1 SVENSK ARBETARRÖRELSE UNDER DEMOKRATINS

1
SVENSK ARBETARRÖRELSE UNDER DEMOKRATINS ÅRHUNDRADE.
EN ESSÄi
Lars Ekdahl
Nästan innan seklet ens hade tagit sin början proklamerades 1900-talet som
arbetarrörelsens århundrade. Vid seklets slut framhölls det allt oftare att 1900-talet hade
varit demokratins århundrade. Vid det senare tillfället hörde det till arbetarrörelsens
retorik att understryka det nära sambandet mellan dessa två sekeletiketter: under 1900talet hade arbetarrörelsen spelat en framträdande roll i strävandena att införa, stärka och
vidareutveckla demokratin. Samtidigt som detta samband numera alltmer ifrågasätts på
sina håll förblir det oklart vad det mer konkret har inneburit. Två delvis motstridiga
tankelinjer tycks dock framträda mer än andra. När, å ena sidan, 1900-talet utnämns till
demokratins århundrade reduceras ofta fenomenet demokrati till politisk demokrati i
betydelsen allmän och lika rösträtt och parlamentarism. När, å andra sidan, den svenska
arbetarrörelsen talade om 1900-talet som sitt århundrade rymde retoriken en demokrati
som utvecklades i tre steg där den politiska vidgades till såväl social som ekonomisk
demokrati. Än mer övergripande framställdes det inte så sällan som en grundläggande
strävan hos 1900-talets arbetarrörelse att låta demokratin genomsyra och sätta sin prägel
på allt fler sidor av samhällslivet. Men vad var det för verklighet som speglades i denna
retorik? Och vad innebär det att arbetarrörelsen numera har övergett denna retorik? Kan
dessa frågor i sin tur kasta nytt ljus över arbetarrörelsens historia under sitt eget men
även demokratins århundrade?
På ett mindre retoriskt plan går det naturligtvis att ge ett enkelt svar på den första
frågan. Utan tvekan gav arbetarrörelsen ett avgörande bidrag till kampen för den
politiska demokratin. Otvetydigt är också att rörelsen oftast hade initiativet i
utvecklandet av det välfärdssamhälle som den själv betraktade som en social
demokratisering. Så är det också svårt att förneka att det var arbetarrörelsen som hade
de längst gående ambitionerna att utveckla 1970-talets nya arbetsrätt som i dess egna
ögon, eller åtminstone för dess ledande företrädare, framstod som avgörande steg mot
ekonomisk demokrati.
Det kan med andra ord hävdas att det finns en reell grund för retoriken att
arbetarrörelsen under 1900-talet tillhört demokratins främsta tillskyndare, ja, att till dess
2
strävanden hört en vidgning av demokratin bortom den politiska demokratins gränser.
Men sambandet mellan de två fenomenen, arbetarrörelse och demokrati, kan och bör
både konkretiseras och kompliceras. Men då måste nya frågor ställas och ett perspektiv
formuleras som också kan ge svar på den andra frågan om varför arbetarrörelsen
numera övergett sin traditionella retorik. För att närmare förstå innehållet i detta
samband krävs ett historiskt och samhälleligt perspektiv som kan kasta ljus över under
vilka förutsättningar och med vilka målsättningar såväl som resultat arbetarrörelsen
under 1900-talet strävade efter att demokratisera det svenska samhället. Vad innebar, å
ena sidan, mer konkret föreställningen om en demokratisering i tre steg och vilket
innehåll gavs de tre stegen politisk, social och ekonomisk demokrati? Och vilken
samhällsanalys var det som ytterst låg bakom denna föreställning? Hur skall, å andra
sidan, arbetarrörelsens under 1900-talet föränderliga retorik och praktik teoretiskt
förstås? Ja, ur vilket perspektiv skall den överhuvudtaget ses och på ett fruktbart sätt
analyseras?
Ambitionen med föreliggande uppsats är dock mer begränsad. Den skall i första hand
ses som en skissartad essä som, utifrån min forskning inom Ariosoprojektet, söker
precisera frågor kring och antyda ett perspektiv på arbetarrörelsens
demokratiseringssträvanden under en bestämd period av 1900-talet. I andra hand har
den som ambition att peka på behovet av en förnyelse av forskningen på området. Syftet
är med andra ord snarast att ur ett förhoppningsvis nytt perspektiv aktualisera 1900talets svenska arbetarrörelse som vetenskapligt och politiskt problem.
Undantaget som bekräftar regeln?
Det finns en rad olika sätt att periodisera 1900-talet, om det nu skall betraktas som
”kort” eller ”långt”. Historikern Eric Hobsbawm har sin triptyk där de båda världskrigen
omgärdar mellankrigstidens ekonomiska och politiska kriser i en ”katastrofernas
tidsålder”, följt av kapitalismens guldålder under decennierna efter andra världskriget
vilken sedan mynnar ut i en mer oviss och hotfull nygammal situation.ii För andra nådde
fordismen sin fullaste blomning under just de efterkrigstida decennierna. För dem som
talar om industriella revolutioner blir dessa decennier i sin tur kulmen på en utveckling
som följt efter den andra industriella revolutionen och som bryts av en tredje industriell
revolution.
3
De olika periodiseringarna har en gemensam nämnare i föreställningen att perioden
1945-1975 av flera anledningar var exceptionell i 1900-talets historia – åtminstone i
västvärldens kapitalistiska ekonomier. Förklaringarna varierar men en relativt
gemensam bild tecknas ändå av en period av full sysselsättning och snabb ekonomisk
och industriell utveckling som gav betydande utrymme för ett långtgående
välfärdsbygge. Till detta kom en politisk stabilitet som för Sveriges del tog sig uttryck i
att socialdemokratin satt kvar på de regeringstaburetter som erövrats under tidigt 1930tal. Utvecklingsoptimismen var påtaglig med en stark grund i övertygelsen att den
politiska arsenalen nu rymde tillräckligt effektiva instrument för att förhindra
återkomsten av mellankrigstidens krisbenägna kapitalism som med sin galopperande
arbetslöshet ytterst visat sig utgöra ett hot mot själva demokratin. Även om det kalla
kriget stundtals framstod som ett nytt hot omvandlades det också till en än starkare
strävan efter ekonomisk tillväxt och till än starkare argument för en utbyggnad av
välfärdsstaten i kapplöpningen mellan öst och väst. Så betraktat talar mycket för att
maktförhållandena i samhället under dessa exceptionella decennier kantrade över till
förmån för en arbetarrörelse som eftersträvade en långtgående demokratisering av
samhället. Nu fanns helt nya förutsättningar att söka realisera ambitionen att låta
demokratin genomsyra samhället. Men i vilken utsträckning kan det hävdas att
arbetarrörelsen utnyttjade den uppkomna situationen? Vad var det för ambitioner som
nu skulle realiseras? Och i vilken grad förmådde arbetarrörelsen utveckla och samla sig
bakom en gemensam strategi för samhällets fortsatta demokratisering?
Från förstatligande till ”det starka samhället”
I ett europeiskt perspektiv utgjorde åren omedelbart efter andra världskrigets slut en
period av påtaglig ovisshet om framtiden som dominerades av brett förankrade krav på
att dörren skulle stängas till en repris av mellankrigstidens politiska och ekonomiska
kriser. Mer konkret ställdes krav på ett ”bättre” samhälle och på en uppgörelse med inte
bara de politiska utan även ekonomiska krafter som ytterst hade satt hela världen i
brand. Till de årens radikalisering hörde också långtgående krav på en demokratisering
av förhållandena i arbetslivet och ett vidgat utrymme för en politisk demokratisk
styrning av samhällsutvecklingen. Inte minst som en reaktion på dessa krav blev två
olika linjer tydliga inom den europeiska arbetarrörelsen. I England hade Labour förts till
4
makten på ett program för ett långtgående förstatligande av framträdande delar av
industrin. På kontinenten var det däremot försök att utveckla någon form av
planhushållning som dominerade. I detta låg bland annat en kritik av förstatligandet som
en självklar väg mot en ökad demokratisering av förhållandena inom industrin och på
arbetsplatserna. Snart skulle dock det kalla kriget med amerikanska påtryckningar dra
upp bestämda gränser också för planhushållningsambitionerna samtidigt som det stod
klart att Labour saknade en långsiktig samhällsomvandlande strategi för
förstatligandena.
I Sverige hade arbetarrörelsen redan valt väg under mellankrigstiden då strävandena
efter vad som kallades en ”omfattande socialiseringsstrategi” gavs upp. Under kriget
antog socialdemokratin ett nytt partiprogram där planhushållning blev det dominerande
slagordet. Debatten kring det nya programmet blev till en mindre skärmytsling som
enbart visade att stödet i det närmaste var obefintligt för att följa brittiska Labour i
spåren. Gustav Möller talade följaktligen för döva öron när han hävdade att ”detta parti
kommer aldrig att uppge socialiseringskravet”. Ingen tycktes heller vilja lyssna på hans
varning att ”det som hänt under 1930-talet med dess allmänna välfärdspolitik” skulle
”komma att sätta sin prägel på partiets blivande program och allmänna grundsatser”.
Möller uppfattade ”välfärdspolitiken” som en ”sorts kryckor” och var ingalunda
övertygad om att partiet med den som ledstjärna ”definitivt och utan återvändo kommit
fram till arbetarrörelsens och socialdemokratins nya historiska epok, så att vi bara har
att fortsätta på samma väg”.iii
Vid samma tid antog partiet ett efterkrigsprogram som hade samma betoning på
planhushållning som det avgörande medlet för att komma till rätta med kapitalismens
inneboende kristendenser. Slagordet var här ”effektivitet och demokrati”: det var genom
en demokratisering av arbetslivet, en industriell demokrati, och en ”demokratisk”
planhushållning, ekonomisk demokrati, som industrin skulle kunna göras mer effektiv
och den ekonomiska tillväxten stärkas och därmed förutsättningar skapas för en
utvidgad social reformverksamhet. Kapitalismen började definieras, inte som ett system
att vältra över ända, utan som ett instrument för ett välfärdsbygge.
Bakom denna programmatiska nyorientering dolde sig en ambivalent hållning till staten
och dess roll i samhällsutvecklingen. Av tradition hade svensk socialdemokrati varit
5
bärare av en statsvänlig ideologi. Med den politiska demokratin skulle staten kunna
erövras och utnyttjas för en reformistisk omvandling av det kapitalistiska samhället. När
den breda förstatligandestrategin övergavs reste det på nytt frågor kring statens roll i
samhällsutvecklingen men också de långsiktiga samhällsomvandlande ambitioner som
arbetarrörelsen gav sig ut för att stå för; det var ju det som var socialdemokratins
särmärke i förhållande till andra reformpartier. Som en aspekt av detta aktualiserades
också frågan om arbetarrörelsens demokratiseringssträvanden. Ernst Wigforss, som bar
huvudansvaret för såväl det nya partiprogrammet som efterkrigsprogrammet, tillhörde
dem som hävdade att ett förstatligande inte utgjorde någon garanti för en
demokratisering vare sig av samhället eller arbetslivet. För honom blev en
planhushållning som stärkte en politisk demokratisk styrning av samhällsutvecklingen
och en industriell demokrati som gav de anställda ett inflytande över sitt eget arbete
centrala inslag i en strategi för en ökad demokratisering.
Detta embryo till en strategi för demokratisering som uppifrån, den politiska
demokratin, och underifrån, den industriella demokratin, i något av en
kniptångsmanöver skulle ändra maktförhållandena i samhället blev aldrig klart
formulerad och artikulerad. I praktiken kom dessutom ett korporativt arv från kriget att
göra den ytterligare otydlig. Under andra världskriget hade de speciella förhållanden
som då rådde i det närmaste påtvingat landet en form av planhushållning som hade sin
grund i ett korporativt samarbete mellan företrädare för stat, arbete och kapital.
Utvecklingen efter kriget innebar å ena sidan att den regerande socialdemokratin sökte
avveckla krigets korporativa institutioner och organ samt statliga regleringar, å andra
sidan att det korporativa tänkandet, snart formulerat som samförstånd, i hög grad blev
en ledstjärna för arbetarrörelsens efterkrigstida agerande. Det misslyckade försöket åren
efter krigsslutet att utveckla någon form av planhushållning byggde på en korporativ
grund där de tänkta institutionerna skulle bäras upp av representanter för stat, arbete och
kapital. Det var i praktiken dessa korporativa organ, inte den politiska demokratin, som
skulle utgöra det centrala navet i en tänkt planering och rationalisering av industrin och
dess utveckling. Det sena 1940-talets misslyckade planhushållningssträvanden, i hög
grad ett resultat av industrins vägran att dras in i dem, medförde dock inte ett brott med
det korporativa tänkandet. I stället kom dessa mer formella och institutionaliserade
strävanden att ersättas av en mer informell kontakt mellan stat, arbete och kapital, bland
annat genom den så kallade Harpsundsdemokratin, och av statliga utredningar som en
6
arena för sådana korporativa kontakter. Staten som ett instrument för att ändra
maktförhållandena i samhället ersattes av staten som arena för ett korporativt
samförstånd. Tankegången fanns utvecklad redan i den rapport till 1951 års LOkongress, Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen, som för första gången
presenterade Rehn-Meidnermodellen. Här hette det att ”olika befolkningsgrupper i
vidgad omfattning i kollektiv form sökt ge uttryck för sina intressen och anspråk på
samhället”. Denna intresseorganisationernas starka frammarsch ”synes i viss mån ha
förändrat statsmakternas ställning. Regering och riksdag framträder mera som
sammanjämkande och förhandlande part i förhållande till de organiserade intressena i
samhället och mindre som ensamt bestämmande och avgörande”.iv
Vad skulle så socialdemokratin med den politiska makten till? Och vad hade det blivit
av med partiets strävan efter en vidare demokratisering av samhället?
Förstatligandestrategin hade övergetts, inte minst med argumentet att den inte erbjöd en
väg mot ökad demokratisering. Även planhushållningsstrategin hade övergetts men den
hade i sin tur aldrig formulerats som en klar demokratiseringsstrategi. Partiordföranden
tillika statsministern Tage Erlander misströstade i början av 1950-talet i sin dagbok:
partiet saknade helt enkelt en framtidsstrategi –återstod endast att administrera
samhället, frågade han sig uppgivet. Hans eget svar formulerades i termer av ”det starka
samhället”. Grundtanken var att det fanns vissa behov i samhället, av vägar, bostäder,
utbildning, etc, som endast kunde tillgodoses på kollektiv väg. Till resonemanget hörde
att den politiska makten kunde utnyttjas för att uppnå två nära relaterade målsättningar,
dels att skapa bästa möjliga förutsättningar för en industriell och ekonomisk tillväxt,
dels att använda en del av vinsterna från denna tillväxt för att driva en aktiv
fördelningspolitik. I Erlanders ögon blev staten inte ett instrument för att söka ändra
maktförhållandena i samhället utan för att stärka den kapitalism som skapade vidgade
förutsättningar för en social reformpolitik. Den senare kunde i sin tur formuleras som en
strategi för social demokrati. Därmed kunde begreppsparet ”effektivitet och demokrati”
ges en ny innebörd: förbättrade sociala villkor innebar i sig en demokratisering som
skulle öka effektiviteten i den industriella produktionen - den sociala politiken var
produktiv.
Tankelinjen kring ”det starka samhället” innebar med andra ord en möjlighet att
framställa en begynnande utveckling av välfärdssamhället som ett steg mot den sociala
7
demokratin. Den politiska makten skulle utnyttjas för att driva en fördelningspolitik
som lämnade de grundläggande maktförhållandena i det kapitalistiska samhället
ograverade: i praktiken blev den snarare en politik som skärpte makt- och
ägandekoncentrationen inom vad som betraktades som en avgränsad privat sektor av
samhället, det så kallade näringslivet. Med sin sociala reformpolitik skulle dock
arbetarrörelsen å andra sidan, vid sidan av socialförsäkringssystemen, utveckla en
annan, offentlig sektor, som skulle undanryckas marknadskrafternas direkta inflytande –
detta var i själva verket en central del av den sociala demokratin.
En konsekvens av denna tankelinje blev att demokratiseringen av arbetslivet, av den
privatkapitalistiska sektorn, av det socialdemokratiska partiet nu formulerades som en
facklig fråga – utformningen av den industriella demokratin skulle åstadkommas vid
arbetsmarknadsparternas förhandlingsbord; för övrigt helt i linje med retoriken kring
arbetsmarknadens frihet från statligt ingripande. Ett första resultat blev 1946 års
företagsnämndsavtal mellan LO och SAF. Men politiken som utformades kring tanken
om ”det starka samhället” fick också en annan konsekvens för den fackliga rörelsen.
Socialdemokratins inriktning på den sociala reformpolitiken kom i dubbel bemärkelse
att avspeglas på den fackliga dagordningen. Å ena sidan kom de fackliga
organisationerna i ökad utsträckning att föra upp ”sociala frågor” vid
förhandlingsbordet, å andra sidan kom det fackligt politiska samarbetet med partiet
alltmer från den fackliga sidan att domineras av krav på den sociala
fördelningspolitiken. Strävan att utveckla den sociala demokratin kom därmed att å ena
sidan spränga ramarna för den traditionella inskränkningen av den fackliga
verksamheten till frågor om löner och andra anställningsvillkor, å andra sidan att tona
ner de demokratiska kraven - den ekonomiska och industriella demokratin fick stå
tillbaka för den sociala demokratin.
De omedelbara efterkrigsårens dominerande fackliga fråga rörde dock snarast
förutsättningarna för arbetarrörelsens demokratiseringssträvanden. Under starkt
motstånd från de akademiska nationalekonomerna och den politiska borgerligheten och
stor skepsis från den regerande socialdemokratin utvecklade LO-ekonomerna Gösta
Rehn och Rudolf Meidner en modell för ett fullsysselsättningssamhälle med förmåga att
hålla inflationen i schack. Det gällde nu att på politisk och facklig väg sätta till alla
klutar för att hålla arbetslöshetens spöke borta. En långsiktig framgång för en sådan
8
strävan skulle i sin tur, om än indirekt, ändra maktförhållandena i samhället till
arbetarrörelsens fördel. Till modellen hörde också en solidarisk lönepolitik som ur
maktpolitisk synvinkel syftade till att stärka sammanhållningen inom den fackliga
rörelsen och ena den bakom en gemensam strategi. Men modellen förutsatte även med
sina rekommendationer om såväl lönepolitiken som den ekonomiska politiken ett
gemensamt uppträdande från den fackliga rörelsens och den regerande
socialdemokratins sida. Mot 1950-talets slut blev den också, inte bara i retoriken, en
sammanhållande plattform för det fackligt politiska samarbete som hade full
sysselsättning och ökad jämlikhet som två övergripande målsättningar.
Effektivitet – men demokrati?
Ett drygt decennium efter andra världskrigets slut hade partiordföranden Tage Erlanders
oro över arbetarrörelsens brist på framtidsstrategi i hög grad stillats. Nu hade en politik
formulerats som bland annat kunde ersätta efterkrigsprogrammets krav på den
planhushållning som visat sig så kontroversiell och konfliktfylld inom men framför allt
utom den egna rörelsen. Full sysselsättning och ökad jämlikhet hade accepterats som
grundläggande målsättningar och med Rehn-Meidnermodellen och en social
fördelningspolitik hade instrumenten skapats för att realisera dem. Därtill var det en
politik som ytterligare stärkte det fackligt politiska samarbetet vilket i sin tur
möjliggjorde en dubbelsidig framflyttning av positionerna på den fackliga och politiska
vägen. Retoriskt kunde det nu hävdas att arbetarrörelsen var på väg att ta ytterligare ett
steg i sina strävanden att demokratisera samhället – från den politiska till den sociala
demokratin. För de verkliga retorikerna kunde det därtill hävdas att ett steg också tagits
mot den ekonomiska, eller åtminstone industriella, demokratin med 1946 års
företagsnämndsavtal mellan LO och SAF.
Till yttermera visso var det en politik som tycktes kunna avläsas i betydande
framgångar: arbetslösheten och inflationen var låg och den ekonomiska och industriella
tillväxten hög samtidigt som angrepp hade börjat kunna riktas mot de mest påtagliga
klassorättvisorna i samhället. För den större delen av rörelsens medlemmar var det en
politik som tycktes bekräftad i den egna vardagen. Drömmen om ett ”bättre” samhälle
kunde hållas vid liv av en ökad såväl social trygghet som materiell standard. Det var
också få röster som höjdes för att ifrågasätta en politik som gav ”alla rätt till arbete”,
9
ständigt svällande plånböcker och ett stärkt trygghetssystem. Det var en period där
frågan om arbetarrörelsens långsiktiga samhällsomdanande ambitioner hamnade allt
längre ner på såväl den fackliga som politiska dagordningen.
Även om det var ont om kritiker av den förda politiken fanns det ändå de som sökte
höja blicken utöver den omedelbara framtiden och ge ett bidrag till en vid den här tiden
närmast utebliven diskussion om arbetarrörelsens långsiktiga
demokratiseringssträvanden. Gemensamt för dem var ett dubbelt, ja, kanske tvetydigt
förhållningssätt till staten och den politiska makten. Å ena sidan formulerade de ingen
direkt kritik av staten som instrument för välfärdsbygget, om än med en viss reverens
till Gustav Möller att detta inte långsiktigt erbjöd en väg till ett annat samhälle. Någon
gång och mer i skymundan kunde oro uttryckas över att staten med en långt driven
fördelningspolitik i allt för hög grad grep in i privatlivets sfär. En obesvarad fråga
formulerades då om det inte fanns en gräns för statliga ingrepp på detta område. Å andra
sidan strävade de efter att utforma en strategi som sökte komma förbi staten som ett
instrument för en framtida demokratisk samhällsomvandling. De sökte därvid en
lösning på det omedelbara problemet att den politik som arbetarrörelsen var på väg att
realisera snarast tycktes skärpa makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället.
Tanken på ”det starka samhället” och inslag i Rehn-Meidnermodellen ansågs snarast
stärka den i kapitalismen inneboende tendensen till koncentration av ägande och makt.
Vad värre var tycktes denna koncentration i sin tur skärpas av den solidariska
lönepolitiken – den senare förklarades nämligen ha sin baksida i en ”osolidarisk
vinstpolitik” som bidrog till just en koncentration av ägande och makt. Det dilemma
som målades upp var att arbetarrörelsens egen politik stärkte de krafter som på lång sikt
utgjorde det avgörande hindret för en fortsatt demokratisering av samhället.
Men problemet hörde inte bara en avlägsen framtid till. Vad som redan nu i slutet av
1950-talet kunde konstateras var att maktförhållandena i arbetslivet,
företagsnämndsavtalet till trots, hade blivit oacceptabelt snedvridna till kapitalets
förmån. Men problemet var vidare än så. Det började nämligen bli hög tid att resa
frågan vilka konsekvenser som den makt- och ägokoncentration som arbetarrörelsens
politik bidrog till fick för den politiska demokratin. Var det inte så att denna
koncentration gjorde ramarna allt snävare för det demokratiska beslutsfattandet? I
10
vilken utsträckning kunde demokratiskt fattade beslut styra över och sätta sin prägel på
samhällsutvecklingen?
Ur detta perspektiv var med andra ord behovet av att bryta ägande- och
maktkoncentrationen i samhället inte en avlägsen framtidsfråga utan ett akut behov.
Men hur skulle det gå till, om nu staten och därmed förstatliganden och någon form av
planhushållning inte uppfattades som verkningsfulla instrument? De delvis olika, och
tillika vaga, svaren pekade ut det privata ägandet inom industrin som roten till det onda.
Implicit låg i detta en kritik av den framväxande och alltmer dominerande
föreställningen inom arbetarrörelsen att samhället skulle kunna ytterligare
demokratiseras utan ett angrepp på de kapitalistiska egendomsförhållandena. Tvärtom
var utgångspunkten att en på politisk väg inskränkning av den makt som utgick från
detta ägande inte var en framkomlig väg: endast en omvandling av detta ägande kunde
bryta den koncentration av makt som det gav upphov till och som ytterst utgjorde ett hot
mot det demokratiska beslutsfattandet i och över samhället. Strax efter sin avgång som
finansminister på hösten 1955 ställde plötsligt Per Edvin Sköld i en artikel den retoriska
frågan: ”I vilken gudomlig eller mänsklig lag står det skrivet att bestämmanderätten
inom företaget skall ligga hos ägarna till aktiekapitalet och inte hos bärarna av den i
företaget använda arbetskraften?”v Några år senare sökte en annan tidigare
finansminister, Ernst Wigforss, ett svar på frågan i skriften Kan dödläget brytas?
Wigforss argumenterade här för att ägandet som grund för makt skulle kunna brytas
genom vad han kallade ”samhällsföretag utan ägare” vilka kunde utgöra ett alternativ
till såväl statliga som privata företag.
Mest slående är naturligtvis att dessa isolerade, om än på ett liknande tema, försök till
framtidsdiskussioner inte vann något gehör inom det sena 1950-talets arbetarrörelse.
Inläggen möttes med en iögonfallande tystnad eller, någon gång, förvåning över att
dessa, som de uppfattades, frågor från en svunnen tid ännu kunde väcka någons intresse.
Symptomatiskt var det förvisso också att de som i första hand visade detta intresse var
två före detta finansministrar som redan lämnat den politiska hetluften. Uppenbart var ju
också att de aktiva inom rörelsen, såväl inom parti som fackliga organisationer, befann
sig någon annan stans, i full färd med att söka genomföra den politik som av kritikerna
utpekades som en viktig del inte bara av framtidens problem. Med facit i hand är det
ändå lika klart att här blottlades en skiljelinje som skulle göra sig påmind i denna
11
framtid. Uttryckt i rörelsens egen retorik skulle den dyka upp och bli manifest något
drygt decennium senare när det tredje steget i demokratiseringssträvandena, den
ekonomiska demokratin, skulle realiseras.
Denna skiljelinje fick till viss del också sin belysning redan i 1950-talets mest
infekterade och konfliktfyllda politiska fråga. ATP-reformen, som bland annat
utjämnade skillnaderna i arbetares och tjänstemäns pensionsvillkor, kunde naturligtvis
skrivas på den sociala demokratins konto – genom en statlig fördelningspolitik ökade
jämlikheten i samhället. Men inom arbetarrörelsen uppstod en strid kring dessa fonder
som skulle härbärgera de anställdas framtida pensioner. Stridbar var här inte minst
Metallindustriarbetareförbundets ekonom Hans Hagnell. För honom var det klart att
under kapitalismen är det ”endast pengar som ger makt”. Och eftersom AP-fonderna var
uppbyggda av löntagarnas pengar var det självklart att dessa genom sina fackliga
organisationer ensamma borde ha makten över dessa fonder som därmed skulle kunna
erbjuda ett instrument för att öva inflytande över industrin och dess utveckling. Men
även Hagnell talade inför döva öron. Den socialdemokratiska regeringen drev igenom
ett korporativt styre över fonderna, där företrädare för stat, arbete och kapital till lika
delar skulle besätta styrelseposterna, och satte upp bestämda gränser för fondernas
inflytande över industrin. För den samförståndsinriktade socialdemokratin skulle en
möjlig maktposition byggd på ägande inte användas mot det privata kapitalet utan dess
företrädare bjöds in för att dela den makt som inte fick påverka förhållandena inom
industrin. Med dubbla försvarslinjer skulle de privata egendomsförhållandena värnas
mot politiskt och fackligt inflytande.
Så blev en annan skiljelinje tydlig som även den skulle göra sig påmind inom en nära
framtid. Inte minst de två före detta finansministrarna utgick från att den privata ägandeoch maktkoncentrationen inom industrin, snarare än arbetarrörelsens
demokratiseringssträvanden, genomsyrade hela samhället. Så länge den koncentrationen
inte angreps skulle gränserna för dessa strävanden snarare successivt inskränkas. Det
privata kapitalets makt var inte begränsat till industrin och dess företag utan dess
tentakler sträckte sig långt därutöver och satte ytterst sin prägel på hela
samhällsutvecklingen. I andra termer innebar det att socialdemokratin väl kunde driva
sin fördelningspolitik för ett välfärdsbygge men att den med sin nuvarande politik inte
hade andra ambitioner än att administrera ett kapitalistiskt samhälle.
12
Den offentliga sektorn som demokratiskt alternativ
Mot detta stod den alltmer dominerande föreställningen inom rörelsen att samhället i
grund och botten bestod av olika sektorer över vilka den politiska makten kunde utöva
ett betydande inflytande. I denna föreställningsvärld var det demokratiskt fattade beslut
som satte upp gränser för och bestämde spelreglerna inom den privata industrisektorn
där också de fackliga organisationerna vid förhandlingsbordet kunde erövra inte bara
sociala förmåner utan även ett inflytande för sina medlemmar över det egna arbetet och
företaget. Till välfärdsbygget hörde å andra sidan den växande offentliga sektor som
avskärmats från marknadskrafternas fria spel och vinstlogik och som mer direkt och
uteslutande styrdes av politiska beslut. I rörelsens egen retorik var detta ”vår” sektor
vars fortsatta utbyggnad skulle inskränka den privatkapitalistiska sektorn. Den sociala
demokratins vidgning skedde med andra ord på bekostnad av den privata industri som
dock ytterst var en förutsättning för den förra. Betraktad ur demokratisk synvinkel var
frågan här inte om det var nödvändigt att angripa de privata egendomsförhållandena
utan vid vilken punkt i den sociala demokratins vidgning som steget hade tagits till ett
annat, måhända socialistiskt samhälle. Den frågan var med andra ord inte kvalitativ utan
kvantitativ och kunde närapå uttryckas i procenttal. Sålunda förklarade Tage Erlander,
tidigare socialdemokratisk partiordförande och statsminister i en intervju i
Fackföreningsrörelsen i mitten av 1970-talet att idag går 50 procent av
nationalprodukten ”till medborgarna över den gemensamma sektorn. Det innebär att 50
% av produktionen har undandragits den kapitalistiska hushållningen. Kan vi driva upp
den till 60-70-80 procent så blir välfärdssamhället en form av socialism”vi.
Mitt uppe i allt annat lyser en obesvarad fråga i ögonen i denna föreställning om ett
samhälle uppdelat i distinkt olika sektorer. Om nu politiska beslut och industriell
demokrati i företagsnämndernas skepnad kunde hävdas medverka till en
demokratisering av den privata industrisektorn, vad så med den offentliga sektorn?
Självfallet var det så att demokratiskt fattade beslut, i riksdag och olika kommunala
församlingar, styrde över den offentliga sektorns utbyggnad och inriktning. Men i
vilken utsträckning var det så att demokratin nu tilläts genomsyra hela denna, den egna
sektorn där det privata ägandet upphävts? Hur var det nu tänkt att det medborgerliga
inflytandet utöver röstsedeln kunde utvecklas och stärkas över den gemensamma
sektorn? Och hur skulle det statliga och kommunala ”arbetsgivarskapet” förändras för
13
att bland annat ge utrymme för en motsvarighet till den industriella demokratin inom
den privata sektorn?
Under 1950-talet, och långt därefter, var det frågor som knappast restes, än mindre
besvarades. Den självklara politiska ledstjärnan var uppenbarligen att de sociala
förmånerna skulle bli allt flera och generella genom såväl socialförsäkringssystemet
som den offentliga sektorns tjänster. Genom demokratiskt fattade beslut på olika nivåer
skulle staten på ett växande antal områden ge medborgarna ökade rättigheter och
möjligheter. Men lika självklart tycktes det vara att det inte krävdes någon diskussion
med demokratiska förtecken om hur medborgarna skulle utöva ett direkt inflytande över
denna sektor eller hur arbetet i den skulle organiseras eller om villkoren för dem som
utförde detta välfärdsarbete. Att det var en social demokrati innebar att medborgarna
uppifrån erhöll ett växande antal förmåner, inte att de, eller ens de anställda, gavs
möjligheter till ett demokratiskt inflytande underifrån. För båda dessa grupper var det
ytterst, och endast, genom den representativa politiska demokratin som utformningen av
den sociala demokratin kunde påverkas. Uppenbarligen var detta också en aldrig
ifrågasatt utgångspunkt för de vid denna tid ökade fackliga kraven på en utbyggnad av
den offentliga sektorn.
Hot mot den politiska demokratin
Om 1950-talet åtminstone i efterhand kunde betraktas som ett ”harmoniskt årtionde”
kan 1960-talet ses som ett missnöjets decennium. Det var nu inte en reaktion på att alla
kurvor slagit om och började peka fel: arbetslösheten och inflationen var fortsatt låg
liksom den ekonomiska och industriella tillväxten fortsatt hög – även om en stagnerande
inhemsk industrisysselsättning utgjorde ett orosmoln under decenniets andra hälft - och
därtill hade utbyggnaden av välfärdssamhället snarast endast tagit sin början. Missnöjet
hämtade istället sin huvudsakliga näring ur en kritik av mer synliga konsekvenser av
den politik som blivit arbetarrörelsens under 1950-talet. Här fanns kritiken av
flyttlasspolitiken, miljonprogrammet och storstadskoncentrationen. Men i mångt och
mycket hade kritiken demokratiska förtecken. På flera sätt kom den att i hög grad
fokusera på den tilltagande makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället.
Kommunistledaren C H Hermansson hade kartlagt ägandet inom svenska storföretag
och visat att makt- och ägandekoncentrationen inom svensk industri i det närmaste
saknade internationell motsvarighet. Detta bekräftades av en statlig
14
koncentrationsutredning som kom med ett flertal rapporter under andra hälften av 1960talet. Det var svårt att inte dra slutsatsen att den socialdemokratiska politiken, som Ernst
Wigforss förutspått, aktivt hade medverkat till denna koncentration. I den fackliga
diskussionen blev det därtill ett stående tema att den egna solidariska lönepolitiken hade
sin baksida i en ”osolidarisk vinstpolitik”: den fackliga solidariteten hade uppnåtts till
priset av en skärpning av det privata kapitalets koncentration och makt.
Plötsligt uppstod det en diskussion, även utanför arbetarrörelsen, om att denna
koncentration ytterst kunde utgöra ett hot mot den politiska demokratin. Detta blev i sin
tur en ny utmaning mot den inom arbetarrörelsen dominerande föreställningen att
samhället var uppdelat i sektorer över vilka den politiska makten kunde utöva ett
betydande inflytande. Här tycktes det uppenbarligen vara så att det egna välfärdsbygget
förutsatte en för den politiska demokratin påfrestande koncentration av ägande och
makt. Var det nu så att den politiska demokratins handlingsutrymme måste inskränkas
för att möjliggöra den sociala demokratin? I så fall hade uppenbarligen begreppsparet
effektivitet och demokrati fått en helt ny, och inte alls av- eller förutsedd, innebörd.
Det är alldeles uppenbart att den uttalade kritik av arbetarrörelsens politik, som i hög
grad, ja, i främsta rummet artikulerades i de egna leden var lika överraskande som
svårhanterlig – inte minst i en situation där rörelsen fortfarande med framgång förmådde
värna och hålla fast vid sina grundläggande målsättningar om full sysselsättning och
ökad jämlikhet (åtminstone mellan arbetare och tjänstemän!). Det var som om den egna
demokratiska retoriken nu blev till en bumerang med krav på ett klart ställningstagande
till slagordens konkreta innehåll. Men vad var det för närmast akut problem som
rörelsen stod inför? Och hur skulle det formuleras?
Den regerande socialdemokratin sökte i en inledande fas inte i första hand ett svar på
demokratins utan industrins problem. Åtminstone angreps inte direkt det dilemma som
den egna politiken medverkat till, nämligen att den ensidiga satsningen på en
ekonomisk tillväxt hade fått konsekvenser som kunde tolkas i termer av ett hot mot
demokratin och handlingsutrymmet för den politiska makten. I stället vidtogs åtgärder
för att värna denna tillväxt och den industriella utveckling som utgjorde förutsättningen
för ett fortsatt välfärdsbygge. I främsta blickfånget hamnade därmed den oroande
stagnationen i den inhemska industrisysselsättningen som hade sin baksida i en snabbt
15
stigande kapitalexport. För att råda bot på det problemet lanserades under andra hälften
av 1960-talet en ny ”aktiv” industripolitik som tog sig institutionellt uttryck i en
investeringsbank och ett industridepartement och som syftade till att garantera industrin
investeringsmedel och staten ett ökat inflytande över den industriella utvecklingen. Den
industripolitiska satsningen kunde därmed ses som ett försök att gjuta nytt liv i de
planhushållningssträvanden som hade getts upp åren omedelbart efter andra
världskriget. Då hade en snabb ekonomisk återhämtning använts som argument mot
dessa strävanden, nu blev de aktuella igen när tecken tydde på att det gått ett visst grus i
det industriella maskineriet. Till parallellen hörde också att det var statliga åtgärder som
skulle erbjuda en lösning på problemet men också att dessa åtgärder skulle utarbetas och
vidtas i samförståndets tecken. Industripolitikens institutioner utrustades inte med några
effektiva maktmedel för den statliga kontrollen över industrin utan snarare inbjöds
företrädare för den senare till att medverka till utformningen av denna politik.
I praktiken blev det inte heller mycket av den nya industripolitiska satsningen. Snarare
utgjorde det intima samarbetet med industrin en garanti för att det i grund och botten
blev en politik på dess villkor. Men därmed kom denna politik att avslöja en skiljelinje
inom arbetarrörelsen. Även om den fackliga diskussionen på området var mer
motsägelsefull och rymde diametralt olika syn på staten och dess roll i
samhällsutvecklingen innebar den dock ett försök till frigörelse från den korporativa
samförståndslinjen. Ytterst gick det också en skiljelinje inom den fackliga diskussionen.
Å ena sidan fanns företrädare för uppfattningen att staten skulle användas som ett
maktinstrument riktat mot det privata kapitalet inom industrin. Å andra sidan fanns här
tankegångar som snarast knöt an till de idéer som under 1950-talet hade formulerats av
de två före detta finansministrarna och som pekade på behovet av att direkt angripa de
privata egendomsförhållandena. Liksom för den regerande socialdemokratin var det
tillbakagången och ryckigheten i de industriella investeringarna som intog en
framträdande plats i den fackliga diskussionen. Men här började det problemet alltmer
ses ur ett mer grundläggande maktperspektiv – möjligheten att komma till rätta med
detta låg i någon form av angrepp på den långtgående makt- och
förmögenhetskoncentrationen.
Skiljelinjen inom den fackliga diskussionen utgjorde, åtminstone till en början, ett
hinder för strävan att formulera en gemensam och sammanhållen strategi. Mest
16
framträdande inledningsvis var tanken att staten kunde utnyttjas som en språngbräda för
ett ökat både politiskt och fackligt inflytande över industrin. Mer konkret
argumenterades för att olika former av statligt stöd till industrin skulle växlas in i ett
sådant inflytande. Annorlunda uttryckt skulle statliga subventioner till industrin genom
industripolitiska, lokaliseringspolitiska eller andra åtgärder villkoras: stöden skulle
endast utgå om företagen var beredda att acceptera ett statligt eller fackligt inflytande i
främsta rummet i form av styrelserepresentation. I viss utsträckning vilade
resonemanget på den hagnellska övertygelsen att ”endast pengar ger makt”, dvs i den
mån staten ställde medel till förfogande till industrin skulle motprestationen från
företagens sida vara att avstå en del av den egna makten. På så sätt skulle staten och de
fackliga organisationerna erövra en del av makten över företagen och industrins
investeringar. Så frågades också på en Metallkongress om detta innebar att ”köpa
socialismen”.
Men den fackliga diskussionen innehöll också andra tankegångar. En andra låg i
övertygelsen att en verklig industriell demokrati inte kunde nås avtalsvägen.
Erfarenheterna från företagsnämnderna visade, trots upprepade revideringar av det
ursprungliga avtalet, att frågan om ett inflytande för de anställda grundat på arbetets rätt
inte kunde ges ett acceptabelt svar vid förhandlingsbordet. Enda möjligheten att flytta
fram de fackliga positionerna låg här i att överge samförståndslinjen och utnyttja den
politiska makten. När kraven inte stannade vid ett vagt definierat inflytande utan
sträckte sig till ett reellt medbestämmande var det nödvändigt att gå lagstiftningvägen;
endast staten kunde garantera en verklig förändring av maktförhållandena i arbetslivet.
Det fanns dock företrädare i den fackliga diskussionen som tidigt gjorde gällande att
även ett sådant medbestämmande hade sina begränsningar. Grunden var här återigen
övertygelsen att ”endast pengar ger makt”. I konsekvens med detta hävdades att ett
medbestämmande grundat på arbetets rätt aldrig på ett mer grundläggande sätt skulle
kunna rucka på maktförhållandena i industrin och samhället. En sådan mer
genomgripande förändring förutsatte att de anställda och deras fackliga organisationer
erövrade en makt grundad på ägandets rätt. En demokratisering av inte bara arbetslivet
utan även hela samhället måste inbegripa ett direkt angrepp på den privata makt- och
förmögenhetskoncentrationen. På så sätt fanns det fackliga tankegångar under sent
1960-tal som förde fram till den wigforsska frågeställningen om förutsättningarna för en
17
ekonomisk demokratisering av samhället som inte innebar ett förstatligande utan som
underifrån bars upp av den fackliga rörelsen och dess medlemmar.
Försök till omorientering
Så betraktat var det en påtagligt splittrad arbetarrörelse som mötte 1970-talet.
Framtidsdiskussionerna var inte bara spretiga och gick åt olika håll utan rymde också
direkt motstridiga förhållningssätt till staten och de privata egendomsförhållandena.
Annorlunda uttryckt fanns här tankegångar som innebar å ena sidan förändringar inom
ramen för de föreställningar som dominerat inom efterkrigstidens arbetarrörelse, å andra
sidan ett tydligt brott med dessa föreställningar. Att tankegångarna var vaga och långt
ifrån klart formulerade bidrog till att en mer programmatisk diskussion kring de olika
alternativen aldrig riktigt tog fart. I praktiken utkristalliserade sig dock snart några mer
framträdande utvecklingstendenser. Tanken att använda olika slag av statliga
subventioner för att närmast köpa politisk och facklig makt inom industrin vann aldrig
bredare gehör. Och den uppskruvade retoriken till trots började snart den
industripolitiska satsningen uppfattas som ett misslyckande. Klart stod det också snart
att den regerande socialdemokratin var beredd att göra de fackliga kraven på en
lagstiftad industriell demokrati till sitt nästa stora slagnummer. Mer oklart var det vad
det skulle bli av kraven på den ekonomiska demokrati som förutsatte en långtgående
förändring av makt- och ägandeförhållandena i samhället. Frågan om en
demokratisering av arbetsliv och samhälle skulle vila på arbetets eller ägandets grund
förblev outredd och fick vänta på sitt svar.
På annat håll, inte minst inom den offentliga sektorn, tycktes annars effektiviteten
härska på demokratins bekostnad. På det kommunala området var det
sammanslagningarna som nu var högsta mode och skapandet av allt större kommuner
som gällde. Så sjönk snabbt antalet lekmannapolitiker medan gruppen professionella
heltidspolitiker ökade och kadren av kommunala tjänstemän med allt större makt på
politikernas bekostnad svällde. Och inom den fackliga rörelsen hade tiden börjat för
storavdelningarna som också de fick sina konsekvenser i form av allt färre direkt aktiva
och allt fler heltidsanställda såväl förtroendevalda som ombudsmän och tjänstemän.
Diskussionen om maktkoncentrationen i samhället fick nu anledning att röra sig långt
utanför industrin och den privata sektorn. Tystnaden kring behovet av en
demokratisering av den offentliga sektorn kunde dock ännu inte brytas. Visst växte den
18
sektor som arbetarrörelsen gärna framställde som sin egen men försöken att finna olika
vägar för en demokratisering av arbetslivet var riktade åt annat håll.
Det är uppenbart att 1960-talets tilltagande kritik av avigsidorna i arbetarrörelsens
efterkrigstida politik inte föranledde någon avgörande omprövning från den regerande
socialdemokratins sida. Det innebar att hotet mot den politiska demokratin,
förutsättningarna för den egna politiska makten, aldrig formulerades som ett problem.
Det var den sociala demokratin, och dess fortsatta utvidgning, som skulle värnas vilket
antogs förutsätta en fortsatt industriell expansion. I det perspektivet kunde staten, i nära
samarbete med företrädare för industrin, bli ett instrument för att driva på och stödja
ytterligare effektiviseringar och rationaliseringar inom den privata sektorn. Så betraktat
kunde lagstiftningsmakten användas för att stärka den industriella demokratin som ur
detta perspektiv inte minst sågs som ett medel för just effektiviseringar och
rationaliseringar – därmed kunde också begreppsparet ”effektivitet och demokrati”
återfå sin ursprungliga betydelse. Annorlunda uttryckt kom 1960-talets missnöje aldrig
att formuleras som en fråga om makten över samhällsutvecklingen och i arbetslivet.
Socialdemokratin formulerade frågan om fortsatt ekonomisk tillväxt, industriell
expansion och välfärdsbygge på ett sådant sätt att maktproblemet kunde avfärdas från
dagordningen.
I långa stycken hade detta fasthållande vid den tidigare politiken stöd i den fackliga
diskussionen. Även här var problemen och frågorna konkreta och gällde i första hand
möjligheterna att slå vakt om den fulla sysselsättningen och välfärdsbygget. Men här
fanns en mer uttalad kritik av den tilltagande makt- och förmögenhetskoncentration som
medlemmarna närmast dagligen konfronterades med. Och här fanns en gryende misstro
mot föreställningen att den tidigare politiken erbjöd en lösning på framtidens problem,
ja, kanske den till och med var en del av problemet. Ur detta växte en diskussion fram
om möjligheten, eller snarare svårigheten, att värna de gamla målsättningarna med de
gamla instrumenten. Åtminstone en del började närma sig slutsatsen att ett fortsatt
realiserande av arbetarrörelsens grundläggande målsättningar förutsatte en politisk och
facklig omorientering. Frågan blev därvid om inte den industriella demokratin måste
kompletteras med en ekonomisk demokrati som omvandlade ägandeförhållandena i
samhället. Endast på den vägen skulle maktförhållandena i arbetslivet kunna förändras
19
på ett mer avgörande sätt, den politiska demokratins räckvidd snarast vidgas än
inskränkas och den politiska maktens inflytande över samhällsutvecklingen stärkas.
Offensiv retorik och praktisk reträtt
Så blev 1970-talet till ett uppgörelsens årtionde, inte minst inom arbetarrörelsen. 1960talets missnöje hade tvingat fram en debatt om rörelsens tidigare politik och strategi.
Men de olika svaren på kritiken vittnade om svårigheterna, ja, omöjligheten att enas
bakom en politisk förnyelse. Konsekvenserna för relationerna inom arbetarrörelsen,
mellan parti och facklig rörelse, skull bli såväl långtgående som långsiktiga. 1970-talet
innebar med andra ord en utdragen dragkamp om maktfördelningen i det fackligt
politiska samarbetet. Till den hörde förvisso en politisk omorientering vilken dock inte
ökade sammanhållningen utan snarare skärpte motsättningarna inom rörelsen.
Denna skiljelinje inom arbetarrörelsen blev alltmer tydlig under det 1970-tal som i den
politiska och fackliga diskussionen uppfattades sönderfalla i två distinkt olika faser. Vid
decenniets mitt kunde flera tecken tolkas som att såväl den efterkrigstida kapitalismens
som den svenska modellens guldålder började närma sig sitt slut. En ekonomisk kris
började gripa kring sig som för Europas del förvärrades av framväxten av en ny
internationell arbetsdelning med ökad konkurrens inte minst från de s k nya
industriländerna. För Sveriges del bröts den politiska stabiliteten när socialdemokratin
vid 1976 års val förpassades i opposition. Snart stod det också klart att den ekonomiska
krisen internationellt gick hand i hand med en politisk omorientering bort från
keynesianism och statsinterventionism till vad som kom att kallas nyliberalism som
hade sina pionjärer i Thatchers England och Reagans USA. För svensk arbetarrörelses
del var förutsättningarna för den egna diskussionen därmed annorlunda under 1970talets andra hälft. Men de ändrade förutsättningarna kom också att ytterligare tydliggöra
skiljelinjen inom rörelsen.
På ett övergripande plan gick det under 1970-talets första hälft att på flera områden peka
på en betydande samstämmighet inom arbetarrörelsen. Klart var att nya vägar måste
sökas för den misslyckade industripolitiska satsningen. Stödet var också utbrett för en
arbetsrättslig offensiv som förutom industriell demokrati i form av en
medbestämmandelagstiftning rymde krav på tryggare anställningsförhållanden och
bättre villkor för det fackliga arbetet och arbetsmiljöarbetet. Oomtvistat var också att
20
utbyggnaden av den offentliga sektorn skulle fortsätta – ny var här tanken att denna
sektor också skulle omfattas av den planerade medbestämmandelagstiftningen. Denna
som det kunde tyckas påtagliga samstämmighet kunde också inspirera till en nygammal
retorik. Den nye socialdemokratiske partiordföranden, Olof Palme, som hade gjort
arbetsrätten till ett grundläggande slagnummer, hävdade att denna arbetslivets förnyelse
representerade den mest långtgående demokratiseringen av samhället sedan den
allmänna rösträttens införande. Med den skulle med andra ord det tredje steget tas i
rörelsens demokratiseringssträvanden – efter den politiska och sociala skulle nu den
ekonomiska demokratin realiseras.
Vid närmare påseende hade dock samstämmigheten sina gränser vilket ytterst bottnade i
olika förhållningssätt till statens roll i samhällsutvecklingen och den privata makt- och
förmögenhetskoncentrationen. Så vilade uppslutningen bakom en industripolitisk
nysatsning på olika, svårförenliga grunder. Kraven på omorientering kom här i första
hand från den fackliga rörelsen och var till dels inspirerad av den omedelbara
efterkrigstidens planhushållningssträvanden. Tanken var nu att staten skulle ta initiativ
till korporativt sammansatta branschråd med uppgift att inte bara kartlägga den egna
branschens situation utan även avgöra dess framtida utveckling – det gällde att peka ut
de delar av branschen som hade bäst framtidsutsikter och på den grunden aktivt stödja
företagen på detta område. Med andra ord fanns här en föreställning om en statligt
kontrollerad och på olika sätt understödd planering av den framtida industriella
utvecklingen. Mer oklart var det på vilket sätt staten kunde utveckla effektiva
maktinstrument för att inom branschrådens ram planera en omstrukturering av industrin
och dess olika branscher. Även om ett antal branschråd kom till stånd blev det snart
uppenbart att denna frånvaro av maktinstrument var en avgörande akilleshäl.
Utvecklingen inom en rad olika industrier, såsom varven, bil- och stålindustrin, visade
snart att staten, branschråden till trots, stod maktlös när det privata kapitalet gick sin
egen väg. De olika, oftast vaga fackliga kraven på stärkta statliga styrinstrument vann
inte gehör inom den regerande socialdemokratin. ”Är vi beredda att använda statliga
styrmedel?” frågade sig Olof Palme vid ett partistyrelsemöte i början av 1970-talet. För
honom för blev den frågan uppenbart ”en het potatis” som det gällde att lämna
obesvarad.vii På LO-kongressen 1971 framhöll Palme också att det var statens uppgift
att skapa förutsättningar för den industriella utvecklingen och ”ge förslag åt industrins
utbyggnad”. Men, fortsatte han, ”det blandekonomiska dilemmat är att detta förutsätter
21
ett gensvar hos företagen, så att de verkligen utnyttjar möjligheterna att bygga ut sin
kapacitet”.viii Även om de fackliga kraven inte helt tystnade inför denna uppgivenhet
kom de successivt att utvecklas vidare i ett annat sammanhang.
Vid återkomsten till makten 1982 upphävde socialdemokraterna detta dilemma genom
”den tredje vägens politik” som öppet deklarerade den traditionella industripolitikens
död. Den grundläggande strävan i den nya politiken var nu att öka inte bara industrins
vinster utan även företagens makt över dem. Staten skulle visserligen söka skapa bästa
möjliga villkor för men samtidigt avstå från varje ambition att styra och kontrollera det
privata kapitalet inom det så kallade industriella näringslivet. Med en förhoppning om
att på detta sätt värna den sociala demokratin var det att öppna slussarna för en
ytterligare skärpning av den makt- och förmögenhetskoncentration i samhället som
utgjorde ett hot mot den politiska demokratin.
1970-talets socialdemokratiska arbetsrättsliga offensiv hämtade också det mesta av sin
inspiration från fackliga krav. I själva verket hade reformerna i hög grad sina
föregångare i förslag som de fackliga organisationerna under lång tid försökt få
realiserade vid förhandlingsbordet. Nu blev det i stället en fackligt stödd lagstiftning om
anställningstrygghet (LAS), arbetsmiljön och medbestämmandet (MBL) medan den
fackliga entusiasmen för styrelserepresentation var mer ljummen. Men det hindrade inte
att det fackliga stödet till det mest kontroversiella inslaget i den nya arbetsrätten,
medbestämmandelagen, hade sina gränser. MBL var en ramlagstiftning som skulle
utgöra grund för centrala och lokala avtal mellan arbetsmarknadens parter. Detta kunde
tolkas som att socialdemokratin, trots att lagstiftningen nu tillgreps, så långt möjligt
ville slå vakt om såväl samförståndet som principen om arbetsmarknadens frihet. Ytterst
var det ju en lagstiftning som sökte hålla fast vid att det var vid förhandlingsbordet som
den industriella demokratin skulle utformas. Partsförhandlingarna blev också en
utdragen process där industrins företrädare in i det längsta agerade bromskloss. Först
1982 ingicks ett Utvecklingsavtal som på månget fackligt håll tolkades som en återgång
till ruta ett – det var mest att likna vid det företagsnämndsavtal vars begränsningar hade
utgjort grogrunden för kraven på en lagstiftning. Inom den fackliga rörelsen stärktes
därmed en redan tidigare artikulerad kritik av medbestämmandelagstiftningen.
Slutsatsen låg därför nära till hands att en industriell demokrati grundad på arbetets rätt
saknade förutsättningar att på allvar förändra de grundläggande maktförhållandena i
22
samhället. Om den målsättningen skulle realiseras måste vägen framåt sökas på annat
håll.
Medbestämmandet inom den offentliga sektorn är ur facklig synvinkel en annan, än mer
sorglig historia. Diskussionen blev här utdragen kring gränsdragningen mellan den
politiska demokratin och de anställdas inflytande över sitt eget arbete. Utgångspunkten
att detta inte fick komma den politiska demokratin för när innebar att grundläggande
frågor om den kommunala verksamhetens finansiering, omfattning och inriktning skulle
hållas utanför medbestämmandet. De praktiska konsekvenserna av detta gränssnitt
skulle dock förbli en tvistefråga. En ramlagstiftning antogs dock 1978 och två år senare
slöts ett centralt avtal mellan de kommunala parterna. Snart skulle det dock visa sig att
det följande steget, tecknandet av lokala avtal, var betydligt svårare att ta. Även
socialdemokratiskt styrda kommuner sökte in i det längsta fördröja och så långt möjligt
inskränka innehållet i de lokala medbestämmandeavtalen. Samtidigt hade en av de
fackliga parterna, Kommunalarbetareförbundet, uppenbara svårigheter att mobilisera de
egna medlemmarna i medbestämmandefrågan. Med frånvaron av krav och tryck från det
hållet blev resultatet ett begränsat antal lokala avtal. Till den bilden hörde att förbundets
under lång tid uppskruvade förväntningar på medbestämmandet aldrig hade
konkretiserats i krav på dess innehåll och direkta betydelse för medlemmarnas
inflytande. 1980-talet blev också huvudsakligen ett stort nederlag för det kommunala
medbestämmandet. Redan 1992 sade förbundet upp avtalet för att istället söka satsa på
ett mer begränsat samrådsförfarande. I dag återstår inte mycket mer än s k
arbetsplatsträffar, där medlemmarna men inte den egna fackliga organisationen
diskuterar sina arbetsförhållanden med kommunala tjänstemän, av det
medbestämmande som under 1970-talet utgjorde ett av arbetarrörelsens mer
framträdande slagnummer.
Försöket till kommunalt medbestämmande kan därvid ses som ytterligare ett
misslyckande för arbetarrörelsens demokratiseringssträvanden. Närmare bestämt visar
det också på en missad möjlighet att demokratisera den offentliga sektorn. Uppenbart är
att arbetarrörelsen saknade en gemensam strategi för att med medbestämmandet som
instrument söka förändra förhållandena inom den som den uppfattades egna sektorn.
Iögonfallande är snarast att den möjliga offensiven närmast underminerades av djupa
motsättningar och konflikter inom rörelsen. Slående är inte minst att socialdemokratins
23
kommunalpolitiska företrädare huvudsakligen agerade för att hålla tillbaka och begränsa
de fackliga kraven på medbestämmande. Ett uppenbart resultat är att detta
medbestämmande i stort sett saknade betydelse vid den omvandling av och de
nedskärningar inom den offentliga sektorn som inleddes under 1980-talet för att
intensifieras under 1990-talet. Snarare kan det hävdas att den utvecklingen blev en
bekräftelse på att försöket till demokratisering av den offentliga sektorn hade
misslyckats.
Men denna demokratiska reträtt inom den offentliga sektorn följdes snart av en mer
genomgripande omvandling av den som den en gång uppfattades arbetarrörelsens egen
sektor. Redan under sent 1970-tal var en diskussion igång som långsiktigt medverkade
till att arbetarrörelsen gett upp sin strävan att portförbjuda privata intressen inom denna
sektor. Omkastningen i diskussionen kan till och med uttryckas i procenttermer. Medan
den förre partiordföranden Tage Erlander vid mitten av 1970-talet undrade över vid
vilket procenttal som den offentliga sektorns omfattning kunde motivera
proklamerandet av övergången till det socialistiska samhället har
Kommunalarbetareförbundet under det senaste decenniet sökt utreda hur många procent
av de offentliga tjänsterna som kan tillåtas utföras i privat regi. Mer konkret har det
privata kapitalet och därmed vinstintresset numera trängt in i och erövrat en växande del
av den ”avkommodifierade” sektor som arbetarrörelsen en gång sökt framställa som del
i en strategi för en demokratiserande samhällsförändring. Detta i kombination med
nedmonteringarna av den kan tolkas som att det privata kapitalet alltmer inskränkt inte
bara den politiska utan även den sociala demokratin.
Ett annat tredje steg
1970-talet innebar uppenbarligen i dubbel bemärkelse en prövning för arbetarrörelsens
demokratiseringssträvanden. I dess linjära utvecklingsföreställning skulle nu det tredje
steget tas mot den ekonomiska demokratin. När den politiska och sociala demokratin
var säkrad var det hög tid att samla krafterna för en demokratisering av arbetslivet. För
det socialdemokratiska partiets ledande företrädare var den ekonomiska demokratin
liktydig med den nya arbetsrätten med medbestämmandelagstiftningen i spetsen.
Grundtanken var att de anställda, just i egenskap av anställda, skulle erhålla ett
24
lagstiftningsvägen garanterat inflytande över sitt arbete och företag eller myndighet;
med andra ord var det ett inflytande som vilade på arbetets rätt.
Det kan dock hävdas att detta var en strategi med betydande förhinder. Visserligen
kunde inslag i den nya arbetsrätten, inte minst LAS och lagen om förtroendemans
ställning, bidra till att ändra maktförhållandena i arbetslivet. Medbestämmandelagen,
såväl inom den privata som den offentliga sektorn, visade sig dock ha sina
begränsningar. Ramlagstiftningen innebar att medbestämmandets konkreta innehåll inte
bara bestämdes utan också successivt urholkades vid parternas förhandlingsbord. För
den privata industrin blev resultatet att de fackliga positionerna endast marginellt
flyttades fram i förhållande till 1946 års företagsnämndsavtal, för den offentliga sektorn
att medbestämmandet i stort sett blev till en död bokstav. Till 1970-talets bild hörde för
övrigt att varken den politiska eller den sociala demokratin var så säkrad som
arbetarrörelsens retorik gav sken av. Snarare tycktes en motsättning bli alltmer tydlig
där värnandet av den sociala demokratin, i form av välfärdsbygget, måste ske till priset
av den inskränkning av den politiska demokratin, i form av politisk styrning av
samhällsutvecklingen, som följde av den alltmer långtgående privata makt- och
förmögenhetskoncentrationen inom industrin.
För att angripa dessa motsägelser lanserade den fackliga rörelsen under 1970-talet en
annan ekonomisk demokrati som vilade på ägandets rätt. Det ursprungliga förslaget till
löntagarfonder presenterades 1975 i en liten skrift med just det namnet, vilken sedan
omvandlades till en rapport, ”Kollektiv kapitalbildning genom löntagarfonder”, som
antogs vid det följande årets LO-kongress. De demokratiska ambitionerna var här
långtgående och insatta i ett brett samhälleligt perspektiv. Grundtanken var här att
löntagarna, som genom den solidariska lönepolitiken i praktiken avstod från
marknadsmässiga löner, skulle kompenseras för detta genom att successivt bli allt större
delägare av sina företag. Den solidariska lönepolitiken som hade sin baksida i den
osolidariska vinstpolitiken skulle inte längre bidra till en ökad makt- och
förmögenhetskoncentration: de övervinster som lönepolitiken gav upphov skulle inte
som tidigare hamna i kapitalägarnas fickor utan omvandlas till ett fackligt ägande i
företagen. På sikt skulle detta öka de anställdas makt i företagen och utgöra ett
verkningsfullt komplement till det inskränkta medbestämmande som vilade på arbetets
rätt. Med hänvisning till de gamla finansministrarnas tankegångar från 1950-talet och
25
föreställningen att ”endast pengar ger makt” hävdades att endast ett sådant angrepp på
det privata ägandet kunde i grunden förändra maktförhållandena i arbetslivet. I detta låg
också ett försök att hitta en annan väg till en demokratisering av ägandet än ett
förstatligande som endast uppfattades föra från en maktkoncentration till en annan.
Men perspektivet var bredare än så. Här argumenterades nämligen för att en sådan
förändring av industrins ägandeförhållanden på sikt kunde stärka det politiska
beslutsfattandets inflytande över samhällsutvecklingen. Närmare bestämt skulle en
sådan långsiktig inskränkning av det privata ägandet underminera industrins motstånd
mot en statlig planering av den industriella och samhälleliga utvecklingen. Än bredare
skulle en minskning av den privata makt- och förmögenhetskoncentrationen stärka den
politiska demokratin. Så kunde arbetarrörelsens retorik att demokratin, inte
kapitalismen, skulle genomsyra samhället bli en långsiktig praktisk strävan.
Förslaget till löntagarfonder uttryckta stora, för arbetarrörelsens del sedan lång tid
ovanligt stora, ambitioner. Det var också behäftat med uppenbara problem och,
måhända, strategiskt illa formulerat och genomtänkt. Det intressanta i sammanhanget är
dock vilket ljus som behandlingen av det kastar över arbetarrörelsens
demokratiseringssträvanden. Här fanns ju en uttalad ambition att realisera den
ekonomiska demokratin på ett sådant sätt att motsättningen mellan politisk och social
demokrati upphävdes.
Löntagarfondsförslaget innebar en långsiktigt övermäktig påfrestning på det fackligt
politiska samarbetet. Därmed också sagt att det aldrig erbjöd en grund för utvecklandet
av en gemensam framtidsstrategi: skiljelinjen mellan de olika förhållningssätten till det
privata ägandet och statens roll i samhällsutvecklingen gick aldrig att överbrygga. Även
om det till en början breda fackliga stödet bakom det ursprungliga förslaget också
sträckte sig långt in i partiet, vars medlemmar ju huvudsakligen hämtades från den
fackliga rörelsen, blev motståndet tidigt starkt och uttalat från partiets ledande och
dominerande företrädare. Ur detta perspektiv hade en smärtgräns passerats när frågan
om det privata ägandet aktualiserades. Snart förklarades förslaget vara ett brott med inte
bara arbetarrörelsens egna traditioner utan även beprövad reformistisk strategi. Stundom
kunde det framställas som en annan form av förstatligande som närmast sökte sina
paralleller på andra sidan järnridån. Mer konkret och i klartext hävdades att det inte på
26
detta sätt gick att stöta sig med det privata kapital som trots allt skapade
förutsättningarna för det egna skötebarnet, den sociala demokratin. Och återigen
framställdes kapitalismen inte som något som genomsyrade hela samhället utan som en
avgränsad privat sektor, näringslivet, som dessutom var ”hanterligt” för den politiska
makten.
Mot bakgrund av det sena 1970-talets djupnande industriella kris blev så fondförslaget
av partiets ledande företrädare omvandlat till ett instrument för att komma till rätta med
denna kris. Med 1983 års lag om löntagarfonder hade det ursprungliga förslaget mer
eller mindre ställts på huvudet. Fonderna blev nu till ett sätt att öka kapitalbildningen i
samhället vilket förutsatte att löntagarna och deras fackliga organisationer fortsatte att
utan direkt motprestation hålla tillbaka de egna lönerna. Och, som det formulerats, i
partiets väldiga degmaskin hade fondförslagets demokratiska element mer eller mindre
övergetts. Lagstiftningen i fondfrågan blev därmed ett inslag i 1980-talets ”den tredje
vägens politik” som också dödförklarade alla former av statlig industripolitik och än
mer än tidigare överlät åt industrins företrädare makten över den ekonomiska tillväxt
som skulle säkra inte en fortsatt utbyggnad av men väl ett vaktslående kring det tidigare
välfärdsbygget. Den sociala demokratins krav ledde inte bara till en inskränkning av den
politiska demokratin utan stod också hindrande i vägen för en annan ekonomisk
demokrati.
Demokratins järnbur
I 1900-talets historia framstår de tre decennierna efter andra världskrigets slut på flera
sätt som exceptionella. Det ligger närmast i sakens natur att de därmed var exceptionella
även för svensk arbetarrörelse. Utan tvekan erbjöds nu historiskt specifika ekonomiska
och politiska förutsättningar och villkor som distinkt skilde sig från såväl tidigare som
senare perioder under detta arbetarrörelsens och demokratins århundrade. Lika klart är
att arbetarrörelsen under denna period utvecklade politiska och fackliga strategier som
endast i begränsad utsträckning såväl sökte sina rötter i det tidigare som förblev
oförändrade i det kommande. I det sekellånga perspektivet skulle det kunna hävdas att,
åtminstone i relativa termer var detta arbetarrörelsens decennier, måhända även
demokratins. Men om den föregående skissen inte skall uppfattas som en alltför orättvis
betraktelse måste bokslutet i grund och botten bli en besvikelse – det var en period då
arbetarrörelsens retoriska trestegsraket om en demokratisering av samhället på allvar
27
prövades och befanns väga för lätt – strävandena fanns där men realiserades inte. Men
vad var det för strävanden och vad var det för samhällsanalys som bestämde deras
utformning?
Ett första svar måste naturligtvis bli att det aldrig utvecklades en långsiktig och
sammanhängande strategi bakom dessa strävanden. Inte bara så att enigheten inte gick
att upprätthålla när den demokratiska retoriken skulle konkretiseras i praktisk politik,
vilket inte minst motsättningarna kring den ekonomiska demokratin vittnar om.
Uppenbart är också att den dominerande uttolkningen av de tre demokratiska stegen
blev motsägelsefull och omöjliggjorde en sammanhängande strategi. Den i grunden
linjära föreställningen om samhällets demokratisering i tre steg till trots, klargjordes det
aldrig hur den politiska, sociala och ekonomiska demokratin kunde relateras till,
komplettera och understödja varandra i en långsiktig strategi för att omvandla de
grundläggande maktförhållandena i samhället. Den påfallande pragmatismen i den
politiska och fackliga praktiken ledde snarare till att retoriken alltmer urgröptes och till
slut måste överges. Under de sista decennierna av det århundrade som proklamerats som
arbetarrörelsens och demokratins gick det inte ens i retoriken att upprätthålla
förbindelsen mellan de två fenomenen.
Ett andra svar måste bli att en avgörande grund till detta låg i att det fanns en bestämd
gräns för de demokratiska strävandena: vid kapitalismens Rubicon skulle tärningen
aldrig kastas. Om än inte i diskussionen men väl i den politiska och fackliga praktiken
var det tabu att närma sig sprängpunkten där demokratiseringssträvandena sträckte sig
utöver det kapitalistiska samhällets ramar. I själva verket var det enligt det dominerande
synsättet snarast ett övertramp redan att diskutera i termer av det kapitalistiska samhället
– kapitalismen utgjorde ju en väl avgränsad sektor, det privata näringslivet, i det
blandekonomiska eller starka samhället. Med undantag för det ursprungliga fackliga
förslaget till löntagarfonder var med andra ord dörren stängd till en principiell
diskussion kring möjligheten att realisera en demokrati i arbetarrörelsens retoriska
tappning i ett kapitalistiskt samhälle. Mer konkret finns det ju ett uppenbart praktiskt
politiskt dilemma som blev allt svårare att ignorera - den kapitalistiska sektorn måste
fredas från den demokratisering som den uppfattades utgöra en garanti för. Långsiktigt
ledde detta till att värnandet av det privata kapitalet och dess makt inte bara satte
gränser för utan också alltmer gröpte ur demokratiseringen.
28
Ett tredje svar måste bli att den oomstridda utgångspunkten var att initiativet till och
basen för avgörande samhällsförändringar låg i de parlamentariska församlingarna.
Tabut på detta område innebar att varje tanke var utesluten på en utomparlamentarisk
mobilisering och demokratisering underifrån. I detta låg ett annat dilemma. Å ena sidan
medförde arbetarrörelsens fasthållande vid en snäv och formell demokratiuppfattning ett
begränsat utrymme för ett direkt medborgerligt och de anställdas inflytande över den
offentliga sektorn. Å andra sidan saknade rörelsen instrument för att bryta den privata
makt- och förmögenhetskoncentration som uppfattades inskränka den politiska
demokratin. Långsiktigt blev resultatet en fortsatt koncentration och en tilltagande
privatisering av den offentliga sektorn.
Ett fjärde svar måste bli att staten, också i betydelsen regeringsmakten, så långt möjligt
skulle ha sin grund i det korporativa samförståndet – det privata kapitalet skulle inte
bara integreras i statsapparaten utan även spela rollen av skuggministär. Följaktligen
blev planering på svenska inte en demokratisk politisk styrning av samhällsutvecklingen
utan en pågående diskussion utan större praktisk betydelse mellan stat och det privata
kapital som både kunde och ville förhindra varje försök till mer uttalade
planeringssträvanden. Socialdemokratins statsinterventionism kom med andra ord aldrig
att utsträckas till den privata industrin.
Sammantaget erbjuder svaren en bild av den järnbur inom vilken arbetarrörelsen hade
att hantera sina demokratiseringssträvanden. Med den sattes bestämda gränser för
möjligheterna att med den politiska demokratin utveckla en planerad kontroll och
styrning av samhällsutvecklingen, att med den industriella demokratin ändra
maktförhållandena i arbetslivet och med den ekonomiska demokratin angripa inte bara
makt- och förmögenhetskoncentrationen i samhället utan även de privata
egendomsförhållandena.
Men dessa begränsningar av demokratiseringssträvandena, vilka i hög grad var
arbetarrörelsens eget verk, fick även mer långsiktiga konsekvenser bortom rörelsens och
måhända demokratins decennier. Arbetarrörelsen förblev nämligen i sin järnbur när
1970-talets ekonomiska kris visade sig vara en mer grundläggande strukturell kris som
markerade slutet på 1900-talskapitalismens guldålder. Undermineringen av
29
efterkrigsdecenniernas exceptionella ekonomiska och politiska förutsättningar medförde
en omvänd kantring av maktförhållandena i samhället. Fortsatt inlåst i sin järnbur
begränsades därmed ytterligare handlingsutrymmet för arbetarrörelsen. Resultatet står
att söka i en politik som medfört att den ekonomiska och industriella demokratin har
avförts från den politiska, och i inte så liten mån även den fackliga, dagordningen och
att såväl den politiska som den sociala demokratin alltmer inskränkts. Så hör idag också
arbetarrörelsens traditionella retorik om en demokratisering av samhället i tre steg till
historien. Symboliskt är naturligtvis också att i den senaste revideringen av
partiprogrammet ströks den gamla portalparagrafen att ”så omdana samhället att
bestämmanderätten över produktionen och dess fördelning läggs i hela folkets händer”.
Hobsbawm talar om den tredje fasen av 1900-talet som följde efter katastrofernas
tidsålder och kapitalismens guldålder som en tid av ovisshet och oförutsägbarhet. Det är
också en karakteristik av arbetarrörelsen som alltmer har förlorat fotfästet i den tidigare
periodens såväl retorik som praktik.
En annan arbetarrörelse
Men kan det förda resonemanget leda till delvis nya frågor kring den reformistiska
arbetarrörelsen vilka i sin tur kan peka på behovet av att ompröva tidigare och utveckla
nya perspektiv på rörelsens 1900-talshistoria? Och kan detta i sin förlängning skapa
förutsättningar för både en förståelse av dagens rörelse och en frigörelse inom
forskningen från ett tidigare starkt beroende av dess egen självförståelse? En möjlighet
att formulera dessa frågor erbjuds av en mer tillspetsad diskussion av de tre
grundläggande slagorden i den demokratiska retoriken.
Vad så, för det första, med den ekonomiska demokratin? Arbetarrörelsens diskussion på
detta område och försöken att omsätta den i praktisk politik löper här i två delvis
sammanhängande spår. På det första spåret växlades under mellankrigstiden över från
tanken på en bredare socialiserings- eller mer adekvat nationaliseringsstrategi till vad
som blev efterkrigstiden planhushållningssträvanden. Med undantag för vissa
avgränsade områden utanför industrin, såsom jordbruket och bostadsbyggandet, förblev
planhushållning en politisk paroll utan praktisk motsvarighet. Under 1960-talet fick den
en till inriktning begränsad och reducerad efterföljare i tanken på en ”aktiv
industripolitik”. I den mån denna omsattes i praktiken var den defensiv och tog sig
uttryck i försök att dämpa en industriell omstrukturering och dess konsekvenser medan
30
kraven på en offensiv politik för en statlig planering och styrning av en framtida
industriell utveckling aldrig realiserades. Vad som i övrigt blev kvar var en politik som
indirekt, utan att angripa makt- och förmögenhetskoncentrationen och än mindre
egendomsförhållandena i den privata industrin, sökte skapa gynnsamma förutsättningar
för en industriell utveckling. Den ekonomiska demokratin i den här uttolkningen kom
aldrig att ta upp maktfrågan på dagordningen och syftade snarast till, skulle det kunna
hävdas, att lägga livet till rätta för det privata kapitalet; ett resultat blev för övrigt en
ytterligare koncentration av detta kapital och dess makt inte bara i det industriella
arbetslivet utan även över samhällsutvecklingen.
Erfarenheterna från detta område motiverar därför frågan om det inte är en väl
cementerad myt att svensk arbetarrörelse har varit ”statsinterventionistisk” och med
olika politiska medel styrt och kontrollerat, för att inte säga planerat den industriella
utvecklingen. Vad var det egentligen för praktisk politik som 1980-talets ”den tredje
vägens politik” bröt med när den dödförklarade den aktiva industripolitiken? Och är det
inte så att forskningen på detta område i allt för hög grad varit ett offer för en retorik
kring socialisering, planhushållning och aktiv industripolitik som avsatt få reella avtryck
i den praktiska politiken? Därmed måste väl även frågan ställas, även vid sidan av
nederlaget för det ursprungliga löntagarfondsförslaget, vad det blev av med demokratin
i den ekonomiska demokratin.
Nu kan det hävdas att 1970-talets socialdemokratiska arbetarrörelse besvarade den
senaste frågan genom att växla in på ett annat spår. Genom en omtolkning av begreppen
blev nämligen den då nya arbetsrätten, formulerad ur krav på industriell demokrati,
proklamerad som ekonomisk demokrati. Med ett radikalt grepp, som också väckte vissa
protester, reducerades därmed den ekonomiska demokratin, som ursprungligen
aktualiserade en omvandling av det kapitalistiska samhällets egendomsförhållanden, till
ett medbestämmande i arbetslivet på arbetets grund. Utan tvekan innebar den nya
arbetsrätten en möjlighet att stärka de anställdas och deras fackliga organisationers
ställning på arbetsplatserna. Men i vilken bemärkelse kan detta betraktas som en
långsiktig strategi för en demokratisering av arbetslivet? I vilken utsträckning kan det
hävdas att den i praktiken inskränkte det privata kapitalets makt inom industrin eller
stärkte de anställdas makt inom den offentliga sektorn? Har inte denna lagstiftning, för
att uttrycka det i arbetarrörelsens egna termer, snarare blivit ett instrument för jakten
31
efter ”effektivitet” än för att införa ”demokrati” innanför fabriksportarna? Vad har detta
överhuvudtaget med demokrati att göra? Och var finns för övrigt idag den forskning
som reser och söker besvara dessa frågor?
Vad så, för det andra, med den sociala demokratin? Det har närmast blivit ett talesätt att
det går att sätta likhetstecken mellan social demokrati och utbyggnaden av
välfärdsstaten, vilket i sig måste betraktas som en betydande retorisk framgång.
Tveklöst medverkade denna utbyggnad under efterkrigstiden för de allra flesta till något
av en vardagens revolution, inte minst om mellankrigstidens förhållanden fick tjäna som
kontrast. Betydligt svårare är det att närmare definiera vad som menas med demokrati i
den sociala demokratin. En möjlig tolkning är att demokratiseringen ligger i att
välfärdsstaten bidrog till en utjämning av de sociala och materiella villkoren i samhället,
en demokratisering av de sociala förhållandena. En annan, möjligtvis kompletterande,
tolkning är att en sådan utjämning skapade mer jämlika förutsättningar för medborgarna
att utöva sina demokratiska fri- och rättigheter, bland annat rösträtten, dvs den sociala
demokratin skapade förutsättningar för den politiska demokratin. Omvänt var det
uppenbarligen den politiska demokratin som utgjorde grund för inflytandet över den
sociala demokratin. Medborgarnas inflytande över den senare var alltså indirekt medan
varje tanke uteslöts kring ett möjligt direkt inflytande. Till bilden hör också att detta
indirekta inflytande skulle garanteras genom att snäva gränser sattes för den industriella
demokratin, medbestämmandet, i den offentliga sektorn.
Erfarenheterna på detta område reser med andra ord frågan om det inte måste till en
påtagligt snäv, för att inte säga speciell demokratidefinition för att det skall gå att tala
om en demokrati i den sociala demokratin. Överhuvudtaget är det för den aktuella
perioden svårt att hitta spår av att detta formulerades som ett problem inom
arbetarrörelsen. Var det så att ett värnande av den formella politiska demokratin stängde
dörren för möjligheterna att utveckla former för en direkt demokratisk kontroll över den
offentliga sektorn utövad av medborgarna själv? Var det dessutom så att denna dörr
först kunde öppnas med en begynnande privatisering och marknadsutsättning av den
offentliga sektorn men då i termer av inte medborgarinflytande utan ett kund- och
brukarinflytande? Kan det till och med hävdas att arbetarrörelsen aldrig har förmått
utveckla ett alternativ till ett sådant inflytande på marknadens villkor? Och är det inte så
att dessa frågeställningar till stor del lyser med sin frånvaro i forskningen på området?
32
Vad så, slutligen, med den politiska demokratin? Som framgått är det en grundläggande
föreställning i den här presenterade skissen att den politiska demokratins
handlingsutrymme och inflytande över samhällsutvecklingen inskränktes under 1900talets andra hälft. Rimligheten i detta påstående kan naturligtvis först avgöras efter en
närmare precisering av dess innebörd. Om nu detta måste anstå har i det föregående i
grund och botten två övergripande, men nära sammankopplade aspekter av detta
problem berörts. Den ena rör förutsättningarna för det demokratiskt politiska
beslutsfattandet, den andra de uppdragna gränserna för den politiska dagordningen. I det
förra fallet är det uppenbarligen inte fråga om mycket mer än ett postulat: med den
under andra hälften av 1900-talet än mer tilltagande koncentrationen av makt och
ägande inom svensk industri har förutsättningarna för arbetarrörelsens politiska
beslutsfattande snävats in; politik är inte bara att vilja utan också att kunna. Detta är en
av anledningarna till, i det andra fallet, att arbetarrörelsen själv har inskränkt den
politiska dagordningen, dvs begränsat området för det politiska beslutsfattandet. I
praktiken har detta inneburit en självpåtagen politisk reträtt eller flykt från politiken. Ett
exempel utgörs av vad som här har gått under namn av ekonomisk demokrati: från mer
eller mindre utopiska föreställningar om en bredare socialiseringsstrategi över
orealiserade tankar om planhushållning till en misslyckad industripolitik som löper
vidare i bolagiseringar och utförsäljningar av statliga företag. Ett annat exempel utgör
den offentliga sektorns privatisering och marknadsutsättning som ju i grund och botten
också är en avpolitisering. Ett konkret exempel erbjuder därtill omvandlingen av
pensionssystemet där 1950-talets socialdemokratiska flaggskepp, ATP-systemet, nu
marknadifierats. Sammantaget är det som om arbetarrörelsens efterkrigstida politiska
projekt med sin grund i föreställningen om en långtgående demokratisering av samhället
definitivt håller på att kapsejsa.
Nu är det en sak att tiden är ute för denna den gamla retoriken. Men frågan är vari detta
demokratiska projekt bestod. I detta ligger också frågan hur arbetarrörelsen över tid har
definierat den politiska demokratin och dess handlingsutrymme, dess möjligheter och
begränsningar och vilka konsekvenser detta har fått för de egna
demokratiseringssträvandena. Vilken politisk demokrati var det som skulle värnas och
vilken roll spelade detta vaktslående för utformningen av den sociala och ekonomiska
33
demokratin? Var finns för övrigt den forskning som ur detta bredare perspektiv söker
belysa arbetarrörelsen och dess demokratiseringssträvanden?
Naturligtvis reser det förda resonemanget en mer grundläggande fråga: om nu det kan
hävdas att arbetarrörelsens under större delen av 1900-talet dominerande retorik om en
långsiktig demokratisering av samhället endast i begränsad utsträckning hade sin
motsvarighet i praktiken i ett därav bestämt politiskt projekt, vari bestod då det
egentliga politiska projektet? Hur skall närmare bestämt denna arbetarrörelse förstås och
definieras under dess ”eget” århundrade? Skall dess strävanden reduceras till en tidigt
utvecklad pragmatism som ytterst syftade till att administrera det kapitalistiska
samhället på ett sådant sätt att de egna medlemmarna, och för den delen övriga
medborgare, garanterades en alltmer trygg och bättre materiell standard? Vari låg i så
fall det specifikt socialdemokratiska projektet? Och om det nu har funnits ett sådant
projekt, hur tog sig den process ut som innebar att det övergavs?
Den senare frågan utgör på sätt och viss utgångspunkt för tre mer framträdande
diskussioner kring den svenska arbetarrörelsen. En första formulerades i termer av
reformismens genombrott och inspirerades i hög grad av Tingstens mellankrigstida
studie av socialdemokratin men har vid återkommande tillfällen aktualiserats på nytt. En
andra har gällt om rötterna till den efterkrigstida välfärdspolitiken självklart går att söka
i en socialdemokratisk omorientering under 1930-talet. Konturerna till en tredje börjar
bli synlig kring frågan om arbetarrörelsen sedan 1980-talet under trycket av en offensiv
nyliberalism brutit upp från den svenska modellen som den själv gärna sett sig som
främste arkitekt bakom. På detta sätt medverkar historieskrivningen till att peka ut
brytpunkter i rörelsens historia som uppfattas som alltmer självklara. Till viss del må
det ju vara hänt. Men samtidigt är risken överhängande att detta står hindrande i vägen
för en mer grundläggande och principiell diskussion om socialdemokratin som politiskt
fenomen och projekt. Avgörande förändringar, omorienteringar och uppgörelser har
naturligtvis skett under en sekellång historia som tagit sig uttryck i mer eller mindre
klara brytpunkter. Men frågan borde väl dock också vara om det trots allt inte finns
några mer grundläggande och för de olika perioderna gemensamma drag i
arbetarrörelsens utveckling under det egna århundradet. För att besvara den frågan är
det naturligtvis nödvändigt att skåda bortom arbetarrörelsens inte bara retorik utan även
självförståelse. Men hur skall den i övrigt kunna besvaras? Eller annorlunda uttryckt:
34
vid arbetarrörelsens tidiga formering reste August Palm frågan: ”Hvad vil SocialDemokraterna?” Nog är det dags att söka nya svar på den frågan men framför allt på
den mer relevanta frågan: Vad gjorde arbetarrörelsen under sitt och demokratins
århundrade?
i
Denna essä, som förhoppningsvis har ett visst för forskningen programmatiskt innehåll, bygger huvudsakligen
på min forskning inom Ariosoprojektet och då i första hand på min biografiska studie över Rudolf Meidner som
finns avrapporterad i två delar: Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. I. Tysk flykting och svensk
modell (Arkiv förlag 2001) och Mot en tredje väg. En biografi över Rudolf Meidner. II. Facklig expert och
demokratisk socialist (Arkiv förlag 2005). Utnyttjats har också mitt bidrag, ”För medlemmarnas fackliga,
ekonomiska och sociala intressen. Metall i politiken”, till den femte delen av historiken över
Metallindustriarbetareförbundet: Det lyser en framtid. Metallindustriarbetareförbundet 1957-1981 (2008).
Underlag har också hämtats från min pågående forskning kring Kommunalarbetareförbundet som skall
avrapporteras 2010. I det följande har därför endast direkta citat fått sin nothänvisning.
ii
Se Eric J Hobsbawm: Ytterligheternas tidsålder. Det korta 1900-talet: 1914-1989 (Tidens förlag 1997) som
varit en viktig inspirationskälla för Ariosoprojektet.
iii
Citerat i Alf W Johansson: Per Albin och kriget (Tidens förlag 1984), s. 361.
iv
LO: Fackföreningsrörelsen och den fulla sysselsättningen. Rapport till 1951 års kongress, s. 55-57.
v
Citerat i Tiden 3/1956.
vi
Fackföreningsrörelsen 16/1974.
vii
Partistyrelseprotokoll 18 maj 1972 i SAP:s arkiv i Arbetarrörelsens arkiv och bibliotek.
viii
Protokoll från 1971 års LO-kongress.