debatt
Om diagnostik och språkbruk inom psykiatrin
En diagnos är inget en patient ”äger” eller
”får” utan en arbetshypotes som prövas
genom evidensbaserad behandling, skriver
psykolog Ali Sarkohi. Han efterlyser bättre
samstämmighet kring definition och tillämpning
av begreppet diagnos, likaså lämpligare
språkbruk inom psykiatrin.
I
nom psykiatrin har diagnoser ibland kommit att bli
problem i stället för att leda
till lösningar. En del vårdpersonal fastnar i frågan om vad
begreppet diagnos står för,
en del brottas med frågan om
man ska sätta diagnos eller
inte, för en del är frågan vilka
som ”äger” rätten att sätta
diagnos och en del upplever
svårighet att sätta ”rätt”
diagnos. Slutligen fastnar en
del patienter tankemässigt
i sin diagnos snarare än att
frigöra sig från sin problematik. Frågan är hur man inom
psykiatrin ska förhålla sig till
diagnoser?
Enligt Psykiatri 91 (Åsberg
och Herlofson, 1991) kommer
begreppet diagnos från grekiskan och betyder att ”särskilja” eller ”urskilja”. Natur
och kulturs psykologilexikon
(Egidius, 1994) beskriver
diagnos som ”bestämmande”
eller ”konstaterande” av
ett visst tillstånd enligt en
klassificering. Redan på en
språklig nivå märker man att
dessa definitioner skiljer sig
något åt avseende innebörd
och riktning.
Diagnoser är inte till för
patienten utan i första hand
för bedömaren eller behandlaren. Diagnostisk utredning
ska leda fram till en sammanfattande beskrivning av:
O identifierade svårigheter,
risk- och skyddsfaktorer samt
bedömning av hur dessa
Psykologtidningen 4/08
påverkar patienten
O analys av tänkbara orsaker
och faktorer som försvårar
respektive underlättar situationen för patienten.
Det är utifrån detta som
åtgärdsprogram och behandlingsplaner ska formuleras
och utvärderas.
JAG ANSER ATT en diagnos
kan säkerställas först när den
har blivit bekräftad genom
systematisk och effektiv
behandling. Dessförinnan är
diagnosen inget annat än bedömarens eller behandlaren
arbetshypotes (preliminär
diagnos) som formuleras
efter ett eller flera bedömningssamtal och/eller utredningar och som kan bli helt,
delvis eller inte alls bekräftad
efter behandling. Att formulera en arbetshypotes vägleder terapeuten inför fortsatta
insatser. Arbetshypotesen
är inte något som patienten
”får”, ”har” eller ”äger”. Den
betecknar de olika symtom
som patienten verbalt och
icke verbalt uttrycker. Denna
beteckning är en tankekonstruktion baserad på en viss
symtombild och formulerad
i ord.
Språkbruk som till exempel
att patienten ”har”, ”får”,
”tilldelas” en diagnos eller
”lider” av en diagnos kan
leda en del patienter till
föreställningen att hon eller
han har två typer av problem.
Dels det problem patienterna
kommer med till psykiatrin
(att de inte förmår på egen
hand antingen finna nya
lösningar eller återfinna
sina gamla, positiva och
funktionella lösningar
och/eller av olika skäl
inte kan eller vill
tillämpa andras). Dels
ett annat problem,
nämligen den diagnos
de har ”fått” i kontakt
med psykiatrin. Det
är inte så ovanligt att
en del patienter låser
sig vid diagnosen, och
”glömmer bort” sina
ursprungliga besvär
och dessas funktion/
dysfunktion och insisterar på att någon
(psykiater eller psykolog) inom psykiatrin
ska ta bort något som
inte existerar, något
som de inte ”har” eller
”äger”, det vill säga
diagnosen. Det är inte
heller så ovanligt att
en del patienter får
behandling och blir
av med sina symtom,
men ändå låter diagnosen
leva vidare i sina och/eller
andras tankar.
En del hävdar att patienten
har rätt att få ett namn på
det hon eller han lider av,
och man menar att det gör
det lättare för patienten och
anhöriga att få kontakt med
och stöd av andra med likartade problem samt att skaffa
sig kunskap om problemområdet, vilket låter bra men
inte är helt riskfritt. Det är ju
inte diagnosen som patienten
lider av utan konsekvenserna
av det sammanhang som
förorsakar och vidmakthåller symtombilden. Faran
En diagnos kan
säkerställas först när
den har blivit bekräftad genom systematisk
och effektiv behandling. Dessförinnan
är diagnosen inget
annat än bedömarens
arbetshypotes, skriver
Ali Sarkohi.
är att det som triggar igång
symtomen, liksom analysen
av den totala situationen samt
av effekterna på tillvaron och
åtgärderna, förblir underordnade diagnosen. Det finns
också en risk med att kategorisera och stämpla patienten och indirekt även familj
och släkt utifrån diagnoser,
det vill säga att generalisera
problemet i stället för att
”låta” både patienten och
anhöriga leva ett normalt liv
efter en effektiv och lyckad
behandling. En nackdel med
25
debatt
alla diagnosrelaterade intresseföreningar är att patienter
och deras familjer på grund
av brist på eller bristande
information och stöd från
samhällets olika substrukturer, inte minst psykiatrin,
vidmakthåller diagnoserna
genom att kategorisera och
identifiera sig efter diagnosgrupp och tidvis segregerar
sig från resten av samhället.
DET ÄR VIKTIGT att påpeka
för patienten att arbetshypotesen inte är någon
absolut sanning, utan att
behandlingen går ut på att
pröva hypotesen genom
vetenskaplig och evidensbaserad behandling. Om
patienten kräver ett namn
6
på sin problematik vore det
bäst att ge detta när behandlingen visat sig effektiv, men
frågan är till vilken nytta
när symtombilden och dess
negativa konsekvenser inte
existerar längre? Vid behandling är det inte arbetshypotesen eller diagnosen som är
föremål för behandling utan
de förhållanden som triggar
igång och/eller vidmakthåller ohälsosamma reaktioner
och symtom, och för med
sig negativa och oönskade
konsekvenser för patienten.
Efter en lyckad behandlig
har vare sig patienten eller
bedömaren någon användning av arbetshypotesen
(diagnosen) i det konkreta
fallet. Men självklart kan
man dra lärdom av processen
både utifrån ett patient- och
terapeutperspektiv.
Om vi oförsiktigt använder språket på ett sätt som
ger patienten känslan av
att denne ”fått”,” har” eller
”äger” en diagnos har vi fortfarande jobb kvar att göra.
En diagnos underlättar inte
alltid behandlingen utan kan
medföra negativa konsekvenser vad gäller arbetslivet och
självkänslan. Stämplandet
kan också öka risken för diskriminering och utanförskap.
Ett sätt att motverka denna
risk är att bedömaren tydliggör sin arbetshypotes för
patienten i stället för att få
patienten att känna och tro
att hon eller han ”får” eller
”har” en viss diagnos. Det är
också viktigt att komma ihåg
att även om man betecknar
vissa svårigheter hos vissa
patienter med samma term,
finns det stora individuella
skillnader. Människor utvecklas och förändras, deras
problematik likaså. I det perspektivet är en diagnos inte
en statisk benämning. Tyvärr
krävs en diagnos för att få
tillgång till vissa samhälleliga
stödåtgärder, och i ett sådant
fall får diagnosen ett större
värde än själva behandlingen.
Det enda en patient ”har”
eller ”äger” är sin egen berättelse om situationer hon eller
han har varit med om, vetskapen om hur man har reagerat
eller reagerar i situationen
och konsekvenser som detta
reaktionsmönster resulterat
i. Detta ska vi som bedömare och behandlare tolka
som tecken på något som
eventuellt ska bli föremål för
behandling. Patienter ”får”
inte heller någon diagnos som
”tack” för kontakten. Det är
tyvärr socialt inlärt hos en
del patienter att söka sig till
psykiatrin för att antingen få
fördelarna med en diagnos
eller med kontakten. Tydligare och bättre samstämmighet
kring definition
och tillämpning
av begreppet
diagnos behövs,
likaså lämpligare språkbruk
inom psykiatrin.
ALI SARKOHI
Psykolog
Forskarstuderande vid Linköpings
universitet och verksam inom
Vuxenpsykiatriska klinken i
Linköping
