn (individuell
plikt), precis som bedjandet för var och en av folket.
De utbildade människorna har en uppfattning i den här frågan som skulle vara tydlig och
detta är oberoende av om dessa lärde var Mujtahideen eller Muqalideen och det är oberoende
av om dessa lärde var salaf (tidiga) eller khalaf (sena). De var alla enhälligt överens att jihad
är en fard kifayah ålagt det islamiska Ummah för att sprida Da'wah av Islam, och att jihad är
en fard 'ayn om en fiende angriper muslimska länder.
Idag, min broder, är muslimerna som du förstår tvingade att vara underdåniga inför andra
och styrs av otrogna. Våra länder har belägrats, och våra hurruma'at (personliga ägodelar,
respekt, heder, värdighet och privatliv) kränkt. Våra fiender ser över våra affärer, och
ritualerna för vår din är under deras rättsskipning.
Ändå fullgör inte muslimerna ansvaret med Da'wah som vilar på deras skuldror. Därför blir
det i den här situationen en plikt för varje muslim att göra jihad. Han bör förbereda sig
mentalt och fysiskt så att när beslutet kommer från Allah, då är han redo.
Jag ska inte avsluta den här diskussionen utan att nämna för dig att muslimer, genom ingen
period av historien (före den nuvarande perioden av förtryck i vilket deras värdighet har
förlorats) har någonsin övergivit jihad och inte heller blev de slarviga i dess utförande, inte
ens deras religiösa auktoriteter, mystiker, hantverkare, etc.
Alla var de alltid redo och förberedda. Till exempel, Abdullah ibn al Mubarak, en väldigt lärd
och from man, var frivillig i jihad under mestadelen av hans tid, och 'Abdulwahid bin Zayd,
en sufi och en hängiven man, gjorde samma sak. Och under sin tid uppmuntrade Shaqiq al
Balkhi, sufernas shaykh, sina elever till jihad.
Gemensamma angelägenheter om Jihad
Många muslimer gör misstaget att tro att bekämpa fienden är jihad asghar (en mindre jihad)
och att bekämpa ens ego är jihad akbar (en större jihad). Följande berättare [athar] citeras
som bevis: "Vi har återvänt från den mindre jihad för att ta oss an den större jihad." Sa de:
"Vad är den större jihad?" frågade han: "Hjärtats jihad, eller jihad mot ens ego."
Denna berättelse används av dem som vill minska vikten av strid, för att motarbeta alla
förberedelser till strid, och att avhålla alla erbjudanden om jihad på Allahs sätt. Denna
berättelse är inte en saheeh (sund) tradition: Den prominente muhaddith Al Hafiz ibn Hajar
al-Asqalani sa i Tasdid al-Qaws:
“Det är välkänt och ofta repeterat, och var ett yttrande av Ibrahim ibn 'Abla.”
Al Hafiz Al Iraqi sa i Takhrij Ahadith al-Ahya':
”Al Bayhaqi spred det med en vek kedja av berättare under auktoriteten Jabir, och Al
Khatib spred det i sin historia om Jabirs auktoritet.”
Oavsett vilket, även om det var en sund tradition skulle det aldrig berättiga att man överger
jihad eller förberedandet för det så att man kan rädda muslimernas territorier och slå tillbaka
attackerna från de otrogna. Låt det bli känt att denna berättelse helt enkelt understryker
vikten av kampen mot ens ego så att Allah kommer att vara det enda syftet för var och en av
våra handlingar.
Andra gemensamma angelägenheter om jihad inkluderar att man anbefaller det goda och
förbjuder det onda. Det sägs i haditerna: "En av de största formerna av jihad är att yttra ett
ord av sanning i närheten av en tyrannisk härskare." Men inget kan jämföras med äran av
shahadah kubra (det förstklassiga martyrskapet) eller den belöning som väntar för
Mujahideen.
Epilog
Mina bröder! Den Ummah som vet hur det är att dö en ädel och hedervärd död är beviljad ett
upphöjt liv i denna värld och evig lycksalighet i nästa. Degradering och vanheder är resultatet
av kärleken till denna värld och rädslan för döden. Förbered därför till jihad och bli
dödsälskande. Livet självt ska komma och söka efter dig.
Sedan efter bedrövelsen skickade han ner en säkerhet åt dig. Slummer övertog en del av
dig, medan andra delar tänkte på sig själva (om hur man skulle rädda sig, ignorera de
andra och profeten) och tänkte fel om Allah – en ignorant tanke. De sa, "Har vi någon del i
den här affären?" Säg du (O Muhammed): "Faktiskt tillhör hela affären Allah."
De gömde inom sig vad de inte vågade avslöja för dig, och säger: "Om vi hade något att
göra med affären skulle ingen av oss ha dödats här." Säg: "Även om ni hade stannat kvar i
era hem, för dem som döden var förutbestämd skulle naturligtvis ha gått vidare till platsen
för sin död: men att Allah kan komma att testa vad som finns i era hjärtan; och att rena det
som fanns i era hjärtan (synder), och Allah är allvetande om vad som finns i (era) hjärtan."'
{Sura 3:154}
c. Dar al-Islam och dar al-harb: islams hus och krigets hus
De våldsamma befallningarna i koranen och de våldsamma prejudikaten som sattes av
Muhammed satte tonen för den islamiska synen på politik och världshistoria. Islamiska lärde
delar upp världen i två sfärer av inflytande, islams hus (dar al-Islam) och krigets hus (dar alharb).
Islam betyder underkastelse, så islams hus inkluderar de nationer som har underkastat sig
islamskt styre, vilket inne bär att det är nationer som styrs av sharia lagar. Resten av världen,
som inte har accepterat sharia lagar och heller inte befinner sig i tillstånd av underkastelse,
existerar i ett tillstånd av uppror eller i krig med Allahs vilja.
Det åligger dar al-Islam att kriga mot dar al-harb till den tiden kommer att alla nationer
underkastar sig Allahs vilja och accepterar sharia lagarna. Islams meddelande till den ickemuslimska världen är samma nu som det var under Muhammeds tid och genom hela
historien: underkasta er eller bli erövrade.
De enda gånger efter Muhammed när dar al-Islam inter var i aktivt krig med dar al-harb var
när den muslimska världen var för svag eller för splittrad för att kriga effektivt.
Men stiltjen i det pågående kriget som islams hus har deklarerat mot krigets hus indikerar
inte att man försakar jihad som princip utan återspeglar en förändring i strategiska faktorer.
Det är acceptabelt för muslimska nationer att deklarera hudna, eller vapenstillestånd, vid
tider då de otrogna nationerna är för mäktiga för att öppet krig ska vara meningsfullt.
Jihad är inte en kollektiv självmordspakt även medan "döda och bli dödad" (Sura 9:111)
uppmuntras på individuell nivå. Under några århundraden har den muslimska världen varit
för politiskt fragmenterad och teknologiskt underlägsen för att utgöra något stort hot mot
Väst. Men det håller på att förändras.
1.5 Al-Taqiyya – Religiös/politisk villfarelse
På grund av krigstillståndet mellan dar al-Islam och dar al-harb, att systematiskt ljuga för de
otrogna måste anses som grunddelar av islamisk taktik. Det mekaniska upprepandet av
muslimska organisationer över hela dar al-harb att "islam är fredens religion," eller att
ursprunget till muslimskt våld ligger i obalanserade psyken hos särskilda individuella
"fanatiker," måste ses som desinformation med syfte att inducera den otrogna världen att
inte vara på sin vakt.
Naturligtvis kan individuella muslimer genuint se sin religion som "fredlig", men bara under
förutsättning att de är okunniga om dess sanna läror, eller i samma betydelse som den
egyptiske teoretikern Sayyid Qutb, som placerade i sitt islam och världsfred att sann fred
kommer att råda i världen just så fort islam har erövrat den.
En talande punkt är att, medan muslimer som presenterar sin religion som fredlig överflödar
hela dar al-harb så existerar de nästan inte i dar al-Islam. En muslimsk avhoppare föreslog
för mig en gång att göra litmus test för folk i Väst som tror att islam är en religion av "fred"
och "tolerans": försök att uttrycka det i ett gathörn i Ramallah, eller Riyadh, eller Islamabad,
eller var som helst i den muslimska världen. Han försäkrade mig att jag inte skulle leva fem
minuter.
{Ett} problem angående lag och ordning {med respekt för muslimerna i dar al-harb}
uppstår från en forntida islamisk juridisk princip – den om taqiyya, ett ord vars
grundmening är "att förbli trogen" men vilken i resultat betyder "förställning." Det har full
koranisk auktoritet (3:28 och 16:106) och tillåter muslimen att anpassa sig utåt till kraven
från o-islamiska eller icke-islamiska regeringar, medan man inom sig "förblir trogen" till
vad han anser vara riktig islam, medan han väntar på att tiden ska vända. (Hiskett, Some
to Mecca Turn to Pray, 101.)
Volym 4, Bok 52, Nummer 269; Berättare Jabir bin 'Abdullah: Profeten sa, "Krig är
bedrägeri."
Historiska exempel på al-taqiyya inlemmar tillåtelse att förneka själva Islam för att rädda sitt
skinn eller nästla sig in hos en fiende. Det är inte svårt att se att tillämpningarna av taqiyya är
extremt försåtliga: de återger i grunden en förlikning – och, faktiskt, alla sanningsenliga
kommunikationer mellan dar al-Islam och dar al-harb– omöjliga.
Det bör emellertid inte vara förvånande att ett deltagande i ett krig bör söka missleda den
andre om dess medel och syfte. Jihad Watchs egen Hugh Fitzgerald summerar taqiyya och
kitman, som en relaterad form av bedrägeri.
"Taqiyya" är den religiöst sanktionerade doktrinen, med sitt ursprung i Shia Islam men
som nu praktiseras av icke-Shia också, med avsiktligt missledande om religiösa åtgärder
som kan utföras för att skydda Islam, och de trogna. En relaterad term med bredare
tillämpning är "kitman," vilket definieras som "mental reservation."
Ett exempel på "Taqiyya" skulle vara efterhängsenheten hos en muslimsk apologet som
"naturligtvis" det finns samvetsfrihet inom Islam, och sedan citerar en koranvers -- "Det
ska inte finnas tvång i religion." {2:256}
Men intrycket som ges är falskt, för det har inte funnits något omnämnande av den
muslimska doktrinen med ersättande, eller naskh, så att tidigare verser som "inget tvång i
religionen" har annullerats av senare, betydligt intolerantare och ondsinta verser. I vilket
fall visar historien att inom islam finns det, och har alltid funnits, "tvång i religionen" för
både muslimer och icke-muslimer.
"Kitman" ligger nära "taqiyya," men snarare än en fullständig förställning, så består den
av att man bara säger en del av sanningen, med "mental reservation" rättfärdigar
underlåtenheten av resten. Ett exempel kan räcka. När en muslim står fast vid att "jihad"
verkligen betyder "en andlig kamp," och låter bli att tillägga att den definitionen är den
tidigare inom islam (lite mer än hundra år gammal), så missleder han genom att hålla
tillbaka, och praktiserar därmed "kitman."
När han åberopar, med stöd av sitt tvivelaktiga förslag, den hadit i vilken Muhammed,
återvänder hem från ett av sina många slag, så lär han ha sagt (som är känt från en kedja
av kommunikatörer, eller isnad), att han har återvänt från "den mindre Jihad till den
större Jihad" och låter bli att tillägga vad han också vet är sant, att detta är en "svag"
hadit, ansedd av den mest respekterade muhaddithin som av tvivelaktig autensitet, så
fortsätter han sin praxis med "kitman."
I tider när den större styrkan av dar al-harb nödvändiggör att jihad tar en indirekt
tillämpning, den naturliga attityden för en muslim för den otrogna måste vara den av svek
och bedrägeri. Att avslöja rakt på att det ultimata målet för dar al-Islam är att erövra och
plundra dar al-harb när den senare har de militära trumfkorten skulle vara en strategisk
idioti.
Som tur är för jihadisterna så förstår inte de flesta otrogna hur man ska läsa koranen, och
inte heller bryr de sig om att ta reda på vad Muhammed faktiskt gjorde och undervisade,
vilket gör det lätt att ge intrycket genom selektiva citat och lögner att "islam är fredens
religion."
Varje otrogen som vill tro på sådana berättelser kommer gladeligen att hålla fast vid en
handfull verser som skrevs i Mecka och sägnerna att Muhammed var en man med stor
hänsyn och mildhet. Att gräva bara lite djupare är tillräckligt för att skingra dimridåerna.
II. Hur al-Taqiyya är en central del av Europas islamisering
Följande artikel kommer att demonstrera att konceptet med "al-Taqiyya" är en integrerad del
av islam, och att det INTE är ett shiitiskt hopkok. Jag var tvungen att förkorta analysen
betydligt. Men du kan ändå se källor för mer material.
Ordet "al-Taqiyya" betyder bokstavligen: "hemlighållande eller förtäckt tro, övertygelse,
idéer, känslor, uppfattningar, och/eller strategier vid tider av överhängande fara, antingen nu
eller senare i tiden, mot en själv från fysisk och/eller mental skada." Översättningen med ett
enda ord skulle bli "simulering."
Att ta avstånd från al-Taqiyya är att ta avstånd från koranen, som vi kommer att få se:
Referens 1:
Jalal al-Din al-Suyuti skriver i sin bok, "al-Durr al-Manthoor Fi al-Tafsir al-Ma'athoor,"
berättar Ibn Abbas', den mest använda och pålitliga berättaren av Sunnis tradition,
uppfattning om al-Taqiyya i den koraniska versen: "Låt inte de troende ta otrogna som
vänner och hjälpare hellre än troende: om någon gör det, (de) ska inte ha någon relation kvar
med Allah förutom som försiktighetsåtgärd ("tat-taqooh"), att vi är på vakt ("tooqatan") mot
dem....[3:28]" att Ibn Abbas sa:
"Al-Taqiyya är vid hans tunga endast; han som har blivit betvingad att säga sådant som
förargar Allah, och han är bekväm i sitt hjärta (d.v.s. hans verkliga tro har inte
förändrats.), då (säga det han har tvingats att säga) kommer det inte att skada honom
(över huvud taget); (därför) al-Taqiyya är vid hans tunga endast, (inte hjärtat)."
NOTERA 1: De två orden "tat-taqooh" och "tooqatan," som nämndes i den arabiska koranen,
är båda från samma rot av "al-Taqiyya."
NOTERA 2: "Hjärtat" som det refereras om ovan och i senare förekomster, refererar till trons
innersta i en individs existens. Det nämns många gånger i koranen.
Referens 2:
Ibn Abbas kommenterade också versen ovan, som berättades i Sunan al-Bayhaqi och
Mustadrak al-Hakim, genom att säga:
"Al-Taqiyya är tungans yttrande, medan hjärtat är bekvämt i tron."
NOTERA: Betydelsen är att tungan tillåts yttra vad som helst när det behövs, så länge inte
hjärtat påverkas; och man är fortfarande bekväm med sin tro.
Referens 3:
Abu Bakr al-Razi skriver i sin bok, "Ahkam har i koranen," v2, s10, förklarat en förutnämnd
vers"...utom genom försiktighetsåtgärden ("tat-taqooh"), som kan beskydda oss ("tooqatan")
mot dem....[3:28]" genom att slå fast att al-Taqiyya bör användas när man är rädd om sitt liv
och/eller lem. Dessutom har han berättat att Qutadah har sagt med tanke på versen ovan:
"Det är tillåtet att använda otrons ord när al-Taqiyya är obligatorisk."
Referens 4:
Det har berättats av Abd al-Razak, Ibn Sa'd, Ibn Jarir, Ibn Abi Hatim, Ibn Mardawayh, alBayhaqi i sin bok "al- Dala-il," och har korrigerats av al-Hakim i sin bok "al- Mustadrak" att:
"De otrogna arresterade `Ammar Ibn Yasir och (torterade honom tills) han yttrade fula
ord om Muhammed, och berömde deras gudar (avgudar); och när de släppte honom gick
han raka vägen till profeten. Profeten sa: "Är det något du vill säga?"
`Ammar Ibn Yasir sa: "Dåliga (nyheter)! De ville inte släppa mig med mindre än att jag
förtalade dig och hyllade deras gudar!" Profeten sa: "Hur känner du det i hjärtat?"
`Ammar svarade: "Jag är bekväm med min tro." Så profeten sa: "Då om det kommer
tillbaka efter dig, då gör du samma sak igen." Allah hade den stunden uppenbarat versen:
"....förutom under tvång så är hans hjärta fast i tron...[16:106]"
Referens 5:
Det berättas i Sunan al-Bayhaqi att Ibn Abbas förklarade versen ovan "Alla som, efter att ha
accepterat tron på Allah, yttrar otro....[16:106]" genom att säga:
"Meningen som Allah förmedlar är att han som yttrar otro efter att ha varit troende, ska
förtjäna Allahs vrede och fruktansvärda straff. Men de som har tvingats, och på det sättet
yttrat med sina tungor sådant som inte deras hjärtan bekräftar för att slippa förföljelse,
har inget att frukta; för Allah håller sina tjänare ansvariga för det som deras hjärtan har
stadfäst."
Referens 6:
Ytterligare en förklaring av versen ovan tillhandahålls av Jalal al-Din al-Suyuti i sin bok, "alDurr al-Manthoor Fi al- Tafsir al-Ma-athoor," vol. 2, p178; han säger:
"Ibn Abi Shaybah, Ibn Jarir, Ibn Munzir, och Ibn Abi Hatim berättade under auktoriteten
Mujtahid (ett mansnamn) att denna vers uppenbarades i relation till följande händelse: En
grupp människor från Mecka accepterade islam och förklarade sin tro; som resultat skrev
deras kompanjoner i Medina till dem och begärde att de skulle emigrera till Medina; för om
de inte gör det så kommer de inte att ha anseendet att de är sådana som är ihop med
troende.
Gruppen samtyckte och lämnade Mecka, men hamnade snart i bakhåll av icke-troende
(Quraish) innan de nådde sin destination; de tvingades in i vantro, och de förklarade det.
Som resultat blir versen "...förutom under tvång, är hans hjärta fast i tron [16:106]..."
uppenbarad."
Referens 7:
Ibn Sa'd skriver i sin bok, "al-Tabaqat al-Kubra," berättas om auktoriteten Ibn Sirin att:
Profeten såg `Ammar Ibn Yasir gråta, så han torkade bort hans tårar och sa: "De icketroende arresterade dig och sänkte ner dig i vatten tills du sa så och så (dvs förtalade
profeten och hyllade de hedniska gudarna för att slippa tortyren); om de kommer tillbaka
så säg det igen."
Referens 8:
Det berättas i al-Sirah al-Halabiyyah, v3, p61, att:
Efter erövringen av staden Khaybar av muslimerna blev profeten kontaktad av Hajaj
Ibn`Aalat och sa: "O Profet av Allah: Jag har en jättestor förmögenhet i Mecka och några
släktingar, och det skulle jag vilja ha tillbaka; blir jag förlåten om jag förtalar dig (för att
komma undan förföljelse)?" Profeten förlät honom och sa: "Säg vad du behöver säga."
Referens 9:
Det berättas av al-Ghazzali i sin bok, "Ihya `Uloom al-Din," att:
Att försäkra en muslims liv är en obligatorisk plikt man bör observera; och att ljuga är
tillåtet när utgjutandet av en muslims blod står på spel.
Referens 10:
Jalal al-Din al-Suyuti understryker i sin bok, "al-Ashbah Wa al-Naza'ir," att:
"Det är acceptabelt (för en muslim) att äta köttet från ett dött djur när man är riktigt
hungrig (svält i sådan utsträckning att magen är vanställd); och att lösgöra en bit mat (i
fruktan att kvävas till döds) av alkohol; och att yttra otrogna ord; och om man lever i en
omgivning där ondska och korruption är den genomgripande normen, och tillåtna saker
(Halal) är ett undantag och sällsynt, då kan man använda vad som är tillgängligt för att
fylla ens behov."
NOTERA: Referensen till att konsumera ett dött djur är menat att illustrera att även
förbjudna saker kan bli tillåtna vid behov.
Referens 11:
Jalal al-Din al-Suyuti skriver i sin bok, "al-Durr al-Manthoor Fi al-Tafsir alMa'athoor," v2,
p176, att:
Abd Ibn Hameed, under auktoritet av al-Hassan, sa: "al-Taqiyya är tillåtet fram till
domedagen."
Referens 12:
Berättat i Sahih al-Bukhari, v7, p102, att Abu al-Darda' sa:
"(Sannerligen) vi ler åt vissa människor, medan våra hjärtan förbannar (dessa samma
människor)."
Referens 13:
Berättat i Sahih al-Bukhari, v7, p81, att profeten sa:
"O `Aisha, de värsta människorna i Allahs ögon är de som undviks av andra på grund av
deras extrema oförskämdhet."
NOTERA: Meningen här är att man tillåts att vara bedräglig för att komma överens med folk.
Traditionen ovan berättades när en person ville ha tillåtelse att träffa den helige profeten och
i samband med att han bad om tillåtelse sa profeten att han inte var en god man, men jag ska
ändå träffa honom. Profeten talade med personen med yttersta respekt, varpå Aisha frågade
varför profeten talade med personen med sådan respekt trots hans karaktär, varpå
ovanstående replik yttrades.
Referens 14:
Berättat i Sahih Muslim (engelsk version), kapitel MLXXVII, v4, p1373, Tradition #6303:
Humaid b. 'Abd al-Rahman b. 'Auf rapporterade att hans mor Umm Kulthum dotter till
'Uqba b. Abu Mu'ait, och hon var en bland de första emigranterna som lovade lojalitet till
Allahs apostel, och sa att hon hörde Allahs budbärare säga: En lögnare är inte den som
försöker skapa försoning bland folk och talar gott (för att undvika dispyt), eller han ger ett
gott intryck. Ibn Shihab sa att han inte hörde det undantaget var givet i någonting vad folk
ser som lögn utom i tre fall: i strid, när man infiltrerar fienden, och för att skapa tillfällig
försoning bland människor.
(Sunni) kommentatorn för denna volym av Sahih Muslim, Abdul Hamid Siddiqi,
tillhandahåller följande kommentar:
Att ljuga är en svår synd men en muslim tillåts att ljuga i flera fall.
Please refer to Sahih Muslim Volume IV, Chapter MLXXVII, Tradition no. 6303 p1373,
English only - Abdul Hamid Siddiqui
Al-Taqiyya mot hyckleri [2]
En del sammanblandar al-Taqiyya med hyckleri, när sanningen är att de är (al-Taqiyya och
hyckleri) är två motsatta extremer. Al-Taqiyya döljer tro och skyltar med icke-tro; medan
hyckleri döljer icke-tro och skyltar med tro. De är totala motsatser till funktion, form, och
betydelse.
Koranen avslöjar hyckleriets natur med följande vers:
"När de träffar dem som tror så säger de: `Vi tror;' men när de är ensamma med de onda
säger de: `Vi är verkligen med er, vi skojade bara [2:14]."
Koranen avslöjar al-Taqiyya med följande verser:
"En troende, en man från folket Pharaoh, som hade dolt sin tro sa: "Ska ni slå ihjäl en man
för att han säger, `Min herre är Allah'?....[40:28]"
Dessutom:
"Alla som, efter att ha accepterat tron på Allah, yttrar otro, förutom under tvång, hans
hjärta är fortfarande fast i tron – men sådana som öppnar sina bröst för otro, -- på dem
hamnar Allahs vrede, och kommer att utsättas för fruktansvärd tuktan [16:106]."
Och dessutom:
"Låt inte de trogna har otrogna som vänner och hjälpare hellre än troende: om någon gör
det, (så kommer de inte att ha någon relation kvar med Allah förutom genom
försiktighetsåtgärden ("tattaqooh"), som kan beskydda oss ("tooqatan") från dem....[3:28]"
Ännu mer:
Och när Moses återvände till sitt folk, arg och bedrövad, så sa han: Ondskan är den kurs du
tog efter att jag lämnat dig. Har du bråttom att dömas av din Herre? Och han kastade ifrån
sig skrivtavlan, och han grep sin broders huvud, och drog honom till sig.
(Aaron) sa: "Min moders son! Lo! Folk förtryckte mig och skulle till att döda mig. Få inte
fienderna att antingen fröjdas över min olycka och inte heller räkna in mig bland det
syndfulla folket. [7:150]"
Nu ser vi att Allah själv har fastställt att en av hans trogna tjänare DOLDE sin tro och
låtsades att han var anhängare av Pharaohs religion för att slippa förföljelser. Vi ser också att
profeten Aaron (Haroon) observerade Taqiyya när hans liv var i fara. Vi ser också att alTaqiyya är TYDLIGT tillåten när det finns behov. Faktiskt instruerar Allahs bok oss att vi bör
undfly en situation som orsakar vår förstörelse för ingenting:
"och få inte dina egna händer att bidra till din förstörelse [2:195]"
Anledning och logik för al-Taqiyya
Bortsett från instruktionerna i koranen och haditerna om tillåtligheten och nödvändigheten
av Taqiyya, så kan sådan nödvändighet också härledas från en logisk och rationell
ståndpunkt. Det är uppenbart för varje omdömesgill observatör att Allah i sin skapelse har
förlänat vissa försvarsmekanismer och instinkter för att skydda sig från överhängande fara.
Här följer några exempel som tjänar till att illustrera det ovanstående.
Det är tydligt att al-Taqiyya som en försvars- eller angreppsmekanism är Allahs nåd till sin
skapelse, så att han inte har lämnat dem oskyddade. Som sådan bygger al-Taqiyya på en
instinktiv försvars-/attack mekanism som Allah har förlänat mänskligheten med.
Möjligheten att använda sin tunga för att undkomma förföljelse när man är svag eller sårbar
är verkligen ett överlägset exempel på försvar. Al-Taqiyya är en självklarhet därför att det
tillfredsställer ett instinktivt behov av att överleva och frodas.
Kommentarer
Det har demonstrerats under sektionen "Sunni källor till stöd för al-Taqiyya" att det är tillåtet
att ljuga och bedra om du är till nackdel eller är sårbar för någon icke-muslim (till exempel
så länge muslimer fortfarande är i minoritet i Europa), som al-Ghazzali bedyrade; och att det
är tillåtet att yttra ord av otro som al-Suyuti sa; och att det är acceptabelt att le mot en person
medan ditt hjärta förbannar honom as al-Bukhari bekräftar;
Och att al- Taqiyya är en integrerad del av själva koranen, som har visats under sektionen "alTaqiyya mot hyckleri;" och att det praktiserades av en av de mest framstående anhängarna
till profeten, ingen annan än `Ammar Ibn Yasir; och vi har sett att al-Suyuti berättar att alTaqiyya är tillåtet fram till domedagen (när islam har erövrat hela världen); och att en person
kan säga vad han vill, även att förtala profeten om här befinner sig i en svår och restriktiv
situation;
Och vi har också sett att profeten själv praktiserade al-Taqiyya på ett bedrägligt sätt och som
tjänade till att befordra “tillfälliga” goda relationer bland utvalda grannfolk tills de kunde
erövras. Kom dessutom ihåg att profeten Muhammed inte avslöjade sin mission under de tre
första åren i sin profetgärning, vilket faktiskt var ytterligare ett uttryck av al- Taqiyya av
profeten för att rädda det unga islam från utplåning.
Det finns INGEN skillnad mellan Sunni och Shia när det gäller al-Taqiyya, utom att Shia
praktiserar al-Taqiyya av fruktan för förföljelser från Sunnis, medan Sunnis aktivt använder
det i sin relation med västvärlden (speciellt majoriteten av muslimerna (Sunnis) som har
immigrerat till Europa och USA).
Det räcker med att säga "Jag är en shiit" för att få huvudet avhugget, även idag i länder som
Saudiarabien. Som för Sunnis, de har aldrig varit föremål till vad Shia har varit föremål för, i
första hand för att de alltid har varit vänner med de så kallade islamiska regeringarna genom
åren.
Min kommentar här är att Wahhabiterna själva faktiskt praktiserar al-Taqiyya, men de har
blivit psykologiskt programmerade av deras mentorer på ett sådant sätt så att de inte ens
känner igen al-Taqiyya trots att de faktiskt praktiserar det.
Ahmad Didat sa att de kristna hade blivit programmerade på ett sådant sätt att de kan läsa
Bibeln miljontals gånger, utan att hitta något fel! De är fixerade till att tro på det därför att
deras lärde säger så, och de läser den på en ytlig nivå. Jag säger att detta också är tillämpligt
på dem som motsätter sig al-Taqiyya.
Dr. al-Tijani skrev en kort artikel då han stt intill en lärd Sunni på ett flyg till London; de var
båda på väg till en islamisk konferens. Vid den tiden var det fortfarande en del spänningar på
grund av Salman Rushdi affären. Konversationen mellan dem två handlade naturligtvis om
enheten i Ummah. Följaktligen introducerade Sunni/Shia problematiken sig som en del av
konversationen.
Den Sunni lärde sa: " Shia måste släppa särskilda ståndpunkter som orsakar oenighet bland
muslimer." Dr. al-Tijani svarade: "Som vad?" Den Sunni lärde svarade: "Som Taqiyya och
Muta' idéerna." Dr. al-Tijani försåg honom omedelbart med mängder av bevis till stöd för
dessa uppfattningar, men den Sunni skolade blev inte övertygad, och sa att fast dessa bevis är
autentiska och korrekta så måste vi överge dem för att kunna förena Ummah!!!
När de båda kom till London frågade invandrings-tjänstemannen den Sunni skolade: "Vad är
syftet med ert besök sir?" Den Sunni lärde sa: "Medicinsk behandling." Då Dr. al-Tijani fick
samma fråga svarade han: "För att besöka några vänner." Dr. al-Tijani följde den Sunni
skolade och sa: "Sa jag inte att al-Taqiyya är för alla tider och för alla tillfällen!"
Den Sunni skolade sa: "Hur så?" Dr. al-Tijani svarade: "Eftersom vi båda ljög för
flygplatspolisen: jag genom att säga att jag kom för att besöka vänner, och du genom att säga
att du kom hit för medicinsk vård; när vi faktiskt är här för att delta i den islamiska
konferensen!" Den Sunni lärde log och svarade: "Erhåller inte en islamisk konferens medicin
för själen?!" Dr. al-Tijani svarade snabbt: "Och erbjuder det inte också ett tillfälle att besöka
vänner?!"
Så här ser man att Sunnis praktiserar al-Taqiyya antingen de erkänner det eller inte. Det är
en naturlig del av mänsklig natur mot en själv, och ofta gör vi det utan att vi ens är medvetna
om det.
Min kommentar igen är: Vem, i Allahs namn är denne lärde att säga att trots de bevis han
fick av Dr. al-Tijani ÄR autentiska så måste de förkastas för att kunna förena Ummah?! Tror
du verkligen att Ummah blir förenat genom att överge Allahs budord?
Representerar ovanstående uttalande lärda meriter, eller ren retorik, okunnighet, och
hyckleri hos denne lärde? Är en lärd som yttrar sådana ord av okunnighet värd att bli åtlydd
och lyssnad på? Vem är han som talar om för Allah, universums skapare, och hans budbärare
vad som är rätt eller fel?
Vet han mer än Allah om al-Taqiyya? Upphöjd vare Allah från att bli kränkt av dem som
brister i ALLA former av intelligens för att tolka Hans religion.
al-Imam Ja'far al-Sadiq [Den sjätte imamen av Ahlul-Bayt] sa:
"al-Taqiyya är min religion, och mina förfäders religion." Han sa också: "Han som inte
praktiserar al-Taqiyya, praktiserar inte sin religion."
Källor:
http://www.al-islam.org/ENCYCLOPEDIA/chapter6b/1.html
1. http://www.al-islam.org/ENCYCLOPEDIA/chapter6b/3.html
1.6 Naskh - Koraniskt upphävande
Koraniskt upphävande (Naskh) är en annan central och underanalyserad del av islam.
De västerlänningar som lyckas hitta en översättning av koranen blir ofta förbryllade över dess
betydelse på grund av okunnigheten om en väldigt viktig princip av koranisk tolkning känd
som "abrogation." Principen om abrogation (upphävande) -- al-naskh wa al-mansukh (det
upphävande och det upphävda) -- anvisar de verser som uppenbarades senare i Muhammeds
karriär "upphävande" -- dvs makulera och ersätta – tidigare verser vars instruktioner de kan
stå i strid med.
Följaktligen är passager som uppenbarades senare i Muhammeds karriär, i Medina, gällande
över de passager som uppenbarades tidigare, i Mecka. Koranen själv lägger upp principen för
upphävandet:
2:106. Vilken vers som helst (uppenbarelse) som vi {Allah} upphäver eller skapar glömska
om, så frambringar vi en bättre sådan eller någon liknande. Vet ni inte att Allah är
förmögen att göra allt detta?
Det verkar som att 2:106 uppenbarades i respons till scepticism riktad mot Muhammed att
Allahs uppenbarelser inte var helt konsekventa över tid. Muhammeds motbevis var att "Allah
är kompetent att göra allt möjligt" – även ångra sig. För att förvirra saken ännu mer, Trots att
koranen uppenbarades för Muhammed successivt under tjugo års tid, så hade de inte samlats
i kronologisk ordning.
När koranen äntligen var samlad till bokform under kalif Uthman så ordnades surorna från
längsta till kortaste utan något som helst samband till den ordning i vilka de uppenbarades
eller till deras tematiska innehåll. För att kunna få reda på vad koranen säger om ett visst
ämne så är det nödvändigt att examinera de andra islamiska källorna som ger ledtrådar till
när i Muhammeds livstid uppenbarelserna kom.
Med en sådan undersökning upptäcker man att surorna från Mecka, uppenbarade i en tid när
muslimerna var sårbara, är i huvudsak fredliga; de senare surorna från Medina, som
uppenbarades efter att Muhammed hade gjort sig själv till huvudman för en armé, är
krigiska.
Låt oss ta som exempel, 50:45 och sura 109, båda uppenbarade i Mecka:
50:45. Vi känner bäst till vad de säger; och du (O Muhammed) är ingen tyrann över
dem(för att tvinga dem till tro). Men varna vid koranen, honom som fruktar mitt hot.
109:1. Säg (O Muhammed till dessa Mushrikun och Kafirun): "O Al-Kafirun (som inte tror
på Allah, på hans enhet, på hans Änglar, på hans Böcker, på hans budbärare, på
uppståndelsen, och på Al-Qadar {gudomligt förutbestämda och hållbara för alla ting},
etc.)!
109:2. "Jag dyrkar inte det du dyrkar,
109:3. "Inte heller kommer du att dyrka det jag dyrkar.
109:4. "Och jag kommer inte heller att börja dyrka det du dyrkar.
109:5. "Och inte heller kommer du att börja dyrka det jag dyrkar.
109:6. "För dig är din religion, och för mig är min religion (islamisk monoteism)."
Sedan kommer en uppenbarad passage just efter att muslimerna nådde Medina och
fortfarande var sårbara:
2:256. Det finns inget tvång i religion. Sannerligen, den rätta vägen har blivit tydlig från
den felaktiga vägen. Den som misstror Taghut {avgudar} och tror på Allah, då har han fått
tag på den mest trovärdiga ledstång som aldrig går sönder. Och Allah är all-hörare, allvetare.
I kontrast kan vi ta 9:5, vanligtvis refererad till som "Svärdsversen", uppenbarad mot slutet
av Muhammeds liv:
9:5. Då, när de heliga månaderna (den 1a, 7e, 11e, och 12e månaden i den islamiska
kalendern) har passerat, döda då Mushrikun {otrogna} var du än finner dem, och fånga
dem och belägra dem, och bered för var och en av dem ett bakhåll. Men om de ångrar sig
och utför As-Salat (Iqamat-as-Salat {de islamiska rituella bönerna}), och ger
Zakat{allmosor}, lämna dem då ifred. Observera att Allah ofta förlåter, mycket nådigt.
Eftersom det har uppenbarats senare i Muhammeds liv än 50:45, 109, och 2:256, så
upphäver svärdsversen de fridfulla tillsägelserna i enlighet med 2:106. Sura 8, uppenbarad
kort före att Sura 9, uppenbarar liknande tema:
8:39. Och bekriga dem tills det inte finns mer Fitna (otro och polyteism: dvs dyrka andra
bredvid Allah) och religionen (dyrkan) kommer alla att vara för Allah ensamt [i hela
världen]. Men om de upphör (att dyrka andra bredvid Allah), då ser naturligtvis Allah vad
de gör.
8:67. Det är inget för en profet att ha krigsfångar (och frige dem med lösensumma) tills
han har utfört en storslakt (bland sina fiender) i landet. Du önskar det goda av den här
världen (dvs lösensumman för frigivning av fångar), Men Allah önskar (åt dig) härefter.
Och Allah är allsmäktig, all-klok.
9:29. Bekriga dem som inte tror på Allah, inte heller den sista dagen, inte heller förbjuda
det som har förbjudits av Allah och hans budbärare och dem som inte erkänner sanningens
religion (dvs islam) bland skriftens folk (judar och kristna), tills de betalar Jizya med villig
underkastelse, och känner sig besegrade.
9:33. Det är Han {Allah} som har sänt sin budbärare (Muhammed) med vägledning och
sanningens religion (Islam), för att göra den överlägsen över alla religioner även då
Mushrikun (polyteister, hedningar, avgudadyrkare, otrogna i Allahs enhet) hatar (det).
Koranens budord till muslimerna att föra krig i Allahs namn mot icke-muslimer är
omisskännlig. De är dessutom absolut auktoritativa eftersom de uppenbarades sent i
profetens karriär och att stryka och ersätta tidigare instruktioner om att agera fredligt. Utan
kunskap om upphävandeprincipen (naskh), kommer västerlänningar att fortsätta misstolka
koranen och göra feldiagnosen att islam är "fredens religion."
Naskh – Koraniskt upphävande – ursprung och tillämpning
Naskh (Koraniskt upphävande) är en juridisk praxis som först kom på plats av 800-talets
islamiskt lärde med avsikten att förstå de motstridiga verserna i koranen och haditerna. Dess
praktiska konsekvenser i relation till Jihad är att de aggressiva Medina verserna i koranen
ersätter de fredliga verserna från Mecka.
Så långt tillbaka som källorna tar oss har muslimsk rättsvetenskap särskiljt koraniskt
upphävande ('Naskh' or 'Man-sookh') i koranen. En av de tidigaste utdragna diskussionerna
om koraniskt upphävande var; al-Naskh wa-al-mansukh fi al-quran by Abu Ubayd (839). En
annan källa från 800-talet är; Kitab Fahm al-quran av al-Harith ibn Asad al-Muhasibi.
Andra källor från samma sekel är skrifterna från al-Shafii och Ibn Qutaybah. Slutsatserna
från dessa “verk” var bland annat att Medina (krigshetsande) eliminerar verserna från Mecka
(fridfulla) verser när det passar.
Även då de upphävda texterna förblir en del av koranen och även citeras under böner så är
tillämpningen av dem, eller tillämplig information därifrån otillbörlig. Denna grund för
dualism gör koranen och haditerna extremt effektiva i opposition mot olika utmaningar. Det
tillåter varje muslim att använda tillämpliga texter beroende på omständigheter.
Verserna från Mecka betonas av taktiska skäl i den pågående fredliga erövringen av nationer
genom demografisk krigföring (som vi ser i Europa) eller närhelst det passar, medan de
aggressiva Medina verserna betonas genom reguljär jihad (krig) som vi ser i Sudan.
Grunden till upphävandet
Konceptet med upphävande har i huvudsak extrapolerats från två koraniska texter:
[Q 2:106] Vad vi [Allah] stryker från 'Ayaaat' eller får att glömmas, vi ersätter det med
något bättre än det, eller åtminstone liknande. Vet du att Allah sannerligen är mäktig till
allt?
Ordet ”Ayaaat” som användes i texten ovan betyder "symbol". Koranen igenom används det
här ordet för olika betydelser och är inte begränsat till de koraniska verserna [se 30:21, till
exempel].
Den andra passagen som vanligtvis refereras till som grunden för koraniskt upphävande är
följande:
[Q 87:6-7] Vi [Allah] kommer att relatera till dig [kunskap], så glöm inte, förutom vad Allah
vill. Naturligtvis vet han vad han framhäver och vad han döljer.
Vi kan förstå utvecklingen av konceptet med Naskh på följande sätt; kommentatorer blev
förbryllade när de såg motstridiga verser. Därför värderade de profetens praxis (speciellt med
de olika haditerna) och handlingarna hos de första generationerna muslimer. Genom det
kunde mycket förvirring undvikas.
Till exempel; [Q 8:61], som kommenderar muslimer att förbli i en fredlig fattning med dem
som upprätthåller en liknande ståndpunkt, har förbyttas med 9:73, såsom följer;
[Q 9:73] O Profet, kriga mot de otrogna och hycklarna och var sträng mot dem. Och deras
tillflykt är Helvetet, och bedrövlig är destinationen.
Genom att ignorera den fredliga versen 8:61 vilken tydligen hade en begränsad omfattning,
given till profeten vid en tid när islam var svagt och sårbart och när han var under konstant
attack från sina fiender (därmed de fridfulla Mecka verserna), en grund till konstant Jihad
tills islam har erövrat hela den skapade världen.
Texter såsom 9:73 citeras av islamister överallt.
Se 2:62 som ett perfekt exempel. Den tillsammans med 5:69 nämner faktiskt några ickemuslimska religiösa grupper som att ha blivit belönade av Gud för deras tro och gärningar.
Dessa verser är emellertid strukna av Q 3:85 [och andra texter såsom 5:3], eller sägs referera
till nationer innan Muhammeds tid.
Mot slutet av dagen finns det verkligen inget tvivel över huvud taget vad som var
Muhammeds egen agenda som följande autentiska Hadit förklarar:
Hadit om profeten
"Lataftahanna al-Qustantiniyya wa lani`ma al-amiru amiruha wa lani`ma al-jayshu
dhalika al-jaysh."
"Sannerligen ska du erövra Konstantinopel. Vilken underbar ledare han kommer att bli,
och vilken underbar armé det blir!"
Det är onödigt att påpeka att varenda kuffar huvudstad anses vara ett Konstantinopel av idag.
Den enda skillnaden är att det strategiska vapnet som används i jihad mot Europa är
islamiskt demografiskt krig istället för reguljära infanterienheter (vilket är den föredragna
metoden för jihad i Sudan).
d. Jihad genom historien
År 622 (år 1 i den islamiska kalendern) övergav Muhammed Mecka för staden Medina
(Yathrib) ungefär 200 miles = 322 kilometer längre norr ut i den arabiska halvön. I
Medina etablerade Muhammed en paramilitär organisation som skulle sprida hans
inflytande och hans religion över Arabien.
Eftersom det aldrig har varit någon separation mellan det politiskt-militära och det religiösa i
islam så var denna utveckling helt naturlig i islamiska principer. Vid tiden för hans död år
632 hade Muhammed utökat sin kontroll i en serie räder och slag genom det mesta av södra
Arabien. De erövrade befolkningarna i dessa områden måste antingen underkasta sig
muslimskt styre och betala en beskyddarskatt eller konvertera till islam.
I. Den första stora vågen av jihad: araberna, 622-750
Nära slutet av sitt liv hade Muhammed skickat brev till de stora imperierna i Mellanöstern
och krävde deras underkastelse under hans auktoritet. Detta skingrar varje föreställning att
profeten avsåg islams expansion att stanna med Arabien. Egentligen är det bara logiskt att
den enda sanna religionen som uppenbarats av den slutgiltige och fullvärdigaste profeten
borde ha universellt inflytande.
På samma sätt som Muhammed hade krigat och besegrat folken på den arabiska halvön så
borde följaktligen hans efterträdare Abu Bakr, Umar, Uthman, och Ali (kända som "de fyra
rätt-vägledda kaliferna") och andra kalifer ha kämpat och besegrat folken i Mellanöstern,
Afrika, Asien, och Europa i Allahs namn.
Volym 4, Bok 53, Nummer 386; Berättare Jubair bin Haiya: Umar {den andre kalifen }
sände muslimerna till de stora länderna för att bekriga hedningar. När vi nådde fiendeland
kom representanten för Khosrau {Persien} med 40 000 krigare, och en tolk kom fram och
sa, "Låt en av er tala med mig!"
Al-Mughira svarade, "Vår profet, Herrens budbärare, har beordrat oss att kriga tills ni
dyrkar Allah ensam eller ger Jizya (dvs tribut); och vår profet har informerat oss att vår
herre säger: "Vem det än är bland oss som dör (dvs blir martyr), kommer till paradiset för
att leva ett sådant lyxliv som vi aldrig har sett, och dem bland oss som förblir i livet, ska bli
er herre."
Genom att släppa lös över världen den tidens blixtkrig spreds islam snabbt till territorierna i
Bysans, Persien, och Västeuropa i decennierna efter Muhammeds död. De knakande Bysans
och persiska makterna, som hade bekrigat varann till gemensam tillbakagång, erbjöd inte
mycket motstånd till denna oväntade stormanlöpning.
De arabiska muslimska arméerna avancerade in i det heliga landet, erövrade vad som nu är
Irak och Iran, svepte sedan över Nordafrika, in i Spanien, och slutligen in till Frankrike. Den
muslimska offensiven stannade slutligen i Väst med slaget vid Poitiers/Tours, inte långt ifrån
Paris, år 732. I öst penetrerade jihad djupt in i Centralasien.
Såsom Muhammed hade plundrat sina fiender, så rensade hans efterträdare också de
erövrade områdena – ojämförligt rikare både materiellt och kulturellt än de ödsliga
sanddynorna i Arabien – på deras välstånd och mannakraft.
Så gott som över en natt såg de mer avancerade civilisationerna i Mellanöstern, Nordafrika,
Persien, och Spanien sin agrikultur, infödda religioner, och befolkningar förstörda eller
plundrade. Sparade var en handfull muromgärdade städer som lyckades förhandla villkorlig
kapitulation, de katastrofer dessa länder led var nästan fullständiga.
Ibn Hudayl, en 1300-tals författare från Granada har en viktig avhandling om jihad förklarat
de ursprungliga metoder som har underlättat den våldsamma, kaotiska jihadistiska
erövringen av den iberiska halvön, och andra delar av Europa:
Det är tillåtet att bränna ner fiendens land, hans sädesmagasin, hans dragdjur, om det inte
är möjligt för muslimerna att ta hand om dem, såväl som att hugga ner hans träd, för att
kunna bygga upp sina städer, med andra ord, att göra allt som kan ruinera och avskräcka
honom, förutsatt att imamen bedömer dessa metoder som riktiga, passande för att snabba
på islamiseringen av den fienden eller att försvaga honom. Allt detta bidrar faktiskt till en
militär triumf över honom eller att tvinga honom till kapitulation.
Historikern al-Maqqari, som skrev i 1600-talets Tlemcen i Algeriet, förklarade att paniken
som skapades av araber till häst och sjöss, vid tiden för den muslimska expansionen i
zonerna som såg dessa räder och landstigningar, underlättade senare erövringar, om det var
bestämt av:
Allah, han säger, härigenom ingjöts en sådan skräck bland de otrogna att de inte vågade
bekämpa erövrarna; deras enda tillvägagångssätt var att bönfalla och be om fred."
Bat Ye'or, den ledande forskaren på islams expansion och dess behandling av icke-muslimer,
har tillhandahållit en ovärderlig tjänst genom uppsamlandet och översättning av otaliga
primära källdokument som beskriver sekler av islamisk erövring.
Hon inkluderar dessa dokument i sina arbeten om islamisk historia och den svåra
belägenheten för icke-muslimer under islamsikt styre. I historien om jihad, slakten på civila,
skändningen av kyrkor, och plundringen av landsbygden är vardagsföreteelser. Här är syriern
Michaels redovisning av den muslimska invasionen i Cappodocia (södra Turkiet) år 650
under kalif Umar:
… när Muawiya {den muslimske kommendören} anlände {till Euchaita i Armenien}
beordrade han att alla invånare skulle ställas inför svärdet; han placerade vakter så att
ingen kunde fly. Efter att ha samlat upp all förmögenhet från staden satte de igång och
tortera ledarna för att de skulle visa dem [skatter] som hade blivit gömda.
Taiyaye {muslimska araber} ledde alla in i slaveri – män och kvinnor, pojkar och flickor –
och de begick mycket fördärv i denna olyckliga stad: och de begick omoral inne i kyrkorna.
De återvände jublande hem till sitt land. (Syrianen Michael citerades av Bat Ye'or,
Nedgången av österns kristendom under islam, 276-7.)
Följande beskrivning av den muslimske historikern, Ibn al-Athir (1160-1233), av razzior
(räder) i norra Spanien och Frankrike på 700-och 800-talen, förmedlar inget annat än
tillfredsställelse över förstörelsens omfattning som de otrogna fått känna på, inklusive ickestridande.
År 177 <17 april 793>, Hisham, prins i Spanien, skickade en stor armé med Abd alMalik b. Abd alWahid b. Mugith som befälhavare in i fiendens territorium för ett plundringståg så långt bort som
Narbonne och Jaranda. Denna general angrep först Jaranda där det fanns en fransk elitgarnison; han
dödade de modigaste, förstörde murar och torn i staden och lyckades nästan beslagta den.
Sedan marscherade han vidare till Narbonne, där han repeterade samma handlingsmönster, sedan
vidare, han trampade ner landet Cerdagne {nära Andorra i Pyrenéerna}. Under flera månader
färdades han genom detta land i alla riktningar, våldtog kvinnor, dödade krigare, förstörde
fästningar, brände och skövlade allt, och drev tillbaka fienden som flydde i oordning.
Han återvände oskadd och välbehållen, släpande med sig Gud vet hur mycket krigsbyte. Detta är en
av de mest berömda expeditionerna för de spanska muslimerna. År 223 <2 december 837>, Abd arRahman b. al Hakam, härskare över Spanien, skickade en armé mot Alava; den kamperade nära Hisn
al-Gharat, vilken är belägrad; man tog bytet man fann där, dödade invånarna och drog vidare,
medförande kvinnor och barn som fångar.
År 231 <6 september 845>, avancerade en muslimsk armé in i Galicien på de otrognas territorium,
där den plundrade och massakrerade alla. År 246<27 mars 860> avancerade Muhammad b. Abd arRahman med många trupper och en stor militär apparat mot regionen Pamplona. Han bröt ner,
ruinerade och ödelade detta territorium, där han plundrade och sådde död. (Ibn al-Athir, krönika,
citerad i Bat Ye'ors, The Decline of Eastern Christianity under Islam, 281-2.)
Denna första våg av jihad uppslukade mycket av Bysantin, Visigoth, Franska, och Persiska
imperier och ledde till att det nyfödda islamiska imperiet kontrollerade territorium från
södra Frankrike, genom södra Spanien, tvärs över Nordafrika till Indien, och norrut till
Ryssland. Tidigt efter det första årtusendet försvagades det islamiska imperiet i hög grad av
den mongoliska invasionen från Öst, och avslutade därmed den arabiska övermakten.
II. Den andra stora vågen av jihad: turkarna 1071-1683
Ungefär 25 år före den första korsfarararmén gick ut från Centraleuropa till det heliga landet
började de turkiska (Ottomanska) arméerna ett överfall på det kristna bysantinska imperiet,
som hade regerat vad som nu är känt som Turkiet sedan det romerska imperiets huvudstad
flyttades till Konstantinopel år 325.
Med slaget vid Manzikert år 1071 hade de kristna styrkorna lidit ett katastrofalt nederlag,
som lämnade mycket av Anatolien (Turkiet) öppet för invasion. Denna andra våg av jihad
hölls temporärt tillbaka av de invaderande Latinska arméerna under korstågen (se Islam 101
FAQs), men i början av 1300-talet hotade turkarna Konstantinopel och själva Europa.
I Väst tvingade de Romerska katolska arméerna muslimerna bit för bit ner till den iberiska
halvön och fram till 1492 hade de helt fördrivits (återerövringen). I Östeuropa däremot
fortsatte Islam sitt herravälde. En av de mest markanta sammanstötningarna mellan de
invaderande muslimerna och de infödda folken i regionen var slaget om Kosovo år 1389, där
turkarna utplånade en multinationell armé under den serbiske kung St. Lazar, då deras
frammarsch in i Europa hade saktats ner kraftigt.
Efter ett flertal försök som daterar sig tillbaka till 600-talet föll Konstantinopel, pärlan för
österns kristendom, år 1453 till Sultan Mahomet II arméer. För att tillskriva grymheterna i
den första vågen av jihad till araberna visade turkarna att de var fullt kapabla att leva upp till
principerna hos koranen och sunna. Paul Fregosi beskriver i sin bok Jihad de följande
scenerna i attacken på Konstantinopel:
Flera tusen av de överlevande hade tagit tillflykt till katedralen: adliga, tjänare, vanliga medborgare,
deras fruar och barn, präster och nunnor. De låste de enorma dörrarna, bad, och väntade. {Kalif}
Mahomet {II} hade gett trupperna fria händer. De våldtog, naturligtvis, nunnorna var de första offren,
och slaktades.
Åtminstone fyra tusen dödades innan Mahomet stoppade massakern på eftermiddagen. Han
beordrade en muezzin {en som utfärdar kallelse till bön} att gå upp i predikstolen för St. Sophia och
tillägna byggnaden till Allah. Den har förblivit en moské ända sedan dess. Femtio tusen av invånarna,
mer än halva befolkningen, bands ihop och fördes bort som slavar.
I månadtal därefter var slavar den billigaste tillhörigheten på markanden i Turkiet. Mahomet bad om
att kroppen från en död kejsare skulle föras till honom. Några turkiska soldater hittade den i en hög
av lik och kände igen Constantine {XI} genom de gyllene örnarna broderade på hans kängor.
Sultanen beordrade att hans huvud skulle skäras av och placeras mellan hästarnas ben under
ryttarstatyn av brons av kejsaren Justinian. Huvudet blev senare balsamerat och skickat runt i de
större städerna i det ottomanska imperiet för att roa medborgarna.
Härnäst beordrade Mahomet att storhertig Notaras, som hade överlevt, att föras fram till honom och
bad om namn och adresser på alla ledande adelsmän, tjänstemän, och medborgare, som Notaras gav
honom. Han lät arrestera allihop och halshugga dem. På sadistiskt vis friköpte han från dess ägare
{dvs muslimska kommendörer} högt rankade fångar som hade blivit förslavade, för njutningen att få
dem halshuggna framför honom. (Fregosi, Jihad, 2567.)
Denna andra turkiska våg av jihad nådde sin yttersta gräns vid sin misslyckade belägring av
Wien år 1529 och 1683, där i den senare instansen den muslimska armén under Kara
Mustapha kastades tillbaka av de romerska katolikerna under kommando av den polske
King, John Sobieski.
Under decennierna som följde drevs ottomanerna tillbaka ner genom Balkan, emellertid
kastades de aldrig ut från den europeiska kontinenten helt och hållet. Trots att det
imperialistiska jihad försvagades så fortsatte muslimska räder till lands och sjöss in i kristna
territorier, och kristna fördes bort till slaveri från så långt bort som Island fram till 1800talet.
e. Dhimmitude
Islams förföljelser av icke-muslimer är inte på något sätt begränsat till jihad, även då det är
den grundläggande relationen mellan den muslimska och icke-muslimska världen. Efter att
jihad avslutats på ett givet område med erövring av de otrognas territorium så kan tillståndet
dhimma eller skyddsavtal beviljas det erövrade "Bokens folk" – historiska berörs judar,
kristna och Zorastrianer.
Dhimma ombesörjer att de otrognas liv och ägodelar är undantagna från jihad så länge som
de muslimska härskarna tillåter det, vilket i huvudsak betyder att så länge som icke-muslimer
– dhimmi – visar sig vara ekonomiskt användbar för den islamiska staten.
Koranen klargör betalningen av jizya (skatt; Sura9:29), vilket är det mest iögonfallande
medel genom vilka de muslimska överherrarna exploaterar dhimmin. Men jizya är inte bara
ekonomisk till sin funktion; den finns också för att förnedra dhimmin och imponera islams
överhet på honom. Al-Maghili, en 1400-tals muslimsk teolog förklarar:
På betalningsdagen {av jizya} de {dhimmis} ska samlas på en offentlig plats till exempel suq {torget}.
De ska stå där och vänta på den lägsta och smutsigaste platsen.
De agerande tjänstemännen som representerar lagen ska placeras ovanför dem och ska ha en hotfull
attityd så att de ser, så väl som andra, att vårt mål är att kränka dem genom att låtsas äga dem.
De kommer att inse att vi gör dem en tjänst genom att acceptera deras jizya och låta dem gå fria. (AlMaghili, citerad i Bat Ye'ors, The Decline of Eastern Christianity under Islam, 361.)
Islamisk lag kodifierar flera andra restriktioner för dhimmin, alla av vilka härleds från
koranen och sunna. Flera hundra år av islamiskt tänkande på den rätta behandlingen för
dhimmi människor summeras upp av Al-Damanhuri, en 1600-tals ledare för AlAzhar
universitetet i Kairo, det mest prestigefyllda centret för kunskap i den muslimska världen:
… på samma sätt som att dhimmis är förbjudna att bygga kyrkor, är andra saker också förbjudna för
dem. De får inte assistera en otrogen mot en muslim … resa ett kors i en islamisk samling … visa upp
flaggor på sina egna helgdagar; ha vapen … eller ha dem i sina hem. Om de skulle göra någonting
sådant så måste de straffas, och vapnen beslagtas. … följelagarna [till profeten] godkände dessa
punkter för att demonstrera den otrognes förödmjukelse och för att skydda de svagare troendes tro.
För om han ser dem förödmjukas så kommer han inte att attraheras av deras tro, vilket inte skulle
vara sant om han ser att de har makt, stolthet, eller luxuösa kläder, eftersom allt detta får honom att
bedöma dem och känna samhörighet med dem, med tanke på hans egen bedrövelse och fattigdom.
Men nu bedömer han de otrogna som otro. (Al-Damanhuri, citerad i Bat Ye'ors, The Decline of
Eastern Christianity under Islam, 382.)
De kristna, judiska, och Zoroastrianska folken i Mellanöstern, Nordafrika, och stora delar av
Europa led under de förtryckande strukturerna av dhimma under sekler. Statusen för dessa
dhimmi folk är jämförbar på många sätt till de tidiga slavarna in den amerikanska södern.
Förbjudna att bygga hus att dyrka i eller reparera existerande sådana, ekonomiskt
handikappade av jizya, socialt förödmjukade, juridiskt diskriminerade, och i huvudsak hållna
i en permanent situation av svaghet och sårbarhet av de muslimska överherrarna, det skulle
inte vara överaskande om deras antal reduceras, på många platser till utrotning.
Den i huvudsak missförstådda tillbakagången av islamsk civilisation under flera sekler
förklaras lätt genom den demografiska nedgången av dhimmi befolkningar, som har
tillhandahållit de principiella motorerna för teknisk och administrativ kompetens.
Om en dhimmi skulle förbryta sig mot villkoren för dhimma – kanske genom att praktisera
sin egen religion oförsiktigt eller inte visa tillräcklig hänsyn till en muslim – då återupptar
man jihad. Vid olika tillfällen i islams historia har dhimmi folk rest sig över sin underkuvade
status, och detta var ofta anledningen till våldsamma repressalier från muslimska
befolkningar som ansåg dem ha brutit mot termerna för dhimma.
Medeltida Andalusien (Mooriska Spanien) har ofta pekats ut av muslimska apologeter som
ett slags multikulturellt underland, i vilket judar och kristna tilläts av den islamiska
regeringen att resa sig i rankningen genom att lära sig och handha administration.
Vad man inte säger oss är att denna lindring av nedvärderingen resulterade i vitt spridda
upplopp från den muslimska pöbeln som dödade hundratals dhimmis, huvudsakligen judar.
Genom att vägra att konvertera till islam och ströva bort från de traditionella restriktionerna
för dhimma (även genom påbud från den islamska regeringen, som var i behov av duglig
mankraft), hade dhimmin villkorslöst valt den enda andra möjligheten som koranen tillät:
döden.
Dhimmitude i Spanien (Iberiska halvön)
Den Iberiska halvön erövrades 710-716 av arabstammar med ursprung från norra-, centraloch södra Arabien. Massiv Berber och Arab immigration, och kolonisering av den iberiska
halvön, följde erövringen. De flesta kyrkorna konverterades till moskéer.
Fastän erövringen hade planerats och dirigerats gemensamt med en fraktion av iberiska
kristna avhoppare, inklusive en biskop så fortsatte det som en klassisk jihad med massiva
plundringar, förslavningar, deportationer och mord. Toledo, som först hade underkastat sig
araberna år 711 eller 712, revolterade år 713. Staden straffades med plundringar och alla
kändisar fick sina halsar avskurna.
År 730, Cerdagne (i Septimania, nära Barcelona) ödelades och en biskop brändes levande. I
regioner under stabil islamisk kontroll förbjöds underordnade icke-muslimska dhimmis –
judar och kristna- såväl som överallt annars i islamiska länder, att bygga nya kyrkor eller
synagogor, eller reparera de gamla. Segregerade i särskilda områden måste de bära
diskriminerande kläder.
Nertyngda av skatter blev de kristna bönderna en underklass som exploaterades av den
dominanta styrande arab-eliten; många övergav sitt lantställe och flydde till städerna.
Stränga repressalier med stympningar och korsfästelser sanktionerade de arabiserade
(kristna dhimmis) kallelser på hjälp från kristna kungar.
Dessutom, om en dhimmi skadade en muslim skulle hela samhället förlora sin status av
skyddad kommun och lämnas öppet för plundring, förslavning och godtyckligt mördande.
I slutet av 700-talet hade de styrande i Nordafrika och Andalusien introducerat en rigorös
och sträng Maliki jurisdiktion som övervägande ledsagare till muslimsk lag. För tre kvarts
sekel sedan, vid en tid då politisk korrekthet inte dominerade historiskt offentliggörande och
samtal skrev Évariste Lévi-Provençal, den framstående andalusiske forskaren:
Den muslimska andalusiska situationen som framstår ur dess tidigaste ursprung som
försvararen och förkämpen för en avundsam ortodoxi, mer och mer förbenad i en blind
respekt för en rigid doktrin, misstänkande och fördömande i förväg den minsta insats av
rationell spekulation.
Dufourcq visar denna illustration av de resulterande religiösa och juridiska
diskrimineringarna som dhimmis genomled, och de ackompanjerande incitamenten för dem
att konvertera till islam: genom att konvertera [till islam] skulle man inte längre behöva
begränsas till ett givet distrikt, eller bli offer för diskriminerande åtgärder eller genomlida
förnedring.
Dessutom understödjer hela den islamiska lagen konverteringar. När en "otrogen" blev
muslim får han omedelbart fördelar genom en fullständig amnesti från alla av hans tidigare
brott, även om han hade blivit dömd till döden, även om det hade varit att han hade kränkt
profeten eller hädat guds ord: hans konvertering frikände honom från alla sina fel, från alla
tidigare synder.
Ett juridiskt utlåtande från en mufti från al-Andalus på 800-talet är väldigt instruktivt: en
kristen dhimmi kidnappade och kränkte en muslimsk kvinna; när han arresterades och
dömts till döden så konverterade han omedelbart till islam; han blev automatiskt benådad,
men han blev tvungen att gifta sig med kvinnan och att skänka hemgift i förhållande till
hennes status.
Muftin som konsulterades om affären, kanske av kvinnans bror, fann att rättens beslut var
helt lagenlig, men specificerade att om denna konvertit inte blev muslim i god tro och
hemligen fortsatte vara kristen bör han piskas, slaktad och korsfäst.
Al-Andalus var den främste representanten för jihads land. Varje år (ibland vartannat år)
sändes plundringsexpeditioner norrut för att ödelägga kristna spanska kungahus, de
Baskiska regionerna, eller Frankrike och Rhone dalen, för att hämta byte och slavar.
Andalusiska pirater angrep och invaderade längs de sicilianska och italienska kusterna, även
så långt som till de Egeiska öarna, rånade och brände vartefter de gick fram. Många tusentals
icke-muslimska fångar deporterades till slaveri i Andalusien, där kalifen höll en milis på tio
tusentals kristna slavar, tagna från alla delar av det kristna Europa (Saqaliba), och ett harem
fyllt med fångade kristna kvinnor.
Samhället var skarpt indelat i etniska och religiösa delar, med arabstammar på toppen av
hierarkin, följt av berberna som aldrig ansågs som jämlikar, trots deras islamisering; längre
ner på skalan kom mullawadun konvertiter, och längst ner på botten kristna dhimmis och
judar.
Dan andalusiske Maliki juristen Ibn Abdun (d. 1134) visade genom ett utlåtande angående
judar och kristna i Sevilla omkring 1100: Ingen jude eller kristen får använda aristokratens
kläder, inte heller juristens, inte heller den förmögnes; de måste istället avskys och undvikas.
Det är förbjudet att [hälsa] dem med [uttrycket], "Frid vare med dig”. Därför att Satan bor i
dem, och fått dem att glömma Guds varning. De är medlemmar i Satans parti; och Satans
medlemmar är naturligtvis förlorare!"
(Koranen 58:19 [modern Dawood översättning]) Ett karaktäristiskt tecken måste finnas på
dem så att man kan känna igen dem och detta kommer för dem att bli en vanära.
Ibn Abdun förbjöd också försäljning av vetenskapliga böcker till dhimmis under
förevändning att de översatte dem och tillskrev dem till sina med-religiösa och biskopar. Men
det är faktiskt svårt att bevisa plagiat eftersom hela de judiska och kristna libraries
plundrades och förstördes.
En annan framstående andalusisk jurist, Ibn Hazm av Cordoba (d. 1064), skrev att Allah har
gett de otrogna ägarskap till deras värdeföremål mest för att ge byte åt muslimerna.
I Granada blev den judiske visiren Samuel Ibn Naghrela och hans son Joseph, som skyddade
det judiska samfundet båda mördade mellan 1056 till 1066, följt av utplånandet av den
judiska befolkningen av de lokala muslimerna. Det uppskattas att upp till fem tusen judar
omkom i judeförföljelsen år 1066 av muslimer.
Denna siffra är lika stor eller överskrider antalet judar som rapporterats mördade av
korsfararna under deras plundring av Rhenlandet ungefär trettio år senare, vid uttaget av det
första korståget. Förföljelsen i Granada var troligen anstiftad, delvis, av den bittert antijudiska Ode av Abu Ishaq en välkänd muslimsk jurist och poet för den tiden, som skrev:
För ner dem till deras ställe och återsänd dem till den mest ynkliga samhällsställningen. De
brukade ströva runt oss i trasor täckta med förakt, förnedring, och löje. De brukade genomsöka
dynghögarna efter någon skitig trasa som kunde tjäna som svepning för en man att begravas i...Se
inte dödandet av dem som förräderi.
Nej, det skulle vara ett förräderi att låta dem fortsätta böka." [Sedan summerar översättaren:
judarna hade brutit sin överenskommelse (dvs klivit över sin samhällsställning, med referens till
avtalet i Umar) och samvetskval har inget här att göra.]
Den muslimske berbern Almohads i Spanien och Nordafrika (1130-1232) tillfogade enorm
skada på både den judiska och den kristna befolkningen. Denna förödelse- massaker,
fångenskap, och påtvingade konverteringar- beskrevs av den judiske krönikören Abraham
Ibn Daud, och poeten Abraham Ibn Ezra.
Misstänksam över ärligheten hos de judiska konvertiterna till islam rövade muslimska
"inkvisitorer" dvs, föregrep deras kristna spanska motparter med tre sekler) barnen från
sådana familjer och placerade dem hos muslimska utbildare .
Maimonides, den förnyade filosofen och läkaren, upplevde förföljelserna från Almohad och
måste fly till Cordoba med hela hans familj år 1148, och blev temporärt bosatt i Fez –
förklädd som muslim – innan han fick asyl i Fatimid Egypten.
Trots att Maimonides ofta refereras till som en förebild för judiska bedrifter understödd av
det upplysta styret i Andalusien så avslöjar hans egna ord denna utopiska syn på den
islamiska behandlingen av judar:
..araberna har förföljt oss svårt, och godkänt fördärvliga och diskriminerande lagar mot oss...Aldrig
har en nation ofredat, förödmjukat, sänkt, och hatat oss så mycket som de..
Ottomansk Dhimmitude
Även den turkofiliska 1800-tals reseskildraren Ubicini bekräftade den förtryckande bördan
av Ottomansk dhimmitude in i sin rörande skildring:
Historien om förslavade människor är samma överallt, eller snarare, de har ingen historia. Åren,
seklerna passerar utan att bringa någon förändring till deras situation. Generationer kommer och
går i tysthet. Man kan tro att de är rädda att väcka sina herrar, som sover bredvid dem.
Men om du undersöker dem närmare så ser du att denna orörlighet är bara ytlig. En tyst och
konstant agitation håller grepp om dem. Livet har helt dragit sig tillbaka in i hjärtat. De liknar de
där floderna som har försvunnit under jorden; om du lägger örat mot marken så kan du höra det
dämpade ljudet av det rinnande vattnet; sedan återuppstår de intakt några längder bort. Sådan är
situationen för de kristna befolkningarna i Turkiet under Ottomanskt styre.
Ottomanskt Devshirme-janissary system
Forskare som har utfört seriösa, detaljerade studier av devshirme-janissary systemet har
dragit följande slutsatser; Vryonis, Jr. Gör till exempel dessa avsiktligt underskattade, men
övertygande observationer;
...när vi diskuterar devshirme så har vi att göra med ett stort antal kristna som, trots de materiella
fördelarna som erbjöds genom konvertering till islam, valde att förbli medlemmar av ett religiöst
samfund som förnekades första klassens medborgarskap.
Därför är de förslag som utvecklats av några historiker, att de kristna välkomnade devshirme
eftersom det öppnade upp fantastiska möjligheter för deras barn, är inkonsekvent med det faktum
att dessa kristna hade inte valt att bli muslimer från början utan hade förblivit kristna.
Det finns överflödande vittnesbörd om det väldigt aktiva misstycke som uppstod när barnen togs
ifrån dem. Man kunde förvänta sig sådan känslosamhet i familjebandens starka natur och
dessutom också med den starka hängivenhet till kristendomen för dem som inte hade hoppat av
till islam. För det första spelade Ottomanerna på den huvudsakliga kristna fruktan att förlora sina
barn och erbjöd devshirme undantag i förhandlingarna för överlämnandet av kristen mark.
Sådana undantag var inkluderade i de avträdestermer som beviljades till Jannina, Galata, Morea,
Chios, etc. Kristna som engagerade sig i speciella aktiviteter som var viktiga för den Ottomanska
staten blev dessutom undantagna från skatt på deras barn genom att de istället får arbeta för
imperiet. Detta undantag ansågs som ett privilegium och inte ett straff.
...det finns andra dokument där deras [dvs de kristna] misstycke är mycket mer rättframt
uppenbar. Dessa finns i en serie av Ottomanska dokument som handlar om specifika situationer
där dessa devshirmes själva har rymt från de tjänstemän som var ansvariga för uppsamlingen av
dem.
A firman... in 1601 [angående devshirme] försåg [Ottomanska] tjänstemän med stränga bud för
tillämpning, ett faktum som ser ut att mena att föräldrar inte alltid var benägna att skiljas från
deras söner.
“..för att genomdriva befallningen från den kända och heliga fetva [fatwa] av Seyhul [Shaikh]Islam. I enlighet med detta när några av de otrogna föräldrarna eller någon annan skulle opponera
mot att ge bort sin son för Janissaries, ska han omedelbart hängas ovanför sin dörr och hans blod
ska fördömas som ovärdigt.”
Vasiliki Papoulia betonar den oavbrutna desperata, ofta våldsamma kampen hos de kristna
befolkningarna mot denna brutalitet framtvingat av Ottomansk beskattning:
Det är uppenbart att befolkningen starkt motsatte sig denna åtgärd [och beskattningen] och kunde
bara utföras med våld. De som vägrade ge upp sina söner- de friskaste, de snyggaste och de
intelligentaste- var beredda att bli dödade genom hängning.
Inte desto mindre har vi exempel på väpnat motstånd. År 1565 ägde en revolt rum i Epirus och
Albanien. Invånarna dödade de rekryterande tjänstemännen och revolten slogs ner endast efter
att Sultanen skickat 500 janissaries i stöd till den lokala sanjak-bey.
Vi är bättre informerade tack vare de historiska arkiven i Yerroia, omupploppen i Naousa år 1705
där invånarna dödade Silahdar Ahmed Celebi och hans assistenter och flydde till bergen som
rebeller. En del av dem arresterades senare och dödades..
Eftersom det inte fanns någon möjlighet att undfly [skatten] flyttade befolkningen till flera
tillflyktsorter. En del lämnade sina byar och flydde till särskilda städer som hade undantag från
barnbeskattningen eller migrerade de till Venetianska territorier. Resultatet blev avbefolkning av
landsorten.
Andra fick sina barn att gifta sig vid en tidig ålder ...Nicephorus Angelus... säger att vid tillfällen
drar barnen iväg på eget initiativ, men när de hör att myndigheterna har arresterat deras föräldrar
och håller på att torterar dem till döds så återvände de och gav upp.
La Giulletiere citerar fallet med en ung Atenare som återvände från sitt gömställe för att rädda sin
fars liv och sedan välja att själv dö hellre än att förneka sin tro. Enligt bevisen i turkiska källor hade
en del föräldrar lyckats kidnappa sina barn efter att de blivit rekryterade.
Det mest framgångsrika sättet att undfly rekryteringen var genom mutor. Att det senare var
mycket vidsträckt är uppenbart från de stora summor pengar som konfiskerades av Sultanen från
korrupta tjänstemän. Slutligen, i sin desperation skrev föräldrarna även till Påven och
Västmakterna för hjälp.
Papoulia avslutar:
…det råder inget tvivel om att denna tunga börda var en av de hårdaste prövningarna för den
kristna befolkningen.
Dhimmitude i Grekland under Ottomanskt styre
A.E. Vacalopoulos, Makedoniens historia, 1354-1833, Thessaloniki, 1973, pp. 67-74, 353358,
636-652; "Bakgrund och orsaker till den grekiska revolutionen", Neo-Hellenika, Vol. 2, 1975,
pp.53-68; The Greek Nation, 1453-1669, New Brunswick, New Jersey, 1976, Chaps. 1-4.
Vacalopoulos beskriver hur jihad begagnar sig av dhimmitude under Ottomanskt styre och
försåg den grekiska revolutionen med kritisk motivation (Bakgrund och orsaker till den
grekiska revolutionen, Neo-Hellenika, pp.54-55):
Revolutionen 1821 är inget annat än den sista stora fasen av grekernas motstånd till Ottomansk
dominans; det var ett obevekligt, odeklarerat krig, vilket började redan i de första åren av träldom.
Brutaliteten från en autokratisk regim, som präglades av ekonomisk förstörelse, intellektuell
förruttnelse och kulturell tillbakagång, gav en tydlig opposition.
Begränsningar av alla slag, olagliga skatteuttag, tvångsarbete, förföljelser, våld, fängslanden, död,
bortföranden av flickor och pojkar till fångenskap i turkiska harem, och olika handlingar av
liderlighet och laster, tillsammans med mängder av mindre kränkande övergrepp — allt detta var
en konstant utmaning mot överlevnadsinstinkten och de utmanade varje del av mänsklig
anständighet.
Grekerna harmades bittert över alla förolämpningar och förnedringar, och deras kval och
frustration tvingade dem till uppror. Det var ingen överdrift i uttalandet som gjordes av en av
anatoliska beyliks, när han skulle förklara vildsintheten i kampen. Han sa: Vi har förorättat våra
rayas [dhimmis] (dvs våra kristna föremål) och förstört både deras välstånd och stolthet; de blev
desperata och tog till vapen.
Det är bara början och kommer slutligen att leda till förstörelsen av vårt imperium. Grekernas
lidande under Ottomanskt styre var därför grundorsaken till upproret; ett psykologiskt incitament
som omständigheterna försåg dem med.
Dhimmitude i Palestina
I denna övergripande studie av 1800-talets palestinska judendom under Ottomanskt styre
(Judarna i Palestina, pp. 168, 172-73), Professor Tudor Parfitt gjorde dessa summariska
observationer:
"…inne i städerna blev judar och andra dhimmis ofta angripna, sårade, och även dödade av lokala
muslimer och turkiska soldater. Sådana attacker skedde ofta av obetydliga anledningar: Wilson [i
Brittiska utrikesbyråns korrespondens] erinrar sig ha träffat en jude som hade blivit svårt skadad
av en turkisk soldat för att inte omedelbart ha stigit av när han beordrades att ge sin åsna till en av
Sultanens soldater.
Många judar dödades för mindre. Vid ett tillfälle ville myndigheterna ge någon form av upprättelse
men detta var så gott som aldrig fallet: de turkiska myndigheterna själva var ibland ansvariga för
att ha misshandlat judar till döds för någon obevisad anklagelse.
Efter ett sådant tillfälle kommenterade [Brittiske konsuln] Young: Jag måste säga att jag är ledsen
och förvånad att guvernören kunde ha agerat så vildsint – för vad jag egentligen har sett av honom
skulle jag ha trott honom stå över sådan hänsynslös omänsklighet- men det var en jude utan
vänner eller beskydd- det förtjänar att visas att det inte är utan anledning som den stackars juden,
även under 1800-talet, lever från dag till dag i terror för hans liv."
Dhimmitude under och efter Tanzimat perioden – Ottomanska imperiet
Tanzimat, i betydelsen omorganisering av det Ottomanska imperiet, var en period av
reformation som började 1839 och slutade med den första konstitutionella eran år 1876.
Tanzimat reform eran karaktäriserades av olika försök att modernisera det Ottomanska
imperiet, att säkra dess territoriella integritet mot nationalistiska rörelser och aggressiva
makter.
Reformerna uppmuntrade “Ottomanism” bland olika etniska grupper i imperiet, att stämma
tidvågen av nationaliströrelser inom det ottomanska imperiet. Reformerna ville integrera
icke-muslimer och icke-turkar mer omsorgsfullt in i det Ottomanska samhället genom att
förbättra deras civila friheter och bevilja dem jämlikhet i imperiet.
Edouard Engelhardt, La Turquie et La Tanzimat, 2 Vols. In 1882, Paris; Engelhardt gjorde
dessa observationer från sin detaljerade analys av Tanzimat perioden, noterade att ett kvarts
sekel efter Krim-kriget (1853-56), och en andra upprepning av Tanzimat reformer så
kvarstod samma problem:
Det muslimska samhället har ännu inte brutit med de fördomar som gör de erövrade
folken underordnade… raya [dhimmis] förblir underlägsna till Osmanerna; han är
faktiskt inte rehabiliterad; fanatismen från tidigare dagar har inte gett med sig…[även
liberala muslimer avvisade]…civil och politisk jämlikhet, med andra ord, assimileringen
av de erövrade med erövrarna.
En systematisk utvärdering av tillståndet hos de kristna rayas utfördes på 1860-talet av
brittiska konsulat stationerade i det ottomanska imperiet, och inbringade omfattande
primära källdokumentära bevis. [54]. Storbritannien var då Turkiets mäktigaste allierade,
och det var i hennes strategiska intresse att se till att förtrycket av de kristna eliminerades,
för att förhindra direkt, aggressiv rysk eller österrikisk intervention.
Den 22 juli 1860 skickade konsul James Zohrab en omständig rapport från Sarajevo till sin
ambassadör i Konstantinopel, Sir Henry Bulwer, som analyserade administrationen i
provinserna Bosnien och Hercegovina, hur den följer Tanzimat reform från 1856. Angående
reforminsatserna konstaterar Zohrab:
Jag kan säker säga, [de] praktiskt taget förblir ord utan mening… medan [det här] inte tillåter de
kristna att behandlas såsom de tidigare behandlades, är hittills outhärdligt och orättvist eftersom
det tillåter muselmanerna att plundra dem med fullständig exakthet. Falska fängslanden
(fängslanden under falska anklagelser) är dagligt förekommande.
En kristen har mycket liten chans att rentvå sig medan hans opponent är en muselman (...)kristna
bevis vägras som regel (...) Kristna tillåts nu att inneha riktiga ägodelar, men hindren de stöter på
när de försöker få tag på dem är så många och så besvärliga att bara ett fåtal har ännu vågat skaffa
dem…
Sådan existens är generellt sett gången som regeringen driver gentemot de kristna i huvudstaden
(Sarajevo) i provinsen där de konsulära agenterna från de olika makterna sitter och kan utöva en
viss kontroll, det kan lätt gissas i vilken utsträckning de kristna i avlägsnare distrikt lider, som
regeras av Mudirs (guvernörer) i huvudsak fanatiker som är obekanta med de (nya reformerna) i
lagen.
Även den moderne Ottomanikern Roderick Davison (i "Turkiska attityder mot kristenmuslimsk jämlikhet på 1800-talet" Amerikansk historisk redogörelse, Vol. 59, pp, 848, 855,
859, 864) medger att reformerna är misslyckade, och ger en förklaring baserad på islamiska
uppfattningar om systemet med dhimmitude:
Ingen genuin jämlikhet har någonsin upprättats…där fanns bland turkarna en intensiv muslimsk
känsla som ibland kunde brista ut i en öppen fanatism…Viktigare än möjligheten till fanatiska
utbrott, var emellertid den inneboende attityden av överlägsenhet som den muslimske turken bar
på.
Islam var för honom den sanna religionen. Kristendomen var bara en delvis uppenbarelse om
sanningen, som Muhammed slutligen avslöjade fullt ut; därför var inte kristna likvärdiga med
muslimer i innehavet av sanning. Islam var inte bara ett sätt att dyrka, den är en del av hela livet.
Den beskriver människans relation till människa, såväl som till Gud, och är grundläggande för
samhället, för lagen, och för regeringen.
Kristna var därför oundvikligen ansedda som andra klassens medborgare i ljuset av religiös
uppenbarelse—så väl som det enkla faktum att de hade blivit erövrade av Ottomanerna. Hela
detta muslimska betraktelsesätt summerades ofta i den vanliga termen gavur (eller kafir), vilket
betyder ‘icke-troende’ eller ‘otrogen, med känslosamma och föga smickrande övertoner.
Att bli närmare bekanta eller i termer av jämlikhet med en gavur var i bästa fall tveksamt.
“Familjesammanslagningar med barbarer och hedningar är förbjudet för islams folk,” sa Asim, en
tidig 1800-tals historiker, “och vänligt och intimt umgänge mellan två sällskap är som den ene till
den andre som mörker och ljus är långt från önskvärt”
… bara idén om jämlikhet, speciellt ärekränknings-klausulen från 1856, kränkte turkarnas djupt
liggande känsla om rätt och fel. “Nu kan vi inte kalla en gavur för gavur”, sa man, ibland bittert,
ibland i faktaförklaringar att under den nya ordningen kan man inte längre säga sanningen rakt ut.
Kunde man acceptera reformer som förbjöd en att kalla en spade för spade?...den turkiska hågen,
betingad i sekler av muslimsk och Ottomansk dominans, var ännu inte redo att acceptera någon
absolut jämlikhet…Ottomansk jämlikhet var inte förvärvad i Tanzimat perioden [dvs mitten till
sent 1800-tal, 1839-1876], inte heller efter den unga turkiska revolutionen från 1908…
Dhimmitude – Zorastrianer i Iran
Boyce, en persisk högborg för Zoroastrianism, pp. 7-8; Napier Malcolm bodde bland
Zoroastrierna i den centrala iranska staden Yezd i slutet på 1900-talet. Han dokumenterade
följande i sin berättelse, Five Years in a Persian Town, New York, 1905, pp. 45-50:
Fram till 1895 fick ingen Parsi (Zoroastrian) bära ett paraply. Även under den tid jag var i
Yezd fick de inte ha något paraply i staden. Fram till 1895 fanns det ett starkt förbud mot
glasögon; fram till 1885 fick de inte bära några ringar; deras bälten måste vara gjorda av grov
säckväv, men efter 1885 blev alla vita material tillåtna.
Fram till 1896 var Parsis tvungna att vrida sina turbaner istället för att vika dem. Fram till
1898 var bara brunt, grått, och gult tillåtet för qaba [ytterrock] eller arkhaluq [underrock]
(klädnader), men efter det tilläts alla färger utom blå, svarta, ljust röda, eller gröna.
Det fanns också ett förbud mot vita strumpor, och fram till ungefär 1880 var Parsis tvungna
att bära en speciell sorts besynnerlig anskrämlig sko med en bred uppvänd tå. Fram till 1885
var de tvungna att bära en trasig mössa. Fram till 1880 var de tvungna att ha trånga
mamelucker, egen-färgade, istället för byxor.
Fram till 1891 måste alla Zorastrianer gå i staden, och även ute i öknen var de tvungna att
kliva av/ur om de mötte en musselman av vilken rang han än hade. Under den tid jag var i
Yezd så fick de lov att rida i öknen, och bara behöva kliva av om de mötte en musselman. Det
fanns andra liknande klädrestriktioner som är alldeles för talrika och obetydliga för att
nämna.
Sedan har vi husen, för både Parsis och judar, med omgivande murar, var tvungna att byggas
så låga att toppen kunde nås av en musselman med sin hand utsträckt; de fick emellertid,
gräva ner huset långt under markytan. Väggarna måste vara vitkalkade runt dörren.
Dubbeldörrar, den vanliga formen på en persisk dörr, var förbjudna, också rum som innehöll
tre eller fler fönster. Bad-girs [ventilationssystem] var fortfarande förbjudna för Parsis
medan vi var i Yezd, men år 1900 gav en av de större Parsi köpmännen en stor present till
guvernören och till den styrande mujtahid (Muhammedan präst) för att han skulle få bygga
en. Övre rum var också förbjudna.
Fram till ungefär 1860 fick inte Parsis ägna sig åt handel. De brukade gömma saker i sina
källarrum, och sälja dem hemligt. De kan nu handla med sina varor i caravanserais eller
hostelries, men inte i basarerna, inte heller får de handla i linnedraperi. Fram till 1870 fick de
inte ha skola för sina barn.
Summan av Jizya, eller skatt för otrogna, skilde sig enligt förmögenhet hos den individuella
Parsi, men det var aldrig mindre än två tomans [en summa pengar, 10 000 dinarer]. En
toman är nu värt ungefär treshilling och åtta pence, men det brukade vara värt mycket mer.
Även nu när pengarna har minskat mycket i värde, så representerar det en arbetslön på tio
dagar. Pengarna måste betalas på plats, när farrash [bokstavligen, en mattsopare. Faktiskt en
tjänare, huvudsakligen, utomhus], som agerade som insamlare, mötte upp. Farrash var fri att
göra vad han ville när han samlade i jizya.
Mannen fick inte ens gå hem och hämta pengarna, utan fick stryk tills han betalat. Omkring
1865 band en farrash som samlade in denna skatt en man tillsammans med en hund, och slog
var och en i turordning.
Omkring 1891 tog en mujtahid en Zoroastriansk handelsman till fånga för han bar vita
strumpor på ett av de offentliga torgen i staden. Han beordrade att mannen skulle piskas och
de vita strumporna skulle tas av. Omkring 1860 gick en sjuttioårig men till basarerna i vita
byxor av grov canvas.
De gav honom rejält mycket stryk, drog av honom byxorna, och skickade hem honom med
dem under armen. Ibland kunde man tvinga Parsis att stå på ett ben i ett mujtahids hus tills
de gick med på att betala en stor summa pengar.
I regimen hos den avlidne Shah Nasirud Din var den brittiske Parsin Manukji Limji från
Indien en längre tid i Tehran som representant för Parsi. Så gott som alla Parsis
funktionsnedsättningar drogs tillbaka, Jizya, kläderna restriktioner, och om deras hus, men
lagen om kvarlåtenskap ändrades inte, enligt vilken en Parsi som blir musselman företräder
sina Zoroastrianska bröder och systrar.
Jizya blev faktiskt bara hänskjutet, och likaså några av restriktionerna om husen, men resten
var som bortblåst.
År 1898 gav den dåvarande Shah, Muzaffarud Din, en förordning till Dinyar, den dåvarande
Qalantar [huvudmannen] av Parsi Anjuman, eller kommitté, att upphäva all återstående
Parsi funktionsnedsättningar, och deklarerade också att det är olagligt att använda bedrägeri
eller falskhet när man konverterar Parsis till islam. Denna förordning verkade inte ha någon
effekt alls.
Omkring 1883, efter att förordningen från Nasirud Din Shah hade proklamerats byggde en
Parsi, Rustami Ardishiri Dinyar, i Kucha Biyuk, en av byarna nära Yezd, ett hus med ett rum
ovanpå, strax ovanför den höjd som Parsis brukade begränsas till.
Han hörde att musselmanerna skulle komma att döda honom, så han flydde på natten till
Teheran. De dödade en annan Parsi, Tirandaz, i misstag, men förstörde inte huset.
Så den stora svårigheten var inte att få lagen förbättrad, utan att snarare få den
upprätthållen. När Manukji [Brittisk Parsi och konsul i Teheran] var i Yezd, omkring år 1870,
blev två Parsis attackerade av två musselmaner utanför staden, och en dödades, den andre
mycket svårt skadad eftersom de försökt skära av hans huvud.
Guvernören förde de kriminella till Yezd, men gjorde ingenting åt dem. Manukji gick vidare
och tog dem till Teheran. Men premiärministern sa att ingen musselman kommer att dödas
för en Zardushti, eller Zoroastrian, och att de bara kommer att bli bastinadoed (piskade på
fötterna). Ungefär vid den tiden frågade Manukji om det var sant att blod-priset på en
Zardushti var sju tomans. Han fick svaret att det var lite mer.
Parsis från Yezd har blivit hjälpta ganska mycket av agenter från Bombay, som är brittiska
medborgare, och på senare år har saker och ting förbättrats lite smått.
f. Jihad i modern tid
Efter deras nederlag vid Wiens murar 1683 gick islam in i en period av strategisk nedgång i
vilken det blev dominerat av de uppkommande europeiska kolonialmakterna. På grund av
dess materiella svaghet gentemot Väst var dar al-Islam oförmöget att fortsätta storskaliga
militära kampanjer i de otrognas territorium. Det islamiska imperiet, som då styrdes av de
Ottomanska turkarna, reducerades till att försöka klara sig mot de allt mer jagande
europeiska makterna.
År 1856 tvingade pressen från Väst på den ottomanska regeringen att upphäva dhimmatillvaron under vilken imperiets icke-muslimska befolkning befann sig. Detta erbjöd hittills
okända möjligheter för social och personlig förbättring för dessa tidigare dhimmis, men det
underblåste också avståndstaganden från ortodoxa muslimer som såg detta som ett brott mot
Sharia och dess Allah-givna överhöghet över otrogna.
I slutet på 1800-talet bröt spänningar bland de europeiska invånarna av imperiet öppet ut
när den Ottomanska regeringen massakrerade 30 000 bulgarer år 1876 för påstått uppror
mot det Ottomanska styret. Efter intervention från Väst som resulterade i Bulgariens
oberoende blev den Ottomanska regeringen och dess muslimska invånare i ökande grad
nervösa över att andra icke-muslimska grupper kan söka oberoende.
Det var i denna atmosfär som det första steget av det armeniska folkmordet ägde rum år 1896
med slakten på ungefär 250 000 armenier. Både civila och militär personal ingick i
massakrerna. Peter Balakian dokumenterar i sin bok, The Burning Tigris, hela den
fasansfulla historian.
Men massakrerna från 1890-talet var bara förspelet till en mycket större folkutrotning från
1915, vilken krävde ungefär 1,5 miljoner liv. Medan olika faktorer bidrog till slakten så är det
inget misstag att massakrerna inte var något annat än ett jihad som utkämpades mor
armenierna, som nu inte längre var beskyddade av dhimma. År 1914, när det Ottomanska
imperiet gick in i första världskriget på de centrala makternas sida proklamerades en officiell
anti-kristen jihad.
Det ottomanska Imperiet} publicerade en proklamation som sammankallade den muslimska
världen att resa sig upp och massakrera sina kristna förtryckare. “Oh Muslimer,” dokumentet
säger, “Ni som är fråntagna lyckan och är på gränsen att offra ert liv och ert goda för den rätta
saken, och modigt risktagande, samla er nu runt imperiets tron.”
I den turkiska tidningen Ikdam, som just hade gått över till tyskt ägarskap, hade man understrukit
idén med jihad: “Våra fienders handlingar har bringat ner Guds vrede. En glimt av hopp har
uppenbarats. Alla muhammedaner, unga och gamla, män, kvinnor, och barn måste fullfölja sin
plikt.…
Om vi gör det så är så är det muhammedanska kungahuset i säkerhet.” … “han som dödar endast
en otrogen,” en pamflett läst, “av dessa som styr över oss, antingen han gör det hemligt eller
öppet, ska återgäldas av Gud.” (citerad i Balakian, The Burning Tigris, 169-70.)
Det anti-kristna jihad kulminerade år 1922 vid Smyrna, vid medelhavskusten, där 150 000
grekiska kristna massakrerades av den turkiska armén under likgiltigt överseende av
allierade örlogsfartyg. Allt som allt från 1896-1923, dödades ungefär 2,5 miljoner kristna i det
första moderna folkmordet, vilket än i denna dag förnekas av den turkiska regeringen.
Sedan uppbrottet av det islamiska imperiet efter första världskriget har olika jihad utkämpats
runt jorden av de oberoende muslimska nationerna och understatliga jihadist grupper. Den
mest sammanhängande insatsen har riktats mot Israel, som har begått den oförlåtliga synden
att återskapa dar al-harb på ett land som tidigare var en del av dar al-Islam.
Andra framstående jihads inkluderar kampen mot Sovjetunionen i Afghanistan, de
muslimska bosnierna mot serberna i det tidigare Jugoslavien, de muslimska albanerna mot
serberna i Kosovo, och tjetjenerna mot ryssarna i Kaukasus.
Jihads har också utkämpats genom hela norra Afrika, Filippinerna, Thailand, Kashmir, och
en hel del andra platser i världen. Dessutom har den överväldigande majoriteten av terrorist
attacker runt världen begåtts av muslimer, inklusive naturligtvis de spektakulära attackerna
från 9/11/01 (USA), 3/11/04 (Spanien), och 7/7/05 (GB). (För en mer fullständig lista på
muslimska attacker, besök www.thereligionofpeace.com.)
3. Avslutning
Den hu8vudsakliga barriären idag för att bättre kunna förstå islam – bortsett kanske från
direkt fruktan – är slarvigt språk. Låt oss börja med det mycket omskrutna "kriget mot
terrorn." Vid en granskning framstår frasen "krig mot terrorn" lika ologiskt som ett krig mot
"blixtkrig," "kulor," eller "strategisk bombning." "Kriget mot terrorn" innebär att det är fullt
okej om fienden försöker demolera oss – och faktiskt lyckas göra det – så länge han inte
använder "terror" i processen.
"Terrorism," borde vara uppenbart, är en taktik eller knep som används för att nå ett mål; det
är målet för islamisk terrorism som vi måste lära oss att förstå, och det kräver logiskt nog en
förståelse av islam.
Som vi har sett, i motsats till den vitt spridda yrkandet att sann islam är pacifistisk även om
en handfull av dess anhängare är våldsamma, så är de islamiska källorna tydliga att ägna sig
åt våld mot icke-muslimer är en central och omistlig princip för islam. Islam är mindre en
personlig tro än en politisk ideologi som existerar i ett grundläggande och permanent
tillstånd av krig mot icke-islamiska civilisationer, kulturer, och individer.
De islamska heliga texterna skisserar ett socialt, styrande, och ekonomiskt system för alla
människor. De kulturer och individer som inte underkastar sig islamiskt styre existerar i
praktiken i ett tillstånd av uppror mot Allah och måste med tvång föras till underkastelse.
Den felaktiga termen "Islamo-fascism" är helt onödig: Islam själv är en sorts fascism som
uppnår sin fulla och egentliga form endast när den tillskansar sig statens makt.
De spektakulära handlingarna av islamisk terrorism på sena 1900- och tidiga 2000-talen är
bara den senaste manifestationen av ett globalt erövringskrig som islam har utkämpat sedan
profeten Muhammeds dagar på 600-talet och det fortsätter i än snabbare takt idag.
Detta är den enkla bländande sanningen som stirrar dagens värld i ansiktet – och som har
stirrat den i ansiktet flera gånger tidigare – men som ser ut som ett fåtal idag är villiga att
betänka.
Det är viktigt att inse att vi har talat om islam – inte islamisk "fundamentalism,"
"extremism," "fanatisms," "Islamo-fascism," eller "Islamism," utan islam kort och gott, islam
i sin ortodoxa form som det har förståtts och praktiserats av rättroende muslimer från
Muhammeds tid till nutid.
De nuvarande episoderna av islamisk terrorism i slutet på 1900- och tidiga 2000-talen är i
hög grad på grund av de geostrategiska förändringarna efter slutet på det kalla kriget och de
ökande tekniska möjligheterna som blev tillgängliga för terrorister.
Med kollapsen av den sovjetiska hegemonin över mycket av den muslimska världen,
tillsammans med den spirande förmögenheten i de muslimska oljeproducerande länderna
ökade den muslimska världen sina medel till att stödja jihad runt världen. Kort sagt är
anledningen till att muslimer återigen utkämpar krig mot den icke-muslimska världen är på
grund av att de kan.
Det är i alla fall viktigt att notera att, även om inga stora terroristattacker någonsin inträffar
på västlig mark igen så utgör islam fortfarande ett dödligt hot mot Väst. Ett stopp på
terrorism skulle bara betyda en förändring i islams taktik – kanske antyder det ett
tillvägagångssätt på längre sikt med muslimsk immigration och högre födelsetal som för
islam närmare segern innan nästa runda med våld vidtar.
Det kan inte överbetonas att muslimsk terrorism är ett symtom på att islam kan öka eller
minska i intensitet medan islam kort och gott förblir permanent fientligt.
Muhammad Taqi Partovi Samzevari, i sin “Future of the Islamic Movement” (1986),
summerar den islamiska världssynen.
Vår egen profet … var en general, en statsman, en administratör, en ekonom, en jurist och
förstklassig förvaltare på en gång. … i koranens historiska vision måste Allahs stöd och folkets
revolutionära kamp bli sammanslaget, så att sataniska härskare bringas ner och dödas.
Ett folk som inte är berett att döda och att dö för att skapa ett rättvist samhälle kan inte förvänta
sig något stöd från Allah. Den allsmäktige har lovat oss att den dagen ska komma när hela
mänskligheten kommer att förenas under islams flagga, då månskäran, symbolen för Muhammed,
kommer att synas överallt. …
Men den dagen måste skyndas på genom vår Jihad, genom vår beredskap att offra våra liv och att
utgjuta det orena blodet hos dem som inte ser ljuset frambringat från himlarna av Muhammed i
sina mi’raj {“nattliga resor till the Allahs hov”}. … Det är Allah som sätter geväret i vår hand. Men vi
kan inte förvänta oss att han ska trycka på avtryckaren bara för att vi är harhjärtade.
Det måste betonas att alla analyser som finns med här är härledda från islamiska källor själva
och är inte en produkt av kritisk västlig forskning. (Faktiskt är inte de flesta moderna västliga
forskningarna om islam särskilt “kritiska” på något meningsfullt sätt.) Det är islams
självtolkning som nödvändiggör och glorifierar våld, inte någon utländsk tolkning av den.
4. Återkommande frågor
Det finns en handfull frågor som ständigt återkommer när det är klargjort att islam är
våldsamt. Dessa frågor är för det mesta missledande eller irrelevanta och bestrider inte det
faktiska beviset eller argumenterat att våld är nedärvt i islam. Inte desto mindre har de visat
sig vara retoriskt effektiva att avleda seriös granskning om islam, och därför tar jag upp en
del av dem här.
a. Hur var det med korsfararna?
Den uppenbara responsen till den frågan är, "Ja, vad är det med det då?" Våld som utförs i
andra religioners namn har inget logiskt samband med frågan om huruvida islam är
våldsamt. Men genom att nämna korsfararna hoppas de islamiska apologeterna dra bort
uppmärksamheten från islamiskt våld och måla ut att religioner i huvudsak är moraliskt
likvärdiga.
I både den västliga akademiska världen och media såväl som i den islamiska världen är
korstågen sedda som aggressionskrig utkämpade av blodtörstiga kristna mot fredliga
muslimer. Emedan korstågen förvisso var blodiga ska de mer korrekt ses som en försenad
västlig respons till sekler av jihad än en oprovocerad ensidig attack.
Muslimskt styre i det heliga landet började under den andra halvan av 600-talet under den
arabiska vågen av jihad med erövringen av Damaskus och Jerusalem av den andre
"rättfärdige kalifen," Umar. Efter det första blodiga jihad tolererades kristet och judiskt liv
där inom en dhimma struktur och de muslimska araberna tillät i huvudsak kristna från
utlandet att fortsätta sina pilgrimsfärder till sina heliga platser, en praxis som visade sig vara
lukrativ för den muslimska staten.
På 1000-talet ersattes den relativt lugna arabiska administrationen i det heliga landet av
Seljuq turkar, på grund av inbördeskrig i det islamiska imperiet. Genom den senare hälften
av 1000-talet utkämpade turkarna krig mot det kristna bysantinska imperiet och tvingade
tillbaka det från sina högborgar i Antioch och Anatolien (numera Turkiet).
År 1071 led Bysantiska makter ett förkrossande nederlag i slaget vid Manzikert i det som nu
är östra Turkiet. Turkarna återupptog jihad i det heliga landet, misshandlade, rånade,
förslavade, och dödade kristna där och över hela mindre Asien. De hotade att skära av
kristendomen från dess heligaste säte, kyrkan av den helige Sepulcher i Jerusalem,
återuppbyggt under Bysantinsk förvaltarskap efter att det förstördes av kalif Al-Hakim biAmr Allah år 1009.
Det var i sammanhanget av en förnyad jihad i Mellanöstern som den romerske påven, Urban
II, utfärdade en kallelse år 1095 för västvärldens kristna att komma till hjälp för deras östra
kusiner (och verkade ha hyst hoppet att inmuta Jerusalem till påvedöme efter den stora
schismen med österns kristenhet år 1054).
Denna "beväpnade pilgrimsfärd," i vilken mängder av civila såväl som soldater deltog, skulle
så småningom bli känt flera år senare som det första korståget. Idén med ett "korståg" som vi
nu förstår termen, dvs ett kristet "heligt krig," utvecklades många år senare med uppkomsten
av sådana organisationer som Tempelriddarna som gjorde "korsfarandet" till livsstil.
Det är inte värt någonting att de mest entusiastiska korsfararna, fransmännen, var exakt dem
som hade stått inför jihad och razzior under sekler utmed den Franco-spanska gränsen och
visste bättre än de flesta vilka ohyggligheter muslimerna underkastade de kristna. Vid tiden
för det första korståget styrdes befolkningarna i mindre Asien, Syrien, och Palestina
emellertid av muslimer som ändå var övervägande kristna.
Korstågskampanjerna hos de västliga kristna arméerna var berättigade vid den tiden
eftersom kriget befriade österns kristna, vars befolkning, landområden, och kultur, hade
ödelagts under sekler av jihad och dhimmitude. Att erövra territorier åt Gud med jihad som
metod var en främmande idé för kristendomen och det borde inte vara överaskande att det
slutligen dog ut i Väst och aldrig fick herravälde i Öst.
Efter det mycket blodiga gripandet av Jerusalem år 1099 av de latinska arméerna och
etablerandet av korsfararstaterna i Edessa, Antioch, och Jerusalem, utkämpade muslimska
och kristna styrkor en hel serie krig, i vilka båda parter var skyldiga till det vanliga spektrat av
krigens omoral.
Över tid, även med förstärkta korståg utkämpat från Europa, dukade korsfararstaterna, som
uppkommit ur prekära omständigheter, sakta under för muslimsk makt. År 1271 föll det sista
kristna citadellet Antioch till muslimerna.
Efter att inte längre behöva avleda trupper för att undertrycka det kristna brohuvudet för
östra medelhavet omgrupperade sig muslimerna för en 400 år lång jihad mot södra och östra
Europa, vilken två gånger nådde så långt som Wien innan den stoppades.
I geo-strategiska termer kan korsfararna ses som ett försök av Väst att förekomma sin egen
förstörelse av islamisk jihad genom att förflytta kampen till fienden. Det fungerade en tid.
Det är betecknande att medan Väst nu för en tid har begråtit på korstågen som ett misstag så
har det aldrig nämnts någon ånger från någon seriös islamisk auktoritet för sekel efter sekel
med jihad och dhimmitude utfört mot andra samhällen. Men det är inte särskilt förvånande:
Medan religiöst våld går stick i stäv med grunderna i kristendomen så är religiöst våld
inskrivet i islams DNA.
b. Om islam är våldsamt, varför är så många muslimer fridsamma?
Det här är ungefär som att fråga, "Om kristendom lär ut ödmjukhet, tolerans, och förlåtelse,
varför är så många kristna arroganta, intoleranta, och hämndlystna?" Svaret i båda fallen är
uppenbart: i varje religion eller ideologi så är det många som utövar, men inte praktiserar,
dess lärosatser.
Bara för att det ofta är lättare för en kristen att slå tillbaka, vara skenhelig, eller förakta
andra, så är det ofta lättare för en muslim att stanna hemma hellre än hålla på med jihad.
Hycklare finns överallt.
Dessutom finns det också folk som inte riktigt förstår sin egen tro och därför agerar utanför
dess beskrivna gränser. Inom islam finns det säkert många muslimer som inte riktigt förstår
sin religion tack vare viken av att recitera koranen på arabiska utan att behöva förstå språket.
Det är orden och ljuden av koranen som attraherar Allahs nådiga uppmärksamhet snarare än
koranisk kunskap i bönerna. Speciellt i Väst, muslimerna här är mer sannolika att bli
attraherade av västliga sätt (vilket förklarar varför de är här) och mindre sannolika att agera
våldsamt mot det samhälle de har flytt till från islamiskt tyranni utomlands.
Men i varje givet socialt sammanhang, vartefter islam rotar sig allt mer – ökande antal
följare, byggandet av fler moskéer och "kulturcentra," etc. – desto större sannolikhet att ett
antal av dess efterföljare kommer att ta dess våldsamma föreskrifter på allvar. Det här är det
problem Väst står inför idag.
c. Hur är det med de våldsamma passagerna i Bibeln?
För det första är våldsamma bibliska passager irrelevanta till frågan om islam är våldsamt.
För det andra har naturligtvis inte de våldsamma passagerna i Bibeln stegrats till en stående
order att begå våld mot resten av världen. Till skillnad från koranen är bibeln en stor samling
dokument skrivna av olika människor vid olika tider och i olika sammanhang, vilket ger en
mycket större tolkningsfrihet.
Koranen å andra sidan kommer exklusivt från en källa: Muhammed. Det är genom
Muhammeds liv som koranen måste förstås, och som koranen själv säger. Hans krig och
dödande både återspeglar och informerar om koranens mening.
Dessutom betyder den strikta bokstavstolkningen av koranen att det inte finns något
utrymme för tolkningar när det kommer till våldsbefallningar. Eftersom det är genom Kristi
exempel, "Fredens prins," som kristendomen tolkar sina skrifter, så är det genom exempel
från krigsherren och despoten Muhammed som muslimerna förstår koranen.
d. Skulle en islamisk "Reformation" kunna pacificera islam?
Det skulle vara uppenbart för alla som har undersökt de islamiska källorna, att ta bort våldet
från islam skulle krävas att man gör sig av med två saker: koranen som Allahs ord och
Muhammed som Allahs profet. Att pacificera islam skulle med andra ord kräva dess
transformering till något som det inte är.
Den västliga kristna reformationen, som ofta används som ett exempel, var ett försök
(framgångsrikt eller inte) att återvinna kristendomens grund, nämligen exemplet och lärorna
från Kristus och apostlarna. Att försöka gå tillbaka till Muhammeds exempel skulle ha
mycket annorlunda konsekvenser.
Faktiskt kan man säga att Islam går idag igenom sin "Reformation" med ökad jihadistisk
aktivitet runt jorden. Dagens Salafister ("tidigare generationer") gör precis det genom att
fokusera på livet hos Muhammed och hans tidiga efterträdare.
Dessa reformatörer är kända för sina förtalare genom den avvikande termen Wahhabi.
Genom att dra sin inspiration från Muhammed och koranen är de ständigt disponerade för
våld. Ett olyckligt faktum är att Islam idag är vad det har varit i fjorton sekler: våldsamt,
intolerant, och expansivt.
Det är dåraktigt att tro att vi, under loppet av några få år eller decennier, kommer att kunna
förändra grunden för en utländsk civilisations betraktelsesätt. Islams våldsamma natur
måste accepteras som given; Bara då kan vi komma upp med lämpliga politiska responser
som kan förbättra våra chanser till överlevnad.
e. Hur är det med historien om västlig kolonialism i den islamiska världen?
Efter besegrandet av den Ottomanska armén utanför Wien den 11 september 1683 av polska
trupper gick islam in i en period av strategisk nedgång i vilken den var överväldigande
dominerad av Europeiska makter. Mycket av dar al-Islam koloniserades av europeiska
makter som använde sin överlägsna teknologi och exploaterade rivaliteterna inom den
muslimska världen för att etablera ett kolonialt styre.
Medan många av de vanor för västvärldens imperialistiska krafter i skötandet av sina
kolonier var klart orättvisa så är det ytterligt obefogat att anse västimperialismen – som det
ofta är – som ett endemiskt kriminellt företag som är grunden till den moderna förbittringen
mot Väst.
Det var endast genom den bestämda rollen från Västmakterna som moderna nationalstater
såsom Indien, Pakistan, Israel, Sydafrika, Zimbabwe, etc. kom att existera från början. Utan
västlig organisation skulle dessa områden troligen ha förblivit kaotiska och stam-mässiga
såsom de har varit i sekler.
När man tittar på den post-koloniala världen är det uppenbart att de mest framgångsrika
postkoloniala nationerna har gemensamt attribut: de är inte muslimska. Förenta Staterna,
Australien, Hong Kong, Israel, Indien, och de Sydamerikanska nationerna överglänser klart
sina muslimska-majoritets post-koloniala motparter – Irak, Algeriet, Pakistan, Bangladesh,
Indonesien, etc. – genom bättre standard.
f. Hur kan en våldsam politisk ideologi bli den näst största och snabbast
växande religionen på jorden?
Det bör inte vara överaskande att en våldsam politisk ideologi visar sig vara så attraktiv till
stora delar av världen. Den attraktiva kraften i fascistiska idéer har bevisats genom historien.
Islam kombinerar den inre trösten som erbjuds av religiös tro med den yttre kraften av en
världsförändrande politisk ideologi.
Som det revolutionära våldet i kommunismen så erbjuder jihad ett altruistiskt rättfärdigande
för att utkämpa död och förstörelse. En sådan ideologi kommer naturligt att dra till sig
våldsamma människor samtidigt som de uppmuntrar de icke-våldsamma att beväpna sig
eller stödja våldet indirekt. För om någonting är populärt så blir det sällan ofarligt.
Dessutom, i de områden där islam växer snabbast, såsom Västeuropa, har blivit i stora drag
avklädda sitt religiösa och kulturella arv, vilket gör islam till den enda pulserande ideologin
för dem som söker mening.
g. Är det rätt att utmåla alla islamiska tankeskolor som våldsamma?
Islamiska apologeter påpekar ofta att islam inte finns i ett enda block och att det finns
skillnader i opinion bland olika islamiska tankeskolor. Det är sant, men medan det finns
skillnader så finns det också gemensamma element.
Precis som ortodox, Romersk katolsk, och protestantisk kristendom skiljer sig på många
aspekter inom kristendomen så accepterar de fortfarande viktiga gemensamma element. Det
är likadant med islam. Ett av de gemensamma elementen för alla islamiska tankeskolor är
jihad, förstådd som Ummahs skyldighet att erövra och undertrycka världen i Allahs namn
och styra den med sharia lag.
De fyra Sunni Madhhabs (skolor av fiqh [islamisk religiös rättsvetenskap]) – Hanafi, Maliki,
Shafi'i, och Hanbali – alla håller de med om att det finns en kollektiv plikt för muslimer att
skapa krig mot resten av världen. Dessutom, skolorna utanför Sunni ortodoxin, inklusive
Sufism och Jafari (Shia) skolan, håller med om nödvändigheten av jihad.
När det kommer till angelägenheter om jihad så skiljer sig de olika skolorna på sådana frågor
som om de otrogna först måste bli tillfrågade om de vill konvertera till islam innan
fientligheterna får börja (Osama bin Laden bad Amerika att konvertera innan Al-Qaedas
attacker); hur plundringen ska distribueras bland de segrande jihadisterna; om en långsiktig
Fabian strategi (nöta ner opponenten) mot dar al-harb är att föredra mot en frontalattack;
etc.
h. Hur är det med de stora prestationerna i islamisk civilisation genom
historien?
Islamiska prestationer i fälten konst, litteratur, vetenskap, medicin, etc. kan inte på något
sätt bemöta det faktum att islam i sitt innersta väsen är våldsamt. Romerska och grekiska
civilisationer producerade många stora landvinningar i dessa fält också, men kultiverade
också mäktiga traditioner av våld.
Samtidigt som man gav världen det briljanta Virgil och Horace var Rom också ett hem för
gladiatorspel, slakten på kristna, och vid tillfällen hejdlös militarism.
Dessutom är prestationerna inom islamisk civilisation ganska medelmåttiga med tanke på
dess 1400 åriga historia när den jämförs med västlig, Hindu, eller Konfucianska
civilisationer. Många islamska prestationer var faktiskt resultatet av icke-muslimer som
bodde inom det islamiska imperiet eller av senare konvertiter till islam.
En av de största islamiska tänkarna, Averroes, gick emot islamisk ortodoxi genom sin studie
av icke-islamisk (grekisk) filosofi och hans förkärlek till det västliga tänkandet. När dhimmi
befolkningarna i imperiet förminskades framemot 1500-talet började islam sin sociala och
kulturella "nedgång."
Ursprunglig källa (den ursprungliga källan har ytterligare utvecklats/expanderats av författaren till
2083; Anders Breivik):
http://jihadwatch.org/islam101/ by Gregory M. Davis
1.7 Översikt 2: Islam – Vad väst behöver veta
Innehållsförteckning
1. Introduktion
2. Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans profet
3. Kampen
4. Expansion
5. Krig är bedrägeri
6. Mer än en religion
7. Krigets hus
Den här filmdokumentationen är också tillgänglig här
http://demokratbloggen.blogspot.se/2011/09/vad-vastvarlden-inte-vet-om-islam.html
1. Introduktion
Tony Blair:
Jag önskar till slut säga vad jag sagt många gånger tidigare att det här inte är ett krig mot
islam. Det förargar mig som det förargar den stora majoriteten av muslimer att höra Bin
Laden och hans medhjälpare beskrivas som islamiska terrorister. De är terrorister rätt och
slätt. Islam är en fredlig och tolerant religion, och dessa människors handlingar är heliga till
skillnad mot koranens läror.
George Bush:
Vi respekterar er tro. Den praktiseras frivilligt av många miljoner amerikaner och ännu fler
miljoner i länder som Amerika räknar som vänner. Dess läror är goda och fridfulla och dem
som begår ondska i Allahs namn hädar namnet Allah.
Bill Clinton:
Våra handlingar riktade sig inte mot Islam. Tron hos hundra miljontals goda, fredsälskande
människor över hela världen inklusive Förenta Staterna. Ingen religion tolererar morden på
oskyldiga män, kvinnor och barn. Men våra handlingar riktade sig mot fanatiker och mördare
som lindade in mord i rättfärdighetens täckmantel och därmed hädade den stora religionen i
vars namn de påstår sig handla.
Serge Trifkovic, utrikesredaktör, Chronicles Magazine
Tendensen hos västvärldens politiska ledare att förneka sambandet mellan ortodox islamisk
huvudfåra och terroristiskt våld återkommer på universiteten och i media var du än tittar
både i Västeuropa och i Nordamerika.
Medlemmarna av elitklassen har tendensen att förkunna att islam är fredligt och tolerant och
de muslimer som är relaterade till våld är en icke-representativ grupp.
Jag skulle verkligen uppskatta om folk som gör sådana påståenden då kunde förklara det
pågående våldet från islams tidigaste dagar, från profeten Muhammeds tidigaste dagar och
hans omedelbara efterträdares genom 1400 år av bokförd historia.
Robert Spencer, författare, Islam obeslöjad, Direktör för Jihadwatch.org
Sanktionerar verkligen islam och islamsk civilisation det våld vi ser blir utfört i dess namn
över världen?
Om vi ska vara ärliga om detta så måste vi svara absolut ja. De islamiska källorna, de
islamiska texterna med början från koranen men inte begränsade till koranen, islamiska
texter inklusive Haditerna, islamisk tradition, islamisk teologi, islamisk lag, traditionerna av
korantolkningar genom historien och den islamiska historian själv; Allt detta bär vittnesmål
om det faktum att islam har en utvecklad doktrinär teologi och lag som ger mandat åt våld
mot otrogna.
Bat Ye’or, författare – The Dhimmi: judar och kristna under islam
Ursprunget ligger naturligtvis i den muslimska önskan att tvinga sig på hela världen; den
enda religionen – den enda rätta religionen – vilket är islam och förtrycket av alla andra
religioner för att istället etablera Allahs styre över världen. Detta är en religiös plikt, som
binder ihop hela samfundet, och som det muslimska samfundet är så förpliktigat att tvinga
fram därför att de är skyldiga att lyda Allahs order och detta är Allahs önskan som uttrycks i
den koraniska uppenbarelsen.
Abdullah Al-Araby – direktör, Pennan vs. Svärdet Publikationer
Jag tror att dessa terrorister som vill skada andra tillämpar den sanna islam som
praktiserades av Muhammed och hans anhängare i islams tidiga stadie.
2. Det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är hans profet
Robert Spencer
I islamisk teologi anses profeten Muhammed vara ” al-insan al-kamil” den perfekte mannen.
Ju mer en muslim liknar honom desto bättre är han. Så profeten Muhammed vördas idag i
den islamiska världen som den primära modellen för mänskligt beteende.
Abdullah Al-Araby
Som illustration kan följande exempel av Muhammed inspirera nuvarande palestinska
grupper att utkämpa jihad mot judarna i Palestina.
Auktoritativ islamisk historia – The Life of Muhammad/Sirat Rasul Allah – Av Muhammad
bin Ishaq (d 773 AD). Redigerad av Abdul Malik bin Hisham (d 840 AD). Översatt av Prof
Alfred Guillaume (1955).
Muhammeds liv – S. 464
De kapitulerade, och aposteln spärrade in dem i Medina, sedan gick aposteln ut på
marknadsplatsen och grävde rännor där. En efter en fick de sedan komma och lägga sig
med halsen över rännan, och profeten skar själv halsen av uppemot 600 – 900 av de
kapitulerade.
Robert Spencer
Ett annat exempel som är det mest rysliga när det gäller Muhammeds inflytande har idag i
den islamiska världen exemplifierats nyligen av en egyptisk ledare för ett radikalt muslimskt
parti. Han skrev nyligen att han inte kunde tro att halshuggningarna i Irak skulle få muslimer
att protestera.
Var de inte medvetna om att profeten Muhammed själv hade skurit halsen av mellan 600 och
900 män personligen, medlemmar av den judiska Quraiza stammen i Arabien efter att han
hade besegrat dem. Insåg de inte att om profeten gjorde det så var det korrekta sättet att
agera? Så Mujahideen i Irak som halshögg folk följer bara profetens exempel.
Nu kan vi se tydligt, eftersom profeten Muhammed själv deltog i många slag och räder och
faktiskt utförde dessa halsskärningar, och beordrade mord på flera av sina politiska
opponenter och betedde sig i huvudsak som en typisk 600-tals krigsherre. Problemet är att
när detta överförs till 2000-talets beteenden och 2000-talets sammanhang i beteendet då får
du terrorister.
Koranen upptar plats som inte har någon parallell i västerns historia. Koranen anses av
muslimer och av traditionell islamisk teologi att vara dikterad ord för ord av själva Allah
genom ängeln Gabriel till profeten Muhammed. Som resultat är varje ord i den samma som
Allahs egna ord.
Varje ord i koranen utom om det är annullerat av en annan sektion i koranen själv gäller för
alla tider och kan inte ifrågasättas, kan inte reformeras, kan inte förändras inom ett islamiskt
sammanhang. Det betyder att moderata muslimer, fredliga muslimer om de är ärliga, måste
helt förkasta koranisk litteratur men om de gör det så hamnar de utanför den sfär där allting
som har ansetts ortodox islam genom historien.
Att göra så är att avvisa islams grundpremisser att detta är en bok som är dikterad av Allah
och därmed en perfekt bok, “Umm AlKitāb”, böckernas moder som har existerat i evigheter
med Allah i himlen.
Den ädla koranen
Översatt med parentetiska noteringar av Dr. Muhammad Taqi-du-Din Al-Hilali och Dr.
Muhammad Muhsin Khan.
Sura 98 Vers 6
Sannerligen, de som inte tror (på religionen islam, koranen och profeten Muhammed)
bland skriftens folk (judar och kristna) och Al-Musrhikun (andra otrogna) kommer att leva
i elden från Helvetet. De är de värsta varelserna.
Serge Trifkovic
Så koranen är helt enkelt en samling direkta kommandon, beskrivningar, ibland mycket
förvrängda beskrivningar av judendomen och kristendomen. På grund av dessa kommandons
natur är en andra ”kropp” för islamisk tolkning haditerna, profeten Muhammeds traditioner.
Robert Spencer
Haditerna är absolut nödvändiga för att koranen ska kunna förstås för Allah tilltalar
Muhammed i koranen och de talar om händelser i Muhammeds liv men de fyller inte i de
beskrivande detaljerna. Du måste gå till haditerna, profeten Muhammeds traditioner för att
kunna förstå vad som har blivit sagt i koranen och varför.
Haditerna är många volymer av profetens traditioner, olika muslimska forskare i början på
700-talet som är en avsevärd tid efter Muhammeds liv, som dog år 632.
De började samla in dessa traditioner och försökte hitta de som är autentiska från de falska.
Från islamisk ståndpunkt, om något som Muhammed sa eller gjorde är dokumenterat i dessa
böcker då har det auktoritet näst efter endast koranen. Och i dessa böcker finns det en hel del
som belyser vad koranen säger och hur det är tillämpligt för dagens muslimer.
Auktoritativa traditioner för profeten Muhammed – Haditerna av Sahih AlBukhari,
översatt med parentetiska noteringar av Dr Muhammad Muhsin Khan.
Sahih Al- Bukhari
Vol 4, Bk 52, Hadith 53
Profeten sa; ”Ingen som dör och finner det goda från Allah (hädanefter) skulle önska
komma tillbaka till den här världen även om han fick hela världen och det som finns i den.
… förutom martyren som, när han sett martyrdomens överhöghet, skulle vilja komma
tillbaka till världen och bli dödad igen (för Allahs skull).
Profeten sa, ”Ett enda bemödande (av strid) för Allahs skull på eftermiddagen eller på
förmiddagen är bättre än hela världen och vad som än finns i den.”
Serge Trifkovic
Eftersom det inte finns någon naturlig känsla för moral i islam måste du gå till koranen eller
haditerna för att ta reda på vad som är tillåtet och inte tillåtet.
Robert Spencer
Och i dessa böcker har vi väldigt tydliga instruktioner från Muhammed att det är varje
muslims ansvar att möta de otrogna på slagfältet och erbjuda dem att antingen acceptera
islam eller att acceptera en andra klassens Dhimmi status i den islamiska staten. Om de
vägrar båda alternativen då ska de bekrigas.
Sura 9 Vers 29
Strid mot dem som inte tror på Allah, inte heller den förra dagen, inte heller förbjuder vad
som har blivit förbjudet av Allah och Hans budbärare.
… och strid mot dem som inte erkänner sanningens religion (dvs islam) bland skriftens folk
(judar och kristna), tills de betalar Jizyah (skatt för judar/kristna) med villig underkastelse
och så att de känner sig underkuvade.
Koranen är nerbruten i två sektioner, en kallas Meckiansk vilket betyder att den var
inspirerad till Muhammed i Mecka och en kallas Mediansk, vad som inspirerades till
Muhammed i Medina.
I Meckianska koranen hittar du många av de fridfulla verserna, Muhammed brukade bo
tillsammans med de judiska och kristna samfunden i fred och harmoni. Dessa verser daterar
sig ständigt tillbaka till början av Muhammeds profetiska karriär och hans födelsestad Mecka
där han inte hade någon makt, då han bara var i början på att attrahera efterföljare.
Abdullah Al-Araby – Redaktör, the Pen vs. the Sword Publications
Bara släktingar och vänner accepterade religionen vid den tiden. Han har många fiender så
uppenbarelserna vid den tiden var mycket fridfulla. Allt detta förändrades med etablerandet
av Muhammeds teokratiska stat i Medina. Han blir en krigsherre och ledare för en totalitär
stat, han blir mycket rik och mäktig och mycket intolerant och då blir många av de tidigare
verserna annullerade.
I Sura 2 Vers 106 säger Allah att om jag annullerar en vers så får ni en som passar bättre.
Sura 2 Vers 106
Den versen (uppenbarelse) vi annullerar eller glömmer så kommer vi att bringa fram en
bättre eller någon liknande. Vet ni inte att Allah kan göra sådana saker?
Robert Spencer
Det här är grunden i den koraniska doktrinen ”Naskh” som är annullering. Och det är idén
om att när det finns verser som är motsägelsefulla i koranen är den som uppenbarades
senare i den kronologiska ordningen den bättre efter vad Allah har lovat och upphävt de
tidigare.
Walid Shoebat – tidigare muslim och medlem av PLO Fatah Brigade, Författare;
Varför Jag Lämnade Jihad
Det är nu våldet började, nu måste du väga mellan de fredliga verserna och icke-fredliga
verser. Resultatet blev att de fredliga blev nollade.
Serge Trifkovic
Det är verkligen ett mycket märkligt koncept för en icke-muslim att acceptera en notering att
Gud kan ha ändrat uppfattning i ett ämne. Han kan utfärda en befallning år 614;
Sura 2 Vers 256
Det finns inget tvång i religionen.
Och senare en som är mycket annorlunda år 627;
Sura 9 Vers 5
Döda de otrogna var du än finner dem. …Men om de ångrar sig och accepterar islam … då
kan de få gå fria.
Men detta är faktiskt vad som händer inom islam.
Robert Spencer
Det är mycket viktigt att förstå att koranen inte är arrangerad kronologiskt, utan istället på
grund av längsta kapitlet till det kortaste.
Serge Trifkovic
Så du kommer att finns i själva boken några av de mer toleranta verserna vid ett senare
tillfälle i boken än de mycket intoleranta som förespråkar våld and och underkuvandet av de
otrogna. Men det betyder inte att de kom till senare, tvärtom. Det är därför som de som kom i
”Medina” upprätthåller deras giltighet och de som kom tidigare i Mecka som nu har blivit
annullerade.
Walid Shoebat
De fridfulla verserna blev noll och ingenting jämfört med svärdsverserna.
Robert Spencer
Traditionell islamisk teologi har det så att det nionde kapitlet i koranen – Sura 9, är den som
sist uppenbarades i profetens karriär. Och det är den enda som inte börjar med; I namn av
Allah den barmhärtige, den medlidsamme. En del har sagt att det är för att det inte finns
någon barmhärtighet eller medlidsamhet i detta särskilda kapitel och det är koranens sista
ord om Jihad och särskilt hur muslimer bör bete sig mot otrogna. Häri finns de berömda
svärdsverserna.
Walid Shoebat
Så vad säger svärdsversen? Den är mycket tydlig; Döda bokens folk (kristna och judar) var du
hittar dem, omringa dem, ligg i bakhåll för dem, döda dem var du hittar dem.
Jag konverterade faktiskt till kristendomen, Muhammed hade klart uttalat att mot tidens slut
kommer det att vara många som avviker från tron, döda dem var du ser dem varhelst du
finner dem. Så det här är frågan som Väst behöver grunna på, vilken del av ordet döda kan de
inte förstå?
3. Kampen
Condoleezza Rice;
Vi är ett land som dömer folk inte efter deras religiösa tro och inte deras färg utan det faktum att vi
alla är amerikaner så det var den första delen av meddelandet. Den andra delen av meddelandet
är att vi har många vänner runt världen som är muslimer, vi har länder som länge har varit vänner
till Förenta Staterna som har islamisk tro och presidenten vill att det ska vara mycket klart att
detta inte är civilisationernas krig, detta är inget krig mot islam. Detta är ett krig mot människor
som på många sätt perverterar vad islam står för. Islam står för fred och står för icke-våld.
Robert Spencer
Islam och den islamiska civilisationen är unik i sin ståndpunkt mot icke-troende. Islam är
den enda religion i världen som har utvecklat en doktrinär teologi och lag som ger mandat till
våld mot icke-troende. Det är ingen tvekan om att det finns fredliga muslimer, att det finns
muslimer runt världen som är moderata, som lever i harmoni med sina icke-muslimska
grannar och har ingen avsikt att någonsin gå i krig mot dem på något sätt.
Men faktum är att de har ett mycket litet berättigande för sin egen fredlighet inom de
islamiska källorna själva. De är bara i fred med sina grannar så långt att de är antingen
okunniga om vad islam lär ut om hur muslimer bör bete sig mot otrogna eller så har de
särskilt och medvetet valt bort dessa element av islam. Kort sagt finns det fredliga och
moderata muslimer men inget fredligt och moderat islam.
Idén att islam är fredens religion hålls emellertid paradoxalt även hos de mest våldsamma
och radikala muslimerna. Sayved Qutb, den egyptiska muslimske teoretikern (1906-1966,
skrev Islam Och Universell Fred), dessa skrivningar är vördade av radikala muslimer och
terrorister idag.
Han skrev och insisterade att islam är fredens religion. När du studerar hans skrifter blir det
klart att han menade att islam är tillägnad att etablera den islamiska lagens hegemoni över
världen. När den hegemonin är etablerad så blir det fred i världen. Därför är islam fredens
religion.
Walid Shoebat
Problemet är att de fredliga muslimerna inte förstår ”påbuden” som kommer ut islams
rättsvetenskap. Om du tittar på tolkningen av dessa verser i Al-Azhar universitetet, i
islamiska skolor i Jerusalem, i Jordanien, i Syrien, i Damaskus, genom hela mellanöstern
uttalar islams juridik klart att svärdsverserna ändrar de fredliga verserna till noll och
ingenting. Så vad säger svärdsversen?
Sura 9 Vers 5
Sedan när de heliga månaderna (den 1a, 7e, 11e, och 12e månaden i den islamiska
kalendern) har passerat, döda då Mushrikun (otrogna) var du än finner dem, och fånga
dem och besegra dem, och ligg i bakhåll för var och en av dem. Men om de ångrar sig och
utför Iqamat-as-Salat (de islamiska bönerna), och ger Zakat, då kan de få gå fria.
Sannerligen, Allah är storsint, högst barmhärtig.
Walid Shoebat
Döda dem när du ser dem, var du än finner dem. Detta är inte något allegoriskt mord, det är
ett bokstavligt dödande. Det är dödandet av Zarqawi mitt framför kameran, det är
lynchningen du ser i Ramallah, det är dödandet av mer än en miljon sudaneser, man skär
avhänder och fötter på båda sidor. Och här finns ett dilemma. Även den fredliga versen som
Bush citerade, den går såhär;
Den som släcker ett liv utan riktig orsak eller gör åverkan i landet då har han dödat hela
jorden.
Du finner samma vers i den judiska bibliska traditionen men de flesta västerlänningar
stannar efter den versen. Men den fortsätter; men de som bryter mot landets lagar, skär då av
deras händer och fötter på båda sidorna och korsfäst dem. Och det är vad ni ser händer i
Afghanistan, i Sudan, en stor mängd korsfästningar, dödande och halshuggningar. Där finns
också amputationer och offentliga avrättningar. De vill verkligen återuppliva islam som det
brukade vara. Det är därför det kallas islamisk fundamentalism.
Sura 5 Vers 33
Vedergällningen för dem som går i krig mot Allah och hans budbärare och gör fel i landet är
bara att de ska dödas eller korsfästas, eller deras händer och fötter bli avskurna på båda
sidor, eller bli utvisade ur landet. Detta är deras vanheder i den här världen, och den stora
plågan är deras härefter.
Sahih Al-Bukhari
Vol 8, Bk 82, Hadith 795
Profeten skar av händer och fötter på männen som tillhörde stammen Uraina och stoppade
inte deras blödande lemmar tills de dog.
Walid Shoebat
I islams tänkande är försäkringen för din frälsning att dö som martyr. I enlighet med versen i
koranen; ”Se inte dem som dog i jihad som döda utan levande”. Så det här försäkrar
frälsning.
Robert Spencer
Det här är kalkylen bakom modern självmordsbombning, moderna muslimska advokater
kommer att säga; “Islam förbjuder självmord” och det är rakt igenom ohederligt därför att
alla som försvarar självmordsbombningarna i den islamiska världen börjar med att säga;
“Detta är inte självmord”. Han menade inte att ta livet av sig själv. Avsikten var att döda
andra.
Och det är sanktionerat eftersom det är islamisk jihad. Och om de själva dör i processen så är
det en oundviklig konsekvens av deras handlingar och de blir belönade i martyrernas paradis.
Serge Trifkovic
Koranen är helt klar om himmelsk belöning för en jihadist som faller när han krigar för Allah.
Han beviljas omedelbar tillgång till paradiset och ett muslimskt paradis är oerhört sensuellt.
Där är fullt av “horor” – svartögda skönheter (72 oskulder) som väntar på martyren och
tillfredsställelsen som följer är ändlös.
Robert Spencer
I koranen finns det ingen garanti för paradiset utom för dem som slakter och blir slaktade för
Allahs skull.
Sura 9 Vers 111
Sannerligen, Allah har köpt de troendes liv och ägodelar; för priset att de ska få komma till
paradiset. De kämpar för Allahs skull, så de dödar andra och blir dödade. Sedan
återförenas i denna affärsuppgörelse. Detta är den överlägsna framgången.
Robert Spencer
Med andra ord är garantin för paradiset till för folk som har dödats medan de själva dödar för
att etablera Allahs hegemoni eller islamisk lag i världen.
Jihad kan vara andlig eller fysisk. Den andliga jihad strävar efter att bli en bättre muslim.
Den fysiska jihad är emellertid någonting som inte kan ignoreras.
Walid Shoebat
Jihad i islam betyder kamp. Det är den bokstavliga meningen av ordet. Men vad Väst inte
förstår är att det finns mer än 100 haditer om jihad. Och om du går igenom varenda en av
dem så innehåller de alla ett svärd, krig eller militär insats.
Serge Trifkovic
Det är ett mycket farligt element av islamisk undervisning eftersom denna omedelbara
tillfredsställelse ur martyrdom är ett attraktivt koncept. När en så kallad martyr operation
utförs av till exempel Hamas som annonseras ut från minareterna i moskéerna är inte döden
för person “x”, som utförde attacken, utan äktenskapet för “x” med oskulderna (70 st.).
Med andra ord menar de att person “x:s” familj, föräldrar etc. ska istället för att sörja över
bortgången och slutet av hans fysiska liv, börja fira, vara lyckliga och ställa till med kalas
därför att deras son nu inte bara har transporterats till paradiset utan hedrats där av 70
oskulder.
Walid Shoebat
Ordet Shaheed betyder vittne, att vittna. Att vittna om att det inte finns någon annan gud än
Allah och att Muhammed är hans budbärare. Och du dör som en Shadeed för den saken. Du
är ett vittne, en martyr. Och en martyr blir glorifierad. Din familj kommer att glorifiera dig
efter att du dör.
Som muslimsk fundamentalist i Mellanösten måste du vara invigd. Du måste helt enkelt
döda din första jude eller förstöra din första sionistiska infrastruktur. Du måste utan tvivel
visa att du är värdig. Och det finns mängder av studenter, tonåringar, och män som är villiga
att dö martyrdöden, villiga att explodera.
Martyransökningen är ifylld. Det finns många på kö. Det finns inte tillräckligt med bomber
till alla. Och för att få ett av dessa uppdrag måste du vara en stark kandidat, du måste vara
tillräckligt våldsam, du måste ha varit med på varje demonstration på gatorna i Jerusalem, i
Bethlehem, du måste visa att du är värdig en större operation.
Om du ska till att dö eller tar en ordentlig risk så kämpar du mellan kraven hos din islamiska
uppfostran och mellan den verkligheten att du värderar ditt liv.
4. Expansion
Robert Spencer
Islam förstår sin världsliga mission som att utöka Allahs lag över världen med våld. Nu skiljer
det sig från att utveckla religionen med våld. Muslimer förnekar ofta indignerat att islam har
spridits med svärdet som det gamla uttrycket säger och att ingen någonsin har tvingats att
konvertera till islam.
Påtvingade konverteringar är ett konstant kännetecken av islamisk historia men de är
tekniskt förbjudna av islamisk lag. Den islamiska idén är att muslimer måste utkämpa krig
för att etablera den islamiska lagens hegemoni. Alla kommer inte att tvingas bli muslimer
men icke-muslimer blir relegerade till andra klassens status.
De kommer inte att få leva i samhället som jämlikar med muslimerna och det är muslimernas
ansvar i världen att strida, för att instituera den sortens samhälle.
Sahih Al-Bukhari – Vol 4, Bk 53, Hadith 392
När vi var i moskén kom profeten ut och sa, ”Låt oss gå till judarna”. Vi gick tills vi nådde
Bait-ul-Midras. Han sa till dem, ”Om ni tar till er islam så är ni trygga. Ni bör veta att
jorden tillhör Allah och hans apostel, och vill fördriva er från det här landet. Så om någon
bland er har några ägodelar så får han sälja dem, annars bör ni veta att jorden tillhör
Allah och hans apostel.
Bat Ye’or
Muslimerna ser utvidgningen av jihad som ett krig som ska befria de otrogna från deras otro
och ge dem förmånen att komma in i islams religion och att överge sin felaktiga tro. Så jihad
ses som en förmån som ges till den otrogna befolkningen så att de kan ändra sitt sätt och
konvertera till den sanna religionen; Islam.
Sura 8, Vers 67
Det är inget för en profet att ha krigsfångar (och frige dem med lösen) innan han har utfört
en rejäl slakt (bland sina fiender) i landet. Du vill få ut det goda i världen (dvs pengar i
lösen för att frige fångar), men Allah önskar (för din del) i fortsättningen. Och Allah är
allsmäktig och klok.
Walid Shoebat
I det muslimska tänkandet, i det muslimska Sharia är världen uppdelad i två hus; islams hus
eller krigets hus. Så hela världen är under dessa två hus. Om du inte är muslim så finns du i
krigets hus. I Väst skulle de islamiska apologeterna säga; nej det stämmer inte, det är fredens
hus och islams hus. Men det är faktiskt inte rätt om du kollar med haditerna och om du ser
vad som kommer från den högsta rättsvetenskapen i Mellanöstern om vad som lärs ut.
Bat Ye’or
Nu ser de otrogna befolkningarna detta krig som ett folkmordskrig eftersom det beskrivs av
de muslimska historikerna av jihad såväl som extremt många kristna källor att detta krig var
anfört med stor vildsinthet, hela städer blev utsatta för massakrer, hela befolkningar
deporterades till slaveri eller blev massakrerade.
Sahih Al-Bukhari – Vol 4, Bk 53, Hadith 386
Umar skickade muslimerna till de stora länderna för att strida mot hedningar. … När vi
nådde fiendens land kom representanten för Khosrau (Persien) ut med 40 000 krigare, och
en tolk kom upp och sa, ”Låt en av er tala med mig!” Al-Mughira sa…
”Vår profet, Herrens budbärare, har beordrat oss att kriga tills ni dyrkar endast Allah eller
betalar Jizyah (tribut) och vår profet har informerat oss att vår Herre säger: De bland oss
som dör (som martyr), ska komma till paradiset för att leva ett så lyxigt liv som han aldrig
har sett, och dem bland oss som förblir i livet, ska bli era herrar.
Bat Ye’or
Det har funnits två stora vågor av jihad; den arabiska vågen som började på 600-talet och
under loppet av bara ett sekel har islamiserat stora territorier, i huvudsak kristna territorier
från Portugal till Armenien men också Persien. Irak var kristet vid den tiden i norr och
judiskt/kristet i söder.
Första vågen
634 Slaget vid Basra (kristet/judiskt)
635 Damaskus erövrat
636 Ctesiphon (i Persien) erövrat
637 Jerusalem erövrat
641 Alexandria erövrat
666 Sicilien erövrat
670 Kabul erövrat
698 Carthage (i Tunis) erövrat
711 Södra Spanien erövrat
720 Narbonne (södra Frankrike) erövrat
732 Slaget vid Poitiers (Frankrike) – Muslimska framgången stoppad
Andra vågen
1064 Armenien erövrat
1071 Slaget vid Manzikert (östra Turkiet)
1331 Nicaea erövrat
1453 Konstantinopel erövrat
1460 Grekland erövrat
1389 Slaget om Kosovo
1521 Belgrad erövrat
1683 Belägring av Wien – Muslimska framgången stoppad
Den andra vågen av islamiseringen började på 1000-talet med de turkiska stammarna. Alla
regioner i östra Europa, Anatolien som var säte för det kristna Bysantinska imperiet (nu
Turkiet), Grekland, Serbien, Bulgarien, Rumänien. Alla länder runt medelhavet som tidigare
varit kristna blev det islamiska imperiet.
Korstågen 1095-1270
Serge Trifkovic
Korstågen är inte förstådda i den muslimska världen idag på särskilt annorlunda sätt än de är
förstådda i den akademiska världen i Väst och bland västerns elitklass. Båda talar om
korstågen som ett aggressivt erövringskrig från det kristna Europa mot fredliga oskyldiga
muslimer.
Man kan för all del undra vad dessa muslimer gjorde i det heliga landet från början. Det som
hände var att Muhammed och hans efterträdare satte igång en serie erövringskrig och i ett
sådant angrepp år 624 erövrades det heliga landet – Palestina, Jerusalem av muslimerna.
Sedan började Seljuk turkarna att lägga sig i med de kristna pilgrimernas möjlighet att fara
till det heliga landet, Jerusalem. När deras fysiska säkerhet inte längre garanterades så
agerade västerns kristna inte bara som återerövrare av det heliga landet som en gång varit
deras, utan de agerade också rättvist kan man säga som beskyddare av dessa heliga platser.
Ett försvarskrig när det gäller muslimer är även ett erövringskrig. De är förpliktigade att
sprida islam, men ett land som en gång varit muslimskt måste därför återerövras av dem och
jihad är det rätta namnet på återerövringskriget.
De kunde aldrig acceptera korsfararstaterna i Antioch och Jerusalem därför att de var ”dar
al-harb” eller “krigets hus” – som gått över till ” ”Dar al-Islam” eller ”islams hus”. Detta är en
samtida aspekt på den israeliska-palestinska konflikten som många västerlänningar inte är
fullt medvetna om.
Exakt samma psykologi som förmådde Saladin och andra att kriga mot korsfararna motiverar
nu Hamas. I båda fallen handlar det inte endast om en nationalistisk önskan hos araberna att
jaga bort europeiska och judiska bosättare. Det är också den koraniska plikten för alla trogna
muslimer att se till att det land som en gång styrdes av muslimer ska återgå till samma styre
igen.
Från den brittiska historikern Hilaire Belloc’s – The Great Heresies – 1938
”… det har alltid för mig verkat möjligt, och även troligt, att det skulle bli en islams
återuppståndelse och att våra söner och sonsöner får se förnyelsen av den oerhörda kampen
mellan den kristna kulturen och vad som har funnits i mer än tusen år dess största opponent.”
”Tanken på att islam kan återuppstå låter fantastisk – men det är endast för att män alltid är
kraftfullt påverkade av det omedelbara förflutna: - man kan säga att de har förblindats av det…”
”Men inte för så länge sedan, mindre än hundra år innan deklarationen av oberoendet…
Wien hade nästan fallit och bara räddats av den kristna armén under kommando av Polens kung…
på ett datum som måste vara bland de mest berömda i historien --
11 september 1683
Robert Spencer
Den 11 september 1683 bröts belägringen av Wien. Det var högpunkten för islamsk
jihadistisk expansion in i Europa. Efter det fick islam en nedgång och den islamiska världen
koloniserades i ett drastiskt försvagat tillstånd. Det verkar mycket sannolikt, nästan helt
säkert vad jag kan förstå, att Osama Bin Laden valde den 11 september år 2001 för att
signalera att nedgången för den islamiska världen var över och att jihadisterna var tillbaka
och att de skulle fortsätta där de lämnade i Wien år 1683.
Serge Trifkovic
Om vi tittar på de tektoniska plattorna mellan den islamiska världen och den icke-islamiska
världen idag så ser vi någonting mycket intressant. Att även väldigt skilda muslimska
samhällen som inte så lätt kan kännetecknas under en civilisations kännetecken har något
gemensamt och det är den tendensen att de är i konflikt med sina grannar.
Om vi tittar på islams extrema utsträckning ser vi östra Timor där de indonesiska
muslimerna slaktade en tredjedel av befolkningen i den forna portugisiska kolonin som är
Romerska katoliker. I södra Filipinerna har en extremt våldsam islamisk rebellrörelse gradvis
eskalerat de senaste åren.
I själva Indonesien har vi haft religiösa konflikter på Kryddöarna där den kristna minoriteten
hotas av utrotning. Vi har aktiva islamiska rörelser både i Thailand och i Kinesiska Xingjian.
På den indiska subkontinenten är historien verkligen tragisk, det är där den Hinduiska
förintelsen ägde rum under medeltiden, en ganska okänd episod i islams historia för
västvärlden, men en som har lämnat ett djupt traumatiskt märke på folket i regionen och där
konflikten fortfarande finns i provinsen Kashmir.
I Afrika är det konstant krig i Sudan som har pågått sedan 1987. Det är svårt att uppskatta
det antal liv som har tagits men det är högst troligtvis flera hundra tusentals. Det är en
konstant instabilitet i Nigeria mellan de förnyade norra och södra staterna vilket är allt mer
pressande mot regeringen att acceptera Sharia lagar som landets lagar i dessa provinser.
Och så har vi naturligtvis Mauretanien där muslimer konstant bekämpar icke-muslimer från
södern. Sedan är det förstås Kaukasus-Tjetjenien och i själva Europa har vi konflikten i
tidigare Jugoslavien mellan de bosniska muslimerna, serber och kroater och konflikten
mellan albaner, serber och makedonier och helt möjligt inom kort konflikten mellan albaner
och greker.
Om vi eliminerar dessa konflikter, Tjetjenien, Balkan, Sudan skulle världen vara ganska
fridfull. Om vi eliminerar från den terroristiska ekvationen, terroristhandlingar utförda av
muslimer de senaste 5 åren skulle vi inse att kriget mot terror är onödigt eftersom terror inte
är något stort problem.
5. Krig är bedrägeri
US Senator from Nevada;
Jag har varit uppe på golvet förr och talat om islam och vilken fin religion det är. Jag har sagt det
förr och jag säger det igen; min frus tidigare läkare är två medlemmar i den islamiska tron, hennes
medicinare och den person som har utfört kirurgi på henne. Jag känner dem väl, varit i deras hem,
umgåtts med dem, talat om väldigt allvarliga saker med dem; vi hjälpte varandra med
familjeproblem.
Jag har varit i den nya moskén med dem i Las Vegas. De är underbara människor med fina familjer
och jag har kommit att inse att Islam är en bra religion, det är ett bra livsval, folk har goda
hälsokoder som deras religion föreskriver och de har fantastiska andliga värderingar som deras
religion föreskriver.
Det är så synd att det finns folk, vilseledda människor, över världen som försöker ta avstånd från
denna fina religion. Jag tror att de inte kan ge denna religion ett dåligt namn; Jag tror att makten i
denna religion och makten hos folket i denna religion kommer att övervinna dessa onda människor
som använder denna fina religion till dåliga ting mot oskyldiga människor.
Robert Spencer
Islam är en religion och det är ett politiskt system som föreskriver att man måste kriga mot
de otrogna tills de antingen konverterar eller underkastar sig. Det här är det rättfärdigandet
som terroristerna runt världen använder för vad de gör och detta rättfärdigande är baserat på
kärnelement i islamisk tradition.
Eftersom så är fallet är det mycket svårt för moderata muslimer, fredliga muslimer att stå
upp mot det islamska samfundet och säga; det här är inte en del av islam. De gör bara så här
som en medveten illusion för att vilseleda västerlänningar i enlighet med den islamiska
doktrinen ”Taqiyya” – religiöst vilseledande, eller så gör de det för att de helt enkelt är
omedvetna om vad islam faktiskt lär ut.
Sahih Al-Bukhari – Vol 4, Bk 52, Hadith 269
Profeten sa; ”Krig är bedrägeri.”
Abdullah Al-Araby
Lögner är generellt sett inte tillåtna i islam. Men till skillnad från andra religioner finns det
särskilda situationer då muslimer kan ljuga och det skulle accepteras, även uppmuntras.
Detta koncept kallas ”al-Taqiyya” vilket betyder ”förebyggande”. Så en muslim får ljuga för
att förebygga skada som kan hända honom, hans grupp eller islam.
Robert Spencer
När man befinner sig under press kan man få ljuga för att skydda sin religion. Detta lärs ut i
koranen, Kapitel 3, Vers 28 och kapitel 16, Vers 106.
Abdullah Al-Araby
Det finns särskilda föreskrifter för ljugandet. En muslim kan ljuga för islams sak, kan ljuga
för husfridens skull, så han kan ljuga för sin fru. En muslim kan ljuga för en annan muslim
för att hålla fred i samfundet.
Muhammed själv beordrade folk att ljuga. När folk som han beordrade att döda någon, sa att
de inte kan döda denne såvida de inte ljuger för honom, sa han; ok, ljug bara.
Muhammeds liv – P 367
Aposteln sa… ”Vem vill göra mig kvitt Ibnul-Ashraf?” Muhammad bin Maslama, bror till
Bani Abdul-Ashal, sa, ”Jag kan ta hand om honom åt dig, O Guds apostel, jag ska döda
honom”. Aposteln sa; ”Gör så om du kan.” … Han sa, ”O Guds apostel, då måste vi ljuga.”
Han svarade; ”Säg vad du vill, för det har du rätt att göra.”
Serge Trifkovic
Talesmannen för islam i västvärlden vet hur spelet går. De vet hur man ska presentera sin sak
på ett sätt som inte bara anses som acceptabelt av samhällets huvudfåra men också rimligt
och befogat. De kommer att vända sig till demokratiska institutioner och sina mänskliga
rättigheter i full kunskap om att de har makt att göra det, senare kommer de att utplåna
dessa institutioner och förneka dessa rättigheter för andra.
Sahih Al-Bukhari – Vol 7, Bk 67, Hadith 427
”Vid Allah, och Allahs vilja, om jag svär en ed och sedan finner något annat som är bättre
än det, då gör jag det som är bättre och hoppar över min ed.”
Walid Shoebat – personliga erfarenheter om “al-Taqiyya”
När jag arbetade som översättare vid Luc College i Chicago arrangerade vi insamlingar för
jihadistiska rörelser, PLO är en av dessa organisationer. Vi delade ut och satte in annonser
för tilldragelsen på väggarna i College.
Och jag kommer ihåg att på arabiska skulle det handla om fakta; ta med era vänner, vi skulle
samla in pengar för att stödja våra jihadistiska bröder i Libanon under kriget i södra Libanon
mot Israel. Och sedan kommer den engelska delen. I den engelska delen skulle det vara som
standard; vi skulle förvalta ett kulturprojekt i Mellanöstern, ni är välkomna, vi serverar lamm
och ”baklava”…
Så Väst insåg inte omfattningen av detta “sociala bedrägeri” som pågick i varje aspekt av det
sociala livet, även från moderata muslimer. När vi kommer tillsammans som en grupp blir
vår konversation annorlunda. Så fort en västerlänning kommer in på scenen så förändras
hela konversationen. Då blir den kompatibel med Västerns sinnevärld.
När jag var på jobbet, jag jobbade för ett amerikanskt bolag under Gulfkriget, alla rörde sig
runt TV-apparaterna så fort det var en scud-missil som slog ner i Riad eller något liknande
och alla blev galna, olyckliga om en scud landar i det amerikanska lägret.
Och jag var med bland mina amerikanska kolleger och sa; “oh vad synd, tråkigt att vi har
förlorat liv”. Av frustration från att ha hållit tyst om vad jag verkligen kände rullade jag ner
sidorutan på vägen hem på motorvägen och skrek så högt jag kunde; Allahu akbar! Allahu
akbar!
Detta är den besvärjelse du gör när fienden är dödad, när du vinner. Så om det var en
segerrik dag för irakierna, när de fick en scud-missil i mål ska det vara “Allahu akbar” på
motorvägen när ingen kunde höra mig. När jag kom hem till min lägenhet innehöll också
resten av lägenhetskomplexet araber från Mellanöstern.
Vi kom samman i min lägenhet, tittade på Gulfkriget på sattelit-TV och vi prisade Allah varje
gång det var en incident där amerikaner blev dödade. Men det var inte samma min vi satte på
oss i den amerikanska miljön. In an I den amerikanska omgivningen spelade du ett annat
scenario, du agerade som om du vore på deras sida. Så hela fasaden är på plats och sanningen
döljs för västvärlden.
Bat Ye’or
Det var Edward Said som skrev “Orientalism”, som är den store bidragaren till skapandet av
synen på det nya islam som religionen för fred och tolerans. Dessa uppfattningar är nu
etablerade i alla västliga universitet och akademiska kretsar. På den grunden har hela
historien om Dhimmitude och Jihad försvunnit.
Robert Spencer
Edward Said som i sin bok “Orientalism” skrev att kritik mot den islamiska världen från
västvärldens sida var rasistiskt och imperialistiskt. Den sprids för att göra politiska poänger,
för att vänja västerlänningar vid idén att muslimerna är här för att stanna i Europa och USA
och att de inte får ifrågasättas i termer av sin lojalitet till den sekulära ramen i västvärldens
samhälle.
De får inte bli ifrågasatta trots islams historiska och politiska karaktär därför att islam är
fredens religion. Detta uppdiktande har blivit så genomdränkt i det amerikanska och
europeiska offentliga samtalet så att den som ifrågasätter den blir omedelbart brännmärkt
som rasist, hatisk och trångsynt.
Dessutom är det här ett mycket effektivt redskap i ett land där rasism är en kardinalsynd hos
alla, att tysta all effektiv debatt om den pågående tillgivenheten hos muslimska immigranter
för Sharia lagen och dess intentioner gentemot de sekulära systemen i vilka de nu lever.
6. Mer än en religion
Spokesperson for the Bush administration:
Det här är inte en konflikt mot islam eller araber, det här handlar om frihet, inte kultur. Det
handlar om att arbeta med islamiska regeringar som vill gå vidare in i den moderna världen. Att
arbeta med islamiska regeringar som ser sig som fredliga, och arbeta mot våldet och terror och
sådana människor som försöker hålla tillbaka världen och som försöker att upplösa freden och
friheten för andra. Så det är vad det handlar om för oss, islams sanna tro, som vi ser som fredens
religion och vi tänker arbeta med dem i det avseendet.
Abdullah Al-Araby
Islam måste bli känd som mer än en religion. Idén om att islam är en andlig religion som till
exempel kristendomen är fullständigt inkorrekt.
Serge Trifkovic
Det vore inkorrekt att beskriva islam i första hand som en religion. Eftersom det i första
början i Muhammeds livstid också har varit ett geo politiskt projekt och ett system av
statsskick och en politisk ideologi.
Robert Spencer
Islam var från början både en religion och ett system för statsskick. Till exempel; den
islamiska kalendern grundar inte år 1 från den tid då Muhammed föddes eller den tid då
Muhammed fick sin första uppenbarelse från Allah vilket jag tror att båda är vad
västerlänningar förväntar sig.
År 1 är från den tid då Muhammed blev ledare för en armé och statsöverhuvud i Medina.
Detta är början på den islamiska kalendern eftersom i den islamiska förståelsen är islam ett
politiskt och socialt system såväl som en individuell tro.
Serge Trifkovic
I islam är separationen mellan temporär sekulär och religiös makt inte bara omöjlig, det är
kätterskt. Bara i den fullständiga blandningen av alla aspekter av mänsklig aktivitet och alla
aspekter av politiska och legala funktioner i staten kan vi ha kalifatet, den ordentligt
organiserade staten som tilltalar Allah.
Walid Shoebat
När västerlänningar tänker på religion antingen det är islam, kristendom, judendom,
hinduism och buddhism så tänker västerlänningar att det är en personlig fråga, en buddist
går till templet och dyrkar fridfullt, en jude går till templet och gör sin “mitzvah”, en muslim
går till moskén och betalar “zakat”, en kristen går till kyrkan på söndagen och ber.
De tänker att det är en personlig fråga, att det är något personligt. Så när de ser på islam så
jämför de islam med det sätt de förstår religioner, och det är det första misstaget. Islam är
inte en religion för personligt bruk, islam är sharia lagen, islam är ett slags statsskick
gentemot världen, DÄREFTER en personlig tillämpning.
Det handlar inte bara om hur du ber och att du vänder dig mot Mecka, det handlar om hur du
klär dig, du ska klä dig arabiskt, du ska tala arabiska, du kommer inte till himlen om du inte
ber på arabiska, du kan inte läsa koranen på engelska och förvänta dig att ha gjort goda
gärningar så att du kan komma till himlen. Du måste läsa koranen på arabiska.
Det blir ett imperialistiskt system där alla nu måste tala arabiska, tänka arabiskt och
praktisera religionen på arabiska. Det är en slags lag, inte bara hur du äter utan hur du blir
gift, hur du förhåller dig med din regering, hur du förhåller dig till militären, hur du förhåller
dig till ungdomen, hur du förhåller dig till kvinnor – VARJE aspekt av ditt liv blir islam. Allt
är islam.
Sahih Al-Bukhari – Vol 2, Bk 23, Hadith 413
Judarna förde till profeten en man och en kvinna som hade begått (äktenskapsbrott)
olagligt sexuellt samlag. Profeten beordrade att båda av dem skulle stenas (till döds) i
närheten av begravningsplatsen bredvid moskén.
Sahih Al-Bukhari – Vol 7, Bk 62, Hadith 88
Profeten skrev äktenskapskontrakt med Aisha medan hon var sex år gammal och
konsumerade sitt äktenskap med henne när hon var nio år gammal och hon blev hos honom
i nio år (d.v.s. till hans död).
Robert Spencer
Inte på något sätt är islamisk sharia, islamiskt statsskick kompatibelt med västvärldens
förståelse för mänskliga rättigheter och tankefrihet. Traditionell islam förbjuder konvertering
från islam och förbjuder alla att lämna islam. Det finns ingen väg ut. Det förbjuder muslimer
och icke-muslimer att leva som jämlikar i samhället.
Det ger mandat för andra klassens status (dhimmi) för icke-muslimer, förbjuder dem till att
ha auktoritet över muslimer och därmed förbjuder dem till att få särskilda jobb som resultat.
Även historiskt har det förbjudits att hus av dyrkan (för judar och kristna) antingen kunde få
byggas eller repareras med resultatet att samfunden slutar i konstant nedgång.
Sura 5, Vers 51
O du som tror! Ta inte judar och kristna som Auliya (vänner, beskyddare, hjälpare, etc.), de
är bara Auliya till varandra. Och om någon av er tar dem som Auliya, då är han faktiskt en
av dem.
Serge Trifkovic
Det är inte möjligt för en icke-muslim som bor i ett muslimskt samhälle att åberopa sina
medborgerliga och mänskliga rättigheter som skulle vara oberoende eller separerat från
sharia konceptet. Han förväntas att villigt underkasta sig sharia och om han accepterar sin
Dhimmitude så blir han en beskyddad person. En beskyddad person är någon som de facto är
en villig underordnad till de muslimska överherrarna.
Muhammeds liv – P 368
Vi hyllade honom när han stod och bad, och han kom ut till oss, och vi talade om för honom
att vi hade dödat Guds fiende. Han spottade på vår kamrats skador och både han och vi
återvände till våra familjer.
Vår attack på Guds fiende skapar terror bland judarna, och det fanns ingen jude i Medina
som inte fruktade för sitt liv.
Walid Shoebat
Muhammed har väldigt tydligt sagt, vilket är dokumenterat i haditerna, att; “Jag har fått
order att strida till alla säger “det finns ingen Gud utom Allah och Muhammed är Allahs
budbärare”. Det är på det här sättet islam spreds till Nordafrika, det är så här islam spreds
hela vägen till Indonesien och det är så islam spreds över Mellanöstern.
Syrien var inte ett muslimskt land, Libanon var inte muslimskt. Till och med Saudiarabien
hade en blandad folkmassa. Det är på det viset islam har spridits över hela Mellanöstern,
genom svärdet. Det är därför du inte ser någon synagoga eller kyrkor i Saudiarabien.
Kristendomen är helt utplånad. Även i bostadsområdena i Bethlehem, där har muslimerna
tagit över.
Det finns bara 20 % kvar av den kristna befolkningen. I Libanon har kristna drivits ut i
massor, där är Hizbollah mycket aktiva. Libanon har tidigare varit en kristen nation. Nu har
det helt plötsligt islamiserats så islam är på gång och har varit det sedan dess skapelse.
Robert Spencer
Muslimer som kommer till Förenta Staterna och kommer till Europa med en idé att sharia är
Allahs lag, de ser vår religionsfrihet och de ser på det faktum att icke-muslimer har makten
och skapar lagar som inte grundar sig på Allah utan på grund av konsensus och fria val.
De ser på allt detta som en manifestation av “Jahelia” eller otro – den för-islamiska perioden
av okunnighet, som tiden i alla nationers historia innan de blev muslimska. Du har Pakistan,
Iran och så vidare; de refererar till den period av historien innan de blev muslimer som
perioden “Jahelia”.
De ser också Förenta Staterna och Europa som i perioden Jahelia idag. Och många muslimer
som kommer till Förenta Staterna och Västeuropa kommer att arbeta för att etablera
islamiska mekanismer för statsskick här där målet är att skapa islamiska stater på grund av
idén att sekulära stater och stater baserade på val inte har legitimitet. Du har inga val om
Allahs lag, du lyder helt enkelt vad Gud säger.
7. Krigets hus
Robert Spencer
Det allra viktigaste av vad Väst behöver veta om islam idag är att det har en politisk karaktär
och att det inte endast är en religion. Det är en religion och trossystem som ger mandat till
krig mot otrogna i syfte att etablera en samhällsmodell som är absolut inkompatibel med
Västvärlden. Amerikaner behöver veta det, Europeer behöver veta det därför att muslimerna
kommer till västliga länder samtidigt som de har denna uppfattning och tänker agera utefter
den.
De är motivationen bakom den moderna terroristaktiviteten och de är målet för miljoner
muslimer i Väst och överallt i världen. Vi behöver känna till det så att vi kan skydda oss. Men
olyckligtvis på grund av politisk korrekthet och på grund av media och huvudsaklig statlig
ovilja att se sanningen i vitögat om den islamiska terrorismen så förblir dessa saker i stort
sett okända.
Walid Shoebat
Islamisk fundamentalism är en sleeper cell i Europa och USA. En bra fallbeskrivning är
Saladin. Saladin är en stor hjälte i islam. Saladin var den som besegrade korsfararna. Det var
ett fördrag som skulle upprättas mellan korsfararna och Saladin och historien går såhär; Den
arabiske medlaren kom till Saladin och sa – Koranen säger: “Om de vill ha fred så ge dem
fred”, vilket betyder att om fienden vill ha fred så kan man hitta en vers för det i koranen.
Och Saladin svarade såhär; du är en arab och jag är en kurd. Du borde känna till koranen
bättre än mig... Glöm inte att koranen också säger; “Varför ska vi gå med på fred när vi har
makt”. Så man kan hitta båda verserna i koranen. Du ber om fred när du är den svagare
parten. Det är här du hör termen “hudna”.
“Hudna” är ett fredsfördrag, ett vapenstillestånd. I Irak bad Sadr om hudna därför att han
visste att han inte kunde besegra amerikanerna. Du hittar hudna i flera konflikter när fienden
är starkare än en själv. Men så fort man får styrkan tillbaka då begär man inte fred. Detta är
varför den islamiska fundamentalismen i Väst har en fasad, att islam är en fredlig religion.
Därför att de väntar på att få in fler islamiska immigranter, de väntar på att öka i antal,
väntar på att öka sin politiska makt. När de väl kommit dithän så repeterar historien sig själv.
Du kommer att få se den fundamentalistiska islams rätta ansikte i det här landet.
Robert Spencer
Det är olyckligt men det går inte att förhandla med jihadister. Det finns inga uppgörelser man
kan göra med dem. Den islamiska lagen är mycket tydlig på det och här är åter ett exempel;
Vi måste ta islam på allvar! Islamisk lag tillåter inte uppgörelser. Den tillåter inte
förhandlade uppgörelser mellan muslimska stater och icke-muslimska stater.
Allt den tillåter är en temporär period på upp till 10 år av hudna eller vad som vanligtvis
översätts till vapenstillestånd. Att tillåta islamiska krafter att samla styrka. Men det är inte
samma som den fred som vi förstår det. Detta är inte samma som frånvaron av krig, det är
bara ett temporärt vapenstillestånd. I ett krig som jihadisterna ser det och som har pågått i 14
sekler och de är villiga att kämpa i 14 till.
Sura 47, Vers 4
Så när du möter (i strid, jihad för Allahs skull) de som misstror, slå ner på dem tills du har
dödat och skadat många av dem, och sedan bind fast dem ordentligt (dvs ta dem som
fångar). …
På det sättet beordras du av Allah att fortsätta med jihad mot de otrogna tills de omfattar
islam (till exempel skyddas från straff i helvetet) eller åtminstone kommer under ditt
beskydd), men om det hade varit Allahs vilja så kunde han själv ha straffat dem (utan dig).
Men (han låter dig strida), för att testa dig, som med andra. Men de som dödas på Allahs
väg, kommer han aldrig att låta deras gärningar gå förlorade.
Serge Trifkovic
I islamiskt tänkande är världen uppdelad i “Islams hus”, där islamisk lag har etablerats, där
Allah ensam styr, och “Krigets hus” vilket är resten av världen. Denna uppdelning påminner
om andra totalitära ideologier och mest uttalat kommunismen. Både kommunismen och
islam söker slutet på historien i denna värld.
Slutet på historien kommer när hela världen blir islam eller när den proletära revolutionen
för arbetarklassen till makten över hela världen vilket blir slutet på staten, slutet på pengar
och slutet på klassförtryck. I båda fallen är det möjligt att ha en period av vapenstillestånd.
Det är möjligt att ha en fredlig samexistens men denna fredliga samexistens är taktisk och
inte en permanent lösning.
Sahih Al-Bukhari – Vol 4, Bk 52, Hadith 196
Allahs apostel sa, “Jag har fått order att bekriga folket tills det säger, ingen har rätt att
dyrkas utom Allah.
Robert Spencer
Om vi betänker att, om vi bara förändrade vår politik mot Israel och om vi bara förändrade
vår politik mot Irak eller förändrade vår politik om någonting annat, om vi bara inte hade
slagit ner “Mossadegh regimen” i Iran 1953… Detta är löjligt. De grundar sig på en
fundamental missuppfattning om jihadisternas motiv och mål.
Detta är inte en konflikt som har skapats med staten Israel eller en konflikt som skapades när
den amerikanska armén gick in i Irak. Global jihad har pågått utan något signifikant avbrott
sedan 600-talet. Och det har bara gått tillbaka i kraft och aktivitet vid perioder när den
islamiska världen var för svag för att utföra den.
Bat Ye’or
Frågan vi nu behöver ställa oss är; vill vi bevara våra judeo-kristna värderingar och vår egen
civilisation eller inte, väljer vi att gå en dhimmitude till mötes, en förstorad dhimmitude i
Europa som kommer att påverka hela Europa.
Denna process är inte så överhängande för USA men det kommer att leda till att USA blir
isolerat. De kommer att behöva göra geopolitiska avtal med ett islamiserat, Dhimmi Europa.
Och dessa är problemen måste tas i betänkande av europeer och amerikaner själva när de
väljer sin identitet och sin framtid – frihet eller dhimmitude.
Serge Trifkovic
För att kunna försvara sig mot stormanlöpningen av global jihad som är i antågande i det här
seklet så måste vekligen väst finna sig och säga; vad exakt är det geografiska och kulturella
utrymmet som ska försvaras och i vilket namn? Att försvara Väst i namnet av ideologin
multikulturalism skulle vara omöjligt.
Multikulturalism och post-modern liberalism är inte värt att dö för. Det är ingenting som kan
inspirera folk att göra vad deras förfäder har gjort vid “Poitier” under den första vågen och
vid Wiens murar år 1683 under den andra vågen.
Vad global jihad har på sin sida är en godtrogen förbindelse hos miljontals människor att inte
bara sprida tron men att också få det bättre på de otrognas bekostnad i den första instansen
genom immigration och senare om nödvändigt genom andra medel.
Walid Shoebat
Vad Väst behöver förstå om islam är att islam har potential att ersätta de faror som
nationalsocialism och kommunism förde med sig. Precis som nazism och precis som
kommunism är det i islam så att ändamålet helgar medlen. Det finns ingen respekt för
nationella gränser. Och hela ideologin är att marknadsföra sitt sätt att tänka och att
marknadsföra sitt sätt att leva över hela världen.
Det är vad som lärs ut i Mellanöstern, det är vad som kommer ut ur all rättsvetenskap i
Saudiarabien och över hela den muslimska världen. Islam kommer att erövra och kommer att
fortsätta att erövra tills det triumferar, tills varenda en i världen säger; det finns ingen annan
gud än Allah och Muhammed är hans profet.
Serge Trifkovic
Säregenheten hos islam måste betraktas. Till skillnad från andra, och jag tycker inte om att
säga detta i full medvetenhet om att det kommer att kränka vissa västerlänningar, till skillnad
från hinduer, till skillnad från konfucianer, till skillnad från fienden till sub-Sahariska Afrika,
har muslimer en inneboende tendens att expandera och konvertera resten av världen. Inte
bara till deras religion utan till deras betraktelsesätt och deras legala och moraliska system.
De kommer inte att säga det öppet medan de befinner sig i minoritet i de länder de
immigrerar till, men vi har sett detta om och om igen genom historien. När de väl har nått det
nödvändiga antalet att pådyvla sin vilja så gör de det.
Mirakler kan ju hända. Jag vet inte om det krävs en ytterligare kanske även dödligare
terroristattack som kommer att fungera som en katalysator eller om det blir en geo-politisk
konfrontation i själva Mellanöstern, med Israel kanske i en allvarlig risk, men jag hoppas
verkligen och litar på att folk till sist får upp ögonen i Europa och en medvetenhet om
behovet att stå upp och bli en av oss. Innan det är för sent…
Produced and Directed by Gregory M. Davis and Bryan Daly. Produced and Distributed by Quixotic Media, LLC
USA 2006
1.8 Europeiska slavar, arabiska herrar
By Andrew G. Bostom
En offentlig protest i Washington DC, 5 april 2005 satte strålkastarljuset på den nuvarande
(som pågått i sekler) belägenheten för svarta mauretanier förslavade av arabiska härskare. De
senaste två decennierna på 1900-talet har för övrigt bevittnat ett rättframt jihadistiskt
folkmord, inklusive mass-slaveri, utfört av den arabisk-muslimska Khartoum regeringen mot
svarta kristna och animister i södra Sudan, och samma regering fortsatte massakrerna och
förslavningen av animister—muslimer svarta i Darfur. Dessa tragiska samtida fenomen
avspeglar det brutala levande arvet från jihad slaveri.
Jihad Slaveri
Den fasta länken mellan jihad - en permanent, unikt islamisk institution— och slaveri, ger en
väldigt hållbar förklaring för den makalösa skalan av det fortbestående slaveriet i muslimska
områden och samhällen. Denna generella observation passar såväl in på “specialiserade”
former av slaveri, inklusive (anskaffning och) användandet av eunucker, slavsoldater
(speciellt för ungdomar), andra former av barnslaveri, och haremslaveri. Jihad slaveri i sin
myriad av manifestationer blev ett kraftfullt instrument både för expansiv islamisering och
upprätthållandet av muslimska samhällen.
Juridisk grund och uppgift i islamiseringen
Patricia Crone, i sin färska analys av ursprung och utveckling av islamiskt politiskt tänkande,
ser en viktig länk mellan massfångenskapen och förslavandet av icke-muslimer under jihad
kampanjer, och den framträdande rollen av tvång i dessa förfaranden i islamiseringen. Efter
en framgångsrik jihad noterar hon:
Manliga fångar kunde dödas eller bli fångar, oavsett deras religiösa tillhörighet.
(Bokens folk var inte skyddade av islamisk lag förrän de hade accepterat
dhimma.) Fångar kunde också få välja mellan islam eller döden, eller så kunde
de få uttala trosbekännelsen frivilligt för att undvika avrättning: jurister
bestämde att deras statusförändring skulle accepteras även då de bara hade
konverterat av fruktan.
Kvinnor och barn som fångades under kampanjerna blev vanligtvis slavar, åter
oberoende av deras tro...Inte heller skulle vikten av fångarna underskattas.
Muslimska krigare tog rutinmässigt ett stort antal av dem. Men lämnade dem
som hade konverterat för att undvika avrättning, en del blev friköpta och resten
förslavade, vanligtvis som hemhjälp.
Skingrade i muslimska hushåll konverterade så gott som alla slavar,
uppmuntrade eller pressade av sina herrar, drivna av ett behov av gemenskap
med andra, eller sakta tillvanda att se saker genom muslimska ögon även om de
försökte motstå. Då varken dhimmin eller slaven hade fått välja mellan islam
eller döden skulle det vara absurt att förneka att tvång spelade huvudrollen i
deras konvertering. [1]
För de avgudadyrkande hinduerna, förslavade i stora antal under vågor av jihad erövringar
som skövlade den indiska subkontinenten för väl över ett halvt millenium (som började i
början på 700-talet), var de vägledande principerna i islamisk lag angående deras öde
otvetydigt tvingande. Jihad slaveri bidrog innehållsmässigt till tillväxten av den muslimska
befolkningen i Indien. K.S. Lal belyser båda dessa punkter: [2]
De hinduer som naturligt motsatte sig muslimsk ockupation ansågs vara
rebeller. Dessutom var de avgudadyrkare (mushrik) och kunde inte få statusen
Kafirs, av bokens folk — kristna och judar... Muslimska skrifter och
avhandlingar förespråkade jihad mot hedningarna för vilka lagen förespråkade
endast islam eller döden...
Faktum var att den muslimska regimen gav [dem] ett val mellan islam och
döden endast. De som dödades i strid var döda och borta; men deras
försörjningstagare gjordes till slavar. De slutade vara hinduer; de gjordes till
musselmaner med tiden om inte omedelbart efter tillfångatagandet...
slavtagandet i Indien var den mest blomstrande och framgångsrika
[muslimska] missionära aktiviteten...
Varje Sultan, som [en] mästare på islam, ansåg det vara en politisk
nödvändighet att plantera och odla [den] muslimska befolkningen över hela
Indien för islamiseringen av landet och för att kontra de inföddas motstånd.
Vryonis beskriver hur jihad slaveri, som praktiserades av Seldjukerna och de tidiga
Ottomanerna, var en nödvändig del av islamiseringen i mindre Asien under 1000- till 1300talen [3]:
Ytterligare en bidragande faktor till nedgången av antalet kristna invånare var
slaveriet... Sedan början på de arabiska razziorna in i landet Rum, hade
mänskligt byte blivit en mycket viktig del av rovet.
Det finns vidsträckta vittnesmål i de samtida redovisningarna att denna
situation inte förändrades när turkarna tog över förvaltningen av jihad i
Anatolien. De förslavade män, kvinnoer, och barn från alla stora tätorter och
från landsorten där befolkningen var försvarslös.
Under tidigare år innan de turkiska bosättningarna hade permanentats i
Anatolien, skickade man fångarna till Persien och annorstädes, men efter
etablerandet av det anatolisk- turkiska furstendömet, stannade en stor del av
slavarna i Anatolien för att tjäna erövrarna.
Efter karaktäristiskt tvång där man ofta använde brutala metoder för att ta ut devshirme
(barn- uttaxering, dvs ta barn som betalning), och den resulterande slitningen på de infödda
kristna befolkningarna (dvs från både expropriation och flykt), Papoulia förstår det som att
denna Ottomanska institution, den främsta islamiseringsmetoden, också innebar ett faktiskt
krigstillstånd: [4]
...att källorna talar om piasimo (erövring) aichmalotos paidon (fångenskap) och
arpage paidon (roffa åt sig barn) indikerar att de barn som försvann genom
devshirme sågs som offer för kriget.
Naturligtvis reser sig frågan om, enligt islamisk lag, det är möjligt att se
devshirme som ett krigstillstånd, fastän de Ottomanska historikerna under
imperiets gyllene år försökte tolka dessa metoder som en konsekvens av
påtvingad erövring be'anwa.
Det är sant att grekerna och andra människor på Balkanhalvön inte
kapitulerade utan motstånd, och därför måste de erövrades öde bestämmas
enligt koranens principer och i enlighet med Ahl-al-Qitâb: dvs antingen att bli
utplånade eller tvingas konvertera till islam eller hamna i status av beskydd
(dhimmitude), genom att betala skatter och särskilt jizya (beskyddarskatt).
Det faktum att Ottomanerna, i fall av frivillig kapitulation, beviljade särskilda
privilegier varav ett var undantag från denna tunga börda, indikerar att den
åtgärden förstås skulle ses som en bestraffning för befolkningens motstånd och
devshirme var ett uttryck för fortsättningen på krigstillståndet mellan erövrare
och erövrade... blotta existensen av en devshirme institution är tillräckligt för
att förutsätta ett fortsatt krigstillstånd.
Under Shah Abbas I (1588—1626), Safavid Shiit teokrati i Iran expanderade sitt tidigare
system med slavrazzior in i det kristna georgiska och armenska områdena i Kaukasus.
Georgiska, armenska, och circassian invånare i Kaukasus blev förslavade i stora antal och
konverterade därmed till shia islam.
Männen tvingades att tjäna som (i första hand) militara eller administrativa slavar medan
kvinnorna tvingades in i harem. En övergång ägde uppenbarligen rum mellan 1600- och
1700-talen så att färre av slavarna kom från Kaukasus, medan större antal kom via Persiska
gulfen med ursprung från Afrika. [5] Ricks noterar att under Shah Sultan Husayns regering;
Storleken på den kungliga domstolen hade verkligen expanderat om antalet
manliga och kvinnliga slavar inklusive vita och svarta eunucker får indikera.
Enligt en samtida historiker, Shah Sultan Husayn (d. 1722) gjorde det till praxis
att anlända till Isfahans marknader de första dagarna på det iranska nyåret (21
mars) med hela hans domstol i släptåg.
Det uppskattades av den samtida registreringen att 5 000 manliga och
kvinnliga svarta och vita slavar inklusive de 100 svarta eunuckerna utgjorde det
kungliga partiet. [6]
Clement Huarts skrifter på det tidiga 1900-talet (1907), observerade att slavar fortsatt var
den viktigaste komponenten av det erhållna bytet under jihad kampanjerna eller razziorna:
[7]
För inte så länge sedan korsade flera expeditioner Amoû-Deryâ, d.v.s. de södra
gränserna av stäppen, och plundrade de södra regionerna av Persien för att
uppbringa slavar; andra kampanjer lanserades in i själva hjärtat av det
outforskade Afrika, satte eld på de bosatta områdena och massakrerade de
fredliga naturfolken som bodde där.
Willis karaktäriserar den tidlösa islamiska logiken för förslavandet av sådana ”barbariska”
afrikanska vildar såsom följer: [8]
... vartefter oppositionen mot islam till kufr bröt fram från varje hörn av ondska
och misstro, blev länder med förslav-bara barbarer favoritjaktplatsen för folk
med reson och tro—parallellerna mellan slavar och otrogna började tända i
hettan av jihad.
Så antingen det var en fångenskap eller försäljning så var det en slav och inte en
medborgare som kafiren som var ämnad att befinna sig i den muslimska
domänen. Och eftersom villkoren för fångarna var flytande beroende på
statusen av deras territorier, kom valet mellan frihet och servilitet att vila på ett
enda bevis: religionen i landet är religionen för dess amir (härskare); om han
var muslim är landet islams land (dar al—Islam); om han är hedning, så är
landet de otrognas land (dar al—kufr).
Bifogad till denna princip var den besläktade noteringen att landets religion är
majoritetens religion; om den är muslimsk så är landet islams land; om det är
hedniskt, så är landet ett land av kufr, och dess invånare kan räknas in i
kategorin slavar under muslimsk lag.
Återigen, eftersom slaveri blev likvärdigt med otrohet, så blev också frihet en
signal för islam...Det servila tillståndet var format ut ur resterna av hedniska
byar — från de kvinnor och barn som underkastade sig islam och inväntade sin
inlösen...
[enligt en muslimsk jurist] al—Wanshirisi (d.1508), är slaveri en bedrövelse
över dessa som inte utövar någon profetia, som inte har någon lojalitet till
religiös lag. Dessutom är slaveri en förödmjukelse — en underkastelse— som
härrör ur otrohet.
Grundad på sin studie och observationer av muslimska slavrazzior uppsnappade medan han
tjänade i Sudan under Mahdist jihad i början av 1800-talet gjorde Winston Churchill denna
beskrivning (in 1899): [9]
alla [av de arabiska muslimska stammarna i Sudan], utan undantag, var
människojägare. Till de stora slavmarknaderna i Jiddah hade en kontinuerlig
ström av negerfångar flödat i hundratals år.
Uppfinningen av krut och arabernas adoption av skjutvapen underlättade
trafiken...Så situationen i Sudan under flera sekler kan summeras upp som
följer: Den dominanta rasen av arabiska inkräktare spred i ökande grad sitt
blod, religion, sedvänjor, och språk bland den svarta ursprungsbefolkningen,
samtidigt som de härjade och förslavade dem...
Det krigslika arabstammarna stred och bråkade med varandra i oupphörlig fejd
och strid. Negrerna darrade av fruktan för fångenskap, eller reste sig upp lokalt
mot deras förtryckare.
Alla dessa elementa av jihad slaveri— är juridiskt rationellt, som metod att påtvinga
islamisering (för icke-muslimer i huvudsak, och speciellt riktat mot Sub—Sahariska
afrikanska naturfolk), och dess samröre med devshirme—som uttaxering av unga pojkar som
slavsoldater— är uppenbart i det samtida jihad som utförs mot naturfolken och kristna i
södra Sudan, av den arabiskt muslimska—dominerade Khartoum regimen. [10]
Omfattning och uthållighet
Skalan och omfattningen av islamiskt slaveri i Afrika är jämförbar med den västliga
transatlantiska slavhandeln till Amerika, och som Willis har observerat (på sitt något vridna
sätt), [11] de tidigare '...blir utslagna av de mer populära subjekten i form av uthållighet.'
Kvantitativa uppskattningar för den transatlantiska slavhandeln (1700- till slutet av 1800talet) av 10 500 000 (eller något högre [12]), är åtminstone matchat (om inte överskridet
med 50%) med en samtida uppskattning för den islamiska slavhandeln i Afrika.
Professor Ralph Austens arbetssiffra för denna sammansättning av den trans-sahariska,
Röda havet, och indiska oceanen trafiken som genererades av den islamiska slavhandeln från
650 till 1905 är 17 000 000. [13]
Dessutom var belägenheten för dessa förslavade naturfolk, dragna från savannen och norra
skogsbältena i väst- och Centralafrika till den trans-sahariska handeln jämförbar med
lidandena för de stackars offren i den transatlantiska slavhandeln. [14]
På 1800-talet nådde slavarna hamnarna i det Ottomanska Tripoli genom tre
huvudsakliga sahariska rutter, rakt igenom så sträng att slavar som tvingades
fram den vägen var jämförbart med fasan i den så kallade mellanpassagen på
atlanten.
Denna klargörande jämförelse, viktig som den är, ignorerar andra stora domäner av jihad
slaveri: över Europa (Medelhavet och Västeuropa, såväl som Central- och Östeuropa,
involverade araberna [Väst/Medelhavet], och senare de Ottomanska turkarna och Tatarerna
[Centrala och Östra Europa]);
Moskva Ryssland (föremål för Tatar plundringar); mindre Asien (under Seljuk och
Ottomansk dominans); Persien, Armenien, och Georgien (föremål för systematiserade
jihadistiska slaverikampanjer utförda särskilt av Shiit Safavids,); och den indiska
subkontinenten (razzior och jihad kampanjer av araberna på 600- och 700-talen, och senare
plundringar av Ghaznavids, under Delhi Sultanatet, Timurid jihad, och under Mughals).
Som en summarisk introduktion till utsträckningen av jihad slaveriet utanför den afrikanska
kontinenten ska vi få tre korta exempel: Seldjukerna i mindre Asien (1000- och 1100-talen);
Ottomanerna på Balkan (1400-talet); och Tatarerna i södra Polen och Moskva Ryssland
(mitten av 1400-talet till 1600-talet).
Infångandet av kristna i mindre Asien av Seljuk turkar var mycket omfattande under 1000och 1100-talen. [15] Efter erövringen och skövlingen av Edessa blev 16 000 förslavade. [16]
Syrianen Michael rapporterade att när turkarna från Nur al—Din fördes till Kilikien av
armeniern Mleh så förslavade de 16 000 kristna som de sålde till Aleppo. [17]
En stor serie razzior utfördes i de grekiska provinserna i västra mindre Asien och förslavade
tusentals greker (Vryonis tror att siffran 100 000 som citeras från en samtida rapport är
överdriven [18]), och enligt syrianen Michael såldes de på slavmarknader så långt bort som i
Persien. [19]
Under razziorna som utfördes av turkarna år 1185 och de kommande fem åren fångades 26
000 invånare från Cappadocia, Armenien, och Mesopotamien och såldes vidare till
slavmarknader. [20] Vryonis avslutar: [21]
... dessa få källor verkar indikera att slavhandeln var blomstrande. Mindre
Asien fortsatte faktiskt att vara huvudkällan till slavar för den islamiska världen
fram till 1500-talet.
De ottomanska sultanerna marknadsförde, i enlighet med sharias beskrivningar, detta jihad
slaveri starkt på Balkan, speciellt under 1400-talets regering av Mehmed I (1402—1421),
Murad II (1421—1451), och Mehmed II (1451—1481). [22] Alexandrescu— Dersca summerar
den väsentliga utsträckningen av detta slaveri, och antyder vikten av dess demografiska
effekt: [23]
De samtida turkiska, bysantiska och latinska krönikörer erkänner unisont att
under kampanjerna utförda å sammanslutningens vägnar för greker och
latinrumäner och det slaviska Balkan under islams banér, såväl som att göra
razzior på kristet territorium, reducerade ottomanerna massorna av invånare
till slavar.
Den Ottomanska krönikören Ašikpašazade relaterar att under Ali pasha
Evrenosoghlus expedition i Ungern (1437), så väl som under återvändandet från
Murad II:s kampanj mot Belgrad (1438), överträffade antalet fångar med
antalet soldater. Den bysantinska krönikören Ducas säger att invånarna i
Smederevo, som var ockuperade av Ottomanerna, leddes in i träldom.
Samma sak hände när turkar av Menteše gick ner till öarna Rhodos och Kos och
även under den Ottomanska flottans expedition till Enos och Lesbos. Ducas
citerar även siffrorna: 70 000 invånare som fördes iväg till slaveri under
kampanjen från Mehmed II in Morée (1460).
Den italienske Franciskanen Bartholomé de Yano (Giano dell'Umbria) talar om
60 000 till 70 000 slavar som fångades under två expeditioner av akinğis i
Transsylvanien (1438) och ungefär 300 000 till 600 000 ungerska fångar.
Om dessa siffror verkar överdrivna så är andra mer exakta: fyrtio invånare
fångades av Menteše turkarna under en razzia på Rhodos, 7 000 invånare
reducerades till slavar efter belägringen av Thessalonika (1430), enligt John
Anagnostes, och tio tusen invånare leddes till fångenskap under belägringen av
Mytilene (1462), enligt ärkebiskopen i Lesbos, Leonard av Chios.
Med den här dokumentationen kan vi inte kalkylera skalan på vilka slavar som
fördes till turkiska Rumänien genom den här metoden. Enligt Bartholomé de
Yano kan det röra sig om 400 000 slavar fångade under fyra år från 1437 till
1443. Även om det finns en viss grad av överdrift måste vi hålla med om att
slavar spelade en viktig demografisk roll under 1400-talets Ottomanska
expansion.
Fisher [24] har analyserat slavrazzior utförda av de muslimska Krim-tatarerna mot de kristna
folken i södra polen och Moskva Ryssland under mitten av 1400-talet till sent 1700-tal
(1463—1794).
Om man ska förlita sig på inkompletta källor ('...utan tvekan finns det fler slavräder som
författaren inte har avtäckt' [25]), hans konservativa tabuleringar [26] indikerar att
åtminstone 3 miljoner (3 000 000) personer — män, kvinnor, och barn — fångades och
förslavades under den så kallade ”stäppens skörd”. Fisher beskriver belägenheten för dessa
slavar: [27]
...den första pärsen [för fångarna] var den långa marschen till Krimhalvön. Ofta
i kedjor och alltid till fots dog många av fångarna under resan. Eftersom vid
många tillfällen tatarerna fruktade repressalier för sina räder, eller som det var
på 1600-talet, försök från kosackband att frita fångarna, så skyndades
marscherna på.
Sjuka eller skadade fångar dödades vanligtvis hellre än att sinka processionen.
Heberstein skrev... de gamla och bräckliga männen som inte skulle inbringa så
mycket vinst, gav man till Tatar ungdomarna eller att stena dem, eller kasta
dem i havet, eller döda dem på vilket sätt de önskar.'
En ottomansk resenär i mitten på 1500-talet som bevittnade en sådan marsch
av fångar från Galicien förundrades över att någon skulle kunna nå sin
destination — slavmarknaderna i Kefe. Han klagade över att deras behandling
var så usel att dödstalen onödigtvis skulle driva upp priset så högt så att köpare
som han själv inte skulle få råd. Ett polskt ordspråk lyder: 'Oh så mycket bättre
det är att ligga på sin bår än att vara fånge på väg till Tatariet.
Fortlevandet av det islamiska slaveriet är lika imponerande och unikt som sin omfattning.
Slaveriet praktiserades öppet i både ottomanska Turkiet [28], och shiitiska (Qajar) Iran [29],
fram till första decenniet på 1900-talet. Som Toledano påpekar, [30] enligt ottomanska
Turkiet, kul (administrativa)/ harem slaveri,
... överlevde kärnan av den Ottomanska eliten till frånfället av imperiet och det
Osmanska husets fall det andra decenniet av 1900-talet.
Dessutom indikerar Ricks [31] att trots pressen på moderna reformer som kulminerade i den
iranska konstitutionella rörelsen från 1905—1911, vilket effektivt eliminerade militär och
agrikulturellt slaveri,
Närvaron av hushålls-slavar, emellertid, i både tätorterna och
landsbygdsregionerna i södra Iran hade inte upphört så kvickt. Vissa iranier
intygar idag den fortsatta närvaron av afrikanska och indiska slavflickor...
Slaveriet på den arabiska halvön upphörde inte formellt förrän 1962 i Saudiarabien, och 1970
i Jemen och Oman. 1989 skrev Gordon [34] att han observerat att fastän Mauretanien
avskaffat slaveriet officiellt den 15 juli 1980,
... som regeringen själv erkänner så är det i praktiken fortfarande i full gång.
Det uppskattas att 200 000 män, kvinnor, och barn blir köpta och sålda precis
som boskap i detta Nordafrikanska land, sliter som hemhjälp, herdar, och
bonddrängar.
Slutligen, som diskuterats tidigare, har det varit utbrott av jihad slaveri, sedan 1983 i Sudan.
[35]
En översikt på eunuck slaveriet–den avskyvärda handeln
Eunuck slavar — män som är kastrerade vanligtvis mellan åldrarna 4 och 12 (på grund av den
höga dödsrisken, företrädesvis, mellan åldrarna 8 och 12), [36] var högt efterfrågade i
islamska samhällen. De tjänade mestadels som tillsynsmän för kvinnor i haremen för de
styrande eliterna i det Ottomanska imperiet, dess samtida muslimska grannar (såsom
Safavid Iran), och tidigare muslimska herravälden.
Utsträckningen och omfattningen av eunuck slaveriet — blev framstående inom 200 år av det
initiala 600-talets arabiska jihad erövringar [37], fram till början av 1900-talet [38]. Till
exempel dokumenterar Toledano dokumenterar att så sent som 1903 innehöll det
Ottomanska imperiets harem från 400 till 500 kvinnliga slavar, övervakade och vaktade av
194 svarta afrikanska eunucker. [39]
Men ett lika viktigt och unikt kännetecken på muslimskt eunuck slaveri var förvärvet av
eunucker från utländska slavproducerande områden [40] , dvs icke-muslimska gränszoner på
grund av razzior. Som David Ayalon observerade, [41]
... den överväldigande majoriteten eunucker, liksom den överväldigande
majoriteten av alla andra slavar i islam, hade förts över från andra sidan
gränserna till muslimskt land.
Eunuck slavar i Kina, i stark kontrast, var nästan helt exklusivt anskaffat lokalt. [42]
Hogendorn [43] har identifierat tre huvudsakliga slavproducerande regioner, som de
utvecklades i betydelse över tid, från 700- till sent 1800-tal:
Dessa områden var de skogsbeklädda delarna av Central- och Östeuropa som av
muslimerna kallades för 'Bild as—Saqaliba' (slavland), ordet saqlab betyder slav
på arabiska (och relaterar till den etniska benämningen 'Slav'); stäpperna i
Centralasien kallades 'Bilad al—Atrak' (Turkarnas land eller Turkestan); och
slutligen det viktigaste, savannens ytterkant av skogsterritoriet söder om Sahara
kallades de svartas land eller 'Bilad as— Sudan'.
Slutligen, givet råheten av tillgängliga kirurgiska metoder och frånvaron av sterila tekniker,
den mänskliga kastrationsproceduren med vilken eunuckerna fabricerades sammanhängde
med enastående sjuklighets- och dödlighetstal. Hogendorn beskriver hårdheten i
operationen, och ger dödlighetsinformation från Västra och östra Afrika: [44]
Kastrationen kan vara partiell (borttagandet av endast testiklar eller
borttagandet av endast penis), eller total (borttagandet av båda). I senare
period av handeln, dvs efter att Afrika blev den viktigaste källan för
Medelhavets islam, verkar det som att de flesta eunucker som såldes på
marknaderna undergick ett totalt borttagande.
Denna version av operationen, dock ansedd som mest lämplig för slavar i
konstant närhet till haremsmedlemmar, innebar en mycket hög fara för död av
två anledningar. Först var omfattande blödning, med risken för omedelbar död.
Blödningen kunde inte stoppas genom traditionell bränning därför att det
skulle stänga urinröret och slutligen leda till döden på grund av oförmåga att
urinera. Den andra faran låg i urinrörsinfektionen, med uppkomsten av
sårskorpor som blockerar vägen och orsakar döden inom några dagar.
...när kastrationerna utfördes i sub—Sahariska Väst—Central Afrika...är siffran
90% [is] ofta nämnd. Även högre dödstal rapporterades tillfälligtvis, icke
överaskande i tropiska områden där faran för sårinfektioner var speciellt hög.
Åtminstone en samtida priskvot stödjer en siffra på över 90% dödlighet:
Turkiska handelsmän sägs ha varit villiga att betala 250 till 300 (Maria
Theresa) dollar för varje eunuck i Borno (nordöstra Nigeria) vid en tid då det
lokala priset för unga manliga slavar inte verkar ha överskridit ungefär 20
dollar...Många källor indikerar väldigt höga dödstal från operationerna i östra
Afrika.. Richard Millants [1908] genomsnittliga siffra för Sudan och Etiopien är
90%.
Avslutning
Samtida manifestationer av islamiskt slaveri—säkerligen razziorna (räder) utförda av
arabiska muslimska miliser mot sina svarta kristna, animister, och animist—muslimska
byten i både södra Sudan och Darfur—och även i sitt eget sammanhang, omfattningen av
slaveriet i Mauretanien (åter, svarta slavar, arabiska herrar)—återspeglar den ondskefulla
påverkan av jihad slaveri som en varaktig muslimsk institution.
Även Ottomanskt samhälle, diskutabelt om det är det mest progressiva i muslimsk historia,
och försvarat helt nyligen vid en FN-konferens som en förebild för islamisk ekumenism.
Det är faktiskt bara moderna muslimska fritänkare, eller som anakronistiskt ses som
“avfällingar” som haft modet och den intellektuella integriteten att avstå från jihad, inklusive
jihad slaveri, otvetydigt, och baserat på ett ärligt erkännande av dess ödeläggande militära
och sociala historia.
När rösterna hos dessa muslimska fritänkare har tystnat i den islamiska världen—genom
fängelse och tortyr, eller avrättning—är utgången tragisk, men knappast oväntad. Att sådana
insiktsfulla och tappra röster har marginaliserats eller ignorerats helt och hållet i Väst är lika
tragiskt och återspeglar den bedrövliga okunnigheten hos västvärldens politiska eliter.
Sources:
1. Patricia Crone. God's Rule. Government and Islam. New York: Columbia University Press, 2004, pp.
371—72
2. K.S. Lal, Muslim Slave System India, New Delhi, Aditya Prakashan, 1994, pp. 46, 69.
3. Speros Vryonis, Jr. The Decline of Medieval Hellenism and the Islamization of Asia Minor, 11th
Through 15th Century, 1971,
Berkeley: University of California Press, pp. 174—175.
4. Vasiliki Papoulia. 'The impact of devshirme on Greek society' in East Central European society and
war in the
prerevolutionary eighteenth century. Gunther E. Rothenberg, B�la K. Kir�ly and Peter F. Sugar,
editors. Boulder : Social
Science Monographs ; New York : Distributed by Columbia University Press, 1982, pp. 555—556.
5. Thomas Ricks. 'Slaves and Slave Trading in Shi'i Iran, AD 1500—1900', Journal of Asian and African
Studies, 2001, Vol. 36,
pp. 407—418.
6. Ricks, 'Slaves and Slave Trading in Shi'i Iran', pp. 411—412.
7. Clement Huart. 'Le droit de la guerre' Revue du monde musulman, 1907, p. 337. English translation
by Michael J. Miller.
8. John Ralph Willis. "Jihad and the ideology of enslavement", in Slaves and slavery in Muslim
Africa— vol. 1. Islam and the
ideology of enslavement, London, England; Totowa, N.J.: Frank Cass, 1985, pp. 17—18; 4.
9. Winston Churchill. The River War, Vol. II , London: Longmans, Green & Co., 1899, pp. 248—50.
10. John Eibner. 'My career redeeming slaves', Middle East Quarterly, December, 1999, Vol. 4,
Number 4,
http://www.meforum.org/article/449 . Eibner notes:
...based on the pattern of slave raiding over the past fifteen years and the observations of Western and
Arab travelers in
southern Darfur and Kordofan, conservatively puts the number of chattel slaves close to or over
100,000. There are many more
in state—owned concentration camps, euphemistically called "peace camps" by the government of
Sudan, and in militant
Qur'anic schools, where boys train to become mujahidun (warriors of jihad).
11. John Ralph Willis. Slaves and slavery in Muslim Africa, Preface, p. vii.
12. This controversial topic is discussed here: Philip D. Curtin, Roger Antsey, J.E. Inikori. The Journal
of African History, 1976,
Vol. 17, pp. 595—627.
13. John Ralph Willis. Slaves and slavery in Muslim Africa, Preface, p. x.
14. John Wright. 'The Mediterranean Middle Passage: The Nineteenth Century Slave Trade Between
Triploi and the Levant', The
Journal of North African Studies, 1996, Vol. 1, p. 44.
15. Vryonis, The Decline of Medieval Hellenism, p.175, note 245.
16. Bar Hebraeus. The chronography of Gregory Ab�'l Faraj, the son of Aaron, the Hebrew physician,
commonly known as Bar
Hebraeus; being the first part of his political history of the world, translated from the Syriac by Ernest
A. Wallis Budge, Oxford
University Press, 1932, Vol. 1, pp. 268—273; Michael the Syrian, Chronique de Michel le Syrien,
Patriarche Jacobite d'Antioche
(1166—1199), translated by J—B Chabot, 1895, Vol. 3, p. 331.
17. Michael the Syrian, Chronique, Vol. 3, p. 331.
18. Vryonis, The Decline of Medieval Hellenism, p.175, note 245.
19. Michael the Syrian, Chronique, Vol. 3, p. 369.
20. Michael the Syrian, Chronique, Vol. 3, pp. 401—402; Bar Hebraeus, The Chronography, Vol. 1, p.
321.
21. Vryonis, The Decline of Medieval Hellenism, p.175, note 245.
22. M—M Alexandrescu—Dersca Bulgaru. 'Le role des escalves en Romanie turque au XVe siecle'
Byzantinische Forschungen,
vol. 11, 1987, p. 15.
23. Alexandrescu—Dersca Bulgaru, 'Le role des escalves en Romanie turque au XVe siecle', pp. 16—17.
24. Alan Fisher 'Muscovy and the Black Sea Slave Trade', Canadian American Slavic Studies, 1972, Vol.
6, pp. 575—594.
25. Fisher 'Muscovy and the Black Sea Slave Trade', p. 579, note 17.
26. Fisher 'Muscovy and the Black Sea Slave Trade', pp. 580—582.
27. Fisher 'Muscovy and the Black Sea Slave Trade', pp. 582—583.
28. Reuben Levy, The Social Structure of Islam, Cambridge University Press, 1957, p. 88.
29. Ricks, 'Slaves and Slave Trading in Shi'i Iran', p. 408.
30. Ehud Toledano. Slavery and Abolition in the Ottoman Middle East, Seattle: University of
Washington Press, 1998, p. 53.
31. Ricks, 'Slaves and Slave Trading in Shi'i Iran', p. 415.
32. Murray Gordon. Slavery in the Arab World, New York: New Amsterdam, 1989, p. 232.
33. Gordon. Slavery in the Arab World, p. 234.
33. http://59.334.18.097plusf87:RQqljii569218397413КЂ
34. Gordon. Slavery in the Arab World, Preface, second page (pages not numbered).
35. Eibner, 'My career redeeming slaves'.
36. Jan Hogendorn. 'The Hideous Trade. Economic Aspects of the 'Manufacture' and Sale of Eunuchs',
Paideuma, 1999, Vol. 45,
p. 143, especially, note 25.
37. Hogendorn. 'The Hideous Trade', p. 137.
38. Ehud Toledano. 'The Imperial Eunuchs of Istanbul: From Africa to the Heart of Islam', Middle
Eastern Studies, 1984, Vol.
20, pp. 379—390.
39. Toledano. 'The Imperial Eunuchs of Istanbul', pp. 380—381.
40. Hogendorn. 'The Hideous Trade', p. 138.
41. David Ayalon. 'On the Eunuchs in Islam', Jerusalem Studies in Arabic and Islam, 1979, Vol. 1, pp.
69—70.
42. Hogendorn. 'The Hideous Trade', p. 139, note 5.
43. Hogendorn. 'The Hideous Trade', p. 139.
44. Hogendorn. 'The Hideous Trade', pp. 143, 145—146.
1.9 Hindu Kush, de största folkmorden i människans historia
By Shrinandan Vyas
Alla Encyklopedier och National Geographic håller med om att Hindu Kush regionen är en
plats för folkmord på hinduer (liknande Dakau och Auschwitz). Alla referenser finns angivna
som hjälp.
Utdrag
Alla standard referensböcker håller med om att namnet 'Hindu Kush' i bergskedjan i östra
Afghanistan betyder 'Hindu Slakt' eller 'Hindu Död'. Historian avslöjar också att fram till år
1000 var området Hindu Kush hade fullt ut ett hinduiskt ursprung.
Mer troligt var att bergskedjan avsiktligt benämndes som 'Hindu Slakten' av de muslimska
erövrarna som en läxa till de framtida indiska generationerna. Emellertid är indier i
allmänhet och särskilt hinduer fullständigt omedvetna om detta tragiska folkmord. Denna
artikel tittar också på anledningarna bakom denna okunnighet.
21 Referenser - (Huvudsakligen Encyclopedia Britannica & andra referensböcker, National
Geographic Magazines och standard historieböcker).
Introduktion
Hindu Kush är en bergskedja nära 1600 km lång and 320 km bred och löper från nordöst till
sydväst, och delar Amu Darya River dalen och Indus River dalen. Den sträcker sig från Pamir
platån i närheten av Gilgit, till Iran. Hindu Kush går i huvudsak genom Afghanistan och
Pakistan.
Den har över två dussin toppar på mer än 7000 meter. Nedanför de snöiga topparna är
Hindu Kush bergen bara, steniga med dålig vegetation. Historiskt har passen över Hindu
Kush haft stor militär betydelse och ger tillträde till de norra slättlanden i Indien.
Khyber Passet bildar en viktig strategisk inkörsport och erbjuder en förhållandevis lätt väg
till slätterna i Punjab. De flesta utländska inkräktare, med början från Alexander den Store år
327 FV, till Timur Lane år 1398, och från Mahmud av Ghazni år 1001 till Nader Shah år 1739
angrep Hindustan via Khyber passet och andra pass i Hindu Kush (1,2,3).
De grekiska krönikörerna för Alexander den Store kallade Hindu Kush för Parapamisos eller
Paropanisos (4). Det hinduiska namnet för Hindu Kush bergen var 'Paariyaatra Parvat'(5).
Hindu Kush regionens tidiga historia (fram till år 1000)
Historian för Hindu Kush och Punjab visar att två stora kungahus av Gandhaar & Vaahic
Pradesh (Balkh av Bactria) hade sina gränser utsträckta långt förbi Hindu Kush. Legenden
säger att kungahuset av Gandhaar etablerades av Taksha, sonson till Bharat av Ayodhya (6).
Gandhars gränser utsträcktes från Takshashila till Tashkent (korruption av 'Taksha Khand')
det som nu är Uzbekistan. Under senare period, Mahabharat relaterar Gaandhaari som
prinsessa av Gandhaar och hennes bror, Shakuni som prins och senare som Gandhars
härskare.
I den väldokumenterade historian tog kejsaren Chandragupt Maurya tog hand om Vaahic
Pradesh omkring 325 FV och sedan tog över Magadh. Kejsare Ashoks stentavlor med
inskriptioner på grekiska och arameiska kan man fortfarande finna i Kandahar (korruption
av Kandahar?) och Laghman i östra Afghanistan(3).
En sådan stentavla visas upp i PBS TV serie 'Legat med Mark Woods i episod 3 med titeln
'Indien: Det andliga imperiet. Efter fallet av Mauryan imperiet regerades Gandahar av greker.
Men en del av dessa grekiska härskare hade konverterat till buddismen, såsom Menander,
känd hos indiska historiker som Milinda, medan en del andra greker började följa Vishnav
sekter (Hinduism)(7).
Senare utgrävningar i Bactria har avslöjat ett gyllene förråd i vilket bland andra saker en
figurin av en grekisk gudinna med ett hindu märke på sin panna (Bindi) och visar
sammanflödet av hindu-grekisk konst (8). Senare styrde Shaka och KushaaN Gandahar och
Vaahic Pradesh. KushaaN kejsare av Kanishkas sträckte sig från Mathura till Aral sjön
(bortom dagens Uzbekistan, Tadjikistan, och Kirgisstam)(9).
Kanishaka var en buddist under KushaaN inflytande och buddismen blomstrade i Gandahar.
Två jättestora buddastatyer i sandsten hade karvats in i klipporna i Bamian (väster om
Kabul) daterade från Kushan perioden. Den större buddastatyn (fastän förvanskad i senare
sekler av muslimska inkräktare) är ungefär 53 meter hög (10,11). Kushan imperiet gick ner år
450.
Den kinesiske reseskildraren Hsuan-Tsang (Xuan-zang) reste igenom regionen på 600-talet
och besökte många religiösa buddistcentra (3) inklusive Hadda, Ghazni, Qonduz, Bamian
(3,10,11), Shotorak och Bagram. Från 400- till 900-talet regerade persiska Sasanians och
Hepthalites Gandahar.
Under deras styre blev Gandahar regionen återigen influerad av hinduism. De hinduiska
kungarna (Shahiya) var koncentrerade i Kabul och Ghazni områdena. Den senaste
hinduioska Shahiya kungen av Kabul, Bhimapal dödades år 1026.
De heroiska insatserna från de hinduistiska Shahiya kungarna för att försvara de nordvästra
passen till Indien mot inkräktarna är beskrivna av även al-Biruni, hov-historikern för
Mahmud av Ghazni (12). Vissa utgrävda ställen för perioden inkluderar ett stort hinduiskt
Shahiya tempel norr om Kabul och ett kapell som innehåller både buddistiska och
hinduistiska bilder som visar att det var två religioner tillsammans (3).
Islamiska invasioner av Afghanistan började år 642, men under flera sekler har deras effekt
varit marginell och varade endast en kort tid efter varje räd. Städer kapitulerade bara för att
resa sig i revolt och de tvångskonverterade återvände till sin gamla religion (Hinduism eller
Buddhism) så fort de muslimska arméerna hade försvunnit (3).
DÄRFÖR VAR AFGHANISTAN TILL ÅR 1000 EN FULLVÄRDIG DEL AV DET HINDUISKA
URSPRUNGET.
Hindu Kush och de hinduiska folkmorden
Nu är Afghanistan ett muslimskt land. Logiskt sätt betyder det att antingen måste en eller två
av följande ha hänt:
a. ursprungsbefolkningen i Hindu Kush konverterade till islam, eller
b. de blev ihjälslagna och erövrarna tog över, eller
c. de blev utdrivna.
Encyclopedia Britannica (3) har redan informerat oss ovan om motståndet till konvertering
och frekventa revolter mot de muslimska erövrarnas styre från 700-talet till 1000-talet.
Själva namnet 'Hindu Kush' berättar om det öde ursprungsinvånarna i Gandahar och Vaahic
Pradesh under senare period av muslimsk erövring, därför att HINDU KUSH på persiska
BETYDER HINDU SLAKT (13) (som Koenraad Elst i sin bok 'Ayodhya och efter). Låt oss titta
på vad andra standard referenser säger om Hindu Kush.
Persisk-engelska lexikonet (14) indikerar att ordet ”Kush” har sitt ursprung i verbet Kushtar
– att slakta eller slå ihjäl. Kush är förmodligen också relaterat till verbet Koshtan som betyder
döda. På Urdu betyder ordet Khud-kushi att man dödar sig själv (khud - själv, Kushi- mord).
Encyclopedia Americana kommenterar Hindu Kush såsom följer:
Namnet Hindu Kush betyder bokstavligen Dödar Hinduer, en påminnelse om de dagar när
(Hindu) SLAVAR från den indiska subkontinenten dog i de hårda afghanska bergen när de
skulle transporteras till muslimska hov i Centralasien (15). National Geographic Article
Väster om Khyber Passet informerar att Generationer av räder förde fångna hinduer över
dessa bergstoppar av ständig snö.
Sådana bittra resor gav området sitt namn Hindu Kush -"dödar hinduer"'(10). The World
Book Encyclopedia informerar att namnet Kush, .. betyder död ..(16). Medan Encyclopedia
Britannica säger Namnet Hindu Kush uppträdde först år 1333 i Ibn Battutahs skrivningar,
den medeltida Berber resenären, som sa att namnet betydde 'Hindu Killer', en betydelse som
fortfarande ges av Afganska bergsbor som är traditionella fiender till indiska slättländare
(dvs hinduer)(2).
Men senare ger Encyclopedia Britannica en negationistisk twist genom att tillägga att
troligare är namnet en förvrängning av Hindu-Koh som betyder Hindu bergen. Detta är inte
troligt eftersom termen Koh används i sin rätta, oförvrängda form för västvärldens del av
Hindu Kush, dvs Koh-iBaba, för regionen Swat Kohistan, och i de tre topparnas namn i det
området, dvs. Koh-i-Langer, Koh-i-Bandakor, and Koh-i-Mondi.
Så att säga att en förvrängning av termen Koh till Kush uppträdde endast i fallet Hindu Kush
är mer en ansträngning att placera en avvikande observation till en teori som redan finns. I
vetenskapen avvisas en teori om den inte går ihop med observationerna, och inte tvärtom.
Därför måste det senare negationistiska uttalandet i Encyclopedia Britannica avvisas.
DET ÄR MARKANT ATT EN AV DE FÅ PLATSNAMN PÅ JORDEN SOM
PÅMINNER OSS, INTE OM SEGRARNA UTAN SNARARE SLAKTEN PÅ
FÖRLORARNA, GÄLLER ETT FOLKMORD PÅ HINDUER UTFÖRT AV
MUSLIMER (13).
Ibn Battūta (berömd reseskildrare och utforskare) c. 1334, skrev:
"En annan anledning för vårt stopp var fruktan för snö, för på vägen finns det
ett berg som heter Hindūkūsh, vilket betyder "Slakten på Indier," eftersom
slavpojkarna och flickorna som fördes från Indien dog där i stora antal som
resultat av den extrema kylan och mängden snö."
Till skillnad från den judiska förintelsen är inte den exakta siffran på det hinduiska
folkmordet med namnet Hindu Kush tillgängligt. Men antalet hamnar högst troligt på
miljontals.
Få kända historiska siffror kan användas för att styrka den uppskattningen. Encyclopedia
Britannica informerar att i december 1398 beordrade Timur Lane avrättningen av
åtminstone 50 000 fångar innan slaget om Delhi, .. och efter slaget skulle dessa invånare (av
Delhi) som inte hade dödats föras bort (som slavar) (17), medan andra referenser säger att
antalet fångar som slaktades av Timur Lanes armé var ungefär 100 000 (18).
Senare nämner Encyclopedia Britannica att Mughal kejsaren Akbar beordrade massakern av
ungefär 30 000 (fångar) Rajput Hindus den 24 februari 1568, efter slaget om Chitod' (19). En
annan referens indikerar att denna massaker på 30 000 hinduiska bönder vid Chitod är
bokförd av själva hov-historikern hos Abul Fazl, Akbar (20).
Dessa två endagars massakrer är tillräckliga för att skapa en referenspunkt för att uppskatta
skalan av hinduiska folkmordet. Den afghanske historikern Khondamir bokför att under en
av de många upprepade invasionerna i staden Herat i västra Afghanistan omkom 1 500 000
invånare (11).
Forskaren K.S. Lal [22] analyserade den indiska demografin för perioden mellan 1000-1525.
Lal uppskattar att antalet hinduer som omkom som resultat av dessa kampanjer var ungefär
80 miljoner.
Eftersom vissa muslimska erövrare tog indiska slättmän som slavar uppkommer frågan: Vad
hände med den slavbefolkningen? Det upprörande svaret kommer från New York Times
(utgåvorna i maj-juni 1993). Zigenare är vandrarfolk i Europa.
De har blivit förföljda i så gott som alla länder. Nazisterna dödade 300 000 zigenare i
gaskamrarna. Dessa zigenare har vandrat runt i Centralasien och Europa sedan omkring
1100-talet. Fram tills nu har deras ursprungsland inte kunnat identifieras.
Även deras språk har haft väldigt lite gemensamt med andra europeiska språk. Senare studier
visar emellertid att deras språk liknar Punjabi och i mindre grad Sanskrit.
Därför har zigenarna högst troligt sitt ursprung från det större Punjab. Detta har också
kunnat backas upp med DNA jämförelser. Tidsramen för zigenarvandringarna sammanfaller
också med tidiga islamiska erövringar varför förfäderna högst troligen hade drivits ut från
sina hem i Punjab och tagits som slavar över Hindu Kush.
Teorin om zigenarnas ursprung från Indien föreslogs först för två hundra år sedan. Det är
bara helt nyligen lingvistik och andra bevis har verifierats. Även zigenarnas ledarskap
accepterar nu Indien som deras ursprungsland.
Därför var det uppenbart att bergskedjan hade fått namnet Hindu Kush som en påminnelse
till framtida hinduiska generationer om slakten och slaveriet på hinduer under muslimsk
erövring.
Medveten okunnighet om Hindu Kush
Om namnet Hindu Kush relaterar till ett sådant fruktansvärt folkmord på hinduer, varför
känner inte hinduerna till det? Och varför lär inte Indiens regering dem om Hindu Kush?
Läroplanerna för historia och geografi i nämner knappt Hindu Kush.
Ohyggligheterna med den judiska förintelsen lärs ut i skolorna inte bara i Israel, Europa och
USA, utan också i Tyskland; eftersom både Tyskland och Israel anser den judiska förintelsen
vara ett mörkt kapitel i historien. Istället för att den indiska regeringen ska ge detaljer om
detta mörka kapitel i indisk historia är de upptagna med att vittvätta muslimska grymheter
och den hinduiska förintelsen.
År 1982 utgav det nationella rådet för utbildning och forskning ett direktiv för omskrivning
av skoltexter. Bland annat bestämde man att: Karaktärisering av den medeltida perioden som
en tid av konflikt mellan hinduer och muslimer är förbjuden. Därför har historieförnekelsen,
Negationism, blivit Indiens officiella utbildningspolitik (21).
Ofta borstar de officiella statliga historikerna bort frågor såsom de som Hindu Kush reser. De
påstår att den brittiska versionen är en produkt av deras ”splittra och härska” politik och
därför är deras version inte nödvändigtvis sann.
Men det måste kommas ihåg att den tidigaste referensen till namnet Hindu Kush och dess
bokstavliga betydelse 'Hindu Död' kommer från Ibn Battutah år 1333, och vid den tiden fanns
inte britterna någonstans på den indiska scenen. Och om namnet för det andra faktiskt var en
felbeteckning skulle afghanerna ha protesterat mot ett sådant barbariskt namn och de
senaste över 660 åren borde ha räckt till att förändra namnet till ett mer civiliserat namn.
Det har inte funnits några sådana insatser från afghanerna att byta namn. Tvärtom, när den
islamiska fundamentalistiska regimen för Mujahideen kom till makten år 1992 deporterade
man tio tusentals hinduer och sikher från Kabul och som blev flyktingar, och fick betala höga
lösensummor för att komma in i Pakistan utan visum.
Under de senaste 46 åren har den indiska regeringen heller inte ens krävt av den afghanska
regeringen att ändra detta kränkande och barbariska namn. Men i juli 1993 bad Indiens
regering den besökande Jerusalem Symphony Orchestra att ändra sitt namn eftersom ordet
Jerusalem i namnet är kränkande mot muslimska fundamentalister.
Slutord
Det är uppenbart att hinduer från forntida Indiens (Hindustan) gränser såsom Gandahar och
Vaahic Pradesh blev massakrerade eller tagna som slavar av de muslimska inkräktarna som
döpte regionen till Hindu Kush (eller Hindu Slakt, eller Hindu Död) för att ge en läxa till
framtida hinduiska generationer i Indien.
Tyvärr är inte hinduerna medvetna om denna tragiska historia. Den indiska regeringen vill
inte att den sanna historien om hindu-muslimska konflikter under medeltiden ska läras ut i
skolorna. Denna princip av negationism är orsaken bakom okunskapen om hinduerna vid
Hindu Kush och det hinduiska folkmordet.
Kommentarer
Fastän Hindu Kush i denna artikel har refererats till som Hindu slakten är det uppenbart att
det faktiskt var en hinduisk och buddistisk slakt. Allt sedan innan de muslimska invasionerna
influerades Gandahar och Vaahic Pradesh i hög grad av buddism.
Dessutom de 50 meter höga Buddastatyerna i Bamian visar att buddisterna var
avgudadyrkare i högsta grad.
Därför var, för de muslimska inkräktarna, buddisternas avgudadyrkan lika skyldiga till
bestraffningar. Det är också troligt att buddismen ansågs som en integrerad del av det
hinduiska templet och därför inte identifierades separat.
Denna artikel har bara skrapat på ytan av det hinduiska folkmordet, det sanna djupet av det
är fortfarande okänt.
Källor:
1. Encyclopedia Britannica, 15 th Ed, Vol.5, p.935, 1987
2. Encyclopedia Britannica, 15 th Ed, Vol.14, pp.238-240, 1987
3. Encyclopedia Britannica, 15 th Ed, Vol.13, pp.35-36, 1987
4. The Invasion of India by Alexander the Great (as described by Arrian, Q.Curtius, Diodoros, Plutarch
& Justin), By
J.W.McCrindle, Methuen & Co., London, p.38, 1969
5. Six Glorious Epochs of Indian History, by Veer Savarkar, Savarkar Prakashan, Bombay, 2nd Ed,
p.206, 1985
6. Chanakya - a TV series by Doordarshan, India
7. Encyclopedia Britannica, 15 th Ed, Vol.21, pp.36-41, 1987
8. V.Sarianidi, National Geographic Magazine, Vol.177, No.3, p.57, March 1990
9. Hammond Historical Atlas of the World, pp. H4 & H10, 1993
10. W.O.Douglas, National Geographic Magazine, vol.114, No.1, pp.13-23, July 1958
11. T.J.Abercrombie, National Geographic Magazine, Vol.134, No.3, pp.318-325, Sept.1968
12. An Advanced History of India, by R.C.Majumdar, H.C.Raychaudhuri, K.Datta, 2nd Ed., MacMillan
and Co, London, pp.18283,
1965
13. Ayodhya and After, By Koenraad Elst, Voice of India Publication, p.278, 1991
14. A Practical Dictionary of the Persian Language, by J.A.Boyle, Luzac & Co., p.129, 1949
15. Encyclopedia Americana, Vol.14, p.206, 1993
15. http://48.200.16.356subf37:ILmeavp123271869374ШИ
16. The World Book Encyclopedia, Vol.19, p.237, 1990
17. Encyclopedia Britannica, 15 th Ed, Vol.21, pp. 54-55, 1987
18. An Advanced History of India, by R.C.Majumdar, H.C.Raychaudhuri, K.Datta, 2nd Ed., MacMillan
and Co, London, pp.33637,
1965
19. Encyclopedia Britannica, 15 th Ed, Vol.21, p.65, 1987
20. The Cambridge History of India, Vol.IV - The Mughul Period, by W.Haig & R.Burn, S.Chand & Co.,
New Delhi, pp. 98-99,
1963
21. Negationism in India, by Koenraad Elst, Voice of India Publ, 2nd Ed, pp.57-58, 1993
22. http://www.jihadwatch.org/dhimmiwatch/archives/015024.php
http://www.hindunet.org/hindu_history/modern/hindu_kush.html
1.10 Ytterligare information - Hindu Kush
Den muslimska erövringen var fram till 1500-talet för hinduerna en ren kamp på liv och död.
Hela städer brändes ner och befolkningarna massakrerades, med hundra tusentals dödade i
varje kampanj, och lika många deporterades som slavar.
Varje ny inkräktare skapade (ofta bokstavligen) sin egen kulle av hindu-skallar. Därför följdes
erövringen av Afghanistan år 1000 av hindu-befolkningens utplåning; regionen kallas
fortfarande för Hindu Kush, d.v.s. Hindu slakten.
Bahmani sultanerna (1347-1480) i centrala Indien gjorde till en regel att döda 100 000
fångar precis varje dag, och många fler vid andra tillfällen. Erövringen av Vijaya Nagar
imperiet år 1564 lämnade huvudstaden plus stora områden av Karnataka avfolkat. Och så
vidare.
Som ett bidrag till forskningen om att kvantifiera de islamiska brotten mot mänskligheten,
bör vi nämna Prof. K.S. Lals uppskattningar om befolkningssiffror i det medeltida Indien
(Tillväxt av muslimsk population i Indien). Enligt dessa uträkningar ökade den indiska
(subkontinenten) befolkning med 80 miljoner mellan år 1000 (erövring av Afghanistan) och
1525 (slutet på Delhi Sultanatet).
Men de indiska bönderna var alldeles för många och hade inte fullt ut kapitulerat. Vad en del
kallar för den muslimska perioden i indisk historia var i verkligheten ett pågående krig
mellan ockupanter och motståndare, i vilket de muslimska härskarna slutligen besegrades på
1700-talet.
Mot dessa rebelliska bönder föredrog de muslimska härskarna att undvika en total
konfrontation och acceptera den kompromiss som Hanifite skolan av islamisk lag gjorde
möjlig.
Ensam bland de fyra islamiska juridiska skolorna gav Hanifa skolan de muslimska härskarna
rätten att inte erbjuda bönderna det enda valet mellan döden och konvertering utan tolerera
dem som dhimmis (skyddade) och leva under förödmjukande villkor, och så kunde man ta
emot jizya (beskyddarskatt) från dem.
Normalt var dhimmi statusen bara öppen för judar och kristna (och även den eftergiften
fördömdes av jurister från Hanbalite skolan, precis som lbn Taymiya), vilket förklarar varför
dessa samfund har överlevt i muslimska länder medan de flesta andra religioner inte har det.
På dessa villkor kunde en del av de högre hindu kasten bli villiga att samarbeta, så att en mer
eller mindre stabil politik kunde skapas. Samarbetet mellan Rajputs och Moghul härskarna,
eller Kayasthas med Nawab dynastin blev ett lugnt arrangemang när upplysta härskare som
Akbar (som ortodoxa muslimer anser vara en avfälling) annullerade dessa förödmjukande
villkor och jizya skatten.
Det är på grund av Hanifite lagen som många muslimska härskare i Indien ansåg sig vara
undantagna från plikten att fortsätta folkmordet på hinduer (egna undantag för vilka de
ihärdigt blev bannade av sina mullor). Dessutom bekämpade också de turkiska och
Afghanska inkräktarna varandra, så de fick ofta alliera sig med fördömda otrogna mot andra
muslimer.
Efter erövringarna förlorade den islamiska ockupationen gradvis sin karaktär av en total
kampanj för att krossa bönderna. Många muslimska härskare föredrog att vara i besittning av
inkomsterna från stabila och blomstrande kungadömen, och var nöjda med att få in jizya
skatt, och att begränsa sina konverteringsinsatser till materiella drivkrafter och stöd till
missionärskampanjer från sufis och mullor (för mindre nitiska härskare var jizya en drivkraft
till att motverka konverteringar eftersom dessa skulle betyda förlust av inkomst).
Moghul dynastin (från 1526 och framåt) begränsade sin ambition med dhimma systemet,
liknande behandlingen av judar och kristna i det Ottomanska imperiet.
Muslimskt våld skulle därefter begränsas till en del slav-tagande, krossa de många
uppresningarna, förstöra tempel och dödande eller förnedrande av Braminer, och tillfälliga
terrorhandlingar av småräder. En kvarleva från denna period är den nordindiska vanan att
fira bröllop vid midnatt: detta var en säkerhetsåtgärd mot den islamiska sporten med brudsnappning.
Sista jihad mot hinduerna innan det fulla etablerandet av brittiskt styre utfördes av Tipu
Sultan i slutet av 1700-talet. I upproret år 1857 försökte de nästan utdöda muslimska
dynastierna (Moghuls, Nawabs) dra fördelar av sina hinduiska undersåtar och grannar, för
att kunna lansera en samfälld insats för att återetablera sitt styre.
Till exempel lovade Nawab att ge hinduerna Ram Janmabhoomi/Babri Masjid sätet tillbaka, i
en ansträngning att släcka deras anti-muslimska fientlighet och vända deras uppmärksamhet
mot den nya gemensamma fienden från Storbritannien.
Detta är den enda instans i modern historia när muslimerna erbjöd eftergifter till hinduerna;
efter det var alla gjorda eftergifter för den kommunala harmonins skull enkelriktade från
hinduer till muslimer.
Andra källor att studera:
1. Islams indiska slavhandel Del I i islams folkmordsliknande slaveri
Jag vill starkt råda alla att läsa denna artikel som ytterligare briljant dokumenterar det
tusenåriga islamiska folkmordet i Indien.
http://islammonitor.org/index.php?option=com_content&view=article&id=3312:islams-indian-slavetrade-part-i-in-islamsgenocidal-slavery-&catid=170&Itemid=67
2. Hur ”Gandhara” blev ”Kandahar”:
http://rajivmalhotra.sulekha.com/blog/post/2001/12/how-gandhara-became-kandahar.htm
1.11 Vad korstågen verkligen var
“Ett folk som inte är villigt att omfatta sitt förflutna förverkar slutligen sin
framtid.”
Alexander Von Humboldt
Korsfararna var inte oprovocerade aggressorer, giriga marodörer eller medeltida
kolonialister, som de har porträtterats i vissa historieböcker.
Thomas Madden, ordförande för St. Louis University's history department och författare av
"En kort historia om korsfararna," försvarar faktiskt att korsfararna var en försvarsmakt
som inte profiterade från sitt företag genom jordliga rikedomar eller land.
Madden delade de mest populära myterna om korsfararna och de moderna fynden visar att
belackarna har fel.
Q: Vilka är de vanliga missuppfattningarna om korsfararna?
Madden: Följande är några av de vanligaste myterna och varför de är fel.
Myt 1: Korsfararna krigade i oprovocerad aggression mot en fredlig muslimsk
värld.
Det här är så fel som det över huvud taget kan bli. Ända från Muhammeds tid har muslimer
försökt att erövra den kristna världen. De gjorde ganska bra ifrån sig också. Efter några få
sekler av ständiga erövringar hade muslimska arméer tagit hela Nordafrika, Mellanöstern,
mindre Asien och det mesta av Spanien.
I slutet av 1000-talet hade islams makter med andra ord tagit två tredjedelar av den kristna
världen. Palestina, där Jesus Kristus bodde; Egypten, födelseplatsen för de kristna klostren;
mindre Asien, där St. Paul planterade fröna för de första kristna samfunden – dessa var alltså
inte kristendomens periferi utan dess egentliga kärna.
Och de muslimska imperierna var ännu inte färdiga. De fortsatte att pressa västerut mot
Konstantinopel, för att slutligen gå vidare och in i själva Europa. Så när man talar om
oprovocerad aggression så var det helt på muslimernas sida. Vid någon punkt måste det som
var kvar av den kristna världen försvara sig eller helt enkelt duka under för islamisk erövring.
Myt 2: Korsfararna bar kors, men de var i verkligheten bara intresserade av
byte och land. Deras fromma plattityder var bara en täckmantel för glupsk
rovgirighet.
Historikerna brukade tro att en ökning av Europas befolkning ledde till en kris med för
många ädla "arvslösa söner," de som var tränade i riddarkrig men som inte hade några
feodala marker att ärva. Korstågen sågs därför som kassavalv och skickade dessa stridslystna
långt bort från Europa där de kunde karva ut mark för sig själva på någon annans bekostnad.
Modern forskning, assisterade av uppkomsten av databaser, har sprängt den här myten. Nu
känner vi till det var de "första sönerna" i Europa som svarade på påvens kallelse år 1095,
såväl som i nästkommande korståg.
Korsfarandet var en enormt dyr operation. Lorderna var tvungna att sälja eller hyra ut sina
ägor för att få tag på de nödvändiga finanserna. De flesta var heller inte intresserade av ett
utländskt kungarike. Mycket likt dagens soldater var de medeltida korsfararna stolta att göra
sin plikt men längtade efter att få återvända hem.
Efter de spektakulära framgångarna med det första korståget, med Jerusalem och mycket av
Palestina i korsfararnas händer, så återvände praktiskt taget alla korsfarare hem. Bara en
liten handfull stannade kvar för att befästa och styra de nyvunna territorierna.
Byte var också sällsynt. Fastän korsfararna tveklöst drömde om stora förmögenheter i
välmående städer i Östern var det så gott som ingen av dem som någonsin fått sina utgifter
ersatta. Men pengar och land var inte anledningen att de for på korståg från början. De åkte
för att gottgöra för sina synder och att få frälsning genom att göra goda gärningar i
främmande land.
De gick igenom sådana utgifter och svårigheter därför att de ansåg att genom att komma till
hjälp för sina kristna bröder och systrar i Öst så lagrade de upp skatter där rost och mögel
inte kan förstöra.
De var väldigt uppmärksamma på Kristi förmaning att han som inte vill ta upp sitt kors är
inte Kristus värdig. De kom också ihåg att "Det finns ingen större kärlek för människan än att
riskera livet för sina vänner."
Myt 3: När korsfararna tog Jerusalem år 1099 massakrerade de varje man,
kvinna och barn i staden tills gatorna rann ankeldjupt med blod.
Det här är en favorit som man använder för att demonstrera den ondskefulla naturen hos
korsfararna.
Det är naturligtvis sant att många människor i Jerusalem dödades efter att korsfararna tog
staden. Men detta måste förstås i ett historiskt sammanhang.
Den accepterade moraliska standarden i alla för-moderna Europeiska och asiatiska
civilisationer var att en stad som har motsatt sig gripande och som togs med våld tillhörde
den vinnande makten. Det inkluderade inte bara byggnader och ägodelar, utan folket likaväl.
Det är varför varje stad eller fästning måste överväga noga om de kunde hålla ut mot
belägrarna. Om inte, var det klokt att förhandla om termerna för kapitulation.
I fallet Jerusalem hade motståndarna gjort motstånd ända till slutet. De räknade med att de
oerhörda murarna i staden skulle hålla korsfararna utanför till en biståndsstyrka från
Egypten kunde anlända. Där hade de fel. När staden föll blev motståndarna helt nerslagna.
Många dödades, men ännu fler blev friköpta eller tilläts ge sig av.
Från modern synpunkt kan det här verka brutalt. Ändå skulle en medeltida riddare kunna
påpeka att ännu fler oskyldiga män, kvinnor och barn dödas i moderna bombningskrig än
vad som är möjligt att göra med svärd på en eller två dagar. Det är värt att notera att i dessa
städer som ockuperades av muslimerna och som kapitulerade för korsfararna, att folket
lämnads ifred, återfick sina ägodelar och tilläts fri dyrkan.
Och när det gäller dessa blodiga gator så är det ingen historiker som accepterar dem som
någonting annat än en litterär uppgörelse. Jerusalem är en stor stad. Den mängd blod som
krävs för att fylla gatorna till en rinnande 3 cm djup ström skulle kräva många fler människor
än de som bodde i regionen, förutom själva staden.
Myt 4: Korstågen var bara medeltida kolonialism uppklädd i religiös grannlåt.
Det är viktigt att komma ihåg att på medeltiden var Västvärlden inte en mäktig, dominant
kultur som gick in i en primitiv eller bakåtsträvande region. Det var det muslimska Öst som
var mäktigt, rikt och välmående. Europa var tredje världen.
Korsfararstaterna, grundade i uppvaknandet av det första korståget, var inga nya
planteringar av katoliker i en muslimsk värld liknande den brittiska koloniseringen av
Amerika. Den katolska närvaron i korsfararstaterna var alltid liten, mindre än 10% av
befolkningen.
Dessa var härskarna och domarna, såväl som italienska handelsmän och medlemmar av
militära Ordrar. Den överväldigande majoritetenav befolkningen i korsfararstaterna var
muslimer.
De var inga kolonier i mening av plantager eller även fabriker, som i fallet Indien. De var
utposter. Det slutgiltiga syftet med korsfararstaterna var att försvara de heliga platserna i
Palestina, speciellt Jerusalem, och skapa en trygg omgivning för kristna pilgrimer att besöka
dessa platser.
Det fanns inget moderland med vilket korsfararstaterna hade någon ekonomisk relation, inte
heller tjänade europeerna ekonomiskt på dem. Tvärtom, utgifterna till korstågen att
upprätthålla det latinska Öst var en svår dränering av Europas resurser. Som utpost hade
korsfararstaterna ett militärt fokus.
Medan muslimerna förde krig mot varandra var korsfararstaterna trygga, men när
muslimerna enades så lyckades de knäcka högborgarna, ta städer, och år 1291 fullständigt
fördriva de kristna.
Myt 5: Korsfararna vände sig också mot judar.
Ingen påve har någonsin kallat på korståg mot judar. Under det första korståget hade ett
stort band slödder, inte ihopkopplad med den riktiga armén, åkt ner till städerna i
Rhenlandet och beslutade att råna och döda judarna de fann där. Delvis var det av ren
girighet. Delvis härstammade det från den inkorrekta tron att judarna, som Kristi
korsfästare, var legitima måltavlor för kriget.
Påve Urban II och efterföljande påvar fördömde skarpt dessa attacker på judar. Lokala
biskopar och andra präster och lekmän försökte försvara judarna, fast med begränsad
framgång. Liknande hände vid öppningsfasen av det andra korståget då en grupp renegater
dödade många judar i Tyskland innan St. Bernard lyckades få fatt på dem och få ett stopp på
det.
Dessa felsteg i rörelsen var en olycklig biprodukt av korsfararnas entusiasm, men det var inte
korstågens syfte. För att använda en modern analogi så begick amerikanska soldater under
andra världskriget brottslighet medan de var hemifrån. De blev arresterade och straffade för
dessa brott. Men syftet med att gå in i andra världskriget var inte att begå brott.
1.12 Korstågen och idag
Dagens spänningar mellan Västvärlden och muslimska länder har väldigt lite att göra med
korstågen, säger en historiker.
Men Thomas Madden, ordförande för historiedepartementet vid St. Louis University och
författare till "En kort historia om korstågen," hävdar att från det muslimska perspektivet
var inte korstågen värt att notera. Detta förändrades när 1800-talets revisionister började
stöpa om korstågen som imperialistiska krig, säger han.
Q: Tror du att kampen mellan Väst och den muslimska världen på något sätt är en reaktion
på korstågen?
Madden: Nej. Det kan se ut som ett främmande svar när du betänker att Osama bin Laden
och andra islamister ofta refererar till amerikaner som "korsfarare."
Det är dock viktigt att komma ihåg, att under medeltiden – faktiskt ända till sent 1700-tal –
var västvärldens supermakt islam. Muslimska civilisationer var rika, sofistikerade och väldigt
mäktiga. Väst var bakåtsträvande och relativt svaga.
Det är värt att notera att med undantag av det första korståget var så gott som alla andra
korståg lanserade av Väst – och de var hundratals – var misslyckade.
Korstågen kan ha saktat ner den muslimska expansionen, men de har på intet sätt stoppat
den. Muslimska imperier fortsatte att expandera in i kristna territorier, erövrade Balkan,
mycket av Östeuropa och även den största kristna staden i världen, Konstantinopel.
Från muslimskt perspektiv var korstågen inte värda att notera. Om du frågade någon i den
muslimska världen om korstågen på 1700-talet skulle han inta ha vetat någonting om dem.
De var viktiga för europeerna därför att de var massiva insatser som misslyckades.
Men under 1800-talet, när europeer började erövra och kolonisera mellanösterns länder
började många historiker – särskilt nationalistiska eller rojalistiska franska skriftställare –
att se korstågen som Europas första försök att göra den västerländska civilisationen fruktsam
gentemot den bakåtsträvande muslimska världen. Med andra ord förvandlades korstågen till
imperialistiska krig.
Dessa historier lärdes ut i de koloniala skolorna och blev den accepterade synen i- och
utanför Mellanöstern. På 1900-talet fick imperialismen dåligt rykte. Islamister och vissa
arabiska nationalister höll sedan fast vid den koloniala konstruktionen hos korstågen, och
påstod att Väst var ansvariga för deras armod därför att de hade plundrat muslimerna ända
sedan korstågens tid.
Det har ofta sagts att folk i Mellanöstern har långt minne; det är sant. Men i fallet med
korstågen har de förnyat minnet: ett som har fabricerats åt dem av deras europeiska
erövrare.
Q: Finns det några likheter mellankorstågen och kriget mot terror idag?
Madden: Bortsett från det faktum att soldater i båda krigen vill tjäna något större än dem
själva som de håller kärt och en längtan hem när det är över, ser jag inga andra likheter
mellan de medeltida korsfararna och kriget mot terrorn. Motivationer i ett post-upplyst
sekulärt samhälle är väldigt skilda från dem i den medeltida världen.
Q: Hur skiljer sig korstågen från islams jihad, eller andra religionskrig?
Madden: Det fundamentala syftet med jihad är att expandera Dar al-Islam – islams hus – in
i Dar al-Harb – krigets hus. Med andra ord är islam expansionistisk och söker att erövra ickemuslimer och placera dem under muslimskt styre.
De som sedan är erövrade får ett enkelt val. För dem som inte tillhör bokens folk – med
andra ord, de som inte är kristna eller judar – är valet att konvertera till islam eller dö. För
dem som tillhör bokens folk är valet att underkasta sig muslimskt styre, acceptera
dhimmitude och islamisk lag eller dö. Expansionen av islam var därför direkt länkad till
jihads militära framgångar.
Korstågen var någonting mycket annorlunda. Redan från början har kristendomen alltid
förbjudit påtvingad konvertering av alla slag. Konverteringar med svärdets hjälp var därför
inte möjligt för kristendomen. Till skillnad från jihad var syftet med korstågen varken att
expandera den kristna världen eller att expandera kristendomen genom påtvingade
konverteringar.
Istället var korstågen en direkt och försenad respons till århundraden av muslimsk erövring
av kristna länder. Den omedelbara händelse som tände gnistan med det första korståget var
den turkiska erövringen av hela mindre Asien från 1070-talet till 1090-talet.
Det första korståget var påkallat av Påve Urban II år 1095 som svar på en angelägen vädjan
om hjälp från den Bysantinske kejsaren i Konstantinopel. Urban kallade på kristendomens
riddare för att komma och hjälpa Österns bröder.
Mindre Asien var kristet. ...
Delvis hade det Bysantinska imperiet först blivit evangeliserat av St. Paul. St. Peter hade
blivit den första biskopen av Antioch. Paul hade skrivit sitt berömda brev till de kristna i
Ephesus. Trosläran för kyrkan var nedskrivet i Nicaea. Allt detta tillhörde mindre Asien.
Den Bysantinske kejsaren tiggde och bad de kristna i Väst om hjälp att återta dessa länder
och kasta ut turkarna. Korstågen var denna hjälp. Deras syfte var inte bara att återta mindre
Asien utan också återta andra tidigare kristna länder som hade gått förlorade under islamisk
jihad. Detta inkluderar det heliga landet.
I ett nötskal, kan man säga, att den största skillnaden mellan korstågen och jihad är att det
förra var ett försvar mot det senare. Hela historien om korstågen i Öster är en respons på
muslimsk aggression.
Q: Hade korsfararna någon framgång i att konvertera den muslimska världen?
Madden: Jag kan notera att under 1200-talet började vissa fransiskaner en mission i
mellanöstern och försökte konvertera muslimer. Det var inte framgångsrikt, i stora drag på
grund av att islamisk lag gör konverteringar till en annan religion till en ödesdiger
lagöverträdelse.
Detta försök var dock separerat från korstågen som inte hade någonting alls att göra med
konverteringar, utan det skulle vara genom fredlig övertalning.
Q: Hur förklarade kristendomen sitt nederlag i korstågen? Blev korsfararna besegrade?
Madden: På samma sätt som judarna i gamla testamentet gjorde. Gud undanhöll segern för
sitt folk därför att de varit syndfulla. Detta ledde till en storskalig fromhets- rörelse i Europa,
vars mål var att rena det kristna samhället på alla sätt.
Q: Bad Påve John Paul II faktiskt om ursäkt för korstågen? Har han verkligen fördömt dem?
Madden: Det här är en underlig myt som säger att påven var så genomkritiserad för att han
inte direkt bad om ursäkt för korstågen när han bad om ursäkt för alla som de kristna
orättvist hade skadat.
Vår Helige Fader fördömde dem inte, inte heller bad han om ursäkt för dem. Han bad om
ursäkt för katolikernas synder. På senare tid har det runtom rapporterats att John Paul II bad
patriarken i Konstantinopel om ursäkt för korsfararnas erövring av Konstantinopel år 1204.
Sanningen är dock att påven bara upprepade vad hans föregångare, Påve Innocent III [11981216] sagt. Även detta var ett tragiskt misstag som Innocent hade gjort allt han kunde för att
undvika. Han bad om ursäkt för katolikernas synder, de som tog del i korstågen. Däremot
bad han inte om ursäkt för själva korstågen eller ens för korstågens utfall.
Källor:
http://www.catholic.org/featured/headline.php?ID=1417
http://www.zenit.org/article-11237?l=english
1.13 De faktorer som ledde till korstågen
By Lúcio Mascarenhas (tidigare "Prakash"), Bombay, Indien
Det är ett historiskt faktum att islam började som en öppet militant och aggressiv kult i sin
fundamentala och nedärvda natur av tillvaro, och förblir så. Det var islam som utan någon
som helst provokation angrep sina kristna grannar, invaderade deras länder och begick
folkmord, och förslavade resten.
Låt mig lista de kristna länder och folk som islam inkräktade på: Romerska Arabien, Arabia
Felix, Israel (Philistia), Jordanien, Irak (Kaldéen, Assyrien och Adiabene), Syrien (Aram),
Libanon (Phoenicia), Turkiet (Bythinia, Cappadocia, Cilicia, Galatia, Caria, Pontus, etc.),
Thrace, Egypten (Kopterna), Sudan (Nubia och Axum), Libyen (Lybia, Cyrenaica och
Tripolitania), Tunisien (Romerska Afrika Nova et Vetera & Carthage), Algeriet (Romerska
Afrika, Numidia & Gætulia), Marocko (Romerska Mauretanien), Spanien (Romerska Iberia),
Portugal (Lusitania), Sydfrankrike, södra Italy (Sicilia & Neapolitania), Malta (Melita),
Armenia (Hayastan), Georgien, Azerbaijan (Romerska Albanien, inte moderna Albanien
vilket var Romerska Illyrica), etc.
("Muslimerna blev till sist besegrade av Charles Martel vid Tours, år 732, bara
hundra år efter Muhammeds död"),
De många nationerna i Iran var Zorastrian, tillsammans med kurder, Sogdians (Tadjiks) och
folket i Ariana. Några Zorastrianer flydde från den islamiska erövringen och folkmordet till
Indien, och blev Parsees. Idag ser även de fanatiska muslimska iranierna tillbaka med fasa
och avsmak på, och fördömer den ursprungliga erövringen och folkmordet som det vidrigaste
barbari (Naqba).
Turkarna, såväl som de många indofila nationerna i Centralasien och västra Indien (Pakistan
& Afghanistan), var buddister och hinduer. Återigen har vi samma historia av oprovocerad
aggression, imperialism, kolonialism, barbarism. Turkarna tvingades bli muslimer, och sedan
gick dessa vidare och utförde samma övergrepp på andra.
Alla dessa länder var målgrupper för islamisk imperialism, folkmord, etnisk rensning,
kolonialism och demografiska förändringar för att skapa islamiska majoriteter.
De islamiska erövringarna – verkligen en Naqba (katastrof) om något, började med
grundandet av islam på 600-talet. Till skillnad från islam började korstågen först på 1000talet, under Påve Urban II (Otto von Lagery), som vid Clermont i Frankrike i november 1095
påbörjade den för att proklamera Guds vilja.
Korstågen var därför kronologiskt efter de islamiska aggressionerna och som svar på dem,
och specifikt till omedelbara och skändliga provokationer.
Den omedelbara provokationen till det första korståget var den islamiska misshandeln av
kristna pilgrimer som skulle till Israel — till Jerusalem och de ställen sam hade samband med
Herren Jesus Kristus, tillsammans med försök att förneka de kristna deras tillgång till dessa
ställen.
Källa:
http://www.geocities.com/prakashjm45/crusades.html
1.14 Moderna efterdyningar från korstågen
Av Robert Spencer
Korstågen kan orsaka mer förödelse idag än vad de någonsin gjort under de tre århundraden
när de flesta utkämpades, enligt en expert.
Robert Spencer, författare till "Politiskt Inkorrekt Guide Till Islam (och korstågen)", påstår
att förödelsen inte är i termer av förlorade liv och ägodelar utan är en mer subtil demolering.
Spencer visade hur falska idéer om korstågen används av extremister för att skapa fiendskap
mot Väst idag.
Q: Korstågen porträtteras ofta som en militäroffensiv. Var det så?
Spencer: Nej, Påve Urban II, som kallade på det första korståget vid rådsmötet i Clermont
år 1095, kallade på en försvarshandling – en som skulle ha gjorts för länge sedan.
Som han förklarade så kallade han på korstågen därför att utan något försvar skulle "tron på
Gud bli mycket mer angripen" av turkar och andra muslimska krafter.
"För, som de flesta av er har hört, har turkar och araber attackerat dem och har erövrat
Rumänien [det grekiska imperiet] så långt västerut som till Medelhavskusten och
Dardanellerna, som kallas St. George arm," Påve Urban II sa angående detta. "De har
ockuperat mer och mer av de kristnas land, och har bemästrat dem i sju bataljer. De har
dödat och fångat många, och har förstört kyrkor och har ödelagt imperiet.
"Om du tillåter dem att fortsätta ännu en tid med straffrihet, så kommer troheten till Gud att
bli ännu mer attackerad av dem."
Han hade rätt. Jihad kriget hade från 600-talet till Påve Urbans tid erövrat och islamiserat
över hälften av det som tillhört kristendomen. Det hade inte blivit någon respons från den
kristna världen förrän korstågen.
Q: Vilka är några av de vanligaste missuppfattningarna om korstågen?
Spencer: En av de vanligaste är idén att korstågen var en oprovocerad attack av Europa mot
den islamiska världen.
Faktiskt var det så att erövringen av Jerusalem år 638 var en början på århandraden av
muslimsk aggression, och kristna i det Heliga Landet stod inför en upptrappad spiral av
förföljelser.
Tidigt på 700-talet blev 60 kristna pilgrimer från Amorium korsfästa; ungefär vid samma tid
grep den muslimske guvernören för Caesarea en grupp pilgrimer från Iconium och avrättade
dem som spioner — frånsett ett litet antal som konverterade till islam.
Muslimerna krävde också pengar från pilgrimerna, hotade att plundra återuppståndelsens
kyrka om de inte betalade.
Senare på 700-talet förbjöd en muslimsk härskare det kristna korset i Jerusalem. Han ökade
också skatten för icke-muslimer — jizya — som kristna var tvungna att betala och förbjöd
kristna att ge religiösa instruktioner till sina egna barn och medtroende.
I början på 800-talet växte förföljelserna så svårt att ett stort antal kristna flydde till
Konstantinopel och andra kristna städer. År 937 gick muslimerna bärsärkagång i Jerusalem
på Palmsöndagen, plundrade och förstörde Calvary- kyrkan och Återuppståndelsens kyrka.
År 1004 beordrade kalifen i Fatimid, Abu 'Ali al-Mansur al-Hakim, demoleringen av kyrkor,
korsbränning, och beslagtagande av kyrkliga ägodelar. Under kommande 10 år förstörde man
30 000 kyrkor, och ett okänt antal kristna konverterade till islam för att rädda sina liv.
År 1009 kommenderade al-Hakim att kyrkan av den helige Sepulcher i Jerusalem skulle
förstöras tillsammans med många andra kyrkor, inklusive Återuppståndelsens kyrka. År 1056
fördrev muslimerna 300 kristna från Jerusalem och förbjöd europeiska kristna att komma in
i den återuppbyggda kyrkan av den Helige Sepulcher.
När Seljuk turkarna tog Jerusalem år 1077, lovade Seljuk Emiren Atsiz bin Uwaq att inte
skada invånarna, men så fort hans män kommit in i staden mördade de 3 000 människor.
En annan vanlig missuppfattning är att korsfararna krigade för att konvertera muslimer till
kristendomen med våld. Det finns inga rapporter från Påve Urbans hänvändelse till Rådet i
Claremont på något krav på att korsfararna ska omvända muslimer.
Det var inte förrän över 100 år efter det första korståget, på 1200-talet, som europeiska
kristna gjorde ett organiserat försök att konvertera muslimer till kristendomen, när
Fransiskanerna började missionärsarbete bland muslimer i länder som hölls av korsfararna.
Insatsen hade ingen framgång.
Ännu en missuppfattning rör sig om korsfararnas blodiga grepp om Jerusalem år 1099.
Tagandet av Jerusalem porträtteras ofta som unikt i medeltidens historia, och som orsaken
till muslimsk misstro mot Väst. Det kan vara mer korrekt att säga att det här var starten på
ett millennium av anti-västligt missnöje och propagandaspridning.
Korsfararnas grepp om Jerusalem var ett avskyvärt brott – särskilt i ljuset av de religiösa och
moraliska principer de ville upprätthålla. Men enligt dagens militära standard så var det
faktiskt ingenting utöver det ordinära.
I dessa dagar var det en vanligt accepterad princip i krig att om en stad under belägring satte
sig till motvärn, kunde den plundras, och om de inte gjorde motstånd skulle man visa nåd.
Det finns dokumenterat att muslimska arméer frekvent uppförde sig exakt på samma sätt när
de kom in i en erövrad stad.
Detta är inte att ursäkta korsfararnas uppförande genom att påpeka liknande handlingar. Ett
övergrepp ursäktar inte ett annat. Men det illustrerar faktiskt att korsfararnas beteende i
Jerusalem var i konsekvens med det av andra arméer för perioden — eftersom alla stater
hade samma uppfattningar om belägring och motstånd.
År 1148 tvekade inte den muslimske kommendören Nur ed-Din att beordra dödandet av varje
kristen i Aleppo. År 1268, när Jihad styrkorna för Mamluk Sultanen Baybars tog Antioch från
korsfararna irriterade sig Baybars på att finna den styrande korsfararen redan hade lämnat
staden — så han skrev till honom och skröt om sina massakrer på kristna.
Mest ökänt av alla kan vara Jihadisternas intåg i Konstantinopel den 29 maj 1453, när de
enligt historikern Steven Runciman, "dräpte alla de mötte på gatorna, män, kvinnor och barn
utan undantag."
Slutligen är det en missuppfattning att Påve John Paul II bad om ursäkt för korstågen. Det
gjorde han inte.
Det är ingen tvekan om att tron att Påve John Paul II bad om ursäkt för korstågen är vida
spridd. När han dog påminde Washington Post sina läsare "att under sin långa regim bad
Påve John Paul II muslimerna om ursäkt för korstågen, till judarna för anti-semitism, till de
ortodoxt kristna för plundring av Konstantinopel, till italienarna för Vatikanens anknytning
till maffian och till vetenskapen för förföljelsen av Galileo."
Men John Paul II bad faktiskt aldrig om ursäkt för korstågen. Det närmaste han kom var den
12 mars 2000, "Förlåtelsens dag."
Under sin predikan sa han: "Vi kan inte låta bli att erkänna otroheten till evangeliet begånget
av några av våra bröder, speciellt under första årtusendet. Låt oss be om förlåtelse (pardon)
för de divisioner som har funnits bland kristna, för det våld en del har använt i sanningens
tjänst och för de misstänksamma och fientliga attityder som ibland har yttrats mot följare av
andra religioner."
Det är knappast en klar ursäkt för korstågen.
Q: Hur har muslimer uppfattat korstågen då och nu?
Spencer: Under århundraden, när det Ottomanska imperiet frodades var inte korstågen
några problem för den islamiska världen. De var trots allt misslyckade från en västlig
ståndpunkt.
Men med nedgången av den militära makten och enigheten i den islamiska världen, och en
beledsagande höjningen av Väst så blev de en brännpunkt för muslimsk förbittring av
upplevt västligt intrång och exploatering.
Q: I vilken utsträckning har falska idéer om korstågen använts av extremister för att skapa
fientlighet mot väst idag?
Spencer: Korstågen kan skapa mer förödelse idag än de någonsin gjort under de tre
århundraden då de flesta utkämpades — men inte i termer av förlorade liv och ägodelar. Idag
är det en mycket subtilare demolering.
Korstågen har blivit en kardinalsynd inte bara för den katolska kyrkan utan också för
västvärlden rent allmänt.
De är bevisföremål A till nuvarande stridigheter mellan den muslimska världen och Väst,
post-kristna civilisationen har det slutliga ansvaret hos Väst, som har provocerat, exploaterat,
och våldfört sig på muslimer ända sedan de första franska krigarna gick in i Jerusalem.
Osama bin Laden har talat om sin organisation, inte som al-Qaida utan om en
"Världsislamisk front för Jihad mot judar och korsfarare," och kallade in en fatwa för "Jihad
mot judar och korsfarare."
Sådant skick är vida spritt. Den 8 november 2002 — kort före början på Irak-kriget som
störtade Saddam Hussein — predikade Sheikh Bakr Abed Al-Razzaq Al-Samaraai i Bagdads
Moder Till Alla Striders Moské om "denna svåra timme i vilken den islamiska nationen
upplever, en timme då man står inför utmaningen av [krafter] av misstro och otrohet, judar,
korsfarare, amerikaner och britter."
Liknande när islamiska jihadister bombade USAs konsulat i Jiddah, Saudiarabien, i
december 2004, de förklarade att attacken var en del i en större plan att slå tillbaka mot
"korsfararna": "Denna operation kommer som en del av flera operationer som är
organiserade och planerade av al-Qaida som en del av kampen mot korsfararna och judarna,
såväl som del av planen att tvinga de otrogna att lämna den arabiska halvön," sa jihadisterna
i ett uttalande.
De sa också att jihadkrigare "lyckades komma in i en av korsfararnas stora slott på den
arabiska halvön och lyckades komma in på det amerikanska konsulatet i Jiddah, i vilket de
kontrollerar och styr landet."
Med tanke på det här bör inte västerlänningar vara generade av korstågen. Det är dags att
säga "Nog!" och lära våra barn att vara stolta över sitt arv.
De bör veta att de har en kultur och en historia för vilken de kan och bör vara tacksamma; att
de inte är barn och barnbarn till förtryckare och skurkar; och att deras hem och familjer är
värda att försvara mot dem som vill ta det ifrån oss, och är villiga att döda för det.
Källa:
http://www.ewtn.com/library/CHISTORY/zaftcrus.HTM
1.15 Historien om det islamska Ottomanska turkiska imperiet I (1299-1876)
1. Ottomanernas uppkomst
Till år 1300 hade ett vikande Bysans sett det mesta av sina Anatoliska provinser gått
förlorade till omkring tio Seljuk Ghazi furstendömen.
Ertugruls son Osman blir Bey år 1281, från 1299 deklarerade han sig som suverän gentemot
Seljukerna och etablerar det Ottomanska imperiet.
- Flagga för det Ottomanska Imperiet 1299-1453
- Flagga för Osmanli 1326-1517
- Tagandet av Bursa – 1326
- Slaget vid Plocnik – 1386
- Ottomanska stridsflaggan
- Slaget om Kosovo - 1389
- Konstantinopel - 1452
- Tagandet av Konstantinopel - 1453
- Ottomanska flaggan – 1453 – 1844
- Slaget vid Chaldiran - 1514
- Sultan Suleiman I – 1520-1566
- Slaget vid Mohacs - 1526
- Slaget vid Préveza – 1538
- Slaget vid Lepanto - 1571
- Tagandet av Yerevan – 1635
- Tagandet av Bagdad – 1639
- Andra belägringen av Wien - 1683
Det Ottomanska samhället bestod av många etniciteter: greker, armenier, assyrier, araber,
judar, kurder, perser, georgier, bulgarer, serber, ungrare, kroater, rumäner, albaner, etc.
Turkarna var det styrande och överlägsna skiktet bland dem. Sultanatet, statliga sektorer,
vesirer, paschor, domare, och det militära etablissemanget måste vara turkiskt och
muslimskt.
Janitsjar kåren var den militära ryggraden. Dess medlemmar hade med tvång tagits från
kristna familjer, konverterats och uppfostrats som turkar. Ottomanerna har traditionellt fått
sina fruar och haremsflickor från kristna familjer.
Icke-muslimer måste ha kläder i en annorlunda färg, de fick inte rida på hästar eller bära
vapen. Kristna och judar kallades “Kafir” eller “Gyavur” (otrogna). Landets lag var islamisk
sharia lag.
2. Era av stagnation (1683-1808)
Efter sitt nederlag år 1983 gick det Ottomanska imperiet igenom en stagnationsperiod, under
vilken många territorier avträddes. Nya krafter uppenbarade sig på horisonten, Österike,
Storbritannien, Frankrike och Ryssland. Peter den store av Ryssland besegrar Ottomanerna
år 1723 och tar Dorbent, Baku, och norra Atrpatakan (Azerbaijan) från turkarna och
perserna.
I det avgörande rysk-turkiska kriget 1768-1774 tar Catherine II södra Ukraina, norra
Kaukasus, och Krim som satteliter för det ryska imperiet. Turkarna försöker återfå de
förlorade territorierna, men en förenad rysk-österrikisk makt besegrar dem år 1791 och 1792,
och tar Transsylvanien, Bessarabien och Ungern.
Napoleon invaderar Egypten år 1798 och tar kontroll över kristna Malta och kristna
Palestina. Men britterna bekämpar Frankrike som försvarar Ottomanerna. Napoleon drar sig
tillbaka, turkarna återtar Egypten, och britterna vinner Malta.
Efter ett kort slag år 1807 med Storbritannien störtar de förbittrade Janitsarerna Sultan
Selim III för hans kusin Mustafa IV. Mustafa störtas efter ett år för sin bror Mahmud II. Varje
Sultan mördar vartefter sin bror. Ottomanerna förlorar mer land från sitt söndersmulande
imperium. Under en serie krig mellan 1806 och 1812 krossar ryssarna Ottomanerna, som
skrev på fredsavtalet i Bukarest. En dag efter avtalet angriper Napoleon Ryssland.
Med det “andra serbiska upproret” år 1815 får Serbien oberoende från det ottomanska
imperiet med hjältar som Karadorde Petrovic och Milos Obrenovic.
Påverkade av skriverier och mordet på den grekiske författaren Rigas Feraios börjar det
grekiska kriget för oberoende år 1821 och håller på i nästan tio år. Det grekiska folket kämpar
för att göra sig kvitt det Ottomanska turkiska tyranniet och vinner sitt erkända oberoende år
1832.
Vid slaget om Navarino stänger sultanen Dardanellerna för ryska båtar och avskaffar
Akkerman konventionen.
Efter de rysk-persiska och rysk-turkiska krigen 1828-1829 erkänner Ottomanerna Rysslands
suveränitet över Georgien och östra Armenien.
Med början från 1830-talet blev det Ottomanska imperiet känt som “Europas sjuke man”.
3. Tre reformistiska sultaner (1808-1876)
Trots de politiska och militära ödesåren har Sultan Mahmud II modet att introducera en
serie fundamentala reformer i det Ottomanska imperiet. Hans Visir, Mustafa Pasha, tar
initiativet att återuppta reformeringen men dödas av Janitsarierna. Mahmud avskaffar
janitsjar kåren år 1826 och etablerar en modern Ottomansk armé och kallar den Nizam-i
Cedid, (Ny Ordning).
År 1831 öppnar Sultan Mahmud det första statliga sjukhuset, och år 1833 introducerar han en
stor serie reformar i juridiska-, utbildning-, vetenskap och andra principer i ett påbud kallat
“Tanzimat” (Reformer). Sultan Mahmud förbjuder misshandel från guvernörer och vakifs,
som dödar människor efter pashornas och agornas vilja, och sätter juridik och äganderätt
under statlig administration. Han dör år 1839.
Sultan Abdulmejid fortsätter sin fars reformer genom att ersätta den islamiska sharia lagen
med en europeisk modell av Civil Code och banksystem. Han etablerar de första moderna
universiteten och akademier, avskaffar en del orättvisa skatter för icke-muslimer, och ger
olika provisioner för att bättra på administrationen i public service.
År 1854 går Storbritannien och Frankrike tillsammans med Ottomanerna i krig mot Ryssland
på Krimhalvön. De allierade styrkorna besegrar Ryssland och tvingar fram svåra villkor i
fredsavtalet i Paris, undertecknat 1856. I slutet på Krimkriget 1856 förordnar Sultan
Abdulmejid “Hatt-i Humayun” och lovar därmed jämlikhet i utbildning, statliga
tillsättningar, och administration och juridisk rättvisa till alla oavsett religion.
Den största förändringen var den Ottomanska statens accepterande av minoriteternas
åsikter. Muslimska statliga organisationer (civila och militära skolor) börjar acceptera ickemuslimska medborgare. Det officiella språket (i dokumentation) princip (turkiska) var
brutet, och imperiet blir ett multi-språk system. Patriarkatet börjar administrera rättvisa på
statlig nivå. Sultan Abdulmejid dör i den unga åldern 39 år 1861.
Sultan Abdulaziz fortsätter sin brors reformistiska arbeten. Han auktoriserar den armeniska
nationella konstitutionen år 1863 och beviljar dem rättigheter i att sköta utbildnings-,
kulturella-, medborgerliga-, sociala-, välgörenhets- och religiösa frågor. År 1871-76 står
Sultan Abdulaziz inför opposition från islamiska konservativa och fanatiska element, och de
kräver återgång till sharia lagen och islams styre.
Hans reformistiska visirer, Fuad och Ali Pashas dör år 1869 och 1871. Reaktionen från de
konservativa var uppkomsten av det liberala partiet, lett av Midhat Pasha. Som resultat av
den efterföljande inre konflikten blev Sultan Abdulaziz avsatt och mördad år 1876.
Efter det fransk-tyska kriget 1870-71 var nationalismen på uppgång i Europa. Den
underblåste känslor av oberoende bland sina anhängare, även bland turkarna. Imperierna i
Europa gick mot krig.
De tre reformistiska sultanerna arbetade hårt för att samla alla sina medborgare under idén
om “Ottomanism”, för att kunna behålla det fallande imperiet. De motsatte sig begreppet
“turkiskhet”, som historikerna E. Chelebi och I. M. D’Ohson kan intyga.
Som ett resultat av de rysk-turkiska krigen och den uppkommande lokala nationalismen
började styrande Ottomanska element kalla sig “turkar”. Abdulmejids son, Murad V styr
under 93 dagar år 1876. Han blir avsatt under anklagelser av att vara mentalt sjuk. Han
placeras i husarrest på livstid och dör 1904.
Historien om det Ottomanska turkiska imperiet II (1876-1909)
4. Armenierna i det Ottomanska imperiet
Armenierna i det Ottomanska imperiet bodde huvudsakligen i sitt sedan tusentals år ärvda
hemland, kallat “Österns sex Vilayets” under Hirs systemet.
De var också folkrika i Kilikien och de stora städerna i det Ottomanska Turkiet, där många
steg till prominenta positioner i finans- och affärsvärlden. I enlighet med dhimmi systemet
var armenierna, såväl som kristna och judar som levde under islamiska lagar, garanterade
begränsade friheter såsom rätten till sin religion, men blev i övrigt behandlade som en andra
klassens medborgare.
De förbjöds att bära vapen och att rida på hästar, deras barn var underkastade Devshirmeh
systemet (att ge bort sina pojkar att tvångskonverteras till muslimer och uppfostras som
turkar), deras hus fick inte vara högre än muslimernas, och kyrkklockor fick inte störa
muslimerna.
Deras vittnesutsagor mot muslimer var ogiltiga i domstolarna oavsett brott. Brott mot
dhimmi systemet resulterade i straff utfört av myndigheterna, allt från böter till avrättning av
“brottslingen”.
Under 1800-talet ledde frustrationer med dessa restriktioner många av minoriteterna till
protest för större frihet. År 1839 införde Ottomanerna Tanzimat reformer för att förbättra
situationen, men de var mestadels ineffektiva.
När flera etniciteter på Balkan visade frustration med förhållandena och revolterade ofta mot
det Ottomanska styret förblev armenierna lugna under dessa år, och på det sättet fick de
titeln “millet-i sadika” eller “lojala Hirs.”
I mitten på 1860-talet till tidiga 1870-talet under Sultan Abdulmejids reformlagar, började
armenierna be om bättre behandling från den Ottomanska regeringen, efter en
namninsamling av bönder från östra Anatolien.
Det armenska kommunalrådet skickade namninsamlingen till regeringen för att lätta på
situationen i städerna: omfattande markbeslag, påtvingade konverteringar av kvinnor och
barn, mordbrand, utpressning, våldtäkter och mord var vanliga.
Andra problem var olämpligt uppförande under beskattningen, kriminellt beteende på
regeringstjänstemännen och vägran att acceptera kristna som vittnen i rättegångar. Trots
antalet regler behandlade lokala turkar, kurder och andra muslimer sina kristna grannar som
tidigare.
5. Den röde sultanen (1876-1909)
Vid denna kritiska tid besteg Abdulhamid II tronen och blev den 34e sultanen. Han var
tyrannisk, sedeslös, misstänksam och hänsynslös. Han tar över ett land med tom kassakista
och bankskulder. Medan makten ligger i händerna på Midhat Pasha och de “Nya
ottomanerna” (en progressiv rörelse), lovar Abdulhamid till Midhat en konstitution av
europeisk modell.
Han godkänner den första konstitutionen för det Ottomanska Turkiet år 1876 på kvällen före
en internationell konferens som handlar om reformer på Balkan. I januari 1877 och mot
slutet av konferensen avsätter han Midhat Pasha som Storvisir och upplöser parlamentet.
Midhat Pasha hamnar i exil och mördas senare på hans order 1884. Abdulhamid anser att de
politiska strukturerna för västliga normer inte är tillämpbara med den sekelgamla
Ottomanska politiska kulturen. För att bygga upp kassakistan utnyttjar han tunga
skattebördor på sina undersåtar, speciellt de kristna.
Bosnien revolterar mot skatterna 1875 och Bulgarien följer efter 1876 för att frigöra sig från
Ottomanerna. Turkarna massakrerar hänsynslöst fler än 12 000 män, kvinnor och barn i
Bulgarien, och tusentals fler över resten av Balkan.
Fördraget i Kucuk Kaynarca från 1774 gav Ryssland rätt att lägga sig i de Ottomanska
affärerna för att skydda sultanens kristna undersåtar. Den brittiska regeringen försvarar de
Ottomanska handlingarna, och ett ursinnigt Ryssland förklarar krig.
Kriget 1877-78 hålls på Balkan och på Kaukasus fronter. Ryssarna tillsammans med andra
frivilliga etniska arméer ger Ottomanerna ett svårt nederlag. Dugliga generaler från Balkan
och Armenien i Tsarens armé, såsom Mikhail LorisMelikov och Ivan Lazarev bland andra ger
seger till de ryska styrkorna.
I mars 1878 och under trycket från Storbritannien når Ryssland en uppgörelse under San
Stefano fördraget, i vilket det Ottomanska imperiet erkänner Rumäniens, Serbiens,
Montenegros oberoende, och Bulgariens autonomi.
Artikel 16 säger att Ryssland ska lämna de armenska provinserna så fort sultanen tillämpar
de förbättringar och reformer som har krävts av provinser bebodda av armenier, och att
garantera deras säkerhet från kurder och Circassians.
För kommersiella och politiska intressen vill Storbritanniens Disraeli och österrikarna
insistera att ett nytt avtal ska skrivas i juni samma år vid makternas kongress i Berlin.
Vid kongressen i Berlin erkändes Rumänien, Serbien och Montenegro som oberoende. Och
det autonoma Bulgarien blev kraftigt reducerat och det österrikiska-ungerska imperiet
ockuperar Bosnien-Hercegovina.
En armenisk delegation ledd av Biskop Mkrtich Khrimian skickas med en formell förfrågan
om tillämpningar av reformer för armenier. Tysklands Bismarck ogiltigförklarar
deklarationen och vägrar dem en plats på agendan.
Storbritannien kommer hemligen överens med det Ottomanska imperiet att de militärt ska
bistå dem mot Ryssland och får Cypern i utbyte. Disraeli reverserar artikel 16 till 61, som
återvänder till de armenska provinserna utan några ryssar eller europeer som skyddar
armenierna.
De överlåter till samme missbrukande Sultan som “garant” för säkerheten från de pågående
muslimska övergreppen.
Efter det rysk-turkiska kriget blev behandlingen av de mer än 2,5 miljoner armenierna av den
Ottomanska regeringen en internationell fråga. Trots löften om reformer i Sublime vid
kongressen i Berlin blev situationen bara värre. Inte bara Ryssland utan andra europeiska
makter övervakade reformerna för armenierna.
En ilsken Abdulhamid såg till att villkoren för armenierna blev värre. Nu blev det farligt att
bli identifierad som en armenier i imperiet. Eftersom Millet strukturen degraderade och som
resultat av de konstanta förföljelserna började armenierna att ompröva sin position i världen.
I denna analys är armenierna undersåtar i imperiet under inflytande av den armeniska
diasporen och följer Balkans exempel.
Åren förflöt och massorna helt enkelt ropade efter reformer, och de drömde bara om en
normal administration under Ottomanskt styre... “Bara ordet “reform” irriterade honom
(Abdul Hamit), och sporrade hans kriminella instinkter” skriver historikern Osman Nuri.
Armeniska små organisationer började trycka nyhetsbrev och bulletiner för att upplysa den
armeniska offentligheten om deras rättigheter och sätten att skydda dem. Senare kom den
första stora organisationen, det armeniska partiet 1885, och Huntchak partiet 1887.
År 1890 formerade man den armeniska revolutionära federationen (Dashnaksutyun) i Tbilisi.
Dess medlemmar beväpnade sig i fedayee grupper för att skydda folket från Ottomanskt
förtryck och massakrer i de armeniska provinserna.
Armenierna började kräva att få de reformer som de hade blivit lovade. De protesterade 1892
och 1893 vid Merzifon och Tokat och möttes med våld och hårda metoder. Abdulhamid
deklarerade att “Utan armenier skulle det inte finnas några armeniska problem”.
År 1894 svepte systematiska pogromer över varje distrikt i turkiska Armenien. Storslakten på
armenier, påtvingade konverteringar av byar, plundring och bränning av hundratals
bosättningar tar bort deras positioner. Sultan Abdulhamid förberedde kurdiska
specialstyrkor som kallades “Hamidieh”.
Tillsammans med den Ottomanska armén angrep de män, kvinnor och barn och dödade dem
utan urskiljning. Hans förste sekreterare skrev i sina memoarer om Abdulhamid att han
bestämde sig att utföra en politik av hårdhet och terror mot armenierna, och för att lyckas
med det så valde han att ge dem ett ekonomiskt slag.
Han beordrade att absolut undvika förhandlingar eller diskussioner med någon av
armenierna och tillfoga dem ett hårt slag för att markera makt. Fler än 300 000 armenier
massakrerades åren 1894-1896.
I Sasun motstod armenierna massakrerna. Men de fick slutligen ge upp inför överlägsna
antal. En grupp frivilliga Dashnak stormade den “Ottomanska Banken” år 1896 för att
alarmera europeerna. Hamid hade 6000 Istanbul armenier massakrerade.
År 1897 deklarerade Abdulhamid att den armeniska frågan var avslutad. Alla armeniska
revolutionärer skulle antingen dödas eller så fick de fly till Ryssland. Den Ottomanska
regeringen stängde armeniska samfund och begränsade armeniska politiska rörelser.
Formationen av revolutionära armeniska grupper började i stort sett i slutet av det ryskturkiska kriget 1878 och intensifierades med den första versionen av Artikel 166 av den
Ottomanska straffkoden, och räden mot Erzerum katedralen.
Artikel 166 var till för att kontrollera innehavet av vapen, men användes mot armenierna
genom att hindra dem att ha vapen. Lokala kurdiska stammar var beväpnade för att angripa
den försvarslösa armeniska befolkningen.
ARF medlemmar försökte mörda Abdulhamid år 1905, men han lyckades komma undan.
Han underlättade förföljelserna mot armenierna som resultat.
“Ung Turk” revolutionen år 1908 reverserar avskaffandet av det Ottomanska parlamentet år
1878 och markerar inträdet i den andra konstitutionella eran. Armenierna hyllar
revolutionen. Hamid återupprättar konstitutionen i juli.
I april 1909 försöker han tillsammans med islamister en kontrakupp. Den misslyckas att
återinrätta honom, men fler än 30 000 armenier massakreras i Adana av revolterande arméenheter, religiösa studenter och präster som vill ha sharia lag.
Hamid störtas slutligen i april 1909 efter 33 års tyranniskt styre. Hans 65 åriga bror Resat
Mehmet blir Sultan Mehmed V, han fungerar som galjonsfigur för den nya regeringen.
a. De tidiga åren (1923-1934)
Med fördraget från Lausanne skulle uppskattningsvis 200 000 greker bli kvar i Turkiet efter
1923 års befolkningsutväxling. Armenierna hade reducerats från 2,5 miljoner till omkring
150 000 efter folkmordet. Turkiet deklarerade att inga armenier någonsin skulle tillåtas
återvända av det folk som flytt (den nuvarande republiken Armenien).
Mustafa Kemal blir republikens första president and och introducerar så småningom många
radikala reformer i de politiska-, sociala-, juridiska-, utbildnings-, och ekonomiska
sektorerna. Kemal tillråder sina medturkar att se ut som- och agera som europeer.
Den 28 oktober 1927 hade den första folkräkningen räknat befolkningen till ungefär 13,6
miljoner, med en 9% läskunnighetsgrad. Ett nytt turkiskt alfabet baserat på det latinska
alfabetet accepterades den 1 november 1928. Efter 10 månade hade kurdiska, arabiska och
persiska språk förbjudits och ersatts med det turkiska språket.
I det liberala republikanska partiet deltog jihadistiska grupper. Här förtrycktes de med vitt
spridda och blodiga metoder. Det liberala partiet upplöstes den 17 november 1930 och
Turkiet blev en enpartidiktatur fram till 1945.
Kurderna deklarerade oberoende år 1927. Den 17 september 1930 slog turkarna ner upproret
med 66 000 fotsoldater och 100 flygplan. Det viktigaste kurdiska upproret i det moderna
Turkiet var år 1937-1938, baserat runt Kizilbash i hjärtat av Dersim. Den turkiska armén
mobiliserade 50 000 soldater för att slå ner upproret.
Turkiska styrkor tog åtminstone 40 000 Dersimlis, som deporterades och massakrerades
efter nederlaget. Sydöstra Anatolien sattes på krigslag och underkastades militär ockupation.
Förutom demoleringen av byar och massiva deportationer uppmuntrade turkiska regeringen
albaner och assyrier att bosätta sig i det kurdiska området för att ändra den etniska
kompositionen i regionen.
Under andra världskriget tvingade Turkiet fram Jizya, en ökad fastighetsskatt för alla kristna
och judar i landet (greker och armenier). Jizya tvingades även på Dönmeh (konvertiter till
islam). De som inte betalade dömdes till straffarbete i quarries i Askale, i närheten av
Erzurum. Det här gjorde man för att “turkifiera” ekonomin.
Med det drastiska Varlik Vergisi år 1942; när man förväntade att Stalingrad skulle falla
koncentrerade Turkiet trupper vid den Kaukasiska gränsen. Turkiet satte alla kristna män
mellan 18-45 år i karantän och beställer 3 stora krematorieugnar från Tyskland...
Den turkiska militärkommittén under ledarskap av General Cemil Cahit Toydemir –
inbjuden av Hitler, besöker östfronten och engelska kanalens kuster den 25 juni – 7 juli 1943.
Gen. H. Erkilet, Gen. Ali Fuat Erden och Hitler diskuterade olika strategier vid Wolfsschanze.
Med ett Tyskland nära förlust deklarerar Turkiet krig på de allierades sida den 23 februari
1945 som en ceremoniell gest, för att kunna bli invald som medlem i de Förenta Nationerna
1945.
b. Väst och NATO (1945-1954)
Efter kriget försöker Sovjetunionen att annullera fördraget vid Kars med Turkiet och
återlämna delar av västra Armenien. Dessa insatser stoppades av en intervention från
Winston Churchill och Harry S. Truman.
Den nära relationen mellan Förenta staterna börjar med den andra Kairo-konferensen den 46 december 1943 och överenskommelsen den 12 juli 1947 som innehåller Truman doktrinen.
Efter 1945, i ljuset av den sovjetiska dominansen över Östeuropa stödjer USA Grekland och
Turkiet med ekonomisk och militär hjälp för att hindra att de faller in i Sovjets sfär. Den
handlingen gav Turkiet mer än 100 miljoner USD i hjälp.
Den 25 juni 1950 börjar Koreakriget. Trots kritiken inom Turkiet går armén tillsammans med
16 andra nationer i krig mot Nordkorea. Turkiet deltar i den kampanjen för att kunna bli
medlem i NATO, som Turkiet blir 1952.
c. Pogromer, kupp och deportationer av kristna (1955-1961)
De 6 och 7 september 1955 utförs en pogrom riktad i första hand mot Istanbuls 100 000
starka grekiska minoritet. Judar och armenier som bodde i staden och deras företag blev
också utsatta i pogromen. En turkisk mobb, de flesta hade flyttat in i staden på förhand,
angrep Istanbuls grekiska samfund i nio timmar.
Spadar, handyxor, kofotar, murbräckor och bensin användes. 4000 privata taxibilar var
rekvirerade för att transportera förövarna. Dussintals greker (två ortodoxa präster) och
åtminstone en armenier dog under pogromen som resultat av misshandel och mordbränder.
Trettiotvå greker blev svårt skadade.
Många grekiska kvinnor blev våldtagna, ett antal män blev omskurna med tvång av pöbeln.
4348 grekisk-ägda företag, 110 hotell, 27 apotek, 23 skolor, 21 fabriker, 73 kyrkor och över
tusen grekiska hem blev svårt skadade eller förstörda. Pöbeln skanderade “Död åt grekcyprioterna”, “Massakrera de grekiska förrädarna”, “Ner med Europa [Min betoning; A
Breivik]”
Utbrottet dog ut vid midnatt med intervention av den turkiska armén och undantagslagar
deklarerades. Ögonvittnen rapporterade emellertid att officerer och polismän hade tidigare
deltagit i övergreppen och i många fall sporrat dem till det.
Efter en konflikt över “separation av religion och stat” mellan Inonus Republikanska Folkets
Parti och hans opponenter, president Celal Bayar och premiärminister Adnan Menderes; och
på grund av islamisters inflytande i nationen, ledde General Cemal Gursel en militärkupp den
27 maj 1960 för att få bort president Celal Bayar och premiärminister Adnan Menderes. De
anklagades för högförräderi, missbruk av offentliga medel och avskaffande av konstitutionen.
Enligt Zorlus advokat vid Yassiada rättegången fanns en mobb på 300 000 uppställda på en
radie av 40 miles (60 km) runt staden för pogromen. Menderes och två andra dömdes till
hängning.
Deporterade med två dagars varsel minskade det grekiska samfundet i Istanbul från 100 000
personer år 1955 till bara 48 000 år 1965. Armenier och judar kastades också ut från Turkiet.
d. Splittra och härska (1961-1974)
Folkräkningen 1960 i Cypern visade att grekcyprioterna bestod av 77%, turkiska cyprioter
18%, och 5% var andra etniciteter.
Cypern hade deklarerats som en oberoende stat den 16 augusti 1960 med ärkebiskop
Makarios som president och med en konstitution som liknade den turkiska, (Turkisk vicepresident) trots deras minoritetsstatus på ön. Turkiska cyprioter såg sig själva som turkar
som bodde på Cypern hellre än turkiska cyprioter. De utvecklade konceptet Taksim, delning
av Cypern till en grekcypriotiskt kontrollerad region, och en turkisk cypriotkontrollerad
region.
Överenskommelserna i Zürich och London med Grekland, Turkiet och GB blev komplex och
otypisk och gav det turkiska cypriotiska samhället oproportionerliga politiska rättigheter med
tanke på antal och innehöll permanenta restriktioner.
År 1965 vann rättvisepartiet för Suleiman Demirel en absolut majoritet som ökade 1969, med
en ökande polarisering mellan rättvisepartiet till höger och republikanska folkpartiet med
Ismet Inonu och Bulent Ecevit till vänster.
År 1969 grundade Alparslan turkar, medlemmar av den turkiska grenen av NATOs armé,
känd som Gladio, det högerinriktade Nationalistiska Rörelsens Parti (MHP), vars
ungdomsorganisation blev kända som de grå vargarna (fascister).
Den 12 mars 1971 hotar den turkiska militären med intervention och tvingar Demirel
regeringen att avgå. Kuppen 1971 leder till att våldet ökar mellan ultranationalister och
kommunister i turkiska städer, fler än 5000 dödas av MIT. (Turkiska säkerhetstjänsten)
I juli 1974 utlöste missnöjet bland högerinriktade grekiska nationalister som stödde
Enosis(sammanslutning) en grekisk statskupp mot president Makarios. Kuppen sponsrades
av militärregeringen i Grekland och leddes av cypriotiska officerer.
Den 20 juli 1974 lanserar Turkiet en luft- och sjöbaserad invasion av Cypern. Ett stort antal
grekcyprioter förlorade sina liv i de områden som turkiska styrkor gick över, och 170 000
grekcyprioter blev fördrivna från sina hem och tvingades flytta söderut.
Städer angrips med napalm. Ett stort antal grekcyprioter förlorar sina liv. Kyrkor förstörs,
vanhelgas eller omvandlas till hotell. Turkiet tar tusentals soldater till fånga och avrättar
dem. Så idag är det 1534 grekcyprioter som är försvunna, såväl som över 150 000
grekcypriotiska flyktingar.
Turkiet initierar en kampanj och skickar fler än 150 000 turkar från fastlandet till Cypern för
att de ska bosätta sig där. De turkiska cyprioterna deklarerar en separat stat, den turkiska
republiken i norra Cypern (TRNC) under ledarskap av Rauf Denktas den 15 november 1983,
erkänd endast av Turkiet.
Nu ockuperar Turkiet 37% av Cypern även då det bara var 18% turkar i Cypern år 1960.
Halva huvudstaden Nicosia förblir ockuperad.
e. Minoriteter förbjudna (1975-1990)
Kurdisk nationalism började återuppstå på 70-talet när Turkiet skakades av vänster-höger
kollisioner. Det marxistiska PKK formades och krävde en kurdisk stat, ledd av sin
ordförande, Abdullah Ocalan. Kurderna var nästan 20% av Turkiets befolkning.
Den turkiska armén förtryckte kurderna med våld och dödade tusentals kurdiska civila
urskillningslöst. Efter Kahramanmaras massaker på Alevis år 1978 deklarerades
undantagslagar.
Den 12 september 1980 ledde General Kenan Evren, chef över generalstaben, en
framgångsrik statskupp.
Tystnaden i världen angående det armeniska folkmordet ledde till att marxist-leninistiska
grupper som ASALA angrep turkiska diplomater för att få Turkiet att erkänna sitt blodiga
förflutna och skapa medvetenhet om de förnekade armeniska frågorna. Rättvisa Commandos
av det armeniska folkmordet (JCAG) försöker 1983 att ta över den turkiska ambassaden i
Lissabon, men misslyckas. De fem männen undvek att bli tillfångatagna genom att spränga
byggnaden efter att ha släppt personalen.
Kurdisk musik, dans och kultur blir förbjudet i Turkiet mellan 1983 och 1991, det var
förbjudet att offentliggöra, publicera och/radio/TV-sända i något annat språk än turkiska.
Armenierna i Turkiet blev måltavla för dagliga trakasserier och förföljelser.
Den turkiska armén begår extremt våldsamma handlingar för att bekämpa “terrorism”.
Hundra tusentals män, kvinnor och barn dödas eller torteras systematiskt i fängelser från
tidigt 80-tal till tidigt 90-tal. Men under 1990-91 skulle världen förändras för alltid.
f. Järnridåns fall (1991-1994)
Med Sovjetunionens kollaps år 1991 bryter sig Armenien fri. Armenierna i Karabach som ville
förenas med resten av armenierna under decennier beslutade att protestera för sin sak. Även
innan sitt oberoende hade sovjetiska Azerbaijan (94% muslimer vars majoritet är turkisk)
förtryckt armeniernas frihet med gatupogromer och massakrer i Sumgait år 1988 och Baku år
1990.
Inför dessa brutala Azeri metoder att kväsa armenierna röstade Karabach armenierna för
utträde ur Azerbaijan, till vilket de senare svarar med fullskaligt krig år 1992, uppbackat och
hjälpt av Turkiet. Armenierna kämpar tillbaka eftersom de minns vad som hände sist.
Även med brist på mat och ström i Armenien och med Azerbaijan bombande av civila mål
med jaktflygplan så tar Karabach offensiven och vinner vitala segrar i slutet av 1992 och 1993.
Azerbaijan rekryterar afghaner, tjetjener och andra frivilliga Mujahideen.
I ljuset av de armeniska successiva segrarna hotar Turkiets premiärminister Tansu Ciller att
invadera Armenien med tusentals turkiska soldater. Ryssland varnar Turkiet och avstyr deras
invasion.
Aliev försöker alla metoder att vinna tillbaka de förlorade territorierna, till ingen nytta. Efter
sex års krigande begär slutligen ett utmattat Azerbaijan om vapenstillestånd år 1994. Turkiet
och Azerbaijan satte därefter Armenien i blockad. Dessutom tar Azerbaijan “hämnd” genom
att förstöra den armeniska kyrkogården i Julfa, Naxichevan och skända de armeniska
kyrkorna.
Nuvarande situation i Armenien (2008, källa CIA): Armenien är en primär källa för kvinnor
och flickor (trafficking) till UAE och Turkiet för kommersiell sexuell exploatering; Armeniska
män och kvinnoer trafikeras till Turkiet och Ryssland för tvångsarbete.
Min kommentar: EU och USA har visat liten, eller ingen vilja alls att stödja Armenien på
något sätt. De är fortfarande de sista överlevande från den Bysantinska kristendomen, i stort
sett ignorerad av den kristna världen.
g. Europeisk union? (1995-2007)
Den 14 april 1987 framlade Turkiet sin ansökan till formellt medlemskap i det europeiska
samfundet. Den blev nekad med tanke på Turkiets ekonomiska och politiska situation, dåliga
relationer med Grekland och konflikten i Cypern.
Valet 1995 bringade en kortlivad koalition mellan Yilmaz och Ciller vid rodret. År 1997
utförde militären en fjärde kupp genom att skicka ett memorandum till Erbakans regering
och krävde hans avgång och förbjöd hans religiösa parti.
En serie av ekonomiska chocker ledde till nya val år 2002 och till makten kom det religiösa
Rättvise- och Utvecklingspartiet med Recep Tayyip Erdoğan, som introducerade en serie nya
reformer.
Status idag:
Turkiet inskränker religiösa rättigheter för kristna och konvertiter. Deras mördande
uppmuntras indirekt. Miljoner av kurder, assyrier, Alevies, Yezidies och andra minoriteter är
utan status. Kvinnor i Turkiet är ofta utsatta för “heders-” mord och diskriminering på
arbetsmarknaden.
Turkiet ockuperar 37% av Cypern och halva huvudstaden Nicosia och vägrar erkänna
republiken Cypern.
Sök på turkisk historia och jämför...
Vad kan man förvänta sig från ett land som mördar sina intellektuella och journalister för att
de yttrar ordet... “Folkmord”... För att inte tala om att hedra dessa samma mördare.... Vad
kan man förvänta sig från ett land som inskränker yttrandefriheten, fängslar och bötlägger
sina författare, redaktörer, tänkare för att de vågar tänka och “kränka turkiskheten”, och ser
alla minoriteter som “turkar”... Med sekler av råa mord och våld, kan man då säga att Turkiet
passar i den Europeiska Unionen? Eller är det fortfarande “Europas sjuke man”.
Alla EU och nationella parlamentariker som stödjer EU- medlemskap för Turkiet borde resa
till den turkiska landsorten, ha på sig en tröja med ett kors, och se hur lång tid det tar innan
de blir misshandlade eller mördade. Då kommer han själv att få bevittna hur “toleranta”
turkiska muslimer är…
Källor: Författat av Hay Brountsk,
1. Are the Turks European?: B. Munnich
2. The Decline and Fall of the Ottoman Empire: Alan Palmer
3. Abdul Hamid II, The Red Sultan: K. Yazejian
4. A History of the Armenian People, Volume II: George A. Bournoutian
5. Haykakan Harts Encyclopedia
6. Seljuk, Tatar, Turkish History: P. Yeghyaian
7. The Burning Tigris: Peter Balakian
8. The Turks in World History: Findley, Carter Vaughn
9. Turkey: A Modern History, Revised Edition: Erik J. Zurcher
History of the Ottoman Turkish Empire I (1299-1876)
http://www.youtube.com/watch?v=dj4OkZgxTPE&feature=related
History of the Ottoman Turkish Empire II (1876-1909)
http://www.youtube.com/watch?v=95ff3hxzOHo
History of the Turkish Republic – 1923-2007
http://www.youtube.com/watch?v=76vor_I5RMk
History of the Turkish Republic 1961-2007
http://www.youtube.com/watch?v=eVGxIECjJMs
1.16 Jus Primae Noctis - Institutionaliserade våldtäkter på kristna under det
Ottomanska Imperiet
Jus primae noctis or droit du seigneur är rätten att ligga med en nubile (ung och sexuellt
attraktiv) tjänarinna innan man lämnar över henne till sin man - tjänaren (rätten för en
godsägare att ligga första natten med bruden till en nygift träl), men den vanan bör undvikas
på grund av böter.
Denna lag påtvingades av de Ottomanska härskarna och tillämpades brett i länder under det
ottomanska styret (provinser under det Ottomanska imperiet var: Grekland, Bulgarien,
Serbien, Bosnien) ända fram till slutet på 1800-talet.
Bilden, målad av Paja Jovanovic, visar en brud som förbereder sig för bröllopsnatten. Den
första natten ska hon ligga med godsägaren. Godsägarna var vanligtvis turkar men det fanns
många lokala adelsmän som konverterat till islam för att få behålla sina privilegier när
regionen kom att kontrolleras av det Ottomanska imperiet.
* Rätten utnyttjades på torpare och tjänare, varje dhimmi. Det var kristna som utsattes, för
rätten tillämpades aldrig på muslimska brudar.
På degen före bröllopet blir den unga kristna bruden påhälsad av en representant för
godsägaren. Representanten följs ofta av ett antal soldater. Representanten för bruden till
godset under en dag och en natt där hon våldtas gång på gång, och lämnas sedan tillbaka till
hemmet i gryningen på bröllopsdagen.
En intressant detalj på bilden är att alla kvinnor på bilden är klädda i traditionella
orientaliska (turkisk stil) kläder. Under Ottomanerna har stilarna på textilierna influerats av
islamisk tradition. Kvinnorna på bilden utom den till höger har sitt hår täckt med en schal
(kallas också shamija eller mahram) enligt islamisk sedvänja.
Kvinnorna bar "dimije" (det ser ut som säckiga byxor) av tunn, ofta guld-vävd, sidenbrokad,
för att förstärka den kvinnliga figuren.
1998 gav de jugoslaviska postmyndigheterna ut 4 frimärken tillägnad till nationens tullverk.
Motivet på frimärket för 6,00 din. värde är målningen "Påklädning/Prydandet av bruden" av
Paja Jovanovic
Jus Primae Noctis - Detaljer
Den historiska acceptansen av våldtäkt kan ha haft inflytande på våldtäktsincidenter i krigen
det senaste decenniet i tidigare Jugoslavien. Men det fanns andra historiska faktorer som
tenderade att marknadsföra dess användning och lånade ut sig till att propagera det, i
Bosnien-Hercegovina såväl som i Serbien.
Under det Ottomanska styret, inom vilket mycket av Serbien fick autonomi år 1830 men
Bosnien-Hercegovina fick vänta till 1878, där blev ofördelaktiga positioner hos serber och
kroater.
Bruket eller missbruket av serbiska och andra kristna minoriteters kvinnor av muslimska
män, speciellt Ottomanska tjänstemän och godsägarklassen, har varit en stor källa till
missnöje.
Polygami och konkubintagande av muslimska män, speciellt ottomanska tjänstemän och
godsägare resulterade i fruar och konkubiner som tagits från den kristna befolkningen såväl
som från den muslimska, och som ofta blev övergivna när de inte längre var önskade.
Osäkerheten hos dessa kvinnor resulterade i att de hade relativt få barn, och tillgrepp av
abort, barnamord och andra åtgärder för födelsekontroll (Stoianovich 1994, p. 159).
Andra missbruk var genom ‘”första natten”-arrangemang, mer vanligt känt som jus primae
noctis (rätten till första natten) eller droit de seigneur (feodalherrens rätt), genom vilken
janitsjaren som besitter en fastighet eller den lokale godsägaren hade rätten till oskulden hos
alla brudar bland serber och andra livegna.
Dessa arrangemang är ett folkminne snarare än intygande av litterära källor. De nämndes av
den tidigare bosnisk-serbiske politikern Biljana Plavsic år 1993 i ett försök att bedyra att
våldtäkt var krigsstrategin hos muslimer och kroater. Hon noterade att det var ‘ganska
normalt hos muslimska kända personer att använda sig av jus primae noctis med kristna
kvinnor’ under den Ottomanska perioden (Cohen 1998, p. 222).
Levinsohn (1994, p. 274) citerar Belgrads bokförläggare Petar Zdazdic som sa att det var en
tradition att serbiska livegna eller bönder måste ta en promenad runt huset med sina skor i
händerna när en Ottomansk tjänsteman eller godsägare kom till huset för att ha samlag med
hans fru.
I den tidiga fasen av ottomansk ockupation var janitsjarerna, som hade kontroll över stora
agrikulturella fastigheter såväl som kärnan i det militära, förbjudna att gifta sig tills de
pensionerades från imperiets tjänster. Första natten och liknande arrangemang kan ha varit
viktiga substitut för äktenskap.
Men godsägarna blev i ökande grad en nedärvd klass. I Bosnien för ungefär tre hundra år
sedan fick de övertala serber att komma från Montenegro för att arbeta på deras marker som
livegna eller få del av grödan mot arbete. Muslimska bönder hade i ökande grad valt att köpa
sin egen mark och arbeta som torpare hellre än att bli livegna, men den möjligheten var inte
öppen för kristna i Bosnien-Hercegovina förrän efter 1830.
Därför blev första natten och konkubin-arrangemang för serbiska och kroatiska livegna
kvinnor allt mer ovanliga under senare faser av det Ottomanska styret. Dessutom var
godsägarklassen inte mer än 5 till 10 procent av den muslimska befolkningen – Det fanns
4000 familjer som hade avstyckad mark från dem i markreformen från år 1919.
Därför hade bara en liten proportion av den muslimska befolkningen tillgång till ortodoxa
och kristna kvinnoer där detta var vanligt, självklart inte majoriteten. I Kosovo var
majoriteten av serberna i verkligheten livegna som arbetade på albanska klanledares marker
såväl som turkiska godsägare före det första Balkan kriget år 1912, men det är inte känt vilken
effekt det hade på tillgången till kvinnor.
Arrangemang där ett samhälle, eller åtminstone dess priviligierade klass, hade tillgång till
andras kvinnor är kontroversiell. En grekisk film som visades på den australiensiska Special
Broadcasting Service för flera år sedan framställde en sådan användning av grekiska brudar
och fruar som var livegna på ett gods av den Ottomanska godsherren och ett besök där ett par
decennier innan det grekiska oberoendet år 1830.
En 50-tals film som visades på SBS indikerar också detta, men missbruket sträckte sig inte
till att ta brudens oskuld, och jord arrendet sågs som en form av hemgift i utbyte mot sexuella
tjänster.
Källa:
http://auspsa.anu.edu.au/proceedings/2001/Politics_and_Gender_Papers.htm
1.17 Jihadistiska folkmord på kristna i det Ottomanska imperiet och Turkiet –
de armeniska, grekiska och assyriska folkmorden
Den 7 juni 2006 hade Stephen Pound, medlem av British House of Commons länkat fallet
med de ottomanska grekerna med armeniernas och assyriernas uppfattning att "3,5 miljoner
av den historiskt kristna befolkningen med assyrier, armenier och greker som då levde i det
ottomanska imperiet hade mördats, svultit ihjäl eller slaktats – eller flytt år 1923."
Jag kommer att behandla dessa ter folkmord i korthet.
Armeniska folkmordet - 1915-1918 – fler än 1 500 000 döda
Folkmordet på armenierna var jihad. Inga rayas (icke-muslimska dhimmis under
Ottomanskt styre) tog del i det. Trots ogillandet från många muslimska turkar och araber,
och deras vägran att samarbeta i detta brott utfördes dessa massakrer helt och hållet av
muslimer och endast de profiterade från bytet: offrens ägodelar, hus, och mark areal som
togs av muhajirun, förutom uppsamlandet at kvinnor och barn som slavar.
Elimineringen av pojkar över tolv år var i enlighet med budorden från Jihad och anpassat till
åldern betalning av Jizya. De fyra stadierna av likvidation- deportation, slaveri,
tvångskonverteringar, och massaker- är en upprepning av de historiska villkoren för Jihad
utfört i dar-al-harb från 600-talet och framåt.
Krönikor från ett antal källor, av speciellt muslimska författare, ger detaljerade beskrivningar
av de organiserade massakrerna eller deporteringen av fångar, vars lidanden i påtvingade
marscher bakom arméerna är en parallell till den armeniska upplevelsen på 1900-talet.
Som i alla jihad var moskéerna en central samlingspunkt där mullorna och statstjänstemän
agiterade för jihad. Aktiviteten med massmord, systematiska våldtäkter, plundringar och
slaveri blev därför en naturlig höjdpunkt varje fredag då alla kände sig fullt motiverade efter
den veckovisa uppmuntran.
Det armeniska folkmordet är det första folkmordet på 1900-talet, förekom när två miljoner
armenier som bodde i Turkiet eliminerades från sitt historiska hemland genom påtvingade
deportationer och massakrer.
Under tre tusen år hade ett blomstrande armeniskt samhälle existerat inom den utsträckta
regionen Mellanöstern i gränslandet mellan Svarta havet, Medelhavet och Kaspiska havet.
Området, känt som mindre Asien, balanserar mellan tre kontinenter; Europa, Asien och
Afrika. Stora makter har stigit och fallit under de många seklerna och det armeniska
hemlandet har under olika tider styrts av perser, greker, romare, bysantiner, araber och
mongoler.
Trots upprepade invasioner och ockupationer har den armenska stoltheten och identiteten
aldrig vacklat. Den snötäckta toppen på Mount Ararat blev dess igenkänningsmärke och vid
år 600 fvt blev Armenien till som nation. Efter tillkomsten av kristendomen blev Armenien
den allra första nationen som accepterade den som statreligion.
En gyllene era av fred och framgång följde med uppfinningen av ett distinkt alfabet, en
blomstrande litteratur, konst, handel, och en unik stil på arkitekturen. Till 900-talet hade
Armenien etablerat en ny huvudstad vid Ani, känslomässigt kallad för ”Tusen och en kyrkors
stad.'
På 1000-taleet ägde den första turkiska invasionen av det armeniska hemlandet rum. På det
sättet började flera hundra år av muslimska turkars styre. Till 1500-talet hade Armenien
absorberats in i det utsträckta och mäktiga Ottomanska imperiet. Vid sin höjdpunkt
inkluderade detta turkiska imperium mycket av det sydöstra Europa, Nordafrika, och så gott
som hela Mellanöstern.
Men vid 1700-talet var det en gång så mäktiga ottomanska imperiet i en allvarlig nedgång.
Under sekler hade det avvisat teknologisk och ekonomisk framgång medan Europas nationer
hade omfattat innovation och blev industrijättar. Turkiska arméer hade en gång varit så gott
som oslagbara. Nu förlorade de slag efter slag till moderna europeiska arméer.
Vartefter imperiet gradvis upplöstes so uppnådde de tidigare undersåtarna inklusive greker,
serber och rumäner sitt sedan länge efterlängtade oberoende. Endast armenierna och
araberna i mellanöstern förblev fast i det bakåtsträvande och nästan bankrutta imperiet, nu
under det autokratiska styret hos Sultan Abdul Hamid.
Under 1890-talet började unga armenier att pressa på för politiska reformer och krävde en
konstitutionell regering, rösträtt och ett slut på diskriminerande praxis såsom “Jizya” –
speciella skatter som uttaxeras endast mot dem för att de var kristna.
Den despotiske sultanen svarade deras vädjan med brutala förföljelser. Mellan 1894 och 1896
massakrerades över 100 000 invånare i de armeniska byarna under vitt spridda pogromer
utförda av sultanens specialregementen.
Men sultanens dagar var räknade. I juli 1908 tvingade reformsinnade turkiska nationalister
kända som "Unga Turkar" sultanen att tillåta en konstitutionell regering och garantera
grundläggande rättigheter. De unga turkarna var framåtsträvande unga officerer i den
turkiska armén som hoppades kunna stoppa sitt lands stadiga nedgång.
Armenierna i Turkiet var förtjusta med denna plötsliga vändning av händelserna och dess
möjligheter till en ljusare framtid. Både turkar och armenier höll jublande offentliga möten
åtföljda av banderoller om frihet, jämlikhet och rättvisa.
Men deras hopp grusades när tre av de unga turkarna grep full kontroll över regeringen via
en kupp år 1913. Detta triumvirat av unga turkar som bestod av Mehmed Talaat, Ismail Enver
och Ahmed Djemal, började utöva diktatorisk makt och kokade ihop sina egna ambitiösa
planer för det framtida Turkiet.
De ville förena alla turkiska folk i hela regionen medan de expanderade gränserna för Turkiet
österut mot Kaukasus och hela vägen till Centralasien. Detta kunde skapa ett nytt turkiskt
imperium, ett "stort och evigt land" som hette Turan, med ett språk och islam som den enda
religionen.
Turkiet
1913 – 2 miljoner armenier (10% av den totala befolkningen)
Total befolkning 20 miljoner.
Men det fanns ett stort problem. Det traditionella historiska hemlandet för Armenien låg rätt
i vägen för deras planer att expandera österut. Och på det landet fanns en stor population av
kristna armenier på totalt 2 miljoner personer, vilket är ungefär 10 procent av Turkiets hela
befolkning.
Tillsammans med de unga turkarnas nyfunna "Turanism" fanns det en dramatisk ökning av
islamisk fundamentalistisk agitation över hela Turkiet. Kristna armenier blev återigen
brännmärkta som otrogna (icke-troende på islam). Unga islamiska extremister iscensatte
anti-armeniska demonstrationer, som emellanåt ledde till våld.
Under ett sådant utbrott år 1909 plundrade man 200 byar och över 30 000 personer
massakrerades i Cilicia distriktet på Medelhavskusten. Genom hela Turkiet fortsatte
sporadiska lokala attacker mot armenierna under flera år.
Det fanns också stora kulturella skillnader mellan armenier och turkar. Armenierna hade
alltid varit ett av de mest välutbildade samfunden inom det gamla turkiska imperiet.
Armenierna var de professionella i samhället, företagare, advokater, läkare och duktiga
hantverkare. Och de var öppnare till de nya vetenskapliga, politiska och sociala idéerna från
Väst (Europa och Amerika). Barn till förmögna armenier for till Paris, Geneve eller även till
Amerika för att komplettera sin utbildning.
I motsats var majoriteten av turkarna illitterata bönder, torpare och småhandlare. Ledarna
av det Ottomanska imperiet hade traditionellt lagt lite värde på utbildning och inte ett enda
institut av högre kunskap kunde hittas i deras gamla imperium. De olika autokratiska och
despotiska härskarna genom imperiets historia hade värderat lojalitet och blind lydnad över
allt annat.
Deras obildade medborgare hade aldrig hört om demokrati eller liberalism och därför heller
ingen lust för politiska reformer. Men detta var inte fallet med de bättre utbildade
armenierna som sökte politiska och sociala reformer som skulle förbättra livet för dem och
Turkiets andra minoriteter.
De unga turkarna beslutade att glorifiera dygderna hos enkel turkisk lantlighet på
armeniernas bekostnad för att få böndernas lojalitet. De exploaterade de religiösa, kulturella,
ekonomiska och politiska skillnaderna mellan turkar och armenier så att den vanlige turken
kom att se armenierna som främlingar bland dem.
När första världskriget bröt ut år 1914 instämde ledarna för de unga turkarnas regim med
centralmakterna (Tyskland och Österike-Ungern). Krigsutbrottet erbjöd det perfekta tillfället
att lösa "den armeniska frågan" en gång för alla.
Världens uppmärksamhet fixerades på slagfälten vid Frankrike och Belgien där Europas unga
män snart skulle falla döda i hundra tusentals. Den östra fronten inkluderade slutligen
gränsen mellan Turkiet och Ryssland. Med kriget inpå knutarna skulle ovanliga åtgärder mot
den civila befolkningen inte verka vara något utöver det vanliga.
Som en inledning till den kommande handlingen avväpnade turkarna hela den armeniska
befolkningen under förevändningen att folket var naturligt sympatiskt gentemot det kristna
Ryssland. Vartenda gevär och pistol tvångsomhändertogs med hårda straff för dem som inte
lämnade in sitt vapen.
Några få armeniska män köpte faktiskt ett vapen från lokala turkar eller kurder (nomadiska
muslimska stammar) till ett väldigt högt pris så att de skulle ha någonting att lämna in.
Vid den tiden tjänade omkring fyrtio tusen armeniska män den turkiska armén. På hösten
och vintern 1914 konfiskerades alla deras vapen och de sattes i slavarbetarbataljoner som
byggde vägar, eller så användes de som mänskliga packdjur. Under brutala
arbetsförhållanden led de mycket höga dödstal. De som överlevde skulle senare skjutas ihjäl.
För nu hade tiden kommit att gå emot armenierna.
Beslutet att utplåna hela befolkningen kom direkt från den styrande trojkan av
ultranationalistiska unga turkar. De faktiska orderna om avrättning spreds i kodade telegram
till alla provinsiella guvernörer i Turkiet. Beväpnade Roundups (fångkärror) började på
kvällen den 24 april 1915, då 300 armeniska politiska ledare, föreläsare, författare, präster
och dignitärer i Konstantinopel (dagens Istanbul) blev tagna från sina hem, kortvarigt
fängslade och torterade, sedan hängda eller skjutna.
Därefter blev det massarresteringar av armeniska män över landet av turkiska soldater,
polisagenter och gäng av turkiska frivilliga. Männen var bundna tillsammans med rep i små
grupper sedan kördes de utanför staden och sköts eller stacks ihjäl med bajonetter av
dödsskvadroner. Lokala turkar och kurder beväpnade med knivar och andra stickvapen
deltog ofta i dödandet.
Sedan blev det de armeniska kvinnornas tur, barnen, och de äldre. På mycket kort varsel blev
de beordrade att packa sina få tillhörigheter och vara redo att lämna hemmet, under
förevändningen att de skulle omlokaliseras till en icke-militär zon för sin egen säkerhet. De
blev faktiskt tagna till dödsmarscher söderut mot den syriska öknen.
Muslimska turkar som antog omedelbart ägarskap av allting ockuperade snabbt de flesta
hemmen och byarna som armenierna tvingats lämna. Det hände i många fall att lokala turkar
som var med om att skicka bort armeniska familjer sparade unga armeniska barn från
deportation.
Barnen tvingades att förneka kristendomen och bli muslimer, och fick nya turkiska namn.
För de armeniska pojkarna innebar de påtvingade konversionerna att var och en måste
uthärda en plågsam omskärelse som islamisk sedvänja kräver.
Turkiska gendarmer eskorterade individuella karavaner som innehöll tusentals deporterade
armenier. Dessa vakter tillät kringströvande statliga enheter av härdade kriminella, kända
som "Speciella Organisationen" att angripa försvarslösa människor o0ch döda vem de ville.
De uppmuntrade också kurdiska banditer att plundra karavanerna och stjäla allt de ville ha.
Dessutom skedde extraordinärt många sexuella övergrepp och våldtäkter på flickor och unga
kvinnor i händerna på den Speciella Organisationen och kurdiska banditer. De flesta
attraktiva unga kvinnor kidnappades till ett liv av ofrivilligt slaveri.
Dödsmarscherna under det armeniska folkmordet inbegrep över en miljon armenier, täckte
hundratals kilometer och varade i månader. Indirekta rutter över bergen och i
vildmarksområden valdes medvetet för att dryga ut svårigheterna och för att hålla
karavanerna borta från turkiska byar.
Matförråden som bars av folket tog snart slut och de blev vanligtvis förnekade ytterligare mat
eller vatten. De som stannade för att vila eller sackade efter karavanen blev skoningslöst
misshandlad tills de skyndade på stegen. Om de inte kunde fortsätta blev de skjutna.
En vanlig praxis var att tvinga alla i karavanen att ta av sig varenda tråd på kroppen och få
dem att fortsätta marschen helt nakna under den stekande solen tills de föll döda ner på
vägkanten av utmattning och uttorkning.
Uppskattningsvis omkom 75 procent av armenierna under dessa marscher, speciellt barnen
och de äldre. De som överlevde prövningen föstes ut i öknen utan en droppe vatten. Kastades
från klippor, brändes levande, eller dränktes i floder.
Under det armeniska folkmordet blev den turkiska landsorten gödslad med ruttnande lik. Vid
en punkt svarade Mehmed Talaat på problemet genom att skicka ett kodat meddelande till
alla provinsledare: "Jag har blivit tillrådd att i vissa områden kan man fortfarande se
obegravda kroppar. Jag ber er vidta de striktaste instruktioner så att liken och annat skräp
i er vilayet grävs ner."
Men dessa instruktioner blev huvudsakligen ignorerade. De som var inblandade i
massmorden visade inte mycket intresse av att stanna upp och gräva gravar. Liken vid
vägkanterna och utmärglade deporterade var en chockerande syn för utlänningar som
arbetade i Turkiet. Ögonvittnena inkluderade tyska statliga samarbetspartners, amerikanska
missionärer, och USA diplomater stationerade i landet.
Under det armeniska folkmordet hotades de kristna missionärerna ofta till döden och var
därför oförmögna att hjälpa folket. Diplomater från det fortfarande neutrala Förenta Staterna
kommunicerade sina rättframma bedömningar av de pågående statliga handlingarna.
USA ambassadören i Turkiet, Henry Morgenthau, rapporterade till Washington: "När de
turkiska myndigheterna gav order om dessa deportationer så gav de i stora drag fullmakt till
att döda en hel ras..."
De allierade makterna (Storbritannien, Frankrike och Ryssland) svarade på nyheter om
massakrerna genom att skicka en varning till Turkiet: "...de allierade regeringarna meddelade
offentligt...att de kommer att hålla alla medlemmar av den Ottomanska regeringen, så väl
som de av deras agenter som är inblandade, personligt ansvariga för det här."
Varningen hade ingen effekt. Tidningarna i Väst inklusive New York Times publicerade
rapporter av de pågående deporteringarna med rubrikerna: Armenier skickas ut i öknen att
försmäkta – Turkar anklagade för planer att utplåna en hel befolkning (18 augusti 1915) –
Miljoner armenier dödade eller i exil – Amerikanska kommittén för bistånd säger att
turkarnas offer hela tiden ökar - utrotningspolitik (15 december 1915).
En temporär lättnad för vissa armenier kom när ryska trupper angrep utmed den östra
fronten och gjorde klar väg in mot centrala Turkiet. Men trupperna drogs tillbaka år 1917 vid
den ryska revolutionen. Armeniska överlevande följde med dem och slog sig ner tillsammans
med andra armenier som redan bodde i provinserna i det tidigare ryska imperiet. De var
totalt ungefär 500 000 armenier samlade i denna region.
I maj 1918 angrep turkiska arméer området för att uppnå målet att expandera Turkiet österut
in i Kaukasus och för att också återuppta utplåningen av armenierna. Så många som 100 000
armenier kan ha fallit offer för de avancerande turkiska trupperna.
Men armenierna lyckades få tag på vapen och de slog tillbaka och slutligen drev bort den
turkiska invasionen i slaget vid Sardarabad, på det sättet räddade man den återstående
befolkningen från fullständig utrotning utan någon hjälp från världen utanför. Efter den
segern deklarerade armeniska ledare etablerandet av den oberoende republiken Armenien.
Första världskriget avslutades i november 1918 med nederlaget för Tyskland och
centralmakterna inklusive Turkiet. Kort innan kriget hade tagit slut avgick de unga turkarnas
triumvirat; Talaat, Enver och Djemal, helt plötsligt avsade de sig sina regeringsposter och
flydde till Tyskland där de hade erbjudits asyl.
Under de följande månaderna kom upprepade förfrågningar från Turkiets nya moderata
regering och de allierade till Tyskland om att skicka tillbaka de unga turkarna för rättegång.
Men alla sådana förfrågningar avslogs. Som resultat tog armeniska aktivister saken i egna
händer, hittade de unga turkarna och mördade dem tillsammans med två andra anstiftare till
massmordet.
Under tiden kom representanter från den flygfärdiga republiken Armenien till
fredskonferensen i Paris i förhoppningen att de segrande allierade skulle ge dem tillbaka sina
historiska områden som Turkiet tagit.
De europeiska allierade svarade på deras förfrågan genom att be Förenta Staterna anta
förmyndarskap för den nya republiken. Men president Woodrow Wilsons försök att göra
Armenien till ett officiellt USA protektorat avslogs av USAs kongress i maj 1920.
Men Wilson gav inte upp om Armenien. Som resultat av hans ansträngningar signerades
Sevres-överenskommelsen den 10 augusti 1920 av de allierade makterna, republiken
Armenien, och de nya moderata ledarna av Turkiet. Överenskommelsen erkände en
oberoende armenisk stat i ett område som omfattade mycket av deras tidigare historiska
hemland.
Men turkisk nationalism sträckte återigen på huvudet. De moderata turkiska ledare som hade
skrivit på överenskommelsen avhystes till förmån för en ny nationalistisk ledare, Mustafa
Kemal, som helt enkelt vägrade acceptera överenskommelsen och även åter-ockuperade just
de områdena ifråga för att sedan fördriva de överlevande armenierna, inklusive tusentals
föräldralösa.
Ingen allierad makt kom till hjälp för den armeniska republiken och den kollapsade. Bara en
pytteliten del av området längst österut av historiska Armenien överlevde genom att bli en
del av Sovjetunionen.
Efter den framgångsrika förintelsen av folket i det historiska Armenien under det armeniska
folkmordet demolerade turkarna alla kvarlevor av det armeniska kulturella arvet inklusive
ovärderliga mästerverk av forntida arkitektur, gamla bibliotek och arkiv. Turkarna jämnade
även hela städer såsom det en gång blomstrande Kharpert, Van och den antika huvudstaden
vid Ani, för att ta bort alla spår av den tre tusen år gamla civilisationen.
Apropå det armeniska folkmordet hade den unge tyske politikern Adolf Hitler vederbörligen
noterat de halvhjärtade reaktionerna från världens största makter till armeniernas
belägenhet. Efter att ha uppnått högsta makten i Tyskland så beslutade Hitler att erövra
polen år 1939 och sa till sina generaler:
"Följaktligen har jag för stunden skickat till Öst bara min “Dödens Huvudenhet” med order
att utan medlidande eller nåd döda alla män, kvinnor och barn av polsk ras eller språk. Bara
på det sättet kommer vi att vinna det vitala utrymme som vi behöver. Vilka är det som nu för
tiden fortfarande talar om armenierna?"
Källa:
http://www.unitedhumanrights.org/Genocide/armenian_genocide.htm
Yttranden om det armeniska folkmordet
Talat Pasha: 6/1-1915 – ”Turkiet drar fördel av kriget för att noggrant kunna likvidera
(grundlich aufzaumen) sina interna fiender, d.v.s., de infödda kristna, utan att därför störas
av utländsk intervention.”
“Vad i hela världen vill ni? Den här frågan är avgjord. Det finns inte längre några armenier.”
Jemal Pasha: “800 000 deporterade armenier blev faktiskt dödade... genom att hålla de
skyldiga ansvariga tänker regeringen rengöra sitt blodiga förflutna.” Jag skäms över min
nation”
Enver Pasha: 19/5-1916 – “Det Ottomanska imperiet bör rensas upp på armenier och
libaneser. Vi har förgjort de förra med svärd, vi ska förgöra de senare med svält.”
“Ni misstar er stort. Vi har det här landet absolut under kontroll. Jag har ingen önskan att
skylla skulden på våra underordnade och jag är helt villig att acceptera ansvaret själv för
allt som har hänt.”
Prince Abdul Mecid: Jag hänför till dessa vidriga massakrer. De är den största fläck som
någonsin har vanärat vår nation och vårt folkslag. Det var helt och hållet utarbetat av Talat
and Enver. Jag hörde för några dagar sedan att de påbörjat vad de avsett.
“Jag åkte till Istanbul och insisterade på att träffa Enver. Jag frågade honom om det var
sant att de tänkte återuppta de massakrer som hade blivit vår skam och vanära under
Abdul Hamid. Det enda svar jag kunde få ut från honom var: Det är beslutat: sådant är
programmet.”
Damad Ferid Pasha: Han beskrev behandlingen av armenierna som; “Ett brott som
tilbakavecklade hela mänskligheten.”
Mustafa Arif: 13/12-1918 – “Självklart att några armenier hjälpte och ställde upp för vår
fiende, ett fåtal armeniska ombud begick brott mot den turkiska nationen... det är
regeringens plikt att ta fast de skyldiga. Tyvärr var krigstidens ledare genomsyrade av
stråtrövaranda, och genomdrev lagen om deportation på ett sätt som kunde överträffa
benägenheten hos de mest blodtörstiga banditer. De beslutade att utrota armenierna, och så
utrotade man dem.”
Mustafa Kemal “Atatürk”: 1/8-1926 – “Dessa rester från de forna Unga Turkarnas Parti,
som skulle ha ställts till svars för de miljontals av våra kristna undersåtar som skoningslöst
drevs ihop från sina hem och massakrerades, har varit besvärligt under det republikanska
styret.”
Tyska yttranden:
Hans Freiherr von Wangenheim: 17/6-1915 – Deportationen av armenier från sina
hem i byarna i östra Anatolien och deras omlokalisering till andra regioner har genomförts på
grymt sätt... det blir uppenbart att deporteringen av armenierna härrör sig inte bara från
militär nödvändighet, inrikesminister Talat Bey talade öppenhjärtigt om det till Doktor
Mortsman, som nu är anställd på imperiets ambassad.
Talat sa: “Den Sublima Porte har för avsikt att använda världskriget till att rensa hela
landet från interna fiender, de lokala kristna, så att utländska länder inte ska lägga sig i
genom sitt diplomatiska ingripande. Denna åtgärd kommer att tjäna intresset hos alla
allierade till Turkiet, speciellt tyskarna...”
Greve Wolff-Metternich: 10/7-1916 – “I sitt försök att lösa den armeniska frågan genom
att förstöra den armeniska rasen har den turkiska regeringen vägrat avstyra detta eller ens
lyssna, varken till våra representanter eller från dem från amerikanska ambassaden, eller ens
från Påvens delegat, eller från de allierade makternas hot, eller i svar till den offentliga
opinionen i Väst, som representerar halva världen.”
Adolf Hitler: 2/8-1939 – “Jag har gjort mina dödsskvadroner redo – för närvaro endast i
Öst – med order till dem att skicka skoningslös död och utan medlidande mot män, kvinnor
och barn av polsk härkomst och språk. Bara på det sättet ska vi få det livsrum (Lebensraum)
som vi behöver. Vem är det som idag talar om utplåningen av armenierna?”
Brittiska yttranden
Viscount James Bryce: 6/10-1915 – “Massakrerna är ett resultat av en politik vilken, så
vitt jag kan vara säker på, har underhållits under en lång tid av ett gäng skrupulösa
äventyrare som nu innehar regeringsposter i det turkiska Imperiet. De tvekade att sätta det
till verket tills de tyckte att den fördelaktiga stunden hade kommit, och den stunden tycks ha
anlänt under april.”
Viscount James Bryce: 11/5-1918 – “Den armeniska massakern var det största
krigsbrottet, och underlåtenheten att agera mot Turkiet är som att tolerera det...
...Försummelsen att radikalt ta hand om den turkiska fasan betyder att allt tal om att
garantera den framtida freden i världen är missvisande nonsens.”
Lord Robert Cecil: 16/11-1915 – “Jag tycker att det behöver sägas, utan minsta rädsla för
överdrift, att inget mer fruktansvärt brott har begåtts i världshistorien. Detta är ett överlagt
brott som har bestämts för länge sedan. Det var en länge övertänkt, avsiktlig politik att
förgöra och utplåna armeniernas existens i Turkiet. Det utfördes systematiskt och det
beordrades ovanifrån.”
Winston Churchill: “År 1915 började den turkiska regeringen, och hänsynslöst utförde den
ökända stora massakern och deportationen av armenier i mindre Asien. Det finns inget
rimligt tvivel att detta brott har planerats och utförts av politiska orsaker.”
Amerikanska yttranden
Henry Morgenthau Sr. 1/1-1919 – “När de turkiska myndigheterna gav order om dessa
deportationer så gav de därmed tillstånd att utplåna en hel ras; De förstod detta väl, och i
sina konversationer med mig gjorde de inga försök att dölja detta faktum.
Jag är helt säker på att i hela människans historia finns det inga sådana fruktansvärda
episoder som denna. De stora massakrerna och förföljelserna från förr verkar nästan
obetydliga när man jämför med den armeniska rasens lidanden år 1915.”
Ronald Reagan: 22/4-1981 – “Precis som folkmorden på armenierna tidigare, och
folkmordet på kambodjaner senare, ... så får aldrig historien om utrotningar glömmas.”
Ryska yttranden
S. D. Sazonov: Jag var tvungen att referera till oöverträffade lidanden av denna
olycksdrabbade nation tidigare. Under den gynnsamma kontrollen hos det allierade Tyskland
planerade turkarna uppenbarligen att fullfölja sin efterlängtade dröm att utrota armenierna
som inte underkastade sig det muslimska inflytandet, och därmed hindra Tysklands planer
att undertrycka det turkiska imperiet ekonomiskt och politiskt...
Envoy Smirnov from Cairo: 25/6-1915 – “Grymheterna begångna mot armenierna i
Syrien och närliggande områden, våld, massakrer och väldigt ofta masslakt på befolkningen i
de armeniska byarna återkommer konstant; familjer blir grymt separerade, fruar separeras
från sina män, barn separeras från sina föräldrar, och alla skickas utomlands i olika
riktningar. Speciellt blir de armeniska prästerna grymt förföljda; de blir jagade, torterade,
och deras naglar dras ut.”
Israeliska yttranden
Yossi Beilin: 27/4-1994 – “Det var inte krig. Det var helt klart massaker och folkmord,
någonting som världen måste komma ihåg... Vi kommer alltid att motsätta oss varje försök
att radera den dokumentationen, ens för några politiska fördelar.”
Andra yttranden
Valery Brusov: 1916 – “Turkarna fortsatte sin tidigare politik. De slutade inte med att
begå massiva och vidriga massakrer som inte ens Leng Timur skulle våga göra.”
Prof. Stanley Cohen: 12/1-1995 – “Det närmaste framgångsrika exemplet (på kollektivt
förnekande) i modern tid är de 80 åren av officiellt förnekande av efterföljande turkiska
regeringar av folkmordet 1915-17 mot armenierna i vilket 1,5 miljoner människor förlorade
sina liv. Denna förnekelse har upprätthållits genom avsiktlig propaganda, lögner och
övertäckningar, förfalskade dokument, undantränganden av arkiv, och mutade forskare.”
Prof. Colin Tatz: 1/1-1996 – “Den turkiska förnekelsen (av det armeniska folkmordet) är
förmodligen det främsta exemplet på historisk perversion. Med en blandning av akademisk
sofistikering och diplomatiska ligistfasoner av vilka vi på Macquarie universitetet har varit
måltavlor så har turkarna lagt både minnen och historia i backläge.”
Orhan Pamuk: feb/2005 – “ En miljon armenier blev dödade i dessa länder och ingen
utom jag törs tala om det.”
Rep. Adam Schiff: 2007 – “Det armeniska folkmordets arv är vävt in i det amerikanska
tyget. Så låt oss då kalla folkmord för folkmord. Låt oss inte minimera det avsiktliga mordet
på 1,5 miljoner människor. Låt oss ha en moralisk seger som kan skina som ett ljus för alla
nationer.”
Den muslimska världen tillsammans med USA och GB erkänner inte dessa
förföljelser som folkmord
Fastän det har varit mycket akademiskt erkännande av det armeniska folkmordet så har det
långtifrån alltid följts av regeringar och media.
Trots turkiska förnekelser och utpressningar, verifieras det armeniska folkmordet enhetligt
av den internationella föreningen för forskning om folkmord och accepteras av varje nation
som upprätthåller moraliskt ansvar över politiken.
Även idag har Förenta Staterna, Storbritannien, Turkiet och resten av den muslimska världen
vägrat att erkänna det armeniska folkmordet.
Naturligtvis vill muslimska länder sällan fördöma statlig eller småskalig jihad men det är
väldigt uppenbart vad för slags ädelhet, lojalitet och etik de brittiska och amerikanska
regeringarna värderar och kontinuerligt har gjort under 1900-talet (som bara drivs av
egenintresse).
Det bör dock notera att det amerikanska folket genom sina representanter på statlig nivå har
gjort mycket större insatser i att fördöma detta folkmord (40 av 50 stater).
Jihadistiskt folkmord på greker 1914-23
Under åren 1914-1923, medan det internationella samfundets uppmärksamhet fokuserades
på tumultet och efterdyningarna från första världskriget, var den infödda grekiska
minoriteten i det Ottomanska imperiet underkastade en centralt organiserad och systematisk
politik för utplåning av Turkiets företrädare.
Detta folkmord organiserades för att försäkra ett oåterkalleligt slut på den kollektiva
existensen av Turkiets grekiska befolkning, och förövades av två på varandra följande
regeringar; Kommittén för Union och framskridande, mer känt som de unga turkarna, och de
nationalistiska Kemalisterna ledda av Mustafa Kemal "Atatürk".
En dödlig kombination av interna deportationer med dödsmarscher, påtvingade
konverteringar till islam, tortyr, stympning, våldtäkt, slaveri och massakrer utförda över det
Ottomanska Turkiet resulterade i döden för en miljon Ottomanska greker. Den
internationella föreningen för forskning om folkmord, en organisation med världens främsta
experter på folkmord, har fastställt det ottomanska grekiska folkmordet.
Många av offren massakrerades i massor så tidigt som 1895 (långt tidigare än första
världskriget) och fram till 1955 (långt efter andra världskriget). Den nuvarande
uppskattningen är att ungefär 1 400 000 grekiska barn, män och kvinnor av alla åldrar
dödades under den perioden.
På samma ställen och ofta vid samma tid torterade och massakrerade turkarna miljontals
armenier och assyrier av alla åldrar. Det faktum att de tre nationerna var offer för samma
jihadistiska utrotningspolitik är ytterligare ett bevis på vart och ett av de tre folkmorden. Det
var inte ett "krig", det var inte en "revolt". Det var en planerad insats för utrotning.[1][2]
Dr. William C. Kings artikel "1 500 000 grekiska kristna massakrerades eller deporterades av
turkar", publicerade i Kings Complete History of the World War (1922), och täcker de
Ottomanska grekernas upplevelser fram till 1918:
Artikeln [3]:
1 500 000 grekiska kristna massakrerade eller deporterade av
Turkar
Systematiskt försök att tillintetgöra den Helleniska rasen inspirerat av det
gudlösa Tyskland
Sektion 19- 1918
Efter undervisning från det gudlösa Tyskland försökte de obeskrivliga turkarna
att förstöra de stora och blomstrande grekiska kristna befolkningarna som i
urminnes tider har funnits utefter mindre Asiens kust och Marmoran kust i
Trakien.
Muhammedanerna (muslimerna) slet dessa kristna från sina förfäders hem,
konfiskerade alla deras ägodelar, och deporterade dem omväxlande till det inre
av mindre Asien, till en turkisk inhägnad, eller över brännande ökensand till
långt bort i Mesopotamien. Det uppskattas att 1 500 000 greker deporterades
på det viset till avlägsna regioner där de dog som flugor av svält och sjukdomar.
Under denna fruktansvärda resa vet man att 700 000 omkom. De överlevande
var utan skydd eller mat i ett främmande land och underkastade varje
kränkning och tortyr som de avskyvärda turkarna, och deras gudlösa tyska
allierade kunde tänka ut. De bland grekerna som gick med på att
förneka kristendomen och adoptera islams tro kunde räddas [Min
fetstil]; resten lämnades kvar att svälta.
Den stora deportationen av greker från Trakien hade varit på gång sedan slutet
på Balkan kriget år 1913. Det sammanföll inte alls med Tysklands idéer på en
orientalisk erövring för att tillåta dessa greker att bli kvar i det Europeiska
Turkiet. Turkarna var konsekvent instruerade att utrota på alla sätt de kunde
välja.
För att rättfärdiga dess massdeportationer påstod turkarna falskeligen att den
Hellenska befolkningen i Trakien och den Asiatiska kusten konspirerade för
revolution. De första deportationerna på 250 000 kom från Trakien till
Grekland. Denna förföljelse fortsatte osminkat fram till början av kriget.
Under den perioden gjorde den grekiska regeringen allt som var möjligt för att
skydda sina etniska vänner, men efter att världskriget hade brutit ut hindrade
Kung Konstantin och hans tyska fru (systern till Kaiser Wilhelm av Tyskland),
varje försök att förbättra de förvisade Hellenernas lott.
Biskopen av Pera varnades efter en resa till Aten för att bönfalla kungen att
agera mot de turkiska förföljarna, han varnades av drottningen att återvända till
sitt hem, “eftersom det är kungens vilja att du står på god fot med turkarna.”
Under hela denna tid hade de tyska agenterna i Turkiet, speciellt den tyska
Palestinska banken sporrat muselmanerna att framodla hat mot de kristna och
att inte ha några kommersiella affärer med dem.
Den Bulgar-Ottomanska (Turkiska) intrigen
Bulgarien, självt halvturkiskt, gick in i en intrig för att utrota den kristna
grekiska rasen, genom att underteckna en pakt med det ottomanska imperiet, i
Adrianopel i juni 1915.
Under den överenskommelsen samtyckte Bulgarien (1) till etablerandet av en
Turk-Bulgarisk kommersiell union som ett komplement till den politiska
unionen, (2) erövringen av orientens kommers från grekerna, (3) etablerandet
av orientaliska muslimska agenturer för import och export av gods exklusivt för
muslimskt bruk, som var till för att bryta alla handelsrelationer med grekerna,
(4) en restriktion av privilegierna för den grekiska patriarken och hans
ecklesiastiska rättsskipning, (5) förbudet att lära ut grekiska i framtiden, (6)
tvångskonverteringen av folket på de kristna boplatserna och
åläggandet om blandäktenskap. [Min fetstil]
Tyskland som författare till massakrerna
Herr Lepsius, ett tyskt sändebud som hade sänts till Konstantinopel på en
specialmission i juli 1915, erkände att de grekiska och armeniska massakrerna
var två faser i samma program att utrota kristna element med syfte att göra
Turkiet till en ren muslimsk stat.
Att Tyskland var författare och inspiratör för dessa massakrer på kristna blev
känt år 1917. Den grekiska ministern i Konstantinopel, M. Kallerghis, hade
protesterat hos den turkiske Storvisiren, Talaat Bey, mot deportationerna av
grekerna i Aival distriktet.
Talaat Bey lovade att telegrafera till den tyske generalen Liman von Sanders och
be honom stoppa deportationerna. Von Sanders, som faktiskt var
chefskommendör för alla turkiska styrkor, svarade att om deportationerna
upphörde skulle han inte kunna garantera den turkiska arméns säkerhet och
lade till att han hade hänfört saken till Tysklands högkvarter som helt godkände
hans handling.
Greker mönstringskallade till den turkiska armén
Förföljelserna av de grekiska kristna, under sina Tysk-Turkiska herrar, utfördes
med djävulsk genialitet. Alla deras privilegier avskaffades. Efter inskrivningen
av kristna blev det en uttaxering av “bidrag”. Därefter gick man vidare med
tvångskonverteringar av kristna till islam.
Deportationer och massakrer följde. Under tiden ersatte det turkiska språket
det grekiska i alla skolor; Turkisk geografi och historia istället för grekisk, lärdes
ut; Patriarkatet avskaffades. Alla ägodelar som fanns i de grekiska civila och
religiösa samfunden konfiskerades och blev ägodelar till den turkiska staten.
Med Turkiets intåg i kriget undertecknades en kungörelse och förkunnade att
alla män upp till åldern 48 skulle ingå militärtjänst. De kristna som mönstrades
in i de turkiska arméerna var för det mesta formerade till arbetarbataljoner och
skickades hundratals kilometer inåt landet där de deltog i vägbyggnad, byggen,
tunnelgrävning och arbeten på fälten hos de rika paschorna.
Deras dagsranson var en halv brödlimpa, utdrygat med lite torkad fisk eller
oliver. Pådrivna som slavar och undernärda dog de i tio tusentals. Hela
bataljoner dukade under för tyfus och kolera som började härja. Många
tusentals massakrerades av deras omänskliga vakter. Av dessa grekiska
bataljoner uppskattas 150 000 ha dött.
Konfiskerade kristna förmögenheter
Några hundra tusen Hellener från Trakien och mindre Asien lyckades fly till
Grekland, där de därefter kämpade i de grekiska arméerna. Deras rymning blev
signalen för ytterligare turkiska förföljelser. Ägodelarna till alla rymlingar blev
vederbörligen beslagtagna och deras familjer deporterades till Turkiets inre.
I distriktet Kerassunda, från vilket 300 greker hade flytt brände turkarna som
repressalie ner 88 byar till grunden. Trettio tusen invånare, mestadels kvinnor
och barn, tvingades marschera mitt i vintern till Angora. På vägen dog 7 000 av
utmattning.
Under tiden konfiskerades förmögenheter för rika kristna, och deras affärer
blev helt utplundrade. Kristna tvingades under hot om våld och fängelse att
bidra med stora summor för att stödja den turkiska armén och flottan, förutom
deras vanligtvis höga skatter.
Slutligen blev de kristna, under systemet med tvångsarbete, tvingade att
kultivera muslimernas marker, men aldrig tilläts de att få kultivera sina egna
åkrar. Om man upptäckte att de skördade sina egna grödor skulle en taggtråd
spännas upp runt byn, vattentillgången skulle skäras av och folket skulle bli
utan mat och dryck.
Efter några dagar med en sådan tortyr skickades ett band med Bashi-Bazouks in
i byarna för att plundra och mörda. Befolkningen fick valet att deporteras över
bergen, till ställen på hundratals kilometers avstånd, eller lida en utdragen död
av hunger och törst. Dessa deportationer började år 1915 av sammanlagt 450
000 under kriget.
Under dessa tragiska pilgrimsfärder vandrade de fattiga barfota grekerna,
slagna av vakterna, attackerade av stråtrövare, aldrig få vila, brist på mat och
vatten, till sina avlägsna destinationer.
Tusentals dog på vägrenarna av utmattning och lidande. Under genomresan
födde många mödrar barn, men tvingades lämna dem på vägrenen och återgå
till marschen. En rutt där de var förbjudna att gå in i byarna för att köpa mat.
Hundratals unga flickor hölls kavar av turkarna och tvingades
“konvertera” till islam. Vid Panderma hade den tyske generalen
Liman von Sanders byggt ett barnhem till alla kristna flickor som
hade tvingats att acceptera islam, och tvingade den kristna
befolkningen att bidra med $50 000 till det. [Min fetstil]
Svarta havets kolonier
De grekiska kolonisatörerna vid Svarta Havets kust blev också deporterade.
Hemsökelsen för grekerna i den här regionen var den senare guvernören Bitlis,
Rafet Pasha. Fler än 150 000 greker deporterades i detta distrikt och i
Trebizond, och uppemot 100 grekiska byar förstördes. Hundratals unga
grekiska flickor begick självmord genom att dränka sig, hellre än att
leva som slavar i haremen. [Min fetstil]
Ordern för grekiska deportationer
Deporteringsordern till guvernören av Smyrna undertecknades av Ali Riga,
chefen för den turkiska byrån för korrespondens, skrev följande:
“Det är av politiska skäl tvingande att grekerna som befinner sig
utmed mindre Asiens kust måste evakuera sina byar för att slå
sig ner i byarna Erzerum och Chaldea.
Om de vägrar att emigrera till de platser de anvisats bör du
utfärda verbala instruktioner till våra muselmanska bröder så
att de med alla medel och övergrepp kan tvinga grekerna att
lämna sina hem på sina egna villkor.
Glöm inte i detta fall att inskaffa deklarationer från dessa
emigranter att de lämnar sina hem av fri vilja, så att det inte blir
några politiska komplikationer som resultat av det här.”
Grekernas martyrskap
Hälften av den deporterade grekiska befolkningen omkom av den usla
behandlingen, sjukdomar och svält, och de överlevande led ett kontinuerligt
martyrskap som slavar. De turkiska funktionärerna, med Tyskt godkännande,
deklarerade att inga kristna skulle bli kvar levande i Turkiet såvida han inte gick
med på att omfamna muhammedanismen.
De konfiskerade förmögenheterna från de deporterade grekerna överträffade
värdet$1 000 000 000.
Politiskt erkännande
Det politiska erkännandet av händelserna som folkmord är begränsat, de enda länder som
officiellt erkänt dem som sådana är Grekland och Cypern.
Källor:
1. http://en.wikipedia.org/wiki/Pontic_Greek_genocide
2. http://www.hellenicgenocide.org/index.html
3. King, William C., King’s Complete History of the World War: Visualizing the Great Conflict in all
Theaters of Aciton 1914-1918,
The history Associates, Massachusetts, 1922 pp.436-438
http://www.greek-genocide.org/article_1500000_greek_christians.html
Det jihadistiska folkmordet på Assyrier (1914-1920)
Det assyriska folkmordet (också känt som Sayfo, Turkiska: Süryani Soykırımı) begicks mot de
assyriska och syrianska kristna under Ottomanska imperiet nära slutet av första världskriget
under ledarskap av de unga turkarnas parti.
Den assyriska befolkningen i norra Mesopotamien (Tur Abdin, Hakkari, Van, Siirt regionen i
dagens sydöstra Turkiet och Urmia regionen i nordvästra Iran) omlokaliserades med tvång
och massakrerades av Ottomanska (Turkiska och Kurdiska) styrkor mellan 1914 och 1920
under de unga turkarnas regim.
Forskare har satt antalet assyriska offer till 500 000 till 750 000 (75% av
befolkningen)[1][2][3][4]
Massakern i Khoi (Ögonvittnesbeskrivning av en händelse)
Tidigt 1918 började många assyrier fly dagens Turkiet. Mar Shimon Benyamin hade
arrangerat för ungefär 3 500 assyrier att bo i distriktet Khoi. Inte långt efter att de slog sig
ner massakrerade kurdiska trupper i den Ottomanska armén befolkningen så gott som
omedelbart. En av de få som överlevde var pastor John Eshoo. Efter flykten sa han [7]:
Du har tveklöst hört om den assyriska massakern i Khoi, men jag är säker på att
du inte känner till detaljerna.
Dessa assyrier var samlade på en hållplats för karavaner och sköts till döds med
gevär och revolvrar. Blodet flöt bokstavligen i små strömmar, och hela den
öppna platsen på karavanhållplatsen blev en mörkröd pöl. Platsen var för liten
för att hålla alla de levande offren där i väntan på avrättning.
De fördes dit i grupper, och varje ny grupp tvingades att stå uppe på hopen av
fortfarande blödande kroppar och bli skjutna till döds. Denna skräckfyllda plats
blev bokstavligt talat ett slakthus, som tar emot sina förstummade offer i
grupper på tio eller tjugo åt gången för avrättning.
Samtidigt förde man samman de assyrier som bodde i förorterna och drev dem
till den vidsträckta gårdsplanen vid huset [...] De assyriska flyktingarna
bevakades under åtta dagar utan något att äta.
Slutligen blev de förflyttade från sitt fängsliga förvar och togs till ett ställe som
var förberett för det brutala mordet på dem. Dessa hjälplösa assyrier
marscherade som lamm till sin slakt, och de öppnade inte mun ens en gång för
att säga sin bön "Herre, i dina händer överlämnar vi våra själar. [...]
Bödlarna började med att först skära av fingrarna på offren, led för led, tills de
två händerna var fullständigt amputerade. Sedan sträcktes de ut på marken
efter samma manér som med djur som slaktas efter fastan, men de här får sina
ansikten vända uppåt, sedan placeras deras huvuden på stenar eller träblock
och därefter skärs deras halsar av till hälften, så att man på det sättet förlänger
tortyren med döendet, och medan de befinner sig i dödskampens ångest blir
offren sparkade och klubbade med tunga pålar som mördarna hade många av,
under det att de fortfarande kämpade i dödsryckningar kastades de i diken och
begravdes innan deras själar hade frigjorts.
De unga männen och de kraftfulla männen blev separerade från de väldigt unga
och de gamla. De fördes en bit från staden och användes som måltavla för
skyttar.
Alla föll de, en del var inte dödligt sårade. En av ledarna vände sig mot högen av
fallna och skrek högt och svor på islams profets namn att de som inte fått
dödliga skador skulle resa sig upp och gå därifrån eftersom de inte skulle skadas
något mer.
Några som trodde på lögnerna stod upp, men bara för att falla från en ny skur
från mördarnas gevär.
En del av de yngre och attraktiva kvinnorna, tillsammans med ett fåtal
småflickor med attraktivt utseende bad om att få bli dödade. Mot deras vilja
tvingades de in i islams harem. Andra blev föremål för sådana ondskefulla
kränkningar som jag omöjligt kan beskriva. Döden kom emellertid till deras
räddning från dessa demoners vilda drifter. Dödstalet för assyrierna uppgick till
2 770 män, kvinnor och barn.
Uttalanden från tyska missionärer i Urmia.
De senaste nyheterna är att fyra tusen assyrier och ett hundra armenier har dött
av sjukdomar ensamt, på beskickningen, inom de senaste fem månaderna. Alla
byar i det omgivande distriktet med två eller tre undantag har plundrats och
bränts; tjugo tusen kristna har slaktats i Armenien och dess omgivningar.
I Haftewan, en by i Salmas har 750 kroppar utan huvuden upptäckts i
vattenkällor och cisterner. Varför? Därför att den ansvarige officeren hade satt
ett pris på varje kristet huvud… I Dilman hade man kastat en massa kristna i
fängelse och drivit dem att acceptera islam. [6]
Erkännande
Folkmordet på assyrier måste ännu officiellt erkännas av alla länder. Den enda logiska
anledningen är att de flesta länder inte vill äventyra handelsrelationer med Turkiet.
Som illustration; I juni 2008 lade Yilmaz Kerimo och Ibrahim Baylan, båda från det svenska
socialdemokratiska partiet, fram en motion till den svenska riksdagen för att erkänna
folkmordet. Riksdagen gav ett rungande nej mot det, 37 mot 245.
Källor:
http://en.wikipedia.org/wiki/Assyrian_Genocide
1. The Plight of Religious Minorities: Can Religious Pluralism Survive? - Page 51 by United States
Congress
2. The Armenian Genocide: Wartime Radicalisation Or Premeditated Continuum - Page 272 edited by
Richard Hovannisian
3. Not Even My Name: A True Story - Page 131 by Thea Halo
4. The Political Dictionary of Modern Middle East by Agnes G. Korbani
6. Abraham Yohannan The Death of a Nation: Or, The Ever Persecuted Nestorians Or Assyrian
Christians ISBN 0524062358, pp.
126–127.
7. Joel Euel Werda. The Flickering Light of Asia: Or, the Assyrian Nation and Church, ch. 26
Assyriskt folkmord i Irak (1933)
Massakern på kristna assyriska bybor i staden Simmele i norra Irak och dess omgivningar var
den andra [9]. Den 8-11 augusti 1933 dödade den irakiska armén under ledarskap av kurden
Bakir Sidqi 3000 män, kvinnor och barn i byn Simmele och dess omgivningar. Detta var en
av de första handlingarna från det nya Irak efter att ha fått sitt oberoende från britterna år
1932.
Det var denna massaker i Simmele som inspirerade Raphael Lemkin, författaren till FN
konventionen om folkmord, att mynta termen folkmord[10].
Assyriska massakern (1829 Irak och Syrien)
I oktober 1829 initierade den kurdiske ledaren Rwandez en pogrom mot assyrier från den
syrianska ortodoxa kyrkan i norra Irak och Syrien. Den första byn som attackerades var BitZabda, där 200 män dödades. Därefter stormade kurderna byn Asfas och började med att slå
ihjäl ledaren, diakonen Rais Arabo, och sedan pastor Aziz.
Åttio barn som flydde till en närbelägen by attackerades och mördades av de förföljande
kurderna. De unga flickorna i byn kläddes av. Flickorna förslavades medan de andra sköts på
platsen. Sedan förflyttade sig angriparna till Nisibin, på gränsen till Turkiet och Syrien, och
återupptog liknande grymheter.[11]
Assyriska massakern (1842 Turkiet)
År 1842 angrep Badr Khan Beg, en Hakkari (sydöstra Turkiet) kurdisk Amir, tillsammans
med andra kurdiska styrkor ledda av Nurallah, mot assyrierna, i syfte att bränna, döda,
förstöra, och om möjligt, utrota assyrierna från bergen. Kurderna förstörde och brände allt
som kom i deras väg.
En urskillningslös massaker tog plats. Kvinnorna fördes fram till amiren och mördades
kallblodigt. Den åldrande modern till Mar Shimun, kyrkans patriark i Öst, greps av dem, och
efter att ha praktiserat på henne de mest avskyvärda grymheter skar de hennes kropp i två
delar och slängde dem i floden Zab med orden "bär detta med dig till din fördömde son att
samma öde väntar honom."
Nästan tio tusen assyrier massakrerades, och eftersom ett stort antal kvinnor och barn blev
tillfågatagna skickades de flesta av dem till Jezirah att säljas som slavar, att skänkas bort som
presenter till de inflytelserika muslimerna.[12]
30 dokumenterade folkmord på kristna assyrier sedan år 630.
Sedan 630 vid islams uppkomst har assyrierna lidit 30 folkmord i händerna på muslimer.
Subtrahera 661 (det första folkmordet) från 2007 och dividera med 30 summerar 45 år –
som frekvens på assyriska folkmord. I medeltal har en assyrisk generation varje sekund
genomgått folkmord. [14]
Dessutom är det högst troligt med hundratals fall av massmord, hundra
tusentals mord.
Källor:
9. The Simmele Massacre, http://www.aina.org/releases/20040805022140.htm
10. 1933 Assyrian Genocide in Iraq Inspired the Word 'Genocide',
http://www.aina.org/news/20070115185021.htm
11. Deacon Asman Alkass Gorgis. Jirah Fi Tarikh Al-syrian, 1980, pp. 14. Translated by Subhi Younan
12. Abraham Yohannan. The Death of a Nation. G. P. Putnam's Sons, 1916, pp. 111-112
http://www.aina.org/reports/ig.pdf
14. Genocides Against the Assyrian Nation, http://www.aina.org/martyr.html
1.18 Turkiet: Tillbaka till framtiden?
By Andrew G. Bostom
Återigen stormar turkarna hjärtat av Europa. Den här gången är det inte genom svärdet, utan
snarare att försöka komma med i den europeiska unionen (EU). Väl innanför portarna har de
fått tillgång till de stora städerna, förmögenhet, och makten över sina forntida rivaler. Arr
jämna vägen för inkorporering av de tidigare erövrarna in i det gränslösa Europa är en
kolartro på att Ottomanska Turkiet var en tolerant multi-kulturalistisk civilisation. Ingenting
kan stå längre ifrån sanningen.
Nyligen skrev säkerhetsanalytikern Frank Gaffney en modig essä i Washington Times och
framhöll att Turkiets bud att gå med i EU skulle avvisas.
Gaffney betonade den islamiska sharia-baserade religiösa återuppkomsten under den
nuvarande Erdogan regimen som hörnstenen till sina övertygande argument. Trots Gaffneys
rimliga bekymmer för den nuvarande Erdogan regeringen upprepar en vanlig politiskt
korrekt tidningsanka som ignorerar den direkta kopplingen mellan Erdogans ideologi och
hans Ottomanska förfäders målsättningar och beteenden.
Det är historiskt falskt att tala om "Ottomansk tolerans" som bestämd från Erdogans
"islamism", därför att det Ottomanska imperiet expanderade genom tre århundraden av
ödeläggande jihadkampanjer, och det bräckliga konceptet med Ottomansk tolerans var i
verkligheten Ottomanskt framtvingad dhimmitude, under sharia.
Formella diskussioner angående Turkiets potentiella EU inträde pågår för närvarande.
Denna essä i tre delar kommer att bearbeta flera historiska fenomen: Jihad och dhimmitude
under ottomanerna med primär fokus på mindre Asien och Östeuropa.
Misslyckandet med de så kallade Ottomanska Tanzimat reformerna för att upphäva systemet
med dhimmitude; och upplösningen av denna Sharia stat, vars blodiga krampaktiga kollaps
under första världskriget inkluderade ett rättframt jihadistiskt folkmord på den Ottomanska
dhimmi befolkningen, en gång ansedd som mest lojal till imperiet, dvs armenierna.
Jag tror att en sådan analys är särskilt tidsödande, i ljuset av en FN konferens i december
2004 som firade den "Ottomanska toleransen" som en förebild, "… att tillämpas även idag…",
och Gaffneys upprepning av denna djupt bristfälliga uppfattning, trots hans egen djärva
opposition mot Turkiets inträde i EU.
Part 1 - Jihad kampanjer från Seldjukerna och Ottomanerna
Historikern Michael, den syrianska (Jacobitiska patriarken av Antioch från 1166 till 1199)
reproducerade i sin krönika samtida källor och gjorde viktiga observationer angående
händelser som inträffade i början på det tredje decenniet av 1000-talet. Han noterade,
“… inledningen på uttåget av turkar till… Syrien och Palestinas kust…[där] de
undertryckte alla länder genom grym ödeläggning och plundring” [1]
Därefter, “blandades turkar och araber samman som ett enda folk… Sådana
var turkarnas praxis bland araber” [2]
En utveckling av detta samtida konto och den stora samlingen av andra primära källorarabiska, turkiska, grekiska, latin, serbiska, bulgariska, och ungerska. [3] Bat Ye’or kommer
fram till, [4]
…de två vågorna av muslimsk expansion, den arabiska från 600-talet, och den
turkiska fyra århundraden senare- liknar märkbart varandra…De stora arabiska
och turkiska erövrarna använde samma militära taktiker och samma praxis för
att befästa islamisk makt.
Denna kontinuitet resulterade från det faktum att erövringen använde samma
struktur för den allmänna ideologin om jihad och den administrativa och
juridiska apparaten med sharia- en enhetlighet som trotsar tiden, eftersom det
anpassar sig till diverse länder och folk och integreras in i den interna
sammanhållningen av politisk teologi.
I ordningen för deras militära operationer passade turkarna på att bli det
erövrande folket med hjälp av jihad som har strukturerats fyra sekler tidigare av
araberna och helgats av islamisk religiös lag.
De Seljukiska och Ottomanska jihad kampanjerna blev finslipade av “Ghazi” (från ordet
ghazwa eller “razzia”) rörelser, “Trons krigare”, och förts tillsammans under islams banér för
att kriga mot otrogna, och erhålla byte.
Wittek [5] och Vryonis [6] har betonat innebörden av den här rörelsen i sin Seljuk
inkarnation på det mest livsviktiga området för islam under 1000- och 1100-talen, d.v.s. östra
Anatolien. Vryonis skriver, [7]
När den arabiske resenären al-Harawi passerade genom dessa gränsregioner
under andra halvan av 1100-talet noterade han existensen av en helgedom på de
Bysantinska-Turkiska gränserna (nära Afyon-Karahisar) vilken rapporterades
vara graven för den muslimske martyren Abu Muhammd al-Battal, och i
Amorium fanns gravarna till dem som föll i den berömda belägringen av staden
år 838.
Dessa innehåller ett fascinerande vittnesmål om det faktum att ghazi-jihad
traditionen var nära sammanflätat i det nomadiska samhället Phrygia. Inte bara
fanns det bevis om en nomadisk invasion utan också om ett episkt samhälle i
sin heroiska ålder, och det är från denna miljö som den turkiska poesin
skapades: Battalname, Danishmendname, och Dusturname.
Wittek citerar den äldst kända Ottomanska källan, en krönika på vers av Ahmedi, som
försvarar att 1300-talets Ottomaner trodde att de också,
“var ett samfund av Ghazis, av mästare på den muhammedanska religionen; ett
samfund av de muslimska marsch- krigarna, hängivna kampen mot de otrogna i
sitt grannskap” [8].
Den samtida turkiske forskaren på Ottomansk historia, Halil Inalcik, har också betonat
vikten av muslimsk religiös entusiasm- uttryckt genom jihad- som en primär motivation för
de Ottomanska turkarnas erövringar: [9]
Idealet med gaza, det heliga kriget, var en viktig faktor i uppkomsten och
utvecklingen av den Ottomanska staten. Samfunden i gränsfurstendömena
sammanslöt sig till ett särskilt kulturellt mönster genomsyrat av idealet med
pågående heliga krig och pågående expansion av Dar al Islam-islams rike- tills
de erövrat hela världen.
Sporrade av skenheliga muslimska teologer var dessa ghazis i främre ledet av både Seljuk och
Ottomanska jihadistiska erövringar. Vacalopoulos betonar rollen hos dessa dervischer under
de Ottomanska kampanjerna: [10]
…fanatiska dervischer och andra innerliga muslimska ledare…arbetade
konstant hårt med att sprida islam. Så hade de gjort ända från början på den
Ottomanska staten och hade spelat en viktig roll i befästningen och
utvidgningen av islam. Dessa dervischer var särskilt aktiva i de obebodda
gränsregionerna i Öst.
Här slog de sig ner med sina familjer, lockade till sig andra bosättare, och på det
sättet blev de reella grundarna av hela nya byar, vars invånare ständigt
uppvisade samma kvaliteter på djup religiös glöd.
Från platser som dessa skulle dervischerna eller deras agenter dyka upp för att
ta del av nya militära företag för att expandera den islamiska staten. I gengäld
gav staten dem land och privilegier med en generös ordination som bara krävde
att landet skulle kultiveras och kommunikationerna säkras.
Korta genomgångar av Seljukiska och Ottomanska jihad kampanjer som slutligen
islamiserade mindre Asien har tillhandahållits av Vryonis och Vacalopoulos. Först den
schematiska, kliniska utvärderingen av Vryonis: [11]
Erövringen, eller kanske jag skulle säga erövringen av mindre Asien höll på i en
period på fyra sekler. Därför blev de kristna samhällena i mindre Asien
underkastade omfattande perioder av intensivt krig, invasioner, och
demoleringar som underminerade den kristna kyrkan.
I det första seklet med turkisk erövringar och invasioner från mitten av 1000talet till sent 1100-tal avslöjar källorna att ungefär 63 städer och byar
förstördes. Invånarna i andra städer och byar blev förslavade och förda till de
muslimska slavmarknaderna.
Vacalopoulos beskriver erövringen i mer levande detalj: [12]
I början på 1000-talet tvingade Seljuk turkarna sig fram till Armenien och där
krossade de arméerna för flera obetydliga armeniska stater. Inte mindre än
fyrtio tusen själar flydde för den organiserade plundringen av den Seljukiska
härskaran till västra delen av mindre Asien…
Från mitten på 1000-talet, och speciellt efter slaget vid Malazgirt [Manzikurt]
(1071) spred sig Seldjukerna över hela mindre Asiens halvö, med terror, panik
och förstörelse i kölvattnet.
Bysantinska, turkiska och andra samtida källor är samstämmiga om
omfattningen av den förstörelse som utförts, och den förlängda våndan för den
lokala befolkningen…bevisen vi har visar att den Hellenska befolkningen i
mindre Asien, vars styrka så länge hade upprätthållit imperiet och kan faktiskt
sägas ha grundat dess största hållbarhet, dukade under så snabbt för det
turkiska trycket att vid ingången av 1300-talet var det begränsat till ett fåtal
områden.
Vid den tiden har redan mindre Asien börjat kallas för Turkiet…den ene efter
den andre av biskopar och ärkebiskopar som tidigare var fullproppade med
kristen vitalitet blev lediga och kyrkobyggnader föll i ruiner.
Ärkebiskopsstiftet för Chalcedon till exempel, försvann under 1300-talet, och
stiften för Laodicea, Kotyaeon (nuvarande Kutahya) och Synada på 1400talet…Med utrotandet av lokala befolkningar eller deras påskyndade flykt förföll
hela byar, städer och ibland hela provinser.
Det fanns några fertila distrikt som dalen vid Maeander floden, en gång med
tusentals får och storboskap, som sedan skövlades och därefter inte längre
kunde vara produktiva på något sätt. Andra distrikt blev bokstavligen
transformerade till vildmark.
Ogenomträngliga buskar växte upp på platser där det en gång hade varit frodiga
åkrar och beten. Detta är vad som hände med distriktet Sangarius till exempel,
vilket Michael VIII Palaeologus tidigare hade känt som ett frodigt, kultiverat
land, men vars uttryckliga förödelse han efteråt granskade i yttersta förtvivlan…
Bergsregionen mellan Nicaea och Nicomedia, mittemot Konstantinopel, en
gång fyllt av borgar, städer, och byar, var avfolkad. Några få städer undkom
total förödelse- Laodicea, Iconium, Bursa (dåvarande Prusa), och Sinope till
exempel- men omfattningen av förödelsen överallt annars var sådant att det ger
djupgående intryck på besökare för många år framåt.
Ödet för Antioch tillhandahåller erhåller en grafisk illustration av den sorts
förstörelse som utfördes av de turkiska inkräktarna: år 1432 kunde bara tre
hundra bostäder räknas inom dess murar, och dess övervägande turkiska eller
arabiska invånare kvarstår genom att föda upp kameler, getter, nötboskap, och
får. Andra städer i den sydöstra delen av mindre Asien visar också upp liknande
förfall.
Islamiseringen av mindre Asien kompletterades med parallella och efterföljande Ottomanska
jihad kampanjer på Balkan [13]. Så år 1326 förekom razzior av emirerna i mindre Asien mot
södra Trakien, södra Makedonien, och kustområdena i södra Grekland.
Omkring 1360 lanserade Ottomanerna under Suleiman (son till Sultan Orchan), och senare
Sultan Murad I (1359-1389), äkta jihadistiska erövringskampanjer och tillfångatog och
ockuperade en serie av städer i bysantinska och bulgariska Trakien.
Efter slaget vid Cernomen (26 september 1371), trängde ottomanerna västerut och
ockuperade inom 15 år ett stort antal städer i västra Bulgarien och i Makedonien.
Ottomanska invasioner under denna period inträffade också i Peloponnesus i centrala
Grekland, Epirus, Thessaly, Albanien och Montenegro. År 1388 var det mesta av nordöstra
Bulgarien erövrat, och efter slaget om Kosovo (1389), kom Serbien under Ottomansk
överhöghet.
Vacalopoulos argumenterar att inbördeskrig såväl som social och politisk omstörtning,
hindrade Balkan befolkningarna- greker, bulgarer, albaner, och serber- från att ena sig mot
den Ottomanska fienden, och på det sättet förseglade sitt öde. Han observerar faktiskt att,
[14]
Efter serbernas nederlag vid Cirmen (eller Cernomen) nära Hebrus floden år
1371 blev Serbien, Bulgarien och det Bysantinska imperiet skattskyldiga till det
Ottomanska imperiet och blev förpliktigat att lämna assistans i de Ottomanska
kampanjerna.
Bayezid I (1389-1402) satte igång ödeläggande kampanjer i Bosnien, Ungern, och Valakiet,
förutom att vända söderut och återigen attackera centrala Grekland and the Peloponnesos.
Efter ett avbrott under sin kamp mot de mongoliska inkräktarna förnyade Ottomanerna sin
Balkanoffensiv år 1421.
Framgångsrika Ottomanska kampanjer utkämpades i Peloponnesos, Serbien, och Ungern,
och det kulminerade med seger vid det andra slaget om Kosovo (1448). Med tillgången på
Mehmed II makt började Ottomanerna sin definitiva erövring av Balkanhalvön.
Konstantinopel blev taget den 29 maj 1453 och markerade slutat för det Bysantinska
imperiet.
År 1460 hade Ottomanerna fullständigt besegrat både Serbien och Peloponnesus. Bosnien
och Trebizond föll år 1463, följt av Albanien år 1468. Med erövringen av Hercegovina år 1483
blev Ottomanerna härskare på hela Balkanhalvön.
Vacalopoulos kommentarer till de inledande Ottomanska räderna i Trakien under mitten av
1300-talet, och Angelov som tillhandahåller en övergripande uppskattning och framhäver de
senare kampanjerna från Murad II (1421-1451) och Mehmed II (1451-1481), belyser verkan av
det Ottomanska jihad på de besegrade Balkan befolkningarna:
Redan från början av den turkiska stormanlöpningen [i Trakien] under
Suleiman [son till Sultan Orchan], försökte turkarna befästa sin position genom
tvångsåläggande av islam. Om man ska tro på [den Ottomanske historikern]
Sukrullah så slaktades de som vägrade acceptera den muslimska tron och deras
familjer förslavades.
“Där det fanns klockor”, skriver samme författare [dvs Sukrullah], “slog
Suleiman sönder dem och kastade dem på elden. Där det fanns kyrkor förstörde
han dem eller konverterade dem till moskéer.
Så istället för klockor fanns det nu böneutropare. Varhelst kristna otrogna
fortfarande kunde hittas tvingades vasallsystemet på deras härskare.
Åtminstone offentligt kunde de inte längre säga ‘Herre, ge mig nåd’ utan istället
‘Det finns ingen Gud utom Allah; och där en gång böner hade vänts mot Kristus
var det nu “Muhammed, Allahs profet.” [15]
…erövringen av Balkanhalvön utfört av turkarna under en tidsram på ungefär
två sekler orsakade den oberäkningsbara ruinen av material, oräkneliga
massakrer, förslavandet och förvisning av en stor del av befolkningen – med
andra ord, en generell och segdragen nedgång i produktivitet, som var fallet
med mindre Asien efter at det ockuperats av samma inkräktare.
Denna nedgång i produktivitet är ännu mer slående när man tänker på att i
mitten på 1300-talet, när Ottomanerna fick fotfäste på halvön, hade de stater
som fanns där – Bysans, Bulgarien och Serbien – redan nått en ganska hög nivå
på ekonomisk och kulturell utveckling....
Kampanjerna från Mourad II (1421-1451) och speciellt dessa från hans
efterträdare, Mahomet II (1451-1481) i Serbien, Bosnien, Albanien och i det
bysantinska prinsdömet i Peloponnesus, var av en särskilt ödeläggande
karaktär. Under kampanjer turkarna lanserade i Serbien åren 1455-1456 blev
Belgrad, Novo-Bardo och andra städer till stor del förstörda.
Turkarnas invasion i Albanien under sommaren 1459 orsakade enorm
förstörelse. Enligt redovisningen av den som skrevs av Kritobulos förstörde
inkräktarna hela skörden och jämnade de befästa städerna till marken.
Landet blev behäftat med ytterligare ödeläggelser år 1466 när albanerna, efter
att ha gjort hjältemodigt motstånd, var tvungna att dra sig tillbaka till de mest
svårtillgängliga regionerna, från vilka de fortsatte kampen.
Många städer blev också ruinerade på grund av kampanjen som leddes av
Mahomet II år 1463 mot Bosnien – bland dem Yaytzé, huvudstaden i
kungariket Bosnien…Men det var Peloponnesos som led mest av de turkiska
invasionerna. Det invaderades år 1446 av Murad II arméer som förstörde ett
stort antal ställen och tog tusentals fångar.
Tolv år senare, under sommaren 1458 blev Balökanhalvön invaderad av en
enorm turkisk armé under befäl av Mahomet II och hans förste löjtnant
Mahmoud Pasha. Efter en belägring som varade i fyra månader föll Korinth i
fiendens händer. Dess murar raserades och många platser som sultanen ansåg
värdelösa förstördes.
Kritobulos arbete innehåller en redovisning av de Ottomanska kampanjerna
som tydligt visar oss den stora förstörelsen orsakad av inkräktarna i dessa
regioner. Två år senare spränger ytterligare en turkisk armé in i Peloponnesos.
Denna gång blev Gardiki och flera andra platser förstörda.
Slutligen, år 1464, för tredje gången, riktades det destruktiva ursinnet hos
inkräktarna mot Peloponnesos. Det var när Ottomanerna slogs mot
Venetianerna och jämnade staden Argos till marken. [16]
Ottomansk Dhimmitude
När man undersöker hur de icke-muslimska befolkningarna som besegrades av de
Ottomanska jihad kampanjerna klarade sig så är det användbart att börja med judarna, den
minst talrika populationen, som också i huvudsak ansetts ha en ganska positiv erfarenhet.
Joseph Hacker studerade judarnas öde under deras första absorption in i det Ottomanska
imperiet på 1400- och 1500-talen. Hans forskning ifrågasätter den okritiska synen att från
början var den, “..judiska erfarenheten” i det Ottomanska imperiet “..lugnt, fridfullt, och
fruktsamt...”.Hacker noterar: [17]
… Det verkar på mig som om denna accepterade syn på stabila goda relationer
mellan Ottomanerna och judarna under 1400-talet bör modifieras i ljuset av ny
forskning och manuskript resurser.
Judarna, såväl som andra invånare i det Bysantinska imperiet, led svårt från de Ottomanska
jihad erövringarna och praxis med kolonisation och befolkningsförflyttningar (d.v.s. surgun
systemet). Detta förklarar försvinnandet av flera judiska samfund, inklusive Salonica, och
dess nygrundande av spanska judiska immigranter. Hacker observerar specifikt: [18]
…Vi innehar brev som handlar om det öde judarna fick gå igenom i en eller flera
Ottomanska erövringar. I ett av breven som skrevs innan 1470, finns det en
beskrivning av ödet för en sådan jude och hans samfund, och enligt den
beskrivningen, som skrevs i Rhodes och skickades till Kreta, var inte judarnas
öde annorlunda från de kristnas.
Många blev dödade; andra togs till fånga, och barnen blev [förslavade och
tvångskonverterade till islam, och] fördes till devshirme...en del brev beskriver
förflyttni9ngen av de fånga judarna till Istanbul och är fyllda av antiOttomanska uppfattningar. Dessutom har vi en beskrivning av ödet för en
judisk läkare och predikare från Veroia (Kara-Ferya) som flydde till Negroponte
när hans samfund drevs i exil år 1455.
Han försåg oss med en beskrivning av landsflykterna och deras framtvingade
passage till Istanbul. Senare hittar vi honom i själva Istanbul, och i en predikan
han hade där år 1468 han uttryckte sina anti-Ottomanska känslor öppet. Vi har
också vissa bevis att judarna i Konstantinopel led av erövringarna av staden och
att flertalet såldes till slaveri.
Tre sammanfattande slutsatser dras av Hacker: (I) Starka anti-Ottomanska känslor rådde i
vissa bysantinska judiska kretsar under de första decennierna efter Konstantinopels fall.
Dessa känslor uttrycktes öppet av folk som levde under latinskt styre och till viss utsträckning
även i Istanbul.; (II)
Mehmed IIs politik mot icke-muslimer möjliggjorde omfattande ekonomisk och social
utveckling i de judiska samfunden i imperiet, och speciellt i huvudstaden - Istanbul. Dessa
samfund skyddades av honom mot folkligt hat, och speciellt från förtal.
Men den politiken fortsattes inte av Bayezid II och det finns bevis att under hans styre led
judarna av svåra restriktioner i det religiösa livet.; (III) Den vänskapliga politiken från
Mehmed å ena sidan, och det goda mottagandet av Bayezid II av spanska judar å andra sidan
fick de judiska författarna från 1500-talet att överse med både den förstörelse som de
bysantinska judarna led under de Ottomanska erövringarna och de senare utbrotten av
förtryck under både Bayezid II och Selim I.
Ivo Andric analyserade [19] “rayah” (betyder “hjord”, och “att valla en hjord”) eller dhimmi
status som påtvingades den infödda kristna befolkningen i Bosnien, under fyra sekler. Dessa
infödda kristna invånare som vägrade avfalla till islam levde under det Ottomanska Kanun-iRayah, som mer eller mindre repeterat [20] de grundläggande reglerna för dhimmitude
ursprungligen formulerat av muslimska jurister och teologer på 600- och 700-talen. Andrics
presentation samlar, [21]
…en förmögenhet av obestridliga bevis att huvudpunkterna för Kanun, just de
som skar djupast in i det moraliska och ekonomiska livet för kristna, kvarstod i
full kraft ända till slutet av det turkiska styret och så länge turkarna hade makt
att tillämpa dem…[följaktligen] var det ofrånkomligt att rayah minskar till en
status som var ekonomiskt underordnad och beroende.
Andric citerar ett bosniskt muslimskt ordspråk, och en sång som hedrar Sultan Bayezid II,
vars fördelade perspektiv återspeglar muslimska attityder mot de kristna rayahs: [22]
[ordspråk] “rayah är som gräs,/Klipp det så mycket du vill, ändå fortsätter det
att växa”
[sång] “När du brutit Bosniens horn/så klippte du ner det som inte skulle
tuktas/och lämnade snåren kvar/så det blev ingen kvar att tjäna oss, och sörja
framför sitt kors”
Dessa förhärskande diskriminerande villkor förvärrades av att Bosnien tjänade som antingen
ett slagfält eller skjutstadion under två sekler av Ottomanska razzior och formella jihad
kampanjer mot Ungern. Detta övervanns genom omåttlig beskattning och värnpliktigt
arbete:
Därför började kristna att överge sina hus och täppor som fanns inne i landet
och utefter vägarna och återvände tillbaka till bergen. Och vartefter de gjorde
så, och flyttade ännu högre upp i ogenomträngliga regioner, tog muslimerna
över deras tidigare ställen. [23]
Dessutom led de kristna som bodde i städerna av rayah systemens hinder med kommersiella
förbättringar för icke-muslimer: [24]
Islam har från första början uteslutit sådana aktiviteter som att göra vin, föda
upp grisar, och sälja fläskprodukter från kommersiell produktion och handel.
Men dessutom förbjöds de bosniska kristna att bli sadelmakare, garvare, eller
ljusstöpare eller handla med honung, smör, och vissa andra varor. Över hela
landet gällde att den enda lagliga marknadsdagen var söndag.
De kristna stod därmed avsiktligt inför valet mellan att ignorera föreskrifterna i
sin religion, hålla sina affärer öppna och arbeta på söndagarna, eller alternativt
att avstå ifrån att gå till marknaden och därmed lida materiella förluster. Även
år 1850, i Jukics “Önskningar och fördrag” ser vi honom bönfalla “hans
kejserliga höghet” att ta bort regeln att söndagen skulle vara marknadsdag.
De kristna tvingades också att betala oproportionellt högre skatter än muslimer, inklusive
den internationellt förnedrande beskyddarskatten för icke-muslimer.
Denna skatt betalades av varje icke-muslimsk man som var äldre än 14 år, med
ett belopp på en ducat år. Men eftersom Turkiet aldrig har känt till
födelseregister så fick funktionären vars jobb det var att få in den exakta skatten
mäta huvud och hals på varje pojke med en snörstump och dömde från det om
en person hade nått skatteåldern eller inte.
Det som började som ett övergrepp blev snart en stående vana, för att slutligen
bli en sedvänja under det sista seklet av turkiskt styre, så att varje pojke utan
åtskillnad kände sig tvungen att betala denna ”huvud” skatt.
Och det visade sig inte vara det enda övergreppet…från Ali-Pasa Stocevic, som
under första halvan av 1800-talet var Visir och en obegränsad härskare av
Hercegovina, hans samtida, munken Prokopije Cokorilo skrev att han
“beskattade de döda under sex år från deras frånfälle” och att hans
skatteindrivare “strök sina fingrar över magen på en gravid kvinna och sa ‘du
kommer säkert att få en pojke, så det är lika bra att du betalar beskyddarskatten
direkt…Följande folkuttryck från Bosnien avslöjar hur man mätte skatterna:
“Han är så fet som om han vore en skatteindrivare från Bosnien” [25]
De speciella Kanun-i-Rayah bestämmelserna som förbjöd rayahs från att rida en sadlad häst,
bära sabel eller något annat vapen inomhus eller utomhus, sälja vin, låta håret växa, eller
bära vida sashes, upprätthölls strikt fram till mitten av 1800-talet.
Hussamudin-Pasa utfärdade år 1794 en förordning som beskrev den exakta färgen och typ av
kläder den bosniske rayah måste bära. Barberare förbjöds att raka muslimer med samma
rakknivar som användes till kristna.
Även i badhusen måste de kristna ha speciellt markerade handdukar och förkläden för att
undvika en sammanblandning i tvätten med den för muslimer. Fram till åtminstone 1850,
och på vissa ställen i Bosnien och väl inpå 1860-talet, skulle en kristen när han mötte en
muslim, hoppa ner från sin (osadlade) häst, flytta sig till vägkanten, och vänta tills den senare
har passerat. [26]
Kristendomens ljudliga och mest fängslande symbol, kyrkklockorna, som Andric noterar
[27], drog alltid till sig turkisk granskning, och “Vartän invasionen kommer så åkte klockorna
ner, blev förstörda och nedsmälta till kanoner”. Förutsägbart:
Fram till andra halvan av 1800-talet, “kunde ingen i Bosnien ens tänka på
klockor eller klocktorn.” Bara år 1860 lyckades Sarajevo prästen Fra Grgo
Martic att få tillåtelse från Topal Osman-Pasa att hänga upp en klocka vid
kyrkan i Kresevo. Tillståndet beviljades, men bara på villkoret att “klockan till
att börja med skulle ringa mjukt för att vänja turkarna vid den bit för bit”.
Och ändå klagade muslimerna i Kresevo även år 1875, till Sarajevo att “det
turkiska örat och ringande klockor kan inte samexistera på samma ställe och
vid samma tid”; och muslimska kvinnor fick slå på sina kopparkittlar för att
dränka ute oväsendet…den 30 april 1872 fick den nya serbiska ortodoxa kyrkan
också en klocka. Men eftersom… muslimerna hade hotat att gå bärsärkagång
fick man kalla in militären för att se till att ceremonin kunde fortsätta ostört.
[28]
Om bördan med sådana handikapp observerar Andric, [29] förutom kyrkoceremonierna, som
återspeglas av en proklamation från 1794 för den serbiskt ortodoxa kyrkan i Sarajevo där
man varnar kristna att inte:
…sjunga under …utflykten, inte heller i deras hus eller på andra platser.
Ordspråket “Sjung inte för högt för den här byn är turkisk” bevittnar vältaligt
att den här ingrediensen för Kanun [- iRayah] användes utanför kyrkolivet så
väl som inom.
Andric avslutar, [30]:
…för sina kristna undersåtar har den [Ottomanska Turkiska] hegemonin förråat
sedvänjorna och ökat motsättningarna på varje sätt.
Slutligen observerade den serbiske sociologen och geografen Jovan Cvijic,
Det finns regioner där den [serbiska] kristna befolkningen…levde under en
skräckregim, från födelsen till döden.
Trots befrielsen av Balkan år 1912, noterade Cvijic vidare att serberna inte fullt kände till sin
nya status, och man kunde fortfarande se deras rädsla, etsat i deras ansikten. [31]
Paul Ricaut, den brittiske konsuln i Smyrna, reste avsevärt inom det Ottomanska imperiet i
motten på 1600-talet och blev en skarpsinnig iakttagare av dess socio-politiska miljö. År 1679
(dvs innan Ottomanerna blev tillbakadrivna från Wien i september 1683; se senare
diskussion av den Ottomanska “toleransen”), publicerade Ricaut dessa viktiga rön [32]:
(I) många kristna uteslöts från sina kyrkor, som de Ottomanska turkarna konverterade till
moskéer;
(II) “Altarets mysterier” gömdes i underjordiska valv vars tak knappt var ovanför markytan;
(III) i rädsla för turkisk fientlighet och förtryck tvingades kristna präster, särskilt i östra
mindre Asien, att leva med stor försiktighet;
(IV) inte överaskande konverterade många kristna till islam för att undkomma dessa villkor.
Dessutom, som Vryonis övertygande demonstrerat för den tidigare perioden mellan 1000och 1400-talen [33] var det inte ovanligt med existensen av cryto-kristendom och neomartyrer i de kristna territorierna i mindre Asien, som hade besegrats av vågor med
Seljukiska och Ottomansk jihad.
Han citerar till exempel ett pastoralt brev från 1338 till invånarna i Nicaea som tillkännagav
omfattande tvångskonversioner från turkarna: [34]
Och de [turkarna] har fångat och förslavat många av våra egna och med våld
tvingat dem och dragit dem utmed alas! Så att de tog upp sin ondska och
gudlöshet.
Fenomenet med påtvingade konverteringar fortsatte genom 1500-talet, som har diskuterats
av Constantelos i hans analys av neo-martyrdom i det Ottomanska imperiet: [35]
…påtvingade masskonverteringar bokfördes under Selim I kalifat (1512-1520),
Selim II (1566-1574), och Murat III (1574-1595). På årsdagen av något jubileum
såsom tagandet av staden, eller en nationell högtid, tvingades många rayahs att
bli avfällingar.
På dagen för Mohammed III omskärelse tvingades ett stort antal kristna
(albaner, greker, slaver) att konvertera till islam.
När man betraktar martyrskapet för kristna som blivit offer för Ottomanerna från erövringen
av Konstantinopel (1453), genom de slutliga faserna i det grekiska kriget för oberoende
(1828) indikerar Constantelos: [36]
…de Ottomanska turkarna dödsdömde elva ekumeniska patriarker av
Konstantinopel, nära hundra biskopar och flera tusen präster, diakoner, osv.
Det är omöjligt att säga med säkerhet hur många män med den rangen
tvingades till avfällingar.
Men de triviala fallen som illustreras av Constantelos är av likvärdig betydelse i avslöjandet
av de kristnas situation under det Ottomanska styret, genom åtminstone 1867: [37]
En del blev anklagade för att ha kränkt den muslimska tron eller att ha kastat
någonting mot väggen på en moské. Andra anklagades för att ha gjort sexuella
närmanden mot en turk; ytterligare andra har gjort offentliga bekännelser
såsom “Jag vill bli en turk” utan att mena det.
Constantelos avslutar: [38]
Historien med neo-martyrerna indikerar att det inta fanns någon samvetsfrihet
i det Ottomanska imperiet och att den religiösa förföljelsen aldrig var skilt från
staten. Rättvisan var underordnad domarnas passioner såväl som för massan,
och den tillämpades med dubbelmoral, milt för muslimer och hårt för kristna
och andra.
Synen att de Ottomanska turkarna ägnade sig åt en politik med religiös tolerans
för att gynna en sammansmältning mellan turkarna och de erövrade folken
håller inte för fakta.
Även det turkofila 1800-talets reseberättare Ubicini erkände den förtryckande bördan från
Ottomansk dhimmitude i sin rörande skildring: [39]
Historien om förslavade folk är samma överallt, eller snarare, de har ingen
historia. Åren och seklerna passerar utan att medföra någon förändring för
deras situation. Generationer kommer och går i tystnad. Man kan tänka att de
är rädda att väcka sina herrar som sover bredvid dem. Men om du undersöker
dem nära upptäcker du att denna orörlighet bara är ytlig.
En tyst och konstant uppvigling har sitt grepp om dem. Livet har helt dragit sig
in i hjärtat. De påminner om de där floderna som har försvunnit under jorden;
om du lägger örat till marken kan du höra det dämpade ljudet av rinnande
vatten; sedan återkommer de intakt några sträckor längre bort. Sådant är
tillståndet för de kristna befolkningarna i Turkiet under det ottomanska styret.
Vacalopoulos beskriver hur jihad inrättade dhimmitude under det ottomanska styret och gav
en livsavgörande motivation för den grekiska revolutionen: [40]
Revolutionen 1821 är inget mer än den sista stora fasen av grekernas motstånd
mot Ottomansk dominans; det var ett obevekligt, odeklarerat krig, som hade
börjat redan de första åren i träldom. Brutaliteten hos en autokratisk regim som
karaktäriserades av ekonomisk plundring, intellektuell röta och kulturell
regression ledde självklart till att provocera opposition.
Restriktioner av alla slag, olagliga beskattningar, tvångsarbete, förföljelser,
våld, fängslanden, död, bortföranden av flickor och pojkar och deras
fångenskap i turkiska harem, och olika handlingar av liderligt lättsinne
tillsammans med mängder av mindre offensiva övergrepp – allt detta var en
konstant utmaning för överlevnadsinstinkten och de utmanade varje känsla av
mänsklig värdighet.
Grekerna motsatte sig bittert alla kränkningar och förnedringar, och deras
våndor och frustration knuffade dem i armarna på rebeller. Det fanns ingen
överdrift i uttalandet från en bej i Arta när han försökte förklara vildsinnet i
kampen. Han sa:
‘Vi har förorättat dessa rayas [dhimmis] (dvs våra kristna
undersåtar) och förstört både deras välfärd och heder; därför blev
de desperata och beväpnade sig. Detta är bara början och kommer
slutligen att leda till vårt imperiums förstörelse.’
Grekernas lidanden under det Ottomanska styret var därför grundorsaken till
upproret; en psykologisk drivkraft blev tillhandahållen av omständigheternas
sanna natur.
Devshirme och haremslaveri
Dessa forskare [41] som håller fast vid den rosenröda berättelsen om den Ottomanska
“toleransen” med åsikten att en “…försiktig tolerans som vilar på antagandet, om inte bara en
överlägsen religion, utan också en överlägsen makt”, som man envist håller fast vid i det
Ottomanska imperiet ända till slutet av 1600-talet [42], måste leda till vissa grundläggande
frågor.
Varför har det rakt igenom brutala Ottomanska devshirme-janissary systemet, som från
mitten av 1500-talet fram till tidiga 1700-talet, förslavat och tvångskonverterat till islam
uppskattningsvis 500 000 till en miljon [43] icke-muslimer (i första hand kristna på Balkan)
tonårspojkar som blivit karaktäriserade, in absurdum, till en gynnsam form av social
befordran med avundsjuk längtan till “obehöriga” Ottomanska muslimska familjer? Till
exempel:
Den rollen som spelades av de kristna pojkarna som rekryterats från Balkan till
den Ottomanska tjänsten genom devshirme är välkänd. Ett stort antal av dem
kom in i den Ottomanska militären och den byråkratiska apparaten, som för ett
tag dominerades av dessa nya rekryter till den Ottomanska staten och den
muslimska tron.
Detta herravälde över europeerna på Balkan in i den Ottomanska
maktstrukturen passerade inte obemärkt, och det finns många klagomål från
andra element, ibland från de Kaukasiska slavarna som var deras
huvudkonkurrenter, och mer vokalt från de gamla och fria muslimerna, som
kände sig nonchalerade av den rangordningen de nykonverterade slavarna fick.
[44]
Forskare som hade utfört seriösa och detaljerade studier av devshirme-janissary systemet
delar inte sådana idealiserade uppfattningar på denna Ottomanska institution. Speros
Vryonis, Jr. till exempel, gör dessa avsiktligt underförstådda, men övertygande
observationer, [45]
…när vi diskuterar devshirme har vi att göra med ett stort antal kristna, som
trots sina materiella fördelar som erbjöds genom konverteringen till islam,
valde att förbli medlemmar av ett religiöst samfund som förnekades första
klassens medborgarskap.
Därför är förslaget som framlagts av vissa historiker, att de kristna välkomnade
devshirme eftersom det öppnade upp fantastiska möjligheter för deras barn, är
inkonsekvent mot det faktum att dessa kristna inte hade valt att bli muslimer
från början utan hade förblivit kristna…det finns rikliga vittnesmål om det
väldigt aktiva misstycket med vilket de såg tagandet av barnen.
Man kunde förvänta sig sådana känslor med tanke på den starka naturen av
familjeband och dessutom med tanke på den starka kopplingen till
kristendomen för dem som var tvungna att avfalla till islam…För det första
utnyttjade Ottomanerna den allmänna kristna rädslan för att förlora sina barn
och använde erbjudanden om devshirme undantag i förhandlingar om att
kristna skulle uppge sina marker.
Sådan dispens inkluderades i avträdestermerna till Jannina, Galata, Morea,
Chios, etc. …Kristna som var engagerade i speciella aktiviteter som var viktiga
för den Ottomanska staten var också undantagna från skatten på deras barn på
grund av vikten av deras arbete för imperiet…Undantag från denna tribut
ansågs vara ett privilegium och inte ett straff…
“..för att förstärka dispositionen av den kända och heliga fetva
[fatwa] från Seyhul [Shaikh]- Islam. I enlighet med denna skulle
så fort någon av de otrogna föräldrarna eller någon annan
skulle opponera att ge upp sin son för Janissaries, så skulle han
omedelbart hängas utanför dörren och hans blod anses som
ovärdigt.”
Vasiliki Papoulia betonar den pågående desperata, ofta våldsamma kampen från de kristna
befolkningarna mot denna kraftfullt pådyvlade Ottomanska uttaxering: [46]
Det är uppenbart att befolkningen starkt motsatte sig…denna åtgärd [och
uttaxeringen] kunde utföras endast med våld. De som vägrade att ge upp sina
söner- de friskaste, de snyggaste och de intelligentaste- blev omedelbart dödade
genom hängning.
Inte desto mindre har vi exempel på väpnat motstånd. År 1565 skedde en revolt
i Epirus och Albanien. Invånarna dödade de rekryterande officerarna och
revolten slogs ner endast efter att sultanen skickat fem hundra janissaries till
stöd för den lokala sanjak-bey.
Vi har bättre information tack vare de historiska arkiven i Yerroia, om upproret
i Naousa år 1705 där invånarna dödade Silahdar Ahmed Celebi och hans
assistenter och flydde till bergen som rebeller. En del av dem arresterades
senare och dömdes till döden.
Eftersom det inte fanns någon möjlighet att undfly [uttaxeringen] tillgrep
befolkningen flera undanflykter. En del lämnade sina byar och flydde till vissa
städer som var undantagna från barn-uttaxering eller migrerade till Venetianhållna territorier. Resultatet blev avfolkning från landsorten.
Andra fick sina barn att gifta sig vid en tidig ålder…Nicephorus Angelus…
menar att ibland rymde barnen iväg på eget initiativ, men när de hörde att
myndigheterna hade arresterat deras föräldrar och torterade dem till döds,
återvände de och angav sig själva.
La Giulletiere citerar ett fall om en ung Atenare som återvände efter att ha gömt
sig, för att rädda sin fars liv och sedan valde att själv dö hellre än att förneka sin
tro. Enligt bevisen i turkiska källor lyckades vissa föräldrar även röva bort sina
barn efter att de hade blivit rekryterade.
Det mest framgångsrika sättet att undfly rekrytering var genom mutor. Att detta
var mycket omfattande är tydligt från de stora summor pengar som sultanen
konfiskerat från korrupta… tjänstemän. Slutligen, i sin desperation vädjade
föräldrarna även till Påven och Västmakterna för hjälp.
Papoulia avslutar: [47]
…det råder ingen tvekan om att denna tunga börda var en av de hårdaste
prövningarna för den kristna befolkningen.
Varför fanns där aldrig en markant “sharia-inspirerad” slaveri-avskaffande-rörelse i de
Ottomanska staterna, jämförbara med de tappra och framgångsrika kampanjerna som leddes
av västliga kristna statsmän (såsom den evangeliska parlamentarikern, William Wilberforce
[48] ) i Europa och Amerika, under 1800-talet?
Avsiktligt begränsade och verkningslösa mandat utfärdade av den Ottomanska staten
misslyckades att motverka den östafrikanska slavhandeln [49], och även den brittiska
flottans makt, som var så framgångsrik på Atlanten och Indiska oceanen [50], var oförmögna
att undertrycka Röda havets slavhandel till det Ottomanska imperiet i slutet på 1800-talet.
[51] Oavsett det, as Reuben Levy noterar: [52]
Försäljningen av kvinnliga slavar, både negresser och eurasier vid
Konstantinopel [passande för haremslaveri och/eller konkubiner], fortsatte att
öppet praktiseras till…1908.
Turkiet: Från misslyckade reformer till ett modernt jihadistiskt folkmord
Varför behövde Tanzimat reformerna som var designade att ersätta den Ottomanska
versionen av dhimmitude-systemet, att tvingas fram av de europeiska makterna genom avtal
och som kallades 'kapitulation' efter de Ottomanska militära nederlagen, och varför blev inte
ens då dessa reformer tillämpade på något meningsfullt sätt från 1839, tills kollapsen av det
Ottomanska imperiet efter första världskriget?
Edouard Engelhardt [53] gjorde dessa observationer från sin detaljerade analys av Tanzimat
perioden, ingenting ett kvarts sekel efter Krimkriget (1853—56), och efter den andra
upprepningen av Tanzimat reformerna kvarstod samma problem:
Det muslimska samhället hade ännu inte brutit med fördomarna som gör de
erövrade människorna underordnade... raya [dhimmis] förblir underordnade
till Osmanerna; han är faktiskt inte rehabiliterad; fanatismen från tidigare
dagar har inte gett efter...[även något som liberala muslimer avvisade]...civil
och politisk jämlikhet, med andra ord, en assimilering med de erövrade och
erövrarna.
En systematisk utvärdering av tillståndet hos de kristna rayas utfördes på 1860-talet av
brittiska konsuler som var stationerade över det Ottomanska imperiet och inbringade
omfattande källdokumentära bevis. [54]. Storbritannien blev sedan Turkiets mäktigaste
allierade, och det var i dess strategiska intresse att se till att förtrycket av kristna
eliminerades, för att förhindra direkt aggressiv rysk eller österrikisk intervention.
Den 22 juli 1860 skickade Konsul James Zohrab en lång rapport från Sarajevo till
ambassadör Sir Henry Bulwer i Konstantinopel som analyserade administrationen av
provinserna i Bosnien och Hercegovina, som åter följer Tanzimat reformerna från 1856.
Zohrab uttalar med tanke på reforminsatserna: [55]
Om Hatti—humayoun kan jag säkert säga att det praktiskt taget förblir ett
oöppnat brev...medan [detta] inte sträcker sig så långt som att tillåta de kristna
att behandlas som de tidigare behandlades, är så långt outhärdligt och orättvist
i det att det tillåter muselmanerna att plundra dem med svåra övergrepp.
Falska fängslanden (fängslanden under falska anklagelser) händer dagligen. En
kristen har bara en liten chans att rentvå sig när opponenten är en muselman
(...) Kristnas bevis är som regel fortfarande ogiltiga (...)
Kristna tillåts nu inneha riktiga ägodelar, men de hinder de möter när de
försöker skaffa dem är så många och besvärliga att väldigt få har vågat skaffa
dem...
En sådan existens har allmänt talat påtvingats av regeringen mot de kristna i
huvudstaden (Sarajevo) av provinsen där de konsulära agenterna från de olika
makterna befinner sig och kan utföra någon sorts kontroll, det kan lätt gissas i
vilken utsträckning de kristna i avlägsnare distrikt blir lidande, de som styrs av
Mudirs (guvernörer) huvudsakligen fanatiker och obekanta med de (nya
reformerna i) lagen.
I denna omfattande studie av 1800-talets palestinska judenhet under det Ottomanska styret
gjorde Tudor Parfitt dessa relevanta observationer: [56]
Inne i städerna blev judar och andra dhimmis ofta angripna, skadade, och även
dödade av lokala muslimer och turkiska soldater. Sådana attacker var ofta
förekommande av banala orsaker:
Wilson [i brittiska utrikeskontorets korrensponds] minns att han hade träffat
en jude som hade blivit svårt skadad av en turkisk soldat för att inte omedelbart
ha klivit av sin åsna när han fick order om att ge åsnan till en soldat hos
Sultanen. Många judar blev dödade för mindre.
Tillfälligtvis försökte myndigheterna att ge någon slags upprättelse men det var
inte ofta så var fallet: de turkiska myndigheterna själva var emellanåt ansvariga
för att slå judar till döds för någon obevisad anklagelse.
Efter ett sådant tillfälle anmärkte [brittiske konsuln] Young: ”Jag måste säga
att jag är ledsen och förvånad att guvernören kunde ha handlat så primitivt—
för vad jag naturligtvis har sett av honom skulle jag ha trott honom stå över
sådan yppig omänsklighet— men det var en jude— utan vänner eller skydd—
det visar att det inte utan anledning att en stackars jude, även på 1800-talet,
genomlider dag för dag i sitt liv i terror”.
...Det tog faktiskt en viss tid [d.v.s. åtminstone ett decennium efter reformerna
från 1839] innan dessa domstolar accepterade dhimmi vittnesmål i Palestina.
Det faktum att judar var representerade på meclis [provinsiellt rättsligt biträde]
bidrog inte mycket till förbättringen av de juridiska positionerna för judarna: de
judiska representanterna var ovilligt tolererade och förödmjukades och
skrämdes till den utsträckningen att de var rädda att komma med någon
opposition mot de muslimska representanterna.
Dessutom var förordnandet av meclis inte på något sätt rättvist representerade i
befolkningen. I Jerusalem på 1870-talet bestod meclis av fyra muslimer, tre
kristna och bara en jude— under en tid då judarna bestod av halva
befolkningen...Några år efter utfärdandet hatt—i—serif [Tanzimat reform]
Binyamin [i en ögonvittnes värdering från åtta år i Asien och Afrika från
1846 till 1855, p.44] var fortfarande förmögen att skriva om judarna— ”de är
helt utblottade på varje juridiskt skydd”...
Kanske det är ännu mer rakt på sak att säga att domstolarna var partiska mot
judarna och även när ett fall kom upp i en korrekt sammansatt domstol där
dhimmi vittnesmål var tillåtet skulle domstolen fortfarande så gott som alltid
döma till judarnas nackdel. Det bör noteras att en icke—dhimmi [dvs utländsk]
jude fortfarande inte tilläts träda fram och vittna varken i mahkama [speciellt
muslimskt råd] eller meclis.
Den moderne Ottomanikern Roderick Davison erkänner att reformerna är misslyckade och
ger en förklaring baserad på islamiska föreställningar om systemet dhimmitude: [57]
Ingen genuin jämlikhet har någonsin uppnåtts...bland turkarna förblev det en
intensiv muslimsk känsla om ibland kunde brista ut i en öppen fanatism...Vad
som var viktigare än möjligheten till ett fanatiskt utbrott var emellertid den
inneboende attityden av överlägsenhet som de muslimska turkarna bar på.
Islam var för honom den sanna religionen. Kristendomen var endast en delvis
uppenbarelse av sanning, som Muhammed slutligen uppenbarade fullt ut;
därför var inte kristna jämlikar med muslimerna i innehav av sanning. Islam
var inte bara ett sätt att dyrka, det var ett sätt att leva också. Den beskrev
människans relation till människa, såväl som till Gud, och lade grunden för
samhället, för lagen, och för regeringen.
Kristna ansågs därför ofrånkomligen som andra klassens medborgare i ljuset av
religiös uppenbarelse—så väl som av det enkla faktum att de hade blivit
erövrade av Ottomanerna. Detta hela muslimska betraktelsesätt summerades
ofta upp i den vanliga termen gavur (eller kafir), som betyder otrogen med
emotionella och föga smickrande övertoner.
Att umgås nära eller i termer av jämlikhet med en gavur var i bästa fall
tveksamt. Familjära umgängen med hedningar och otrogna är förbjudet för
islams folk,' sa Asim, en tidig 1800-tals historiker, och vänligt och intimt
umgänge mellan två parter som är för varandra som mörker och ljus är långt
ifrån önskvärt...
Den större idén om jämlikhet, speciellt anti-förtals klausulen från 1856 kränkte
turkarnas inneboende känsla av rättmätighet. “Nu kan vi inte kalla en gavur för
gavur”, sades det, ibland bittert, ibland som en faktaförklaring att under den
nya ordningen kunde inte den enkla sanningen uttalas öppet.
Kunde reformer vara acceptabla som förbjuder en att kalla en spade för spade?
Det turkiska sinnelaget som är betingat under sekler av muslimsk och
Ottomansk dominans var ännu inte redo att acceptera någon absolut
jämlikhet... Ottomansk jämlikhet var inte uppnådd under Tanzimat perioden
[dvs mitten till sent 1800-tal, 1839—1876], inte heller efter de Unga Turkarnas
revolution år 1908...
En inflytelserik medlem av den Ottomanska kommittén för union och framåtskridande, Sheik
Abd—ul—Hack, en ”progressiv” ung turk, gjorde denna avslöjande deklaration skrivet i en
parisisk muslimsk återblick, (Le Mecherouttiete, edited by Sherif Pasha, Paris), i augusti
1912: [58]
Ja! Den muselmanska religionen är öppet fientlig till hela er värld av
framåtskridande. Förstå det, ni Europeiska observatörer, att en kristen, oavsett
vilken position han har, just på grund av att han är kristen anses av oss som en
blind man som förlorat all mänsklig värdighet.
Vårt resonemang angående honom är lika enkelt som definitivt. Vi säger: att en
man vars bedömning är så perverterad som att förneka existensen av en
endaste Gud, och som hittar på gudar av olika sorter, kan bara vara det ondaste
uttrycket för mänskligt förfall; att tala med honom skulle vara en förödmjukelse
för vår intelligens och en förolämpning mot storheten hos Herren i universum.
Förekomsten av en sådan usling bland oss är ett hot för vår existens; deras
doktrin är en direkt förolämpning mot renheten i vår tro; kontakten med dem
förorenar våra kroppar; alla relationer med dem torterar våra själar. Trots att vi
avskyr er har vi nedlåtit oss att studera era politiska institutioner och er militära
organisation.
Förutom de nya vapen som Providence upphandlar till oss genom er agentur så
har ni själva upptänt den oförgängliga tron på hjältemodiga martyrer. Våra
Unga Turkar, våra Babis, vårt nya broderskap, alla våra sekter, under olika
former, är inspirerade av samma idé; samma nödvändighet att gå framåt.
Men vart? Kristen civilisation? Aldrig! Islam är den enda stora internationella
familjen. Alla sant troende är bröder. Ett samfund av känslor och tro binder
dem i gemensam sinnesrörelse. Det är för kalifatet att underlätta dessa
relationer och att samla de troende under prästerlig standard.
Över hela Ottomanska imperiet, särskilt på Balkan, och senare själva Anatolien, provocerade
försöken till frigörelse för dhimmi folken våldsamma blodiga responser mot dessa ”otrogna”
som vågade kräva jämlikhet med de lokala muslimerna.
Massakrerna på bulgarer (år 1876) [59], och mer omfattande massakrer på armenier (1894—
96) [60], kulminerade i ett rättframt jihadistiskt folkmord på armenierna under första
världskriget [61], som urtypen för dessa trender.
Tvångsavskaffandet av de lagar för dhimmitude som krävde nedrustning av det Ottomanska
imperiet. Detta inträffade slutligen efter Balkans krig för oberoende, och under den
europeiska mandatperioden efter första världskriget.
Avslutning
Erdoğans insatser att ytterligare återislamisera Turkiet är helt i takt med en återvändo till
Turkiets Ottomanska förflutna som grundlandet för ett imperium etablerat av jihad, och
styrd av sharia.
Både den nuvarande Erdoğan administrationen, och den regim som styrdes av den öppet
religiöse muslimen Erbakan för ett decennium sedan, återspeglar det avancerade tillståndet
av islams "socio-politiska återuppvaknande" i Turkiet sedan 1950—1960, när Menderes
regeringen – uppmuntrade muslimska religiösa känslor för stöd i valet och återetablerade
dervish ordningen, och satte igång en omfattande kampanj för moskébygge [62].
Trots Frank Gaffneys uppenbara misslyckande att förstå denna kontinuitet av relaterade
historiska fenomen, delar jag hans akuta problem. Och slutligen håller vi med om att Turkiets
bud att gå med i EU bör avvisas.
Sources:
1. Michael the Syrian, Chronique de Michel Le Syrien, Paris, 1899-1906, Vol. 3 p. 176, French
translation by Jean-Baptiste
Chabot; English translation in Bat Ye’or, The Decline of Eastern Christianity Under Islam, pp. 170-171.
2. Michael the Syrian, Chronique, Vol. 3 p. 176; English translation in Bat Ye’or, The Decline of Eastern
Christianity Under Islam,
Cranbury, New Jersey: Associated University Presses, 1996, p. 55.
3. See the numerous primary sources cited in each of: Dimitar Angelov, “Certains Aspects de la
Conquete Des Peuples
Balkaniques par les Turcs” Byzantinoslavica, 1956, Vol. 17, pp. 220-275. English translation in, A.G.
Bostom, The Legacy of
Jihad, Amherst, N.Y.: Prometheus Books, 2005, pp. 462-517; Apostolos E. Vacalopoulos. Origins of the
Greek Nation- The
Byzantine Period, 1204-1461. New Brunswick, New Jersey: Rutgers University Press, 1970.; Speros
Vryonis. The Decline of
Medieval Hellenism in Asia Minor and the Process of Islamization from the Elevemth through the
Fifteenth Century, Berkeley,
CA: University of California Press, 1971 (Paperback, 1986).
4. Bat Ye’or, The Decline of Eastern Christianity Under Islam, p. 55-56.
5. Paul Wittek. The Rise of the Ottoman Empire. London, The Royal Asiatic Society of Great Britain
and Ireland, 1938 (reprinted
1966), p. 18.
6. Speros Vryonis. “Nomadization and Islamization in Asia Minor” , Dumbarton Oaks Papers, Vol.29,
1975, p. 49.
7. Vryonis, “Nomadization and Islamization in Asia Minor”, p. 49
8. Paul Wittek. The Rise of the Ottoman Empire. London, p. 14. Wittek (also p. 14) includes this
discussion, with a block quote
from Ahmedi’s text,
The chapter Ahmedi devotes in his Iskender-name to the history of the Ottoman sultans, the ancestors
of his protector
Sulayman Tshelebi, son of Bayazid I, begins with an introduction in which the poet solemnly declares
his intention of writing a
Ghazawat-name, a book about the holy war of the Ghazis. He poses the question” “Why have the
Ghazis appeared at last?” And
he answers: “Because the best always comes at the end. Just as the definitive prophet Mohammed
came after the others, just
as the Koran came down from heaven after the Torah, the Psalms and the Gospels, so also the Ghazis
appeared in the world at
the last, “ those Ghazis the reign of whom is that of the Ottomans. The poet continues with this
question: “Who is a Ghazi?”.
And he explains: “A Ghazi is the instrument of the religion of Allah, a servant of God who purifies the
earth from the filth of
polytheism (remember that Islam regards the Trinity of the Christians as a polytheism); the Ghazi is
the sword of God, he is the
protector and refuge of the believers. If he becomes a martyr in the ways of God, do not believe that he
has died- he lives in
beatitude with Allah, he has eternal life”.
9. Halil Inalcik. The Ottoman Empire-The Classical Age, 1300-1600, London: Weidenfeld and
Nicolson, 1973, p. 6.
10. Vacalopoulos. Origins of the Greek Nation- The Byzantine Period, p.66.
11. Speros Vryonis. “The Experience of Christians under Seljuk and Ottoman Domination, Eleventh to
Sixteenth Century”, in
Conversion and Continuity: Indigenous Christian Communities in Islamic lands, Eighth to Eighteenth
Centuries, edited by
Michael Gervers and Ramzi Jibran Bikhazi, Toronto: Pontifical Institute of Medieval Studies, 1990, p.
201
12. Vacalopoulos. Origins of the Greek Nation- The Byzantine Period, pp. 61-62.
13. Angelov, “Certains Aspects de la Conquete Des Peuples Balkaniques par les Turcs”, pp. 220-275;
Vacalopoulos. Origins of
the Greek Nation- The Byzantine Period, pp. 69-85.
14. Vacalopoulos. Origins of the Greek Nation- The Byzantine Period, p. 77.
15. Vacalopoulos. Origins of the Greek Nation- The Byzantine Period, p. 73.
16. Angelov, “Certains Aspects de la Conquete Des Peuples Balkaniques par les Turcs”, pp. 236, 238239
17. Joseph Hacker, “Ottoman Policy Toward the Jews and Jewish Attitudes toward the Ottomans
during the Fifteenth Century”,
pp. 117-126, in, Christians and Jews in the Ottoman empire : the functioning of a plural society / edited
by Benjamin Braude
and Bernard Lewis (New York : Holmes & Meier Publishers), 1982, p. 117.
18. Hacker, “Ottoman Policy”, p. 120.
19. Ivo Andric, The Development of Spiritual Life in Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, (1924
doctoral dissertation),
English translation, Durham, North Carolina, 1990, Chaps. 2 and 3, pp. 16-38.
19. http://51.051.3.731subf16:MDolluo971717348139ЧЗ
20. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, pp. 23-24
21. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, pp. 24-25
22. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, p.78 note 2
23. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, p. 25
24. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, pp. 25-26
25. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, pp. 26, 80 note 11
26. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, pp. 26-27
27. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, p. 30
28. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, p.30
29. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, pp. 30-31.
30. Andric, Bosnia Under the Influence of Turkish Rule, p.38.
31. Jovan Cvijic, La Peninsule Balkanique, Paris, 1918, p. 389; Translated excerpt in Bat Ye'or, Islam
and Dhimmitude-Where Civilzations Collide, Cranbury, New Jersey: Associated University Presses,
2001, p. 108.
32. Paul Ricaut. The Present State of the Greek and Armenian Churches, Anno Christi 1678, London,
1679 (reprinted, New
York, 1970), pp. 1-30.
33. Vryonis, The Decline of Medieval Hellenism in Asia Minor, pp. 340-43, 351-402.
34. Vryonis, The Decline of Medieval Hellenism in Asia Minor, p. 342.
35. Demetrios Constantelos. “The ‘Neomartyrs’ as Evidence for Methods and Motives Leading to
Conversion and Martyrdom in
the Ottoman Empire” The Greek Orthodox Theological Review, 1978, Vol. 23, p. 228.
36. Constantelos. “The ‘Neomartyrs’ ”, pp. 217-218.
37. Constantelos. “The ‘Neomartyrs’ ”, p. 226.
38. Constantelos. “The ‘Neomartyrs’ ”, p. 227.
39. Abdolonyme Ubicini, Lettres Sur La Turque, Vol. 2, Paris, 1854, p. 32; English translation in Bat
Ye’or, The Decline of
Eastern Christianity, p. 181
40. A.E. Vacalopoulos. “Background and Causes of the Greek Revolution”, Neo-Hellenika, 1975, pp.5455.
41. Stanford Shaw. History of the Ottoman Empire and Modern Turkey, 2 Vols, Cambridge, 1976. See
for example, Vol.1, pp.
19, 24.
42. Bernard Lewis. What Went Wrong? Western Impact and Middle Eastern Response. Oxford
University Press, 2002, pp. 114115.
43. A.E. Vacalopoulos. The Greek Nation, 1453-1669, New Brunswick, New Jersey, Rutgers University
Press, 1976, p.41;
Vasiliki Papoulia, “The Impact of Devshirme on Greek Society”, in War and Society in East Central
Europe, Editor-in-Chief, Bela
K. Kiraly, 1982, Vol. II, pp. 561-562.
44. Bernard Lewis, The Muslim Discovery of Europe, pp.190-191. Lewis also describes the devshirme
solely as a form of social
advancement for Balkan Christians in both the 1968 (p.5) and 2002 (also p. 5) editions of The
Emergence of Modern Turkey
(Oxford University Press):
…the Balkan peoples had an enormous influence on the Ottoman ruling class. One of the most
important channels was the
devshirme, the levy of boys, by means of which countless Balkan Christians entered the military and
political elites of the
Empire.
45. Speros Vryonis, Jr. “Seljuk Gulams and Ottoman Devshirmes”, Der Islam Vol. 41, 1965, pp. 245247.
46. Vasiliki Papoulia, “The Impact of Devshirme on Greek Society”, pp. 554-555.
47. Vasiliki Papoulia, “The Impact of Devshirme on Greek Society”, p. 557.
48. Oliver Warner, William Wilberforce and His Times, London, 1962.
49. J.B. Kelly, Britain and the Persian Gulf, Oxford, 1968, pp. 588-589.
50. Christopher Lloyd, The Navy and The Slave Trade, London, 1949.
51. http://51.927.4.463subf18:EFlqxma713369592384ПЏ
52. http://51.517.-0.083plusf95:QEopjnn365893154526ЗН
53. Edouard Engelhardt, La Turquie et La Tanzimat, 2 Vols., 1882, Paris, Vol. p.111, Vol. 2 p. 171;
English translation in, Bat
Ye'or. Islam and Dhimmitude— Where Civilizations Collide, Fairleigh Dickinson University Press,
2001, pp. 431—342.
54. Reports from Her Majesty's Consuls Relating to the Condition of the Christians in Turkey, 1867
volume, pp. 5,29. See also
related other reports by various consuls and vice—consuls, in the 1860 vol., p.58; the 1867 vol, pp.
4,5,6,14,15; and the 1867
vol., part 2, p.3 [All cited in, Vahakn Dadrian. Chapter 2, 'The Clash Between Democratic Norms and
Theocratic Dogmas',
Warrant for Genocide, New Brunswick, New Jersey, Transaction Publishers, pp. 26—27, n. 4]; See
also, extensive excerpts from
these reports in, Bat Ye'or, The Decline of Eastern Christianity, pp. 409—433.
55. Excerpts from Bulwer's report reproduced in, Bat Ye'or, The Decline of Eastern Christianity, pp.
423—426
56. Tudor Parfitt, The Jews of Palestine, Suffolk (UK), 1987, Boydell Press, pp. 168, 172—73.
57. Roderick Davison. 'Turkish Attitudes Concerning Christian—Muslim Equality in the Nineteenth
Century' American Historical Review, Vol. 59, pp. 848, 855, 859, 864.
58. Quoted in, Andre Servier. Islam and the Psychology of the Musulman, translated by A. S. Moss—
Blundell, London, 1924, pp. 241—42.
59. Januarius A. MacGahan. The Turkish atrocities in Bulgaria. (reprinted) Geneva, 1976; Yono Mitev.
The April Uprising and
European Public Opinion, Sofia Press, 1978; Philip Shashko. 'The Bulgarian massacres of 1876
reconsidered: reaction to the April uprising or premeditated attack?' Etudes Balkaniques, 1986, Vol.
22, pp. 18—25.
60. Vahakn Dadrian. The History of the Armenian Genocide, Providence, Rhode Island: Bergahn
Books, 1995, pp. 113—172.
61. Dadrian, History of the Armenian Genocide, pp. 219—234.
62. Speros Vryonis, Jr. The Mechanism of Catastrophe—The Turkish Pogrom of September 6—7, 1955,
and The Destruction of the Greek Community of Istanbul, New York, Greekworks.com, 2005, p. 555.
1.19 Den kristna staten Libanons fall
Libanon, en falsk stat, en falsk demokrati som låtsas existera medan det faktiskt är ett
jihadistiskt slagfält, administrerat av terroriserade dhimmi kändisar som tjänar sina
muslimska herrar. Bara omkring 25% är nu kristna och har gått ner från 79% år 1911. Hur
kunde det bli så här? Och ännu viktigare, hur kunde Frankrike och resten av EU och de
förenta staterna låta det kristna Libanon falla?
Förord
Kristna i mellanöstern försvinner snabbt från området. De libanesiska kristna, som bildar det
enda inflytelserika kristna samfundet i Mellanöstern sjunker snabbt i antal och makt.
Den här uppsatsen diskuterar historien om den kristna minoriteten i Libanon och nedgången
av deras politiska makt till fördel för den muslimska majoriteten. Den ska fokusera på det
kristna bidraget till inbördeskrigets orsak och Ta'if överenskommelsen som fick ett slut på
kriget.
Uppsatsen kommer att delas upp i åtta kapitel. Den börjar med att ge en snabb överblick av
den speciellt inflytelserikal kristna positionen under 1800-talet och dess överlevnad under
1860-talets inbördeskrig med de muslimska druserna. Sedan kommer uppsatsen att
diskutera de kristnas roll i att forma den Libanesiska republiken och Libanesiskt oberoende.
Kristen nationalism granskas på djupet för att upptäcka rötterna till inbördeskriget med
muslimerna. Dessutom var det existensen av många olika ideologiska kristna grupper som
drev fram inbördeskriget.
Den här uppsatsen kommer att koncentrera sig på de kristnas roll i inbördeskriget 19751990. Huvudfokus kommer också att vara på orsaken för den kristna nedgången i Libanon.
År 1990 sägs inbördeskriget ha avslutats* efter att den kristna arméns General Michel Aoun
besegrades av den syriska militären.
Uppsatsen kommer att visa hur de kristna i slutet av inbördeskriget ansågs som förlorare och
muslimerna som vinnare av inbördeskriget. Den kommer att visa att de kristna libanesernas
roll har blivit försumbar och det är bara en tidsfråga när de kristna kommer att kapitulera
deras återstående makt till sina muslimska motparter.
*Påståendet att inbördeskriget tog slut avvisas kraftfullt av många därför att
60 000 syriska soldater och deras säkerhetstjänst fortsätter att ockupera
Libanon tillsammans med 5 000 iranska revolutionsgardister, och tusentals
palestinier från Fatah, Folkfronten "Jabha el Sha’beyyeh" och andra
terroristorganisationer opererar och har fäste i Libanon.
Kapitel 1: Den kristna situationen innan 1945
Kristendomens födelse i Libanon och ankomsten av islam
Trots det faktum att islam uppstod 600 år efter kristendomen är Mellanöstern nu i
överväldigande grad befolkat av muslimer, med en kristen minoritet som ungefär omfattar 14
million kristna eller 10% av befolkningen.
De kristna, huvudsakligen Maroniter, har existerat i det område som idag är känt som
Libanon sedan 300-talet, och flyttade i stora antal till Mount Lebanon(Jabal Loubnan) på
700- och 800-talen. Maroniterna [44] tog sitt namn från John Maron, en lärd munk som var
Patriark av Antioch på 700-talet. De muslimska (Shiiter, Sunni och drusiska sekter)
samfunden uppstod i Mount Lebanon vid ett senare stadium.
Marguerite Johnson spårar arvet från de libanesiska kristna direkt till Jesus. På 400-talet
blev kristendomen den dominanta religionen i området Libanon. Efter den hårda ankomsten
av islam som började på 600-talet konverterade många kristna samfund utmed Libanons
kust till islam. Men bergen i Libanon förblev en kristen fristad.
Peter Kolvenbach såg att de kristnas historia i Libanon och Libanons egen historia var så
sammanflätad att utan de kristna, och speciellt dess Maronitiska sekt, så det skulle inte ha
varit något Libanon, och utan Libanon skulle de kristnas öde i mellanöstern ha varit
annorlunda.
Inbördeskriget 1860 mellan Maroniterna och Druserna[45] utbröt när Maronitiska bönder
revolterade mot sina godsherrar som hade fått sitt ägandeskap av mark av det Ottomanska
imperiet. Druserna utlöste ett förebyggande slag mot byar i norr med hjälp av turkiska
tjänstemän.
Engine Akarli nämnde att några Shiiter och Sunniter deltog på drusernas sida mot
Maroniterna och de grekisk ortodoxa kristna (även då de grekisk ortodoxa hade varit
vänskapliga med druserna innan denna incident). Akarli sa att Ottomanska trupper själva
misslyckades att stoppa de drusiska attackerna på grund av sin ovilja att kriga mot andra
muslimer.
Inbördeskriget 1860 lämnade mer än 15 000 döda kristna och mer än tio tusen hemlösa.
Senare fängslade emellertid det Ottomanska utrikesministeriet de drusiska ledare som var
inblandade i kriget, och även straffade ett antal Ottomanska officerer och tjänstemän för att
inte ha avstyrt inbördeskriget 1860.
Detta var det första libanesiska inbördeskriget mellan kristna och muslimer. Det är viktigt att
notera att Maroniterna hade blivit förföljda av de turkiska härskarna i flera sekler. Men kriget
1860 var det första av sitt slag inom det libanesiska folket.
Det är svårt att ignorera den Maronitiska kyrkans roll i Libanon i alla studier av de kristnas
politiska status i Libanon. Den Maronitiska kyrkans roll i Libanon fokuserade på att stärka de
kristnas status under det ottomanska styret.
Efter upprensningen av det drusiska ledarskapet av de turkiska myndigheterna framstod den
Maronitiska kyrkan som den enda signifikanta institutionen i de libanesiska bergen. Kyrkans
speciella position uppmuntrade den att aspirera till större inflytande.
Det var mycket medvetet inte bara av den överväldigande numeriska överlägsenheten av
kristna över druserna i bergen utan också av större pedagogiska och materiella fördelar hos
Maroniterna.
Händelserna 1860 hade skapat kalabalik i Europa, framför allt i Frankrike. Fastän det
turkiska imperiet handlade snabbt mot druserna landade en stor fransk makt i Beirut i syfte
att försvara Maroniterna och andra kristna. Utländsk intervention av fransmännen
övertygade det Ottomanska imperiet att formera en liten styrka i Mount Lebanon, som
bestod av 160 män, 97 Maroniter, 40 druser, 16 grek ortodoxa, 5 grekiska katoliker och 2
muslimer.
Senare lyckades Mount Lebanon skapa en militärmakt på 10 000 män där arabiskan ersatte
turkiskan som språk för kommando och instruktioner. Denna utveckling stärkte de kristna
som blev kärntrupp. Dessutom var de kristna glada att få en sorts autonomi av det muslimska
turkiska imperiet.
John Spagnolo skrev att under denna speciella period år 1860 letade internationella samfund
efter samfund inom Libanon med liknande tro. Till exempel ville Ryssland ha tre platser
reserverade för de grekisk ortodoxa. I sin tur ville Frankrike att den Maronitiska
representationen skulle ökas på det administrativa rådet av mutasarrifiyya
(Guvernördistriktet).
Ankomsten av islam och Österns kristna
Av Dr. George Khoury, Catholic Information Network (CIN)
Den arabiske profeten
Under sin livstid har Muhammed reagerat olika vid olika tillfällen mot judar och kristna
beroende på det mottagande han fick av dem och dessutom hans handhavande med kristna
stater. Till att börja med favoriserade Muhammed de kristna och fördömde judarna eftersom
de blev hans politiska opponenter.
Det här återspeglas i Sura 5:85 : Du ser helt säkert att de mest fientliga männen mot de
troende är judarna och avgudadyrkarna; och du kommer säkert finna att de närmaste av dem
som älskar de troende är de som säger, "Vi är nasara"; det på grund av att en del av dem är
präster och munkar, och de polerar inte stoltheten. (Sura 5:85; see also Sura 2:62; 5:69;
12:17).
Senare vände han sig emot dem och angrep deras tro att Jesus var Guds son (Sura9:30),
fördömde dogmen om treenigheten (4:17), och påpekade oenigheten hops de kristna själva
(5:14).
Oftast adopterade Muhammed en mellanposition: de kristna nämns tillsammans med
judarna som "Bokens folk," medan deras anspråk av att inneha den sanna religionen bemöts.
(See Sura :114; 3:135, 140; 9:29). Och de kommer att straffas av Gud.
Bekriga dem som inte tror på Gud och den sista dagen och inte förbjuder vad Gud och hans
budbärare har förbjudit—sådana män som inte praktiserar sanningens religion, är sådana
som får boken när de betalar tribut...sådant de yttrar från sina munnar, anpassar sig med de
otrogna inför Gud.
Gud ansätter dem! Vad perverterade de är! De har tagit sina rabbiner och sina munkar som
herrar bort från Gud, och Messias, Marys son, och de hade kommenderats att tjäna bara en
Gud; det finns ingen Gud utan Honom (Suras 29-31).
Under sin livstid stadgade Muhammed sina relationer med kristna politiska enheter genom
avtal där de tilläts behålla sina kyrkor och präster, och dessutom måste betala beskyddarskatt
och göra muslimerna vissa tjänster.
Under en period av två hundra år efter Muhammeds död förblev islams attityd mot
kristendomen ganska lika mot vad den hade varit under de avslutande åren i profetens liv;
kristendomen ansågs vara en parallell till islam, men korrupt. I den omfattningen var islam
överlägsen.
Den framträdande konsekvensen för denna period var emellertid påverkan på massorna av
vanliga muslimer att kristendomen var korrupt och opålitlig. Detta tillsammans med
dödsstraff för avhopp höll muslimerna i de länder som styrdes med svärdet effektivt isolerat
från kristen propaganda.
Låt oss titta på det här lite närmare, och ser på den första perioden omedelbart efter
profetens död år 633.
Pakten av Umar I (634-644)
Året efter profetens död i Arabien var scenen satt för en fullskalig invasion av grannländerna.
År 634 vann de arabiska styrkorna en avgörande seger vid Ajnadayn, och Damaskus
kapitulerade till Khalid ibn-al-Waleed i september 635.
Jerusalem kapitulerade år 638 och Caesarea föll år 640, och mellan 639 och 646 hela
Mesopotamien och Egypten blev underordnade. De sista länkarna som anknöt dessa kristna
länder med Rom och Bysans höggs av; och nya med Mecka och Medina infogades.
Inom ungefär ett decennium förändrade de muslimska erövringarna Österns utseende; och
inom ungefär ett århundrade förändrade de utseendet på den civiliserade världen. Långt
ifrån att vara perifer visade islams segrar sig vara en bestämmande faktor i att tukta liv och
tillväxt för österns kristenhet.
Efter att de arabiska invasionerna hade upphört så uppkom problem med administreringen
av dessa länder. Umar ibn-al-Khattab (634-644) var den förste att titulera sig själv till detta
problem. Trots att senare tillägg gjordes så var man överens om att den överlevande pakten
skulle representera Umars egen politik. De erövrade folken fick en ny status som dhimmis (or
ahl-al-Dhimmi).
Som dhimmis var de underordnade en skatt som innehöll både en mark-skatt (senare kharaj)
och en penningskatt (senare jizyah) medan de fick beskydd av islam och blev undantagna
från militärplikt, för bara en muslim fick dra sitt svärd för att försvara islam.
Hur grekisk vetenskap tillföll araberna
Det kristna samfundet som var utbildat och civiliserat i det multikulturalistiska Bysantinska
öst var den katalysator som bringade modern utbildning och kunskap till de invaderande
arabstammarna. Genom att översätta grekernas verk och andra tidiga tänkares och genom
sitt eget bidrag spelade det kristna samfundet en vital roll i att överföra kunskap.
Senare florerade den i majoriteten av arabiskt bidrag till vetenskap och konst. Några namn
på Österns icke-arabiska kristna som bör kommas ihåg för detta ofta glömda och
ouppskattade faktum är:
Yusuf al-Khuri al-Qass, som översatte Archimedes förlorade verk om trianglar
från en syriakisk version. Han gjorde också en arabisk version av Galens De
Simplicibus temperamentis et facultatibus.
Qusta Ibn Luqa al-Ba'lbakki, en syriakisk kristen som översatte Hypsicles,
Theodosius' Sphaerica, Heron's Mechanics, Autolycus Theophrastus' Meteora,
Galens katalog av hans böcker, John Philoponus om Aristotelse fysik och flera
andra verk. Han uppdaterade också existerande översättning av Euclides.
Abu Bishr Matta Ibn Yunus al-Qanna'i, som översatte Aristoteles Poetica. Abu
Zakariya Yahya Ibn 'Adi al-Mantiqi, en monophysit som översatte medicinska
och logiska verk, inklusive Prolegomena av Ammonius, en introduktion till
Porphyrys Isagoge. Al-Hunayn Ibn Ipahim Ibn al-Hasan Ibn Khurshid atTabari an-Natili, och den monophysitiske Abu 'Ali 'Isa Ibn Ishaq Ibn Zer'a.
Yuhanna Ibn Batriq, en assyrier som producerade Sirr al-asrar. 'Abd al-Masih
Ibn 'Aballah Wa'ima al-Himse, också en assyrier, som översatte Aristoteles
Teologi (men detta var en parafras av the Enneads av Plotinus).
Abu Yahya al-Batriq, en annan assyrier som översatte Ptolemys Tetrabiblos.
Jipa'il II, son till Bukhtyishu' II, av en prominent assyrisk medicinsk familj ovan
nämnd, Abu Zakariah Yahya Ibn Masawaih, en assyrisk nestorian. Han
författade en lärobok om oftalmologi, Daghal al-'ayn (ögonsjukdomar).
Hunayn Ibn Ishaq, en assyrier. Sergius of Rashayn, "en celepated läkare och
filosof med färdigheter i grekiska och översättare till syriakiska om olika verk
inom medicin, filosofi, astronomi, och teologi".
Andra Monopysitiska översättare var Ya'qub av Surug, Aksenaya (Philoxenos),
med skolutbildning i Edessa, Mara, biskop av Amid.
För ytterligare detaljer, see redogörelse: How Greek Science Passed to the Arabs[47]
Ummayad
Ummayad kaliferna (661-750) levde i första hand som araber och i andra hand som
muslimer. Som en konsekvens var deras era liberal i både politiska och religiösa frågor. Men
under Ummayad kalif Umar II styre (717-720) uppkom en angelägenhet att sammankalla de
erövrade folken till islam och att skapa fördelaktiga villkor och tillåta en rättvis eller bättre
engagemang av alla muslimer i det sociala och politiska livet i samhället.
Umar var chockerad att icke-muslimer skulle utöva auktoritet över muslimer och försökte
förhindra det. I Egypten tog han bort några av de koptiska tjänstemännen från deras
positioner och ersatte dem med muslimer, och det verkar som om han tillämpade denna
politik över hela imperiet.
Han skrev till guvernören i Egypten: "Jag vet ingen sekreterare eller tjänsteman i någon del
av din regering som inte var muslim men jag skulle avskeda honom och i hans ställe in en
muslim."
Denna politik från Umar II översattes under den senare Abbasid eran till ett helhetsprogram
på grund av missnöjet från många muslimer med överdrifterna och korruptionen från de
liberala Ummayad kaliferna och frustrationen att icke-arabiska muslimer, speciellt persiska
muslimer, kände att de blev behandlade som andra klassens medborgare.
Också på grund av externa politiska oroligheter och till den upproriska och socialt söndrande
uppförande hos några kristna grupper, reagerade Umar II med viss häftighet mot de kristna.
Han upphävde jizya för de kristna som konverterade, och införde andra förödmjukande
restriktioner:
Kristna får inte vittna mot muslimer. De får inte hålla offentligt möte. De får inte be högt eller
ljuda med sina klappor. De får inte bära qaba', och inte rida med sadel. En muslim som dödar
en kristen kan få böter, inget dödsstraff. Han avskaffade de finansiella arrangemangen där
kyrkor, konvent och välgörenhet utfördes.
Trots dessa undantag karaktäriserades Ummayd styret på det hela som politisk såväl som
religiös och intellektuell liberalism. Det är därför Ummayad kaliferna, med undantag från
Umar II, inte pressade fram eller ens favoriserade konvertering till den islamiska tron.
Abbasid eran (750-1258)
Med Umayyads fall år 750 slutade Syriens hegemoni i den islamiska världen och landets ära
försvann. Abbasid dynastins maktövertagande markerade en radikal förändring i
maktbalansen inom kalifatet. I en stor och komplex kropp såsom kalifatet nu hade blivit
fanns det ett intrikat nätverk av olika intressen, ibland i konflikt och ibland i samarbete.
Återhämtningen av balansen var ingen enkel fråga; och för helheten i detta sekel, (dvs 700talet) kaliferna hade siktat in sig på att framställa en politik som skulle samla majoriteten av
invånarna bakom den. I en islamisk omgivning var det ofrånkomligt att sådan politisk kamp
skulle få religiösa konsekvenser.
Först, och gentemot andra muslimska grupper rörde Abbasid kalifatet upp ett antal upplopp
från Kharajiter som vägrade underkasta sig det nya styret. Det fanns också andra opponenter
som ifrågasatte legitimiteten Abbasids anspråk på kalifatet.
Som för de kristna såväl som för resten av ahl-al-Dhimmi skulle Abbasid eran visa sig vara
mindre tolerant mot icke-muslimer och skulle antingen återinföra gamla anti-kristna lagar
eller skapa nya restriktioner.
Abbasiderna valde Bagdad som högkvarter, om än för en kort period förflyttade
alMutawakkil (847-861) sin plats från Irak till Damaskus (885).
Eftersom Melkiterna [48] var få till antalet i Mesopotamien var det Nestorianerna och
Jakobiterna som under Abbasid styret delade starkare på det litterära livet i landet och
bidrog mer. I början på Abbasid kalifatet fram till al-Mutawakkils regim (847-861)
markerade höjdpunkten på den Nestorianska kyrkan från mitten på 700-talet till mitten av
800-talet.
Denna verkliga framgång gjordes möjlig av det stora antalet nitiska och utbildade munkar,
formade av de många skolor som existerade vid den tiden. I själva Bagdad fanns det
uppenbarligen många framstående kloster, grupper med professorer, och studenter. Där
fanns till exempel Deir Kalilisu skolan och Deir Mar Fatyun skolan och Karh skolan.
I de sista två skolorna lärde man ut medicin och filosofi tillsammans med heliga discipliner.
Kristna läkare och speciellt skrivare som utövade någon slags förmyndarskap inom den
Nestorianska kyrkan, och försökte sitt bästa att för sitt samfund uppnå en mer generös
lagstiftning från muslimska härskare.
Då Abbasiderna visade tolerans mot de andra religiösa icke-muslimska grupperna uttrycktes
fortfarande deras tolerans mestadels gentemot några av deras medreligiösa som levde i
marginalerna av traditionell islam.
De kristna, speciellt Melkiterna som bodde i de östra provinserna av imperiet, hade mycket
att uthärda. Before tvingade al-Mutawakkil Abu Gafar al-Mansur (754-775) många
irriterande åtgärder på de kristna. År 756 förbjöd han kristna att bygga nya kyrkor som visar
upp korset offentligt eller att tala om religion med muslimer.
År 757 tvingade han fram skatter på munkarna även på dem som levde som eremiter, och han
använde judarna att plocka bort skatter från sakristian. År 759 avlägsnade han alla kristna
från positioner i finansdepartementet. År 766 tvingade han ner tornen på kyrkorna och
förbjöd varje nattlig gudstjänst och förbjöd studiet av varje annat språk än arabiska.
År 722 krävde han av både judar och kristna att uppvisa ett yttre tecken för att urskilja dem
från andra troende. Abu Gafar al-Mansur fängslade också av olika orsaker
Melkiternas patriark Theodoret, patriarken Georges, och den Nestorianska Catholicos
James.
Al-Mahdi intensifierade förföljelserna (775-785) mot alla kyrkor byggda sedan de förstördes
av arabiska erövrare. De kristna stammarna Banu Tanuh, som räknade 5 000 krigare
tvingades gå över till islam.
Uppretad av nederlagen han åsamkats av Bysantinerna sände al-Mahdi trupper till Homs i
Syrien, för att få alla kristna att överge sin tro. Men många av dessa lagar genomdrevs aldrig.
Till exempel när Umar II försökte avskeda alla dhimmis från regeringstjänster uppstod en
sådan förvirring att ordern ignorerades.
Barmakid visirerna, av turkiskt ursprung, som var Abbasid kalifernas starka arm, verkar ha
manifesterat en särskild åtgärd av hjälpsamhet mot ahl-al-Dhimmi (de skattskyldiga) och
speciellt mot de kristna.
Det var bara i slutet av Harun al-Rahids styre (786-809), d.v.s. efter Barmakids vanära som
några åtgärder vid togs mot de kristna. Harun al-Rashid återförde några av de anti-kristna
och anti-judiska åtgärderna som introducerats av Umar II (717-720).
År 807 beordrade han att alla kyrkor skulle återuppstå som den muslimska erövringen hade
förstört. Han lade också fram ett dekret att alla medlemmar av tolererade sekter skulle bära
en föreskriven skrud. Men uppenbarligen följdes inte mycket av den lagstiftningen. Under
sonen al-Ma'mun (813-833) var det år 814 en huvudsaklig förföljelse i Syrien och i Palestina.
Många kristna och kyrkodignitärer flydde till Cypern och till Bysantinska territorier.
Villkoren under al-Watheq (842-847) förbättrades inte och var verkligen sorgligt för de
kristna. Under al-Mutawwakil (847-861) blev det en upptrappning av de kristnas missnöje på
grund av de svåra villkor de har blivit påtvingade.
Åren 850 och 854 återuppväckte al-Mutawwakil de diskriminerande lagarna och bilade dem
med nya kännetecken och som blev de mest tvingande någonsin mot minoriteterna.
Kristna och judar blev anbefallna att anbringa träfigurer av djävlar på sina hus, jämna sina
gravar med marken, bära ytterkläder i gul färg, och bara rida på mulor och åsnor med
träsadlar med två granatäpplen hängande som bollar på bakkanten.
Det här baseras på en koranisk anklagelse att judar och kristna hade förvrängt texten i sina
skrifter (Surs. 2:70; 5:1618), de samtida juristerna styrde om så att inget vittnesmål från en
jude eller kristen var tillåtet mot en muslim.
Juridiskt talat så satte lagen de manliga dhimmin under den manlige muslimen i nästan alla
frågor. Den skyddade hans liv och ägodelar men accepterade inte hans bevis. Åtta akter satte
dhimmin utanför lagen: konspiration mot muslimer, kopulation med en muslimsk kvinna, ett
försök att gifta sig med en, ett försök att vända en muslim från sin religion, vägrån mot en
muslim, agera som spion eller guide till otrogna, eller att döda en muslim.
Men trots dessa tydliga lagar var den sociala statusen hos de kristna inte så blek.
Konsekvensen hos denna anti-kristna lagstiftning dämpades i viss grad av antalet och
inflytandet hos vissa kristna i prestigefyllda och vitala yrken, såsom i medicin och i höga
positioner inom staten;
dvs Abu l-Hasan Sa'id ibn Amr-ibn-Sangala, som hade sekreterarpositionen under kalifen
alRadi (934-40), och som dessutom var utsedd som specialsekreterare för kalifens två söner
år 935, och också förbrukningsminister, och som erlade ovärderliga tjänster till de kristna.
På grund av att islam förbjuder ocker mot muslimer utövade de kristna ett särskilt monopol
på att handla med guld, juveler, och penninglån. Därmed blev många kristna väldigt rika och
detta upprörde ytterligare känslor av avund emot dem. På det stora hela var relationerna
mellan muslimerna och de kristna fridfulla, och orättvisa lagar togs inte alltid i bruk.
Men de kristna kunde inte annat än att känna och utstå stigmat av underlägsenhet. Även
litteraturen om Islamo-Kristna kontroverser bör få oss att se dess sanna tillstånd i islams
land.
Den tolerans de besatt var inte resultatet av en konsekvent upprätthållen statlig politik av alla
kaliferna. För kalifernas del var det mest motiverat av deras intresse att skydda och förbättra
vetenskap och konst. Islamiseringen av Syrien och Irak och andra länder har utan tvekan
underlättat arabisering.
Efter den arabiska militära segern blev det erövring och seger för islam som religion medan
många kristna i Syrien och andra länder konverterade till islam för att undfly sina
förtryckande och förödmjukande villkor. Slutligen var det en lingvistisk seger eftersom
arabiska ersatte grekiska och syriakiska.
Tillägg: Förföljelser av den koptiska kyrkan
Den kristna koptiska ortodoxa kyrkan i Egypten [49]
Kanske den största äran för den koptiska kyrkan är dess kors. Kopterna sätter en ära i den
förföljelse de har utstått så tidigt som 8 maj 68, när deras Patron Saint Mark dräptes på
påsken måndag efter att ha släpats i fötterna av romerska soldater genom alla Alexandrias
gator och gränder.
Kopterna har förföljts av nästan varje härskare i Egypten. Deras präster har blivit torterade
och förvisade även bland sina kristna bröder efter schismen i Chalcedon år 451 och fram till
arabernas erövring av Egypten år 641.
För att understryka deras stolthet över korset adopterade kopterna en kalender som kallas
martyrernas kalender och som börjar sin era den 29 augusti 284, i åminnelse för dem som
dog för sin tro under härskaren Diocletian, den romerska kejsaren. Denna kalender används
fortfarande över hela Egypten av farmare för att hålla reda på de olika skördesäsongerna och
i den koptiska kyrkans evangelium.
Under de fyra hundra år som följde arabernas erövring av Egypten blomstrade huvudsakligen
den koptiska kyrkan och Egypten förblev i grunden kristet.
Detta beror i stora drag på den lyckosamma position kopterna hade, för islams profet hade en
egyptisk fru (och den enda av hans fruar som fick barn), predikade en speciell vänlighet mot
kopterna: "När ni erövrar Egypten, var snälla mot kopterna för de är era skyddslingar och
kött och blod".
Kopterna tilläts därför att fritt praktisera sin religion och var i stora delar autonoma, under
förutsättning att de fortsatte att betala en specialskatt, kallad "Gezya", som kvalificerar dem
som "Ahl Zemma" proteges (skyddade). De som inte har råd att betala den skatten stod inför
valet att antingen konvertera till islam eller förlora sin medborgerliga rätt att bli "beskyddad",
vilket i vissa instanser betydde att bli dödad.
Kopterna blomstrade, trots ytterligare summeriska lagar som tvingades på dem åren 750-868
och 905-935 under Abbasid dynastierna, och deras kyrka hade sin mest fridfulla era.
Överlevande litteratur från klostren som daterar sig från 700- till 1000-talen visar inga
drastiska brott i aktiviteten hos koptiska hantverkare, såsom vävare, läderarbetare, målare,
och timmermän.
Under den perioden förblev det koptiska språket landets språk, och det var inte förrän under
andra halvan på 1000-talet som de första tvåspråkiga koptisk-arabiska liturgiska
manuskripten börjar uppkomma.
En av de första arabiska texterna är 1200-tals texten av Awlaad El-Assal (Honungsmakarens
barn), i vilken lagarna, kulturella normer och traditioner hos kopterna vid denna väsentliga
tid, 500 år efter den islamiska erövringen av Egypten detaljerades.
Adoptionen av det arabiska språket som det språk som används i egypternas vardagsliv tog så
lång tid att även på 1400-talet antyddeal-Makrizi att det koptiska språket fortfarande
användes i hög grad. Än idag fortsätter det koptiska språket att vara det liturgiska språket för
kyrkan.
Egyptens kristna ansikte började förändras i början av 1000-talet när kopterna förutom
"Gezya" skatten hölls tillbaka på olika sätt, vissa var allvarliga och inkräktade på deras
religionsfrihet.
Till exempel fanns det restriktioner i repareringen av gamla kyrkor och att bygga nya, att
vittna i rättegångar, i offentligt uppförande, om adoption, om arv, om offentliga religiösa
aktiviteter, och om klädkoder.
Sakta men säkert förändrades Egyptens ansikte i slutet på 1100-talet från i huvudsak kristet
till ett i huvudsak muslimskt land och det koptiska samfundet fick en underordnad position
och levde i en slags förväntan om muslimsk fientlighet, som periodiskt flammade upp till
våld.
Det är anmärkningsvärt att de välmående kopterna mer eller mindre var relaterade till
härskarnas välmående. Särskilt kopterna led mest under dessa perioder när arabdynastierna
gick ner.
Kopternas position började förbättras tidigt på 1800-talet under stabiliteten och toleransen
hos Muhammad Alis dynasti. Det koptiska samfundet slutade anses av staten som en
administrativ enhet och år 1855 tog man bort huvudmärket på kopternas underlägsenhet,
man tog bort "Gezya" skatten, och kort därefter började kopterna tjäna den egyptiska armén.
Revolutionen 1919 i Egypten, den första gräsrotsuppvisningen av egyptisk identitet på
århundraden, står som vittne till Egyptens moderna homogenitet i samhället, med både dess
muslimska och koptiska sekter.
Idag är det denna homogenitet som håller det egyptiska samhället förenat mot den religiösa
intoleransen från extremistiska grupper, som emellanåt underkastar kopterna förföljelse och
terror. Moderna dagars martyrer, som Father Marcos Khalil, tjänar som påminnelse om den
koptiska överlevnadens mirakel.
Trots förföljelser har den koptiska kyrkan som religiös institution aldrig blivit kontrollerad
eller tillåtit sig att kontrollera regeringarna i Egypten.
Denna länge hållna position hos kyrkan angående separationen mellan stat och religion
stämmer med orden hos Herren Jesus Kristus själv, när han bad sina följare att underkasta
sig sina herrar: ‘‘Ge därför till kejsaren det som tillhör kejsaren, och till Gud det som tillhör
Gud.'' [Mathew 22:21].
Den koptiska kyrkan har aldrig gjort motstånd mot myndigheter eller inkräktare och har
aldrig allierat sig med några makter, för Herren Jesus Kristus ord är tydliga: ‘‘Stick in svärdet
i skidan, för alla som tar till svärd kommer att gå under med svärd.'' (Mathew 26:52). Den
koptiska kyrkans mirakulösa överlevnad fram till denna dag är ett levande bevis på
giltigheten och visdomen i dessa läror.
Autonom regering och födelsen av sekteristisk maktdelning efter inbördeskriget
år 1860.
Ursprunget ur den kristna makten i Libanon kan dateras tillbaka till 1861. År 1861 tvingade
utländska makter fram det som är känt som "Reglement Organique" i vilket den ottomanska
regeringen betecknade Mount Lebanon som en autonom Ottomansk provins att styras av en
icke-libanesisk Ottomansk kristen guvernör, utvald av sultanen, och godkänd av
stormakterna i Europa.
Den autonoma provinsen skulle bli en speciell Ottomansk governornate eller mutasarrifiyya.
Ett nytt 12-medlemmars råd vars säten var lokaliserade på en sekteristisk bas hjälpte
guvernören. Aziz Abu Hamad sa att hans system ökade Maroniternas makt på drusernas- och
andra sekters bekostnad.
Konfrontationen mellan kristna och druser rann över i början på 1900-talet. I september
1903 till exempel, blev det en kollision mellan kristna och muslimer, som resulterade i döden
för 7 kristna och 15 muslimer. Uppskattningsvis flydde 20 000 kristna, huvudsakligen
maroniter, till bergen tills det sekteristiska temperamentet kyldes ner.
Det franska mandatet och ökningen av det kristna politiska inflytandet
Den kristna makten i Libanon ökade i september 1920 med etablerandet av staten Libanon
under franskt mandat.
Skapandet av Grand Liban (Större Libanon) av general Gouraud, hög kommissionär för
Syrien och Libanon, var det första steget Frankrike tog för att fullfölja sina utfästelser till sina
traditionella libanesiska kristna, speciellt maroniterna för etablerandet av en kristen stat.
Etablerandet av en oberoende kristen stat, med utvidgade gränser, och under franskt
beskydd var förverkligandet av en sekellång gammal dröm från de kristna speciellt
maroniterna.
För muslimerna i Syrien och de områden som nyligen hängt ihop med Libanon (Akkar,
Tripoli, Beirut, Bekaa och söderut), var det emellertid det sista slaget i en serie av
demoraliserande händelser som började sex veckor tidigare med nederlaget hos den arabiska
armén vid Maisalun, och den efterföljande ockupationen av Damaskus av fransmännen och
utfrysningen av Faisal den syriske kungen i Syrien.
De libanesiska muslimerna var besvikna över att inte kunna förenas med det
muslimdominerade Syrien. De kristna välkomnade den franska mandatmakten som ställde
upp för dem. Guvernörssystemet, som Frankrike hade designat för Libanon favoriserade
kristna framför muslimer. Etablerandet av ett pro-kristet system stärkte statusen för de
kristna i Libanon och i Mellanöstern.
Abbot Paul Naaman erkände etablissemanget av det större Libanon till insatserna av den
maronitiska kyrkan, och såg det som kyrkans största prestation.
Efter skapandet av det större Libanon år 1920 försämrades relationerna mellan muslimer och
kristna snabbt i Libanon; muslimer angrep kristna byar i Libanon.
Skapandet av större Libanon blev en tidsinställd bomb genom att tvinga muslimerna vars
lojalitet var mot Syrien och till arabnationerna, att bli medborgare i en ny stat.
Eyal Zisser förklarade att den kristna befolkningen i Libanon tappade från 85 procent till 54
procent när de nya områdena lades till den nya regionen i Libanons berg. Skapelsen av det
större Libanon skulle bidra till deras fall 70 år senare, med tillägget av dessa
muslimbefolkade områden.
Sami Ofeish framställde att det sekteristiska systemet var igång så tidigt som på 1920-talet:
Platser i det första parlamentet som initierades år 1926 var lokaliserade på en
sekteristisk grund. Den sekteristiska lokaliseringen av statliga höga tjänster
började också ta form under denna period, fast den kristna eliten hade i
övervägande grad fyllt dem.
Pakten 1943
Det är mycket viktigt att se försiktigt på strukturen för den libanesiska politiskt sekteristiska
regimen. Denna struktur har försäkrat kristen politisk dominans fram till 1990. Det
sekteristiska systemet var förstärkt med deklarationen om oberoende år 1943 efter kollapsen
av det franska mandatet.
President Bishara Al-Khouri (en kristen) och premiärminister Riad Soleh (en muslim) gjorde
ett muntligt avtal som kallades nationalpakten.
Nationalpakten satte ett nytt politiskt system för Libanon. Den beslutade att bevara
presidentskapets position för maroniterna, ministerskapet för sunnis, och parlamentets
talarskap för shiiterna. Dessutom gick pakten med på att distribuera parlamentsplatser,
kabinettposter, och administrativa och armé-positioner på alla nivåer på en sekteristisk
grund. Sami Ofeish sa att nationalpakten favoriserade kristna och särskilt den maronitiska
eliten.
Pakten 1943 cementerade den kristna politiska makten som gavs till dem på 1920-talet av det
franska mandatet. Det möjliggjorde för de kristna att styra över muslimerna under de
närmaste 32 åren tills det började krackelera år 1975. Naturligtvis hade de kristna en
överväldigande kontroll över det politiska systemet, trots lokaliseringen av de näst högsta
politiska tjänsterna till muslimer.
På liknande sätt noterade Mark Tomass att de kristna fick lejonparten av sekteristiska jobb:
Denna genomgripande sekterism avspeglades i konstitutionen år 1943 från det
franska mandatet (1920-1945). Den lokaliserade specifika statliga tjänster till
sektledare. På grund av sina starka band till Frankrike fick de maronitiska
kristna lejonparten av dessa poster.
Allt detta ovanstående kan ge en indikation på att de kristna fick en fördel över muslimerna,
och därför dominerade de landet till inbördeskriget började.
Kapitel 2: De kristna behöll makten mellan 1943-1975
Detta kapitel argumenterar att de kristna lyckades hålla makten trots muslimernas försök att
kräva en mycket större del av makten från de kristna.
Enligt Brenda Seaver fick den libanesiska politiska situationen mellan 1943-1975 uthärda
perioder av svåra interna spänningar. Huvudorsaken till dessa spänningar var inbördeskriget
1958, den arab-israeliska konflikten, och tillströmningen av palestinska flyktingar och PLOs
antågande till Libanon[1]. Dessa ovan nämnda händelser skulle tjäna som en katalysator för
inbördeskriget 1975 och fallet av 1943 års politiska system år 1990.
Etablerandet av den nya staten Israel och dess inverkan på kristna och
muslimer i Libanon
Skapandet av Israel år 1948 påverkade stort harmonin mellan de libanesiska kristna och
muslimerna. Anledningen till detta är att vissa kristna ledare offentligt hade möte med Israel.
Men muslimerna såg Israel som huvudfiende till den arabiska världen och allt samarbete
med dem ansågs vara förräderi.
Patriark Antoine Arida var den förste kristna ledaren att underteckna ett sionistisktmaronitiskt avtal år 1946[2]. Avtalet lade upp riktlinjerna för etablerandet av nära band och
samarbete mellan maroniterna i Libanon och det judiska Yishuv i Palestina på grund av
ömsesidigt erkännande av rättigheter och nationella önskemål[3].
De kristna gjorde ingen hemlighet av det faktum att de trodde sig kunna få fördelar från
dessa band och den judiska Yishuv[4].
Eyal Zisser förklarade anledningen till att maroniterna sökte band med Israel:
Det enda som maroniterna ville var att diskret rekrytera stöd från Israel för sin
kamp i den libanesiska arenan och hålla dessa kontakter så tättslutande som
möjligt[5].
Trots att de inblandade partierna inte följde avtalet så visar det hur de kristna letade efter en
allierad för att skydda dem från fienden inifrån "muslimerna" som började att gradvis
distansera sig från nationalpakten från 1943.
Enligt Eyal Zisser fanns det andra kristna ledare som visade sin sympati för sioniströrelsen
offentligt, nämligen ärkebiskopen i Beirut, Ignatius Mubarak[6].
Eftersom muslimerna såg Israel som ett hinder för en mäktigare muslimsk arabisk värld
sökte de stöd från utomstående som palestinierna i de tidiga stadierna av det libanesiska
inbördeskriget och i Syrien i de senare stadierna.
De civila oroligheterna 1958
Den politiska makten hos den kristna politiska eliten utmanades år 1958. Landet var skakat
under denna period. År 1958 kom Syrien och Egypten tillsammans i den förenade
arabrepubliken (U.A.R) under full egyptisk kontroll. Unionen fick stöd bland majoriteten av
de libanesiska shiiterna och bland sunnis[7].
Den libanesiska regeringen som dominerades av kristna var ängsliga för den pro-arabiska
enhetens sympatisörer som försökte stjälpa regeringen. President Camille Chamoun som var
uppbackad av de flesta kristna var fast besluten att bevara Libanon. Som konsekvens
behövdes det bara en liten gnista att tända det vitt spridda våldet [8].
Därför dödade den 8 maj okända angripare en anti-regims maronitisk journalist i Tripoli
(den näst största libanesiska staden). Ordningen kollapsade omedelbart i Tripoli och de
muslimska sektionerna i Beirut, vartefter utsträckte sig upploppen till mobiliseringen av gäng
och små miliser av de radikala partierna Nasirites och Ba'th[9].
Den kristne president Chamoun bad Eisenhower administrationen att tygla de civila
oroligheterna år 1958. Eisenhower administrationen svarade snabbt med att skicka 10 000
marinsoldater för att stärka regeringens trupper. Aziz Abu-Hamad sa att den maronitledda
regeringens trupper och den maronitiska milisen stred mot en allians av muslimska miliser
och deras vänsteristiska och Nasirist allierade i Tripoli, Beirut, Sidon och Tyre[10].
Aziz tillade att krisen 1958 var oskadliggjord när president Chamoun släppte sina planer på
en andra period [11]. Kristna och muslimer var slutligen belåtna med valet av
armékommendören Fouad Shihab som den nya presidenten, och därmed drog sig USA
tillbaka från Libanon.
Under inbördeskriget 1958 kämpade de kristet dominerade regeringarna tillsammans med
den maronitiska milisen mot muslimer och vänsteranhängare.
Även då kriget 1958 orsakades av sammandrabbningen mellan pro-libanesisk suveränitet och
pro-arabiska enhetsgrupper stärkte det uppfattningen att det libanesiska samhället var
uppdelat efter sekteristiska linjer. Därför favoriserade de kristna en libanesisk suveränitet
medan muslimerna var för att Libanon deltog i det förenade arabförbundet.
Det muslimsk-judiska kriget 1967 och den ökade palestinska inblandningen i
Libanon
Det Arabisk-israeliska kriget 1967 ansträngde ytterligare relationerna mellan kristna och
muslimer. Detta på grund av att det libanesiska ledarskapet vägrade sätta in sina trupper i
det arab-israeliska kriget i juni 1967.
Denna icke-inblandning förbittrade många libanesiska muslimer[12]. Efter arabernas
nederlag 1967 började palestinierna att utlösa attacker mot Israel från Libanon. Israel
hämnades genom att bombardera libanesiska städer och byar.
Aziz Abu-Hamad visade att den palestinska militära aktionen mot Israel delade kristna och
muslimer igen:
Muslimska ledare deklarerade stöd för den palestinska saken, kristna ledare
uttryckte sin opposition genom att dra in Libanon i mellanösternkonflikten[13].
Fastän de libanesiska muslimerna bara hade minoritetsrepresentation i det libanesiska
parlamentet var deras antal överlägset de kristna år 1968. Det berodde i stora drag av det
högre antalet kristna emigranter och högre muslimska födelsetal. Aziz Abu-Hamad
förklarade det år1968, muslimerna krävde flera regeringsförändringar inklusive ett slut på
överenskommelsen för reserverade nyckelpositioner för maroniter, såsom armékommendör
och guvernör för centralbanken[14].
Kairo överenskommelsen från 1969 gav palestinierna rätten till autonom administrativ
kontroll över sina flyktingläger i Libanon. De kristna protesterade mot överenskommelsen
och menade att det var förräderi för den libanesiska suveräniteten[15].
De kristnas ilska tvingade kristna partier såsom Phalanges( Kata'ib) och Camille Chamouns
nationalliberala partier att etablera militärläger för sina miliser[16]. Dessa nytränade kristna
miliser assisterade den libanesiska armén i deras sammandrabbningar med palestinierna år
1970.
Fastän denna kris temporärt löstes genom att på nytt bekräfta Kairo-avtalet så förberedde det
kristna ledarskapet sig för nästa runda, fast bestämda att upprätthålla libanesisk suveränitet
och kristen karaktär på Libanon [17].
Den jordanska armén fördrev palestinska krigare i september 1970 från Jordanien.
Anledningen var att stoppa palestinierna från att angripa Israel som brukade hämnas genom
att bomba Jordanien [18].
Många nyanlända fördrivna palestinska krigare gick in i Libanon men hjälp av Kairo-avtalet
1969 som hade beviljat palestinsk relativ autonomi i Libanon. Aziz Abu-Hamad sa att flera
libanesiska fraktioner, mestadels muslimer och vänstergrupper, använde PLOs autonomi och
politiska och militära makt för att pressa fram större deltagande i beslutsfattandet[19].
Under det arabiskt-israeliska kriget 1973 djupnade skiljaktigheterna mellan kristna och
muslimer. De kristna var upprörda över att se södra Libanon som ett slagfält mellan Israel
och palestinierna, medan muslimerna tog tillfället i akt att visa missnöje med sin ekonomiska
och politiska status i ett kristet dominerat politiskt system[20].
Kapitel 3: Kristen nationalism mot muslimsk nationalism
Detta kapitel utforskar nationalismen i Libanon. Nationalism kan ses som en orsak till
kristenhetens uppgång och fall i Libanon.
Meir Zamir beskrev spridningen av kristen nationalism i Libanon som en av tre
nationalistiska rörelser som uppkom samtidigt i Mellanöstern. De andra två är muslimska
och judiska rörelser [1].
Det är väldigt svårt för folk med olika nationalistiska övertygelser i samma land att förbli
förenade. Jag ska begränsa min studie till den kristna och arabiska/muslimska
nationalismen, på grund av det faktum att Libanon hyste bara några få hundra judar.
Theodor Hanf uttalade att de libanesiska nationalisterna, huvudsakligen kristna, försökte
bevisa att Libanon hade existerat sedan tiderna början och betonade dess oberoende och dss
speciella karaktär.
Han tillade att arabiska nationalister, vanligtvis muslimer, tenderade att presentera historien
om vad som är känt som Libanon som ett provinsiellt kapitel i historien om arabiska
islamiska imperier[2]. Han tillade att det hade varit dispyter om när vilken del av landet först
kallades Libanon, och om huruvida det ena eller det andra av de samtida redan var en nation
sedan tidigare [3].
Marguerite Johnson identifierade kristen nationalism i termer av sin distinkta kulturella
identitet i Mellanöstern [4]. Den kulturella karaktären av det kristna samhället var rotad i
dess religiösa avskildhet från resten av den nära Östern and och omhuldades genom sekler av
långa kulturella band med Västeuropa.
Kristen nationalism ökade deras överlevnadschanser i Libanon. Men det bidrog också till
deras fall. Deras nationalism drabbades samman med muslimsk och arabisk nationalism.
Muslimerna visade en lika bestämd föresats att göra anspråk på Libanon och försökte avsätta
de libanesiska kristna från sin politiska makt.
I Libanon har tills nyligen de flesta barn lärt sig att Libanon är en fenicisk och en
västorienterad nation, medan de flesta muslimska barn och studenter har lärt sig att Libanon
är ett arabiskt land och en integrerad del av sin islamiska värld. Många kristna anser att de är
Libaneser och inte araber.
Ghassan Hage resonerade att muslimska sharias differentiering av folk på grund av deras
religiösa identitet ledde kristna att bli akut medvetna om sin status som religiös minoritet
[5].
Den största rädslan de kristna hade är hur man överlever i en sådan muslimskdominerad region. Detta har tvingat dem att neka muslimerna möjligheten att
göra Libanon till en arabisk och muslimsk nation. Detta gjordes genom att
sprida begreppet nationalism, som de associerade med Libanesisk suveränitet
bort från islamiska och arabiska inflytanden.
Den kristna nationalismen gjorde de kristna ovilliga att dela sin makt med muslimer fram till
inledningen av det libanesiska inbördeskriget 1975. De var oroade över sin framtid som
minoritet, omgiven av en befolkning med en majoritet muslimer som hungrade efter att
kräva sin rättvisa del av makten på grund av deras överlägsna antal.
Libanesiska kristna har alltid varit starkt uppmärksamma på tidigare förföljelser som
tillfogats deras bröder i Mellanöstern på grund av muslimerna- nämligen det armeniska
folkmordet i Turkiet och förföljelserna av koptiska kristna i Sudan och Egypten. Majoriteten
av de kristna associerar sig med feniciska rötter och inte beduinska (arabiska).
Antoine Najm höll inte med om att nationalism strikt följde religiösa linjer. Han såg att
arabister kunde vara kristna eller muslimer, och aspirerade till att antingen införliva Libanon
med den "Större arabiska nationen" eller att etablera en islamisk eller kvasi-islamisk stat.
Libanesiska nationalister avvisade denna politiska ståndpunkt [6].
Den nationalistiska sammandrabbningen mellan kristna och muslimer i Libanon kan
illustreras av en nylig händelse omkring den firade poeten Khalil Gebran. Nyligen skrev den
amerikanska maronitiska unionen till den amerikanska statssekreteraren, General Colin
Powell, och klargjorde att den kände libanesiske poeten Khalil Gebran är libanes och inte en
arab[7].
Deras protest riktade sig till Mellanösterns härkomst-förening i Amerika, som hedrade Khalil
Gebran som en nuvarande arabisk amerikan av Powell[8]. Tom Harb, ordförande för den
amerikanska maronitiska unionen förklarade:
Medan vi naturligtvis inte vill motsätta oss något parti som vill hedra Khalil Gibran så
uttrycker vi våra relationer som identifikationen av denna stora Libanes-Amerikan som en
"Arab-Amerikan"[9].
David Gordon diskuterade muslimernas och de kristnas syn på varandra. Han
sammanfattade den muslimska opinionen om kristna på det här sättet:
• För det första avvisade muslimerna upprätthållandet av en kristen stat. De
motsatte sig det sätt makten distribuerades så att det möjliggjorde för de
kristna, speciellt maroniterna, att dominera en nation vars majoritet var
muslimsk.
Dessutom ansåg muslimerna att makten inte skulle baseras på sekteristisk
distribution utan på principen en röst per person.
• För det andra påstod muslimerna att det kristna etablissemanget gång på gång
hade sökt att splittra Libanon, politiskt och kulturellt, från den arabiska
världen. De argumenterade att maroniterna stödde korsfararna och att den
maronitiska patriarken Ignatius Mubarak tydligt hade stött Israel.
• För det tredje argumenterade muslimerna att det kristna etablissemanget
hade favoriserat och gynnat privat och utländsk undervisning, för att erodera
positionen av det arabiska språket. Det var typiskt att muslimer trodde att
många läroböcker hade förringat arabiska prestationer och gynnat bilden av
Libanon som en gång fenicisk och nu en kristen stat[10].
Den kristna synen på muslimsk nationalism var kortfattat också av David Gordon. Han
förklarade att de kristna ansåg att arabisk nationalism ofrånkomligen var "muslimsk". Han
förklarade att de ytterligare påstod att muslimer var hycklande när de talar om en sekulär
stat, medan de samtidigt inte överger sin "personliga status"(som handlar om att arv och
äktenskap bestäms av koraniska föreskrifter).
Slutligen anser de kristna att integration av Libanon politiskt eller ekonomiskt till
arabvärlden med sina auktoritära och socialistiska tendenser bara skulle riskera den frihet
och välfärd som både muslimer och kristna hade nytta av i Libanon. De kristna ansåg vidare
att förverkligandet av muslimska krav skulle döda gåsen som lade guldägg[11].
De kristnas uppfattning var att arabisk nationalism ofrånkomligen var muslimsk. Detta är
sant, med tanke på att de vanliga arabiska medborgarna och regering betonade arabvärldens
islamiska natur.
Detta kapitel utforskade hur Libanesiska kristna och muslimer anslöt sig till olika
nationalistiska föreställningar. Spridningen av denna uppdelade nationalism underlättades
av politiska och religiösa partier, som jag kommer att diskutera i nästa kapitel.
Kapitel 4: Kristna politiska partier och organisationer
Detta kapitel utforskar de kristna politiska partierna, och deras roll i de kristnas uppgång och
fall i Libanon. Dessa partier har använt nationalism som en förmedlare att gynna sina
politiska plattformar.
Dessa politiska partier var inblandade i inbördeskriget 1975. Dessutom, trots slutet på
inbördeskriget år 1990 försöker de libanesiska kristna partierna fortfarande påverka
politiken i Libanon. Dessa partiers inriktning har varit att bli ansedda som de som tryggade
de kristnas rättigheter i Libanon.
Falangistpartiet (Kataib)
Det var helt klart den enskilt mest betydande aktören bland libanesiska kristna i händelserna
som ledde till krisen 1975. I början på50-talet blev falangisterna ett parlamentariskt parti och
en deltagare i det traditionella spelet om libanesisk politik[1].
De rekryterade icke-kristna och icke-maronitiska medlemmar. Ändå förblev falangisterna i
huvudsak ett maronitiskt parti och enligt Rabinovich var den libanesiska enheten det visade
upp i verkligheten kristen[2].
Under sommaren 1975, när det var uppenbart att bevarandet av kristen kontroll över det
traditionella politiska systemet i Större Libanon inte längre var rimlig så öppnade partiet,
eller åtminstone dess radikala del, för det mindre önskvärda målet med ett mindre kristet
Libanon baserat i östra Beirut, den norra delen av Mount Lebanon, och kustremsan norr om
Beirut.
Denna uppfattning uttrycktes genom publiceringen av en intressant pamflett av det
maronitiska intellektuella centret i Kaslik, under titeln Större Libanon, ett halvt århundrades
tragedi. Pamfletten uttryckte att skapandet av det större Libanon år 1920 av det franska
mandatet inte var till de kristnas favör.
De kristna visste väldigt klart att deras politiska dominans, som var tryggad av det större
Libanon år 1920 av det franska mandatet och pakten från 1943 var inte längre möjlig. Det var
en sund strategi att verka för ett mindre land i vilken de kunde kontrollera och bevara sin
kultur.
Men som händelserna senare visade så var muslimerna inte bara intresserade av att ta
makten i Libanon utan också att hindra de kristna från att någonsin forma en litet eller stor
kristen libanesisk nation. Som resultat var partiet väldigt intresserat av att skydda kristna
intressen i landet, som började glida bort från dem till den muslimska majoritetens favör.
Det falangistiska partiet var uppdelat mellan två tankeskolor-den skolan som
representerades av Pierre Gemayels äldre son Amin och från Karim Pakandouni. De trodde
att Libanons kristna bara kunde överleva genom att komma överens med dess omgivning. De
sökte uppgörelse med Syrien, med libanesiska muslimer och med den större arabvärlden.
Den andra tankeskolan representerades av Amins yngre bror Bashir, som under sommaren
1976 blev kommendör över partiets väpnade styrkor.
Denna skola är enligt Itamar Rabinovich skeptisk till muslimsk och arabisk vilja att tolerera
en kristen libanesisk enhet i närheten, och trodde på behovet att utveckla den enhetens
resurser, etablerandet av en allians med Israel, mobiliseringen av den kristna libanesiska
förskingringen, och att uppnå amerikanskt stöd[4].
Den andra tankeskolan segrade över den första. När Bashir gick om sin äldre bror trodde
många att Bashir tände upp ett starkt nationalistiskt stöd bland de kristna. Senare blev han
president i landet under 21 dagar, fram till mordet på honom. Hans bror efterträdde honom
men var mycket svagare än han.
De libanesiska styrkorna
Den falangistiska armén kallade sig för de libanesiska styrkorna (LF). Den mönstrade upp till
20 000 man, av vilka en kärna på 3 000 var heltidssoldater. Under ledarskap av William
Hawi, och senare av Bashir Gemayel, utvecklades den till en formidabel och högt organiserad
krigsmakt.
Falangistpartiet praktiserade värnplikt i det område man kontrollerade, och mönstrade
dugliga unga män att stiga i graderna. I interna strider under inbördeskriget och fram till
1982 befäste de libanesiska styrkorna sitt ledarskap över den libanesiska kristna fronten
genom att assimilera annan kristen milis, ofta med tvång[5].
Det nationella liberala partiet
Falangisternas främsta allierade i den libanesiska fronten, Camille Chamouns nationella
liberala parti, var en påfallande olik politisk formation. Ett litet parti som organiserades runt
personen och personligheten hos sina ledare, den saknade en sammanhängande doktrin,
utvecklad struktur, och ett stort medlemskap av dess senior partner, falangisterna.
Camille Chamoun ledde Libanon från 1952 till 1958. Han var en bitter opponent och kritiker
av all-arabisk nationalism, och den ende arabiske ledare som accepterade USAs president
Dwight Eisenhowers doktrin, som var till för att hjälpa Mellanösterns nationer att klara sig
mot väpnad aggression från någon kommunistisk nation.
Man erbjöd även att skydda det politiska oberoendet hos sådana nationer[7]. Partiet leder för
närvarande oppositionen mot Syriens närvaro i Libanon.
Al Marada partiet
Denna 3 500-starka enhet, som också kallades Marada (jätte) Brigade, hade fått namnet efter
en Bysantinsk gränsvakt i antika Libanon. De representerade samma intressen som
Sulayman Franjiyah, Libanons president vid inbördeskrigets utbrott. Det kallades också
Zhagartan befrielsearmé efter Zgharta, Franjiyahs hemstad.
Det opererade utanför Tripoli och andra områden i norra Libanon, men krigade också i
Beirut. Den militära alliansen mellan falangisterna och Marada, som var uppenbar i början
på inbördeskriget 1975 slutade den 13 juni 1978 med de libanesiska styrkornas
(LF)överrasknings attack på Ihdin, högkvarteret för Marada, under vilket Marada
kommendören Tony Franjiyah dödades[8].
De maronitiska munkarnas orden
Den maronitiska kyrkan har spelat en stor roll i libanesisk politik. De har försökt trygga de
kristnas rättigheter. Under inbördeskriget 1975 hade patriark Bulus Khureysh, ledare för den
maronitiska kyrkan, inte haft någon politisk effekt.
Å andra sidan tog ledaren för de maronitiska munkarnas orden, Father Charbel Qassis, den
aktivistiska och militanta linjen inom den maronitiska kyrkan. Den maronitiska
klosterorden, ägarna av en ansenlig del av Libanons lantbruksland, gav finansiellt och
politiskt stöd till den maronitiska milisen[10].
De maronitiska munkarnas milis-orden bestod av 200 präster[11]. Father Bulus Na'aman,
ännu en kraftfull militant präst, bytte senare ut Quassis[12]. Rabinovich förklarade att
maronitiska kloster lagrade vapen, ammunition, och mat för kristna miliser[13]. Präster såg
behovet att skydda kristna mot palestinier och muslimer som hotade de kristnas livsvillkor.
Maronitiska förbundet
Det maronitiska förbundet var en militant milis ledd av Shaker Abu Suleiman, en entusiastisk
supporter till Qassis. Precis som cederns väktare (se nedan), var det en ren maronitisk milis
utan begränsningarna från de politiskt sofistikerade falangisterna och nationalliberalerna.
Därför valde de att kämpa jämsides med dessa grupper hellre än att sammanjämkas med
dem[14].
Cederns Väktare
Cederns Väktare bestod av omkring 500 män[15]. Fastän de förespråkade en ickekonfrontations- konfessionell ideologi var väktarna i praktiken bland de vildsintaste
kämparna för den kristna saken.
Den politiske och militäre ledaren för Cederns Väktare, Etienne Saqr (kallad Abu Arz),
arbetade för Faranjiyya administrationen i början på 70-talet. Men ideologiskt sökte, Sa'id
Aql dra en klar gräns mellan Libanonism och arabism inspirerad av väktarna.
Aql's uppfattning om Libanon, som härstammar från- och är inspirerat av ett avlägset
feniciskt förflutet, och bidragande till utvecklingen av civilisation, minimerar rollen av islam
och arabism[16].
Cederns Väktare var rakt på sak om sin relation med Israel till skillnad från falangisterna och
de nationella liberalerna, som sökte dölja sina relationer med Israel.
Väktarna argumenterade offentligt år 1976 att de kristna bör vända sig till Israel och be dem
att rädda vad som fanns kvar av Libanon. Precis som det maronitiska förbundet upprätthöll
de separata organisationer som kämpade jämsides med de större miliserna[17].
At Tanzim
Arabiska för "Organisationen". At Tanzim var ursprungligen ett litet hemligt samfund av
kristna officerer inom den Libanesiska armén som stödde falangisterna. At Tanzim
accepterade medlemmar utanför armén, mestadels från överklassen och övre medelklassen.
Den hade en gen milis på omkring 200 [18].
Den Libanesiska fronten
I december 1975, när större förändringar i det libanesiska politiska systemet började
diskuteras på allvar och ett muslimskt toppmöte hade samlats för att formulera en gemensam
position kallades det fram ett jämförbart maronitiskt toppmöte. De stora maronitiska ledarna
Pierre Gemayel, Camille Chamoun, Charbel Quassis, och Shaker Chaker Abu Sleiman
träffades i presidentpalatset [19].
Under våren 1976 omdöpte man det maronitiska toppmötet till Kafur toppmöte. Camille
Chamoun valdes som president för den nyligen formade libanesiska fronten. Dess ledarskap
inkluderade Pierre och Bashir Gemayel, Bulus Na'aman, Edward Hunayian (som tidigare
hade arbetet med Raymond Edde), och två kända kristna intellektuella, Charles Malek och
Fouad Ephrem Al Boustani. Ett gemensamt militärkommando formades för de olika
miliserna, vars nya kollektiva namn blev de libanesiska styrkorna.
De libanesiska trupperna utgjordes av fyra miliser, falangisterna, Chamoun's Numur,
Cederns Väktare, och At Tanzim. Två medlemmar representerade varje. Trots den
symboliska jämlikheten var det klart att de libanesiska trupperna dominerades och
kontrollerades av Bashir Gemayel.
Inte desto mindre visade sig formationen av en uppenbar icke-partisansk all-maronitisk
forum mycket användbar till vidare utveckling av status quo koalitionen med kristna ledare
som nämnts ovan[20]. Halim Barakat sa att den kristna högern i den libanesiska fronten
hade fortsatt att motstå elimineringen av politisk sekterism[21].
Arméns kristna ledarskap
Det kristna ledarskapet inom armén kan ses som en viktig komponent för status quo
koalitionen som bestod av kristna grupper som vägrade ge upp sin makt till muslimer.
Den libanesiska arméns vägran att ta ställning under krisåren 1952 och 1958 var ett sällsynt
fenomen i Mellanöstern efter andra världskriget där politisk historia i stora drag har formats
av militär intervention och dominans. Den högre rangen i de professionella officer kårerna
hade i huvudsak de kristna, och armén sågs som en huvudsakligen kristen.
Armén sågs som en av de ultimata garanterna för både det libanesiska politiska systemet och
den kristna karaktären. Under 1950- och 1960-talen krävde muslimska politiker gång på
gång en nationell tjänstelag som skulle transformera armén till en i huvudsak muslimsk
styrka[22]. Massan av armén var positionerad i Beirut och i landets mitt.
Accommodationistiska kristna ledare
Det kristna samfundet hade också moderata kristna politiker och offentliga figurer såsom de
tidigare presidenterna Elias Sarkis och Raymond Edde (sonen till President Emille Edde). De
sökte ackommodation politik med sina opponenter (nämligen muslimerna).
Men de innehade inte sammanhanget till en faktisk politisk skola. Dessutom var dessa
politiker villiga att bevilja en stor del av makten i det politiska systemet till det muslimska
samfundet. De motsatte sig starkt begreppet om avbalkning.
Kapitel 5: De kristnas roll i det libanesiska inbördeskriget 1975-1990
Det libanesiska inbördeskriget och dess utgång förändrade de kristnas status i Libanon och
ledde till deras politiska nedgång. Inbördeskriget började 1975 och många historiker är
fortfarande inte ense om dess omedelbara orsaker. Men Brenda Seaver citerade två händelser
som markerade början på det libanesiska inbördeskriget.
Den första händelsen inträffade i februari 1975 då libanesiska fiskares förening i Sidon, Tyre,
och Tripoli samtidigt protesterade mot etablerandet av proteinkompaniet, ett modernt
högteknologiskt monopolistiskt fiskarbolag som i större delar ägdes av den förre presidenten
Camille Chamoun, en maronitiskt kristen[1].
Brenda Seaver tillade att armén började skjuta på de protesterande och dödligt sårade Ma'ruf
Saad, den sunnimuslimske ledaren för den populära Nasserite organisationen i Sidon[2].
Efter dessa händelser i Sidon utbröt gatudemonstrationer i så gott som alla Libanons större
städer och intensivt stridande utbröt mellan kristna trupper och beväpnade muslimer
understödda av palestinska kommandosoldater.
Medan den andra händelsen, enligt Seaver, skedde den 13 april 1975 när okända mördare
försökte avrätta Pierre Gemayel, falangisternas ledare, medan han besökte invigningen av en
ny kyrka i den kristna förorten Ain Rumana utanför Beirut. Gemayel överlevde men tre av
hans livvakter dog [3].
Seaver tillade att en grupp maronitiska milismän vid Ayn Al-Rumana återgäldade med att
anfalla en buss som innehöll mestadels palestinier på väg mot Tel-Al Za'atar flyktingläger och
dödade 27 passagerare[4].
Incidenten anstiftade tunga strider över landet mellan falangisterna å ena sidan och
palestinska milismän och vänstervridna muslimer å andra sidan och som resulterade i över
300 dödsfall på 3 dagar. Den första incidenten framhävde muslimernas otillgänglighet över
de privilegier som den kristna eliten hade.
Protesten var inte bara en protest mot öppnandet av företaget, utan på grund av att det ägdes
av en av de kristna makthavarna. Dessutom följdes det av ett konstant ramaskri från
muslimska ledare mot privilegierna av välstånd för de kristna.
Efter Kairoavtalet 1969, som sanktionerade beväpningen för palestinierna i Libanon märkte
de kristna den pågående närvaron av palestinierna i Libanon som ett allvarligt hot.
Dessa incidenter ovan är inte bara de enda faktorerna som ledde till utbrottet av
inbördeskriget. Nationalismens natur i Libanon hade spelat den avgörande rollen i att göra
inbördeskriget ofrånkomligt.
Twefik Khalaf noterade att de kristna hade en dold agenda när strider bröt ut mellan
falangisterna och palestinierna. Falangisterna ville dröja några få dagar och sedan engagera
den libanesiska armén i en kampanj efter jordansk stil mot palestinierna [5].
De kristna kan indirekt skyllas för inbördeskrigets utbrott på grund av att muslimernas krav
på mer jämlikhet talade till döva öron. Som ett resultat av en femtonårig muslimsk bojkott av
den libanesiska staten under det franska mandatet fanns det alltid en ansenlig obalans i
civilförvaltningen som i stora drag hade skapats av de kristna.
Denna obalans fortsatte i den oberoende republiken: unga civilförvaltare utsedda på 30-talet
nådde pensionsålder endast på 60-talet [6]. Detta förklarar tydligt anledningen bakom den
kristna kontrollen av civilförvaltningen.
På 50-talet var maroniter och grekisk-katolska melkiter och sunnimuslimer
överrepresenterade på shiiternas bekostnad. Eftersom muslimska samfund sackade efter i
universitetsutbildning var muslimska ombud, partier och institutioner bland de ivriga
förkämparna för principen om proportionalitet eller kvot efter artikel 95 i konstitutionen som
stipulerade en adekvat distribution av civila tjänster i samhället [7].
De kristna med sina pedagogiska fördelar avvisade det muslimska kravet efter artikel 12 i
konstitutionen som stipulerade att alla medborgare bör ha lika tillgång till de civila tjänsterna
och det enda kriteriet för urvalet var merit och begåvning [8].
Exemplet ovan förklarar effektivt att de olika tolkningarna av konstitutionen av kristna och
muslimer hade fått dem i konflikt med varandra.
Brenda Seaver kritiserade den kristna milisen eftersom de ofta verkade agera i trots mot den
libanesiska frontens ledarskap [9]. Ghassan Hage citerade kristna notoriska förföljelser den 6
december 1975. Den dagen kom senare att bli känd som "svarta lördagen", då mer än 200
muslimer brutalt massakrerades av kristna. Denna händelse förklaras vanligtvis som en
hämndaktion för dödandet av kristna i muslimska områden[10].
Simon Haddad dokumenterade att palestinska flyktingar hade slaktats i Tal Al Za'atar år 1976
och i Sabra och Shatila lägren år 1982[11]. Rex Brynen uppskattade att kristna dödat omkring
tusen palestinier och libanesiska muslimer och fördrivit tjugo tusen från de palestinska
skyddade områdena i Al-Karantina och Al-Maslakh slumdistrikt [12].
Åren mellan 1975-1990 var den mörkaste tiden för de kristna. Det var på grund av
förföljelserna som utfördes av den kristna milisen och av de förföljelser som utfördes på
kristna av muslimer och palestinier. Charles Sennott återkallade krigsminnet för en kristen
bybo, Michael Abu Abdella från Damour. Abu Abdella kommer ihåg attackerna som ödelade
hans by och kristna samfund och hade orsakat tusentals att fly [13].
Under den israeliska invasionen av Libanon år 1982 attackerade en falangistfraktion ledd av
Elie Hobaiqa de palestinska flyktinglägren i Sabra och Shatila och massakrerade omkring ett
tusen obeväpnade flyktingar inklusive kvinnor, barn, och äldre män [14]. Israel klandrades i
hög grad för att inte intervenera för att få stopp på det när det hade börjat [15].
Men de libanesiska styrkorna förnekade sin inblandning och offrens släktingar har nyligen
lanserat en rättegång hos Belgiens högsta domstol mot Israels premiärminister Ariel Sharon,
som var försvarsminister under invasionen 1982.
Kapitel 6: Orsaker till nedgången av de kristnas status i Libanon
Nedgången av den kristna rollen i Libanon orsakades av fyra faktorer. I första hand de
typiska stridigheterna med muslimska fiender. För det andra genom internationell kristen
uppdelning och strider, för det tredje genom utländsk intervention och för det fjärde genom
frivillig och påtvingad emigration av många kristna.
Den kristna politiska och sociala nedgången kan spåras i deras kamp mot den muslimska
majoriteten. De kristna blev utmattade i sitt krig mot muslimerna. Fawaz Gerges noterade att
Latif Abul-Husn trodde att kriget 1975 cirklade runt tre huvudfrågor: Reform av det politiska
systemet, Libanons nationella identitet och Libanons suveränitet[1].
Enligt Abul-Husn kunde de kristna ha varit i konflikt med muslimerna över de tre
ovanstående frågorna. Muslimerna ville reformera det politiska systemet som favoriserade de
kristna. De ville översätta sin numeriska överlägsenhet till politisk makt.
De ville ha ett system som de kunde kontrollera. Dessutom såg de dessa kristna som ett
hinder till att formera en islamisk stat liknande resten av staterna i Mellanöstern.
Muslimerna valde krig istället för dialog på grund av att de kristna fortsatte att ignorera deras
klagomål. Kriget var mer destruktivt för de kristna än för muslimerna.
År 1983 utbröt ett inbördeskrig i bergen mellan falangisterna och druserna i stor skala.
Druserna besegrade de kristna. De såg ingen skillnad mellan sina kristna anhängare och
opponenterna. Omkring 60 byar ödelades, tusentals civila mördades, och tio tusentals drevs
ut eller hade flytt.
Drusernas andlige ledare, Sheikh Abu Shakra, summerade brutaliteten i den här fasen av
inbördeskriget genom uttalandet att de kristna aldrig mer kommer att få bo i de drusiska
bergen [2]. För de kristna var episoden en katastrof av liknande storlek som i Chouf, där
ungefär 50 kristna byar raserades till grunden år 1983 [3].
Theodore Hanf noterade att det hade varit radikala förändringar i den södra sektionen av
Mount Lebanon, övre Metn, regionen Aley och Chouf. År 1975 bestod över hälften av
befolkningen av kristna, ett decennium senare omkring 1 procent. De kristna hade fördrivits
från kustremsan under krigets första två år [4].
De hade utrotats från olika områden och ersatts av muslimer. Det var flera krig mellan
kristna och muslimer men kriget i bergen 1983 är det mest utmärkande kriget, som orsakade
döden för tusentals kristna och utplånade dem från bergsområdet.
I slutet på inbördeskriget år 1990, vartefter relationerna mellan kristna och muslimer
förbättrades så började många kristna att återvända till sina byar. Regeringen började även
att finansiellt hjälpa dem att renovera och bygga nya hus.
Kampen mot muslimerna orsakade de kristna att sakta ge upp sin traditionella makthållning
och valde att emigrera för att söka en bättre framtid.
Nedgången av den kristna makten i Libanon kan också spåras i interna uppdelningar och
stridigheter bland de kristna själva. Falangisterna såg att den maronitiska politiska
pluralismen kanske måste tolereras, men samhällets militära makt måste vara under en
auktoritet, och den auktoriteten måste vara deras[5].
Av den anledningen sökte falangisterna att bryta den oberoende makten hos deras två
huvudsakliga partners, Franjiyya och det liberala nationella partiet. Relationerna med
Franjiyya förvärrades efter att de inte var överens om relationerna med Syrien.
Falangisterna sökte utvidga sin partiorganisation till norra Libanon och att underminera
Franjiyya familjens ekonomiska bas genom att ifrågasätta Franjiyyas rätt att ta ut skatt i den
tungt industrialiserade regionen omkring Chekka, söder om Tripoli[6].
Franjiyya svarade upp mot utmaningen genom att döda falangisternas chefsorganisatör, Jud
Bayeh. Falangisterna hämnades genom att bomba Tony Franjiyyas hem i byn Ehden, döda
honom och hans närmaste familj i juni 1978[7].
Itamar Rabinovich frågade sig om det här mordet hade planerats eller inte; det är uppenbart
att överdriven brutalitet delade de kristnas läger[8]. Franjiyya anklagade libanesiska trupper
för samarbete med Israel och valde att följa Syrien [9].
År 1980 förstörde Bashir Gemayels milis den militära infrastrukturen hos the Tigers, det
nationella liberala partiets milis i Beirut området. Falangisterna sökte utvidga sitt mandat
och deras demografiska och territoriella baser genom att bli den representativa myndigheten
för alla libanesiska kristna, inte bara maroniterna[10].
Den 31 januari 1990, efter att de libanesiska styrkorna annonserade sitt ovilliga stöd för Ta'if
överenskommelsen måste Michel Aoun befästa sin position hos sin kristna valmanskår. Han
försökte vrida kontrollen över det lilla kristna området mellan Beirut och Jebail, men i den
processen påbörjades ett kristet inbördeskrig i januari 1990[11].
Kail Ellis kommenterade att konflikten varade till juli detta år och slutade utan en klar seger
för Aoun[12]. Innan striderna slutade i mitten av mars hade nästan 750 civila dödats och 3
000 skadats, men de libanesiska styrkorna fortsatte att stödja den nya
överenskommelsen[13].
Ellis noterade att kriget hade negativa politiska konsekvenser för det kristna samfundet och
det uppskattades att kriget hade orsakat 1,2 miljarder dollar i skadade egendomar[14].
En annan anledning till nedgången av kristet inflytande i Libanon är att alla kristna inte
delade drömmen om en kristen stat. Till exempel siktade kristna medlemmar av både
libanesiska kommunister och de nationalprogressiva partierna in sig på ett icke-sekulärt
politiskt system och krävde ett utplånande av det religiöst baserade politiska systemet.
Theodore Hanf noterade att inbördeskriget mellan de kristna samfunden hade försvagat dem
mer än alla de tidigare attackerna från libanesiska och utländska fiender [15].
Kristna relationer med utländska makter har också bidragit till dess nedgång. Med Libanons
förnämste kolumnist Ghassan Tuenis ord var det andras krig. Libanon användes som ett
slagfält för de pågående sammandrabbningarna i Mellanöstern och supermaktsrivaliteter
som resultat av det kalla kriget[16].
Eyal Zisser kommenterade att starkare relationer mellan Israel och det libanesiska
maronitiska samfundet ofrånkomligen ledde till inbördeskriget i Libanon år 1975 [17]. Eyal
tillade att sådana relationer grundade sig på den gemensamma tron att judar och maroniter
måste smida en stark allians mot fientliga muslimsk-arabiska attacker[18].
Brenda Seaver sammanfattade att; utan palestinier kunde det libanesiska systemet ha
bestått:
Om det palestinska problemet aldrig hade existerat hade det blivit mer tid för
starka eliter att uppstå och som hade kunnat ta hand om problemen med
modernisering genom att bära vidare Shihab traditionen med sociala reformer
och grundandet av moderata politiska reformer [19]
Brenda Seaver gjorde en riktig analys av palestiniernas bidrag till kollapsen av det libanesiska
politiska systemet. Palestinierna kan ha försökt göra Libanon till en alternativ permanent stat
as som kompensation för deras hemland.
Palestiniernas ingripande förvärrade de redan spända relationerna mellan kristna och
muslimer. Trots flertalet episodiska inbördeskrig mellan muslimer och kristna har hela
befolkningen samarbetat i många hundra år.
Syrien har också spelat en stor roll i nedgången av de kristnas roll i Libanon, trots dess
påbörjade militära ingripande i deras favör år. När den libanesiska nationella rörelsen LMN
som bekämpade kristna trupper höll på att vinna över de kristna 1976 ingrep syrierna, med
tydligt uttalad anledning att hjälpa de kristna [20].
Ghassan Hage undersökte anledningarna bakom Syriens hjälp till de kristna 1976:
Tveklöst siktade de på att undvika skapandet av en mini-kristen stat som de
kristna skulle ha utropat i alla sannolikhet i de områden som finns kvar under
deras kontroll [21].
Det är viktigt att förstå att Syrien hjälpte de kristna att säkra fotfästet i Libanon. Men de
kristna ledarna som styrde Libanon från början av inbördeskriget misslyckades att förutse
Syriens initialt vänskapliga ingripande i Libanon.
Rex Brynen noterade att det massiva syriska militära ingripandet i Libanon tjänade till att
arabisera det libanesiska inbördeskriget, och påfallande skifta konflikten från dess initiala
libanesiska sociala och politiska grunder till en bredare regional arena[22].
Smekmånaden mellan de kristna och syrierna blev kortlivad. Ghassan Hage sa att efter
Egyptens president Anwar Sadats resa till Jerusalem uppkom en israeliskt uppfattad
fredsplan (vad som kom att bli känt som Begin planen) som gav den kristna högern en roll,
nämligen falangisterna. De tvekade inte att ta tillfället i akt och vände det snabbt mot
Syrien[23].
En begränsad väpnad konfrontation mellan syrierna och en del kristna element från den
libanesiska armén skedde den 7 februari 1978. Kort därefter utvecklades denna konfrontation
till ett fullskaligt krig[24]. Begin planen tillät Israel att invadera och stanna i södra Libanon
tills en permanent lösning hindrade den palestinska gerillan från att återvända[25].
Här tog de kristna som representerades av den libanesiska fronten sin mest extrema
ståndpunkt om den palestinska närvaron i Libanon och begärde en eliminering av
palestiniernas väpnade närvaro[26]. Syrien rasade över de kristnas uppenbara sidolöpning
med Israel och så började bombardemanget av de kristna kvarteren i Beirut[27].
Ghassan Hage presenterade anledningarna för den syriska aggressionen mot de kristna:
Det var en återspegling av frustrationen från den syriske president Assad att se
den kristna högern, som de tidigare hade räddat, och som han hade tänkt
handskas med största försiktighet mot, drog iväg från honom med lätthet [28].
Det fanns en notering år 1978 att Syrien och muslimerna ville radera bort det unika med
Libanon och den kristna närvaron i det. Detta ledde Camille Chamoun att kalla på den
”civiliserade världen” att stoppa det syriska bombardemanget över kristet område[29].
Kristna civila betalade ett högt pris för de egna ledarnas politiska misstag. Dessa ledare
förutsåg inte att Syrien skulle kräva fullt stöd för sin politik, som åter skiftade till att stödja
den palestinska närvaron i söder, någonting som är emot de kristnas princip om ett fritt
Libanon.
De civila bombades varje gång deras ledare motsatte sig Syrien eller de muslimska miliserna,
nämligen den libanesiska nationella rörelsen.
Konflikten var mellan kristna och muslimer, mer exakt mellan kristna i Libanon mot
muslimer i Syrien och tusentals iranska revolutionsgarden [Hizbollah]:
- kampen för Libanon dirigerades mellan maronitiska ledare i östra Beirut och
Hafiz al-Asad i Damaskus[30].
Efter slutet på inbördeskriget 1990 gick de kristnas politiska makt ner ännu mer. Alan George
beskrev hur maroniterna blev marginaliserade:
Deras selektiva representation i den politiska hierarkin och exilen eller
fängslandet av ledande politiska figurer[31].
De kristnas position gick ner ännu mer, när en större allierad från förr, Förenta Staterna,
avstod från att tvinga Syrien tillbaka. År 1958 rusade Förenta Staterna till hjälp för president
Camille Chamoun att kuva en uppresning som hade iscensatts av muslimer och anhängare
till den tidigare president Abdel Nasser.
Senare övergav emellertid Förenta Staterna sin roll i Libanon på grund av att den
amerikanska ambassaden i Ain al-Mreisse demolerades 1983 av en självmordsattack som
dödade mer än 60 människor [32].
Sex månader senare gjorde självmordsbombare samtidiga attacker på den multinationella
styrkan som hade anlänt ett år tidigare på begäran av president Amin Gemayel. Resultatet av
attackerna blev ödeläggande när 58 franska paratrupper och 241 amerikanska marinsoldater
blev dödade. Slutligen drog sig amerikanerna ut från Libanon.
De kristna i Libanon kände obehag över Förenta Staternas misslyckande att kräva Syriens
utträde från Libanon. Jose Navalpotro skrev att Förenta Staterna trodde att tidsramen för det
syriska tillbakadragandet var en sak som borde lösas mellan Damaskus och Beirut[33].
Han tillade att Washington inte ser det här som någon viktig fråga i den övergripande
stabiliteten i Mellanöstern, eller en väsentlig fråga att lösas i den arab-israeliska
fredsprocessen[34].
Kristen utvandring från Libanon i stora antal bidrog också till nedgången av det kristna
inflytandet i Libanon. Både muslimer och kristna flydde Libanon, men långt fler kristna for.
Från en förkrigstids libanesisk befolkning på i stora drag 4 miljoner var 500 000 av de 700
000 av emigranterna kristna.
Precis hur många kristna som blev kvar i Libanon kan diskuteras. Det finns inga officiella
befolkningssiffror för Libanon. Vissa uppskattar att omkring 1 miljon invånare eller 25% av
landet är kristet. Denna siffra är mindre än hälften av de nästan 60 % majoriteten från tidiga
70-talet.
William Harris såg att det kristna antalet gick ner i Libanon vartefter åren gick
[35].
1911 79% kristna
1921 55%
1932 51%
1943 52%
1970 42%
1990 35%
(2008 25%)
Det är svårt att se de kristnas nuvarande nedgång i position att reverseras i synen på Harris
statistik. Det är väldigt rimligt att antalet kristna kommer att vara försumbar om 50 år och
att deras närvaro i Mellanöstern är osäker.
De kristna behöver antalet för att ha legitimt anspråk på maktdelning med muslimerna.
Charles M. Sennott citerade en kristen advokat Nehmatalla Abi Nasr som talade om effekten
av den kristna utvandringen:
"De kristna lämnar för möjligheter i Väst eller för att komma ifrån kriget, säger
han, Då förlorar de mer och mer inflytande här, och då blir de i ökande grad
rädda för att återvända. Denna process föder sig själv."[36].
Utvandringen av många kristna från Libanon har verkligen bidragit till deras politiska
nergång i en nation där de brukade vara i majoritet. Den frivilliga utvandringen tillfogar till
det faktum att flera tusentals kristna dog i ett krig eller stod inför utstötning från sina egna
hus och marker.
Den maronitiske patriarken, Cardinal Nsrallah Boutrous Sfeir, klagar högröstat att en
anstormning av en icke-kristen invandring till Libanon parad med regeringens nyliga beslut
att bevilja medborgarskap till ett stort antal muslimer, försvagar den kristna rösten i
Libanon,[37]
Kapitel 7 – Slutet på det libanesiska inbördeskriget och Ta'if överenskommelsen
om ”ett halmstrå”.
Det libanesiska inbördeskriget upphörde år 1990 efter den libanesiska arméns nederlag, ledd
av Aoun, efter Syriens ingripande militär. William Harris såg kollapsen av den autonoma
kristna enklaven i östra Beirut som ett slag mot den kristna makten i Libanon[1].
De kristna hade inte bara stått inför ett traumatiskt slut på deras autonomi den 13 april, utan
de måste också ta konsekvenserna av tillämpningen av Ta'if överenskommelsen som
reducerade deras makt till muslimernas förmån.
Den 30 september 1989 undertecknades arabförbundets plan, härefter refererad till som Ta'if
överenskommelsen, i turiststaden Ta'if. De 62 libanesiska medlemmarna i parlamentet, 85 %
av de överlevande 73 medlemmar som möttes i Saudiarabien och som inkluderade 31 kristna
och 31 muslimska ombud[2].
Många kristna ansåg att det var den här överenskommelsen som den enskilda händelsen som
hade förseglat deras fall. Överenskommelsen förenade nationen men gav inte de kristna den
nödvändiga garantin för sin överlevnad.
Efter Ta'if överenskommelsen fann mer ambitiösa islamiska ledare en möjlighet att befästa
sin politiska vinst och gradvis eliminerade man den kristna närvaron från den nationella
regeringen [3]. Katolska ledare var emot den nya överenskommelsen. Jose Navalpotro skrev:
Cardinal Sfeir ställer frågan i skarp relief. Utan en stark kristen närvaro i
regeringen, frågade han, var är då drivkraften att upprätthålla ett oberoende
Libanon? Och utan en tydlig överenskommelse med sina muslimska grannar,
hur kan då en kristen minoritet i ett litet land förväntas överleva i en "islamisk
ocean?"
Ta'if överenskommelsen betonade tre faktorer: För det första, den nya inledningen till
konstitutionen betonade otvetydigt Libanons arabiska identitet och anknytning. För det
andra att den nya inledningen skulle uttala att Libanons system skulle baseras på social
rättvisa och jämlikhet mellan alla invånare i rättigheter och skyldigheter utan någon
differentiering och rangordning. För det tredje påkallade det ett avskaffande av den politiska
sekterismen.
Sami Ofeish bedyrade att Ta'if vände sig till orsakerna för det libanesiska inbördeskriget [5].
Artikel 24 av Ta'if avtalet presenterar riktlinjerna för den sekteristiska distributionen av
platser i parlamentet. Denna artikel slår fast att, framtill att parlamentet uppför ickesekteristiska valmanslagar bör parlamentariska platser distribueras jämlikt mellan kristna
och muslimer[6].
Sami Ofeish kommenterade att principerna om sekteristisk "proportionell representation"
inte tillämpats korrekt tidigare och de förenade inte de demografiska förändringarna som
visar muslimerna som den numeriska majoriteten i början på 1960-talet [7].
Ta'if s överenskommelsen förbättrade positionen för premiärministern på bekostnad av
presidentens traditionella funktioner. Enligt artikel 64 är nu premiärministern den som leder
regeringen och handlar som dess representant. Parlamentets talman (en Shiit)'s termin är
utsträckt till fyra år istället för ett som tidigare, enligt artikel 44.
Det exklusivt maronitiska presidentskapet var mer symboliskt. Sami Ofeish skrev att trots det
faktum att presidenten är statens överhuvud (Artikel 49), ligger hans utövande makt i
huvudsak i ministerrådet (Artikel 17), och presidenten delar beslutsfattandet med
premiärministern och rådet[8].
Som vi tydligt kan se styr tre presidenter Libanon samtidigt, presidenten för republiken,
presidenten för ministerrådet och presidenten för ombudskammaren. Det är viktigt att se att
Ta'if reducerade de kristnas politiska makt i Libanon till fördel för muslimerna.
Christine Asmar såg att Ta'if överenskommelsen inte erbjöd några lösningar för den
libanesiska politiska makten:
Ta'if skulle också ha signalerat ett töväder i inter-konfessionella fientligheter,
men istället kan det helt enkelt ha frusit fientligheterna medan man betonade
restaurering av en central regering, och lämnade den vitala frågan om interkonfessionella relationer olösta, speciellt på ”gatunivå” [9].
En av konsekvenserna av Ta'if överenskommelsen var undertecknandet av
broderskapsavtalet, samarbete och koordination mellan Syrien och Libanon [10]. En
majoritet kristna uttryckte sin oro över avtalet. William Harris kommenterade den kristna
oppositionen mot Ta'if:
De flesta avvisade Ta'if regimen eftersom de kände sig alienerade både från
kristna deltagare i regeringen och från andra kristna partier, huvudsakligen
Kata'ib och LF, som hade accepterat den nya ordningen men reserverade sig på
detaljer[11].
Kristna bojkottade det första valet 1992 efter Ta'if överenskommelsen. Judith
Harik noterade att det libanesiska maronitiska samfundet fruktade att ett nytt
parlament skulle statuera lagar som tog bort deras priviligierade position i
libanesiskt samhälle och politik[12]. Maroniterna ville att syrierna skulle ut ur
Libanon, och trodde att val som hölls innan syriernas utträde kunde påverkas
av Syrien på deras bekostnad[13].
Judith Harik konstaterade att de kristna bojkottade valet 1992 för att de kände
att det nya parlamentet inte skulle representera deras intressen[14].
De kristnas fruktan blev till verklighet när en pro-syrisk president valdes år 1993. Det nya
parlamentet efter 1990 innehöll inte starka nationalistiska kristna, som tidigare. I det senaste
valet år 2000 blev bara ett fåtal kristna nationalister valda, i motsats till 1972 då de flesta
kristna medlemmar i parlamentet var nationalister.
Nedgången av det politiska inflytandet sammanföll med muslimernas ekonomiska
förbättring. Jose Navalpotro skrev:
Under Hariris regim riktades den finansiella hjälpen som flödade in i landet
från andra arabiska nationer direkt mot institutioner som kontrollerades av
muslimer[15].
De kristnas sedan länge finansiella överlägsenhet över muslimerna har nu kommit till ett
slut. Andra arabiska länder hjälper de muslimska institutionerna finansiellt. Den muslimska
förmögenheten har fördubblats sedan slutet på inbördeskriget år 1990. Det är ingen
hemlighet att den nuvarande premiärminister Rafic Hariris privata bolag Solidaire äger det
centrala företagsdistriktet i Beirut.
Dessutom tar det hand om alla stora statliga byggnadsarbeten. Det nya muslimska välståndet
kanaliserar ny finansiell och politisk makt för muslimerna. Dessutom attraherar det fattiga
shiitiska området i södern mer utveckling, både från staten och investerare från andra sidan
atlanten.
Bland de kristna ledare som förblev aktiva i Libanon fanns det en brinnande önskan efter nya
förhandlingar. Denna önskan baserades på insikten att de snabbt förlorar sitt politiska
inflytande. De viktigaste institutionerna som kunde erbjuda dem tillgång till makt är nu
stängda för kristna, eller erbjuder endast ett hopp om en mindre roll.
Jose Navalpotro noterade att det finns en frånvaro av starkt kristet ledarskap. Han
observerade att den förre libanesiske armékommendören Michel Aoun befinner sig i exil i
Frankrike, den tidigare president Amin Gemayel bodde i Förenta Staterna sedan flera år efter
att han avslutat presidentskapet 1988, och Dory Chamoun, som efterträdde sin mördade bror
Danny, har varit oförmögen att axla den sorts upprätthållen och strategisk handling som
skulle ge en känsla av nytt hopp till hans anhängare [16].
Familjen Gemayel återvände slutligen år 2000 och Amin Gemayels son Pierre valdes till
parlamentet i senare delen av 2000.
Frånvaron av starka kristna ledare hämmar det kristna samfundet att utöva ett kraftfullt
inflytande som förr. Nedgången av det kristna inflytandet kommer också att öka om det
fortsätter att vara en frånvaro av en stark kristen ledare som mobiliserar sitt samfund och
möjliggör dess överlevnad.
En annan viktig kristen ledare är Samir Geagea, ledaren för de libanesiska styrkornas milis,
sitter för närvarande i fängelse. Navalpotro skrev att i mars 1994 förbjöd regeringen hans
libanesiska styrkors parti och arresterade honom. Han anklagades för att ha arrangerat
bombningen av en katolsk kyrka i Beirut och mordet på Danny Chamoun.
De katolska biskoparna påpekade i sitt offentliga fördömande av Geageas fängslande att
regeringen inte hade presenterat något bevis som understryker anklagelserna[17]. Sedan den
formella avslutningen av det libanesiska inbördeskriget den 13 oktober 1990 har många
episoder burit vittnesmål om det stadigt minskade inflytandet hos de kristna i Libanon.
Oktober 1990 - Danny Chamoun, nyckel-ledaren bland maronitiska kristna mördas
tillsammans med sin familj.
Maj 1991 - Patriark Sfeir fördömer Syrien-Libanon pakten och säger att det äventyrar
nationens suveränitet och underminerar "nationalpakten" från 1943. Augusti-General Michel
Aoun, den senaste kristna ledare som framträder som en nationell mäklare i makt, skickas i
exil till Frankrike och förbjuds att återvända till Libanon på fem år.
September 1992 – Katolikerna organiserar en bojkott av lagstiftande val; mellan 70 och 85
procent av alla katoliker vägrar delta. Ett kristet ombud valdes genom att vinna bara 40
röster[18].
Maj 1993 – Anti-katolska upplopp bryter ut i regionen Chouf. Libanons biskopar talar ut
mot uppköpen av mark på kristna områden, som de påpekar förändrar den demografiska
utsikten för nationen.
Juni – Tre terrorister dör i en för tidig explosion från en bomb de förberedde vid platsen för
ett möte mellan ortodoxa och katolska biskopar.
Oktober – Kristna politiska ledare är måltavlorna i en serie arresteringar; flera tas till
Damaskus och kvarhålls där.
December – En kristen kyrkogård skändas i Mansourieh, en uppenbar varning till kristna
att de inte ska fira jul.
Februari 1994 – En bomb som placerats i en katolsk kyrka exploderar under mässa, dödar
åtta troende; terroristhandlingen följde efter flera dagars massakrer på muslimer av en
israelisk extremist i Hebron.
Juni - Premiärminister Hariri beordrade en nedstängning av ICN television och Nida'al
Watan dagstidning efter att de uttalat oro från kristna över premiärministerns markinköp i
traditionellt kristna områden [19].
Juli – De maronitiska biskoparna utfärdade en ny varning om förlusten av balans mellan
kristna och muslimer i nationens regering.
Januari 2000 – En grupp islamiska militanter stormade en kristen by och dödade en
boende, medan de krigade mot den libanesiska armén.
September – De maronitiska biskoparnas råd påkallade Syriens tillbakadragande från
Libanon, och på det sättet visa en kristen protest till dess närvaro.
December – Syrien frigav omkring 50 mestadels libanesiska kristna politiska fångar. Men
gruppen för mänskliga rättigheter hade satt antalet libanesiska politiska fångar i syriska
fängelser till någonstans mellan flera hundra och flera tusen [20].
Augusti 2001 – Arresterandet av 200 kristna ungdomar efter deras krav till en samling för
ett syriskt tillbakadragande. Den tidigare rådgivaren till Samir Geagea, Twefic Hindi,
arresterades såväl som Aouns representant Nadim Lteif. De anklagades för samarbete med
Israel och förräderi.
September – De maronitiska biskoparnas råd förnyade sitt påkallande för tillbakadragande
och bad de kristna att inte lämna landet.
Oktober – Två kyrkor i Sidon och Tripoli attackerades, och förstärkte det faktum att kristna
fortfarande har mycket svårt att se optimistiskt på sin säkerhet i sitt eget land.
Januari 2002 – Den tidigare kommendören för falangisternas armé (Libanesiska
styrkorna) och en tidigare minister Elie Hobaiqua mördades i Beirut tillsammans med hans
tre livvakter.
Kapitel 8 – Slutsats om de kristnas nedgång i Libanon
Krigets lektioner har lärt de kristna att den muslimska makt-mäklaren i området, dvs Syrien
skulle inte acceptera etablerandet av ett litet kristet land. De kristna hoppas nu att
muslimerna inte tar tillfället i akt och angriper dem i ett slutligt anfall för att ta kontroll över
Libanon.
De kristnas överlevnad kommer att bero på deras inre enhet och på muslimernas vilja att
tillåta existensen av en kristen minoritet i Libanon. Vartefter det kristna antalet faller i
Libanon kommer muslimerna alltid att kontrollera Libanon och dess invånares öde, speciellt
de kristna. Ett val som återstår för de kristna är att motsätta sig överlämnandet av den
återsående makten till muslimerna och att öka födelsetalen och att bli kvar i Libanon.
Marguerite Johnson var optimistisk för de kristnas överlevnad:
De kristna kan förlora sin dominanta position, men antingen i Beirut eller bland
cederträden i Mount Lebanon kommer de tveklöst att bevara sin envisa vilja att
överleva, det som har gjort dem till både en tillgång och en plåga för deras
muslimska grannar under tolv århundraden[1].
Det finns bevis att kristna fortfarande har lösningen på att förbli inflytelserika i Libanon.
Charles Sennott sa att en maronitiske patriarken väckte talan mot Hariri regeringens
program 1995, som naturaliserade ungefär 300 000 muslimer från Syrien, Irak och andra
länder[2]. Patriarkatet trodde att det draget ytterligare skulle marginalisera de kristna i
Libanon [3].
Charles Sennott ansåg att George Saades död, ledaren för Libanons falangistiska parti, den
största maronitiska politiska enheten, symboliserade slutet på den dominanta roll som
kristna hade spelat i regeringen[4]. Detta är en korrekt beskrivning av den nuvarande kristna
statusen i Libanon.
Enmajoritet kristna är inte optimistiska om sin överlevnad i Libanon-de undrar helt enkelt
över vad för sorts framtid de kommer att ha i Libanon.
Slutsats
Det här är oroliga dagar för Libanons kristna samfund, nu mindre mäktig och priviligierad än
någon gång sedan landet bildades. De kristnas priviligierade status i Libanon utmanades på
grund av det demografiska skiftet som i ökande grad favoriserade muslimerna över dem.
Dessutom var deras status utmanad av ökningen av en radikaliserad muslimsk intellektuell
klass som stödde en socio-politisk förändring och all-arabism.
Abbott Paul Naaman sa att maroniterna idag måste följa fotspåren av alla dem som kom
tidigare och arbetat i århundraden för att uppnå sin mission[2]. De återstående kristna i
Libanon måste komma ihåg att de måste bevara Libanon åt sina barn. De får bara inte göra
fler eftergifter till muslimer utan skriftliga garantier. Kristna behöver bli representerade av
kraftfulla kristna ledare.
Kristna är nu oroliga att muslimerna med sitt numeriska övertag kommer att fortsätta kräva
mer makt. Men Antoine Najm noterade att en kristen forskare, Pastor Jean Ducruet erbjuder
en lösning till de kristna problemen[3].
Ducruet sa att ett nytt politiskt system måste etableras i vilket alla konfessioner delar på det
nationella beslutsfattandet och i vilken inte bara en konfession kan tvinga på nationen det
som inte är acceptabelt för andra konfessioners traditioner[4].
Han tillade att en numerisk majoritet inte är kompatibel med samstämmig demokrati, vilket
nödvändiggör en koalitionsregering och ett gemensamt veto på frågor som ses som motsatta
de vitala intressena hos något samfund.
Det är ett rimligt förslag som kommer att skydda de kristna i Libanon. Men det är ju inte
förväntat att den muslimska majoriteten kommer att hålla med om det. De hoppas på ett
avskaffande av det sekteristiska systemet, så att de kan styra landet fullt ut.
Som det är nu är de kristnas sak allt annat än utdöd, men deras överlevnad är osäker.
Ytterligare resurser:
För ytterligare läsning om förföljelserna av Österns kristna, var god och läs
detaljerade konton på den här platsen "Förföljelser av maroniter och andra
kristna[39]," "Syriakerna[40]," "De palestinska kristna: förrådda, förföljda,
offrade[41]," och på den assyriska platsen: "Folkmord på den assyriska
nationen[42]" eller i "CopticWeb dedicates to the persecuted Copts of
Egypt[43]".
Sources:
http://phoenicia.org/christiansmea.html
1. Abu-Hamad Aziz, Communal strife in Lebanon: Ancient animosities or state intervention? Journal
of International Affairs; New York; summer 1995.
2. Akarli Engin Deniz, The Long Peace, Ottoman Lebanon, 1861-1920 , (University of California
Press,Los Angeles, 1993)
3. Andrews John, A War with Many Losers, The Economist, London, Feb 24, 1996.
4. Asmar Christine, Maroun Kisirwani; Robert Springborg, Clash of politics or civilisations?
Sectarianism among youth in Lebanon, Arab Studies Quarterly, Fall 1999 v21 i4 p 35.
5. Barakat Halim, Toward A Viable Lebanon, Croom Helm London and Sydney, Centre for
Contemporary Arab Studies, Georgetown University Washington 1988.
6. Betts Robert Brenton, Lebanon Defied, Musa al-Sadr and the Shi'a community Middle East Policy,
Washington, Jan 1998.
7. Brynen Rex, The Lebanese Civil War (1975-76). Sanctuary and survival: The PLO in Lebanon
Boulder: Westview Press, 1990.
8. Ellis C Kail, Lebanon: The Struggle of a Small Country in a regional context, Arab Studies Quarterly,
winter 1999 v21 i1 p 5, 1999
9. George Alan, Lebanon militia leader is easy scapegoat, Jane's Intelligence Review; Coulsdon; Aug 1,
1997
10. Gerges A Fawaz, The Lebanese conflict:Looking Inward; Political Science Quarterly, New York,
Fall,1999.
11. Gordon C David, The Republic of Lebanon, Nation in Jeopardy, boulder,Colo:London:Westview
Press, Croom Helm 1983.
12. Haddad Simon, Sectarian attitudes as a function of the Palestinians presence in Lebanon, Arab
Studies Quarterly, Summer2000 v22 i3 p81
13. Hage Ghassan, Nationalist anxiety or the fear of losing your other, The Australian Journal of
Anthropology, Sydney 1996.
14. Halsall Paul, Internet Modern History sourcebook
http://www.fordham.edu/halsall/mod/1957eisenhowerdoctrine.html , 7/7/2001
15. Hanf Theodor, Coexistence in wartime Lebanon Decline of a State and Rise of a nation, translated
from Germany by John Richardson, the centre for Lebanese Studies in association with LB Tauris and
co Ltd publishers London, 1993.
16. Harb Tom, American Maronite union to Powell:Jebran is Lebanese not Arab, Lebanon Bulletin,
Press Release, May 9th, 2001.
17. Harik P Judith, Khashan Hilal, Lebanon's Divisive Democracy: the Parliamentary Elections of
1992, Arab Studies Quarterly, winter 1993 v15 n1 41.
18. Harris William Faces of Lebanon, Sects, Wars, and Global Extensions, Markus Wiener Publishers
Princeton, 1997.
19. Irani Emile George, the Breakdown of the State in Lebanon. 1967-1976, book review, The Middle
East Journal, Spring 2001 v55 i2 p 320, 2001.
20. Jehl Douglas, Troubled Christian Minority awaits the Pope in Lebanon, New York Times, New
York, May 9, 1997.
21. Johnson Marguerite, Arabs who look to the West; with guns and crosses, Lebanon's Christians try
to survive, Time, March5, v123 p 29, 1984
22. Khalaf Tewfik, The Phalanges and the Maronite community, in Essays on the Crisis in Lebanon
edited by Roger Owen, 1976.
23. Khashan Hilal, Arab Christians as Symbols, Middle East Quarterly, Winter 2001 v 8 i1 p5,
Transaction Publishers, Inc.
24. Kolvenbach Peter-Hans, Maronites between two worlds, http://www.stmaron.org/twoworld.html ,
6/6/2001
25. Library of Congress, The opposing Forces in the Lebanese Civil war, Federal Research division
http://rs6.loc.gov/frd/cs/lebanon/lb_appnb.html ,6/6/2001
26. Naaman Paul, Church and Politics in the Maronite Experience (1516-1943), The Journal of the
Maronite Research Institute, The Journal of the Maronite Studies (JMS), January 1998
http://www.mari.org/JMS/january98/ , 6/6/2001
27. Najm Antoine, Envisioning A formula for living together in Lebanon in light of the Apostolic
Exhortation, The Journal of
Maronite Studies, the Maronite Research Institute April 1998. http://www.mari.org/JMS/april98/
,8/6/2001
28. Navalpotro Jose, Destiny (In Danger of Extinction), Palabra magazine, Madrid July 2000.
29. Ofeish Sami, Lebanon's Second Republic: Secular Talk, Sectarian Application. Arab Studies
Quarterly, Winter v21 i1 p97, 1999
30. Rabinovich Itamar, The war for Lebanon 1970-1983-Ithaca And London, Cornell University press,
1984.
31. Sachs Susan, Syria Frees about 50 of Its Lebanese prisoners, New York, Times, New York, N.Y, Dec
12, 2000
32. Seaver M Brenda, The regional Sources of Power-sharing Failure: The case of Lebanon, Political
Science Quarterly, Summer2000, v115 i2 p247.
33. Sennott M Charles, Christians in Decline in Lebanon, The Boston Globe, City edition 1999.
34. Spagnolo P John, France and Ottoman 1861-1914 London:Ithaca Press, 1997.
35. Tomass Mark, Game theory with instrumentally irrational players: A Case Study of Civil War and
Sectarian Cleansing, Journal of Economic Issues, Lincoln; June 1997.
36. Yeranian, Edward, Christians in Lebanon see hopes, numbers diminish, Christian Science Monitor,
vol89 Issue 115, p7-10, 1997.
37. Zamir Meir, The formation of modern Lebanon, London, Dover, H, Groon Helm, 1985.
38. Zisser Eyal, The Maronites, Lebanon and the State of Israel: early contacts, Middle Eastern
Studies, October 1995 v31 n4 p889.
39. http://phoenicia.org/persecution1860.html
40. http://phoenicia.org/syriacs.html#SyriacMassac
41. http://phoenicia.org/xtianpalestine.html
42. http://www.aina.org/martyr.htm
43. http://www.copticweb.com/
44. http://phoenicia.org/maronites.html
45. http://phoenicia.org/persecution1860.html
46. http://phoenicia.org/xtian.html
47. http://phoenicia.org/xtiantranslateforarabs.html
48. http://phoenicia.org/melkites.html
49. http://www.coptic.net/EncyclopediaCoptica/
50. http://53.415.-2.973plusf37:OHawrpc639174173148ГЋ
Se också en intervju med Brigitte Gabriel – American Congress for Truth
http://video.google.com/videoplay?docid=-3928169851397891989#
1.20 Slaget vid Poitiers (Slaget vid Tours) – Den första islamiska vågen – år 732
Slaget vid Tours (10 oktober 732), också kallad slaget vid Poitiers och på arabiska:
”ma‘arakat Balâṭ ash-Shuhadâ’) Slaget om martyrernas palats utkämpades på ett område
mellan städerna Poitiers och Tours i närheten av byn Moussais-la-Bataille (nu Vouneuil-surVienne) omkring 20 km norr om Poitiers.
Lokaliseringen för slaget var nära gränsen mellan det frankiska kungadömet och det då
oberoende Aquitaine. Slaget urgröpte frankiska och burgundiska styrkor under Austrasiska
(betyder östra landet) borgmästaren för palatset Charles Martel mot en armé från Umayyad
kalifatet som leddes av ‘Abdul Rahman Al Ghafiqi, generalguvernör av al-Andalus.
Frankerna (en grupp av samlade germanska stammar) var segerrika, ‘Abdul Rahman Al
Ghafiqi dödades, och Charles utökade vartefter sin auktoritet i söder. Krönikörer på 1800talet som tolkade utgången av slaget som en gudomlig dom till hans fördel, gav Charles
smeknamnet, Martellus ("The Hammer").
Detaljer om slaget inklusive dess exakta plats och exakt antal krigare kan inte bestämmas
från överlevande redovisningar. Värt att notera är att de frankiska trupperna vann slaget utan
kavalleri.
Då senare krönikörer prisade Charles Martel som kristenhetens mästare började historiker
innan 1900-talet att karaktärisera detta slag som den avgörande vändpunkten i kampen mot
islam, en kamp som bevarade kristendomen som Europas religion.
"De flesta historiker från 1700- och 1800-talet, som Gibbon, såg Poitiers (Tours), som en
milstolpe som markerade vattenflödet för den muslimska framflyttningen till Europa."
Leopold von Ranke kände att "Poitiers var vändpunkten på en av de viktigaste epokerna i
världshistorien."
Medan moderna historiker är splittrade och det finns avsevärda oenigheter om segern ledde
till — som Gibbon och hans generation historiker påstod, och vilket är som ett eko bland
många historiker — att rädda kristendomen och stoppa erövringen av Europa från islam, det
finns inte mycket dispyt om att slaget hjälpte till att lägga grunden till Karolingiska imperiet
och frankisk dominans av Europa till nästa sekel. "Etablerandet av frankisk makt i västra
Europa skapade den kontinentens öde och slaget vid Tours bekräftade den makten."
Bakgrund
Slaget vid Tours följde efter tjugo år av erövringar från Umayyad kalifatet i Europa och som
hade börjat med invasionen av de Visigotiska kristna kungadömena på den Iberiska halvön år
711. Dessa följdes av militära expeditioner in i frankerrikets territorier av Gaul, tidigare
provinser i romerska imperiet.
Umayyad kalifatets militära kampanjer hade nått norrut till Aquitaine och Burgundy,
inklusive ett större engagemang vid Bordeaux och en raid vid Autun. Charles seger anses
allmänt ha stoppat den norra framflyttningen av Umayyad styrkorna från den iberiska
halvön, och att ha bevarat kristendomen i Europa under en period då muslimskt styre körde
över resterna av de gamla romerska och persiska imperierna.
De flesta historiker antar att de två arméerna möttes där floderna Clain och Vienne förenas
mellan Tours och Poitiers. Antalet soldater i varje armé är inte känt. Enligt icke-samtida
muslimska källor beskriver Creasy Umayyad styrkorna som 80 000 man starka eller mer.
Paul K. Davis uppskattade 1999 att Umayyad styrkorna hade 80 000 och frankerna omkring
30 000, medan vi ska komma ihåg att moderna historiker har uppskattat styrkan av
Umayyad armén vid Tours som mellan 20–80 000. Edward J. Schoenfeld (avvisar de äldre
siffrorna på 60–400 000 Umayyad och 75 000 franker) hävdar att "uppskattningarna att
Umayyaderna hade över 50 000 soldater (och frankerna ännu mer) är logistiskt omöjligt."
En annan modern militärhistoriker, moderna historiker kan vara mer exakta än de medeltida
källorna eftersom de moderna siffrorna är baserade på uppskattningar av de logistiska
möjligheterna för landsorten att stödja detta antal män och djur.
Både Davis och Hanson påpekar att båda arméerna var tvungna att leva av landsorten, ingen
hade tillräckligt tross-system att tillhandahålla leveranser för en kampanj. Förluster under
slaget är okänt men senare krönikörer påstod att Charles Martels trupp förlorade ungefär 1
500 medan Umayyad styrkorna sägs ha lidit massiva nederlag upp till 375 000 män.
Men samma förlustsiffror dokumenterades i Liber pontificalis för Duke Odo av Aquitaine's
seger vid slaget om Toulouse (721).
Diakonen Paul rapporterade korrekt i sin Historia Langobardorum (skriven omkring år 785)
att Liber pontificalis nämnde dessa förlustsiffror i relation till Odos seger vid Toulouse (fast
han påstod att Charles Martel kämpade i slaget jämsides med Odo), men senare författare,
troligen "påverkade av Fredegars uppföljare, tillerkänner Saracen förlusterna endast på
Charles Martel, och det slag där de föll blev entydigt det vid Poitiers."
Vita Pardulfi, skriven i mitten på 700-talet, rapporterar att efter slaget brände och plundrade
‘Abd-al-Raḥmân's trupper på vägen genom Limousin på sin väg tillbaka till Al-Andalus, vilket
tyder på att de inte var slagna i den utsträckning som Fredegar föreställer sig.
Motståndarna
Invasionen av Hispania, och sedan Gaul, leddes av Umayyad Dynastin, den första dynastin
med kalifer i det islamiska imperiet efter de Fyra Riktigt Vägledda Kalifernas regim (Abu
Bakr, Umar, Uthman, och Ali) avslutats. Umayyad kalifatet, vid tiden för slaget om Tours, var
förmodligen världens främsta militärmakt.
Stor expansion av kalifatet skedde under Umayyadernas regim. Muslimska arméer trängde
fram över Nordafrika och Persien under sent 600-tal; trupper ledda av Tariq ibn-Ziyad
korsade Gibraltar och etablerade muslimsk makt på den iberiska halvön, medan andra
arméer etablerade sin makt så långt bort som till Sind, i vad som nu är den moderna staten
Pakistan.
Det muslimska imperiet under Umayyaderna var nu en vidsträckt domän som styrde en
skiftande samling människor. De hade förstört det som hade varit de två tidigare främsta
militära makterna, Sassanid imperiet, vilket har absorberats fullständigt, och det Bysantinska
imperiet, som det har absorberat det mesta av, inklusive Syrien, Armenien och Nordafrika,
fastän Leo från Isaurian framgångsrikt försvarade Anatolien vid slaget om Akroinon (739) i
den slutliga kampanjen från Umayyad dynastin.
Det frankiska kungariket under Charles Martel var den främsta militära kraften i västra
Europa. Det bestod av vad som idag är det mesta av Frankrike (Austrasien, Neustria och
Burgund), det mesta av västra Tyskland, och lågländerna.
Det frankiska kungariket hade börjat progressen mot att bli den första riktiga imperiala
makten i västra Europa sedan romarrikets fall, som det kämpade mot externa krafter såsom
the Saxons, Frisians, och interna motståndare såsom Odo den store (Gammalfranska:
Eudes), hertigen av Aquitaine.
Muslimska erövringar från Spanien
Umayyad kalifatets soldater under ledning av Al-Samh ibn Malik al-Khawlani,
generalguvernören av alAndalus, erövrade Septimania år 719 efter att de tagit hela iberiska
halvön.
AlSamh satte upp sin huvudstad år 720 i Narbonne, som morerna kallade Arbūna. Med
hamnen Narbonne säkrad, Umayyaderna undertryckte snabbt de stora oförsvarade städerna
Alet, Béziers, Agde, Lodève, Maguelonne, och Nîmes, som fortfarande kontrollerades av
deras Visigothiska grevar.
Umayyad kampanjen mot Aquitaine led en tillfällig tillbakagång i slaget om Toulouse (721),
när hertig Odo av Aquitaine (också känd som Eudes den store) bröt belägringen vid Toulouse
och tog Al-Samh ibn Maliks trupper med överraskning och dödligt sårade självaste
generalguvernör Al-Samh ibn Malik.
Detta nederlag stoppade inte invasioner i det gamla romerska Gaul eftersom muslimska
trupper klokt nog hade sina baser i Narbonne och lätt kunde återupprusta sjövägen, och slå
österut på 720-talet, och penetrera så långt som Autun i Burgund år 725.
Hotad av både Umayyaderna i söder och av frankerna i norr år 730 allierade Eudes sig med
Berber emiren Uthman ibn Naissa, kallad "Munuza" av frankerna, han var ställföreträdande
guvernör för vad som senare blev Katalonien.
Som pant och för att försegla alliansen fick Uthman gifta sig med Eudes dotter Lampade, och
araberna fick göra räder över Pyrenéerna, Eudes södra gräns upphörde. Men året därpå
tredskades Uthman mot guvernören av al-Andalus, ‘Abd-al-Raḥmân, som snabbt krossade
revolten och riktade sin uppmärksamhet mot Eudes.
‘Abd-al-Raḥmân hade anskaffat en jättestyrka med tungt arabiskt kavalleri och ett lätt Berber
kavalleri, plus trupper från alla provinser av kalifatet i ett Umayyad försök med erövring av
Europa norr om Pyrenéerna. Enligt en oidentifierad arab gick "den armén genom alla
platser som en ödeläggande storm."
Hertig Eudes (Kallad Kung av några) samlade ihop sin armé i Bordeaux, men besegrades, och
Bordeaux plundrades. Slakten av kristna vid slaget om floden Garonne var tydligt fasansfull;
Mozarabic krönikan från 754 kommenterade, "solus Deus numerum morientium vel
pereuntium recognoscat", ("Endast Gud vet hur många slagna").
Umayyad ryttarna ödelade ytterligare en del av Gaul, och deras egna historier säger att "de
trogna genomträngde bergen, trampade över grov och jämn mark, plundrade långt in i
frankernas land, och slog ner alla med svärdet, i så hög grad att när Eudo kom till slaget
där de fanns vid floden Garonne, så flydde han."
Eudes vädjan till frankerna
Eudes vädjade till frankerna för assistans, vilket Charles Martel bara beviljade efter att Eudes
gick med på att underordna sig frankisk auktoritet.
Det verkar som om Umayyaderna inte var medvetna om frankernas sanna styrka. Umayyad
styrkorna verkade inte särskilt bekymrade över någon av de germanska stammarna, inklusive
frankerna, och de arabiska krönikörerna, den tidens historieskrivning, visar ett
medvetenheten om frankerna som en växande militär makt bara kom efter slaget om Tours.
Dessutom verkade Umayyaderna inte ha spanat norrut efter potentiella fiender, för om de
hade gjort det skulle de säkert ha upptäckt Charles Martel som en makt att räkna med till
hans egen fördel, genom hans grundliga dominans av Europa från 717: detta kunde ha väckt
upp Umayyaderna att en riktig makt, ledd av en begåvad general reste sig ur askan från det
Västromerska imperiet.
Framflyttning mot Loire
År 732 förflyttade sig Umayyad styrkorna norrut mot floden Loire där de var tvungna att
lämna sitt förrådståg och en stor del av sin armé. Efter att ha krossat allt motstånd i den
delen av Gaul så hade invasionsarmén splittrats upp i flera plundringståg, medan
huvudkroppen avancerade lugnare.
Umayyad attacken var troligen så sent på året därför att många män och hästar behövde leva
på den mark de beträdde; därför fick de vänta till områdets veteskörd var färdig och sedan till
en rimlig mängd av skörden var tröskad (sakta för hand med slagor) och lagrad.
Ju längre norrut desto senare skörd, och medan männen kunde döda böndernas boskap till
mat så kan inte hästar äta kött och behövde säd som föda. Att låta dem beta varje dag skulle
ta för lång tid, och att förhöra invånarna var matförråden fanns skulle inte fungera eftersom
de två sidorna inte hade samma språk.
En militär förklaring till varför Eudes besegrades så lätt vid Bordeaux och slaget om floden
Garonne efter att 11 år tidigare ha vunnit slaget om Toulouse är enkelt. Vid Toulouse lyckades
Eudes med en överraskningsattack mot en övermodig och oförberedd fiende, vars
försvarsarbete riktade sig inåt, medan han attackerade utifrån.
Umayyad styrkorna var mest infanteri och det kavalleri de hade fick aldrig någon chans att
mobilisera och möta honom i öppet slag. Som Herman de Carinthia skrev i en av sina
översättningar av en historia om al-Andalus, Eudes lyckades med en högst framgångsrik
omringning som tog angriparna med total överraskning — och resultatet blev ett kaotiskt
slaktande av de muslimska styrkorna.
I Bordeaux, och åter till slaget om floden Garonne, den här gången hade Umayyad styrkorna
kavalleri istället för infanteri, och blev inte tagna med överraskning, och fick därmed en
chans att samla sig till slag, och detta ledde till förödelse för Eudes armé, och så gott som alla
av dem blev dödade, med minimala förluster till muslimerna.
Eudes styrkor, som alla andra europeiska trupper vid den tiden, saknade stigbyglar, och hade
därför inget tungt kavalleri. Så gott som alla deras trupper var infanteri. Umayyads tunga
kavalleri krossade det kristna infanteriet i sitt första anfall, och sedan slaktade man dem som
man ville vartefter de avbröt och sprang.
Den invaderande styrkan gick vidare med att ödelägga södra Gaul. Ett möjligt motiv, enligt
en annan continuator (författare som fortsätter någon annans verk) av Fredegar, var
rikedomarna i Abbey av Saint Martin av Tours, den mest prestigefyllda och heligaste
helgedomen i Västeuropa vid den tiden.
Efter att ha hört detta samlade Austrasias borgmästare för palatset, Charles Martel, sin armé
och marscherade söderut, undvek de gamla romerska vägarna och hoppades ta muslimerna
med överraskning.
Eftersom han tänkte använda en phalanx (militär formation) så var det nödvändigt för
honom att välja slagfält. Hans plan — hitta en skogsbeklädd plats, formera sina män och
tvinga muslimerna att komma till honom — beroende på överraskningsmomentet.
Krig
Förberedelser och manövrer
Från alla källor hade de invaderande styrkorna fångats helt överaskande av en stor styrka, väl
disponerad och förberedd till strid, som direkt motsatte sig deras attack på Tours.
Charles hade uppnått den totala överraskning han hoppats på. Sedan valde han att börja
slaget i en defensiv, phalanx-liknande formation. Enligt araberna drog frankerna upp en stor
ruta, med träd omkring för att bryta kavallerianfall.
Under sju dagar vaktade de två arméerna på varandra med mindre skärmytslingar.
Umayyaderna väntade på att deras fulla styrka skulle anlända, vilket den gjorde, men de var
fortfarande betänksamma. 'Abd-al-Raḥmân hade, förutom att vara en bra kommendör,
lyckats få Charles att medföra sin armés fulla styrka och välja plats för slaget.
Dessutom var det svårt för Umayyaderna att bedöma storleken på den armé de hade emot
sig, eftersom Charles hade använt träden och skogen för att få sin styrka att se större ut än
vad den förmodligen var. Därför återkallade 'Abd-alRaḥmân sina trupper, vilket gav honom
en ännu större armé — men det gav också Charles tid för fler av hans vteran infanteri att
anlända från utposterna av hans imperium.
Dessa infanterier var allt hopp om seger han hade. Erfarna och stridshärdade hade de flesta
kämpat tillsammans med honom i åratal, en del så långt tillbaka som 717. Dessutom kunde
han också uttaxera miliser att komma, men milisen var faktiskt värdelös förutom att skaffa
fram mat, och trakassera muslimerna.
Till skillnad från infanteriet som var både erfaret och disciplinerat så var de förra ingetdera,
och Charles hade ingen avsikt att vara beroende av dem för att stå fast emot kavalleriangrepp
(De flesta historikerna genom århundradena hade trott att frankerna var svårt underlägsna i
antal i början av slaget med åtminstone 2-1.).
Charles satsade allt på att ‘Abd-al-Raḥmân slutligen skulle känna sig tvungen att kriga, och
att sätta igång och plundra Tours. Ingen av dem ville gå till angrepp - men Abd-alRaḥmân
kände sig till sist förpliktigad att plundra Tours, vilket bokstavligen betydde att gå rakt
igenom den frankiska armén på kullen framför honom.
Charles beslut att vänta visade sig slutligen vara avgörande, eftersom det tvingade
Umayyaderna att rusa uppför kullen, i motlut och skymmande träd, vilket i sig självt
negerade en stor del av de naturliga fördelarna med kavallerianfall.
Charles hade förberett sig för den här konfrontationen sedan Toulouse ett decennium
tidigare. Han var väl medveten om att om han misslyckades så återstod ingen annan kristen
styrka som skulle kunna försvara Västvärldens kristenhet. Men Gibbon tror, som så många
andra för- och moderna historiker, att Charles hade gjort det bästa av en svår situation.
Emedan underlägsna i antal och beroende av infanteri, utan tungt kavalleri, hade Charles ett
tufft, krigshärdat tungt infanteri som trodde blint på honom. Dessutom, som Davis påpekar,
var detta infanteri tungt beväpnat, och varje man bar upp till kanske 35 kg rustning av trä och
järn i slaget.
Formerade i en phalanx var de bättre rustade att motstå en kavalleriattack än vad som var
brukligt, speciellt då Charles hade kunnat ställa dem på en kulle med träd som ytterligare
hjälp att krossa sådana anfall. Charles hade också överraskningsmomentet, förutom att ha
fått välja platsen för slaget.
Frankerna i sina varg- och björnpälsar var välklädda för kylan, och hade en fördel med
terrängen. Araberna var inte så förberedda på den intensiva kylan från en inkommande
vinter från norra Europa, trots deras tält, vilket inte frankerna hade, men de ville inte angripa
en frankisk armé som de trodde var numerärt överlägsen.
Egentligen ville Umayyaderna att frankerna skulle komma ut i öppen terräng, medan
frankerna som var formerade i en tätt packad försvarsformation, ville att de skulle komma
uppför kullen, in bland träden, förminskade omedelbart fördelen med kavalleri.
Det var en väntan som Charles vann: striden började den sjunde dagen, eftersom ‘Abd-alRaḥmân inte ville fördröja slaget på obestämd tid med annalkande vinter.
Sammanstötning
‘Abd-al-Raḥmân litade på den taktiska överlägsenheten hos sitt kavalleri, och fick dem att
anfalla gång på gång. Den här gången var inte förtroendet berättigat, som Umayyaderna hade
för sitt kavalleri, beväpnat med långa lansar och svärd som hade gett dem seger i tidigare
slag.
I ett av de exempel där medeltida infanteri stod emot kavallerianfall så var det de
disciplinerade frankiska soldaterna som klarade dessa anfall, men enligt arabiska källor så
bröt det arabiska kavalleriet flera gånger in i den frankiska kvadraten.
"De muslimska ryttarna slog hårt och frekvent framåt mot frankernas bataljon, som
mangrant stod emot, och många föll döda på var sida."
Trots det bröt inte frankerna ihop. Det verkar som att alla år med året runt träning som
Charles hade köpt med kyrkans pengar hade gett resultat. Hans hård-tränade soldater
uppnådde det som ansågs omöjligt vid den tiden: infanteri som stod emot Umayyadernas
tunga kavalleri.
Paul Davis säger att kärnan i Charles armé var ett professionellt infanteri som var både högt
disciplinerat och välmotiverat, "efter att ha kampanjat med honom över Europa," stöttats av
uttaxeringar som Charles i grunden använde till räder och störning av fienden, och för att
samla in mat till sitt infanteri. Mozarabic krönikan från 754 säger:
"Och i själva slaget såg männen från norr ut som ett hav som inte kunde
flyttas. De stod helt fast, den ena intill den andre, formade som om de vore ett
bålverk av is; och med stora svingar av deras svärd högg de ner araberna.
Uppdragna i ett band runt sin chef bar det Austroasiatiska folket upp allt för
honom. Deras outtröttliga händer drev in sina svärd i fiendens bröst."
Kriget vänder
De Umayyad soldater som hade brutit in i kvadraten hade försökt att döda Charles, men hans
vasaller omringade honom och bröt inte kedjan. Medan striden fortfarande flödade påstår
frankiska historiker att ett rykte spred sig i Umayyad armén att frankiska spejare hotade
bytet de hade tagit från Bordeaux.
Vissa Umayyad soldater avbröt omedelbart slaget och återvände till lägret för att säkra sitt
rov. Enligt muslimska dokument från kriget var det så att mitt i striden den andra dagen
(Frankiska dokument säger att striden varade endast en dag), hade frankiska spejare skickats
ut av Charles för att plundra det andra lägrets förråd (inklusive slavar och annat rövat).
Charles antogs ha skickat spejare för att orsaka kaos i Umayyadernas basläger, och frige så
många slavar som möjligt i förhoppning att dra bort en del av sin fiende. Och detta lyckades
eftersom många av Umayyad kavalleriet återvände till sitt läger. För resten av den muslimska
armén framstod det som en fullskalig reträtt, och snart nog blev det en sådan.
Både västliga och muslimska historiker håller med om att medan man försökte stoppa
reträtten blev ‘Abd-al-Raḥmân omringad, vilket ledde till hans död, och Umayyad soldaterna
återvände sedan tillsammans till lägret. "Hela härskaran flydde för fienden", skrev en
arabisk källa uppriktigt, "och många dog i flykten". Frankerna återupptog sin phalanx, och
vilade på stället över natten, och trodde att kriget skulle fortsätta i gryningen följande dag.
Följande dag
Nästa dag, när Umayyad trupperna inte förnyade sitt anfall fruktade frankerna ett bakhåll.
Charles trodde först att Umayyad styrkorna försökte lura honom nerför kullen och ut i öppen
terräng. Denna taktik var han tvungen att motstå, vad det än kostar; han hade faktiskt
disciplinerat sina trupper under åratal att under inga omständigheter bryta formationen och
komma ut i öppen terräng.
(Se slaget om Hastings om vad som händer när infanteriet luras ut i öppen terräng av rustat
kavalleri.) Bara efter en omfattande rekognosering om Umayyad lägret av frankiska soldater
— vilket enligt båda historiska dokumenten så hastigt blivit övergivet att även tälten stod
kvar, medan Umayyad förflyttade sig bakåt mot Iberia med det byte som återstod och som de
kunde bära — upptäcktes det att muslimerna hade retirerat under natten.
Givet olikheten mellan arméerna, i det att frankerna mestadels hade infanteri, mot Berber
kavalleri och arabiska ryttare med rustning eller brynja (så var berberna mindre tungt
skyddade), Charles Martell utkämpade ett briljant försvarskrig. I en plats och en tid som han
valde mötte han en mycket överlägsen styrka, och besegrade den.
Samtida dokument
Den Mozarabic krönikan från 754 "beskriver slaget i större detalj än någon annan latinsk
eller arabisk källa". Den säger om drabbningen att,
Medan Abd ar-Rahman jagade Eudes beslutade han att plundra Tours genom att förstöra
deras palats och bränna dess kyrkor. Där konfronterade han Austrasias konsul som hette
Charles, en man som hade visat sig vara en krigare från sin ungdom och expert på militära
ting, och hade blivit inkallad av Eudes.
Efter att varje sida hade plågat den andre med räder under nästan sju dagar så förberedde de
slutligen sina krigsskådeplatser och stred våldsamt. Nordens folk förblev lika orörliga som en
vägg, höll samman som en glaciär i de kalla regionerna. På ett ögonblick hade de förintat
araberna med svärd.
Folket från Austrasia, med större antal soldater och formidabelt beväpnade dödade de kung
Abd ar-Rahman då de fann honom, och genomborrade hans bröst. Men plötsligt, vid åsynen
av de oräkneliga arabiska tälten sänkte frankerna sina svärd och sköt upp striden till nästa
dag eftersom mörkret hade fallit under striden.
När de steg upp från sitt läger i gryningen såg europeerna arabernas tält och baldakiner
precis som de stod där dagen innan. Utan att veta att de var tomma och trodde att i dem
fanns trupperna redo för strid, de skickade officerare att rekognosera och upptäckte att alla
Ishmaelitiska trupper hade gett sig av. De hade verkligen varit tysta i sin flykt på natten i tät
formation, och återvände till sitt land.
Wolf (trans), Chronicle of 754, p. 145
Charles Martels familj sammanställde, för den fjärde boken av Continuations of
Fredegar's Chronicle, en stiliserad sammanfattning av slaget:
Prins Charles drog djärvt upp sina stridslinjer mot dem [araberna] och krigaren
rusade rakt emot dem. Med Kristus hjälp välte han deras tält, och skyndade på
slaget för att krossa dem i en mindre slakt. Kung Abdirama har blivit dödad,
han förstörde [dem], drev fram armén, han stred och vann. På det viset
triumferade hjälten över sina fiender.
Fouracre,Continuations of Fredegar, p. 149
Denna källa detaljerar vidare att "han (Charles Martel) kom ner mot dem som
en stor slagskämpe". Det går an att säga att Charles "skördade dem som åkrar".
Referenserna till "rusade rakt emot" och "välte deras tält" kan syfta på
fraseologin i the Book of Numbers, kapitel 24, "där Guds ande ”rusade in” i
tälten i Israel." Det latinska ordet för "krigare", belligerator, "är också hämtat
från Bibeln, från Maccabees bok, kapitlen 15 och 16, som beskriver stora slag.
Det är tänkt att Bede's Historiam Ecclesiasticam Gentis Anglorum (Chapter XXIII)
inkluderar en referens till slaget om Poitiers: "...en faslig hemsökelse hos Saracens skövlade
Frankrike med fruktansvärd slakt, men inte långt därefter mottog de straffet i det landet på
grund av deras synder".
Strategisk analys
‘Abd-al-Raḥmân var en god general och borde ha gjort två saker som han missade. Gibbon
påpekar att han inte omedelbart angrep Charles Martel, överraskades av honom vid Tours
eftersom Charles hade marscherat över bergen och undvek vägarna för att överraska de
muslimska inkräktarna, och på det sättet kunde den sluge Charles välja tid och plats för deras
kollision:
- ‘Abd-al-Raḥmân antog att frankerna antingen inte skulle komma till hjälp för
sina Aquitanian rivaler, eller inte brydde sig, och därför misslyckades han att
värdera deras styrka före invasionen.
- Han misslyckades att spana in den frankiska arméns rörelser, och Charles
Martel.
Om han hade gjort någotdera skulle han ha kunnat vända sina hästar och plundra genom
nedre Gaul, och marschera direkt med full kraft mot frankerna. Denna strategi skulle ha
nollställt varje fördel Charles hade vid Tours:
Inkräktarna skulle inte ha blivit nertyngda av byte som spelade en så stor roll
för dem.
De skulle inte ha förlorat en enda krigare i de strider de utkämpade innan
Tours. (Fast de förlorade relativt få män när de invaderade Aquitaine, de fick
några förluster, som kan ha varit ödesdigra vid Tours).
De borde ha hoppat över svagare opponenter såsom Eudes, som de kunde ha
tagit hand om senare, medan de förflyttade sig snabbt till den riktiga makten i
Europa, och åtminstone delvis valt slagfält.
Medan vissa militärhistoriker påpekar att hoppa över fiender i närheten skulle normalt sett
inte vara förståndigt, så bevisade mongolerna denna indirekta attack, och gick förbi svagare
fiender för att eliminera de starkaste först, är en ödeläggande effektiv metod för invasion. I
detta fall utgjorde dessa fiender ingen verklig fara, med tanke på hur lätt muslimerna
krossade dem. Den riktiga faran var Charles, och misslyckadet att speja på Gaul på korrekt
sätt var katastrofalt.
Enligt Creasy skulle muslimernas bästa strategiska val ha varit att helt enkelt lägga ner slaget,
avlägsna sig med sitt byte, belägra de tagna städerna i södra Gaul, återvända när de kunde
mäta sig med Charles på ett slagfält som passar dem bättre, ett som maximerade den stora
fördelen de hade i sina rustade ryttare.
Det kunde ha blivit annorlunda, och då hade de muslimska styrkorna behållit kontrollen.
Både västliga och muslimska historiker håller med om att slaget var hårt, och att Umayyads
tunga kavalleri hade brutit in i kvadraten, men höll med om att frankerna var i formation och
fortfarande gjorde motstånd.
Charles kunde inte ha råd att bara stå still medan frankiska territorier var hotade. Han hade
måst möta Umayyad arméerna förr eller senare, och hans män var rasande över Aquitanians
yttersta förödelse och ville ta strid. Men Sir Edward Creasy noterade att:
När vi kommer ihåg att Charles inte hade någon stående armé, och den
oberoende anden hos frankernas krigare som följde hans banér, så verkar det
högst troligt att det inte låg i hans makt att ta till sig den försiktiga politiken av
att betrakta inkräktarna, och nöta ut deras styrka genom fördröjning.
Så fruktansvärda och så vidsträckt var ödeläggandet från det Saraceniska lätta
kavalleriet över Gaul, att det måste ha varit omöjligt att hindra för någon längre
tid för de upprörda frankerna. Och även om Charles kunde ha övertygat sina
män att tamt titta på medan araberna stormade flera städer och ödelägga flera
distrikt, han kunde inte ha hållit samman armén när den vanliga perioden för
en militär expedition hade utgått.
Både Hallam och Watson argumenterar att om Charles hade misslyckats skulle det inte ha
funnits någon styrka kvar att skydda västra Europa. Hallam sa det kanske bäst: "Det kan vara
en rimlig uppskattning bland dessa få slag av vilka en motsatt händelse i grunden skulle ha
förändrat dramat i världen i alla sina efterföljande scener: med Marathon, Arbela, Metaurus,
Châlons och Leipzig."
Strategiskt och taktiskt fattade Charles förmodligen det bästa beslut han kunde genom att
vänta tills hans fiender minst förväntade honom att ingripa, och sedan smyg-marschera för
att ta dem med överraskning på ett slagfält som han väljer.
Förmodligen insåg varken han eller hans män allvaret av det slag de hade utkämpat, som
Matthew Bennett och hans medförfattare, i Stridstekniker i den medeltida världen (2005)
säger: "det är inte många slag man kommer ihåg 1 000 år efter att de utkämpats [...] men
slaget om Tours är ett undantag [...] Charles Martel slog tillbaka en muslimsk räd som om
den hade tillåtits fortsätta kunde ha erövrat Gaul."
Efterdyningar
Umayyads återtåg och andra invasion
Umayyad armén retirerade söderut över Pyrenéerna. Charles fortsatte att driva Umayyad
styrkorna från Frankrike under följande år. Efter Eudes död (c. 735), som ovilligt erkände
Charles överhöghet år 719 så önskade Charles att förena Eudes hertigdöme med honom själv,
och gick dit för att locka fram den rätta vördnaden för Aquitainianerna.
Men adelskapet utsåg Hunold, Eudes son, som hertig, och Charles visade sin legitimitet när
Umayyaderna intog Provence som en del av en allians med hertig Maurontus året därpå.
Hunold, som ursprungligen avvisade ett erkännande av Charles som överlord hade snart inte
så mycket att välja på.
Han erkände genast Charles som sin överlord, och Charles bekräftade sitt hertigdöme, och de
två förberedde sig att konfrontera inkräktarna. Charles ansåg att det var nödvändigt att
begränsa Umayyad styrkorna till Iberia och neka dem fotfäste i Gaul (Gallien), en åsikt
många historiker håller med om.
Därför marscherade han omedelbart mot inkräktarna och besegrade en armé utanför Arles,
vilken han tog med storm och raserade staden, och besegrade den primära invasionsstyrkan i
slaget om floden Berre, utanför Narbonne.
Framflyttning till Narbonne
Trots detta behöll Umayyads sin kontroll över Narbonne och Septimania under ytterligare 27
år, men de kunde inte expandera längre. Överenskommelsen man nått tidigare med
lokalbefolkningen stod fast och befästes ytterligare år 734 när guvernören av Narbonne,
Yusuf ibn 'Abd al-Rahman al-Fihri, slöt överenskommelser med flera städer om
gemensamma försvarsarrangemang mot Charles Martels intrång, han som systematiskt hade
bringat södern på knä vartefter han utvidgade sina domäner.
Han förstörde Umayyad arméerna och forten i slaget om Avignon och i slaget om Nimes. Den
armé som försökte bistå Narbonne mötte honom i öppen strid i slaget om floden Berre och
krossades, men Charles misslyckades ta Narbonne i belägringen år 737, medan staden
gemensamt försvarades av dess muslimska araber och berber, och dess kristna Visigotiska
medborgare.
Karolingiska dynastin
Tveksam inför att binda sin armé till en belägring som kunde vara åratals, och i tron att han
inte kunde ha råd med förlusten av ett fullständigt frontalanfall så som han hade använt vid
Arles, nöjde sig Charles med att isolera de få kvarvarande inkräktarna i Narbonne och
Septimania.
Hotet om invasion hade minskat efter Umayyadernas nederlag vid Narbonne, och det
förenade kalifatet skulle kollapsa till ett inbördeskrig år 750 vid slaget om Zab. Det var upp
till Charles son, Pippin den korte, att tvinga fram Narbonnes kapitulation år 759, och på det
sättet bringa Narbonne till de frankiska domänerna.
Umayyad dynastin var borta, driven tillbaka till Al-Andalus där Abd ar-Rahman I etablerade
ett emirat i Cordoba i opposition till Abbasid kalifen i Bagdad. Hotet från arabernas tunga
kavalleri trädde också tillbaka eftersom de kristna kopierade den arabiska modellen i att
utveckla liknande styrkor för egen räkning, och det ledde till uppkomsten av den välkända
Västeuropeiska medeltida rustade riddaren.
Charles sonson, Charlemagne, blev den förste kristna härskare att påbörja det som kallades
för Återerövringen från Europa. I nordöstra Spanien etablerade de franska kejsarna Marca
Hispanica över Pyrenéerna i en del av vad som idag är Katalonien, återerövrade Girona år
785 och Barcelona år 801. Detta skapade en buffertzon mot muslimska länder på andra sidan
Pyrenéerna. Historikern J.M. Roberts sa 1993 om den Karolingiska dynastin:
"Den producerade Charles Martel, soldaten som vände tillbaka araberna vid
Tours, och stödjaren av Saint Boniface evangelisten i Tyskland. Detta är en
väsentlig dubbelmarkering att ha kvar för Europas historia."
De sista Umayyad invasionerna av Gallien
År 735 invaderade den nye guvernören för al-Andalus åter Gallien. Antonio Santosuosso och
andra historiker förklarar hur den nye guvernören för Al-Andalus, 'Uqba b. Al-Hajjaj, åter
rörde sig mot Frankrike för att hämnas nederlaget vid Poitiers and och för att sprida islam.
Santosuosso noterar att 'Uqba b. Al-Hajjaj konverterade omkring 2 000 kristna som han
fångade under sin karriär.
I det sista stora försöket att tvinga fram en invasion av Gallien genom Iberia hade man
samlat en stor invasionsstyrka vid Zaragoza och gick in i vad som nu är franskt territorium år
735, korsade floden Rhone och intog och plundrade Arles. Därifrån kom han in i hjärtat av
Provence, och avslutade med att ta Avignon, trots starkt motstånd.
Uqba b. Al-Hajjaj's styrkor förblev i franskt territorium under ungefär fyra år, och fortsatte
med räder mot Lyons, Burgund, och Piemonte. Åter kom Charles Martel till räddning och
återerövrade det mesta av de förlorade territorierna i två kampanjer år 736 och 739, utom
staden Narbonne, som slutligen föll år 759.
Alessandro Santosuosso argumenterar ivrigt att den andra (Umayyad) expeditionen var
förmodligen farligare än den första. Den andra expeditionens misslyckande satte slut för alla
seriösa muslimska expeditioner över Pyrenéerna, fast räderna fortsatte. Planer för vidare
storskaliga försök hindrades av internt tumult i Umayyad länderna, vilka ofta hittade fiender
av sin egen sort.
Historiska och makrohistoriska synsätt
Den historiska synen på det här slaget faller in i tre stora faser, både i östern och speciellt i
västern. Västhistorikerna, med början i Mozarabic krönika från 754 betonade den
makrohistoriska effekten av slaget, och likadant med Fredegars Continuations. Detta blev till
ett påstående att Charles bokstavligen hade räddat kristendomen, som Gibbon och hans
generation av historiker höll med om, att slaget om Tours odiskutabelt var bestämmande för
världshistorien.
Moderna historiker har huvudsakligen fallit ner i två läger på den här frågan. Det första
lägret håller i huvudsak med Gibbon, och det andra argumenterar att slaget har blivit kraftigt
överdrivet, vänder en räd till en invasion, och en irritation mot kalifen till ett förkrossande
nederlag som avslutade den islamiska expansionseran.
Det är emellertid viktigt att notera att inom den första gruppen, av dem som håller med om
att slaget var av makrohistorisk vikt fanns det ett antal historiker som har ett mera moderat
och nyanserat förhållningssätt till slagets angelägenhet, hellre än den mer dramatiska
retoriken från Gibbon.
Det bästa exemplet på denna skola är William E. Watson, som inte tror att slaget har en
sådan betydelse, och som kommer att diskuteras specifikt nedan, men analyseras militärt,
kulturellt och politiskt, snarare än att se det som en klassisk "muslimsk mot kristen"
konfrontation.
I öst följde arabiska historiker en liknande väg. Först ansågs slaget som ett katastrofalt
nederlag, sedan bleknade det speciellt från arabiska historiker, som ledde till en modern
dispyt som ser det som antingen en sekundär förlust till det stora nederlaget av den andra
belägringen av Konstantinopel eller en dal av en serie av stora makrohistoriska nederlag som
tillsammans bringade det första kalifatet på fall.
I grunden argumenterar många moderna muslimska forskare att det första kalifatet var en
jihadist stat som inte kunde uthärda ett slut på dess konstanta expansion. Med Bysantinerna
och Frankerna som båda framgångsrikt blockerade vidare expansion, interna sociala problem
dök upp, och började med den stora berber revolten år 740, och slutade med slaget om Zab,
och krossandet av Umayyad kalifatet.
I västerns historia
Den första vågen av riktiga "moderna" historiker, speciellt forskarna på Rom och den
medeltida perioden, såsom Edward Gibbon, hävdade att om Charles hade fallit skulle
Umayyad kalifatet lätt ha erövrat ett uppdelat Europa. Gibbon i sin berömda observation:
En framgångsrik marschlinje hade förlängts över tusen kilometer från Gibraltar
klippan och ner till sandbankerna i Loire; repetitionen av en likadan rymd
skulle ha burit Saracenerna till gränsområdena mot Polen och Skotlands
högländer; Rhone är inte mer ofarbar än Nilen eller Eufrats, och den arabiska
flottan kunde ha seglat utan ett marint slag rakt in i Themsen.
Kanske tolkningen av koranen nu skulle ha lärts ut i Oxfords skolor, och dess
prästerskap kunde ha demonstrerat till ett omskuret folk fromheten och
sanningen i uppenbarelserna från Muhammed.
Inte heller var Gibbon ensam i sitt överdådiga prisande av Charles som kristendomens och
västcivilisationens räddare. H.G. Wells i sin A Short History of the World sa i kapitel XLV
"Utvecklingen av en latinsk kristendom:"
Muslimerna, när de korsade Pyrenéerna år 720 fann detta frankiska kungarike
under det praktiska styret av Charles Martel, borgmästaren för palatset och
erfaren från den beslutsamma segern vid Poitiers (732) från hans händer.
Denne Charles Martel var i praktiken överlord i Europa norr om alperna från
Pyrenéerna till Ungern. Han härskade över en mängd underordnade lorder och
talade franska-latin, och hög- och låg-tyska språk.
Gibbon citerades ett århundrade senare av den belgiske historikern Godefroid Kurth, som
skrev att slaget om Poitiers "måste alltid ihågkommas som en av de stora händelserna i
världshistorien, eftersom det berodde på dess problematik huruvida den kristna
civilisationen skulle få fortsätta eller om islam skulle överta Europa."
Tyska historiker var speciellt entusiastiska i deras lovord om Charles Martel; Schlegel talar
om denna "mäktiga seger", och berättar hur " Charles Martels arm räddade och förlöste de
kristna nationerna i väst från det ödeläggande islams dödsgrepp." Creasy citerar Leopold von
Rankes uppfattning att denna period var:
En av de viktigaste epokerna i världshistorien, begynnelsen på 700-talet, när å
ena sidan muhammedanismen hotade att spridas över Italien och Gallien, och å
andra sidan den uråldriga avgudadyrkan från Niedersachsen och Friesland
tvingade sig fram över Rhône.
I denna risk för kristna institutioner steg en ungdomlig prins av tysk ras, Karl
Martell, som deras kämpe, upprätthöll dessa institutioner med all den energi
som nödvändigheten för självförsvar kallar fram, och slutligen utvidgade dem
till nya regioner.
Den tyske militärhistorikern Hans Delbruck sa om detta slag "det har inte funnits något
väsentligare slag i världshistorien." (Barbarernas invasioner, sid 441.)
Om Charles Martel hade misslyckats, menade Henry Hallam, skulle det inte ha funnits någon
Karl den Store, inget heligt romerskt imperium eller kyrkostater; alla dessa var beroende på
att Charles kunde tygla islam från att expandera in i Europa medan kalifatet var förenat och
kompetent att gör en sådan erövring.
En annan stor historiker om medeltiden, Thomas Arnold, rankade Charles Martels seger
ännu högre än segern i Arminius i sin påverkan för all modern historia: "Charles Martels
seger vid Tours var bland de signifikanta förlösningar som har påverkat sekler av mänsklig
lycka." Louis Gustave och Charles Strauss i Moslem och Frank; eller, Charles Martel och
Europas räddning sa "Segern var beslutsam och slutlig, flodvågen av arabisk erövring
rullades tillbaka och Europa var räddat från barbariets grepp." (page 122)
Charles Oman, i sin historia om krigets konst i medeltiden, kommer fram till att:
Vid Poitiers kämpade frankerna som de hade gjort två hundra år tidigare vid
Casilinum, i en solid massa, utan att bryta rank eller försöka ändra manövern.
Deras seger vanns av en rent defensiv taktik med en infanterikvadrat; de
fanatiska araberna, kastade sig emot dem gång på gång, och splittrades i
stycken, och flydde slutligen av nattens skydd. Men det fanns ingen förföljelse,
för Charles hade bestämt att inte tillåta sina män att ändra ett steg från linjen
för att jaga den krossade fienden. [I, 58]
Adolf Hitler säger i Hitlers Tal vid Bordet (28 augusti 1942, middag):
Om inte Charles Martel hade varit segerrik vid Poitiers -redan, vet ni, så hade
världen redan fallit i judarnas händer, så feg denna kristendom!-då skulle vi
med största möjlighet ha blivit konverterade till muhammedanism, den kult
som glorifierar hjältemodet och som öppnar upp de sju himlarna endast till den
modige krigaren. Sedan skulle de tyska raserna ha erövrat världen. Endast
kristendomen hindrade dem från att göra det."
John H. Haaren säger i Berömda män från medeltiden:
Slaget om Tours, eller Poitiers, som det borde kallas, är ansett som ett av de
avgörande slagen i världen. Det beslutade att kristna, och inte muslimer, skulle
vara den styrande makten i Europa. Charles Martel är speciellt firad som det
slagets hjälte.”
John Bagnell Bury, skriver i början av 1900-talet, sa "Slaget om Tours… har ofta
representerats som en händelse av högsta omfattning för världshistorien, för
efter detta bringades äntligen islams penetrering in i Europa till ett
stillastående.
Men som vi kommer att se nedan är dagens historiker mycket tydligt splittrade om slagets
betydelse, och var det skulle ranka i militärhistoriens signalmoment.
I muslimsk historia
Österns historiker, som deras västliga motparter, har inte alltid hållit med om vikten om
slaget (om Tours). Enligt Bernard Lewis, "De arabiska historikerna, om de över huvud taget
nämner den här händelsen [Slaget om Tours] så presenterar de det som en mindre
skärmytsling," och Gustave von Grunebaum skriver:
"Detta bakslag kan ha varit viktigt från europeisk synpunkt, men för muslimer vid den tiden,
som inte såg någon mästarplan i detta hade det ingen större signifikans."
Samtida arabiska och muslimska historiker och krönikörer var mycket mer intresserade av
den andra Umayyad belägringen av Konstantinopel år 718, som slutade i katastrofalt
nederlag.
Emellertid har Creasy påstått: "Den bestående betydelsen av slaget om Tours i muslimernas
ögon är omvittnat, inte bara genom uttrycket “det dödliga slaget” och “det skamliga
störtandet” som deras skriftställare konstant tillämpar när de refererar till det, men också
genom det faktum att inga flera seriösa försök till erövring ovanför Pyrenéerna har gjorts av
barbarerna."
Den marockanske 1200-tals författaren Ibn Idhari al-Marrakushi, nämnde slaget i sin
historia av Maghrib, "al-Bayan al-Mughrib fi Akhbar al-Maghrib." Enligt Ibn Idhari, "Abd arRahman och många av hans män fann martyrdom på balat ashShuhada'i ("martyrernas
väg)."
Antonio Santosuosso påpekar i sin bok Barbarer, marodörer och otrogna: Sätten för
medeltida krig, på s. 126 "de (muslimerna) kallade slagets lokalisering för vägen mellan
Poitiers och Tours, "martyrernas vägläggning."
Men som Henry Coppée har förklarat, "Samma namn gav man till slaget om Toulouse och
tillämpas på många andra fält där muselmanerna blev besegrade: de var alltid martyrer för
sin tro"
Khalid Yahya Blankinship har argumenterat att det militära nederlaget vid Tours var ett
bland flera misslyckanden som ledde till nedgången av Umayyad kalifatet: "Det sträckte sig
från Marocko till Kina, och Umayyad kalifatet baserade sin expansionistiska framgång på
doktrinen om jihad—väpnad kamp för att göra anspråk på hela världen under Guds styre, en
kamp som hade medfört mycket materiell framgång under ett århundrade men plötsligt blev
det stopp, följt av den styrande Umayyad dynastins kollaps år 750.
Slutet för Jihad staten demonstrerar för första gången att orsaken för dess kollaps inte bara
kom från interna konflikter, som har påståtts, utan från ett antal externa och konkurrerande
faktorer som överskred kalifatets kapacitet till respons. Dessa externa faktorer började med
förkrossande militära nederlag vid Bysans, Toulouse och Tours, som ledde till den stora
berber revolten år 740 i Iberia och norra Afrika."
Nuvarande historisk debatt om makrohistorisk verkan av slaget om Tours
Vissa moderna historiker argumenterar att slaget om Tours inte hade någon historisk
signifikans medan andra fortsätter hävda att Charles Martels seger var nödvändig i Europeisk
eller även världens historia.
I stödet för Tours betydelse som en världsförändrande händelse stödjer William E. Watson
starkt Tours som en makrohistorisk händelse, men distanserar sig från Gibbons och
Drubecks retorik och skrivning om till exempel om slagets väsentlighet i frankisk och
världens historia 1993:
Det finns tydligt visst berättigande för att ranka Tours-Poitiers bland de mest
framstående händelserna i frankisk historia när man tänker på stridens resultat
i ljuset av den påfallande dokumentationen av den framgångsrika etableringen
av muslimer av islamisk politisk och kulturell dominans längs hela östra och
södra kanten av den tidigare kristna romerska världen.
Den snabba muslimska erövringen av Palestina, Syrien, Egypten och den
Nordafrikanska kusten hela vägen till Marocko på 700-talet resulterade i den
permanenta positionen med våld av islamisk kultur på en tidigare kristen och i
hög grad icke-arabisk grund.
Det Visigotiska kungariket föll för de muslimska erövrarna i en enda strid om
Rio Barbate år 711, och den spanska kristna befolkningen tog sju långa sekler att
få kontroll över den iberiska halvön. Återerövringen var komplett år 1492, bara
några månader innan Columbus fick officiell eloge för hans avgörande resa över
Atlanten.
Om Charles Martel hade lidit nederlag vid Tours-Poitiers hade ödet för kung
Roderick vid Rio Barbate varit tveksamt, att en "gör ingenting" härskare över
kungariket Merovingian senare skulle kunnat ha vunnit där hans talangfulla
store föregångare hade misslyckats.
Verkligen, eftersom Charles var upphovsmannen till den Karolingiska linjen av
frankiska härskare och farfar till Charlemagne, kan man bara säga med en grad
av säkerhet att den kommande historien om Väst skulle ha följt utefter väldigt
olika strömmar om ‘Abd ar-Rahman varit segerrik vid Tours-Poitiers år 732.
Watson tillägger, "Efter att ha undersökt motiven för den muslimska satsningen norr om
Pyrenéerna kan man fästa en makrohistorisk signifikans till drabbningen mellan frankerna
och Andalusiska muslimer vid Tours-Poitiers, speciellt när man betänker den
uppmärksamhet man hade på frankerna i arabisk litteratur och den framgångsrika
expansionen av muslimer överallt annars under den medeltida perioden."
Viktorianska skriftställaren John Henry Haaren säger i sin Berömda Män Från Medeltiden,
"Slaget om Tours, eller Poitiers, som det borde kallas, är ansett som en av de avgörande
striderna i världen. Det bestämde att kristna, och inte muslimer, skulle vara den styrande
kraften i Europa."
Bernard Grun levererar sin utvärdering i sin "Historiens Tidtabeller," återutgiven år 2004:
"År 732 stämmer Charles Martels seger över araberna i slaget om Tours tidvattnet för deras
västliga framflyttningar.”
Historikern och humanisten Michael Grant listar slaget om Tours i de makrohistoriska
datumen i den romerska eran. Historikern Norman Cantor som var specialiserad i den
medeltida perioden, undervisar och skriver vid Columbia och New York universitet, säger år
1993: "Det kan vara sant att araberna nu fullt ut hade utsträckt sina resurser och de skulle
inte ha erövrat Frankrike, men deras nederlag (vid Tours) år 732 satte stopp för deras
framflyttning mot norr."
Militärhistorikern Robert W. Martin anser Tours "ett av de mest avgörande slagen i hela
historien." Dessutom säger historikern Hugh Kennedy "det var klart signifikant i
etablerandet av Charles Martels och Karolingernas makt i Frankrike, men det hade också
djupgående konsekvenser i det muslimska Spanien. Den signalerade slutet på ghanima
(fångst) ekonomin."
Militärhistorikern Paul Davis argumenterade år 1999, "Om muslimerna hade vunnit vid
Tours så är det svårt att anta vad folk i Europa kunde ha organiserat för att motstå dem."
Lika så, George Bruce i sin uppdatering av Harbottles klassiska militärhistoriska lexikon om
strider vidhåller att "Charles Martel besegrade den muslimska armén effektivt och avslutade
de muslimska försöken att erövra Västeuropa."
Antonio Santosuosso sätter fram en intressant modern opinion om Charles, Tours, och de
följande kampanjerna mot Rahmans son åren 736-737. Santosuosso presenterar ett
övertygande fall att dessa senare nederlag av inkräktande muslimska arméer var åtminstone
så betydelsefulla som Tours i sitt försvar för Västerns kristendom och bevarandet av Västerns
kloster, av vilka var centrum för bildning vilket slutligen ledde Europa ut ur medeltiden.
Han argumenterar också övertygande, efter att ha studerat de arabiska historierna för tiden,
att dessa helt klart var invasionsarméer, utskickade av kalifen att inte bara hämnas Tours,
utan att börja erövringen av det kristna Europa och bringa in det i kalifatet.
Protester mot innebörden av Tours som en världsförändrande händelse
Andra historiker håller inte med om denna utvärdering. Alessandro Barbero skriver, "Idag
tenderar historikerna att tona ner betydelsen av slaget om Poitiers, och påpekar att syftet
med de arabiska truppernas nederlag av Charles Martel inte var att erövra det frankiska
kungariket, utan att helt enkelt plundra det rika klostret St-Martin av Tours". På liknande
sätt skriver Tomaž Mastnak:
Moderna historiker har konstruerat en myt när de har presenterat den här
segern som att ha räddat det kristna Europa från muslimerna. Edward Gibbon,
till exempel, kallade Charles Martel kristendomens räddare och striden nära
Poitiers en drabbning som förändrade världshistorien... Denna myt har överlevt
väl in i våra dagar... Men de som är samtida med slaget överdrev inte dess
betydelse.
Fortsättarna på Fredegars krönika, som förmodligen skrev i mitten på 700talet, beskrv slaget som bara en av många militära drabbningar mellan kristna
och Saracener – dessutom, som bara en i en serie drabbningar utkämpade av
frankiska prinsar för byte och territorium...
En av Fredegars fortsättare presenterade slaget om Poitiers som vad det
verkligen var: en episod i kampen mellan kristna prinsar som Karolingerna
strävade att bringa Aquitaine under deras styre.
Den kristna libanes-amerikanska historikern Philip Hitti tror att "I verkligheten bestämdes
ingenting på slagfältet vid Tours. Den muslimska vågen, redan tusen kilometer från sin
utgångspunkt i Gibraltar – säger ingenting om dess bas i al-Qayrawan – som redan hade ätit
upp sig självt och nått sin naturliga gräns."
Synpunkten att slaget inte har någon stor betydelse summeras bäst av Franco Cardini som
säger om Europa och islam:
Fastän klokheten måste utövas i att minimera eller “avmytologisera”
händelsens betydelse så är det inte längre någon som tycker att det har varit
avgörande. ”Myten” om detta speciella militära engagemang överlever idag som
en media kliché som ingenting är svårare att få bukt med. Det är väl känt hur
propagandan uttryckets om frankerna och att påvedömet glorifierade segern på
vägen mellan Tours och Poitiers...
I sin introduktion till Läsarens handbok till militärhistoria, summerar Robert Cowley och
Geoffrey Parker denna sida av den moderna synen på slaget om Tours genom att säga
“Studierna om militärhistoria har undergått drastiska förändringar på senare år.
Det gamla förhållningssättet med slå-på-trumman kommer inte längre att fungera. Faktorer
såsom ekonomi, logistik, underrättelse, och teknologi får den uppmärksamhet som en gång
lades ner på strider och kampanjer och förluster. Ord som "strategi" och "operationer" har
förvärvat betydelser som kanske inte har uppmärksammats för en generation sedan.
Förändrade attityder och ny forskning har förändrat vår syn på det som såg ut att betyda
mest. Till exempel, flera av de slag som Edward Shepherd Creasy listade i sin berömda bok
från 1851, De femton avgörande slagen i världen är knappt värt att nämnas här, och
konfrontationen mellan muslimer och kristna vid Poitiers-Tours år 732, en gång ansedd som
en vattendelande händelse, har nedgraderats till en räd."
Avslutning
Ett antal moderna historiker och författare i andra fält håller med Watson, och fortsätter att
hålla fast vid att detta slag var en av historiens väsentliga händelser. Religionsprofessor
Huston Smith säger i Världsreligionerna: Våra stora visdomstraditioner "Om inte för deras
nederlag av Charles Martel i slaget om Tours år 733, kunde hela västvärlden idag ha varit
muslimsk."
Historikern Robert Payne säger på sidan 142 i "Islams historia" "Ju kraftfullare muslimerna
och spridningen av islam knackade på Europas dörr, så stoppades spridningen av islam
utmed vägen mellan städerna Tours och Poitiers, Frankrike, med bara sitt huvud i Europa."
Folkligt konservativa militärhistorikern Victor Davis Hanson delar sin syn om slagets
makrohistoriska placering:
Senare tiders forskare har menat Poitiers vara så dåligt dokumenterad i samtida
källor så det var mera en räd och därmed en västerländsk mytbildning eller att
en muslimsk seger skulle ha varit att föredra framför fortsatt frankisk
dominans. Det som är klart är att Poitiers markerade en huvudsaklig
fortsättning på det framgångsrika försvaret av Europa, (från muslimerna).
Direkt efter segern vid Tours fortsatte Charles Martel att rensa södra Frankrike
från islamiska angripare under decennier, förenade de krigförande
kungadömena till fundament i det Karolingiska imperiet, och tillförsäkrade
rediga och pålitliga trupper från lokala egendomar."
Paul Davis, en annan modern historiker som vänder sig till båda sidor i debatten om
huruvida detta slag verkligen bestämde historiens riktning, som Watson påstår, eller var en
relativt liten räd, som Cardini skriver, säger "Huruvida Charles Martel räddade Europa till
kristendomen är en orsak till debatt. Men vad som är säkert är att hans seger försäkrade
att frankerna skulle dominera Gallien under mer än ett sekel."
1.21 Slaget om Wien – Den andra islamiska vågen – år 1683
Slaget om Wien, Turkiska: İkinci Viyana Kuşatması), ägde rum 11 och 12 september 1683
efter att Wien hade varit belägrat by av det Ottomanska imperiet under två månade. Striden
bröt framflyttningen för det Ottomanska imperiet in i Europa, och markerade den politiska
hegemonin av Habsburg dynastin i Centraleuropa.
Den storskaliga striden vanns av polska-österrikiska-tyska trupper ledda av Polens kung
John III Sobieski mot det ottomanska imperi