Finsk Tidskrift 8/2004
488
489
MELLAN BLÅSTÅNG OCH
FLYGPLANSVINGE
– hur många arter behövs det?
Ralf Carlsson
OM
EVOLUTIONEN SAKNAR MÅL, FINNS DÅ NÅGON
MENING
MED
ARTRIKEDOMEN?
RALF CARLSSON
REFLEKTERAR ÖVER NATURENS MÅNGFALD FRÅN LINNÉ
TILL DAGENS GENTEKNIK.
J
ag får ibland, eller faktiskt rätt ofta, en fråga från mina gymnasieelever: ”Vad gör fästingar för nytta?” eller ”vilken funktion
har fästingarna egentligen?” Mitt svar på denna, till synes
enkla, fråga är: ”Vad gör människan för nytta eller vilken funktion har människan?”.
Frågan vittnar om ett allmänt tänkesätt, att alla arter kan delas
in i antingen nyttiga eller skadliga och att alla arter fyller en
funktion i naturen. Detta är i sin tur kanske en följd av vår historia, med nästan två årtusenden av kristendom som format vårt
tänkesätt. I första Mosebok står det att Gud skapade alla växter
och djur och att Gud satte människan att råda över dem. Att allt
är skapat skulle alltså också innebära att allt är planerat att ha
en funktion och att om någon art försvinner skulle också denna
funktion försvinna – alltså är alla arter nödvändiga.
490
491
Beträffande förhållandet mellan människan och naturen är det
inte svårt att se att Carl von Linné, under 1700-talet, i allra högsta
grad följde principen i första Mosebok; att människan skall råda
över allt liv på jorden.
Det är för människans skull som alla dessa naturens skatter tycks ha skapats
inom naturens tre riken … han uppehåller det med sin försyn så att det skall
lända människan till gagn, om icke omedelbart så dock i ett större sammanhang … När vi i tur och ordning går igenom de skapade tingen och betänker
hur väl planlagt allting är, hur det ena skapats för det andras skull, måste den
tvingande slutsatsen bli denna, att allt är till för människans skull …
Samtidigt manar dock Linné sina läsare att falla i förundran och
begrundan inför Skaparens verk.
Man kan dock fråga sig om det är sin egen natursyn Linné
redogör för i sin skrift från 1749 eller om det helt enkelt handlar
om att han levde i nyttans tidevarv när allt skulle vara till nytta
och inte nog med det, varje land strävade också efter att vara
självförsörjande ifråga om förnödenheter (fysiokrati). Som en
parentes kan man ju för övrigt fråga sig om vi inte håller på att
glida in i nyttans tidevarv igen, fast nu i en senmodern tappning
där allt ska vara lönsamt, nyttigt och framför allt roligt. Tyvärr
håller detta marknadsekonomiska/hedonistiska tänkesätt också
på att smyga sig in i våra skolor på alla nivåer och resultatet blir
sannolikt en urholkning av allmänbildningsnivån och leder till
ytliga personligheter.
I min bokhylla har jag Linnés beskrivning av sin resa till
Öland och Gotland 1741 och där visar det sig tydligt att han hade
fått i uppdrag av regeringen att notera just ”nyttigheter” under
sin resa. I övrigt kan man väl konstatera att Linné och hans samtida till stora delar lärde och tolkade naturen enligt det som idag
kallas för det Panglossiska paradigmet (Voltaire): ”Vi lever i den
bästa av alla världar” lärde Pangloss ut till Candide. ”Allt har ett
syfte. Näsan är formad att passa glasögon, därför använder vi
glasögon.”. Ett bra exempel på detta finner man bl.a. i Linnés
konstaterande om skallerormen:
Å andra sidan ser vi Skaparens välvilliga omtanke om människan när vi
tänker på den skallra som sitter längst ute på dess stjärt. Med dess hjälp kan
människorna ofta undgå sin giftdrypande fiende och fly för skallrans ljud.
Linne ägnade inte en tanke åt att skallerormarna fanns i Amerika
långt innan människan satte sin fot där. Å andra sidan kan man
väl också tänka sig att han ansåg att jordens ålder var närmare
6000 år eller så. Biskop James Usher i England hade nämligen
redan i mitten av 1600-talet räknat ut att jorden skapades den 26
oktober 4004 f.Kr.
Sedan Charles Darwin år 1859 publicerade sin bok om evolution
genom naturligt urval har biologerna lärt sig en hel del om arters
betydelse men trots detta har denna kunskap och kanske annorlunda tänkesätt inte nått ut bland allmänheten. De allra flesta
anser att evolutionens uppgift (mål) är att frambringa nya arter.
Många människor, i den mån de har funderat på saken, ser evolutionen som en process som leder till mer och mer avancerade
organismer med människan som kronan på verket. Evolution
innebär inte förbättring utan snarare förändring; det viktigaste
för organismerna är att överleva, så att de får föra sina gener
vidare. Det handlar alltså om att anpassa sig eller att dö ut. En av
de viktigaste lärdomarna gällande evolutionen är att den inte har
något mål; alltså har den heller ingen mening.
Definitionen på en art är att två individer som kan få en fertil
avkomma tillhör samma art. Ibland kan genförrådet mellan två
populationer p.g.a. isolering i tid och rum komma att skilja sig
så mycket från varandra att när populationerna möts igen efter
isoleringen kan de inte längre få en fertil avkomma. Två nya arter
har uppstått men ingen kan väl påstå att detta är ett mål. Med
dagens moderna metoder inom gentekniken har man dessutom
funnit att arter som liknar varandra inte nödvändigtvis måste vara
släkt med varandra och att hela det gamla välbekanta artbegreppet håller på att falla samman.
492
493
Den välkände Oxford-professorn Richard Dawkins, ibland
kallad 1900-talets Darwin, har någon gång sagt att meningen
med livet är att vi är en boplats för våra gener som därmed har
en chans att överleva.
Om evolutionsprocessen hade ett mål, skulle detta innebära
att organismerna skulle ha en förmåga att se in i framtiden
och bedöma vilka förändringar de måste genomgå för att t.ex.
anpassa sig till klimatförändringar. Verkligheten är den att alla
organismer i själva verket är anpassade till gårdagens värld och
för att överleva måste de gradvis kunna anpassa sig. Man kunde
kanske kalla detta för en evolutionär kapplöpning; ”It takes all
the running you can do to keep in the same place” säger den röda
drottningen i Alice i Underlandet. Den som inte hänger med i
utvecklingen och dess förändringar slås obönhörligen ut och
evolutionsbiologerna kallar detta för ”red queen-hypotesen”.
Vi bör alltså ta detta i betraktande när vi funderar över hur många
arter som egentligen behövs. Före det bör vi kanske fundera över
vad vi behöver arterna till och det visar sig i de allra flesta fall att
de arter som anses viktiga är det för vår egen skull. Människan,
liksom alla andra arter, drivs av ren egoism och de arter som vi
har nytta av bör förstås bevaras.
Hur många arter behöver vi då och varför? Maten är ju en
viktig del av tillvaron och var och en kan ju fundera en stund
över hur många arter man äter under en vanlig vardag. Det kan
kanske röra sig om drygt ett tiotal medan en bättre middagsbjudning kanske når upp till 30 arter eller mera! Många av oss är
beroende av att vara omgivna av krukväxter, trädgårdsodlingar
och husdjur och våra kläder och
Var och en kan ju
andra förnödenheter härstammar i
fundera en stund
de allra flesta fall från arter som
över hur många arter
bomull, lin, kor, får och olika träman äter under en
slag. Många av de mediciner, som
vanlig vardag.
vi ibland är tvungna att äta här-
stammar ursprungligen från växt- eller djurriket fast de idag är
syntetiska. I stora delar av världen utgör djuren viktig arbetskraft
inom t.ex. jordbruket och energin för att värma mat eller bostäder
kommer från förbränning av ved (olika trädarter) och olja (fossila arter) samt i vissa fall från kospillning.
För många av oss är arterna till nytta bara för att de finns; vad
skulle en skogspromenad vara utan träden och djuren? För några
år sedan gjordes vid Sveriges Lantbruksuniversitet ett examensarbete, där man intervjuade människor och ställde frågor i stil
med ”vad skulle du betala för att få se en havsörn?”. Svaren, som
jag inte kommer ihåg i detalj, visade i alla fall att man sätter ett
högt värde på naturen. Detta visar sig även i form av ekoturism,
som idag är en viktig näringsgren för vissa länder.
Ser man sedan till den indirekta nytta man har av arter så
är det bara att konstatera att det är olika arter som håller igång
alla kretslopp, stabiliserar klimatet, bildar jordmånen för våra
odlingsväxter och pollinerar många av dem.
Så kan man ju också lägga värdeaspekter vid frågan. Många
arter, som idag inte har något nyttovärde, kan i framtiden tänkas
utgöra en viktig råvara för t.ex. medicin eller något annat som vi
idag inte ens kan föreställa oss. Vem skulle ha trott för några tiotals år sedan att idegranen skulle börja producera cancermedicin?
Sist men inte minst har vi också frågan om arternas inneboende
värde; kanske en art behövs bara för att den finns. Vi börjar där
närma oss gränsen för det rationella tänkandet, där moraliska och
etiska synpunkter tar vid. Har vi rätt att utrota andra arter för vår
egen vinnings skull eller för nöjes skull? I detta fall skiljer sig
människan från alla andra arter därför att, såvitt vi vet, är vi den
enda art som har moral medan resten av naturen är amoralisk.
För att ytterligare understryka detta vill jag här citera Dawkins
(1996, s. 89 f.):
Det här låter fruktansvärt grymt. Men naturen är inte grym, den är endast
fruktansvärt likgiltig. För oss människor är det en av de svåraste läxorna att
lära oss. Vi kan inte acceptera att saker och ting kan vara varken goda eller
494
495
onda, varken grymma eller snälla, utan helt enkelt känslolösa – likgiltiga
inför allt lidande och utan något som helst ändamål.
Sedan några år tillbaka har begreppet biodiversitet blivit nästan
ett modeord bland både biologer och lekmän. Ordet är egentligen
en sammansättning av biologisk och mångfald (eng. diversity),
vilket alltså i praktiken betyder biologisk artrikedom, men som
nog också innefattar genetisk diversitet och ekosystemdiversitet.
Vi har fått lära oss att det är viktigt att bevara biodiversiteten men
mindre om varför det är viktigt. Den vanligaste uppfattningen
bland lekmän, bl.a. itutad av massmedia och ”miljömedvetna”,
är att alla arter behövs för de bidrar till jämvikten i naturen.
Om det vore så enkelt att det finns en allomfattande jämvikt i
naturen! Sanningen är väl närmare den, att det finns en oändlig
massa jämvikter och dessa är till råga på allt dynamiska, d.v.s.
föränderliga. Datormodeller har visat att ett högt artantal tillåter
stabilitet men är inte en direkt förutsättning för att stabilitet ska
uppnås. Det finns även exempel på enkla (få arter) ekosystem
som är tämligen stabila. Man kan, kanske något förenklat, påstå
att det i princip finns fyra olika modeller som förklarar sambandet mellan artantal och stabilitet.
En svensk professor i teoretisk ekologi sade någon gång, mest
för att väcka debatt, att man skulle klara sig med ett tiotal arter.
Detta är naturligtvis en rejäl underdrift men mycket tyder på att
stabilitet i ekosystem uppnås med ett relativt lågt artantal medan
resten kan ses som överflödiga. Man kan föreställa sig en flygplansvinge, som hålls samman av ett antal nitar. Om en eller ett
par nitar försvinner händer förmodligen ingenting men om en
massa nitar lossnar kommer flyget troligtvis att störta. De nitar
som man kan undvara kan jämföras med de arter som är överflödiga i ett ekosystem. De tekniskt bevandrade bland läsarna börjar
kanske fundera över om det inte också, i fallet med flygplansvingen, har en viss betydelse vilka nitar som lossnar.
Denna frågeställning leder till den s.k. nithypotesen som ger
en intressant och förmodligen ganska sannolik förklaring. Skulle
det ha någon större betydelse för Östersjöns ekosystem om vi
utrotade alla havsörnar eller gråsälar? Knappast, förutom att vi
gick miste om en del skönhetsvärden! Skulle det ha någon betydelse om torsken eller knölsvanen utrotades? Knappast, eftersom
torsken inte ens leker i våra vatten och knölsvanen är en inplanterad asiatisk art!
Men om blåstången försvinner då, har det någon betydelse?
Ja, det torde det ha. Blåstången är en s.k. nyckelart, med vilket
förstås att den spelar en avgörande roll för hela ekosystemet,
den är en av ”grundbultarna” som håller ihop ekosystemet. Den
brukar ibland kallas för Östersjöns barnkammare eftersom en
massa småkryp, som utgör föda åt bl.a. andra småkryp och fisk,
lever där. Dessutom är det många fiskar som lägger sin rom bland
tången, dels för att den är en skyddad miljö, dels för att den bidrar
med föda till de nykläckta ynglen.
Slutligen har vi den så kallade idiosynkratiska hypotesen, som
egentligen inte ger några direkta ledtrådar om sambandet mellan
artantal och stabilitet. Detta kan vi tolka som att olika ekosystem
är sammansatta på olika sätt, beroende på lokala förhållanden
och den regionala artpoolens sammansättning.
Den genetiska diversiteten (variationen inom arten) är viktig
framför allt vid bevarande av utrotningshotade arter och man har
räknat ut att om en art når ner till nivåer om ca 2000 individer
är risken för utrotning hög, bl.a. p.g.a. en ökad risk för inavel.
Därför kan det också vara viktigt att bevara marginella eller isolerade populationer av dessa arter.
Litteratur:
Dawkins, R. 1992: Den själviska genen. En sociobiologisk studie. Prisma. 383 s.
Dawkins, R. 1996: Livets flod – en modern darwinists syn på utvecklingen.
Fagerström, T. 1995. Den skapande evolutionen. Scandinavien University Press.
Gaston, K. & Spicer, J. 1998. Biodiversity. An introduction. Blackwell Science.
Sidorna 76–88
