Grön kemi – för en renare och bättre värld
Carina Dahlgård
Laboratoriet för organisk kemi
Åbo Akademi
Inom grön kemi, eller den miljöanpassade kemin, värnar man om naturen och
människors hälsa. Detta görs genom att förhindra nedsmutsning i miljön och genom
användning av mindre hälsofarliga kemiska ämnen. Tack vare användningen av olika
kemiska principer och metoder minskar man uppkomsten av de farliga ämnen som
förorsakar en risk för naturen och människorna. Grön kemi gynnar också industriell
ekologi och införlivar miljömedvetenhet i samband med kemikalietillverkningen.
Den kemiska industrin har bidragit till
mycket omfattande utsläpp av farligt avfall i
jämförelse med andra stora industrier på
1900-talet. Det var först på 1950- och 1960talen som befolkningen blev oroliga för
följderna av kemikalieutsläppen i naturen.
Vid den här tidpunkten var det inte ovanligt
att kemiska substanser släpptes ut direkt till
vattnet, luften och på land för slutlig
deponering. Människor trodde att den här
typens utspädningar skulle vara tillräckliga
för att mildra ämnets verkan.
På 1990-talet utvecklades grön kemi i USA.
Inom grön kemi strävar man till att använda
miljövänliga utgångsmaterial, reaktioner,
reagenser,
lösningsmedel
och
reaktionsförhållanden. Även produkterna skall förstås vara miljövänliga. Exempel på
ett miljövänligt utgångsmaterial är biologiskt avfall som t.ex. kloakvatten, gödsel och
jordbruksprodukter. Detta biologiska avfall kan bland annat omvandlas till djurfoder,
industrikemikalier och bränslen. Speciellt petroleum bör bytas ut mot alternativa
bränslen, och då kommer många jordbruksprodukter väl till pass.
Inom grön kemi är det bland annat viktigt att minimera kemiska föreningars
biotillgänglighet, eftersom föreningar som inte kan bioackumulera inte heller skadar
en biologisk miljö. Genom att förändra naturen hos en kemisk produkt eller process
blir den mindre riskfylld för människor och miljön.
Inom grön kemi finns 12 principer:
1. Det är bättre att förhindra uppkomsten av avfall istället för att behandla avfall
som redan uppstått.
2. De syntetiska metoderna skall designas så att mängden av det använda
materialet i processen maximeras i produkten.
3. Då det är möjligt skall de syntetiska metoderna vara designade så att de ämnen
som används och uppkommer är så hälsosamma som möjligt för människor
och miljön.
4. Kemiska produkter skall designas så att effektiviteten hos funktionen bevaras
medan toxiciteten reduceras.
5. Användningen av lösningsmedel och liknande ämnen skall om möjligt göras
onödigt, och vid händelse av användning, ofarligt.
6. Energibehoven skall minimeras och deras inverkan på miljön och ekonomin
skall beaktas. Syntetiska metoder skall utföras vid omgivningens tryck och
temperatur.
7. Då det är ekonomiskt och tekniskt möjligt skall råmaterialets tillgång vara
förnybar istället för minskande.
8. Om möjligt skall onödig derivatisering alltid undvikas.
9. Selektiva katalytiska reagenser är överlägsna stökiömetriska reagenser.
10. Kemiska produkter skall designas så att de efter användning bryts ner till
ofarliga nedbrytningsprodukter.
11. Analytiska metoder skall vidareutvecklas för att det skall vara möjligt att
övervaka och kontrollera processer i realtid, istället för att farliga substanser
uppkommer.
12. Substanser och formen av en substans som används i en kemisk process skall
väljas så att faran för kemiska olyckor, såsom utsläpp, explosioner och bränder
minimeras.
Fortsatta förbättringar, nya upptäckter och innovationer behövs också i fortsättningen.
Framförallt energifrågor är en stor utmaning i dagens läge.
Litteratur
Anastas, P.T.; Warner, J. C. Green Chemistry, Theory and Practice 1998. New York:
Oxford University Press
