ORD SOM GER LIV
8
Mina tankar är inte era tankar, och era vägar är inte mina vägar, säger
HERREN.
9
Nej, så mycket som himlen är högre än jorden, så mycket är mina vägar
högre än era vägar och mina tankar högre än era tankar.
10
Liksom regnet och snön faller från himlen och inte återvänder dit, förrän
det har vattnat jorden och gjort den fruktbar och ger säd till att så och bröd
till att äta,
11
så skall det vara med ordet som går ut från min mun. Förgäves skall det
inte vända tillbaka till mig utan att ha verkat vad jag vill, och utfört det vartill
jag har sänt ut det.
(Jes 55:8-11)
4
Då mycket folk samlades och man begav sig ut till honom från den ena
staden efter den andra, talade han till dem i en liknelse:
5
"En såningsman gick ut för att så sitt utsäde. Och när han sådde föll en del
vid vägen och trampades ner, och himlens fåglar åt upp det.
6
En del föll på stenig mark, och när det hade kommit upp torkade det bort,
eftersom det inte hade någon fuktighet.
7
En del föll bland tistlar, och tistlarna växte upp samtidigt och kvävde det.
8
Men en del föll i god jord och växte upp och gav hundrafaldig skörd." När
han hade sagt detta, ropade han: "Hör, du som har öron att höra med!"
9
Hans lärjungar frågade honom sedan vad denna liknelse betydde.
10
Han svarade: "Ni har fått nåden att förstå Guds rikes hemligheter, men de
andra får dem i liknelser, för att de skall se och ändå inte se och höra och ändå
inte förstå.
11
Detta är liknelsens mening: Säden är Guds ord.
12
De vid vägen är de som har hört ordet, men sedan kommer djävulen och tar
bort det ur deras hjärtan, så att de inte kan tro och bli frälsta.
13
De på stenig mark är de som tar emot ordet med glädje när de har hört det.
Men de har ingen rot. De tror bara till en tid, och i frestelsens stund kommer
de på fall.
14
Det som föll bland tistlar är de som har hört ordet men som mer och mer
kvävs av bekymmer, rikedom och njutningslystnad och aldrig bär mogen
frukt.
15
Men det som föll i god jord är de som har hört ordet och behåller det i ett
uppriktigt och gott hjärta och bär frukt och är uthålliga.
(Luk 8:4-15)
1
ORD SOM GER LIV
(Jes 55:8-11, Luk 8:4-15)
”Ord som ger liv.” Det är temat i vår gudstjänst och i våra texter idag. Vi har hört i
bibeltexterna om det där sällsamma Ordet som kommer ner från himlen, som
kommer från en helt annan värld där det råder helt andra lagar, och så slår det ner
här i ditt och mitt hjärta. Ett ord som angår dig. Ett ord som talar till de djupaste
skikten i den du är. Ett Ord som ger liv.
Visst är det så att ord har en förunderlig makt att bygga upp eller riva ner?
Ordspråksboken säger: Ord från en tanklös kan hugga som svärd, men de visas
tunga ger läkedom. (Ords 12:10) Jag vet inte hur många ord vi hör under en
genomsnittlig dag (man hör nog lite fler om man har en pratsam radio eller en
pratsam parter ). De flesta orden berör oss bara på ytan, men så finns det vissa
som sätter sig djupt i vårt hjärta. Vissa ord kan hämma oss och begränsa oss i åratal
efteråt. Andra ord kan bli som en värmekälla, en kraftkälla, som en ädelsten vi bär
med oss genom livet djupt därinne.
Och om du blickar ner i ditt hjärta, om du tittar in i din inre skattkammare, så
undrar jag: vad har du för skatter därinne? Vad finns det för ord som du har fått
höra under ditt liv här på jorden och som du bär med dig? Så som det stod skrivet
om Maria i julevangeliet, att hon bevarade alla dessa ord i sitt hjärta och
begrundade dem (Luk 2:19). Vad är det finaste, eller vilka är de finaste sakerna
som någon människa har sagt till dig?
Det kan vara erkännanden från föräldrar, från lärare, från vänner eller andra nära
och kära. Det kan vara sådant som säger något sant om vem du verkligen är. Och
det kan också vara profetiska ord och hälsningar från Gud som människor har fått
förmedla eller som du hört själv från Gud.
Ord som ger liv. Ord i vars ljus vi lever vårt liv. Ord som ger ett igenkännande, en
inriktning, som ger ork att hålla ut under alla de motiga dagarna. Ord som ger liv.
Evangeliet säger att Gud är en som ger liv med sina ord. Jesus sade: De ord som
jag har talat till er är Ande och liv (Joh 6:63). Och i våra bibeltexter idag handlar
det mycket om hur Guds ord kommer till oss för att skapa liv härinne. Bibelordet
använder en åskådlig och nästan sinnlig bild: Guds ord är säd, fruktbar säd. Guds
ord kommer ner från himlen och in i den goda jord som tar emot det, och det
återvänder inte till himlen utan att ha gjort jorden fruktbar och bärande. I den
hebreiska grundtexten används ordet holidah, det ”får henne att föda”.
Guds ord är ett ord som ger liv. Att öppna sig för Gud är att öppna sig för något
vackert och förvandlande och nästan intimt. Det skapar ett liv inom oss som inte
fanns där innan. När jungfru Maria hörde Guds ord genom ängeln Gabriel, så tog
2
hon emot det med de berömda orden: ”Jag är Herrens tjänarinna. Låt det ske med
mig så som du har sagt.” Och från den stunden bar hon Jesus inom sig, ett växande
liv av det ord som ger liv.
Maria är en förebild även för oss, en förebild som varje troende som öppnar sitt
hjärta för kärlekens Gud som vill skapa liv i vårt inre. Att ta emot Guds ord, det är
samma sak som att ta emot Jesus, för ett av många namn som Jesus bär i Bibeln,
det är just ”Guds Ord”. Det står i Uppenbarelseboken (19:13), men ett mer känt
ställe är den mäktiga Johannesprologen. Vi läser Joh 1:1 och 14: I begynnelsen
var Ordet, och Ordet var hos Gud, och Ordet var Gud… Genom honom har
allt blivit till… I honom var liv… Och Ordet blev kött och bodde bland oss.
Det här ”bland oss” kan också översättas ”i oss”. Samma intensiva livskraft som
varje år får våren att bryta fram med värme och lövsprickning och fågelsång,
samma varma livskraft strålade ur Jesus från Nasaret till hopp och läkedom och
upprättelse, samma kärlek och livskraft förmedlas i Guds ord ner till ditt hjärta.
Kristus själv för dig utgiven.
Kristus utger sig själv dag efter dag. Hans beslut är fattat: han har älskat dig från
världens begynnelse, han längtar efter dig, han vill ta emot dig och förmedla sitt liv
in i ditt hjärta. Vad det hänger på, som Jesus säger i liknelsen idag, det är på dig
och ditt hjärta. Hans beslut är fattat. Vad vill du, på djupet?
Jesus är såningsmannen, och det han förmedlar av Guds ord har kraft att skapa liv,
liv som blommar ut till evigt liv. Men det livet blommar ut endast om säden får
smälta samman med en jord som tar emot det. Det står i Hebreerbrevet: Men för
dem blev ordet som de hörde inte till någon nytta, eftersom det inte genom
tron hade smält samman med dem som hörde det. (Heb 4:2) Guds ord är inte
tänkt att sättas upp på en piedestal, Guds ord är tänkt att få smälta samman med
vårt hjärta och där skapa något nytt.
Jesus ger oss fyra exempel på hur säden med Guds ord kan tas emot. Antingen kan
det landa på en stenhård väg och trampas ner i förakt och sedan ätas upp av fåglar.
Eller så kan det ge en snabb reaktion i ett ytligt hjärta, ett snabbt intresse som sedan
lika snabbt torkar bort hos en människa som inte vågar ge sig hän åt något
bestående.
Eller också kan det bli den reaktion som jag tror är allra vanligast i vår tid: Guds
ord faller bland tistlarna, och samma jord ger sin växtkraft både åt säden och åt
tistlarna. Det är för många växter på för liten yta. Säden samexisterar med en massa
andra saker, och resultatet blir att säden är synlig men den bär aldrig någon mogen
frukt. Det blir inte som Såningsmannen hade tänkt sig, för det finns så mycket
annat som jorden ger sin kraft åt.
3
Det här tror jag är ett problem som vi alla på ett eller annat sätt brottas med här i
livspusslet i 2000-talets överflödssamhälle. För Jesus uttolkar de där tistlarna på ett
sätt som jag tror träffar oss alla på ett eller annat sätt: bekymmer, rikedom och
njutningslystnad.
Njutningslystnad… strikt sett är det väl inte synd i Guds ögon att se på
Melodifestivalen på lördagkvällen? Att gå på bio eller gå ut och dansa eller ta sig
ett glas vin till maten? Eller ha örhängen eller läppstift eller någon annan av de
sakerna vi av tradition har haft i våra syndakataloger? Det är väl inte…
egentligen… synd i Guds ögon? Nej, jag kan inte hitta här bland Bibelns 1700 sidor
att de här sakerna som vi njuter av är synd. Titusbrevet säger att ”För de rena är
allting rent” (Tit 1:15).
Det handlar inte om att förklara det ena för förbjudet och det andra för tillåtet. Så
kan man göra för barn och kanske i början av tonåren. Men hur gör man när man
börjar bli vuxen i sin tro? Hur ska man få ihop livet så som det levs i det svenska
samhället med det kristna liv som vi är kallade till? Hur ska vi avgöra vad i vårt
hjärtas åker som är säd från Skaparen som bär god frukt, och vad som är tistlar som
kanske fascinerar för stunden men som egentligen suger ut vår kraft?
Jag tror att det är väldigt nyttiga frågor som vi borde prata om vid kyrkfikat och i
våra bönegrupper och när vi möts till vardags. Hur hittar vi det vi mår bra av på
djupet, hur hittar vi Guds goda vilja, hur hittar vi andlig urskillning? Hebreerbrevet
5 talar om andlig urskillning, om andliga vuxna, om ”dem som genom övning har
fått sinnet skärpt till att skilja mellan gott och ont” (Heb 5:14).
Genom övning. Jag tror att det är så att vi genom erfarenhet finner vad vi mår bra
av härinne, vad vårt andliga liv och vårt inre Jesusbarn mår bra av. Kan du också
känna igen det att en lagom nivå av njutning väcker tacksamhet, medan
njutningslystnad är flykt och tomhet?
Det finns ett motmedel mot sådan njutningslystnad som jag vill tipsa om från judisk
tradition. Där finns det ett system av mikroböner, färdiga små tackböner att bes
närhelst man får ta emot en njutning av olika slag. En mikrobön varenda gång man
biter i en frukt, en mikrobön varenda gång man får återse havet, en mikrobön
varenda gång man ser en vacker människa (det ni, killar! ), en mikrobön varenda
gång man köper ett nytt klädesplagg (det ni, tjejer! ), en mikrobön varenda gång
man vaknar och får se ljuset, och så vidare. Jag är övertygad om att det gör något
med ens andliga liv när man lyfter sin njutning till Gud.
Tänk om du nästa gång du ser en sådär riktigt vacker människa inte skulle säga:
”Wow, vilken snygging!” utan istället ”Lovad är du, Herre, som har skapat sådana i
din värld”? Det är ett sätt att både vara andlig och inte förneka det vackra. Och
judarna har till och med en speciell tackbön för när man ser någon som inte är sådär
riktigt vacker: ”Lovad är du som gör dina skapelser olika”.
4
Det här med tacksamhet och tacksägelse tycker jag är något som är väldigt
fascinerande. Här ligger en stor hemlighet, här ligger en potential till ett förvandlat
liv och en förvandlad värld. För om vi tar oss tid att lyfta vår njutning till Gud så
förvandlar vi en potentiell tistel till fruktbärande säd. Istället för att njutningen drar
oss bort från Gud så drar den oss till Gud, när vi har lärt oss att associera Gud med
njutning och inte med förbud.
Sedan kan det naturligtvis bli för mycket. Det tror jag är något som vi själva känner
av när det blir så, när vi känner att vi inte riktigt kan tacka Gud för en viss sorts
njutning, för den känns inte rätt, den är inte rättfärdig. Och även om det bara är
tillåtna njutningar som är något gott i sig självt, men det tar över så jag lever mer
för det som är njutning för mig än för det som är min långsiktiga kallelse från Gud,
då måste vi känna igen oss i den bild som Jesus målar upp: att Guds goda säd blir
kvävd av tistlar utan bestående värde.
Jag vill läsa en psalmvers från en psalm i Svenska kyrkans psalmbok som grep tag i
mig för tio år sedan och som kommer tillbaka då och då. Det är nr 595:
Om här vår själ ej lyftes fri
till det som evigt bliver,
en vansklig gröda bärgar vi
av allt vad tiden giver.
Förlorat är då allt besvär
som grävs i jorden neder.
Den fröjd är blek, det vett är svek
som oss ej högre leder.
(SvPs 595:3)
Här på jorden kan vår fröjd ibland kännas lite blek, om den bara är för stunden.
Särskilt när man blir lite äldre och börjar känna att man har sett det mesta förut. Då
finns det bara en sak som kan rädda oss från förgängligheten, från den neråtgående
rörelsen som slutar med att vi grävs i jorden neder. Och det är att vår själ får lyftas
fri, att vi får upptäcka den så oändligt mycket större och starkare och friskare
fröjden att få ta emot det ord som ger liv, evigt liv i förening med Honom som
uppfyller allt i alla. För vad inget öga har sett, vad inget öra har hört, vad inget
hjärta har anat, det har Gud berett åt dem som älskar honom (1 Kor 2:9). Låt
oss bli stilla inför honom i bön…
5
