EUROPEISKA
KOMMISSIONEN
Bryssel den 7.7.2016
COM(2016) 448 final
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET
enligt artikel 10 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen
mot organiserad brottslighet
SV
SV
RAPPORT FRÅN KOMMISSIONEN TILL EUROPAPARLAMENTET OCH RÅDET
enligt artikel 10 i rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen
mot organiserad brottslighet
1.
INLEDNING
1.1.
Bakgrund
De första stegen i EU mot att kriminalisera brott kopplade till kriminella organisationer togs
1998 i och med antagandet av gemensam åtgärd 98/733/RIF om att göra deltagande i en
kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott.1 Genom detta
instrument, som antogs av rådet på grundval av artikel K.3 i fördraget om Europeiska
unionen, infördes en definition av organiserad brottslighet i internationell rätt.
Detta följdes av Förenta nationernas konvention mot gränsöverskridande organiserad
brottslighet (Untoc), som antogs genom generalförsamlingens resolution 55/25 av den 15
november 2000. Konventionen blev det främsta internationella instrumentet för att bekämpa
gränsöverskridande organiserad brottslighet. Europeiska unionen (tidigare Europeiska
gemenskapen) deltog i förhandlingarna om konventionen, undertecknade den och är part i
konventionen.2
Den 19 januari 2005 lade kommissionen fram ett förslag till rambeslut om kampen mot
organiserad brottslighet.3 Syftet med förslaget var att bygga vidare på resultaten från både
gemensam åtgärd 98/733/RIF och konventionen genom att skapa ökad konsekvens i
tillnärmningen för att bekämpa organiserad brottslighet mer effektivt på EU-nivå.
Resultatet av förhandlingarna blev mindre ambitiöst än förslaget. Med stöd av Frankrike och
Italien beslutade kommissionen att utfärda ett uttalande4, där den ifrågasatte instrumentets
mervärde när det gällde att uppnå den miniminivå för tillnärmning som krävdes.
1.2.
Rambeslutets huvuddrag och syfte
I ingressen till rådets rambeslut 2008/841/RIF av den 24 oktober 2008 om kampen mot
organiserad brottslighet anges att EU:s mål är att förbättra unionens och medlemsstaternas
gemensamma kapacitet att bland annat bekämpa gränsöverskridande organiserad brottslighet.
Detta mål enligt EU:s politik för straffrättsligt samarbete och polissamarbete ska framför allt
uppnås genom tillnärmning av lagstiftningen. Detta instrument bör därför omfatta brott som
normalt begås inom ramen för en kriminell organisation. Det bör dessutom föreskrivas att
sanktioner som motsvarar dessa brotts svårhetsgrad utdöms för fysiska och juridiska personer
som begått sådana brott.
1
2
3
4
EUT L 351, 12.1998.2011, s. 29.
Rådets beslut 2004/579/EG (EUT L 261, 6.8.2004, s. 69).
2005/0003 (CNS), som ledde till antagandet av rådets rambeslut 2008/841/RIF.
"Kommissionen anser inte att rambeslutet om kampen mot organiserad brottslighet uppfyller det mål
som kommissionen önskade när det gällde den gemensamma åtgärden 98/733/RIF om att göra
deltagande i en kriminell organisation i Europeiska unionens medlemsstater till ett brott och när det
gällde Förenta nationernas konvention om gränsöverskridande organiserad brottslighet som antogs den
15 november 2000 och som gemenskapen har varit part i sedan den 29 april 2004. Rambeslutet uppnår
inte miniminivån för tillnärmning av rättsakter om ledning av och deltagande i en kriminell organisation
på grundval av ett enda begrepp för en sådan organisation som kommissionen föreslagit och som redan
antagits i rambeslut 2002/475/RIF om bekämpande av terrorism. Dessutom ger rambeslutet
medlemsstaterna möjlighet att underlåta att införa begreppet kriminell organisation och i stället fortsätta
att tillämpa befintlig nationell straffrätt genom att tillämpa allmänna regler för deltagande i och
förberedelse av särskilda brott.
Kommissionen måste därför konstatera att rambeslutet inte uppfyller målet att tillnärma lagstiftning om
kampen mot gränsöverskridande organiserad brottslighet såsom fastställs i Haagprogrammet."
2
Rambeslutet inriktas främst på kriminalisering av brott som rör deltagande i en kriminell
organisation (artikel 2 i rambeslutet), baserat på de definitioner som anges i artikel 1.
1.3.
Rapportens syfte och bedömningsmetod
I den europeiska säkerhetsagendan5, som antogs av kommissionen den 28 april 2015, betonas
behovet av att hjälpa medlemsstaterna att ytterligare utveckla ömsesidigt förtroende, att
utnyttja befintliga verktyg för informationsutbyte fullt ut och att främja operativt samarbete
över gränserna mellan behöriga myndigheter. Detta ska åstadkommas genom bättre
tillämpning och genomförande av EU:s befintliga rättsliga instrument. I sin roll som
fördragens väktare övervakar kommissionen därför införlivandet av berörda EU-instrument.
I enlighet med artikel 10 i rambeslutet6 skulle medlemsstaterna vidta lämpliga genomförandeåtgärder och anmäla dem både till rådet och kommissionen senast den 11 maj 2010.
Kommissionen skulle upprätta en rapport på grundval av denna information. Rådet skulle
därefter före den 11 november 2012 bedöma om medlemsstaterna hade vidtagit de
nödvändiga åtgärderna för att följa rambeslutet.
När tidsfristen för införlivandet löpte ut, dvs. den 11 maj 2010, hade endast fyra
medlemsstater (BE, CY, IE och NL) anmält sina bestämmelser till kommissionen. Andra
medlemsstater anmälde sina införlivandeåtgärder efter detta datum.
Rambeslutet är inte tillämpligt på Storbritannien och Nordirland från och med den 1 december
2014, eftersom landet utövade sin rättighet enligt artikel 10.4 i protokoll 36 som är fogat till
fördragen att inte tillämpa detta rättsinstrument. Storbritannien har tidigare antagit nationell
lagstiftning för att genomföra rambeslutet och anmält detta till kommissionen, men omfattas
inte av denna rapport. Danmark är bundet av rambeslutet enligt artikel 2 i protokoll nr 22 om
Danmarks ställning, eftersom rambeslutet antogs innan Lissabonfördraget trädde i kraft.
Beskrivningen och analysen i denna rapport grundas i första hand på de uppgifter som
lämnats av medlemsstaterna, kompletterade med allmänt tillgänglig information och
resultaten av en extern undersökning7. När övergångsperioden enligt artikel 10.3 i protokoll
36 till fördragen löpte ut den 1 december 2014 begärde kommissionen att medlemsstaterna
skulle anmäla sina nationella införlivandeåtgärder för instrument enligt regelverket för den
tidigare tredje pelaren, inklusive detta rambeslut, via MNE-databasen (”Mesures Nationales
d’Éxecution”). Vid tidpunkten för utarbetandet av denna rapport hade alla medlemsstater
anmält dessa åtgärder.
Rapporten inriktas på en analys av artiklarna 1–8. Rapporten behandlar inte artiklarna 9–12
eftersom dessa bestämmelser inte måste genomföras. De utvärderingskriterier som
kommissionen använt för denna rapport bygger på samma allmänna utvärderingskriterier som
användes 2001 för att utvärdera genomförandet av rambeslutet (effektivitet, klarhet och
förutsägbarhet, full tillämpning och genomförande inom tidsfristen).8 Vidare används även
kriterier som är specifika för det här rambeslutet, och som beskrivs närmare i den
nedanstående analysen av de enskilda bestämmelserna.
För konsekvensens skull bedöms nationella bestämmelser i relation till rambeslutet separat för
de medlemsstater vars system bygger på att det i fråga om artikel 2 rör sig om ett självständigt
brott och de medlemsstater som har andra förhållningssätt.
5
6
7
8
COM(2015) 185 final.
http://eur-lex.europa.eu/legal-content/SV/TXT/?qid=1455280270499&uri=CELEX:32008F0841
http://ec.europa.eu/dgs/home-affairs/elibrary/docs/20150312_1_amoc_report_020315_0_220_part_1_en.pdf
KOM(2001) 771, 13.12.2001, punkt 1.2.2.
3
2.
BEDÖMNING
2.1.
Bedömning av relevanta nationella bestämmelser i medlemsstater vars system
bygger på ett självständigt brott
Översikten nedan omfattar inte DK, SE och UK. Hänvisningar till ”alla medlemsstater” i
rapporten avser därför endast de 25 återstående medlemsstaterna.
2.1.1.
Definitioner (artikel 1)
I artikel 1 anges två definitioner som är relevanta för att fastställa rambeslutets
tillämpningsområde, nämligen definitionerna av en kriminell organisation och strukturerad
sammanslutning.
När det gäller definitionen av en strukturerad sammanslutning ("en sammanslutning som
inte tillkommit slumpartat i det omedelbara syftet att begå ett brott eller som inte
nödvändigtvis har formellt fastställda roller för medlemmarna, kontinuitet i
sammansättningen eller en utarbetad struktur"), har tre medlemsstater (BG, HR, IE) följt
rambeslutets ordalydelse, medan fyra andra (CZ, EE, LT, ES) nämner andra faktorer, främst
uppdelning av uppgifter eller funktioner inom den kriminella organisationen. En grupp på sju
medlemsstater (BE, CY, FI, EL, LU, RO, SK) anger att sammanslutningen ska vara
strukturerad, och elva medlemsstater (AT, DE, FR, HU, IT, LV, MT, NL, PL, PT, SI) gör
ingen hänvisning till definitionen av en strukturerad sammanslutning.
Elva medlemsstater (AT, BE, BG, FI, EL, HU, LU, PT, RO, SK, ES) hänvisar till
kontinuitetskriteriet ("som har inrättats under en tid"). Estland och Litauen hänvisar i sina
nationella bestämmelser till en permanent organisation, vilket kan begränsa denna
bestämmelses tillämpningsområde genom att icke-permanenta kriminella organisationer
undantas. De återstående medlemsstaterna (HR, CY, CZ, DE, FR, IE, IT, LV, MT, NL, PL,
SI) nämner inte denna faktor alls i sin nationella lagstiftning.
När det gäller medlemskap ("fler än två personer som handlar i samförstånd"), hänvisar de
flesta medlemsstater (AT, BE, BG, HR, CY, EE, FI, EL, HU, IE, IT, LT, LU, PT, RO, SK,
ES) direkt till minst tre personer. Lettland begränsar tillämpningsområdet till grupper som
består av minst fem personer. I Tjeckiens lagstiftning anges minst två personer som handlar i
samförstånd, medan sex medlemsstater (DE, FR, MT, NL, PL och SI) inte hänvisar till detta
kriterium i sina nationella lagar.
Endast tre medlemsstater (BE, LU, SK) hänvisar till fördelskriteriet ("direkt eller indirekt
erhålla ekonomiska eller materiella fördelar") i sina nationella lagstiftningar. Detta innebär att
alla andra medlemsstater har en bredare definition, vilket gör att denna bestämmelse även blir
tillämplig på kriminella organisationer som inte nödvändigtvis har ett vinstsyfte.
När det gäller förbrott ("brott som bestraffas med frihetsberövande eller en frihetsberövande
säkerhetsåtgärd på maximalt minst fyra år eller en strängare sanktion"), tillämpas följande
lägsta övre gränser för fängelsestraff enligt de nationella lagstiftningarna:
Minst tre år i tre medlemsstater (BE, CY, EE).
Över tre år i fem medlemsstater (AT, BG, HR, LT, SI).
Minst fyra år i fyra medlemsstater (FI, IE, LU, MT). Finland utvidgade dessutom
tillämpningsområdet till att omfatta två ytterligare brott för vilka det strängaste straffet
är kortare än fyra år.
Minst fem år i två medlemsstater (FR och HU).
Över fem år i en medlemsstat (SK).
Åtta medlemsstater anger inte strafflängder för förbrott (CZ, DE, IT, NL, PL, PT, RO,
ES), vilket innebär att tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta alla brott.
4
Tyskland begränsar tillämpningsområdet genom att undanta vissa specifika brott som
begås mot den demokratiska rättsstaten.
Grekland och Lettland har en förteckning över brott som anses utgöra förbrott. Denna
förteckning omfattar inte alla brott med en övre gräns på minst fyra års fängelsestraff i
Lettland, och det står inte klart om så är fallet eller inte i Greklands förteckning.
2.1.2.
Brott som rör deltagande i en kriminell organisation (artikel 2)
Rambeslutet handlar främst om kriminalisering av beteenden som leder till deltagande i en
kriminell organisation. Enligt artikel 2 är medlemsstaterna skyldiga att se till att minst en av
följande typer av beteende kriminaliseras enligt den nationella lagstiftningen:
a) Beteendet hos en person, som med avsikt och med kunskap om antingen den kriminella
organisationens syfte och allmänna verksamhet eller organisationens avsikt att begå brotten i
fråga, aktivt deltar i organisationens brottsliga verksamhet, vari inbegrips tillhandahållande av
information eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar och alla former av
finansiering av verksamheten, med vetskap om att deltagandet kommer att bidra till
genomförandet av organisationens brottsliga verksamhet.
b) Det beteende hos en person som utgörs av en överenskommelse med en eller flera personer
om en verksamhet, som om den genomförs innebär att brott som avses i artikel 1 begås, även
om personen i fråga inte deltar i det egentliga genomförandet av verksamheten.
Artikel 2 har införlivats i följande utsträckning:
Fyra medlemsstater (BG, HR, EL, MT) anger båda brotten (artikel 2 a och b).
Tjugoen medlemsstater (AT, BE, CY, CZ, DE, EE, FI, FR, HU, IE, IT, LV, LT,
LU, NL, PL, PT, RO, SK, SI, ES) tillämpar endast artikel 2 a, vilket innebär att det
är ett brott att delta i en kriminell organisation. I Belgiens nationella lagstiftning
begränsas tillämpningen av brottet deltagande i en kriminell organisation till
omständigheter med trakasserier, hotelser, våld, bedrägeri, korruption eller
kommersiella strukturer.
Införlivandet av artikel 2 a:
Sex medlemsstater (BG, FR, LT, LV, PL, SI) nämner allmänt till
deltagande/medverkan, utan att närmare ange vilken typ av verksamheter som avses
(begångna brott begås eller andra verksamheter som inte nödvändigtvis är av kriminell
natur).
Åtta medlemsstater (BE, CY, CZ, IE, IT, LU, RO, SK) anger uttryckligen i sina
definitioner att ”andra verksamheter” omfattas av de typer av beteenden som anses
utgöra deltagande, eller har gjort det straffbart att både delta i och stödja en kriminell
organisation.
Ytterligare åtta medlemsstater (AT, DE, EE, EL, ES, MT, NL, PT) nämner ett eller
flera särskilda fall som utgör ”andra verksamheter” enligt rambeslutet (t.ex.
tillhandahållande av information eller materiellt stöd, rekrytering av nya medlemmar
och finansiering av den kriminella organisationens verksamheter).
Tre medlemsstater (HU, HR, FI) begränsar uttryckligen tillämpningsområdet genom
att undanta förbrott (HR) eller brott som är lika grova eller grövre än det självständiga
brottet (FI), eller begränsar tillämpningsområdet till endast förberedelse till brott
(HU).
Alla medlemsstater utom fyra (CY, FR, HU, IE) kriminaliserar vissa av de allvarligare
formerna av deltagande i en kriminell organisation, t.ex. att bilda, leda, organisera
eller främja en kriminell organisation osv.
5
Nio medlemsstater (AT, BE, HR, CY, EL, FI, IE, LU, SK) inbegriper uttryckliga
hänvisningar till personens avsikt och/eller kunskap om den kriminella
organisationens syfte och allmänna verksamhet och/eller organisationens avsikt att
begå förbrott.
Brott enligt artikel 2 b:
Två medlemsstater (EL, MT) kriminaliserar stämpling till samtliga brott (förutom
brott som kan ge andra straff än fängelse samt brott enligt tryckfrihetslagen i Maltas
fall). Grekland undantar förbrott som omfattas av brottet att delta i en kriminell
organisation, men inbegriper däremot lagöverträdelser om personens avsikt är att
uppnå ekonomisk eller annan materiell vinning eller att begå ett angrepp mot en
persons liv, fysiska integritet eller reproduktiva frihet om brottet inte ger mindre än ett
års fängelsestraff.
Två medlemsstater (BG, HR), begränsar tillämpningsområdet för förbrott till förbrott
som ger mer än tre års fängelsestraff. En ytterligare begränsning i Bulgariens fall rör
syftet att uppnå materiell vinning eller att på olaglig väg vinna inflytande över statliga
eller lokala myndighetsorgan.
2.1.3.
Juridiska personers ansvar (artikel 5)
Denna artikel är en standardbestämmelse som finns med i flera EU-instrument. Alla
medlemsstater (med undantag för Cypern) har lagbestämmelser om straffrättsligt eller
administrativt ansvar för juridiska personer som är involverade i brott i samband med
deltagande i en kriminell organisation (artikel 2). Cypern har ratificerat Untoc, men har inte
införlivat de relevanta bestämmelserna i sin nationella rättsordning.
Den första punkten rör ansvar för brott enligt artikel 2 som begås till en juridisk persons
förmån av någon person som företräder den juridiska personen, fattar beslut på den
juridiska personens vägnar eller utövar kontroll inom den juridiska personen. Alla
medlemsstater har relevanta bestämmelser i detta avseende, men endast 15 av dem (AT, CZ,
DE, FI, EL, HU, IE, IT, LV, LT, PL, PT, SK, SI, ES) hänvisar uttryckligen till situationer där
ansvar för brister i den övervakning eller kontroll som ska utföras av en person som avses
i punkt 1 har gjort det möjligt att begå brottet i fråga (artikel 5.2). I vissa medlemsstater kan
en sådan möjlighet uppstå vid en flexibel tolkning av de grundläggande bestämmelserna om
juridiska personers beteende, inte bara i handling utan även genom underlåtenhet.
Nederländerna och Belgiens högsta domstolar har t.ex. bekräftat en sådan tolkning.
Alla medlemsstater har definitioner av juridisk person och de bekräftar att juridiska
personers ansvar enligt punkterna 1 och 2 inte påverkar straffrättsliga förfaranden mot
de fysiska personer som är gärningsmän eller medhjälpare till något av de brott som avses i
artikel 2.
2.1.4.
Sanktioner (artiklarna 3, 4 och 6)
2.1.4.1. Sanktioner för fysiska personer (artikel 3)
Enligt artikel 3.1 ska medlemsstaterna vidta de åtgärder som krävs för att se till att de brott
som avses i artikel 2 beläggs med ett maximalt fängelsestraff på minst 2 år, eller, när det
gäller avtal om stämpling till organiserad brottslighet, med samma maximala fängelsestraff
som det brott som avtalats.
När det gäller brottet att delta i en kriminell organisation (artikel 2 a), gäller följande
gränser för fängelsestraff för det grundläggande brottet enligt de nationella lagstiftningarna:
Upp till två år i Finland.
Upp till tre år i Österrike och Kroatien.
6
Ett till tre år Belgien, Luxemburg och Spanien.
Upp till fem år i Tyskland och Frankrike.
Ett till fem år i Ungern, Italien, Portugal och Rumänien.
Tre månader till fem år i Polen och Slovenien.
Upp till sex år i Nederländerna.
Ett till sex år i Bulgarien.
Två till sju år i Malta.
Upp till tio år i Cypern och Grekland.
Två till tio år i Tjeckien.
Fem till tio år i Slovakien.
Tre till tolv år i Estland.
Upp till femton år i Irland.
Tre till femton år i Litauen.
Åtta till sjutton år i Lettland.
Endast fyra medlemsstater (BG, HR, EL, MT) har dessutom bestämmelser om brottet
stämpling till organiserad brottslighet enligt artikel 2 b. Enligt Maltas nationella
lagstiftning beror straffet på det brott som överenskommelsen avser. Bulgarien har satt det
maximala straffet till sex år, Kroatien upp till tre år. I Grekland beläggs brottet stämpling till
organiserad brottslighet med minst sex månaders fängelsestraff (minst tre månader om brottet
är en förseelse som beläggs med minst ett års fängelsestraff).
Det bör betonas att de flesta medlemsstater går längre än sina grundläggande skyldigheter
och har strängare straff för försvårande beteenden som inte regleras av rambeslutet när det
gäller det huvudsakliga brottet i artikel 2:
beroende på den roll som en person spelar i en organiserad kriminell grupp, t.ex.
grundare, beslutsfattare eller ledare i den kriminella organisationen (BE, BG, DE, HR,
EE, EL, IT, LT, LU, LV, MT, NL, PL, PT, SI, ES),
beroende på hur grovt förbrottet är (CZ, DE, FR, IT, PL, RO, ES),
beroende på särskilda omständigheter, t.ex. användning av specifika verktyg eller
farliga material (EL, IT, LT, PL),
beroende på om ett stort antal personer deltar i en kriminell organisation (IT, MT).
2.1.4.2. Försvårande omständigheter (artikel 3.2)
Enligt artikel 3.2 ska medlemsstaterna säkerställa att förbrott som har begåtts inom ramen för
en kriminell organisation får betraktas som en försvårande omständighet enligt deras
nationella rättssystem.
Generellt sett kännetecknas medlemsstaternas nationella system av principen om
individuella sanktioner, vilket innebär att varje straff kan skärpas eller mildras med
hänsyn till individuella omständigheter som beslutas från fall till fall. Detta gäller också
brott som begås inom ramen för en kriminell organisation.
När det gäller rättsliga bestämmelser om försvårande omständigheter har följande
tillvägagångssätt identifierats:
Enligt Irlands nationella lagstiftning räknas brott som begås inom ramen för en
kriminell organisation endast som en försvårande omständighet om brottet överskrider
gränsen för det maximala fängelsestraffet på fyra år, dvs. exakt det lägsta straff som
krävs enligt artikel 3.2.
I Slovenien räknas brott över gränsen på tre års fängelsestraff som försvårande
omständigheter.
7
Enligt sex medlemsstaters nationella lagstiftningar (HR, CZ, FI, HU, LT, PL) räknas
brott som begås inom ramen för en kriminell organisation som en allmän försvårande
omständighet avseende alla brott (inte bara grova brott).
Elva medlemsstater (AT, BE, BG, CY, DE, IT, LV, MT, PT, SK, ES) har en uttrycklig
hänvisning till försvårande omständigheter i sina nationella lagstiftningar i form av en
förteckning över de förbrott som anses vara de grövsta på grund av att de begåtts inom
ramen för en kriminell organisation. Det står inte klart om förteckningarna i fråga
täcker alla brott som beläggs med frihetsberövande i minst fyra år.
Sex medlemsstater (EE, EL, FR, LU, NL, RO) anger inte uttryckligen att brott som
begås inom ramen för en kriminell organisation utgör en försvårande omständighet
enligt deras nationella lagstiftningar.
2.1.4.3. Möjlighet till strafflindring eller undantagande från straff (artikel 4)
Trots att artikel 4 är valfri (”varje medlemsstat får …”), har alla medlemsstater
bestämmelser för omständigheter där en person kan undantas från straffrättsligt ansvar
eller straff eller beviljas strafflindring i händelse av förmildrande omständigheter enligt
artikel 2.
2.1.4.4. Sanktioner för juridiska personer (artikel 6.1 och 6.2)
Enligt artikel 6.1 bör en juridisk persons beteenden enligt artikel 5.1 (ledande ställning baserat
på befogenhet att företräda den juridiska personen, befogenhet att fatta beslut och utöva
kontroll) medföra bötesstraff eller administrativa avgifter och eventuellt andra sanktioner som
anges i den punkten. När det gäller artikel 5.2, dvs. brister i övervakning eller kontroll, anges i
artikel 6.2 endast skyldigheten att ha effektiva, proportionella och avskräckande sanktioner
eller åtgärder.
Alla medlemsstater (med undantag för Cypern, som inte anger särskilda böter för
juridiska personer) har bestämmelser om bötesstraff eller administrativa avgifter för
juridiska personers beteende i fråga om brotten enligt artikel 2.
När det gäller de valfria ”andra sanktionerna”, inklusive den icke uttömmande förteckning
som anges i artikel 6.1, har alla medlemsstater utom fem (AT, DE, EE, FI, IE) även andra
åtgärder än böter:
(a)
Fråntagande av rätt till offentliga förmåner eller stöd har införlivats av 14
medlemsstater (HR, CZ, FR, EL, HU, IT, LU, LV, MT, PL, PT, RO, SI, ES).
(b)
Tillfälligt eller permanent näringsförbud har införlivats av 15 medlemsstater
(BE, HR, CZ, FR, EL, HU, IT, LT, LV, MT, PL, PT, RO, SI, ES).
(c)
Rättslig övervakning har införlivats av sex medlemsstater (FR, IT, MT, PT,
RO, ES).
(d)
Rättsligt beslut om avveckling av verksamheten har införlivats av 13
medlemsstater (BE, HR, CZ, FR, HU, LT, LU, LV, MT, PT, RO, SI, ES).
(e)
Tillfällig eller permanent stängning av inrättningar som har utnyttjats för att
begå brottet har införlivats av sju medlemsstater (BE, FR, LT, MT, PT, RO,
ES).
Ytterligare 16 medlemsstater (BE, BG, HR, CZ, FR, HU, IT, LT, LV, LU, NL, PL, PT, RO,
SK, SI) har infört åtgärder som inte anges i artikel 6.1, främst om förverkande och
offentliggörande av domar.
8
2.1.5.
Behörighet och samordning av åtal (artikel 7)
Enligt artikel 7 är medlemsstaterna skyldiga att se till att deras behörighet omfattar åtminstone
sådana fall där de brott som avses i artikel 2 har begåtts.
Det första kriteriet är obligatoriskt och avser brott som begåtts helt eller delvis inom
medlemsstatens territorium, oavsett var den kriminella organisationen är baserad eller varifrån
den utövar sin brottsliga verksamhet. Alla medlemsstater följer denna bestämmelse som
införlivar den grundläggande territorialprincipen, som i de flesta fall utvidgas till att
omfatta båtar och fartyg.
Det andra kriteriet, dvs. behörighet för brott som begåtts utomlands av medlemsstaternas medborgare, har också införlivats av alla medlemsstater. På så sätt uppfyller
alla medlemsstater samtidigt kravet i artikel 7.3, dvs. skyldigheten att antingen fastställa
jurisdiktion över sina medborgare för brott som begåtts utomlands eller utlämna dem.
Det tredje kriteriet avser handlingar som begås till förmån för en juridisk person som är
etablerad på medlemsstatens territorium. Fyra medlemsstater har en tydlig hänvisning
till denna bestämmelse i sina nationella lagstiftningar (CZ, IE, IT, NL).
När det gäller bestämmelser om att begränsa behörigheten för de två sistnämnda situationerna
(artikel 7.1 b och c) till särskilda omständigheter som gäller när brotten begås utanför
medlemsstaternas territorier, har ingen medlemsstat valt ett sådant tillvägagångssätt.
Artikel 7.2 avser medlemsstaternas skyldighet att samarbeta i gränsöverskridande ärenden
(behörighetskonflikt). Alla medlemsstater har nationella lagstiftningsinstrument för
samordning av kampen mot grov gränsöverskridande brottslighet, med möjligheten att
ta hjälp av Eurojust för att stärka samordningen och samarbetet mellan de nationella
myndigheterna. Eurojusts uppgift att stödja medlemsstaterna i detta avseende ingår även i
förslaget till förordning om Europeiska unionens byrå för straffrättsligt samarbete (Eurojust) 9,
som för närvarande är under förhandling.
2.1.6.
Avsaknad av krav på ett brottsoffers anmälan eller anklagelse (artikel 8)
Enligt artikel 8 i rambeslutet är medlemsstaterna skyldiga att se till att utredning av eller åtal
för de brott som avses i artikel 2 inte är avhängigt av ett brottsoffers anmälan eller anklagelse,
i varje fall när det gäller handlingar som har utförts på medlemsstatens territorium.
Förfaranden på eget initiativ i samband med åtal för de brott som avses i artikel 2 är
principen i alla medlemsstater. Detta anges antingen direkt den nationella lagstiftningen
eller framgår av att vissa medlemsstater inte kräver en sådan anmälan eller anklagelse för att
väcka åtal.
2.2.
Bedömning av relevanta nationella bestämmelser i medlemsstater vars system
inte bygger på ett självständigt brott
2.2.1.
Danmarks införlivande av rambeslutet
Danmarks nationella lagstiftning förskriver inte något självständigt brott i fråga om artikel 2
eller de relaterade definitionerna i artikel 1.
Danmark kriminaliserar generellt alla försök att begå brott och olika former av deltagande i
sådana brott, medan straffen beror på det specifika beteendet. Den allmänna försvårande
omständigheten att brott begås av mer än en person som agerar inom ramen för en
sammanslutning är tillämplig på alla brott. Danmark tillämpar omfattande förmildrande
omständigheter på alla brott och landets straffrättsliga system grundas på principen att
juridiska personer har ett övergripande ansvar för alla brott, med relevanta böter. De allmänna
9
COM (2013) 535 final.
9
behörighetsreglerna omfattar även territorialprincipen och jurisdiktion över medborgare för
brott som begås utomlands. Förfaranden på eget initiativ utan anmälan eller anklagelse från
brottsoffer är allmän praxis i brottmålsförfaranden i Danmark.
2.2.2.
Sveriges införlivande av rambeslutet
Sveriges nationella lagstiftning förskriver inte något självständigt brott i fråga om artikel 2.
Sverige kriminaliserar förberedelse till brott och i de flesta fall även försök till brott enligt en
förteckning över brott som anses vanliga inom ramen för kriminella organisationer, och som
samtidigt begåtts för egen vinning. Sådana brott beläggs med minst fyra års fängelsestraff.
Straffet för förberedelse till brott bör vara lägre än det högsta straffet och får vara lägre än den
lägsta gränsen för det fullbordade brottet, som inte får överskrida två års fängelse (om inte det
fullbordade brottet ger minst åtta års fängelse). Enligt de nationella bestämmelserna är
försvårande omständigheter baserade på brott som begås inom ramen för en kriminell
organisation tillämpliga på alla brott. Definitionen av organiserad brottslighet är tillämplig för
detta särskilda ändamål. Sveriges straffrättsliga system grundas på principen att juridiska
personer har ett övergripande ansvar för alla brott, med relevanta böter och andra sanktioner.
De allmänna behörighetsreglerna omfattar även territorialprincipen och jurisdiktion över
medborgare för brott som begås utomlands. De flesta av brotten åtalas enligt ett förfarande på
eget initiativ, utan krav på anmälan eller anklagelse från brottsoffer.
3.
SLUTSATSER OCH NÄSTA STEG
Granskningen av medlemsstaternas införlivande av rambeslutet visar på en rad skillnader,
som i stor utsträckning kan tillskrivas skillnader i medlemsstaternas rättsliga traditioner.
Kommissionen anser inte att rambeslutet uppnår den nödvändiga miniminivån för
tillnärmning när det gäller ledning av och deltagande i en kriminell organisation på grundval
av ett enda begrepp för en sådan organisation. Kommissionen anser följaktligen att
rambeslutet ger medlemsstaterna möjlighet att underlåta att införa begreppet kriminell
organisation och i stället fortsätta att tillämpa befintlig nationell straffrätt genom att tillämpa
allmänna regler för deltagande i och förberedelse av särskilda brott. Detta kan ge upphov till
ytterligare skillnader i det praktiska genomförandet av rambeslutet.
De flesta medlemsstater har infört självständiga brott när det gäller deltagande i en
kriminell organisation enligt artikel 2. Två medlemsstater har dock inte gjort detta. I
alla medlemsstater som föreskriver självständigt brott omfattar detta deltagande i en kriminell
organisation (artikel 2 a), och ett fåtal medlemsstater inbegriper även stämpling till
organiserad brottslighet (artikel 2 b). Ingen av medlemsstaterna har valt att endast
kriminalisera brottet stämpling till organiserad brottslighet (artikel 2 b).
Många medlemsstater har gått längre än minimikraven. Vissa medlemsstater har breddat
sina nationella bestämmelser genom att inte hänvisa till alla delar av definitionen av
organiserad brottslighet, t.ex. genom att inte nämna fördelskriteriet eller omfattningen av
förbrott. Detta innebär att de nationella systemen i sådana fall är tillämpliga på flera
brottstyper, t.ex. även på brott som inte nödvändigtvis begås för vinning (eller vinning
åtminstone inte måste bevisas) eller fall där tillämpningsområdet utvidgas till att omfatta
andra brott än grova brott. Förutom brotten enligt artikel 2 har många medlemsstater
bestämmelser som inte täcks alls av rambeslutet, t.ex. om parallella brott i samband med
särskilda typer av organiserade grupper som definieras av sina mål eller metoder. Ett annat
exempel på nationella bestämmelser som går utöver rambeslutet är grundläggande straffnivåer
som är högre än de som anges i rambeslutet, och som i vissa fall höjs ytterligare, t.ex. på
grund av ett specifikt beteende eller en särskild roll i organisationen. Kommissionen
konstaterar också att de valfria bestämmelserna, såsom förmildrande omständigheter eller
straff för juridiska personer, har införlivats i stor utsträckning.
10
Det finns ett antal frågor som kan behöva klargöras ytterligare när det gäller ett korrekt
genomförande av rambeslutet. Det handlar främst om det eventuellt begränsade
tillämpningsområdet för definitionen av en kriminell organisation och frågor i samband med
ett korrekt införlivande av artikel 5 om juridiska personers ansvar.
Enligt den europeiska säkerhetsagendan, där kommissionen förklarar att det är
nödvändigt att förbättra tillämpningen och genomförandet av befintliga EU-instrument,
kommer kommissionen att stödja medlemsstaterna för att säkerställa ett
tillfredsställande genomförande av rambeslutet. Kommissionen kommer även att
fortsätta att övervaka att de nationella åtgärderna överensstämmer med EUinstrumentet. I bedömningen kommer kommissionen även att överväga om de problem
som påvisats inverkar på ett lämpligt genomförande av rambeslutet.
Kommissionen kommer att inleda bilaterala kontakter med de berörda medlemsstaterna och kommer vid behov att använda sina verkställande befogenheter enligt
fördraget.
Detta arbete kommer även att bidra till kommissionens bedömning av huruvida det är
lämpligt att se över rambeslutet.
11
